Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939

1959-05-12 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1959:36, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

1

Nr 36

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändring i valutalagen den 22 juni 1939

(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag,

m. in., jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 3 april 1959 dagtecknad proposition, nr 129, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande

av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

dels föreslagit riksdagen att, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga vid

propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen om förfogande över

utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden (valutalag) den 22 juni 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet

av samma lag;

dels begärt riksdagens samtycke till att Kungl. Maj:t med stöd av 1 §

tredje stycket valutalagen i dess föreslagna lydelse förordnar, att vad i 2 §

första stycket 1), 2) och 4)-—7) samt 5 § 1) och 3) ävensom 9 § samma lag

stadgas skall äga tillämpning under tiden från och med den 1 juli 1959

till och med den 30 juni 1960;

dels ock inhämtat riksdagens yttrande över ett inom finansdepartementet

upprättat förslag till valutaförordning.

Berörda lagförslag är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m.

under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag) den

22 jimi 1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag

Härigenom förordnas, dels att rubriken till lagen om förfogande över utländska

betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden (valutalag) den 22 juni 19391 skall lyda på sätt nedan angives,

dels att 1, 2 och 5 §§ nämnda lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt

i det följande sägs, dels ock att lagen, vilken jämlikt lag den 25 april 1958

(nr 210) gäller till och med den 30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet

tills vidare.

1 Senaste lydelse av 2, 6 och 6 a §§ se 1957:251 samt av 5 § se 1940:613.

1 Bihang till riksdagens protokoll 8 samt. Nr 3G

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

(Gällande lydelse)

Lag om förfogande över utländska

betalningsmedel m. m. under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden

(valutalag)

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket

befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden

äge Konungen, när riksdagen

ej är samlad, i den mån så prövas

oundgängligen nödigt för uppnående

av det mål, som fastställts för riksbankens

penning politiska verksamhet,

på framställning av fullmäktige

i riksbanken och efter samråd jämväl

med fullmäktige i riksgäldskontoret,

förordna på sätt nedan närmare

stadgas; dock må förordnande,

som nu sagts, ej meddelas, med mindre

Konungen låtit riksdagskallelse

utgå eller riksdagen ändock skall

inom trettio dagar sammanträda.

Varder ej meddelat förordnande av

nästfoljande riksdag inom trettio dagar

från riksdagens början gillat,

skall detsamma efter utgången av

nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är

samlad, fall vara för handen, som i

första stycket sägs, äge Konungen

med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

(Föreslagen lydelse)

Valutalag

1 §•

Kommer riket i krig, skola bestämmelserna

i 2 § första stycket samt 5

och 9 §§ träda i tillämpning. Då kriget

upphört, stadgar Konungen senast

före avslutandet av den riksdagssession,

som börjar näst efter

krigets slut, att bestämmelserna icke

vidare skola tillämpas; dock att vad

nu sagts ej skall gälla, i den mån bestämmelserna

alltjämt skola äga tilllämpning

på grund av förordnande

enligt andra eller tredje stycket.

Vid krigsfara, vari riket befinner

sig, äger Konungen, efter hörande av

fullmäktige i riksbanken, förordna,

att nämnda bestämmelser skola tilllämpas.

Sådant förordnande skall,

vid äventyr att det eljest förfaller,

inom en månad underställas riksdagen

för dess prövning av frågan, huruvida

förordnandet skall bestå. Blir

förordnandet icke inom två månader

från det underställningen skett av

riksdagen godkänt, är detsamma förfallet.

Upphör krigsfaran, skall senast

före nästkommande riksdagssessions

avslutande meddelat förordnande av

Konungen upphävas, i den mån bestämmelserna

icke på grund av förordnande

jämlikt tredje stycket alltjämt

skola gälla.

Då i andra fall än som avses i första

och andra styckena så prövas erforderligt

för uppnående av det mål,

som fastställts för riksbankens penningpolitiska

verksamhet, eller eljest

med hänsyn till rikets betalningsförhållanden

med utlandet äger, på

framställning av fullmäktige i riksbanken,

Konungen med riksdagens

samtycke för or dna, att vad i 2 § första

stycket samt 5 och 9 §§ stadgas helt

eller delvis skall under viss Hd, högst

ett år varje gång, äga tillämpning. Såvitt

angår 2 § första stycket 1), 2)

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

3

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

och ))—7) ävensom 5 § 1) och 3)

samt 9 § må Konungen utan samtycke

av riksdagen meddela förordnande

som nu sagts, om riksdagens

beslut ej kan utan synnerlig olägenhet

avvaktas. Sådant förordnande skall

inom en månad eller, om riksdagssession

ej pågår, inom en månad från

början av nästkommande session

underställas riksdagen. Vad i andra

stycket sägs om påföljden, därest

underställning ej sker eller riksdagen

ej inom två månader godkänner

förordnandet, skall äga motsvarande

tillämpning i fall som nu avses.

Under tid, då bestämmelse i 2 §

första stycket eller 5 § eller 9 § äger

tillämpning, skola jämväl övriga

däremot svarande stadganden i lagen

tillämpas.

Då underställning av förordnande

sker eller samtycke till förordnande

begäres, skola även de föreskrifter,

som Konungen i förordnandet med

stöd av bestämmelserna i 2 § första

stycket samt 5 och 9 §§ utfärdat eller

avser att utfärda, föreläggas riksdagen.

2 §.

I förordnande, som Konungen jämKkt

1 § meddelar, må föreskrivas:

1) att allenast-----(utländska

värdepapper);

2) att utländska-------riksban
ken

bestämmer;

3) att dylika — — — svenskt

mynt;

4) att svenska-----i utlandet;

5) att dylika---till riket;

6) att över------bestämmer;

och

7) att i----till valutabank.

Genom förordnande,-----till
kommande

befogenheter.

2 §•

Konungen äger i förordnande, som

av honom meddelas, föreskriva:

1) att allenast —---(utländska

värdepapper);

2) att utländska---riksban
ken

bestämmer;

3) att dylika — — — svenskt

mynt;

4) att svenska----— i utlandet;

5) att dylika---till riket;

(i) att över -------bestämmer;

och

7) att i---till valutabank.

Genom förordnande,---till
kommande

befogenheter.

5 §.

