Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.
1959-10-20 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1959:43, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959
1
Nr 43
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar.
I en den 17 april 1959 dagtecknad proposition, nr 155, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, inhämtat riksdagens yttrande över vid propositionen
fogat förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar.
Berörda förslag till förordning är av följande lydelse:
Förslag
till
Förordning
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Denna förordning äger tillämpning å yrkesmässig försäljning av bilar,
dock med undantag för lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger 1 800
kilogram.
Med försäljning förstås varje överlåtelse, där vederlaget har avtalats skola
utgå, helt eller delvis, i penningar. Överlåtelse anses föreligga även i det
fall, att säljaren i avtalet gjort sådant förbehåll, som avses i 1 § första stycket
lagen om avbetalningsköp, eller betecknat avtalet på sätt varom i 1 §
andra stycket samma lag förmäles.
2 §•
Säljare må ej utlämna försåld bil, med mindre köparen till honom erlagt
minst fyrtio procent av vederlaget (kontantinsats) samt i övrigt förbundit
sig att gälda vederlaget inom femton månader eller, då fråga är om
lastbil, buss eller personbil avsedd att nyttjas i yrkesmässig trafik, tjugofyra
månader (kredittid).
Kontantinsatsen må ej inbegripa vad köparen kan hava erhållit såsom
försträckning av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap.
Har avtalats att köparen äger erlägga del av vederlaget i form av begagnat
motorfordon, må värdet av detta inräknas i kontantinsatsen.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. ATr 43
2
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959
Kredittiden räknas från och med kalendermånaden efter den då hilen
utlämnades av säljaren.
När särskilda skäl därtill äro, må kommerskollegium medgiva undantag
från stadgandena i denna paragraf.
3 §•
Vad i 2 § stadgas skall ej äga tillämpning, om säljaren biträtt en av
Kungl. Maj :t godkänd överenskommelse, jämlikt vilken det åligger honom
att iakttaga motsvarande regler om kontantinsats och kredittid.
4 §.
Säljare, som utlämnar försåld bil i strid mot föreskrifterna i 2 §, skall
böta en tiondedel av bilens värde, dock lägst femhundra kronor och högst
tvåtusen kronor.
Denna förordning träder i kraft den ---—.
Vad i förordningen stadgas skall ej gälla sådan försäljning av bilar, varom
avtal träffats före ikraftträdandet.
Sedan länge har avbetalningskrediternas samhälleliga betydelse uppmärksammats,
i främsta rummet för deras för- och nackdelar i privatekonomiskt
hänseende men också på grund av deras ställning i konjunkturförloppet.
Enligt ekonomiska undersökningar som gjorts på området tenderar avbetalningskrediterna
för konsuintionsändamål att förstärka de ekonomiska fluktuationerna.
I en period med inflationstendenser och förväntningar om stegrade
inkomster och priser är en expansion av avbetalningshandeln ett karakteristiskt
inslag. Det är mot den bakgrunden naturligt, att man sökt finna
medel att påverka omfattningen av dessa krediter. I flera främmande länder
har bestämmelser om obligatoriska betalningsvillkor inom avbetalningshandeln
använts som ett verksamt led i stabiliseringspolitiken. Även i vårt land har
hithörande frågor prövats vid olika tillfällen.
I propositionen erinras om den utredning som år 1949 tillsattes med uppdrag
att utreda förutsättningarna för en provisorisk lagstiftning rörande avbetalnings-
och förskottsköp in. m. Denna utredning redovisade i sitt betänkande
(SOU 1949:38) skilda lagstiftningsåtgärder som skulle kunna genomföras
och då bl. a. regler om skärpta avbetalningsvillkor, såvitt anginge
handpenning och avbetalningstid. Utredningen ville emellertid icke förorda
sådana åtgärder utan menade den lämpligaste vägen vara att genom förhandlingar
mellan staten och vederbörande branschorganisationer få till
stånd en skärpning av nämnda villkor. Härvid föreslogs att kommerskollegium
skulle få i uppdrag att å statens vägnar föra förhandlingarna.
