Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten.

1959-02-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1959:24, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 2å år 1959

1

Nr 24

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för

vissa anslags uppförande i statsbudgeten.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr

Ewerlöf m. fl. (I: 120) och den andra inom andra kammaren av herr Hjalmarson

m. fl. (II: 139), har hemställts, dels att riksdagen måtte med avslag

på Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt här är i fråga, ur budgeten avföra

samtliga de anslagsposter, vilka finnes upptagna i vid motionerna fogad bilaga;

dels att anslagen till diverse utgifter måtte beräknas till i motionerna

angivna belopp under andra—åttonde samt tionde—tolfte huvudtitlarna;

dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att under de

avförda anslagen föreliggande medelsbehov matte i mån av medelstillgang

tillgodoses inom ramen för varje huvudtitels anslag till diverse utgifter; dels

ock att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa, att vid varje budgetårs

slut till riksdagen lämnas en redovisning för användningen under förflutna

budgetår av anslagen till diverse utgifter.

Till stöd för motionsyrkandena har i motionen II: 139 anförts följande

(den vid motionen fogade bilagan är här utesluten).

Frågan om den statliga driftbudgetens utformning har under lång tid uppmärksammats

i Sverige. Medan man under 1800-talets första del hade en

mycket enkel och föga specificerad budget, varigenom riksdagens inflytande

i hög grad begränsades, lyckades riksdagen under senare delen av 1800-talet

vinna ökat inflytande över de statliga utgifterna. Detta skedde genoin en

fortgående specificering av anslagsändamålen, så att riksdagen via budgeten

kunde utöva ett växande inflytande över statsverksamhetens utformning

och karaktär. Fortfarande var emellertid antalet anslag så pass begränsat,

att varje särskild post kunde bli föremål för relativt ingående prövning. Detta

sammanhängde med själva beskaffenheten hos den dåtida statsverksamheten,

vilken var inskränkt till ett fåtal områden och icke inom något område

upptog tillnärmelsevis samma antal växlande åtgärder som i dag. Under innevarande

århundrade, och särskilt efter det första världskriget, har situationen

därvidlag radikalt förändrats. Medan riksdagens befogenheter i princip

förblivit desamma och anslagsspecifikationen snarast ökats, har statsverksamhetens

växande omfattning fört till en mycket stor ökning av antalet pa

driftbudgeten upptagna anslag. De torde för närvarande utgöra omkring

1 500, varjämte icke blott större utan i många fall aven mindre anslag specificeras

i anslagsposter, vilka åtminstone till någon del blir föremål for n sdagens

prövning.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 6 saml. Nr 24

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 24 år 1959

Den tilltagande mängden av anslag har gjort det allt svårare för riksdagens

olika budgetutskott att bedöma de olika utgiftsbehoven och väga dessa mot

varandra. Samtidigt har det också blivit allt svårare att bedöma i vad mån

ett utgiftsbeslut medför automatiska utgiftsstegringar. Denna utveckling, vilken

medfört att riksdagen icke i samma grad som tidigare kunnat hålla utgifterna

under kontroll, har fortgått under en period då behovet av utgiftsbegränsningar

blivit alltmera påtagligt. Åtskilligt talar för att själva budgettekniken

bör anpassa sig efter de krav som det nya läget uppställt. Givetvis

är budgetens syfte att så nära som möjligt ansluta de statliga utgifterna

till aktuella behov, men den långt drivna specificeringen av framförallt

smärre sakanslag innebär i realiteten ett försvårande av den nödvändiga kontrollen.

Samtidigt härmed kan man konstatera, att riksdagens skrivelser till Kung],

Maj :t i budgetfrågor röner allt mindre uppmärksamhet i kanslihuset. I åtskilliga

fall torde man kunna tala om att riksdagens uttalade åsikter helt

enkelt negligeras under regeringens budgetarbete.

