Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten.
1959-02-06 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1959:24, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 2å år 1959
1
Nr 24
Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad ordning för
vissa anslags uppförande i statsbudgeten.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 120) och den andra inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 139), har hemställts, dels att riksdagen måtte med avslag
på Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt här är i fråga, ur budgeten avföra
samtliga de anslagsposter, vilka finnes upptagna i vid motionerna fogad bilaga;
dels att anslagen till diverse utgifter måtte beräknas till i motionerna
angivna belopp under andra—åttonde samt tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa att under de
avförda anslagen föreliggande medelsbehov matte i mån av medelstillgang
tillgodoses inom ramen för varje huvudtitels anslag till diverse utgifter; dels
ock att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa, att vid varje budgetårs
slut till riksdagen lämnas en redovisning för användningen under förflutna
budgetår av anslagen till diverse utgifter.
Till stöd för motionsyrkandena har i motionen II: 139 anförts följande
(den vid motionen fogade bilagan är här utesluten).
Frågan om den statliga driftbudgetens utformning har under lång tid uppmärksammats
i Sverige. Medan man under 1800-talets första del hade en
mycket enkel och föga specificerad budget, varigenom riksdagens inflytande
i hög grad begränsades, lyckades riksdagen under senare delen av 1800-talet
vinna ökat inflytande över de statliga utgifterna. Detta skedde genoin en
fortgående specificering av anslagsändamålen, så att riksdagen via budgeten
kunde utöva ett växande inflytande över statsverksamhetens utformning
och karaktär. Fortfarande var emellertid antalet anslag så pass begränsat,
att varje särskild post kunde bli föremål för relativt ingående prövning. Detta
sammanhängde med själva beskaffenheten hos den dåtida statsverksamheten,
vilken var inskränkt till ett fåtal områden och icke inom något område
upptog tillnärmelsevis samma antal växlande åtgärder som i dag. Under innevarande
århundrade, och särskilt efter det första världskriget, har situationen
därvidlag radikalt förändrats. Medan riksdagens befogenheter i princip
förblivit desamma och anslagsspecifikationen snarast ökats, har statsverksamhetens
växande omfattning fört till en mycket stor ökning av antalet pa
driftbudgeten upptagna anslag. De torde för närvarande utgöra omkring
1 500, varjämte icke blott större utan i många fall aven mindre anslag specificeras
i anslagsposter, vilka åtminstone till någon del blir föremål for n sdagens
prövning.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1959. 6 saml. Nr 24
2
Statsutskottets utlåtande nr 24 år 1959
Den tilltagande mängden av anslag har gjort det allt svårare för riksdagens
olika budgetutskott att bedöma de olika utgiftsbehoven och väga dessa mot
varandra. Samtidigt har det också blivit allt svårare att bedöma i vad mån
ett utgiftsbeslut medför automatiska utgiftsstegringar. Denna utveckling, vilken
medfört att riksdagen icke i samma grad som tidigare kunnat hålla utgifterna
under kontroll, har fortgått under en period då behovet av utgiftsbegränsningar
blivit alltmera påtagligt. Åtskilligt talar för att själva budgettekniken
bör anpassa sig efter de krav som det nya läget uppställt. Givetvis
är budgetens syfte att så nära som möjligt ansluta de statliga utgifterna
till aktuella behov, men den långt drivna specificeringen av framförallt
smärre sakanslag innebär i realiteten ett försvårande av den nödvändiga kontrollen.
Samtidigt härmed kan man konstatera, att riksdagens skrivelser till Kung],
Maj :t i budgetfrågor röner allt mindre uppmärksamhet i kanslihuset. I åtskilliga
fall torde man kunna tala om att riksdagens uttalade åsikter helt
enkelt negligeras under regeringens budgetarbete.
