Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

1959-10-20 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1959:43, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959

1

Nr 43

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor

vid yrkesmässig försäljning av bilar.

I en den 17 april 1959 dagtecknad proposition, nr 155, som hänvisats till

bankoutskottets förberedande handläggning, har Kungl. Maj :t, under åberopande

av propositionen bilagt utdrag ur statsrådsprotokollet över finansärenden

för samma dag, inhämtat riksdagens yttrande över vid propositionen

fogat förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor

vid yrkesmässig försäljning av bilar.

Berörda förslag till förordning är av följande lydelse:

Förslag

till

Förordning

med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig

försäljning av bilar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna förordning äger tillämpning å yrkesmässig försäljning av bilar,

dock med undantag för lastbilar och bussar vilkas totalvikt överstiger 1 800

kilogram.

Med försäljning förstås varje överlåtelse, där vederlaget har avtalats skola

utgå, helt eller delvis, i penningar. Överlåtelse anses föreligga även i det

fall, att säljaren i avtalet gjort sådant förbehåll, som avses i 1 § första stycket

lagen om avbetalningsköp, eller betecknat avtalet på sätt varom i 1 §

andra stycket samma lag förmäles.

2 §•

Säljare må ej utlämna försåld bil, med mindre köparen till honom erlagt

minst fyrtio procent av vederlaget (kontantinsats) samt i övrigt förbundit

sig att gälda vederlaget inom femton månader eller, då fråga är om

lastbil, buss eller personbil avsedd att nyttjas i yrkesmässig trafik, tjugofyra

månader (kredittid).

Kontantinsatsen må ej inbegripa vad köparen kan hava erhållit såsom

försträckning av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap.

Har avtalats att köparen äger erlägga del av vederlaget i form av begagnat

motorfordon, må värdet av detta inräknas i kontantinsatsen.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. ATr 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959

Kredittiden räknas från och med kalendermånaden efter den då hilen

utlämnades av säljaren.

När särskilda skäl därtill äro, må kommerskollegium medgiva undantag

från stadgandena i denna paragraf.

3 §•

Vad i 2 § stadgas skall ej äga tillämpning, om säljaren biträtt en av

Kungl. Maj :t godkänd överenskommelse, jämlikt vilken det åligger honom

att iakttaga motsvarande regler om kontantinsats och kredittid.

4 §.

Säljare, som utlämnar försåld bil i strid mot föreskrifterna i 2 §, skall

böta en tiondedel av bilens värde, dock lägst femhundra kronor och högst

tvåtusen kronor.

Denna förordning träder i kraft den ---—.

Vad i förordningen stadgas skall ej gälla sådan försäljning av bilar, varom

avtal träffats före ikraftträdandet.

Sedan länge har avbetalningskrediternas samhälleliga betydelse uppmärksammats,

i främsta rummet för deras för- och nackdelar i privatekonomiskt

hänseende men också på grund av deras ställning i konjunkturförloppet.

Enligt ekonomiska undersökningar som gjorts på området tenderar avbetalningskrediterna

för konsuintionsändamål att förstärka de ekonomiska fluktuationerna.

I en period med inflationstendenser och förväntningar om stegrade

inkomster och priser är en expansion av avbetalningshandeln ett karakteristiskt

inslag. Det är mot den bakgrunden naturligt, att man sökt finna

medel att påverka omfattningen av dessa krediter. I flera främmande länder

har bestämmelser om obligatoriska betalningsvillkor inom avbetalningshandeln

använts som ett verksamt led i stabiliseringspolitiken. Även i vårt land har

hithörande frågor prövats vid olika tillfällen.

I propositionen erinras om den utredning som år 1949 tillsattes med uppdrag

att utreda förutsättningarna för en provisorisk lagstiftning rörande avbetalnings-

och förskottsköp in. m. Denna utredning redovisade i sitt betänkande

(SOU 1949:38) skilda lagstiftningsåtgärder som skulle kunna genomföras

och då bl. a. regler om skärpta avbetalningsvillkor, såvitt anginge

handpenning och avbetalningstid. Utredningen ville emellertid icke förorda

sådana åtgärder utan menade den lämpligaste vägen vara att genom förhandlingar

mellan staten och vederbörande branschorganisationer få till

stånd en skärpning av nämnda villkor. Härvid föreslogs att kommerskollegium

skulle få i uppdrag att å statens vägnar föra förhandlingarna.