Där för tillsyn å efterlevnad av Där för l

förordnande, som Konungen jämlikt förordnande,

5 §.

illsyn å efterlevnad av

som av Konungen med
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

(Gällande lydelse)

2 § meddelat, så finnes behövligt, äge

Konungen stadga skyldighet att förete

handelsböcker jämte därtill hörande

handlingar, så ock medgiva rätt

för polismyndighet, riksbanken eller

tjänsteman, som riksbanken därtill

förordnar, att öppna och gTanska

brev och andra försändelser till eller

från utlandet, som finnas i postverkets

vård. Konungen må jämväl i övrigt

meddela erforderliga föreskrifter

för förordnandets genomförande så

ock till förhindrande av åtgärder, som

äro ägnade att uppenbart motverka

vinnandet av det med förordnandet

avsedda ändamålet.

(Föreslagen lydelse)

delas, så finnes behövligt, äge Konungen
1)

stadga skyldighet att förete handelsböcker

jämte därtill hörande

handlingar;

2) medgiva rätt för polismyndighet,

riksbanken eller tjänsteman, som

riksbanken därtill förordnar, att

öppna och granska brev och andra

försändelser till eller från utlandet,

som finnas i postverkets vård; och

3) i övrigt meddela erforderliga föreskrifter

för förordnandets genomförande

så ock till förhindrande av

åtgärder, som äro ägnade att uppenbart

motverka vinnandet av det med

förordnandet avsedda ändamålet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959, då valutaförordningen den 25

februari 1940 (nr 97) skall upphöra att gälla; dock att förordningen alltjämt

skall äga tillämpning beträffande förhållanden, som hänföra sig till

tiden före den 1 juli 1959.

Förslaget till valutaförordning är av följande lydelse:

Förslag

till

Valutaförordning

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

I denna förordning förstås med

betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra

penninganvisningar;

utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra

betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;

utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt

mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran,

som här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen

fortfarande är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;

utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på

räkning hos den, som inom riket äger driva bankrörelse eller som utom

riket driver bank- eller bankirrörelse;

värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nv 36 år 1959

5

obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar

av skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen,

så ock handlingar, A^arigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värdepapper

(certifikat);

utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade a\r någon, som

är bosatt i utlandet;

vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt

mynt eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda

i svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning, i vad angår fysisk

person, svensk medborgare med fast bostad i Sverige, så ock utlänning,

som haft fast bostad i Sverige sedan den 1 januari 1957. Juridisk person

skall anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte eller, om

styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget. Filial för utländskt bolag

eller för utländsk ekonomisk förening, som med stöd av särskilt tillstånd

driver näring här i riket, skall anses vara bosatt i Sverige.

Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och

utländska fordringar

2 §•

Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i

svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmedling

och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.

Riksbanken äger meddela

a) bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva

handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar;

b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsmedel,

som erfordras för \''erkets rörelse med postanvisningar och postgiro;

samt

c) bankaktiebolag eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska

betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken

prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för reseändamål.

Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes

i denna förordning valutabank.

3 §.

Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka

villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag

i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.

Om utlörsel av betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper

med mera

4 §•

Betalningsmedel och värdepapper så ock fordringsbevis, vilkas företeende

utgör villkor för rätt all kräva betalning, må ej ulan riksbankens tillstånd

utföras ur riket.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

5 §•

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest

1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning, som

föres i utlandet;

2) den, som är bosatt här i riket, skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs,

å den som är bosatt i utlandet; eller

3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning å eller överföring

till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon som är

bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller till förmån för

i utlandet bosatt person.

Om införsel av betalningsmedel och värdepapper, så ock om

försäljning av värdepapper med mera

6 §•

Betalningsmedel så ock fordringsbevis, vilkas företeende utgör villkor

för rätt att kräva betalning, ävensom talonger till värdepapper må ej utan

riksbankens tillstånd införas till riket.

Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest den, som är bosatt

här i riket, skall

1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än i första stycket

avses, mottaga betalning från någon, som är bosatt i utlandet;

2) lämna försträckning mot säkerhet av borgen av någon, som är bosatt

i utlandet; eller

3) ikläda sig gäld till någon som är bosatt i utlandet, där ej fråga är om

ingående av köpeavtal på inom branschen allmänt tillämpade köpevillkor

eller om vidtagande av därmed jämförliga åtgärder.

7 §•

Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annorledes

än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda

införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med

deras försäljning eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat

medgiver.

8 §•

Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket införts

eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan riksbankens

tillstånd försäljas.

Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken

jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken omfattning

säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

7

Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska

fordringar och utländska värdepapper med mera

9 §■

Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,

som tillhöra någon här i riket bosatt, må ej utan riksbankens tillstånd så

förfogas, att ägarens innehav av utländska betalningsmedel och utländska

banktillgodohavanden därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej

erfordras för föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den,

som erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under c) sägs.

Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om andra

utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande utländska

värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra någon

här i riket bosatt.

10 §.

Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt alt kräva betalning

eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet, må ej medgiva

anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal om betalning

annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat följer

av handelsbruk.

Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings bestämmelser,

till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han har

gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till annat

pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra liknande

åtgärder.

Särskilda bestämmelser

11 §.

Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkommande

befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den internationella

regleringsbanken i Basel (Banque des Réglements Internationaux).

12 §.

Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör

främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens

eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan

persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro

utländska medborgare.

13 §.

Eu var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig, är pliktig

att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till riksbanken

lämna uppgift angående

a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska

värdepapper, som han äger eller innehar;

b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola tillkomma

honom;

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som

förvaras här i riket; samt

d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar gentemot

utlandet.

Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl

i andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning riksbanken

finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de svenska betalningsmedel

och svenska värdepapper, som han äger eller innehar, så

ock angående sina fordringar hos eller skulder till här i riket bosatt person.

I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas jämväl

åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel, fordringsbevis,

värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.

Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger

riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så

erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig

att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens vägnar,

tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande handlingar.

14 §.

Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,

som stadgas genom denna förordning.

Ansvarsbestämmelser

15 §.

Den, som uppsåtligen

1) bryter mot någon av de i 2 och 4—10 §§ meddelade föreskrifterna eller

2) för kringgående av förbud, som gäller enligt dylik föreskrift, använder

sig av eller medverkar såsom bulvan eller

3) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring

av utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i

svenskt mynt eller till riksbankens tillstånd, där sådant erfordras, eller

4) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 13 § första eller andra

stycket föreskriven uppgiftsskyldighet eller ock

5) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 4) sägs, avgiver

oriktig uppgift,

straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare straffet

dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till

fängelse i högst ett år dömas.