Kungl. Maj:t godkände förslaget och uppdrog genom beslut den 22 september
1950 åt kommerskollegium att på sätt utredningen förordat upptaga
förhandlingar om skärpning av villkoren för avbetalningsköp och låneköp
samt om inskränkning i kontokrediten, allt i den utsträckning som med
hänsyn till vunnen utredning och det allmänna ekonomiska läget kunde
Bankoutskoitets utlåtande nr 43 år 1959
3
anses påkallat. Uppdraget utmynnade i en den 15 februari 1951 dagtecknad
överenskommelse mellan kollegium och Sveriges automobilhandlareförbund,
enligt vilken vid försäljning av bilar vissa regler skulle gälla bl. a.
angående kontantinsatsens storlek och avbetalningstidens längd, överenskommelsen
biträddes av Sveriges automobilindustriförening och Sveriges
automobilimportörförbund.
I september 1955 överlämnade nämnden för planering av ekonomiska stabiliseringsåtgärder
till dåvarande chefen för finansdepartementet en promemoria
med förslag till viss lagstiftning om obligatoriska betalningsvillkor
vid kreditköp. Stabiliseringsnämndens förslag innebar i korthet, att
statsmakterna skulle genomföra en fullmaklslag, som berättigade Kungl.
Maj:t att beträffande yrkesmässig avbetalningshandel utfärda föreskrifter
om obligatorisk kontantinsats och maximerad kredittid. I lagförslaget fanns
en bestämmelse av innehåll att för den säljare, som överträdde sålunda utfärdade
föreskrifter, hans i avbetalningslagen medgivna rätt att förbehålla
sig äganderätt till godset eller att återtaga detta skulle vara utan verkan.
Vid utarbetandet av sitt förslag hade nämnden haft dansk och norsk lagstiftning
på området såsom förebild. Förslaget remitterades för yttrande till
ett antal myndigheter och sammanslutningar, av vilka åtskilliga i sina remissvar
intog en avvisande hållning. Framförallt anfördes betänkligheter av
principiell natur mot förslaget. Det ansågs sålunda, att ett genomförande
av förslaget skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i den gällande civilrättsliga
regleringen på avbetalningshandelns område. Från en del håll förordades
att man skulle söka uppnå det med stabiliseringsnämndens förslag
avsedda syftet genom överenskommelser med företagarna inom de olika
branscherna.
Kungl. Maj :t valde också denna linje och uppdrog genom beslut den 28
oktober 1955 åt dåvarande statssekreteraren i handelsdepartementet att genom
förhandling med näringslivets branschorganisationer utröna förutsättningarna
för överenskommelser angående en begränsning av avbetalningshandeln.
De förhandlingar som i anledning härav upptogs ledde efter hand
till överenskommelser mellan Kungl. Maj :t samt vederbörande organisation
inom envar av bil-, cykel-, radio-, möbel-, piano- och tvättmaskinsbranschen.
Det uppdrogs åt kommerskollegium att följa tillämpningen och
verkningarna av de olika överenskommelserna, vilka tillsvidare skulle gälla
ett år, samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de redogörelser och förslag
till vilka uppdraget kunde föranleda.
