Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m.

1959-04-29 · 78 sidor, varav 77 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 77 av 78 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1959:87, Utlåtande i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

1

Nr 87

Utlåtande i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers

berättelse angående verkställd granskning av

statsverket m. m.

(4:e avd.)

Statsutskottet, till vars förberedande behandling riksdagens år 1958 församlade

revisorers berättelse jämte de i anledning därav från vederbörande

ämbetsverk och myndigheter till Kungl. Maj :t avgivna utlåtandena och förklaringarna

blivit hänvisad, får, efter tagen kännedom av vissa handlingar

och inhämtande av för ärendenas utredning i övrigt erforderliga upplysningar,

underställa riksdagens prövning de av revisorerna gjorda framställningar

som ansetts från utskottets sida påkalla yttranden.

1:°) Vikariatsförordnanden vid fångvårdsanstalterna. Under justitiedepartementet,

§ 1, ha revisorerna påtalat den omfattning vikariatsförordnandena

erhållit inom fångvården (Del I, s. 3—13).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Revisorerna ha funnit det vara av intresse att inhämta upplysningar om

de vikarrtsforordnanden vid fångvardsanstalterna som omfattat minst 14

dagar och som helt eller delvis infallit under tiden den 1 juli 1957_den 30

juni 1958. I skrivelse till fångvårdsstyrelsen ha revisorerna därför infordrat

vissa uppgifter härom. Det material som med anledning därav tillställts revisorerna

och som avser förordnanden mot vikariatsersättning har sammantattats

i vissa tabeller, vilka redovisats i det föregående. Av tabellerna framgar

bl. a. att sammanlagt 1 349 förordnanden mot vikariatsersättning med

^Yen *!^a“gd meddelats under nämnda tid. Den vikariatsersättning som

harfor utbeta ts utgör i runt tal 128 000 kronor; därtill komma kostnaderna

tor resor och traktamenten med över 226 000 kronor.

Även om de tabellariska sammanställningarna på skäl som angivits i det

föregående icke kunna göra anspråk på full tillförlitlighet, giva de dock ett

til rackhgt underlag for revisorerna — som med hänsyn till materialets omfattning

givetvis icke kunnat ingå i prövning av huruvida det varit motiverat

att i de särskilda fallen meddela vikariatsförordnande -— att framföra

vissa synpunkter i ämnet. Till att börja med må då erinras att fångvården

f. n. befinner sig i ett skede av stark utveckling, kännetecknat av bl. a. att

nya an s tal ter till korum a och att gamla upprustas med ett betydande platstillskott

som följd. Ln naturlig konsekvens härav är, att fångvårdsstyrelsen

stalls inför betydande administrativa problem icke minst när det gäller att

anskaffa personak som är tillräckligt utbildad och eljest användbar för sin

uppgift. Det ar da många gånger lämpligt, att uppkommande personalsvårigheler

losas genom att förordnanden meddelas tjänstemän alt uppehålla

nyinrättade tjänster eller eljest vakanta sådana. Ä andra sidan är det emel
1

Bihang till riksdagens protokoll 195!). 6 samt. Nr 87

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

lertid uppenbart att vissa olägenheter uppstå, om dylika förordnanden maste

meddelas i en större omfattning. Den nödvändiga kontinuiteten i arbetet vid

olika anstalter kan sålunda lätt bli lidande till följd av en sådan ordning.

Beaktas bör även att det icke alltid — trots de fordelar i ekonomiskt avseende

som ofta äro förbundna därmed — ligger i vederbörande personals

intresse att systemet med vikariatsförordnanden lillgripes i alltför stor

utsträckning med exempelvis långvarig bortovaro från hemmet som följd.

För revisorerna framstå givetvis de kostnader som äro förbundna med

ifrågavarande förordnanden som den främsta olägenheten. De förut redovisade

sammanställningarna i ämnet utvisa sålunda under budgetåret 19o//ob

utgifter för detta ändamål med över 350 000 kronor. Det bör emellertid framhållas,

att de totala kostnaderna under nämnda tid för vikariatsförordnanden

vid fångvård sanstalterna voro betydligt större, då här endast redovisats

förordnanden mot vikariatsersättning som omfattat minst 14 dagar.

Mot bakgrunden av nu angivna förhållanden är det angeläget, att fångvårdsstyrelsen

i möjligaste mån söker begränsa ifrågavarande utgifter. Detta

kan ske bl. a. därigenom att åtgärder i god tid vidtagas för att tillsätta ledigblivande

tjänster och genom i övrigt lämpligt avvägda personaldispositioner.

„ „ ,, ,... ..

Av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgar att uttorliga anvisningar

meddelats i anslutning till gällande avlöningsbestämmelser rörande

vikariatsförordnanden. Det förtjänar emellertid erinras, att flera myndigheter

därutöver utfärdat för respektive myndighet speciella direktiv rörande

de fall då dylika förordnanden böra meddelas. Revisorerna ha uppmärksammat,

att några sådana anvisningar icke utfärdats för fångvårdsanstalternas

del. Visserligen har fångvårdsstyrelsen i ett cirkulär den 28 februari lJo8

meddelat vissa bestämmelser angående lönegradsplacering vid vikariat m. m.

Dessa bestämmelser innehålla emellertid icke några anvisningar av den art

revisorerna här avse. Med hänsyn till den omfattning vikariatsförordnandena

kunna väntas få vid fångvårdsanstalterna även för framtiden synes det

därför påkallat, att fångvårdsstyrelsen genom ett särskilt cirkulär snarast

meddelar sådana anvisningar som med beaktande av innehållet i avlömngsbestämmelserna

giva vägledning för en god hushållning även på detta område.

Enligt revisorernas mening kunna lämpligt utformade anvisningar

vara ett verksamt medel, vid sidan av andra, att åstadkomma en angelägen

begränsning av kostnaderna för ifrågavarande vikariatsförordnanden.

Utlåtanden ha avgivits av fångvårdsstyrelsen och statskontoret (Del II, s.

1—4).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde

få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Det är självfallet av stor betydelse alt kostnaderna för vikariatsförordnanden,

liksom andra administrationskostnader, hållas inom så

snäva gränser som möjligt även inom fångvården. Såsom revisorerna själva

framhållit föreligga emellertid inom denna förvaltningsgren vissa problem,

som gjort det naturligt att dylika förordnanden kommit att tillgripas i måhända

större omfattning än inom övriga statliga verksamhetsområden. Då

fångvårdsstyrelsen därtill har sin uppmärksamhet riktad på det ifrågavarande

förhållandet och utskottet således anser sig kunna utgå från att styrelsen

utan särskild anmodan kommer att vidtaga de åtgärder som erfordras

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets uttalande nr 87 år 1959

3

för att tillgodose ovan angivna syfte, har utskottet velat begränsa sig till att

vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

2:o.) Försvarsgrenarnas tjänstemeddelanden. Under försvarsdepartementet,

§ 2, ha revisorerna förordat ett sammanförande av försvarets tjänstemeddelanden

till en gemensam publikation (Del I, s. 14—22).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Publicering av försvarets tjänstemeddelanden sker för närvarande i tre

för försvarsgrenarna särskilda publikationer, nämligen Tjänstemeddelanden

rörande lantförsvaret (TL), Tjänstemeddelanden rörande sjöförsvaret

(IS) och Ekonomiska föreskrifter för flygvapnet (Ekof). Därjämte utgives

av försvarets sjukvårdsstyrelse en publikation benämnd Tjänstemeddelanden

från försvarets sjukvårdsstyrelse (Tsjv), vari intagas meddelanden

tran sjukvårdsstyrelsen samt det under styrelsen stående militärapoteket.

branvaron inom försvaret av en samlad" publikation för tjänstemeddelanden

har, såsom av den lämnade redogörelsen framgått, lett till att i betydande

utsträckning för försvarsgrenarna gemensamma bestämmelser måst

publiceras i såväl TL som TS och Ekof. Till belysande härav kan nämnas,

att i ett inom försvarets civilförvaltning upprättat sakregister rörande civilförvaltningens

ämbetsområde hänvisning i 285 fall gjorts till TL, TS och

Ekof, vilket innebär att i samma antal fall identiskt lika bestämmelser återgivits

i samtliga tre publikationer. Även om behovet av en för försvaret enhetlig

publikation starkast gör sig gällande i fråga om civilförvaltningstjansten

som i a^f väsentligt är likartad inom försvaret och där gränserna

mellan försvarsgrenarna överbryggats genom att t. ex. kassaorgan

vid en försvarsgren betjäna förband ur andra försvarsgrenar -— förekommer

har berörda tredubbla publicering även i fråga om andra för försvåret

gemensamma bestämmelser, vilka utfärdas i kungl. brev, ämbetsskrivelser

och generalorder samt meddelanden från överbefälhavaren och de

centrala förvaltningsmyndigheterna.

Nackdelarna med det nuvarande sättet för publicering och distribuering

av försvarets tjänstemeddelanden påtalades redan av 1948 års revisorer,

vdka ansågo att en centralisering av berörda meddelanden snarast borde

8<''nc™*Pras- Det underströks att föredragande departementschefen i bilaga

..,45 ars statsverksproposition, fjärde huvudtiteln, i samband med anma£niaVisS

Damhållit, att det borde övervägas att sammanföra

meddelandena till en for hela försvaret gemensam publikation, uppdelad

i serier för olika fackgrenar. Någon ändring av publiceringsförfarandet

har emellertid ännu icke kommit till stånd. En av orsakerna härtill torde

na vant, att vissa inom försvarets kommandoexpedition åren 1943 och 1945

gjorda beräkningar syntes ha utvisat att några nämnvärda besparingar

icke voro att förvänta av en omläggning. Det bör emellertid uppmärksammas

att kommandoexpeditionen vid sina beräkningar utgick från att en

gemensam publikation skulle behöva delgivas samtliga försvarsgrenar, oberoende

av om visst meddelande berörde endast en försvarsgren. Revisorerna

vilja i detta sammanhang vidare erinra om att när 194G års revisorer

behandlade förevarande spörsmål, den centrala ’ förvaltningen inom

försvaret nyligen undergått en genomgripande omorganisation, varigenom

bl. a. nya gemensamma förvaltningsmyndigheter tillskapats. Nämnda mvndiglieters

publiceringsbehov torde vid ifrågavarande tidpunkt ha varit täln
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

lisen oklart. Sedan den nya organisationen numera vunnit stadga, borde

enligt revisorernas mening här berörda problem kunna bedömas med större

säkerhet.

Revisorerna anse därför skäl tala för att en förnyad utredning veikställes

angående förutsättningarna i dagens läge för ett sammanförande

av försvarets tjänstemeddelanden till en gemensam publikation, förslagsvis

uppdelad i serier för de olika förvaltningsgrenarna m. m. Samtidigt

som all dubbelsättning och dubbeltryckning undvekes skulle genom en

sådan utformning av publikationen den fördelen vinnas, att icke någon

myndighet behövde tillställas andra meddelanden än dem som berörde

det egna verksamhetsområdet. Sakregistreringen, som med nuvarande system

är mycket betungande, då hänvisning ofta måste göras till samtliga

publikationer, skulle vidare avsevärt underlättas. o

Utredningen borde vidare ägna uppmärksamhet åt frågan, huruvida icke

tryckning av tjänstemeddelandena kunde ske på ett billigare sätt än nu

är fallet. Som tidigare nämnts användes vid framställningen av Ekof rotaprinttryck

i stället för vanligt tryck. Erfarenheterna av förstnämnda fiamställningssätt

ha, enligt vad revisorerna inhämtat, varit uteslutande göda.

Hinder borde därför enligt revisorernas mening icke möta att helt övergå

till ifrågavarande tryckningsmetod. Det ma i detta sammanhang omnämnas,

att medan kostnaderna för tryckning av TL och TS år 1956 belöpte

sig till respektive 61 900 kronor och 29 700 kronor motsvarande kostnader

för Ekof uppgingo till allenast 1 500 kronor. Det förefaller därför revisorerna

uppenbart, alt en övergång till rotaprinttryck skulle leda till icke

obetydliga besparingar.

Revisorerna vilja slutligen också i detta sammanhang ifrågasätta, om

icke meddelanden som kanske beröra endast en eller ett par myndigheter

kunde offentliggöras på ett enklare och billigare sätt än som nu sker, exempelvis

uppgifter om kommenderingar på en eller annan dag till en stab

eller förvaltning, ändrad uttagning och tilldelning av värnpliktiga, utbyte

av militärattachéer vid utländska beskickningar, inkallande av vapenfri

Värnpliktig o. d., vilka meddelanden få anses vara av natur att icke kräva

allmän spridning. Enligt revisorernas mening torde det över huvud icke

vara behövligt, att meddelanden av sådan art delgivas andra än den eller

dem som direkt beröras därav.

Utlåtanden ha avgivits av överbefälhavaren, försvarets civilförvaltning,

försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen, armétygförvaltningen,

arméintendenturförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen,

statskohtoret och statens organisationsnämnd (Del 11, s. 5 16).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Av vad revisorerna och de i ärendet hörda myndigheterna anfört

har utskottet bibragts den uppfattningen, att en undersökning bör

verkställas rörande förutsättningarna för ett sammanförande av försvarets

tjänstemeddelanden till en gemensam publikation, på lämpligt sätt uppdelad

i serier för olika stabs- och förvaltningsområden. Syftet därmed bör vara

att om möjligt få till stånd kostnadsbesparingar och rationalisering i övrigt

av den nämnda publiceringsverksamheten. Såsom överbefälhavaren framhållit

kan i förevarande sammanhang icke bortses från de resultat till vilka

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1059

5

pågående utredningar om dels försvarets högsta ledning och dels kommandoexpeditionens

ställning må komma. Statens organisationsnämnd har vidare

påpekat, att visst samband även föreligger mellan den av revisorerna

aktualiserade frågan och det uppdrag som lämnats en särskild arbetsgrupp

att utarbeta en expeditionstjänstinstruktion för krigsmakten. På vad sätt undersökningen

om försvarets tjänstemeddelanden lämpligen bör samordnas

med här nämnda utredningsarbete undandrager sig dock utskottets bedömande.

Det torde få förutsättas att Kungl. Maj :t lämnar närmare direktiv

därom.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville vidtaga åtgärder i det av utskottet angivna

syftet.

3:o) Vakthållningen vid försvarets ämbetsbyggnad »Tre vapen». Under försvarsdepartementet,

§ 3, ha revisorerna uttalat sig för viss omläggning av

bevakningen av nämnda ämbetsbyggnad (Del I, s. 23—25).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Omfattande anordningar äro vidtagna för vakthållningen vid försvarets

ämbetsbyggnad »Tre vapen», i vilken, såsom i det föregående nämnts, ett

flertal militära myndigheter ha sina tjänstelokaler.

Kontrollen av in- och utpassering under ordinarie arbetstid ombesörjes

av expeditionsvakter (vaktmästare). Vakthållningen på annan tid har organiserats

på olika sätt av de berörda myndigheterna. Sålunda har arrnétygförvaltningen

träffat avtal med AB Svensk Nattvakt om kontroll av inoch

utpasseringen till nämnda ämbetsverk samt till försvarets civilförvaltning.

Vid marinförvaltningen ha för ifrågavarande kontroll anställts särskilda

vaktmästare. Sistnämnda personal skall också omhänderha den yttre

bevakningen av hela ämhetsbyggnaden. Vid flygförvaltningen har det icke

ansetts erforderligt alt anställa särskild personal för här berörda ändamål,

utan en dagofficer med underställda värnpliktiga ansvarar helt för bevakningen

efter ordinarie tjänstetid. Kostnaderna för nattbevakningen under

sistförflutna budgetår ha uppgått till för armétygförvaltningen 34 800 kronor

och marinförvaltningen 57 962 kronor eller tillhopa omkring 90 000

kronor. Flygförvaltningen har under samma tid icke haft några direkta utgifter

för sin nattbevakning.

På grund av det anförda och då armétygförvaltningens och marinförvaltningens

bevakningsorganisation årligen åsamkar statsverket förhållandevis

icke obetydliga utgifter anse revisorerna det böra undersökas, om icke för

nedbringande av kostnaderna såväl den inre som den yttre nattbevakningen

vid ämhetsbyggnaden »Tre vapen» i likhet med vad som är fallet vid flvgförvaltningen

kunde i sin helhet handhavas av dagofficerare och värnpliktig

personal, lanspråktagande av värnpliktiga för nämnda ändamål synes

revisorerna böra kunna komma i fråga även av den anledningen att bevakningstjänst

ingår som ett led i deras utbildning.

Enligt revisorernas uppfattning måste vidare del nu tillämpade förfaringssättet

i fråga om in- och utpasseringskontrollcn efter tjänstetidens slut

betecknas som otillfredsställande. Såsom tidigare nämnts kan nämligen den

personal som avdelats för övervakning av D- och E-ingångarna icke se de

personer som begära inpassering eller som utpassera genom grinden vid

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

huvudingången. Några större svårigheter för obehöriga personer att bereda

sig tillträde till ämbetsbyggnaden torde därför icke föreligga. Då det givetvis

är angeläget att de ifrågavarande bevakningsanordningarna givas största

möjliga verkningsgrad, anse revisorerna att den vid huvudingången inrättade

vaktlokalen i fortsättningen bör tagas i anspråk för sitt ursprungliga

ändamål. En i nämnda lokal placerad vaktchef skulle med tillhjälp av värnpliktig

personal kunna utöva en effektiv kontroll över in- och utpasseringarna

genom huvudingången. Enligt revisorernas mening skulle den inre

vakthållningen härigenom i avsevärd grad underlättas, vilket i sin tur

skulle leda till minskat behov av personal för sistnämnda bevakning.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, arméiygförvaltningen,

marinförvaltningen och flygförvaltningen gemensamt ävensom av statens

organisationsnämnd (Del II, s. 16—18).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I likhet med vederbörande remissmyndigheter finner utskottet

lämpligt, att en teknisk-ekonomisk utredning av frågan om vakthållningen

vid förevarande ämbetsbyggnad kommer till stånd.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

4:o) Förhyrning av viss bergverkstad. Under försvarsdepartementet, § 4,

ha revisorerna ifrågasatt jämkning av visst hyresavtal (Del I, s. 26—28).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Genom beslut den 7 maj 1954 godkände Kungl. Maj :t ett preliminärt

mellan å ena sidan fortifikationsförvaltningen och marinförvaltningen och

å andra sidan ett enskilt företag träffat avtal, varigenom företaget förband

sig att mot enligt vissa grunder fastställd ersättning utföra speciella servicearbeten

åt marinen. I avtalet har bl. a. bestämts, att kronan under en

tid av tio år skall förhyra en av företaget ägd bergverkstad, i vilken huvuddelen

av de nämnda servicearbetena skola utföras. Kronan har därvid utfäst

sig att under åren 1954—1962 i hyra för verkstaden erlägga ett sammanlagt

belopp av 1 450 000 kronor. Därest kronan efter den för kontraktet

avtalade giltighetstidens början (den 1 juli 1954) önskar förvärva

verkstaden, skall kronan genom erläggande av den avtalade hyresersättningen

anses av den slutliga köpeskillingen ha gäldat 3/70 per hyresår.

Den ifrågavarande bergverkstaden byggdes, såsom tidigare nämnts, omkring

år 1940 och betingade en kostnad av i runt tal 3,5 miljoner kronor.

Anledningen till att den uppfördes var att förenämnda företag i ett år 1940

med flygförvaltningen träffat leveranskontrakt åtagit sig att verkställa en

för kontraktets fullgörande erforderlig utvidgning av sina anläggningar.

Kronan hade emellertid därvid å sin sida förbundit sig att bestrida de med

utvidgningen förenade kostnaderna på så sätt, att företaget tillerkändes rätt

att under åren 1941—1946 i priserna för de till flygförvaltningen levererade

produkterna inkalkylera avskrivningar på de till följd av kontraktet gjorda

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

7

nyanläggningarna och nyanskaffningarna med så stort belopp, att företaget

under sagda år av kronan erhöll täckning för sina kostnader i samband

med uppförandet av verkstaden.

Av vad ovan anförts framgår, att kronan genom det förenämnda hyresavtalet

förbundit sig att i hyra till företaget under en tioårsperiod erlägga

inemot 1,5 miljoner kronor för den i praktiken med statsmedel uppförda

bergverkstaden. Likaledes framgår att statsverket vid ett eventuellt köp av

verkstaden — oaktat köpeskillingen då skall minskas i förhållande till vad

som erlagts i hyra — kommer att två gånger erlägga betalning för en och

samma fastighet. Revisorerna ha funnit angivna förhållanden anmärkningsvärda

och förutsätta därför att förhandlingar upptagas om skälig jämkning

av det föreliggande hyresavtalet.

Utlåtanden ha avgivits av fortifikationsförvaltningen, marinförvaltningen,

flygförvaltningen, statskontoret och statens sakrevision (Del II, s. 18—23).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såvitt framgår av de i ärendet lämnade upplysningarna är

den här ifrågavarande verkstadsanläggningen obestridligen vederbörande

företags egendom. Det står också i överensstämmelse med allmänt tilllämpade

principer att avskrivningar av investerat kapital inkalkyleras i

produktpriserna. Vad som i sammanhanget måste särskilt beaktas är emellertid,

att avskrivningstiden i förevarande fall varit osedvanligt kort. Kronan

har därigenom gjort en ekonomisk prestation som övergår det vid liknande

affärstransaktioner normalt förekommande. Detta förhållande synes utskottet

utgöra ett tungt vägande skäl för att kronan hade bort tillförsäkras

gynnsammare villkor vid uppgörelsen om det nu aktuella hyresavtalet. I

likhet med revisorerna är utskottet därför av den uppfattningen, att föreliggande

möjligheter till jämkning av villkoren böra utan dröjsmål tillvaratagas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin

mening giva till känna vad utskottet anfört.

5:o) Militärassistenternas pensionsålder. Under försvarsdepartementet, § 5,

ha revisorerna förordat viss utredning rörande den nuvarande militärassistentorganisationen

(Del I, s. 20—32).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Av ovanstående redogörelse framgår, ali för närvarande 33 beställningar

för officer på aktiv stat samt 15 arvodesbefattningar för pensionsavgången

officer finnas inrättade vid civila myndigheter i och för tjänstgöring såsom

militärassistenter. När officer på aktiv stat uppnår den för honom i hans

militära beställning gällande, i förhållande till civila statstjänstemän i allmänhet

mycket låga pensionsåldern, måste han avgå ur tjänst med pension.

Han måste då även lämna den innehavda befattningen som militärassistent,

oberoende av om de med befattningen förenade göromålen äro av sådan art,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

att han utan olägenhet kunnat kvarstå i befattningen till högre levnadsålder

och han i övrigt visat sig lämplig för fortsatt tjänstgöring i befattningen.

Såsom tidigare nämnts har länsstyrelsen i Kopparbergs län i visst sammanhang

uttalat, att de med den för pensionerad officer avsedda befattningen

som militärassistent vid länsstyrelsen förenade arbetsuppgifterna vore jämförbara

med de göromål som åvila militärassistent på aktiv stat. Vidare har

rikets allmänna kartverk hävdat, att täta ombyten på befattningen som militärassistent

vid kartverket vore till stor olägenhet för kartverkets arbeten.

Enligt revisorernas uppfattning synes sannolikt, att med ett icke obetydligt

antal av de nuvarande för officerare på aktiv stat avsedda befattningarna

som militärassistent äro förenade sådana arbetsuppgifter, att vederbörande

officer med fördel skulle kunna kvarstå i befattningen jämväl efter

uppnådd pensionsålder i sin militära beställning, därest han i övrigt visat

sig'' lämplig för befattningen. Med hänsyn till de pensionskostnader som

därigenom skulle besparas statsverket anse revisorerna sig böra förorda att

utredningen åvägabringas i syfte att klarlägga, huruvida och i vad mån det

kan vara möjligt att i stället för nuvarande befattningar som militärassistent

för officerare på aktiv stat inrätta ett ytterligare antal arvodesbefattningar

för pensionerad officer eller i vart fall alternativt dylika befattningar.

Upplysningsvis må nämnas att, därest exempelvis hälften av här ifrågavarande

befattningar uppehölles av pensionsavgångna officerare, statsverkets

besparade pensionskostnader skulle uppgå till" mer än 225 000 kronor

för år. Härtill komma inbesparade kostnader för flyttningsersättningar,

omplaceringstraktamenlen och liknande utgifter, som ofta åsamkas statsverket

vid omstationering av militär personal på aktiv stat.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, chefen för försvarsstaben,

väg- och vattenbgggnadsstgrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen, statskontoret, rikets allmänna kartverk, riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus

Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Norbottens län samt civilförsvarsstyrelsen

(Del II, s. 23—35).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde

få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Den av revisorerna aktualiserade frågan om militärassistenternas

pensionsålder har bedömts något olika av vederbörande remissmyndigheter.

Medan exempelvis kommunikationsverken understrukit den stora

betydelsen av kontinuitet i det arbete som åligger de till dessa verk knutna

militärassistenterna, vilket närmast innebär ett förord för en mera rörlig pensionsålder,

har särskilt från länsstyrelsehåll uttalats uppfattningen att militärassistent

bör vara officer på aktiv stat och således icke arvodesanslälld.

I vissa remissutlåtanden har framförts förslag om en allmän översyn av

den här ifrågavarande organisationen. Även utskottet anser flera skäl tala

för en sådan översyn. Därvid torde bl. a., under beaktande av såväl militära

behov som möjligheterna till kostnadsbesparingar, den nuvarande differentieringen

av befattningarna böra prövas.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr S7 år 1959

9

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

6:o) Förmåner för viss å Revingehed tjänstgörande personal. Under försvarsdepartementet,

§ 6, ha revisorerna förordat åtgärder i och för avveckling

av till vissa tjänstemän utgående förmåner (Del I, s. 33—35).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Vissa på Revingehed tjänstgörande militära befattningshavare åtnjuta med

stöd av i kungl. brev den 30 juni 1948 och den 30 april 1953 utfärdade bestämmelser

särskilda förmåner i form av tjänstgöringstraktamente, fri inkvartering

och fri förplägnad eller kontant ersättning därför. Flertalet av

ifrågavarande tjänstemän har under en följd av år — i vissa fall i mer

än tio år — kommit i åtnjutande av sagda förmåner. Såsom i det föregående

nämnts uppgå statsverkets sammanlagda utgifter i nu nämnt hänseende

till förhållandevis icke obetydliga belopp; de årliga kostnaderna torde belöpa

sig till omkring 35 000 kronor.

Orsaken till här berörda förhållanden är att det hittills icke visat sig

möjligt att erbjuda angivna befattningshavare godtagbara bostäder i Revinge

eller dess närhet. Enligt vad revisorerna inhämtat har emellertid vederbörande

kommun, Södra Sandby, förklarat sig villig att uppföra erforderligt

antal bostadslägenheter på villkor att kronan ikläder sig garanti för

att lägenheterna bli uthyrda. Kommunen har nämligen icke ansett det uteslutet

att åtskilliga tjänstemän, oaktat godtagbara bostäder erbjudas dem i

Revinge, komma att bo kvar i sina nuvarande bostäder.

Med hänsyn till storleken av de extrakostnader kronan årligen måste vidkännas

för ifrågavarande tjänstemän anse revisorerna starka skäl tala för

att statsverket under viss tid påtager sig den av kommunen begärda garantien.

Revisorerna vilja i detta sammanhang framhålla, att vederbörande

tjänstemän självfallet icke kunna göra anspråk på bibehållande av här

berörda förmåner för det fall de avvisa erbjudande om godtagbar bostad

i Revinge. Om därför vissa av de nyuppförda bostadslägenheterna skulle

komma att stå outhyrda — en omständighet som i nuvarande läge på bostadsmarknaden

synes osannolik — torde statsverkets kostnader i anledning

av hyresgarantien mer än väl täckas av de besparingar som skulle uppkomma

i form av minskade traktamentskostnader etc.

På grund av anförda omständigheter anse revisorerna, att åtgärder snarast

böra vidtagas i av revisorerna angivet syfte.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, forlifikationsförvaltningen

och chefen för armén (Del II, s. 35—40).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde

få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Enligt vad utskottet under hand inhämtat har av försvarets

civilförvaltning numera åtgärder vidtagits för att tillrättalägga de av revisorerna

påtalade förhållandena. Med hänsyn härtill har utskottet ansett sig

kunna begränsa sig till alt vad i ärendet förevarit för riksdagen

om förmäla.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

7:o) Upplåtelse till enskilda av försvarets badinrättningar i Karlskrona och

Karlsborg. Under försvarsdepartementet, § 7, ha revisorerna uttalat sig för

viss höjning av de vid nämnda inrättningar tillämpade badpriserna (Del I,

s. 36—38)/

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Sedan länge ha de av kronan i Karlskrona och Karlsborg för militär personals

räkning uppförda badinrättningarna fått utnyttjas av respektive

kommuners innevånare. Bl. a. ha anläggningarna begagnats för tillhandahållande

av skolbad, varjämte i stor utsträckning enskilda föreningar m. fl. beretts

tillfälle att använda dem.

I ersättning för dispositionen av berörda badinrättningar ha vederbörande

militära myndigheter tillämpat olika priser. I Karlskrona kostar sålunda

bastubad 30 öre, karbad 50 öre och varmdusch 20 öre. Från och med den

1 oktober innevarande år uttages en ersättning av 70 öre för bastubad med

simbad. I Karlsborg utgöras avgifterna av för bastubad 50 öre, för karbad

60 öre och för varmdusch 30 öre. Dessutom betalar Karlsborgs kommun

för kommunala bad årligen ett engångsbelopp av 300 kronor.

Enligt revisorernas mening måste det i och för sig anses riktigt, att

genom tillmötesgående från de militära myndigheternas sida civila personer

beredas möjlighet att intaga bad i de av kronan ägda badanläggningarna.

Såväl Karlskrona som Karlsborg sakna nämligen egna sådana. Revisorerna

ha emellertid funnit, att de avgifter som tillämpas äro förhållandevis

låga. I det föregående ha såsom jämförelse angivits de badpriser som

av Bodens stad debiteras kronan för tillhandahållande av bad åt värnpliktiga

m. fl. i stadens badinrättning, i vilken staten såsom bidrag till byggnadskostnaderna

investerat 300 000 kronor. De där fastställda avgifterna,

vilka i stort sett torde överensstämma med de priser som i allmänhet gälla

vid allmänna badinrättningar, överstiga mångdubbelt de i Karlskrona och

Karlsborg tillämpade. Den låga prissättningen synes revisorerna så mycket

mer otillfredsställande som underhållskostnaderna för bär berörda militära

badanläggningar, särskilt vad gäller simhallen i Karlskrona, äro betydande.

Det förhållandet att inflytande medel i sin helhet tillgodoföras vederbörande

bränsleanslag synes utvisa, att i de till grund för prissättningen liggande

kalkylerna icke inräknats bl. a. avskrivnings- och underhållskostnader.

Revisorerna vilja på grund av det anförda förorda, att undersökning snarast

verkställes rörande kronans verkliga kostnader för badanläggningarna

i Karlskrona och Karlsborg samt att därefter erforderlig jämkning av nu

tillämpade badpriser genomföres.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, arméintendenturförvaltningen

och marinförvaltningen (Del II, s. 40—45).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. För en höjning av de priser som nu tillämpas vid civilt utnyttjande

av de militära badinrättningarna i Karlskrona och Karlsborg kunna

onekligen skäl anföras. Då emellertid, såsom av remissutlåtandena framgår,

vederbörande intendenturförvaltande myndigheter ställt i utsikt vissa åtgärder,

ägnade att medföra ett för kronan gynnsammare ekonomiskt resultat

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

11

av den ifrågavarande verksamheten, liar utskottet velat begränsa sig till att

vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

8:o) Till chefen för kustflottan utgående mässpenningar m. m. Under försvarsdepartementet,

§ 8, ha revisorerna förordat en landförläggning av chefens

för kustflottan stab (Del I, s. 39—43).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Under vinterhalvåret har de senaste åtta åren marinens förbindelsefartyg

Marieholm tjänstgjort som flaggskepp för chefen för kustflottan (CKF). Till

delta fartyg har därför under sagda tid CKF:s stab varit förlagd. Stabspersonalen

har utgjorts av ett 25-tal befattningshavare. För att hålla Marieholm

rustat ha härutöver, inberäknat de värnpliktiga, erfordrats omkring 35 man.

1 de tall fartyget varit i gång har dessutom tillkommit personal för maskinernas

skötsel.

