Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939
1959-05-12 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1959:36, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
1
Nr 36
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. in., jämte i ämnet väckta motioner.
I en den 3 april 1959 dagtecknad proposition, nr 129, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
dels föreslagit riksdagen att, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga vid
propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen om förfogande över
utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden (valutalag) den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet
av samma lag;
dels begärt riksdagens samtycke till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 §
tredje stycket valutalagen i dess föreslagna lydelse förordnar, att vad i 2 §
första stycket 1), 2) och 4)-—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma lag
stadgas skall äga tillämpning under tiden från och med den 1 juli 1959
till och med den 30 juni 1960;
dels ock inhämtat riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet
upprättat förslag till valutaförordning.
Berörda lagförslag är av följande lydelse:
Förslag
till
Lag
om ändring i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m.
under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag) den
22 jimi 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag
Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen om förfogande över utländska
betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden (valutalag) den 22 juni 19391 skall lyda på sätt nedan angives,
dels att 1, 2 och 5 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt
i det följande sägs, dels ock att lagen, vilken jämlikt lag den 25 april 1958
(nr 210) gäller till och med den 30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet
tills vidare.
1 Senaste lydelse av 2, 6 och 6 a §§ se 1957:251 samt av 5 § se 1940:613.
1 Bihang till riksdagens protokoll 8 samt. Nr 3G
2
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
(Gällande lydelse)
Lag om förfogande över utländska
betalningsmedel m. m. under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
(valutalag)
1 §•
Vid krig eller krigsfara, vari riket
befinner sig, eller eljest under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
äge Konungen, när riksdagen
ej är samlad, i den mån så prövas
oundgängligen nödigt för uppnående
av det mål, som fastställts för riksbankens
penning politiska verksamhet,
på framställning av fullmäktige
i riksbanken och efter samråd jämväl
med fullmäktige i riksgäldskontoret,
förordna på sätt nedan närmare
stadgas; dock må förordnande,
som nu sagts, ej meddelas, med mindre
Konungen låtit riksdagskallelse
utgå eller riksdagen ändock skall
inom trettio dagar sammanträda.
Varder ej meddelat förordnande av
nästfoljande riksdag inom trettio dagar
från riksdagens början gillat,
skall detsamma efter utgången av
nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.
Prövas under tid, då riksdagen är
samlad, fall vara för handen, som i
första stycket sägs, äge Konungen
med riksdagens samtycke meddela
förordnande, som där avses.
(Föreslagen lydelse)
Valutalag
1 §•
Kommer riket i krig, skola bestämmelserna
i 2 § första stycket samt 5
och 9 §§ träda i tillämpning. Då kriget
upphört, stadgar Konungen senast
före avslutandet av den riksdagssession,
som börjar näst efter
krigets slut, att bestämmelserna icke
vidare skola tillämpas; dock att vad
nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna
alltjämt skola äga tilllämpning
på grund av förordnande
enligt andra eller tredje stycket.
Vid krigsfara, vari riket befinner
sig, äger Konungen, efter hörande av
fullmäktige i riksbanken, förordna,
att nämnda bestämmelser skola tilllämpas.
Sådant förordnande skall,
vid äventyr att det eljest förfaller,
inom en månad underställas riksdagen
för dess prövning av frågan, huruvida
förordnandet skall bestå. Blir
förordnandet icke inom två månader
från det underställningen skett av
riksdagen godkänt, är detsamma förfallet.
Upphör krigsfaran, skall senast
före nästkommande riksdagssessions
avslutande meddelat förordnande av
Konungen upphävas, i den mån bestämmelserna
icke på grund av förordnande
jämlikt tredje stycket alltjämt
skola gälla.
Då i andra fall än som avses i första
och andra styckena så prövas erforderligt
för uppnående av det mål,
som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet, eller eljest
med hänsyn till rikets betalningsförhållanden
med utlandet äger, på
framställning av fullmäktige i riksbanken,
Konungen med riksdagens
samtycke för or dna, att vad i 2 § första
stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt
eller delvis skall under viss Hd, högst
ett år varje gång, äga tillämpning. Såvitt
angår 2 § första stycket 1), 2)
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
3
(Gällande lydelse)
(Föreslagen lydelse)
och ))—7) ävensom 5 § 1) och 3)
samt 9 § må Konungen utan samtycke
av riksdagen meddela förordnande
som nu sagts, om riksdagens
beslut ej kan utan synnerlig olägenhet
avvaktas. Sådant förordnande skall
inom en månad eller, om riksdagssession
ej pågår, inom en månad från
början av nästkommande session
underställas riksdagen. Vad i andra
stycket sägs om påföljden, därest
underställning ej sker eller riksdagen
ej inom två månader godkänner
förordnandet, skall äga motsvarande
tillämpning i fall som nu avses.
Under tid, då bestämmelse i 2 §
första stycket eller 5 § eller 9 § äger
tillämpning, skola jämväl övriga
däremot svarande stadganden i lagen
tillämpas.
Då underställning av förordnande
sker eller samtycke till förordnande
begäres, skola även de föreskrifter,
som Konungen i förordnandet med
stöd av bestämmelserna i 2 § första
stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller
avser att utfärda, föreläggas riksdagen.
2 §.
I förordnande, som Konungen jämKkt
1 § meddelar, må föreskrivas:
1) att allenast-----(utländska
värdepapper);
2) att utländska-------riksban
ken
bestämmer;
3) att dylika — — — svenskt
mynt;
4) att svenska-----i utlandet;
5) att dylika---till riket;
6) att över------bestämmer;
och
7) att i----till valutabank.
Genom förordnande,-----till
kommande
befogenheter.
2 §•
Konungen äger i förordnande, som
av honom meddelas, föreskriva:
1) att allenast —---(utländska
värdepapper);
2) att utländska---riksban
ken
bestämmer;
3) att dylika — — — svenskt
mynt;
4) att svenska----— i utlandet;
5) att dylika---till riket;
(i) att över -------bestämmer;
och
7) att i---till valutabank.
Genom förordnande,---till
kommande
befogenheter.
5 §.