16 §.

Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller olovlig införsel i strid mot

6 eller 7 § anses försök därtill.

Vad i 15 § är stadgat angående straff för den som uppsåtligen genom

oriktig uppgift förskaffar sig rätt eller tillstånd, som avses i nämnda paragraf

under 3), skall äga tillämpning jämväl beträffande den som uppsåtligen

genom oriktig uppgift försöker skaffa sig sådan rätt eller sådant

tillstånd.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

9

17 §.

Dömes någon till straff enligt 15 eller 16 §, må domstolen, efter ty skäligt

finnes, kunna förordna, att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller vederlag därför skola, ändock att de ej tillhöra

den dömde, vara, helt eller intill visst belopp, förverkade till kronan

eller att den dömde skall vara pliktig att till kronan, helt eller delvis, utgiva

deras värde.

Påföljd av förverkande må dock ej inträda, där egendom, varom i första

stycket sägs, tillhör annan än den dömde och ägaren icke finnes hava ägt

kännedom om brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.

18 §.

Den, som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning meddelats

av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 15 eller 16 § är belagd

med straff, med dagsböter.

Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dagsböter

straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.

19 §.

Medverkan till brott, som i denna förordning sägs, straffes efter ty i 3

kap. strafflagen är stadgat, och skall därvid vad i 17 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

20 §.

Brott mot denna förordning må av allmän åklagare åtalas endast efter

angivelse, såvitt angår i 18 § andra stycket omförmäld förseelse, vilken ej

innefattar tjänstefel, av målsäganden och eljest av riksbanken. Åtalet anhängiggöres

vid allmän domstol.

Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riksbanken,

efter prövning av förekommande förhållanden, förordna om uttagande

av vite, som i 13 § fjärde stycket sägs.

21 §.

I fråga om de i 4 §, 6 § första stycket och 7 § meddelade förbud skall

vad i gällande författningar om straff för olovlig varuutförsel eller varuinförsel

är stadgat angående beslag och tillsyn äga motsvarande tillämpning;

dock att undersökning å person må å ort och i den ordning, som i

nämnda författningar stadgas, företagas närhelst anledning därtill föreligger.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 juli 1959 och gälla till och med

den 30 juni 1960.

1 samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft två

i anledning av densamma väckta, likalydande motioner, nämligen inom

första kammaren nr 473 av herrar Hanson, Pcr-Olof, och Berqh, Ragnar

samt inom andra kammaren nr 578 av herr Bohman in. fl.

I motionerna hemställes

»att riksdagen måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts förevarande proposition

nr 129,

1) antaga följande

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

Förslag

till

Lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att valutalagen den 22 juni 1939, vilken jämlikt

lag den 25 april 1958 (nr 210) gäller till och med den 30 juni 1959, skall äga

fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1960,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte med

beaktande av vad ovan anförts låta verkställa utredning — under medverkan

av representanter för näringslivet — angående dels skyndsam avveckling

av nuvarande valutareglering, dels utformningen av beredskapslagstiftning

i fråga om valutareglering, varvid förutsättes att förslag i förstnämnda

hänseende skall kunna framläggas till nästa års riksdag,

3) uttala att riksbanken utan dröjsmål måtte med beaktande av vad ovan

anförts och efter förhandlingar med berörda parter vidtaga lättnader genom

generella dispenser samt i avseende å uppgiftsskyldigheten m. m. så att valutabanker

samt enskilda personer och företag icke betungas i vidare mån

än som är oundgängligen nödvändigt för upprätthållande av en vid varje

tillfälle erforderlig valutareglering.»

Beträffande motiveringen för motionärernas yrkanden hänvisas till motionen

II: 578.

Genom valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350) har Kungl. Maj:t erhållit befogenhet

att, när riksdagen ej är samlad, under vissa förutsättningar förordna

om inskränkning i olika hänseenden av förfoganderätten över utländska

betalningsmedel in. m. Ett sådant förordnande upphör att gälla, om

det ej inom viss tid blir av nästföljande riksdag gillat. Under tid, då riksdagen

är samlad, äger Kungl. Maj :t enahanda befogenhet efter inhämtande av

riksdagens samtycke. Lagen, som ursprungligen gällde till och med den 31

mars 1940, har efter hand erhållit fortsatt giltighet, senast genom lag den 25

april 1958 (nr 210), enligt vilken giltighetstiden utsträckts till och med den

30 juni 1959. Vissa ändringar i valutalagen har skett genom lagar den 28

juni 1940 (nr 613) och den 31 maj 1957 (nr 251).

Med stöd av valutalagen utfärdades efter inhämtande av riksdagens samtycke

valutaförordningen den 25 februari 1940 (nr 97). I denna förordning,

vilken jämlikt valutalagen icke gäller längre än sagda lag äger giltighet, har

vissa ändringar genomförts genom förordningar den 17 maj 1940 (nr 348),

den 28 juni 1940 (nr 614), den 9 maj 1941 (nr 244), den 20 oktober 1944

(nr 693), den 26 januari 1945 (nr 16), den 3 juni 1949 (nr 312) och den

3 juni 1955 (nr 303).

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av meddelat förordnande utfärdas

av riksbanken, som även har att upptaga och avgöra de ärenden, som

föranledes av förordnandet. Riksbankens beslutanderätt enligt valutalagen

utövas inom banken av valutastyrelsen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 195!)

11

Mot bakgrunden av den ekonomiska utvecklingen och de därav betingade

förändringarna i de faktiska förutsättningarna för upprätthållandet av en

valutareglering tillsatte fullmäktige i riksbanken år 1954 en särskild kommitté

med uppdrag atl utreda frågan om valutaärendenas handläggning in. m.

Kommittén överlämnade den 30 juni 1955 till fullmäktige en promemoria

med förslag till vissa ändringar i valutalagen. Promemorian innehöll bl. a.

en redogörelse för valutalagens bestämmelser om betingelserna för lagstiftningens

tillämpning och för motsvarande bestämmelser i andra krisförfattningar.

I anslutning därtill uttalades i promemorian att, enär en valutareglering

kunde bedömas vara erforderlig för obestämd framtid, det syntes lämpligt

att en allmän översyn av valutalagstiftningen företogs, varigenom förutsättningarna

för dess tillämpning på ett mera objektivt bestämbart sätt än

i gällande lag fastslogs. Enligt kommittén borde vid översynen övervägas om

icke i lagstiftningen kunde meddelas särskilda bestämmelser rörande omfattningen

av de befogenheter, som fick utnyttjas i mindre kvalificerade situationer.

