Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Jiungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 19å9

1959-05-15 · 37 sidor, varav 36 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 36 av 37 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1959:39, Utlåtande i anledning av dels Jiungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 19å9

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3!) år 1959

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av dels Jiungl. Maj.ts proposition med

förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni

19å9 (nr 31b) angående rätt för Konungen att i vissa

fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv, m. m., dels i ämnet väckta motioner,

dels väckta motioner angående åtgärder för

återgång till lågräntepolitik, dels ock väckta motioner

angående vissa åtgärder till främjande av full

sysselsättning.

I en den 27 februari 1959 dagtecknad proposition, nr 74, som hänvisats

till bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under

åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

jämlikt § 87 regeringsformen föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade förslag till

1) lag om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags

kassareserv; samt

2) lag angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Berörda lagförslag är av följande lydelse.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för

Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om

bankaktiebolags kassareserv

Härigenom förordnas, att lagen den 3 juni 1949 angående rätt för Konungen

att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv1,

vilken jämlikt lag den 25 april 1958 (nr 207) gäller till och med den

30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1960.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1956: 150.

1 llihang till riksdagens protokoll 1959. X samt. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 7 december 1951 (nr 767)

om räntereglering m. m.

Härigenom förordnas, att lagen den 7 december 1951 om räntereglering

in. m., vilken jämlikt lag den 25 april 1958 (nr 208) gäller till och med den

30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 juni 1960.

I samband med propositionen bär utskottet till behandling förehaft dels

två i anledning av densamma väckta, likalydande motioner, nämligen inom

första kammaren nr 400 av herr Sveningsson och fru Gärde Widemar och

inom andra kammaren nr 494 av herrar Nilsson i Svalöv och Ågren, dels två

likalydande motioner angående åtgärder för återgång till lågräntepolitik,

väckta inom första kammaren under nr 21 av herrar Persson, Helmer, och

Öhman och inom andra kammaren under nr 23 av herr Nilsson i Gävle

in. fl., dels ock två likalydande motioner angående vissa åtgärder till främjande

av full sysselsättning, väckta inom första kammaren under nr 301 av

herr Aastrup m. fl. och inom andra kammaren under nr 370 av herr Ohlin

in. fl.

I motionerna I: 400 och II: 494 hemställes, »att riksdagen måtte

1. med ändring av vad Kungl. Maj :t hemställt i proposition nr 74 för sin

del besluta sådan lydelse av 1 § lagen angående rätt för Konungen att meddela

bestämmelse om bankaktiebolags kassareserv, att relationstalet mellan

bankaktiebolags kassareserv och förbindelser fastställes till 35; samt

2. avslå del i propositionen framlagda förslaget om ytterligare förlängning

av ränteregleringslagen».

I motionerna I: 21 och II: 23 yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställer om åtgärder, ägnade att återvända till lågräntepolitiken».

Yrkandet i motionerna I: 301 och II: 370 är slutligen, »att riksdagen

1. måtte besluta att ett värdefast, statligt obligationslån må utgivas, enligt

ovan angivna grunder, för finansiering av statsverkets kostnader för

arbetslöshetens bekämpande, och i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

erforderliga förberedelseåtgärder,

2. måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om tillsättandet av ett

ekonomiskt-socialt råd jämte särskild delegation, förslagsvis tre personer,

med uppgift att på grundval av framlagt ekonomiskt-statistiskt material

uttala sig om förutsättningarna för skapande och vidmakthållande av full

sysselsättning, med särskild hänsyn till kostnadsnivåns betydelse för avsättningsmöjligheterna,

arbetsmarknadens problem och penningvärdet,

3. måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att regeringen måtte ut
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

3

arbeta ett utförligt motiverat förslag om att det göres till en huvuduppgift

för OEEC att åstadkomma samordning av den ekonomiska politiken i Västeuropa

i syfte att vidmakthålla full sysselsättning och goda konjunkturer,

samt

4. måtte i samma skrivelse anhålla om att regeringen vidtar förberedelser

för och tar initiativ till att en samordning sker av det ovan berörda västeuropeiska

samarbetet för en produktions- och sysselsättningsfrämjande politik

med en utvidgning av stödet åt de underutvecklade länderna».

Beträffande motiveringarna för de i motionerna framförda yrkandena får

utskottet hänvisa till motionerna I: 400, II: 23 och TI: 370.

Propositionen

I en den 29 januari 1959 dagtecknad skrivelse har fullmäktige i riksbanken

hemställt, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen dels att lagen den

3 juni 1949 (nr 314) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela

särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv måtte erhålla förlängd

giltighet till och med den 30 juni 1960, dels ock att lagen den 7 december

1951 (nr 767) om räntereglering in. m. måtte erhålla förlängd giltighet

till och med den 30 juni 1960.

Över fullmäktiges skrivelse har, efter remiss, yttranden avgivits av fullmäktige

i riksgäldskontoret, bank- och fondinspektionen samt Svenska bankföreningen.

Beträffande innehållet i bankofullmäktiges skrivelse och remissyttrandena

får utskottet hänvisa till propositionen.

Departementschefen har i fråga om lagstiftningen angående bankaktiebolags

kassareserv anfört följande.

Bestämmelserna om kassareserv i gällande banklag är — på samma sätt

som fallet var med motsvarande regler i 1911 års banklag — enbart inriktade

på att skydda bankernas likviditet. Vid sidan härav har alltsedan år

1937 funnits en särskild provisorisk kassareservlagstiftning med syfte att

möjliggöra en penningpolitik kontroll över bankernas kreditkapacitet. Sistnämnda

lagstiftning är av fullmaktskaraktär och är upptagen i 1949 års

beredskapslag. Denna lag ger Kungl. Maj:t befogenhet att, då läget på kreditmarknaden

så påfordrar, inom vissa i lagen angivna gränser uppställa

strängare krav på bankernas kassareservliållning än banklagen föreskriver.

I den proposition, varigenom 1955 års riksdag förelädes förslaget till

ny banklag, ultalade dåvarande chefen för finansdepartementet att det torde

få anses såsom tveksamt huruvida en penningpolitisk lagstiftning på

detta område i fortsättningen borde få samma konstruktion som i 1949 års

lag. En omprövning av principerna för denna lagstiftning torde, framhölls

del vidare, med hänsyn härtill icke kunna anses opåkallad.

Den i min tidigare lämnade redogörelse omnämnda utredningen, kredit
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

marknadsutredningen, har erhållit i uppdrag att bl. a. verkställa översyn

av den för affärsbankerna gällande lagstiftningen om kassareserver. Resultatet

av utredningen bör därför avvaktas, innan slutlig ställning tages till

den framtida utformningen av beredskapslagstiftningen på nu ifrågavarande

område. Utredningsarbetet beräknas bli slutfört under år 1959. Att

redan för innevarande års riksdag framlägga de förslag, vartill utredningsresultatet

kan föranleda, torde icke kunna medhinnas. Då giltighetstiden för

1949 års lag såsom tidigare nämnts utgår den 30 juni 1959 och då i princip

enighet torde råda om att en beredskapslagstiftning på förevarande område

är nödvändig, biträder jag förslaget om förlängning av 1949 års lag under

ytterligare ett år eller således till och med den 30 juni 1960.

Beträffande maximitalet för kassareservkvoten — som år 1954 höjdes

från 25 till 50 procent —• förelåg, då frågan om förlängning av 1949 års lag

prövades vid 1955—1958 års riksdagar, yrkanden från bankföreningens sida

om nedsättning. Yrkandena avvisades emellertid, då den lägre likviditetskvoten

icke var tillräcklig om man med lagen ville även för de större bankerna

nå en verkan motsvarande den som ernåtts med de tidigare överenskommelserna

mellan riksbanken och affärsbankerna om en restriktiv kreditgivning.

Bankföreningen har under remissbehandlingen av föreliggande framställning

förnyat nämnda yrkande. Skäl för att nu intaga ändrad ståndpunkt

föreligger enligt min mening icke. Maximitalet för kassareservkvoten bör

därför bibehållas vid 50 procent.

Beträffande bankofullmäktiges framställning om förlängd giltighet av

ränteregleringslagen har departementschefen anfört följande.

Giltighetstiden för ränteregleringslagen utgår den 30 juni 1959. I sin

tidigare omnämnda framställning har riksbanksfullmäktige hemställt, att

lagen i beredskapssyfte måtte ges förlängd giltighet, förslagsvis under ett år.

Jag biträder denna hemställan. Det allmänna ekonomiska läget är fortfarande

sådant att behov föreligger av att upprätthålla den handlingsberedskap,

som ligger i denna fullmaktslag. Lagen har även — såsom förutsattes

vid dess tillkomst — kommit att tjäna såsom ett underlag för riksbankens

strävanden att förhandlingsvägen nå inflytande över utvecklingen på kreditmarknaden.

Jag tillstyrker alltså att ränteregleringslagen erhåller förlängd

giltighet under ytterligare ett år eller således till och med den 30 juni

1960.

Lagrådet har lämnat de ifrågavarande förslagen utan erinran.

Remissyttrande över motionerna Is 21 och II: 23

Över motionerna I: 21 och II: 23 har yttrande inhämtats från fullmäktige

i riksbanken.

I fullmäktiges yttrande framhålles, att ifrågavarande motioner ger en ensidig

och osaklig bild av räntepolitikens funktioner och verkningar samt alt

det framställda yrkandet ter sig oklart, då de administrativa formerna för

och den reella innebörden av de åtgärder, som Kungl. Maj:t skulle vidtaga,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

5

icke ens antydes av motionärerna. Fullmäktige framhåller därutöver all

räntepolitiken måste anses utgöra ett nödvändigt inslag i dagens ekonomiska

politik och att de räntepolitiska åtgärderna även i fortsättningen

måste anpassas efter de krav som växlingarna i det ekonomiska läget ställer.

Fullmäktige hemställer därför att motionerna icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Vid fullmäktiges yttrande är fogat ett prototkollsutdrag, varav framgår,

att herr Rubbestad reserverat sig mot fullmäktiges ovan återgivna beslut

och anfört, att fullmäktige enligt hans mening bort hemställa att motionerna

måtte av riksdagen bifallas.

Remissyttrande över motionerna I: 301 och II: 370

Över motionerna 1:301 och 11:370 har yttranden i vederbörlig ordning

inhämtats från fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret

och arbetsmarknadsstgrelsen, varjämte tillfälle beretts Landsorganisationen,

Svenska arbetsgivareföreningen och Tjänstemännens centralorganisation åt!

avgiva yttrande i ärendet.

A. Allmänna sypunkter

De principiella synpunkter som i motionerna I: 301 och II: 370 framförts

på frågan om vårt näringslivs konkurrenskraft, har upptagits till behandling

i Svenska arbetsgivareföreningens yttrande, vari anförs bl. a. följande.

Den under de senaste 12—18 månaderna inträdda internationella konjunkturförsvagningen

har på ett särskilt sätt aktualiserat betydelsen av våld

kostnadsläge jämfört med andra länders. Den ökade utbytbarheten för valutorna

har medfört en skärpt priskonkurrens på de internationella marknaderna,

vilket ökat riskerna för sysselsättningen inom produktionsenheter

eller områden med höga kostnader och samtidigt ökat möjligheterna för tryggad

sysselsättning inom sådana länder eller företag, som ligger gynnsamt

till ur kostnadssynpunkt. Ett studium av kostnadsutvecklingen och sysselsättningen

i skilda europeiska länder under senare år antyder att svsselsättningsstörningar

framför allt har förekommit inom länder, som haft en

relativt oförmånlig kostnadsutveckling.

Ytterligare en faktor, som ökar kostnadernas betydelse lör sysselsättningen

på något längre sikt, är del successiva återställandet av en normal

balans mellan produktionskapacitet och efterfrågan inom olika industrigrenar.

Inom flera av våra viktigaste exportnäringar föreligger icke endast balans

utan även internationellt sett icke obetydliga kapacitetsöverskott. De

inskränkningar i utnyttjandet av den fulla produktionskapaciteten, som sålunda

kunna väntas bli mer eller mindre normalt återkommande, kunna i

första hand väntas drabba produktionsenheter och geografiska områden

med relativt sett höga kostnader.

Å andra sidan visar den senaste lidens utveckling att betydande expansionsmöjligheter

finnas för sådana företag och produkter, som ha eu gynnsam

marknadsposition ur kostnads-, pris- och efterfrågesynpunkt. Dessa expansionsmöjligheter

skulle ytterligare förstärkas, om planerna på elt europeiskt

frihandelsområde skulle realiseras. Samtidigt som vårt beroende av

den internationella kostnadsutvecklingen skulle ökas, skulle tillgången till

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

större marknader inom ett frihandelsområde innebära väsentliga expansionsmöjligheter

och bättre betingelser för tryggad sysselsättning.

Efterkrigstiden utmärkes av en utomordentligt kraftig expansion av den

offentliga verksamheten, såväl inom den statliga som den kommunala sektorn.

Utvidgningen av den offentliga verksamheten har nödvändiggjort en

fortlöpande skärpning av skattetrycket, vilken i sin tur på olika vägar bidragit

till den utomordentligt starka kostnadsstegringen under denna

period.

Vid eu svagare exportkonjunktur bli våra möjligheter att bära dessa kostnadsökningar

ännu mindre än hittills. Genom den allmänt stimulerande inverkan

på inkomstbildningen inom landet, som den offentliga sektorns expansion

dessutom innebär, kommer efterfrågan på importvaror att stiga i eu

takt som vi icke ens under rådande utomordentligt gynnsamma exportkonjunktur

helt förmått att betala — jämför bytesbalansens utveckling under

de senaste fyra åren — och som redan vid en måttlig försvagning av export - konjunkturen måste leda till en snabb avtappning av våra reserver.

Skulle eu mer utpräglad lågkonjunktur inträda, inställa sig eu rad utomordentligt

svåra ekonomiskt-politiska problem av en art, som vi hittills icke

hatt praktisk kontakt med. För ett land med Sveriges ställning i den internationella

handeln torde det vara praktiskt taget omöjligt att genom några

som helst inre ekonomiskt-politiska åtgärder frigöra sig från inverkningarna

av en djupgående internationell depression. De problem, som ett sådant läge

aktualiserar, måste angripas på europeisk has.