Såsom i det föregående nämnts utgå enligt härom utfärdade föreskrifter

under sjötjänstgöring å fartyg eller båt med inmönstrad besättning särskilda

förmåner i form av mässpenningar, sjötillägg och traktamenten. Under

sistförflutna vinterhalvår utbetalades i dylika förmåner till den å Marieholm

tjänstgörande personalen i runt tal 60 000 kronor.

Kustflottans fartyg sammandragas under vinterhalvåret till egna marinkommandon.

Även om fartygen under denna tid i viss utsträckning äro i

gång, ligger det i sakens natur att den sjögående verksamheten på vintern

är starkt begränsad. Härtill kommer att fartygen under isperioden äro föremål

för översynsarbeten.

Mot bakgrunden av nämnda förhållanden ha revisorerna ansett sig böra

aktualisera frågan, om det ur militär synpunkt kan anses nödvändigt att

under vinterhalvåret hålla ett särskilt fartyg rustat för CKF och dennes stab.

Den omständigheten att Marieholm de senaste åren under nämnda halvår

till större delen legat förtöjt vid kaj — som regel vid Stockholms örlogsvarv

— synes enligt revisorernas mening tala för att stabspersonalen denna

tid utan större olägenheter skulle kunna förläggas i land. Därest för ändamålet

erforderliga lokaler kunde ställas till stabens förfogande, skulle en

sådan anordning leda till avsevärda besparingar icke blott i fråga om de

tidigare nämnda sjöförmånerna utan även beträffande kostnaderna för att

hålla Marieholm rustat. De för CKF:s verksamhet erforderliga inspektionerna

av utbildningen på flottans fartyg skulle enligt revisorernas mening

vid en landbasering av stabspersonalen kunna ske genom inspektionsresor

till fartygens förtöjningsplatser av för inspektionernas genomförande erforderlig

personal ur staben. Så sker för övrigt redan nu enligt vad revisorerna

inhämtat i fråga om de till marinkommandona Syd och Väst förlagda

fartygen.

I)å det icke minst med hänsyn till den starkt begränsade anslagstilldelningen

til! marinen är nödvändigt alt hålla driftskostnaderna för flottans

fartyg nere. anse revisorerna det angeläget att undersökning snarast verkställes

i av revisorerna här angivet syfte. Revisorerna förutsätta emellertid

därvid självfallet att före ett slutligt ställningstagande till förevarande spörsmål

tillbörlig hänsyn lages till de militära synpunkter som kunna anläggas

på frågan.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, chefen för marinen

och statskontoret (Del II, s. 45 50).

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde

få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såsom framhållits av försvarets civilförvaltning har den på Marieholm

förlagda personalens tjänstgöring hittills icke nämnvärt skilt sig

från vanlig landtjänstgöring, varför de till samma personal utgående sjöförmånerna

kunna te sig sakligt omotiverade. Remissutlåtandena ge emellertid

samtidigt vid handen, att ändrade förhållanden numera inträtt, innebärande

bl. a. att Marieholm i fortsättningen kommer att vara sjögående under i princip

hela aret. Med beaktande härav har utskottet ansett sig kunna begränsa

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

9:o) Marinens proviantbod i Karlskrona. Under försvarsdepartementet, § 9,

ha revisorerna uttalat sig för en utredning om den nämnda proviantbodens

ställning inom statsförvaltningen (Del I, s. 44—48).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

I viss utsträckning och på särskilda villkor har personal tillhörande armén,

marinen och flygvapnet tillerkänts rätt att mot ersättning utbekomma

proviantartiklar från kronans förråd. Denna inköpsrätt har i varierande

omfattning utnyttjats av anställningshavarna råd de olika truppförbanden.

Medan vid vissa förband någon proviantförsäljning över huvud taget icke

förekommer, har försäljningsverksamheten vid andra förband tagit en icke

oväsentlig omfattning. Det sistnämnda gäller särskilt örlogsbasen i Karlskrona,

där man för ändamålet inrättat en särskild proviantbod.

Verksamheten vid proviantboden i Karlskrona har på senare tid väckt

viss uppmärksamhet. Bl. a. har gjorts gällande att proviantboden i betydande

utsträckning åtnjuter subventioner från statens sida och att till

följd därav en osund konkurrens i förhållande till den enskilda och den

konsumentkooperativa handeln skulle förekomma. Revisorerna ha fördenskull

funnit sig böra närmare undersöka i vad mån de mot försäljningsverksamheten

vid proviantboden riktade anmärkningarna kunna anses befogade.

Såsom av den tidigare redogörelsen framgått ha undersökningarna

utvisat, att några subventioner icke förekomma i fråga om den här berörda

verksamheten. Revisorerna anse därför de i nämnt hänseende åberopade

skälen för en avveckling av proviantboden omotiverade.

Revisorerna ha emellertid därmed icke tagit ställning till den principiella

fragan, om staten över huvud taget bör engagera sig i sådan proviantför

sälj ning varom här är fråga. Beträffande nämnda spörsmål må erinras

om att riksdagens revisorer i sin år 1953 avgivna berättelse ifrågasatte,

huruvida icke den försvarets personal tillkommande inköpsrätten

i avseende å livsmedel borde bli föremål för omprövning. Vad revisorerna

därutinnan anförde lämnade riksdagen utan erinran. Några åtgärder i av

revisorerna angivet syfte synas emellertid ännu icke ha vidtagits. I avvaktan

på resultatet av den föreslagna omprövningen ha årets revisorer ansett

det angeläget att i förevarande sammanhang något beröra det sätt

på vilket proviantboden i Karlskrona för närvarande är organiserad.

Närmare bestämmelser angående proviantbodens organisation ha meddelats

i av marinförvaltningen utfärdade föreskrifter. I stort sett kan sä
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

oas, att proviantboden i förhållande till de centrala forvaUningsmynd^heterna

intager en relativt självständig stallning. Sålunda tillsätter forva t
ningsmvndigheten

— intendenturförvaltningen vid marinkommando Syd —

föreståndare för boden samt utser kontrollant och revisorer. Viss oklarhet

synes råda i fråga om proviantbodens allmänna ställning i den statliga

förvaltningen. Intendenturförvaltningen har ansett den närmast vara att

jämföra med manskapskassorna vid försvaret. Såsom tidigare framhal i s

äga emellertid de för sagda kassor utfärdade redovisningsföreskrifterna

icke tillämpning i fråga om proviantboden, vilket bl. a. har till följd att

dess verksamhet icke är underkastad granskning från försvarets civdforvaltnings

sida. Revisorerna anse nämnda förhållande otillfredsställande.

I detta sammanhang må omnämnas, att marinens manskapskassor och

av dem drivna rörelser (marketenteri m. m.) före år 1955 redovisades

i gemensamma räkenskaper, som granskades av marinförvaltningens iorrådskontrollkontor.

I samband med tillkomsten av reglementet för lageioch

manskapskassor inom försvaret skedde emellertid den andringen, att

manskapskassorna fr. o. m. den 1 januari 1955 redovisas i statsmedelsräkenskapen,

under det att rörelserna redovisas _i särskilda räkenskaper

för varje rörelse. Marinförvaltningen utövar därför icke längre någon revision

av manskapskassorna och deras rörelser. Såväl den kamerala som

den tekniska granskningen av verifikationerna ombesörjes i stället av försvarets

civilförvaltning vid den inom ämbetsverket inrättade lager- och

manskapskassedetaljen. Civilförvaltningen handhar även uppbordsgranskningen.

Manskapskassornas rörelser, vilka fortlöpande insända sina boltslutstablåer

till civilförvaltningen, bli också genom ämbetsverkets forsorg

föremål för revision på platsen. .

Enligt revisorernas mening är det önskvärt, att fragan om proviantbodens

i Karlskrona allmänna ställning i den statliga förvaltningen utredes.

Därest det vid en sådan utredning skulle visa sig att proviantbodens rörelse

är att jämställa med de rörelser som bedrivas av manskapskassorna,

anse revisorerna det angeläget att de för nämnda kassor gällande redovisningsföreskrifterna

tillämpas också i fråga om proviantboden. Härigenom

skulle automatiskt följa, att den centrala kontrollen over dess verksamhet

förlädes till försvarets civilförvaltning, som förfogar över för ändamålet

särskilt utbildad personal. Därjämte skulle vinnas att redovisningen av

de ifrågavarande rörelserna bleve enhetlig för hela försvaret.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, marinförvaltningen

och chefen för marinkommando Syd (Del II, s. 50—54).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såvitt framgår av de upplysningar som lämnats i förevarande

ärende råder viss oklarhet beträffande den i Karlskrona befintliga marina

proviantbodens ställning i förvaltningsorganisatoriskt avseende. I likhet med

revisorerna finner utskottet därför önskvärt, att frågan härom närmare utredes

samtidigt som en översyn sker av de bestämmelser som nu reglera

verksamheten. Lämpligt torde vara att denna prövning uppdrages åt försvarets

civilförvaltning och marinförvaltningen gemensamt.

Såsom erinrats i sammanhanget har den vidare frågan om den försvarets

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

personal tillkommande rätten att mot ersättning utbekomma proviantartiklar

från kronans förråd tidigare behandlats av revisorerna. Med anledning

därav framhöll statsutskottet i sitt av 1954 års riksdag godkända utlåtande

nr 104, att enligt utskottets mening tillräckliga skäl icke förelåge för ett

bibehållande av den nämnda förmånen, varför någon generell inköpsrätt i

örevarande fall icke borde medgivas. Dock syntes central förvaltningsmyndighet

böra äga befogenhet att lämna tillstånd därtill i vissa speciella undantagsfall.

Utlåtandet utmynnade i denna del i en hemställan, att riksdagen

måtte i skrivelse till Kung], Maj:t anhålla om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

Den sålunda aktualiserade frågan är alltjämt beroende på Kung], Maj:ts

provning. Det synes dock utskottet önskvärt att den snarast möjligt bringas

till en lösning. ö s

Utskottet hemställer,

r att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

t f10-o)inElftill£ån£en vid försvarets läroverk. Under försvarsdepartementet,

§ 10, ha revisorerna föreslagit viss utökning av elevunderlaget vid

nämnda läroverk (Del I, s. 49—56).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

i luTV''^ lar?''erk j Uppsala, som började sin verksamhet år 1944, har

™ 2imed sitt reglemente till uppgift dels att på sin studentlinje föra

fram elever som blivit antagna for utbildning till officerare på stat till begränsad

eller eventuellt fullständig studentexamen, dels att på underoffimeddplJen

u1 b nmlde underofficerare före inträde på underofficersskola

Snändrealexlmenb dnmg UPP tlH Cn nhå SOm 1 huvudsak motsvarar all
,

ojI!I.1|^roaln,mSen]av eiever till försvarets läroverk var till en början mycsn

lt iire -a an< e- T'' 2-nm- läsåret 1950/51 undervisades sålundä genommins

nipernr "r "!"8 700 elever- Sedermera skedde emellertid en kraftig

minskning Den lagsta nivan i fråga om antalet elever hänför sig till läs^

aiet 1956/57, da allenast 314 elever erhöllo undervisning vid läroanstalten

Innevarande läsår utgör elevantalet 398. ,en.

fÄff har f-u minskade elevtillgången ställt läroverksledningen inor

svårlösta omställningsproblem, icke minst då det gällt aLt anpassa läriirknifternä

efter den förändrade elevfrekvensen. Även om härvidlag alla

mojligheter till personalinskränkningar etc. tillvaratagits, kvarstår^dock

att läroverket i fråga om lokaler är överdimensionerat i förhållande till det

nuvarande elevantalet. Revisorerna ha i detta läge ansett det angeläget att

htrU.Vida ickc “«jliShcter LJtTSÄ

studerande vid läroverket genom en breddning av elevunderlaget till att

omfatta aven civila elever. Det må i detta sammanhang erinras om att före
revbinrpi

spo.1.flllal..redan ar 1953 var föremål för behandling av riksdagens

evisorer, vilka foreslogo att en undersökning snarast borde verkställas

angående förutsättningarna för ett effektivare utnyttjande av läroverkets

undervisningskapacitet. Statsutskottet hänvisade i sitt utlåtande över be1

orda förslag till att statskontoret i sitt år 1954 avgivna utlåtande angående

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

15

organisation och förläggning av läroverket för vuxna uttalat, att göda ska

syntes tala för att detta läroverk förlädes till Uppsala med anknytning ti

försvarets läroverk. Det finge därför enligt statsutskottets mening toiutsättas

att de av revisorerna anförda synpunkterna komnie att beaktas \

prövningen av frågan om placeringen av läroverket f.3r.1lfUUNirrgare

nämnts förlädes emellertid sedermera sistnämnda laioanstalt till Nori

kTen|V årets revisorer verkställda undersökningarna i avseende å försvarets

läroverk ha givit vid handen, att goda förutsättningar föreligga tor en

avsevärd ökning av antalet elever vid läroanstalten. I en av larovei kets .cktor

utarbetad och till revisorerna överlämnad promemoria har pavisats att

vtterligare minst 120 elever kunna beredas undervisning utan att någon

utbvesnad av skollokalerna behöver företagas; enda villkoret ar att de av

st absbit lädes skolan nu disponerade lokalerna fristallas för läroverkets ia^

ning Även i fråga om tillgången till lärare aro förutsättningarna gjn

samma för en elevökning. Läroverkets rektor har i förenamnda promemoria

framhållit att lian räknat med att för undervisningen icke skulle behövas

några ytterligare ordinarie eller extra ordinarie tjänster utan enbart

timlärartjänster. Såvitt revisorerna kunna bedöma torde det heller icke

möta några större svårigheter att i Uppsala for sistnämnda tjänster erhålla

kvalificerade lärare, då åtskilliga akademiker, vilka pa grund av små studie

icke önska antaga tjänst utanför universitetsstaden torde vara villiga aU

åtaga sig begränsad undervisnmgsskyldighet vid läroverket. För manga

skulle en sådan tjänstgöring som lärare självfallet medföra en icke obel>

Ii»- lättnad i fråga om finansieringen av fortsätta akademiska studier.

"Såsom i det föregående redan berörts anse revisorerna, att den onskvaida

elevökningen vid försvarets läroverk bör kunna åstadkomma® genom å t

också civila elever beredas tillträde till läroverket. Genom en sådan åtgärd

skulle denna läroanstalt kunna fylla en betydelsefull uppgift som komplement

till det i Norrköping förlagda läroverket för vuxna, "nde

visningsresurser, som tidigare nämnts, redan nu aro helt utnyttjade 1

detta sammanhang må framhållas, att den av revisorerna föreslagna bitddnhmen

av elevunderlaget med all säkerhet kommer att i bog grad undeilättas

i och med genomförande av enhetsskolan, da givetvis kunskapsnivån

för elever från sådan skola kommer att bliva avsevart högre an i truga

om elever från vanlig folkskola. Revisorerna vilja samtidigt understryka,

att enhetsskolereformen sannolikt även kommer att verka i den riktningen,

att tillströmningen av militära elever till försvarets läroverks underotficerslinje

successivt minskas, då det torde kunna forvantas att i hantiden

flera blivande underofficerare före inträde pa underofficersskola ha

förvärvat kunskaper motsvarande den nuvarande realexamen. Därest mot

förmodan en tillräcklig elevökning icke skulle uppnäs enbart genom att

läroverket på angivet sätt göres tillgänglig! ior civila elever, anse revisorerna

det höra övervägas, om icke i vissa fall åt tjänsteman i den civila

statsförvaltningen kunde beredas samma möjlighet till kostnadsfri undervisning

vid läroverket som nu är förbehållen den militära personalen Ln

sådan förmån, vilken i och för sig icke behövde begränsas till anstallda i

statlig tjänst, skulle självfallet endast komma i fråga för tjänsteman som

ådagalagt stor duglighet och som i övrigt visat sig ha förutsättningar tor

och''vilja att utbilda''sig för mera kvalificerade poster.

Med hänsyn till ovan anförda omständigheter anse revisorerna del angeläget

att åtgärder snarast vidtagas i syfte att möjliggöra en sådan utökning

a\" elevunderlaget vid försvarets läroverk, alt dess underv.sningskapacitet

i fortsättningen kan bli till fullo utnyttjad.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, cheferna för armen

marinen och flygvapnet, styrelsen för försvarets läroverk, statskontoret

och skolöverstyrelsen (Del II, s. 55—64).

. B.eh''äf^nde den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde fa hanvisas till utlåtandena. F

Utskottet. Det är enligt utskottets mening uppenbart, alt undervisningskapaciteten

hos försvarets läroverk f. n. icke utnyttjas i den omfattning

som pa grund av tillgängen på lärarkrafter och lokaler i och för si» är

mot ig. I remissutlåtandena ha liksom av revisorerna föreslagits olika0 åtgarder

för att råda bot på nämnda missförhållande. Utskottet är för sin

el icke berett att i förevarande sammanhang taga närmare ställning därll.

I , Det synes emellertid utskottet lämpligt, att de av frågan närmast berorda

myndigheterna få i uppdrag att skyndsamt utarbeta och till Kungl.

aj.t rnkomma med de detaljförslag som kunna befinnas påkallade för att

tillgodose det av revisorerna angivna syftet.

Utskottet hemställer,

„ att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

11 :o) Förvaltningen m. m. av vissa å försvarets fabriksfond redovisade

mas mer. nder försvarsdepartementet, §11, ha revisorerna föreslagit att en

P ,n for de ifrågavarande maskinernas användning, underhåll och förnyelse

utarbetas (Del I, s. 57—66). J

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

kapacitet1 för för™ *5katpS*kf1 säkerställa en tillfredsställande tillverkningshi

af u T tS behov ha statsmakterna ansett erforderligt att ankHvJr1ttdannenbe

?PI-) h anskaffning av vissa maskiner och verktyg för

kngsmatencltillverkmng. Anskaffningen har till övervägande del belastat

liftbudgetanslag. Inköpsvärdet av den ifrågavarande materielen har i av
MansSnernaUh?gf

itlU 1°, lnil.joner kronor- vilket belopp är helt avskrivet.

Maskinerna ha i stor utsträckning mot ersättning uthvrts till den privata

industrien. 1 fråga om maskinernas redovisning har Kungl. Maj:t på grundval

av förslag från orgamsationsnämnden för den centrala försvarsförvalt^ngen,

de!1 11 ™ar? 1955 meddelat närmare föreskrifter. I det föregående

saP ^d°gJ°rts for mnehållet i nämnda föreskrifter. De innebära i liuvudsak

att större delen av maskinparken, med undantag för de maskiner som

aro avsedda för driften vid försvarets fabriksverks anläggningar, skall understallas

armetygforvaltnmgen men redovisas på försvarets8 fabriksfond

hH armfygförvaltningen i underdånig skrivelse den

18 juni 1956 hemställt att maskinerna i fråga måtte för redovisning över
betsverkc?

?brSfTdhen tlU det beredskapsförråd, som förvaltas av ämbetsverket.

Samtidigt har armetygforvaltnmgen anhållit att de inkomsthy
ror

och forsaljmngsmedel som inflyta genom uthyrning eller försäljning av

reras1‘un^tatsverkeT -®?11? -ff U.ande bestämmelser oavkortat skoli inleveS

■ i statsverket i fortsättningen i överensstämmelse med vad som är

tallet i fråga om beredskapsforraden måtte må användas till ersättnings
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

17

anskaffning. Hyresinkomsterna ha beräknats till omkring G50 000 kronor

per år. Ämbetsverket har i detta sammanhang bl. a. framhållit att, eftersom

dittills influtna inkomster — ca 7 miljoner kronor — icke disponerats

för ersättningsanskaffning och någon plan för dylik anskaffning över huvud

icke fastställts, maskinparken blivit delvis nersliten och i avsevärd utsträckning

föråldrad. Nämnda förhållanden ha enligt ämbetsverkets mening

lett till att maskinerna icke längre i tillräcklig grad kunna anses fylla

det beredskapsändamål för vilket de ursprungligen avsetts.

Den av armétygförvaltningen gjorda framställningen lämnade Kungl.

Maj :t genom beslut den 15 februari 1957 utan bifall. Till grund för nämnda

beslut torde bl. a. ha legat ett av riksräkenskapsverket i ärendet avgivet

idlåtande. Riksräkenskapsverket har däri bl. a. framhållit, att för armétygförvaltningens

maskiner i princip bör tillämpas samma ordning för ersättningsanskaffning

som för försvarets fabriksverks maskiner, d. v. s. anskaffningen

bör ske med anlitande av investeringsanslag som anvisas för ändamålet.

Ämbetsverket har vidare hävdat att de kapitaltillgångar som arrnétygförvaltningens

maskiner representera närmast äro att anse som anläggningstillgångar

och alltså icke jämförbara med de i ett beredskapsförråd

ingående förnödenheterna, vilka utgöras av omsättningstillgångar. De inkomster

som inflyta vid uthyrning och försäljning av ifrågavarande maskiner

böra därför enligt riksräkenskapsverkets uppfattning icke i redovisningsavseende

jämställas med de vid utlämning ur förråd inflytande medlen.

Enligt revisorernas mening är det självfallet i princip riktigt att, så länge

de av armétygförvaltningen övertagna maskinerna redovisas å försvarets

fabriksfond, de för nämnda fond gällande förvaltningsföreskrifterna tilllämpas

i fråga om t. ex. ersättnings- och nyanskaffning. Det må emellertid

erinras om att sagda bestämmelser utformats med hänsyn till att huvuddelen

av fondens tillgångar utgöres av kapitaltillgångar, d. v. s. att de anskaffats

med investeringsmedel, vilket icke är förhållandet beträffande de ifrågavarande

maskinerna. Vidare må framhållas att det vid fondens inrättande

år 1944 förelåg gynnsammare förutsättningar att utnyttja maskinparken

produktivt än vad som senare efter beredskapens upphörande blivit

fallet. Det framstår därför som naturligt att maskinerna från början upptogos

å fonden, även om de icke voro att anse som produktiva kapitaltillgångar

i egentlig mening. Mot bakgrunden av angivna förhållanden synes

det revisorerna tveksamt om tillräckliga skäl föreligga att, såsom riksiäkenskapsverket

föreslagit, för ersättnings- och nyanskaffning anvisa investeringsmedel,

allrahelst som i enlighet med i Sverige tillämpade regler krigsmateriel

i princip icke skall behandlas som kapitaltillgång. Därest det skulle

befinnas lämpligt att för ifrågavarande maskiner även framdeles tillämpa

gällande ordning i redovisningshänseende, anse revisorerna därför att medel

för ersättnings- och nyanskaffning höra anslås över driftbudgeten. Enligt

revisorernas uppfattning är emellertid även en annan lösning av här berörda

problem tänkbar, nämligen att avföra maskinerna ur fabriksfonden

och överföra dem till en diversemedelstitel för att redovisas efter liknande

grunder som tillämpas vid 1. och 2. klassens tygverkstäder, i fråga om vilka

den bestämmelsen gäller att gjorda avskrivningar krediteras ett särskilt

konto som disponeras av armétygförvaltningen för ersättningsanskaffning.

Ehuru delade meningar kunna råda om vilken redovisningsform som i

förevarande fall hör tillämpas, torde någon tvekan icke föreligga i fråga om

angelägenheten av att landets krigsindustriclla beredskap hålles på en sådan

nivå, att industrins produktion av krigsmateriel icke äventyras. Med

hänsyn härtill anse revisorerna det vara av största betydelse att här berörda

Ililwiuj till riksdagens protokoll HM!). 6 samt. Nr K7

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

maskiner, vilka äro avsedda att utgöra en viktig produktionsreserv i ett

skärpt läge, förnyas och underhållas på sådant sätt att deras beredskapsvärde

bibehålies. Därest garantier härför icke skapas, torde det av beredskapsskäl

i fortsättningen bli nödvändigt att begränsa deras användning

under fredstid. Enligt revisorernas mening kan det emellertid ur ekonomisk

synpunkt knappast anses försvarligt att på sådant sätt lösa här föreliggande

problem. Revisorerna anse därför att sådana åtgärder snarast böra vidtagas

som möjliggöra ett fortsatt utnyttjande av maskinerna utan att deras

värde som beredskapsfaktor nedgår. I första hand bör i detta syfte utarbetas

en plan för maskinernas användning, underhåll och förnyelse. Enligt

revisorernas uppfattning bör i samband därmed också undersökas om det

icke är möjligt att genom exempelvis modernisering av vissa maskiner

skapa förutsättningar för att utnyttja dem i ökad omfattning.

Utlåtanden ha avgivits av armétygförvaltningen, försvarets förvaltningsdirektion,

försvarets fabriksstgrelse, statskontoret och riksräkenskapsverket

(Del II, s. 65—72).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Till de allmänna synpunkter som revisorerna anlagt på förevarande

spörsmål kan utskottet helt ansluta sig. Det synes således vara av

största betydelse att nu avsedda maskiner, vilka skola utgöra en viktig

produktionsreserv i händelse av skärpt läge, förnyas och underhållas på sådant

sätt att deras beredskapsvärde bibehålies. Såvitt utskottet förstår är

detta problemets kärnpunkt, medan utformningen av erforderliga redovisningsbestämmelser

måste anses vara en andrahandsfråga. I likhet med revisorerna

finner därför utskottet påkallat, att en plan för maskinernas användning,

underhåll och förnyelse utarbetas. Därvid bör även, såsom försvarets

fabriksstyrelse framhållit, det framtida behovet av beredskapsmaskiner

närmare utredas.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

12 :o) Synpunkter på den statliga långivningen till egna hem. Under socialdepartementet,

§ 12, ha revisorerna anlagt vissa synpunkter på frågan om

lokaliseringen av egnahem på landsbygden (Del I, s. 67—77).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 49, varom utskottet velat här

erinra.

13:o) Handläggningen av visst låne- och bidragsärende. Under socialdepartementet,

§ 13, ha revisorerna förordat att till Fellingsbro kommun återbetalas

visst belopp (Del I, s. 78—89).

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 är 1959

19

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Riksdagens ur 1954 församlade revisorer gjorde under § 27 av sin berättelse

vissa uttalanden angående ett antal rationaliserings- och jordbruksegnahemsärenden

Aid lantbruksnämnden i Örebro län. Gemensamt för flertalet

av dessa ärenden vore enligt revisorerna, att fastigheterna för jämförelsevis

höga köpeskillingar förvärvats av personer, som haft för avsikt att

försörja sig av jordbruket på desamma. Enär köparna praktiskt taget saknat

tillgångar, hade nämnden beviljat lånegaranti för jordbruksegnahemslån,

som täckt hela skillnaden mellan köpeskillingarna och tidigare intecknade

bottenlån. Därjämte både som regel driftslån beviljats. Då köparna, till

följd av oförmåga att sköta fastigheterna, efter jämförelsevis kort tid måst

gå ifrån dem, hade nämnden för att skydda statens rätt med anledning av

lånegarantierna funnit sig föranlåten att övertaga fastigheterna. Sedan därefter

fråga uppkommit bur med fastigheterna lämpligen borde förfaras, hade

de ansetts böra disponeras som kompletteringsjord till angränsande fastigheter.

Vid de ÖAerlåtelser som med anledning därav företagits hade förluster

för statsverket icke kunnat undvikas.

Revisorernas uttalanden inneburo erinringar mot de nämnda ärendenas

handläggning huvudsakligen i två avseenden. För det första hade revisorerna

beträffande vissa av de ifrågavarande fastigheterna funnit att lantbruksnämnden,

när valet stått mellan att taga fastigheterna i anspråk för

rationaliseringen eller att förmedelst jordbruksegnahemslån förhjälpa personer

att slå sig ned på dem för att därstädes driva självständigt jordbruk,

utan tvekan bort stanna för det förstnämnda alternativet. För det andra

hade revisorerna ansett att det brustit i nämndens utredning beträffande

köparnas personliga kvalifikationer.

Det ärende som revisorerna återgivit i det föregående och som avser

fastigheten 5/96 mtl av Fillmansboda 1: 6 i Fellingsbro kommun i Örebro

län utgör enligt revisorernas mening ett exempel på felbedömning från

lantbruksnämndens sida av liknande art som den 1954 års revisorer påtalade.

Vad som kommit det bär förevarande ärendet att få en så beklaglig utgång

i olika hänseenden •— och revisorerna åsyfta därvid icke främst den

ekonomiska förlust statsverket lidit — synes främst vara den värdering på

vilket lantbruksnämndens beslut i ärendet baserades och som innebar att

fastigheten skulle lia ett Aärde av 49 000 kronor. Denna värdering grundades

emellertid uppenbarligen på helt felaktiga förutsättningar rörande

markens beskaffenhet m. m. Det verkliga \''ärdet var därför betydligt lägre

än det som låg till grund för nämndens beslut om statliga lånegarantier.

Det torde få erinras om att fastigheten, sedan mangårdsbyggnaden ombyggts

för nära 60 000 kronor, av en tjänsteman bos nämnden år 1955

uppskattats till ett värde av 33 000—35 000 kronor. Denna värdering synes

vara mera realistisk; härför talar bl. a. det förhållandet, alt fastigheten

när den sedermera såldes exekutivt av utmätningsmannen värderades till

35 000 kronor.

Såsom den förut lämnade redogörelsen torde ge vid banden, uppvisar

detta ärende många synnerligen anmärkningsvärda förhållanden. Med hänsyn

till att så lång tid förflutit sedan de för ärendets utgång grundläggande

felen bcgingos ha revisorerna det oaktat ansett sig icke närmare än vad

som framgår av det följande böra ingå i prövning därav.

Revisorerna ha, såsom nämnts i ett annat avsnitt av förevarande berättelse,

fått kännedom om sådana fall där vederbörande lantbruksnämnd vid

överlåtelse av jordbruksfastighet icke i tillräcklig grad beaktat, huruvida

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

den bostadsförbättring som redan på ett tidigt stadium av ärendets handläggning

måste ha varit uppenbar även för lantbruksnämnden kunde anses

svara mot fastighetens framtida avkastning. Förevarande ärende utgör

enligt revisorernas mening ett så uppseendeväckande exempel på bristande

samarbete mellan de jordbrukspolitiska och de bostadspolitiska organen,

att revisorerna ansett sig böra upptaga ärendet till särskild behandling ur

just denna synpunkt. Även om den till fastigheten hörande mangårdsbyggnaden

vid tidpunkten för nämndens befattning med frågan om garantilån

till ägaren — som förvärvat fastigheten under förutsättning att han av

lantbruksnämnden skulle beviljas dylik garanti — uppenbarligen var i sådant

skick, att lantbruksnämnden borde ha insett att de sammanlagda

utgifterna för bostadshusets iståndsättning måste bli avsevärda •— sökandens

uppgift om att de skulle komma att uppgå till 500 kronor var minst

sagt orealistisk — borde lantbruksnämnden under alla förhållanden ha

tagit kontakt med länsbostadsnämnden för att närmare få bedömt, vilka

kostnader reparationen av mangårdsbyggnaden skulle medföra. Därest detta

ägt rum, måste lantbruksnämnden ha fält klart för sig att förutsättningar

för att jordbruket skulle ge tillräcklig avkastning för att giva sökanden

och dennes familj en rimlig försörjning icke förelågo. Genom lantbruksnämndens

åtgärder försattes nu de bostadspolitiska organen i ett tvångsläge;

ehuru dessa voro medvetna om de ekonomiska konsekvenserna av

bostadshusets iståndsättning, tvingades de medverka till alt söka giva ägaren

en människovärdig familjebostad. Den bedömning som länsbostadsnämnden

gjorde i fråga om de beräknade kostnaderna för ombyggnaden

visade sig visserligen icke hålla måttet; kostnaderna antogos av nämnden

komma att uppgå till 39 000 kronor mot i verkligheten 56 470 kronor. Detta

förhållande kan likväl icke utgöra den främsta anledningen till att ägaren

nödgades frånträda fastigheten. Enligt revisorernas mening hade nämligen

förutsättningar, oavsett hyggnadskostnadernas storlek, över huvud ej förelegat

för vederbörande att i längden försörja sig och sin familj på ifrågavarande

jordbruk.