De uppkommande problemen står i påtagligt sammanhang med själva
budgetarbetets gång både i statsdepartementen och i riksdagen. I statsdepartementen
äger budgetgranskningen som bekant rum under ungefär 2 1/2
månad på hösten. Den bygger på från olika verk och myndigheter inkomna
petita, vilka fingranskas, först i vederbörande fackdepartement, sedan i finansdepartementet
och under förhandlingar mellan representanter för detta
departement och för fackdepartementet. Tyngdpunkten har under senare år
i allt högre grad kommit att ligga på finansdepartementets budgetgranskning,
vilken emellertid till följd av arbetsbelastningen i stor utsträckning
måst anförtros tjänstemän som innehar sina befattningar under relativt kort
tid och aldrig hinner förvärva tillräcklig erfarenhet av de olika förvaltningsgrenarnas
behov och inbördes betydelse. Härmed följer emellertid också en
viss ojämnhet i granskningen och betydande svårigheter att vidmakthålla
full konsekvens mellan de olika Huvudtitlarna. Att detta förhållande sammanhänger
med budgetens detaljerade uppställning torde knappast kunna
bestridas.
Det är självfallet, att verk, myndigheter och statsunderstödda institutioner
måste utbygga sina anslagsäskanden med detaljerade beliovsredovisningar,
liksom att dessa måste bli föremål för granskning såväl i fackdepartementen
som finansdepartementet. Men trots det arbete som departementens
tjänstemän nedlägger på sina granskningsuppgifter är det knappast
möjligt att totalresultatet, sådant det framträder i statsverkspropositionen,
skall bli präglat av en verklig konsekvent avvägning av de olika anslagskravens
angelägenhetsgrad. Full rättvisa kan icke uppnås, utan de olika huvudtitlarna
bär i stället understundom snarast spår av de olika departementschefernas
förmåga att finna gehör för sina önskemål.
Budgetarbetet i riksdagen ger inga större möjligheter att härvidlag åstadkomma
någon korrigering. Det är i realiteten fördelat på dels jordbruksutskottet,
dels statsutskottets fem avdelningar, vilka som bekant kommit att
arbeta alltmera självständigt. Det blir därför i riksdagen ännu svårare än i
finansdepartementet att utarbeta ett utgiftsförslag, där de olika behoven fullt
riktigt avväges mot varandra. Å andra sidan är fördelningen icke heller tillräcklig
för att alla detaljer i budgetförslaget skall kunna bli föremål för ingående
granskning. Härtill är utskottens tid alltför begränsad i förhållande
till antalet förekommande anslag. Även de större anslagen kan ofta behandlas
endast relativt summariskt, och detta gäller i än högre grad om de
mindre anslagen. Även härvidlag torde kunna sägas, att den alltför långt
drivna specialiseringen är en väsentlig orsak till arbetets svårigheter och ar
-
Statsutskottets utlåtande nr 2''r år 1959
3
betsresultatets brister. Under sådana omständigheter har det ökade inflytande
på statsregleringen, som riksdagen under 1800-talet undan för undan lyckats
förvärva, allteftersom överblicken försvårats kommit att bli i icke oväsentlig
grad formellt och illusoriskt snarare än verkligt. Det reella budgetarbetet
äger rum innan statsverkspropositionen förelägges riksdagen. Att
det i sista hand är riksdagen som fattar beslut ändrar föga i detta förhållande;
här kommer också parlamentarismen, vilken upphävt den ursprungliga
latenta motsättningen mellan första och andra statsmakten, in i bilden. På
dessa grunder är det knappast någon överdrift att säga, att riksdagens verkliga
inflytande i fråga om i synnerhet sådana anslag som icke tilldrar sig
något speciellt intresse är avsevärt mindre än vad de formella anordningarna
synes ge vid handen.
Mot den långt drivna specialiseringen av diverse anslag kan också invändas,
att både Kungl. Maj:t och vederbörande ämbetsverk därigenom bindes
i medelsdispositionen på ett sätt som icke alltid är praktiskt och ändamålsenligt.
Systemet med detaljerade behovsredovisningar får betalas med det
tvång, som följer av att man vid medelsdispositionen i princip måste hälla
sig inom de olika detaljposterna. Men det förflyter lång lid mellan anslagsäskandenas
utarbetande och det ifrågavarande budgetårets slut. Under den
tiden inträffar ej sällan nya omständigheter, vilka rubbar grunden för beräkningarna
antingen uppåt eller nedåt. Ett tecken därpå är systemet med
tilläggsstater. Å andra sidan är det naturligt, om verk och myndigheter är
angelägna att förbruka beviljade anslag på de olika posterna, särskilt som
del icke sällan torde inträffa att en tillfällig minskning av anslagsbelastningen
kan medföra anslagssänkning kommande år då behovet måhända
åter är större.