Kungl. Maj:t godkände förslaget och uppdrog genom beslut den 22 september

1950 åt kommerskollegium att på sätt utredningen förordat upptaga

förhandlingar om skärpning av villkoren för avbetalningsköp och låneköp

samt om inskränkning i kontokrediten, allt i den utsträckning som med

hänsyn till vunnen utredning och det allmänna ekonomiska läget kunde

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskoitets utlåtande nr 43 år 1959

3

anses påkallat. Uppdraget utmynnade i en den 15 februari 1951 dagtecknad

överenskommelse mellan kollegium och Sveriges automobilhandlareförbund,

enligt vilken vid försäljning av bilar vissa regler skulle gälla bl. a.

angående kontantinsatsens storlek och avbetalningstidens längd, överenskommelsen

biträddes av Sveriges automobilindustriförening och Sveriges

automobilimportörförbund.

I september 1955 överlämnade nämnden för planering av ekonomiska stabiliseringsåtgärder

till dåvarande chefen för finansdepartementet en promemoria

med förslag till viss lagstiftning om obligatoriska betalningsvillkor

vid kreditköp. Stabiliseringsnämndens förslag innebar i korthet, att

statsmakterna skulle genomföra en fullmaklslag, som berättigade Kungl.

Maj:t att beträffande yrkesmässig avbetalningshandel utfärda föreskrifter

om obligatorisk kontantinsats och maximerad kredittid. I lagförslaget fanns

en bestämmelse av innehåll att för den säljare, som överträdde sålunda utfärdade

föreskrifter, hans i avbetalningslagen medgivna rätt att förbehålla

sig äganderätt till godset eller att återtaga detta skulle vara utan verkan.

Vid utarbetandet av sitt förslag hade nämnden haft dansk och norsk lagstiftning

på området såsom förebild. Förslaget remitterades för yttrande till

ett antal myndigheter och sammanslutningar, av vilka åtskilliga i sina remissvar

intog en avvisande hållning. Framförallt anfördes betänkligheter av

principiell natur mot förslaget. Det ansågs sålunda, att ett genomförande

av förslaget skulle innebära ett alltför starkt ingrepp i den gällande civilrättsliga

regleringen på avbetalningshandelns område. Från en del håll förordades

att man skulle söka uppnå det med stabiliseringsnämndens förslag

avsedda syftet genom överenskommelser med företagarna inom de olika

branscherna.

Kungl. Maj :t valde också denna linje och uppdrog genom beslut den 28

oktober 1955 åt dåvarande statssekreteraren i handelsdepartementet att genom

förhandling med näringslivets branschorganisationer utröna förutsättningarna

för överenskommelser angående en begränsning av avbetalningshandeln.

De förhandlingar som i anledning härav upptogs ledde efter hand

till överenskommelser mellan Kungl. Maj :t samt vederbörande organisation

inom envar av bil-, cykel-, radio-, möbel-, piano- och tvättmaskinsbranschen.

Det uppdrogs åt kommerskollegium att följa tillämpningen och

verkningarna av de olika överenskommelserna, vilka tillsvidare skulle gälla

ett år, samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de redogörelser och förslag

till vilka uppdraget kunde föranleda.

