Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till allmänna hamnar och farleder.

1959-11-09 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1959:145, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till allmänna hamnar och farleder.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 1^5 år 1959

1

Nr 145

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statsbidrag

till allmänna hamnar och farleder.

(l:a avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Spetz m. fl. (I: 260) och den andra inom andra kammaren av herr

Johansson i Torp m. fl. (II: 322), har hemställts, att riksdagen måtte hos

Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i § 3 av kungörelsen den 10 augusti

1928 (nr 328) angående statsbidrag till byggande, förbättring och underhåll

av allmänna hamnar och farleder, att statsbidrag må, när skäl därtill

äro, utgå med nio tiondelar av de godkända byggnadskostnaderna.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas

till motionen II: 322.

Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,

yttranden avgivits av sjöfartsstyrelsen, kommerskollegium och statskontoret,

vilka yttranden fogats till detta utlåtande (Bilagor A—C).

Utskottet. Enligt av 1957 års riksdag godkända riktlinjer skall statligt

stöd åt hamnbyggnadsföretag endast komma i fråga för sådana icke ekonomiskt

bärkraftiga hamnanläggningar, som äro motiverade ur t. ex. sysselsättnings-,

lokaliserings- eller beredskapssynpunkt eller med hänsyn till

hamnens upplandsfunktioner. I dylika fall kan statsbidrag tilldelas handelshamnar

med högst två tredjedelar av den beräknade byggnadskostnaden.

Vad i de föreliggande motionerna anförts utgör enligt utskottets mening

icke tillräckliga skäl för statsmakterna att frångå de så sent som år 1957

fastställda principiella riktlinjerna rörande statens medverkan vid finansieringen

av hamnbyggnader. Utskottet vill erinra om att det i motionerna nu

upptagna förslaget framlades av sjöf artsstyrelsen i dess anslagsäskanden

till 1958 års riksdag. Departementschefen liksom riksdagen ansåg sig icke

böra biträda detsamma.

Utskottet vill vidare framhålla, att statskontoret i sitt i ärendet avgivna

utlåtande uttalat, att, då 1958 års skatteutjämningskommitté bland

annat har att undersöka möjligheterna till införande av ett allmänt statsbidrag

med skatteutjämnande effekt, i avvaktan på resultatet av denna

utredning, nu gällande procentsatser för statliga anläggningsbidrag icke böra

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 6 saml. Nr 1^5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1959

— såsom i motionerna yrkats — differentieras efter kommunernas olika

ekonomiska bärkraft.

Av det anförda följer, att utskottet avstyrker motionerna i fråga.

Utskottet hemställer,

att motionerna 1:260 och II: 322 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 november 1959

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herr Näsström, fröken Andersson, herrar Thun,

Pålsson, Rikard Svensson, fru Wallentheim, herrar Söderberg, Jacobsson

och Herbert Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg,

Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Gustafsson i Stockholm, fröken Olsson,

herrar Blidfors, Nihlfors, fru Lewén-Eliasson, herrar Arvidson, Bohman och

fröken Vinge.

Bilaga A

Stockholm den 24 september 1959

Till Riksdagens statsutskott.

Kungl. Maj:t har den 26 maj 1959 anbefallt sjöfartsstyrelsen att till

riksdagens statsutskott inkomma med utlåtande över de vid 1959 års

riksdag väckta likalydande motionerna I: 260 och II: 322 angående statsbidrag

till allmänna hamnar och farleder. Styrelsen har berett Svenska

hamnförbundet tillfälle att avge yttrande över motionerna. Något yttrande

från förbundet har emellertid icke inkommit. Styrelsen får avge följande

utlåtande i ärendet.

Det av motionärerna upptagna förslaget framlades av sjöf artsstyrelsen

i petita för budgetåret 1958/59 vid äskandet av medel under anslaget till

Bidrag till handelshamnar och farleder. Styrelsens motivering var, att beträffande

hamnbyggnadsföretag, aktualiserade av lokaliserings- eller beredskapsskäl,

en begränsning av bidragen för anläggningar i själva hamnarna

till två tredjedelar i vissa fall kunde medföra en avsevärd ekonomisk belastning

för hamnägaren eller alternativt nödvändiggöra avgifter för nyttjande

av hamnen, som vore högre än trafikanterna skäligen borde bära. Det

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Statsutskottets utlåtande nr 1^5 år 1959

borde därför finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att lämna bidrag till dylika

anläggningar upp till 90 procent av kostnaderna. Styrelsen underströk dock,

att en dylik bidragsandel borde förekomma endast undantagsvis.

