Utlåtande i anledning av väckta motioner om besparingar för budgetåret 1959/60 på bostadsförsörjningens område.
1959-11-27 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1959:174, Utlåtande i anledning av väckta motioner om besparingar för budgetåret 1959/60 på bostadsförsörjningens område.
Dokumentets text
16
Statsutskottets utlåtande nr 174 år 1959
Nr 174
Utlåtande i anledning av väckta motioner om besparingar för budgetåret
1959/60 på bostadsförsörjningens område.
(3:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 531) och den andra inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 643), har yrkats, såvitt nu är i fråga, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
1) att Kungl. Maj:t måtte i direktiv till bostadsstyrelsen fastställa räntesatserna
fr. o. in. den 1 januari 1960 för den statliga bostadslånegivningen
dels beträffande hus påbörjade fr. o. m. ingången av 1958 till 5 procent för
egnahemslån, 5,5 procent för tertiärlån upp till 85 procent av belåningsvärdet
och 6 procent för tertiärlån överstigande 85 procent, och dels vad angår
tidigare beviljade tilläggslån som genom beslut av 1958 och 1959 års riksdagsbeslut
gjorts amorteringspliktiga till 5,5 procent ävensom angiva att
fr. o. in. ingången av 1960 räntefri stående del av egnahemslånet icke längre
skall utgivas; samt
2) att Kungl. Maj:t måtte utfärda direktiv till bostadsstyrelsen att vid
utgivande av bostadslån uttaga en engångsavgift motsvarande 0,5 procent av
lånebeloppet.
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Aastrup m. fl. (I: 544) och den andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 655), har hemställts, att riksdagen måtte besluta
1) att — med giltighet från den 1 juli 1959 och med det förfarande som
i motionerna angivits — den garanterade räntan å primär- och sekundarlån
för bostadshus som färdigställdes före den 1 januari 1951 höjes från nuvarande
4 eller 4,5 procent till 5 procent samt för därefter färdigställda hus,
med undantag för sådana som påbörjats efter den 1 januari 1958, från nuvarane
3,5 procent till 4 procent;
2) att den räntefria stående delen av egnahemslån icke skall utgå i fråga
om lån som beviljas fr. o. m. den 1 januari 1960 med förlängning av amorteringstiden
från nuvarande 25 år till 30 år för lån som beviljas fr. o. m. den 1
januari 1960; samt
3) att med ändring av beslutet vid riksdagens vårsession uppskjuta
ikraftträdandet av höjningen av inkomstgränserna för erhållande av familjebostadsbidrag
och räntefritt förbättringslån, dock med undantag för familjer
som redan nu erhåller s. k. förhöjt familjebostadsbidrag, för vilka de vid
vårsessionen beslutade inkomstgränserna för förhöjt bidrag skall tillämpas
fr. o. m. den 1 januari 1960.
Statsutskottets utlåtande nr 174 år 1959
17
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ivar Johansson m. fl. (1:554) och den andra inom andra kammaren av
herr Hedlund m. fl. (II: 665), har hemställts, att riksdagen måtte besluta
1) att den garanterade rännan avseende underliggande krediter i bostadshus
skall höjas fr. o. m. den 1 juli 1960 i enlighet med vad som anförts i
motionerna;
2) att räntefria stående delar av egnahemslån ej skall beviljas fr. o. m.
den 1 juli 1960 och att därvid amorteringstiden för egnahemslån skall förlängas
från 25 till 30 år i enlighet med vad som anförts i motionerna;
3) att tilläggslån, i fråga om vilka 1957 och 1959 års riksdagar fattat beslut
om uppsägning, fr. o. m. den 1 januari 1960 skall förräntas till en räntesats
om 4 procent i enlighet med vad som anförts i motionerna; samt
4) att räntefri stående del av egnahemslån som beviljats enligt 1948 års
lånekungörelse eller senare, till halva beloppet skall uppsägas till amortering
och förräntas till en räntesats om 4 procent fr. o. m. 1 januari 1960 i de fall
egnahemslån beviljats före den 1 juli 1953 i enlighet med vad som anförts
i motionerna.
Beträffande motiveringen för ifrågavarande yrkanden får utskottet hänvisa
till motionerna II: 639, II: 655 och II: 658.
Utskottet har funnit sig icke böra tillstyrka förevarande förslag och hemställer
alltså,
1) att motionerna I: 531 och II: 643, såvitt nu är i fråga,
icke må föranleda någon riksdagens åtgärd;
2) att motionerna 1:544 och II: 655 icke må av riksdagen
bifallas;
3) att motionerna I: 554 och II: 665, icke må av riksdagen
bifallas.
