Statsutskottets utlåtande nr 35 år 1959
1959-02-27 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1959:35, Statsutskottets utlåtande nr 35 år 1959
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 35 år 1959
1
» 35
Utlåtande i anledning au väckt motion om ersättning till jordbruksarbetaren
H. K. B. Carlzén för skada, uppkommen
under militärtjänstgöring.
(5:e avd.)
1 en inom andra kammaren av herr Hedquist väckt motion (II: 349) har
hemställts, att riksdagen måtte besluta tillerkänna jordbruksarbetaren H.
K. B. Carlzén antingen ett skäligt engångsbidrag eller ett årligt understöd
utöver nu utgående förmåner.
Beträffande motiveringen för ifrågavarande förslag får utskottet, i den
mån ej redogörelse lämnas i det följande, hänvisa till motionen.
Av tillgängliga handlingar i ärendet inhämtas följande.
Carlzén är född den 18 juni 1902. Han inryckte år 1922 till värnpliktstjänstgöring
vid Södermanlands regemente. Den 23 februari 1923 skadade
värnpliktige G. D. Hammar genom oförsiktigt avlossande av ett skarpt skott
under skolskjutning Carlzén med påföljd att dennes vänstra fot måste amputeras.
Riksförsäkringsanstalten tillerkände Carlzén ersättning enligt 1909
års militärersättningsförordning i form av livränta å 450 kronor per år,
motsvarande en beräknad invaliditetsgrad av 50 %. Hammar förpliktades
genom lagakraftvunnet krigsrättsutslag att till Carlzén utgiva ett årligt belopp
av 200 kronor. Hammar har emellertid aldrig förmått till någon del
fullgöra sin ersättningsskyldighet.
Hos Kungl. Maj :t anhöll Carlzén år 1934 hl. a. att bliva tillerkänd ersättning
med 200 kronor årligen, motsvarande vad Hammar förpliktats utgiva i
skadestånd. Då någon skyldighet för kronan att till Carlzén utgiva ersättning
utöver den författningsenliga livräntan inte förelåg, lämnade Kungl.
Maj.t genom beslut den 10 augusti 193b framställningen utan bifall.
1 anledning av en i ämnet väckt motion medgav emellertid 1935 års riksdag
— som fann det billigt att staten trädde hjälpande emellan — att Carlzén
finge under sin återstående livstid uppbära ett årligt understöd av 200
kronor under villkor att Carlzén med förmånsrätt å kronan intill av staten
utbetalda understödsbelopp överlät sin fordran å Hammar.
Hos Kungl. Maj:t anhöll därefter Carlzén om ytterligare understöd med
1 000 kronor pr år eller, alternativt, med sådant belopp, att han konune i
åtnjutande av samma ersättning som om 1927 års militärersättningsförordning
varit tillämplig å honom. Riksförsäkringsanstalten framhöll, att Carlzéns
dåvarande förmåner — 450 -f 200 kronor — med 6 kronor översteg
den ersättning, livränta och protestillägg, som skulle ha tillkommit Carlzén
] liihang till riksdagens protokoll 1959. G samt. År 35
2
Statsutskottets utlåtande nr 35 år 1959
om 1927 års militärersättningsförordning varit tillämplig. Kungl. Maj.t avslog
framställningen genom beslut den 20 november 1936.
I en vid 1937 års riksdag väckt motion hemställdes att riksdagen måtte
bevilja Carlzén ytterligare årligt understöd. Riksförsäkringsanstalten anförde
bl. a., att anstalten låtit Carlzén undergå undersökning av anstaltens
överläkare, professorn A. Troell, som uttalat att med hänsyn till lokala och
allmänna neurotiska besvär hos Carlzén viss högre invaliditet möjligen
vore motiverad. För egen del fann anstalten skäligt, att Carlzén bereddes
ytterligare understöd, som emellertid inte borde sättas högre än att av statsmedel
utgående livränta och understöd sammanlagt uppginge till 900 kronor
eller maximibeloppet av livränta enligt 1909 års militärersättningsförordning.
Bankoutskottet (uti. nr 37, p. 2) fann sig med hänsyn till föreliggande
ömmande omständigheter böra tillstyrka, att Carlzén tillerkändes ytterligare
understöd med 250 kronor per år. Därigenom skulle de sammanlagda
ersättningsbeloppen komma att utgöra (450 -f- 200 + 250 =) 900
kronor. Riksdagen biföll utskottets hemställan.
