Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

1959-11-10 · 39 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1959:44, Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

1

Nr 44

Utlåtande i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning

rörande organisationen av riksbankens kontorsnåt.

Fullmäktige i riksbanken har med skrivelse den 19 februari 1959 överlämnat

en P. M. angående riksbankens kontorsnät, vilken såsom Bilaga

fogats till detta utlåtande, samt hemställt,

att utskottet måtte föreslå riksdagen att besluta, att riksbanken skall bibehålla

avdelningskontor å de platser, där sådana för närvarande är inrättade.

Av fullmäktiges framställning inhämtas, att frågan om riksbankens avdelningskontor

har utretts av en av fullmäktige tillsatt kommitté, som därjämte

enligt sina direktiv har att göra en översyn av den inre organisationen

vid huvudkontoret och att med utgångspunkt från de förslag som kunna

komma att framläggas söka bedöma riksbankens personalbehov inom de

olika tjänstemannakategorierna på något längre sikt. Kommittén har i

december 1958 i ett delbetänkande framlagt sin principinställning i avdelningskontorsfrågan.

Då ställningstagandet till denna fråga synts kommittén

vara av avgörande betydelse för lösandet av kommitténs övriga utredningsuppgifter,

har kommittén förklarat sig ha för avsikt att först sedan

ställning tagits till kommitténs nu framlagda promemoria, fortsätta utredningsarbetet

beträffande övriga till kommittén hänskjutna frågor. Kommittén

har funnit övervägande skäl tala för att riksbanken bibehåller ett kontorsnät.

Med utgångspunkt från att riksbanken sålunda har behov av en lokalorganisation,

har kommittén därefter undersökt möjligheten att vinna besparingar

genom att minska antalet avdelningskontor. Kommittén konstaterar

emellertid, att en utglesning av kontorsnätet oundgängligen måste

medföra en väsentlig försämring av riksbankens service. Under hänvisning

till den verkställda utredningen har kommittén kommit till uppfattningen,

att under nu gällande arbetsmässiga och administrativa förutsättningar skäl

icke föreligga att rubba den nuvarande distriktsindelningen som ansluter

sig till länsindelningen. Samtidigt förutsätter emellertid kommittén, att

därest den totala arbetsvolymen vid avdelningskontoren i en framtid skulle

mera väsentligt minska, en omprövning av distriktsindelningen bör komma

till stånd med sannolika indragningar av vissa kontor som följd.

över den av kommittén framlagda promemorian har Riksbankstjänstemånnens

förening avgivit yttrande. Föreningen konstaterar med tillfredsställelse,

att kommittén förordat ett bibehållande av det nuvarande kontorsnätet.

Fullmäktige har efter övervägande av kommitténs promemoria och där1

— Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. Nr 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande nr ii år 1959

över avgivet yttrande funnit sig böra instämma i vad kommittén anfört.

Sedan riksdagen tagit ställning till den nu framlagda principfrågan samt

kommittén slutfört sitt uppdrag, kommer fullmäktige att för riksdagen

framlägga den organisationsplan, som föranledes av det principiella ställningstagandet.

Utskottet

Frågan om riksbankens kontorsnät har varit föremål för riksdagens

behandling vid flera tillfällen under senare år, senast vid 1952 års riksdag.

Den då framlagda utredningen visade att en indragning av ett större antal

kontor i dåvarande läge skulle medföra betydande komplikationer med hänsyn

till den ringa pensionsavgången under de närmaste åren. Under alla

omständigheter syntes några större förändringar av hänsyn till personalen

icke kunna ske förrän efter 1960, då pensionsavgången beräknades bli

väsentligt större än tidigare. Till dess beräknades också de dåvarande arbetsuppgifterna

ha avsevärt minskats.

De anförda skälen för att uppskjuta ett definitivt ställningstagande till

frågan om omfattningen av riksbankens kontorsnät fann bankoutskottet

bärande. Utskottet förutsatte emellertid att denna fråga ägnades en fortlöpande

och ingående uppmärksamhet från fullmäktiges i riksbanken sida.

Utskottet erinrade om att avdelningskontoren tillkom på en tid då kreditmarknaden

i vårt land var väsentligt mindre utvecklad än för närvarande.

En kontorsindragning syntes därför ur denna synpunkt kunna ske utan

väsentliga olägenheter för allmänheten. På grund härav borde enligt utskottets

mening — med hänsyn till de betydande kostnaderna för riksbankens

avdelningskontor — en allmän indragning av kontoren allvarligt övervägas,

därest icke vid den fortsatta undersökningen nya uppgifter kunde överföras

till avdelningskontoren från andra statliga organ, såsom vissa länsorgan

i residensstäderna, med besparingar för det allmänna som följd. Om

en sådan överflyttning emellertid icke skulle visa sig fördelaktig syntes

man icke kunna undgå att återupptaga frågan om indragning av kontoren

till förnyad prövning. Utskottet underströk i anslutning härtill vikten av

att personalrekryteringen vid riksbanken skedde under beaktande av möjligheten

att en kontorsindragning kunde komma att genomföras. Vid

nämnda tillfälle tillstyrkte utskottet det av fullmäktige framlagda förslaget

om indragning av kontoren i Norrköping och Sundsvall, vilket genomfördes

från och med den 1 januari 1953.

Frågan om riksbankens avdelningskontor har därefter utretts av en av

fullmäktige tillsatt kommitté, som därjämte har att göra en översyn av den

inre organisationen vid huvudkontoret och söka bedöma riksbankens personalbehov

inom olika tjänstemannakategorier på något längre sikt. Kommitténs

första delbetänkande — P. M. angående riksbankens kontorsnät —

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959 3

har av fullmäktige framlagts för utskottet med skrivelse den 19 februari

1959.

Kommittén har ansett att ställningstagandet till avdelningskontorsfrågan

är av avgörande betydelse för lösandet av kommitténs utredningsuppgifter

i övrigt, som därför kommer att behandlas först när det nu framlagda

betänkandet blivit föremål för ställningstagande. Kommittén har funnit

att övervägande skäl talar för att riksbanken bibehåller ett kontorsnät.

Kommittén har vidare konstaterat att en utglesning av kontorsnätet skulle

medföra en försämring av riksbankens service och under hänvisning till

vad i betänkandet anförts förordat att den nuvarande distriktsindelningen

bibehålies under nu gällande arbetsmässiga och administrativa förutsättningar.

Kommittén har emellertid samtidigt redogjort för en organisationsskiss,

innebärande att landet fördelas på 10 avdelningskontor i stället för

på nuvarande 23, varigenom besparingar skulle kunna uppnås på över 1

miljon kronor. Kommittén har emellertid icke förordat att organisationsskissen

genomföres bl. a. med hänsyn till att möjligheterna för riksbanken

att fullgöra sina uppgifter därest så skedde skulle försämras. Bankofullmäktige

har för sin del instämt i vad kommittén anfört och hemställt att

beslut nu måtte fattas om att riksbanken skall bibehålla avdelningskontor

på de platser där sådana för närvarande är inrättade.

Av den förebragta utredningen framgår att avdelningskontoren efter 1952

tillförts vissa nya arbetsuppgifter, främst genom förvaltningen av stödlån

till jordbruket för skördeskador och den av 1956 års riksdag beslutade utlåningsverksamheten

från fonden för supplementär jordbrukskredit. Antalet

av avdelningskontoren förvaltade lån har sedan utgången av 1951 till utgången

av 1958 stigit från 138 739 till 154 294. Någon nvutlåning har emellertid

icke skett från fonden för supplementär jordbrukskredit sedan den 1

december 1957 och en successiv minskning har skett i antalet av avdelningskontoren

från egnahemsorganen och hushållningssällskapen övertagna lån;

dessa lån torde i huvudsak vara slutbetalade om 15—20 år. Någon överflyttning

av arbetsuppgifter från länsorganen i residensstäderna till avdelningskontoren

bar icke kommit till stånd. Det torde emellertid böra påpekas

att 1958 års besparingsutredning föreslagit att frågan om en koncentration

av personaladministrativa och kamerala rutinärenden upptages till

prövning i lämpligt sammanhang.

Utskottet är i likhet med fullmäktige och kommittén berett förorda att

riksbanken tills vidare bibehåller ett kontorsnät. Utskottet har härvid fäst

särskild uppmärksamhet vid att det ur centralbankmässig synpunkt skulle

följa olägenheter både av praktisk och principiell art med en allmän kontorsindragning.

En bedömning av frågan om den lämpliga distriktsindelningen ställer

sig för närvarande knappast lättare än 1952, då detta spörsmål senast prövades

av riksdagen utan att ett definitivt ställningstagande gjordes. Visser
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

ligen har avdelningskontoren i begränsad utsträckning tillförts nya arbetsuPP§ifter

på 1950-talet, men det synes utskottet uppenbart att kontoren

måste få väsentligt ökade arbetsuppgifter för att de skall kunna bibehållas i

nuvarande omfattning på längre sikt. Utskottet vill understryka angelägenheten

av att utredningar rörande möjligheterna att tillföra avdelningskontoren

ytterligare arbetsuppgifter från statsförvaltningen snarast igångsättes

och redovisas för riksdagen. Detta utredningsarbete måste sannolikt omfatta

stora delar av den lokala statsförvaltningen och således företagas i annan

ordning än den hittills inom riksbanken verkställda utredningen. Det torde

få ankomma på fullmäktige i riksbanken — som förutsättes fortlöpande

och ingående uppmärksamma förändringarna i avdelningskontorens arbetsuppgifter

och framlägga förslag till en anpassning av kontorsorganisationen

härefter — att taga initiativet härtill och göra de hänvändelser till Kungl.

Maj :t som i anslutning härtill kan visa sig erforderliga.

Först när dessa undersökningar slutförts kan klart överblickas vilka

arbetsuppgifter riksbankens avdelningskontor kommer att få på längre sikt.

Utskottet vill betona, att utredningarna, bl. a. med hänsyn till den betydande

pensionsavgången vid riksbanken under 1960-talet, bör slutföras

skyndsamt, eftersom ett lägligt tillfälle att inskränka organisationen då

erbjuder sig. I avvaktan på slutförandet av sådana undersökningar och då

utskottet utgår från att en omprövning av distriktsindelningen på längre sikt

måste komma till stånd under 1960-talet, kan utskottet biträda förslaget

om att distriktsindelningen för riksbankens kontorsnät får tills vidare bestå

oförändrad.

Åberopande det anförda hemställer utskottet, att riksdagen — i anledning

av fullmäktiges i riksbanken förevarande framställning — måtte

besluta,

att riksbanken tills vidare må bibehålla avdelningskontor

på de platser där sådana för närvarande är inrättade.

Stockholm den 10 november 1959

På bankoutskottets vägnar:

K. G. EWERLÖF

Närvarande:

från första kammaren: herrar Ewerlöf, Boo, Fahlander, Mogård,

Schmidt, Strandler och Mannerskantz,

från andra kammaren: herrar Sköldin, Regnéll, Eliasson i Sundborn,

Persson i Appuna, Adamsson, Ågren, Ekström i Iggesund och Nordgren.

Reservation

av herrar Mogård och Mannerskantz.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bilaga

PM

ANGÅENDE RIKSBANKENS KONTORSNÄT

(AVGIVEN I DECEMBER 1958)

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande nr ii år 1959

Till Herrar Fullmäktige i Sveriges Riksbank

Genom beslut av bankofullmäktige den 12 september 1957 tillsattes en

kommitté, bestående av herr Hammarskiöld, ordförande, samt herrar Persson,

Svärd, Ekengren och Laurén, med uppdrag att utreda frågan om riksbankens

avdelningskontor. Enligt kommitténs direktiv har kommittén även

att göra en översyn av den inre organisationen vid huvudkontoret och ätt

med utgångspunkt från de förslag som kunde komma att framläggas söka

bedöma bankens personalbehov inom de olika tjänstemannakategorierna på

något längre sikt. Kommittén har även att pröva tjänsternas antal och lönegradsplacering

utifrån den allmänna förutsättningen, att alla möjligheter till

rationalisering och effektivisering av riksbanksarbetet utnyttjas.

Kommittén har i sitt arbete såsom expert anlitat bankokommissarien H.

Borggren. Såsom sekreterare har enligt fullmäktiges förordnande tjänstgjort

bankokommissarien Åke Gustafsson.

Då ställningstagandet till frågan om riksbankens avdelningskontor blir

av avgörande betydelse för lösandet av de utredningsuppgifter som i övrigt

ålagts kommittén, har denna ansett sig böra i delbetänkande redovisa sin

principinställning i avdelningskontorsfrågan. Kommittén får därför, såsom

ett första led vid utredningsarbetets fullgörande, till fullmäktige överlämna

en P. M. angående riksbankens kontorsnät. Sedan ställning tagits till denna

P. M., avser kommittén att fortsätta utredningsarbetet beträffande övriga

till kommittén hänvisade frågor.

Kommitténs betänkande är enhälligt.

Washington och Stockholm i december 1958

LENNART HAMMARSKIÖLD

Hjalmar Ekengren Ragnar Persson

Gunnar Svärd Sture Laurén

/ Åke Gustafsson

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr H år 1959

Riksbankens avdelningskontor

Historik och nuvarande förhållanden

Avdelningskontorens tillkomst och olika förslag till deras utvidgning,

avskaffande eller rationalisering

Riksbankens tjugutre avdelningskontor ha tillkommit successivt under

en lång tidsperiod. Äldst av de nu existerande kontoren äro Göteborgs- och

Malmökontoren, som öppnades 1824, yngst Uppsalakontoret, som öppnades

1903. Femton av kontoren tillkommo före 1897 och stora förhoppningar torde

vid deras tillkomst ha förelegat om möjligheterna att genom kontoren

bereda lägre ränta åt den lånesökande allmänheten. Då genom 1897 års

banklag sedelutgivningsrätten förbehölls riksbanken, inrättades kontor i

samtliga övriga residensstäder. Därefter tillkommo jämväl de numera indragna

kontoren i Sundsvall (1905) och Norrköping (1910).

Under årens lopp ha vid åtskilliga tillfällen diskuterats både en utvidgning

och en total eller partiell indragning av kontoren. Sålunda motionerades

1913 om inrättande av ett kontor i Hälsingborg. Motionen, som synes

ha erhållit visst stöd i bankofullmäktige, avslogs emellertid vid gemensam

votering. I statsrevisorernas berättelse för 1932 anföres att bankväsendets

och kommunikationsväsendets utveckling kunde medföra, att näringslivet

icke längre vore beroende av riksbankens avdelningskontor i samma utsträckning

som vid kontorens inrättande. Vidare antogs att en omläggning

av länsstyrelsernas in- och utbetalningar till postgiro kunde minska beho\et

av riksbankskontor. Bankoutskottet förordade och riksdagen beslöt att uppdraga

åt fullmäktige att verkställa utredning om möjligheterna att organisatoriskt

förenkla kontorsnätet.

Resultatet av utredningen blev att fullmäktige 1935 föreslogo indragning

av kontoren i Mariestad och Nyköping, vilket förslag riksdagen avslog liksom

även ett fullmäktigeförslag 1936 om förflyttning av Mariestadskontoret

till Skövde.

Sedan fullmäktige 1941 ånyo föreslagit indragning av Mariestads- och

Nyköpingskontoren och riksdagen ånyo avslagit framställningen, beslöt

riksdagen hos Kungl. Maj :t hemställa om en förutsättningslös utredning

rörande riksbankens uppgifter och organisation, tryggande av ur samhällssynpunkt

tillfredsställande förhållanden på kreditväsendets område samt

formerna för uppnående av enhetlighet i den offentliga finanspolitiken.

Detta uppdrag ledde så småningom fram till att 1945 års bankkommitté

föreslog inrättande av en statlig affärsbank, vilket i sin tur föranledde

propositioner till 1949 och 1950 ars riksdagar om inrättande av en statlig

affärsbank, numera Sveriges Kreditbank. Vid behandlingen av 1949 års proposition

i detta ämne fann bankoutskottet — i nära överensstämmelse med

1943 års bankoutskott vid behandlingen av den då aktuella genomgripande

omorganisationen av riksbanken — att riksbankens avdelningskontor, eventuellt

med vissa undantag, borde övertagas av den nya statliga affärsbanken.