Av den redogörelse som lämnats i det föregående framgår bl. a. att Fellingsbro

kommun, som gått i borgen för det förskott om 35 000 kronor som

ägaren till fastigheten erhöll för ombyggnaden, nödgats ersätta statsverket

detta belopp. En framställning från kommunen om att statsverket skulle

avskriva denna fordran har av Kungl. Maj:t lämnats utan bifall. I det

remissutlåtande som bostadsstyrelsen avgav över bl. a. kommunens framställning

härutinnan hette det, att frågan om och på vad sätt kommunen

borde hållas skadeslös horde upptagas senare. Någon tvekan om att kommunen

rättsligen var skyldig att till statsverket utgiva ifrågavarande belopp

föreligger icke. Enligt revisorernas mening kan det emellertid icke

vara staten värdigt att tvinga en kommun — utan att denna haft möjlighet

att påverka ärendets handläggning på ett tillräckligt tidigt stadium — att

ikläda sig en utgift som uppkommit på grund av en allvarlig felbedömning

från en statlig myndighets sida. Hade kommunen givits tillfälle därtill,

hade den med all sannolikhet avrått från investeringar i denna fastighet,

som icke var lämplig som självständig brukningsdel utan som redan vid

denna tidpunkt borde ha tillagts angränsande fastighet. Vidare må erinras

om att det i ärendet är ostridigt, att kommunen i föreskriven ordning övervakat

att givna anvisningar beträffande ombyggnaden iakttagits. Visserligen

har Kungl. Maj:t redan prövat frågan, huruvida kommunen skall

befrias från ersättningsskyldighet. Såvitt av handlingarna i ärendet framgår,

har Kungl. Maj :t vid sitt ställningstagande i ärendet dock ej erhållit

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

21

tillräcklig kännedom om de förhållanden som legat bakom kommunens

borgensåtagande. Med hänsyn härtill anse sig revisorerna böra föreslå, att

till kommunen återbetalas ifrågavarande belopp om 35 000 kronor jämte

ränta.

Utlåtanden ha avgivits av bostadsstyrelsen, statskontoret, lantbruksstyrelsen

och Fellingsbro kommun (Del II, s. 97—103).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Omständigheterna i förevarande fall, för vilka en ingående

redogörelse lämnats av revisorerna, äro enligt vad utskottet kunnat finna

sådana, att Fellingsbro kommun rimligtvis bör erhålla viss kompensation

för den förlust kommunen tillfogats. På av bostadsstyrelsen anförda skäl

synes kommunen böra själv svara för det ifrågavarande egnahemslånets

räntefria stående del, varför ersättningsbeloppet bör begränsas till (35 000

— 8 000 ==) 27 000 kronor. Utbetalningen torde lämpligen böra bokföras

på det under riksstatens femte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till kapitalmedelsförluster

och ränteeftergifter å vissa bostadsbyggnadslån.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må, i anledning av revisorernas förevarande

framställning, besluta att till Fellingsbro kommun i Örebro

län skall återbetalas ett belopp av 27 000 kronor.

14:o) Samernas bostadsfråga. Under socialdepartementet, § 14, ha revisorerna

förordat en allsidig prövning av samernas bostadsfråga (Del 1, s.

90—99).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 49, varom utskottet velat här

erinra.

15 :o) Utfallet av automobilskattemedlens specialbudget. Under kommunikationsdepartementet,

§ 15, ha revisorerna lämnat en redogörelse för utfallet

av automobilskattemedlens specialbudget (Del I, s. 100—104).

Utskottet. Vad i förevarande ärende blivit av revisorerna berört är icke

av beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande, vilket utskottet

får för riksdagen

anmäla.

16 :o) Mellanriksvägen över Storlien. Under kommunikationsdepartementet,

§ 16, ha revisorerna uttalat sig för att den ifrågavarande mellanriksvägen

snarast utbygges (Del I, s. 105—110).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

Revisorerna ha innevarande år besökt Jämtlands län och därvid bl. a.

tagit del av det pågående byggnadsarbetet på mellanriksvägen över Storlien

mot Trondheim, vilken innevarande höst öppnats för trafik.

Ifrågavarande vägbygge är givetvis avsett alt främja den normala samfärdseln

för befolkningen i de närmast berörda bygderna samt turistutbytet

mellan Sverige och Norge i denna landsdel. Det väsentligaste skälet

för vägens tillkomst har dock varit dess betydelse i beredskapshänseende.

Såväl då isläggning hindrar sjöfarten på östersjöhamnarna som i andra

tänkbara avspärrningsalternativ väntas mellanriksvägen öppna en värdefull

förbindelseled till hamnarna vid den året runt isfria Trondheimsfjorden.

\ ägföretaget utfördes under åren 1955—1958 och omfattar nybyggnad av

sträckan Enafors—Storlien—riksgränsen—Turifoss samt ombyggnad av

sträckan från Turifoss till Stjördal vid fjorden, sammanlagt 87 km, varav

21 km på svensk sida. Vägen har en körbanebredd av 6 m jämte vägrenar

och är konstruerad för en trafikbelastning av 10 tons axeltryck. Kostnaderna

ha uppgått till omkring 21 miljoner svenska kronor, varav den svenska

andelen uppgått till 14,7 miljoner kronor. Sistnämnda belopp motsvarar

kostnaderna för hela nybyggnadsdelen — såväl på svensk som på norsk

s>da — samt en del av kostnaderna för ombyggnad av den norska vägsträckan

Turifoss—Stjördal. Kostnadsfördelningen belyser den betydelse

som från svensk sida tillmätts företaget.

Emellertid är beträffande ifrågavarande vägföretag att märka, att vägens

fortsättning från Enafors österut mot Östersund icke på långt när motsvarar

den höga standard som kännetecknar den nya vägförbindelsen västerut.

Särskilt gäller detta den omkring 9 mil långa sträckan Staa—Nälden,

vilken till större delen är smal och krokig med dålig bärighet och stor tjälkänslighet

och som icke tillåter högre axeltryck än 6 ton. Ej ens på vintern,

då den frusna vägbanan eljest skulle kunna tåla ett förhöjt axeltryck, är

en tyngre trafik möjlig, emedan två på sträckan befintliga broar — över

Järpströmmen vid Järpen och över Indalsälven vid Staa — utgöra definitiva

hinder för ökad belastning.

Revisorerna befatta sig som regel icke med frågor angående den ordning

i vilken aktuella vägbyggnadsarbelen komma till utförande. Här som annorstädes

blir givetvis takten i vägarnas utbyggnad beroende av tillgång på

medel och arbetsresurser, varjämte en avvägning sker mot andra angelägna

arbeten. Med hänsyn till att mellanriksvägen äger speciell betydelse för

landet i dess helhet och då den tillkommit i främsta rummet av beredskapsskäl,

vilja revisorerna dock icke underlåta att fästa uppmärksamheten på

det mindre tillfredsställande läge i vilket denna vägplaneringsfråga befinner

sig. Då vägen för närvarande icke kan tagas i bruk för tung trafik, är

det uppenbart att det betydande belopp som nedlagts i vägföretaget icke

kommer till avsedd nytta. Det är önskvärt att planering och projektering

av återstående arbeten nu igångsättas och att dessa komma till utförande,

så snart tillgängliga resurser medgiva.

Utlåtanden ha avgivits av väg- och vaitenbyggnadsstyrelsen, riksnämnden

för ekonomisk försvarsberedskap och länsstyrelsen i Jämtlands län

(Del II, s. 120—124).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såsom framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens remissutlåtande

har styrelsen sin uppmärksamhet riktad på de förevarande vägfrågorna

och eftersträvar konsekvent att få fram erforderliga arbetsplaner.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

23

Särskilt må omnämnas att arbetena med de båda broar som skulle komma

att avlägsna de svåraste hindren för tung trafik på den aktuella vägsträckan

beräknas kunna påbörjas under innevarande år. Utskottet, som delar revisorernas

uppfattning om angelägenheten av det bär ifrågavarande vägbyggnadsföretaget,

har med anledning av vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

sålunda anfört ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet

förevarit för riksdagen

omförmäla.

17 :o) Vissa brobyggnader i Västerbottens län. Under kommunikationsdepartementet,

§ 17, ha revisorerna påtalat bristen på samarbete vid vissa

brobyggnader (Del I, s. 111—117).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Vattenfallsverkets utbyggnad av vattenkraften i Ångermanälvens huvudgren

omfattar bl. a. reglering av källsjöarna Malgomaj, Kultsjön och Ransaren

samt anläggande av Stalons kraftverk vid älvsträckan mellan de förstnämnda

båda sjöarna. Med en sådan utbyggnad följer regelmässigt behov

av omfattande, delvis tunga transporter, för vilka det svagt utvecklade vägnätet

i områdena på gränsen till fjälltrakterna alls icke är dimensionerat.

Till vattenfallsverkets förberedande åtgärder för vattenkraftutbyggnaden

hör därför i dylika fall att genom förstärkning eller nybyggnad av vägar

och broar säkerställa transporterna till arbetsplatserna. Normalt sker givetvis

denna upprustning av transportvägarna i samråd och samarbete med

vägmyndigheterna.

Revisorerna 1m i det föregående redogjort för tre olika fall, i vilka bättre

vägförbindelse varit erforderlig för vattenfallsverkets arbeten men någon

samordning med vägförvaltningens åtgärder icke kunnat åvägabringas.

Det första fallet avser en broförbindelse nära Malgomajsjöns utlopp. De

där befintliga äldre broarna över två grenar av Ångermanälven bära endast

ett axeltryck av 4 ton eller en högsta fordonsvikt av 10 ton. Ombyggnad i

enlighet med nutida krav har sedan länge varit aktuell; bl. a. var arbetet

medtaget i länets femårsplan för åren 1952—1956. Endast 200 meter uppströms

från dessa broar har vattenfallsverket under åren 1955— 1958 uppfört

regleringsdammen för Malgomaj. För transporterna såväl till detta

bygge som till byggnadsarbeten längre upp i älvsystemet har vattenfallsverket

emellertid fått använda sig av en tillfällig vägförbindelse jämte den

nu uppförda regleringsdammen över älven. Sedan regleringsarbetena på

platsen numera äro färdigställda, slutprojekterar vägförvaltningen de nya

broarna, och ombyggnaden väntas efter hand komma i gång. Det har därvid

icke ansetts möjligt att kombinera de båda anläggningarna, så att den närbelägna

dammbyggnaden med däri ingående bro kunnat användas för vägväsendets

behov.

Det andra fallet gäller en bro över Kultsjöån, d. v. s. den del av Ångermanälven

genom vilken vattnet från Kultsjön föres ned till Malgomaj. Även

här finnes en äldre bro, vilken dock bar samma begränsade bärighet som

de nyss nämnda. Då vattenfallsverket för byggnadsarbetena vid Stalons

kraftverk och Kultsjöns reglering har behov av en bro med långt högre

bärighet, har mellan vattenfallsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

träffats en överenskommelse att vägmyndigheterna skola planera

och uppföra en ny bro, vilken fyller såväl vattenfallsverkets behov under

byggnadstiden som vägväsendets krav på en framlida permanent bro. Kostnaderna

skola i huvudsak bestridas av vattenfallsverket. Då emellertid byg
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

gandet av denna bro ännu ej kommit i gång — upphandlingen pågick i november

1958, under det att arbetena på Stalons kraftverk och Kultsjöns

reglering påbörjades på våren samma år — har vattenfallsverket ej kunnat

vänta på den nya brons färdigställande. I stället har vattenfallsverket på

denna plats uppfört en tredje bro — en provisorisk broförbindelse med ca

40 tons bärighet — varvid från försvarsväsendet förhyrd krigsbromateriel

kommit till användning.

Slutligen ingår i den nu aktuella vattenkraftutbyggnaden även reglering

av sjön Ransaren, en källsjö belägen längre upp mot fjälltrakterna. Transportförbindelse

med byggnadsplatsen vid Ransaren har kunnat ordnas endast

genom att en befintlig väg kompletterats med en bro över det s. k.

Stornässundet vid Kultsjöns övre del. Länsstyrelsens beslut om byggande

av en bro på denna plats meddelades redan på 1930-talet, och arbetet intogs

i flerårsplanen för åren 1952—1956. överläggningar upptogos mellan vattenfallsstyrelsen

och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i syfte att få brobyggnadsarbetet

igångsatt i så god tid, att bron skulle kunna användas av

vattenfallsverket under tiden för arbetet vid Ransaren, men dessa överläggningar

ledde icke till resultat. Bland annat kunde enighet icke uppnås

om det belopp varmed vattenfallsverket borde bidraga till brobyggnadskoslnaderna.

Vattenfallsverket bedrev arbetet vid Ransaren under tiden från

våren 1952 till hösten 1955 och löste därvid transportfrågan genom att anordna

och driva en provisorisk färjförbindelse över sundet. Vägmyndigheterna

påbörjade därefter brobyggnaden i februari 1956 och bron togs i

bruk i november 1957.

Samarbete mellan vattenfallsverket och väg- och vattenbyggnadsverket

kan måhända i vissa fall erbjuda svårigheter. Vattenfallsverkets projekt

aktualiseras ofta med mycket kort varsel, och ovissheten rörande utfallet av

vattendomstolarnas domar eller Kungl. Maj:ts beslut i tillståndsärenden

kan medföra att vägfrågorna icke kunna i förväg bedömas, varigenom utrymme

för förberedelser i vanlig ordning icke föreligger. Härtill kommer att

de båda myndigheternas krav och synpunkter på en transportförbindelse

ofta icke sammanfalla. Det synes dock revisorerna uppenbart, att ett nära

samarbete är oundgängligen, tiödvändigt och att åsidosättande därav icke

är godtagbart.

I viss utsträckning ha uppkomna merkostnader vid nu nämnda byggnadsföretag

kunnat angivas med bestämda belopp. Sålunda beräknas kostnaderna

för den provisoriska bron över Kultsjöån till omkring 100 000

kronor och kostnaderna för anläggning och drift av färjan vid Stornässundet

till omkring 300 000 kronor. Härjämte kan det förutsättas, att åtskilliga

merkostnader uppkommit genom tidsförluster och förseningar som sammanhängt

med de provisoriska förbindelser man under byggnadstiden varit

hänvisad till, eller omvänt, att besparingar skulle ha kunnat vinnas om

man under byggnadstiden haft tillgång till färdigställda, fullt bärkraftiga

broar. Ehuru revisorerna icke ha kunnat ingå på en sådan detaljprövning

av nu nämnda byggnadsärenden, att det inbördes ansvaret mellan de berörda

myndigheterna kunnat fördelas, ha revisorerna likväl velat lämna en

redogörelse för dessa företag såsom exempel på bristande samarbete.

Utlåtanden ha avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt vattenfallsstyrelsen

(Del II, s. 124—127).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

25

Utskottet. Ur ekonomisk synpunkt är det otvivelaktigt av mycket stor betydelse,

att vid företag av den art som revisorerna berört i förevarande

sammanhang erforderligt samarbete kommer till stånd mellan vederbörande

statsmyndigheter. Då emellertid av remissutlåtandena torde framgå, att

de nu närmast aktuella ämbetsverken redan vidtagit åtgärder för att befästa

och fördjupa samarbetet sig emellan, har utskottet velat begränsa sig till

att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

18:o) Trådradionätets utbyggnad. Under kommunikationsdepartementet,

§ 18, ha revisorerna uttalat sig för en avveckling av trådradions vidare utbyggnad

(Del I, s. 118—133).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten

3 av sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 9, varom utskottet velat

här

erinra.

19 :o) Anläggande av nytt järnvägsspår vid Hallsberg. Under kommunikationsdepartementet,

§ 19, ha revisorerna framfört vissa kritiska synpunkter

på det ifrågavarande byggnadsföretaget (Del I, s. 134—143).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

I slutet av år 1957 påbörjade statens järnvägar anläggandet av det s. k.

åsbrospåret i anslutning till Hallsbergs järnvägsstation. Spårsystemet i

Hallsberg är för närvarande så anordnat, att den söderifrån ankommande

linjen Mjölby(Åsbro)—Hallsberg inlöper i personbangårdens östra ände.

Godstågen på denna linje måste för att nå rangerbangården — belägen norr

om spårsystemet -— överkorsa de spår som från personbangården leda österut

mot Stockholm och norrut mot Örebro. Det nu föreliggande utbyggnadsprogrammet

innebär att ett nytt spår för godstrafiken anlägges från

rangerbangården västerut; spåret dragés planskilt över linjen Hallsberg—

Laxå och därefter i huvudriktning söderut för att 3 km norr om Åsbro station

ansluta till det nuvarande spåret Hallsberg—Mjölby. Linjen Hallsberg

—Mjölby skulle alltså på en sträcka närmast Hallsberg bli dubbelspårig.

Det ena spåret — det nuvarande — ansluter till personbangården österifrån

och skulle för framtiden avses för persontåg. Det andra spåret — det

som nu bygges — skulle leda in till rangerbangården västerifrån och vara

avsett i första hand för godståg.

Det nya spåret har en längd av 7,6 km och utbygges med planfria korsningar

vid fyra olika punkter, dels vid skärningen med järnvägsspåret

Hallsberg—Laxå, dels vid de båda riksvägarna 6 och 8, dels vid en enskild

väg. Samtidigt hygges en anslutning mellan åsbrospåret och spåret Hallsberg—Laxå,

så att den planskilda korsningen mellan de båda spåren kan

utnyttjas även för godståg från rangerbangården mot Laxå. Kostnaderna

för arbetet beräknas uppgå till 8 miljoner kronor. Då företaget icke kunnat

beredas plats på statens järnvägars ordinarie investeringsprogram, igångsattes

det i slutet av år 1957 såsom statligt beredskapsarbete inom en kostnadsram

av 2,5 miljoner kronor. Denna del av arbetet beräknas vara färdig

år 1960.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

Statens järnvägars tekniska materiel undergår för närvarande en betydande

upprustning och modernisering i syfte att göra järnvägsdriften mera

lönsam på längre sikt. Under de senaste fem åren ha järnvägarnas investeringar

uppgått till mer än 1 1/2 miljard kronor. Upprustningsprogrammet

omfattar även bangårdarna, som under den gångna femårsperioden

krävt omkring 80 miljoner kronor. Bangården i Hallsberg har under de

senare åren utbyggts för omkring 5 miljoner kronor, och ytterligare arbeten

planeras för omkring 10 miljoner kronor. Härtill kommer det nyssnämnda

åsbrospåret för en kostnad av 8 miljoner kronor, d. v. s. för bangården

i Hallsberg en investering på sammanlagt 23 miljoner kronor.

Revisorerna ha tagit del av den planläggning som föregått beslutet om

anläggandet av åsbrospåret samt av de kalkyler och lönsamhetsberäkningar

som förutsättas ha legat till grund för bedömningen. Att företaget igångsatts

såsom statligt beredskapsarbete inverkar givetvis icke på de krav man

härvidlag bör kunna ställa. Vad gäller företagets planläggning i stort anse

sig revisorerna icke kunna underlåta att uttala tveksamhet om nödvändigheten

av att tillgripa ett så omfattande byggnadsprojekt för att underlätta

de tekniska svårigheterna med spårsystemet på Hallsbergs personbangård.

Det hade enligt revisorernas mening varit av värde om det funnits tillgång

till beräkningar rörande alternativa och enklare lösningar än den här valda,

som ju innebär anläggande av en lång och svårbyggd spårsträcka med

ett flertal kostnadskrävande planskilda korsningar. Otvivelaktigt kommer

åsbrospåret att medföra vissa fördelar vid tågföringen på Hallsbergs station,

men det bör beaktas att dessa fördelar äro relativt begränsade med hänsyn

till att spåret är avsett endast för godstågen på sträckan Hallsberg—

Mjölby, för närvarande vanligen 22 om dygnet.

I de kalkyler som av järnvägsstyrelsen framlagts för att belysa företagets

räntabilitet har vinsten av företaget angivits till omkring 300 000 kronor

om året, vartill kommer ett antal fördelar som icke kunnat till beloppet

bestämmas. I denna summa ingår emellertid en uppskattad vinst på 140 000

kronor, motsvarande ränta efter 7 procent på ett belopp av 2 miljoner kronor,

för vilket belopp personbangården i Hallsberg beräknats behöva ombyggas,

om ej åsbrospåret kommit till utförande. Det må i anledning härav

anmärkas, att man mot den på sådant sätt beräknade vinsten har att väga

räntekostnaden för den betydande investering som företaget nu medför

samt att vissa kostnader måste beräknas även för drift och underhåll av

det nya spåret.

Sammanfattningsvis vilja revisorerna framhålla, att det i ett fall som det

här förevarande och med hänsyn till företagets omfattning och karaktär

hade varit motiverat med en mera fullständig utredning rörande olika alternativa

lösningar samt mera klarläggande uppgifter om företagets lönsamhet

och ekonomiska konsekvenser.

Utlåtande har avgivits av järnvägsstyrelsen (Del II, s. 134—138).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandet.

Utskottet. I likhet med revisorerna är utskottet av den uppfattningen,

att det varit önskvärt om mera klarläggande uppgifter om det ifrågavarande

företagets lönsamhet och ekonomiska konsekvenser hade funnits tillgängliga.

Därmed hade icke minst underlättats möjligheten att upptaga

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

27

tänkbara alternativa lösningar till bedömning. Då emellertid järnvägsstyrelsen

förklarat sig ha för avsikt att i liknande fall för framtiden upprätta

sammanfattande redogörelser över alla föreliggande fakta, har utskottet velat

begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

20:o) Anordningar vid korsning mellan järnväg och väg. Under kommunikationsdepartementet,

§ 20, ha revisorerna förordat lättnader i fråga om

säkerhetsanordningarna vid vissa vägkorsningar (Del I, s. 144—151).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

I en kungörelse av år 1933 finnas utförliga bestämmelser meddelade rörande

de säkerhetsanordningar som det åligger järnvägs innehavare att

uppsätta vid korsning mellan järnväg och allmän väg eller enskild väg som

allmänneligen befares. Bestämmelserna innehålla i huvudsak att varningsmärke

är till fyllest, om den vägfarande enligt vissa normer har fri sikt

över en viss del av järnvägen, varierande efter tågets hastighet. I annat fall

fordras särskilda säkerhetsanordningar, exempelvis bom eller ljussignal, som

träder i funktion då tåg nalkas. Undantag från nämnda bestämmelser har

medgivits i ytterst ringa omfattning. Dock har Kungl. Maj:t beträffande

ett fåtal bandelar med ringa trafik medgivit avsteg från säkerhetsbestämmelserna,

varjämte järnvägsstyrelsen enligt erhållet bemyndigande medgivit

motsvarande lättnader beträffande industrispår och därmed jämförliga

bandelar. Dessa lättnader innebära som regel, att tåg stannar omedelbart

före korsning med allmän väg eller att det framföres över korsningen med

ytterst ringa hastighet.

Antalet korsningar i plan mellan statens järnvägar och för fordonstrafik

avsedda landsvägar uppgår till närmare 37 000, av vilka mer än 3 400 utgör

korsningar med allmänna vägar. Omkring 2 500 korsningar äro skyddade

av bommar eller grindar, vilka då tåg nalkas avstänga vägen, manövrerade

av särskild vaktpersonal eller från närbelägen station el. dyl. Omkring

1 500 säkerhetsanordningar bestå av automatiskt verkande ljus- och

ljudsignaler, i några fall av allenast endera av nämnda anordningar. Vid

övriga korsningar, vilka till övervägande del avse skärning med enskilda

vägar, äro endast varningsmärken anbringade. — Det må inskjutas att det

utöver här ifrågavarande varnings- och säkerhetsanordningar även ankommer

på vägväsendets företrädare att anbringa varningsmärken vid korsningar

mellan järnväg och väg som är upplåten för fordonstrafik.

Inom statens järnvägar pågår för närvarande ett omfattande utredningsarbete

rörande det ekonomiska resultatet av vissa mindre trafikerade banor

och bandelar i syfte att efter hand nedlägga sådan järnvägsdrift som

icke i längden är lönsam. I viss utsträckning har avvecklingen av svaga

banor redan påbörjats. Ofta kännetecknas sådana banor av att den begränsade

persontrafiken uppehälles av rälsbussar med ell fåtal turer om dagen.

Vad godstrafiken beträffar har styckegodset ofta överflyttats till lastbillinjer

som gå mer eller mindre parallellt med järnvägen; för vagnslastgodset

kan det vara tillräckligt med etl godståg om dagen, som växelvis trafikerar

banans båda riktningar. Dylika banor, som uppenbarligen icke äro

lönsamma, måsle givetvis efter hand nedläggas, i den mån bygdens trafikbe.

hov kan tillgodoses på annat såll och vägsystemet är rustat alt ta emot

en ökad fordonstrafik. Innan så sker är det emellertid ell allmänt intresse

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

att de svaga banorna drivas så ekonomiskt som möjligt, d. v. s. att banan

beredes tillfälle att behålla sina trafikinkomster och att alla möjligheter

till förenklingar och besparingar tagas till vara. Exempelvis må understrykas

att styckegodstrafik icke bör överflyttas till lastbil förrän detta medför

påtagliga ekonomiska fördelar.

Särskild uppmärksamhet kräva vidare de många fasta kostnader som

järnvägsdriften för med sig och som vid en bana med svagt driftresultat

komma att framstå som en starkt belastande faktor. Kostnaderna för bevakningen

vid vägkorsningar torde höra till denna typ av fasta kostnader,

som särskilt lämpa sig för en översyn i rationaliseringssyfte. Redan utbyte

av personalbevakade bommar mot automatiska signalanordningar torde på

längre sikt vara ägnat att medföra en viss besparing. Då det gäller banor,

vilkas livslängd redan kan förutses vara begränsad, torde det däremot vara

mera tveksamt om dylika åtgärder äro ekonomiska, detta med hänsyn till

att automatiska signalanordningar medföra avsevärda investeringskostnader,

vartill komma icke obetydliga kostnader för löpande kontroll och underhåll.

Enligt revisorernas mening är det förtjänt att övervägas, om man

icke vid nu ifrågavarande banor skulle kunna i större utsträckning pröva

systemet med sådana lättnader i fråga om säkerhetsanordningarna vid vägkorsningar

som redan gälla för vissa industrispår och liknande spårtyper

och som innebära, att tåget stannar framför vägkorsningen och därefter passerar

med mycket låg hastighet. Revisorerna vilja understryka att detta förslag

icke innebär någon eftergift i fråga om trafiksäkerheten. Enligt revisorernas

mening torde det föreslagna systemet tvärtom medföra mindre fara

för vägtrafiken än om tåget med hög hastighet passerar en vägkorsning där

vägtrafiken varnas med ljus och ljudsignaler. Att tågens gångtider något

förlängas på grund av stopplikt vid ett begränsat antal vägkorsningar synes

revisorerna härvidlag äga mindre betydelse i jämförelse med de fördelar

som slå att vinna, om ifrågavarande banor genom lämpliga rationaliseringsåtgärder

kunna drivas till lägre kostnader under sin återstående livstid.

Man torde vidare i ökad utsträckning böra pröva möjligheten att utnyttja

enklare signalanordningar, vilka manövreras av tågpersonalen.

Stundom torde även ökad säkerhet kunna åstadkommas genom röjningar

eller genom flyttning av binder som skymma sikten.

Utlåtanden ha avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och järnvägsstyrelsen

(Del II, s. 140—142).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såsom framgår av de i ärendet lämnade upplysningarna ha

järnvägsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillsatt en särskild

samarbetsdelegation för behandling av frågor rörande korsningar järnväg—

väg. Med anledning av revisorernas förevarande framställning har väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen som eget yttrande åberopat en inom nämnda delegation

utarbetad promemoria, vari bl. a. anförts att det vore av stor vikt att

ur trafiksäkerhetssynpunkt lämpliga rationaliseringsåtgärder i fråga om säkerhetsanordningarna

vid plankorsningar järnväg—väg vidtoges. Järnvägsstyrelsen

har för sin del förklarat sig beredd att i ökad omfattning pröva

det av revisorerna föreslagna systemet vid sådana järnvägslinjer, där trafi
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

29

ken kommer att helt eller delvis nedläggas under de närmaste åren. Med

hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet velat begränsa sig till att vad i

ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

21 :o) Aktiebolaget Trafikrestauranger. Under kommunikationsdepartementet,

§ 21, ha revisorerna framfört vissa synpunkter på det nämnda bolagets

rörelseutfall (Del I, s. 152—159).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Akiebolaget Trafikrestauranger bildades år 1939 såsom ett helt statligt

företag med uppgift att driva restaurangrörelse på statens järnvägars tåg,

stationer och färjor. Bolaget handhar även viss annan med huvuduppgiften

närbesläktad rörelse, såsom hotell, kiosker samt perrongförsäljning och tågservering.

Det bör dock anmärkas, att bolaget icke svarar för all sådan rörelse

på och i anslutning till järnvägen. Huvuddelen av stationernas hotell,

restauranger och kiosker är sålunda av statens järnvägar utarrenderad till

andra företagare, och även viss tågförsäljning går vid sidan av bolagets

verksamhet.

Ehuru Aktiebolaget Trafikrestaurangers bokslut under de senare åren utvisa

ett mindre överskott torde företaget, sett såsom en isolerad ekonomisk

enhet, icke kunna betecknas som vinstgivande. Bolagets arrendeavgift

till statens järnvägar för tillhandahållna lokaler, restaurangvagnar och

utrymmen i färjor m. m. samt för driften av dessa bestämmes nämligen

till ett belopp motsvarande i huvudsak hela det årliga nettot av rörelsen,

men detta belopp understiger årligen med åtskilliga miljoner kronor statens

järnvägars egna drift- och kapitalkostnader för de nyttigheter som

ställts till förfogande. Å andra sidan måste i sammanhanget beaktas, att

bolaget genom sin verksamhet medverkar till en ökning av statens järnvägars

trafikinkomster.

Revisorerna ha vid en granskning av rörelseutfallet vid bolagets försäljningsställen

funnit, att resultaten i förhållande till bruttoinkomsterna förete

stora skiftningar mellan olika orter och även på samma ort mellan olika

år. I viss utsträckning har detta förklarats därav, att vid de fasta anläggningarna

förändringar i driften förekommit och rationaliseringsåtgärder

vidtagits i syfte att på längre sikt vinna ett bättre affärsresultat. På några

orter synas emellertid resultatsiffrorna mer än annorstädes vara i behov

av en närmare granskning. Särskilt har uppmärksammats att restaurangrörelserna

i Stockholm och Malmö samt de i Stockholm och Göteborg baserade

restaurangvagnarna under en följd av år visat betydande underskott.

Vid Stockholms centralstation redovisas ett sammanlagt underskott,

som vid restaurangen uppgår till 768 000 kronor för åren 1952—1956 och

vid restaurangvagnarna till 1 605 000 kronor för åren 1952—1957. Under

sistnämnda tidsperiod visar restaurangen i Malmö ett sammanlagt underskott

av 230 000 kronor och restaurangvagnarna i Göteborg ett underskott

av tillhopa 124 000 kronor. Av det föreliggande redovisningsmaterialet vill

det synas, som om det gynnsammare resultatet av rörelserna vid byffcer,

kiosker och perrongförsäljningar finge bära förlusterna vid restauranger

och restaurangvagnar.

Det är enligt revisorernas mening synnerligen angeläget med en ingående

analys av orsakerna till nyssnämnda underskott samt ett klarare redovis
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

ningssystem för de olika rörelsegrenarna vid de tre större stationerna. Därest

det vid en utredning av dessa rörelsegrenars ekonomi skulle visa sig att

restaurangerna i Stockholm och Malmö icke äro lönsamma, kan det enligt

revisorernas mening ifrågasättas, huruvida tillräcklig anledning finnes att

fortsätta rörelserna i sin nuvarande form i dessa städer, vilkas centrala

delar äro väl rustade med näringsställen av god standard. Snarare torde

det kunna antagas att en utvidgning av byfférörelsen skulle tillgodose såväl

rimliga krav på service för den resande allmänheten som ekonomiska

synpunkter.

Även såvitt gäller restaurangvagnarna synas liknande synpunkter kunna

göras gällande. Såsom framgår av det föregående ha från bolagets sida vissa

omständigheter anförts som förklaring till att vagnrörelsen på vissa linjer

är lönsam och på andra icke. Revisorerna ha dock ej kunnat finna att så

stora skiljaktigheter i förutsättningarna för driften föreligga på olika håll,

att de redovisade differenserna kunna lämnas utan närmare utredning och

åtgärd. Det vill synas som om svårigheter föreligga att erhålla ett gynnsamt

utfall av vagnrörelsen på linjer, som föra restaurangvagnar med table

d’höte-måltider av traditionell typ, medan de mindre personalkrävande byffévagnarna

lämna bättre netto. Även beträffande vagnrörelsen synes man

därför böra överväga ett ökat utnyttjande av byfféservering.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, järnvägsstyrelsen, styrelsen för

AB Trafikrestauranger och Sveriges centrala restaurangaktiebolag (Del II,

s. 142—150).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I likhet med revisorerna finner utskottet det angeläget att,

såvitt gäller statens järnvägars tre största stationer, en ingående analys av

utfallet av den av AB Trafikrestauranger bedrivna rörelsen verkställes samt

att ett klarare redovisningssystem för de olika rörelsegrenarna kommer till

stånd. Det är visserligen riktigt att restaurangrörelsen i allmänhet haft att

brottas med stora svårigheter under senare år, men detta har, såvitt utskottet

kunnat bedöma, flerstädes mötts av rationaliseringsåtgärder från vederbörande

företagsledningars sida i syfte att söka anpassa verksamheten efter

de ändrade betingelserna. Ej heller det nära sambandet med den egentliga

järnvägsdriften kan enligt utskottets mening få vara ett hinder för att i

förevarande fall största möjliga kostnadstäckning eftersträvas, även om tillbörlig

hänsyn måste tagas till de speciella villkor under vilka framför allt

restaurangvagnsrörelsen arbetar.