Där för tillsyn å efterlevnad av Där för l
förordnande, som Konungen jämlikt förordnande,
5 §.
illsyn å efterlevnad av
som av Konungen med
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
(Gällande lydelse)
2 § meddelat, så finnes behövligt, äge
Konungen stadga skyldighet att förete
handelsböcker jämte därtill hörande
handlingar, så ock medgiva rätt
för polismyndighet, riksbanken eller
tjänsteman, som riksbanken därtill
förordnar, att öppna och gTanska
brev och andra försändelser till eller
från utlandet, som finnas i postverkets
vård. Konungen må jämväl i övrigt
meddela erforderliga föreskrifter
för förordnandets genomförande så
ock till förhindrande av åtgärder, som
äro ägnade att uppenbart motverka
vinnandet av det med förordnandet
avsedda ändamålet.
(Föreslagen lydelse)
delas, så finnes behövligt, äge Konungen
1)
stadga skyldighet att förete handelsböcker
jämte därtill hörande
handlingar;
2) medgiva rätt för polismyndighet,
riksbanken eller tjänsteman, som
riksbanken därtill förordnar, att
öppna och granska brev och andra
försändelser till eller från utlandet,
som finnas i postverkets vård; och
3) i övrigt meddela erforderliga föreskrifter
för förordnandets genomförande
så ock till förhindrande av
åtgärder, som äro ägnade att uppenbart
motverka vinnandet av det med
förordnandet avsedda ändamålet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959, då valutaförordningen den 25
februari 1940 (nr 97) skall upphöra att gälla; dock att förordningen alltjämt
skall äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig till
tiden före den 1 juli 1959.
Förslaget till valutaförordning är av följande lydelse:
Förslag
till
Valutaförordning
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
I denna förordning förstås med
betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra
penninganvisningar;
utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra
betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;
utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt
mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran,
som här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen
fortfarande är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;
utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på
räkning hos den, som inom riket äger driva bankrörelse eller som utom
riket driver bank- eller bankirrörelse;
värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt
Bankoutskottets utlåtande nv 36 år 1959
5
obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar
av skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen,
så ock handlingar, A^arigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värdepapper
(certifikat);
utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade a\r någon, som
är bosatt i utlandet;
vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt
mynt eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda
i svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning, i vad angår fysisk
person, svensk medborgare med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,
som haft fast bostad i Sverige sedan den 1 januari 1957. Juridisk person
skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte eller, om
styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget. Filial för utländskt bolag
eller för utländsk ekonomisk förening, som med stöd av särskilt tillstånd
driver näring här i riket, skall anses vara bosatt i Sverige.
Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och
utländska fordringar
2 §•
Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i
svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling
och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.
Riksbanken äger meddela
a) bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva
handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar;
b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsmedel,
som erfordras för \''erkets rörelse med postanvisningar och postgiro;
samt
c) bankaktiebolag eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken
prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för reseändamål.
Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes
i denna förordning valutabank.
3 §.
Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka
villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.
Om utlörsel av betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper
med mera
4 §•
Betalningsmedel och värdepapper så ock fordringsbevis, vilkas företeende
utgör villkor för rätt all kräva betalning, må ej ulan riksbankens tillstånd
utföras ur riket.
6
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
5 §•
Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest
1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning, som
föres i utlandet;
2) den, som är bosatt här i riket, skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs,
å den som är bosatt i utlandet; eller
3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning å eller överföring
till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon som är
bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller till förmån för
i utlandet bosatt person.
Om införsel av betalningsmedel och värdepapper, så ock om
försäljning av värdepapper med mera
6 §•
Betalningsmedel så ock fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor
för rätt att kräva betalning, ävensom talonger till värdepapper må ej utan
riksbankens tillstånd införas till riket.
Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest den, som är bosatt
här i riket, skall
1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än i första stycket
avses, mottaga betalning från någon, som är bosatt i utlandet;
2) lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon, som är bosatt
i utlandet; eller
3) ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om
ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor
eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder.
7 §•
Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annorledes
än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda
införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med
deras försäljning eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat
medgiver.
8 §•
Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts
eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan riksbankens
tillstånd försäljas.
Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken
jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning
säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
7
Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska
fordringar och utländska värdepapper med mera
9 §■
Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket bosatt, må ej utan riksbankens tillstånd så
förfogas, att ägarens innehav av utländska betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej
erfordras för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den,
som erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under c) sägs.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om andra
utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande utländska
värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon
här i riket bosatt.
10 §.
Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt alt kräva betalning
eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, må ej medgiva
anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning
annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat följer
av handelsbruk.
Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings bestämmelser,
till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han har
gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat
pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra liknande
åtgärder.
Särskilda bestämmelser
11 §.
Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande
befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella
regleringsbanken i Basel (Banque des Réglements Internationaux).
12 §.
Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens
eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan
persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro
utländska medborgare.
13 §.
Eu var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig, är pliktig
att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken
lämna uppgift angående
a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper, som han äger eller innehar;
b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola tillkomma
honom;
8
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som
förvaras här i riket; samt
d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar gentemot
utlandet.
Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl
i andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning riksbanken
finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de svenska betalningsmedel
och svenska värdepapper, som han äger eller innehar, så
ock angående sina fordringar hos eller skulder till här i riket bosatt person.
I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas jämväl
åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel, fordringsbevis,
värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.
Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger
riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så
erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig
att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens vägnar,
tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.
14 §.
Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,
som stadgas genom denna förordning.
Ansvarsbestämmelser
15 §.
Den, som uppsåtligen
1) bryter mot någon av de i 2 och 4—10 §§ meddelade föreskrifterna eller
2) för kringgående av förbud, som gäller enligt dylik föreskrift, använder
sig av eller medverkar såsom bulvan eller
3) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring
av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i
svenskt mynt eller till riksbankens tillstånd, där sådant erfordras, eller
4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 13 § första eller andra
stycket föreskriven uppgiftsskyldighet eller ock
5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 4) sägs, avgiver
oriktig uppgift,
straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.
Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare straffet
dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till
fängelse i högst ett år dömas.
16 §.
Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller olovlig införsel i strid mot
6 eller 7 § anses försök därtill.
