Sök i Ratio Lex

Betänkande med förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen, m. m.

1959-02-25 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1959:3, Betänkande med förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 3 år 1959

1

Nr 3

Konstitutionsutskottets betänkande med förslag till utredning av

frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen,

m. m.

I den till konstitutionsutskottet hänvisade motionen nr 243 i andra kammaren

av herr von Friesen hemställes, att frågan om anställningsformerna

för de högre tjänstemännen hos de statliga tillsynsmyndigheterna — bankoch

fondinspektionen, sparbanksinspektionen och försäkringsinspektionen

— måtte bli föremål för utredning samt att utredningens resultat snarast

förelägges riksdagen.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

I § 36 regeringsformen föreskrives, att statstjänstemän icke kunna, utan

medelst rannsakning och dom, ifrån sina innehavande sysslor av Konungen

avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras

eller flyttas. Ett undantag från den i vårt samhällsskicks historia redan

tidigt framträdande grundsatsen om statstjänstemäns oavsättlighet finnes

stadgat i § 35 regeringsformen, som medgiver Konungen rätt att, när han

prövar rikets tjänst det fordra, entlediga innehavare av vissa i paragrafen

uppräknade förtroendesysslor. Sådana sysslor äro ett flertal såväl civila som

militära chefsbefattningar samt vissa med dem jämförliga ämbeten ävensom

alla beställningar, vilka inrättats för att tillvarataga rikets intressen hos

främmande makter. Vår grundlag känner sålunda endast två kategorier

statstjänstemän, nämligen de som äro oavsättliga och icke kunna förflyttas

samt de som inneha förtroendesysslor eller äro förtroendeämbetsmän.

I § 35 regeringsformen ha efter år 1809 företagits smärre ändringar för

att bringa uppräkningen av förtroendeämbetsmän i större överensstämmelse

med vissa inom statsförvaltningen företagna organisatoriska förändringar.

Senast ändrades lagrummet 1876; fortfarande upptager det titlar och ämbeten,

som försvunnit, varjämte det i fråga om nytillkomna ämbeten är

omtvistat om de äro hänförliga till förtroendesysslor eller ej. Däremot står

§ 36 orubbad kvar alltsedan regeringsformens tillkomst.

Den tidrymd av 150 år som härefter förflutit har inom statsförvaltningen

medfört en genomgripande omdaning, beroende såväl av allmänna strukturella

förändringar i samhället som av en utvidgning av den statliga verksamheten

till nya områden i en omfattning, som icke förutsetts av 1809

års grundlagsstiftare. Statstjänstemännens rättsliga ställning har icke för
H

i haag till riksdagens protokoll .5 samt. 2 avd. Nr 3

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets betänkande nr 3 är 1959

blivit oberörd av denna utveckling. Anställningsformerna konstitutorial och

förordnande (tills vidare eller på viss tid) ha erhållit en alltmer ökad

utbredning. Uppfattningen att § 36 regeringsformen endast har avseende

å tjänster, vilka tillsatts genom fullmakt, har efter hand gjort sig gällande.

Innehavare av andra tjänster än fullmaktstjänster ha därför icke ansetts

tillförsäkrade det i lagrummet stadgade skyddet. I enlighet härmed har i

civila avlöningsreglementet och i statens allmänna avlöningsreglemente upptagits

uttrycklig föreskrift om att innehavare av konstitutorial kunna a\- sättas i administrativ väg för fel eller försummelse i tjänsten. Att genom

förordnande tillsatta statstjänstemän kunna entledigas utan rannsakning

och dom, har vidare ansetts följa redan av anställningsformens natur. Detsamma

gäller om icke ordinarie befattningshavare. Men även fullmaktshavarnas

rättsliga ställning har i grunden förändrats. Från mitten av 1800- talet ha i avlöningsförfattningar införts alltmera skärpta bestämmelser om

förflvttningsskyldighet. Dessa bestämmelser ha motiverats med viktiga statsintressen,