Närmast föranleddes styrelsens förslag av två aktuella bidragsansökningar,

nämligen dels en ansökan avseende en kostbar utbyggnad av Visby hamn

för den reguljära trafikens behov och dels en framställning avseende Skärhamn.

I sistnämnda hamn, berörd i motionerna, avsåg byggnadsföretaget

att bereda ökat utrymme och därigenom större säkerhet för det mycket

stora antalet vinterliggare, vilka ger hamnverksamheten där en helt speciell

karaktär. Båda företagen var av sådan beskaffenhet, att de enligt

styrelsens bedömande endast till mycket liten del borde finansieras av

hamnägarna och kapitalkostnaderna täckas genom hamnavgifter. Styrelsen

höll för sannolikt, att i framtiden ytterligare projekt, där speciella skäl

motiverade en mycket hög bidragsandel, skulle aktualiseras. Styrelsen åsyftade

därvid bland annat hamnar, som utnyttjas såväl för fisket som för

den mindre handelssjöfarten, men där fiskeintresset icke är så dominerande

att fiskehamnsanslaget bör komma till användning.

I årets petita har styrelsen föreslagit en förstärkning av bidragsanslaget

för utbyggnaden av Visby hamn. Styrelsen har därvid hemställt att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att till detta speciella företag måtte få utgå

bidrag med nio tiondelar av de beräknade kostnaderna, totalt ca 4 milj. kr.

Det är givetvis möjligt att även i fortsättningen förfara på samma sätt,

nämligen att varje enskilt projekt, som inte anses kunna eller böra finansieras

inom ramen för kungörelsens bestämmelser, framlägges för riksdagen

för godkännande. På så sätt skulle frågan om statsbidrag kunna lösas också

för Skärhamns del. Risken är emellertid att ärendenas behandling genom

ett dylikt förfarande väsentligt fördröjes. Styrelsen anser sig därför böra

tillstyrka det i motionerna framlagda förslaget.

Vid handläggningen av detta ärende har närvarit förutom undertecknade

sjöfartsrådet Haggård.

C. G. WIDELL

Bengt O. Richard

Till Kungl. Sjöfartsstyrelsen.

Svenska hamnförbundet får härmed avgiva yttrande över riksdagsmotionen

II: 322 av herrar Johansson i Torp in. fl. angående statsbidrag till

allmänna hamnar och farleder.

I motionen erinras om att riksdagen år 1957 anslöt sig till ett principuttalande

att handelshamnar bör kunna finansiera sig själva, men att statsbidrag

bör kunna utgå om företaget icke är ekonomiskt självbärande men

anläggningen är motiverad ur lokaliserings- eller beredskapssynpunkter eller

med hänsyn till hamnens upplandstrafik. Statsbidrag i dessa fall kan för

närvarande utgå med högst två tredjedelar av de godkända byggnadskostnaderna.

Motionärerna föreslår en höjning av denna bidragsdel till 90 procent.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 1^5 år 1959

Svenska hamnförbundet vill erinra om sitt yttrande av den 12/5 1956

angående Hamnbidragsutredningens promemoria med förslag till allmänna

principer för statens ekonomiska medverkan vid om- och utbyggnad av

handelshamnar och farleder. Förbundet har däri i stort sett anslutit sig

till de av utredningsmannen företagna principerna om grunderna för statligt

bidrag motiverade av upplandstrafiken och av arbetsmarknads- och

lokaliseringsskäl.

Förbundet anser icke att anledning finnes att utan närmare prövning

nu frångå de principer för statsbidrag, som framkommit efter omfattande

utredning och ingående överväganden.

Därtill kommer att de motiv, som anföres av motionärerna för den föreslagna

ändringen, främst är att därmed förutsättningarna för att vidmakthålla

sjöfartsrörelsen på vissa mindre orter anses komma att främjas. Svenska

hamnförbundet vill framhålla att detta skäl enligt riksdagens principuttalande

icke synes utgöra grund för att statsbidrag skall utgå och därför

ej heller kan utgöra motiv för en ändring av hittills gällande bidragsprocent.