Vad i 15 § är stadgat angående straff för den som uppsåtligen genom
oriktig uppgift förskaffar sig rätt eller tillstånd, som avses i nämnda paragraf
under 3), skall äga tillämpning jämväl beträffande den som uppsåtligen
genom oriktig uppgift försöker skaffa sig sådan rätt eller sådant
tillstånd.
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
9
17 §.
Dömes någon till straff enligt 15 eller 16 §, må domstolen, efter ty skäligt
finnes, kunna förordna, att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,
som brottet avser, eller vederlag därför skola, ändock att de ej tillhöra
den dömde, vara, helt eller intill visst belopp, förverkade till kronan
eller att den dömde skall vara pliktig att till kronan, helt eller delvis, utgiva
deras värde.
Påföljd av förverkande må dock ej inträda, där egendom, varom i första
stycket sägs, tillhör annan än den dömde och ägaren icke finnes hava ägt
kännedom om brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.
18 §.
Den, som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats
av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 15 eller 16 § är belagd
med straff, med dagsböter.
Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dagsböter
straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.
19 §.
Medverkan till brott, som i denna förordning sägs, straffes efter ty i 3
kap. strafflagen är stadgat, och skall därvid vad i 17 § sägs äga motsvarande
tillämpning.
20 §.
Brott mot denna förordning må av allmän åklagare åtalas endast efter
angivelse, såvitt angår i 18 § andra stycket omförmäld förseelse, vilken ej
innefattar tjänstefel, av målsäganden och eljest av riksbanken. Åtalet anhängiggöres
vid allmän domstol.
Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riksbanken,
efter prövning av förekommande förhållanden, förordna om uttagande
av vite, som i 13 § fjärde stycket sägs.
21 §.
I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket och 7 § meddelade förbud skall
vad i gällande författningar om straff för olovlig varuutförsel eller varuinförsel
är stadgat angående beslag och tillsyn äga motsvarande tillämpning;
dock att undersökning å person må å ort och i den ordning, som i
nämnda författningar stadgas, företagas närhelst anledning därtill föreligger.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1959 och gälla till och med
den 30 juni 1960.
1 samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två
i anledning av densamma väckta, likalydande motioner, nämligen inom
första kammaren nr 473 av herrar Hanson, Pcr-Olof, och Berqh, Ragnar
samt inom andra kammaren nr 578 av herr Bohman in. fl.
I motionerna hemställes
»att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 129,
1) antaga följande
10
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
Förslag
till
Lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
Härigenom förordnas, att valutalagen den 22 juni 1939, vilken jämlikt
lag den 25 april 1958 (nr 210) gäller till och med den 30 juni 1959, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1960,
2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte med
beaktande av vad ovan anförts låta verkställa utredning — under medverkan
av representanter för näringslivet — angående dels skyndsam avveckling
av nuvarande valutareglering, dels utformningen av beredskapslagstiftning
i fråga om valutareglering, varvid förutsättes att förslag i förstnämnda
hänseende skall kunna framläggas till nästa års riksdag,
3) uttala att riksbanken utan dröjsmål måtte med beaktande av vad ovan
anförts och efter förhandlingar med berörda parter vidtaga lättnader genom
generella dispenser samt i avseende å uppgiftsskyldigheten m. m. så att valutabanker
samt enskilda personer och företag icke betungas i vidare mån
än som är oundgängligen nödvändigt för upprätthållande av en vid varje
tillfälle erforderlig valutareglering.»
Beträffande motiveringen för motionärernas yrkanden hänvisas till motionen
II: 578.
Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj:t erhållit befogenhet
att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar förordna
om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska
betalningsmedel in. m. Ett sådant förordnande upphör att gälla, om
det ej inom viss tid blir av nästföljande riksdag gillat. Under tid, då riksdagen
är samlad, äger Kungl. Maj :t enahanda befogenhet efter inhämtande av
riksdagens samtycke. Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 31
mars 1940, har efter hand erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 25
april 1958 (nr 210), enligt vilken giltighetstiden utsträckts till och med den
30 juni 1959. Vissa ändringar i valutalagen har skett genom lagar den 28
juni 1940 (nr 613) och den 31 maj 1957 (nr 251).
Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke
valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning,
vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, har
vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348),
den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944
(nr 693), den 26 januari 1945 (nr 16), den 3 juni 1949 (nr 312) och den
3 juni 1955 (nr 303).
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande utfärdas
av riksbanken, som även har att upptaga och avgöra de ärenden, som
föranledes av förordnandet. Riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen
utövas inom banken av valutastyrelsen.
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 195!)
11
Mot bakgrunden av den ekonomiska utvecklingen och de därav betingade
förändringarna i de faktiska förutsättningarna för upprätthållandet av en
valutareglering tillsatte fullmäktige i riksbanken år 1954 en särskild kommitté
med uppdrag atl utreda frågan om valutaärendenas handläggning in. m.
Kommittén överlämnade den 30 juni 1955 till fullmäktige en promemoria
med förslag till vissa ändringar i valutalagen. Promemorian innehöll bl. a.
en redogörelse för valutalagens bestämmelser om betingelserna för lagstiftningens
tillämpning och för motsvarande bestämmelser i andra krisförfattningar.
I anslutning därtill uttalades i promemorian att, enär en valutareglering
kunde bedömas vara erforderlig för obestämd framtid, det syntes lämpligt
att en allmän översyn av valutalagstiftningen företogs, varigenom förutsättningarna
för dess tillämpning på ett mera objektivt bestämbart sätt än
i gällande lag fastslogs. Enligt kommittén borde vid översynen övervägas om
icke i lagstiftningen kunde meddelas särskilda bestämmelser rörande omfattningen
av de befogenheter, som fick utnyttjas i mindre kvalificerade situationer.
I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 oktober samma år anslöt sig bankofullmäktige
till vad kommittén anfört samt hemställde om den översyn av
lagstiftningen som kommittén ifrågasatt.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 maj 1956 tillkallade chefen
för finansdepartementet, statsrådet Sträng, regeringsrådet Frank
Öhman, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare ombudsmannen
Sture Henriksson och numera vice riksbankschefen Sven Joge
att såsom sakkunniga verkställa en översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.