Stockholm den 27 november 1959
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Närvarande: se under utlåtandet nr 169.
Reservationer
1) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande
lydelse:
2 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 6 samt. Nr 167—179
18
Statsutskottets utlåtande nr 774 år 1959
»I anslutning till yrkanden i motionerna I: 531 och II: 643 har i motionerna
1:528 och 11:639 förordats, att den maximiränta för underliggande bostadslån
som staten nu garanterar skall höjas med 1 % — och alltså för hus
färdigställda fr. o. m. 1951 utgöra 4,5 % i stället för nuvarande 3,5 % — att
gälla i fråga om räntor som av fastighetsägaren erlägges fr. o. m. den 1 januari
1959, att räntegarantien helt skall upphöra i den mån den varat 10 år eller
mer, att inkomststrecken för familjebostadsbidrag icke skall höjas fr. o. m.
den 1 januari 1960 utan bibehållas vid den nivå som för närvarande gäller,
samt att inkomststrecket för förbättringslån skall sänkas till den nivå som
gällde före den 1 juli 1959.
I samtliga berörda motioner yrkas en begränsning av de generella räntesubventionerna.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att en avveckling
av nämnda subventioner nu måste påbörjas. Skälen härför är flera.
I nuvarande statsfinansiella läge, där alternativet till en begränsning av
statens utgifter är en allmän omsättningsskatt, som väsentligen drabbar de
lägre inkomsttagarna, är det mer än eljest angeläget att staten icke påtager
sig andra utgifter än som befinnes absolut nödvändiga. De generella bostadssubventionerna
utgår utan hänsyn till huruvida den som tillgodogör sig dessa
har behov därav eller inte. Snarare förehåller det sig så, att den som har
ekonomiska förutsättningar att hålla sig med en rymlig bostad av hög standard
åtnjuter ett högre statligt bidrag till sin hyra än en hyresgäst i ett lågt
inkomstskikt. Det är i betydande utsträckning sådana som ej haft möjligheter
att få en modern bostad utan bebor en bostad av lägre standard liksom
sådana som på grund av bostadsbristen inte kunnat erhålla egen bostad —
de av bostadsstyrelsen som i egentlig mening bostadslösa betecknade -—
som via skattsedeln måste av sin inkomst avstå viss del till i bostadshänseende
mer gynnade personer. Enligt utskottets mening bör en subventionering av
kapitalkostnaderna endast förekomma när det gäller att hindra en tillfällig
räntehöjning att slå igenom i en höjd boendekostnad. Med den brist på krediter
som för närvarande råder och som man har att räkna med för överskådlig
tid framåt får förutsättas att det i fortsättningen i varje fall icke
kommer att inträffa någon förändring av räntan nedåt. Det synes också utskottet
olämpligt att i nuvarande läge avgränsa viss del av kreditmarknaden
och med skattemedel privilegiera detta avsnitt. Detta måste ovillkorligen
leda till en snedvridning av kapitalmarknaden som bl. a. kan vara ägnad
att omöjliggöra eller fördröja investeringar, ej minst sådana i rationaliseringssyfte,
inom andra områden såsom inom jordbruk, industri och handel.
Slutligen vill utskottet åberopa, att realinkomsterna i landet nu nått en sådan
höjd att de generella bostadssubventionerna icke kan anses socialt betingade.
Utskottet vill här förorda en höjning av räntesatserna med 1 % vad gäller
de underliggande lånen samt de av staten utgivna egnahemslånen. För tertiärlånen
tillstyrker utskottet en höjning till 5,5 % i fråga om den del som
ej överstiger 85 % av belåningsvärdet och 6 % för sådan del som ligger över
85 %. Utskottet delar också uppfattningen att tidigare beviljade tilläggslån
Statsutskottets utlåtande nr 17i år 1959
19
som genom beslut av 1957 och 1959 års riksdagar gjorts amorteringspliktiga
bör fr. o. m. ingången av 1960 förräntas samt tillstyrker härför en räntesats
av 5,5 %.
Såsom anförts i motionen II: 639 avsågs från början att räntegaranti icke
skulle lämnas för längre tid än 10 år. I likhet med ifrågavarande motionärer
anser utskottet, att riksdagen nu bör avskaffa räntegarantien då denna varat
10 år eller mera.
