Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande statsbidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp jämte i ämnet väckta motioner.

1959-05-20 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1959:121, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande statsbidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

1

Nr 121

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande statsbidragsgivningen

till anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp jämte i ämnet väckta motioner.

(4:e avd.)

I propositionen nr 1 (bilaga 8, punkt 20, s. 62 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för den 3 januari 1959) har

Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet,

till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp för budgetåret

1959/60 beräkna ett reservationsanslag av 45 000 000 kronor.

Sedermera har Kungl. Maj :t i propositionen nr 84, under åberopande av

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den

20 februari 1959, dels föreslagit riksdagen att godkänna de av föredragande

departementschefen i propositionen föreslagna ändrade grunderna för statsbidrag

till vatten- och avloppsanläggningar, dels ock till Bidrag till anläggningar

för vattenförsörjning och avlopp för budgetåret 1959/60 anvisa ett

reservationsanslag av 45 000 000 kronor.

Det i propositionen framlagda förslaget till ändrade regler för statsbidragsgivningen

till vatten- och avloppsanläggningar bygger på ett av allmänna

statsbidragsutredningen den 3 december 1956 avlämnat betänkande

(stencilerat). över nämnda betänkande, vilket bär titeln »Förenklad

statsbidragsgivning till primärkommunernas kapitalutgifter», har efter remiss

yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

I propositionen redovisas till en början huvuddragen av gällande regler

för statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar (s. 4 och 5).

Därefter lämnas en redogörelse för innebörden av allmänna statsbidragsutredningens

förslag till ändrade bidragsregler på området (s. 5—10).

Vidare redovisas i propositionen det huvudsakliga innehållet i remissyttrandena

över utredningsförslaget (s. 10—13).

Väg- och vattenbijggnadsstgrelsen har i skrivelse den 25 augusti 1958 hemställt

att bidragsanslaget för budgetåret 1959/60 måtte höjas till 50 milj. kr.

(s. 13 och 14).

1 llihang till riksdagens protokoll 1959. 6 samt. Nr 121

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

Departementschefen har inledningsvis lämnat en redogörelse för de nu

tillämpade principerna för statsbidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp.

I fråga om allmänna statsbidragsutredningens förslag till nya principer

för fastställandet av bidragsunderlag anser sig departementschefen kunna

tillstyrka, att anläggningskostnaden — och icke såsom f. n. den kapitaliserade

årskostnaden — skall utgöra grundval. Departementschefen finner det

däremot tveksamt, att i enlighet med utredningens förslag frångå den grundsatsen

i det nuvarande bidragssystemet, att hänsyn skall tas till den relativa

kostnaden för anläggningen. I enlighet med utredningens förslag och i likhet

med vad som f. n. gäller bör under alla omständigheter det relativa skatteunderlaget

i kommunen få inverka på bidragstilldelningen. Efter vissa överväganden

stannar departementschefen därför inför ett sådant system för

statsbidragsgivningen, som i likhet med vad som nu gäller, innebär en bidragsvariering

med hänsyn både till skatteunderlaget per invånare och

anläggningens relativa kostnad. En gradering med beaktande av kostsamheten

sker enklast genom att ett visst belopp av anläggningskostnaden förutsättes

kunna bäras utan bidrag och alltså frånräknas, innan bidraget bestämmes.

En kostnad av storleksordningen 500 kronor per person torde

härvidlag få anses skälig. Antalet personer torde böra beräknas efter i huvudsak

samma grunder som hittills.

Bidraget bör enligt departementschefens mening beräknas på den på förhand

beräknade anläggningskostnaden. Förslag i vissa remissyttranden om

jämkning i efterhand med hänsyn till den faktiska kostnaden biträdes

icke.

Departementschefen övergår därefter till frågan om procentsatsen för

bidragsgivningen samt anför därvid.

Utan närmare argumentering torde det framstå som klart, att procentsatsen

icke lämpligen kan bestämmas lika för alla kommuner utan liksom

hittills bör differentieras med hänsyn till kommunernas ekonomiska bärkraft.

Utredningens förslag att därvid såsom mått på bärkraften begagna

antalet skattekronor per invånare i kommunen torde i och för sig böra accepteras.

Den formel, som utredningen föreslagit för fördelning av kostnaderna

mellan staten och kommunen, kan sägas gå ut på att man först skall bestämma

den procentuella andel av kostnaderna, som kommunen med hänsyn

till sitt skatteunderlag själv bör vidkännas, samt att återstående del betalas

av staten i form av statsbidrag. Jag har nyss — i samband med frågan

om bidragsunderlaget — uttalat mig för att man vid bestämmande av bidragsprocenten

skall ta hänsyn även till de relativa kostnaderna för anläggningen.

Detta skulle då kunna ske på det sättet, att man från den totala

anläggningskostnaden avräknar även eu viss andel, motsvarande vad anläggningens

brukare skäligen bör kunna betala i form av avgifter. Statsbidraget

skulle alltså utgöra vad som återstår, sedan från den totala kostnaden avräknats

dels brukarnas nämnda andel och dels den med hänsyn till skatteunderlaget

bestämda »kommunandelen».