Den med automobilliandlareförbundet ingångna överenskommelsen, dagtecknad
den 20 december 1955, ersatte den tidigare nämnda överenskommelsen
av den 15 februari 1951 och biträddes också denna gång av automobilindustriföreningen
och automobilimportörförbundet. Enligt den nya
överenskommelsen — sedermera jämkad i smärre hänseenden — åtog sig
automobilhandlareförbundet att verka för att vid försäljning av bilar vissa
grundsatser skulle tillämpas. Sålunda skulle avbetalningsaffärer i princip
undvikas. Reklam för avbetalningsköp fick ej förekomma. Vid köp på av
-
4
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959
betalning av lastbilar med en maximilast av högst 3 000 kg eller personbilar,
avsedda att användas i yrkesmässig trafik, skulle minst 40 procent av köpesumman
erläggas kontant — dvs. innan bilen utlämnades till köparen —
samt återstoden vara erlagd inom 24 månader från det köparen mottagit
bilen. Beträffande andra nya personbilar föreskrevs i överenskommelsen
att kontantinsatsen skulle vara minst 50 procent av köpesumman och avbetalningstiden
längst 12 månader. I fråga om vanliga begagnade personbilar
gällde, att kontantinsatsen skulle uppgå till minst 40 procent av köpesumman
och avbetalningstiden sträcka sig över längst 15 månader. Vidare
stadgades i överenskommelsen att syftet med denna ej fick motverkas genom
övergång till andra kreditformer. Härutöver åtog sig automobilhandlareförbundet
att — om så erfordrades i samverkan med industriföreningen
och importörförbundet — från bilhandlarna införskaffa förbindelser att tilllämpa
nyss angivna grundsatser vid försäljning av bilar ävensom att underkasta
sig viss kontroll och, om reglerna rörande kontantinsatsens storlek
eller avbetalningslidens längd överträddes, utgiva skadestånd till automobilhandlareförbundet
med 2 000 kronor för varje fordon som sålts i strid
mot dessa regler. Influtna skadeståndsbelopp skulle, i den mån de icke användes
till de med kontrollen förenade kostnaderna, överlämnas till Svenska
vanförevårdens centralkommitté. Bilhandlare, som icke var medlem av
automobilhandlareförbundet, skulle få inlämna förbindelsen till bilfabrikant
eller bilimportör för vilken han var återförsäljare. Uppkommande tvister
mellan förbundet och av överenskommelsen bunden bilhandlare skulle, om
part så önskade, hänskjutas till skiljenämnd. Beträffande kontrollen förband
sig automobilhandlareförbundet att i samverkan med industriföreningen och
importörförbundet vidtaga åtgärder för att genom auktoriserad revisor
eller annan kompetent person övervaka att de i överenskommelsen intagna
grundsatserna tillämpades. Kostnaderna för kontrollen skulle bestridas av
influtna skadestånd eller, om sådana medel saknades, av automobilhandlareförbundet.
Övriga överenskommelser var utformade i stort sett efter samma grundsatser
som dem för vilka nyss redogjorts, dock att de saknade bestämmelser
om sanktioner mot den säljare som underlät att rätta sig efter avbetalningsreglerna.
överenskommelserna biträddes emellertid icke av de inom de olika branscherna
verksamma företagarna i den utsträckning som uppenbarligen förutsatts
av organisationerna. Då kommerskollegium hösten 1956 på uppdrag
av Kungl. Maj :t inledde förhandlingar om en förlängning av överenskommelserna,
visade sig denna omständighet ha stor betydelse. Visserligen förklarade
sig bilbranschen och tvättmaskinsbranschen villiga att förlänga sina
överenskommelser, men beträffande övriga branscher kunde enighet icke
nås. Vederbörande organisation avböjde att gå med på förlängning under
hänvisning till att utanför överenskommelserna stående företag underlåtit
att tillämpa avbetalningsreglerna, med påföljd att de av överenskommelserna
bundna företagarna blivit lidande i den rådande hårda konkurren
-
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959
5
sen. Kollegiets anmälan i saken föranledde icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd,
och avbetalningshandeln blev sålunda helt oreglerad inom alla branscher
utom bil- och tvättmaskinsbranscherna. Redan här kan emellertid nämnas
att överenskommelsen med sistnämnda bransch upphörde med utgången
av år 1957 och överenskommelsen med bilbranschen ett halvår senare.
Sedan det under sommaren 1957 framkommit att icke heller automobilhandlareförbundet
ville på längre sikt stå fast vid sin överenskommelse
med staten så länge den icke var bindande för det helt övervägande antalet
bilhandlare, tillkallade statsrådet och chefen för finansdepartementet i september
1957 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tre utredningsmän
med uppdrag att inkomma med förslag till åtgärder i syfte att vinna garantier
för en tillämpning inom bilhandeln i dess helhet av de regler för en begränsning
av avbetalningshandeln som avtalats eller kunde komma att avtalas
mellan staten och vederbörande branschsammanslutning. I november
1958 avgav utredningen — som antog benämningen 1957 års utredning för
avbetatningsregter inom bilhandeln — en promemoria i ämnet.