För egnahem kvarstår alltjämt en produktionssubvention, nämligen räntefri
stående del å 4 000 kronor, oaktat denna subventionsform i stort sett
borttagits beträffande flerfamiljshus. Därest egnahemsräntan enligt vad
utskottet ovan förordat sättes lägre än tertiärlåneräntan — såsom indirekt
kompensation för att egnahemsägaren erhåller räntegaranti endast upp till
50 % av belåningsvärdet mot 70 % för flerfamiljshus — och egnahemsägaren
därmed blir mer jämställd med ägare av flerfamiljshus, bortfaller enligt
utskottets mening anledningen att bibehålla en kapitalsubvention för
egnahem. Utskottet tillstyrker alltså de förslag i nämnda avseende som i motionerna
framlagts.
En höjning av inkomststrecken för familjebostadsbidrag liksom för bidrag
till viss bostadsförbättringsverksamhet kan i och för sig anses motiverad
därest levnadskostnaderna stiger mer väsentligt. Trots detta finner
sig utskottet på grund av det försämrade statsfinansiella läget nödsakat att
biträda det i de förenämnda motionerna framlagda förslaget att inkomststrecken
beträffande familjebostadsbidrag icke skall höjas fr. o. m. den
1 januari 1960 utan bibehållas vid nuvarande nivå samt beträffande bidraget
till viss bostadsförbättringsverksamhet sänkas till den nivå som gällde
före den 1 juli 1959.
Vad slutligen angår förslaget i motionerna I: 531 och II: 643 om en engångsavgift
å 0,5 % av lånebeloppet vid utgivande av statligt bostadslån
biträder utskottet detsamma.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:531 och
II: 643, nämnda motioner såvitt nu är i fråga, ävensom i anledning
av motionerna 1:544 och 11:655 samt 1:554 och
II: 665, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj :t måtte i direktiv till bostadsstyrelsen
1) fastställa räntesatser för räntegarantien beträffande underliggande
lån som ligger 1 % högre än nu är fallet, att gälla
beträffande räntor som av fastighetsägaren erlägges
fr. o. m. den 1 januari 1959;
2) angiva att räntegarantien skall helt upphöra i den mån
den varat 10 år eller mer;
3) giva till känna att inkomststrecken för familjebostadsbidrag
icke skall höjas fr. o. in. den 1 januari 1960 utan bibehållas
vid nuvarande nivå;
4) giva till känna att inkomststrecket för förbättringslån
20
Statsutskottets utlåtande nr 174 år 1959
fr. o. m. den 1 januari 1960 skall återföras till den nivå som
tillämpades före den 1 juli 1959;
5) fastställa räntesatserna fr. o. m. den 1 januari 1960 för
den statliga bostadslånegivningen dels beträffande hus påbörjade
fr. o. m. ingången av 1958 till 5 % för egnahemslån,
5,5 % för tertiärlån eller del därav som ej överstiger 85 %
av belåningsvärdet och 6 % för del av tertiärlån som överstiger
85 % av belåningsvärdet, och dels vad angår tidigare
beviljade tilläggslån som genom beslut av 1957 och 1959 års
riksdagar gjorts amorteringspliktiga till 5,5 %;
6) angiva att fr. o. m. ingången av 1960 räntefri stående
del av egnahemslånet icke längre skall utgivas;
7) fastställa en engångsavgift motsvarande 0,5 % av lånebeloppet
vid utgivande av statliga bostadslån.»
2) av herrar Axel Johannes Andersson, Jacobsson, Edström, Malmborg,
Wedén och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett att utskottets yttrande och
hemställan bort ha följande lydelse:
»Utskottet delar uppfattningen att en minskning av statsutgifterna är
nödvändig. Inom ramen för en allmän besparingspolitik i syfte att nå balans
i statsbudgeten utan införande av allmän omsättningsskatt bör enligt
utskottets mening vissa av de nu utgående icke behovsprövade bostadssubventionerna
begränsas. De förslag som 1958 års besparingsutredning nyligen
enhäl.igt framlagt bör enligt utskottets mening kunna godtagas av statsmakterna.
Med hänsyn till den aktuella budgetbristens svårartade karaktär
bör dock såsom föreslagits i motionerna I: 544 och II: 655 ikraftträdandet av
de besparingsförslag som besparingsutredningen på detta område föreslagit
tidigareläggas ett halvt år.
Besparingsutredningen har vidare föreslagit, att kapitalsubventionerna
avseende en- och tvåfamilj shus, vilka belånats enligt 1948 års lånekungörelse
eller senare, skall uppsägas till återbetalning i de fall egnahemslån beviljats
före den 1 juli 1953. Amortering och förräntning av 4 procent skulle
därvid enligt besparingsutredningens förslag krävas beträffande halva beloppet.