Det bör i detta sammanhang anmärkas, att den sålunda skisserade metoden

givetvis icke i och för sig innebär, att bidragen behöver bli lägre äii

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

3

enligt utredningens förslag utan blott syftar till en annan och mera ändamålsenlig

fördelning av tillgängliga bidragsmedel.

Bestämmandet av brukarnas kostnadsandel torde böra ske på det sättet,

att i bidragsförfattningen fastslås en viss anläggningskostnad per person,

som kan sägas motsvara medeltalet av kostnaderna för utförande av bidragsberättigade

vatten- och avloppsanläggningar. Denna kostnad, i det följande

betecknad med K, bör jämföras med den beräknade anläggningskostnaden

per person vid den aktuella anläggningen, vilken kostnadsfaktor här

betecknas med E. Jämförelsen sker lämpligen genom att man räknar ut

talet — . Detta blir större än 1, om kostnaden per person vid den aktuella

anläggningen är mindre än K, och mindre än 1, om nämnda kostnad är

större än K. I formeln bör vidare införas ett tal, motsvarande den procent

av kostnaderna, som bör utgöra brukarnas andel, om kostnaden per person

är lika med K, d. v. s. om talet är exakt 1. Om denna normalkostnads
E
andel

betecknas med N, kommer brukarnas andel att motsvara uttrycket

N ^. Jag vill framhålla, att denna beräkningsmetod till sina grunddrag

E

överensstämmer med utredningens förslag i fråga om beräkning av kommunandelen.

Väljes denna beräkningsmetod, blir alltså formeln konsekvent

uppbyggd. Beräkningen är dessutom relativt enkel.

Jag vill med hänvisning till det anförda föreslå, att den nu angivna metoden

kommer till användning vid bidragsberäkningen för att differentiera

bidragen efter kostnadsnivån.

Vad härefter angår sättet för differentiering av bidragen med hänsyn till

kommunernas olika skatteunderlag har jag i det föregående redan deklarerat

min principiella anslutning till utredningens förslag. Genom den av

utredningen förordade jämförelsen mellan skatteunderlaget per invånare i

kommunen (Ks) och medelskatteunderlaget för rikets kommuner (Ns) enRs
ligt

principen — erhålles ett tal, som enligt min uppfattning är en lämplig

utgångspunkt för differentiering av den kostnadsandel, som med hänsyn

till kommuninvånarnas ekonomiska bärkraft bör kunna bekostas utan statsbidrag.

Såsom utredningen föreslagit bör differentieringen närmare bestämt

kunna tillgå på det sättet, att man inför ett tal (Nka), motsvarande

den procentuella andel, som en »normalkommun» — d. v. s. en kommun

med ett skatteunderlag per invånare helt överensstämmande med medeltalet

för riket — bör kunna själv bekosta. Kommunandelens storlek i det

Ks

givna fallet kan alltså betecknas med uttrycket Nka —.

De principer för beräkning av statsbidragsprocenten, som jag nu förordat,

kan sammanfattningsvis uttryckas så, att staten skall svara för den

procentuella andel av kostnaden, som återstår efter avdrag av dels den

procentuella andel, som under alla förhållanden bör kunna betalas medelst

avgifter, och dels den andel, som svarar mot kommunens ekonomiska bärkraft.

Om bidragsprocenten betecknas med bokstaven b, får bidragsformcln

följande utseende:

b = 100 — N ^ — Nka

E Ns

.lag har i denna framställning begagnat i huvudsak samma bokstavsbeteckningar

som utredningen. I själva författningstexten torde dock dessa

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

böra utbytas mot de beteckningar, som är gängse på förevarande och närstående

områden.

- En speciell fråga, som bör nämnas i detta sammanhang, gäller sättet för

beräkning av antalet skattekronor per invånare (Ks och Ns). Utredningen

har föreslagit att den nuvarande regeln, att antalet skattekronor per invånare

skall beräknas såsom ett genomsnitt för en sjuårsperiod, förenklas

därhän, att man endast räknar med genomsnittet för de senast förflutna tre

åren. Med tillämpning av nuvarande bidragsregler i övrigt skulle en dylik

reform betyda en minskning av bidragens genomsnittliga belopp. Enligt det

föreslagna nya bidragssystemet blir däremot frågan utan betydelse i detta

hänseende. Vad som kan diskuteras är blott huruvida treårsperioden är tillräcklig

för att man skall undgå att vid bidragsberäkningen alltför mycket

beakta tillfälliga förskjutningar i de särskilda kommunernas skatteunderlag.

I stort sett torde man emellertid kunna räkna med att ett medeltal

för tre år ger ett gott värde på kommunens bärkraft jämförd med andra

kommuners och jag anser mig därför kunna tillstyrka utredningens förslag

på denna punkt.