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 13 oktober samma år anslöt sig bankofullmäktige

till vad kommittén anfört samt hemställde om den översyn av

lagstiftningen som kommittén ifrågasatt.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 18 maj 1956 tillkallade chefen

för finansdepartementet, statsrådet Sträng, regeringsrådet Frank

Öhman, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare ombudsmannen

Sture Henriksson och numera vice riksbankschefen Sven Joge

att såsom sakkunniga verkställa en översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen.

Sedan Henriksson avlidit, tillkallades den 31 maj 1957 i hans

ställe ledamoten av riksdagens första kammare, studiesekreteraren Eric

Holmqvist.

Utredningen erhöll i uppdrag dels att pröva frågan om besvärsförfarandet

i valutaärenden och dels att överse valutalagstiftningen ur den synpunkten,

att förutsättningarna för dess tillämpning borde klarare angivas, i samband

varmed befogenheternas omfattning i olika lägen borde klarläggas.

Den 12 december 1956 avgav utredningen en promemoria rörande besvärsrätten

i valutaärenden och därmed sammanhängande spörsmål. Dessa frågor

anmäldes för riksdagen i propositionen 1957: 142.

Med skrivelse den 30 oktober 1958 har utredningen till slutförande av sitt

återstående uppdrag avlämnat en promemoria (stencilerad) om betingelserna

för valutalagens tillämpning.

Över sistnämnda promemoria har, efter remiss, ijttranden avgivits av fullmäktige

i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen,

kommerskollegium (efter hörande av handelskamrarna i riket),

Sveriges allmänna exportförening, Svenska bankföreningen, Sveriges grossistförbund

och Sveriges industriförbund.

Beträffande innehållet i promemorian och över densamma avgivna remissyttranden

får utskottet hänvisa till propositionen (s. 20—33). För gällande

bestämmelser och tillämpningen av valutaregleringen lämnas i propo
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år J95!)

sitionen (s. 13—20) en redogörelse, till vilken utskottet likaledes får hänvisa.

I skrivelse den 5 februari 1959 har fullmäktige i riksbanken hemställt, att

—• under förutsättning att utredningens förslag genomföres från och med

den 1 juli 1959 — förordnande enligt valutalagen måtte meddelas att gälla

under tiden från och med den 1 juli 1959 till och med den 30 juni 1960. Därest

nyssberörda förslag ej skulle läggas till grund för lagstiftning under

riksdagens vårsession, har fullmäktige föreslagit förlängning av giltighetstiden

för valutalagen i dess nuvarande utformning till och med den 30 juni

1960.

Yttranden över bankofullmäktiges skrivelse har avgivits av samma remissinstanser,

som utlåtit sig över utredningens promemoria. Kommerskollegium

har därvid inhämtat utlåtande från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,

Malmö och Gävle.

Beträffande innehållet i bankofullmäktiges skrivelse och över densamma

avgivna remissyttranden får utskottet hänvisa till propositionen (s. 33 och

34).

Departementschefen har anfört följande.

Valutaregleringen i vårt land grundar sig huvudsakligen på två författningar,

nämligen 1939 års valutalag och den år 1940 utfärdade valutaförordningen.

Valutalagen är en fullmaktslag. Med stöd av denna kan Kungl. Maj :t

under vissa i lagen angivna förutsättningar förordna om valutareglering. De

närmare föreskrifterna härom upptages i valutaförordningen. Riksbanken

äger meddela de särskilda bestämmelser, som erfordras för valutaförordningens

tillämpning.

Valutalagen är tidsbegränsad. Valutaförordningen gäller så länge valutalagen

äger giltighet. Ursprungligen gällde valutalagen till och med den 31

mars 1940. Den har därefter regelmässigt förlängts för ett år åt gången och

senast erhållit fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1959. Samtidigt

liar således giltighetstiden av valutaförordningen automatiskt förlängts.

Under kriget tillkom även åtskilliga andra fullmaktslagar, som gav Kungl.

Maj :t befogenhet att under särskilda förutsättningar vidtaga åtgärder bl. a.

i fråga om folkförsörjningen, förfoganderätten och priskontrollen. Flera av

dessa lagar har på senare år givits ny utformning i samband varmed de

förlänats giltighet tills vidare. Såsom exempel kan nämnas allmänna förfogandelagen

och allmänna ransoneringslagen av år 1954 samt allmänna prisregleringslagen

av år 1956. Även på andra områden har arbetet fortgått med

att anpassa beredskapslagstiftningen till förhållandena sådana de utvecklat

sig under efterkrigstiden.

Såsom nämnts i den tidigare redogörelsen har en inom finansdepartementet

tillsatt utredning numera framlagt förslag till viss teknisk omläggning

av valutalagstiftningen, syftande till att ge denna en utformning, som i

fråga om förutsättningarna för dess tillämpning anknyter till nyssnämnda

moderna fullmaktslagar. Förslaget innebär sålunda i sina huvudlinjer att

valutalagen som sådan, d. v. s. själva fullmaktslagen, erhåller giltighet tills

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 195!)

13

vidare. Valutareglering, som införes med stöd av lagen, skall däremot alltjämt

vara tidsbegränsad liksom de föreskrifter om valutareglering som upptages

i valutaförordningen.

Vid remissbehandlingen har dessa huvudlinjer i utredningens förslag tillstyrkts

av flertalet instanser. I några yttranden har förslaget dock avstyrkts,

närmast från utgångspunkten att ett genomförande därav skulle innebära

en permanentning av valutaregleringen.

Den tekniska omläggning och modernisering på beredskapslagstiftningens

område, som ägt rum under senare år, bör enligt min mening nu genomföras

även beträffande valutalagstiftningen. I likhet med vad som skett

i fråga om andra fullmaktslagar bör sålunda valutalagen givas giltighet tilis

vidare. Valutareglering, som införes med stöd av lagen, bör däremot — på

motsvarande sätt som då andra fullmaktslagar utnyttjas — i princip vara

tidsbegränsad.