Sedan Henriksson avlidit, tillkallades den 31 maj 1957 i hans
ställe ledamoten av riksdagens första kammare, studiesekreteraren Eric
Holmqvist.
Utredningen erhöll i uppdrag dels att pröva frågan om besvärsförfarandet
i valutaärenden och dels att överse valutalagstiftningen ur den synpunkten,
att förutsättningarna för dess tillämpning borde klarare angivas, i samband
varmed befogenheternas omfattning i olika lägen borde klarläggas.
Den 12 december 1956 avgav utredningen en promemoria rörande besvärsrätten
i valutaärenden och därmed sammanhängande spörsmål. Dessa frågor
anmäldes för riksdagen i propositionen 1957: 142.
Med skrivelse den 30 oktober 1958 har utredningen till slutförande av sitt
återstående uppdrag avlämnat en promemoria (stencilerad) om betingelserna
för valutalagens tillämpning.
Över sistnämnda promemoria har, efter remiss, ijttranden avgivits av fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,
kommerskollegium (efter hörande av handelskamrarna i riket),
Sveriges allmänna exportförening, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund
och Sveriges industriförbund.
Beträffande innehållet i promemorian och över densamma avgivna remissyttranden
får utskottet hänvisa till propositionen (s. 20—33). För gällande
bestämmelser och tillämpningen av valutaregleringen lämnas i propo
-
12
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år J95!)
sitionen (s. 13—20) en redogörelse, till vilken utskottet likaledes får hänvisa.
I skrivelse den 5 februari 1959 har fullmäktige i riksbanken hemställt, att
—• under förutsättning att utredningens förslag genomföres från och med
den 1 juli 1959 — förordnande enligt valutalagen måtte meddelas att gälla
under tiden från och med den 1 juli 1959 till och med den 30 juni 1960. Därest
nyssberörda förslag ej skulle läggas till grund för lagstiftning under
riksdagens vårsession, har fullmäktige föreslagit förlängning av giltighetstiden
för valutalagen i dess nuvarande utformning till och med den 30 juni
1960.
Yttranden över bankofullmäktiges skrivelse har avgivits av samma remissinstanser,
som utlåtit sig över utredningens promemoria. Kommerskollegium
har därvid inhämtat utlåtande från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Gävle.
Beträffande innehållet i bankofullmäktiges skrivelse och över densamma
avgivna remissyttranden får utskottet hänvisa till propositionen (s. 33 och
34).
Departementschefen har anfört följande.
Valutaregleringen i vårt land grundar sig huvudsakligen på två författningar,
nämligen 1939 års valutalag och den år 1940 utfärdade valutaförordningen.
Valutalagen är en fullmaktslag. Med stöd av denna kan Kungl. Maj :t
under vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering. De
närmare föreskrifterna härom upptages i valutaförordningen. Riksbanken
äger meddela de särskilda bestämmelser, som erfordras för valutaförordningens
tillämpning.
Valutalagen är tidsbegränsad. Valutaförordningen gäller så länge valutalagen
äger giltighet. Ursprungligen gällde valutalagen till och med den 31
mars 1940. Den har därefter regelmässigt förlängts för ett år åt gången och
senast erhållit fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1959. Samtidigt
liar således giltighetstiden av valutaförordningen automatiskt förlängts.
Under kriget tillkom även åtskilliga andra fullmaktslagar, som gav Kungl.
Maj :t befogenhet att under särskilda förutsättningar vidtaga åtgärder bl. a.
i fråga om folkförsörjningen, förfoganderätten och priskontrollen. Flera av
dessa lagar har på senare år givits ny utformning i samband varmed de
förlänats giltighet tills vidare. Såsom exempel kan nämnas allmänna förfogandelagen
och allmänna ransoneringslagen av år 1954 samt allmänna prisregleringslagen
av år 1956. Även på andra områden har arbetet fortgått med
att anpassa beredskapslagstiftningen till förhållandena sådana de utvecklat
sig under efterkrigstiden.
Såsom nämnts i den tidigare redogörelsen har en inom finansdepartementet
tillsatt utredning numera framlagt förslag till viss teknisk omläggning
av valutalagstiftningen, syftande till att ge denna en utformning, som i
fråga om förutsättningarna för dess tillämpning anknyter till nyssnämnda
moderna fullmaktslagar. Förslaget innebär sålunda i sina huvudlinjer att
valutalagen som sådan, d. v. s. själva fullmaktslagen, erhåller giltighet tills
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 195!)
13
vidare. Valutareglering, som införes med stöd av lagen, skall däremot alltjämt
vara tidsbegränsad liksom de föreskrifter om valutareglering som upptages
i valutaförordningen.
Vid remissbehandlingen har dessa huvudlinjer i utredningens förslag tillstyrkts
av flertalet instanser. I några yttranden har förslaget dock avstyrkts,
närmast från utgångspunkten att ett genomförande därav skulle innebära
en permanentning av valutaregleringen.
Den tekniska omläggning och modernisering på beredskapslagstiftningens
område, som ägt rum under senare år, bör enligt min mening nu genomföras
även beträffande valutalagstiftningen. I likhet med vad som skett
i fråga om andra fullmaktslagar bör sålunda valutalagen givas giltighet tilis
vidare. Valutareglering, som införes med stöd av lagen, bör däremot — på
motsvarande sätt som då andra fullmaktslagar utnyttjas — i princip vara
tidsbegränsad.
En omläggning av valutalagstiftningen i enlighet med vad jag nu förordat
innebär, såsom framgått av det föregående, inte någon permanentning
av själva valutaregleringen. Endast den grundläggande fullmaktslagen får
giltighet tills vidare. Frågan om valutareglering skall äga rum blir däremot
liksom hittills beroende av huruvida de särskilda förutsättningar härför,
som angives i fullmaktslagen, är för handen och giltigheten av införd valutareglering
kommer även i fortsättningen att vara tidsbegränsad.
Valutalagen är i sin nuvarande utformning så konstruerad att den kan
tillämpas vid krig, krigsfara eller utomordentliga av krig föranledda förhållanden,
i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnående av del
mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Föreligger,
när riksdagen ej är samlad, någon av nu angivna situationer äger Kungl.