Å andra sidan vill förbundet icke direkt motsätta sig, att högre procentsats

i undantagsfall må kunna utgå om arbetsmarknadsstyrelsen finner

detta vara befogat i något speciellt fall.

Stockholm den 30 september 1959

SVENSKA HAMNFÖRBUNDET

Ernst Junqen

ordf.

/Thomas Thorburn

Bilaga B

Stockholm den 2 oktober 1959

Till Riksdagens statsutskott.

Genom remiss den 28 maj 1959 har Kungi. Maj:t anbefallt kommerskollegium

att till riksdagens statsutskott inkomma med utlåtande över två

i riksdagen väckta likalydande motioner I: 260 och II: 322 angående statsbidrag

till allmänna hamnar och farleder.

Kollegium har hemställt hos handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,

Malmö, Borås, Jönköping och Visby, att de måtte yttra sig i ärendet.

Överlämnande inkomna yttranden får kollegium anföra följande.

Frågan om den statliga bidragsgivningen till handelshamnar har, såsom

motionärerna framhålla, nyligen behandlats av statsmakterna i två olika

sammanhang. Av vad därvid förekommit framgår att den nuvarande ordningen

— enligt vilken Kungl. Maj:t äger bevilja statsbidrag med högst två

tredjedelar av godkänd kostnad för byggnad, förbättring eller underhåll

av handelshamn — ansetts utgöra en skälig avvägning mellan de skilda

synpunkter som här anmäla sig, nämligen å ena sidan att handelshamnama

i princip böra vara ekonomiskt självbärande och å andra sidan att staten

bör finansiellt stödja sådan hamn när så är påkallat av beredskapsskäl

eller andra motiv av allmän natur.

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1959

Enligt kollegii mening har därefter icke framkommit någon omständighet

som bör föranleda en annan bedömning av frågan. Ett bifall till motionärernas

förslag skulle öppna vägen för nya statsutgifter och kollegium —

som i flera sammanhang betonat angelägenheten av att statens finansiella

åtaganden i görligaste mån begränsas — kan därför ej biträda förslaget.

På grund av det anförda får kollegium avstyrka motionärernas hemställan

om sådan ändring av gällande bestämmelser att statsbidrag till byggande,

förbättring och underhåll av handelshamnar skall kunna beviljas med belopp,

motsvarande nio tiondelar av de godkända byggnadskostnaderna.

NILS MALMFORS

Anders Lindstedt /K.-H. Magnusson

Till Kungl. Kommerskollegium.

Genom remiss den 2 juni 1959 har Kungl. Kommerskollegium anhållit

om Stockholms Handelskammares yttrande över likalydande motionerna

I: 260 och II: 322 vid årets riksdag angående statsbidrag till allmänna

hamnar och farleder. I anledning härav får Handelskammaren anföra följande.

Motionärerna föreslå, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa

om sådan ändring i § 3 av kungörelsen den 10 augusti 1928 (nr 328) angående

statsbidrag till byggande, förbättring och underhåll av allmänna

hamnar och farleder, att statsbidrag må, där skäl härtill äro, kunna utgå

med nio tiondelar av de godkända byggnadskostnaderna även till allmänna

hamnar och icke allenast såsom för närvarande till allmänna farleder. För

allmänna hamnar skulle alltså statsbidraget i vissa fall genom den föreslagna

ändringen i kungörelsen kunna höjas från två tredjedelar till nio

tiondelar av kostnaderna. Ett sålunda höjt bidrag skulle enligt motionärernas

uppfattning kunna ifrågakomma till sådana orter, som huvudsakligast

vore beroende av sjöfartsrörelse men som icke hade tillräckliga ekonomiska

resurser för hamnbyggnad. Det vore icke skäligt att av befolkningen

på en dylik ort fordra samma ekonomiska insatser som på platser med

större ekonomiskt underlag men med en sjöf artsrörelse av betydligt mindre

betydelse för invånarnas försörjning.