I särskilda den 20 december 1951 och den 30 april 1952 dagtecknade
skrifter anhöll Carlzéns broder E. Carlzén hos Kungl. Maj.t. att den förre
måtte tillerkännas ytterligare ersättning i anledning av kroppsskadan.
Riksförsäkringsanstalten anförde i utlåtande den 28 januari 1952 hl. a.
följande.
Inklusive dyrtidstillägg utgjorde Carlzéns livränta vid utgången av juni
1950 tillhopa 89 kr. 60 öre pr månad. Fr. o. in. den 1 juli 1950 utginge från
anstalten ersättning till Carlzén enligt förordningen den 2 juni 1950 ang.
omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring. Enligt 4 § i nämnda förordning skulle livränta vid
en invaliditetsgrad av 50 procent utgå med 135 kr. per månad intill 67 års
ålder och med 125 kr. pr månad för tiden därefter. Emellertid skulle avdrag
författningsenligt göras från ersättningen för hl. a. understöd från
staten som utginge i anledning av kroppsskadan. De understöd Carlzén enligt
1935 och 1937 års riksdagars beslut tillerkänts vid sidan av livräntan
uppginge inklusive dyrtidstillägg till sammanlagt 52 kr. 50 öre pr månad.
Anstalten hade funnit avdrag skola göras för dessa understöd järnte tillägg.
Författningsenligt finge dock sådant avdrag inte föranleda till att livräntan
minskades under det före den 1 juli 1950 utgående beloppet 89 kr. 60 öre
pr månad. Den sammanlagda ersättningen etter den 1 juli 1950 utgjorde
alltså (89: 60 -j- 52: 50 =) 142 kr. 10 öre pr månad. Dessutom ägde Carlzén
numera rätt till erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till
arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av
skadan nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor och konstgjorda lemmar.
Anstalten hade inte funnit några omständigheter ha tillkommit, som
kunde motivera eu höjning av Carlzéns förmåner.
Kungl. Maj:t lämnade genom beslut den 6 november 1953 ansökningarna
utan bifall.
Hos riksförsäkringsanstalten anhöll Carlzén den 5 mars 1956 att hans
ersättningsfråga måtte omprövas. Han åberopade därvid följande:
1) intyg den 3 januari 1956 av leg. läkaren H. Nordström, Stockholm,
som anförde bl. a. att Carlzén sedan 1952 sökt Nordström några gånger för
Statsutskottets utlåtande nr 35 år 1059
3
besvär efter benamputionen, att Carlzén redan 1952 tidvis haft betydande
obehag från amputationsstumpen, att Nordström vid undersökning i december
1955 funnit en tydlig försämring ha inträtt, i det att cirkulationen i
amputationsstumpen varit försämrad, varjämte funnits tecken på viss rygginsufficiens,
sannolikt som följd av de genom amputationen förändrade
statiska förhållandena, samt att det syntes av vikt att invaliditetsunderstödet
utökades;
2) intyg av inspektören Ernst Andersson och nämndemannen G. W. Andersson,
att Carlzén till följd av olycksfallet inte kunnat återgå till sin tidigare
anställning vid ösboholms gård och att han därigenom gått miste om
stadigvarande arbetsinkomst;
3) skrivelse från kommunalkamreraren A. Artvin, vari sägs bl. a. alt om
Carlzén från början fått lämplig yrkesutbildning han måhända hade haft
rätt goda chanser att försörja sig i stället för att som nu en broder till honom
måst träda hjälpande emellan samt att Carlzén under de gångna åren
psykiskt lidit oerhört.
Riksförsäkringsanstalten föranstaltade i anledning härav om undersökning
av Carlzén å Norrbacka-institutet, varvid framkom att väsentlig förändring
icke inträtt i hans tillstånd, samt fann genom beslut den 9 juli 1950
sig inte böra vidtaga åtgärd för höjning av livräntan.
Carlzén tillskrev slutligen den 14 augusti 1956 försäkringsrådet och anförde
bl. a. följande.
Provinsialläkaren E. Tretow hade i utfärdat intyg ansett 75 % invaliditet
föreligga. Professor Troell hade »förklarat att högre invaliditet än 50 % får
anses» för skadan. Carlzén nödgades numera bära stödkorsett.