Beträffande innehållet i promemorian torde få hänvisas till propositionen.
Föredragande departementschefen har i huvudsak anfört följande.
Av tillgängliga siffror kan inhämtas, att under åren 1957 och 1958 i vårt
land såldes omkring 154 000 resp. 147 000 nya personbilar. Beaktas även
handeln med begagnade bilar framkommer att den sammanlagda försäljningssumman
för ettvart av de båda åren uppgick till ungefär 2,5 miljarder
kronor. Denna nivå har nåtts efter en mycket snabb utveckling. Bilköpen
utgör med andra ord en stor och expansiv sektor av den totala konsumtionen
i landet. En betydande del av de nya bilarna köps från utlandet, och i fråga
om bensin och andra förnödenheter för deras drift är vårt land praktiskt
taget helt beroende av import. Bilkonsumtionen tar följaktligen i anspråk
en ej oväsentlig del av våra löpande valutatillgångar.
Bilköpen sker i betydande utsträckning på avbetalning. Här liksom i utlandet
har det befunnits angeläget att finna fasta regler för denna avbetalningshandel
och därigenom begränsa kreditgivningen på området. Den reglering
av avbetalningshandeln med bilar som funnits i vårt land sedan början
av 1950-talet är enligt min mening en från flera synpunkter värdefull
stabiliserande faktor och bör därför behållas i någon form.
Beträffande frågan vilken form som lämpligen bör väljas må till en början
erinras om att jag vid mitt ställningstagande till stabiliseringsnämndens förslag
fann mig böra biträda den från flera håll framförda meningen, att överenskommelser
mellan staten och de olika branscherna vore att föredraga
framför lagstiftning. Det syntes mig som om en samförståndslösning vore
bättre ägnad än ett påbud från statens sida att göra avbetalningsregleringen
effektiv. På min hemställan beslöt också Kungl. Maj :t att förhandlingar i
saken skulle upptagas med branschorganisationerna. Såsom av det anförda
framgått ledde förhandlingarna till en rad överenskommelser, som dock ef
-
6
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959
ter hand upphörde. Jag anser alltjämt, alt avtalsformen i princip bör ha företräde,
men såsom erfarenheterna från dessa överenskommelser lärt måste
garantier föreligga för att en överenskommelse blir bindande för samtliga
inom branschen verksamma företagare. Jag fann därför angeläget att låta
undersöka om sådana garantier kunde skapas såvitt anginge bilbranschen
innan andra åtgärder övervägdes.
Den undersökning som härutinnan verkställts av utredningen visar dock
att fullständiga garantier knappast kan erhållas, om icke lagstiftningsvägen
anlitas. Utredningen har visserligen framlagt ett förslag till system, byggt
enbart på avtal, men enligt min mening tillgodoses härigenom icke de anspråk
som skäligen bör ställas i förevarande avseende. Säkerligen skulle
fortfarande åtskilliga bilhandlare komma att ställa sig utanför, med påföljd
att överenskommelsen aldrig träder i kraft eller kan upprätthållas
endast någon kortare tid, eller också skulle den med överenskommelsen avsedda
regleringen komma att mer eller mindre stanna på papperet. Med
hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att det av utredningen
ifrågasatta, tämligen invecklade systemet ej prövas.
Härav följer enligt min mening icke att den tidigare använda ordningen
med överenskommelser bör överges. För att garantier skall vinnas för en
tillämpning över hela linjen av överenskomna avbetalningsregler har det
emellertid framstått som oundvikligt att komplettera en eventuell överenskommelse
med författningsföreskrifter. En sådan anordning skulle i vissa
hänseenden ansluta sig till det system, som använts i fråga om prisutjämningsavgifter
m. m.