Handelskammaren vill till en början erinra om sitt yttrande till Kommerskollegium

den 27 april 1956 över Hamnbidragsutredningens promemoria

med förslag till ekonomiskt stöd åt handelshamnar. Handelskammaren

anförde däri, att den i stort sett delade utredningens syn på sambandet

mellan den statliga bidragspolitiken och taxesättningen inom hamnväsendet,

d. v. s. att hamnverksamheten i princip borde vara självbärande

och att bidragspolitiken borde utgöra allenast ett komplement till hamntaxepolitiken.

Handelskammaren underströk kraftigt utredningens uttalanden

rörande vikten av att hamnmyndigheterna hade en realistisk syn på

hamnekonomien och framförde den uppfattningen, att hamnväsendet bäst

gagnades av att konkurrensen mellan hamnarna finge bestå.

Handelskammaren har icke anledning frångå sin tidigare uttalade uppfattning

beträffande bidragspolitiken. Risk föreligger enligt dess mening,

att den föreslagna utvidgningen av bidragsgivningen kan medföra att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 1/+5 år 1959

smärre hamnar vid ifrågasatta utbyggnads- och underhållsåtgärder frestas

underskatta behovet av fullständiga intäkts- och kostnadskalkyler. Visserligen

torde felinvesteringar emellanåt icke kunna undvikas och vissa hamnar

därigenom få en viss överkapacitet. Den hittillsvarande begränsningen

i bidragsgivningen från statsmakternas sida har dock tvingat hamnarna

att söka på förhand skapa garantier för att de påtänkta investeringarna

bli på längre sikt lönsamma. För de fall enligt gällande bestämmelser driftbidrag

kunna komma ifråga, kräves också att hamnarna kunna tillfredsställande

visa, att investeringarna, när de verkställas, få bedömas som lönsamma.

Det är överhuvud angeläget för en riktig hamnpolitik, att respektive

hamnförvaltningar noga följa utvecklingstendenserna inom handel och

sjöfart och äro beredda att draga konsekvenserna härav. Särskild hänsyn

måste därvid tagas till verkningarna av den nu pågående koncentrationen

av varumängderna över de större hamnarna på de mindres bekostnad.

Fn hamn, som en gång uppnått sin ställning under vissa förutsättningar,

bör alltså icke kunna räkna med att genom driftbidrag slippa inskränkningar

i hamnverksamhetens omfattning när förutsättningarna ändras. Mellan

hamnarna bör med andra ord fri konkurrens råda.

Handelskammaren anser alltså, att de av 1957 års riksdag godkända

riktlinjerna för bidragsgivningen även fortsättningsvis böra strikt tilllämpas

och att statligt stöd sålunda endast bör komma ifråga för sådana

icke ekonomiskt bärkraftiga hamnanläggningar som äro motiverade ur

t. ex. sysselsättnings-, lokaliserings- eller beredskapssynpunkt eller med

hänsyn till hamnens upplandsfunktioner. För sådana fall är Handelskammaren

icke obenägen att dela den av motionärerna framförda uppfattningen,

att under alldeles speciella förhållanden dylika hamnar borde kunna

få högre bidrag än vad som motsvarar två tredjedelar av kostnaderna.

Dylika bidragsfall böra dock enligt Handelskammarens mening icke, såsom

motionärerna begärt, regleras i nu berörda kungörelse utan böra på därom

gjord ansökan upptagas till prövning hos Sjöfartsstyrelsen, vilken liksom

för närvarande har att hos Kungl. Maj:t hemställa om extra anslag för det

speciella fallet. Ifrågavarande ärenden böra alltså i vederbörlig ordning

underställas riksdagen för prövning från fall till fall.

Med åberopande av vad här ovan anförts får Handelskammaren sålunda

avstyrka de remitterade motionerna.

Stockholm den 8 september 1959.

STOCKHOLMS HANDELSKAMMARE

Gösta Bohman

/Gunnar Ilimmelstrand

Till Kungl. Kommerskollegium, Allmänna Byrån.

Genom remiss den 2 juni 1959 har Kungl. Kommerskollegium anhållit

om Handelskammarens yttrande över en av herr Johansson i Torp m. fl.

i Riksdagens Andra Kammare väckt motion, II: 322, om statsbidrag till

allmänna hamnar och farleder.

I anledning härav får Handelskammaren i ärendet anföra följande.