men stå icke desto mindre i motsättning till ordalagen i § <j6. Sista

steget i denna utveckling har utgjorts av de bestämmelser, som upptagits

i civila avlöningsreglementet och statens allmänna avlöningsreglemente. I

nämnda reglementen stadgas, att annan tjänsteman än domare är skyldig

att låta sig förflyttas, förutom till annan stationeringsort eller annan befattning

vid det verk han tillhör, där Kungl. Maj :t så prövar lämpligt, till befattning

vid annat verk, å vilken reglementet är tillämpligt. Även för domare

föreskrives förflvttningsskyldighet till annan domartjänst inom den lönegrad

han tillhör, ehuru med det villkoret, att Kungl. Maj:t finner organisatoriska

skäl påkalla förflyttningen. Militära beställningshavare äro underkastade

ännu vidsträcktare förflyttningsskyldighet. Beträffande samtliga

högre militära befattningshavare ävensom befattningshavare vid polis- och

åklagarväsendet gäller därjämte, att de äro pliktiga att avgå från tjänsten,

där så befinnes påkallat med hänsyn till statens intresse. Även pensionsförfattningarnas

föreskrifter om skyldighet för befattningshavare att vid viss

ålder eller under vissa andra omständigheter frånträda tjänsteutövningen,

ehuru med rätt till pension, äro, oaktat bestämmelsernas ändamålsenlighet

och nödvändighet numera knappast av någon sättas i fråga, i varje tal;

icke förutsatta i regeringsformen. De kunna icke ledas tillbaka längre än till

1870-talet.

Mot bakgrunden av den utveckling, som sålunda ägt rum, anhöll

riksdagen år 1942 på konstitutionsutskottets initiativ i skrivelse (nr

475) till Kungl. Maj :t om utredning av frågan om revision av de i §§ 35 och

36 regeringsformen meddelade bestämmelserna om statstjänstemännens

rättsliga ställning. I utskottets av riksdagen godkända memorial, nr 18, anfördes

följande.

En betydande klyfta föreligger otvivelaktigt mellan å ena sidan grundlagens

bud och å andra sidan deras tillämpning genom vissa nu gällande för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 3 är 1959

3

fattningar, som i viktiga delar äro ett uttryck för det praktiska livets krav.

Denna motsättning är ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter. Förhållandena

ha numera utvecklat sig därhän, att denna skiljaktighet icke längre

hör få bestå utan bör överbyggas genom en revision av § 36 och den i samband

därmed stående § 35 regeringsformen. Å ena sidan bör härvid hänsyn

tagas till att den allmänna princip, på vilken § 36 bygger, är av vital betydelse

för rättskipningen och förvaltningen och därmed för hela vårt samhällsskick.

Det är nämligen angeläget, att dessa funktioner handhavas av personer,

som efter bästa övertygelse fullgöra sina värv utan att behöva frukta

godtyckliga inskridanden från överordnade. Å andra sidan bör också beaktas

statsmakternas behov av större rörelsefrihet på förevarande område

än § 36 i sin nuvarande lydelse skänker. Detta behov har särskilt framträtt

under de senaste årtiondena. Huru de nya grundlagsbuden i detalj skola utformas

torde emellertid icke kunna avgöras utan en allsidig utredning genom

Kungl. Maj:ts försorg. Enligt sakens natur böra de emellertid icke

göras alltför utförliga. Härav följer, att vid utredningen fråga torde uppstå

om icke, i likhet med vad flerstädes i utlandet är fallet, närmare bestämmelser

i ämnet lämpligen böra införas i särskild lagstiftning, som mera ingående

reglerar statstjänstemännens rättigheter och skyldigheter.