Mot denna bakgrund beslöt Kungl. Maj :t den 20 mars 1959 på min föredragning
att uppdraga åt kommerskollegium att upptaga förhandlingar i
saken med bilbranschens organisationer samt att -—- under förbehåll för
Kungl. Maj:ts godkännande — underteckna den överenskommelse som sålunda
kunde träffas. Dessa förhandlingar ledde också till en den 16 april
1959 dagtecknad överenskommelse mellan kommerskollegium och automobilhandlareförbundet,
vilken Kungl. Maj :t genom beslut tidigare denna dag
för egen del godkänt. Överenskommelsen, vilken såsom Bilaga har fogats
till statsrådsprotokollet i detta ärende, bygger på den uttryckliga förutsättningen
att bilhandlare, som står utanför överenskommelsen, genom författningsföreskrifter
skall i fråga om kontantinsats och kredittid samt påföljd
för överträdelse av föreskrift härom vara underkastad bestämmelser, som
ej är lindrigare än som stadgas i överenskommelsen.
I anslutning till den nya överenskommelsen har inom finansdepartementet
utarbetats ett förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor
vid yrkesmässig försäljning av bilar. Den föreslagna förordningen
har i materiellt hänseende samma innehåll som överenskommelsen
och berör endast bilhandlare som står utanför densamma. Beträffande de
viktigaste föreskrifterna i överenskommelsen och förslaget får jag anföra
följande.
En viss svårighet i detta sammanhang har varit att finna en lämplig form
Bankoutskottets utlåtande nr 53 år 1959
7
för sanktioner mot den som åsidosätter föreskrivna avbetalningsvillkor. Såsom
tidigare antytts har jag inte ansett mig kunna förorda stabiliseringsnämndens
förslag, enligt vilket påföljden skulle vara att av säljaren gjort
förbehåll om äganderätt till det försålda godset skulle förlora sin verkan.
Branschens organisationer har också bestämt motsatt sig denna lösning, och
den nj-a överenskommelsen innehåller liksom de tidigare i stället en vitesklausul.
I anslutning härtill bör påföljden enligt förordningen vara den
sedvanliga, nämligen ett bötesstraff för säljaren. Framhållas kan, att det
finns anledning förmoda alt det helt övervägande antalet bilhandlare kommer
att biträda den nya överenskommelsen och att det därför endast undantagsvis
torde bli aktuellt med en tillämpning av författningsföreskrifterna.
Enligt förut gällande överenskommelse var vitesbeloppet bestämt till 2 000
kronor. Från branschens sida har önskemålet nu varit att påföljden skulle
utformas på liknande sätt. Därvid har understrukits att påföljden bör vara
ekonomiskt kännbar, eftersom man eljest kan befara att vissa bilhandlare
vid uppgörandet av sina försäljningskalkyler som normal utgift i rörelsen
upptager väntade böter. Såsom de allmänna reglerna om bötesstraff utformats
i vår strafflagstiftning kan med hänsyn till kravet på enhetliga bestämmelser
i överenskommelsen och förordningen branschens önskemål i
detta avseende icke gärna tillgodoses på annat sätt än att förordningen föreskriver
s. k. normerade böter. I fråga om böternas storlek synes de i överenskommelsen
lämnade föreskrifterna vara väl avvägda, och jag förordar
därför alt motsvarande bestämmelser upptages i förordningen. Detta innebär
att böterna i regel skall komma att motsvara en tiondel av värdet av
varje bil som sålts i strid mot föreskrivna regler om kontantinsats eller
kredittid. Samtidigt stadgas emellertid att bötesbeloppet icke får understiga
500 kronor och ej överstiga 2 000 kronor.
Den ifrågasatta regleringen gäller yrkesmässig försäljning av bilar och
då i princip endast vanliga personbilar. För att försvåra ett kringgående
har emellertid överenskommelsen och den föreslagna förordningen gjorts
tillämpliga också på droskbilar samt mindre lastbilar såsom skåp- och stationsvagnar.