I fråga om den speciella bidragsgivningen till anordningar för höggradig

rening av avloppsvatten förordar departementschefen, att tilläggsbidrag

skall utgå på grundval av den merkostnad som dessa betingar. Eftersom

det visat sig i praktiken vara svårt att dra upp en bestämd gräns för de fall,

då bidrag bör komma i fråga, torde det emellertid vara lämpligast, att frågan

i författningen löses genom en bestämmelse om att tilläggsbidrag må

utgå, därest kostnaden för utförande av avloppsreningsanordning med mer

än 25 procent överstiger vad som av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen prövas

utgöra normal anläggningskostnad vid låggradig rening. Det förutsättes

dock att reningsanläggning, till vilken bidrag utgår, har tillfredsställande

effekt i fråga om reningsgraden. Närmare bestämmelser härom

torde, om så visar sig erforderligt, få meddelas framdeles i form av tillämpningsföreskrifter.

Liksom f. n. synes den del av kostnaden för reningsåtgärderna,

som kan anses belöpa på industribebyggelse och liknande, böra

uteslutas från bidrag. Bidragsmöjligheten bör alltså begränsas till bostadsoch

jordbruksbebyggelse.

I några av remissyttrandena har berörts en fråga, som orsakat vissa tvistigheter

vid tillämpningen av nuvarande bidragsförfattning, nämligen huruvida

och i vad mån bidrag skall utgå till anläggningar, som utföres i samband

med att nya områden tages i anspråk för bebyggelse. Nuvarande bidragsförfattning

innefattar icke något hinder för att bidrag beviljas även

till anläggning, som utföres i samband med att ett område tages i anspråk

för nybebyggelse. I praxis bär man emellertid ansett, att en bidragsgivning

i dylika fall är mindre angelägen än övrig bidragsgivning. Departementschefens

ställningstagande på denna punkt innebär att bidragsförfattningen

bör ändras därhän, att bidrag i allmänhet inte utgår till anläggning för nybebyggelse.

Vid övergång till det nya bidragssystemet aktualiseras också frågan om

en övre och en nedre gräns för statsbidragsprocenten. Departementschefen

anför härom.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

5

En övre gräns skulle, såsom utredningen påvisat, icke bli av nämnvärd

praktisk betydelse annat än möjligen i rena undantagsfall. Detta gäller särskilt

bidragsgivningen på vatten- och avloppsområdet, eftersom bidragssatserna

icke kan hållas på hög nivå. Fall, då en övre begränsning av bidragssatsen

skulle kunna bli av betydelse, torde i huvudsak icke inträffa annat

än då bidraget helt eller till övervägande del avser anordningar för höggradig

rening av avloppsvatten. Att uppställa någon särskild maximeringsregel

med tanke just på dessa fall synes mig icke lämpligt.

I nuvarande bidragsförfattning är härjämte en annan, ehuru mera abstarkt

maximeringsregel given genom bestämmelsen om att den beräknade

kostnaden för anläggningen icke får vara så hög, att den kan betecknas som

oskälig i förhållande till nyttan. Denna bestämmelse har vållat ganska stora

svårigheter i tillämpningen. Icke minst ur förenklingssynpunkt är det önskvärt,

att den ersättes med en föreskrift om en viss högsta kostnadsnivå att

tillämpas vid bidragsberäkningen. Den nya bestämmelsen torde icke böra

göras så sträng mot de bidragssökande, att ett överskridande av den i författningen

angivna maximikostnaden innebär förlust av varje möjlighet

till bidrag, utan bör avfattas så, att bidrag får utgå med samma belopp som

om kostnaden stannat vid maximikostnaden. Härjämte bör, liksom nu, finnas

möjlighet för Kungl. Maj:t alt i speciella fall bevilja bidrag på en något

högre kostnad, om anläggningen bedömes som mycket angelägen eller eljest

särskilda skäl föreligger. Jag förordar, att maximeringsregeln utformas på

nu angivet sätt. Maximikostnaden synes därvid böra bestämmas till dubbla

beloppet av den normalkostnad (K), som enligt det förut anförda ligger till

grund för beräkning av bidragsprocenten.

Beträffande den nedre gränsen för bidragssystemets tillämpning må nämnas,

att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sedan åtskilliga år tillämpat en

praxis, som innebär att bidrag icke beviljas med mindre dess belopp kommer

att uppgå till minst 10 procent av den beräknade anläggningskostnaden.

Någon anledning att frångå denna regel torde ej föreligga. I samband med

övergången till det nya bidragssystemet bör regeln fastslås i själva bidragsförfattningen.

Departementschefen övergår härefter till att behandla frågorna om storleken

av bidragsanslaget och om bidragens belopp. Efter en kortfattad redogörelse

för det nuvarande anslagets användningsområde och för den eftersläpning,

f. n. ca o år, som uppkommit vid bidragsutbetalningen anför departementschefen.

Läget är enligt min mening sådant, alt radikala åtgärder är nödvändiga

för att hindra en ytterligare ansvällning av bidragsbalansen och en ytterligare

ökning av väntetiden. Man kan härvid tänka sig att gå fram på två

vägar, nämligen att öka anslagen eller att jämka bidragsreglerna, så att

anspråken på bidrag går ned. En kombination av dessa båda vägar är givetvis

också en möjlig lösning.