År 1946 anhöll riksdagen ånyo (skr. nr 261) om utredning av frågan om

revision av omförmälda bestämmelser i regeringsformen. Spörsmålet hade

vid detta tillfälle aktualiserats genom i kamrarna väckta motioner (1:192

och 11:335) med förslag till ny lydelse av § 36 regeringsformen och i anslutning

därtill en beredskapslagstiftning, som medgåve Kungl. Maj :t rätt att,

då rikets tjänst eller den allmänna välfärden så fordrade, vid utomordentliga

förhållanden tillfälligt skilja eller förflytta ämbets- och tjänstemän från

deras sysslor. Utskottet anförde i sitt till grund för skrivelsen liggande utlåtande

(nr 16) bl. a. följande.

Det är enligt utskottets mening angeläget att frågan om revision av de i

§§ 35 och 36 regeringsformen meddelade bestämmelserna angående statstjänstemännens

rättsliga ställning snarast blir föremål för utredning. De

skäl, som föranledde riksdagen år 1942 att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla

om en sådan utredning, äga alltjämt giltighet och ha under de senaste

åren i flera olika sammanhang gjort sig gällande. Vid en dylik revision bör,

med principiellt vidhållande av den grundsats på vilken § 36 regeringsformen

bygger, hänsyn tagas till statsmakternas behov av större rörelsefrihet på

förevarande område än § 36 i sin nuvarande lydelse medgiver.

Denna rörelsefrihet bör sträcka sig så långt, att möjlighet finnes att, där

ett allmänt intresse det påkallar, avskeda personer, som visat sig uppenbart

olämpliga och för sin befattning icke skickade. Skäl av skilda slag kunna

ur det allmännas intresse motivera en befattningshavares skiljande från

tjänsten. Ett sådant skäl anföres i föreliggande motioner. Enligt utskottets

mening bör man av varje statstjänsteman kunna fordra, att han skall vara

känd för »laglydnad och medborgarsinne», ett krav som i 1940 års hcinvärnskungörelse

uppställts för varje hemvärnsman och som sedan inarbetats

i jämväl andra författningar på det militära området. Det synes utskottet

angeläget, att statsmakterna, för att vårt land vid krig eller krigsfara skall

äga eu fullt pålitlig ämbets- och tjänstemannakår, tillse att detta krav på

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets betänkande nr 3 dr 1959

laglydnad och inedborgarsinne redan uppfylles under lugna, normala förhållanden

och att grundlagen, eventuellt kompletterad av närmare bestämmelser

i särskild lag, erhåller en sådan utformning att detta blir möjligt.

Med hänvisning till det anförda får utskottet, som alltså ej kan ansluta

sig till motionärernas förslag om en beredskapslagstiftning i ämnet men

som instämmer i motionernas syfte, ehuru utskottet anser, att den där väckta

frågan bör utredas i ett större sammanhang, hemställa, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla om skyndsam utredning med beaktande

av ovan anförda synpunkter av frågan om en revision av de i §§ 35

och 36 regeringsformen meddelade bestämmelserna om statstjänstemannens

rättsliga ställning.

Vad utskottet hemställt, bifölls av båda kamrarna, av första kammaren

dock med den ändring i utskottets motivering, att den de! därav, som börjar

med orden »Denna rörelsefrihet» och slutar med orden »blir möjligt», utelämnades.

I motioner till 1948 års riksdag (1:106 och 11:176) hemställdes, att riksdagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj.t anhålla om utredning

och förslag beträffande revision av i regeringsformens §§ 35 och 36 stadgade

grunder för statstjänstemannens rättsställning i samband med eu allmän

tjänstemannalagstiftning, omfattande jämväl de kommunalt anställda

tjänstemännen. I sitt utlåtande, nr 12, över de väckta motionerna anförde utskottet

bl. a.

Riksdagsskrivelserna från åren 1942 och 1946 ha ännu icke föranlett någon

Kungl. Maj :ts åtgärd. De spörsmål, som beröras däri, äro dock av den

vikt, att en utredning därom utan dröjsmål bör komma till stånd. Erfarenheterna

från de senare åren visa också, att frågan om statstjänstemännens

rättsliga ställning gång efter annan och i skilda sammanhang aktualiserats.