Den med automobilliandlareförbundet ingångna överenskommelsen, dagtecknad

den 20 december 1955, ersatte den tidigare nämnda överenskommelsen

av den 15 februari 1951 och biträddes också denna gång av automobilindustriföreningen

och automobilimportörförbundet. Enligt den nya

överenskommelsen — sedermera jämkad i smärre hänseenden — åtog sig

automobilhandlareförbundet att verka för att vid försäljning av bilar vissa

grundsatser skulle tillämpas. Sålunda skulle avbetalningsaffärer i princip

undvikas. Reklam för avbetalningsköp fick ej förekomma. Vid köp på av
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959

betalning av lastbilar med en maximilast av högst 3 000 kg eller personbilar,

avsedda att användas i yrkesmässig trafik, skulle minst 40 procent av köpesumman

erläggas kontant — dvs. innan bilen utlämnades till köparen —

samt återstoden vara erlagd inom 24 månader från det köparen mottagit

bilen. Beträffande andra nya personbilar föreskrevs i överenskommelsen

att kontantinsatsen skulle vara minst 50 procent av köpesumman och avbetalningstiden

längst 12 månader. I fråga om vanliga begagnade personbilar

gällde, att kontantinsatsen skulle uppgå till minst 40 procent av köpesumman

och avbetalningstiden sträcka sig över längst 15 månader. Vidare

stadgades i överenskommelsen att syftet med denna ej fick motverkas genom

övergång till andra kreditformer. Härutöver åtog sig automobilhandlareförbundet

att — om så erfordrades i samverkan med industriföreningen

och importörförbundet — från bilhandlarna införskaffa förbindelser att tilllämpa

nyss angivna grundsatser vid försäljning av bilar ävensom att underkasta

sig viss kontroll och, om reglerna rörande kontantinsatsens storlek

eller avbetalningslidens längd överträddes, utgiva skadestånd till automobilhandlareförbundet

med 2 000 kronor för varje fordon som sålts i strid

mot dessa regler. Influtna skadeståndsbelopp skulle, i den mån de icke användes

till de med kontrollen förenade kostnaderna, överlämnas till Svenska

vanförevårdens centralkommitté. Bilhandlare, som icke var medlem av

automobilhandlareförbundet, skulle få inlämna förbindelsen till bilfabrikant

eller bilimportör för vilken han var återförsäljare. Uppkommande tvister

mellan förbundet och av överenskommelsen bunden bilhandlare skulle, om

part så önskade, hänskjutas till skiljenämnd. Beträffande kontrollen förband

sig automobilhandlareförbundet att i samverkan med industriföreningen och

importörförbundet vidtaga åtgärder för att genom auktoriserad revisor

eller annan kompetent person övervaka att de i överenskommelsen intagna

grundsatserna tillämpades. Kostnaderna för kontrollen skulle bestridas av

influtna skadestånd eller, om sådana medel saknades, av automobilhandlareförbundet.

Övriga överenskommelser var utformade i stort sett efter samma grundsatser

som dem för vilka nyss redogjorts, dock att de saknade bestämmelser

om sanktioner mot den säljare som underlät att rätta sig efter avbetalningsreglerna.

överenskommelserna biträddes emellertid icke av de inom de olika branscherna

verksamma företagarna i den utsträckning som uppenbarligen förutsatts

av organisationerna. Då kommerskollegium hösten 1956 på uppdrag

av Kungl. Maj :t inledde förhandlingar om en förlängning av överenskommelserna,

visade sig denna omständighet ha stor betydelse. Visserligen förklarade

sig bilbranschen och tvättmaskinsbranschen villiga att förlänga sina

överenskommelser, men beträffande övriga branscher kunde enighet icke

nås. Vederbörande organisation avböjde att gå med på förlängning under

hänvisning till att utanför överenskommelserna stående företag underlåtit

att tillämpa avbetalningsreglerna, med påföljd att de av överenskommelserna

bundna företagarna blivit lidande i den rådande hårda konkurren
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959

5

sen. Kollegiets anmälan i saken föranledde icke någon Kungl. Maj :ts åtgärd,

och avbetalningshandeln blev sålunda helt oreglerad inom alla branscher

utom bil- och tvättmaskinsbranscherna. Redan här kan emellertid nämnas

att överenskommelsen med sistnämnda bransch upphörde med utgången

av år 1957 och överenskommelsen med bilbranschen ett halvår senare.