I praktiken är det knappast tänkbart att nå en förbättring enbart genom

en anslagsökning eller enbart genom en omläggning av bidragsreglerna. Att

med nuvarande bidragsnivå åstadkomma balans mellan anslag och medelsbehov

skulle fordra en ökning av anslaget till ett belopp, som av stalsfinansiella

skäl icke kan komma i fråga. En sänkning av bidragen skulle för alt

få åsyftad verkan behöva göras så drastisk, att endast ett starkt begränsat

antal företag kunde ifrågakomma till bidrag. En fortsatt bidragsgivning

skulle under sådana förhållanden bli tämligen meningslös. Del torde därför

bli nödvändigt all tillgripa båda de angivna metoderna och således kombinera

en anslagsökning med en viss reduktion av bidragssatserna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

Jag torde i detta sammanhang knappast behöva erinra om nödvändigheten

att i nuvarande läge iakttaga största återhållsamhet i fråga om ökning

av statsutgifterna. Önskemålet att åstadkomma en förbättring av förhållandena

på förevarande område är emellertid så angeläget, att den får

anses motivera även ganska långtgående krav på statskassan, om en lösning

av frågan finns inom räckhåll. Under förutsättning att en verklig

förbättring står att vinna, anser jag att det nuvarande anslaget om 30 milj.

kronor bör kunna ökas till 45 milj. kronor eller med 50 procent.

Vad angår möjligheten att vinna besparingar genom reduktion av bidragssatserna

har jag redan förut som min mening framhållit, att jämkningen

av bidragsbeloppen icke bör gå längre, än att bidragsgivningen alltjämt

kan sägas tillgodose samma syften som tidigare.

F. n. uppgår enligt verkställda undersökningar bidragen i genomsnitt till

ca 32 procent av anläggningskostnaderna. För att med en anslagsökning

av nyss antydda mått kunna på sikt uppnå balans mellan anslagstilldelning

och bidragsbehov torde erfordras, att bidragsreglerna ges en sådan utformning,

att den genomsnittliga bidragsprocenten icke kommer att överstiga 20,

vilket innebär eu reduktion med ca en tredjedel. Med hänsyn till den omfattning,

vari anordningar för höggradig rening av avloppsvatten kan antagas

komma till utförande i framtiden, torde — om de särskilda bidragen

till dylika anläggningar skall fylla sitt syfte — behovet av medel för denna

del av bidragsverksamheten böra skattas till minst 3 procent av den sammanlagda

årliga investeringen i bidragsberättigade vatten- och avloppsföretag.

För att uppnå den nyss angivna målsättningen beträffande den totala

bidragstilldelningens omfattning bör bidragsgivningen till vatten- och avloppsföretag

i allmänhet därför avvägas så, att den uppgår till i genomsnitt

17 procent.

Med hänsyn härtill får jag föreslå, att bidragen bestämmes efter de nu

angivna grunderna.

Anpassningen till den förut av mig förordade formeln för bidragsberäkningen

kan ske på flera olika sätt. Ett önskemål är — såsom förut framhållits

— att man bibehåller den nuvarande principen, att bidragen i stort

sett reserveras för sådana fall, då anläggningskostnaderna per person är

högre än normalt eller då kommunens skatteunderlag är lägre än genomsnittet

för riket.

Vid övervägande av de alternativ, som rimligen kan komma i fråga, har

jag funnit, att den normala kostnaden för utförande av vatten- och avloppsanläggningar

vid nuvarande kostnadsläge icke kan sättas lägre än till 1 250

kronor per person. För att hindra att framtida förskjutningar i kostnadsnivån

påverkar bidragsprocenten, synes emellertid detta tal böra på något

sätt indexregleras. Att formellt införa en särskild index för vatten- och

avloppsanläggningar synes dock överflödigt. Del torde vara tillräckligt, att

i författningen intages en föreskrift om att nämnda tal skall anses motsvara

det genomsnittliga kostnadsläget under år 1958 samt om att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

har att vid behov, i anledning av inträffade förändringar

i kostnadsläget, meddela föreskrift om jämkning av talet.

Enligt de givna förutsättningarna bör de procentuella andelar av kostnaden,

som kommunen och anläggningens brukare förutsättes kunna betala

utan statsbidrag, bestämmas så, att de vid ett värde å skatteunderlaget, som

motsvarar medeltalet för riket, och en anläggningskostnad, som motsvarar

det nyss angivna normalvärdet, uppgår till sammanlagt 100 procent. Fördelningen

synes kunna ske så, att »normalkommunandelen» sättes till 60

procent och »normalkostnadsandelen» sättes till 40 procent.

Detta betyder, bl. a., att det belopp som skall bäras utan bidrag, kommer

att utgöra 40 procent av 1 250 kronor eller alltså 500 kronor per person.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

7

Bidragsformeln kommer — med användande av de förut nyttjade beteckningarna

■— att lyda sålunda:

b = 100 - 40-^ - 60 —

E Ns

Jag vill framhålla, att de av mig här förut gjorda antagandena i fråga om

utfallet av de sålunda föreslagna bidragsreglerna bestyrkes av ingående undersökningar,

utförda i samarbete med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

beträffande verkan av reglerna vid tillämpning på anläggningar, till vilka

bidrag beviljats åren 1957 och 1958.