Handelskammaren kan icke finna, att i motionen anförts några verkligt

bärande skäl för den utökning av statsbidraget till byggande, förbättring

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1959

och underhåll av handelshamnar från 2/3 till 9/10 av de godkända byggnadskostnaderna,

som föreslagits. Både med hänsyn till det statsfinansiella

läget och av mera allmänna principiella skäl synes det omotiverat att företaga

en sådan utvidgning av statens medverkan vid finansieringen av hamnbyggnader,

som föreslagits. I den mån en handelshamn har ett reellt ekonomiskt

underlag i form av sjöfart och ett tillfredsställande uppland, bör

möjligheten att erhålla bidrag med 2/3 av kostnaderna utgöra en tillräcklig

sporre och ett tillräckligt stöd för de lokala intressenterna att åstadkomma

sådana ny- och utbyggnader, som äro ekonomiskt motiverade. \ ad

motionärerna anfört om att det på vissa orter vuxit fram en betydande

sjöfartsrörelse med fartygsbestånd av flera miljoners värde kan i och för

sig vara riktigt, men har, såvitt Handelskammaren kunnat finna, icke med

frågan om hamnutbyggnader inom resp. ort att göra. Ett fartygs registreringsort

torde ej sällan vara betingad av skäl, som helt äro ovidkommande

när det gäller frågan om ortens lämplighet såsom hamn.

Handelskammaren får med åberopande av det anförda hemställa, att

den föreliggande motionen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Göteborg den 5 oktober 1959.

För HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG:

Hakon Lejfler

/ R. Uddenberg

Till Kungl. Kommerskollegium.

Genom remiss den 2 juni 1959 har Kungl. Kommerskollegium anhållit

att Skånes Handelskammare måtte avgiva yttrande över de i riksdagen

väckta likalydande motionerna I: 260 och II: 322 angående statsbidrag till

allmänna hamnar och farleder. Till remissens besvarande får Handelskammaren

anföra följande.

Såsom i motionerna omnämnes har riksdagen så sent som år 1957 i anslutning

till behandlingen av tionde huvudtiteln gjort ett principuttalande

angående statens ekonomiska stöd åt handelshamnar och farled. I detta

uttalande underströks bland annat, att hamnarna borde i princip vara

ekonomiskt självbärande, samt att hamnavgifterna borde sålunda anpassas,

att kostnaderna för drift och underhåll samt för sådana utbyggnader, som

befinnas nödvändiga ur trafiksynpunkt, kommer att bäras av trafikanterna;

ekonomiskt stöd för hamnar från statens sida borde som regel i fortsättningen

icke förekomma. Undantag från denna huvudregel borde endast

ifrågakomma beträffande sådana hamnbyggnadsföretag, som bedömdes angelägna

ur lokaliserings- eller beredskapsskäl eller med hänsyn till hamnens

upplandsfunktioner eller voro avsedda att skapa sysselsättningsobjekt vid

arbetslöshet.

Enligt Handelskammarens mening finnes ingen anledning för statsmakterna

att frångå den restriktiva politik beträffande statsbidragen till hamnbyggnadsföretag,

som i nämnda uttalande av riksdagen kommit till uttryck.

Landets handelshamnar äro till övervägande delen kommunalägda.

Det ekonomiska ansvaret för desamma tillkommer vederbörande kommuner,

vars inkomster av hamnarna i huvudsak inskränker sig till avkast
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 1/+5 år 1959

ningen av hamnavgifterna å trafiken. Denna ordning utgör i viss mån en

garanti för att hamnväsendet icke överdimensioneras utan anpassas efter trafikens

behov. I den mån statsbidrag av den storleksordning, som i motionerna

föreslås, skulle kunna komma kommunerna till del, kan det vara

risk för att kommunerna blir mindre försiktiga i sin hamnutbyggnadspolitik

och för att utbyggnader komma till stånd, som ur en större synpunkt

kunna utgöra felinvesteringar. Frikostigare statsbidragsgivning kan också

leda till en snedvridning av konkurrensen hamnarna emellan. För statsmakterna

torde den statsfinansiella situationen vara ett ytterligare skäl

till största möjliga återhållsamhet i fråga om statsbidragen för hamnbyggnadsändamål.