Sedan det under sommaren 1957 framkommit att icke heller automobilhandlareförbundet

ville på längre sikt stå fast vid sin överenskommelse

med staten så länge den icke var bindande för det helt övervägande antalet

bilhandlare, tillkallade statsrådet och chefen för finansdepartementet i september

1957 med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tre utredningsmän

med uppdrag att inkomma med förslag till åtgärder i syfte att vinna garantier

för en tillämpning inom bilhandeln i dess helhet av de regler för en begränsning

av avbetalningshandeln som avtalats eller kunde komma att avtalas

mellan staten och vederbörande branschsammanslutning. I november

1958 avgav utredningen — som antog benämningen 1957 års utredning för

avbetatningsregter inom bilhandeln — en promemoria i ämnet.

Beträffande innehållet i promemorian torde få hänvisas till propositionen.

Föredragande departementschefen har i huvudsak anfört följande.

Av tillgängliga siffror kan inhämtas, att under åren 1957 och 1958 i vårt

land såldes omkring 154 000 resp. 147 000 nya personbilar. Beaktas även

handeln med begagnade bilar framkommer att den sammanlagda försäljningssumman

för ettvart av de båda åren uppgick till ungefär 2,5 miljarder

kronor. Denna nivå har nåtts efter en mycket snabb utveckling. Bilköpen

utgör med andra ord en stor och expansiv sektor av den totala konsumtionen

i landet. En betydande del av de nya bilarna köps från utlandet, och i fråga

om bensin och andra förnödenheter för deras drift är vårt land praktiskt

taget helt beroende av import. Bilkonsumtionen tar följaktligen i anspråk

en ej oväsentlig del av våra löpande valutatillgångar.

Bilköpen sker i betydande utsträckning på avbetalning. Här liksom i utlandet

har det befunnits angeläget att finna fasta regler för denna avbetalningshandel

och därigenom begränsa kreditgivningen på området. Den reglering

av avbetalningshandeln med bilar som funnits i vårt land sedan början

av 1950-talet är enligt min mening en från flera synpunkter värdefull

stabiliserande faktor och bör därför behållas i någon form.

Beträffande frågan vilken form som lämpligen bör väljas må till en början

erinras om att jag vid mitt ställningstagande till stabiliseringsnämndens förslag

fann mig böra biträda den från flera håll framförda meningen, att överenskommelser

mellan staten och de olika branscherna vore att föredraga

framför lagstiftning. Det syntes mig som om en samförståndslösning vore

bättre ägnad än ett påbud från statens sida att göra avbetalningsregleringen

effektiv. På min hemställan beslöt också Kungl. Maj :t att förhandlingar i

saken skulle upptagas med branschorganisationerna. Såsom av det anförda

framgått ledde förhandlingarna till en rad överenskommelser, som dock ef
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959

ter hand upphörde. Jag anser alltjämt, alt avtalsformen i princip bör ha företräde,

men såsom erfarenheterna från dessa överenskommelser lärt måste

garantier föreligga för att en överenskommelse blir bindande för samtliga

inom branschen verksamma företagare. Jag fann därför angeläget att låta

undersöka om sådana garantier kunde skapas såvitt anginge bilbranschen

innan andra åtgärder övervägdes.

Den undersökning som härutinnan verkställts av utredningen visar dock

att fullständiga garantier knappast kan erhållas, om icke lagstiftningsvägen

anlitas. Utredningen har visserligen framlagt ett förslag till system, byggt

enbart på avtal, men enligt min mening tillgodoses härigenom icke de anspråk

som skäligen bör ställas i förevarande avseende. Säkerligen skulle

fortfarande åtskilliga bilhandlare komma att ställa sig utanför, med påföljd

att överenskommelsen aldrig träder i kraft eller kan upprätthållas

endast någon kortare tid, eller också skulle den med överenskommelsen avsedda

regleringen komma att mer eller mindre stanna på papperet. Med

hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att det av utredningen

ifrågasatta, tämligen invecklade systemet ej prövas.

Härav följer enligt min mening icke att den tidigare använda ordningen

med överenskommelser bör överges. För att garantier skall vinnas för en

tillämpning över hela linjen av överenskomna avbetalningsregler har det

emellertid framstått som oundvikligt att komplettera en eventuell överenskommelse

med författningsföreskrifter. En sådan anordning skulle i vissa

hänseenden ansluta sig till det system, som använts i fråga om prisutjämningsavgifter

m. m.