Beträffande den i motionerna framförda synpunkten, att de ekonomiska

risker, som det aktuella läget rymmer, har sin grund i den ekonomiska politikens

utformning, anför Landsorganisationen följande.

LO finner denna historieskrivning vara så uppenbart överdriven och på

väsentliga punkter i så ringa överensstämmelse med verkligheten, att en

mera ingående diskussion av grunden för denna bedömning kan anses överflödig.

Det må räcka med en hänvisning till det faktum, att 50-talets ekonomiska

utveckling i Sverige har kännetecknats av en god expansionstakt

för nationalprodukten, en gynnsam exportkonjunktur och eu livlig investeringsverksamhet.

Den internationella konjunkturavmattningen har sedan

hösten 1957 påverkat även den svenska utvecklingen i dämpande riktning,

men en internationell jämförelse ger ingalunda belägg för påståendet, att

det svenska folkhushållet skulle ha klarat sig sämre genom nedgångsperiodens

svårigheter än flertalet andra västeuropeiska länder. I själva verket

har industriproduktionen — i motsats till en rad andra länder, som fört en

med motionärernas önskemål hättre överensstämmande ekonomisk politik

- under 1958 inte undergått någon minskning, exportnedgången har inte

blivit större än för OEEC-blocket i genomsnitt, och arbetslöshetssiffrorna är,

även om de med fog kan betraktas som alltför höga, bland de lägsta i hela

Västeuropa. Att Sveriges ekonomiska ställning i förhållande till andra länder

på senare år på ett avgörande sätt skulle ha försvagats är ett påstående

utan täckning i verkligheten — däremot är det ostridigt och för övrigt

naturligt, att inte heller den svenska ekonomien har kunnat undgå att påverkas

av den internationella konjunkturavmattningen.

Landsorganisationen anför vidare beträffande det aktuella statsfinansiella

läget följande.

LO delar inte motionärernas uppfattning, att det uppkomna läget har sin

grund däri, att regeringen under efterkrigsåren fört en mindre produktivi
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

telsvänlig politik än enligt det av motionärerna antydda alternativet. Det är

i stället fullt uppenbart, att budgetunderskottet är en följd av i betydande

politisk enighet beslutade utgiftsåtaganden jämte skattesänkningar, vilka

sistnämnda LO upprepade gånger har varnat för. Den slatsfinansiella belastningen

bar därtill ytterligare skärpts genom ökade utgifter för bekämpandet

av arbetslösheten, som förvisso inte heller är resultatet av en produktionsfientlig

politik utan av eu försvagad exportkonjunktur.

Motionärerna vill lösa de statsfinansiella svårigheterna dels genom en utgiftsbegränsning,

dels genom ökad upplåning. LO avstår ifrån att granska

de av motionärerna antydda förslagen till utgiftsminskningar men noterar,

att de är av en begränsad storleksordning och att de följaktligen inte på ett

avgörande sätt kan bidra till problemets lösning. Om en mera accentuerad

internationell konjunkturåterhämtning och därmed förbättrade avsättningsmöjligheter

för svenska exportprodukter inträder under loppet av 1959 —

ett perspektiv, som enligt LO:s mening ter sig sannolikt måste en ytterligare

ökning av budgetunderskottet och det statliga upplåningsbehovct bedömas

som olämplig. Den i motionen anförda uppfattningen, att vid en sådan

återhämtning utgifterna för sysselsättningens uppehållande skulle

minskas avsevärt, bortser från det många gånger omvittnade förhållandet,

att sysselsättningen brukar förbättras endast med en ganska avsevärd eftersläpning

i förhållande till det allmänna konjunkturuppsvinget. Den nuvarande

konjunkturförbättringen i USA med en kvardröjande arbetslöshet av

stor omfattning är ett exempel på detta förhållande. Det bör vidare i detta

sammanhang beaktas att utbuden av arbetskraft under innevarande och

närmast följande år blir osedvanligt stox-a till följd av bl. a. de stoi-a ungdomskullarna.

Helt allmänt hyser LO dessutom den meningen, att samhället

även under tider av uppåtgående eller balanserad konjunktur bör ha erforderliga

finansiella resurser för att kunna bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Det är inte minst med hjälp av utvidgad verksamhet för underlättande

av arbetskraftens överflyttning till de bästa och mest expansiva

företagen, som staten kan motverka den fulla sysselsättningens inflationisliska

tendenser.

B. »Folklån mot arbetslösheten»

Det i motionerna framförda förslaget om utgivandet av ett värdefast, statligt

obligationslån för finansiering av statsverkets kostnader för arbetslöshetens

bekämpande har avstyrkts av samtliga remissinstanser, som uttalat

sig i frågan.

Bankofullmäktige anför:

Frågan om indexreglerade lån över huvud taget har under de senaste åren

tilldragit sig ett allmänt intresse, och förslag om sådana lån har framkommit

i olika sammanhang. Verkningarna av indexlån ter sig emellertid ovissa

och i de länder, där de förekommit, har de bedömts mycket olika. Det synes

därför ofrånkomligt att pågående utredningar härom måste slutföras innan

ställning tages till huruvida indexreglerade lån framdeles bör ingå bland

statens upplåningsformer.

Det indexlån, som föreslås av motionärerna, motiveras emellertid icke

i första hand med att indexreglerade lån skulle utgöra en ur allmänna synpunkter

lämplig upplåningsform, utan framföres närmast som eu engångsåtgärd,

avsedd att i nuvarande läge framlocka nysparande genom att särskilt

gynnsamma placeringsvillkor erbjudes. 1 flera avseenden skulle indexlånen

sålunda påminna om det under 1955 införda premiesparandet, vars

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

resultat torde kunna betecknas som en besvikelse. Det framstår som tveksamt

om det föreslagna indexlånet skulle kunna få en bättre effekt på nysparandet

än den redan prövade premiesparandemetoden. Fullmäktige kan

för sin del icke ansluta sig till uppfattningen, att ett statslån med speciellt

attraktiva villkor skulle utgöra ett väsentligt bidrag till lösningen av de aktuella

ekonomisk-politiska problemen, och avstyrker därför motionärernas

förslag.

Vid fullmäktiges yttrande är fogat ett protokollsutdrag, varav framgår,

att herrar Kollberg och Svärd reserverat sig mot fullmäktiges här under

punkterna B—D återgivna beslut.

Herr Kollberg anförde, att han ej kunde dela fullmäktiges negativa inställning

till de i motionen berörda åtgärderna och ansåg att fullmäktige

bort tillstyrka samtliga i motionen framställda förslag.

Herr Svärd ansåg, att fullmäktige bort tillstyrka motionärernas hemställan

under punkten 1 angående förslag om utgivande av eif värdefast, statligt

obligationslån.

Riksgäldsfullmäktige framhåller i sitt yttrande:

Vad beträffar det i motionerna framförda förslaget om utgivande av ett

5 ärdebeständigt statslån för finansiering av statens kostnader för arbetslöshetens

bekämpande må erinras, att frågan om indexbundna lån under senare

år intagit en framskjuten plats i den offentliga debatten. Orsaken härtill

llar självfallet varit den fortgående penningvärdeförsämringen och önskan

att bereda spararna ett verksamt skydd häremot. Svårigheterna att genomföra

ett system med värdebeständiga penningplaceringar har härvid i

olika sammanhang belysts. Fullmäktige kan för egen del hänvisa till sina till

bankoutskottet i ämnet avgivna remissyttranden av år 1952 (utskottets uti.

nr 18) och år 1957 (utskottets uti. nr 10), vari fullmäktige bl. a. hävdat,

att ansträngningarna i första hand och med all kraft bör inriktas på att

söka bevara ett tast penningvärde och att, om strävandena härutinnan krönes

med framgång, behovet av indexreglerade krediter automatiskt bortfaller.

Fullmäktige har jämväl givit uttryck åt den uppfattningen, att det för

en ekonomisk politik, vars målsättning är en stabilisering av penningvärdet,

måste te sig motsägelsefullt att främja utgivningen av''indexbundna statsobligationer,

som ju skulle innebära ett underkännande av möjligheterna åt!

genomföra en sådan politik. I denna fråga kan i övrigt hänvisas dels till

bankoutskotlets av riksdagen godkända uttalanden i ovannämnda utlåtande

nr 10/1957, vari utskottet konstaterade, att betydande teoretiska och

praktiska svårigheter visat sig föreligga att åstadkomma och vidmakthålla

ett system med värdebeständighet, och dels till den vid bankoutskottets tillåtande

nr B 7/1958 fogade reservationen, vilken godkändes av riksdagen och

vari eu ny utredning om värdebeständiga fondplaceringar o. d. avstyrktes.1

Bortsett från fullmäktiges ovan nämnda rent principiella uppfattning i

fråga om indexbundna lån anser sig fullmäktige kunna konstatera, att trots

all den uppmärksamhet, som hittills ägnats denna fråga, tillräcklig klarhet

likväl ännu icke vunnits beträffande de komplicerade och svåröverskådliga

problemkomplex av såväl teoretisk som praktisk art, vilka möter på förevarande

område. Bl. a. anser sig fullmäktige sakna tillräcklig grundval för

att kunna bedöma, vilka ränte- och andra lånevillkor, som lämpligen bör

fastställas för ett värdefast obligationslån, och vilka verkningar för kre
1

För närvarande pågår inom bl. a. stabiliseringsutredningen och 1957 års pensionskommitté

vissa utredningar rörande värdebeständighetens problem.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

9

ditmarknaden, ett sådant lån skulle komma att få. Även om motionärerna

med sitt förslag om ett värdefast obligationslån icke torde ha avsett att ställa

värdebeständighetens problem under förnyad principdebatt utan allenast

velat såsom en isolerad företeelse pröva värdebeständigheten såsom ett attraktivt

moment för den upplåning av folklånekaraktär, som föresvävat motionärerna,

anser fullmäktige således av nyss angivna skäl icke tillrådligt

att staten nu utger ett dylikt värdebeständigt lån. Det kan för övrigt ifrågasättas,

om ett lån av denna karaktär skulle, såsom motionärerna synes

antaga, ge upphov till ett verkligt nysparande av någon mer betydande omfattning.

Fullmäktige, som principiellt även ställer sig skeptiska till tanken

alt utge statslån för vissa bestämda ändamål, avstyrker sålunda motionärernas

förslag om skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

Vid behandlingen av" ärendet inom fullmäktige anförde herrar Hagberg

och W. Svensson skiljaktig mening och förenade sig om följande uttalande:

I likhet med fullmäktiges majoritet anser vi att det ännu inte finnes tillräckligt

underlag för ett principiellt ståndpunktstagande till frågan om indexbundna

slatslån. De svårigheter som möter att bedöma och sammanväga

denna frågas olika aspekter enbart på grundval av teoretiska utredningar

talar emellertid för att ett praktiskt försök bör kunna göras. På anförda

grunder anser vi att fullmäktige bort tillstyrka motionen i denna del.

Förslaget om ett värdebeständigt lån avvisas av Svenska arbetsgivareföreningen,

som anför:

Föreningen vill också avvisa tanken på ett värdebeständigt lån. Utgivandet

av ett sådant skulle innebära ett viktigt och måhända avgörande steg i riktning

mot en fullständig indexreglering av alla långfristiga skuldförbindelser.

Konsekvenserna av en sådan utveckling kunna icke överblickas. Den skulle

innebära eu söndersplittring av den enhetlighet i penningväsendet, som

uppnåddes under 1800-talets förra del och som utgjorde eu av förutsättningarna

för det industriella genombrottet i vårt land. Den skulle innebära en

definitiv kapitulation inför svårigheterna i att bevara ett fast penningvärde.

Det är dessutom tveksamt om ett värdefast folklån i någon högre grad

skulle öka det totala sparandet. Räntan på detta lån måste nämligen sättas

så mycket lägre än räntan på andra jämförliga lån utan värdebesländighetsgaranti,

att skillnaden mellan räntesatserna motsvarar den genomsnittligt

förväntade inflationen. Endast personer, som medvetet avhåller sig från

alt spara på grund av speciellt utpräglade inflationsförväntningar och som

inte anser sig kunna placera sina sparmedel i andra nu tillgängliga placeringsobjekt

av real natur, skulle genom utgivande av ett värdefast folklån

få ett nytt incitament att öka sitl sparande. Ett sådant hypotetiskt nytillskott

av sparande, som i vanliga fall skulle bli av mindre omfattning, skulle

icke uppväga de nackdelar av praktisk-ekonomisk och psykologisk natur,

som utgivandet av ett värdefast folklån skulle innebära.

Enligt Landsorganisationens mening bör experimentet med indexbundna

lån med dess mycket svåröverskådliga verkningar på hela kapitalmarknaden

inte föras ut i verkligheten förrän de överväganden, som pågår i olika sammanhang,

är avslutade.

Tjänstemännens centralorganisation anför:

Vad beträffar den av motionärerna framförda åsikten, att statens kostnader

för arbetslöshetens bekämpande bör finansieras lånevägen hellre än

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

llankoutskotlets utlåtande nr 39 år 1959

genom höjning av skatterna, kan TCO inte i dagens samhällsekonomiska läge

finna tillräckligt starka skäl för att bestämt förorda den ena finansieringsvägen

framför den andra, detta så mycket mindre som konjunkturutsikterna

vid tidpunkten för heslutets fattande kan tänkas vara helt andra än de nuvarande.

TCO delar visserligen motionärernas uppfattning att en skattehöjning

knappast kan undgå att få vissa kostnadshöjande verkningar inom produktionen

men är samtidigt medveten om, att en ökad statsupplåning vid

givet enskilt sparande kan leda till finansieringssvårigheter för vissa delar

av näringslivet. Motionärerna menar visserligen att man genom att göra

ifrågavarande .statliga obligationslån värdefast kan göra delta så attraktivt

för de enskilda spararna, att de härigenom ökar sitt sparande; det är emellertid

mycket svårt att av motionernas knapphändiga redogörelse för hur

lånevillkoren tänkts utformade bilda sig en uppfattning om det berättigade

i ett sådant betraktelsesätt. TCO vill här erinra om att i den utredning rörande

indexreglering på lånemarknaden, som professor Tord Palander utfört

på finansdepartementets uppdrag, genom exempel styrkts att indexlånens

värdebeständighet under vissa betingelser kan bli av en för låntagaren

närmast illusorisk karaktär.

