Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till allmänna hamnar och farleder.
1959-11-09 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1959:145, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statsbidrag till allmänna hamnar och farleder.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 1^5 år 1959
1
Nr 145
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående statsbidrag
till allmänna hamnar och farleder.
(l:a avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Spetz m. fl. (I: 260) och den andra inom andra kammaren av herr
Johansson i Torp m. fl. (II: 322), har hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i § 3 av kungörelsen den 10 augusti
1928 (nr 328) angående statsbidrag till byggande, förbättring och underhåll
av allmänna hamnar och farleder, att statsbidrag må, när skäl därtill
äro, utgå med nio tiondelar av de godkända byggnadskostnaderna.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande, hänvisas
till motionen II: 322.
Över motionerna ha, efter därom i vederbörlig ordning gjord framställning,
yttranden avgivits av sjöfartsstyrelsen, kommerskollegium och statskontoret,
vilka yttranden fogats till detta utlåtande (Bilagor A—C).
Utskottet. Enligt av 1957 års riksdag godkända riktlinjer skall statligt
stöd åt hamnbyggnadsföretag endast komma i fråga för sådana icke ekonomiskt
bärkraftiga hamnanläggningar, som äro motiverade ur t. ex. sysselsättnings-,
lokaliserings- eller beredskapssynpunkt eller med hänsyn till
hamnens upplandsfunktioner. I dylika fall kan statsbidrag tilldelas handelshamnar
med högst två tredjedelar av den beräknade byggnadskostnaden.
Vad i de föreliggande motionerna anförts utgör enligt utskottets mening
icke tillräckliga skäl för statsmakterna att frångå de så sent som år 1957
fastställda principiella riktlinjerna rörande statens medverkan vid finansieringen
av hamnbyggnader. Utskottet vill erinra om att det i motionerna nu
upptagna förslaget framlades av sjöf artsstyrelsen i dess anslagsäskanden
till 1958 års riksdag. Departementschefen liksom riksdagen ansåg sig icke
böra biträda detsamma.
Utskottet vill vidare framhålla, att statskontoret i sitt i ärendet avgivna
utlåtande uttalat, att, då 1958 års skatteutjämningskommitté bland
annat har att undersöka möjligheterna till införande av ett allmänt statsbidrag
med skatteutjämnande effekt, i avvaktan på resultatet av denna
utredning, nu gällande procentsatser för statliga anläggningsbidrag icke böra
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. 6 saml. Nr 1^5
2
Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1959
— såsom i motionerna yrkats — differentieras efter kommunernas olika
ekonomiska bärkraft.
Av det anförda följer, att utskottet avstyrker motionerna i fråga.
Utskottet hemställer,
att motionerna 1:260 och II: 322 icke må till någon
riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 9 november 1959
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herr Näsström, fröken Andersson, herrar Thun,
Pålsson, Rikard Svensson, fru Wallentheim, herrar Söderberg, Jacobsson
och Herbert Larsson; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Malmborg,
Jansson i Kalix, Persson i Växjö, Gustafsson i Stockholm, fröken Olsson,
herrar Blidfors, Nihlfors, fru Lewén-Eliasson, herrar Arvidson, Bohman och
fröken Vinge.
Bilaga A
Stockholm den 24 september 1959
Till Riksdagens statsutskott.
Kungl. Maj:t har den 26 maj 1959 anbefallt sjöfartsstyrelsen att till
riksdagens statsutskott inkomma med utlåtande över de vid 1959 års
riksdag väckta likalydande motionerna I: 260 och II: 322 angående statsbidrag
till allmänna hamnar och farleder. Styrelsen har berett Svenska
hamnförbundet tillfälle att avge yttrande över motionerna. Något yttrande
från förbundet har emellertid icke inkommit. Styrelsen får avge följande
utlåtande i ärendet.
Det av motionärerna upptagna förslaget framlades av sjöf artsstyrelsen
i petita för budgetåret 1958/59 vid äskandet av medel under anslaget till
Bidrag till handelshamnar och farleder. Styrelsens motivering var, att beträffande
hamnbyggnadsföretag, aktualiserade av lokaliserings- eller beredskapsskäl,
en begränsning av bidragen för anläggningar i själva hamnarna
till två tredjedelar i vissa fall kunde medföra en avsevärd ekonomisk belastning
för hamnägaren eller alternativt nödvändiggöra avgifter för nyttjande
av hamnen, som vore högre än trafikanterna skäligen borde bära. Det
3
Statsutskottets utlåtande nr 1^5 år 1959
borde därför finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att lämna bidrag till dylika
anläggningar upp till 90 procent av kostnaderna. Styrelsen underströk dock,
att en dylik bidragsandel borde förekomma endast undantagsvis.