Mot denna bakgrund beslöt Kungl. Maj :t den 20 mars 1959 på min föredragning

att uppdraga åt kommerskollegium att upptaga förhandlingar i

saken med bilbranschens organisationer samt att -—- under förbehåll för

Kungl. Maj:ts godkännande — underteckna den överenskommelse som sålunda

kunde träffas. Dessa förhandlingar ledde också till en den 16 april

1959 dagtecknad överenskommelse mellan kommerskollegium och automobilhandlareförbundet,

vilken Kungl. Maj :t genom beslut tidigare denna dag

för egen del godkänt. Överenskommelsen, vilken såsom Bilaga har fogats

till statsrådsprotokollet i detta ärende, bygger på den uttryckliga förutsättningen

att bilhandlare, som står utanför överenskommelsen, genom författningsföreskrifter

skall i fråga om kontantinsats och kredittid samt påföljd

för överträdelse av föreskrift härom vara underkastad bestämmelser, som

ej är lindrigare än som stadgas i överenskommelsen.

I anslutning till den nya överenskommelsen har inom finansdepartementet

utarbetats ett förslag till förordning med föreskrifter om vissa betalningsvillkor

vid yrkesmässig försäljning av bilar. Den föreslagna förordningen

har i materiellt hänseende samma innehåll som överenskommelsen

och berör endast bilhandlare som står utanför densamma. Beträffande de

viktigaste föreskrifterna i överenskommelsen och förslaget får jag anföra

följande.

En viss svårighet i detta sammanhang har varit att finna en lämplig form

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 53 år 1959

7

för sanktioner mot den som åsidosätter föreskrivna avbetalningsvillkor. Såsom

tidigare antytts har jag inte ansett mig kunna förorda stabiliseringsnämndens

förslag, enligt vilket påföljden skulle vara att av säljaren gjort

förbehåll om äganderätt till det försålda godset skulle förlora sin verkan.

Branschens organisationer har också bestämt motsatt sig denna lösning, och

den nj-a överenskommelsen innehåller liksom de tidigare i stället en vitesklausul.

I anslutning härtill bör påföljden enligt förordningen vara den

sedvanliga, nämligen ett bötesstraff för säljaren. Framhållas kan, att det

finns anledning förmoda alt det helt övervägande antalet bilhandlare kommer

att biträda den nya överenskommelsen och att det därför endast undantagsvis

torde bli aktuellt med en tillämpning av författningsföreskrifterna.

Enligt förut gällande överenskommelse var vitesbeloppet bestämt till 2 000

kronor. Från branschens sida har önskemålet nu varit att påföljden skulle

utformas på liknande sätt. Därvid har understrukits att påföljden bör vara

ekonomiskt kännbar, eftersom man eljest kan befara att vissa bilhandlare

vid uppgörandet av sina försäljningskalkyler som normal utgift i rörelsen

upptager väntade böter. Såsom de allmänna reglerna om bötesstraff utformats

i vår strafflagstiftning kan med hänsyn till kravet på enhetliga bestämmelser

i överenskommelsen och förordningen branschens önskemål i

detta avseende icke gärna tillgodoses på annat sätt än att förordningen föreskriver

s. k. normerade böter. I fråga om böternas storlek synes de i överenskommelsen

lämnade föreskrifterna vara väl avvägda, och jag förordar

därför alt motsvarande bestämmelser upptages i förordningen. Detta innebär

att böterna i regel skall komma att motsvara en tiondel av värdet av

varje bil som sålts i strid mot föreskrivna regler om kontantinsats eller

kredittid. Samtidigt stadgas emellertid att bötesbeloppet icke får understiga

500 kronor och ej överstiga 2 000 kronor.

Den ifrågasatta regleringen gäller yrkesmässig försäljning av bilar och

då i princip endast vanliga personbilar. För att försvåra ett kringgående

har emellertid överenskommelsen och den föreslagna förordningen gjorts

tillämpliga också på droskbilar samt mindre lastbilar såsom skåp- och stationsvagnar.