C. Ett ekonomiskt-socialt råd

De remissinstanser, som uttalat sig om förslaget rörande tillsättandet av

eif ekonomiskt-socialt råd jämte särskild delegation, har avstyrkt förslaget.

Bankofullmäktige framhåller härvid att de organ som tid efter annan

skapats med liknande uppgifter som de i motionerna föreslagna knappast

motsvarat de eventuella förväntningarna vid deras inrättande. Det bör också

enligt fullmäktige hållas i minnet att ett samrådsorgan icke i och för sig

garanterar att ett effektivt samarbete kommer till stånd.

Arbetsmarknadsstyrelsen anför i frågan följande.

Frågan om vidmakthållande av full sysselsättning med bevarande av stabilitet

hos penningvärdet ulredes för närvarande av den för detta ändamål

tillsatta stabiliseringsutredningen. Utredningen består av representanter för

bankerna, näringslivet och arbetsmarknaden, de politiska partierna och

vissa statliga myndigheter.

I direktiven till stabiliseringsutredningen yttrade departementschefen

bl. a. att det var uppenbart, att den fulla sysselsättningen krävde en samordnad

användning av den ekonomiska politikens olika medel. Det skulle

därför åligga utredningen att undersöka, i vad mån det var möjligt att utforma

riktlinjer för användningen av tillgängliga medel. Utredningen skulle

också beakta den svenska ekonomiens sammanhang med utvecklingen i andra

länder. Departementschefen framhöll det internationella varuutbytets betydelse

för det svenska näringslivet. Med hänsyn till handelspolitikens inriktning

kunde man, sade departementschefen, icke bortse från möjligheten,

att svårigheter för den fulla sysselsättningens upprätthållande kunde

vållas av den ekonomiska utvecklingen i andra länder och av dessa länders

handelspolitik.

I fjol tillsatte Kungl. Maj:t en särskild sysselsättningsberedning. I denna

beredning ingår företrädare för arbetsmarknadens partsorganisationer, industriförbundet,

hantverks- och småindustriorganisationen samt vissa myndigheter.

Direktiv för beredningens verksamhet har ej utfärdats. Konjunkturinstitutet,

vars nämnd består av bl. a. riksbankschefen, cheferna för socialstyrelsen,

statistiska centralbyrån och kommerskollegium, åligger att följa

och analysera den ekonomiska utvecklingen i Sverige och utlandet. Stv
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

11

relsen ifrågasätter därför, om det dessutom är erforderligt med ett särskilt

ekonomiskt-socialt råd, eftersom företrädare för regering och riksdag samt

intresseorganisationer inom näringsliv och arbetsmarknad redan nu har

möjlighet att inom offentliga institutioner och utredningar tillsammans

diskutera problem, som berör den samhällsekonomiska och konjunkturpolitiska

utvecklingen.

Liknande synpunkter anföres av Tjänstemännens centralorganisation,

som däremot framhåller behovet av att organ i större utsträckning än hittills

kommer till stånd för samråd mellan alla berörda arbetsmarknadsparter

i branschfrågor och frågor som rör näringslivet i dess helhet, en uppgift

vilkens lösande dock helt åligger arbetsmarknadsparternas organisationer.

Svenska arbetsgivareföreningen kan icke ansluta sig till tanken på inrättandet

av ett ekonomiskt-socialt råd, då ett sådant råd skulle, även om verksamheten

begränsades till statistisk information och opinionsbildande uttalanden,

innebära att ett utomstående organ övertog en del av arbetsmarknadsparternas

ansvar. Förhållandena i de länder, där sådana råd inrättats,

är annorlunda än i Sverige. Speciella historiska eller institutionella betingelser

bär i dessa länder varit avgörande för tillkomsten av dylika råd, anför

Svenska arbetsgivareföreningen. Med den större enhetlighet vid handläggandet

exempelvis av lönefrågorna som här i landet uppnåtts på andra vägar

än exempelvis i Holland eller i England kan föreningen inte finna all det

föreslagna rådet skulle ha någon positiv funktion att fylla.

Landsorganisationen har i denna fråga anfört följande.

Eftersom stabiliseringsutredningens arbete nu torde vara långt framskridet

synes det vara lämpligast att invänta utredningsresultaten och i avvaktan

härpå inte vidta några åtgärder av det i motionen anförda slaget såsom

tillsättande av ett ekonomiskt-socialt råd med uppgift att tillhandahålla objektiva

ekonomiska informationer och att åstadkomma eu så långt möjligt

ensartad bedömning av det faktiska konjunkturpolitiska läget. Enligt LO:s

mening kan det inte påvisas, att brist på objektiva informationer lett lönerörelserna

i en ur samhällsekonomisk synpunkt oförmånlig riktning. Om

nämligen någondera parten på arbetsmarknaden skulle frestas att framhäva

ensidiga informationer — en förmodan från motionärernas sida, som knappast

kan bestyrkas — skulle motparten otvivelaktigt korrigera dessa informationer.

LO förbehåller sig att återkomma till denna fråga i den mån den

kan komma att aktualiseras i ett större sammanhang, d. v. s. närmast i samband

med avgivandet av stabiliseringsutredningens betänkande.

D. Förslag om svenska initiativ inom OEEC

Beträffande de i förevarande motioner framförda förslagen att svenska

initiativ skall tagas inom OEEC för att åstadkomma en samordning av den

ekonomiska politiken i Västeuropa i syfte att vidmakthålla full sysselsättning

samt för en utvidgning i samband därmed av stödet åt de underutvecklade

länderna, anför bankofullmäktige följande:

Med anledning härav vill fullmäktige erinra om, att vid OEEC:s tillkomst

en av organisationens huvuduppgifter angavs vara att främja eu ökning av

produktionen och full sysselsättning i medlemsländerna. En särskild arbetsgrupp

inom organisationen, bestående av medlemsländernas vederbö
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

rande ministrar och deras ställföreträdare verkar numera permanent med

uppgift att främja en samordning av den ekonomiska politiken i medlemsländerna.

Ett samarbete i den riktning som motionärerna anvisat existerar

sålunda redan och tar sig bl. a. uttryck i att OEEC regelmässigt utfärdar

rekommendationer till medlemsländerna om uppläggningen av deras allmänna

ekonomiska politik.

Slutligen synes böra framhållas, att några meningsskiljaktigheter om den

svenska politiken inom OEEC i berörda avseenden inte torde föreligga, och

det kan förutsättas att de möjligheter till svenska initiativ inom organisationen,

som kan yppa sig, tilivaratages av de därför ansvariga myndigheterna.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i dessa frågor anfört följande.

Såsom motionärerna framhåller, har OEEC uträttat ett framgångsrikt arbete

för att avlägsna handelsrestriktionerna efter det andra världskriget

På arbetsmarknadens område har OEEC behandlat en rad problem rörande

arbetskraftens rörlighet över gränserna, arbetskraftens yrkesutbildning, utbyte

av informationer om arbetsmarknadsläget i medlemsstaterna etc., medan

däremot frågan om samordning av den ekonomiska politiken i Västeuropa

icke berörts i samma omfattning. Styrelsen delar motionärernas uppfattning,

att OEEC borde betrakta arbetet för vidmakthållandet av full sysselsättning

som lika väsentligt som de handelspolitiska uppgifterna.

Inom det internationella samarbetet upptar stödet åt de mindre väl utvecklade

länderna en framskjuten plats. Huruvida detta stöd borde utvidgas

med hänsyn till önskemålen att utnyttja ledigbliven kapacitet inom industrien

i de länder, som deltar i denna hjälpverksamhet, synes härvid bl. a.

kunna prövas närmare av OEEC.

Landsorganisationen framhåller att OEEC:s insatser för en samordning

av strävandena att skapa och vidmakthålla full sysselsättning i de anslutna

länderna redan nu är betydelsefulla och anför vidare:

Det kan givetvis hävdas, att en intensifiering av denna verksamhet vore

önskvärd, men då OEEC:s framtida verksamhet f. n. ter sig oviss, vill LO

inte ta ställning till frågan, om den nuvarande tidpunkten kan vara lämplig

för ett svenskt regeringsinitiativ i den av motionärerna angivna riktningen.

Slutligen föreslås ett svenskt initiativ beträffande stödet åt de underutvecklade

länderna, delvis som ett led i ansträngningarna att upprätthålla

sysselsättningen inom industriländerna. LO:s positiva inställning till denna

stödverksamhet har manifesterats vid många olika tillfällen. LO vill i detta

sammanhang ytterligare understryka den synpunkt, som framfördes i yttrandet

över förslaget till ändrade grunder för exportkreditgarantiverksamheten,

nämligen att denna bör utformas så, att den underlättar exporten

till underutvecklade länder.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att prioritet bör ges åt försöken

att åstadkomma en genomgripande liberalisering av den västeuropeiska

samhandeln.

TCO vill beträffande förslaget till en aktion inom ramen för OEEC i syfte

att bland medlemsstaterna åstadkomma en samordning av den ekonomiska

politiken samt ett ökat stöd till de underutvecklade länderna framhålla, att

båda de föreslagna åtgärderna är värda allt stöd. ehuru det väl i dagens

maktpolitiska läge torde vara mycket svårt att på denna väg åstadkomma

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959 13

något praktiskt resultat. TCO är emellertid angelägen om att framhålla vikten

av att i handelsdepartementets arbete i dessa sammanhang prioritet ges

åt försöken att åstadkomma en genomgripande liberalisering av den västeuropeiska

samhandeln helst i form av ett frihandelsområde, innefattande

samtliga OEEC-länder. När detta arbete resulterat i en för alla parter godtagbar

lösning, kommer det att falla sig helt naturligt, att integrationssträvanden

också på andra områden än det rent handelspolitiska tages under

allvarligt övervägande inom OEEC.

Utskottet

Alltsedan år 1937 har funnits en särskild provisorisk kassareservlagstiftning

med syfte att möjliggöra för riksbanken att, då läget på kreditmarknaden

så kräver, begränsa affärsbankernas utlåningsmöjligheter genom

skyldighet för bankerna att hålla större kassareserv än banklagen föreskriver.

Kassareservlagstiftningen är av fullmaktskaraktär och upptagen i

1949 års beredskapslag.

Enligt utredningsdirektiven har den år 1957 tillsatta kredilmarknadsutredningen

att bl. a. verkställa översyn av den för affärsbankerna gällande

lagstiftningen om kassareserver. Resultatet av utredningen bör avvaktas,

innan slutlig ställning tages till en framtida utformning av lagstiftningen

på detta område. Utredningsarbetet torde nämligen inte kunna slutföras

i sådan tid att därav föranledda förslag kan föreläggas riksdagen före

utgången av giltighetstiden för 1949 års lag. Med hänsyn härtill och till att

allmän enighet torde råda om att förändringar i kraven på affärsbankernas

kassareserver i vissa lägen utgör ett lämpligt och nödvändigt medel för att

åstadkomma en effektiv penningpolitik, synes giltighetstiden för den nu

gällande kassareservlagstiftningen böra förlängas i enlighet med vad som

föreslagits i förevarande proposition. Beträffande maximitalet för kassareservkvoten,

vilket år 1957 höjdes från 25 till 50 procent, bör detta bibehållas

oförändrat, eftersom detta är nödvändigt för att lagstiftningen skall

kunna erhålla avsedd effekt. Utskottet delar vidare den uppfattning som

bankofullmäktige och departementschefen givit uttryck åt rörande behovet

av att ränteregleringslagen ges förlängd giltighet. Av anförda skäl kan

utskottet således icke biträda yrkandena i de likalydande motionerna 1: 400

och 11:494 om att maximitalet för kassareservkvoten fastställes till 35 i

stället för 50 procent och att ränteregleringslagen slopas.

1 samband med förevarande proposition har utskottet även till behandling

förehaft motionerna 1:21 och 11:23, likalydande, angående åtgärder för

återgång till lågräntepolitik, samt motionerna 1:301 och 11:370, ävenledes

likalydande, angående vissa åtgärder till främjande av full sysselsättning
1

de båda sistnämnda motionerna framhålles att i början av året osäkerhet

rådde om vilka ekonomiska huvudströmningar som under de framförliggande

12 till 18 månaderna starkast kunde komma att påverka det ekonomiska

läget i vårt land. Denna av motionärerna anförda svårighet att be
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

döma det fortsatta ekonomiska förloppet består delvis fortfarande, även

om utvecklingen under de senaste månaderna kan sägas peka på att eu internationell

konjunkturförbättring är på väg. Uppgången är emellertid i

allmänhet relativt långsam och ger ännu inte intryck av ett sådant uppsving

som inledde den senaste högkonjunkturen.

I Förenta staterna har produktionen nu nått över den nivå från vilken

nedgången började år 1957, och enligt föreliggande officiella prognoser beräknas

bruttonationalprodukten i år komma att med fyra procent överstiga

1957 års nivå. Även vid denna produktionsstegring väntas dock arbetslösheten

komma att ligga relativt högt. En sammanvägning av de aktuella tendenserna

på olika områden pekar på alt den ekonomiska expansionen i Förenta

staterna skall fortsätta, i första hand på grund av stigande privat konsumtion

och offentliga utgifter. Någon ökning förutses också för de privata

investeringarna, trots att industriinvensteringarna alltjämt väntas komma

att ligga avsevärt under 1957 års toppnivå.

För Västeuropas del finns också utsikter till viss aktivisering av ekonomien

och minskning av arbetslösheten efter fjolårets ekonomiska stagnation.

Även om några markanta uppgångstendenser ännu inte gjort sig gällande,

antas emellertid den privata konsumtionen, de offentliga utgifterna

och bostadsbyggandet komma att öka i de flesta länder under innevarande

år. Eu återhållande faktor i konjunkturåterhämtningen är den överkapacitet

som finns inom viktiga industriområden och som bl. a. medfört alt industriens

investeringar stagnerat i flertalet länder.