År 1949 tillsatte fullmäktige i riksbanken och styrelsen i dåvarande Jord
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

brukarbanken gemensamt en kommitté med uppdrag att utreda frågan om

överförande av riksbankens icke-centralbanksmässiga rörelse till den i

princip av riksdagen beslutade statliga affärsbanken. Kommittén föreslog

bl. a. att samtliga riksbankens avdelningskontor skulle —- under förutsättning

av en avveckling av riksbankens affärsbanksrörelse — överföras till

den statliga affärsbanken. Av den missivskrivelse varmed kommittén överlämnade

sitt betänkande synes framgå att kommittén kom till denna slutsats

mera till följd av sin bundenhet vid givna direktiv än av fast övertygelse.

Av skrivelsen framgår nämligen att kommittén funnit, att de med principbeslutet

om inrättande av en statlig affärsbank åsyftade fördelarna icke

kunde uppnås utan olägenheter och svårigheter, vilka kommittén icke kunnat

undanröja. »Därest», säger kommittén, »man av den statliga affärsbanken

vill kräva, att den, efter att ha övertagit i varje fall flertalet av riksbankens

avdelningskontor och en del av riksbankens rörelse, skall vid behov

kunna fullgöra vissa av de kreditmarknadsreglerande uppgifter, som hittills

åvilat riksbanken — något som det inom kommittén rått delade meningar

bni — uppstå vanskligheter att förena ett dylikt krav med önskemålet om en

rörelse uteslutande inriktad efter affärsmässiga linjer. Vissa delar av riksbankens

rörelse, vilka som en konsekvens av principbeslutet böra av tekniska

skäl överföras till den statliga affärsbanken, kunna icke utan vidare

på ett naturligt sätt inordnas i en ren affärsbanksrörelse. Olägenheter uppstå

i vissa hänseenden på grund av att riksbanken icke vidare kan handhava

sedel- och en väsentlig del av myntdistributionen. Man torde icke heller helt

kunna undvika svårigheter vid förenandet inom en och samma institution

av affärsbanksrörelse med förvaltning av ett stort antal lån från statliga

lånefonder, i många fall med socialt syfte. Vidare möta på personalområdet

åtskilliga problem av svårbemästrad art och man torde få räkna med en

relativt lång övergångstid, innan dessa problem kunna bliva slutligt avvecklade

på ett sådant sätt, att irritationsmoment och hinder för en rationell

personalorganisation inom den statliga affärsbanken elimineras.»

Då kommittéförslaget anmäldes för bankofullmäktige, anförde dessa, att

de med hänsyn till kommitténs nyss återgivna betänkligheter funnit tveksamt,

huruvida fjolårets principbeslut borde fullföljas i vad det avsåge överlämnandet

till den statliga affärsbanken av den del av riksbankens rörelse,

som ej vore av centralbanksmässig karaktär. Skulle Kungl. Maj :t och riksdagen

likväl önska till alla delar vidhålla 1949 års principbeslut, borde

emellertid riksbankens avdelningskontor övergå till den nya banken. Då

man inom fullmäktige befarade, att riksbankens möjligheter till konjunkturutjämning

genom påverkan av kreditmarknaden skulle minskas, om en

del av riksbankens rörelse samt avdelningskontor nu överfördes till den

statliga affärsbanken, föreslogo fullmäktige, att fullmäktige skulle få utse

hälften av ledamöterna i affärsbankens styrelse, att en särskild garantifond

skulle ställas till affärsbankens förfogande som underlag för en eventuellt

erforderlig konjunklurutjämnande kreditgivning samt att riksbanken dessutom

finge — i samma sytte — insätta medel i den statliga affärsbanken.

En hel råd reservationer och särskilda yttranden — av varierande innehåll,

utom beträffande avdelningskontoren, vilka enligt samtliga reservationer

och särskilda yttranden i huvudsak borde bibehållas hos riksbanken —

fogades till fullmäktiges protokoll i detta ärende. Sedan även flertalet remissinstanser

ifrågasatt, huruvida del vore möjligt eller lämpligt att riksbanken

avstod från avdelningskontoren och sedan förslaget om garantifond

genomgående avstyrkts i remissutlåtandena, anslöt sig departementschefen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

9

i proposition till riksdagen (prop. 157/1950) till fullmäktiges uppfattning,

att avdelningskontoren borde bibehållas. Samtidigt uttalade departementschefen

sin anslutning till ett av vissa fullmäktige gjort uttalande om angelägenheten

av ett intensifierat arbete för rationalisering av riksbankens

organisation samt översyn av dess kontorsnät.

Ur bankoutskottets utlåtande över propositionen kan vara av intresse att

notera att bankoutskottet uttalade, att den statliga affärsbanken borde bedriva

sin verksamhet i konkurrens med privatbankerna på samma villkor

som dessa. Vidare erinrade utskottet om att riksbanken under senare år pålagts

uppgifter av icke centralbanksmässig karaktär såsom bosättningslånen

samt förvaltningen av statliga fonder, som tidigare handhafts av myndigheter

under Kungl. Maj :t. År 1948 hade riksbanken sålunda övertagit avvecklingen

av egnahemsorganens och hushållningssällskapens betydande lånestock.

Väsentligen hade detta kunnat ske genom att taga i anspråk de outnyttjade

organisatoriska och personella tillgångar som avdelningskontoren representerade.

Härigenom hade avdelningskontorens kapacitet blivit bättre utnyttjad

och fondförvaltningen ordnats på ett tillfredsställande sätt. Utskottet

fortsätter:

Såsom av propositionen framgår, torde i samband med en väntad översyn av

den statliga fondrörelsen fråga uppkomma om att tillföra riksbanken ytterligare

arbetsuppgifter av likartad beskaffenhet, eventuellt även kamerala göromål från

länsstyrelserna. Huruvida riksbanken framdeles bör bibehålla och eventuellt utöka

sina fondförvaltande uppgifter eller icke, är i första hand ett organisatoriskt spörsmål.

Därest riksbankens kontorsnät med hänsyn till statens konjunkturpolitik

eller riksbankens centralbanksmässiga uppgifter i övrigt anses böra bestå i ungefär

nuvarande omfattning, lärer frågan om kontorens anlitande för här avsedda

ändamål närmast bli beroende på de föredelar, detta ur den allmänna statsnyttans

synpunkt kan medföra i jämförelse med andra tänkbara alternativ. Självfallet bör

härvid beaktas, att kontorens rörelse inom detta vid sidan om riksbankens egentliga

verksamhet liggande område icke kommer att försvåra riksbankens uppgifter

som centralbank. I detta sammanhang må jämväl erinras om att departementschefen

ansett möjligt att undanröja det hinder för fondförvaltningens överlämnande

till affärsbanken, som ligger i att beslutanderätten beträffande avskrivning

av statliga fordringar icke kan anförtros ett statligt aktiebolag. En omprövning av

detta spörsmål synes därför måhända vara påkallad. Utskottet förutsätter, att här

framförda synpunkter komma under övervägande i samband med den blivande utredningen

om en rationalisering och förenkling av den statliga fondförvaltningen.

Vid de fortsatta övervägandena rörande riksbankens kontorsnät bör självfallet

vederbörlig hänsyn tagas jämväl till de uppgifter, som avdelningskontoren ha

i fråga om sedel- och myntdistributionen och vilka i särskild grad torde påverka

ställningstagandet, då det gäller att slutligt bestämma kontorens antal och förläggning.

Med det ovan anförda har utskottet velat framhålla önskvärdheten av att vid

de utredningar rörande avdelningskontorens funktioner in. in., som förebådats i

propositionen, riksbankens uppgifter som centralbank särskilt beaktas. När utskottet

i likhet med departementschefen förordat, att riksbanken tills vidare skall

behålla sitt kontorsnät, har utskottet förutsatt, att utredningarna snarast komma

till stånd.

Icke minst med hänsyn till riksbankens personalorganisation är det angeläget,

att här avsedda spörsmål lösas snarast möjligt. Det sedan länge rådande provisoriska

tillståndet inom riksbanken har icke kunnat undgå att medföra olägenheter.

Alltsedan år 1944 har riksbanken, efter det att dess organisation i flera år

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande nr H år 1959

legat i stöpsleven, i fråga om personalorganisationen arbetat med s. k. övergångsplaner.

Ovissheten om hur riksbanken slutligen kommer att organiseras har givetvis

medfört en känsla av osäkerhet hos personalen. Då emellertid alltjämt åtskilliga

frågor beträffande avdelningskontoren kvarstå olösta, måste man tyvärr

räkna med en förlängning av nu rådande provisoriska förhållanden.

Utskottet vill slutligen understryka vikten av att jämsides med utredningarna

rörande avdelningskontorens framtida uppgifter rationaliseringsarbetet beträffande

riksbankens inre organisation vid såväl huvud- som avdelningskontoren

intensifieras. Härvid må framhållas, att även om de besparingar som kunna ernås

genom förändringar i kontorsnätet eller genom rationalisering av den inre organisationen

icke omedelbart bli så betydande eller till och med under en ny övergångstid

medföra kostnadsökningar, detta i och för sig icke bör hindra åtgärdernas

genomförande, om blott större kostnadsbesparingar på längre sikt kunna realiseras.

Det i olika sammanhang begärda fortsatta utredningsarbetet angående

riksbanlcsarbetets rationalisering och effektivisering verkställdes på fullmäktiges

uppdrag av dåvarande riksbankschefen Lemne.

Utredningsmannen handlade efter principen, att det centralbanksmässiga

arbetet i riksbanken ökat och krävde förstärkning av personalen för centralbanksuppgifter

men att varken detta eller andra av honom framförda förslag

till lönegradsuppflyttningar m. in., vilka skulle medföra kostnadsökningar,

borde få leda till ett totalt sett ökat behov av arbetskraft. Tillämpningen

av dessa riktlinjer ledde till sedermera också genomförda förslag om

indragning av avdelningskontoren i Norrköping och Sundsvall, överflyttning

av rembursärenden från riksbanken till Sveriges Kreditbank, viss ytterligare

minskning av utrikesavdelningens arbete med diverse småärenden,

såsom handel med utländska sedlar, indragning av en ombudsmanstjänst

och avveckling av huvudkontorets utgivning av avbetalningslån.

Utredningsmannen, med vilken fullmäktige instämde, förklarade sig emellertid

icke beredd att framlägga definitiva förslag till den framtida organisationen

av avdelningskontoren. Utredningsmannen framhöll beträffande

denna fråga, att under alla förhållanden några större förändringar i denna

organisation, med hänsyn till konsekvenserna för personalen, icke kunde ske

förrän efter år 1960 då pensionsavgången beräknades komma att väsentligt

öka. Utredningsmannen tilläde, att man även borde utreda, om icke nya

arbetsuppgifter i kostnadsbesparande syfte skulle kunna överföras till avdelningskontoren

från andra statliga organ för att motverka den nedgång i

kontorens verksamhet som kunde förväntas genom den successiva minskningen

av arbetet med de från egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen

övertagna lånefonderna.

Ytterligare må nämnas att utredningsmannen beräknade, att ett genomförande

av hans förslag skulle efter en övergångstid leda till en årlig kostnads

ökning av ca 155 000 kronor och en årlig kostnads minskning av

525 000 kronor.

Utredningsmannens av fullmäktige biträdda förslag godkändes av 1952

års riksdag. Ur bankoutskottets utlåtande (uti. nr 35) i ärendet må följande

synpunkter förtjäna särskilt referat.

Utskottet uttalade, att det vore av den största betydelse, att riksbanken

gåves alla resurser som erfordrades för att de centralbanksmässiga uppgifterna

skulle kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt. De av utredningsmannen

anförda skälen för att uppskjuta ett definitivt ställningsta
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr it år 1959

11

gande till frågan om omfattningen av riksbankens kontorsnät syntes utskottet

bärande. Utskottet anförde härom vidare följande:

Utskottet förutsätter emellertid, att denna fråga ägnas en fortlöpande och ingående

uppmärksamhet från fullmäktiges sida. Det torde få erinras om att avdelningskontoren

tillkommo på en tid då kreditmarknaden i vårt land var väsentligt

mindre utvecklad än för närvarande. En kontorsindragning synes därför ur denna

svnpunkt numera kunna ske utan väsentliga olägenheter för allmänheten. På grund

härav bör enligt utskottets mening — med hänsyn till de betydande kostnaderna

för riksbankens avdelningskontor — en allmän indragning av kontoren allvarligt

övervägas, därest icke vid den fortsatta undersökningen, såsom av utredningsmannen

framhållits, nya uppgifter kunna överföras till avdelningskontoren från

andra statliga organ, såsom vissa länsorgan i residensstäderna, med besparingar

för det allmänna som följd. Om en sådan överflyttning emellertid icke skulle visa

sig fördelaktig, synes man enligt utskottet icke kunna undgå att återupptaga frågan

om indragning av kontoren till förnyad prövning. Utskottet vill i anledning

av det anförda understryka vikten av att personalrekryteringen vid riksbanken

sker under beaktande av möjligheten att en kontorsindragning kan komma att

genomföras.

Oaktat utredningen om riksbankens och därmed avdelningskontorens arbetsuppgifter

icke nu kan anses avslutad, ha fullmäktige biträtt utredningsmannens

förslag angående indragning av kontoren i Norrköping och Sundsvall, de enda

kontor som icke äro belägna i residensstäder. Enligt fullmäktiges mening kan

nämligen en dylik organisationsändring ske utan ställningstagande till den större

frågan. Mot detta förslag ha, såsom framgår av den föregående redogörelsen, invändningar

framförts av representanter för de bägge städerna. Av vad utskottet

i det föregående anfört rörande den fortsatta översynen av riksbankens kontorsorganisation,

särskilt vad beträffar möjligheterna att från statliga organ i residensstäderna

överföra arbetsuppgifter till avdelningskontoren, torde framgå, att en

dylik indragning i vart fall icke kan anses föregripa den fortsatta utredningen.

Utskottet har heller icke kunnat finna, att övertygande skäl kunnat förebringas

för ett bibehållande av de bägge kontoren i Norrköping och Sundsvall. Med hänsyn

till de betydande kostnadsbesparingar, som stå att vinna genom den föreslagna

kontorsrationaliseringen, har utskottet därför ansett sig böra tillstyrka fullmäktiges

förslag om indragning av ifrågavarande bägge kontor.

Sedermera ha avdelningskontoren tillförts nya arbetsuppgifter, främst

genom att anförtros förvaltningen av stödlån till jordbruket för skördeskador

och den av 1956 års riksdag beslutade utlåningsverksamheten från

fonden för supplementär jordbrukskredit. Antalet av avdelningskontoren

förvaltade lån ha därmed sedan utgången av 1951 till utgången av 1957

stigit från 138 739 till 156 263.1 Handläggning av ärenden angående investeringskonton

och skogskonton har vidare anförtrotts riksbanken. Däremot

har avdelningskontorens befattning med växeldiskontering starkt minskats.

Vidare må nämnas att fullmäktige i skrivelse till Kungl. Maj :t den 9 januari

1953 anmält att riksbanken vore beredd övertaga förvaltningen av värnpliktslån

som utlämnats eller komme att utlämnas jämlikt förordningen

1940: 824 och kungörelsen 1945:494 angående lån från värnpliktslånefonden.

Fullmäktige anförde därvid att denna låneverksamhet torde kunna fullgöras

vid riksbankens kontor utan att den påverkade personalbehovet vid

kontoren och utan att riksbanken bereddes särskild ersättning för sina

bestyr.

1 Den 30 november 1958 utgjorde lånens antal 154 589.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

Översikt över avdelningskontorens nuvarande arbetsuppgifter och dessas

utveckling under senare år

För en bedömning av det arbete avdelningskontoren utför under nuvarande

förhållanden och för en belysning av deras framtida organisation,

rationaliserings- och utvecklingsmöjligheter bör det vara av värde att göra

en översikt i stora drag av kontorens insatser på olika arbetsområden.

Kontorens uppgifter kunna uppdelas i följande arbetsområden.