De regler som förordats i fråga om minsta kontantinsats och längsta kredittid

vid bilförsäljningar synes kunna godtagas ur de synpunkter om vilka

här är fråga. Kontantinsatsen, vari värdet av s. k. inbytesvagn må inräknas,

avses ej få understiga ett belopp motsvarande 40 procent av det avtalade

vederlaget för den försålda bilen. Också här har automobilliandlareförbundet

ansett det nödvändigt att införa en regel, ägnad att motverka

kringgående. I enlighet härmed föreskrives i överenskommelsen och förslaget

till förordning, att kontantinsatsen ej får inbegripa lån, som köparen

erhållit av säljaren eller någon med vilken denne har ekonomisk intressegemenskap

— t. ex. ett av säljaren ägt finansieringsinstitut. Kredittiden

får normalt ej vara längre än 15 månader, dock att tiden i fråga om

droskbilar och mindre lastbilar må utsträckas till 24 månader. I detta sammanhang

bör framhållas att det med hänsyn till konjunkturlägets väx
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959

lingar kan bli aktuellt att framdeles ändra kontantinsatsens minimibelopp

eller kredittidens maximilängd. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t

att efter förhandlingar med automobilhandlareförbundet besluta om sådana

ändringar.

Slutligen får jag i detta sammanhang uppta en särskild fråga till behandling.

Enligt överenskommelsen skall automobilhandlareförbundet i erforderlig

utsträckning genom auktoriserad revisor eller annan kompetent person

kontrollera, att de bilhandlare som anslutit sig till överenskommelsen

också följer dess föreskrifter. Vidare skall en särskild nämnd handlägga dit

hänskjutna frågor om utdömande av vite för överträdelse av föreskrifterna

om kontantinsats och kredittid. I anslutning härtill har avtalats att kostnaderna

skall gäldas med inflytande viten eller, därest dylika medel saknas,

betalas av automobilhandlareförbundet, dock med rätt för förbundet att av

statsmedel utfå en tredjedel av vad förbundet sålunda utgivit. Att döma av

erfarenheterna från förut gällande överenskommelse kommer statsverket

genom ett sådant åtagande att åsamkas endast obetydliga utgifter; de kan

beräknas bli högst 20 000 kronor per år räknat. Dessa eventuellt uppstående

utgifter synes lämpligen böra bestridas från den i kommerskollegiets

omkostnadsanslag ingående delposten till övriga expenser.

Utskottet

I den föreliggande propositionen har lämnats en redogörelse för en mellan

kommerskollegium och Sveriges automobilhandlareförbund i april 1959

träffad överenskommelse angående vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig

försäljning av bilar. Överenskommelsen, som godkänts av Kungl. Maj:t,

innebär att kontantinsatsen skall uppgå till 40 procent och kredittiden normalt

ej vara längre än 15 månader, dock att tiden i fråga om droskbilar och

mindre lastbilar må utsträckas till 24 månader. En uttrycklig förutsättning

för överenskommelsen har varit att bilhandlare som står utanför överenskommelsen

genom författningsföreskrifter skall i fråga om kontantinsats

och kredittid samt påföljd för överträdelse av föreskrift härom vara underkastad

bestämmelse som ej är lindrigare än som stadgas i överenskommelsen.

Inom finansdepartementet har därför utarbetats förslag till förordning

med föreskrifter om vissa betalningsvillkor vid yrkesmässig försäljning av

bilar.

Utskottet vill framhålla att en reglering av avbetalningshandeln med bilar

förekommit i vårt land sedan början av 1950-talet. Utskottet har intet att

erinra mot att denna reglering genom den hittills använda ordningen med

överenskommelse mellan myndigheterna och bilhandelns organisation fortsätter.

Då det enligt den träffade överenskommelsen är en förutsättning att

bilhandlare som står utanför överenskommelsen skall vara underkastad bestämmelser

som ej är lindrigare än de i överenskommelsen angivna, är utskottet

berett tillstyrka det framlagda förslaget till förordning i ämnet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959

9

Vad speciellt gäller kontantinsatsens minimibelopp och kredittidens maximilängd

har utskottet icke någon erinran mot vad förordningen, som i dessa

avseenden är likalydande med överenskommelsen, innehåller härutinnan.