Maj :t, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av
fullmäktige i riksgäldskontoret, utfärda förordnande om valutareglering i
enlighet med lagens närmare bestämmelser. Förordnande må dock ej meddelas
med mindre riksdagskallelse utgått eller riksdagen ändock skall sammanträda
inom trettio dagar. Förordnandet upphör att gälla, om det ej godkännes
av riksdagen inom trettio dagar från riksdagens början. Under tid,
då riksdagen är samlad, äger Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke meddela
enahanda förordnande.
Enligt utredningens förslag skall valutalagens bestämmelser om valutareglering
automatiskt träda i tillämpning, om Sverige kommer i krig. Hotas
landet av krig, skall Kungl. Maj:t — efter framställning av bankofullmäktige
— äga förordna om valutareglering. Förordnandet skall dock i detta fall
underställas riksdagens prövning inom en månad för godkännande. Valutareglering,
som föranlctls av krig eller krigstara, är tidsbegränsad såtillvida
som den skall upphävas i nära anslutning till att kriget eller krigsfaran upphört.
Då det i andra fall än krig eller krigsfara prövas erforderligt för uppnående
av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet,
eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet,
äger, på framställning av bankofullmäktige, Kungl. Maj:t med riks
-
14
Rankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
dagens samtycke förordna att valutalagens bestämmelser helt eller delvis
skall för viss tid träda i tillämpning. Om riksdagens beslut ej utan synnerlig
olägenhet kan avvaktas, får Kungl. Maj :t interimistiskt utfärda begränsat
förordnande. Begränsningen innebär att förordnandet icke får avse hembudsskyldighet.
Sådant förordnande måste dock inom viss kortare tid underställas
riksdagens prövning. De föreskrifter, som Kungl. Maj :t utfärdar
eller avser att utfärda med stöd av fullmaktslagen, skall föreläggas riksdagen
när samtycke till förordnande begäres eller underställning sker.
Vad utredningen föreslagit i fråga om tillämpningen av valutalagens bestämmelser
om valutareglering då riket kommer i krig eller krigsfara har i
huvudsak lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även för egen del
anser jag mig i princip kunna godtaga förslaget. Detta ligger också i linje
med gällande betingelser för tillämpningen av annan nyare beredskapslagstiftning,
såsom allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen.
I ett avseende har jag likväl funnit anledning till viss jämkning av utredningens
förslag. Enligt förslaget skall Kungl. Maj :t i fall av krigsfara äga
förordna om valutareglering först efter framställning av riksbanksfullmäktige.
Då emellertid bedömningen av när krigsfara skall anses föreligga i
första hand bör ankomma på Kungl. Maj :t, synes det mindre lämpligt att
Kungl. Maj :t skall behöva avvakta framställning från bankofullmäktige för
att kunna utfärda förordnande om valutareglering. Det torde vara tillräckligt
att Kungl. Maj :t hör fullmäktige, innan förordnandet meddelas.
Vad angår tid, då riket icke är i krig eller krigsfara, innebär utredningens
förslag att valutareglering skall kunna införas, när så prövas erforderligt
lör uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med
utlandet. Härigenom utmönstras den nu gällande förutsättningen alt utomordentliga
av krig föranledda förhållanden skall vara rådande.
Av remissinstanserna har flertalet godtagit utredningens förslag. I några
yttranden har dock gjorts gällande, att förslaget skulle innebära en avsevärd
utvidgning av de faktiska förutsättningarna för en valulareglering i
fredstid i förhållande till vad som för närvarande gäller. Det bör fordras,
menar man, att mer kvalificerade och avgränsade situationer är för handen.
Att behov av valutareglering kan föreligga även då krig eller krigsfara
icke råder torde vara uppenbart och har ej heller ifrågasatts vid remissbehandlingen.
För alt valutareglering skall kunna tillämpas i fredstid synes
emellertid den nu gällande förutsättningen — att utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden föreligger — vara mindre ändamålsenlig. Anknytning
bör i stället, såsom utredningen också förordat, ske till de omständigheter
som främst kan anses motivera en valutareglering under fredsförhållanden,
nämligen den penningpolitiska målsättningen och betalningsförhållandena
med utlandet. De betänkligheter mot en sådan anknytning, som
framförts i vissa remissyttraden, anser jag icke böra tillmätas större betydelse.
Såsom utredningens förslag utformats skall nämligen, då krig eller
krigsfara ej råder, riksdagens samtycke till förordnande om valutareglering
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
15
alltid inhämtas antingen omedelbart eller inom viss kortare tid. Därvid skall
även tillämpningsföreskrifterna föreläggas riksdagen. Härigenom kommer,
vilket också understrukits vid remissbehandlingen, riksdagen att få möjlighet
att utöva ett avgörande inflytande på omfattningen av Kungi. Maj :ts
fullmakter.
Jag tillstyrker således att förutsättningarna för valutareglering i fredstid
erhåller den av utredningen föreslagna utformningen.
Såsom tidigare nämnts innebär utredningens förslag att förordnande om
valutareglering i andra lägen än krig eller krigsfara skall meddelas för viss
tid. Från flera remissinstansers sida har framhållits angelägenheten av att
dylika förordnanden genom uttryckligt stadgande i valutalagen begränsas
till ett år.
Det sålunda framförda önskemålet finner jag böra beaktas. Den hittillsvarande
valutaregleringen har regelmässigt underställts riksdagen varje år.
Anledning föreligger icke att nu frångå denna ordning. Jag förordar därför
att i valutalagen stadgas att förordnande som nyss sagts må meddelas för
högst ett år varje gång. Motsvarande begränsning återfinnes även i exempelvis
allmänna förfogande- och ransoneringslagarna.