Vad angår procentsatsen för de särskilda bidragen till anordningar för

höggradigt renande av avloppsvatten har dylika bidrag hittills icke utgått i

sådan omfattning, att några bestämda slutsatser ännu kan dragas på basis

av vunna erfarenheter. Jag anser, att åtminstone t. v. den lämpligaste formen

är ett tilläggsbidrag efter en fixerad procentsats, tillmätt i syfte att

medföra en krafig stimulans till utförande av effektiva reningsanordningar.

För detta ändamål torde ett tilläggsbidrag av 40 procent vara till fyllest. Jag

förordar därför, att bidraget utgår med 40 procent, utöver det procenttal —

positivt eller negativt — som framkommer vid tillämpning av den nyss förordade

formeln.

En fråga, som i delta sammanhang icke bör förbigås, gäller de fall, då

vatten- och avloppsanläggningar utföres som statskommunala reservarbeten.

Statsbidrag utbetalas då av arbetsmarknadsstyrelsen från anslaget till

Kostnader för arbetslöshetens bekämpande m. m. Dessa s. k. arbetsbidrag

utgår enligt författningen om statsbidrag till vatten- och avloppsanläggningar

samt uträknas i vanlig ordning av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Arbetsmarknadsstyrelsen kan dock i särskilda fall vidtaga sådan jämkning

av arbetsbidragets storlek, som omständigheterna kan föranleda. För att

det skall bli möjligt att även i fortsättningen utnyttja byggandet av vattenoch

avloppsanläggningar såsom beredskapsarbeten torde det med de här

föreslagna nya bidragsreglerna visa sig nödvändigt att beträffande ekonomiskt

svagare kommuner med höga arbetslöshetskostnader tillämpa en sådan

ordning för jämkning av statsbidragen i de fall, då anläggningen utföres

som beredskapsarbete, att bidragsnivån enligt nu gällande bestämmelser

i stort sett upprätthålles.

Såväl vad angår bidrag till höggradiga reningsanläggningar som beträffande

bidragsgivningen i allmänhet vill jag vidare hänvisa till den möjlighet,

som enligt nuvarande bidragsförfattning föreligger för Kungl. Maj :t att

i särskilda fall beräkna bidraget efter andra grunder än de i författningen

angivna och att bevilja bidrag även där sådant icke kan utgå enligt de allmänna

reglerna. Denna möjlighet synes mig böra bibehållas.

De föreslagna nya bidragsbestämmelserna föreslås träda i kraft den 1

juli 1959. Om nuvarande regler skulle tillämpas beträffande alla anläggningar,

som utförts eller till vilkas utförande tillstånd lämnats före ikraftträdandet

av de nya bestämmelserna, skulle detta medföra, att det dröjde

länge, innan dessa konime att tillämpas i någon nämnvärd omfattning. Ur

förenklingssynpunkt hade det varit önskvärt, alt de nya bestämmelserna erhållit

tillämpning även på nyss avsedda grupp av anläggningar.

Enligt utredningens förslag skulle de av denna förordade bidragsreglerna

givas retroaktiv tillämpning. Vad beträffar de i det föregående föreslagna

nya bidragsbestämmelserna har verkställda undersökningar givit vid handen,

att de i flertalet fall medför lägre bidrag än de nuvarande reglerna.

Med hänsyn härtill anser departementschefen sig icke kunna tillstyrka en

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

omedelbar tillämpning av de nya bestämmelserna. Denna grupp av äldre

företag — vilken lämpligen kan begränsas till företag, till vilkas påbörjande

tillstånd beviljats före den 1 juli 1957 — bör därför helt undantagas från

tillämpning av de nya bestämmelserna. Beträffande annan anläggning, som

i väsentlig omfattning påbörjats före den 1 juli 1959, torde böra gälla en

spärregel, som i skälig mån tillgodoser de bidragstagande kommunernas intresse

av att bidragen till nu åsyftade anläggningar icke undergår några alltför

betydande jämkningar. En dylik spärregel bör konstrueras på det sättet,

att bidraget visserligen i första hand skall bestämmas enligt de nya bestämmelserna,

men att man vid uträkningen även skall kontrollera, vad bidraget

skulle utgjort enligt de äldre reglerna. Därest de nya bestämmelserna skulle

medföra lägre bidrag, bör kompensation i viss omfattning utgå. Gränsen

för dylik kompensation bör dragas så, att det utgående bidraget icke får med

mer än 75 procent överstiga det bidrag, som skulle utgått vid tillämpning av

enbart de nya bestämmelserna. För det fall att de nya bestämmelserna ger

till resultat, att bidrag icke alls skall utgå, torde böra föreskrivas ett absolut

bidragsmaximum. Detta bör för att undvika ojämnheter i bidragssystemet

sättas till 17,5 procent, d. v. s. till samma procenttal som det, vilket skulle

ha tillämpats, om de nya bestämmelserna lett till ett tioprocentigt bidrag

och nyssnämnda kompensationsregel medfört en uppräkning med 75 procent

av detta.