För Sveriges del är det av betydelse att man nu synes kunna räkna med

en konjunkturuppgång i våra nordiska grannländer och i Nederländerna,

eftersom en väsentlig del av vår export hänför sig till dessa länder. Ökningen

av bostadsbyggandet utomlands kan också komma alt påverka vår trävaruexport

i positiv riktning. En faktor som hittills verkat åt motsatt håll är

den ökade konkurrensen för skogsprodukter som härrört från Sovjet genom

priskonkurrens, från Kanada på grund av minskade fraktsatser och

från Finland till följd av devalveringen av den finska marken år 1957. Däremot

har den svenska andelen av de större industriländernas (exkl. östblockets)

sammanlagda export av övriga hel- och halvfabrikatprodukter till världen

som helhet successivt ökat under de senaste åren. Från år 1955 till år

1958 har således Sveriges exportandel av dessa produkter, vilka representerar

ca 60 procent av den totala svenska exportens värde, ökat med 0,1 procentenhet

per år till 3,0 procent år 1958.

Även utvecklingen under de senaste månaderna pekar på förbättrade avsättningsförhållanden

för den svenska exporten. Under fyramånadersperioden

december 1958—mars 1959 låg sålunda exportvärdet 11 procent högre

än under samma period ett år tidigare. Framför allt är det skogsindustriprodukter

och transportmedel som bidragit till ökningen. Till följd bl. a. av

att importvärdet samtidigt sjunkit med tre procent har valutareserven under

fyramånadersperioden december 1958—mars 1959 ökat med 149 miljoner

kronor. Under samma period ett år tidigare förelåg däremot en valuta
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

15

avtappning på 98 miljoner kronor. Även om förbättringen delvis torde ha

påverkats av tillfälliga faktorer, har den dock ökat utsikterna för ett bättre

utfall av bytesbalansen än man tidigare haft anledning räkna med.

På prisområdet kan stabiliteten för närvarande sägas vara ett faktum.

Sedan april 1958, d. v. s. under omkring ett år, har sålunda konsumentprisindex

legat oförändrat på 152, och stabiliteten i prisutvecklingen beräknas

totalt sett fortfara även under resten av år 1959.

Den lotala produktionsstegringen i Sverige stannade år 1958 vid en halv

procent, vilket är betydligt mindre än genomsnittet för 1950-talet, men mer

än vad som redovisats i många andra västeuropeiska länder under fjolårets

konjunkturavmattning. För år 1959 beräknas ökningen till drygt två procent

enligt den prognos för utvecklingen av bruttonationalprodukten, som

nyligen framlagts i den reviderade nationalbudgeten. Denna ökningstakt är

inte av samma storleksordning som redovisats för tidigare högkonjunkturår,

men framstår icke desto mindre internationellt sett som relativt hög.

Den beräknade produktionsuppgången får ses som ett resultat av den förutsedda

stegringen av konsumtionen och framför allt den inhemska realkapitalbildningen.

Investeringarna under år 1959 förutses sålunda nu komma

att öka med närmare sex procent och väntas därigenom komma att utgöra

det mest expansiva inslaget i den svenska ekonomien. Största investeringsökningen

hänför sig till den offentliga sektorn (9 %) och framför allt den

statliga delen därav (12 %). Även för det privata området förutses eu icke

obetydlig investeringsökning. Industriinvesteringarna, som i Sverige till

skillnad från utlandet visat en mycket kraftig expansion under fjolåret,

väntas komma att öka med fyra procent under år 1959.

De offentliga investeringarnas och bostadsbyggandets ökning får ses mot

bakgrund av de åtgärder i direkt sysselsättningsstödjande syfte som vidtagits

av det allmänna för att begränsa den internationella konjunkturav - mattningens verkningar på produktion och sysselsättning i Sverige. Även

investeringsökningen inom den privata sektorn framstår i hög grad som ett

resultat av sysselsättningspolitiken. Möjligheterna att ta i anspråk investeringsfonder

synes sålunda haft stor betydelse för industriinvesteringarnas

fortsatta uppsving.

Även på arbetsmarknaden synes en mer än säsongmässigt betingad förbättring

ha inträffat under årets första månader. Mot 78 000 arbetslösa i

januari i år redovisas sålunda under de tre därpå följande månaderna arbetslöshetssiffror

på 60 000, 45 000 respektive 46 000. Genom den kraftiga

minskningen under årets första månader har antalet arbetslösa både under

mars och april kommit att understiga fjolårets nivå, i mars med 10 000 och

i april med 18 000. Även om arbetslöshetstalen under de senaste månaderna

kan ha påverkats av vissa tillfälligheter som verkat i sänkande riktning

torde nedgången väsentligen återspegla resultatet av de vidtagna sysselsältningsåtgärderna.

Dessa åtgärder har haft två huvudinriktningar, den ena

all främja arbetskraftens renlighet såväl geografiskt som yrkesmässigt och

den andra att upprätthålla investeringsverksamheten och underlätta expor
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

ten. Den bedrivna selektiva sysselsättningspolitikens innebörd kan sägas ha

varit att vid den högsta totala efterfrågenivån inom landet, som medgives

av det s. k. internationella utrymmet för den ekonomiska politiken, uppnå

eu så hög sysselsättning som möjligt. De senaste månadernas sjunkande

arbetslöshetstal och det förhållandet att Sverige under det internationella

avmattningsskedet har lyckats upprätthålla sysselsättningen bättre än de

flesta andra västeuropeiska länder bekräftar att den bedrivna politiken varit

framgångsrik. Den selektiva svenska sysselsättningspolitikens utformning

har också väckt uppmärksamhet och varit föremål för positiva uttalanden

i internationella sammanhang.

Utgångspunkten för de krav på en omläggning av den ekonomiska politiken,

som framföres i motionerna I: 301 och II: 370, är motionärernas uppfattning,

att dagens ekonomiska svårigheter i vårt land är en följd av misstag

och försummelser i den ekonomiska politiken sedan en längre tid. Enligt

motionärernas mening har sålunda den förda politiken haft en negativ

verkan på sparandet och kapitalbildningen, räntepolitiken har varit fastlåst,

onödiga regleringar har bibehållits, och den ekonomiska politiken har

karakteriserats av bristande planering; följden härav säges ha blivit en otillräcklig

effektivitet inom det svenska näringslivet och en successiv försämring

av Sveriges konkurrenskraft gentemot andra länder.

I och för sig borde de olyckliga verkningar av den förda ekonomiska politiken

som motionärerna utmålat ha blivit särskilt markanta under de senaste

åren. För att belysa överdrifterna i motionärernas historieskrivning kan därför

nämnas, att under den gångna delen av femårsperioden 1956—1966 utvecklingen

närmast följt — även om avvikelser föreligger på enskilda delområden

— det mer optimistiska utvecklingsperspektiv för den svenska ekonomien

som angavs av 1955 års långtidsutredning. En tillväxt av produktionen

på i genomsnitt inemot tre procent per år har sålunda bildat underlag

för en så kraftig expansion på investeringsområdet att den av utredningen

angivna investeringsökningen enligt det högre utvecklingsalternativet synes

komma att realiseras på drygt tre i stället för fem år. Samtidigt har den

enskildes standard förbättrats genom såväl stigande konsumtion som ökad

fritid. Dessa resultat har kunnat uppnås trots att den ekonomiska utvecklingen

i vårt land sedan hösten 1957 påverkats i dämpande riktning av den

internationella konjunkturavmattningen. Genom den aktiva sysselsättningspolitiken

har i Sverige — i motsats till vad som gällt i en rad andra västeuropeiska

länder — produktionen fortsatt att öka, om än i betydligt långsammare

takt än tidigare, investeringsverksamheten intensifierats samtidigt

som balans uppnåtts för såväl priser som valutareserv. Vidare har arbetslöshetssiffrorna

kunnat hållas bland de lägsta i Västeuropa, även om de

efter svenska efterkrigsförhållanden får betraktas som höga.

Att Sveriges ekonomiska ställning i förhållande till andra länder på senare

år skulle ha försvagats är likaså ett påstående som motionärerna inte sökt

att bevisa. Det förhållandet att den svenska andelen av de viktigare industriländernas

totala export av hel- och halvfabrikatprodukter till världen som

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskoitets utlåtande nr 39 år 1959

17

helhet snarast ökat under de senaste åren, bestyrker knappast påståendet

att den svenska konkurrenskraften skulle ha försvagats. Genom att realkapitalbildningen

under hela efterkrigstiden hållits på en hög nivå, en nivå som

ytterligare stegrats under de senaste åren, har också förutsättningar skapats

för att vi liksom hittills skall kunna hålla och utvidga våra exportpositioner

på utlandsmarknaden även vid de i viss mån ändrade internationella betingelser

som inträtt under senare tid.

Trots skiljaktigheter i bedömningen av den ekonomiska politiken synes

det råda en allmän enighet om önskvärdheten av ett större sparande för att

möjHggöra ökade investeringar. I motionerna 1:301 och 11:370 har också

som ett led i kraven på en omläggning av den ekonomiska politiken hävdats,

att allmänhetens sparande och kapitalbildningen inom företagen bör stimuleras

enligt mer positiva riktlinjer. Utskottet har för sin del vid upprepade

tillfällen givit uttryck åt sin uppfattning om önskvärdheten av ett ökat personligt

sparande och med tillfredsställelse hälsat den råd av sparstimulerande

åtgärder som vidtagits och de undersökningar om sparandets omfattning

och motiv, vilka föranstaltats av statsmakterna. I detta sammanhang

finner utskottet det också angeläget att erinra om det i motioner av förevarande

slag undanskymda faktum, att det personliga sparandet i vårt land

under efterkrigstiden uppnått inte bara en absolut ökning utan också en

ökning i förhållande till inkomststegringen. När trots denna gynnsamma

utveckling sparandet framstår som otillräckligt, får detta ses mot bakgrund

av den snabba stegring i investeringsönskemålen som inträtt på så gott

som samtliga områden av ekonomien. Denna strävan till ökad kapitalbildning

har hängt samman såväl med konjunkturella faktorer som med

efterfrågans ökade inriktning på kapitalkrävande nyttigheter. Trots den

successiva höjningen av den faktiska investeringskvoten har det därför under

högkonjunkturperioder, då investeringsefterfrågan tenderat att överstiga

sparandet, varit i konjunkturstyrande syfte nödvändigt att begränsa investeringsverksamhetens

ytterligare ansvällning. Ä andra sidan har alltsedan

konjunkturavmattningen började i slutet av år 1957 en stark ökning av

hl. a. den privata sektorns och inte minst industriens investeringar kunnat

komma till stånd genom olika lättnader och direkta stimulanser från det

allmännas sida.

I anslutning till redovisningen av några huvudpunkter för en »positiv liberal

ekonomisk politik» yrkas i de föreliggande motionerna på vissa konkreta

åtgärder för att skapa goda förutsättningar »för vidmakthållande av

full sysselsättning med bevarande av eu rimlig stabilitet hos penningvärdet».

Dessa åtgärder omfattar tillskapandet av ett ekonomiskt-socialt råd,

utarbetandet av ett svenskt förslag om att det göres till en huvuduppgift

för den europeiska ekonomiska samarbetsorganisationen fOEEC) att åstadkomma

samordning av den ekonomiska politiken i Västeuropa samt svenskt

initiativ för en samordning och utvidgning av stödet åt de underutvecklade

länderna. Frågan om vidmakthållande av full sysselsättning med bevarande

av stabilitet hos penningvärdet utreds för närvarande av den år 1955

2 Itihang till riksdagens protokoll litUV. X samt. År ;19

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

tillsatta stabiliseringsutredningen, vari ingår representanter för de politiska

partierna, vissa statliga myndigheter, näringslivet och arbetsmarknadens

parter. Dessutom sker överläggningar om aktuella sysselsättningsfrågor

mellan företrädare för olika organisationer och statliga myndigheter inom

den i fjol av Kungl. Maj :t tillsatta särskilda sysselsättningsberedningen. Eftersom

företrädare för regering och riksdag samt intresseorganisationer

inom näringsliv och arbetsmarknad redan nu har möjlighet att inom offentliga

utredningar och institutioner tillsammans diskutera problem, som berör

den samhällsekonomiska och konjunkturpolitiska utvecklingen, finner

utskottet, i likhet med samtliga remissinstanser som uttalat sig i frågan,

det för närvarande inte vara erforderligt att ett särskilt ekonomisk-socialt

råd tillskapas.

Beträffande motionärernas förslag om svenskt initiativ till en samordning

av den ekonomiska politiken i Västeuropa i syfte att vidmakthålla full

sysselsättning samt för en utvidgning i samband härmed av stödet åt de

underutvecklade länderna är dessa frågor redan under behandling inom

OEEC. En särskild arbetsgrupp inom OEEC, benämnd finansministrarnas

ställföreträdare, verkar sålunda numera permanent med uppgift att främja

en samordning av den ekonomiska politiken i medlemsländerna. Under det

senaste året har denna verksamhet ägt rum med utgångspunkt från en av

OEEC:s ministerråd utfärdad rekommendation till medlemsregeringarna att

bedriva en expansionsfrämjande ekonomisk politik. Dessa ansträngningar

inom OEEC att uppnå större samstämmighet i medlemsländernas ekonomiska

politik har erhållit aktivt stöd från svensk sida. Från regeringens

sida har också uttalats, att man är beredd att positivt pröva de möjligheter

som erbjuder sig till en intensifiering och breddning av det europeiska samarbetet

i dessa hänseenden.

I anslutning härtill föreslås av motionärerna, att svenskt initiativ tages

för en samordning och utvidgning av stödet åt de underutvecklade länderna.

Inom det internationella samarbetet upptar stödet åt de underutvecklade

länderna en framskjuten plats. Särskilt den fortgående stegringen av

Världsbankens utlåning torde härvid spela en väsentlig roll. Utskottet har

också tidigare i år i anslutning till förslaget om en fördubbling av den

svenska andelen i Världsbankens grundfond uttalat (uti. nr 30/1959) angelägenheten

av att ökat stöd lämnas banken i dess verksamhet att i växande

utsträckning bedriva utlåning till underutvecklade länder. I sammanhanget

bör också erinras om det akliva stöd till de underutvecklade länderna

som lämnas via anslag över den statliga budgeten.

Bland de politiska partierna torde allmän enighet råda om att vårt land

bör lämna sin fulla medverkan för ett internationellt samarbete på det ekonomiska

området och om att de svenska insatserna i framtiden bör utvidgas

efter måttet av våra resurser. Under sådana förhållanden finner utskottet

det ej påkallat, såsom motionärerna föreslagit, att i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställa om speciella svenska initiativ på dessa områden.