Närmast föranleddes styrelsens förslag av två aktuella bidragsansökningar,
nämligen dels en ansökan avseende en kostbar utbyggnad av Visby hamn
för den reguljära trafikens behov och dels en framställning avseende Skärhamn.
I sistnämnda hamn, berörd i motionerna, avsåg byggnadsföretaget
att bereda ökat utrymme och därigenom större säkerhet för det mycket
stora antalet vinterliggare, vilka ger hamnverksamheten där en helt speciell
karaktär. Båda företagen var av sådan beskaffenhet, att de enligt
styrelsens bedömande endast till mycket liten del borde finansieras av
hamnägarna och kapitalkostnaderna täckas genom hamnavgifter. Styrelsen
höll för sannolikt, att i framtiden ytterligare projekt, där speciella skäl
motiverade en mycket hög bidragsandel, skulle aktualiseras. Styrelsen åsyftade
därvid bland annat hamnar, som utnyttjas såväl för fisket som för
den mindre handelssjöfarten, men där fiskeintresset icke är så dominerande
att fiskehamnsanslaget bör komma till användning.
I årets petita har styrelsen föreslagit en förstärkning av bidragsanslaget
för utbyggnaden av Visby hamn. Styrelsen har därvid hemställt att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att till detta speciella företag måtte få utgå
bidrag med nio tiondelar av de beräknade kostnaderna, totalt ca 4 milj. kr.
Det är givetvis möjligt att även i fortsättningen förfara på samma sätt,
nämligen att varje enskilt projekt, som inte anses kunna eller böra finansieras
inom ramen för kungörelsens bestämmelser, framlägges för riksdagen
för godkännande. På så sätt skulle frågan om statsbidrag kunna lösas också
för Skärhamns del. Risken är emellertid att ärendenas behandling genom
ett dylikt förfarande väsentligt fördröjes. Styrelsen anser sig därför böra
tillstyrka det i motionerna framlagda förslaget.
Vid handläggningen av detta ärende har närvarit förutom undertecknade
sjöfartsrådet Haggård.
C. G. WIDELL
Bengt O. Richard
Till Kungl. Sjöfartsstyrelsen.
Svenska hamnförbundet får härmed avgiva yttrande över riksdagsmotionen
II: 322 av herrar Johansson i Torp in. fl. angående statsbidrag till
allmänna hamnar och farleder.
I motionen erinras om att riksdagen år 1957 anslöt sig till ett principuttalande
att handelshamnar bör kunna finansiera sig själva, men att statsbidrag
bör kunna utgå om företaget icke är ekonomiskt självbärande men
anläggningen är motiverad ur lokaliserings- eller beredskapssynpunkter eller
med hänsyn till hamnens upplandstrafik. Statsbidrag i dessa fall kan för
närvarande utgå med högst två tredjedelar av de godkända byggnadskostnaderna.
Motionärerna föreslår en höjning av denna bidragsdel till 90 procent.
4
Statsutskottets utlåtande nr 1^5 år 1959
Svenska hamnförbundet vill erinra om sitt yttrande av den 12/5 1956
angående Hamnbidragsutredningens promemoria med förslag till allmänna
principer för statens ekonomiska medverkan vid om- och utbyggnad av
handelshamnar och farleder. Förbundet har däri i stort sett anslutit sig
till de av utredningsmannen företagna principerna om grunderna för statligt
bidrag motiverade av upplandstrafiken och av arbetsmarknads- och
lokaliseringsskäl.
Förbundet anser icke att anledning finnes att utan närmare prövning
nu frångå de principer för statsbidrag, som framkommit efter omfattande
utredning och ingående överväganden.
Därtill kommer att de motiv, som anföres av motionärerna för den föreslagna
ändringen, främst är att därmed förutsättningarna för att vidmakthålla
sjöfartsrörelsen på vissa mindre orter anses komma att främjas. Svenska
hamnförbundet vill framhålla att detta skäl enligt riksdagens principuttalande
icke synes utgöra grund för att statsbidrag skall utgå och därför
ej heller kan utgöra motiv för en ändring av hittills gällande bidragsprocent.