Departementschefen har föreslagit, att den befogenhet, som Kungl. Maj :t

enligt nuvarande bidragsförfattning äger att i särskilda fall beräkna bidraget

efter andra grunder än de i författningen angivna och att bevilja bidrag

även där sådant icke kan utgå enligt de allmänna reglerna, överföres till den

nya bidragsförfattningen. Det synes naturligt, att denna befogenhet även

får avse förhållandena under övergångstiden.

I förevarande sammanhang har utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar Sveningsson och Svärd (I: 222) och den andra inom andra kammaren

av herrar Magnusson i Borås och Lothigius (II: 281), vari hemställts att

riksdagen måtte till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp

för budgetåret 1959/60 anvisa ett reservationsanslag av 30 000 000 kronor;
dels

en inom första kammaren av herrar Ferdinand Nilsson och Franzén

väckt motion (I: 408), vari hemställts, att förevarande bidragsanslag måtte

upptagas med 50 000 000 kronor, att riksdagen måtte, med avslag på Kungl.

Maj :ts förslag till ändrade grunder för ifrågavarande statsbidragsgivning

hemställa, att nytt förslag i ärendet måtte föreläggas 1960 års riksdag, varvid

bidraget i intet fall skall underskrida 24 procent med högre bidrag till

kommuner där kostnaderna härför är stora eller skatteunderlaget per invånare

är lågt, samt att Kungl. Maj: måtte, med beaktande av läget för kom
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

9

nr.inerna, så snart förhållandena det medgiver för de kommande åren

föreslå anslaget höjt så, att en snabbare avveckling av nuvarande eftersläpning

beträffande utbetalande av statsbidragen avvecklas;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Robert Johansson m. fl. (I: 412) och den andra inom andra kammaren

av herr Nilsson i Tvärålund m. fl. (II: 508), vari hemställts, att riksdagen

måtte vid behandlingen av förevarande ärende dels uttala angelägenheten

av att ökade bidragsbelopp ställes till förfogande under de följande budgetåren

så att eftersläpningen i bidragsutbetalningen avvecklas snarast möjligt,

dels besluta att statsbidragen må utgå med i genomsnitt 32 procent av

anläggningskostnaderna och med bibehållande av den nuvarande principen,

att bidragen i stort sett reserveras för sådana fall, då anläggningskostnaden

per person är högre än normalt eller då kommunens skatteunderlag är lägre

än genomsnittet för riket, samt att bidrag måtte utgå till nyexploaterade

områden efter samma grunder som för befintlig bebyggelse, dels ock anhålla

hos Kungl. Maj:t om utarbetande av bidragsregler i överensstämmelse med

vad i motionen anförts;

dels ock en inom andra kammaren av herrar Nilsson i Lönsboda och Nyberg

väckt motion (II: 509), i vilken hemställts, att riksdagen måtte uttala

sig för nödvändigheten av att större anslag ställes till förfogande för forskningsändamål

beträffande avloppsvattnets rening och att Kungl. Maj:t torde

beakta detta vid fördelningen av anslaget.

Beträffande de skäl som motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden

får utskottet hänvisa till motionerna I: 222, I: 408, I: 412 och II: 509.

Utskottet. De i förevarande proposition framlagda förslagen har angivits

syfta till dels en förenkling av grunderna för statsbidragsgivningen till vatten-

och avloppsanläggningar jämte ernående av bättre överensstämmelse

med vad som gäller på närliggande bidragsområden, dels ock åstadkommande

av balans mellan bidragsanslagets storlek och behovet av bidragsmedel.

Den nu föreskrivna bidragsberäkningen på grundval av anläggningarnas

kapitaliserade årskostnad förutsättes därvid ersatt med en beräkning,

grundad på den i förväg kalkylerade kostnaden för anläggningarnas

utförande. För anpassning av bidragstilldelningen efter behovet i det enskilda

fallet föreslås, i likhet med vad som hittills gällt, viss differentiering

av bidragen ske. Detta avses möjliggöras genom ett system som innebär, att

bidragsprocenten blir beroende av främst två faktorer, nämligen den aktuella

anläggningens relativa kostsamhet — d. v. s. anläggningskostnaden per

person — och skatteunderlaget per invånare i den kommun, där anläggningen

uppföres. Härvid jämföres kostnaden med en på visst sätt bestämd

normalkostnad samt skatteunderlaget per invånare — beräknat såsom medeltal

för de tre senaste åren — med medeltalet för rikets kommuner.

Därest anläggningskostnaderna för ett företag överskrider en viss högsta

kostnadsnivå föreslås bidraget böra utgå med samma belopp som om kost
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

naden stannat vid nämnda maximinivå. Som nedre gräns för bidragssystemets

tillämpning föreslås nu rådande praxis böra fastslås. Detta innebär att

bidrag icke beviljas med mindre dess belopp kommer att uppgå till minst

10 procent av anläggningskostnaden.