1. Kassarörelse.

2. Inlåning.

3. Utlåning.

4. Diverse serviceuppgifter för allmänheten.

5. Beredskapsuppgifter.

1. Kassarörelse. Kassarörelsens viktigaste och tillika mest tids- och arbetskrävande

uppgifter äro in- och utväxling av sedlar och mynt. Därtill kommer

handhavandet av de kassatransaktioner som förekomma i samband med

fullgörandet även av övriga arbetsuppgifter.

In- och utväxlingen av sedlar är utan tvivel att räkna till riksbankens

centralbanksmässiga uppgifter och en uppgift, som under det senaste årtiondet

visat en stark ansvällning till följd av det stigande sedelomloppet.

Redan en uppgift om dettas stegring från utgången av 1945, då det utgjorde

nära 2,8 miljarder kronor, till utgången av december 1957, då det

uppgick till 5,8 miljarder kronor, ger en antydan om den mycket kraftiga

ökningen av denna del av riksbankens arbete. Den nuvarande omfattningen

härav belyses kanske än bättre av uppgiften, att under år 1957 vid avdelningskontoren

uppräknades över 1,8 miljoner buntar sedlar med 100 st.

sedlar i varje bunt eller, annorlunda uttryckt, 180 miljoner sedlar. Det ställer

sig svårt att exakt beräkna antalet personer, som vid avdelningskontoren

syssla med sedelräkning, med hänsyn till att sedelräkningen starkt varierar

mellan olika dagar i samma månad och att vid toppbelastning icke sällan

hela kontorets personal får ägna eu avsevärd tid åt att avverka en anhopning

av oräknade sedlar. Ett av resultaten av den av 1943 års riksdag beslutade

omorganisationen av riksbanken var, att i riksbankens organisation

infogades s. k. reservpersonal för sedelräkning, kvinnliga tjänstemän som

åtog sig att på kallelse tjänstgöra med sedelräkning mot dagarvode. Genom

möjligheten att variera antalet inkallade sedelräknare med växlingen i sedelinströmningen

erhöll man en smidig och kostnadsbesparande organisation

för detta arbete. Denna anordning, som varit av stor betydelse för riksbankens

huvudkontor, har vad avdelningskontoren beträffar främst varit av

vikt vid de största kontoren. Vid mindre kontor har som ovan nämnts även

den ordinarie personalen i betydande utsträckning använts för sedelräkning

i den mån den hunnit med detta utan intrång på sitt ordinarie arbete.

Man har emellertid även beträffande de mindre kontoren successivt arbetat

för att hålla den mera fast anställda personalen, främst i högre lönegrader,

vid erforderligt minimum och man använder numera i ökad omfattning

tillfälligt anställd personal för sedelräkningsarbetet. Genom inrättandet av

en ny tjänstekategori, bankexpeditörer, som tillkom med anledning av beslut

av 1955 års riksdag, har man även nått därhän, att man med gott resultat

kunnat ersätta kassörer i högre lönegrad med bankexpeditörer, något

som dels medfört kostnadsbesparing för banken dels lett till alt mera kvalificerad

personal, som tidigare bundits vid kassörsarbete, kunnat utnyttjas

för mera krävande arbetsuppgifter.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

13

I syfte att utjämna sedelräkningen kontoren emellan, minska påfrestningarna

på personal och lokaler samt av kostnads- och säkerhetsskäl undvika

onödiga sedeltransporter har man sökt göra varje kontor så långt möjligt

självförsörjande med avseende på sedlar genom överenskommelser med

postverket om lämplig fördelning av postens sedelleveranser till olika riksbankskontor.

I detta sammanhang må nämnas att riksbanken bl. a. för att förkorta och

förminska antalet sedeltransporter har byggt ut valvsutrymmena vid åtskilliga

för sedelförvaring lämpliga kontor och där inlagt sedeldepåer, som kunna

utnyttjas för tillgodoseende av föreliggande behov.

Myntdistributionen är f. n. mindre rationellt ordnad än sedeldistributionen

därigenom att det under Kungl. Maj :t sorterande myntverket distribuerar

mynt icke blott till riksbanken utan i viss utsträckning även direkt

till banker och andra företag t. o. m. i landsorten. Under tidigare år var

mynttillverkningen icke tillräcklig för behovet och det var därför icke möjligt

för riksbanken att i tillfredsställande omfattning förse sina kunder med

mynt. Men numera — sedan riksbankens behållning av skiljemynt stigit

från ca 1,2 miljoner kronor vid utgången av 1945 till ca 24,7 miljoner vid

utgången av 1957 (per 30/9 1958 icke mindre än 35,3 miljoner kronor) —

har riksbanken goda möjligheter att ordna en tillfredsställande myntdistribution

för såväl företag som enskilda. Som förhållandena f. n. gestalta sig,

kan det inträffa, att nya mynt levereras direkt till kunder från myntverket

även i fall då vederbörande riksbankskontor ha valven fyllda med mynt.

Mynträkningen medför icke samma svårigheter för riksbanken som sedelräkningen.

Den verkställes regelmässigt med elektriskt drivna mvnträkningsmaskiner

vid kontoren.

Kassarörelsen i övrigt vid kontoren kan i detta sammanhang förbigås, då

den endast är en följd av riksbankens övriga transaktioner. 2

2. Inlåning. Inlåningsformerna i riksbanken äro f. n. checkräkning,

depositions- och kapitalräkning samt vissa inlåningsräkningar avseende medel

vilka av penningpolitiska eller skattepolitiska skäl ansetts böra spärras

under viss tid. Sistnämnda inlåningsräkningar äro f. n. av fyra slag, nämligen

investeringskonto för skog, skogskonto, konto för investering i skogsbruk

samt konto för investering i rörelse.

Checkräkning skontona avse statliga organ, banker och övriga insättare

och äro, arbetsmässigt sett, av relativt ringa betydelse för avdelningskontoren.

Depositions- och kapitalräkning förekommer i mycket begränsad omfattning

och uteslutande vid huvudkontoret.

Övriga konton — d. v. s. investerings- och skogskontona — utgöra nya

arbetsuppgifter som tillförts riksbanken under de sista fem åren.

Investeringskonto för skog grundar sig på lagbestämmelser från 1951,

varigenom föreskrevs att idkare av skogsbruk skulle på spärrat konto i

riksbanken insätta viss del av intäkten av skogsbruk. Medlen avse i de flesta

fall intäkt under år 1952 och 1953. I princip skulle medlen vara spärrade

under cirka fem år och därefter återbetalas. Antalet dylika konton var den

30 juni 1958 vid avdelningskontoren 424.

Enligt under 1954 utfärdade författningar kan fysisk person, oskift dödsbo

eller familjestiftelse insätta viss del av intäkten av skogsbruk på särskilt

konto i bank (s. k. skogskonto). Syftet med kontona är att bereda

skattskyldiga möjligheter till utjämning av skatt på grund av intäkt av

skogsbruk. Detta sker genom att den skattskyldige erhåller uppskov med

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

taxering för viss del av intäkten, vilken insättes på skogskonto. När inedlen

uttagas, upptas de till beskattning. Sedan tio år förflutit från ingången av

det år inbetalning senast skolat ske, skola innestående medel återbetalas.

Skogskonto föres även hos andra kreditinrättningar. Antalet skogskonton i

riksbanken uppgick den 30 juni 1958 vid avdelningskontoren till 3 339 och

torde till större delen bestå av medel som överflyttats till skogskonto från

ovannämnda, uteslutande i riksbanken förekommande investeringskonton

för skog.

Enligt en i maj 1955 utfärdad förordning kan aktiebolag och ekonomisk

förening under vissa förutsättningar erhålla avdrag vid taxering av intäkt

av jordbruksfastighet och av rörelse för medel som avsätts till s. k. investeringsfond.

En förutsättning härför är att vederbörande företag på särskilt

konto i riksbanken (konto för investering i skogsbruk eller konto för investering

i rörelse) sätter in fyrtio procent av medel som företaget för visst beskattningsår

avsatt till investeringsfond. Högst 30 % av ursprungligen inbetalat

belopp å sådant investeringskonto i riksbanken kan efter uppsägning

tas ut sedan fem år förflutit från ingången av det år under vilket inbetalningen

skett. Uttag dessförinnan eller uttag av resterande del av kontobehållningen

kan få ske under vissa förutsättningar, dock endast efter beslut

av Kungl. Maj :t eller i vissa fall arbetsmarknadsstyrelsen.

Antalet konton vid riksbankens avdelningskontor utgjorde per den 30

juni 1958 för investering i skogsbruk 21 och för investering i rörelse 424.

3. Vtlåningsrörelsen. Avdelningskontorens utlåning inklusive deras förvaltning

av lån som utgivits av andra statliga institutioner är av skiftande

art och av betydande omfattning såväl vad gäller belopp som antal lån.

Denna verksamhet har under de sista tio åren totalt sett vuxit kraftigt.

Per den 31 december 1957 förvaltade sålunda riksbankens avdelningskontor

ca 156 000 lån till allmänheten, växlar undantagna. Motsvarande

antal utgjorde ca 60 000 per utgången av 1945.

Avdelningskontorens utlåningsrörelse och låneförvaltning omfattar förutom

växeldiskontering i huvudsak följande lånetyper, nämligen hgpotekslån,

avbetalningslån, bosättningslån, från egnahemsorganen och hushållningssällskapen

övertagna lån, lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit,

stödlån till jordbrukare samt lån från fonden för supplementär

jordbrukskredit.

a. Växeldiskontering. Växeldiskonteringen har under en lång följd av år

successivt nedgått vid avdelningskontoren. Riksbankens tidigare funktion

att genom växeldiskontering utöva konkurrens med bankerna i syfte att

pressa deras räntor saknar för närvarande aktualitet. Helt uteslutet är dock

icke att riksbanken i ett konjunkturläge, som präglas av arbetslöshet och

minskad benägenhet hos affärsbankerna att ta risker, ånyo skulle uppträda

på denna marknad. Utsikten härtill är dock mindre efter tillkomsten av

Sveriges Kreditbank som, i den mån dess resurser förslå, vid behov kan

anlitas för delta ändamål.

Rediskontering av växlar har under senare år ej förekommit. Vid behov

av kassaförstärkning använda sig bankerna i stället av möjligheten att i

riksbanken belåna en del av sitt stora obligationsinnehav.

b. Hypotekslån utlämnas för närvarande i begränsad omfattning vid avdelningskontoren.

Till antal och belopp utgjorde hypotekslånen vid dessa

kontor den 31 december 1945 4 505 respektive ca 8,95 milj. kronor och ultimo

1957 1 909 respektive 4,2 milj. kronor. Hypotekslån utlämnas vid kontoren

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959 15

praktiskt taget endast mot säkerhet av statliga eller vissa slag av statsgaranterade

obligationer. Såsom framgår av ovanstående sifferuppgifter är

hypotekslånerörelsen vid kontoren av ringa omfattning. Den fyller icke någon

centralbanksmässig funktion men är i vissa sammanhang av betydelse

som service åt allmänheten.

c. Avbetalningslån utlämnas i regel mot borgen med ett till högst 15 000

kronor per låntagare begränsat belopp och dessutom vid de s. k. garantilånen

(akademikerlån, polislån, lån till studerande och flyktingstudenter)

mot statsgaranti. På initiativ av dåvarande riksbankschefen Lemne i dennes

den 25 september 1952 avslutade utredning angående riksbanksarbetets

rationalisering och effektivisering utges numera icke längre några avbetalningslån

vid huvudkontoret. Övriga kreditinstitut i Stockholm torde ha tillräcklig

kapacitet för att sörja för den förhållandevis begränsade kreditgivning

som kan erfordras för ifrågavarande ändamål. Dessutom har härigenom

vunnits att riksbanken under en period av kreditåtstramning icke på

detta område kan antagas lämna krediter, som vederbörande lånesökande

måhända skulle ha förvägrats i bankerna. Möjlighet föreligger dock för riksbanken

att när som helst återupptaga denna långivning i full omfattning

i den mån detta skulle visa sig erforderligt. Den allmänna kreditåtstramningen

tillämpas även på avdelningskontorens avbetalningslånegivning. I stort

sett torde denna numera endast avse lån till studerande ävensom garantilån.

Totalbeloppet utestående avbetalningslån vid avdelningskontoren uppgick

i runt tal per utgången av 1945 till 31,7 milj. kronor och per utgången av

1957 till 49,0 milj. kronor. Antalet lån, specificerat på varje avdelningskontor,

utgjorde vid ovannämnda tidpunkter

Ult. 1945

Ult. 1957

Antal

Belopp i tkr.

Antal

Belopp i tkr.

Göteborg........................

3 009

3 141,9

1 210

4 994,7

Malmö..........................

2 522

2 896,7

1 203

6 032,9

Falun...........................

689

1 062,7

368

1 054,9

Gävle...........................

1 497

1 839,8

665

1 685,6

Halmstad.......................

553

983,7

307

868,2

Härnösand......................

600

773,1

784

1 956,3

Jönköping.......................

1 368

2 065,1

521

1 319,8

Kalmar.........................

359

455,3

230

595,8

Karlskrona......................

713

707,6

248

560,6

Karlstad........................

386

536,3

287

923,2

Kristianstad.....................

310

532,2

377

1 188,9

Linköping.......................

746

1 106,2

827

2 298,9

Luleå...........................

1 861

1 766,4

1 001

2 836,3

Mariestad.......................

319

533,6

202

603,8

Norrköping......................

1 215

1 416,5

—

—

Nyköping.......................

559

884,9

328

984,1

Sundsvall.......................

912

984,2

•-

—

Umeå...........................

1 356

1 842,6

711

1 917,2

Uppsala.........................

2 558

3 280,6

2 707

12128,7

Visby...........................

538

723,3

262

950,6

Vänersborg......................

327

501,0

202

573,3

Västerås........................

769

1 066,0

492

1 421,5

Växjö..........................

234

371,8

330

1 008,6

Örebro..........................

880

1 168,1

433

1 273,3

Östersund.......................

781

1 035,5

614

1 823,2

Medelbelopp per lån

25 061

31 675,1

1 264

14 309

49 000,4

3 424

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

Av ovanstående sifferuppgifter kan framräknas att medelbeloppet per lån

stigit kraftigt, nämligen från 1 264 kronor till 3 424 kronor. Detta torde

mindre bero på penningvärdets fall än på det förhållandet, att riksbankens

avbetalningslån mer kommit att avse studielån än, såsom tidigare, diverse

smålån för bestridande av kostnader i samband med sjukdom, möbelanskaffning

e. dyl. Riksbankens medverkan vid studielån med statlig garanti

innebär beloppsmässigt också en utvidgning av riksbankens lånerörelse.

Enligt gällande regler utgöra nämligen t. ex. akademikerlånen en konsolidering

icke blott av de lån som vederbörande under studietiden erhållit i riksbanken

utan också av lån, upptagna i andra kreditinstitut, förutsatt dock

att den största delen av den under studietiden samlade låneskulden utgjorts

av riksbankslån.

d. Bosättningslån. Bosättningslånens handläggning är relativt arbetskrävande

för kontoren på grund av lånens stora antal och på grund av att de utlämnas

utan vare sig real- eller namnsäkerhet och för den skull ofta mer

än andra lån föranleda dels en noggrann prövning av låntagarens ekonomi

och skötsamhet före lånebeviljandet dels, trots detta, även indrivningsåtgärder

av olika slag. Totala antalet bosättningslån vid avdelningskontoren

utgjorde per utgången av 1945 ca 45 000 och totalbeloppet ca 25,5 milj. kronor.

Vid utgången av 1957 är antalet ca 40 000 och totalbeloppet ca 42 milj.

kronor, vilket återspeglar en rätt betydande ökning av medelbeloppet per

utgivet lån.

Antalet bosättningslån vid avdelningskontoren per utgången av 1945

respektive 1957 fördelat på de olika kontoren framgår av följande sammanställning.

Ult. 1945

Ult. 1957

Antal

Belopp i tkr.

Antal

Belopp i tkr.

Göteborg........................

6 360

3 680,9

3 494

3 285,8

Malmö..........................

6 607

3 943,0

5 218

5 164,4

Falun...........................

1 672

932,6

1 329

1 397,2

Gävle...........................

2 480

1 465,7

2 299

2 402,1

Halmstad.......................

1 358

759,2

823

837,7

Härnösand......................

1 109

590,7

2 456

2 516,9

Jönköping.......................