Med den av mig förordade utformningen av förutsättningarna för valutareglering
i fredstid torde det icke vara erforderligt med särskilda regler, som
begränsar Kungl. Maj :ts befogenheter i vissa i och för sig mindre utsatta
situationer. En tillräcklig differentiering uppnås genom att riksdagen kan
avpassa fullmakterna efter det aktuella läget och får möjlighet att yttra sig
över innehållet i tillämpningsföreskrifterna. För att i fråga om fullmakterna
underlätta ett särskiljande av de olika befogenheterna i 5 § valutalagen, däribland
rätten till brevkontroll, synes författningsrummet lämpligen böra
uppdelas på olika punkter. Ehuru det ifrågasatts om icke bestämmelsen angående
brevkontroll bör förbehållas krigs- och krigsfarefallen, anser jag i
likhet med utredningen att sådan kontroll kan erfordras även i andra för
riket allvarliga situationer. Den formella möjligheten att förordna om brevkontroll
även under fredsförhållanden bör därför bibehållas. Dock bör på
samma sätt som i fråga om hembudsskyldigheten interimistiskt förordnande
icke få avse brevkontroll.
Med beaktande av vad nu anförts har inom finansdepartementet utarbetats
förslag till lag om ändringar i valutalagen.
Såsom nämnts utlöper giltighetstiden för valutalagen i dess nuvarande
utformning den JO juni 1959. Med den av mig förordade omläggningen av
valutalagstiftningen kommer de fullmaktsstadganden i valutalagen, på vilka
den hittillsvarande valutaregleringen grundats, icke längre att gälla efter
den angivna tidpunkten. Fullmäktige i riksbanken har därför hemställt att
Kungl. Maj:t, därest utredningens förslag föranleder lagstiftning, måtte inhämta
riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering under
förslagsvis ett år. Förordnandet bör enligt fullmäktige avse 2 § första
16
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § och 9 § valutalagen enligt lagens nya
lydelse. Anledning till förordnande om liembudsskyldighet enligt 2 § första
stycket 3) föreligger enligt fullmäktiges mening således icke för närvarande;
tidigare gällande hembudsskyldighet avskaffades i samband med att den
svenska kronans utbytbarhet ökades i december 1958.
Flertalet remissinstanser har lämnat bankofullmäktiges framställning
utan erinran. Några framhåller dock, att behov föreligger av ytterligare
översyn av valutalagstiftningen, och anser sig därför endast kunna biträda
förslaget om en förlängning av valutalagen i dess nuvarande utformning.
Omläggningen av valutalagstiftningen innebär som framgått av det nyss
nämnda att den nuvarande valutaregleringen och därmed även valutaförordningen
upphör att gälla med utgången av juni innevarande år. I likhet med
riksbanksfullmäktige anser jag att valutareglering erfordras också efter
denna tidpunkt. Jag tillstyrker därför att riksdagens samtycke till fortsatt
valutareglering inhämtas. Förordnandet — som bör avse ett år — bör innehålla
fullmakter för Kungl. Maj :t i huvudsaklig överensstämmelse med vad
bankofullmäktige förordat. Det bör således icke omfatta hembudsskyldighet.
Med hänsyn till att den i 5 § valutalagen inrymda befogenheten för
Kungl. Maj :t att föranstalta om brevkontroll sedan lång tid icke utnyttjats
och då i dagens läge behov av sådan kontroll icke torde föreligga, synes även
denna befogenhet kunna undantagas från förordnandet.
I enlighet med det förut sagda skall, då riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering begäres, förslag till valutaföreskrifter jämväl
föreläggas riksdagen. Förslag härtill har utarbetats inom finansdepartementet.
I förslaget har den nuvarande valutaförordningens bestämmelser i huvudsak
bibehållits. Enär valutaregleringens utformning i vårt land kan
tänkas komma att röna inflytande av utvecklingen av planerna rörande det
nordiska och det västeuropeiska ekonomiska samarbetet, har det icke ansetts
ändamålsenligt att redan i nu förevarande sammanhang företaga någon
mera allmän översyn av valutaförordningens bestämmelser.
Avgränsningen av det tilltänkta förordnandet om fortsatt valutareglering
medför emellertid, såsom också riksbanksfullmäktige uttalat, att bestämmelserna
om hembudsskyldighet och brevkontroll i 10 och 11 §§ samt 26 §
andra stycket nuvarande valutaförordning bör utgå. Till följd härav har vissa
redaktionella jämkningar företagits i andra paragrafer i valutaförordningen.
Jämväl i övrigt har smärre ändringar i författningstexten blivit erforderliga.
Den tidpunkt, från vilken en utlänning skall ha haft fast bostad
i Sverige för att enligt förordningen räknas såsom bosatt här i riket, har sålunda
framflyttats till den 1 januari 1957. Såsom jag uttalade i 1957 års
proposition med förslag till ändring av bl. a. 6 § valutalagen är vidare 18 §
valutaförordningen icke längre erforderlig. Paragrafen har därför fått utgå.
I enlighet med strafflagens terminologi har uttrycket delaktighet i brott i
nuvarande 23 § valutaförordningen (motsvarar 19 § i departementsförslaget)
utbytts mot medverkan till brott. Lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser
om böter och viten gör att 25 § valutaförordningen är överflödig.
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
17
Även den nuvarande 9 § i valutaförordningen samt övergångsbestämmelsen
i 28 § har såsom numera obehövliga utmönstrats. Några sakliga skiljaktigheter
i övrigt i förhållande till nuvarande valutaförordning företer icke departementsförslaget.
Lagrådet har lämnat det ifrågavarande förslaget till lag om ändring i
lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden (valutalag) den 22 juni 1939 (nr
350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag utan erinran.
Utskottet
I den föreliggande propositionen har föreslagits att en teknisk omläggning
och modernisering av den del av vår beredskapslagstiftning som avser
valutalagstiftningen nu skall äga rum. Den nuvarande lagstiftningen tillkom
under det senaste världskriget, då även åtskilliga andra fullmaktslagar
utfärdades. Flera av dessa lagar har under senare tid erhållit ny utformning
och i samband därmed förlänats giltighet tills vidare. Förslaget om en motsvarande
teknisk omläggning av valutalagstiftningen har föregåtts av en särskild
utredning inom finansdepartementet, vars förslag i huvudlinjerna blivit
tillstyrkta av flertalet remissinstanser.