Å andra sidan vill förbundet icke direkt motsätta sig, att högre procentsats
i undantagsfall må kunna utgå om arbetsmarknadsstyrelsen finner
detta vara befogat i något speciellt fall.
Stockholm den 30 september 1959
SVENSKA HAMNFÖRBUNDET
Ernst Junqen
ordf.
/Thomas Thorburn
Bilaga B
Stockholm den 2 oktober 1959
Till Riksdagens statsutskott.
Genom remiss den 28 maj 1959 har Kungi. Maj:t anbefallt kommerskollegium
att till riksdagens statsutskott inkomma med utlåtande över två
i riksdagen väckta likalydande motioner I: 260 och II: 322 angående statsbidrag
till allmänna hamnar och farleder.
Kollegium har hemställt hos handelskamrarna i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Borås, Jönköping och Visby, att de måtte yttra sig i ärendet.
Överlämnande inkomna yttranden får kollegium anföra följande.
Frågan om den statliga bidragsgivningen till handelshamnar har, såsom
motionärerna framhålla, nyligen behandlats av statsmakterna i två olika
sammanhang. Av vad därvid förekommit framgår att den nuvarande ordningen
— enligt vilken Kungl. Maj:t äger bevilja statsbidrag med högst två
tredjedelar av godkänd kostnad för byggnad, förbättring eller underhåll
av handelshamn — ansetts utgöra en skälig avvägning mellan de skilda
synpunkter som här anmäla sig, nämligen å ena sidan att handelshamnama
i princip böra vara ekonomiskt självbärande och å andra sidan att staten
bör finansiellt stödja sådan hamn när så är påkallat av beredskapsskäl
eller andra motiv av allmän natur.
opaginerad Kontrollera mot PDF
o
Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1959
Enligt kollegii mening har därefter icke framkommit någon omständighet
som bör föranleda en annan bedömning av frågan. Ett bifall till motionärernas
förslag skulle öppna vägen för nya statsutgifter och kollegium —
som i flera sammanhang betonat angelägenheten av att statens finansiella
åtaganden i görligaste mån begränsas — kan därför ej biträda förslaget.
På grund av det anförda får kollegium avstyrka motionärernas hemställan
om sådan ändring av gällande bestämmelser att statsbidrag till byggande,
förbättring och underhåll av handelshamnar skall kunna beviljas med belopp,
motsvarande nio tiondelar av de godkända byggnadskostnaderna.
NILS MALMFORS
Anders Lindstedt /K.-H. Magnusson
Till Kungl. Kommerskollegium.
Genom remiss den 2 juni 1959 har Kungl. Kommerskollegium anhållit
om Stockholms Handelskammares yttrande över likalydande motionerna
I: 260 och II: 322 vid årets riksdag angående statsbidrag till allmänna
hamnar och farleder. I anledning härav får Handelskammaren anföra följande.
Motionärerna föreslå, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa
om sådan ändring i § 3 av kungörelsen den 10 augusti 1928 (nr 328) angående
statsbidrag till byggande, förbättring och underhåll av allmänna
hamnar och farleder, att statsbidrag må, där skäl härtill äro, kunna utgå
med nio tiondelar av de godkända byggnadskostnaderna även till allmänna
hamnar och icke allenast såsom för närvarande till allmänna farleder. För
allmänna hamnar skulle alltså statsbidraget i vissa fall genom den föreslagna
ändringen i kungörelsen kunna höjas från två tredjedelar till nio
tiondelar av kostnaderna. Ett sålunda höjt bidrag skulle enligt motionärernas
uppfattning kunna ifrågakomma till sådana orter, som huvudsakligast
vore beroende av sjöfartsrörelse men som icke hade tillräckliga ekonomiska
resurser för hamnbyggnad. Det vore icke skäligt att av befolkningen
på en dylik ort fordra samma ekonomiska insatser som på platser med
större ekonomiskt underlag men med en sjöf artsrörelse av betydligt mindre
betydelse för invånarnas försörjning.