2 427

1 378,5

1 786

1 669,6

Kalmar.........................

983

449,8

1 202

1 255,4

Karlskrona......................

955

493,1

954

1 045,3

Karlstad........................

2 179

1 128,9

1 533

1 593,8

Kristianstad.....................

1 331

573,9

1 349

1 524,3

Linköping.......................

1 458

591,0

2 240

2 518,4

Luleå...........................

1 222

613,1

2 175

2 311,6

Mariestad.......................

1 535

899,8

1 517

1 605,8

Norrköping......................

1 263

619,4

—

—

Nyköping.......................

1 887

1 115,6

1 310

1 325,7

Sundsvall.......................

963

577,7

—

—

Umeå...........................

895

474,1

2 020

2189,1

Uppsala.........................

1 261

832,5

1 576

1 869,1

Visby...........................

260

137,8

233

260,6

Vänersborg......................

1 302

739,9

1 752

1 926,8

Västerås........................

2 053

1 275,3

1 843

1 870,7

Växjö...........................

656

313,3

824

889,3

Örebro..........................

2 324

1 429,3

1 608

1 735,2

Östersund.......................

855

477,7

779

851,8

45 395

25 492,8

40 320

42 046,6

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr H år 1959

17

Nedgången i antalet lån avspeglar främst en minskad äktenskapsfrekvens.

Antalet giftermål per år har sålunda från 1945 till 1956 nedgått från ca

64 000 till ca 51 500.

Samtidigt som man kan konstatera att arbetet med utgivandet och förvaltningen

av bosättningslånen är en mycket arbetskrävande uppgift för

riksbankskontoren kan man också visa ett gott resultat i fråga om återbetalningen

av lånen. Av det sammanlagda belopp som utgivits i bosättningslån

under perioden 1938—1947 har sålunda avskrivits endast 2,0 procent. Det

bör tilläggas att de icke-avskrivna lån från nämnda period som ej slutbetalats

i regel alltjämt äro föremål för amorteringar, varför den slutliga avskrivningsprocenten

icke torde komma att mera väsentligt höjas.

e. Från egnahemsorganen och hushållningssällskapen övertagna lån (i

fortsättningen för enkelhetens skull benämnda egnahemslån). Samtliga lån

som under denna rubrik förvaltas av avdelningskontoren överfördes till

riksbanken under 1948 och utgör sålunda en under senare år nytillkommen

arbetsuppgift för riksbanken.

De övertagna lånen förvaltades före 1948 av egnahemsnämnder och hushållningssällskap.

I samband med att egnahemsnämndernas verksamhet

upphörde och hushållningssällskapens låneverksamhet omkring 1948 omlades,

övertogs viss beslutanderätt i fråga om lånen — såsom t. ex. utbyte

av säkerheter eller överflyttning av lånet till ny ägare av belånad fastighet

— av lantbruksnämnderna respektive länsbostadsnämnderna. Till följd av

riksbankens övertagande av låneförvaltningen i övrigt har intim kontakt och

samarbete etablerats mellan vederbörande riksbankskontor och länsnämnder.

Ifrågavarande lånetyper vid avdelningskontoren äro av tretton olika slag,

här nedan förtecknade till antal och utestående belopp vid utgången av

1948 respektive utgången av 1957.

Ult.

1948

Ult. 1957

Antal

Belopp i tkr.

Antal

Belopp i tkr.

Göteborg........................

2

881

7

612,1

1

548

4 099,2

Malmö..........................

1

015

6

091,0

516

2 955,0

Falun...........................

2

676

8

968,1

1

575

4 849,0

Gävle...........................

3

920

11

318,0

2

734

6 697,5

Halmstad.......................

3

643

15

409,5

2

197

8 797,0

Härnösand......................

4

560

11

684,1

4

794

10 343,8

Jönköping.......................

1

400

6

356,4

965

4 101,8

Kalmar.........................

2

676

9

062,1

1

380

5 037,8

Karlskrona......................

2

596

9

087,4

1

509

5 819,4

Karlstad........................

5

407

18

017,6

3

111

9 142,3

Kristianstad.....................

5

787

22

116,4

3

073

12167,8

Linköping.......................

2

465

8

442,7

1

901

7 491,7

Luleå...........................

8

248

19

339,5

5

199

11 770,0

Mariestad.......................

3

029

10

039,9

1

446

5 558,9

Norrköping......................

1

225

4

844,9

—

—

Nyköping.......................

2

830

13

991,4

1

648

8131,0

Sundsvall.......................

2

115

5

471,2

—

Umeå..........................

6

665

20

154,3

4

097

11 683,6

Uppsala.........................

3

331

11

617,9

1

982

6 751,5

Visby...........................

3

041

9

029,9

1

751

4 941,7

Vänersborg......................

5

711

19

872,3

3

762

12 629,7

Västerås........................

t

610

6

438,1

921

3 230,2

Växjö...........................

2

702

10

305,8

1

820

5 949,5

Örebro..........................

2

080

4

626,1

812

1 873,4

Östersund.......................

5

757

16

441,6

3

605

9 088,6

87 370

286 338,3

52 346

163 110,4

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 saml. Nr 44

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bankoutskottets utlåtande nr ii år 1959

Övertagandet av ifrågavarande lån innebar i starten väsentliga påfrestningar

på riksbankskontorens organisation och förorsakade ett betydande

merarbete, som emellertid i avsevärd grad utjämnades genom rationaliseringsåtgärder

och viss personalförstärkning. I rationaliseringssyfte hade

inrättats ett centralt adressregister vid riksbankens huvudkontor i Stockholm

för aviutskrifter. Genom att detta register även omfattade avbetalnings-,

bosättnings- och stödlån har dess betydelse i arbetsbesparande syfte

varit avsevärd för riksbanken.

Den ökade arbetsbelastningen genom låneövertagandet fördelade sig

ganska ojämnt på olika avdelningskontor beroende på dels det starkt varierande

antalet lån i olika län, dels den olika kvalitén hos lånematerialet i

skilda landsändar vid övertagandet.

Ifrågavarande låneförvaltning torde emellertid i stort sett tillfredsställande

ha kunnat assimileras med riksbankskontorens verksamhet i övrigt.

Lånens antal ha, såsom också framgår av ovanstående tabell, nedgått allteftersom

slutbetalning skett, och en ytterligare minskning kommer successivt

att inträda. Icke förrän om ca 30 år torde emellertid samtliga lån,

bortsett från eftersläpningar, vara slutbetalda.

Ändamålen med de olika vid avdelningskontoren förekommande egnahemslånen

framgå i korthet av följande redogörelse.1

Jordbrakslån, Skogslån (EJ-lån)2 avse förvärv av jordbruksfastighet med i regel

ett högsta värde av 35 000 kronor eller förstärkning av sådan fastighet med skog

(skogslån).

Premielån (EP-lån) avse merkostnader för iordningställande av fastighet för

vilken EJ-lån erhållits. Högsta lånebelopp i regel 4 000 kronor.

Bostadslån (EB-lån) avse nybyggnad av bostadsfastighet, värderad till högst

18 000 kronor, eller — då man talar om »ytterligare bostadslån» — lån som beviljats

för om- och tillbyggnad av fastighet vartill bostadslån utgått.

Uppskovslån (EU-lån) beviljades under åren 1933 och 1934 för gäldande av

förfallna annuiteter på EJ- och EB-lån.

Nybyggnadslån (EN-lån) avse uppförande av nya bostadslägenheter på landsbygden

i stället för förut befintliga samt ombyggnad eller mera omfattande förbättringsarbeten

på dylika.

Förbättringslån (EF-lån) för samma ändamål som EN-lån, dock att de ej fingo

utlämnas för byggnadsföretag för vilket EN-lån eller s. k. förbättringsbidrag utgått.

Estlandslån (EE-lån) beviljades med högst 10 000 kronor estlandssvenskar, som

förvärvat jordbruksfastighet för vilken egnahemslån utgått, i syfte att täcka såväl

skillnaden mellan fastighetens inköpspris och egnahemslånet som nödvändiga utgifter

för att sätta i gång driften av fastigheten.

Gödselvårdslån (HG-lån) beviljades med högst 2 000 kronor för anordnande av

ändamålsenliga gödselstäder.

Tåckdikningslån (HT-lån) beviljades till högst 5 000 kronor för täckdikning.

f. Lån från fonden för hantverks- och småindustrikredit. Lån från denna

statliga lånefond handhaves sedan 1942 av riksbanken. Utlåning från fonden

förekommer endast vid sju avdelningskontor, antalet utestående lån

1 Utöver de i redogörelsen upptagna lånen har riksbanken förvaltat tilläggslån (ET-lån)

och siloanläggningslån (HS-lån), men dessa lån äro numera slutbetalda.

2 Enligt Inom riksbanken tillämpad terminologi betecknas lån som övertagits från egnahemsnämnderna

med E och från hushållningssällskapen med H. Andra bokstaven — i detta

fall J — avser lånets beteckning i övrigt •— här Jordbrukslån.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

19

har aldrig överstigit 80. Lån får utlämnas endast inom sådant distrikt,

där s. k. garantiförening bildats med uppgift att främja hantverk och småindustri

genom att anskaffa lån åt till föreningen anslutna medlemmar.

Då vissa andra kreditformer under senare år tillskapats för detta låneklientel

synes utlåning från fonden för närvarande i ganska hög grad

sakna aktualitet.

g. Stödlån till jordbrukare. Liksom vid de flesta av ovan angivna låneformer

tillhandahållas medlen för dessa lån ur en statlig lånefond. Stödlåneverksamheten

grundar sig på särskilda av Kungl. Maj :t och riksdagen

fattade beslut och avse att lindra de ekonomiska svårigheter, som uppkommit

för jordbrukare på grund av inträffade skördeskador vid upprepade

tillfällen under 1950-talet. Till en början beviljades, utbetalades och

förvaltades lånen av lantbruksnämnderna. Genom beslut av statsmakterna

1954 överflyttades förvaltningen av 1950—1952 års stödlån till riksbankskontoren.

Beträffande senare stödlån har icke blott förvaltningen utan

även utbetalningen skett genom riksbanken. I fråga om 1955 och 1957 års

stödlån har samarbetet mellan riksbanken och lantbruksnämnderna varit

intimare än tidigare, genom att vederbörande riksbanksdirektör i länet

deltagit i lantbruksnämndens prövning av låneansökningarna.

Från och med den 1 juli 1958 har riksbankens befattning med stödlånen

ökat. Sedan 1958 års vårriksdag bifallit Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen

(nionde huvudtiteln punkt 43) gjorda framställning om avskrivning

av stödlån till jordbrukare in. fl. har Kungl. Maj :t den 16 maj

samma år utfärdat kungörelser angående vissa ändringar i stödlånekungörelserna

1951: 369, 195l'': 766, 1952: 764, 1954: 723, 1955: 593 och 1957: 650.

Genom de nya bestämmelserna har förvaltningen av stödlånen helt överlåtits

å riksbanken, därvid ett visst samarbete med lantbruksnämnderna

förutsatts. Avdelningskontoren ha genom de vidtagna ändringarna fått sin

arbetsbelastning såväl kvantitativt som kvalitativt högst avsevärt ökad.

Genom avdelningskontoren förvaltade, utestående stödlån utgjorde per

den 30 november 1958 ett antal av 52 534 med ett totalt belopp av 128,9

milj. kronor. Fördelningen på olika kontor framgår av följande uppställning.

Ult

. 1954

Ult

. 1955

Ult

. 1957

30/1

1 1958

Antal

Belopp

i tkr.

Antal

Belopp

i tkr.

Antal

Belopp

i tkr.

Antal

Belopp

i tkr.

Göteborg..............

53

85,5

135

324,8

360

906,5

530

1 364,1

Malmö................

198

630,4

644

3 296,8

719

3 298,5

646

3 001,6

Falun.................

95

175,6

101

193,4

135

259,0

314

1 078,7

Gävle.................

739

881,4

911

1 082,4

1

063

1 181,3

1

149

1 332,9

Halmstad.............

211

596,6

1

044

3 528,7

1

482

5 370,9

1

829

6 041,5

Härnösand............

544

740,6

1

012

1 351,5

1

150

1 345,3

1

238

1 361,1

Jönköping.............

1

054

2 785,4

1

235

3 162,9

1

437

3 094,2

1

538

3 147,6

Kalmar...............

1

928

4 860,7

1

974

4 742,9

2

571

5 728,3

2

613

5 580,8

Karlskrona............

353

587,6

509

842,0

737

1 256.2

804

1 387,3

Karlstad..............

351

1 173,2

475

1 477,9

772

2 491,7

1

062

3 878,2

Kristianstad...........

602

1 722,7

1

499

5 689,9

1

754

5 969,1

1

738

5 689,7

Linköping.............

1

196

4 200,8

1

433

4 602,9

2

767

10 774,1

3

130

11 720.5

Luleå.................

1

772

2 592,6

8

590

11 392,7

9

346

11 517,9

9

341

10 699,2

Mariestad.............

872

2 288,6

992

2418,9

2

507

7 773,9

3

592

11 192,6

Nyköping.............

459

1 869,1

896

3 351,5

1

827

10 069,8

2

180

11 509,2

Umeå.................

3

124

5 379,3

9

150

14 907,3

10

749

16 128,2

11

392

16 272,4

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

Uppsala...............

Visby.................

Vänersborg............

Västerås..............

Växjö.................

Örebro................

Östersund.............

Ult. 1954

Ult. 1955

Ult. 1957

30/11 1958

Antal

Belopp

i tkr.

Antal

Belopp

i tkr.

Antal

Belopp

i tkr.

Antal

Belopp

i tkr.

293

652

505

493

641

817

830

1 283,6

1 723,8

1 299,2

1 867,8

1 514,8

3 117,5

1 531,4

423

683

1 008

526

821

872

870

1 858,8

1 623,9

2 303,3

1 926,8

1 788,3

3 292,8

1 454,0

749

771

1 676

959

951

1 060

888

3 670,4

1 363,3

4 563,3

3 924,8

1 445,0

3 667,5

1 019,2

1 633

746

2 195

1 664

1 017

1 267

916

9 843,5

1 218,0

5 677,8

7 819,5

1 389,5

4 808,3

896,0

17 782

42 908,2

35 803

76 614,4

46 430

106 818,4

52 534

126 910,0

h. Lån från fonden för supplementär jordbrukskredit. Sedan riksdagen

beslutat, att en fond för supplementär jordbrukskredit om 50 miljoner

kronor skulle inrättas utfärdade Kungl. Maj:t den 21 december 1956 kungörelse

(nr 608) angående lån från fonden. Jämlikt nämnda kungörelse

skall fonden, som har till ändamål att möjliggöra lån till enskild utövare

av jordbruks- eller trädgårdsnäring, förvaltas av riksbanken. Jämlikt beslut

av 1957 års riksdag har emellertid den behållning, som återstått sedan

de ansökningar om lån från fonden vilka inkommit före den 1 december

1957 slutbehandlats, överförts till fonden för låneunderstöd för att användas

till bestridande av kostnaderna för stödlån med anledning av 1957

års skördeskador. Någon nyutlåning från fonden ur medel som influtit

genom amorteringar å tidigare beviljade lån har därefter icke skett, och

fullmäktige i riksbanken ha i skrivelse av den 19 september 1958 till Kungl.

Maj :t hemställt om beslut om att inflytande amorteringar skola av riksbanken

inlevereras till statsverket.

4. Riksbankskontoren utföra även åtskilligt arbete av ren servicekaraktår

gentemot allmänheten på grund av praxis eller särskilt åtagande.

Sålunda äga avdelningskontoren att i viss utsträckning sälja eller köpa

mindre belopp av staten utgivna eller garanterade obligationer. I praktiken

är denna rörelse för närvarande dock obetydlig. Försäljning förekommer

för det mesta endast vid emissioner av statsobligationer, särskilt premieobligationer.