Utskottet finner för sin del att den föreslagna omläggningen nu bör komma
till stånd. Denna innebär bl. a. att valutalagen — i likhet med vad som
skett i fråga om andra fullmaktslagar — gives giltighet tills vidare. Däremot
bör den valutareglering, som införes med stöd av lagen, i princip vara
tidsbegränsad. Omläggningen innebär med andra ord icke någon permanentning
av själva valutaregleringen. Vad som generellt föreslagits i fråga
om tillämpningen av valutalagens bestämmelser om valutareglering har icke
givit utskottet anledning till erinran. Utskottet har uppmärksammat, att
Kungl. Maj :t även i andra fall än krig eller krigsfara interimistiskt kan förordna
att valutalagens bestämmelser helt eller delvis skall träda i tillämpning,
därest riksdagens beslut ej utan synnerlig olägenhet kan avvaktas. Förordnande
av detta slag skall inom viss kortare tid underställas riksdagens
prövning och har begränsats på sådant sätt att det icke får avse hembudsskyldighet.
Erfarenheten har visat att behov av en valutareglering kan föreligga även
da kiig eller krigsfara icke rader. Såsom de sakkunniga för översyn av valutalagstiftningen
visat förekommer i ett stort antal andra länder, däribland
våra nordiska grannländer, även i fredstid en valutareglering, som är åtskilligt
hårdai e än var egen. Enligt den nu gällande svenska valutalagstiftningen
krävs det för att valutaregleringen skall kunna tillämpas i fredstid
att utomordentliga, av krig föranledda förhållanden föreligger, vilket uttryck
emellertid knappast kan sägas väl beskriva det läge som nu råder och
som av statsmakterna anses nödvändiggöra eu bibehållen, ehuru uppmjukad
valutareglering. Med hänsyn härtill och till behovet i övrigt av eu moderni2
Dihang till riksdagens protokoll 1H5''J. X samt. Nr 36
18
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
sering av valutalagstiftningen bör icke ifrågakomma att på sätt föreslagits
i de likalydande motionerna I: 473 och II: 578 förlänga den nu gällande valutalagen
i oförändrad form. I stället bör såsom förordats i propositionen
valutalagstiftningen anknytas till de omständigheter som främst motiverar
en valutareglering under fredsförhållanden, nämligen den penningpolitiska
målsättningen och betalningsförhållandena med utlandet. Med hänsyn till att
riksdagens samtycke till förordnande om valutareglering skall inhämtas och
att tillämpningsföreskrifterna härvid skall föreläggas riksdagen finner utskottet
sig icke kunna dela de i motionerna framförda betänkligheterna mot
de i valutalagen angivna förutsättningarna för lagens tillämpning. I motsats
till motionärerna anser utskottet att valutalagen i dess nu föreslagna lydelse
bättre ansluter sig till annan modern beredskapslagstiftning och att i lagen
angivna förutsättningar för dess tillämpning måste anses lämpligare utformade
än i nuvarande lag.
Den hittillsvarande valutaregleringen har regelmässigt underställts riksdagen
varje år. Departementschefen har icke funnit anledning frångå denna
ordning, och i förslaget till valutalag har stadgats att förordnande i
andra lägen än krig och krigsfara må meddelas för högst ett år varje gång.
Utskottet finner en sådan begränsning, som återfinnes även i allmänna förfogande-
och ransoneringslagarna, naturlig. Härigenom skapas möjligheter
för riksdagen att fortlöpande följa utvecklingen på valutaregleringens område.
Motionärerna har föreslagit att en utredning skulle verkställas angående
dels skyndsam avveckling av nuvarande valutareglering, dels ock utformningen
av beredskapslagstiftningen i fråga om valutareglering. I anledning
härav vill utskottet framhålla, att såvitt utskottet kunnat finna motionärerna
icke förmått visa, att förutsättningar för närvarande skulle föreligga för
en skyndsam avveckling av valutaregleringen. Några delade meningar om
behovet av valutareglering under tiden 1 juli 1959—30 juni 1960 har ej
framkommit.
Vad gäller själva utformningen av valutaregleringen har motionärerna
som stöd för sitt yrkande om utredning i detta hänseende redovisat vissa
kritiska synpunkter på en del av föreskrifterna i förslaget till valutaförordning
och torde således närmast ha syftat till att åstadkomma ändringar i
denna förordning. Emellertid ansluter sig det framlagda förslaget till valutaförordning
mycket nära till den nuvarande förordningen. Utskottet vill
betona att i den mån ändringar vidtagits dessa syftat till uppmjukningar;
sålunda har bestämmelserna om hembudsskyldighet och brevkontroll i 10
och It §§ resp. 26 § andra stycket nuvarande valutaförordningen uteslutits.
Då riksdagen enligt vad som föreslås i propositionen får möjligheter att årligen
pröva framförda ändringsförslag i förordningen, har utskottet intet
att erinra mot att den nya valutaförordningen nu utfärdas. Utskottet vill
tillägga att i den mån motionärerna enbart syftar till att åstadkomma ändringar
i valutaförordningen sådana ändringsförslag lika väl bör kunna komma
under övervägande efter antagandet av den nya lagstiftningen. Det kan
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
19
även förtjäna påpekas att i den valutastyrelse som inom riksbanken handhar
handläggningen av valutaärendena, vilken sammanlagt består av sju
ledamöter, tre av ledamöterna kan sägas företräda näringslivet (export- och
importintressena samt valutabankerna). Bl. a. härigenom bör det vara väl
sörjt för att eventuella önskemål om ändringar i valutaregleringen från
näringslivets sida kan komma under prövning.
Utskottet har ej heller funnit anledning förorda bifall till motionärernas
hemställan om att riksdagen skulle uttala att riksbanken utan dröjsmål
måtte vidtaga lättnader genom generella dispenser samt i avseende å uppgiftsskyldigheten
m. m. Utskottet förutsätter nämligen att valutastyrelsen
utan någon åtgärd från riksdagens sida strävar efter att utforma regleringen
så att den icke mer än oundgängligen nödvändigt betungar dem som berörs
av regleringen.