Såsom framgår av de avgivna remissutlåtandena äro såväl järnvägsstyrelsen

som bolagsledningen medvetna om de föreliggande problemens betydelse.

Vissa rationaliseringsåtgärder ha också redan vidtagits och andra

ställts i utsikt. Utskottet förutsätter för sin del att arbetet härmed fullföljes

med all kraft under vederbörligt beaktande av de synpunkter revisorerna

anlagt på frågan. Av särskild vikt synes det vara att ett sådant redovisningssystem

kommer till stånd, att en rättvisande kostnadsjämförelse såväl

mellan olika rörelsegrenar som mellan olika år blir möjlig.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

31

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört.

22:o) Flygplats vid Umeå. Under kommunikationsdepartementet, § 22, ha

revisorerna framhållit angelägenheten av att klarhet snarast vinnes om

flygplatsens slutliga belägenhet (Del I, s. 160—166).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten

6 av sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 9, varom utskottet velat här

erinra.

23 :o) Vissa iakttagelser angående skatteuppbörden m. m. Under finansdepartementet,

§ 23, ha revisorerna lämnat en redogörelse för skatteuppbörden

och ingått på vissa därmed sammanhängande frågor (Del I, s. 167—- 187).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår inflöto under uppbördsåret

1957—58 såsom A-skatt 6 660 miljoner kronor och såsom B-skatt 2 983 miljoner

kronor, vilket innebär att jämfört med närmast föregående uppbördsår

A-skatten ökat med 579 miljoner kronor och B-skatten med 254 miljoner

kronor. Vidare uppgingo fyllnadsinbetalningarna för uppbördsåret 1957—58

till 695 miljoner kronor, varav 97 miljoner kronor utgjorde A-skatt och 598

miljoner kronor B-skatt. Av sistnämnda belopp avse 515 miljoner kronor

aktiebolag m. fl. juridiska personer samt 83 miljoner kronor i huvudsak

fysiska personer. Jämfört med närmast föregående uppbördsår ha fyllnadsinbetalningarna

ökat med 193 miljoner kronor. Resultatet av den ordinarie

uppbörden av preliminär B-skatt för uppbördsåret 1957—58, då 96,2 procent

inflöto, är i stort sett oförändrat jämfört med närmast föregående uppbördsår.

I fråga om resultatet av den ordinarie uppbörden av den kvarstående

skatten enligt 1957 års taxering må nämnas att inflytandeprocenten

uppgick till 84,5 procent, vilket innebär en försämring med inemot trekvarts

procent jämfört med den kvarstående skatten för närmast föregående taxeringsår.

Den kvarstående skatten enligt årets taxering beräknas såsom förut

nämnts uppgå till omkring 830 miljoner kronor och den överskjutande

preliminära skatten till omkring 839 miljoner kronor. Jämfört med de

uppgifter som vid motsvarande tidpunkt förra året förelågo i fråga om 1957

års taxering har den kvarstående skatten minskat med omkring 168 miljoner

kronor, medan överskottsskatten ökat med ca 150 miljoner kronor.

Ilen kvarstående skatten enligt årets taxering uppgår till omkring 8 procent

av den slutliga skatten. Enligt närmast föregående års taxering uppgick

den till omkring 10 procent av motsvarande slutliga skatt.

I anslutning till de sålunda lämnade uppgifterna ha revisorerna funnit

sig böra ingå på vissa spörsmål soin ha avseende å resultatet av skatteuppbörden.

Härom må anföras följande.

Revisorerna ha varit i tillfälle att taga del av länsstyrelsernas yttranden

över de i det föregående redovisade tabellerna och ha därvid uppmärksammat,

att vissa länsstyrelser i ganska stor omfattning tillgripit konkursförfarande

såsom ett medel att utfå restförd skatt. Vederbörande utmätningsmål!

och exekution sbiträden ha därjämte i ett mycket stort antal fall för
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

rättat utmätning av lös egendom hos de restförda skattskyldiga. Nämnda

förhållande ger revisorerna anledning framhålla, att det synes angeläget att

försäljning av utmätt gods sker snabbare än vad många gånger f. n. är fallet.

Såsom riksdagens revisorer tidigare erinrat är vidare en väsentlig förutsättning

för ett gott indrivningsresultat, alt tillgång finnes till ett tillräckligt

antal dugande och för sina uppgifter intresserade indrivningsmän. Det

skulle f. ö. ulan tvekan vara till fromma för indrivningsväsendet, om vissa

exekutionsbiträden finge ägna sig enbart åt indrivningsverksamhet. Revisorerna

ha även uppmärksammat att vissa svårigheter gjort sig gällande

att besätta sådana ledigblivna tjänster som äro förenade med indrivningsarbete.

Revisorerna finna det önskvärt att berörda förhållanden särskilt

beaktas av vissa pågående utredningar, nämligen 1955 års stadsutredning

samt den nyligen tillsatta kommittén med uppdrag att verkställa utredning

och framlägga förslag rörande eventuell omorganisation inom folkbokförings-

och uppbördsväsendet och därmed sammanhängande frågor.

Beträffande den kvarstående skatten, som enligt nu gällande regler förfaller

till betalning under uppbördsterminerna i mars och maj månader,

lia på vissa båll önskemål framförts om införandet av en gemensam restlängd

för båda uppbördsterminerna. Ur kostnadssynpunkt skulle en dylik

åtgärd för det allmänna otvivelaktigt vara till fördel. Med hänsyn till vikten

av att indrivningsförfarandet snarast möjligt kan igångsättas, vilket icke

minst är av betydelse i tider med vikande konjunkturer, anse sig revisorerna

likväl icke kunna förorda, att en sammanslagning av de båda uppbördsterminernas

rostlängder kommer till stånd. I detta sammanhang må

emellertid erinras om att i restlängderna för första uppbördstenninen i viss

omfattning uppföres belopp om en krona; detta beror i allmänhet på att

i det fall den kvarstående skatten uppgår till ojämnt belopp denna uppdelas

så, att under den första uppbördstenninen till betalning förfaller ett

belopp som motsvarar halva det kvarstående beloppet höjt till närmast hela

krontal, medan under den andra uppbördstenninen förfaller ett belopp som

är en krona lägre. I det fall vederbörande under första uppbördstenninen

av misstag betalar sistnämnda belopp, blir han restförd för en krona, vilket

i sin tur medför bl. a. merarbete för det allmänna. Det är därför önskvärt

att denna olägenhet elimineras, vilket kan ske på olika sätt. Revisorerna

förutsätta, att frågan uppmärksammas i samband med den översyn av

vissa uppbördsfrågor varom 1958 års B-riksdag i skrivelse till Kungl. Niaj:t

hemställt.

Enligt 10 § sista stycket uppbördsförordningen skall preliminär A-skatt

icke utgå å ersättning som utbetalas till person, vilken är i konkurs. Enligt

vad revisorerna erfarit kan denna bestämmelse medföra olämpliga konsekvenser

såväl för konkursgäldenären som för statsverket. Konkurser dra

ofta ut på tiden, och de flesta konkursgäldenärer torde under konkursen

inneha avlönade anställningar. Vid tidpunkten för konkursens avslutande

kan därför den resterande skatten vara betydande. Enligt revisorernas mening

böra ifrågavarande bestämmelser ändras på sådant sätt, att preliminär

A-skatt efter vederbörlig prövning kan utgå å ersättning som utbetalas till

person, vilken är i konkurs.

Vid debitering av slutlig skatt skall i vissa fall påföras ränta. I samband

därmed skall i den preliminära skatten ej inräknas sådan av den skattskyldige

erlagd preliminär skatt som inbetalts efter den 30 april året näst efter

inkomståret. I det fall taxeringsnämnd avviker från av den skattskyldige

lämnad deklaration, skall underrättelse härom vara den skattskyldige till

banda senast den 15 juli, varefter denne kan anföra besvär över taxerings
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

33

nämndens beslut senast den 15 augusti under taxeringsåret, bni sådan ändring

av den deklarerade inkomsten som här avses kan komma alt innebära

skyldighet att erlägga ränta å kvarstående skatt. Någon möjlighet att genom

fyllnadsinbetalning förhindra en dylik påföljd föreligger enligt gällande bestämmelser

icke i dessa fall. Denna påföljd kan därför komma att verka

stötande, om ändringen i deklarationen beror på förhållanden varöver deklaranten

icke kan anses råda. Det kan därför ifrågasättas en sådan komplettering

av gällande bestämmelser, att rätten till fyllnadsinbetalning vid

avvikelse från deklaration utsträckes till förslagsvis den 31 juli. Det må emellertid

erinras om att en skattskyldig redan enligt nu gällande föreskrifter

kan erhålla befrielse från honom eljest åliggande skyldighet att gälda ränta

å kvarstående skatt. Förutsättningen härför är bl. a. att särskild framställning

göres till länsstyrelsen i det län där räntan påförts. I anvisningarna

till 85 § uppbördsförordningen har som exempel på befrielsegrund f. ö.

nämnts just det fall, att den kvarstående skatten beror på att bcskattningsnämnd

frångått den skattskyldiges deklaration. Ifrågavarande möjlighet

torde emellerid icke i någon större utsträckning vara känd av de skattskyldiga.

Då en sådan regel som revisorerna nyss ifrågasatt kan komma att få

vissa icke önskvärda konsekvenser, synes det tills vidare vara tillräckligt att

vederbörande myndigheter ha sin uppmärksamhet riktad på här avsedda

fall och upplysa om möjligheten att efter särskild ansökan erhålla befrielse

från skyldighet att erlägga ränta.

Sammanfattningsvis få revisorerna sålunda hemställa, att här framförda

synpunkter i fråga om åtgärder i syfte att ernå ett förbättrat resultat av

skatteuppbörden måtte vinna beaktande.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, centrala

uppbördsnämnden, överståthållarämbetct, länsstyrelserna i Uppsala, Hallands

och Skaraborgs län samt 1955 års stadsutredning (Del II, s. 151—169).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde

få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I anslutning till den sedvanliga redogörelsen för skatteuppbörden

ha revisorerna ingått på vissa därmed sammanhängande speciella frågor.

Inledningsvis ha revisorerna sålunda på grundval av vissa inhämtade upplysningar

understrukit angelägenheten av alt försäljning av utmätt gods sker

snabbare än vad nu många gånger är fallet. Att dröjsmål på förevarande område

understundom kan leda till för statsverket otillfredsställande resultat

synes uppenbart. Såsom överståthållarämbetet i sitt remissutlåtande framhållit,

torde emellertid några generella direktiv angående försäljning av utmätt

gods icke kunna lämnas. Frågor om dylik försäljning synas därför även

framdeles böra prövas och avgöras under hänsynstagande till omständigheterna

i det enskilda fallet.

Revisorerna ha vidare ifrågasatt, om icke såsom en verksam åtgärd för

indrivningsverksamhetens effektivisering vissa exekutionsbiträden borde få

ägna sig enbart åt sådan verksamhet. Vad revisorerna därulinnan anfört har

understrukits av såväl centrala uppbördsnämnden som de i ärendet hörda

länsstyrelserna. Utskottet kan för sin del ansluta sig till revisorernas förslag,

:s Iiihang till riksdagens protokoll 0)59. 6 samt. Nr 87

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

att frågan upptages till närmare bedömning av 1955 års stadsutredning.

Även vissa andra frågor ha revisorerna av anförda skäl funnit böra uppmärksammas

i särskild ordning. Det gäller här närmast uppförandet på restlängderna

av belopp om allenast en krona samt uttagandet av preliminär

A-skatt av person i konkurs. Remissmyndigheterna ha i allmänhet biträtt revisorernas

förevarande förslag. Även utskottet anser de av revisorerna påtalade

olägenheterna böra elimineras. Det synes lämpligt att den ytterligare

utredning härutinnan som kan vara erforderlig sker i samband med den

översyn av vissa uppbördsfrågor varom 1958 års B-riksdag hemställt.

Revisorerna ha slutligen aktualiserat frågan, i vad mån skäl kunde anses

föreligga för en sammanslagning av de båda uppbördsterminernas restlängder

samt för utsträckning av tiden för fyllnadsinbetalning av preliminärskatt

vid avvikelse från deklaration. Några åtgärder i angiven riktning ha revisorerna

dock icke funnit sig kunna förorda. Under hänvisning jämväl till

vad bevillningsutskottet i sitt av årets riksdag godkända betänkande nr 9

i sistberörda fråga anfört vill utskottet ansluta sig till denna revisorernas

uppfattning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört.

24:o) Vissa organisationsfrågor inom skatteväsendet. Under finansdepartementet,

§ 24, ha revisorerna förordat en organisatorisk samordning av

vissa myndigheter på skatteväsendets område (Del I, s. 188—199).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Såsom framgår av den föregående redogörelsen föreslogo 1955 års taxeringssakkunniga,

att riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden och

kupongskattenämnden skulle sammanslås till en särskild riksskattestyrelse.

Denna skulle ha till uppgift att vara rådgivande och vägledande rörande

tillämpningen av taxeringsförordningen samt de skatteförfattningar enligt

vilka taxering verkställes enligt förordningen; på styrelsen skulle även ankomma

att samordna taxeringskontrollen samt att meddela förhandsbesked

i taxeringsfrågor. Förslaget ställdes emellertid av föredragande departementschefen

vid anmälan av propositionen 1956: 150 med förslag till taxeringsförordning

m. m. på framtiden.

Under senare år har ett relativt livligt reformarbete pågått på skatteområdet.

Åtskilliga förändringar ha vidtagits i bl. a. kommunalskattelagen,

varjämte en ny taxeringsförordning utfärdats. Härvid har huvudsyftet varit

att skapa ökad effektivitet i taxeringsarbetet med sikte främst på en förbättrad

granskning av svårkontrollerade deklarationer men även att tillgodose

de skattskyldigas krav på ett förbättrat rättsskydd. Oavsett politisk

uppfattning har också allmän enighet rått om att alla åtgärder som rimligen

kunna vidtagas för att i tekniskt avseende underlätta allmänhetens

och myndigheternas arbete på skatteområdet böra vidtagas.

Enligt revisorernas mening får som ett led i dessa strävanden jämväl ses

taxeringssakkunnigas förut omnämnda förslag om ett sammanförande av

riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden

till en riksskattestyrelse. Icke minst med hänsyn härtill finns det an
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

35

ledning beklaga, att de sakkunnigas förslag icke redan upptagits till slutlig

prövning. Såsom även framhölls i den nyss omnämnda propositionen måste

det vidare anses rationellt och på längre sikt medföra besparingar, om man

så långt som möjligt sammanför centralt handlagda uppgifter på beskattningsväsendets

område inom ett och samma organ. Revisorerna ha därför

funnit sig böra aktualisera frågan om ett förenhetligande av de myndigheter

som ha att ombesörja dessa uppgifter. Till att börja med må då erinras

om att taxeringssakkunnigas berörda förslag tillstyrktes av bl. a. myndigheter

med god överblick över förvaltningen, såsom statskontoret och statens

organisationsnämnd, medan de närmast berörda ställde sig avvisande.

De göromål som bestridas av nu ifrågavarande myndigheter avse i stor

utsträckning olika sidor av beskattningsväsendet. Denna omständighet förändrar

dock icke det faktum, att arbetsuppgifterna rent principiellt äro av

likartat slag; gemensamt för myndigheterna är nämligen att de skola tillse

att beskattningen i olika avseenden och ur olika synpunkter blir riktig och

rättvis. Ett så nära samarbete som möjligt mellan de tjänstemän som ha

att tillgodose dessa intressen måste framstå såsom önskvärt. Visserligen

förekommer redan nu samråd och även formligt remissförfarande mellan

de olika organen i gemensamma frågor, men detta samarbete kan uppenbarligen

icke bidraga till en lika ändamålsenlig handläggning av de olika

ärendena som den som kan äga rum inom ramen för ett enda organ under

ledning av en enda chef. Då man har att taga ställning till frågan om en

sammanslagning av ifrågavarande myndigheter, bör enligt revisorernas mening

även beaktas att desamma upprätthålla en icke obetydlig kontakt med

allmänheten. För denna måste det uppenbarligen vara till gagn att kunna

vända sig till så få myndigheter som möjligt i frågor som röra beskattningen.

Några principiella skäl mot att sammanföra de centralt verksamma organen

på skatteområdet till ett enda kunna knappast anföras. Visserligen

framfördes vid remissbehandlingen av taxeringssakkunnigas förslag den

invändningen, att det föreslagna organets chef skulle få en dubbelställning

såsom dels ordförande i ett dömande organ och dels målsman för den fiskaliska

verksamheten. I detta hänseende torde emellertid få erinras om att

riksskattenämnden redan nu har uppgifter i fråga om taxeringskontrollen.

Denna anordning har, såsom föredragande deparementschefen anförde vid

anmälan av den förut nämnda propositionen, icke föranlett någon kritik.

Departementschefen tilläde, att han icke skulle finna olämpligt, om ledningen

och övervakningen på föreslaget sätt lades i händerna på en verkschef

med väsentligen dömande funktioner. En sådan ordning skulle kunna

sägas ligga i linje med strävandena på olika rätt sområden att ställa användningen

av utredningsmedel under domstolsinässig kontroll. Såsom departementschefen

iiven underströk äro dessa problem i huvudsak desamma,

vare sig man bibehåller riksskattenämnden i nuvarande form eller inordnar

den i ett större sammanhang.

Revisorerna anse således, att taxeringssakkunnigas förslag om tillskapandet

av en central myndighet för nu ifrågavarande ändamål på nytt bör

prövas. Delta förslag, som innefattade en sammanslagning av riksskattenämnden,

centrala uppbördsnämnden och kupongskattenämnden, går emellertid

enligt revisorernas mening knappast tillräckligt långt. Såsom framgår

av det föregående finnas nämligen utöver nyssnämnda myndigheter ytterligare

sådana med centrala uppgifter på beskatlningsväsendcts område. Det

kan sålunda ifrågasättas, huruvida icke i fortsättningen det bör ankomma

på det nya organet att utfärda de anvisningar m. m. som röra uppbörds
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

förfarandet och som det nu enligt föreskrifter i särskilda författningar

åligger riksräkenskapsverket att lämna. Denna verksamhet ansluter sig

nämligen väl till de göromål som i övrigt skulle ankomma på det nya organet.

Vidare finnas en sjömansskattenämnd och ett sjömansskattekontor,

förlagda till Göteborg. Skäl kunna anföras för att inordna även dessa organ

i den nya centrala myndigheten. Med hänsyn till att de så nyligen organiserats,

torde dock lämpligen ytterligare erfarenheter böra avvaktas, innan

denna fråga slutligt prövas. Om av revisorerna här förordade eller ifrågasatta

åtgärder vidtagas, skulle till det nya centralorganet komma att på

ett ändamålsenligt sätt koncentreras i stort sett samtliga de uppgifter som

nu ankomma på centrala myndigheter i fråga om den direkta beskattningen.

Hur det nya centralorganet i detalj skall organiseras och om det skall ha

karaktär av styrelse eller nämnd, härpå ha revisorerna icke ansett sig böra

närmare ingå. Organisationsformen torde f. ö. i stort sett giva sig själv

med hänsyn till de tillämnade uppgifterna. Revisorerna vilja dock framhålla,

att i likhet med vad som f. n. gäller bl. a. beträffande riksskattenämnden

företrädare för olika intressen böra knytas till den nya myndigheten

med uppgift att deltaga i avgörandet av viktigare spörsmål. Med hänsyn

till att myndigheten kommer att handlägga frågor som beröra skilda

intresseområden torde det vara lämpligt att låta dessa representeras av

olika personer, beroende på ärendenas natur.

Sedan revisorerna tagit ställning till de i det föregående aktualiserade organisationsförslagen,

har Kungl. Maj:t genom beslut den 30 oktober 1958

bemyndigat chefen för finansdepartementet att tillkalla särskilda utredningsmän

med uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag rörande

eventuell omorganisation inom folkbokförings- och uppbördsväsendet

och därmed sammanhängande frågor. Till grund för utredningen skall

bl. a. ligga en promemoria i ämnet från statens organisationsnämnd. I

denna ifrågasättes, jämte annat, huruvida icke centrala uppbördsnämnden

bör uppgå i ett centralorgan för folkbokföring och uppbörd. Då frågan härom

utgör en del av de av revisorerna här berörda spörsmålen, torde det

vara lämpligt att utredningsmännen vid fullgörandet av sitt uppdrag pröva

de organisatoriska frågorna jämväl i ljuset av vad revisorerna i det föregående

anfört rörande önskvärdheten av en närmare samordning av de

centrala organen för den direkta beskattningen.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, statens

organisationsnämnd, riksskattenämnden, centrala uppbördsnämnden, kupongskaitenämnden,

sjömansskattenämnden, överståthållarämbetet, länsstyrelserna

i Stockholms, Jönköpings, Göteborgs och Bohus samt Kopparbergs

län ävensom av uppbördsorganisationskommittén (Del II, s. 169—

179).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såsom revisorerna själva erinrat ha i slutet av föregående år

tillkallats särskilda utredningsmän med uppdrag att verkställa utredning

och framlägga förslag rörande eventuell omorganisation inom folkbokförings-

och uppbördsväsendet och därmed sammanhängande frågor. Då ut
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

37

skottet förutsätter att de nämnda utredningsmännen, vilka antagit benämningen

uppbördsorganisationskommittén, komma att närmare pröva de av

revisorerna i förevarande sammanhang aktualiserade organisationsproblemen,

har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen
omförmäla.

25:o) Tullrestitutionsförfarandet för statliga myndigheter m. m. Under finansdepartementet,

§ 25, ha revisorerna förordat en översyn av gällande

system för tullrestitution (Del I, s. 200—206).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Under de förutsättningar och villkor som angivas i en särskild förordning''

med därtill hörande författningar kan restitution av tull erhållas.

Den allmänna bakgrunden till dessa bestämmelser är, att man därigenom

vid sidan av andra medel velat bereda transithandeln och exportindustrien

ökade möjligheter att konkurrera på världsmarknaden.

Inledningsvis ha redovisats de olika slag av restitution som förekomma,

varvid uppmärksamhet särskilt ägnats varvsindustrirestitutionen sådan

denna tillämpas för de statliga myndigheternas del. Vad i det följande anföres

härom har emellertid till väsentlig del avseende jämväl å andra restitutionsformer,

i den mån dessa beröra den statliga verksamheten.

Den nuvarande förordningen om tullrestitution tillkom år 1929. Det förslag

som låg till grund för "förordningen byggde framför allt på den uppfattningen,

att förfarandet i avsevärt högre grad än dittills varit fallet

borde baseras på förtroende för den enskilde näringsidkaren, vilkens kvalifikationer

med avseende å redbarhet och lämplighet i övrigt för erhållande

av restitutionsrätten därför skulle underkastas en noggrann prövning,

innan dylik rätt medgåves. Vid anmälan av propositionen i ämnet

uttalade föredragande departementschefen, att de då gällande bestämmelserna

vore alltför stela och komplicerade för att tillfredsställa moderna

krav på ett smidigt och i övrigt ändamålsenligt restitutionsförfarande. Det

förslag som förelädes riksdagen och sedermera godkändes av denna ansågs

tillfredsställa de krav som ur olika synpunkter kunde uppställas.

Ovan har lämnats en redogörelse för handläggningen av ärenden avseende

varvsindustrirestitution. Av denna redogörelse och av de uppgifter

revisorerna i övrigt inhämtat framgår, att förfarandet är mycket omständligt

och förorsakar en stor mängd administrativt arbete. Till ytterligare

belysning härav må nämnas att revisorerna varit i tillfälle att taga del av

ett s. k. avräkningsdiarium vid Stockholms örlogsvarv. Däri har närmare

studerats ett restitutionsärende som omfattat 41 poster, var och en upptagande

ett flertal varuslag, ofta med olika statistiska nummer, med restitutionsbelopp,

varierande mellan 40 öre och 2 197 kronor 77 öre; flertalet

poster äro av relativt ringa storlek. Del sammanlagda belopp som skulle

restitueras utgjorde 16 196 kronor 2 öre. De sålunda gjorda iakttagelserna

ge revisorerna anledning konstatera, alt det bestyr som handläggningen

av ett dylikt ärende förorsakar ej synes stå i rimligt förhållande till de

restituerade beloppens storlek. Då man har att bedöma innebörden av de

nuvarande bestämmelserna i ämnet, bör vidare beaktas all dessa i bokföringshänseende

för den myndighet som skall bevaka att restitution erhålles

medför elt både tidsödande och komplicerat arbete, som för ett

enda ärendes skull kan utsträckas till en tidrymd uppgående till tio år.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

De motiv som åberopades vid tillkomsten år 1929 av den alltjämt gällande

tullrestitutionsförordningen och som i huvudsak inneburo krav på

ett smidigt och i övrigt ändamålsenligt restitutionsförfarande kunna enligt

revisorernas uppfattning med minst samma styrka även i dag åberopas

till stöd för enklare och mera rationella handläggningsformer. Även om

förfarandet givetvis delvis förändrats under de 30 år som snart förflutit

sedan förordningens promulgation, kvarstår det dock i huvudsak oförändrat.

Det ligger enligt revisorernas mening i sakens natur, att ett förfarande

som år 1929 ansågs uppfylla dåtida krav på ändamålsenlighet i våra dagar

måste anses föråldrat. Därtill kommer att det vill förefalla, som om vissa

tullmyndigheter i sin strävan efter att tillgodose de fiskaliska intressena

gå alltför långt i sitt nit. Det kan sålunda knappast anses nödvändigt att

kräva, vilket faktiskt förekommit, att en statlig myndighet med exakta

uppgifter skall styrka den längd ett fartyg håller; en uppgift helt allmänt

om att fartyget hade en större längd än den som är stadgad för rätt till

restitution godtogs sålunda icke. Elt annat exempel i detta hänseende utgör

det förut omnämnda fallet, där en icke obetydlig skriftväxling förekommit

på grund av att speditören råkat angiva Stockholms örlogsvarv

som importör i stället för marinförvaltningen; det aktuella beloppet utgjorde

15 kronor 30 öre.

En huvudtanke bakom förordningens bestämmelser var såsom nämnts

förtroende för den enskilde näringsidkare som efter vederbörlig prövning

av tullverket skulle tillerkännas rätten till tuilrestitution. Enligt revisorernas

mening måste det i och för sig anses anmärkningsvärt, att en ordning

som grundas på förtroende parterna emellan skall nödvändiggöra så rigorösa

bestämmelser som här är fallet. Med särskild styrka framträder detta

förhållande när fråga är om ett mellanhavande statliga myndigheter emellan.

Det må f. ö. erinras, att de motorreservdelar som exempelvis örlogsvarven

importera kunna utnyttjas endast för marinen tillhöriga fartyg och

således icke kunna säljas till andra förbrukare.

Revisorerna ha för sin del kommit till den bestämda uppfattningen, att

bestämmelserna på förevarande område böra ersättas av nya sådana, vilka

under hänsynstagande även till tullverkets berättigade intressen tillgodose

nutida krav på en enkel och smidig administration. Olika möjligheter äro

härutinnan tänkbara. Den enligt revisorernas mening närmast till hands

liggande lösningen är att införa en sådan ordning, att det vid införtullningen

av vederbörande myndighet skriftligen försäkras, att den importerade

materielen uteslutande kommer att användas för sådant ändamål,

att tull slutligt ej skall utgå. Någon tull skulle vid sådant förhållande ej

behöva uttagas. Härigenom skulle det arbete som nu måste utföras med

erläggande av tull, ifyllande av blanketter, vidtagande av olika bokföringstransaktioner

o. s. v. bortfalla. Rationaliseringsvinsten skulle utan tvekan

bli betydande och detta icke blott för de importerande myndigheterna utan

även för tullverket, för vilket den nuvarande ordningen måste vara både

tidsödande och kostsam.

Vad här anförts tager som nämnts sikte på det förfarande som sammanhänger

med tillämpningen för de statliga myndigheternas del av bestämmelserna

om restitution och då i första hand varvsindustrirestitution.

Det hör emellertid framhållas, att man enligt vad revisorerna inhämtat även

inom exportnäringen finner den tillämpade redovisningsmetodiken betungande.

Det anses alt denna i vissa fall är så kostnadskrävande, att restitutionsmedgivandet

ur samhällsekonomisk synpunkt ter sig meningslöst.

Även om på detta område delvis andra synpunkter än de förut anförda;

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

39

måste göra sig gällande, kanske framför allt ur tullverkets synpunkt, synes

mycket av vad som ovan framhållits därför kunna åberopas till stöd

för enklare regler över huvud på detta område. Då man bedömer frågan

om tullrestitutionsförfarandet bör man enligt revisorernas uppfattning vidare

beakta, att den nya tulltaxan, som träder i kraft den 1 januari 1959

och som innebär ett värdetullsystem, torde komma att medföra en ytterligare

kompilering av redovisningen i samband med tullrestitutionen. Det

framstår därför såsom angeläget, att man söker åstadkomma ett enklare

system i fråga om hela restitutionsförfarandet.

Tilläggas må att ett eventuellt genomförande av ett europeiskt frihandelsområde

uppenbarligen kan komma att påverka frågan om tullrestitutionen.

Med hänsyn till att det torde komma att dröja viss tid innan ett sådant

frihandelsområde kan införas och alt detta berör endast .en del av den

svenska handeln, böra förhandlingarna om frihandelsområdet och därmed

sammanhängande problem enligt revisorernas mening icke få utgöra hinder

för att spörsmålet om ett enklare och smidigare förfarande beträffande

handläggningen av tullrestitutionsärenden nu aktualiseras. Revisorerna

få därför föreslå, att frågan härom snarast upptages till prövning.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, marinförvaltningen,

flygförvaltningen, statskontoret, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen,

kommerskollegiet och Sveriges allmänna exportförening (Del II, s. 180

194).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Av vad såväl revisorerna som remissinstanserna anfört finner

utskottet behovet av en genomgripande förenkling av det nuvarande tullrestitutionsförfarandet

vara klarlagt. I första hand torde detta gälla för de

statliga myndigheternas vidkommande, men även i övrigt synes ett smidigare

system böra eftersträvas. Utskottet anser för sin del rationaliseringsbehovet

i berörda avseende så trängande, att frågan bör upptagas till prövning

oavsett föreliggande planer på en nordisk tullunion eller ett europeiskt

frihandelsområde.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

26 :o) Vissa författningar som reglera förvaltningsverksamheten. Under finansdepartementet,

§ 26, ha revisorerna uttalat sig för att vissa angivna

författningar nedbringas till antal och omfattning (Del I, s. 207—211).

Revisorerna lia därvid gjort följande uttalande.

Åtskilliga bestämmelser finnas meddelade, som reglera den statliga verksamhetens

form och innehåll. För de administrativa myndigheterna ha de

grundläggande föreskrifterna härutinnan upptagits i verksstadgan och vederbörande

instruktioner. Utöver dessa föreskrifter ha i skilda sammanhang

utfärdats regler som avse mera speciella förhållanden, exempelvis

medelsredovisning, upphandling m. m. I syfte att erhålla en uppfattning

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

om vilka författningar som gälla rörande verkställande av utbetalningar,

bokföring och revision ävensom upphandling och arbeten för statens behov

m. m. ha revisorerna i dessa ämnen upprättat vissa sammanställningar,

som redovisats i det föregående. Dessa göra icke anspråk på att upptaga

sarri=tliga de bestämmelser på förevarande områden som finnas utfärdade

— åtskilliga föreskrifter äro sålunda meddelade i andra sammanhang än

de här avsedda — men sammanställningarna torde dock kunna giva en

bild av förhållandena i berörda avseenden.