Även vad som här anförts synes tala för att de sakanslag, vilkas betydenhet
är ringa i förhållande till budgeten som helhet och vilkas beskaffenhet
i övrigt är sådan att de icke står i rimligt förhållande till det arbete en
grundlig riksdagsprövning skulle kräva, sammanföres under varje huvudtitel
och ställes till vederbörandes disposition. En dylik anordning utesluter
icke precisering av anslagsvillkoren och utgiftsändamålen men möjliggör en
mera ändamålsenlig anpassning av utgifterna till förekommande behov och
andra omständigheter.
En ändring av budgetförfarandet, varigenom de små sakanslagen under
varje huvudtitel sammanföres till ett större klumpanslag, skulle sålunda
medföra avsevärda praktiska fördelar. Riksdagens olika budgetutskott och
deras avdelningar, liksom kamrarna själva, skulle befrias från åtskilligt
detaljarbete och få möjlighet att i högre grad än nu koncentrera sig på verkligt
viktiga spörsmål. I Kungl. Maj :ts kansli skulle arbetet med utarbetandet
av statsverkspropositionen likaledes kunna koncentreras till att i huvudsak
avse större, mera betydelsefulla spörsmål, medan arbelet på en närmare fördelning
av de till klumpanslag för varje departement sammanförda småposterna
skulle kunna fördelas över hela året. Hos verk, myndigheter och statsunderstödda
institutioner skulle man lättare kunna sörja för att verksamheten
inom resp. arbetsområde blir så rationell som möjligt. Såväl departementscheferna
som verkscheferna finge härigenom tillfälle att i högre grad
än nu skaffa sig överblick och att fungera som verkliga administratörer och
organisatörer. Man torde nämligen kunna förutsätta, att den ifrågasatta förändringen
i den av riksdagen beslutade driftbudgetens struktur finge motsvarande
konsekvenser även för de på Kungl. Maj:t ankommande medelsdispositionerna.
Verk och myndigheter skulle på ett annat sätt än nu få
möilighet och skyldighet att inom eu fastställd ekonomisk ram hushålla
4
Statsutskottets utlåtande nr 24 år 1959
detta leda till att verkscheferna kunde koncentrera sig på verkets egentliga
arbete i stället för att bindas i tidsödande förhandlingar om ej sällan ytterst
detaljerade bindningar i Kungl. Maj :ts beslut och anvisningar. Ett förändrat
budgetsystem skulle ge dem både större frihet och större ansvar än de har
under nu rådande omständigheter. Och slutligen — det icke minst viktiga
— skulle såväl Kungl. Maj:t som ämbetsverken tvingas att hela tiden koncentrera
sig på frågan om vilka utgifter som skall tillerkännas prioritet
framför andra. Alla dessa omständigheter skulle möjliggöra en på en gång
effektivare och mindre kostnadskrävande förvaltning. Det är ingen överdrift
att förutsätta, att de besparingar som härigenom möjliggöres vid iakttagande
av sträng sparsamhet skulle uppgå till åtminstone 1/5 av de berörda
anslagen.
Detta innebär självfallet icke, att nedsättningen skall ske likformigt på
alla anslag. Vissa anslag bör även i fortsättningen utgå med oförändrade belopp.
Andra måste i rådande statsfinansiella läge helt bortfalla, under det att
i andra fall en större eller mindre nedskärning är möjlig och måste genomföras,
för att den angivna ramen skall hållas.
Det är icke möjligt att inom motionstiden genomföra de undersökningar,
som är nödvändiga för en fullständig redovisning i dessa hänseenden. Några
exempel torde emellertid klarlägga principens innebörd. Bland de anslag som
enligt motionärernas mening bör kvarstå helt oförändrade kan sålunda nämnas
femte huvudtitelns anslag till inventarier vid ungdomsvårdsskolor
(110 000 kronor) och till vårdavdelningen i Fagersta för vissa alkoholmissbrukare
(267 300), bidrag till Länkrörelsen (100 000), De blindas förening
(445 000), De vanföras riksförbund (25 000) och Hörselfrämjandets rehabiliteringscentral
(50 000). På sjätte huvudtiteln bör detsamma gälla om exempelvis
anslaget för vetenskaplig trafiksäkerhetsforskning (450 000), och
bland motsvarande anslag på åttonde huvudtiteln hänvisas exempelvis till
bidragen till framställning av blindskrifter och talböcker för blinda (70 000),
till kulturell verksamhet bland döva (10 000), till Hörselfrämjandet (64 000)
och stipendier för framstående litterära författare (100 000) liksom understödet
till författaren E. H. Thörnberg (7 000).