Vidare förekommer att kontoren inlösa förfallna kuponger till guldkantade

obligationer för allmänheten, ombesörja inkassering av vinster å premieobligationer,

mottaga och redovisa uppbörd av skatt. Vidare har riksbanken

f. n. till uppgift att medverka vid uppbörd av kvarlåtenskapsskatt

genom att mottaga värdehandlingar som av riksbanken godkännas som

betalningsmedel vid skattens erläggande eller som säkerhet för lån till

gäldande av sådan skatt. Avdelningskontoren fungera i detta avseende

endast som förmedlande organ till huvudkontoret, där ärenden av denna

art prövas och avgöras. Antalet dylika ärenden är för övrigt obetydligt.

Efter kvarlåtenskapsskatteförordningens upphörande komma avdelningskontoren

att få motsvarande uppgifter beträffande arvsskatt.

Det säger sig självt att avdelningskontoren därutöver gå allmänheten

tillhanda med upplysningar och vägledning i sådana ärenden i övrigt som

falla inom riksbankens arbetsområde.1

1 Det kan nämnas att åt riksbankens avdelningskontor i Göteborg uppdragits en särskild

arbetsuppgift genom att detta kontor omhänderhar de värdehandlingar, som pantförskrivits

såsom säkerhet för obligationslån upptagna av Svenska Skeppshypotekskassan.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr ii år 1959

21

5. Beredskapsuppgifter. Riksbankens kontor torde under krigsförhållanden

komma att åläggas betydelsefulla arbetsuppgifter beträffande betalningsmedelsförsörjningen.

Det kan nämnas att i samband med antagande

av lagen om betalningsväsendet under krigsförhållanden (1957:684) intogs

i propositionen (prop. nr 176/1957) ett förslag till kungörelse med

tillämpningsföreskrifter till den nya lagen, vilket förutsätter förefintligheten

av riksbankskontor i länen. Enligt detta kungörelseförslag är det

sålunda direktören för vederbörligt riksbankskontor, som närmast under

länsstyrelsen svarar för att erforderlig samordning sker av den riksbankens,

postverkets och andra penninginrättningars verksamhet, som avser att

trygga penningmedelsförsörjningen inom länet. Härvid förutsättes att i

den mån så är möjligt samråd sker med representanter för postverket och

berörda penninginrättningar. Om riksbankens avdelningskontor sålunda

skola kunna medverka till tryggandet av den lokala penningmedelsförsörjningen,

måste emellertid i fredstid en ganska omfattande lagerhållning av

sedlar och skiljemynt upprätthållas vid kontoren. Detta har också framhållits

av riksbanksfullmäktige i deras yttrande över den promemoria, som

låg till grund för lagstiftningen i ämnet. En viss decentralisering av lagren

av betalningsmedel har också ägt rum.

Översikt över personaluppsättningen och lönekostnaden vid riksbankens

avdelningskontor under senare år

I det föregående har redogjorts för den betydande utökning av avdelningskontorens

arbetsuppgifter och arbetsmängd som ägt rum under senare år.

Det bör då vara av värde att även erhålla en bild av personalens och lönekostnadernas

nuvarande storlek jämfört med tidigare.

Antalet fast anställda tjänstemän vid avdelningskontoren uppgick vid

utgången av 1945 till sammanlagt 193 personer, varav 155 bankpersonal

samt 38 biträden och vaktpersonal. Vid utgången av 1949 utgjorde personalen

vid avdelningskontoren 221 anställda, varav 155 bankpersonal samt

66 biträden och vaktmästare. Ökningen föranleddes närmast av den stegring

i arbetsuppgifterna som blev erforderlig i samband med riksbankens

övertagande av egnahemslånen. Sedermera har, trots den ökning i arbetsuppgifterna

som uppkommit genom att riksbanken numera jämväl förvaltar

stödlånen till jordbruket, personalen ånyo sjunkit vid avdelningskontoren

så att densamma vid utgången av 1957 uppgick till 211 tjänstemän,

varav 103 bankpersonal samt 108 biträden och vaktpersonal (häri

inräknat 9 bankexpeditörer). Nedgången i bankpersonalen är särskilt påtaglig.

Den är ett uttryck för riksbankens strävan att så långt möjligt

överflytta på bankexpeditörs- och bilrädespersonal sådant arbete som tidigare

utförts av i viss mån överkvalificerad bankpersonal. Därigenom ha

lönekostnaderna kunnat hållas tillbaka, varjämte ökade befordringsmöjligheter

erhållas för den lägst avlönade personalen. Slutligen innebär denna

ordning att bankpersonalen dels mera än tidigare får ägna sig åt kvalificerat

arbete, dels att den lägre avlönade bankpersonalen kan på längre sikt

nedbringas så att de proportionella chanserna för densamma att avancera

till mera ansvarsfyllda och högre avlönade tjänster ökas.

I ovanstående redogörelse för personalbeståndet vid avdelningskontoren

har hänsyn icke tagits till dagavlönad tillfällig personal, huvudsakligen

anställd för sedelräkning. Huvudparten av denna personal har dock icke

ständig tjänstgöring utan permitteras några dagar under månaden då sedelinströmningen

är som lägst.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande nr it år 1959

Centralbankernas lokalorganisation i vissa främmande länder

Då det vid diskussion av frågan om riksbankens lokalorganisation synts

vara av intresse att kunna göra jämförelser med förhållandena vid utländska

centralbanker, har kommittén från några sådana inhämtat upplysningar

angående hur motsvarande problem där lösts. Till jämförelse har

valts centralbankerna i Danmark, Finland och Norge på grund av dessa

länders med Sverige likartade förhållanden och Deutsche Bundesbank, som

nyorganiserats såsom centralbank så sent som 1957.

Danmark

Danmarks Nationalbank har fem avdelningskontor: I Aarhus, Aalborg och

Kolding på Jylland, i Odense, vars distrikt förutom Fyn omfattar Langeland

och /Erp, samt i Nykpbing på Falster, vars distrikt omfattar Falster,

Lolland, Mpn och Vordingborg på Själland. Övriga delen av Själland liksom

Bornholm är icke underlagt något avdelningskontor utan sorterar

under huvudkontoret. Inrättandet av avdelningskontor vid banken motiverades

ursprungligen av behovet att underlätta betalningsmedelsförsörjningen

men även av en önskan att bidraga till en utjämning av skillnaden

i räntenivån mellan olika landsdelar. Avdelningskontoren hade därför tidigare

viss kreditgivning åt näringslivet. Numera har dock banken ytterst

ringa sådan verksamhet och social kreditgivning saknas helt. Banken har

alltså blivit en sedelbank i ordets mest inskränkta mening och avdelningskontoren

har på grund härav fått som huvuduppgift att vara »hjertekamre

for seddelcirkulationen og skillempntomlpbet». Avdelningskontorens organisationsproblem

och liknande frågor bestämmas därför helt av dessa arbetsuppgifter.

Avdelningskontorens distribution av betalningsmedel sker nästan helt

och hållet genom provinsbanker och statsinstitutioner såsom post- och

telegrafväsendet. Bankens huvudkassa försörjer avdelningskontoren med

sedlar, så att kontoren ständigt har en så stor behållning av skilda valörer

att behovet beräknas vara täckt för ett år framåt i tiden. Provinsbankerna

kunna insätta överskjutande kassabehållningar hos avdelningskontoren,

men det är rätt begränsade belopp som insättas på så sätt, då provinsbankerna

föredra att vinna ränta genom att insätta medlen hos sina bankförbindelser

i Köpenhamn. Provinsbankerna ha vidare möjlighet att öka

sin penningtillgång genom att rediskontera prima varuväxlar eller ■—■ i

undantagsfall — belåna börsnoterade obligationer och aktier vid avdelningskontoren.

På de platser, där avdelningskontor finnas, göra provinsbankerna inbetalningar

till avdelningskontoren för överföring till sina bankförbindelser

i Köpenhamn, liksom dessa i sin tur utnyttja avdelningskontoren för

överföringar till provinsbankerna. Åtskilliga provinsbanker äro bemyndigade

att mottaga insättningar från post- och telegrafväsendet, tullkammare

och andra myndigheter för omgående kreditering av finansministeriets

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44 dr 1959

23

löpande konto hos nationalbanken. Dessa inbetalningar anmälas omedelbart

till bankens huvudkontor eller till det avdelningskontor, varunder

banken i fråga sorterar.

Förbindelsen med det enskilda näringslivet inskränker sig väsentligen

till växeldiskontering för vissa handels- och industriföretag, som sedan

länge haft förbindelser med nationalbanken. Nya kunder erhålla således

icke kredit. Tidigare fanns möjlighet för enskilda personer att belåna börsnoterade

obligationer och aktier vid avdelningskontoren, men till följd av

kreditåtstramningen har denna utlåningsform numera nästan bortfallit.

Avdelningskontoren kunna mottaga köp- och säljorder beträffande fondpapper,

men köpen resp. försäljningarna ske genom huvudkontorets fondavdelning.

Det är ganska oväsentliga poster som omsättas genom avdelningskontoren.

Avdelningskontoren kunna icke ge tillstånd till betalningar till utlandet.

Transaktionerna på detta område äro centraliserade till huvudkontoret,

som i stor utsträckning har bemyndigat privatbankerna och medlemmar

av fondbörsen att bevilja valuta.

Finland

Finlands Bank har tolv avdelningskontor, i allmänhet ett i varje län, dock

att i Tavastehus län finnas tre kontor och i Kuopio län två, medan Lapplands

län saknar kontor. Kontorens huvudsakliga uppgift är att ombesörja

penningmedelsförsörjningen, och det är för att tillgodose denna uppgift

som kontor grundats icke endast i residensstäder utan även i några andra

städer av betydelse. En annan väsentlig uppgift för avdelningskontoren är

den banktekniska förvaltningen av de växel- och checkkrediter, som Finlands

Bank beviljar åt sina kreditkunder på orten, främst exportindustrin.

Krediterna beviljas av bankens direktion, och kontoren ha icke rätt att

självständigt bevilja sådana. Samma tillvägagångssätt tillämpas också på

bankernas rediskonter, varvid avdelningskontoren endast ombesörja inkasseringen

av betalningen för rediskonterade växlar och distansväxlar.

Vid sidan av dessa avdelningskontorens huvuduppgifter må bland deras

övriga uppgifter nämnas: att inlösa förfallna obligationer och räntekuponger

i statliga och en del privata obligationslån och sända dem till huvudkontoret,

att sälja utländska valutor och checkar samt köpa utländskt

mynt, att förmedla utländska och inhemska betalningar, att lösa in checkar

och bankväxlar utfärdade av sparbankerna och deras kunder samt sända

dem till huvudkontorets clearing, att vanligen två gånger dagligen verkställa

clearing av bankernas checkar och övriga anvisningar, att förmedla

valutaansökningar och anmälningar till huvudkontoret och tillbaka, ävensom

att förmedla postgirots kontoinsättningar och -uttag. Någon s. k. social

kreditgivning förekommer ej vid Finlands Bank.

Sättet för betalningsmedelsförsörjningen regleras av ett år 1948 ingånget

avtal mellan Finlands Bank, post- och telegrafstyrelsen, postgirokontoret

(postsparbanken), bankerna (affärs- och sparbanker, andelskassor) samt

Alkoholbolaget. Enligt denna överenskommelse sänder Finlands Bank sedlar

och metallmynt till sina avdelningskontor på så sätt, att sedlarna packas

vid huvudkontoret och transporteras till posten, som gratis ombestyr deras

befordran till vederbörande kontor. Finlands Bank bär ansvaret för dessa

försändelser från huvudkontoret till avdelningskontoren eller tvärtom.

Landets postanstalter äro grupperade i distrikt med ett av Finlands

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

Banks kontor -— inklusive huvudkontoret — som centrum. Postgirokontoret

i Helsingfors eller dess avdelningskontor i en del länsresidens beordrar

dagligen per telefon Finlands Banks kontor att sända pengar till de i deras

distrikt befintliga postanstalterna, från vilka kunderna på postgiro komma

att lyfta större penningbelopp. Postanstalterna själva kunna även per brev

eller telefon rekvirera penningar från Finlands Banks kontor i distriktet.

I kontoret packas penningförsändelserna beroende på rekvisitionens storlek

i lådor eller kuvert, över vilka förteckningar och kassaverifikat utskrivas.

Den lokala postanstalten hämtar försändelserna från Finlands

Banks kontor och sänder dem vidare till den avsedda postanstalten. Posten

ansvarar för försändelserna, sedan någon av dess funktionärer utkvitterat

desamma i Finlands Banks kontor.

Ivassaverifikaten över försändelserna bokföras genom kontorens konto

på post- och telegrafstyrelsens checkkonto i Finlands Banks huvudkontor.

Också bankerna anskaffa genom postgirot kompletterande kontanta medel

åt sig och sina kunder från Finlands Banks kontor.

Postanstalterna sända sina överloppssedlar och inlösta checkar direkt

till Finlands Banks huvudkontor i Helsingfors för att gottskrivas på postoch

telegrafstyrelsens konto. I försändelserna ingå även bankernas och

Alkoholbolagets medel, som för att inbespara arbete för posten ha inbetalats

i förseglade paket på deras postgirokonton. Varje inbetalare är hos

Finlands Bank ansvarig för de fel, som eventuellt konstateras i dess penningpaket.

Då sedlarna sändas från Finlands Bank så sent som möjligt och returneras

dit snabbt, är detta ägnat att minska den utelöpande sedelmängden.

Postanstalterna sända sitt myntöverskott till Finlands Banks kontor i

distrikten. Kontoren sortera och räkna själva alla mynt de mottagit och

låta dem sedan gå ut igen i rörelsen.

På hemorten distribuera Finlands Banks avdelningskontor sedlar och

mynt åt banker, postanstalter och privata kunder, om sistnämnda kunder

presentera sina för inlösen avsedda checkar i så pass god tid före eftermiddagens

clearing, att checkarna samma dag kunna inkasseras genom

clearingen från vederbörande banker.

Största delen av kontorens arbete (ca 65 % enligt arbetsstatistiken) består

av sortering och räkning av sedlar, distribuering med åtföljande inpackning

samt handhavandet av mynten. Praktiken bär lett till en sådan

arbetsfördelning, att sedelsorteringen till största delen försiggår i Finlands

Bank. Affärsbankerna inbetala osorterade sedlar på sina checkkonton och

lyfta beloppet för de sorterade med en på Finlands Bank dragen check.

På sa sätt spara affärsbankerna in både löner och arbete i sina kassor.

Att postens sedelförsändelser gå direkt till Finlands Banks huvudkontor

befrämjar förnyelsen av sedelstocken. Sammanlagt skulle det även erfordras

mera arbetskraft, om granskningen av postens försändelser fördelades

bland avdelningskontoren. Dessutom böra avdelningskontoren i varje fall

sända vid sorteringen erhållna, slitna sedlar till huvudkontoret för att

brännas.

Sorteringen och räkningen av sedlarna ske för hand, mynträkningen

maskinellt.

Norge

Vid Norges bank finnas numera tjugu avdelningskontor, vilka, vart och ett

i sitt distrikt, omhänderha betalningsmedelsförsörjningen i landet. Den

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

25

in- och utväxling av sedlar och skiljemynt, som sålunda sker vid avdelningskontoren,

kan sägas vara huvudparten av dessas verksamhet. Distributionen

av betalningsmedel går från avdelningskontoren till banker och

postkontor men också till allmänheten.

Utlåningsverlcsamheten vid avdelningskontoren är numera minimal. I

Nord-Norge med dess svagt utbyggda bankväsen ha dock avdelningskontoren

direkta kunder, och kontoren i denna landsdel ha också fått sig ålagda

vissa särskilda uppgifter såsom t. ex. förvaltningen av de medel som under

statsgaranti ställts till fiskets förfogande.

I fråga om vanlig bankverksamhet i övrigt äro avdelningskontorens uppgifter

av mycket begränsad omfattning. I viss utsträckning kunna valutatransaktioner

företagas vid de flesta avdelningskontoren, och dessa äro

också inlösningsställen för en del obligationslån (både statslån och andra),

för vilka huvudkontoret är huvudinlösningsställe.

Vidare ha avdelningskontoren en viktig uppgift i att genom rapporter

och direkta kontakter hålla bankens direktion underrättad om den ekonomiska

utvecklingen i distrikten.

Förbundsrepubliken Tyskland

Vid Deutsche Bundesbank finnas 250 avdelningskontor, fördelade på nio

provinsförvaltningar — Landeszentralbanken. Av de 250 avdelningskontoren

äro 63 centralkontor och — underordnade dessa — 187 filialkontor.