De regler som förordats i fråga om minsta kontantinsats och längsta kredittid
vid bilförsäljningar synes kunna godtagas ur de synpunkter om vilka
här är fråga. Kontantinsatsen, vari värdet av s. k. inbytesvagn må inräknas,
avses ej få understiga ett belopp motsvarande 40 procent av det avtalade
vederlaget för den försålda bilen. Också här har automobilliandlareförbundet
ansett det nödvändigt att införa en regel, ägnad att motverka
kringgående. I enlighet härmed föreskrives i överenskommelsen och förslaget
till förordning, att kontantinsatsen ej får inbegripa lån, som köparen
erhållit av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap
— t. ex. ett av säljaren ägt finansieringsinstitut. Kredittiden
får normalt ej vara längre än 15 månader, dock att tiden i fråga om
droskbilar och mindre lastbilar må utsträckas till 24 månader. I detta sammanhang
bör framhållas att det med hänsyn till konjunkturlägets väx
-
8
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959
lingar kan bli aktuellt att framdeles ändra kontantinsatsens minimibelopp
eller kredittidens maximilängd. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t
att efter förhandlingar med automobilhandlareförbundet besluta om sådana
ändringar.
Slutligen får jag i detta sammanhang uppta en särskild fråga till behandling.
Enligt överenskommelsen skall automobilhandlareförbundet i erforderlig
utsträckning genom auktoriserad revisor eller annan kompetent person
kontrollera, att de bilhandlare som anslutit sig till överenskommelsen
också följer dess föreskrifter. Vidare skall en särskild nämnd handlägga dit
hänskjutna frågor om utdömande av vite för överträdelse av föreskrifterna
om kontantinsats och kredittid. I anslutning härtill har avtalats att kostnaderna
skall gäldas med inflytande viten eller, därest dylika medel saknas,
betalas av automobilhandlareförbundet, dock med rätt för förbundet att av
statsmedel utfå en tredjedel av vad förbundet sålunda utgivit. Att döma av
erfarenheterna från förut gällande överenskommelse kommer statsverket
genom ett sådant åtagande att åsamkas endast obetydliga utgifter; de kan
beräknas bli högst 20 000 kronor per år räknat. Dessa eventuellt uppstående
utgifter synes lämpligen böra bestridas från den i kommerskollegiets
omkostnadsanslag ingående delposten till övriga expenser.
Utskottet
I den föreliggande propositionen har lämnats en redogörelse för en mellan
kommerskollegium och Sveriges automobilhandlareförbund i april 1959
träffad överenskommelse angående vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig
försäljning av bilar. Överenskommelsen, som godkänts av Kungl. Maj:t,
innebär att kontantinsatsen skall uppgå till 40 procent och kredittiden normalt
ej vara längre än 15 månader, dock att tiden i fråga om droskbilar och
mindre lastbilar må utsträckas till 24 månader. En uttrycklig förutsättning
för överenskommelsen har varit att bilhandlare som står utanför överenskommelsen
genom författningsföreskrifter skall i fråga om kontantinsats
och kredittid samt påföljd för överträdelse av föreskrift härom vara underkastad
bestämmelse som ej är lindrigare än som stadgas i överenskommelsen.
Inom finansdepartementet har därför utarbetats förslag till förordning
med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av
bilar.
Utskottet vill framhålla att en reglering av avbetalningshandeln med bilar
förekommit i vårt land sedan början av 1950-talet. Utskottet har intet att
erinra mot att denna reglering genom den hittills använda ordningen med
överenskommelse mellan myndigheterna och bilhandelns organisation fortsätter.
Då det enligt den träffade överenskommelsen är en förutsättning att
bilhandlare som står utanför överenskommelsen skall vara underkastad bestämmelser
som ej är lindrigare än de i överenskommelsen angivna, är utskottet
berett tillstyrka det framlagda förslaget till förordning i ämnet.
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959
9
Vad speciellt gäller kontantinsatsens minimibelopp och kredittidens maximilängd
har utskottet icke någon erinran mot vad förordningen, som i dessa
avseenden är likalydande med överenskommelsen, innehåller härutinnan.