Att i enlighet med vad i motionerna påyrkas slopa den nuvarande

begränsningen av statsbidragsandelen till två tredjedelar av byggnadskostnaderna

skulle enligt Handelskammarens mening stå mindre väl

i överensstämmelse med riksdagens ovan citerade uttalande. På anförda

skäl får Handelskammaren avstyrka motionen.

Malmö den 25 augusti 1959.

SKÅNES HANDELSKAMMARE

omfattande Skåne och södra Halland

E. Beskow

/Gösta Jacobsson

Kungl. Kommerskollegium, Allmänna byrån, Stockholm.

Sedan Kungl. Kommerskollegium berett Smålands och Blekinge Handelskammare

tillfälle att avgiva yttrande över en av Herr Johansson i Torp

m. fl. i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 322 1959, angående

statsbidrag till allmänna hamnar och farleder, får handelskammaren härmed

anföra följande.

I sådana fall då en hamnanläggning anses vara till förmån särskilt för

det utom hamnkommunen belägna upplandets näringsliv, men hamnkommunens

eget näringsliv ej förmår att göra densamma ekonomiskt självbärande,

synes det i hög grad påkallat, att statsbidrag må kunna utgå i

högre grad än vad som nu är fallet för anläggning, förbättring och underhåll

av hamnar. Det kan nämligen icke anses rimligt, att hamnkommunen

själv skall belastas med utgifter för en hamndrift, som till väsentlig del

kommer andra kommuners näringsliv tillgodo.

Storleken av statsbidraget för ifrågavarande ändamål måste givetvis bedömas

från fall till fall. Det väsentligaste i sammanhanget torde vara, att

Kungl. Sjöfartsstyrelsen icke är absolut bunden till så begränsat belopp,

som det nu gällande. Det av motionärerna föreslagna maximibeloppet för

bidrag av statsmedel till 90 procent av kostnaderna för byggande, förbättring

och underhåll av en hamn, vars drift ej ekonomiskt uppbäres av hamnkommunens

eget näringsliv, synes vara väl motiverat, varför handelskammaren

för sin del i princip tillstyrker bifall till motionen.

Jönköping den 2 september 1959.

SMÅLANDS OCH BLEKINGE HANDELSKAMMARE

Sten Sundgren

/Bengt 11. Skantze

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Statsutskottets utlåtande nr 1J+5 år 1959

Jönköping den 7.9.1959

Kungl. Kommerskollegium, Allmänna byrån, Stockholm.

Sedan Smålands och Blekinge Handelskammare den 2 september 1959

avgivit yttrande till Kungl. Kommerskollegium över en av Herr Johansson

i Torp m. fl. i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 322 1959, angående

statsbidrag till allmänna hamnar och farleder, har handelskammaren

från sin representation i Blekinge erhållit bilagda yttrande, vilket härmed

ingives såsom komplettering till handelskammarens förutnämnda yttrande.

Jönköping som ovan.

SMÅLANDS OCH BLEKINGE HANDELSKAMMARE

Bengt H. Skantze

Riksdagens anslutning till hamnbidragsutredningens förslag 1957, om

vissa ändringar beträffande principerna för statsbidrag till handelshamnar

etc. har av förklarliga skäl väckt en viss oro för framtiden, företrädesvis

hos de mindre och medelstora hamnarna.

Stora uppoffringar har under åren gjorts av innevånarna i de mindre

hamnarna, där de ekonomiska underskotten fått täckas genom utdebitering

av kommunal-skattemedel. Genom den tidigare gällande hamnbidragspolitiken

har emellertid dessa utdebiteringar kunnat hållas på en relativt

sett rimlig nivå.

Det är givet att varje beslut om statligt bidrag till en hamnrörelse måste

föregås av en synnerligen noggrann utredning beträffande den ifrågavarande

hamnens betydelse ur allmännyttig synpunkt. En mindre hamns

betydelse kan inom en mycket kort tidsrymd förändras genom t. ex. industriers

tillkommande eller nedläggande o. s. v. Att hålla en hamn på tydlig

tillbakagång »vid liv» med statliga och kommunala subventioner, bara

för att densamma tidigare fyllt en viktig uppgift är självfallet helt förkastligt.

Detta måste särskilt gälla om den på tillbakagång stadda hamnen

är lokaliserad till ett ej alltför stort avstånd från en framåtgående

hamn med goda resurser.

Ett stöd för en sådan politik ger även vårt alltmer rationella landtransportväsende.