Försäkidngsrådets läkare uttalade den 3 december 1956: »i huvudsak god
prolesfunktion; rygginsufficiensen ej samband.»
Försäkringsrådet fann den 5 januari 1957 Carlzéns skrivelse ej föranleda
någon åtgärd.
Enligt skrivelse den 28 augusti 1956 har riksförsäkringsanstalten meddelat
Carlzén, att hans livränta fr. o. m. ingången av år 1956 utgör 250 kronor
per månad (160 kr. per månad efter 67-årsåldern) och att något avdrag inte
vidare görs på grund av riksdagsunderstöden å tillhopa 52 kr. 10 öre per månad.
Carlzén uppbär alltså f. n. sammanlagt (250 + 52: 10 = ) 302 kr. 10 öre
per månad.
I eu vid 1957 års riksdag väckt motion (II: 380) hemställdes, att riksdagen
måtte besluta tillerkänna Carlzén ett årligt understöd, utöver tidigare utgående
förmåner, med 1 200 kronor.
I häröver avgivet utlåtande (nr 150) anförde utskottet följande.
Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, uppbär Carlzén från riksförsäkringsanstalten
en livränta å f. n. 250 kr. per månad, beräknad efter
50 procents invaliditet. Därjämte uppbär han jämlikt beslut av 1935 och
1937 års riksdagar vid sidan av livräntan särskild ersättning med f. n. 52
4
Statsutskottets utlåtande nr 35 år 1959
kr. 10 öre i månaden. Även med beaktande av att omständigheterna i föreliggande
fält ter sig ömmande, kan utskottet mot bakgrunden av de tidigare
riksdagsbesluten liksom med hänsyn till att Kungl. Maj :t samt riksförsäkringsanstalten
och försäkringsrådet nyligen prövat Carlzéns ersättningsfråga
inte förorda någon åtgärd i anledning av motionen.
I enlighet med utskottets hemställan lämnade riksdagen motionen utan
bifall.
Till stöd för det nu föreliggande motionsyrkandet anförs bl. a. följande.
Med hänsyn till den höga graden av invaliditet som Carlzén oförvållat
åsamkats genom olyckan och som omöjliggjort för honom att ens genom
lättare arbete förbättra sin ekonomi, synes det skäligt att riksdagen, trots
att så lång tid förflutit sedan skadan inträffade, i någon form ville ytterligare
gottgöra Carlzén.
I detta sammanhang får jag anföra dels att Carlzén genom olyckan förlorade
sin anställning och arbetsinkomst, den senare förlusten torde kunna
uppskattas till 200 000 kronor, dels att Carlzén under alla dessa år varit
hänvisad till hjälp i olika avseenden av sin broder.
Carlzéns utkomstmöjligheter har sedan denna fråga senast aktualiserades
i riksdagen icke förbättrats, utan den fortsatta invaliditeten och den tilltagande
åldern gör det ännu svårare för honom att hjälpligt reda sig. Med
hänsyn till penningvärdeförsämringen och levnadskostnadsstegringen synes
det jämväl ur dessa synpunkter angeläget med en omprövning av Carlzéns
ekonomiska förhållanden.
Utskottet. Vad i den nu föreliggande motionen anförts till stöd för förslaget
om beredande av ytterligare understöd åt Carlzén utgör enligt utskottets
mening inte tillräcklig anledning att frångå den ståndpunkt utskottet
och riksdagen år 1957 intog till förevarande ersättningsfråga. Utskottet
hemställer därför,
att motionen II: 349 icke må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 27 februari 1959
På statsutskottets vägnar:
MARTIN SKOGLUND
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hd närvarit
från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Boman, Einar
Persson, Ivar Johansson, fröken Andersson, herrar Thun, Holmqvist, Pålsson,
Axel Johannes Andersson, Rikard Svensson, Söderberg, Mårtensson,
Bengt Gustavsson och Nestrup; samt
från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Petterson i Degerfors,
Thapper, Rubbestad, Staxäng, Ståhl, Gustafsson i Stockholm, Svensson
i Stenkyrka, Karlsson i Olofström, Nilsson i Göingegården, fröken Elmén,
herrar Almgren, Nililfors, Johansson i Norrköping och Gustafsson i
Uddevalla.
590382 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.