Vad som vid ett studium av författningsförteckningarna främst faller i

ögonen är omfattningen av bestämmelserna. Enbart sammanställningen av

dem som röra verkställande av utbetalningar m. m. upptager närmare ett

80-tal. Härtill kommer att föreskrifterna i fråga delvis äro av mycket gammalt

datum. De äldsta här redovisade datera sig sålunda från år 1830 och

gälla behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål.

Då man närmare granskar ifrågavarande sammanställningar, framstår

det vidare som anmärkningsvärt, att föreskrifter i alldeles likartade

ämnen meddelats i ett flertal författningar. Som exempel härutinnan må

anföras att ovan upptagits sju olika författningar, som avse utgallring av

handlingar. Det ligger i sakens natur att bestämmelser, vilka som här är

fallet tillkommit vid skilda tidpunkter men likväl reglera likartade förhållanden,

måste utgöra ett mycket svåröverskådligt författningsmaterial.

Även om omfattningen av detta till en del kan förklaras av att" det avser

skilda förvaltningsområden, måste de nuvarande förhållandena te sig allt

annat än tillfredsställande.

Enligt revisorernas mening bör det vara möjligt att väsentligt nedbringa

både antalet och omfattningen av dessa bestämmelser. En detaljerad genomgång

av dem bör fördenskull snarast komma till stånd i angivet syfte.

Denna genomgång bör likväl icke allenast vara av formell art utan även

ha till ändamål att förenkla och i möjligaste mån för olika delar av förvaltningen

förenhetliga här avsedda bestämmelser. Målet bör vara att till

komplettering av verksstadgan och vederbörande verks instruktioner åstadkomma

ett slags ordningsstadga för rikets ämbetsverk, som upptager föreskrifter

om medelsredovisning, revision, viss upphandling, gallring av handlingar

m. m. Revisorerna föreslå därför, att åtgärder i här angivet syfte

snarast måtte vidtagas.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen,

statskontoret, riksräkenskapsverket, statens sakrevision, statens organisationsnämnd,

riksarkivet och utredningen angående redogöraransvaret

m. m. (Del II, s. 194—206).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Det övervägande flertalet remissmyndigheter ha biträtt revisorernas

förslag om en systematisk genomgång av här avsedda förvaltningsföreskrifter

i syfte att nå fram till förenklingar och större enhetlighet.

Även utskottet finner behovet av en sådan översyn väl styrkt. Hur

långt arbetet med att förenkla och förenhetliga bestämmelserna bör drivas

är dock i viss mån en öppen fråga och får enligt utskottets mening bli

beroende av rent praktiska överväganden. Att, såsom viss remissmyndighet

förordat, för ändamålet tillkalla särskilda sakkunniga synes knappast

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

41

erforderligt. Mest ändamålsenligt torde vara att den ifrågavarande översynen

anförtros statens sakrevision eller statens organisationsnämnd, som

under arbetets gång synes böra samråda med vederbörande fackmyndigheter.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,

att Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

27 :o) öreslös redovisning. Under finansdepartementet, § 27, ha revisorerna

föreslagit att förutsättningarna för en övergång till öreslös redovisning

inom statsförvaltningen närmare prövas (Del I, s. 212—217).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår har på vissa håll inom

det privata näringslivet en icke oväsentlig förenkling av kontorsarbetet

kunnat åstadkommas genom att öretalen slopats inom redovisningen. Så

har skett i fråga om bl. a. avlöning, kostnadsbokföring, fakturering m. in.

De erfarenheter som hittills vunnits härutinnan äro goda; liknande rön

ha f. ö. gjorts även utomlands. Enligt en uppgift i en facktidskrift på området

har ett företag i Amerikas Förenta Stater genom att införa ett motsvarande

redovisningssystem kunnat minska antalet anställda på bokföringsavdelningen

med femton procent och reducera bokföringens totala

kostnader med omkring tio procent.

Inom den svenska statsförvaltningen ha som bekant i vissa speciella

fall vidtagits liknande åtgärder; härvidlag må särskilt erinras om att den

statliga inkomstskatten numera uträknas i hela kronor. I övrigt tillämpas

emellertid beträffande såväl redovisningen av till staten inflytande inkomster

som bokföringen av utgifter på riksstatsanslag och därtill hörande

hjälpkonton ett system, omfattande även öresbelopp. Av förklarliga skäl

förefinnes icke någon exakt uppgift om storleken av det antal poster som

dagligen uträknas, kontrolleras och bokföras inom statsförvaltningen. Det

är dock uppenbart att antalet sådana redovisningstransaktioner måste vara

högst betydande. Därav följer i sin tur, att jämväl den belastning på det

kamerala arbetet som medtagandet av öresbelopp utgör måste ha en avsevärd

omfattning.

Enligt revisorernas mening bör det emellertid vara möjligt att mera allmänt

övergå till ett system med öreslös redovisning inom den statliga förvaltningen.

Genom en sådan övergång skulle framför allt den fördelen

uppnås, alt man kunde rationalisera redovisningsförfarandet och därmed

i icke ringa grad även minska administrationskostnaderna. Revisorerna

vilja härutinnan hänvisa till den erfarenhet som vunnits inom det privata

näringslivet och för vilken redogjorts i del föregående. Därutöver torde

få erinras om de stora vinster i olika avseenden som den öreslösa redovisningen

medför vid användningen av moderna kontorsmaskiner. Det kan

vidare antagas, att genomförandet av ifrågavarande ordning skulle uppmuntra

såväl kommuner som ytterligare privatföretag att följa samma väg.

Åtgärden skulle således få icke blott statslinansiell utan även samhällsekonomisk

betydelse. Revisorerna förbise icke, att vissa svårigheter kunna

vara förbundna med en dylik övergång; dessa svårigheter böra dock icke

överbetonas. Det är också givet att systemet icke kan genomföras i ett

sammanhang, utan detta får ske successivt eller en i förväg uppgjord plan.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anse sig revisorerna böra

föreslå, att förutsättningarna för en övergång, helt eller delvis, inom statsförvaltningen

till öreslös redovisning närmare prövas. Denna prövning synes

lämpligen kunna ske genom en expertgrupp, sammansatt av representanter

för statens organisationsnämnd och de närmast berörda verksmyndigheterna.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen,

telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket,

statens organisationsnämnd, generaltullstyrelen och kommerskollegiet

(Del II, s. 206—216).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såsom framgår av remissutlåtandena har redan inom skilda

grenar av statsförvaltningen, delvis i anslutning till revisorernas förevarande

framställning, genomförts ett system med öreslös redovisning. På något

undantag när ha också de i ärendet hörda myndigheterna understrukit de

fördelar som stå att vinna genom en mera allmän övergång till ett dylikt

system, samtidigt som de därmed förknippade problemen och svårigheterna

belysts. Av vad sålunda anförts har utskottet för egen del bibragts

den uppfattningen, att åtgärder i det av revisorerna angivna syftet skulle

komma att medföra betydande rationaliseringsvinster. Självfallet måste,

för att effekten skall bli den avsedda, borttagandet av öresbeloppen i görligaste

mån ske redan i det till grund för redovisningen liggande primärmaterialet

och andra därmed jämförliga handlingar. I sistnämnda avseende

vill utskottet särskilt erinra om statligt fastställda taxor samt över huvud

taget författningsföreskrifter av kameral innebörd.

Under åberopande härav vill utskottet tillstyrka, att förutsättningarna

för en övergång — helt eller delvis -— till öreslös redovisning inom statsförvaltningen

närmare prövas. Huruvida detta lämpligen bör ske genom

en expertgrupp, på sätt revisorerna föreslagit, eller i annan ordning undandrager

sig dock utskottets bedömande. Härutinnan torde få ankomma på

Kungl. Maj :t att närmare överväga den mest ändamålsenliga formen för

undersökningens bedrivande.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

28 :o) Redovisningen av vissa småbelopp inom statsförvaltningen. Under finansdepartementet,

§ 28, ha revisorerna ansett en reglering av vissa bagatellbelopps

redovisning m. m. erforderlig (Del I, s. 218—223).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Enligt vad revisorerna kunnat konstatera förekommer det inom försvaret,

att ett betydande arbete nedlägges på exempelvis att rätta felkonte
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlutande nr 87 år 1959

43

ringar avseende ringa belopp, att erinra om smärre felaktigheter i medelsoch

materielräkenskaper utan att en anmärkningsprocess i egentlig mening

föreligger, att utställa krav på obetydliga fordringar försvarets myndigheter

emellan o. s. v. I det föregående ha anförts några belysande exempel

på angivna förhållanden. Här må allenast erinras om att Wendes artilleriregemente

vid ett tillfälle utställt en räkning på armétygförvaltningens

inköpsavdelning på 20 öre samt att Karlstads fo-stab vid ett annat tillfälle

nödgats verkställa en omföring med anlitande av icke mindre än 15

bokföringslistor i A 4-format för att en utgift om sammanlagt 10 kronor

50 öre skulle komma att belasta vederbörliga anslag. Det bör särskilt framhållas,

att vad nu anförts icke utgör exempel på undantagsförhållanden

utan att liknande iakttagelser ha kunnat göras i skilda sammanhang.

Då dylika åtgärder merendels måste framstå som helt onödiga, ha revisorerna

ansett sig böra närmare undersöka, vilka regler som gälla eller

vilken praxis som eljest iakttages i dessa avseenden icke blott inom försvaret

utan även inom andra delar av förvaltningen. Vad som därvid framkommit

kan sammanfattas så, att det jämväl på andra håll än inom försvaret

— om också ej i samma omfattning — förekommer att omföringar

mellan olika anslag ske till följd av att felaktigt anslag belastats med obetydliga

belopp. Sålunda har kunnat iakttagas, att vid vissa lantbruksnämnder

ett betydande arbete nedlägges på dylika bestyr. Som exempel härpå

må erinras om att vid lantbruksnämnden i Norrbottens län under viss tid

omföring skett i ett 60-tal fall av belopp, varierande mellan 14 öre och 2

kronor 55 öre. Det synes vidare icke vara ovanligt att krav avseende ringa

belopp utställes även mellan andra statliga myndigheter än dem som tillhöra

försvaret.

De bestämmelser som reglera ifrågavarande förhållanden — i den mån

sådana över huvud förekomma — äro till sitt innehåll i allmänhet mycket

vaga. Många gånger torde vederbörande tjänsteman anse sig böra utställa

krav på exempelvis bagatellbelopp, även om gällande regler synas ge visst

utrymme för att underlåta detta. Anledningen härtill torde främst vara

risken för revisionsanmärkning. Vanligast torde emellertid vara, att några

föreskrifter som möjliggöra för vederbörande myndigheter att underlåta

att vidtaga åtgärder beträffande bagatellbelopp icke finnas utfärdade.

De sålunda gjorda iakttagelserna — särskilt i vad avser försvaret — ge

revisorerna anledning framhålla, att den nuvarande ordningen i förevarande

avseenden icke kan anses tillfredsställande. Det ter sig sålunda skäligen

meningslöst att, såsom sker i icke ringa utsträckning, olika myndigheter

emellan utställa krav på endast någon krona. Vidare kan det icke ha

någon praktisk betydelse, vare sig ur budgetredovisningssynpunkt eller i

andra hänseenden, om det ena eller andra anslaget belastas med en utgift

på en eller annan krona. I synnerhet gäller detta då de aktuella anslagen

ha karaktär av förslagsanslag.

Revisorerna ha i annat sammanhang i årets berättelse förordat, att förutsättningarna

för öreslös redovisning inom statsförvaltningen närmare skola

undersökas. Motivet till delta förslag är den betydande arbetsbesparing en

sådan redovisning skulle innebära. Av alldeles samma skäl anse revisorerna

det kunna ifrågasättas, om icke bestämmelser böra utfärdas som möjliggöra

att i förekommande fall obetydliga fordringar kunna eftergivas stalliga

myndigheter emellan, rättelse av felkonteringar kunna underlåtas o. s. v.

Även om dylika regler eller direktiv uppenbarligen måste utformas på sadant

sätt, alt del i viss utsträckning överlåtes åt vederbörande tjänsteman

att avgöra om viss åtgärd skall vidtagas eller ej, bör det enligt revisorernas

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

mening vara möjligt att åstadkomma en i olika avseenden mera tillfredsställande

ordning än den nuvarande. Såsom tidigare framhållits ha de

gjorda iakttagelserna främst avseende å försvaret. Det synes revisorerna

emellertid motiverat, att dylika regler givas en generell räckvidd; därigenom

skulle kraven på ett så enkelt administrativt förfarande som möjligt

och en samstämmig praxis inom olika delar av förvaltningen tillgodoses

på ett långt bättre sätt än vad nu är fallet. Behovet av dylika regleT har

f. ö. vitsordats av ett flertal myndigheter som revisorerna hört i denna

fråga.

De här berörda spörsmålen sammanhänga i viss mån med frågor som

avse det s. k. redogöraransvaret. Härutinnan må erinras om att med stöd

av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 juni 1955 särskilda sakkunniga

tillkallats med uppgift att verkställa utredning rörande redogöraransvaret

och anmärkningsprocessen jämte därmed sammanhängande frågor. Såvitt

revisorerna kunnat finna ha i de sakkunnigas direktiv icke direkt berörts

frågor av här behandlad karaktär. Då dessa emellertid såsom nämnts uppenbarligen

äga visst samband med redogöraransvaret, anse revisorerna

det lämpligt att vad här diskuterats upptages till närmare prövning i anslutning

till de förslag som enligt tillgängliga uppgifter nämnda utredning

kan väntas framlägga inom en nära framtid.

Utlåtanden ha avgivits av försvarets civilförvaltning, statskontoret, riksräkenskapsverket,

lantbruksstyrelsen och utredningen angående redogöraransvaret

m. /n. (Del II, s. 216—219).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såvitt framgår av den lämnade redogörelsen förekommer på

sina håll inom statsförvaltningen, att bagatellbelopp bli föremål för betalnings-

och redovisningstransaktioner, vilkas praktiska nytta icke står i rimlig

proportion till de därmed förbundna kostnaderna och arbetsbestyren.

Skäl kunna därför åberopas för att bestämmelser utfärdas, vilka möjliggöra

för statsmyndigheterna att i här avsedda fall tillgripa ett mera summariskt

förfarande. Utskottet önskar dock understryka vikten av att bestämmelserna

utformas på sådant sätt, att icke noggrannheten eftersättes på områden

där den är oundgängligen nödvändig eller känslan av ansvar inför

arbetsuppgifterna avtrubbas. Det synes lämpligt att det ifrågavarande spörsmålet

prövas av Kungl. Maj:t i anslutning till de förslag som utredningen

angående redogöraransvaret kan komma att framlägga.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin

mening giva till känna vad utskottet anfört.

29 :o) Tillvaratagande av statens intressen med avseende på uppfinningar.

Under finansdepartementet, § 29, ha revisorerna uttalat sig för viss samordning

av handläggningen av de inom statsförvaltningen förekommande

patentärendena (Del I, s. 224—244).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

45

Den snabba utveckling som numera sker på det tekniska området är

i första hand betingad av tillgången på goda tekniker med blick för aktuella

problem och med tillräckliga kunskaper och erforderlig fantasi för att

åstadkomma nykonstruktioner, ägnade att bidraga till problemens lösning.

För att teknikerna skola få tillfälle att utveckla sin uppfinningsrikedom och

omsätta denna i praktiskt användbara nykonstruktioner fordras emellertid

som regel dessutom betydande ekonomiska insatser, tillgång till laboratorier

och verkstäder m. m. Mera sällan har den enskilde uppfinnaren egna

resurser att omsätta sin idé i en fullt färdig produkt, som möjliggör tillfredsställande

exploatering av uppfinningen. De flesta uppfinningar göras

numera av anställda, som av arbetsgivaren beredas tillgång till lokaler,

verktyg, material och annan utrustning, litteratur, erfarenhet om behoven,

provningsverksamhet med servicepersonal och annat av betydelse för åstadkommande

av uppfinningar och deras vidare utveckling.

Uppfinningar som framkomma inom privat industri torde som regel

genom företagens försorg bliva utnyttjade i sådan grad som motiveras av

deras kommersiella värde. Del torde därför kunna antagas, att både företagarnas

och de anställda uppfinnarnas intresse av att uppfinningarna exploateras

på tillfredsställande sätt blir väl tillgodosett inom den privata

industrien.

När det gäller uppfinningar, gjorda av anställda inom statlig förvaltning,

synas däremot förhållandena vara i viss mån annorlunda. Såsom i det

föregående nämnts, ha vissa myndigheter i till revisorerna lämnade uppgifter

hänvisat till sitt allmänna åliggande att ge såväl offentliga institutioner

som det enskilda näringslivet en god service genom att sprida kunskaper

om lämpliga tillvägagångssätt, konstruktioner och material. I de

fall ersättning härför förekommer, heräknas denna med hänsyn till enbart

kostnaden för mångfaldigandet av önskat antal exemplar av tillhandahållna

upplysningsskrifter. Till eventuella kostnader för förvärv av uppfinning

tages ingen hänsyn.

Av de till revisorerna lämnade uppgifterna synes vidare framgå, att statliga

myndigheter som regel nöja sig med att skaffa licens att i egen verksamhet

nyttja uppfinningar som gjorts av deras anställda. Intresse att

medverka till att patent erhålles på anställdas uppfinningar synes däremot

icke föreligga hos andra myndigheter än dem som äga tillgång till särskild

patentexpertis, d. v. s. försvarets myndigheter och telestyrelsen. Målmedveten

strävan att utanför den statliga verksamheten exploatera i anslutning

till samma verksamhet åstadkomna uppfinningar har icke ådagalagts.

Erfarenheten synes dock peka på att statsverket och uppfinnarna själva

härigenom i vissa fall kunna gå miste om inkomster, som skäligen borde

kunna utvinnas ur uppfinningarna. Formellt hinder för uppfinnarna själva

att exploatera sina uppfinningar, i den mån staten icke förvärvat rätt till

dem, föreligger icke. Uppfinnarna sakna emellertid ofta resurser och förmåga

alt på ett affärsmässigt sätt utnyttja den för dem fria förfoganderätten.

Även om användningen i statens verksamhet är relativt obetydlig,

kunna uppfinnarna i sådana fall frestas att i ersättning för statens rätt

begära belopp som icke kunna motiveras med mindre ersättningen skulle

avse all rätt. Understundom torde också föreligga risk att andra spekulanter

än staten pruta ned uppfinnarnas ersättningsanspråk under hänvisning

till att kronan redan förvärvat delrätt. Vid förhandlingar i ersättningsfrågor

mellan kronan och dess anställda uppfinnare finnes icke minst på

grund härav stort utrymme för olika meningar om vilken ersättning som

kan anses skälig. Erfarenheten har visat, att på detta område kunna uppkomma

stora meningsmotsättningar mellan myndigheterna och de enskilda

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

uppfinnarna och att tidsödande förhandlingar erfordras för att genom

ömsesidiga eftergifter nå enighet. Sådana motsättningar synas icke med

samma styrka göra sig gällande inom den privata sektorn. Detta kan delvis

bero på att utnyttjandet där är mera kommersiellt inriktat än inom

den statliga förvaltningen och därför fullständigare.

Såsom revisorerna redan inledningsvis berört, har den snabba tekniska

utvecklingen liksom tillväxten av den statliga förvaltningsapparaten medfört

att hithörande problem kommit att öka i betydelse inom en allt vidare

del av den statliga verksamheten. På grund av bland annat de ökade kraven

på en rationell ekonomisk drift har sålunda staten — liksom det enskilda

näringslivet — blivit nödsakad att företaga betydande investeringar för

forskning och industriellt utvecklingsarbete m. m. Angivna förhållande

aktualiserar enligt revisorernas mening alltmer betydelsen av att förutsättningar

skapas för staten att bättre än för närvarande kunna tillgodose

sina berättigade ekonomiska intressen med avseende på sådana tekniska

utvecklingsarbeten som tillkommit på statligt initiativ eller genom statlig

finansiering. Härtill kommer också, att vissa personalorganisationer på

senare tid inrättat ett särskilt organ — TGO:s uppfinnarkommitté — som

har att tillvarataga medlemmarnas intressen i hithörande frågor.

En förutsättning för att uppkommande patenträttsliga frågor skola bedömas

på ett enhetligt sätt är, att erforderlig patentexpertis finnes tillgänglig

att konsulteras i patentfrågor eller att anlitas för sökande av patent

m. m. Det ligger emellertid i sakens natur att icke varje myndighet kan

utrustas med sådan expertis. Av ekonomiska skäl samt för att erhålla en

rationell och i övrigt ändamålsenlig handläggning av ifrågavarande ärenden

lär det också bliva erforderligt, att de åtgärder som i berörda avseende

ankomma eller höra ankomma på myndigheterna samordas på något sätt.

Den ur skilda synpunkter lämpligaste utformningen av en sådan samordning

synes enligt revisorernas mening böra göras till föremål för närmare

övervägande. Därvid torde särskilt höra undersökas, om icke åt lämplig

myndighet hör anförtros att tillhandagå övriga myndigheter med erforderlig

sakkunskap, att för deras räkning handlägga ärenden om förvärv av

rätt till uppfinningar och att i förekommande fall söka patent eller eljest

bevaka statens intressen i patentfrågor inför patent- och registreringsverket

eller andra myndigheter.

Genom en centralisering av hithörande ärenden liknande den som redan

skett inom försvaret skulle möjlighet skapas alt effektivare utnyttja befintlig

patentexpertis och att åtminstone på lång sikt nedbringa kostnaderna

för patentsökning och handläggning av andra ärenden med patentteknisk

och patenträtlslig anknytning. Samtidigt skulle statens ekonomiska

intressen i övrigt på här ifrågavarande område bliva tillgodosedda

på el t bättre sätt än som f. n. är möjligt. En sådan anordning skulle vidare

medföra, att uppfinning som göres inom viss gren av den statliga förvaltningen

fortare skulle bliva känd och kunna utnyttjas även inom andra

grenar därav. Härvid bortses icke från det förhållandet, att varje myndighet

enligt 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar som regel

skall betraktas som en arbetsgivare för sig. Den omständigheten att en anställd,

bortsett från försvaret, icke har skyldighet att avstå rätt till uppfinning

annat än till den egna myndigheten synes icke innebära hinder för

att uppfinningen efter överenskommelse med uppfinnaren skulle kunna få

utnyttjas också inom andra grenar av statsförvaltningen än den där uppfinnaren

är anställd. En sådan utvidgning av användningsområdet skulle

utgöra ett led i uppfinningens exploatering utanför det arbetsområde inom

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

47

vilket den gjorts. Härifrån är steget icke långt till försök att intressera även

enskilda företagare inom och utom landet för uppfinningar som äro härför

lämpade. Som förut anförts torde det ligga i både arbetsgivares och anställdas

intresse, att av de senare gjorda uppfinningar vinna så stor spridning

som möjligt. I den mån uppfinnarna sakna initiativkraft eller förmåga

att själva på angivet sätt exploatera sina uppfinningar, skulle den

hjälp staten i egenskap av arbetsgivare lämnar i sådant hänseende kunna

vara av utomordenligt värde. Det torde visserligen blott i undantagsfall

kunna komma i fråga, att staten i egen regi skulle bedriva tillverkning annat

än för egen räkning eller försäljning av alster, vilka härröra från i

statlig verksamhet tillkomna uppfinningar. Genom en för ändamålet lämpad

organisatorisk anordning skulle emellertid staten kunna förmedla goda

kontakter och medverka vid upplåtelse av licenser m. m. En sådan verksamhet

skulle sannolikt i många fall resultera i ökat utbyte av inom den

statliga verksamheten tillkomna uppfinningar till gagn för både uppfinnarna

och det allmänna.

Ett för större delen av statsförvaltningen gemensamt patentorgan skulle

som remissinstans kunna yttra sig i ärenden avseende krav på ersättning

för intrång i patent och därvid lämna sakkunniga yttranden om åberopade

patents giltighet och omfattning samt möjligheter att undvika patentintrång

m. m.

Ett patentorgan av nyss angivet slag synes även kunna utnyttjas i forskningens

tjänst. Inom ett sådant organ utvecklas nämligen förmågan och

rutinen att utforska hur långt den tekniska utvecklingen, sådan den återspeglas

framför allt i patentskriftslitteraturen, hunnit på ett givet område.

Även om forskargrupper ofta hunnit längre på sina specialområden än som

kan utläsas ur nämnda litteratur, torde det icke sällan inträffa att forskarna

av händelsernas utveckling tvingas in på områden som ligga vid

sidan om deras egentliga uppgifter eller att de tilldelas helt nya uppgifter,

där det måste vara angeläget att, innan den tekniska forskningen sättes in,

utröna vad som tidigare uträttats på området. Här utgör den erfarenhet

och de kunskaper som magasineras i patentskriftslitteraturen en förnämlig

källa, vilken bör tillvaratagas. Det kan icke vara rationellt, att forskare

ägna tid och krafter åt lösning av problem som redan förut lösts på fullt

tillfredsställande sätt. I det föregående ha givits konkreta exempel på hur

långvarigt forskningsarbete i onödan ägnats saker som sedan lång tid

tillbaka varit kända. Icke heller kan det vara riktig hushållning med begränsade

personal- och andra resurser att mer än som är oundgängligen

nödvändigt lägga ned arbete och kostnader på patentsökning av uppfinningar

som vid nyhetsgranskning hos patentverket visa sig icke uppfylla

det nyhetskrav som är förutsättning för patenterbarhet.

På grund av vad sålunda anförts anse revisorerna det angeläget, att åtgärder

snarast vidtagas för att i anslutning till statlig verksamhet tillkomna

och andra för den stalliga verksamheten betydelsefulla uppfinningar

av staten utnyttjas på effektivast möjliga sätt. Till främjande av

detta syfte bör den service i patentfrågor som redan finnes hos vissa myndigheter

genom lämpliga organisatoriska anordningar göras tillgänglig för

hela statsförvaltningen. I samband därmed böra även utredas möjligheterna

för staten att i ökad utsträckning medverka till uppfinningarnas

exploatering utanför den statliga sektorn. Slutligen bör undersökas i vad

mån patentskriftslitteraturen och annat jämförbart material skall kunna

på ett effektivare sätt än f. n. sker utnyttjas i forskningens tjänst.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

Utlåtanden ha avgivits av justitiekansler sämbetet, försvarets civilförvaltning,

telestyrelsen, statskontoret, statens sakrevision, statens organisationsnämnd

samt patent- och registreringsverket (Del II, s. 220—229).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I likhet med de i ärendet hörda myndigheterna delar utskottet

revisorernas uppfattning, att uppfinningar som tillkommit i anslutning till

statlig verksamhet böra av staten utnyttjas så effektivt som möjligt. Genom

vilka organisatoriska anordningar detta syfte bäst skall kunna tillgodoses

och under vilka former den statliga insatsen på förevarande område i övrigt

skall fullgöras är dock icke utan vidare givet. Här möter, såsom utvecklats

i remissutlåtandena, en rad problem som fordra ett närmare klarläggande.

Frågan synes därför, innan särskilda åtgärder vidtagas, böra ytterligare prövas

under beaktande av vad såväl revisorerna som remissmyndigheterna anfört.

Huruvida detta lämpligen bör ske genom den nyligen tillsatta utredningen

för en översyn av 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar

eller på annat sätt torde få överlåtas på Kungl. Maj:t att bedöma.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att

Kungl. Maj:t ville föranstalta om åtgärder i det av utskottet

angivna syftet.

30:o) Kostnaderna för domkapitlens verksamhet. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 30, ha revisorerna förordat en omprövning av frågan om finansieringen

av domkapitlens verksamhet (Del I s. 245—248).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Före ikraftträdandet den 1 juli innevarande år av den vid 1956 års riksdag

beslutade omorganisationen av skolväsendets lokala och regionala ledning

ålåg det domkapitlen på grund av därom meddelade föreskrifter att

utöva den lokala statliga effektivitetskontrollen och allmänna uppsikten

över skolväsendet, i första hand folkskolorna. Sedan den nya organisationen

trätt i kraft, ha emellertid nämnda åligganden anförtrotts andra organ,

nämligen länsskolnämnderna och skolstyrelserna. Domkapitlens befattning

med hithörande frågor har därigenom helt upphört.

Såsom tidigare nämnts bestridas kostnaderna för domkapitlens och stiftsnämndernas

verksamhet dels i form av riksstatsanslag, dels genom bidrag

ur kyrkofonden. För innevarande budgetår är förstnämnda anslag beräknat

till för avlöningar och omkostnader sammanlagt i runt tal 1 180 000 kronor,

under det att kyrkofondens bidrag för samma ändamål uppgår till 1 869 000

kronor.

Såvitt revisorerna kunnat finna, saknas för närvarande fasta utgångspunkter

för ett säkert bedömande av vilka principer som legat till grund

för den angivna kostnadsfördelningen. Emellertid torde ett av de mest vägande

skälen för att domkapitlens verksamhet delvis finansierats med direkta

statsmedel ha varit nämnda institutioners tidigare befattning med rent

statliga förvaltningsuppgifter, främst på skolväsendets område. En viss betydelse

i detta sammanhang torde vidare kunna tillmätas förberörda stad
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 7959

49

gande i kyrkofondslagen, som uttryckligen begränsar kyrkofondens användningsområde

till kyrkliga ändamål.

Oberoende av vilka principer som varit vägledande vid fördelningen av

här berörda kostnader, aktualiserar emellertid enligt revisorernas mening

den nya skolorganisationen frågan om i vilken utsträckning domkapitlen

i fortsättningen skola finansieras över riksstaten. Revisorerna vilja i detta

sammanhang understryka att någon gemenskap över huvud icke längre föreligger

mellan domkapitlens primära och dominerande uppgifter som kyrklig

myndighet och de lokala och regionala skolmyndigheternas åligganden. Det

förefaller därför revisorerna mest naturligt — icke minst med hänsyn till de

betydande kapitaltillgångar över vilka kyrkofonden förfogar och till det

ändamål dessa medel äro avsedda för — att kostnaderna för domkapitlen

i sin helhet bestridas genom bidrag ur kyrkofonden. Enligt revisorernas

mening bör i vart fall, som en konsekvens av att nämnda institutioner numera

befriats från varje befattning med skolväsendet, en minskning av de

direkta statsanslagen för deras verksamhet genomföras. Revisorerna få därför

föreslå, att åtgärder i bär angivet syfte snarast vidtagas.

Utlåtanden ha avgivits av kammarkollegiet, statskontoret och statens sakrevision

(Del II, s. 230—236).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Såsom av både kammarkollegiet och statskontoret erinrats

var frågan om finansieringen av domkapitlens verksamhet senast före vid

1936 års riksdag. Det beslöts då att kostnaderna för verksamheten skulle

belasta anslag under riksstatens åttonde huvudtitel. Samtidigt framhölls

emellertid att frågan om sättet för bestridande av nämnda kostnader självfallet

borde bli föremål för omprövning, därest någon mera väsentlig förändring

i avseende på domkapitlens verksamhetsområde framdeles skulle

inträda.

Såvitt utskottet förstår har en dylik förändring numera skett i och med

den nyligen ikraftträdda reformen av skolväsendets lokala och regionala

ledning. Utan att binda sig för någon viss av revisorerna eller remissmyndigheterna

härutinnan angiven ståndpunkt anser därför utskottet tidpunkten

nu vara inne för en översyn av hittills tillämpade principer för finansieringen

av domkapitlens verksamhet. Denna omprövning synes lämpligen

böra ske genom försorg av Kungl. Maj:t och resultatet därav redovisas för

riksdagen i nästa års statsverksproposition.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört.

31 :o) Utbetalningen m. m. av de allmänna studiebidragen. Under ecklesiastikdepartementet,

§ 31, ha revisorerna förordat vissa ändrade bestämmelser

i fråga om de allmänna studiebidragen (Del I, s. 249 och 250).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

4 Bihang Ull riksdagens protokoll 1''JH''J. 6 samt. Nr 87

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

Enligt allmänt studiehjälpsreglemente utgår till elever mellan 16 och 18

år, vilka undervisas i sådan skola där eleverna kunna få statlig studiehjälp,

allmänt studiebidrag med 34 kronor i månaden. För att utfå bidraget skall

elevens målsman till vederbörande läroanstalt ingiva ansökan på särskilt

formulär, som fastställes av studiehjälpsnämnden. Lyder läroanstalten under

skolstyrelse beviljas och utbetalas studiebidragt av skolstyrelsen. I

fråga om annan läroanstalt fullgör rektor nämnda åligganden. Medel för

bidragens bestridande rekvireras som regel från länsstyrelsen.