En omläggning av valutalagstiftningen i enlighet med vad jag nu förordat

innebär, såsom framgått av det föregående, inte någon permanentning

av själva valutaregleringen. Endast den grundläggande fullmaktslagen får

giltighet tills vidare. Frågan om valutareglering skall äga rum blir däremot

liksom hittills beroende av huruvida de särskilda förutsättningar härför,

som angives i fullmaktslagen, är för handen och giltigheten av införd valutareglering

kommer även i fortsättningen att vara tidsbegränsad.

Valutalagen är i sin nuvarande utformning så konstruerad att den kan

tillämpas vid krig, krigsfara eller utomordentliga av krig föranledda förhållanden,

i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnående av del

mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet. Föreligger,

när riksdagen ej är samlad, någon av nu angivna situationer äger Kungl.

Maj :t, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter hörande av

fullmäktige i riksgäldskontoret, utfärda förordnande om valutareglering i

enlighet med lagens närmare bestämmelser. Förordnande må dock ej meddelas

med mindre riksdagskallelse utgått eller riksdagen ändock skall sammanträda

inom trettio dagar. Förordnandet upphör att gälla, om det ej godkännes

av riksdagen inom trettio dagar från riksdagens början. Under tid,

då riksdagen är samlad, äger Kungl. Maj :t med riksdagens samtycke meddela

enahanda förordnande.

Enligt utredningens förslag skall valutalagens bestämmelser om valutareglering

automatiskt träda i tillämpning, om Sverige kommer i krig. Hotas

landet av krig, skall Kungl. Maj:t — efter framställning av bankofullmäktige

— äga förordna om valutareglering. Förordnandet skall dock i detta fall

underställas riksdagens prövning inom en månad för godkännande. Valutareglering,

som föranlctls av krig eller krigstara, är tidsbegränsad såtillvida

som den skall upphävas i nära anslutning till att kriget eller krigsfaran upphört.

Då det i andra fall än krig eller krigsfara prövas erforderligt för uppnående

av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet,

eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med utlandet,

äger, på framställning av bankofullmäktige, Kungl. Maj:t med riks
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Rankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

dagens samtycke förordna att valutalagens bestämmelser helt eller delvis

skall för viss tid träda i tillämpning. Om riksdagens beslut ej utan synnerlig

olägenhet kan avvaktas, får Kungl. Maj :t interimistiskt utfärda begränsat

förordnande. Begränsningen innebär att förordnandet icke får avse hembudsskyldighet.

Sådant förordnande måste dock inom viss kortare tid underställas

riksdagens prövning. De föreskrifter, som Kungl. Maj :t utfärdar

eller avser att utfärda med stöd av fullmaktslagen, skall föreläggas riksdagen

när samtycke till förordnande begäres eller underställning sker.

Vad utredningen föreslagit i fråga om tillämpningen av valutalagens bestämmelser

om valutareglering då riket kommer i krig eller krigsfara har i

huvudsak lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. Även för egen del

anser jag mig i princip kunna godtaga förslaget. Detta ligger också i linje

med gällande betingelser för tillämpningen av annan nyare beredskapslagstiftning,

såsom allmänna förfogandelagen och allmänna ransoneringslagen.

I ett avseende har jag likväl funnit anledning till viss jämkning av utredningens

förslag. Enligt förslaget skall Kungl. Maj :t i fall av krigsfara äga

förordna om valutareglering först efter framställning av riksbanksfullmäktige.

Då emellertid bedömningen av när krigsfara skall anses föreligga i

första hand bör ankomma på Kungl. Maj :t, synes det mindre lämpligt att

Kungl. Maj :t skall behöva avvakta framställning från bankofullmäktige för

att kunna utfärda förordnande om valutareglering. Det torde vara tillräckligt

att Kungl. Maj :t hör fullmäktige, innan förordnandet meddelas.

Vad angår tid, då riket icke är i krig eller krigsfara, innebär utredningens

förslag att valutareglering skall kunna införas, när så prövas erforderligt

lör uppnående av det mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska

verksamhet, eller eljest med hänsyn till rikets betalningsförhållanden med

utlandet. Härigenom utmönstras den nu gällande förutsättningen alt utomordentliga

av krig föranledda förhållanden skall vara rådande.

Av remissinstanserna har flertalet godtagit utredningens förslag. I några

yttranden har dock gjorts gällande, att förslaget skulle innebära en avsevärd

utvidgning av de faktiska förutsättningarna för en valulareglering i

fredstid i förhållande till vad som för närvarande gäller. Det bör fordras,

menar man, att mer kvalificerade och avgränsade situationer är för handen.

Att behov av valutareglering kan föreligga även då krig eller krigsfara

icke råder torde vara uppenbart och har ej heller ifrågasatts vid remissbehandlingen.

För alt valutareglering skall kunna tillämpas i fredstid synes

emellertid den nu gällande förutsättningen — att utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden föreligger — vara mindre ändamålsenlig. Anknytning

bör i stället, såsom utredningen också förordat, ske till de omständigheter

som främst kan anses motivera en valutareglering under fredsförhållanden,

nämligen den penningpolitiska målsättningen och betalningsförhållandena

med utlandet. De betänkligheter mot en sådan anknytning, som

framförts i vissa remissyttraden, anser jag icke böra tillmätas större betydelse.

Såsom utredningens förslag utformats skall nämligen, då krig eller

krigsfara ej råder, riksdagens samtycke till förordnande om valutareglering

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

15

alltid inhämtas antingen omedelbart eller inom viss kortare tid. Därvid skall

även tillämpningsföreskrifterna föreläggas riksdagen. Härigenom kommer,

vilket också understrukits vid remissbehandlingen, riksdagen att få möjlighet

att utöva ett avgörande inflytande på omfattningen av Kungi. Maj :ts

fullmakter.

Jag tillstyrker således att förutsättningarna för valutareglering i fredstid

erhåller den av utredningen föreslagna utformningen.

Såsom tidigare nämnts innebär utredningens förslag att förordnande om

valutareglering i andra lägen än krig eller krigsfara skall meddelas för viss

tid. Från flera remissinstansers sida har framhållits angelägenheten av att

dylika förordnanden genom uttryckligt stadgande i valutalagen begränsas

till ett år.

Det sålunda framförda önskemålet finner jag böra beaktas. Den hittillsvarande

valutaregleringen har regelmässigt underställts riksdagen varje år.

Anledning föreligger icke att nu frångå denna ordning. Jag förordar därför

att i valutalagen stadgas att förordnande som nyss sagts må meddelas för

högst ett år varje gång. Motsvarande begränsning återfinnes även i exempelvis

allmänna förfogande- och ransoneringslagarna.