Handelskammaren vill till en början erinra om sitt yttrande till Kommerskollegium
den 27 april 1956 över Hamnbidragsutredningens promemoria
med förslag till ekonomiskt stöd åt handelshamnar. Handelskammaren
anförde däri, att den i stort sett delade utredningens syn på sambandet
mellan den statliga bidragspolitiken och taxesättningen inom hamnväsendet,
d. v. s. att hamnverksamheten i princip borde vara självbärande
och att bidragspolitiken borde utgöra allenast ett komplement till hamntaxepolitiken.
Handelskammaren underströk kraftigt utredningens uttalanden
rörande vikten av att hamnmyndigheterna hade en realistisk syn på
hamnekonomien och framförde den uppfattningen, att hamnväsendet bäst
gagnades av att konkurrensen mellan hamnarna finge bestå.
Handelskammaren har icke anledning frångå sin tidigare uttalade uppfattning
beträffande bidragspolitiken. Risk föreligger enligt dess mening,
att den föreslagna utvidgningen av bidragsgivningen kan medföra att
6
Statsutskottets utlåtande nr 1/+5 år 1959
smärre hamnar vid ifrågasatta utbyggnads- och underhållsåtgärder frestas
underskatta behovet av fullständiga intäkts- och kostnadskalkyler. Visserligen
torde felinvesteringar emellanåt icke kunna undvikas och vissa hamnar
därigenom få en viss överkapacitet. Den hittillsvarande begränsningen
i bidragsgivningen från statsmakternas sida har dock tvingat hamnarna
att söka på förhand skapa garantier för att de påtänkta investeringarna
bli på längre sikt lönsamma. För de fall enligt gällande bestämmelser driftbidrag
kunna komma ifråga, kräves också att hamnarna kunna tillfredsställande
visa, att investeringarna, när de verkställas, få bedömas som lönsamma.
Det är överhuvud angeläget för en riktig hamnpolitik, att respektive
hamnförvaltningar noga följa utvecklingstendenserna inom handel och
sjöfart och äro beredda att draga konsekvenserna härav. Särskild hänsyn
måste därvid tagas till verkningarna av den nu pågående koncentrationen
av varumängderna över de större hamnarna på de mindres bekostnad.
Fn hamn, som en gång uppnått sin ställning under vissa förutsättningar,
bör alltså icke kunna räkna med att genom driftbidrag slippa inskränkningar
i hamnverksamhetens omfattning när förutsättningarna ändras. Mellan
hamnarna bör med andra ord fri konkurrens råda.
Handelskammaren anser alltså, att de av 1957 års riksdag godkända
riktlinjerna för bidragsgivningen även fortsättningsvis böra strikt tilllämpas
och att statligt stöd sålunda endast bör komma ifråga för sådana
icke ekonomiskt bärkraftiga hamnanläggningar som äro motiverade ur
t. ex. sysselsättnings-, lokaliserings- eller beredskapssynpunkt eller med
hänsyn till hamnens upplandsfunktioner. För sådana fall är Handelskammaren
icke obenägen att dela den av motionärerna framförda uppfattningen,
att under alldeles speciella förhållanden dylika hamnar borde kunna
få högre bidrag än vad som motsvarar två tredjedelar av kostnaderna.
Dylika bidragsfall böra dock enligt Handelskammarens mening icke, såsom
motionärerna begärt, regleras i nu berörda kungörelse utan böra på därom
gjord ansökan upptagas till prövning hos Sjöfartsstyrelsen, vilken liksom
för närvarande har att hos Kungl. Maj:t hemställa om extra anslag för det
speciella fallet. Ifrågavarande ärenden böra alltså i vederbörlig ordning
underställas riksdagen för prövning från fall till fall.
Med åberopande av vad här ovan anförts får Handelskammaren sålunda
avstyrka de remitterade motionerna.
Stockholm den 8 september 1959.
STOCKHOLMS HANDELSKAMMARE
Gösta Bohman
/Gunnar Ilimmelstrand
Till Kungl. Kommerskollegium, Allmänna Byrån.
Genom remiss den 2 juni 1959 har Kungl. Kommerskollegium anhållit
om Handelskammarens yttrande över en av herr Johansson i Torp m. fl.
i Riksdagens Andra Kammare väckt motion, II: 322, om statsbidrag till
allmänna hamnar och farleder.
I anledning härav får Handelskammaren i ärendet anföra följande.