De uppkommande problemen står i påtagligt sammanhang med själva

budgetarbetets gång både i statsdepartementen och i riksdagen. I statsdepartementen

äger budgetgranskningen som bekant rum under ungefär 2 1/2

månad på hösten. Den bygger på från olika verk och myndigheter inkomna

petita, vilka fingranskas, först i vederbörande fackdepartement, sedan i finansdepartementet

och under förhandlingar mellan representanter för detta

departement och för fackdepartementet. Tyngdpunkten har under senare år

i allt högre grad kommit att ligga på finansdepartementets budgetgranskning,

vilken emellertid till följd av arbetsbelastningen i stor utsträckning

måst anförtros tjänstemän som innehar sina befattningar under relativt kort

tid och aldrig hinner förvärva tillräcklig erfarenhet av de olika förvaltningsgrenarnas

behov och inbördes betydelse. Härmed följer emellertid också en

viss ojämnhet i granskningen och betydande svårigheter att vidmakthålla

full konsekvens mellan de olika Huvudtitlarna. Att detta förhållande sammanhänger

med budgetens detaljerade uppställning torde knappast kunna

bestridas.

Det är självfallet, att verk, myndigheter och statsunderstödda institutioner

måste utbygga sina anslagsäskanden med detaljerade beliovsredovisningar,

liksom att dessa måste bli föremål för granskning såväl i fackdepartementen

som finansdepartementet. Men trots det arbete som departementens

tjänstemän nedlägger på sina granskningsuppgifter är det knappast

möjligt att totalresultatet, sådant det framträder i statsverkspropositionen,

skall bli präglat av en verklig konsekvent avvägning av de olika anslagskravens

angelägenhetsgrad. Full rättvisa kan icke uppnås, utan de olika huvudtitlarna

bär i stället understundom snarast spår av de olika departementschefernas

förmåga att finna gehör för sina önskemål.

Budgetarbetet i riksdagen ger inga större möjligheter att härvidlag åstadkomma

någon korrigering. Det är i realiteten fördelat på dels jordbruksutskottet,

dels statsutskottets fem avdelningar, vilka som bekant kommit att

arbeta alltmera självständigt. Det blir därför i riksdagen ännu svårare än i

finansdepartementet att utarbeta ett utgiftsförslag, där de olika behoven fullt

riktigt avväges mot varandra. Å andra sidan är fördelningen icke heller tillräcklig

för att alla detaljer i budgetförslaget skall kunna bli föremål för ingående

granskning. Härtill är utskottens tid alltför begränsad i förhållande

till antalet förekommande anslag. Även de större anslagen kan ofta behandlas

endast relativt summariskt, och detta gäller i än högre grad om de

mindre anslagen. Även härvidlag torde kunna sägas, att den alltför långt

drivna specialiseringen är en väsentlig orsak till arbetets svårigheter och ar
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 2''r år 1959

3

betsresultatets brister. Under sådana omständigheter har det ökade inflytande

på statsregleringen, som riksdagen under 1800-talet undan för undan lyckats

förvärva, allteftersom överblicken försvårats kommit att bli i icke oväsentlig

grad formellt och illusoriskt snarare än verkligt. Det reella budgetarbetet

äger rum innan statsverkspropositionen förelägges riksdagen. Att

det i sista hand är riksdagen som fattar beslut ändrar föga i detta förhållande;

här kommer också parlamentarismen, vilken upphävt den ursprungliga

latenta motsättningen mellan första och andra statsmakten, in i bilden. På

dessa grunder är det knappast någon överdrift att säga, att riksdagens verkliga

inflytande i fråga om i synnerhet sådana anslag som icke tilldrar sig

något speciellt intresse är avsevärt mindre än vad de formella anordningarna

synes ge vid handen.

Mot den långt drivna specialiseringen av diverse anslag kan också invändas,

att både Kungl. Maj:t och vederbörande ämbetsverk därigenom bindes

i medelsdispositionen på ett sätt som icke alltid är praktiskt och ändamålsenligt.

Systemet med detaljerade behovsredovisningar får betalas med det

tvång, som följer av att man vid medelsdispositionen i princip måste hälla

sig inom de olika detaljposterna. Men det förflyter lång lid mellan anslagsäskandenas

utarbetande och det ifrågavarande budgetårets slut. Under den

tiden inträffar ej sällan nya omständigheter, vilka rubbar grunden för beräkningarna

antingen uppåt eller nedåt. Ett tecken därpå är systemet med

tilläggsstater. Å andra sidan är det naturligt, om verk och myndigheter är

angelägna att förbruka beviljade anslag på de olika posterna, särskilt som

del icke sällan torde inträffa att en tillfällig minskning av anslagsbelastningen

kan medföra anslagssänkning kommande år då behovet måhända

åter är större.