Vägarnas utbyggnad med allt större enheter i fråga om lastbilar

och trailers medger låga landfraktkostnader, vilka mer än väl bör

uppväga de dryga kostnaderna att hålla en mindre helt oräntabel hamn

1 drift.

Man torde ha vissa skäl att ifrågasätta huruvida en del av de senare

årens statliga bidrag till vissa småhamnar varit ekonomiskt försvarbara

ur här ovan angivna synpunkter.

Som idé är givetvis tanken på handelshamnamas självfinansiering värd

all respekt. I praktiken torde den emellertid i många fall vara orealiserbar,

åtminstone med bibehållande av rimliga taxor. Man får också hålla i minnet

att en hamn vid sidan av de rena hamnbyggnaderna har många andra

investeringsobjekt varå statsbidrag ej utgår. Det är hamnkranar (en modern

5-tons el-portalkran kostar i dag ca. 500 000: — kronor), bogserbåtar,

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. G samt Nr H5

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 1J+5 år 1959

varumagasin o. s. v. varav åtminstone de två förstnämnda för de flesta

hamnar är ren service, som ej förräntar sig.

En hamn under stark expansion t. ex. och med tydliga ambitioner att

följa utvecklingen genom rationalisering och utbyggnader, fullföljer oftast

en uppgift vars verkningar positivt sträcker sig över ett avsevärt upplandsområde.

Det är under sådana förhållanden en klar orättvisa, att

skattebetalarna i den kommun där hamnen ifråga råkar ligga, skall belastas

för utgifter som till slut blir till nytta för hela upplandet.

En hamns betydelse med hänsyn till i densamma hemmahörande tonnage

såsom förutsättes av motionärerna, torde emellertid i nuvarande tid

sakna all betydelse och vara en ren registreringssak som ej har något samband

med hamnens bättre eller sämre resurser.

En särskild uppmärksamhet bör för närvarande ägnas den kraftiga förskjutningen

av landets virkesexport till syd- och sydosthamnarna, ja till

södra Sverige över huvud taget. Som ett ex. kan anföras Karlshamns hamn.

Virkesexporten över denna hamn var tidigare helt obetydlig och så sent

som 1948 utskeppades endast cirka 5 000 kbm. Tio år senare, 1957 hade

denna siffra stigit till 200 000 kbm. Då virket ju är synnerligen »kajkrävande»

och fordrar lång lastetid i förhållande till viktenheten, förstår

man lätt vilka oerhörda krav en utveckling som den nämnda ställer på

hamnarna.

Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen har här haft en stor uppgift att fylla

och en råd hamnar har hjälpligt kunnat klara de nödvändigaste utbyggnaderna

med stöd av AMS (Statskommunala beredskapsarbeten). Denna

lösning av problemen är emellertid som bekant helt beroende av arbetsmarknadsläget,

som snabbt kan förändras och omöjliggöra sådant stöd.

Det är under sådana förhållanden av synnerlig vikt att det finnes en lagstiftning,

som klart och tydligt medger rätt till statsbidrag av en storleksordning,

som i varje enskilt fall kan genom förebragt noggrann utredning

befinnas motiverad.

Under hänvisning till vad i detta yttrande anförts föreslås ett oreserverat

stöd för motionärernas förslag, innebärande sådan ändring i nu gällande

lagstiftning, att statsbidrag till byggande, förbättring och underhåll

av allmänna hamnar och farleder, när skäl därtill föreligger, må utgå med

nio tiondelar av de godkända byggnadskostnaderna.

Kungl. Kommerskollegium, (allmänna byrån).

Genom remiss den 2 juni 1959 har Gotlands handelskammare beretts

tillfälle avgiva yttrande över likalydande motionerna I: 260 och H: 322 vid

årets riksdag angående statsbidrag till allmänna hamnar och farleder. Handelskammaren

får i anledning härav meddela, att den i huvudsak delar

Stockholms handelskammares i här bifogade yttrande den 8 september

19591 redovisade uppfattning i frågan. Handelskammaren vill dock därvid

framhålla, att de för Gotland speciella förhållandena kan motivera avsteg

från vissa av de principer som eljest bör gälla. Ett närmare utvecklande

av handelskammarens uppfattning härvidlag finnes redovisad i dess

Redovisat i det föregående.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr lJf5 år 1959 11

yttrande den 14 april 1956 över Hamnbidragsutredningens promemoria med

förslag till ekonomiskt stöd åt handelshamnar. Yttrandet bifogas i avskrift.1

Visby den 14 september 1959.