Handelskammaren kan icke finna, att i motionen anförts några verkligt
bärande skäl för den utökning av statsbidraget till byggande, förbättring
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1959
och underhåll av handelshamnar från 2/3 till 9/10 av de godkända byggnadskostnaderna,
som föreslagits. Både med hänsyn till det statsfinansiella
läget och av mera allmänna principiella skäl synes det omotiverat att företaga
en sådan utvidgning av statens medverkan vid finansieringen av hamnbyggnader,
som föreslagits. I den mån en handelshamn har ett reellt ekonomiskt
underlag i form av sjöfart och ett tillfredsställande uppland, bör
möjligheten att erhålla bidrag med 2/3 av kostnaderna utgöra en tillräcklig
sporre och ett tillräckligt stöd för de lokala intressenterna att åstadkomma
sådana ny- och utbyggnader, som äro ekonomiskt motiverade. \ ad
motionärerna anfört om att det på vissa orter vuxit fram en betydande
sjöfartsrörelse med fartygsbestånd av flera miljoners värde kan i och för
sig vara riktigt, men har, såvitt Handelskammaren kunnat finna, icke med
frågan om hamnutbyggnader inom resp. ort att göra. Ett fartygs registreringsort
torde ej sällan vara betingad av skäl, som helt äro ovidkommande
när det gäller frågan om ortens lämplighet såsom hamn.
Handelskammaren får med åberopande av det anförda hemställa, att
den föreliggande motionen icke måtte föranleda någon åtgärd.
Göteborg den 5 oktober 1959.
För HANDELSKAMMAREN I GÖTEBORG:
Hakon Lejfler
/ R. Uddenberg
Till Kungl. Kommerskollegium.
Genom remiss den 2 juni 1959 har Kungl. Kommerskollegium anhållit
att Skånes Handelskammare måtte avgiva yttrande över de i riksdagen
väckta likalydande motionerna I: 260 och II: 322 angående statsbidrag till
allmänna hamnar och farleder. Till remissens besvarande får Handelskammaren
anföra följande.
Såsom i motionerna omnämnes har riksdagen så sent som år 1957 i anslutning
till behandlingen av tionde huvudtiteln gjort ett principuttalande
angående statens ekonomiska stöd åt handelshamnar och farled. I detta
uttalande underströks bland annat, att hamnarna borde i princip vara
ekonomiskt självbärande, samt att hamnavgifterna borde sålunda anpassas,
att kostnaderna för drift och underhåll samt för sådana utbyggnader, som
befinnas nödvändiga ur trafiksynpunkt, kommer att bäras av trafikanterna;
ekonomiskt stöd för hamnar från statens sida borde som regel i fortsättningen
icke förekomma. Undantag från denna huvudregel borde endast
ifrågakomma beträffande sådana hamnbyggnadsföretag, som bedömdes angelägna
ur lokaliserings- eller beredskapsskäl eller med hänsyn till hamnens
upplandsfunktioner eller voro avsedda att skapa sysselsättningsobjekt vid
arbetslöshet.
Enligt Handelskammarens mening finnes ingen anledning för statsmakterna
att frångå den restriktiva politik beträffande statsbidragen till hamnbyggnadsföretag,
som i nämnda uttalande av riksdagen kommit till uttryck.
Landets handelshamnar äro till övervägande delen kommunalägda.
Det ekonomiska ansvaret för desamma tillkommer vederbörande kommuner,
vars inkomster av hamnarna i huvudsak inskränker sig till avkast
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 1/+5 år 1959
ningen av hamnavgifterna å trafiken. Denna ordning utgör i viss mån en
garanti för att hamnväsendet icke överdimensioneras utan anpassas efter trafikens
behov. I den mån statsbidrag av den storleksordning, som i motionerna
föreslås, skulle kunna komma kommunerna till del, kan det vara
risk för att kommunerna blir mindre försiktiga i sin hamnutbyggnadspolitik
och för att utbyggnader komma till stånd, som ur en större synpunkt
kunna utgöra felinvesteringar. Frikostigare statsbidragsgivning kan också
leda till en snedvridning av konkurrensen hamnarna emellan. För statsmakterna
torde den statsfinansiella situationen vara ett ytterligare skäl
till största möjliga återhållsamhet i fråga om statsbidragen för hamnbyggnadsändamål.