Även vad som här anförts synes tala för att de sakanslag, vilkas betydenhet

är ringa i förhållande till budgeten som helhet och vilkas beskaffenhet

i övrigt är sådan att de icke står i rimligt förhållande till det arbete en

grundlig riksdagsprövning skulle kräva, sammanföres under varje huvudtitel

och ställes till vederbörandes disposition. En dylik anordning utesluter

icke precisering av anslagsvillkoren och utgiftsändamålen men möjliggör en

mera ändamålsenlig anpassning av utgifterna till förekommande behov och

andra omständigheter.

En ändring av budgetförfarandet, varigenom de små sakanslagen under

varje huvudtitel sammanföres till ett större klumpanslag, skulle sålunda

medföra avsevärda praktiska fördelar. Riksdagens olika budgetutskott och

deras avdelningar, liksom kamrarna själva, skulle befrias från åtskilligt

detaljarbete och få möjlighet att i högre grad än nu koncentrera sig på verkligt

viktiga spörsmål. I Kungl. Maj :ts kansli skulle arbetet med utarbetandet

av statsverkspropositionen likaledes kunna koncentreras till att i huvudsak

avse större, mera betydelsefulla spörsmål, medan arbelet på en närmare fördelning

av de till klumpanslag för varje departement sammanförda småposterna

skulle kunna fördelas över hela året. Hos verk, myndigheter och statsunderstödda

institutioner skulle man lättare kunna sörja för att verksamheten

inom resp. arbetsområde blir så rationell som möjligt. Såväl departementscheferna

som verkscheferna finge härigenom tillfälle att i högre grad

än nu skaffa sig överblick och att fungera som verkliga administratörer och

organisatörer. Man torde nämligen kunna förutsätta, att den ifrågasatta förändringen

i den av riksdagen beslutade driftbudgetens struktur finge motsvarande

konsekvenser även för de på Kungl. Maj:t ankommande medelsdispositionerna.

Verk och myndigheter skulle på ett annat sätt än nu få

möilighet och skyldighet att inom eu fastställd ekonomisk ram hushålla

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 24 år 1959

detta leda till att verkscheferna kunde koncentrera sig på verkets egentliga

arbete i stället för att bindas i tidsödande förhandlingar om ej sällan ytterst

detaljerade bindningar i Kungl. Maj :ts beslut och anvisningar. Ett förändrat

budgetsystem skulle ge dem både större frihet och större ansvar än de har

under nu rådande omständigheter. Och slutligen — det icke minst viktiga

— skulle såväl Kungl. Maj:t som ämbetsverken tvingas att hela tiden koncentrera

sig på frågan om vilka utgifter som skall tillerkännas prioritet

framför andra. Alla dessa omständigheter skulle möjliggöra en på en gång

effektivare och mindre kostnadskrävande förvaltning. Det är ingen överdrift

att förutsätta, att de besparingar som härigenom möjliggöres vid iakttagande

av sträng sparsamhet skulle uppgå till åtminstone 1/5 av de berörda

anslagen.

Detta innebär självfallet icke, att nedsättningen skall ske likformigt på

alla anslag. Vissa anslag bör även i fortsättningen utgå med oförändrade belopp.

Andra måste i rådande statsfinansiella läge helt bortfalla, under det att

i andra fall en större eller mindre nedskärning är möjlig och måste genomföras,

för att den angivna ramen skall hållas.

Det är icke möjligt att inom motionstiden genomföra de undersökningar,

som är nödvändiga för en fullständig redovisning i dessa hänseenden. Några

exempel torde emellertid klarlägga principens innebörd. Bland de anslag som

enligt motionärernas mening bör kvarstå helt oförändrade kan sålunda nämnas

femte huvudtitelns anslag till inventarier vid ungdomsvårdsskolor

(110 000 kronor) och till vårdavdelningen i Fagersta för vissa alkoholmissbrukare

(267 300), bidrag till Länkrörelsen (100 000), De blindas förening

(445 000), De vanföras riksförbund (25 000) och Hörselfrämjandets rehabiliteringscentral

(50 000). På sjätte huvudtiteln bör detsamma gälla om exempelvis

anslaget för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning (450 000), och

bland motsvarande anslag på åttonde huvudtiteln hänvisas exempelvis till

bidragen till framställning av blindskrifter och talböcker för blinda (70 000),

till kulturell verksamhet bland döva (10 000), till Hörselfrämjandet (64 000)

och stipendier för framstående litterära författare (100 000) liksom understödet

till författaren E. H. Thörnberg (7 000).