Helt utgå kan däremot enligt vår mening t. ex. anslagen till bestridande av
resekostnaderna för svenska FN-stipendiater (12 500 kronor), annéhundväsendet
(60 000), till levnadskostnadsundersökning (134 000) och försöksverksamhet
rörande daghem (100 000), förberedelser till bostadsräkning
(300 000) och kostnaden för skördeuppskattningen (150 000), bidraget till
föreningen Fruktdrycker (25 000) och anslaget till kurser för fortsatt utbildning
av befattningshavare i kommunal och social tjänst (45 000), liksom
med hänsyn till föreliggande stora fonderingar, grundade på inkomsten av
almanacksprivilegiet, bidraget till vetenskaplig verksamhet vid vetenskapsakademien
(500 000). Eu rad anslag bör vidare kunna reduceras med långt
mer än en femtedel. Detta gäller exempelvis tredje hvudtitelns anslag till utländska
pressbesök (30 000) och tillfälliga representationskostnader
(110 000), fjärde huvudtitelns anslag till försvarsfilm (460 000) och på åttonde
huvudtiteln universitetens anslag till gästföreläsningar (70 000), anslaget
till stipendier åt folkskollärare för vinnande av behörighet att undervisa
i engelska (200 000) och till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader
(200 000).
Det bör måhända än en gång understrykas, alt det här rör sig endast om
exempel, icke om något försök till fullständig uppräkning. Det bör ankomma
på Kungl. Maj :t, som har tillgång till alla föreliggande uppgifter och
personal för deras bearbetning, att inom en av riksdagen fastställd kostnadsram
och under ansvarighet inför riksdagen bedöma de olika uppgifternas angelägenhet
sgrad.
Statsutskottets utlåtande nr år 1959
5
I förbigående bör framhållas, att en budgetomläggning av detta slag står i
nära anslutning till de tendenser till en mera överskådlig budgetering, som
sedan åtskillig tid gör sig gällande ej blott i Storbritannien utan även i länder
som Förenta staterna och Nederländerna. Även i Sverige har man på ett
område, nämligen när det gäller kommunikationsverken, redan slagit in på
denna väg, och resultaten har såvitt man kan bedöma varit uteslutande positiva,
åtminstone om man ser saken ur ekonomisk synpunkt.
Mot den ifrågasatta budgetomläggningen brukar framförallt invändas, att
den skulle innebära en minskning av riksdagens inflytande. Man framhåller,
att även små anslag kan innefatta viktiga principfrågor och att riksdagen
genom ändrat budgetsystem skulle berövas möjligheten att ta ställning på
punkter, där riksdagsmännens intressen kan vara särskilt engagerade. I
själva verket får man emellertid icke överdriva den faktiska betydelsen av
de nuvarande möjligheterna till riksdagens inflytande av detta slag. Det
förekommer utomordentligt sällan, på sin böjd en eller ett par gånger om
året, att riksdagen verkligen gör någon ändring i budgeten beträffande de
småanslag varom här är fråga. Ändringar ifrågasätles visserligen ganska
ofta och föranleder varje gång ett i förhållande till anslagens storlek oproportionerligt
omfattande arbete, men det konkreta resultatet blir sällan mera
än en »välvillig skrivning» i något utskottsutlåtande, vilket dessutom icke
sällan lämnas obeaktat av Kungl. Maj:t vid utarbetandet av nästa års budgetförslag.