Med den av mig förordade utformningen av förutsättningarna för valutareglering

i fredstid torde det icke vara erforderligt med särskilda regler, som

begränsar Kungl. Maj :ts befogenheter i vissa i och för sig mindre utsatta

situationer. En tillräcklig differentiering uppnås genom att riksdagen kan

avpassa fullmakterna efter det aktuella läget och får möjlighet att yttra sig

över innehållet i tillämpningsföreskrifterna. För att i fråga om fullmakterna

underlätta ett särskiljande av de olika befogenheterna i 5 § valutalagen, däribland

rätten till brevkontroll, synes författningsrummet lämpligen böra

uppdelas på olika punkter. Ehuru det ifrågasatts om icke bestämmelsen angående

brevkontroll bör förbehållas krigs- och krigsfarefallen, anser jag i

likhet med utredningen att sådan kontroll kan erfordras även i andra för

riket allvarliga situationer. Den formella möjligheten att förordna om brevkontroll

även under fredsförhållanden bör därför bibehållas. Dock bör på

samma sätt som i fråga om hembudsskyldigheten interimistiskt förordnande

icke få avse brevkontroll.

Med beaktande av vad nu anförts har inom finansdepartementet utarbetats

förslag till lag om ändringar i valutalagen.

Såsom nämnts utlöper giltighetstiden för valutalagen i dess nuvarande

utformning den JO juni 1959. Med den av mig förordade omläggningen av

valutalagstiftningen kommer de fullmaktsstadganden i valutalagen, på vilka

den hittillsvarande valutaregleringen grundats, icke längre att gälla efter

den angivna tidpunkten. Fullmäktige i riksbanken har därför hemställt att

Kungl. Maj:t, därest utredningens förslag föranleder lagstiftning, måtte inhämta

riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering under

förslagsvis ett år. Förordnandet bör enligt fullmäktige avse 2 § första

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § och 9 § valutalagen enligt lagens nya

lydelse. Anledning till förordnande om liembudsskyldighet enligt 2 § första

stycket 3) föreligger enligt fullmäktiges mening således icke för närvarande;

tidigare gällande hembudsskyldighet avskaffades i samband med att den

svenska kronans utbytbarhet ökades i december 1958.

Flertalet remissinstanser har lämnat bankofullmäktiges framställning

utan erinran. Några framhåller dock, att behov föreligger av ytterligare

översyn av valutalagstiftningen, och anser sig därför endast kunna biträda

förslaget om en förlängning av valutalagen i dess nuvarande utformning.

Omläggningen av valutalagstiftningen innebär som framgått av det nyss

nämnda att den nuvarande valutaregleringen och därmed även valutaförordningen

upphör att gälla med utgången av juni innevarande år. I likhet med

riksbanksfullmäktige anser jag att valutareglering erfordras också efter

denna tidpunkt. Jag tillstyrker därför att riksdagens samtycke till fortsatt

valutareglering inhämtas. Förordnandet — som bör avse ett år — bör innehålla

fullmakter för Kungl. Maj :t i huvudsaklig överensstämmelse med vad

bankofullmäktige förordat. Det bör således icke omfatta hembudsskyldighet.

Med hänsyn till att den i 5 § valutalagen inrymda befogenheten för

Kungl. Maj :t att föranstalta om brevkontroll sedan lång tid icke utnyttjats

och då i dagens läge behov av sådan kontroll icke torde föreligga, synes även

denna befogenhet kunna undantagas från förordnandet.

I enlighet med det förut sagda skall, då riksdagens samtycke till förordnande

om fortsatt valutareglering begäres, förslag till valutaföreskrifter jämväl

föreläggas riksdagen. Förslag härtill har utarbetats inom finansdepartementet.

I förslaget har den nuvarande valutaförordningens bestämmelser i huvudsak

bibehållits. Enär valutaregleringens utformning i vårt land kan

tänkas komma att röna inflytande av utvecklingen av planerna rörande det

nordiska och det västeuropeiska ekonomiska samarbetet, har det icke ansetts

ändamålsenligt att redan i nu förevarande sammanhang företaga någon

mera allmän översyn av valutaförordningens bestämmelser.

Avgränsningen av det tilltänkta förordnandet om fortsatt valutareglering

medför emellertid, såsom också riksbanksfullmäktige uttalat, att bestämmelserna

om hembudsskyldighet och brevkontroll i 10 och 11 §§ samt 26 §

andra stycket nuvarande valutaförordning bör utgå. Till följd härav har vissa

redaktionella jämkningar företagits i andra paragrafer i valutaförordningen.

Jämväl i övrigt har smärre ändringar i författningstexten blivit erforderliga.

Den tidpunkt, från vilken en utlänning skall ha haft fast bostad

i Sverige för att enligt förordningen räknas såsom bosatt här i riket, har sålunda

framflyttats till den 1 januari 1957. Såsom jag uttalade i 1957 års

proposition med förslag till ändring av bl. a. 6 § valutalagen är vidare 18 §

valutaförordningen icke längre erforderlig. Paragrafen har därför fått utgå.

I enlighet med strafflagens terminologi har uttrycket delaktighet i brott i

nuvarande 23 § valutaförordningen (motsvarar 19 § i departementsförslaget)

utbytts mot medverkan till brott. Lagen den 20 april 1951 med vissa bestämmelser

om böter och viten gör att 25 § valutaförordningen är överflödig.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

17

Även den nuvarande 9 § i valutaförordningen samt övergångsbestämmelsen

i 28 § har såsom numera obehövliga utmönstrats. Några sakliga skiljaktigheter

i övrigt i förhållande till nuvarande valutaförordning företer icke departementsförslaget.

Lagrådet har lämnat det ifrågavarande förslaget till lag om ändring i

lagen om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden (valutalag) den 22 juni 1939 (nr

350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag utan erinran.

Utskottet

I den föreliggande propositionen har föreslagits att en teknisk omläggning

och modernisering av den del av vår beredskapslagstiftning som avser

valutalagstiftningen nu skall äga rum. Den nuvarande lagstiftningen tillkom

under det senaste världskriget, då även åtskilliga andra fullmaktslagar

utfärdades. Flera av dessa lagar har under senare tid erhållit ny utformning

och i samband därmed förlänats giltighet tills vidare. Förslaget om en motsvarande

teknisk omläggning av valutalagstiftningen har föregåtts av en särskild

utredning inom finansdepartementet, vars förslag i huvudlinjerna blivit

tillstyrkta av flertalet remissinstanser.