Helt utgå kan däremot enligt vår mening t. ex. anslagen till bestridande av

resekostnaderna för svenska FN-stipendiater (12 500 kronor), annéhundväsendet

(60 000), till levnadskostnadsundersökning (134 000) och försöksverksamhet

rörande daghem (100 000), förberedelser till bostadsräkning

(300 000) och kostnaden för skördeuppskattningen (150 000), bidraget till

föreningen Fruktdrycker (25 000) och anslaget till kurser för fortsatt utbildning

av befattningshavare i kommunal och social tjänst (45 000), liksom

med hänsyn till föreliggande stora fonderingar, grundade på inkomsten av

almanacksprivilegiet, bidraget till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien

(500 000). Eu rad anslag bör vidare kunna reduceras med långt

mer än en femtedel. Detta gäller exempelvis tredje hvudtitelns anslag till utländska

pressbesök (30 000) och tillfälliga representationskostnader

(110 000), fjärde huvudtitelns anslag till försvarsfilm (460 000) och på åttonde

huvudtiteln universitetens anslag till gästföreläsningar (70 000), anslaget

till stipendier åt folkskollärare för vinnande av behörighet att undervisa

i engelska (200 000) och till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader

(200 000).

Det bör måhända än en gång understrykas, alt det här rör sig endast om

exempel, icke om något försök till fullständig uppräkning. Det bör ankomma

på Kungl. Maj :t, som har tillgång till alla föreliggande uppgifter och

personal för deras bearbetning, att inom en av riksdagen fastställd kostnadsram

och under ansvarighet inför riksdagen bedöma de olika uppgifternas angelägenhet

sgrad.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr år 1959

5

I förbigående bör framhållas, att en budgetomläggning av detta slag står i

nära anslutning till de tendenser till en mera överskådlig budgetering, som

sedan åtskillig tid gör sig gällande ej blott i Storbritannien utan även i länder

som Förenta staterna och Nederländerna. Även i Sverige har man på ett

område, nämligen när det gäller kommunikationsverken, redan slagit in på

denna väg, och resultaten har såvitt man kan bedöma varit uteslutande positiva,

åtminstone om man ser saken ur ekonomisk synpunkt.

Mot den ifrågasatta budgetomläggningen brukar framförallt invändas, att

den skulle innebära en minskning av riksdagens inflytande. Man framhåller,

att även små anslag kan innefatta viktiga principfrågor och att riksdagen

genom ändrat budgetsystem skulle berövas möjligheten att ta ställning på

punkter, där riksdagsmännens intressen kan vara särskilt engagerade. I

själva verket får man emellertid icke överdriva den faktiska betydelsen av

de nuvarande möjligheterna till riksdagens inflytande av detta slag. Det

förekommer utomordentligt sällan, på sin böjd en eller ett par gånger om

året, att riksdagen verkligen gör någon ändring i budgeten beträffande de

småanslag varom här är fråga. Ändringar ifrågasätles visserligen ganska

ofta och föranleder varje gång ett i förhållande till anslagens storlek oproportionerligt

omfattande arbete, men det konkreta resultatet blir sällan mera

än en »välvillig skrivning» i något utskottsutlåtande, vilket dessutom icke

sällan lämnas obeaktat av Kungl. Maj:t vid utarbetandet av nästa års budgetförslag.