Rätt till allmänt studiebidrag tillkommer alla elever i ovan angivna skolor

under förutsättning att de uppfylla villkoret i fråga om levnadsålder. Utbetalningen

av bidraget föregås således icke av någon behovs- eller annan

kvalifikationsprövning. Mot bakgrunden härav framstår enligt revisorernas

mening det i studiehjälpsreglementet föreskrivna ansökningsförfarandet som

överflödigt. Revisorerna anse därför att bestämmelsen härom bör slopas.

Såsom förut nämnts ubetalas det allmänna studiebidraget antingen av

skolstyrelsen eller av vederbörande läroanstalts rektor. Då fråga är om skola

vars räkenskaper granskas av riksräkenskapsverket, redovisas de gjorda utbetalningarna

i skolans räkenskaper. Beträffande annan läroanstalt är föreskrivet,

att särskild redovisning över bidragen skall insändas till den myndighet,

från vilken medel till bidragen rekvirerats, för att bifogas myndighetens

till riksräkenskapsverket ingående kassaverifikationer. Revisorerna

anse det tillämpade förfaringssättet i fråga om utbetalningen och redovisningen

av det allmänna studiebidraget alltför komplicerat. Det må i detta

sammanhang erinras om att det allmänna barnbidraget, vilket såsom hjälpform

är av ungefärligen samma beskaffenhet som det allmänna studiebidraget,

utbetalas av barnavårdsnämnderna. Enligt revisorernas mening synas

starka skäl tala för att de båda bidragsformerna i utbetalnings- och

redovisningshänseende samordnas. Enklast synes en dylik samordning kunna

åstadkommas genom att barnavårdsnämnderna övertaga de åligganden

som nu åvila skolstyrelser och rektorer i avseende å de allmänna studiebidragen.

Sistnämnda myndigheters befattning med ifrågavarande ärenden

skulle genom en sådan anordning kunna helt upphöra och vederbörande

läroanstalters uppgifter i hithörande hänseende inskränkas till enbart en

anmälan till barnavårdsnämnderna om vilka elever som uppfylla fordringarna

för erhållande av allmänt studiebidrag.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen, statskontoret, skolöverstyrelsen,

överstyrelsen för yrkesutbildning och studiehjälpsnämnden (Del II, s. 236—

241).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Då av remissutlåtandena torde få dragas den slutsatsen, att

studiehjälpsnämnden kommer att inom ramen för gällande utbetalningssystem

taga initiativ till de förenklingsåtgärder på förevarande område som

må befinnas lämpliga, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet

förevarit för riksdagen

omförmäla.

32:o) Lantbruksstyrelsens byråorganisation. Under jordbruksdepartementet,

§ 32, ha revisorerna förordat en översyn av lantbruksstyrelsens byråorganisation

(Del I, s. 251—261).

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

51

Revisorerna lia därvid gjort följande uttalande.

Vid den nya jordbruksreformens genomförande förelågo betydande svårigheter

att bedöma icke blott omfattningen av de arbetsuppgifter som kunde

komma att åvila de olika rationaliseringsorganen utan även den lämpligaste

fördelningen av uppgifterna dem emellan. Personalbehovet kunde till följd

härav icke med säkerhet beräknas. Detta har gällt såväl den centrala som den

regionala organisationen. Frågan om en allmän översyn av lantbruksstyrelsens

byråorganisation bar också i olika sammanhang under senare år berörts.

Det har därvid ansetts, att en sådan översyn borde företagas men att

dessförinnan ytterligare erfarenheter av rationaliseringsverksamheten borde

inhämtas. Då nu tio år förflutit efter reformens tillkomst och under denna

tid tillräcklig erfarenhet borde ha vunnits beträffande densamma, ha revisorerna

funnit det vara av intresse att ingå på en närmare granskning av

styrelsens byråorganisation.

I sina anslagsäskanden för budgetåret 1959/60 har lantbruksstyrelsen

framlagt vissa synpunkter på lantbruksnämndernas organisation och arbetsuppgifter.

Styrelsen har därvid anfört, bland annat, att den allmänna

utvecklingen på jordbrukets område lett till att förutsättningarna för verksamheten

med jordbrukets rationalisering successivt ändrats under den

gångna tioårsperioden. Arbetsuppgifterna för lantbruksnämnderna hade

förskjutits väsentligt. Medan arbetet med den yttre rationaliseringen fortgående

intensifierats alltmera, både verksamheten för den inre rationaliseringen

totalt sett undergått en påtaglig minskning.

De förändringar och förskjutningar som styrelsen sålunda påvisat ha

enligt vad revisorerna vid sin granskning kunnat konstatera även kommit

att beröra rationaliseringsavdelningen inom styrelsen. En väsentlig minskning

av arbetsbelastningen har inträtt särskilt på jordförbättringsbyrån och

sociala byrån, medan däremot arbetet på planläggningsbyrån ökat. Denna

utveckling torde bliva ännu mera framträdande, allteftersom den yttre rationaliseringen

effektiviseras, samtidigt som den inre rationaliseringen avtager

i omfattning. Vad jordförbättringsbyrån beträffar har emellertid den

största avlastningen i arbetet skett genom att beslutanderätten i vissa torrläggningsärenden

överflyttats till nämnderna. På byrån skola alltjämt handläggas

ärenden angående lån och bidrag till större eller mera komplicerade

företag, men dylika företag torde för framtiden bliva ganska fåtaliga.

Byggnadsbyrån, som enligt 1948 års riksdagsbeslut i frågan skulle ersätta

egnahemsstyrelsens byggnadskontor, avsågs att få betydelsefulla nya uppgifter

i samband med utvecklingsplaneringen m. m. Byråns verksamhet synes

emellertid icke ha fått den omfattning som tillämnats den. På grund

av svårigheten att erhålla för vissa befattningar tillräckligt kvalificerad

personal ha vidare svårigheter förelegat för byrån att fullfölja de uppgjorda

arbetsprogrammen. Väsentliga delar av det arbete som utföres på byrån

äro vidare av den natur, att de handhas även av andra organ. Särskilt må

erinras om den verksamhet som bedrives av jordbrukets upplysningsnämnd

och av statens forskningsanstalt för lanlmannabyggnader. Den sistnämnda

har all ntöva forsknings- och försöksverksamhet samt att sprida kännedom

om resultaten av denna verksamhet, vari ingår jämväl uppgiften att utarbeta

nya typer samt uppgöra normer och ritningar för jordbrukets ekonomibyggnader.

Det må även nämnas att en särskild kommitté, i vilken representanter

för lantbruksstyrelsen och forskningsanstalten ingå, behandlar

brandskyddsfrågorna inom jordbruket. Vid lantbruksnämnderna biträda

byggnadskonsulenter med granskning av ritningar m. m. samt utföra i vissa

fall projekteringsarbeten o. dyl. Byggnadsbyråns verksamhet i nu angivna

hänseende har således en motsvarighet på andra håll.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

Enligt det av 1947 års centrala lantbrukslcommitté framlagda förslaget

till byråindelning hade kommittén icke ansett inrättandet av en särskild

byrå för ärenden tillhörande den sociala jordverksamheten vara erforderligt,

utan sådana ärenden syntes kommittén böra handläggas på planläggningsbyrån.

I propositionen föreslogs emellertid — vilket jämväl bifölls av

riksdagen — att en social byrå skulle tillskapas för att svara för utom den

sociala jordbruksverksamheten även fastighetsförvaltningen och löpande

ärenden rörande yttre rationalisering m. m. Ärenden tillhörande de båda

sistnämnda grupperna kommo dock icke att tilldelas byrån, utan sådana

ärenden ha från början handlagts på planläggningsbyrån. Sociala byrån har

sålunda fält ett mycket begränsat verksamhetsområde, vilket även framgår

av den i det föregående intagna sammanställningen. Byråns personal är

också ytterst fåtalig.

Såsom framgår av det anförda ha beträffande de tre byråer inom lantbruksstyrelsen

vilka nu varit föremål för revisorernas intresse — nämligen

jordförbättringsbyrån, byggnadsbyrån och sociala byrån — avsevärda förändringar

inträffat under den tioårsperiod som styrelsens nuvarande organisation

varit i tillämpning. Dels ha arbetsuppgifterna betydligt minskat och

dels ha dessa uppgifter icke kommit att helt motsvara vad som förutsattes

vid organisationens tillblivelse. Även om dessa uppgifter alltjämt äga stor

betydelse för respektive grenar av jordbruksadministrationen, vilja revisorerna

starkt ifrågasätta om verksamheten vid de nämnda byråerna är av

den omfattning, att en särskild byrå för var och en av dessa grenar alltjämt

är behövlig, eller om icke snarare dessa verksamhetsgrenar jämte

erforderlig personal skulle kunna inordnas såsom sektioner i den övriga

byråorganisationen. Revisorerna föreslå därför att en omprövning snarast

kommer till stånd rörande detta spörsmål.

Såsom förut nämnts ha revisorerna tidigare varit inne på frågan om en

sammanslagning av kansli- och kameralbyråerna. Revisorerna anse att denna

fråga ånyo bör tagas under övervägande i nyssnämnda sammanhang.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, statens organisationsnämnd, lantbruksstijrelsen

och statens forskningsanstalt för lantmannabyggnader (Del

II, s. 242—256).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde

få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Av revisorernas framställning och däröver avgivna remissutlåtanden

har utskottet bibragts uppfattningen, att en översyn av lantbruksstyrelsens

byråorganisation är av behovet påkallad. Då emellertid lantbruksstyrelsen

förklarat sig ha för avsikt att själv företaga en dylik översyn, har

utskottet ansett sig kunna begränsa sig till att vad i ärendet förevarit för

riksdagen

omförmäla.

33 :o) Lantbruksnämnderna. Den centrala lantbruksadministrationen. Under

jordbruksdepartementet, §§ 33 och 34, ha revisorerna föreslagit en utredning

rörande såväl den regionala som den centrala lantbruksadministrationens

utformning (Del I, s. 262—284).

Beträffande lantbruksnämnderna ha revisorerna gjort följande

uttalande.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlutande nr 87 år 1959

53

För handhavande av den statliga stödverksamheten för jordbrukets rationalisering,

vilken enligt 1947 års riksdagsbeslut skulle åvila det allmänna,

tillskapades år 1948 en ny organisation, lantbruksorganisationen, centralt

knuten till lantbruksstyrelsen och regionalt bestående av lantbruksnämnderna.

De sistnämnda uppbyggdes på den äldre egnahemsorganisationen och

övertogo det väsentliga av dess uppgifter. En betydande personalförstärkning

ägde dessutom rum för att lantbruksnämndernas kapacitet skulle komma

att motsvara det mera omfattande arbetsprogrammet. Samtidigt inordnades

lantbruksingenjörsorganisationen inom lantbruksnämndernas ram.

Gränsdragningen mellan lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen

skedde på så sätt att den s. k. inre rationaliseringen — innefattande förbättringsåtgärder

för jord, ekonomibyggnader och anläggningar — uppdrogs

åt nämnderna, under det att sällskapen liksom tidigare skulle ombesörja

driftrationaliseringen. På lantbruksnämnderna skulle vidare ankomma

den s. k. yttre rationaliseringen, d. v. s. åtgärder för förbättring av

brukningsenheterna i fråga om storlek, ägosammansättning och ägoanordning''.

Lantmäteriorganisationens arbetsuppgifter berördes icke av de genomförda

förändringarna.

Under den tid som förflutit sedan lantbruksnämnderna påbörjade sin

verksamhet ha fyrfaldiga gånger genom motioner i riksdagen och på annat

sätt yrkanden eller förslag framställts om en omprövning av lantbruksorganisationen

i syfte att begränsa dess omfattning. Stundom ha samtidigt

därmed förelegat förslag om en begränsning även av arbetsuppgifterna,

exempelvis nämndernas prövning av jordförvärven. I vissa fall ha angivits

de riktlinjer efter vilka förslagsställaren tänkt sig den ifrågasatta organisationsminskningen

— som regel en sammanslagning med hushållningssällskapen,

eventuellt även med lantmäteriorganisationen. De berörda förslagen

ha emellertid hittills genomgående blivit avvisade. Bland skälen härför

har nämnts bl. a., att tillräcklig erfarenhet först borde vinnas av den tämligen

nya organisationen samt att det icke kunde vara något att vinna av

en sammanslagning, enär de nämnda myndigheterna var för sig hade mer

än nog av arbetsuppgifter.

Lantbruksnämnderna ha nu varit i verksamhet under jämnt tio år, och

tillräcklig erfarenhet bör alltså ha vunnits av deras uppgifter och organisationens

ändamålsenlighet. Personalstyrkan, som under angivna tid icke undergått

några större förändringar, uppgår för närvarande till omkring 680

personer och den sammanlagda årliga medelsförbrukningen för avlöningar

och omkostnader till i runt tal 14 miljoner kronor. Samtidigt må erinras

om alt statens motsvarande kostnader för bidrag till hushållningssällskapen

under sistförflutna budgetår uppgingo till omkring 11,6 miljoner kronor.

Det svenska jordbruket har under senare år undergått en märkbar strukturförvandling,

en utveckling som alltjämt pågår. Bland de påtagliga tecknen

på denna förvandling märkes minskningen i antalet smärre brukningsenheler.

Under tiden mellan de senaste tre jordbruksräkningarna — åren

1944, 1951 och 1956 — minskade sålunda antalet jordbruk i storleksgruppen

2—10 hektar med sammanlagt mer än 16 procent. I storleksgruppen

2—20 hektar var motsvarande nedgång mer än 12 procent.

Till stor del försiggår denna utveckling som eu självrationalisering, oberoende

av ingripanden eller impulser från allmänna organs sida. Små jordbruk

försvinna ofta som självständiga brukningscnbeler i och med all innehavarna

upphöra med driften, och en betydande förstärkning av ofullständiga

jordbruk äger ruin genom all friställda mindre brukningsdelar genom

arrendering eller liknande läggas till närbelägna gårdar. Visserligen torde

bland de rationaliseringar till vilka lantbruksnämnderna lämnat en mera

aktiv medverkan redovisas åtskilliga fall av mera komplicerad natur, där

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

någon rationalisering knappast hade kunnat komma till stånd utan nämndernas

ingripande eller biträde, men å andra sidan inrymma nämndernas

arbetsredogörelser många fall, där en godtagbar lösning kunnat åstadkommas

utan medverkan av ett statligt rationaliseringsorgan. I fråga om den

inre rationaliseringen visar utvecklingen ett starkt minskat behov av vissa

typer av jordförbättringsåtgärder, exempelvis nyodling, betesförbättring

och torrläggning. Starkare krav på lönsamhet hos företagen bär också medverkat

till den nedåtgående tendensen.

Som redan nämnts fortgår nu nämnda utveckling i huvudsak oberoende

av utifrån verkande faktorer. Det är sålunda naturligt att arbetskraften

lämnar sådana sysselsättningsobjekt som icke ge skäligt utbyte. Därjämte

kan det emellertid enligt revisorernas mening göras gällande, att en medveten

begränsning skulle kunna ske på vissa av lantbruksnämndernas verksamhetsområden.

Föregående års revisorer framliöllo att stödåtgärderna för

den inre rationaliseringen i tämligen stor omfattning syntes vara inriktade

på små gårdar eller eljest av ringa omfattning. Stundom gällde det så obetydliga

belopp att det kunde ifrågasättas, huruvida icke kostnaderna för

lantbruksnämndernas arbete med planläggning, administration och kontroll

motsvarade eller t. o. m. överstege de utgående bidragen. Revisorerna

förordade därför en begränsning av bidragsgivningen och en koncentrering

till företag av mera väsentlig betydelse. I en särskild redogörelse innevarande

år ha revisorerna vidare riktat uppmärksamheten på att lantbruksnämndernas

aktiva inköpspolitik i fråga om jordbruksfastigheter i

icke ringa utsträckning synes ha lett till att fastigheter och fastighetsdelar

blivit kvar liggande år efter år i en s. k. rationaliseringsreserv; revisorerna

ha därför framhållit önskvärdheten av en större restriktivitet även på detta

område. Det må här även erinras om att särskilda sakkunniga innevarande

år erhållit Kungl. Maj :ts uppdrag att pröva det fortsatta beståndet av bl. a.

jordförvärvslagen och uppsiktslagen, varvid i sammanhanget skola beaktas

de betydande förändringar som under senare år skett beträffande jordbrukets

struktur och produktionsförhållanden. Då sistnämnda frågor alltså

befinna sig under utredning ha revisorerna saknat anledning att närmare

ingå därpå. Den allmänna beröring med frågor om förvärvstillstånd som

erhållits vid granskningen av den yttre rationaliseringen har dock givit

revisorerna ett allmänt intryck av att i vart fall prövningen av förvärvstillstånd

beträffande mindre fastigheter utan olägenhet skulle kunna väsentligt

lättas.

Det program som innefattas i 1947 års beslut om statligt stöd till jordbrukets

rationalisering medför alltjämt betydande arbetsuppgifter för en

statlig organisation. Det synes dock revisorerna uppenbart att så väsentliga

förändringar inträffat på detta område, att förutsättningarna för lantbruksnämndernas

arbete och organisation icke äro desamma som för tio år sedan.

De förändringar som ägt rum och som ovan i korthet berörts tala

samtliga i riktning mot att arbetsuppgifterna minska. Vid sådant förhållande

vill det synas som om risk föreligger att den nuvarande i huvudsak

statliga administrationsapparaten med två var för sig omfattande regionala

länsorganisationer ■— lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen —

snart nog kommer att visa sig överdimensionerad. En koncentration av

arbetsuppgifterna synes därför vara möjlig, vilket i sin tur skulle kunna

öppna vägen för en begränsning av organisationen.

Revisorerna föreslå därför att en översyn företages rörande denna organisations

uppgifter och utformning.

I diskussionen om lantbruksnämndernas organisation har framhållits att

såväl nämnderna som den lokala lantmäteriorganisationen äro aktivt verk
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

55

samma på den yttre rationaliseringens område. Så snart en rationalisering

förutsätter ändring i fastighetsindelningen, fordras medverkan från lantmäteriets

sida. Vidare företer å ena sidan lantbruksnämndernas arbete med

den inre rationaliseringen och å andra sidan hushållningssällskapens göromål

i fråga om driftrationaliseringen mycket störa likheter. Det kan förutsättas

att en uppdelning på olika myndigheter av så inbördes närbesläktade

göromål, inriktade på samma arbetsobjekt, maste föranleda åtskilligt dubbelarbete

och att genom en samordning besparingar skulle kunna göras, i

första hand beträffande kostnaderna för fältarbete, resor och kamerala

uppgifter. Ehuru revisorerna icke äro beredda att ange de riktlinjer efter

vilka en begränsning av organisationen kan tänkas bli möjlig, torde man

kunna utgå från att det i sammanhanget måste prövas, huruvida förutsättningar

finnas för dels överförande till lantmäteriorganisationen av de

delar av lanbruksnämnderna som närmast handha den yttre rationaliseringen,

dels ock ett sammanförande i en eller annan form av hushållningssällskapen

och lantbruksnämndernas avdelningar för inre rationalisering.

Såsom framgår av redogörelsen i det föregående är den tendens mot ett

minskat behov av rationaliseringsåtgärder som utgör utgångspunkten för

revisorernas förslag icke geografiskt jämnt fördelad över hela landet utan

framträder starkare på vissa håll och mindre markerat på andra. Likaså

torde flerstädes åtminstone den inre rationaliseringen efter hand bli så

långt framskriden, att ekonomiskt försvarbara förbättringsåtgärder på den

odlingsvärda marken äro i huvudsak slutförda. Befolkningspolitiska och

sociala skäl kunna vidare göra det motiverat att i vissa län behålla en

starkare organisation för det statliga rationaliseringsstödet, under det att

andra län kunna ha en sådan struktur i näringshänseende, att jordbrukets

anpassning sker mera självständigt. Revisorerna vilja framhålla att det

icke bör betraktas som självskrivet, att en eventuell sammanslagning av

vissa lokala organ måste äga rum samtidigt och likformigt över hela landet.

Snarare kan det antagas medföra fördelar att en sammanslagning prövas

såsom försöksorganisation inom några län för att därefter successivt

genomföras i den mån förutsättningar därför visa sig föreligga. Därigenom

skulle också erfarenheter vinnas rörande organisationens lämpligaste utformning.

Beträffande den centrala lantbruk sadministrationen

ha revisorerna gjort följande uttalande.

Under ett annat avsnitt av årets berättelse ha revisorerna förordat en

översyn rörande den regionala lantbruksorganisationens uppgifter och utformning.

Enligt revisorernas mening borde därvid prövas, huruvida förutsättningar

finnas för dels överförande till lantmäteriorganisationen av de

delar av lantbruksnämnderna som närmast handha den yttre rationaliseringen,

dels ock ett sammanförande i en eller annan form av hushållningssällskapen

och lantbruksnämndernas avdelningar för inre rationalisering.

Under hänvisning till de väsentliga olikheter som föreligga mellan skilda

delar av landet ha revisorerna rekommenderat, att den ändrade organisation

som kunde följa av förslaget måtte prövas försöksvis inom några län

för att därefter successivt genomföras i den mån förutsättningar därför visade

sig vara för handen.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår är lantbruksstyrelsen

chefsmyndighet i vad avser såväl den inre rationaliseringen som driftsrationaliseringen

inom jordbruksnäringen. En eventuell sammanslagning av

hushållningssällskapen och lantbruksnämndernas avdelningar för inre rationalisering

påverkar därför icke frågan om verksamhetens centrala led
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

ning. Förhållandena iiro däremot annorlunda försavitt gäller den yttre rationaliseringen.

Därest lantbruksnämndernas befattning med hithörande arbetsuppgifter

överfördes till länslantmäterikontoren, skulle nämligen vid

oförändrad organisation i övrigt ledningen av denna verksamhet komma att

utövas av två centrala ämbetsverk, lantbruksstyrelsen såväl som lantmäteristyrelsen.

Delta vore redan ur arbetsorganisatorisk synpunkt mindre lämpligt.

Därtill kommer alt de sakliga skäl som tala för ett samgående mellan

de på förevarande område regionalt verksamma organen med samma styrka

kunna åberopas för en enhetlig central administration. Erinras må att lantmäteristyrelsen

redan enligt sin nuvarande instruktion har att leda och

öva tillsyn över fastighetsbildningen på landsbygden och att varje yttre

rationaliseringsåtgärd i princip innebär att fastighetsindelningen ändras.

Ett överförande av de på lantbruksnämnderna nu ankommande göromålen

i fråga om den yttre rationaliseringen till länslantmäterikontoren, vilka i

sådant fall självfallet måste fa en med hänsyn till de vidgade uppgifterna

förändrad organisation, leder alltså till vissa konsekvenser även beträffande

utformningen av verksamhetens centrala administration. De problem som

därvid uppkomma torde enklast kunna lösas genom ett infogande av lantbruksstyrelsens

rationaliseringsavdelning i lantmäteristyrelsen. Enligt revisorernas

mening bör därför jämväl delta spörsmål upptagas till övervägande

i anslutning till den översyn av den regionala lantbruksorganisationen

som revisorerna i ett tidigare avsnitt förordat. Det torde få förutsättas

att därvid vederbörligt samråd sker med såväl 1954 års fastighetsbildningskommitté

som 1956 års lantmäterikommitté.

En organisationsändring av nu åsyftat slag skulle leda till att lantbruksstyrelsen,

bortsett från den organisationsenhet som kunde erfordras för

rent administrativa arbetsuppgifter, komme alt bestå av allenast fyra byråer,

nämligen lantbruksbyrån, husdjursbyrån, undervisningsbyrän och

jordbruksekonomiska byrån. Därvid är då att märka alt en utredning f. n.

pågår av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen och

därmed sammanhängande spörsmål. Skulle denna utredning resultera i att

hithörande arbetsuppgifter koncentrerades till en enda myndighet, kommer

av allt att döma undervisningsbyrän inom lantbruksstyrelsen "att avvecklas.

Huru denna fråga än löses är det emellertid uppenbart, att bortfallet av

lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning skulle innebära en så kraftig

krympning av byråorganisationen att det aktualiserar frågan, huruvida

styrelsen i delta förminskade skick längre utgör en lämplig administrativ

enhet. Revisorerna äro för sin del av den uppfattningen, att i ett dylikt läge

möjligheterna att tillföra lantbruksstyrelsen nya arbetsuppgifter böra ingående

prövas. En organisatorisk samordning med statens jordbruksnämnd

framstår därvid såsom mest ändamålsenlig.

Frågan om en sammanslagning av jordbruksnämnden och lantbruksstyrelsen

behandlades, såsom av det föregående framgår, vid 1957 års riksdag

med anledning av ett motionsledes framfört förslag om en utredning

i ämnet. I sitt utlåtande nr 27 avstyrkte jordbruksutskottet detta förslag,

väsentligen med hänsyn till att det genom en dylik sammanslagning bildade

organet skulle bli så stort och tungrott, att dess ledning svårligen skulle

kunna överblicka och hålla samman verksamheten. Motionerna föranledde

heller icke någon riksdagens åtgärd; en vid utlåtandet fogad reservation

med tillstyrkande av den begärda utredningen segrade dock i första kammaren.

Revisorerna dela den uppfattning som kom till uttryck i jordbruksutskottets

nyssberörda utlåtande, nämligen att en sammanslagning av den nuvarande

lantbruksstyrelsen och jordbruksnämnden skulle leda till en ad
-

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

57

ministrativt otymplig och svårhanterlig anordning. Det må sålunda framhållas,

att ett organ av denna karaktär skulle få ett antal byråer, vida överstigande

vad som härutinnan är normalt inom statsförvaltningen. De betänkligheter

som sålunda kunna anföras mot 1957 års motionsförslag drabba

emellertid icke tanken på ett sammanförande av lantbruksstyrelsens lantbruksavdelning

med jordbruksnämnden. Såsom ovan angivits tala tvärtom

starka organisatoriska skäl för en dylik åtgärd. Även ur rent sakliga synpunkter

kunna vägande motiv åberopas härför. Uppenbarligen föreligger

ett mycket påtagligt inbördes samband mellan den produktionsfrämjande

verksamhet som ankommer på nyssnämnda lantbruksavdelning och den

prisreglerande verksamhet som handhaves av jordbruksnämnden. Produktionens

både omfattning och inriktning inom jordbruksnäringen bestämmes

sålunda i hög grad av prissättningen liksom omvänt de prisreglerande

åtgärdernas effektivitet påverkas av produktionsresultatet. I sitt yttrande

över de förenämnda motionerna lämnade f. ö. såväl lantbruksstyrelsen som

särskilt jordbruksnämnden en rad exempel på arbetsuppgifter och arbetsområden,

vilka mer eller mindre äro gemensama för de båda organen.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter anse revisorerna att — därest

den av revisorerna förordade översynen av den regionala lantbruksorganisationen

skulle leda till att lantbruksnämndernas nuvarande befattning

med jordbrukets yttre rationalisering överfördes till länslantmäterikontoren

och i anslutning därtill lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning

infogades i lantmäteristyrelsen — en undersökning bör verkställas rörande

förutsättningarna för och lämpligheten av ett organisatoriskt samgående

mellan lantbruksstyrelsens lantbruksavdelning och statens jordbruksnämnd.

I sistberörda fråga har reservation anförts av en av revisorerna.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, statens organisationsnämnd,

lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, lantmäteristyrelsen och hushållningssällskapens

förbund (Del II, s. 256—272).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Efter en ingående granskning av den regionala lantbruksorganisationen

ha revisorerna kommit till den uppfattningen, att en översyn

bör företagas rörande denna organisations uppgifter och utformning. Revisorerna

ha visserligen funnit, att det program som innefattas i 1947 års beslut

om statligt stöd till jordbrukets rationalisering alltjämt medför betydande

arbetsuppgifter för eu statlig organisation, men å andra sidan ha enligt

revisorerna så väsentliga förändringar inträffat på detta område, att

förutsättningarna för lantbruksnämndernas arbete och organisation icke

äro desamma som för tio år sedan. Nämnda förändringar tala samtliga i

riktning mot all arbetsuppgifterna minska. Vid sådant förhållande vill det

synas revisorerna, som om risk föreligger att den nuvarande i huvudsak

statliga administrationsapparalen med två var för sig omfattande länsorganisationer

— lantbruksnämnderna och hushållningssällskapen - - snart nog

kommer att visa sig överdimensionerad. En koncentration av arbetsuppgifterna

anse revisorerna därför vara möjlig, vilket i sin tur skulle kunna

öppna vägen för en begränsning av organisationen och kostnaderna därför.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

Därvid torde bl. a. böra prövas, huruvida förutsättningar finnas för dels

överförande till lantmäteriorganisationen av de delar av lantbruksnämnderna

som närmast handha den yttre rationaliseringen, dels ock ett sammanförande

i en eller annan form av hushållningssällskapen och lantbruksnämndernas

avdelningar för inre rationalisering. Revisorerna ha slutligen

anfört att det icke bör betraktas som självskrivet, att en eventuell sammanslagning

av vissa regionala organ måste äga rum samtidigt och likformigt

över hela landet. Snarare kan det enligt revisorerna antagas medföra fördelar,

att en sammanslagning prövas såsom försöksorganisation inom några

län för att därefter successivt genomföras i den mån förutsättningar därför

visa sig föreligga.

Under ett annat avsnitt av sin berättelse ha revisorerna framhållit, att

en ändrad utformning av den regionala lantbruksorganisationen måste påverka

frågan om verksamhetens centrala ledning. Revisorerna ha därför

förordat att i anslutning till den ovannämnda översynen en prövning sker

av lämpligheten av att dels infoga lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning

i lantmäteristyrelsen och dels organisatoriskt sammanföra lantbruksstyrelsens

lantbruksavdelning och statens jordbruksnämnd.

Enär en särskild proposition berörande bl. a. förevarande ämne numera

framlagts, anser sig utskottet icke höra föregripa behandlingen därav genom

att föreslå riksdagen att dessförinnan taga ståndpunkt till revisorernas

här redovisade förslag. Med hänsyn härtill har utskottet velat begränsa

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

34:o) Lantbruksnämndernas fastighetsinnehav. Under jordbruksdepartementet,

§ 35, ha revisorerna framfört vissa synpunkter på den av lantbruksnämnderna

bedrivna aktiva inköpspolitiken (Del I, s. 285—301).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Enligt 1947 års beslut angående riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken

skulle det ankomma på det allmänna att med lantbruksnämnderna

som förmedlingsorgan understödja den s. k. yttre rationaliseringen, d. v. s.

verka för tillskapandet av tillräckligt stora och välarronderade brukningsenheter.

Bland de hjälpmedel som för ändamålet skulle stå till lantbruksnämndernas

förfogande framhölls särskilt den s. k. aktiva inköpspolitiken.

Lantbruksnämnderna skulle sättas i tillfälle att förvärva sådana brukningsenheter

som behövdes för rationaliseringsarbetet, i syfte att efter hand överlåta

dessa till enskilda jordbrukare, vilkas fastigheter vore i behov av tillskottsjord

eller förstärkning med skog.

Den aktiva inköpspolitiken påbörjades redan under lantbruksnämndernas

första verksamhetsår och har därefter tilltagit i omfattning. Det samlade

fastighetsinnehav som vid varje årsskifte funnits i lantbruksnämndernas

hand har också successivt ökat. Vid ingången av innevarande år ägde lantbruksnämnderna

närmare 1 400 fastigheter med en åkerareal av 6 850 hektar

och en skogsareal av omkring 60 000 hektar samt med ett sammanlagt

taxeringsvärde av inemot 33 miljoner kronor.

Verksamheten för anskaffande av tillskottsjord till mindre jordbruksfastigheter

bedrives i första hand i den formen, att fastighetsöverlåtelser för
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

59

medlas direkt från säljare till köpare, eller alternativt så, att fastigheterna

endast under någon kortare tid äro i nämndernas ägo. I andra fall kunna

emellertid fastigheterna av olika skäl kvarbliva hos nämnderna under längre

tid. Då fråga är om rationalisering av ett flertal jordbruk i ett skifteslag,

orsakas icke sällan en viss tidsutdräkt av planeringar och lantmäteriförrättningar

eller av att ytterligare markförvärv behöva avvaktas. Stundom fördröjas

ärenden på grund av svårigheter att åstadkomma enighet om en lösning

eller på grund av att en skogskomplettering ingår som ett led i ett

större skogsmarkbyte.