Utskottet finner för sin del att den föreslagna omläggningen nu bör komma

till stånd. Denna innebär bl. a. att valutalagen — i likhet med vad som

skett i fråga om andra fullmaktslagar — gives giltighet tills vidare. Däremot

bör den valutareglering, som införes med stöd av lagen, i princip vara

tidsbegränsad. Omläggningen innebär med andra ord icke någon permanentning

av själva valutaregleringen. Vad som generellt föreslagits i fråga

om tillämpningen av valutalagens bestämmelser om valutareglering har icke

givit utskottet anledning till erinran. Utskottet har uppmärksammat, att

Kungl. Maj :t även i andra fall än krig eller krigsfara interimistiskt kan förordna

att valutalagens bestämmelser helt eller delvis skall träda i tillämpning,

därest riksdagens beslut ej utan synnerlig olägenhet kan avvaktas. Förordnande

av detta slag skall inom viss kortare tid underställas riksdagens

prövning och har begränsats på sådant sätt att det icke får avse hembudsskyldighet.

Erfarenheten har visat att behov av en valutareglering kan föreligga även

da kiig eller krigsfara icke rader. Såsom de sakkunniga för översyn av valutalagstiftningen

visat förekommer i ett stort antal andra länder, däribland

våra nordiska grannländer, även i fredstid en valutareglering, som är åtskilligt

hårdai e än var egen. Enligt den nu gällande svenska valutalagstiftningen

krävs det för att valutaregleringen skall kunna tillämpas i fredstid

att utomordentliga, av krig föranledda förhållanden föreligger, vilket uttryck

emellertid knappast kan sägas väl beskriva det läge som nu råder och

som av statsmakterna anses nödvändiggöra eu bibehållen, ehuru uppmjukad

valutareglering. Med hänsyn härtill och till behovet i övrigt av eu moderni2

Dihang till riksdagens protokoll 1H5''J. X samt. Nr 36

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

sering av valutalagstiftningen bör icke ifrågakomma att på sätt föreslagits

i de likalydande motionerna I: 473 och II: 578 förlänga den nu gällande valutalagen

i oförändrad form. I stället bör såsom förordats i propositionen

valutalagstiftningen anknytas till de omständigheter som främst motiverar

en valutareglering under fredsförhållanden, nämligen den penningpolitiska

målsättningen och betalningsförhållandena med utlandet. Med hänsyn till att

riksdagens samtycke till förordnande om valutareglering skall inhämtas och

att tillämpningsföreskrifterna härvid skall föreläggas riksdagen finner utskottet

sig icke kunna dela de i motionerna framförda betänkligheterna mot

de i valutalagen angivna förutsättningarna för lagens tillämpning. I motsats

till motionärerna anser utskottet att valutalagen i dess nu föreslagna lydelse

bättre ansluter sig till annan modern beredskapslagstiftning och att i lagen

angivna förutsättningar för dess tillämpning måste anses lämpligare utformade

än i nuvarande lag.

Den hittillsvarande valutaregleringen har regelmässigt underställts riksdagen

varje år. Departementschefen har icke funnit anledning frångå denna

ordning, och i förslaget till valutalag har stadgats att förordnande i

andra lägen än krig och krigsfara må meddelas för högst ett år varje gång.

Utskottet finner en sådan begränsning, som återfinnes även i allmänna förfogande-

och ransoneringslagarna, naturlig. Härigenom skapas möjligheter

för riksdagen att fortlöpande följa utvecklingen på valutaregleringens område.

Motionärerna har föreslagit att en utredning skulle verkställas angående

dels skyndsam avveckling av nuvarande valutareglering, dels ock utformningen

av beredskapslagstiftningen i fråga om valutareglering. I anledning

härav vill utskottet framhålla, att såvitt utskottet kunnat finna motionärerna

icke förmått visa, att förutsättningar för närvarande skulle föreligga för

en skyndsam avveckling av valutaregleringen. Några delade meningar om

behovet av valutareglering under tiden 1 juli 1959—30 juni 1960 har ej

framkommit.

Vad gäller själva utformningen av valutaregleringen har motionärerna

som stöd för sitt yrkande om utredning i detta hänseende redovisat vissa

kritiska synpunkter på en del av föreskrifterna i förslaget till valutaförordning

och torde således närmast ha syftat till att åstadkomma ändringar i

denna förordning. Emellertid ansluter sig det framlagda förslaget till valutaförordning

mycket nära till den nuvarande förordningen. Utskottet vill

betona att i den mån ändringar vidtagits dessa syftat till uppmjukningar;

sålunda har bestämmelserna om hembudsskyldighet och brevkontroll i 10

och It §§ resp. 26 § andra stycket nuvarande valutaförordningen uteslutits.

Då riksdagen enligt vad som föreslås i propositionen får möjligheter att årligen

pröva framförda ändringsförslag i förordningen, har utskottet intet

att erinra mot att den nya valutaförordningen nu utfärdas. Utskottet vill

tillägga att i den mån motionärerna enbart syftar till att åstadkomma ändringar

i valutaförordningen sådana ändringsförslag lika väl bör kunna komma

under övervägande efter antagandet av den nya lagstiftningen. Det kan

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

19

även förtjäna påpekas att i den valutastyrelse som inom riksbanken handhar

handläggningen av valutaärendena, vilken sammanlagt består av sju

ledamöter, tre av ledamöterna kan sägas företräda näringslivet (export- och

importintressena samt valutabankerna). Bl. a. härigenom bör det vara väl

sörjt för att eventuella önskemål om ändringar i valutaregleringen från

näringslivets sida kan komma under prövning.

Utskottet har ej heller funnit anledning förorda bifall till motionärernas

hemställan om att riksdagen skulle uttala att riksbanken utan dröjsmål

måtte vidtaga lättnader genom generella dispenser samt i avseende å uppgiftsskyldigheten

m. m. Utskottet förutsätter nämligen att valutastyrelsen

utan någon åtgärd från riksdagens sida strävar efter att utforma regleringen

så att den icke mer än oundgängligen nödvändigt betungar dem som berörs

av regleringen.