Klart är emellertid, att man på något sätt måste skapa garantier för att
riksdagens möjligheter till inflytande och kontroll icke går förlorade. Det
kan därför finnas skäl alt icke sammanföra de här ifrågasatta klumpanslagen
med vederbörande departements anslag till extra utgifter utan i
stället hänföra dem till ett särskilt anslag för diverse utgifter, försett med
eu huvudsaklig ändamålsbestämning. Här borde då uppräknas de ändamål
vilka avses kunna bli tillgodosedda inom anslagets ram, och Kungl. Maj:t
borde icke ha frihet att använda medlen till andra än de sålunda angivna
ändamålen. Däremot skulle de belopp, som går till vardera av dessa, icke
bindas, liksom Kungl. Maj :t ej heller skulle vara tvungen att tillgodose samtliga
angivna ändamål. Här må framhållas, att i sistnämnda hänseende någon
förändring icke skulle inträda i jämförelse med nuvarande förhållanden,
eftersom det redan nu förekommer att Kungl. Maj:t av olika skäl avstår
från att disponera ett beviljat anslag, där omständigheterna medfört att
det icke längre är behövligt. I (ien mån riksdagen vill ange ett nytt anslagsändamål
utöver de i statsverkspropositionen angivna eller stryka ett där
upptaget anslagsändamål skulle detta utan svårighet kunna ske. Riksdagen
finge även möjlighet att i övrigt göra de uttalanden rörande angelägenhetsgraden
hos olika ändamål, till vilka skäl kunde anses föreligga.
Även eflerhandskontrollen bör utformas på sådant sätt, att riksdagens
inflytande tillgodoses. Omedelbart vid slutet av varje budgetår borde Kungl.
Maj:t lämna eu redogörelse för användningen av anslagen till diverse utgifter,
och denna redogörelse skulle kunna ge anledning ej blott till motioner
nästa gång statsverkspropositionen förelåge till behandling utan även till
interpellationer och frågor under löpande budgetår. Därutöver borde det
bli eu uppgift för riksdagens revisorer att fortlöpande följa användningen
av dessa anslag samt all bos statsutskottet, eventuellt med syfte på anmärkning
genom konstitutionsutskottet, anmäla därvid förekommande anmärkningsvärda
avvikelser från riksdagens intentioner.
Ifrågasatta förändringar av budgeluppställningcn skulle sålunda kunna
genomföras utan någon minskning av riksdagens verkliga inflytande; snarare
torde man ha anledning all förvänta all detta inflytande skulle ökas
genom den nya anordningen. Dess viktigaste syfte måste emellertid vara all
6
Statsutskottets utlåtande nr Vt år 1959
möjliggöra större effektivitet både i hushållningen med statsmedel och i
själva budgetarbetets teknik. Dessa syften syns vara så betydelsefulla, att
förändringen bör genomföras snarast möjligt. Några hinder härför synes
ej heller föreligga. Om förändringen genomföres redan under arbetet med
driftbudgeten för 1959/60 kommer detta av allt att döma icke att fördröja
utan tvärtom underlätta stats- och jordbruksutskottens arbete.
En svårare fråga är att bedöma vid vilken gräns anslagen skall anses så
små, att de icke behöver var för sig upptagas i budgeten. En sådan gränsdragning
måste alltid bli i viss mån godtycklig, men gjorda undersökningar
synes ge vid handen att anslag på 500 000 kronor och därunder i regel utan
svårighet kan hänföras till den angivna kategorien och att dessa anslag dessutom
är så många, att den avsedda effekten bör kunna uppnås utan att man
går till högre belopp. En sådan gränsdragning skulle givetvis hänföra sig
till de anslag som i årets statsverksproposition upptagits till angivna belopp.
Den borde icke hindra att man inom ramen för anslag till »diverse
utgifter» tillfälligt för ett och samma ändamål disponerade även en något
större summa än 500 000 kronor. Om däremot något hit hänförligt anslagsändamål
under längre tid kräver större utgifter än 500 000 kronor, borde
det givetvis utbrytas så snart det visade sig att förändringen vore av mera
permanent natur. Om å andra sidan ett hittills separat uppfört större anslag
kunde sänkas under 500 000 kronor, borde det i sammanhang härmed
överföras till anslaget för »diverse utgifter».
Tills vidare synes det icke vara möjligt att genomföra förändringen annat
än i vad gäller sakanslag, då personanslagens karaktär i viss mån är av
annat slag. Vi ämnar emellertid i annat sammanhang återkomma till frågan
om rationalisering även när det gäller de mindre personanslagen.
Uppenbart är nämligen, att en reduktion av anslagen även här är möjlig
med tillämpande av de grundsatser, vilka ovan framhållits i vad gäller sakanslagen.
Att förslag härtill icke nu framställes, beror helt enkelt på att
den i statsverkspropositionen lämnade redovisningen icke ger möjlighet att
bedöma, i vad mån statsmakterna, när det gäller avlöningsanslag, gentemot
personalen bundit sig vid åtaganden, vilka icke kan åsidosättas.