Klart är emellertid, att man på något sätt måste skapa garantier för att

riksdagens möjligheter till inflytande och kontroll icke går förlorade. Det

kan därför finnas skäl alt icke sammanföra de här ifrågasatta klumpanslagen

med vederbörande departements anslag till extra utgifter utan i

stället hänföra dem till ett särskilt anslag för diverse utgifter, försett med

eu huvudsaklig ändamålsbestämning. Här borde då uppräknas de ändamål

vilka avses kunna bli tillgodosedda inom anslagets ram, och Kungl. Maj:t

borde icke ha frihet att använda medlen till andra än de sålunda angivna

ändamålen. Däremot skulle de belopp, som går till vardera av dessa, icke

bindas, liksom Kungl. Maj :t ej heller skulle vara tvungen att tillgodose samtliga

angivna ändamål. Här må framhållas, att i sistnämnda hänseende någon

förändring icke skulle inträda i jämförelse med nuvarande förhållanden,

eftersom det redan nu förekommer att Kungl. Maj:t av olika skäl avstår

från att disponera ett beviljat anslag, där omständigheterna medfört att

det icke längre är behövligt. I (ien mån riksdagen vill ange ett nytt anslagsändamål

utöver de i statsverkspropositionen angivna eller stryka ett där

upptaget anslagsändamål skulle detta utan svårighet kunna ske. Riksdagen

finge även möjlighet att i övrigt göra de uttalanden rörande angelägenhetsgraden

hos olika ändamål, till vilka skäl kunde anses föreligga.

Även eflerhandskontrollen bör utformas på sådant sätt, att riksdagens

inflytande tillgodoses. Omedelbart vid slutet av varje budgetår borde Kungl.

Maj:t lämna eu redogörelse för användningen av anslagen till diverse utgifter,

och denna redogörelse skulle kunna ge anledning ej blott till motioner

nästa gång statsverkspropositionen förelåge till behandling utan även till

interpellationer och frågor under löpande budgetår. Därutöver borde det

bli eu uppgift för riksdagens revisorer att fortlöpande följa användningen

av dessa anslag samt all bos statsutskottet, eventuellt med syfte på anmärkning

genom konstitutionsutskottet, anmäla därvid förekommande anmärkningsvärda

avvikelser från riksdagens intentioner.

Ifrågasatta förändringar av budgeluppställningcn skulle sålunda kunna

genomföras utan någon minskning av riksdagens verkliga inflytande; snarare

torde man ha anledning all förvänta all detta inflytande skulle ökas

genom den nya anordningen. Dess viktigaste syfte måste emellertid vara all

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr Vt år 1959

möjliggöra större effektivitet både i hushållningen med statsmedel och i

själva budgetarbetets teknik. Dessa syften syns vara så betydelsefulla, att

förändringen bör genomföras snarast möjligt. Några hinder härför synes

ej heller föreligga. Om förändringen genomföres redan under arbetet med

driftbudgeten för 1959/60 kommer detta av allt att döma icke att fördröja

utan tvärtom underlätta stats- och jordbruksutskottens arbete.

En svårare fråga är att bedöma vid vilken gräns anslagen skall anses så

små, att de icke behöver var för sig upptagas i budgeten. En sådan gränsdragning

måste alltid bli i viss mån godtycklig, men gjorda undersökningar

synes ge vid handen att anslag på 500 000 kronor och därunder i regel utan

svårighet kan hänföras till den angivna kategorien och att dessa anslag dessutom

är så många, att den avsedda effekten bör kunna uppnås utan att man

går till högre belopp. En sådan gränsdragning skulle givetvis hänföra sig

till de anslag som i årets statsverksproposition upptagits till angivna belopp.

Den borde icke hindra att man inom ramen för anslag till »diverse

utgifter» tillfälligt för ett och samma ändamål disponerade även en något

större summa än 500 000 kronor. Om däremot något hit hänförligt anslagsändamål

under längre tid kräver större utgifter än 500 000 kronor, borde

det givetvis utbrytas så snart det visade sig att förändringen vore av mera

permanent natur. Om å andra sidan ett hittills separat uppfört större anslag

kunde sänkas under 500 000 kronor, borde det i sammanhang härmed

överföras till anslaget för »diverse utgifter».

Tills vidare synes det icke vara möjligt att genomföra förändringen annat

än i vad gäller sakanslag, då personanslagens karaktär i viss mån är av

annat slag. Vi ämnar emellertid i annat sammanhang återkomma till frågan

om rationalisering även när det gäller de mindre personanslagen.

Uppenbart är nämligen, att en reduktion av anslagen även här är möjlig

med tillämpande av de grundsatser, vilka ovan framhållits i vad gäller sakanslagen.