Revisorerna ha ägnat uppmärksamhet åt lantbruksnämndernas fastighetsinnehav

och i samband därmed införskaffat det i det föregående redovisade

siffermaterialet. För att erhålla en mera detaljerad bild av förhållandena

ha revisorerna även närmare tagit del av fastighetsinnehavet hos tre

stickprovsvis valda lantbruksnämnder och därvid särskilt granskat sådana

fastigheter som någon längre tid varit i vederbörande lantbruksnämnds

hand. Såsom framgår av redogörelsen kvarbliva de inköpta fastigheterna i

tämligen slör utsträckning under lång tid i nämndernas besittning. De fastigheter

som försålts under tidsperioden 1949—1953 ha sålunda genomsnittligt

innehafts av nämnderna under omkring 1 1/2 år, varvid är att märka

att i det angivna genomsnittet ingå även de normalfall i vilka överlåtelse

skett utan dröjsmål och utan speciella åtgärder från nämndernas sida. Av

de fastigheter som vid början av innevarande år alltjämt ingingo i lantbruksnämndernas

fastighetsinnehav hade omkring 30 procent förvärvats

under tidsperioden 1949—1953, d. v. s. varit i nämndernas besittning sedan

4—8 år. Den närmare granskningen av ett antal särskilda fall synes vidare,

utvisa, att i nämndernas fastighetsinnehav ingår ett antal fastigheter, beträffande

vilka osäkerhet råder om deras framtida disposition. Åtskilliga fastigheter

synas vara belägna i trakter, där jordbruket befinner sig på tillbakagång

och där något större intresse för förvärv av ytterligare jordbruksjord

knappast förefinnes. Vissa, särskilt under det tidigare verksamhetsskedet

förvärvade fastigheter ha övertagits med anlitande av förköpslagen.

Det ligger i sakens natur att en fastighetsmassa av nu nämnd omfattning

medför icke obetydliga förvaltningsuppgifter vid sidan av det regelmässiga

arbetet med" den yttre rationaliseringen. Normalt kräves beträffande

alla eller flertalet fastigheter fortlöpande göromål med arrenden,

skatter, försäkringar och tillsyn. Även om större investeringar som regel

icke förekomma beträffande nämndernas fastigheter, fordrar dock byggnadsbeståndet

viss tillsyn, varjämte skogsvårdsåtgärder icke kunna uppskjutas

alltför länge. Därtill kommer i speciella fall det arbete som följer,

då fastigheter beröras av frågor angående vägar, jaktvård, vattenregleringar,

kraftledningar o. d.

Den aktiva inköpspolitik som hittills bedrivits av lantbruksnämnderna

har i huvudsak följt de riktlinjer som uppdrogos genom 1947 års jordbruksbesluf.

Det torde dock knappast ha varit avsett, att fastigheter under en

följd av år skulle kvarligga under lantbruksnämndernas förvaltning i väntan

på alt komplicerade rationaliseringsfrågor skulle lösas. Helt allmänt

torde man kunna uttala tveksamhet rörande lämpligheten av att så betydande

och starkt splittrade fastighetstillgångar samlas och förvaltas i den

ordning som nu sker, icke minst då det gäller skogsmark, för vars skötsel

lantbruksorganisationen är mycket knappt rustad. Den aktiva inköpspolitiken

i sin hittills bedrivna form synes vidare medföra en viss risk för att

hos lantbruksnämnderna samlas en bottensats av sämre fastigheter som

knappast efterfrågas på marknaden. Med hänsyn härtill kan det enligt revisorernas

mening ifrågasättas, om det allmännas kostnader för ifraga
-

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

varande verksamhet uppvägas av den nytta som vinnes genom rationaliseringarna.

Det hör här märkas, att många av de jordbruk som tillskapas

genom rationaliseringsverksamheten icke heller efter förstärkningen med

tillskottsjord nå upp till sådana arealer, alt de kunna anses som bärkraftiga

och bestående brukningsenheter.

Den nu företagna granskningen har givit revisorerna anledning framhålla,

att en ökad restriktivitet är önskvärd i fråga om lantbruksnämndernas

förvärv av fastigheter, när ifrågasatt rationalisering icke synes kunna

genomföras i en nära framtid. Det sagda hör i första hand gälla fastigheter

i sådana trakter, där intresset är svagt för utveckling av jordbruket, samt

fastigheter som på grund av sin ringa storlek icke ha någon egentlig betydelse

för bildandet av bärkraftiga jordbruk. Vid den yttre rationaliseringen

synes man i största möjliga utsträckning böra lösa frågor om förstärkning

med tillskottsjord genom att fastigheter överföras direkt mellan de enskilda

parterna utan att lantbruksnämnderna inträda som ägare.

Den stundom avsevärda tidsåtgången vid mera komplicerade rationaliseringsärenden

torde i viss utsträckning sammanhänga med dröjsmål med

erforderliga lantmäteriförrättningar. Med den stora arbetsbörda som flerstädes

åvilar den lokala lantmäteriorganisationen kan det synas naturligt,

att de ofta brådskande ärenden som närmare anknyta till bebyggelsen vid

tätorterna och dithörande planeringsfrågor erhålla förtur vid handläggningen,

under det att omständliga och tidsödande jordbruksrationaliseringsärenden

få stå tillbaka. Å andra sidan lärer det flerstädes vara så, att de

sammanlagda göromål som jordbrukets yttre rationalisering ålägger lantmäteriorganisationen

fylla åtminstone en förrättningsmans arbetstid. Med

hänsyn till dessa ärendens speciella natur och då verksamheten i hög grad

skulle gagnas om förrättningsmannen kunde odelad ägna sig åt sin uppgift,

torde det böra undersökas om icke inom vissa län en speciell befattningshavare

inom lantmäteriet kunde avdelas för dessa göromål. En dylik

organisatorisk omdisponering av redan tillgänglig personal synes enligt revisorernas

mening höra prövas i de län, där dröjsmål med av lantbruksnämnderna

beställda lantmäteriförrättningar är särskilt märkbar.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret, lantbruksstyrelsen, lantmäteristijrelsen

och domänstijrelsen (Del II, s. 273—284).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter torde

få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Genom lantbruksnämndernas aktiva inköpspolitik har efter

hand en betydande fastighetsmassa samlats hos nämnderna. På grundval av

vissa iakttagelser ha revisorerna uttalat tveksamhet rörande lämpligheten av

att så omfattande och starkt splittrade fastighetstillgångar samlas och förvaltas

i den ordning som nu sker, icke minst då det gäller skogsmark, för

vars skötsel lantbruksorganisationen är mycket knappt rustad. Den aktiva

inköpspolitiken i sin hittills bedrivna form synes vidare enligt revisorerna

medföra viss risk för att hos lantbruksnämnderna samlas en bottensats av

sämre fastigheter som knappast efterfrågas på marknaden. Med hänsyn

härtill kan det enligt revisorernas mening ifrågasättas, om det allmännas

kostnader för verksamheten uppvägas av den nytta som vinnes genom rationaliseringarna.

Revisorerna ha härvidlag erinrat om att många av de

jordbruk som tillskapas genom rationaliseringsverksamheten icke heller ef
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

61

ter förstärkningen med tillskottsjord nå upp till sådana arealer, att de kunna

anses som bärkraftiga och bestående brukningsenheter. Mot bakgrunden

härav ha revisorerna framhållit, att en ökad restriktivitet är önskvärd i

fråga om lantbruksnämndernas förvärv av fastigheter, när ifrågasatt rationalisering

icke synes kunna genomföras i en nära framtid. Det sagda bör

enligt revisorerna i första hand gälla fastigheter i sådana trakter, där intresset

är svagt för utveckling av jordbruket, samt fastigheter som på grund

av sin ringa storlek icke ha någon egentlig betydelse för bildandet av bärkraftiga

jordbruk.

Under hänvisning till vad utskottet under närmast föregående punkt uttalat

har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet sålunda förevarit

för riksdagen

omförmäla.

35 :o) Vissa organisationsfrågor inom länsförvaltningen. Under inrikesdepartementet,

§ 36, ha revisorerna förordat en koncentrerad länsförvaltning

(Del I, s. 302—359).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår innehade länsstyrelsen

ännu på 1800-talet ställning som verklig lantregering. Under senare delen

av detta sekel och särskilt under 1900-talet gick emellertid utvecklingen

mot minskat inflytande för länsstyrelsen. Allt flera förvaltningsområden

utsöndrades därifrån och anförtroddes fristående länsorgan, i regel lydande

under central myndighet. Än tydligare har denna utvecklingstendens

framträtt under senaste årtionden vid tillkomsten av nya förvaltningsuppgifter.

Här må sålunda erinras om att bl. a. särskilda länsarbetsnämnder,

länsbostadsnämnder och lantbruksnämnder inrättats.

Det är mot denna bakgrund man får se länsstyrelseutredningens förslag

att inordna flera av de fristående organen i länsstyrelsen.

Mot de av länsstyrelseutredningen anförda allmänna synpunkterna på

fördelarna med en organisatorisk samordning i länsförvaltningen framfördes

vid remissbehandlingen mycket få erinringar. Det förtjänar sålunda att

understrykas, att dessa synpunkter och de därpå grundade förslagen i allt

väsentligt vunno gillande av centrala verk med mera allmänna verksamhetsområden,

såsom statskontoret, riksräkenskapsverket, statens organisationsnämnd

och kommerskollegiet. Motstånd restes framför allt av de verk,

vilkas länsorgan skulle inordnas i länsstyrelsen, ävensom av vissa länsstyrelser,

som särskilt vände sig mot förslagen om lekmannamedverkan och

om direktivrätt för vissa centrala verk, vilka båda anordningar befarades

komma att minska länsstyrelsernas auktoritet.

Det kanske mest värdefulla hos länsstyrelseorganisationen är länsstyrelsernas

karaktär av samlade länsorgan med vidsträckt och allmän kompetens.

Deras allmänna befogenheter och förmåga att ingripa stödjande, ledande

och rådgivande men även, då så erfordras, påbjudande eller förbjudande

ha utan ringaste tvekan i mångahanda både små och stora angelägenheter

varit av största värde såväl för kommunerna och de enskilda

som för det mer vidsträckta statsintresset. Samhällsutvecklingens fortgång

bar i dessa hänseenden ställt alltjämt ökande krav på länsstyrelserna. Det

är uppenbarligen helt orealistiskt att förutsätta annat än att den framlida

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

utvecklingen kommer att medföra behov av ökad ledning samt kontroll och

tillsyn från det allmännas sida. Redan den tekniska utvecklingen med därav

följande ständigt ökande möjligheter till intressekollisioner av mångahanda

slag nödvändiggör detta, alldeles oberoende av politiskt betingade uppfattningar.

Det är vidare uppenbart att tyngdpunkten i denna ledning, kontroll

och tillsyn måste förläggas i de regionala och lokala instanserna, om icke

de erforderliga regleringarna skola åstadkomma stagnation i utvecklingen

i stället för att stödja och främja densamma. En effektiv och smidig ledning

och tillsyn förutsätter nära samband och samarbete med dem som äro

verksamhetens föremål, vilket med andra ord betyder att den kanske viktigaste

förutsättningen för en rationell utveckling av den statliga ledningen

av samhällslivet är decentralisering på bred front. Det må i sammanhanget

erinras, att innevarande års B-riksdag på förslag av föregående års statsrevisorer

beslutat att hos Kungl. Maj:t hemställa om vissa åtgärder i syfte

att vinna ökad decentralisering inom länsstyrelsernas ämbetsområde.

Det är naturligt, ja ofta nödvändigt, alt i den centrala instansen för olika

verksamhetsområden inrätta särskilda organ av utpräglad specialistkaraktär.

Ju flera sådana organ som tillkomma, desto större bli svårigheterna

att samordna organens verksamhet. Denna splittring i den centrala instansen

kan emellertid särskilt vid en decentraliserad handläggning ganska enkelt

och effektivt motverkas, om en och samma myndighet i en lägre instans

fungerar som regional- eller lokalorgan åt flera olika centrala myndigheter.

För att härefter återgå till de ovan antydda linjerna i samhällsutvecklingen

och deras betydelse för den regionala statsförvaltningen synes det

höra betraktas som ett betydande allmänt intresse att i den regionala instansen

ha statliga förvaltningsorgan med den auktoritet, kvalitet, kompetens

och kapacitet som erfordras för att vid varje tillfälle och på de mest

skilda områden kunna lösa de ständigt uppkommande nya problemen och

arbetsuppgifterna. Om staten för sådant ändamål har tagit på sig stora

kostnader, ter det sig i vart fall oekonomiskt att icke i all möjlig och rimlig

omfattning utnyttja befintliga organ av denna karaktär för nytillkommande

arbetsuppgifter. All erfarenhet visar att det för nybildade organ

åtgår avsevärd tid, innan den rutin och administrativa kunnighet samt den

förankring och det förtroende vinnas, som äro oeftergivliga förutsättningar

för en effektiv och framgångsrik verksamhet. Erfarenheten visar även att

det inom sådana nya organ, vilka i regel äro små enheter, är vanskligt att

åstadkomma en rationell och ekonomisk arbetsorganisation, varjämte möjligheterna

till decentralisering bli sämre än vid ett system med större, administrativt

mer kvalificerade länsorgan.

Men även om den hittillsvarande tendensen att i länsinstansen för nya

verksamhetsområden tillskapa särskilda organ skulle fortsätta, vilket i och

lör sig enligt revisorernas mening vore beklagligt, tillkomma likväl oupphörligt

arbetsuppgifter som måste anförtros länsstyrelserna. Dessa måste

därför ständigt såväl organisatoriskt och personellt som med avseende på

sin ställning som samlande länsorgan vara beredda att på ett effektivt och

ändamålsenligt sätt lösa både gamla och nya arbetsuppgifter.

Beträffande länsstyrelsens inre organisation svnes 1952 års beslut ha

inneburit en genomgripande förbättring, som alltjämt i olika detaljer utbygges.

Även i personellt avseende synes reformen ha skapat vissa förutsättningar

för förbättringar. Den har vidare inneburit, att länsstyrelsens

karaktär av samlande länsorgan uttryckligen fastslagits, ehuruväl de organisatoriska

konsekvenserna av detta konstaterande icke dragits fullt ut.

Det ligger emellertid i sakens natur, att organisatoriska åtgärder gärna

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlutande nr 87 år 1059

63

släpa efter och framtvingas av arbetsuppgifternas faktiska utveckling. Om

man emellertid med tillämpning på länsstyrelsen accepterar de ovan uppställda

kraven på ett regionalt statsorgan, bjuder konsekvensen att man

söker lösa länsstyrelsens organisationsproblem vartefter de anmäla sig. Det

är därför av vikt, att länsstyrelsernas organisationsfrågor ständigt hållas

i blickpunkten — både av länsstyrelserna själva och av statsmakterna —

och att uppmärksamhet kontinuerligt ägnas organisationens sätt att fungera,

så att brister härutinnan snabbt kunna avlägsnas, vare sig det är

fråga om opraktiska arbetsmetoder eller mindre ändamålsenliga detaljer i

själva organisationen.

Enligt revisorernas mening kan på grund av nu anförda förhållanden

länsstyrelseorganisationen sådan den utformats enligt 1952 års beslut icke

anses definitiv. Revisorerna ha därför i ljuset av hittills vunna erfarenheter

ansett sig till behandling böra upptaga vissa frågor, som böra särskilt

aktualiseras i det fortsatta reformarbetet. Innan så sker må emellertid

beröras ett par synpunkter, som stundom bruka åberopas mot en organisatorisk

samordning inom länsstyrelsen av olika organ.

Karakteristiskt för länsstyrclseorganisationens arbetsuppgifter är, att

dessa spänna över så talrika och från varandra så väsentligt artskilda områden.

Juridiska, sociala, allmänt ekonomiska, tekniska, polisiära och andra

problem av en mångfald olika slag falla under länsstyrelsernas bedömande.

Det synes därför föga verklighetsbetonat att, såsom stundom sker, göra

gällande att den ena eller andra administrativa arbetsuppgiften skulle vara

oförenlig med länsstyrelsernas vanliga verksamhet.

En annan invändning mot kravet på samordning är, att sådan sällan

påfordras i den stora mängden detalj ärenden och att därför behovet av

samordning bäst tillgodoses med sporadiska samråd utan koncentrerad organisation.

Det hänvisas ofta i sådana sammanhang till det av olika centrala

verk inledda samarbetet mellan representanter för verkens ledning

och de därvid vunna goda erfarenheterna. Man synes emellertid därvid

bl. a. förbise den omständigheten, att samarbetet i den centrala instansen

i regel avser frågor om principer eller eljest frågor av omfattande natur.

I länsförvaltningen åter gäller det i mycket större utsträckning detaljärenden,

i vilka samarbetet i första hand vilar på mera underordnade

tjänstemän, som naturligt nog icke ha särdeles stor kännedom om arbetsuppgifter,

metoder och principer i andra länsorgan. I något förenklad form

kan man karakterisera det praktiska ändamålet med samarbetet i dessa

detaljärenden så, att det gäller att tillse att varje ärende som kan tänkas

bli behandlat av mer än "en myndighet får samma bedömande hos varje

myndighet. En sådan samordning måste även tillämpas i åtskilliga ärenden

som handläggas inom olika sektioner i länsstyrelsen. En viktig uppgift

för avdelningschefen är just bl. a. att vid expeditionschefsgranskningen

tillse att denna samordning fungerar.

En annan sak är alt de löpande ärendena av mindre omfattning (ej

planärenden o. d.), i vilka en verklig sammanjämkning till slut blir erforderlig,

i regel äro ringa till antalet. I en jäktad och tungt arbetande organisation

kan därför någon gång den uppfattningen skönjas, att risken för

felaktiga eller oövercnsslännnande beslut stundom får tagas därför att den

i regel är så liten, att den ligger inom en rimlig felmarginal. Enda sättet

att motarbeta sådana tendenser är att skapa en samordningorganisation

som fungerar så rutinmässigt som möjligt.

Det förhållandet, att det länstyrelsen ålagda ansvaret för den yttre samordningen

trots de vidtagna organisatoriska åtgärderna kommit att ställa

störa krav på länsstyrelsens rent formella övervakning därav, gör det i och

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

för sig önskvärt att tanken på en organisatorisk samordning av bättre

kvalitet än den nuvarande även fortsättningsvis hålles aktuell. Målet bör

vara ett system där samordningen kan vinnas rutinmässigt och där den ej

som nu i så många fall kräver en omständlig kontrollverksamhet. Kan

detta mål uppnås utan fullständig organisatorisk samordning, bortfaller ett

av de tyngst vägande skälen för nämndernas inordning. Andra viktiga skäl

skulle dock kvarstå; hl. a. måste framhållas det otillfredsställande i att

man avslår från att utnyttja möjligheten till de personal- och kostnadsbesparingar

som sammanhänga med en organisatorisk samordning.

Då det gäller att åstadkomma en bättre ordning i förevarande avseenden

än den nuvarande, kan måhända ett lagfästande av länsråden vara en framkomlig

väg. Om även fortsättningsvis tanken på ett fullföljande av den

organisatoriska samordningen avvisas och framför allt om man tillika fortsätter

att nyinrätta specialorgan, torde både ur allmänhetens och ur statsnyttans

synpunkt en fullt utbyggd länsrådsorganisation bli ofrånkomlig.

Den tidpunkt i utvecklingen är kanske ej så avlägsen, då länsstyrelserna,

särskilt de största, ej längre mäkta med den yttre samordningen, om de

skola behöva famna över allt vidsträcktare områden vid sidan av sin egen

löpande verksamhet.

i och för sig och icke minst med hänsyn till de av länsstyrelseutredningen

anförda olägenheterna synes emellertid i vart fall än så länge alternativet

med en fullständig organisatorisk samordning, d. v. s. inordning au länsnämnderna,

erbjuda större fördelar. Ovan har redogjorts för det ur mera

konkreta och praktiska synpunkter av erfarenheterna belagda behovet av

samordning. För bedömning av frågan måste dock beaktas även andra synpunkter.

En avvägning måste göras mellan specialintressenas krav på särskilda

organ och den större enhetens fördelar ur allmänna synpunkter. En

viss betydelse har väl den omständigheten, att vid tiden för utredningens

förslag de fristående nämnderna hade varit i verksamhet endast några år,

länsarbetsnämnderna åtta-nio år samt lantbruks- och länsbostadsnämnderna

ett—två år. Under de gångna ytterligare nära tio åren har nämndernas

verksamhet stabiliserats. Erfarenhet och rutin ha förvärvats samt förankring

och förtroende för verksamheten ha vunnits. Dessa omständigheter

kunna måhända öka tveksamheten inför tanken på att åstadkomma mera

genomgripande förändringar. Ä andra sidan har numera också den nya länsstyrelseorganisationen

vunnit stadga, och erfarenheterna inifrån sett synas

klart bestyrka antagandet, att den inre organisationen utan svårighet kan

byggas ut för nya arbetsuppgifter.

Då lekmannamedverkan i länsstyrelsen torde vara en förutsättning för

att nämnderna skola kunna inordnas i länsstyrelsen och då frågan om

sådan medverkan enligt vad nedan anföres inom en relativt nära framtid

kan antagas komma under övervägande, vore det naturligt att i det sammanhanget

överse länsförvaltningens organisation ur den nya synpunkt som

då kan uppkomma. Om lekmannamedverkan i länsstyrelsen införes och

situationen i övrigt är i stort sett oförändrad, skulle det framstå som önskvärt

att därvid ånyo mera noggrant undersöka möjligheterna för att i länsstyrelsen

inordna i första hand länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden

och mödrahjälpsnämnden. Det torde därvid böra anmärkas att de största

besparingarna torde komma att inträda, därest både länsarbetsnämnd och

länsbostadsnämnd samtidigt inordnas. Även frågan om länsskolnämndens

ställning torde böra övervägas. Med nuvarande inriktning av lantbruksnämndernas

verksamhet synes däremot det praktiska behovet av deras inordnande

ej vara så framträdande.

Som nyss anförts synes det vara en förutsättning för att nämnderna

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

65

skola kunna inflyttas i länsstyrelsen att lekmannamedverkan i denna kan

ordnas. Detaljerade förslag i detta avseende finnas i länsstyrelseutredningens

betänkande. I 1952 års beslut ställdes såsom nämnts under hänvisning

till vissa utredningar frågan på framtiden. Av de berörda utredningarna

ha två numera avgivit sina förslag, nämligen psykopatvårdsutredningen

(SOU 1952:46) och barnavårdskommittén (SOU 1954:61). Ingendera

av dessa utredningar bar framlagt slutligt förslag om lekmannamedverkan

i länsstyrelsen, ehuru barnavårdskommittén — under uttalande

att barnavårdsärendena som hittills borde handhas av länsstyrelserna —- skisserat vissa riktlinjer för lekmannamedverkan, därest en sådan kommer

till stånd. Båda utredningarna ha i förevarande avseende hänvisat till

utredningen om administrativa frihetsberövanden, vilken sistnämnda utredning

tillkallats enligt Kungl. Maj :ts den 4 december 1953 lämnade bemyndigande.

Enligt senaste riksdagsberättelsen avser utredningen att slutföra

sitt arbete i huvudfrågan under år 1958. Måhända är även från den

senare tillsatta eftervårdsutredningen att vänta förslag av betydelse i detta

sammanhang.

Av allt att döma torde således spörsmålet om lekmannamedverkan i

länsstyrelsen ånyo komma att aktualiseras vid prövningen av de angivna

specialfrågorna. I och för sig skulle spörsmålet därför här kanske kunna

förbigås. Det synes emellertid allmänt sett av så stor vikt att frågan fortlöpande

hålles aktuell, att vissa synpunkter torde böra framläggas i detta

sammanhang.

Förslaget om lekmannamedverkan i länsstyrelserna har från flera länsstyrelsers

sida mott motstånd om än av varierande styrka. Ur praktisk synpunkt

pekar man på den tungroddhet och omständlighet som måste följa

med lekmannamedverkan. I allmänhet vill det dock synas, som om farhågorna

i detta avseende äro betydligt överdrivna. Bl. a. erfarenheterna

från de befintliga länsnämndernas verksamhet tala för att så är fallet.

Vissa av de länsstyrelser som tillstyrkt lekmannamedverkan ha därvid

förklarat sig beredda att godtaga medverkan i den mån sådan är en förutsättning

för att länsstyrelserna skola kunna anförtros nya viktiga arbetsuppgifter.

Andra tillstyrkande länsstyrelser ha mera reservationslöst givit

uttryck för en önskan att även i detta avseende fullfölja moderniseringen

av länsstyrelserna. Sedan dessa med avseende på den inre organisationen

gjorts lämpade att vid behov påtaga sig nya större eller mindre arbetsuppgifter,

synes även det hindret därför böra undanröjas, som består i att lekmannamedverkan

i länsstyrelsen saknas. Den strävan efter nära samband

mellan myndigheter och allmänhet samt behovet för myndigheterna av en

stark förankring i det allmänna medvetandet tala i och för sig för en

sådan åtgärd. Därtill kommer att flertalet ärenden i länsnämnderna behandlas

under medverkan av lekmän, medan samma eller liknande ärenden

i länsstyrelsen avgöras uteslutande av tjänstemän.

I fråga om experterna torde först frågan om distriktsingenjörernas för

vatten och avlopp ställning höra upptagas till prövning. Det kan erinras

om alt såväl kommittén för stadsplaneväsendets omorganisation (SOU

1950:45) som 1946 års vatten- och avloppssakluinniga (SOU 1951:26) biträtt

länsstyrelseutredningens förslag alt inordna dislriktsingenjören i länsstyrelsen.

Numera ha praktiskt taget alla län egen dislriktsingenjör. På

senare tid har tillkommit ett starkt behov av samordning i den betydligt

vidgade vattenvårdande verksamheten (se prop. 1958: 133). Det hör framhållas

att distriktsingenjörernas chefsmyndighet, väg- och vattenbyggnadsslyrelsen,

i samband med prövningen av den senast aktuella frågan om val5

Bihang till riksdagens protokoll 1959. 6 saml. Nr 87

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

tenvårdens organisation givit uttryck för att styrelsen numera tillstyrker

denna förändring, som därför torde böra genomföras.

Även frågan om skyddskonsulenternas ställning bör upptagas till prövning.

Anledning härtill torde yppa sig i vart fall i samband med behandlingen

av 1956 års eftervårdsutrednings blivande betänkande.

Vidare får ej heller socialvårdskonsulenternas organisationsfråga avföras

från dagordningen. Så länge icke varje eller åtminstone flertalet län

har egen konsulent synes dock frågan böra vila.

Det synes även önskvärt att en förnyad undersökning kommer till stånd

av frågan om inordnande av länsarkitekten i länsstyrelsen. Denne är den

av experterna med vilken länsstyrelsen har det ojämförligt mest omfattande

samarbetet. Det kan visserligen medgivas, att det genom 1952 års beslut

tillskapade systemet medfört en förbättring av länsarkitektens ställning i

förhållande till länsstyrelsen och att detta system innesluter vissa möjligheter

att ytterligare rationalisera samverkan. Men det framstår som säreget

och medför trots allt tyngande formaliteter att på sätt som här är

fallet en tjänsteman, vars verksamhet i själva verket utgör en integrerande

del av en myndighets ämhetsbefattning, skall ha en från denna fristående

ställning. Genom att inordna länsarkitekten skulle man kunna realisera

det bl. a. av 1956 års riksdagsrevisorer framförda kravet på en bättre

organisatorisk samordning av hela samhällsplaneringsverksamheten i länet.

En sådan samordning skulle säkerligen även innebära vissa möjligheter till

besparing i fråga om biträdespersonalen, bl. a. genom avskaffande av den

dubbla diarieföringen och dubbleringen av kartarkivet.

Det starkaste skälet för länsstyrelseutredningens förslag att ej inordna

länsarkitekten i länsstyrelsen var svårigheten att på ett rationellt och enhetligt

sätt ordna frågan om chefskapet för planeringssektionen inom

landskansli^. Utredningen, som påpekade att med hänsyn till rationaliseringskravet

länsarkitekten vid inordnande i länsstyrelsen måste placeras

inom denna sektion, framhöll tillika att länsarkitekterna måste utväljas

på grundval av sin skicklighet som arkitekter och icke med hänsyn till

föredragningsskicklighet eller lämplighet som administrativa chefstjänstemän.

Det vore därför ej möjligt att generellt placera länsarkitekten som

chef för planeringssektionen. Med hänsyn till sektionschefstjänstens placering

i bvrådirektörsgraden vore det ej heller möjligt att ställa länsarkitekten

under en administrativ sektionschef.

I och för sig äro dessa synpunkter beaktansvärda, men fråga är om icke

problemet likväl bör angripas på nytt. Som nedan närmare kommer att angivas

kan måhända till de förutvarande premisserna fogas en eller annan

ny synpunkt.

Vidare tala skäl för att inom en snar framtid frågan om att helt inordna

landsfogdarna i länsstyrelsen bör upptagas till prövning. Detta torde lämpligen

böra ske i samband med pågående utredning om huvudmannaskapet

för polisväsendet.

Behovet av åtgärder av någorlunda räckvidd beträffande länsstyrelsernas

inre organisation är självfallet avhängigt av bl. a. vilka åtgärder som kunna

komma att vidtagas beträffande den yttre organisationen och arbetsuppgifterna

i anslutning till de ovan antvdningsvis framförda förslagen. Dessutom

torde införandet av lekmannamedverkan i länsstyrelserna i och för

sig kunna medföra vissa organisatoriska konsekvenser, vilka dock icke

kunna antagas bli särskilt omfattande. Det finnes emellertid anledning att

även eljest ifrågasätta vissa förändringar av den inre organisationen.

Det kanske största intresset knyter sig till landskansliets planeringssektion.

Denna synes icke i allo ha blivit vad länsstyrelseutredningen åsyf
-

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

67

lade, nämligen ett verkligt planeringsorgan med huvuduppgift att initiera,

samordna, syntetisera och komplettera annan samhällsplanering i länet.

Delvis beror detta på den i det föregående omnämnda ökningen av arbetsmängden.

En annan och viktig orsak torde vara, att länsstyrelseutredningens

förslag endast delvis genomfördes, i det att det av utredningen föreslagna

tillskottet till sektionens personal av samhällsekonomisk expertis

icke kom till stånd.

Om man jämför den nuvarande planeringssektionen med den del av

länsstyrelseutredningens tänkta planeringssektion som svarar däremot, skall

man finna att den nuvarande planeringssektionen på de flesta länsstyrelser

har att ännu snart tio år efter utredningen arbeta med en personal

som, vad angår den högre kvalificerade personalkategorien, med ca 1/4—

1/2 årsarbetskraft understiger vad utredningen ansåg erforderligt. Det är

därför knappast att förvåna, att vissa förstärkningar av ifrågavarande personalgrupp

under senaste tid måst ske på några av de större länstyrelserna.

Denna tendens låter förmoda, att dylika förstärkningar efter hand bli

erforderliga ganska allmänt. En sådan mera genomgående personalökning

ger i och för sig anledning att samtidigt granska vissa organisatoriska

problem. Härvid synas särskilt två frågor träda i förgrunden. Den ena är

den redan av länsstyrelseutredningen väckta frågan om sektionens behov

av speciell kompetens på det samhällsekonomiska området. Denna fråga

behandlas också ur vissa synpunkter i en inom inrikesdepartementet upprättad

promemoria angående länsstyrelsernas behov av arbetskraft med

statistisk-ekonomisk utbildning, vilken promemoria under år 1957 varit

föremål för remissbehandling. Som ett tillägg till denna promemoria må

anföras, att en sådan tjänsteman som avses i promemorian skulle kunna

användas ej blott för utredningsarbeten o. d. utan även som föredragande

i en mångfald av sektionens ärenden.

Den andra frågan har större räckvidd och gäller sektionens organisation

i stort. Det synes nämligen önskvärt — i anslutning dels till vad tidigare

anförts beträffande den yttre organisationen och dels till de här ovan senast

framlagda synpunkterna — att frågan om planeringssektionens framlida

organisation, oavsett vilka åtgärder som komma att vidtagas beträffande

länsstyrelsens organisation i övrigt, särskilt uppmärksammas. Därvid

bör i första hand övervägas huruvida icke sektionen — i samband med inordning

i länsstyrelsen av ifrågavarande myndigheter — kan ombildas till

en byrå, bestående av tre sektioner, en teknisk (länsarkitektkontoret och

distriktsingenjören för vatten och avlopp), en juridisk-samhällsekonomisk

(den nuvarande planeringssektionen) samt en bostadspolitisk (länsbostadsnämnden).