I fråga om flerfamiljshusen har besparingsutredningen föreslagit,
att de tilläggslån, som genom beslut av 1957 och 1959 års riksdagar uppsagts
till återbetalning, även skall beläggas med en ränta om 4 procent. Då hyrorna
i dessa hus är väsentligt lägre än i de hus som nu färdigställs skulle en
sådan åtgärd medverka till att minska hyressplittringen beträffande under
1950-talet färdigställda hus. Utskottet ansluter sig till de förslag om amortering
och förräntning av förut nämnda tidigare beviljade lån, som här refererats
och som upptagits i motionerna I: 544 och II: 655. Utskottet utgår
ifrån att förslag härom kommer att föreläggas 1960 års riksdag.
Det statsfinansiella läget motiverar enligt utskottets uppfattning att den
höjning av inkomstgränsen för erhållande av familjebostadsbidrag, som beslutats
under vårsessionen men som ännu icke trätt i kraft, bör såsom före
-
Statsutskottets utlåtande nr 174 år 1959
21
slagits i motionerna I: 544 och II: 655 anstå tills vidare. Undantag bör dock
såsom ävenledes föreslagits i nyssnämnda motioner göras för familjer som
redan nu erhåller s. k. förhöjt familjebostadsbidrag. Beträffande minskningen
av de generella, icke behovsprövade bostadssubventionerna tillstyrker
utskottet likaledes det förslag som framförts i dessa motioner.
Den sammanlagda besparing som vinnes med genomförande av de åtgärder
som utskottet tillstyrkt kan för innevarande budgetår beräknas till 20
milj. kronor och för budgetåret 1960/61 till 110 milj. kronor.
Vad angår de förslag som framförts i de likalydande motionerna 1:531
och II: 643 samt I: 554 och II: 665 anser utskottet inte att dessa bör föranleda
någon riksdagens åtgärd utöver vad utskottet i det föregående förordat.
Utskottet hemställer alltså,
att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 544 och
II: 655 ävensom i anledning av motionerna I: 554 och II: 665
samt I: 531 och II: 643, sistnämnda bägge motioner såvitt
nu är i fråga, besluta
1) att — med giltighet från den 1 juli 1959 och med det förfarande
som i motionerna 1: 544 och II: 655 angivits -— den
garanterade räntan å primär- och sekundärlån för bostadshus
som färdigställdes före den 1 januari 1951 höjes från nuvarande
4 eller 4,5 procent till 5 procent samt för därefter färdigställda
hus, med undantag för sådana som påbörjats efter
den 1 januari 1958, från nuvarande 3,5 procent till 4 procent;
2) att den räntefria stående delen av egnahemslån icke
skall utgå i fråga om lån som beviljas fr. o. m. den 1 januari
1960 med förlängning av amorteringstiden från nuvarande
25 år till 30 år för lån som beviljas fr. o, m. den 1 januari
1960;
3) att med ändring av beslutet vid riksdagens vårsession
uppskjuta ikraftträdandet av höjningen av inkomstgränserna
för erhå lande av familjebostadsbidrag, dock med undantag
för familjer som redan nu erhåller s. k. förhöjt familjebostadsbidrag,
för vilka de vid vårsessionen beslutade inkomstgränserna
för förhöjt bidrag skall tillämpas fr. o. m. den 1
januari 1960;
4) att i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i övrigt anfört.»
3) av herrar Ivar Johansson, Pålsson, Svensson i Stenkyrka och Hansson
i Skegrie, vilka ansett att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande
lydelse:
»Utskottet vill inledningsvis erinra om att förutsättningarna för samhällets
stöd till bostadsförsörjningen väsentligen ändrats sedan den tidpunkt då samhället
ingrep mera aktivt i detta avseende. Även om byggnad skostnaderna och
vissa andra kostnader stigit vilket i sin tur påverkar boendekostnaderna, har
22
Statsutskottets utlåtande nr 17b år 1959
realinkomsterna stigit desto mer. Skälen för en generell subventionering har
därigenom bortfallit. Denna allmänna höjning av re alinkomstnivån medger
i dag en god bostad för en lägre relativ andel av inkomsten än för exempelvis
15 år sedan. För dem som av en eller annan orsak inte helt följt med i
den allmänna standardhöjningen finns speciella stödformer såsom bostadsrabatterna,
räntefria stående förbättringslån m. m. Utskottet finner ett stöd
av denna senare art vara befogat och finner icke nu anledning att taga upp
detta till prövning.