I anslutning till det aktuella statsfinansiella läget föreslås i motionerna

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

19

1:301 och 11:370 utgivande av ett s. k. »folklån mot arbetslösheten». I

samband härmed framföres av motionärerna den uppfattningen att de uppkomna

statsfinansiella svårigheterna har sin grund däri att regeringen under

efterkrigsåren fört en mindre produktionsvänlig politik än enligt det

av motionärerna antydda alternativet. Utskottet, som i det föregående redovisat

material till stöd för en syn på den ekonomiska utvecklingen, som avviker

från motionärernas, vill i detta sammanhang understryka att det är

uppenbart, att de under kommande budgetår förutsedda stora budgetunderskotten

är en följd av i stor politisk enighet beslutade utgiftsåtaganden på

samhällslivets olika områden. Väsentligen gäller det kostnader för vårt försvar,

förbättrade kommunikationer, en trygghetsskapande vård och försörjning

av de gamla, en positiv familjepolitik, en utbyggnad av undervisning

och forskning samt av en rad eftersatta vårdområden. Härtill kommer,

i varje fall under nästa budgetår, som en följd av det internationella konjunkturlägets

återverkningar på vår arbetsmarknad, relativt stora kostnader

för arbetslöshetsbekämpande åtgärder.

Enligt motionärerna bör budgetunderskottet dels minskas genom bespalings-

och budgetförbättrande åtgärder, dels partiellt finansieras genom en

ny typ av upplåning. Utskottet avstår från att kommentera de av motionärerna

åberopade förslagen till besparings- och budgetförbättrande åtgärder

men vill framhålla, dels att de är av begränsad storleksordning — enligt

motionärernas beräkning något mer än 200 miljoner kronor för budgetåret

1959/60 i förhållande till ett nu beräknat upplåningsbehov på tre miljarder

kronor och att de följaktligen inte på ett avgörande sätt kan bidraga

till det statsfinansiella problemets lösning, dels att vissa föreslagna nedskärningar

av förslagsanslag på budgetens utgiftssida innebär rent formella

ändringar som inte medför några reella besparingar.

Även vid de av motionärerna föreslagna besparings- och budgetförbättrande

åtgärderna kvarstår således en betydande ökning av det statliga upplåningsbehovet.

Motionärerna föreslår att detta ökade upplåningsbehov bör

täckas genom utgivande av ett indexreglerat »folklån mot arbetslöshet».

Frågan om indexreglerade lån över huvud taget har utskottet behandlat i

anslutning till motionerna I: 309 och II: 376 i sitt utlåtande nr 5/1959. Utskottet

anförde i anslutning till motionärernas yrkande om utredning angående

värdesäkringen av vissa former av långsiktigt sparande, att resultatet

av redan pågående utredningar i frågan först borde avvaktas innan ytterligare

inilialiv till utredningar togs.

De indexlån som föreslås i motionerna I: 301 och II: 370 motiveras emellertid

icke i första band med att indexreglerade lån skulle utgöra en ur allmänna

synpunkter lämplig upplåningsform utan framföres närmast som

eu engångsåtgärd för alt framlocka nysparande genom att särskilt gynnsamma

placeringsvillkor erbjudes. I likhet med de hörda remissinstanserna

finner utskottet det tveksamt om ctl lån av denna karaktär skulle, såsom

motionärerna synes antaga, ge upphov till ett verkligt nysparande i någon

mera belydande omfatlning. Då inte heller frågan om de mycket svår
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

överskådliga verkningarna på kapitalmarknaden av indexbundna lån ännu

blivit utredd, finner utskottet sig icke kunna biträda motionärernas förslag

om utgivandet av ett värdefast statligt obligationslån.

Även om den aktuella bedömningen av vår ekonomi under år 1959 inte

kan sägas motivera någon omedelbar drastisk skärpning av finanspolitiken

måste vid en mera accentuerad internationell konjunkturåterhämtning •—

ett perspektiv som för utvecklingen under år 1960 inte är osannolikt

en statlig upplåning av nu förutsedd storlek bedömas som olämplig. Även

i ett relativt dämpat internationellt konjunkturläge kan en underbalansering

av budgeten av förutsedd omfattning i längden bli farlig med hänsyn till de

av budgetunderskotten ökade riskerna för en alltför snabb stegring av efterfrågan

inom landet och de därav föranledda påfrestningarna på vår valutareserv.

Motionärernas uppfattning, att budgetläget skulle förbättras på ett

mer avgörande sätt vid en konjunkturåterhämtning genom att utgifterna

för sysselsättningens upprätthållande skulle minskas avsevärt utöver vad

som redan antagits i det framlagda budgetförslaget för 1959/60, bortser

uppenbarligen från det många gånger omvittnade förhållandet, att vid en

uppgång i konjunkturerna förbättringen av sysselsättningsläget sker med

en ganska avsevärd eftersläpning i tiden. Strävandena vid en konjunkturåterhämtning

bör därför i första band inriktas på en minskning av arbetslösheten

och först i andra hand på sjunkande utgifter för de offentliga sysselsättningsbefrämjande

åtgärderna. I sammanhanget bör också beaktas de

stora ungdomskullar som under innevarande och närmast följande år går

ut på arbetsmarknaden.

Såsom framhållits i det föregående skulle vid en mer accentuerad konjunkturåterhämtning

den förutsedda ökningen av budgetunderskottet och

därmed av det statliga upplåningsbehovet innebära betydande risker för den

samhällsekonomiska balansen. Enligt de beräkningar som redovisats i kompletteringspropositionen

förutses nu ett totalt statligt upplåningsbehov för

nästa budgetår på tre miljarder kronor eller en upplåning av samma storleksordning

som under de båda senaste budgetåren tillsammantagna. Den

ökning av affärsbankernas likviditet (statspapper plus fordringar på riksbanken),

som en upplåning av angiven omfattning i och för sig kan beräknas

medföra, kan såtillvida förväntas bli större än under de båda senaste

budgetåren som upplåningen på kapitalmarknaden och likviditetsminskningen

genom sedelmängdsökningen nu hänför sig till ett och inte till två

budgetår. Den uppladdning av likviditeten, som budgetperspektivet vid oförändrad

finanspolitik tyder på, innebär därför ett balansrubbande element

i ekonomien. Vid en fortsatt ökning av banklikviditeten försvåras sålunda

möjligheten att med penningpolitiska medel påverka bankutlåningen. Härjämte

skapar den samtidiga ansvällningen av den privata sektorns banktillgodohavanden

utrymme för en snabb efterfrågestegring vid ett inträdande

konjunkturuppsving.

Inför utsikterna av en mer allmän konjunktur förbättring och därvid inträdande

risker för inflalionistiska spänningar kan det därför visa sig nöd
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 3!) år 1959

21

vändigt med en nedskärning av det statliga upplåningsbehovet genom att

statens inkomster förstärkes lör att motverka en fortsatt likviditetsuppladdning

i banksystemet och därmed lätta på trycket på de kreditpolitiska

medlen. Jn aktivare finanspolitiken är, desto mindre blir den del av efterlrågebegränsningen

som måste uppnås med kreditpolitiska medel och desto

smidigare kan kreditpolitiken utformas.

Det är mot bakgrunden av det ovan berörda sambandet mellan finansoch

kreditpolitiken som den fråga får bedömas, vilken upptagits i motionerna

1:21 och 11:23 om åtgärder för eu återgång till lågräntepolitiken. Beträffande

penningpolitiken torde för närvarande jämvikt råda på bankkreditmarknaden,

och genomförandet av privata investeringsprojekt torde i dagens

läge ej hindras av finansieringssvårigheter. Härvidlag föreligger en betydande

lättnad i jämförelse med läget t. ex. under åren 1956 och 1957. På

den långa marknaden däremot råder alltjämt ett betydande överskott i

efterfrågan. En ökning av lånemöjligheterna på denna marknad skulle innebära

en ytterligare uppgång i investeringsverksamheten utöver den mycket

betydande stegring som redan nu förutses. Att bereda utrymme härför

under bevarad balans i samhällsekonomien förutsätter en skärpning a\ finanspolitiken.

Vid oförändrad finanspolitik och inför det konjunkturperspektiv

som nu kan bedömas som mest sannolikt synes därför någon ytterligare

uppmjukning av penningpolitiken inte för närvarande \ara möjlig.

Beträffande de penningpolitiska medel som bör komma till användning vid

upprätthållandet av reslriktiviteten, får dessa bero av det föreliggande lagets

krav och möjligheter. Vid utformningen av denna politik framstår det

som ett angeläget önskemål att räntenivån icke blir högre än vad som nödvändigtvis

kräves för att stödja den avsedda åtstramningen.

Även om kreditpolitiken i sin hittillsvarande utformning medfört olägenheter

för vissa kategorier av lånesökande bör det understrykas, att i ett

läge med eu mer allmän internationell konjunkturuppgång dessa svårigheter

kan bli avsevärt mycket större, om kreditpolitiken inte får stöd av en

akliv finanspolitik. I ett sådant läge skulle också den otillfredsställda låneefterfrågan

på den långa kapitalmarknaden för kommunerna och den privata

företagsamheten öka, om inte staten genom en förstärkning av budgetens

inkomstsida kan nedbringa det beräknade stora upplaningsbehovet.

Om målen för den ekonomiska politiken torde det råda en stor enighet.

Det framstår sålunda numera som en självklar plikt för samhället att sörja

för full sysselsättning och snabb framsstegstakt med bevarande av en rimlig

stabilitet hos penningvärdet. Skall de uppställda målen kunna förverkligas

i den omfattning som är önskvärd, måste samhället förfoga över ett

brett register av åtgärder inom såväl finans- och penningpolitiken som arbetsmarknadspolitiken.

Efterkrigstidens erfarenheter har nämligen lärt oss

att det inte räcker att enbart lita till traditionella, generellt verkande medel

inom den ekonomiska politiken. Graden av generell åtstramning får bestämmas

av de resurser som erfordras för att fullfölja eu differentierad politik i

sysselsättningsbeifrämjande syfte.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

I. att riksdagen, med avslag å de likalydande motionerna

I: 400 och II: 494, må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

proposition;

II. att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till

känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna

för den ekonomiska politiken;

III. att de likalydande motionerna I: 21 och II: 23 icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

IV. att de likalydande motionerna 1:301 och 11:370 icke

må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 maj 1959

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Schmidt, Larsson,

Nils Iheodor, Domö, Strandler och Elowsson, Nils;

från andra kammaren: herrar Sköldin, Larsson i Julita, Regnéll, Löfgren,

Andersson i Ronneby, Eliasson i Sundborn, Adamsson och Nordgren.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

1) av herrar Ewerlöf, Schmidt, Domö, Regnéll, Löfgren och Nordgren,

vilka ansett att utskottets utlåtande, i vad det avser behandlingen av Kungl.

Maj :ts proposition nr 74 samt de i anledning av propositionen väckta likalydande

motionerna 1:400 och 11:494 ävensom det under punkten I i utskottets

utlåtande framställda yrkandet, bort erhålla följande lydelse:

»I förevarande proposition hemställer Kungl. Maj :t att giltighetstiden för

lagen om bankaktiebolags kassareserv förlänges ytterligare ett år till den 1

juli 1960 samt att ränteregleringslagen likaledes förlänges ytterligare ett år.

Variationer i kraven på bankernas kassareservhållning är enligt utskottets

mening ett penningpolitiskt medel som bör kunna utnyttjas i vissa lägen.

Detta medel är emellertid av supplementär karaktär, och med hänsyn härtill

framstår det i propositionen föreslagna maximikravet om kassareserv av

50 procent som alltför vittgående. Det torde aldrig komma i fråga att utnyttja

kassareservens övre gräns, eftersom detta skulle medföra en allmän

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959 23

desorganisation av kreditmarknaden. En fullt betryggande marginal skapas

_ såsom framhållits i motionerna 1: 400 och II: 494 — genom att procenten

fastställes till 35 procent. Utskottet tillstyrker således, att 1949 års lag

erhåller förlängd giltighet men med den ändringen i förhållande till propositionens

förslag att relationstalet mellan bankaktiebolags kassareserv och

förbindelser fastställes till högst 35 procent.

Vad därefter angår förslaget om förlängd giltighetstid för ranteregleringslagen,

får utskottet erinra om den exceptionellt hårda kritik som denna lag

vid sin tillkomst hösten 1951 blev utsatt för av remissinstanserna. Den avstyrktes

vid detta tillfälle även av lagrådet. Den har heller aldrig tillämpats,

vilket framstår som fullt naturligt med hänsyn till de destruktiva verkningar

som en tillämpning skulle medföra.

När lagen tillkom, utgjorde fastlåsningen av räntenivån vid 3 procent den

främsta normen för svensk penningpolitik. Med hänsyn till den omläggning

av penningpolitiken som sedermera ägt rum, framstår ränteregleringslagen

numera som helt passerad av utvecklingen. Alla skäl talar därför för att den

snarast utmönstras ur vår lagstiftning.

Utskottet hemställer, . , ,nn

I. att riksdagen måtte, med bifall till motionerna 1:409

och II: 494,

dels för sin del antaga Kungl. Maj :ts förslag till lag om

fortsatt giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående

rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser

om bankaktiebolags kassareserv, med den ändringen

att 1 § erhåller följande lydelse:

1 §•

I den mån sådant med hänsyn till utomordentliga omständigheter

prövas nödigt må Konungen, på framställning av

fullmäktige i riksbanken och efter hörande av bank- och

fondinspektionen, förordna,

a) att kassareserv, som avses i 63 § lagen den 31 mars

1955 (nr 183) om bankrörelse, tillsammans med bankaktiebolags

inneliggande kassa skall uppgå till viss bestämd kvotdel,

högst trettiofem procent, av bolagets förbindelser me

undantag av garantiförbindelser och skulder på grund av insättningar

å sparkasseräkning;

b) att viss bestämd kvotdel av den summa eller

bankir;

c) att viss bestämd kvotdel av den under b)

månader.

Oavsett vad---bestämda beloppet.

dels ock avslå Kungl. Maj:ts förslag om fortsatt giltighet

av lagen den 7 december 1951 (nr 767) om räntereglering

m. in.»