Provinsförvaltningen i Berlin, som saknar avdelningskontor, handhar genom

sina af färsavdelningar även de uppgifter, som eljest ombesörjas av

avdelningskontor.

En väsentlig uppgift för rörelsen vid avdelningskontoren är att förse näringslivet

med betalningsmedel, och för att kunna tillhandahålla sedlar och

skiljemynt i erforderliga valörer finnas därför hos avdelningskontoren behållningar,

anpassade efter rörelsens behov. Centralkontoren fastställa maximibelopp

för filialkontorens kassabehållningar, vilka belopp dock få tillfälligt

och med centralkontorens medgivande överskridas. Överskjutande

belopp överföras till det överordnade centralkontoret eller — efter dettas anvisningar

— till annat filialkontor inom kontorsdistriktet.

Avdelningskontoren sörja för att deras kontantbehållningar kompletteras,

så att de motsvara behovet inom distriktet. Icke erforderliga medel anmälas

för borttransport. För detta ändamål rapportera filialerna på bestämd

dag en gång i månaden till vederbörande centralkontor sitt behov

eller överskott. Centralkontoren utjämna (genom penningtransporter eller

postförsändelser) i möjligaste mån medelsbehovet inom distriktet mot där

befintliga överskottsbehållningar och rapportera, likaledes å viss dag, kvarstående

medelsbehov resp. -överskott till distributionsavdelningen för sedlar

och mynt hos vederbörande Landeszentralbank.

Landeszentralbankerna anordna likaledes inom sina verksamhetsområden

i möjligaste mån en utjämning och rapportera kvarstående medelsbehov

respektive -överskott till Deutsche Bundesbanks huvudkassa. Denna

tillgodoser penningbehovet genom kontantförsändclser (huvudsakligen genom

transport per bil) eller anordnar »clearing» mellan Landeszentralbankerna.

Vid försörjningen med penningmedel kan huvudkassan även begagna

sig av reservbehållningar, som upplagts i särskilda depåer hos ett

antal avdelningskontor. Dessa behållningar få dock disponeras endast efter

tillstånd från Deutsche Bundesbanks huvudkassa.

Landeszentralbankerna erhålla översikt över sammansättningen av kassa
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

behållningarna vid avdelningskontoren genom de kassarapporter, som avdelningskontoren

inom deras distrikt tillställa aem på bestämda dagar i månaden.

På grundval av dessa översikter sammanställa Landeszentralbankerna

rapporter till Deutsche Bundesbanks huvudkassa rörande den totala

kassabehållningen inom distriktet.

Avdelningskontoren förse näringslivet med rörelsemedel antingen direkt

(genom kreditinstitut, större företag och myndigheter, som inneha konto

hos dem) eller indirekt via de kreditinstitut, som äro anslutna till deras

girorörelse. Inom Deutsche Bundesbanks lcontorsnät sker tillförseln av penningmedel

till marknaden och tillbakaflödet i en ständig växling, varvid

samtidigt sedel- och myntvård verkställes genom indragning av sedlar och

mynt, som ej böra vara i omlopp, och övervakning för upptäckt av eventuella

förfalskningar.

Vid sidan av betalningsmedelsför sörj ningen ha avdelningskontoren en

betydande verksamhet, omfattande såväl centralbanksmässiga uppgifter som

allmänna bankuppdrag. Denna verksamhet inom avdelningskontoren kan

sammanfattningsvis angivas enligt följande schema:

I. förande av girokonton

(i samband härmed kontroll av kreditinstitutens minimireserver)

II. medverkan vid icke-kontanta betalningar

a) check- och kontobetalningar

b) clearingrörelse

(lokal betalningsutjämning mellan deltagarna i clearingen; clearingmaterial;

checkar, växlar, anvisningar, fakturor, kvitton, lokala betalningar

m. in.)

c) förenklad inkassering av checkar för kreditinstituten

(inkassering av checkar betalbara å samtliga orter inom förbundsrepubliken)
III.

kreditverksamhet

a) köp av växlar

b) lån mot säkerhet

c) bearbetning och kontroll av kreditunderlaget hos låntagarna inom distriktet,

övervakning av engagemang, inhämtande och lämnande av upplysningar
IV.

bankmässiga uppdrag av olika slag

(inkassering av dokument, inlösen av kuponger m. m.)

V. utländska betalningar

(köp av utländska växlar, handel med utländska sedlar och mynt etc., mottagande

av utländska dokument för inkasso, medverkan vid betalningstransaktioner

med utlandet)

VI. valutakontroll

(handläggning av ansökningar, valutatillstånd)

VII. att följa den ekonomiska utvecklingen inom distriktet (statistik, ekonomiska

rapporter).

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

27

Kommitténs ställningstagande

Frågan om allmän indragning av riksbankens kontorsnät

Vid en förutsättningslös diskussion av riksbankens lokalorganisation måste

tydligen först komma under bedömande, om det över huvud taget är anledning

att vidare upprätthålla en sådan organisation eller en allmän indragning

av avdelningskontoren kan ske. Kommittén har därför i första hand

övervägt, om dessas nuvarande arbetsuppgifter lämpligen kunna överföras

till andra organ och har vid denna undersökning sökt särhålla kontorens

i egentlig mening centralbanksmässiga uppgifter från de övriga.

Vad då angår avdelningskontorens centralbanksmässiga verksamhet är

det tydligt, att en allmän kontorsindragning skulle i första hand förutsätta

omorganisation av betalningsmedelsförsör j ningen. Under alla förhållanden

synes dock denna böra omhänderhas av en lokal organisation, och uppgiften

blir alltså att finna en lämplig institution med ett kontorsnät av tillräcklig

kapacitet för uppgiften. Kommittén har för sin del diskuterat tre

skilda alternativ till möjlig lösning av detta spörsmål.

I första hand har kommittén övervägt möjligheterna att överföra betalningsmedelsförsörj

ningen till postverket. Ett sådant överförande har nämligen

synts ligga nära till hands med tanke på att inom posten finnes ett

väl utbyggt kontorsnät och en på kassarörelse tränad tjänstemannakader.

Vid kommitténs kontakter med företrädare för generalpoststyrelsen har det

också visat sig, att inom postverket föreligger ett visst intresse för att övertaga

dessa uppgifter. Det har framhållits, att det för postverket vore av stor

betydelse såväl att med minsta möjliga tidsutdräkt kunna till riksbanken

leverera överskottsmedel för insättning å postverkets checkräkning som att

ha omedelbar tillgång till kontanter i önskade valörer för utbetalningar.

Dessa postverkets önskemål skulle kunna tillgodoses, om postverket övertoge

den betalningsmedelsförsörj ning, som sker genom avdelningskontoren,

och denna rörelse organiserades så, att större lämpliga postkontor

finge förfoga över sedeldepåer av erforderlig storlek. Dessa riksbankens

depåer skulle förvaltas av postverkets tjänstemän, som skulle ombesörja

inläggningar och uttag från depåerna och dagligen rapportera ställningen

till riksbanken. Inläggning av postverkets rörelsemedel i lokal depå skulle

medföra, att medlen ansågos insatta i riksbanken. För arbete med mottagande

och utlämnande av sedlar och mynt, som ej hade samband med

postverkets rörelse, finge man räkna med att postverket betingade sig ersättning

från riksbanken.

Det av postverket skisserade systemet bär tydligen ur begränsat postal

synpunkt fördelar, genom att beloppet av medel under transport skulle nedbringas

och genom att »depåpostkontorens» reservkassor kunde praktiskt

taget helt undvaras. Härigenom bleve för postverkets del avsevärda medel

frigjorda för räntebärande placering. Den av postverket beräknade merinkomsten

skulle emellertid ur det samlade statsverkets synpunkt komma

att motvägas av minskade intäkter för riksbanken, och ställningstagande till

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bankoutskottets utlåtande nr H år 1959

förslaget bör alltså ske med bortseende från den fiktiva vinst som dess genomförande

skulle komma att medföra i postverkets bokföring.

Ett säreget drag i det tänkta depåsystemet är att det ömsesidiga förhållandet

mellan postverket såsom insättare och riksbanken såsom mottagare

skulle uteslutande regleras av postverket och inom postverket. Konsekvensen

skulle bli, att en och samma reservkassa som finnes inom en postanstalt

skulle uppfattas än såsom postverkets rörelsemedel och än såsom i riksbanken

insatta medel, allteftersom postverket i anmälan till riksbanken tillkännagåve

det ena eller det andra vara förhållandet. En sådan ordning kan

icke rimligen av riksbanken godtagas, och detta bör gälla, även om man

inom postanstalten skulle låta sedelbuntarnas insättande och uttagande

symboliseras av att de flyttas från ett skåp till ett annat. Det synes över

huvud taget principiellt uteslutet, att riksbanken skulle såsom centralbank

kunna avstå från den omedelbara övervakningen av sedelomloppets omfattning

för att överlåta denna uppgift å ett Kungl. Maj :t underställt affärsdrivande

verk. Betydelsen av denna övervakning framträder särskilt, om man

tänker sig att sedelomloppet ligger i närheten av sedeltaket. Riksbanken

måste då ha tillräckliga möjligheter att tillse, att detta icke genombrytes.

En annan centralbanksmässig aspekt på förslaget är, att detta genom att

överflytta penningtillgångar från riksbanken till postverket kan tänkas i

vissa situationer ge riksbanken mindre utrymme för dess penningpolitiska

handlande.

Ehuru kommittén sålunda för sin del underkänt det av postverket framförda

förslaget ur principiell synpunkt, kan det dock vara anledning att för

att fullständiga bilden även uppmärksamma de administrativa svårigheter

som skulle bli en följd av den tänkta sammankopplingen av den postala

rörelsen och riksbankens verksamhet såsom sedelbank. En postverkets förvaltning

av delar av riksbankens sedelförråd medför sålunda behov av att

upporganisera nya kontroller och arbetsrutiner såväl inom postverket som

inom riksbanken i syfte att övervaka och revidera riksbankens depositioner.

Det torde sålunda vara realistiskt att räkna med att ett system som det nu

diskuterade totalt sett icke kan medföra personalbesparingar utan snarare

ett ökat personalbehov för sedelräknings- och kassavårdsarbete. Härtill kan

också bidraga, att riksbankens avdelningskontor ha möjligheter att tillvarataga

den spilltid, som på grund av sedelrörelsens periodiska variationer ej

kan undvikas för sedelräkningspersonalen, genom att insätta denna i andra

arbetsuppgifter.

Även ur andra synpunkter synes den tänkta sedelförsörjningsorganisationen

inom postverket mindre rationell. Den utspridning av sedelräkningsarbetet

till mindre enheter, som lär bli följden av en sådan organisation,

kan sålunda äventyra den övergång till maskinell räkning, vartill man f. n.

syftar inom riksbanken, då nämligen effektivt utnyttjande av sedelräkningsmaskiner

kräver relativt stora arbetsenheter. Vidare måste understrykas

angelägenheten av att kvaliteten på sedelmaterialet hålles under uppsikt.

Vid den sedelräkning som nu äger rum inom riksbanken sker en fortlöpande

kontroll härav, varvid förslitet sedelmaterial utgallras och makuleras.

Man torde icke ha rätt förvänta, att postverket, vars intresse av att

övertaga betalningsmedelsförsörjningen ytterst syftar till att bereda verket

större affärsvinst, skall med samma intresse fullfölja eu sådan arbetsuppgift,

som dock ur allmänhetens synpunkt torde te sig som en viktig serviceverksamhet

från sedelbankens sida.

^ id en tänkt överflyttning till postverket av betalningsmedelsförsörjning
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr -14 är 1959

29

■en kräva också lokalfrågorna uppmärksamhet. Kommittén har dock icke

gjort någon närmare utredning av postverkets möjligheter att erbjuda de

tjänstelokaler och förvaringsvalv som erfordras för dessa för verket nya

arbetsuppgifter. Man lär emellertid få räkna med att postens valvsutrymmen

i allmänhet icke äro dimensionerade för förvaring av de mycket betydande

värden i sedlar, som måste finnas i lager för centralbanksmässig

kassarörelse och av beredskapsskäl. Då iordningställandet av förvaringsvalv

är avsevärt kostnadskrävande, får man därför räkna med att postverkets

övertagande av ifrågavarande uppgifter skulle under eu övergångstid komma

att medföra behov av betydande investeringar för nybyggnad av förvaringsvalv

samt sedel- och mynträkningslokaler vid postkontoren. En nära

till hands liggande lösning kunde väl på vissa platser vara, alt postverket

övertoge avdelningskontorens lokaler, men i vilken utsträckning detta skulle

låta sig göra utan att dessa ombyggdes för att tjäna postala ändamål låter

sig icke närmare bedöma.

Som ett andra alternativ för betalningsmedelsförsörjningen vid en allmän

kontorsindragning bör nämnas möjligheten att överföra denna uppgift på

den statliga affärsbanken. Att Sveriges Kreditbank övertoge detta arbete

skulle emellertid innebära ett väsentligt avsteg från den princip som varit

vägledande vid utformningen av bankens verksamhet nämligen, att banken

skall på lika villkor konkurrera med övriga affärsbanker. För övrigt är om

detta alternativ endast att säga, att vid det utredningsarbete, som föregått

inrättandet av den statliga affärsbanken, ingående övervägts att låta denna

övertaga avdelningskontorens betalningsmedelsförsörj ning. Man stannade

emellertid för att ett sådant överförande icke borde ske, och några nya omständigheter,

ägnade att nu föranleda ett annat bedömande, synas icke

föreligga.

För att undvika att någon affärsbank skulle komma att sättas i särställning

genom att ensam fungera såsom riksbankens ombud i sedel- och myntdistributionen

har slutligen ett tredje alternativ diskuterats, nämligen att

betalningsmedelsförsörjningen lämnades åt samtliga affärsbanker. Vad som

föranlett kommittén att överväga detta alternativ har närmast varit, att

affärsbankerna ha sitt kontorsnät så utbyggt, att de finnas representerade

på alla mera betydande affärs- och kommunikationscentra. Ur administrations-

och kostnadssynpunkt vore det visserligen orimligt, att samtliga banker

skulle på varje distributionsort deltaga i denna verksamhet, men det

kunde tänkas en uppdelning mellan affärsbankerna, så att på skilda platser

skilda affärsbankers avdelningskontor omhänderhade ifrågavarande centralbanksmässiga

uppgift. Ur riksbankens synpunkt kunna emellertid i huvudsak

samma betänkligheter resas mot en dylik anordning som ovan anförts

när det gäller postverkets medverkan. En underhandskontakt, som

tagits med företrädare för affärsbankerna, har också givit kommittén det

bestämda intrycket, att dessa icke äro beredda att fungera som riksbankens

regionala och lokala led i den betalningsmedelsförsörj ning, på vilken allmänheten

kan ställa anspråk.

Innan framställningen lämnar frågan om möjligheterna att överföra avdelningskontorens

centralbanksmässiga uppgifter till andra organ bör med

några ord också beröras avdelningskontorens beredskapsuppgifter. Härvidlag

kan fastslås att beredskapshänsyn med nödvändighet kräva en utspridning

av riksbankens sedelförråd, så att sedeldepåer uppläggas på skilda

platser i landet. Lämpligast sker väl också en sådan lagring i form av

depåer anslutna till riksbankens egna avdelningskontor, som då kunna ut
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Bankoutskottets utlåtande nr ii år 1959

öva erforderlig övervakning. Självfallet kan dock en nr beredskapssynpunkt

tillfredsställande lagring också organiseras utan anslutning till någon

lokal riksbank sorganisation, men en dylik lagring skulle på grund av

de särskilda arrangemang för övervakning som då erfordras ställa sig relativt

kostsam. Härtill kommer att det för upprätthållandet av betalningsväsendet

under krigstid kan i vissa lägen vara angeläget att kunna falla

tillbaka på en lokal riksbanksorganisation. Beredskapshänsyn tala sålunda

för att en dylik organisation i någon form upprätthålles.