På nu anförda skäl och då propositionen i övrigt icke givit anledning till
uttalande hemställer utskottet,
att riksdagen måtte
A. dels — med avslag å det i motionerna I: 473 och II: 578
framställda yrkandet om fortsatt giltighet till och med den
30 juni 1960 av lagen om fortsatt giltighet av valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350) — antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om förfogande
över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden (valutalag) den 22 juni 1939
(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag,
dels samtycka till förordnande om fortsatt valutareglering
i enlighet med vad i propositionen förordats,
dels ock vad beträffar det genom propositionen framlagda
förslaget till valutaförordning i skrivelse till Kungl. Maj :t
som sin mening giva till känna vad utskottet anfört;
B. besluta att motionerna 1:473 och 11:578 i övrigt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 12 maj 1959
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf*, Boo, Fahlander*, Schmidt*,
Larsson, Nils Theodor, Domö, Strandler och Elowsson, Nils*;
från andra kammaren: herrar Sköldin, Larsson i Julita*, Regncll,
Löfgren*, Andersson i Ronneby*, Eliasson i Sundborn, Adamsson* och Bohman*.
* Ej närvarande vid justeringen.
20
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
Reservation
av herrar Ewerlöf, Schmidt, Larsson, Nils Theodor, Domö, Regnéll, Löfgren,
Eliasson i Sundborn och Bohman, vilka ansett, att utskottets yttrande
och hemställan bort erhålla följande lydelse:
»I förevarande proposition har föreslagits att nuvarande valutalag ersättes
med en ny lagstiftning av beredskapskaraktär som blir gällande tills vidare.
I samband härmed föreslås att lagens tillämpningsområde utvidgas.
Vidare begäres riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering
för tiden efter den 30 juni 1959, då giltighetstiden för nu gällande
valutareglering utgår. Förordnandet avses skola gälla tiden 1 juli 1959—30
juni 1960. Förslag till ny valutaförordning förelägges i samband härmed
riksdagen för yttrande.
Propositionen grundar sig vad gäller den nya valutalagens utformning i
huvudsak på ett förslag avgivet av sakkunniga med uppdrag att verkställa
en översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen. Under remissbehandlingen
har invändningar framförts mot de sakkunnigas förslag. Det har bl. a.
framhållits att det vore olämpligt att i dagens läge taga definitiv ställning
till spörsmålet om valutalagstiftningens formella konstruktion för framtiden.
Till skillnad från förslaget till valutalag har förslaget till valutaförordning,
som utarbetats inom finansdepartementet, icke varit föremål för
remissbehandling, vilket synes anmärkningsvärt med hänsyn till att valutaförordningen
i sin helhet nu för första gången förelägges riksdagen. I de
likalydande motionerna I: 473 och II: 578 har framförts anmärkningar mot
föreslagna bestämmelser såväl i valutalagen som i valutaförordningen. Motionärerna
har hemställt att propositionen avslås och att i stället den nuvarande
valutalagen förlänges samt utredning igångsättes angående dels
skyndsam avveckling av den nuvarande valutaregleringen, dels ock utformningen
av beredskapslagstiftningen i fråga om valutareglering. Motionärerna
föreslår vidare, att riksdagen skulle uttala, att riksbanken utan
dröjsmål måtte, med beaktande av vad i motionen anförts och efter förhandlingar
med berörda parter, vidtaga lättnader genom generella dispenser
samt i avseende å uppgiftsskyldigheten m. m. så att valutabanker samt
enskilda personer och företag icke betungas i vidare mån än som är oundgängligen
nödvändigt för upprätthållande av en vid varje tillfälle erforderlig
valutareglering.
Utskottet vill till en början framhålla att behovet av valutareglerande
åtgärder minskat sedan de sakkunniga avgav sitt förslag till ny valutalag.
Redan med hänsyn härtill synes det tveksamt om de sakkunnigas förslag
är ägnat att läggas till grund för en ny och varaktig lagstiftning. Vissa uttalanden
av de sakkunniga om att det läge, från vilket utredningen utgått,
icke skulle alltför mycket avvika från den situation som var rådande sommaren
1955 ger intryck av att möjligheterna till uppmjukningar och lättnader
i valutaregleringen samt dennas slutliga avveckling icke tillräckligt
Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959
21
beaktats under utredningsarbetet. Härtill kommer att de aktuella planerna
på en nordisk och europeisk integration inom en nära framtid lär kräva en
översyn av valutaregleringen. Utskottet anser sålunda att behov föreligger
av en ny översyn av vår valutalagstiftning. Denna översyn, som bör företagas
i nära samverkan med företrädare för näringslivet, bör avse både
valutalagen och valutaförordningen. Vid utredningsarbetet bör de synpunkter
som redovisats i motionerna I: 473 och II: 578 kunna komma under
bedömande. Utredningsarbetet bör bedrivas med sådan skyndsamhet att
förslag i ämnet om möjligt kan föreläggas nästa års riksdag.
Med hänsyn till det anförda kan utskottet icke förorda att riksdagen
antager det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen
om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden (valutalag) så ock om fortsatt giltighet
av nämnda lag. Då emellertid behov av att bibehålla en valutareglering
även efter den 1 juli 1959 kan föreligga, föreslår utskottet att valutalagen
i dess nuvarande utformning erhåller förlängd giltighet till och med den
30 juni 1960. Härav följer att utskottet kommer att yrka avslag även å
de i propositionen i övrigt framställda yrkandena.
Utskottet vill slutligen — i anledning av vissa i motionerna 1:473 och
II: 578 gjorda uttalanden — understryka vikten av att riksbanken utan
dröjsmål överväger ytterligare åtgärder i syfte att göra valutaregleringen
mindre betungande för enskilda personer, valutabanker och företag.
Utskottet hemställer,
att riksdagen måtte
A. — med avslag å Kungl. Maj :ts förevarande proposition
samt med bifall till det i motionerna I: 473 och II: 578 under
punkten 1) framställda yrkandet — antaga följande
Förslag
till
Lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)
Härigenom förordnas, att valutalagen den 22 juni 1939, vilken jämlikt
lag den 25 april 1958 (nr 210) gäller till och med den 30 juni 1959, skall
äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1960.
B. i anledning av motionerna I: 473 och II: 578 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning rörande
valutaregleringen.»
690896 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1959:304 Skrivelse till Konungen med överlämnande av riksstat för budgetåret 1959/60. a1 i texten