Att i enlighet med vad i motionerna påyrkas slopa den nuvarande
begränsningen av statsbidragsandelen till två tredjedelar av byggnadskostnaderna
skulle enligt Handelskammarens mening stå mindre väl
i överensstämmelse med riksdagens ovan citerade uttalande. På anförda
skäl får Handelskammaren avstyrka motionen.
Malmö den 25 augusti 1959.
SKÅNES HANDELSKAMMARE
omfattande Skåne och södra Halland
E. Beskow
/Gösta Jacobsson
Kungl. Kommerskollegium, Allmänna byrån, Stockholm.
Sedan Kungl. Kommerskollegium berett Smålands och Blekinge Handelskammare
tillfälle att avgiva yttrande över en av Herr Johansson i Torp
m. fl. i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 322 1959, angående
statsbidrag till allmänna hamnar och farleder, får handelskammaren härmed
anföra följande.
I sådana fall då en hamnanläggning anses vara till förmån särskilt för
det utom hamnkommunen belägna upplandets näringsliv, men hamnkommunens
eget näringsliv ej förmår att göra densamma ekonomiskt självbärande,
synes det i hög grad påkallat, att statsbidrag må kunna utgå i
högre grad än vad som nu är fallet för anläggning, förbättring och underhåll
av hamnar. Det kan nämligen icke anses rimligt, att hamnkommunen
själv skall belastas med utgifter för en hamndrift, som till väsentlig del
kommer andra kommuners näringsliv tillgodo.
Storleken av statsbidraget för ifrågavarande ändamål måste givetvis bedömas
från fall till fall. Det väsentligaste i sammanhanget torde vara, att
Kungl. Sjöfartsstyrelsen icke är absolut bunden till så begränsat belopp,
som det nu gällande. Det av motionärerna föreslagna maximibeloppet för
bidrag av statsmedel till 90 procent av kostnaderna för byggande, förbättring
och underhåll av en hamn, vars drift ej ekonomiskt uppbäres av hamnkommunens
eget näringsliv, synes vara väl motiverat, varför handelskammaren
för sin del i princip tillstyrker bifall till motionen.
Jönköping den 2 september 1959.
SMÅLANDS OCH BLEKINGE HANDELSKAMMARE
Sten Sundgren
/Bengt 11. Skantze
9
Statsutskottets utlåtande nr 1J+5 år 1959
Jönköping den 7.9.1959
Kungl. Kommerskollegium, Allmänna byrån, Stockholm.
Sedan Smålands och Blekinge Handelskammare den 2 september 1959
avgivit yttrande till Kungl. Kommerskollegium över en av Herr Johansson
i Torp m. fl. i riksdagens andra kammare väckt motion, nr 322 1959, angående
statsbidrag till allmänna hamnar och farleder, har handelskammaren
från sin representation i Blekinge erhållit bilagda yttrande, vilket härmed
ingives såsom komplettering till handelskammarens förutnämnda yttrande.
Jönköping som ovan.
SMÅLANDS OCH BLEKINGE HANDELSKAMMARE
Bengt H. Skantze
Riksdagens anslutning till hamnbidragsutredningens förslag 1957, om
vissa ändringar beträffande principerna för statsbidrag till handelshamnar
etc. har av förklarliga skäl väckt en viss oro för framtiden, företrädesvis
hos de mindre och medelstora hamnarna.
Stora uppoffringar har under åren gjorts av innevånarna i de mindre
hamnarna, där de ekonomiska underskotten fått täckas genom utdebitering
av kommunal-skattemedel. Genom den tidigare gällande hamnbidragspolitiken
har emellertid dessa utdebiteringar kunnat hållas på en relativt
sett rimlig nivå.
Det är givet att varje beslut om statligt bidrag till en hamnrörelse måste
föregås av en synnerligen noggrann utredning beträffande den ifrågavarande
hamnens betydelse ur allmännyttig synpunkt. En mindre hamns
betydelse kan inom en mycket kort tidsrymd förändras genom t. ex. industriers
tillkommande eller nedläggande o. s. v. Att hålla en hamn på tydlig
tillbakagång »vid liv» med statliga och kommunala subventioner, bara
för att densamma tidigare fyllt en viktig uppgift är självfallet helt förkastligt.
Detta måste särskilt gälla om den på tillbakagång stadda hamnen
är lokaliserad till ett ej alltför stort avstånd från en framåtgående
hamn med goda resurser.
Ett stöd för en sådan politik ger även vårt alltmer rationella landtransportväsende.