Vad sålunda anförts om avdelningskontorens centralbanksmässiga uppgifter

synes alltså sammanfattningsvis giva vid handen, att det i och för sig

är möjligt att genomföra en allmän kontorsindragning genom att överlåta

betalningsmedelsförsörjningen på postverket, men att å andra sidan en sådan

lösning är förenad med så avsevärda både principiella och praktiska

olägenheter, att detta alternativ redan ur centralbanksmässig synpunkt

ogärna bör väljas. Om man får utgå från att det av riksdagen år 1952

gjorda uttalandet, att det synes »vara av den största betydelse att riksbanken

ges alla resurser som erfordras för att de centralbanksmässiga uppgifterna

skola kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt», alltjämt har giltighet,

kan det därför hävdas, att fullföljandet av avdelningskontorens

centralbanksmässiga uppgifter nödvändiggör bibehållandet i någon form av

en riksbankens lokalorganisation.

För att få en fullständigare bild av en allmän kontorsindragnings konsekvenser

återstår att undersöka möjligheterna att till andra organ överföra

avdelningskontorens icke centralbanksmässiga uppgifter. Såvitt gäller de

icke centralbanksmässiga inlåningsräkningarna torde då vara möjligt att

utan olägenheter för insättarna överflytta dessa räkningar till postverket

eller andra penninginstitut. Huruvida en sådan överflyttning av räkningar,

som av penning- eller skattepolitiska skäl skola hållas spärrade, kan ur

andra synpunkter anses lämplig, är emellertid en fråga, som kommittén

icke skall söka bedöma. Vad åter angår den socialt betonade utlåningsverksamhet,

som bedrives vid avdelningskontoren, lär denna knappast utan olägenheter

kunna övertagas av andra bankinstilut. Beträffande avbetalningslånen

kan visserligen hävdas, att ett sådant övertagande lätt borde kunna

ske. Att huvudkontoret upphört med denna utlåningsverksamhet synes

nämligen icke ha medfört nämnvärda olägenheter för den härav berörda

lånesökande allmänheten, och det är rimligt att antaga, att även utanför

Stockholmstrakten landet är tillräckligt val täckt av kreditinstitut för att

denna låneverksamhet skulle utan svårigheter kunna övertagas. Så alldeles

utan betänkligheter ter sig dock icke en sådan reform. Fn viss risk finnes

sålunda för att vid avskaffande av avbetalningslånen de statliga studielånen,

som numer utgöra flertalet av avbetalningslånen, skulle, åtminstone i tider

av penningknapphet, bli hårt trängda på kreditmarknaden. Det har på något

håll förekommit tendenser hos kreditinstitut att söka skjuta sin andel

av studielånen ifrån sig, och man har därför anledning att tveka inför en

reform, som skulle helt hänvisa de studiclånesökande till kreditinstitut

utanför riksbanken. Kanske vore dock möjligt att genom rationalisering av

den statliga studielåneverksamheten göra denna lånetyp mera attraktiv för

affärsbankerna, men det faller utanför kommitténs uppgift att taga ställning

till huruvida sådana åtgärder kunna ur annan synpunkt anses lämpliga.

För bosättningslånens del skulle ett slopande av avdelningskontoren medföra,

att administreringen av denna lånetyp finge omläggas, vartill ett flertal

möjligheter i och för sig låta sig tänkas. Genom att bygga ut ortsombuds
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Bankoulskotlcts utlåtande nr 44 ur 1959

31

organisationen och genom denna låta införskaffa fullständigare uppgifter

än för närvarande kunde en central låneprövning möjliggöras. Det lär

emellertid icke kunna undvikas, att en centralisering skulle försämra förutsättningarna

för en grundlig prövning på grund av förlusten av den nära

kontakt med ortsombuden, som är en förutsättning för att dessas uppgifter

och omdömen skola kunna på ett tillfredsställande sätt värderas. Vidare

har det i praktiken visat sig synnerligen värdefullt för det låneprövande

organet att kunna direkt från arbetsgivare och andra införskaffa upplysningar

om lånesökande, vilket icke bleve möjligt vid en central låneprövning.

Därtill kommer att en centralisering skulle skapa svårigheter vid indrivningen

av lånen. Redan vid nuvarande organisation har befunnits att

den centralisering, som — om också i begränsad omfattning — kan sägas

förekomma vid de större kontoren med deras mera specialiserade låneförvaltning,

ger ett betydligt sämre indrivningsresultat än vad som uppnås vid

de mindre kontoren. En väsentlig anledning härtill torde just vara, att vid

den mera centraliserade förvaltningen tjänstemännen icke längre få möjlighet

att på samma sätt som vid de mindre kontoren följa de enskilda låntagarna

och därigenom på bästa sätt välja form för ingripande och tidpunkten

härför. Det är därför anledning anta, att den schabloniserade indrivning,

som kan väntas vid en fullständig centralisering, skulle medföra väsentligt

försämrade resultat. De omedelbara ekonomiska konsekvenserna

härav bleve väl icke alltför överväldigande, men det kan befaras, att en

mindre effektiv indrivning komme att, allteftersom kännedomen härom

sprede sig, medföra en mera allmänt tilltagande betalningsovilja. Härtill

kommer att administreringen av en lånetyp som den nu diskuterade enligt

kommitténs mening icke synes böra få bestämmas av uteslutande företagsekonomiska

hänsyn. Det sociala momentet i bosättningslånegivningen gör

det önskvärt att upprätthålla eu verkligt effektiv indrivning för att, även

till priset av en viss merkostnad, framtvinga betalning i flesta möjliga fall

av betalningsförmåga. I detta sammanhang förtjänar emellertid att påpekas,

att indrivningskostnaden är obetydlig i förhållande till de belopp, som inflyta

genom indrivningen.

Om man sålunda anser önskvärt att för bosättningslånens del bibehålla en

lokal organisation, kunde man naturligtvis tänka sig att vid ett avskaffande

av avdelningskontoren tillskapa något nytt lokalt organ (»länsbosättningslånenämnder»),

som övertoge dessa lån. I samma mån som man sökte vinna

decentraliseringens fördelar genom att överföra så många uppgifter som

möjligt på ett sådant lokalorgan, skulle man emellertid förlora den rationaliseringsvinst,

som avses bli följden av avdelningskontorens avskaffande,

vartill komme den enligt kommitténs mening mycket väsentliga förlusten,

att det bankmässiga inslaget vid låneprövningen förfölle.

Ytterligare en möjlighet vore att radikalt reformera hosättningslånen och

konstruera dessa såsom garantilån, varefter det kunde överlämnas åt affärsbanker

och sparbanker att övertaga dessa lån med därav följande lokal förvaltning

av lånen. En sådan väg synes emellertid knappast framkomlig.

Frånsett svårigheterna att i tider av penningknapphet få lånen placerade

skulle sålunda indrivningen av lånen knappast komma alt skötas med önskvärd

effektivitet. I de fall då lån icke skulle inbetalas redan som en följd

av vederbörande bankinstituts sedvanliga rutinåtgärder för indrivning,

skulle sålunda garantin sannolikt tas i anspråk, och med det klientel som

förekommer vid hosättningslånen komme detta att medföra ett mycket stort

antal nödlidande lån. Man torde sålunda kunna påstå, att även vid en om
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Bankoutskottets utlåtande nr 44 är 1959

läggning till kreditgarantisystem kräves som ett komplement en lokalorganisation,

vilken tager hand om de nödlidande lånen.

Vad sålunda sagts beträffande bosättningslånen gäller i väsentliga delar

också förvaltningen av egnahemslån och stödlån, tills dessa efter 15—20 år

i huvudsak slutbetalats. Förvaltningen av dessa lån kan däremot på längre

sikt ej lägga hinder i vägen för en kontorsindragning, men en sådan skulle

tydligen omöjliggöra att i framtiden anknyta den kamerala förvaltningen

av eventuella nya stödlån till ett riksbankens kontorsnät. Kommittén anser

sig dock i detta sammanhang icke böra ingå i bedömande av det mer eller

mindre sannolika i att det av nu nämnda skäl kommer alt finnas behov av

en riksbankens lokalorganisation.

Sammanfattningsvis synes det anförda giva vid handen, att det är svårt

att vid en allmän kontorsindragning finna en lämplig organisationsform

för den socialt betonade utlåningsverksamhet, som f. n. ombesörjes av avdelningskontoren.

Angelägenheten av att för dessa lån bibehålla en praktiskt

och ekonomiskt effektiv låneförvaltning utgör därför ytterligare ett

stöd för den tidigare ur rent cenlralbanksmässiga synpunkter motiverade

slutsatsen, att en riksbankens lokalorganisation bör i någon form bibehållas.

Kommittén finner därför övervägande skäl tala för att riksbanken bibehåller

ett kontorsnät.

Efter att sålunda ha stannat för att förorda bibehållandet av en lokalorganisation

vill kommittén också erinra om att centralbankerna i samtliga

övriga nordiska länder driva verksamhet också vid avdelningskontor. Dessas

uppgifter äro något skiftande i de olika länderna, men en huvudanledning

till drivandet av den lokala rörelsen synes i samtliga fall vara angelägenheten

att hålla en tillfredsställande betalningsmedelsförsörjning. Även

Deutsche Bundesbank har ett rikt förgrenat kontorsnät med betalningsmedelsförsörj

ningen som en huvuduppgift.

Distrikts indelningen

Om man sålunda får utgå från att riksbanken alltjämt skall ha ett kontorsnät,

blir frågan närmast, huruvida nuvarande distriktsindelning kan i stort

sett bibehållas eller väsentligt större distrikt böra skapas genom en kraftig

nedskärning av avdelningskontorens antal.

Flera skäl kunna då synas tala för att utvidga avdelningskontorens arbetsområden.

Förutom den minskning av de fasta kostnaderna som bleve

följden av ett färre antal avdelningskontor synes man nämligen kunna

vinna arbetstekniska fördelar genom den utbyggnad av återstående kontor

som då bleve erforderlig. Genom rationalisering av avdelningskontorens arbete

bär nämligen personalorganisationen på de mindre kontoren blivit uttunnad

till ett minimum med därav följande svårigheter att klara arbetsuppgifterna

vid sjukdom, semestrar eller tillfälliga arbetstoppar. Svårigheter

av dylikt slag mötas tydligen lättare av större arbetsenheter. Vid en mindre

arbetsenhet kan ej heller undvikas, att den kvalificerade personalen måste

för att beredas full sysselsättning utföra även enklare arbetsuppgifter, medan

vid en större arbetsenhet kan åstadkommas en lämpligare fördelning

av arbetsuppgifterna mellan olika personalkategorier.

I syfte att få ett konkret underlag för en jämförelse mellan nuvarande

organisation å ena sidan och ett kraftigt beskuret kontorsnät å andra sidan

har inom kommittén upprättats en organisationsskiss omfattande tio avdelningskontor

mot nuvarande tjugutre. Kontorens arbetsbelastning enligt

s. 33 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr ii är 1959

33

en sådan organisation framgår av följande tabeller, som redovisa antalet

lån och investeringskonton per den 30 juni 1958 samt antalet under år 1957

uppräknade sedlar fördelade dels på nuvarande kontor dels på det färre

antal kontor som enligt den tänkta organisationsskissen avses skola bestå.

Antal utestående lån den 30/6 1958

Kontor

Av-

betal-

nings-

lån

Bo-

sätt-

nings-

lån

Hypo-

teks-

lån

Egna-

hems-

lån

Stöd-

lån

SJ-

lån

Summa

lån

Under

1957

dis-

konte-

rade

växlar

Antalet

uppräknade

sedlar under

år 1957

In- ve ste- rings- konton

30/6

19581

Göteborg.. .

1 183

3 284

83

1 414

526

11

6 501

109

37 895 500

69

Malmö.....

1 152

5 164

72

460

664

48

7 560

4

35 548 500

70

Falun......

353

1 295

55

1 342

314

10

3 369

130

4 797 600

522

Gävle......

604

2 244

119

2 494

1 158

13

6 632

1 056

7 400 600

370

Halmstad . .

279

810

90

2 096

1 850

35

5 160

572

3 312 900

68

Härnösand .

742

2 497

97

4 614

1 239

15

9 204

156

4 890 800

469

Jönköping. .

511

1 714

75

867

1 550

37

4 754

399

10 685 400

189

Kalmar....

213

1 211

47

1 252

2 628

56

5 407

465

5 084 700

196

Karlskrona.

245

974

119

1 351

811

34

3 534

5

3 763 600

44

Karlstad. . .

288

1 491

47

2 838

1 068

25

5 757

602

4 358 100

796

Kristianstad

371

1 364

56

2 867

1 767

103

6 528

839

3 012 300

51

Linköping. .

763

2 260

132

1 741

3 146

97

8 139

1 469

11 982 100

133

Luleå......

1 053

2 186

35

4 889

9 404

5

17 572

22

5 302 900

94

Mariestad . .

193

1 507

29

1 376

3 581

95

6 781

89

3110 200

64

Nyköping . .

312

1 243

39

1 439

2 200

45

5 278

242

3 247 200

61

Umeå......

690

2 027

97

3 795

11 457

31

18 097

212

5 340 700

104

Uppsala. . . .

2 624

1 615

101

1 820

1 613

86

7 859

378

5 387 200

43

Visby......

265

228

86

1 657

761

32

3 029

419

1 346 600

22

Vänersborg.

203

1 719

14

3 403

2 214

29

7 582

46

5 790 500

113

Västerås . . .

462

1 820

18

818

1 648

13

4 779

214

4 027 700

152

Växjö......

323

816

33

1 691

1 022

30

3 915

264

4180 800

138

Örebro.....

408

1 596

136

768

1 271

25

4 204

1 282

9 505 100

103

Östersund. .

588

763

100

3 466

929

29

5 875

925

2 989 800

337

AK........

13 825

39 828

1 680

48 458

52 821

904

157 516

9 899

182 960 800

4 208

HK........

1 359

10 454

924

3 927

1 616

44

18 324

—

95 720 7002

284

Summa

15 184

50 282

2 604

52 385

54 437

948

175 840

9 899

278 681 500

4 492

1 Investeringskonto för skog, skogskonto samt konton för investering i skogsbruk och i rörelse.

2 Enbart å sedelräkningsgruppen.

Vid upprättande av den organisationsskiss som framgår av tabell å

omstående sida har den ledande principen varit att med bibehållande av en

godtagbar geografisk indelning ernå en relativt jämn arbetsfördelning mellan

de tänkta avdelningskontoren. Förslaget till indelning kan självfallet

på flera punkter synas tveksamt. Det kan sålunda ifrågasättas en uppdelning

av Kalmar län, så att länets norra landstingsområde tillföres Linköpingskontoret,

och vidare kunna skäl anföras för att lägga Hallands län

eller norra delen därav under Göteborgskontoret i stället för under Malmökontoret.

En än större koncentration kunde ernås genom att lägga även

Gotlands län under huvudkontoret. Skäl kunna vidare anföras för att bibehålla

Jönköpingskontoret, varvid förutom Jönköpings län även Skara
3

—- Bihang till riksdagens protokoll 1959. 8 samt. Nr ii

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Bankoutskottets utlåtande nr H år 1959

Skiss till ny distriktsindelning

Riksbanksort

(Inom parentes

anges de kontor

som skulle

indragas)

Distriktets

omfattning

Ytinne-

håll

tusental

kvkm

Folk-

mängd

tusental

1/11958

Antal

lån1

30/6

1958

Antalet

uppräknade

sedlar under

1957

Investe-

rings-

konton

30/6

1958

1. Luleå.........

Norrbottens län. . .

98,9

256,7

17 572

5 300 000

94

2. Umeå........

Västerbottens län.

55,4

239,9

18 097

5 340 000

104

3. Härnösand....

Västernorrlands län

71,6

432,4

15 079

7 880 000

806

(Östersund). . .

Jämtlands län

4. Falun........

Kopparbergs län. .

46,6

578,7

10 001

12 200 000

892

(Gävle).......

Gävleborgs län

5. Stockholm.....

Stockholms stad o.

län............

19,2

1 607,3

31 461

104 360 000

388

(Uppsala).....

Uppsala län

(Nyköping) ...

Södermanlands län

32,4

777,3

14 740

17 890 000

1 051

(Västerås) ....

Västmanlands län

(Karlstad)....

Värmlands län

7. Linköping.....

Östergötlands län

10,0

357,5

8 139

11 980 000

133

8. Göteborg......

Göteborgs o. Bohus

län............