Utskottet utgår emellertid från att det framdeles kan bliva aktuellt att vidtaga
ändringar beträffande föreskrifterna om kontantinsats och kredittid
med hänsyn till växlingarna i konjunkturerna. Såsom förutsatts i propositionen
torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att efter förhandlingar med
automobilhandlareförbundet besluta om sådana ändringar i förordningen.
Då vad i propositionen i övrigt anförts ej givit anledning till erinran eller
uttalande från utskottet, hemställer utskottet,
att riksdagen i anledning av förevarande proposition måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till känna
vad utskottet ovan anfört.
Stockholm den 20 oktober 1959
På bankoutskottets vägnar:
K. G. EWERLÖF
Närvarande:
från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Schmidt, Larsson,
Nils Theodor*, Strandler och Larsson, Åke*; samt
från andra kammaren: herrar Sköldin, Regnéll, Agerberg*, Adamsson,
Johnsson i Skoglösa, Bengtsson i Landskrona, Ågren och Ekström i Iggesund.
'' Ej närvarande vid justeringen.
Reservation
av herr Regnéll, som ansett att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
»I
Kungl. Maj:ts proposition nr 155 föreslås lagstiftning beträffande
lägsta procentuella kontantutbetalning samt längsta kredittid, som skall
få tillämpas vid yrkesmässig försäljning av bilar. Vidare framlägges i propositionen
förslag till straffbestämmelser att gälla vid brott mot bestämmelserna
om kreditvillkor.
I olika sammanhang har tidigare — även från chefens för finansdepartementet
sida — hävdats, att frivilliga överenskommelser mellan staten och
vederbörande bransch borde vara att föredraga framför lagstiftning i de
2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. Nr 43
10
Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959
fall, där samhällsekonomiska hänsyn påfordrar restriktiva avbetalningsvillkor.
Frivilliglinjen förordades även i den promemoria, som i november 1958
överlämnades till chefen för finansdepartementet av ’1957 års utredning för
avbetalningsregler inom bilhandeln’.
Att handeln med bilar är ett betydelsefullt avsnitt av samhällsekonomien
är utan vidare klart. I och för sig kan emellertid detta faktum enligt utskottets
mening ej anses utgöra tillräckligt skäl för att införa särlagstiftning,
innebärande hårdare reglering av avbetalningshandeln inom en viss
bransch än inom andra. Sådan lagstiftning innebär enligt utskottets åsikt en
icke önskvärd dirigering av konsumenternas fria val. Vad beträffar privatbilismen
har denna ostridligen en växande praktisk betydelse, inte minst
för landsbygdens befolkning. Vad åter beträffar att genom speciallagstiftning
försvåra kreditgivning åt köpare av droskbilar, mindre lastbilar och
skåpvagnar, förefaller en sådan åtgärd gå helt emot den önskan att stöda
småföretagsamheten, åt vilken riksdagen i andra sammanhang givit uttryck.
Vid sidan av dessa principiella synpunkter vill utskottet uttala sin tveksamhet,
huruvida den ifrågasatta lagstiftningen komme alt innebära en
uppbromsning av bilförsäljningen, som skulle kunna sägas ha någon som
helst samhällsekonomisk betydelse. Redan branschens starkt kapitalkrävande
karaktär ålägger försäljarna restriklivitet i kreditvillkoren. Den relativa
lättheten för löntagare och andra att för konsumtionsändamål låna
pengar under nyinförda låneformer i sparbanker och affärsbanker torde
också vara en omständighet, som är ägnad minska effekten av den föreslagna
lagstiftningen.
Då utskottet sålunda anser principiella skäl tala mot särlagstiftning av
töreslagen art samt ifrågasätter dess samhällsekonomiska betydelse, får utskottet
hemställa, att riksdagen måtte avslå Kungi. Maj:ts förevarande proposition
nr 155.»
691616 Stockholm 1959. Isaae Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1959:325 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta m s. 5 i texten