Vägarnas utbyggnad med allt större enheter i fråga om lastbilar
och trailers medger låga landfraktkostnader, vilka mer än väl bör
uppväga de dryga kostnaderna att hålla en mindre helt oräntabel hamn
1 drift.
Man torde ha vissa skäl att ifrågasätta huruvida en del av de senare
årens statliga bidrag till vissa småhamnar varit ekonomiskt försvarbara
ur här ovan angivna synpunkter.
Som idé är givetvis tanken på handelshamnamas självfinansiering värd
all respekt. I praktiken torde den emellertid i många fall vara orealiserbar,
åtminstone med bibehållande av rimliga taxor. Man får också hålla i minnet
att en hamn vid sidan av de rena hamnbyggnaderna har många andra
investeringsobjekt varå statsbidrag ej utgår. Det är hamnkranar (en modern
5-tons el-portalkran kostar i dag ca. 500 000: — kronor), bogserbåtar,
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1959. G samt Nr H5
10
Statsutskottets utlåtande nr 1J+5 år 1959
varumagasin o. s. v. varav åtminstone de två förstnämnda för de flesta
hamnar är ren service, som ej förräntar sig.
En hamn under stark expansion t. ex. och med tydliga ambitioner att
följa utvecklingen genom rationalisering och utbyggnader, fullföljer oftast
en uppgift vars verkningar positivt sträcker sig över ett avsevärt upplandsområde.
Det är under sådana förhållanden en klar orättvisa, att
skattebetalarna i den kommun där hamnen ifråga råkar ligga, skall belastas
för utgifter som till slut blir till nytta för hela upplandet.
En hamns betydelse med hänsyn till i densamma hemmahörande tonnage
såsom förutsättes av motionärerna, torde emellertid i nuvarande tid
sakna all betydelse och vara en ren registreringssak som ej har något samband
med hamnens bättre eller sämre resurser.
En särskild uppmärksamhet bör för närvarande ägnas den kraftiga förskjutningen
av landets virkesexport till syd- och sydosthamnarna, ja till
södra Sverige över huvud taget. Som ett ex. kan anföras Karlshamns hamn.
Virkesexporten över denna hamn var tidigare helt obetydlig och så sent
som 1948 utskeppades endast cirka 5 000 kbm. Tio år senare, 1957 hade
denna siffra stigit till 200 000 kbm. Då virket ju är synnerligen »kajkrävande»
och fordrar lång lastetid i förhållande till viktenheten, förstår
man lätt vilka oerhörda krav en utveckling som den nämnda ställer på
hamnarna.
Kungl. Arbetsmarknadsstyrelsen har här haft en stor uppgift att fylla
och en råd hamnar har hjälpligt kunnat klara de nödvändigaste utbyggnaderna
med stöd av AMS (Statskommunala beredskapsarbeten). Denna
lösning av problemen är emellertid som bekant helt beroende av arbetsmarknadsläget,
som snabbt kan förändras och omöjliggöra sådant stöd.
Det är under sådana förhållanden av synnerlig vikt att det finnes en lagstiftning,
som klart och tydligt medger rätt till statsbidrag av en storleksordning,
som i varje enskilt fall kan genom förebragt noggrann utredning
befinnas motiverad.
Under hänvisning till vad i detta yttrande anförts föreslås ett oreserverat
stöd för motionärernas förslag, innebärande sådan ändring i nu gällande
lagstiftning, att statsbidrag till byggande, förbättring och underhåll
av allmänna hamnar och farleder, när skäl därtill föreligger, må utgå med
nio tiondelar av de godkända byggnadskostnaderna.
Kungl. Kommerskollegium, (allmänna byrån).
Genom remiss den 2 juni 1959 har Gotlands handelskammare beretts
tillfälle avgiva yttrande över likalydande motionerna I: 260 och H: 322 vid
årets riksdag angående statsbidrag till allmänna hamnar och farleder. Handelskammaren
får i anledning härav meddela, att den i huvudsak delar
Stockholms handelskammares i här bifogade yttrande den 8 september
19591 redovisade uppfattning i frågan. Handelskammaren vill dock därvid
framhålla, att de för Gotland speciella förhållandena kan motivera avsteg
från vissa av de principer som eljest bör gälla. Ett närmare utvecklande
av handelskammarens uppfattning härvidlag finnes redovisad i dess
Redovisat i det föregående.