I fråga om anläggningar för höggradig rening av avloppsvatten föreslås

nuvarande system, innebärande att bidragen från fall till fall bestämmes

av Kungl. Maj:t, ersatt med en regel om tilläggsbidrag på den del av anläggningskostnaden

som överstiger normalkostnaden vid låggradig rening.

I syfte att på sikt ernå en förbättring av nuvarande läge kännetecknat

av ständig ökning av ärendebalansen och lång väntetid — f. n. ca fem år —

föreslås en höjning av bidragsanslaget från 30 milj. kr. för innevarande

budgetår till 45 milj. kr. för nästa budgetår samt en sänkning av den genomsnittliga

bidragsnivån från ca 32 till ca 20 procent. Med hänsyn till att

tilläggsbidragen till anläggningar för höggradig rening förutsältes öka i antal

samt föreslås fixerade vid 40 procent utöver normalbidraget stannar

procentsatsen för övriga anläggningar vid i genomsnitt 17 procent.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1959. För tidigare påbörjade

företag avses dock särskilda övergångsbestämmelser tillämpas.

Dessa innebär att sådana företag, till vilkas påbörjande tillstånd beviljats

före den 1 juli 1957, helt undantages från tillämpning av de nya bestämmelserna.

För andra anläggningar, påbörjade före den 1 juli 1959, skall

i viss omfattning kompensation för bidragsbortfallet utgå.

I anledning av Kungl. Maj :ts förslag har motionsledes vissa yrkanden

framställts. Sålunda har i de båda likalydande motionerna I: 222 och II: 281

under hänvisning till det statsfinansiella läget föreslagits att bidragsanslaget

för nästa år upptages med ett belopp av endast 30 milj. kr. Vidare har

i de båda likalydande motionerna I: 412 och II: 508 hemställts om utarbetande

av nya regler. Dessa skulle i huvudsak gå ut på ett bidrag om i genomsnitt

32 procent av anläggningskostnaden. Dessutom skulle bidrag utgå

även till anläggningar för nyexploaterade områden. Den nuvarande eftersläpningen

i bidragsutbetalningen borde också enligt motionärerna snarast

avvecklas genom ökade bidragsbelopp under följande budgetår. I motionen

I: 408 åter har yrkats dels ett anslag för nästa budgetår om 50 milj.

kr., dels avslag på förslaget av ändrade bidragsgrunder, dels ock att framställning

göres om nytt förslag i ämnet till 1960 års riksdag. Enligt detta

borde anläggningsbidragen i intet fall underskrida 24 procent samt i vissa

fall uppgå till högre procent. Slutligen har i motionen II: 509 hemställts

om ett uttalande från riksdagens sida att en större del av bidragsanslaget

än f. n. skal! ställas till förfogande för forskningsändamål beträffande avloppsvattnets

rening.

Utskottet vill för sin del erinra om att det senast i sitt utlåtande nr 6

(p. 21) till fjolårets A-riksdag påtalat de otillfredsställande förhållanden

som är förbundna med nuvarande bidragssystem samt den bristande överensstämmelsen

mellan anslagsbelopp och medelsbehov enligt gällande bidragsregler.

I anslutning härtill har också kraftigt understrukits nödvän
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

11

digheten av att därmed sammanhängande frågor bringas till en snar och

mera definitiv lösning.

Utskottet finner det därför i och för sig tillfredsställande att Kungl.

Maj:t nu funnit sig kunna framlägga förslag syftande härtill. Såvitt utskottet

funnit innebär också de nya bidragsreglerna en betydande förenkling

i förhållande till nuvarande system. Bl. a. kan sålunda frågan om bidragets

storlek i det aktuella fallet i förväg avgöras på grundval av de beräknade

kostnaderna för anläggningens utförande m. m.

Den föreslagna sänkningen av bidragsprocenten medför dock en avsevärd

minskning av bidragen. I realiteten kommer dessa att påverkas i ytterligare

sänkande riktning genom att eftersläpningen i bidragstilldelningen

i vart fall under de närmaste åren inte torde kunna elimineras och de bidragssökande

härigenom komma att få vidkännas extra ränteutgifter för

nedlagt kapital. Härtill kommer en viss retroaktivitet i tillämpningen av

de nya föreskrifterna — om ock mildrad genom övergångsbestämmelsernas

utformning.

Även om ur angivna synpunkter en viss försämring i bidragsgivningen

sålunda blir följden av de nya reglerna har utskottet funnit sig böra godtaga

desamma. Utskottet har härvid beaktat att en ändring av nuvarande

bidragsgivning icke minst av statsfinansiella skäl framstår som ofrånkomlig.

Till belysning härav må endast nämnas att med fortsatt tillämpande

av dessa grunder och under förutsättning av ett anslag för nästa budgetår

om 50 milj. kr. ärendesbalansen per den 1 juli 1960 av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

beräknats öka till att avse företag för 695 milj. kr., motsvarande

ett bidragsbelopp av 250 milj. kr.