De generella subventionerna bör emellertid omprövas. Särskilt bör därvid
uppmärksammas att avsevärda subventioner alltjämt utgår till hus, som
uppförts under 1940-talet. Boendekostnaden i dessa hus är till följd av penningsvärdeförsämringen
och till följd av den reella stegringen av byggnadskostnaderna
låg vid jämförelse med kostnaden i de hus som nu uppföres. Något
skäl för generell subventionering föreligger ej utan subventioneringen
bör snarast avvecklas i den mån administrativa hinder icke föreligger.
Eu liknande divergens i boendekostnaden kan påvisas mellan tidigare under
1950-talet uppförda hus och de hus som nu uppföres. Utskottet finner
det angeläget att en avveckling av dessa subventioner nu inleds. Avvecklingen
bör gälla såväl en böjning av den garanterade räntan som i vissa fall förräntning
och amortering av tilläggslån och räntefria stående delar.
Genom dessa av utskottet förordade åtgärder skulle en utjämning i hyressplittringen
mellan äldre och nyare hus uppnås. Vad det gäller subventioneringen
till senare färdigställda hus finner utskottet icke dessa vara motiverade
av sociala skäl, i vart fall icke på nuvarande nivå. Utskottet hänvisar
härvid till vad utskottet inledningsvis anfört. En avveckling måste emellertid
företagas med stor försiktighet så att icke störningar inträder på byggnadsmarknaden
som äventyrar en bostadsproduktion på tillfredsställande
nivå. I likhet med vad som anförts i motionerna I: 548 och II: 658 anser utskottet
en viss avjämning av initialkostnaderna vara befogad i syfte att säkerställa
en sådan produktion. En sådan avjämning kan genomföras på flera
olika sätt. Enligt utskottets mening bör emellertid i första hand prövas att
genomföra den inom ramen av ett kreditgarantisystem. Ett sådant system
har f. ö. av bostadspolitiska utredningen föreslagits bli närmare utrett och
besparingsutredningen har i sitt nyligen avgivna betänkande understrukit
angelägenheten av att möjligheterna att införa ett kredilgarantisystem snarast
tillvaratages. Utskottet förutsätter att erforderliga åtgärder härför snarast
vidtages och finner det angeläget att här berörda avjämning av initialkostnaderna
därvid prövas.
Utskottet tillstyrker vad i motionerna 1:554 och 11:665 föreslagits om
minskning av statens utgifter å driftbudgeten för bostadsförsörjningen redan
1960/61. I den mån motionerna I: 531 och II: 643, såvitt nu är i fråga, samt
I: 544 och II: 655 icke kan anses besvarade med vad utskottet ovan anfört
avstyrker utskottet desamma.
Utskottet hemställer,
att riksdagen må, med bifall till motionerna I: 554 och
II: 665 ävensom i anledning av motionerna I: 544 och II: 655
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande nr 174 år 1959
23
samt I: 531 och II: 643, sistnämnda bägge motioner såvitt nu
är i fråga, besluta
1) att den garanterade räntan avseende underliggande lån
i bostadshus med effekt från den 1 januari 1960 skall beträffande
hus som färdigställts före 1952 upphöra att gälla, beträffande
hus färdigställda åren 1952—1954 höjas till 5,5
procent, beträffande hus som färdigställts 1955 höjas till 5,25
procent, beträffande hus som färdigställts 1956 höjas till 5
procent, beträffande hus som färdigställts åren 1957 och 1958
höjas till 4,75 procent samt beträffande senare färdigställda
hus höjas till 4,0 procent i enlighet med vad som anförts i
motionen II: 658;
2) att räntefri stående del av egnahemslån ej skall beviljas
efter den 1 januari 1960 och att därvid amorteringstiden för
egnahemslån skall förlängas till 30 år;
3) att tilläggslån, i fråga om vilka 1957 och 1959 års riksdagar
fattat beslut om uppsägning, fr. o. m. 1 januari 1960
skall förräntas till en ränta om 4 procent;
4) att räntefri stående del av egnahemslån, som beviljats
enligt 1948 års lånekungörelse eller senare, till halva beloppet
skall uppsägas till amortering och förräntas till en ränta om
4 procent fr. o. m. den 1 januari 1960 i de fall egnahemslånet
beviljats före den 1 juli 1953;
5) att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om vidtagande
av härför erforderliga åtgärder.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.