Sålunda framhöll vederbörande departementschef i proposition (nr 333)

till 1946 års riksdag angående allmän lönereglering för befattningshavare i

statens tjänst, att frågan om anställningsformerna för ordinarie tjänstemän

borde övervägas först vid omförmälda av riksdagen begärda utredning.

Vidare har spörsmålet om entledigande av tjänstemän på grund av olämplighet,

opålitlighet m. m. föranlett inrättande av avgångsstater för vissa

befattningshavare vid försvaret samt polis- och åklagarväsendet år 1942

respektive år 1946. Med anledning av förslaget om avgångsstat för sistnämnda

befattningshavare uttalade justitiekanslersämbetet den meningen, att

ifrågavarande åtgärder borde anstå i avvaktan på den av riksdagen begärda

utredningen rörande föreskrifterna i §§ 35 och 36 regeringsformen. Tillika

har frågan om möjlighet att entlediga vissa läkare och lärare från deras befattningar

på grund av olämplighet diskuterats vid 1945 och 1946 års riksdagar.

(Jämför härom interpellationssvar i andra kammaren den 20 december

1945 och den 13 mars 1946 ävensom andra lagutskottets utlåtande

nr 13 år 1946 i anledning av propositionen nr 36 angående ändring av 1940

års lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.) Härvid har

föreliggande spörsmål vidgats till att omfatta ej blott statliga tjänstemän

utan även vissa kommunala befattningshavare. Vad sålunda förekommit är

ägnat att understryka angelägenheten av att den av riksdagen begärda utredningen

igångsättes. Utredningen bör också avse de kommunalt anställda

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr .1 år 1959 5

tjänstemännens rättsställning såvitt angår frågan om deras entledigande på

grund av illojalitet eller liknande skäl. Då utskottet emellertid förutsätter,

att den av riksdagen redan tvenne gånger begärda utredningen kommer till

stånd vid sådan tidpunkt att resultatet därav kan föreläggas riksdagen i god

tid före utgången av nästa andrakammarperiod (d. v. s. före 1952 års utgång),

anser sig utskottet sakna anledning att ånyo tillstyrka skrivelse till

Kungl. Maj :t i samma ämne.

Under hänvisning till det anförda och då motionerna främst avsåge statstjänsteinännens

rättsliga ställning hemställde utskottet att motionerna icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen beslöt i enlighet

med utskottets hemställan.

Riksdagsskrivelserna från åren 1942 och 1946 överlämnades år 1949 till

1948 års förhandlingsrättskommitté. Denna kommitté hade till uppgift att

utreda frågan om vidgad förhandlingsrätt för stats- och kommunalanställda

tjänstemän, som voro underkastade ämbetsansvar, samt därmed sammanhängande

frågor. Enligt sina direktiv borde kommittén bl. a. beakta sambandet

med den för tjänstemännen gällande s. k. oavsättlighetsprincipen och

taga ställning till dithörande problem i den mån dessa sammanhängde med

spörsmålen om förhandlingar och om slutande av kollektiva överenskommelser.

Kommittén fann emellertid i sitt år 1951 avgivna betänkande (SOU

1951:54, s. 24—25), att med den avvisande ståndpunkt kommittén intagit

beträffande tjänstemännens strejkrätt oavsättlighetsprincipen och utformningen

av anställningsformerna i övrigt icke aktualiserats i vidare mån än

att det gällt att noggrant bestämma den tjänsteplikt, som borde ligga latent

i själva anställningsformen. På grund härav och då en revidering av anställningsformerna

skulle kräva mycket arbete, som i det väsentliga komme att

ligga vid sidan av kommitténs egentliga arbetsuppgifter, ansåg kommittén

att frågan om anställningsformernas reformering borde göras til! föremål

för särskild utredning, därest andra skäl ansåges tala därför.

Sedan en fortsatt utredning rörande statstjänstemännens förhandlingsrätt

in. in. år 1956 tillkallats (jfr riksdagsberättelsen 1957 s. 325 ff), överlämnades

de båda riksdagsskrivelserna den 11 januari 1957 till nämnda utredning

»att tagas under övervägande vid fullgörande av dess uppdrag».