Utskottet, som sålunda tillstyrker att de nya bestämmelserna på sätt

Kungl. Maj:t föreslagit tillämpas fr. o. m. den 1 juli innevarande år, har

inte heller funnit anledning till erinran mot vad departementschefen i förevarande

sammanhang i övrigt anfört och förordat. Departementschefens uttalande

att bidrag till anläggningar inom nyexploaterade områden må kunna

utgå därest synnerliga skäl därtill föranleda vill utskottet i anslutning

härtill understryka. Vidare vill utskottet framhålla vikten av att frågan om

eftersläpningen i bidragsgivningen och i anledning härav erforderliga åtgärder

uppmärksamt följes.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att i enlighet med förslaget närmare

utforma den bidragskungörelse och de övergångsbestämmelser m. m.

som erfordras.

Utskottet, som jämväl biträder Kungl. Maj:ts förslag i fråga om anslagsberäkningen

för nästa budgetår, kan med hänsyn till det anförda ej biträda

de motionsvis framställda yrkandena om ändring av eller omarbetning

till kommande år av de förordade bidragsreglerna liksom ej heller om annan

medelsanvisning än den av Kungl. Maj:t föreslagna. Då utskottet inte

heller i övriga delar funnit sig kunna biträda motionärernas yrkanden avstyrker

utskottet bifall till samtliga motioner. Vidkommande speciellt yrkandet

om avsättande inom anslagsramen av ökade medel till forsknings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

verksamheten anser utskottet, i överensstämmelse med sin tidigare uttalade

uppfattning, att det bör få ankomma på Kungl. Maj :t att pröva frågan härom.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

I. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag

och med avslag å motionerna I: 412 och II: 508 samt I: 408,

samtliga motioner såvitt nu är i fråga, godkänna de i statsrådsprotokollet

över kommunikationsärenden för den 20

februari 1959 förordade ändrade grunderna för statsbidrag

till vatten- och avloppsanläggningar;

II. att riksdagen må, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

och med avslag å motionerna I: 222 och II: 281 samt I: 408,

sistnämnda motion såvitt nu är i fråga, till Bidrag till anläggningar

för vattenförsörjning och avlopp för budgetåret

1959/60 under sjätte huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag

av 45 000 000 kronor;

III. att motionerna I: 412 och II: 508 samt I: 408, samtliga

motioner såvitt de icke behandlats under I. eller II., icke må

av riksdagen bifallas;

IV. att motionen II: 509 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 maj 1959

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, Einar

Persson, Birger Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist, Pålsson, Axel Johannes

Andersson, Rikard Svensson, fru Wallentheim, herrar Anders Johansson,

Sundin och Domö; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,

Malmborg, Thapper, Jansson i Kalix, Staxäng, Persson i Växjö, Ståhl, Svensson

i Stenkyrka, Karlsson i Olofström, Hansson i Skegrie, Nihlfors, Heckscher,

Lassinantti och Johansson i Norrköping.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 121 år 1959

13

Reservation

av herrar Domö, Skoglund i Doverstorp, Staxäng och Heckscher, vilka

ansett

dels att utskottets yttrande fr. o. m. det stycke, som på s. 11 börjar med

»Även om», t. o. m. det stycke, som på s. 12 slutar med »frågan härom», bort

ha följande lydelse:

»Trots de erinringar mot de föreslagna bidragsreglerna som utskottet sålunda

anfört skulle utskottet ha varit berett att godtaga desamma, därest

det för utskottet framstått såsom möjligt att förorda en väsentlig höjning av

anslaget i fråga. Därigenom skulle nämligen kommunerna kunnat utfå statsbidraget

tidigare och sålunda såsom kompensation för det minskade bidraget

få lägre räntekostnader. Emellertid är det statsfinansiella läget nu sådant

att många ytterst angelägna ändamål måste eftersättas. Vad som enligt utskottets

mening för närvarande främst kräves är att statsutgifterna bringas

i nivå med de inkomster som kan beräknas inflyta utan att någon skattehöjning

genomföres. Vid sådant förhållande nödgas utskottet motsätta sig

varje som helst höjning av anslaget, sålunda även vad Kungl. Maj:t härutinnan

föreslagit. Utskottet motsätter sig alltså förslaget om ändrade bidragsgrunder

och tillstyrker därmed bifall till motionerna I: 222 och II: 281. Övriga

motioner avstyrker utskottet.»

dels ock att utskottets hemställan under I. och II. bort ha följande lydelse:
»I.

att riksdagen må, med avslag å motionerna I: 412 och

II: 508 samt I: 408, samtliga motioner såvitt nu är i fråga,

avslå Kungl. Maj :ts förslag om ändrade grunder för statsbidrag

till vatten- och avloppsanläggningar;

II. att riksdagen må, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

samt med bifall till motionerna I: 222 och II: 281 ävensom

med avslag å motionen I: 408, sistnämnda motion såvitt nu

är i fråga, till Bidrag till anläggningar för vattenförsörjning

och avlopp för budgetåret 1959/60 under sjätte huvudtiteln

anvisa ett reservationsanslag av 30 000 000 kronor;»

690690 Stockholm 1059. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:289 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition rörande statsbidragsgivningen till anläggningar för vattenförsörjning och avlopp. a1 i texten