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

2) av herrar Ewerlöf, Domö, Regnéll och Nordgren, vilka ansett att utskottets

utlåtande vad gäller behandlingen av motionerna I: 21 och II: 23 samt

1:301 och 11:370 hort erhålla följande lydelse:

»Den reviderade nationalbudget, vilken nu sammanställts, ger ett något

exaktare, ehuru självfallet schematiskt, siffermaterial för bedömningen av

utvecklingen under 1958 än vad som tidigare stått till buds.

Ökningen i den totala produktionen inom landet beräknas ha stannat vid

något mer än en halv procent, mätt i fasta priser från 1957 till 1958. Som

jämförelse kan nämnas, att för OEEC-länderna sammanlagt redovisas eu

höjning till indexsiffran 123 från 121 (1953= 100). Det bör framhållas, att

den registrerade ökningen i Sverige främst synes ha berott på stegrad

byggnads- och anläggningsverksamhet samt på ökad offentlig konsumtion.

Den egentliga industriproduktionen visar däremot stagnation och jordbruksproduktionen

synes rentav ha något minskat.

Importen kunde under året för flera viktiga varor ske till lägre priser

än tidigaie men hölls kvantitativt tillbaka genom tendenser till lagerminskning.

Även för den totala exporten registrerades sänkta volym- och

värdesiffror. Särskilt våra stora stapelvaror, järnmalm och trä, drabbades

av försäljningssvårigheter. Årets minskning i handelsbalansens underskott

(1 435 miljoner mot 1 505 under 1957) motverkades av det starkt försämrade

sjofartsnettot. Mätt i löpande priser blev bytesbalansens saldo ett underskott

på 237 miljoner, innebärande en försämring med drygt 100 miljoner i

jämförelse med utfallet föregående år och 140 miljoner i jämförelse med

1956. Den faktiskt noterade ökningen i valutareserven — som bör ses mot

sin internationella bakgrund — låter sig ej förklaras med tillgängligt statistiskt

material. I vad mån bytesbalansens framräknade saldo är realistiskt

eller ej kan ej avgöras, icke heller huruvida betalningsvanorna fortsatt att

förskjutas eller om kortfristig utländsk kredit även under år 1958 tagits i

anspråk.

Konsumtionsprisindex steg under årets första månader från 149 till 152,

där det därefter förblev. I genomsnitt var konsumtionspriserna under 1958

5 % högre än under 1957. Mot de stegrade priserna står en höjning av lönemvån

med ca 4 1/2 % från föregående år, varvid dock bör observeras, att

arbetstidsförkortningen medförde att stegringen i år sförtjänsterna blev drygt

1 % lägre. När den privata konsumtionen trots dessa ofördelaktiga relationer

okade med 2 1/2 % i volym (med ökningen huvudsakligen lokaliserad till

icke varaktiga varor samt olika slag av konsumenttjänster), har detta svnbarligen

möjliggjorts genom minskat sparande inom hushållssektorn.

Vid rådande avmattning i landets expansionstakt kunde arbetstillfällen

ej skapas för full sysselsättning av den ökande arbetsföra befolkningen Arbetslösheten

under året stannade under 2 % av den totala arbetsstyrkan

men lag genomsnittligt ca 40 % över 1957 års siffra.

Under den högkonjunktur, som bröts under 1957, inriktades den ekonomiska

politiken ganska ensidigt på att dämpa befarade överdrifter i investeringskonjunkturen.

Enligt utskottets mening borde den ekonomiska politi
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

25

ken under dessa år ha arbetat med medel, som mindre hindrat den erforderliga

utbyggnaden av landets internationella konkurrenskraft. En tillbakagång

i den internationella konjunkturen av den art, som vi bevittnat under

1958, torde i så fall ha inneburit mindre kännbara påfrestningar för den

svenska ekonomien.

Inför de uppenbara risker, som ett fortsatt uttagande av investeringsavgift

skulle ha inneburit, bar denna avgift slopats. I konjunkturstimulerande

riktning bar även det beslut verkat, som fattats om uppskov med ifrågasatt

höjning av lägsta tillåtna värdering av varulager. Detsamma gäller friställandet

av vissa medel i investeringsfonder. Motionsledes framförda yrkanden

om att slopa den extra bolagsskatten — nu upptagna som proposition

— har däremot hittills avvisats av riksdagens majoritet.

Bland åtgärder avsedda alt verka konjunkturstimulerande kan slutligen

nämnas vidgningen av den statliga garantiramen för exportkrediter samt de

vidtagna åtgärderna för ändamålsenligare principer för beviljandet av sådana

kreditgarantier.

Att ovan redovisade åtgärder ej kunnat förhindra den inledningsvis redovisade

utvecklingen av landets ekonomi — nergången i produktionsökning,

underskottet i bytesbalasen, höjt inhemskt prisläge och försämrad sysselsättning

— bär enligt utskottets mening samband med de påfrestningar på

kredit- och kapitalmarknad, som den förda finanspolitiken inneburit.

En statsupplåning av den omfattning, som vi fått bevittna under senare

ar, skapar i och lör sig stora risker för stabiliteten inom samhällsekonomien.

Särskilt stora blir dessa risker genom det sätt på vilket upplåningen alltmer

tenderat att verkställas. Innebörden härav är att den kredit som utnyttjas

skapas i banksystemet samt att kortfristig kredit genom en fortskridande

prolongation omvandlas till långfristig. Under de båda senaste kalenderåren

ökade statsupplåningen i banksystemet med ca 2 000 miljoner kronor. Vid

utgången av år 1958 uppgick statens i riksbank och affärsbanker placerade

skuld till netto drygt 8 500 miljoner kronor. Om den av regeringen nu framlagda

budgeten antages, synes statens skuldsättning i banksystemet vid 1959

års utgång komma att ha stigit till ca 11 000 miljoner kronor.

Att riskerna a\ den likviditetsuppladdning inom banksystemet som redan

åstadkommits, biltills icke i större utsträckning slagit igenom samhällsekonomiskt

sett, har haft sin förklaring i den internationella konjunkturdämpningen.

Alt en klar omsvängning i konjunkturen inom eller utom landet kan

komma att medföra väldiga påfrestningar på penningvärde, sysselsättning

och valutaieserv, när företag och enskilda beslutar sig för att disponera sina

insatta medel, är tydligt. De krafter, som därvid kunna komma i rörelse, torde

omöjliggöra varje som helst styrning av konjunkturen genom hittills

accepterade medel. En stadig uppgång av den internationella konjunkturen

synes redan vara på väg och mötes i allmänhet i utlandet av åtgärder i prisstabiliserande

och valutavårdande syfte.

Sådana konstateranden ger utskottet anledning att bestämt varna för

fortsatt statsupplåning inom banksystemet. Eftersom de statliga lånebehoven

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

har sin orsak i statens alltför stora utgiftsåtaganden vill utskottet utifrån

sina synpunkter kraftigt understryka nödvändigheten av att statsutgifterna

bringas under kontroll. Som riktpunkt bör därvid framstå en driftbudget,

som i huvudsak balanserats genom nerskärning av utgifter. Att åvägabringa

budgetbalans genom ökad skattebelastning är enligt utskottets mening lika

litet som ökad upplåning någon framkomlig väg: erfarenhetsmässigt resulterar

skattehöjningar i krav på kompensation och därigenom i höjd prisnivå.

Det är utskottet angeläget att understryka vikten av tillfredsställande

ekonomisk-politisk beredskap samt att markera förutsättningarna för en väl

hävdad sysselsättning och en internationellt och nationellt hållfast svensk

valuta i en internationell konkurrensekonomi. Att utskottet därvid särskilt

framhåller betydelsen av en funktionsduglig och tillräckligt omfattande kapitalmarknad

beror på att en sådan enligt utskottets mening är av alldeles

grundläggande vikt. Utan den är den faktiska konjunkturpolitiska rörelsefriheten

mycket begränsad, utsikterna att kunna vidmakthålla och stärka

vår internationella konkurrenskraft små och sårbarheten inför även tillfälliga

internationella konjunktursvängningar oacceptabelt stor. Det gäller å

ena sidan att vidtaga åtgärder för att öka tillgången på långfristigt sparande

men å den andra också att begränsa den offentliga sektorns efterfrågan på

sådant sparande samt ej minst att i snabbast möjliga takt avveckla de regleringar

på marknaden vilka förhindrar den jämförande effektivitetsprövning,

som ger det ur produktiv synpunkt bästa utslaget. Utskottet förväntar alltså

att riksbankens emissionskontroll snarast avvecklas men också att en på

bred front upplagd aktivitet till det långfristiga sparandets främjande upplägges

och att staten finner sig i att på kapitalmarknaden konkurrera med

andra anspråk på lika villkor och under samma förutsättningar.

De inledningsvis nämnda motionerna I: 301 och II: 370, vilka givit utskottet

anledning till ovan framförda allmänna synpunkter på den ekonomiska

politiken, utmynnar i fyra önskemål: att riksdagen måtte besluta utgivandet

av ett värdefast, statligt obligationslån för arbetslöshetens bekämpande,

att riksdagen måtte hemställa om tillsättande av ett »ekonomiskt-socialt

råd», att riksdagen måtte anhålla om visst regeringsinitiativ inom OEEC och

slutligen att riksdagen måtte anhålla om regeringsinitiativ syftande till samordning

av västeuropeiska aktioner för utvidgat stöd åt de underutvecklade

länderna.

Ehuru utskottet anser sig kunna uttala som sin mening, att endast ett upprätthållet

penningvärde på sikt kan garantera en fungerande kreditmarknad

vill utskottet ej motsätta sig den möjlighet till att förvärva praktisk erfarenhet

av den svenska kapitalmarknadens reaktion inför ett indexbundet, statligt

obligationslån, som bifall till motionärernas förslag skulle innebära.

Vad åter beträffar önskemålet om ett »ekonomiskt-socialt råd» kan utskottet

ej finna troligt, att »företrädare såväl för statsmakterna — regering

och riksdag — som för de olika intresseorganisationerna på näringslivets

och arbetsmarknadens områden samt oberoende expertis» skulle kunna för
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959 27

väntas företräda en mindre partsbunden uppfattning i och med att de toge

säte i ett dylikt råd. Motionärernas förslag i detta hänseende avstyrkes därför

av utskottet.

Vad beträffar de uttalade önskemålen om aktivering av OEECrs konjunkturbefrämjande

samordning av den västeuropeiska ekonomiska politiken finner

utskottet med hänsyn till finansministerns uttalande i kompletteringspropositionen

någon ytterligare framställning ej erforderlig.

Stödet åt de underutvecklade länderna är enligt utskottets åsikt redan föremål

för samordningssträvanden inom kompetenta instanser.

Vad slutligen beträffar de inom utskottet behandlade motionerna I: 21 och

II: 23 angående åtgärder för återgång till lågräntepolitik vill utskottet framhålla,

att ränteläget i vårt land måste ses mot bakgrund av den stora statliga

upplåningen. Först i samband med förslag till nerskuren statsverksamhet

blir ett krav på varaktigt lägre ränta meningsfyllt.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

II. att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till

känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för

den ekonomiska politiken;

III. att de likalydande motionerna I: 21 och II: 23 icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

IV. att riksdagen må anse motionerna 1:301 och 11:370

besvarade genom vad utskottet ovan anfört.»

3) av herrar Schmidt och Löfgren, vilka ansett att utskottets utlåtande

vad gäller motionerna I: 21 och II: 23 samt I: 301 och II: 370 bort erhålla

följande lydelse:

»I samband med — ----år 1957.

Så många motsatta tendenser gör sig emellertid gällande, att det icke

finns anledning till någon mera bestämd prognos rörande konjunkturutvecklingen

de närmaste tolv månaderna ute i världen. Uppgången kan mycket

väl bli annorlunda än som med hänsyn till det ovan anförda nu ter sig sannolikt.

För den svenska ekonomiens del bör man därför vara beredd på

oväntade och i viss män ogynnsamma händelser vilka ställer krav på vår

ekonomiska politik och valutareserv. Skulle utvecklingen förlöpa på ett för

oss mera gynnsamt sätt, kommer sådan beredskap icke att medföra några

skadeverkningar. Vårt lands likviditet gentemot andra länder framstår tyvärr

såsom otillräcklig. Valutareserven är långt mindre än vad som kan anses

motsvara behovet vid olika slag av påfrestningar. Den har i själva verket

under de senaste åren inte vuxit som de formella siffrorna anger. Tvärtom

synes förskott och kortfristig kreditgivning från utlandet till Sverige successivt

ha vuxit och ha antagit en sådan omfattning, att i realiteten valutareserven

netto nu är mindre än för några år sedan, medan samtidigt behovet

av en valutareserv vuxit genom utrikeshandelns tillväxt. Detta tyder på

att kostnadsnivån i Sverige ligger på eu något för hög nivå jämfört med i

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

andra länder, betraktade som en enhet. Det har häremot gjorts gällande att

så icke är fallet, eftersom den svenska andelen av de större industriländernas

sammanlagda export av andra halv- och lielfabrikat än skogsprodukter

undergått en visserligen mycket obetydlig ökning under de senaste tre åren.

Denna iakttagelse berättigar emellertid icke till den angivna slutsatsen. Utvecklingen

av importen till Sverige har nämligen medfört att behovet av

svensk export vuxit icke helt oväsentligt. Då exporten ökat mindre än som

erfordras härför och följden blivit en försvagning av den verkliga valutareserven

netto, så tyder detta uppenbarligen på att den svenska kostnadsnivån

är något för hög för att i längden full jämvikt i de internationella betalningsrelationerna

skall kunna upprätthållas. Den relativt gynnsamma exportutvecklingen

i början av detta år torde delvis hänga samman med goda

klimatiska skeppningsförhållanden och kan alltså inte åberopas som ett

skäl för en motsatt uppfattning rörande den svenska kostnadsnivån och

konkurrensförmågan gentemot utlandet.