På nu anförda skäl och då propositionen i övrigt icke givit anledning till

uttalande hemställer utskottet,

att riksdagen måtte

A. dels — med avslag å det i motionerna I: 473 och II: 578

framställda yrkandet om fortsatt giltighet till och med den

30 juni 1960 av lagen om fortsatt giltighet av valutalagen den

22 juni 1939 (nr 350) — antaga det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om ändring i lagen om förfogande

över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden (valutalag) den 22 juni 1939

(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av samma lag,

dels samtycka till förordnande om fortsatt valutareglering

i enlighet med vad i propositionen förordats,

dels ock vad beträffar det genom propositionen framlagda

förslaget till valutaförordning i skrivelse till Kungl. Maj :t

som sin mening giva till känna vad utskottet anfört;

B. besluta att motionerna 1:473 och 11:578 i övrigt icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 12 maj 1959

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf*, Boo, Fahlander*, Schmidt*,

Larsson, Nils Theodor, Domö, Strandler och Elowsson, Nils*;

från andra kammaren: herrar Sköldin, Larsson i Julita*, Regncll,

Löfgren*, Andersson i Ronneby*, Eliasson i Sundborn, Adamsson* och Bohman*.

* Ej närvarande vid justeringen.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

Reservation

av herrar Ewerlöf, Schmidt, Larsson, Nils Theodor, Domö, Regnéll, Löfgren,

Eliasson i Sundborn och Bohman, vilka ansett, att utskottets yttrande

och hemställan bort erhålla följande lydelse:

»I förevarande proposition har föreslagits att nuvarande valutalag ersättes

med en ny lagstiftning av beredskapskaraktär som blir gällande tills vidare.

I samband härmed föreslås att lagens tillämpningsområde utvidgas.

Vidare begäres riksdagens samtycke till förordnande om fortsatt valutareglering

för tiden efter den 30 juni 1959, då giltighetstiden för nu gällande

valutareglering utgår. Förordnandet avses skola gälla tiden 1 juli 1959—30

juni 1960. Förslag till ny valutaförordning förelägges i samband härmed

riksdagen för yttrande.

Propositionen grundar sig vad gäller den nya valutalagens utformning i

huvudsak på ett förslag avgivet av sakkunniga med uppdrag att verkställa

en översyn i vissa hänseenden av valutalagstiftningen. Under remissbehandlingen

har invändningar framförts mot de sakkunnigas förslag. Det har bl. a.

framhållits att det vore olämpligt att i dagens läge taga definitiv ställning

till spörsmålet om valutalagstiftningens formella konstruktion för framtiden.

Till skillnad från förslaget till valutalag har förslaget till valutaförordning,

som utarbetats inom finansdepartementet, icke varit föremål för

remissbehandling, vilket synes anmärkningsvärt med hänsyn till att valutaförordningen

i sin helhet nu för första gången förelägges riksdagen. I de

likalydande motionerna I: 473 och II: 578 har framförts anmärkningar mot

föreslagna bestämmelser såväl i valutalagen som i valutaförordningen. Motionärerna

har hemställt att propositionen avslås och att i stället den nuvarande

valutalagen förlänges samt utredning igångsättes angående dels

skyndsam avveckling av den nuvarande valutaregleringen, dels ock utformningen

av beredskapslagstiftningen i fråga om valutareglering. Motionärerna

föreslår vidare, att riksdagen skulle uttala, att riksbanken utan

dröjsmål måtte, med beaktande av vad i motionen anförts och efter förhandlingar

med berörda parter, vidtaga lättnader genom generella dispenser

samt i avseende å uppgiftsskyldigheten m. m. så att valutabanker samt

enskilda personer och företag icke betungas i vidare mån än som är oundgängligen

nödvändigt för upprätthållande av en vid varje tillfälle erforderlig

valutareglering.

Utskottet vill till en början framhålla att behovet av valutareglerande

åtgärder minskat sedan de sakkunniga avgav sitt förslag till ny valutalag.

Redan med hänsyn härtill synes det tveksamt om de sakkunnigas förslag

är ägnat att läggas till grund för en ny och varaktig lagstiftning. Vissa uttalanden

av de sakkunniga om att det läge, från vilket utredningen utgått,

icke skulle alltför mycket avvika från den situation som var rådande sommaren

1955 ger intryck av att möjligheterna till uppmjukningar och lättnader

i valutaregleringen samt dennas slutliga avveckling icke tillräckligt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 36 år 1959

21

beaktats under utredningsarbetet. Härtill kommer att de aktuella planerna

på en nordisk och europeisk integration inom en nära framtid lär kräva en

översyn av valutaregleringen. Utskottet anser sålunda att behov föreligger

av en ny översyn av vår valutalagstiftning. Denna översyn, som bör företagas

i nära samverkan med företrädare för näringslivet, bör avse både

valutalagen och valutaförordningen. Vid utredningsarbetet bör de synpunkter

som redovisats i motionerna I: 473 och II: 578 kunna komma under

bedömande. Utredningsarbetet bör bedrivas med sådan skyndsamhet att

förslag i ämnet om möjligt kan föreläggas nästa års riksdag.

Med hänsyn till det anförda kan utskottet icke förorda att riksdagen

antager det vid propositionen fogade förslaget till lag om ändring i lagen

om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden (valutalag) så ock om fortsatt giltighet

av nämnda lag. Då emellertid behov av att bibehålla en valutareglering

även efter den 1 juli 1959 kan föreligga, föreslår utskottet att valutalagen

i dess nuvarande utformning erhåller förlängd giltighet till och med den

30 juni 1960. Härav följer att utskottet kommer att yrka avslag även å

de i propositionen i övrigt framställda yrkandena.

Utskottet vill slutligen — i anledning av vissa i motionerna 1:473 och

II: 578 gjorda uttalanden — understryka vikten av att riksbanken utan

dröjsmål överväger ytterligare åtgärder i syfte att göra valutaregleringen

mindre betungande för enskilda personer, valutabanker och företag.

Utskottet hemställer,

att riksdagen måtte

A. — med avslag å Kungl. Maj :ts förevarande proposition

samt med bifall till det i motionerna I: 473 och II: 578 under

punkten 1) framställda yrkandet — antaga följande

Förslag

till

Lag om fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att valutalagen den 22 juni 1939, vilken jämlikt

lag den 25 april 1958 (nr 210) gäller till och med den 30 juni 1959, skall

äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1960.

B. i anledning av motionerna I: 473 och II: 578 i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning rörande

valutaregleringen.»

690896 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:304 Skrivelse till Konungen med överlämnande av riksstat för budgetåret 1959/60. a1 i texten