Statsutskottets utlåtande nr lJf5 år 1959 11
yttrande den 14 april 1956 över Hamnbidragsutredningens promemoria med
förslag till ekonomiskt stöd åt handelshamnar. Yttrandet bifogas i avskrift.1
Visby den 14 september 1959.
GOTLANDS HANDELSKAMMARE
Arendt de Jounge
Ordförande
Till Kungl. Kommerskollegium, Allmänna byrån.
Till besvarande av remiss av riksdagsmotionerna I: 260 och II: 322 vid
1959 års A-riksdag angående statsbidrag till allmänna hamnar och farleder
får Västergötlands och norra Hallands handelskammare anföra följande.
Något verkligt bärande motiv för den i motionerna föreslagna ökningen
av statsbidragen kan icke sägas ha anförts och riksdagens 1957 intagna
ståndpunkt synes alltjämt välbefogad. Handelskammaren får därför avstyrka
förslaget i motionerna.
Borås den 11 september 1959.
För VÄSTERGÖTLANDS OCH NORRA HALLANDS
HANDELSKAMMARE:
E. Grenfors
Bilaga C
Till Riksdagens statsutskott.
Genom remiss den 28 maj 1959 har statskontoret anbefallts att till riksdagens
statsutskott inkomma med utlåtande över motionerna I: 260 och
II: 322 till 1959 års riksdag angående statsbidrag till allmänna hamnar
och farleder. Med anledning härav får ämbetsverket anföra följande.
Vid 1957 års riksdag togo statsmakterna ställning till en av hamnbidragsutredningen
avgiven promemoria med förslag till ekonomiskt stöd
åt handelshamnar och farleder. Statsmakterna beslöto därvid, att statligt
stöd åt hamnbyggnadsföretag skulle utgå endast i de fall, då dylika företag
bedömdes vara angelägna av lokaliserings- eller beredskapsskäl eller äro
avsedda att skapa sysselsättningsobjekt vid arbetslöshet. Samma skulle
också gälla sådana mindre hamnar, som icke kunna bekosta en med hänsyn
till vederbörande hamns upplandsfunktioner angelägen utbyggnad utan
att höja hamnavgifterna till en oskäligt hög nivå. Beträffande statsbidragets
storlek vidtogs ingen ändring i den dittills gällande ordningen, innebärande
att statsbidrag kan tilldelas handelshamnar med högst två tredjedelar
av den beräknade byggnadskostnaden.
1 Ej här medtagen.
12
Statsutskottets utlåtande nr 145 år 1959
Redan med hänsyn till att statsmakterna så nyligen prövat frågan om
storleken av det statliga stödet, synes detta spörsmål icke nu böra upptagas
till förnyat övervägande.
Motionärerna ha uttalat, att, då det vore fråga om projekt där man
avser att nyskapa sjöfartsrörelse å platser där man förut icke haft sådan
rörelse, kunde det vara försvarbart att det allmänna ställer krav på intressenterna
att man lokalt anskaffar en tredjedel av kostnaderna. Men
den omständigheten, att fartygsbeståndet på platser, där en sjöf artsrörelse
redan vuxit fram, representerade stora värden, innebär enligt motionärerna
icke större möjlighet för bygden att anskaffa dessutom det kapital
som tredjedelen av kostnaden för en hamnanläggning utgör.
Enligt statskontorets mening finnes det icke anledning att differentiera
det statliga bidraget efter de antydda riktlinjerna. Då motionärerna ansett
det oskäligt betungande att kräva samma insats då de kommunala resurserna
äro små, som då det är fråga om platser med bättre ekonomiskt
underlag, får ämbetsverket vidare erinra att 1958 års skatteutjämningskommitté
bland annat har att undersöka möjligheterna till införande av
ett allmänt statsbidrag med skatteu t jämnande effekt. I avvaktan på resultatet
av denna utredning synas gällande procentsatser för statliga anläggningsbidrag
icke böra differentieras efter kommunernas olika ekonomiska
bärkraft.
Mot bakgrunden av det ovan anförda kan statskontoret för sin del icke
tillstyrka bifall till förevarande motioner.
Stockholm den 3 juni 1959.
IVAR LÖFQVIST
Carl W. Lindblad /Gunnar Zimmerman
Föredragande
Ivar Haeggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1959
592191
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.