Utskottet. Det i motionerna framställda yrkandet är av samma innebörd
som ett i vissa motioner till 1958 års riksdag framfört förslag. Syftet med
yrkandet är att ur statsbudgeten för 1959/60 skulle avföras vissa i en sär
skild bilaga upptagna omkostnadsanslag och övriga sakanslag under andra
-—åttonde samt tionde—tolfte huvudtitlarna, samtidigt som under ett anslag
till diverse utgifter under envar av nämnda huvudtitlar skulle anvisas
klumpbelopp, vilka för varje huvudtitel med i stort sett omkring 20 procent
understiger summan av de anslag under samma huvudtitel som skulle
avföras ur budgeten.
Utskottet får i principfrågan erinra om sitt utlåtande nr 28 vid 1958 års
A-riksdag. Utskottet förklarade sig i nämnda utlåtande på anförda skäl inte
ha något att erinra mot att den i motionerna väckta frågan gjordes till föremål
för en närmare undersökning genom Kungl. Maj :ts försorg. Utan att
närmare ingå på frågan om formen för en dylik undersökning ville utskottet
endast erinra om den under föregående år tillsatta budgetkommittén, vilken
hade att utreda frågan om en omläggning av riksdagens budgetarbete. Ut
-
Statsutskottets utlåtande nr 2b år 1959
7
skottets utlåtande utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet i anledning av motionerna
anfört. Riksdagen godkände denna hemställan.
När frågan nu återkommer finner sig utskottet kunna inskränka sig till
att åberopa sitt ställningstagande i fjol, i vad avser det i motionerna behandlade
principspörsmålet om en omläggning av budgeten på angivet sätt.
Vad angår motionärernas yrkande, vilket i första hand avser anslagen för
budgetåret 1959/60, finner sig utskottet inte — lika litet som i fjol beträffande
budgetåret 1958/59 — kunna tillstyrka detsamma. Utskottet saknar
tillräckligt underlag för att kunna biträda ett i motionsväg framställt yrkande
om avförande ur budgeten för nästa budgetår av ett mycket betydande
antal anslag, vilka skulle ersättas med klumpanslag å lägre belopp än som
motsvarar summan av de avförda anslagen. Enligt utskottets mening är det
inte möjligt att ansluta sig till ett förslag av denna innebörd utan närmare
utredning och utan att frågan först blivit föremål för vederbörlig prövning
genom Kungl. Maj :ts försorg.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att motionerna I: 120 och II: 139 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 6 februari 1959
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit
från första kammaren: herrar Gillström, Boman, Birger Andersson,
fröken Andersson, herrar Sundelin, Thun, Holmqvist, Pålsson, Axel Johannes
Andersson, Rikard Svensson, Söderberg, Mårtensson, fröken Ranmark
och herr Sundin; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström, Petterson
i Degerfors, Thapper, Rubbestad, Jansson i Kalix, Gustafsson i Stockholm,
fröken Elmén, herrar Nihlfors, Heckscher, Johansson i Norrköping,
Gustafsson i Uddevalla, Hjalmarson och Gustafsson i Kårby.
Reservation
av fröken Andersson, herrar Skoglund i Doverstorp, Heckschcr och Hjalmarson,
vilka ansett
dels att den del av utskottets yttrande, som på s. 6 börjar med »Utskottet
får» och på s. 7 slutar med »Kungl. Maj :ts försorg», bort ha följande lydelse:
»Under
åberopande av vad i motionerna anförts samt under hänvisning
jämväl till den motivering som förebragts i reservationen nr 1) till utskot
-
8
Statsutskottets utlåtande nr 2b år 1959
tets utlåtande nr 28 vid 1958 års A-riksdag finner sig utskottet böra tillstyrka
bifall till de nu väckta motionerna.»
dels ock att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»att riksdagen må, i anledning av motionerna I: 120 och
II: 139,
1) godkänna i motionerna förordad överflyttning av medel
från sak- och bidragsanslag till diverse utgiftsanslag, vilken
överflyttning beräknas medgiva en total minskning av
medelsbehovet med omkring 20 procent;
2) besluta att Kungl. Maj :t vid budgetårets slut skall till
riksdagen lämna en redovisning för diverseanslagens användning
under det förflutna budgetåret.»
590242 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.