24,7

1 226,9

20 864

46 800 000

246

(Vänersborg). .

Älvsborgs län

(Mariestad) . . .

Skaraborgs län

9. Växjö........

Kronobergs län. ..

33,6

822,4

17 610

23 710 000

567

(Jönköping)...

Jönköpings län

(Karlskrona). .

Blekinge län

(Kalmar).....

Kalmar län

10. Malmö.......

Malmöhus län. . . .

15,6

1 037,6

19 248

41 870 000

189

(Kristianstad).

Kristianstads län

(Halmstad) . . .

Hallands län

11. Visby........

Gotlands län.....

3,1

56,1

3 029

1 350 000

22

411,1

7 392,8

175 840

278 680 000

4 492

1 Växlar ej medtagna.

borgs län borde föras dit. I huvudsak torde emellertid ett bibehållet men

kraftigt nedskuret kontorsnät böra överensstämma med organisationsskissen,

och de avvikelser härifrån som kunna tänkas lära icke rubba skissens

användbarhet såsom jämförelseunderlag i nu ifrågakommande diskussion.

För att få en uppfattning om de besparingar, som skulle kunna ernås

vid en kontorsorganisation enligt den upprättade skissen, ha på kommitténs

uppdrag gjorts vissa kostnadsberäkningar. Sålunda har det synts

möjligt att följande antal tjänster skulle kunna indragas, nämligen

13 tjänster som direktör vid avdelningskontor

3 » » bankkamrerare

10 » » kammarskrivare eller förste kammarskrivare

15 kontorsbiträdestjänster och

7 tjänster som bankvaktmästare.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

35

Å andra sidan borde en utökning av antalet bankexpeditörstjänster ske

med 7. Vidare synes det realistiskt att under dessa förutsättningar räkna

med höjd lönegradsplacering för vissa tjänster.

Totalt beräknas att de direkta löneutgifterna skulle komma att minska

med 750 000 kronor per år, vartill komme minskade utgifter för pensioner

in. m. Kostnaderna för styrelsearvoden kunna beräknas minska med 75 000

kronor per år och kostnader för kontorslokaler med 195 000 kronor per år,

om lokalhyrorna genomsnittligt uppskattas till 15 000 kronor per avdelningskontor.

Vissa besparingar i fråga om övriga förvaltningskostnader

skulle också kunna ernås.

Om man härefter söker bedöma, hur ett till tio avdelningskontor reducerat

kontorsnät skulle fungera i praktiken, kan det, såvitt avser sedel- och

myntdistributionen, fastslås, att denna i och för sig bör kunna uppbäras

av det krympta kontorsnätet. Samtidigt måste emellertid framhållas, att

besparingarna för riksbanken på detta område i viss mån innebära ökade

kostnader framför allt för bankerna och postverket, ty även om riksbanken

avklipper distributionskedjan på en tidigare punkt, måste ju denna alltjämt

sträckas fram till bank- och postkontor och till enskilda företag. Indragningarna

av riksbankens avdelningskontor i Norrköping och Sundsvall

uppges sålunda ha föranlett betydligt större kostnader för bankkontoren

på dessa platser främst genom att dessa kontor tvingas ligga med större

kassor men även genom utgifter för penningtransporter, försäkringspremier

och ökad växlingsverksamhet. Även postkontoren på indragningsplatserna

ha gjort liknande erfarenheter och måste nu hålla betydligt

större kassor än tidigare. Generalpoststyrelsen har också för sin del i en

till kommittén överlämnad promemoria uttalat, att en utglesning av riksbankens

kontorsnät med slopande av tretton avdelningskontor skulle i hög

grad försvåra medelsförsörjningen vid postanstalterna och för postverket

innebära ett steg bakåt i utvecklingen. Styrelsen har visserligen såsom en

lösning anvisat möjligheten att förlägga sedel- och myntdepåer till lämpligt

belägna postkontor, men som kommittén under föregående avsnitt

framhållit, anser sig kommittén ej kunna godtaga ett sådant alternativ.

En icke helt betydelselös omständighet vid vägandet av de olika organisationsformernas

för- och nackdelar är vidare, att riksbanken med färre

kontor kommer att få svårare att fullgöra den för en sedelbank angelägna

uppgiften att övervaka sedelmaterialets beskaffenhet. Med ett glesare kontorsnät

torde nämligen sedlarna komma att löpa ute längre tid, innan de

passera ett riksbankskontor. Den försämrade övervakning av sedelmaterialet

som föranledes härav kan befaras medföra en sämre standard på

detta än vad hittills ansetts kunna godtagas.

Vad härefter angår lånetjänsten vid en krympning av lokalorganisationen

är tydligt, att riksbanken kommer att få svårare att hålla kontakt

med andra myndigheter och med sina låntagare. Även om kommunikation

i allmänhet sker brev- eller telefonledes bidrager nämligen avdelningskontorens

förläggning till residensstäderna till att underlätta för riksbankstjänstemännen

att samråda med annan lokal förvaltning. Härtill medverka

också de personliga kontakter som på en gemensam förläggningsort kunna

upprätthållas mellan riksbankens personal och andra tjänstemän. Såvitt

gäller förhållandet till riksbankens kunder blir det med ett utglesat kontorsnät

svårare att t. ex. få till stånd ett personligt samtal med en låntagare

för att lägga en sak till rätta. Det lär icke kunna undvikas att sådana för
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Bankoutskottcts utlåtande nr 4i år 1959

hållanden komma att inverka på indrivningsarbetet, som kommer att försvåras,

om indrivningsverksainheten centraliseras till större kontor. Det

har nämligen visat sig, att den större kontorsenheten härvidlag är en

dyrbarare organisationsform än den mindre. Det är svårt att helt klarlägga

orsakerna härtill, men en bidragande omständighet torde vara, att det

mindre kontorets personal med sin noggranna kunskap om lokala förhållanden

och låneklientel har vid låneförvaltning lättare att i rätt tid företa

de rätta åtgärderna. På de större kontoren kan däremot en viss byråkratisering

icke undvikas, varav följer långsammare indrivning och sämre indrivningsresultat.

Även om man sålunda får räkna med att en organisation i större enheter

kan i vissa hänseenden få eu viss kostnadsfördyrande effekt, lär det

dock sammanfattningsvis kunna fastslås, att det är väl möjligt att ernå

en icke oväsentlig besparing för riksbanken genom utglesning av riksbankens

kontorsnät. En sådan reform måste emellertid oundgängligen medföra

en väsentlig försämring av riksbankens service. Det slutliga ställningstagandet

blir alltså beroende av hur långt man anser att riksbankens service

mot näringsliv och allmänhet skall sträcka sig och vad man vill betala

härför. Kommittén har därvid för sin del kommit till den uppfattningen,

att om det gällde att från grunden bygga upp en ny organisation, samhället

ej borde sträcka sin centralbanksmässiga service längre än ungefär till

vad som bleve följden av den diskuterade organisationsskissens genomförande.

I viss mån annorlunda blir emellertid bedömandet, då man såsom

i förevarande fall har att utgå från nuvarande arbetsuppgifter och från en

redan befintlig organisation, efter vilken berörda allmänna och enskilda

verk och inrättningar anpassat sin verksamhet. Det är också uppenbart

otillfredsställande att utan tungt vägande ekonomiska skäl reformera på

ett sådant sätt, att möjligheterna för en myndighet att fullgöra sina uppgifter

medvetet försämras. Kommittén har för sin del kommit till uppfattningen,

att under nu gällande arbetsmässiga och administrativa förutsättningar

så starka ekonomiska skäl i förevarande fall icke föreligga, och vill

därför förorda, att nuvarande distriktsindclning med anslutning till länsindelningen

bibehålies.

Till denna kommitténs ståndpunkt har även följande resonemang bidragit.

Det är ur flera synpunkter önskvärt, att avdelningskontorens arbetsområden

sammanfalla med länen. Härför talar sålunda behovet av samråd

med andra lokala myndigheter, beredskapshänsyn (jfr prop. 176/1957) liksom

över huvud taget det förhållandet, att länsmyndigheternas koncentration

till residensstaden gör denna till naturlig centralort. Om den från tid

till annan aktualiserade frågan om reviderad länsindelning i framtiden

löses så, att färre och större län bildas, vore därför all anledning att anpassa

riksbankens distriktsindelning efter de nya länen. Förr eller senare

lär väl också en länsindelningsreform i sådan riktning komma till stånd.

Det vore emellertid då olyckligt, om riksbanken för sin del föregripit eu

sådan genom att de nuvarande avdelningskontorsdistrikten redan sammanlagts

till större arbetsområden, vilka måhända icke sammanfölle med de

nya länen.

Den fortsatta utvecklingen

Den tidigare framställningen har utgått från att kontorens arbetsuppgifter

komma att förbli ungefärligen de nuvarande. Såsom nämnts kan emellertid

lånestocken av egnahems- och stödlån beräknas vara i huvudsak slut
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

37

betald inom 15—20 år, och det är ovisst i vad mån avdelningskontoren

komma att allteftersom denna avveckling försiggår tillföras nya uppgifter.

Det är väl dock icke osannolikt att förvaltningen av nya stödlån — eventuellt

i samband med en skördeskadeförsäkring — kommer att uppdras

åt riksbanken, och det är möjligt, att kontoren även kunna komma att

tillföras för dem nya uppgifter. Eu sådan utveckling vore naturlig, då

nämligen kontorens organisation kan utan ökning av den mera kvalificerade

personalen tjäna även nya ändamål. Härtill kommer också att det ur

allmän samhällelig synpunkt vore av värde om den erfarenhet och bankmässiga

bedömning som finnes representerad inom riksbanken skulle kunna

tillgodogöras på vidare områden av samhällets stödverksamhet. Ur flera

synpunkter synes det alltså kunna bli för statsverket ekonomiskt fördelaktigt

att till riksbankens avdelningskontor sammanföra skilda bankmässiga

samt kassamässiga och kamerala uppgifter, och bankoutskottet har

också (BoU 35/1952) funnit sådana reformer böra övervägas. Kommittén

har sökt i någon mån överblicka vilka uppgifter som kunna lämpa sig för

sådan överföring, och enligt vad kommittén inhämtat torde intresse alltjämt

föreligga för att överlämna förvaltningen av värnpliktslån till riksbanken.

Även andra låneförvaltande uppgifter vid länsstyrelserna och kanske

även en del utbetalningar, som nu handhavas av dessa styrelser, torde

med fördel kunna anförtros riksbanken. Än större arbetsuppgifter skulle

kunna lämnas till avdelningskontoren, därest den kamerala förvaltningen

vid vissa länsorgan oinlades, så att de uppgifter som lämpade sig härför

överfördes till riksbanken. Kommittén har dock icke möjlighet att ingå i

närmare diskussion av dessa frågor och kan självfallet icke ställa några

förslag. Med det sagda har kommittén alltså velat erinra om att det bör

finnas möjlighet att i rationaliseringssyfte för ytterligare uppgifter ta i

anspråk den kapacitet, som representeras av kontorsstyrelserna och de

högre tjänstemännen vid kontoren, med sannolika besparingar för det allmänna

som följd. En närmare granskning av dessa frågor synes kunna

falla inom besparingsutredningens undersökningsområde.

Skulle emellertid statsmakterna icke vara beredda att till riksbanken

överlämna nya arbetsuppgifter och en minskning sålunda komma att efter

hand inträda av den totala arbetsvolymen vid avdelningskontoren, synes

detta böra föranleda förnyade överväganden beträffande distriktsindelningen.

Den ytterligare minskning av personalen, som skulle motiveras av

bortfallet av arbetsuppgifter, kan nämligen vid de mindre kontoren av

arbetstekniska skäl knappast genomföras, och den enda möjliga lösningen

torde därför i ett sådant läge bli att bryta anknytningen till den nuvarande

länsindelningen genom att sammanslå vissa distrikt. På förut anförda skäl

anser kommittén det dock ej böra ifrågakomma att i en sådan situation

nyindela landet i »storområden» utan det synes i stället lämpligare att indraga

enstaka kontor, vilkas distrikt synas kunna utan alltför stor olägenhet

sammanföras med ett närliggande. Därvid bör också uppmärksammas,

att möjligheten hålles öppen för en framtida anpassning av distriktsindelningen

efter en ny länsindelning. De kontor som vid en sådan reform närmast

böra komma i fråga för indragning äro såvitt nu kan bedömas: Visby,

Karlskrona och Nyköping. Andra kontor, där den centralbanksmässiga rörelsen

är av mindre omfattning och som därför vid den nu tänkta utvecklingen

kunna ifrågakomma för indragning, äro Halmstad- och Mariestadkontoren.

Visbykontorets rörelse är den i särställning minsta och är väl redan

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

f. n. knappast tillräcklig för att ens med stöd av länsindelningsprincipen

kunna motivera kontorets bibehållande. Det insulära läget och de beredskapshänsyn

som följa härav gör det emellertid måhända särskilt motiverat

att bibehålla ett Gotlandskontor. Med tanke härpå — och på de möjligheter

att förenkla organisationen inom de enskilda kontoren som kommittén

avser att i ett kommande betänkande undersöka —- har kommittén

därför ej velat för närvarande förorda indragning av Visbykontoret. Skulle

emellertid kontorets arbetsuppgifter än ytterligare komma att minskas,

lär det icke vidare finnas tillräcklig anledning att bibehålla ett riksbankskontor

i Gotlands län.

Även Blekinge län är i minsta laget för att kunna tjäna som underlag

för ett riksbankskontor med rationellt avvägd arbetsvolym, vartill kommer

att länets läge och förbindelser göra det väl möjligt att lägga detta

under Växjö- eller Kalmarkontoret. Om en allmän minskning av kontorens

arbetsuppgifter kommer till stånd och föranleder frångående av länsindelningsprincipen,

bör därför Karlskronakontoret indragas.

Att ett riksbankens avdelningskontor bibehålies i Nyköping är naturligt

så länge länen bibehållas som grund för distriktsindelningen och kontoren

därför förläggas till residensstäderna. I ett läge, där man frångått denna

princip, tala flera skäl för indragning av detta kontor. Dels är dettas rörelse

av icke alltför stor omfattning, dels, och framför allt, har icke Nyköping

ett sådant ekonomiskt och kommunikationstekniskt centralt läge, som kan

utgöra motiv för att där behålla ett riksbankskontor. Vid en indragning

av detta kontor synes Södermanlands län lämpligen böra föras till huvudkontoret.

Vad åter angår den ifrågasatta indragningen av Halmstad- och Mariestadkontoren

synes det vid en sådan reform uppstå svårigheter att åstadkomma

en geografiskt lämplig distriktsindelning. På grund härav möta

större betänkligheter att indraga dessa kontor än de tre förutnämnda. Kommittén

har med det sagda dock velat redovisa en tänkbar utvecklingsgång,

därest i en framtid riksbankskontoren skulle ställas väsentligen utan andra

uppgifter än de centralbanksmässiga.

Utöver vad nu sagts anser sig kommittén icke ha anledning att söka

angiva ställningstaganden för en framtida hypotetisk utveckling, men det

får förutsättas, att fullmäktige med uppmärksamhet följa förändringar i

arbetsvolymen vid avdelningskontoren för att anpassa kontorsorganisationen

därefter.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande nr 44 år 1959

39

INNEHÅLL

Sid.

Riksbankens avdelningskontor. Historik och nuvarande förhållanden........... 7

Avdelningskontorens tillkomst och olika förslag till deras utvidgning, avskaffande

eller rationalisering......................................... 7

översikt över avdelningskontorens nuvarande arbetsuppgifter och dessas

utveckling under senare år........................................... 12

översikt över personaluppsättningen och lönekostnaden vid riksbankens

avdelningskontor under senare år..................................... 21

Centralbankernas lokalorganisation i vissa främmande länder................ 22

Danmark........................................................... 22

Finland............................................................. 23

Norge.............................................................. 24

Förbundsrepubliken Tyskland......................................... 25

Kommitténs ställningstagande............................................ 27

Frågan om allmän indragning av riksbankens kontorsnät................. 27

Distriktsindelningen.................................................. 32

Den fortsatta utvecklingen........................................... 36

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.