Att förslag härtill icke nu framställes, beror helt enkelt på att

den i statsverkspropositionen lämnade redovisningen icke ger möjlighet att

bedöma, i vad mån statsmakterna, när det gäller avlöningsanslag, gentemot

personalen bundit sig vid åtaganden, vilka icke kan åsidosättas.

Utskottet. Det i motionerna framställda yrkandet är av samma innebörd

som ett i vissa motioner till 1958 års riksdag framfört förslag. Syftet med

yrkandet är att ur statsbudgeten för 1959/60 skulle avföras vissa i en sär

skild bilaga upptagna omkostnadsanslag och övriga sakanslag under andra

-—åttonde samt tionde—tolfte huvudtitlarna, samtidigt som under ett anslag

till diverse utgifter under envar av nämnda huvudtitlar skulle anvisas

klumpbelopp, vilka för varje huvudtitel med i stort sett omkring 20 procent

understiger summan av de anslag under samma huvudtitel som skulle

avföras ur budgeten.

Utskottet får i principfrågan erinra om sitt utlåtande nr 28 vid 1958 års

A-riksdag. Utskottet förklarade sig i nämnda utlåtande på anförda skäl inte

ha något att erinra mot att den i motionerna väckta frågan gjordes till föremål

för en närmare undersökning genom Kungl. Maj :ts försorg. Utan att

närmare ingå på frågan om formen för en dylik undersökning ville utskottet

endast erinra om den under föregående år tillsatta budgetkommittén, vilken

hade att utreda frågan om en omläggning av riksdagens budgetarbete. Ut
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 2b år 1959

7

skottets utlåtande utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet i anledning av motionerna

anfört. Riksdagen godkände denna hemställan.

När frågan nu återkommer finner sig utskottet kunna inskränka sig till

att åberopa sitt ställningstagande i fjol, i vad avser det i motionerna behandlade

principspörsmålet om en omläggning av budgeten på angivet sätt.

Vad angår motionärernas yrkande, vilket i första hand avser anslagen för

budgetåret 1959/60, finner sig utskottet inte — lika litet som i fjol beträffande

budgetåret 1958/59 — kunna tillstyrka detsamma. Utskottet saknar

tillräckligt underlag för att kunna biträda ett i motionsväg framställt yrkande

om avförande ur budgeten för nästa budgetår av ett mycket betydande

antal anslag, vilka skulle ersättas med klumpanslag å lägre belopp än som

motsvarar summan av de avförda anslagen. Enligt utskottets mening är det

inte möjligt att ansluta sig till ett förslag av denna innebörd utan närmare

utredning och utan att frågan först blivit föremål för vederbörlig prövning

genom Kungl. Maj :ts försorg.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att motionerna I: 120 och II: 139 icke må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 6 februari 1959

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Gillström, Boman, Birger Andersson,

fröken Andersson, herrar Sundelin, Thun, Holmqvist, Pålsson, Axel Johannes

Andersson, Rikard Svensson, Söderberg, Mårtensson, fröken Ranmark

och herr Sundin; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström, Petterson

i Degerfors, Thapper, Rubbestad, Jansson i Kalix, Gustafsson i Stockholm,

fröken Elmén, herrar Nihlfors, Heckscher, Johansson i Norrköping,

Gustafsson i Uddevalla, Hjalmarson och Gustafsson i Kårby.

Reservation

av fröken Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp, Heckschcr och Hjalmarson,

vilka ansett

dels att den del av utskottets yttrande, som på s. 6 börjar med »Utskottet

får» och på s. 7 slutar med »Kungl. Maj :ts försorg», bort ha följande lydelse:
»Under

åberopande av vad i motionerna anförts samt under hänvisning

jämväl till den motivering som förebragts i reservationen nr 1) till utskot
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 2b år 1959

tets utlåtande nr 28 vid 1958 års A-riksdag finner sig utskottet böra tillstyrka

bifall till de nu väckta motionerna.»

dels ock att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 120 och

II: 139,

1) godkänna i motionerna förordad överflyttning av medel

från sak- och bidragsanslag till diverse utgiftsanslag, vilken

överflyttning beräknas medgiva en total minskning av

medelsbehovet med omkring 20 procent;

2) besluta att Kungl. Maj :t vid budgetårets slut skall till

riksdagen lämna en redovisning för diverseanslagens användning

under det förflutna budgetåret.»

590242 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.