Utskottet utgår emellertid från att det framdeles kan bliva aktuellt att vidtaga

ändringar beträffande föreskrifterna om kontantinsats och kredittid

med hänsyn till växlingarna i konjunkturerna. Såsom förutsatts i propositionen

torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att efter förhandlingar med

automobilhandlareförbundet besluta om sådana ändringar i förordningen.

Då vad i propositionen i övrigt anförts ej givit anledning till erinran eller

uttalande från utskottet, hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande proposition måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till känna

vad utskottet ovan anfört.

Stockholm den 20 oktober 1959

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Schmidt, Larsson,

Nils Theodor*, Strandler och Larsson, Åke*; samt

från andra kammaren: herrar Sköldin, Regnéll, Agerberg*, Adamsson,

Johnsson i Skoglösa, Bengtsson i Landskrona, Ågren och Ekström i Iggesund.

'' Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herr Regnéll, som ansett att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse:
»I

Kungl. Maj:ts proposition nr 155 föreslås lagstiftning beträffande

lägsta procentuella kontantutbetalning samt längsta kredittid, som skall

få tillämpas vid yrkesmässig försäljning av bilar. Vidare framlägges i propositionen

förslag till straffbestämmelser att gälla vid brott mot bestämmelserna

om kreditvillkor.

I olika sammanhang har tidigare — även från chefens för finansdepartementet

sida — hävdats, att frivilliga överenskommelser mellan staten och

vederbörande bransch borde vara att föredraga framför lagstiftning i de

2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. Nr 43

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr 43 år 1959

fall, där samhällsekonomiska hänsyn påfordrar restriktiva avbetalningsvillkor.

Frivilliglinjen förordades även i den promemoria, som i november 1958

överlämnades till chefen för finansdepartementet av ’1957 års utredning för

avbetalningsregler inom bilhandeln’.

Att handeln med bilar är ett betydelsefullt avsnitt av samhällsekonomien

är utan vidare klart. I och för sig kan emellertid detta faktum enligt utskottets

mening ej anses utgöra tillräckligt skäl för att införa särlagstiftning,

innebärande hårdare reglering av avbetalningshandeln inom en viss

bransch än inom andra. Sådan lagstiftning innebär enligt utskottets åsikt en

icke önskvärd dirigering av konsumenternas fria val. Vad beträffar privatbilismen

har denna ostridligen en växande praktisk betydelse, inte minst

för landsbygdens befolkning. Vad åter beträffar att genom speciallagstiftning

försvåra kreditgivning åt köpare av droskbilar, mindre lastbilar och

skåpvagnar, förefaller en sådan åtgärd gå helt emot den önskan att stöda

småföretagsamheten, åt vilken riksdagen i andra sammanhang givit uttryck.

Vid sidan av dessa principiella synpunkter vill utskottet uttala sin tveksamhet,

huruvida den ifrågasatta lagstiftningen komme alt innebära en

uppbromsning av bilförsäljningen, som skulle kunna sägas ha någon som

helst samhällsekonomisk betydelse. Redan branschens starkt kapitalkrävande

karaktär ålägger försäljarna restriklivitet i kreditvillkoren. Den relativa

lättheten för löntagare och andra att för konsumtionsändamål låna

pengar under nyinförda låneformer i sparbanker och affärsbanker torde

också vara en omständighet, som är ägnad minska effekten av den föreslagna

lagstiftningen.

Då utskottet sålunda anser principiella skäl tala mot särlagstiftning av

töreslagen art samt ifrågasätter dess samhällsekonomiska betydelse, får utskottet

hemställa, att riksdagen måtte avslå Kungi. Maj:ts förevarande proposition

nr 155.»

691616 Stockholm 1959. Isaae Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:325 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om förlängning av tiden för vissa servitut, dels ock i ämnet väckta m s. 5 i texten