Vad utsikterna härvidlag på något längre sikt beträffar kan man knappast

undgå att redan nu ta hänsyn till att risken för en svag sjöfartskonjunktur

under första hälften av 1960-talet motiverar en försiktig bedömning

av vår framtida betalningsbalans. Dels spelar sjöfartsinkomsterna för

vårt land en relativt betydande roll och dels utgör exporten av fartyg en

viktig post som kan väntas nedgå om något år, ifall den tryckta sjöfartskonjunkturen

fortsätter. Härtill kommer att en viss internationell överkapacitet

i fråga om pappersmassa och papper existerar för närvarande och

väntas fortsätta åtskilliga år framöver. Det är därför ingalunda säkert att

en konjunkturförbättring i utlandet kommer att medföra en sådan prisstegring

på massa och papper som normalt inträder vid bättre konjunkturer.

Bl. a. med hänsyn till här berörda förhållanden synes den ekonomiska politiken

i vårt land böra i mycket hög grad ta sikte på en förstärkning av

det svenska näringslivets konkurrenskraft. Det är angeläget, att kostnadsnivån

icke undergår en större stegring än den i utlandet genomsnittliga

utan snarare kommer att understiga denna. Genom en relativt liten nominell

kostnadsstegring skulle nämligen det svenska näringslivets konkurrensförmåga

öka och därmed produktionens utveckling påverkas i gynnsam riktning.

Detta skulle alltså innebära att det svenska folkets försörjningsmöjligheter

och reallöner kan utvecklas bättre än om den nominella kostnadsnivån

undergår en starkare stegring med åtföljande konkurrenssvårigheter

för en del svenska exportindustrier och sådana hemmamarknadsindustrier,

som konkurrerar med utländska produkter. Under dessa omständigheter

framstår det som synnerligen ogynnsamt att vid början av nästa år samtidigt

som en sedan länge beslutad arbetstidsförkortning genomföres från

46 till 45 timmar — härom har allmän enighet rått — dessutom avgifter

för tilläggspensionering börjar uttagas med 1,9 % av lönen. Skall en sänkning

av den reella veckoförtjänstens köpkraft undgås skulle ju härför erfordras

en samlad nominell ökning av timförtjänsten med över 4 %. Om

dessutom en ökning av beskattningen genom införande av allmän omsätt
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

29

ningsskatt beslutas, är det uppenbart att risk föreligger för sänkning av

reallönen per vecka eller också eu sådan stegring av den nominella lönen

som måste allvarligt skada det svenska näringslivets konkurrensförmåga.

Risker för arbetskonflikter av betydande oinfattning kan också uppkomma.

För den svenska betalningsbalansen och valutareserven skulle en arbetskonflikt

av betydande omfattning vara en oerhörd belastning.

För en gynnsam utveckling av konkurrensförmågan, produktionen och

realinkomsterna är det av den största betydelse att investeringarna i näringslivet

erhåller en tillräcklig omfattning. Därigenom underlättas nämligen

en ökning av produktionen per timme som gör det möjligt bära en

något större ökning av den nominella arbetsersättningen utan ogynnsam

inverkan på konkurrensförmågan. Det som ovan sagts rörande det svenska

näringslivets konkurrenskraft och den otillräckliga valutareserven motiverar

en inriktning av den ekonomiska politiken i mera produktionsvänlig

riktning. Det är uppenbarligen inte tillräckligt med en viss mindre ökning

av de direkt produktiva investeringarna som har ett mera omedelbart inflytande

på konkurrensförmågan än de statliga investeringarna — hur berättigade

dessa än kunna vara bl. a. under en arbetslöshetsperiod, då kampen

mot arbetslösheten gör en viss ökning av de offentliga investeringarna motiverade.

Riktlinjerna för en mera produktionsvänlig ekonomisk politik har ofta

angivits och skall icke här återigen i detalj redovisas. I likhet med motionerna

I: 301 och II: 370 vill utskottet emellertid framhålla, att en gynnsam

produktionsutveckling och full sysselsättning blir svår att uppehålla, om

konjunkturen och sysselsättningen i utlandet icke är tillfredsställande. Därför

är det naturligt för ett land som Sverige att i hög grad intressera sig för

en samordning av den ekonomiska politiken i Västeuropa i syfte att vidmakthålla

en hög och jämn sysselsättning. Det är uppenbart att man inom

Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete i Paris icke bedrivit

detta arbete i konjunkturstödjande syfte med tillräcklig energi. Denna institution

har gjort utomordentligt framgångsrika insatser för avlägsnande

av kvantitativa handelsrestriktioner men har som motionärerna framhåller

varit rätt passiv, när det gäller den här herörda konjunkturpolitiska uppgiften.

Utskottet har icke blivit övertygat om att från svensk sida tillräcklig

energi visats för att åstadkomma en aktivisering av organisationens arbete

härvidlag. Tvärtom är det uppenbart, att man även på svensk sida funnit

sig i att organisationen i fråga har koncentrerat sig på den handelspolitiska

sidan av uppgiften med föga beaktande av den konjunkturpolitiska.

Av rent humanitära skäl framstår en ökning av det europeiska stödet åt

de underutvecklade länderna under de närmaste åren som motiverad. Det

förefaller då naturligt att undersöka möjligheterna att så utforma och samordna

detta stöd att utan någon väsentlig försvagning av enskilda länders

betalningsbalans ökade leveranser till de underutvecklade länderna kommer

till stånd med gynnsamma verkningar på sysselsättningen inom de

västeuropeiska industriländerna. I likhet med motionärerna anser utskottet,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

att svenska initiativ vid utformningen av en sådan politik är väl motiverade.

Vad de internationella aspekterna av en svensk plan för full sysselsättning

betraffar vill utskottet i övrigt påpeka att stöd åt den svenska exporten, bl. a°

genom en lämplig utformning av exportkreditgarantien med beaktande även

av de mindre företagens särskilda omständigheter, kan möjliggöra en ökad

export och så småningom även medföra en förstärkning av'' betalningsbalansen,

även om sistnämnda verkan icke inträder omedelbart.

Vad den inre ekonomiska politiken beträffar vill utskottet hänvisa till

de många gånger av motionärerna framförda kraven på en mera produktionsvanlig

skattepolitik som bl. a. tar sikte på att öka sparandet, såväl företagssparandet

som enskilda personers sparande. Personligt sparande, som tar

sig uttryck i inköp av sommarstugor, personbilar och TV-apparater, är visserligen

i och för sig önskvärt, men om det utgör en för stor del av det

totala personliga sparandet så är ur produktionens synpunkt föga vunnet.

Tyvärr ar kännedomen om det personliga sparandels storlek och inriktning

så bristfällig, att de påståenden som understundom göres att det personliga

sparandet undergått en betydande ökning i förhållande till inkomststegringen

här i landet knappast kan tillerkännas vitsord. Eftersom försäkringssparande!

nästa år kan väntas undergå en betydande minskning och de

skarpta konkurrensförhållandena gör det mycket möjligt, att företagssparandet

icke de närmaste åren kommer att återvända till den höjd det hade för

några år sedan, så är perspektivet i fråga om tillgången på sparande framöver

oroande. Under sådana omständigheter bör den ekonomiska politiken

mera målmedvetet an hittills ta sikte på att främja sparandet särskilt för

produktiva ändamål.

Hithörande frågor likaval som övriga problem som gäller kostnadsnivån

och konkurrensförmågan gentemot utlandet skulle med fördel kunna ägnas

ehandling och upplysande debatt inom ett ekonomiskt-socialt råd Detta

skulle också kunna biträda vid utarbetandet av ett svenskt program för internationellt

ekonomiskt samarbete och ett utvidgat stöd åt de underutvecklade

landerna. Ett sådant råd skulle ha ett annat arbetssätt och andra

lunktioner an vanliga svenska kommittéer. Utskottet tillstyrker en skrivelse

till Kungl. Maj :t med förslag om tillsättande av ett sådant råd.

En viktig förutsättning för eu gynnsam ekonomisk utveckling är att beskattningen

inte pressas ytterligare i höjden. Regeringens planer på en ny

allmän omsättningsskatt framstår därför som icke motsvarande lägets krav

Risken för återverkningar på den svenska kostnadsnivån är uppenbar —

Det statsfinansiella läget är tyvärr otillfredsställande och åtgärder till dess

förbättring måste vidtagas utan dröjsmål. — Under förutsättning av oförändrade

konjunkturer kan man enligt av finansdepartementet meddelade

uppgifter förvänta att driftbudgeten under budgetåret 1960/61 skulle förete

ett underskott på 1 200—1 500 milj. kr. För en realistisk bedömning bör

man emellertid erinra sig att återställande av normalt goda konjunkturer

skulle medföra en produktionsökning, som ökar statskassans inkomster vid

oforandrade skattesatser. För varje procents extra ökning av produktionen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

31

och nationalinkomsten till följd av konjunkturförbättring växer skatteunderlaget

med mer än 1 %. Varje procents förbättring av skatteunderlaget

anses förbättra budgetläget netto med ca 75 milj. kr. En ökning av produktionen

med t. ex. 3 % utöver den vanliga stigande trenden, som icke äger

samband med konjunkturerna, skulle alltså förbättra budgeten genom inkomststegringar

utöver utgiftsstegringar med mer än 225 milj. kr. Dessutom

skulle en sådan konjunkturförbättring uppenbarligen öka sysselsättningen

och minska samhällets kostnader för arbetslöshetens bekämpande.

O

Även om dessa icke sjunker lägre än till en nivå som ligger ca 50 % över

nivån under tidigare år, inträder härigenom eu besparing i förhållande till

de i de preliminära budgetberäkningarna upptagna siffrorna med ca 200

milj. kr. och en ännu större besparing i förhållande till nu löpande kostnader

för detta ändamål. På så sätt skulle alltså en förstärkning av budgeten

med ea en halv miljard kronor inträda automatiskt vid en konjunkturförbättring

av ovan nämnd styrka. Resten av ovan berörda brist bör kunna

täckas genom utgiftsreduktion och andra budgetförstärkande åtgärder. Motionärernas

i annat sammanhang framlagda förslag innebär en förbättring

av budgeten 1960/61 med närmare 500 milj. kr. Det bör inte ligga utanför

de praktiska möjligheternas gräns att täcka det återstående belopp, som

fattas för att full balans i driftbudgeten skall föreligga. Om den ekonomiska

politiken utformas med beaktande av ovan angivna synpunkter på sparandet,

de produktiva investeringarna och kostnadsnivån är det enligt utskottets

mening mycket möjligt, att en återhämtning av angiven omfattning äger

rum. Skulle den ej inställa sig och en arbetslöshet av extraordinär storlek

fortsätter, bör liksom hittills finansieringen av vissa arbetslöshetsbekämpande

åtgärder ske genom upplåning för att den sysselsättningsskapande effekten

skall bli den avsedda. Under sådana omständigheter framstår det som

oklokt att införa en allmän omsättningsskatt. Riktlinjen för statens ekonomiska

politik bör tvärtom vara, att den löser sina hushållningsuppgifter

utan ökning av skattetrycket.

Tyvärr kan ett väsentligt bidrag till balansering av den statliga driftbudgeten

icke uppnås genom att överskjuta uppgifter på kommunerna. Dessa

tvingas under de närmaste åren att föra en utgiltspolitik av mera återhållsamt

slag än de senaste årens, om man skall undgå nya skattehöjningar. Påståendet

att kommunerna dessutom bör kunna snabbt reducera sina utgifter

så mycket, att de även kan ta hand om en del uppgifter, som staten nu helt

eller delvis finansierar, utgör knappast något bidrag till lösning av det statsfinansiella

och samhällsekonomiska problemet.

Vad den statliga upplåningen för finansiering av kapitalbudgeten beträtfar

får denna givetvis enligt de för den svenska finanspolitiken sedan ett par

årtionden gällande principerna anpassas efter omständigheterna. Det finns

inga trollmedel genom vilka eu stor investering kan upprätthållas, om den

härför erforderliga sparviljan saknas. Enligt vår mening ar det icke genom

att fortsätta en politik som i otillräcklig grad intresserar sig för sparandels

utveckling och genom att kompensera enskilt sparande genom statligt

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

tvångssparande i olika former som i längden en gynnsam ekonomisk utveckling

främjas. Tankegången att svenska staten måste pålägga en omsättningsskatt

för att erhålla ett överskott i budgeten och därmed möjligheter

att finansiera en del av investeringarna med skattemedel är precis densamma

som den tanke, som låg bakom det för några år sedan framförda

förslaget om statligt tvångssparande. Utskottet avvisar bestämt en politik

av detta slag. Det finns risk för att den leder till en successiv minskning i

det enskilda sparandet och därför också till en ökning av det statliga tvångssparandet

samtidigt som kostnadsnivån ogynnsamt påverkas, sysselsättningen

blir ofullständig och de statliga utgifterna till arbetslöshetens bekämpande

stiger. Utskottet förordar i stället en politik som icke syftar till statligt

tvångssparande genom permanenta överskott på driftbudgeten under

normala konjunkturer.

Från regeringens sida bär införandet av en allmän omsättningsskatt motiverats

med bl. a. en hänvisning till kostnaderna för de arbetslöshetsbekämpande

åtgärderna. Uppenbart torde emellertid vara att om en omsättningsskatt

införis redan under budgetåret 1958/59 skulle under eljest lika

förhållanden efterfrågan på konsumtionsvaror varit mindre och sysselsättningen

exempelvis inom textil- och skoindustrierna också mindre än den

nu existerande. En omsättningsskatt är av ovan angivna skäl —- särskilt

riskerna för dess inverkan på kostnadsnivåns höjd — omotiverad, om man

vill hålla uppe en hög och jämn sysselsättning.

Bl. a. emedan en ökning av sparviljan är önskvärd på längre sikt, framstår

det som tillrådligt att utge ett värdefast obligationslån som placeras

hos allmänheten och som syftar till att finansiera en del av statens kostnader

för arbetslöshetens bekämpande. Ett sådant lån skulle kunna framkalla

ett icke oväsentligt nytillskott av sparande. Genom indexbindningen skulle

räntesatsen kunna sättas lägre än för nominella lån av traditionell typ.

Emissionen synes böra ske till fixerat belopp. Genom ett sådant lån skulle

värdefulla erfarenheter rörande kapitalmarknaden kunna vinnas. Bl. a.

skulle kursutvecklingen för ett sådant lån kunna ge någon vägledning röradc

marknadens bedömning av realräntans höjd, d. v. s. den faktiska ersättning

som spararna erhåller sedan inflationens negativa verkningar beaktats.