GOTLANDS HANDELSKAMMARE

Arendt de Jounge

Ordförande

Till Kungl. Kommerskollegium, Allmänna byrån.

Till besvarande av remiss av riksdagsmotionerna I: 260 och II: 322 vid

1959 års A-riksdag angående statsbidrag till allmänna hamnar och farleder

får Västergötlands och norra Hallands handelskammare anföra följande.

Något verkligt bärande motiv för den i motionerna föreslagna ökningen

av statsbidragen kan icke sägas ha anförts och riksdagens 1957 intagna

ståndpunkt synes alltjämt välbefogad. Handelskammaren får därför avstyrka

förslaget i motionerna.

Borås den 11 september 1959.

För VÄSTERGÖTLANDS OCH NORRA HALLANDS

HANDELSKAMMARE:

E. Grenfors

Bilaga C

Till Riksdagens statsutskott.

Genom remiss den 28 maj 1959 har statskontoret anbefallts att till riksdagens

statsutskott inkomma med utlåtande över motionerna I: 260 och

II: 322 till 1959 års riksdag angående statsbidrag till allmänna hamnar

och farleder. Med anledning härav får ämbetsverket anföra följande.

Vid 1957 års riksdag togo statsmakterna ställning till en av hamnbidragsutredningen

avgiven promemoria med förslag till ekonomiskt stöd

åt handelshamnar och farleder. Statsmakterna beslöto därvid, att statligt

stöd åt hamnbyggnadsföretag skulle utgå endast i de fall, då dylika företag

bedömdes vara angelägna av lokaliserings- eller beredskapsskäl eller äro

avsedda att skapa sysselsättningsobjekt vid arbetslöshet. Samma skulle

också gälla sådana mindre hamnar, som icke kunna bekosta en med hänsyn

till vederbörande hamns upplandsfunktioner angelägen utbyggnad utan

att höja hamnavgifterna till en oskäligt hög nivå. Beträffande statsbidragets

storlek vidtogs ingen ändring i den dittills gällande ordningen, innebärande

att statsbidrag kan tilldelas handelshamnar med högst två tredjedelar

av den beräknade byggnadskostnaden.

1 Ej här medtagen.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1959

Redan med hänsyn till att statsmakterna så nyligen prövat frågan om

storleken av det statliga stödet, synes detta spörsmål icke nu böra upptagas

till förnyat övervägande.

Motionärerna ha uttalat, att, då det vore fråga om projekt där man

avser att nyskapa sjöfartsrörelse å platser där man förut icke haft sådan

rörelse, kunde det vara försvarbart att det allmänna ställer krav på intressenterna

att man lokalt anskaffar en tredjedel av kostnaderna. Men

den omständigheten, att fartygsbeståndet på platser, där en sjöf artsrörelse

redan vuxit fram, representerade stora värden, innebär enligt motionärerna

icke större möjlighet för bygden att anskaffa dessutom det kapital

som tredjedelen av kostnaden för en hamnanläggning utgör.

Enligt statskontorets mening finnes det icke anledning att differentiera

det statliga bidraget efter de antydda riktlinjerna. Då motionärerna ansett

det oskäligt betungande att kräva samma insats då de kommunala resurserna

äro små, som då det är fråga om platser med bättre ekonomiskt

underlag, får ämbetsverket vidare erinra att 1958 års skatteutjämningskommitté

bland annat har att undersöka möjligheterna till införande av

ett allmänt statsbidrag med skatteu t jämnande effekt. I avvaktan på resultatet

av denna utredning synas gällande procentsatser för statliga anläggningsbidrag

icke böra differentieras efter kommunernas olika ekonomiska

bärkraft.

Mot bakgrunden av det ovan anförda kan statskontoret för sin del icke

tillstyrka bifall till förevarande motioner.

Stockholm den 3 juni 1959.

IVAR LÖFQVIST

Carl W. Lindblad /Gunnar Zimmerman

Föredragande

Ivar Haeggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1959

592191

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.