Utredningen har ännu icke slutfört sitt uppdrag.

Det i förevarande motion 11:243 framlagda utredningsförslaget avser, som

framgår av det ovan anförda, endast eu del av det större frågekomplexet

angående de offentliga tjänstemännens anställningsformer och rättsställning

i allmänhet. Enligt utskottets mening bör frågan om eu revision

av de bestämmelser härom, vilka återfinnas i §§ 35 och 36 regeringsformen,

snarast bli föremål för en allsidig och förutsättningslös utredning under

beaktande av det allmänna intresset såväl av att bibehålla en självständi^

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets betänkande nr 3 år 1959

och oväldig tjänstemannakår som av att bereda statsmakterna en viss —

alltefter tjänsternas beskaffenhet växlande — rörelsefrihet på förevarande

område. Härför tala alltjämt de skäl, som åberopats i riksdagens båda skrivelser

åren 1942 och 1946 och vilka ytterligare utvecklats i utskottets ovan

återgivna utlåtande år 1948. Härtill kommer, att förslag till en moderniserad

författning för närvarande håller på att utformas av 1954 års författningsutredning.

Det kan enligt utskottets mening å ena sidan icke ifrågakomma

att till en ny författning överföra de ovannämnda föråldrade paragraferna

i regeringsformen i oförändrat skick. Ä andra sidan torde de allmänna

principerna för statstjänstemännens rättsliga ställning alltjämt böra

fastslås i grundlag, även om det efter utredning skulle befinnas lämpligt,

att detaljerade bestämmelser i detta hänseende meddelas genom särskild,

kompletterande lagstiftning.

Det uppdrag, som givits 1956 års förhandlingsrättsutredning genom de

ursprungliga direktiven samt genom överlämnandet av de båda nämnda

riksdagsskrivelserna, innebär att det i skrivelserna berörda problemet av

utredningen väl kan upptagas till prövning, men att någon skyldighet härutinnan

icke föreligger. Det är därför antagligt, att denna utredning — i

likhet med 1948 års förhandlingsrättskommitté — ej kommer att granska

nu föreliggande spörsmål i vidare omfattning än dess egentliga utredningsuppdrag

ger anledning till. Ej heller författningsutredningens verksamhet är

genom dess grundläggande direktiv inriktad på en närmare utredning av

frågan om statstjänstemännens rättsställning.

Utskottet finner det därför angeläget, att utredningen av spörsmålet om

revision av de berörda paragraferna i regeringsformen i hela dess vidd anförtros

antingen särskilt tillkallade sakkunniga eller — genom kompletterande

direktiv — förhandlingsrättsutredningen eller författningsutredningen.

Resultatet av utredningen bör kunna föreläggas riksdagen samtidigt med

det förslag till en moderniserad författning, vartill författningsutredningens

arbete må kunna leda.

Under hänvisning till det anförda får utskottet hemställa

1) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om skyndsam

utredning av frågan om revision av de i §§ 35 och 36 regeringsformen meddelade

bestämmelserna om statstjänstemännens rättsliga ställning, samt

2) att förevarande motion, 11:243, måtte anses besvarad genom vad utskottet

ovan under 1) hemställt.

Stockholm den 25 februari 1959

På konstitutionsutskottets vägnar:

BENGT ELMGREN

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets betänkande nr 3 år 195!)

7

Närvarande:

från första kammaren: herrar Elmgren, Damström, Ollén, Olsén*, Sveningsson,

Lundström, Erik Olsson, Nils-Eric Gustafsson, Axel Emanuel Andersson

och Aspling; samt

från andra kammaren: herrar Pettersson i Norregård, Norén, Spångberg,

von Friesen, Jonsson i Haverö, Gustafsson i Bogla*, Bark, Hammar, fru

Sjöqvist och herr Gansmoe.

* Ej närvarande vid justeringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:82 Skrivelse till Konungen med förslag till utredning av frågan om ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen. a1 i texten