Under åren 1956—58 med dess mot bakgrund mot tidigare förhållanden

relativt höga räntenivå har beskattningen av räntorna och den värdeminskning

som kapitalsumman undergått genom inflation gjort, att den

verkliga realräntan spararna till godo varit obetydlig eller rentav negativ.

Denna iakttagelse är en bland flera andra som måste beaktas vid utformningen

av den framtida lånepolitiken i ett samhälle, där människorna blivit

alltmera inflationsmedvetna. Utgivande av ett värdefast obligationslån

skulle ge erfarenheter och insikter, som kan bli av stor betydelse vid utformningen

av den ekonomiska politiken i framtiden.

Vad slutligen beträffar de inom utskottet behandlade motionerna 1:21

och 11:23 angående åtgärder för återgång till lågräntepolitik vill utskottet

framhålla, att penningpolitiken självfallet måste samordnas med den eko
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

33

nomiska politiken i övrigt och anpassas till lägets krav. Väsentliga delar av

den ekonomiska politikens utformning har utskottet angivit i det föregående.

Härmed anser sig utskottet ha besvarat motionerna, som i övrigt icke

synes föranleda någon åtgärd.

Under hänvisning till det ovan anförda hemställer utskottet,

II. att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala att

den ekonomiska politiken måtte utformas med beaktande

av vad ovan anförts;

III. att de likalydande motionerna I: 21 och II: 23 icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda;

IV. att riksdagen — med bifall till de likalydande motionerna

I: 301 och II: 370 — måtte

dels besluta att ett värdefast, statligt obligationslån må

utgivas, enligt ovan angivna grunder, för finansiering av

statsverkets kostnader för arbetslöshetens bekämpande, och

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om erforderliga förberedelseåtgärder,

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om tillsättandet

av ett ekonomiskt-socialt råd jämte särskild delegation, förslagsvis

tre personer, med uppgift att på grundval av framlagt

ekonomiskt-statistiskt material uttala sig om förutsättningarna

för skapande och vidmakthållande av full sysselsättning,

med särskild hänsyn till kostnadsnivåns betydelse

för avsättningsmöjligheterna, arbetsmarknadens problem

och penningvärdet,

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om att regeringen

måtte utarbeta ett utförligt motiverat förslag om att det

göres till en huvuduppgift för OEEC att åstadkomma samordning

av den ekonomiska politiken i Västeuropa i syfte

att vidmakthålla full sysselsättning och goda konjunkturer,

dels ock i samma skrivelse anhålla om att regeringen vidtar

förberedelser för och tar initiativ till att en samordning

sker av det ovan berörda västeuropeiska samarbetet

för en produktions- och sysselsättningsfrämjande politik

med en utvidgning av stödet åt de underutvecklade länderna.

4) av herrar Larsson, Nils Theodor, och Eliasson i Sundborn, som ansett

att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:

»Alltsedan år 1937 —--------------------

—--den senaste högkonjunkturen.

Enligt de reviderade beräkningar som konjunkturinstitutet utfört steg

den totala produktionen i vårt land obetydligt eller med en halv procent

från 1957 till 1958, vilket är mindre än som beräknades i den preliminära

nationalbudgeten. För industriproduktionen som helhet inregistrerades icke

It Uihang till riksdagens protokoll 1959. M samt. Nr 39

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

någon ökning. Vissa produktionsökningar förekom bl. a. inom livsmedelsoch

trävaruindustrien men uppvägdes av minskningar inom framför allt

järnmalmsgruvorna, textil- och beklädnadsindustrien samt läder- och skoindustrien.

Jordbrukets bidrag till bruttonationalprodukter minskade med

en procent; särskilt för de vegetabiliska produkterna märktes en betydande

nedgång. För 1959 förutses en viss ökning i den totala produktionen, men

ökningen som kalkylerats till drygt 2 procent är mindre än vad som varit

vanligt under tidigare efterkrigsår.

Såväl exporten som importen minskade värdemässigt under fjolåret; den

förra med 2 procent och den senare med nära 5 procent. Bakom förändringen

låg bl. a. en mindre förbättring av bytesvärdet. Underskottet i handelsbalansen

minskade med 70 miljoner kronor jämfört med 1957. Utsikterna

för 1959 ter sig i detta hänseende allt annat än gynnsamma. Vårt kostnadsläge

är högt. En skärpt konkurrens och sexstatsmarknadens tillkomst har

medfört svårigheter för viktiga exportnäringar, bl. a. verkstadsindustrien;

redan f. n. arbetar delar av skogsindustrien med produktionsinskränkningar.

Tilläggas må att utlandskonjunkturerna icke givit ett entydigt intryck av

ett mera markerat uppsving. Bytesvärdet beräknas bli försämrat med 2 procent

och underskottet i handelsbalansen beräknas öka från 1 435 till 1 800

miljoner kronor. Det finns således risk för att valutareserven kommer att

minska väsentligt, enligt vissa beräkningar i den reviderade nationalbudgeten

med över 600 miljoner kronor.

Från 1957 till 1958 ökade antalet arbetslösa rätt avsevärt. Någon nedgång

i arbetslösheten mätt i årsmedeltalet är icke att vänta under detta år; det

bör särskilt anmärkas att arbetslöshetssiffrorna under årets fyra första

månader ger dålig vägledning för en bedömning av utvecklingstendenserna

på arbetsmarknaden bl. a. eftersom de har påverkats av den tidiga våren.

Vid en bedömning av den framtida utvecklingen på arbetsmarknaden bör

uppmärksammas, att den fortskridande rationaliseringen kan väntas leda

till en produktivitetsökning, vartill kommer en ökning av den yrkesverksamma

befolkningen. Mot detta står den lagstadgade arbetstidsförkortningen.

Även vid en produktionsökning på över 2 procent kommer således arbetslösheten

att bibehållas vid oförändrad nivå.

Det framstår mot bakgrunden av det anförda som uppenbart att vårt land

kan få räkna med ökade svårigheter i ett läge som skulle kunna karakteriseras

av internationell stabiliseringskonkurrens, därest icke åtgärder i tid

vidtages för att stärka det svenska näringslivets konkurrenskraft. Utskottet

vill därför understryka vikten av att åtgärder i detta hänseende snarast

vidtages och att därvid den mindre företagsamhetens speciella behov och

önskemål beaktas. Inte minst med tanke på sysselsättningsläget finner utskottet

det angeläget att den under statlig medverkan bedrivna låne- och

kreditgarantigivningen till hantverk och småindustri ytterligare effektiviseras;

förslag härom har nyligen framkommit och utskottet utgår från att

dessa frågor blir föremål för prövning av 1960 års riksdag. Ur angivna synpunkter

hälsar utskottet vidare med tillfredsställelse de uttalanden som

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bunkoutskoltets utlåtande nr 39 år 1959

35

gjorts av statsrådet ocli chefen för finansdepartementet i propositionen nr

150 rörande strävandena inom OEEC och FN:s olika organ för att uppnå en

såvitt möjligt samstämd ekonomisk politik. Ett särskilt arbetsutskott inom

OEEC, benämnt finansministrarnas ställföreträdare, träffas till regelbundna

överläggningar i ekonomisk-politiska frågor av gemensamt intresse. Denna

verksamhet har det senaste året ägt rum på grundval av en av OEEC:s ministerråd

utfärdad rekommendation till medlemsregeringarna att bedriva en

expansionsfrämjande ekonomisk politik. Dessa ansträngningar har erhållit

stöd från svensk sida och departementschefen har uttalat, att man från

svensk sida är beredd att positivt pröva de möjligheter som erbjuder sig till

en intensifiering och breddning av det europeiska samarbetet i dessa hänseenden.

Utskottet kan därför icke finna att något initiativ i detta hänseende

är påkallat från riksdagens sida i anledning av det i motionerna I: 301 och

II: 370 under punkten 3 framställda yrkandet.

I dessa motioner har också hemställts, att Kungl. Maj :t skulle vidtaga

förberedelser för och taga initiativ till en samordning av det berörda samarbetet

för en produktions- och sysselsättningsfrämjande politik med en utvidgning

av stödet åt de underutvecklade länderna. Utskottet får i anledning

härav erinra om att utskottet i utlåtande nr 30 till innevarande års

riksdag angående proposition nr 126 uttalat att Sverige även i fortsättningen

bör lämna sin medverkan i det internationella samarbete som sker inom

bl. a. Världsbanken, vilken har till uppgift att bedriva utlåning för investeringsändamål

åt främst underutvecklade länder. Utskottet anser sig ha anledning

utgå från att Kungl. Maj :t även i övrigt intar en positiv inställning

till åtgärder för stöd åt underutvecklade länder. Utskottet saknar därför skäl

förorda att en skrivelse härom avlåtes till Kungl. Maj :t.

Utskottet vill understryka angelägenheten av ett större sparande för att

möjliggöra ökade investeringar. I motionerna 1:301 och 11:370 har också

som ett led i kraven på en omläggning av den ekonomiska politiken hävdats

att allmänhetens sparande och kapitalbildningen inom företagen bör

stimuleras enligt mer positiva riktlinjer. Utskottet har för sin del vid upprepade

tillfällen givit uttryck åt sin uppfattning om önskvärdheten av ett

ökat frivilligt personligt sparande och med tillfredsställelse hälsat de sparstimulerande

åtgärder som vidtagits. Utskottet vill nu understryka angelägenheten

av att de utredningar om olika sparstimulerande åtgärder som

pågår med det snaraste slutföres.

Då motionärerna med hänsyn till det statsfinansiella läget föreslår att ett

värdefast statligt obligationslån skall utgivas vill utskottet erinra om att

frågan om värdesäkring av vissa former av långsiktigt sparande redan vid

två tillfällen varit föremål för riksdagens behandling detta år. Utskottet beklagar

att riksdagsmajoriteten icke velat medverka till atl en särskild utredning

kommer till stånd om åtgärder för att värdesäkra olika former av

långsiktigt sparande. Innan eu sådan utredning, som klarlagt verkningarna

på hl. a. kapitalmarknad och ränteläge, kommit till stånd, är utskottet icke

berett förorda utgivandet av ett värdefast, statligt obligationslån.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Rankoutskottets utlåtande nr 39 år 1959

Utskottet har funnit att några större meningsskiljaktigheter om målet för

den ekonomiska politiken knappast föreligger. Det är sålunda helt naturligt

att samhället skall främja sysselsättningen och en snahb framstegstakt med

bevarande av en god stabilitet hos penningvärdet. När det gäller medlen är

det likaså naturligt att samhället förfogar över ett brett register av åtgärder

inom finans-, penning- och arbetsmarknadspolitiken. Vad åter beträffar

utnyttjandet av dessa medel skiljer sig uppfattningarna. Utskottet är

för sin del av den meningen att den hittills förda, i stor utsträckning på

selektiva åtgärder baserade, politiken icke har varit tillräckligt framsynt.

En besvärande arbetslöshet kvarstår, produktionsutvecklingen har icke varit

gynnsam, exportutsikterna ter sig till följd av vårt höga kostnadsläge

oroande och en skärpt konkurrens från utlandet för vissa hemmamarknadsindustrier

kan väntas.

Utskottet är av den uppfattningen att generellt verkande lättnader redan

tidigare bort sättas in för att främja företagsamheten och stärka dess konkurrenskraft

både utomlands och på hemmamarknaden. Utskottet hyser

nämligen den meningen att den första försvarslinjen mot arbetslöshet och

skärpt konkurrens bör gå inom företagen själva. Den extra företagsbeskattningen

borde med hänsyn härtill tidigare ha avvecklats och det höga ränteläget,

som i synnerhet för de mindre företagen utgjort en svår belastning,

ha sänkts. För framtiden får också beaktas den kostnadsfördyring som den

nyligen beslutade tjänstepensioneringen orsakar. Utskottet vill sålunda understryka

vikten av att den ekonomiska politiken utnyttjar både de selektiva

medlen och mera generellt verkande åtgärder i syfte att stimulera företagens

egna investeringar. Utskottet vill i detta sammanhang icke underlåta

att ifrågasätta lämpligheten av fördelningen av den beräknade investeringsverksamheten

under 1959. I det läge vi nu befinner oss synes det icke försvarligt

att fortsätta med eu prioritering av bostadsinvesteringarna på bekostnad

av de produktiva investeringarna inom näringslivet.

I motionerna I: 301 och II: 370 har föreslagits att ett särskilt ekonomisktsocialt

råd skulle tillsättas med uppgift att uttala sig om förutsättningarna

för skapande och vidmakthållande av full sysselsättning. Detta förslag har

enhälligt avstyrkts av dem som yttrat sig häröver. Utskottet delar den tveksamhet

om lämpligheten av att inrätta det föreslagna rådet vilken framkommit

i remissvaren. Behov torde däremot föreligga av en delegation bestående

av företrädare för de demokratiska partierna och olika grenar av

näringslivet, med uppgift att skyndsamt föreslå åtgärder för att stimulera

produktion, avsättning och sysselsättning. Förslag härom har tidigare framförts

i riksdagen.

Utskottet vill slutligen — i anslutning till vad som anförts i motionerna

I: 21 och II: 23 — framhålla, att lättnader behöver vidtagas i kreditförsörjningen

för företagarna. Såsom utskottet tidigare betonat bör härvidlag de

mindre och medelstora företagens berättigade krav vinna särskilt beaktande;

även frågan om vidgade möjligheter att erhålla långfristiga krediter

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 39 dr 1959

37

påkallar uppmärksamhet. Utskottet vill understryka vikten av att alla tillfällen

som erbjuder sig för en kreditlättnad, exempelvis genom en räntesänkning,

tillvaratages av bankofullmäktige. Med hänsyn härtill saknar utskottet

skäl yrka bifall till sistnämnda motioner.

Åberopande det anförda hemställer utskottet,

I. att riksdagen, med avslag å de likalydande motionerna

1:400 och 11:494, må bifalla Kungl. Maj:ts förevarande

proposition;

II. att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till

känna vad utskottet ovan anfört i fråga om riktlinjerna för

den ekonomiska politiken;

III. att de likalydande motionerna I: 21 och II: 23 icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

IV. att de likalydande motionerna I: 301 och II: 370 icke

må till någon riksdagens åtgärd föranleda.>

590892 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:306 Skrivelse till Konungen angående reglering för budgetåret 1959/60 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. a1 i texten