Måhända bör till den tekniska sektionen även hänföras länsbostadsnämndens

ingenjörspersonal. Det är givetvis icke möjligt för revisorerna

att i detalj angiva, hur den juridisk-samhällsekonomiska sektionen

skall utrustas i personellt avseende. Det synes emellertid, som om denna

tills vidare i medelstora och mindre län skulle kunna bestå av en jurist

och en samhällsekonomiskt utbildad tjänsteman jämte erforderliga landskanslister

och biträden. Någon personalökning torde genom ombildningen

ej bli erforderlig, utan i ställel kan säkerligen en minskning ske, dels på

grund av alt länsbostadsnämndens kamerala göromål överflyttas till landskontoret,

där åtminstone för närvarande viss ledig arbetskapacitet bör

finnas, och dels därför att biträdespersonalen kan minskas bl. a. till följd

av den dubbla diarieföringens slopande.

Det skall emellertid medgivas, all frågan om chefskapet för byrån är

komplicerad och tarvar noggranna överväganden. Men även om stort beaktande

måste skänkas de av länsstyrelseutredningen anförda skälen mot

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

länsarkitektens chefskap för byrån, kan man kanske göra gällande att den

tänkta uppdelningen på tre sektioner kommer att innebära en sådan arbetsfördelning,

att mindre vikt behöver läggas vid byråchefens rent administrativa

färdigheter. En tänkbar möjlighet vore kanske också att från fall till

fall utse vilken som helst av sektionscheferna till byråchef. Därest det dock

anses omöjligt att med hänsyn till länsarkitektens tjänsteställning underställa

honom en byråchef, kan man måhända undersöka den möjligheten

att visserligen knyta länsarkitekten till byrån men ej underställa honom

byråchefen. Något motsvarande gäller nu i fråga om militärassistenten i

länsstyrelsen, som tjänstgör vid civilförsvarssektionen och får biträde av

dess personal utan att dock vara underställd sektionschefen.

Därest — som antagligt är — arbetsbelastningen inom den juridisksamhällsekonomiska

sektionen (d. v. s. nuvarande planeringssektionen)

inom en relativt nära framtid kommer att kräva personalökning, kan byråchefsbefallningen

lösgöras från omedelbar anknytning till någon av sektionerna,

vilket skulle möjliggöra ett friare val av byråchef med bättre möjligheter

att lägga största vikten på fallenhet för planeringsarbete över huvud

jämte allmän administrativ lämplighet.

I andra hand och såsom möjligt att omedelbart genomföra torde vara

lämpligt, att tills vidare endast distriktsingenjören för vatten och avlopp

inordnas i planeringssektionen i enlighet med vad ovan anförts. Fristående

föranleder denna åtgärd icke någon ytterligare ändring i planeringssektionens

organisation. För fullständighetens skull bör här framhållas, att distriktsingenjören

även bör få till uppgift att biträda allmänna sektionen

(respektive socialsektionen) vid handläggning av vissa hälsovårdsfrågor.

Därest frågan om de sålunda antydda förändringarna av den yttre organisationen

ej skulle lösas eller dess prövning uppskjutas för längre tid,

synes det oaktat skäl tala för att åtgärder vidtagas för att förse länsstyrelserna

med samhällsekonomiskt utbildad expertis. I några fall kan detta

måhända ske redan inom bestående personalram, och i vart fall kan det

göras i samband med de av allt att döma inom överskådlig tid ändå erforderliga

personalökningarna.

Slutligen är det ett viktigt önskemål att bil registreringen och bilskatteuppbörden

rationaliseras. Vissa förslag, delvis kanske av förberedande karaktär,

föreligga, men frågan bör oförtövat drivas vidare. Hithörande arbetsuppgifter

äro nu särskilt personalkrävande. Det är angeläget att genom

rationaliseringar personal- och lokalbehovet nedbringas. Med bilismens

snabba tillväxt kan i annat fall organisationen komma att bli onödigt kostsam.

Vad härefter angår allmänna sektionen samt den i vissa län befintliga

socialsektionen synas önskemålen från länsstyrelsernas sida knyta sig till

vissa väntade utredningsförslag, nämligen utredningen rörande administrativa

frihetsberövanden, eftervårdsutredningen och utredningen rörande polisväsendets

huvudmannaskap. Visserligen har hittills intet bekantgjorts

om förslagens innehåll, men vissa drag i deras allmänna inriktning kunna

måhända skönjas av direktiven. I allt väsentligt blir dock följande tills vidare

av rent hypotetisk karaktär.

Vid förstatligandet av polisväsendet torde såsom ovan antytts en polissektion

böra inrättas på landskansliet. Denna sektion bör från allmänna

sektionen övertaga polisärenden samt ärenden rörande allmän ordning och

säkerhet, däri inbegripna tillståndsfrågor av ordningsnatur. Därigenom avlastas

allmänna sektionen en del av sin nuvarande arbetsbörda och kan -— i

län där socialsektion ej finnes — i stället tillföras de arbetsuppgifter som

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

69

kunna beräknas uppkomma, i första hand genom inordnande av skyddskonsulentorganisationen

i länsstyrelsen — måhända i samband med sammanslagning

med socialvårdskonsulentorganisationen — och i andra hand

genom en eventuell inkorporering av länsnykterhetsnämnden. I län där

socialsektion finnes ökas i stället dennas arbetsbörda. I dessa län kan därför

viss personal böra överföras från allmänna sektionen till socialsektionen.

I flertalet övriga län lär någon ändrad personaldisposition i detta sammanhang

knappast behövas. I vissa av de medelstora länen — de största av

dessa — kan det dock tänkas, att socialärendena böra utbrytas ur allmänna

sektionen och en särskild socialscktion bildas. Detta synes kunna ske utan

några större personalökningar.

Beträffande civilförsvarssektionen föreligger nu ett förslag till omorganisation

i samband med omdaningen av civilförsvaret. Detta förslag har

nyligen remissbehandlats och torde nu vara föremål för övervägande inom

Kungl. Maj:ts kansli. Oavsett hur ställningstagandet till förslaget utfaller,

är det emellertid ett önskemål att en närmare organisatorisk samordning

kommer till stånd mellan civilförsvarssektionen och den mera provisoriskt

organiserade ekonomiska försvarssektionen. I denna fråga finnes en inom

inrikesdepartementet den 16 okober 1956 dagtecknad promemoria, vilken

varit föremål för remissbehandling.

I olika sammanhang har framförts krav på en uppdelning av landskansliet.

Så långt möjligt bör man emellertid enligt revisorernas mening

söka behålla det nuvarande landskansliet som en enhet, även om det genom

inkorporeringar eller eljest skulle växa till och med ganska avsevärt. Som

förhållandena nu äro utgör landskansliet i fråga om personalantalet icke

någon stor enhet vid jämförelse t. ex. med många byråer i centrala verk.

Vid en medelstor länsstyrelse kan det röra sig om ca 50 befattningshavare

(landskontorens personal är i regel ungefär dubbelt så stor som landskansliernas).

Svårigheterna torde i stället i första hand böra bemästras

genom en ökad delegering av beslutanderätt och andra uppgifter från landssekreteraren

dels till sektionscheferna och dels till förste länsassessorn i

dennes egenskap av landssekreterarens ställföreträdare.

För landskontorens del må först erinras om att det vid olika tillfällen

påtalats, att vissa olägenheter äro förenade med den utpräglat självständiga

ställning som tillkommer taxeringssektionens chef, taxeringsintendenten.

Den ställning som sålunda tillagts honom anses emellertid vara en integrerande

del av rättssäkerhetsgarantierna i skatteprocessen, som bl. a. därigenom

gives bättre parallellitet med processen vid de allmänna domstolarna.

Det är visserligen tydligt alt taxeringsintendenten i fråga om sin handläggning

av skattemålen icke kan underställas avdelningschefen, landskamreraren,

då ju denne är ordförande i prövningsnämnden. Men det borde kunna

undersökas, huruvida icke en viss ytterligare tillsynshefogenhet i berörda

avseende skulle kunna tilläggas landshövdingen.

För kamé ra Is c k tionens del må särskilt framhållas önskvärdheten av att

frågan om mera allmänt införande av maskinell bokföring föres vidare.

Den maskinella bokföringen spar personal och ökar bokföringskapacitelen

väsentligt. Om den också icke utgör en förutsättning för alt länsstyrelsen

skall kunna påtaga sig nya större kamerala arbetsuppgifter i samband med

inordnande av fristående länsorgan i länsstyrelsen eller eljest, skulle den

dock betydligt underlätta en sådan nyordning. Förstatligande av polisväsendet

kan möjligen länkas komma att medföra en större ökning av kameralseklioncns

arbetsmängd. Det torde icke vara någon överdrift atl säga,

atl införandet av maskinell bokföring är en av de särskilt viktiga åtgär
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

derna för att ytterligare effektivisera länsstyrelsens arbete och åstadkomma

personalbesparingar. Till frågan om en koncentration av den kamerala

verksamheten på länsplanet återkomma revisorerna i det följande.

De av revisorerna här aktualiserade spörsmålen äro delvis av betydande

räckvidd och kunna uppenbarligen icke bringas till en lösning inom några

få år. Åtskilliga skäl tala emellertid för att de snarast upptagas till närmare

överväganden. Särskilt må framhållas att 1957 års riksdag efter förslag

av samma års revisorer beslutat, att viss översyn av länsindelningen

skall äga rum. En väsentlig förutsättning för att man skall kunna inkassera

de betydande vinster som enligt revisorernas mening otvivelaktigt stå att

fa genom en ny länsindelning är just att länsstyrelsen i såväl yttre som

inre avseende får en helt ändamålsenlig utformning. 1952 års beslut om

länsstyrelseorganisationen var enbart provisoriskt i avvaktan på resultatet

av vissa då pågående utredningar. Sedan dessa numera antingen slutförts

eller kunna väntas bli slutförda inom en nära framtid och mot bakgrunden

av i det föregående anförda utvecklingslinjer inom länsförvaltningen, synes

det därför angeläget att parallellt med det utredningsarbete som kan komma

att pågå om en ny länsindelning de av revisorerna bär framförda synpunkterna

på länsstyrelsens organisation upptagas till prövning. Med hänsyn

till det omfattande utredningsmaterial som redan föreligger i ämnet

och numera vunna erfarenheter av 1952 års organisation synes det emellertid

knappast påkallat att en ny utredning — likartad med länsstyrelseutredningen

— tillkallas. Det material som erfordras för ett beslut om en mera

definitiv organisation av länsstyrelsen synes i första hand böra införskaffas

i annan ordning. I denna del må erinras om — såsom framgår av den

föregående redogörelsen — att länsstyrelseutredningen var i tillfälle att

genom en försöksorganisation i några län pröva lämpligheten av vissa av de

utav utredningen aktualiserade förslagen. Det visade sig som väntat värdefullt

att i praktiken få pröva dessa. Liknande rön ha gjorts genom de törsök

statens organisationsnämnd verkställt vid bl. a. vissa militära förband.

Mot bakgrunden härav vilja revisorerna framföra den tanken, att såsom

ett led i de fortsatta övervägandena rörande länsstyrelseorganisationen en

mera omfattande försöksverksamhet inom länsförvaltningen än den länsstyrelseutredningen

genomförde bör komma till stånd. Enligt revisorernas

mening böra emellertid dylika försök anordnas, oavsett vilket resultat man

kan komma till i fråga om en ny länsindelning.

För att ett provisorium som öppnar möjlighet till gemensamma beslut

av de i försöket deltagande myndigheterna skall kunna anordnas, erfordras

uppenbarligen lagstiftningsåtgärder av viss omfattning, beträffande vilka

kräves närmare utredning. Det torde dock kunna förutskickas, att det kan

bli vanskligt att med hänsyn till besvärsregler och rättskraftsfrågor åstadkomma

en anordning som med hänsyn till försöksändamålet reservationsost

kan godtagas. — Formellt är det givetvis möjligt att temporärt ställa

personalen hos de fristående organen under länsstyrelsen. Även härför erfordras

dock tydligtvis riksdagens medgivande, bl.'' a. därför att de fristående

organen åtminstone formellt berövas en förutsättning för sin verksamhet.

Detta skulle uppvägas av skyldighet för länsstyrelsen att tillhandahålla

personal i erforderlig utsträckning. Även om sålunda svårigheter torde förehggm

:>tl anordna en försöksverksamhet med koncentrerad länsförvaltning

torde en närmare utredning komma att visa alt dessa svårigheter äro överkomliga

och att försöket bör göras.

, ^remål för här avsedda försök bör enligt revisorernas mening i första

nand bli en sådan organisation som innefattar inordnandet i länsstyrelsen

av iansarbetsnamnd, länsbostadsnämnd och mödrahjälpsnämnd. Därest be
-

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

71

tänkligheter skulle föreligga mot att genomföra så relativt omfattande försök,

synes det alternativ böra undersökas som framgår av det i det föregående

framlagda förslaget beträffande planeringssektionen. Försöket skulle

alltså närmast avse inordning i länsstyrelsen av länsbostadsnämnd, länsarkitekt

och distriktsingenjör. Det bör dock betonas, att såvitt angår den

sistnämnde tiden borde vara mogen för ett definitivt beslut utan att något

försöksresultat behöver avvaktas. Det må emellertid understrykas, att försöket

bör äga rum vid den eller de länsstyrelser där gemensamma lokaler

— med eller utan byten eller omdispositioner i övrigt — kunna ordnas lör

hela den genom inordningen bildade byrån.

Sedan länge har i olika sammanhang, bl. a. av riksdagens revisorer, framförts

krav om att koncentrera hela eller större delen av länsförvaltningens

kamerala verksamhet till länsstyrelsen, och detta oberoende av om någon

organisatorisk samordning i övrigt kommer till stånd eller ej. Länsstyrelseutredningens

undersökningar avsågo även delvis denna fråga, och utredningen

anförde i anledning därav vissa synpunkter som i huvuddrag tidigare

refererats. Som en sammanfattning därav kan anföras att överförande

av andra länsorgans kamerala arbetsuppgifter till länsstyrelsen i första

hand förutsätter en reformering av redogöraransvaret. En utredning härom

tillkallades år 1955 och beräknas slutföra sitt arbete i år.

Revisorerna anse sig för sin del ånyo böra framföra krav på en koncentration

av den kamerala verksamheten på länsplanet. Vid de ifrågasatta

organistionsförsöken bör denna fråga därför särskilt uppmärksammas. Vad

angår förslaget om inordnande av länsbostadsnämnd, länsarkitekt och distriktsingenjör

i länsstyrelsen må framhållas, att länsbostadsnämndens

kamerala verksamhet icke synes vara av den särpräglade beskaffenhet, att

den behöver föranleda större svårigheter för kameralsektionens personal.

Framhållas må att tillfället för närvarande i det avseendet skulle vara gynnsamt

att pröva en överflyttning av kameraluppgifter till länsstyrelsen, då

vid kameralsektionerna bör finnas en viss ledig arbetskapacitet, sedan länsskolnämnderna

nu övertagit vissa arbetsuppgifter därifrån.

En sådan försöksverksamhet som här skisserats bör givetvis genomföras

under medverkan av statens organisationsnämnd. Därest dylika försök icke

anses böra komma till stånd, bör i varje fall nämnden erhålla i uppdrag

att verkställa en noggrann genomgång av metoder, arbetsgång m. m. vid

samarbetet mellan länsstyrelserna och de fristående länsorganen. Oavsett

vilken ställning som slutligt tages till länsstyrelsens organisationsfråga,

synes en sådan genomgång kunna ge ytterst värdefulla resultat. Om det

nuvarande systemet inom länsförvaltningen skall bibehållas, torde en dylik

undersökning vara en förutsättning för den närmare och mera enhetliga

reglering av länsrådens organisation och arbetsmetoder som torde bli en

ofrånkomlig nödvändighet.

Vilka ekonomiska konsekvenser en ändrad organisation vid länsstyrelserna

kunna få, är det givetvis icke möjligt att på detta stadium angiva.

Värdet av rationaliseringvinsterna bör emellertid mätas icke blott rent

penningmässigt utan även och kanske främst i andra hänseenden. Det må

emellertid erinras om — såsom även länsstyrelseutredningen på sin tid

framhöll — att den fulla rationaliseringvinsten kan inhöstas först då de

olika länsmyndigheterna fått såväl gemensam ledning som ock gemensamma

lokaler. Med enbart gemensam ledning kan man vinna en hel del och

med endast gemensamma lokaler kan även något vinnas.

Länsstyrelsen intager enligt revisorernas mening en så viktig ställning

inom den svenska statsförvaltningen, att inga ansträngningar böra skys för

att återgiva länsstyrelsen ställningen som en verklig lantregering. Därest de

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

synpunkter revisorerna här givit uttryck åt vinna beaktande, äro revisorerna

övertygade om att ett gott steg tagits på denna väg. Revisorerna få

fördenskull föreslå, att här berörda organisationsförslag snarast upptages

till övervägande.

Utlåtanden ha avgivits av socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, bostadsstyrelsen,

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, statskontoret,

statens organisationsnämnd, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser

samt svenska väg- och vattenbyggares riksförbund (Del II, s. 285—- 398).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. I anslutning till det av 1948 års länsstyrelseutredning framlagda

förslaget om en koncentrerad länsförvaltning ha revisorerna ingående

belyst länsstyrelsernas ställning inom statsförvaltningen och de organisatoriska

problem som därvid möta. Av den sålunda verkställda undersökningen

ha revisorerna dragit den slutsatsen, att tidpunkten nu är inne att

på nytt pröva frågan om inordnande i länsstyrelserna av vissa s. k. länsexperter

och länsnämnder. Olika konkreta förslag till en efter dylika principer

utformad länsstyrelseorganisation ha likaledes dryftats av revisorerna,

som ansett en försöksverksamhet höra föregå definitiva beslut i ämnet.

Av remissmyndigheterna ha de av samordningen direkt berörda ämbetsverken

ställt sig mer eller mindre tveksamma till revisorernas förslag, även

om exempelvis väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i princip tillstyrkt en försöksverksamhet

på förevarande område. Däremot har flertalet länsstyrelser

funnit hithörande problem böra upptagas till övervägande. Endast fem

länsstyrelser ha intagit en direkt avvisande hållning. Även statskontoret

och statens organisationsnämnd ha uttalat sig för en koncentrerad länsförvaltning.

Enligt utskottets mening innehåller revisorernas förevarande framställning

flera beaktansvärda synpunkter och förslag. Av olika skäl finner emellertid

utskottet tiden ännu icke vara inne för något ställningstagande till de

föreliggande problemen. I den mån dessa på nytt aktualiseras kommer självfallet

den av revisorerna verkställda undersökningen jämte de däröver avgivna

remissutlåtandena att utgöra en värdefull grund för de fortsatta

övervägandena.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter har utskottet velat begränsa

sig till att vad i ärendet förevarit för riksdagen

omförmäla.

36 :o) Blankettkommissionen m. m. Under inrikesdepartementet, § 37, ha

revisorerna föreslagit en närmare prövning av frågan om landsstatens blankettärenden

(Del I, s. 360—367).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

73

Formulär till flertalet inom landsstaten använda blankettyper utarbetas

och fastställas av den s. k. blankettkommissionen, vars ämbetsbefattning

regleras genom en särskild kungörelse. Enligt denna åligger det kommissionen,

bland annat, att ha ständig uppmärksamhet på i vad mån nya blanketter

lämpligen böra fastställas till gemensamt begagnande eller äldre av

kommissionen fastställda blanketter böra ändras eller upphävas samt att

vid fastställande eller ändring av blankett bestämma icke blott dennas lydelse

och format utan även, under iakttagande av i ämnet gällande allmänna

föreskrifter, beskaffenheten av det papper varå blanketten skall

tryckas. Ifrågavarande blanketter, som tryckas genom blankettkommissionens

försorg vid statens reproduktionsanstalt och distribueras därifrån efter

beställning av varje enskild länsstyrelse, finnas upptagna i en av kommissionen

upprättad och tillhandahållen förteckning. Kostnaderna för blanketter,

frakt m. m. gäldas av respektive länsstyrelse.

Det bör i sammanhanget uppmärksammas, att vissa för verksamheten

inom landsstaten behövliga blanketter även tillhandahållas av olika centrala

ämbetsverk. Sålunda må exempelvis erinras om att riksräkenskapsverket

enligt 4 § i sin instruktion äger meddela föreskrifter om sättet för

räkenskapsposternas behöriga bokföring och verifiering samt i samråd med

vederbörande myndighet fastställa formulär för dessa räkenskaper och övriga

redovisningshandlingar. Slutligen framställa de enskilda länsstyrelserna

med stöd av bestämmelser i den förut omnämnda kungörelsen i betydande

utsträckning blanketter för olika ändamål.

Det är ett numera välkänt förhållande att en lämpligt utformad blankett,

rätt använd, har en viktig funktion att fylla i det administrativa arbetet,

som därigenom kan förenklas och förbilligas i åtskilliga hänseenden. Riksdagens

revisorer ha därför i skilda sammanhang framhållit angelägenheten

av att alla möjligheter till rationaliseringar även på detta område tillvaratagas.

Årets revisorer ha för sin del kunnat konstatera, att de blanketter

som nyttjas inom länsstyrelsernas ämbetsområde och som fastställas av

blankettkommissionen i åtskilliga fall icke erhållit en ändamålsenlig utformning.

Revisorerna ha därför övervägt att underkasta hela det ifrågavarande

blankettbeståndet en närmare granskning men ha, med hänsyn till

att statens organisationsnämnd såsom ovan nämnts redan uppmärksammat

frågan, icke funnit detta påkallat. De iakttagelser som gjorts ge emellertid

revisorerna anledning att ansluta sig till de synpunkter som organisationsnämnden

framfört i den förut delvis återgivna promemorian rörande bristerna

i de nuvarande formerna för fastställande m. m. av här avsedda blanketter.

Det ligger f. ö. enligt revisorernas mening i sakens natur att en organisationsform

som år 1919 fyllde dåtida krav med hänsyn till blankettväsendets

utveckling m. m. i våra dagar icke kan vara lämplig.

Ett aktuellt exempel på de vådor som kunna vara förbundna med blankelIkommissionens

verksamhet har f. ö. helt nyligen blivit för revisorerna

bekant. Det gäller i detta fall en blankett, som tryckts i 100 000 exemplar

och som avser underrättelse om verkställd utmätning av överskjutande

skatt. Den terminologi som använts i blanketten hänför sig till förhållanden

som voro aktuella för flera år sedan men som nu äro föråldrade. Enligt vad

som upplysts revisorerna kan det bli nödvändigt att makulera hela upplagan.

Exemplet är f. ö. icke enastående.

Det förslag som organisationsnämnden framfört i delta ämne har ännu

icke föranlett någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Då det enligt revisorernas uppfattning

är synnerligen angeläget, att man snarast söker åstadkomma en

bättre ordning i förevarande avseenden — och detta oberoende av om orga
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

nisationsnämndens övriga i sammanhanget framlagda förslag komma att

genomföras eller ej — ha emellertid revisorerna funnit sig böra aktualisera

frågan. Revisorerna anse i likhet med organisationsnämnden att blankettkommissionen

— till vars förfogande icke står någon blanketteknisk expertis

— snarast bör avskaffas. Det är emellertid uppenbart, att man icke kan

undvara ett centralt organ med vissa uppgifter i fråga om fastställande

m. m. av blanketter för landsstatens del. Organisationsnämnden har i sin

promemoria föreslagit, att inrikesdepartementets landsstatsavdelning i samband

med viss upprustning skulle anförtros uppdraget att ha överinseendet

över ifrågavarande blankettbestånd. Revisorerna anse sig för sin del icke

kunna hysa någon bestämd mening om hur förevarande spörsmål bör lösas.

Det är emellertid tydligt, att dessa göromål måste handläggas i nära kontakt

med länsstyrelserna. Tilläggas må att revisorerna förutsätta, att vid

prövning av den här berörda organisationsfrågan även övriga av organisationsnämnden

framförda förslag som äga samband därmed komma att

slutligt prövas. Bl. a. bör övervägas, huruvida de blanketter som nu utfärdas

av annan myndighet än blankettkommissionen men som nyttjas inom

landsstaten i fortsättningen böra fastställas av det organ som bör ersätta

blankettkommissionen.

Revisorerna få sålunda föreslå, att frågan om en mera ändamålsenlig

handläggning av landsstatens blankettärenden snarast upptages till prövning.

Utlåtanden ha avgivits av blankettkommissionen, statskontoret, riksräkenskapsverket,

statens organisationsnämnd samt länsstyrelserna i Malmöhus,

Älvsborgs, Gävleborgs och Västerbottens län (Del II, s. 398—408).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. Det system som nu tillämpas för utarbetande och fastställande

av blanketter inom landsstaten synes icke vara i allo tillfredsställande. Såsom

revisorerna själva erinrat har emellertid statens organisationsnämnd

utarbetat ett förslag i ämnet, vilket underställts Kungl. Maj:t men ännu

icke föranlett någon åtgärd. Då utskottet anser sig kunna förutsätta att

detta förslag, oavsett övriga i sammanhanget berörda frågor, kommer att

prövas inom kort, har utskottet velat begränsa sig till att vad i ärendet

förevarit för riksdagen

omförmäla.

37 :o) Gränsbevakningen mot Finland. Under inrikesdepartementet, § 38,

ha revisorerna föreslagit viss omorganisation av tull- och polisväsendet inom

Tornedalen (Del I, s. 368—375).

Utskottet. Beträffande detta ärende har utskottet yttrat sig under punkten

1 av sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 48, varom utskottet velat

här

erinra.

s. 75 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 dr 1!)50

75

38 :o) Vissa iakttagelser angående övertidstjänstgöringen inom statsförvaltningen.

Under civildepartementet, § 39, ha revisorerna framfört vissa synpunkter

på övertidstjänstgöringen inom statsförvaltningen (Del I, s. 37(5—

386).

Revisorerna ha därvid gjort följande uttalande.

I anslutning till verkställda löneregleringar har alltsedan 1919 års lönereglering

för kommunikationsverken den principen hävdats, att arbete å

tid utöver fastställd arbetstid bör förekomma endast i undantagsfall. Senast

har denna grundsats fastslagits i 32 § statens allmänna avlöningsreglemente.

1 den mån undantagsvis tjänsteman måste anlitas för övertidstjänstgöring,

erhåller vederbörande — med vissa begränsningar och under

vissa förutsättningar — gottgörelse för sådan tjänstgöring enligt föreskrifterna

i sagda reglemente med därtill hörande bestämmelser. Gottgörelse

medges icke tjänstemän i högre löneställning samt personal med arbetsledande

funktioner eller utövande självständigt befäl.

Revisorerna ha mot bakgrunden av de sålunda fastslagna principerna

funnit det vara av intresse att närmare undersöka, i vilken omfattning övertidst

jänstgöring f. n. förekommer inom statsförvaltningen samt vilka konsekvenser

gällande bestämmelser angående gottgörelse för sådan tjänstgöring

medföra för statsverket.

Av den i ämnet verkställda undersökningen får anses framgå, att övertidst

jänstgöring numera i större eller mindre utsträckning förekommer inom

flertalet förvaltningsområden. Totalt kan vid enbart de undersökta

myndigheterna det årliga beloppet av utbetalade övertidsersättningar under

senare år uppskattas till i genomsnitt 1,4 miljoner kronor. Därtill kommer

sådan övertid som ersättes i form av s. k. kompensationsledighet. Frekvensen

övertidsarbete varierar dock påtagligt olika verk emellan. På vissa

håll förekommer sådan tjänstgöring endast i smärre omfattning samt därvid

i huvudsak för att möta rent tillfälliga ökningar av arbetsbelastningen.

Beträffande flertalet myndigheter synes emellertid övertidstjänstgöringen

ha blivit ett mer eller mindre normalt inslag i verksamheten med tämligen

jämn fördelning över årets samtliga månader.

övertidstjänstgöringen som arbetsform synes sålunda på många håll numera

ingalunda som ursprungligen avsetts höra till undantagen. Tvärtom

synes sådan tjänstgöring alltmer ha tillgripits för att även i reguljära former

bemästra en alltmer växande arbetsbörda. Huruvida den ökade omfattningen

av övertidstjänstgöringen får ses som ett uttryck för en mindre

väl avvägd arbetsorganisation låter sig knappast fastställas utan detaljerade

undersökningar. Helt allmänt torde dock såväl för den enskilde som

ur statsverkets synpunkt vara betydelsefullt, att systemet med övertidstjänstgöring

hålles inom snäva gränser.

Ä andra sidan kan man knappast bortse från att möjligheten att i vissa

lägen tillgripa tjänstgöring på Övertid alltid måste föreligga för myndigheterna.

Under vissa betingelser får övertidstjänstgöringen som sådan anses

ha obestridliga arbetsorganisatoriska fördelar, vilka icke till rimliga kostnader

stå att vinna i annan ordning. Det torde sålunda knappast vara möjligt

eller i varje fall icke ekonomiskt försvarbart att dimensionera den reguljära

organisationen med hänsyn till alla de rent tillfälliga behov som

kunna uppkomma i den dagliga rutinen eller ens för att mota del permanenta

behovet, om detta gör sig gällande endast vissa kortare tider under

året eller i veckan. Tvärtom synes vara angeläget ur verkssynpunkt alt för

sådana arhctstoppar i möjligaste mån anlita den permanenta personalen

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

på övertid i stället för att tillgripa med uppgiften helt orutinerad extra

personal. De något större kostnader ett sådant arrangemang nominellt kan

innebära få anses uppvägda av att uppgifterna lösas med större snabbhet,

säkerhet och rutin.

Även om således övertidstjänstgöringen som sådan måste accepteras som

en nödvändig och under vissa förhållanden till och med lämplig form inom

varje förvaltningsområde, därest verksamheten skall kunna upprätthållas

på ett tillfredsställande sätt, är dock sådan tjänstgöring ur andra synpunkter

förenad med avsevärda nackdelar för både statsverket och personalen.

Ur ekonomiska synpunkter är tjänstgöring på övertid en för statsverket

avgjort dyrbar driftform. Den kontanta övertidsersättningen är i princip så

avvägd, att den motsvarar normal timlön ökad med 50 respektive 100 procent,

medan tiden för kompensationsledighet motsvarar en och en halv

respektive dubbelt så lång tid som den varunder övertidstjänstgöringen fullgjorts.

Som regel föreligger dessutom numera full valrätt för personalen

mellan dessa ersättningsformer. Med hänsyn till belastningen på den enskilde

befattningshavaren torde i och för sig intet vara att erinra mot sådana

ersättningsgrunder. I betraktande av de ekonomiska konsekvenserna

synes emellertid höra eftersträvas att för göromål som kunna bedömas som

permanenta i möjligaste mån anlita andra arbetsformer. I många fall kan sålunda

anses fullt motiverat att för sådana uppgifter anställa särskild, reguljär

personal i den mån kostnaderna därvid icke överstiga den gottgörelse som

skulle utgå vid övertidstjänstgöring. Sistnämnda slag av tjänstgöring bör

därvid reserveras för rent tillfälliga arbetstoppar samt för sådan mer permanent

arbetsbelastning som icke är av den omfattning, att heltidsanställd

personal är motiverad. Det synes angeläget att vederbörande myndigheter

tid efter annan utföra beräkningar rörande förutsättningarna ur organisatoriska

och kostnadsmässiga synpunkter alt verkställa en anpassning

av sin personalorganisation i angivna hänseenden. I många fall synes emellertid

icke vara nödvändigt att ens nyanställa personal för mötande av

uppkommande arbetsbelastning. Stora möjligheter torde särskilt vid större

myndigheter föreligga att verkställa tillfälliga omdisponeringar av personal

mellan olika enheter inom ett verk. Den omständigheten att viss personal

tilldelats viss arbetsenhet får icke — såsom på sina håll synes vara fallet —

tagas till intäkt för att personalen under alla förhållanden skall tjänstgöra

på ifrågavarande enhet, medan på andra, starkare belastade enheter övertidstjänstgöring

måste tillgripas. Även personal med helt andra arbetsuppgifter

men inom samma karriär bör i sådana fall omplaceras vid uppkommande

behov, över huvud synes angeläget att arbetsorganisationen göres

så elastisk som möjligt och att alla möjligheter av vederbörande verksledning

tillvaratagas att inom ramen för de samlade resurserna verkställa

sådan fördelning av göromålen, att permanenta nyanställningar eller tillfällig

övertidstjänstgöring undvikas. Revisorerna vilja i detta sammanhang

särskilt peka på angelägenheten av att under s. k. sommartid iakttaga gällande

förbud mot gottgörelse på övertid. På sina håll lär exempelvis föreskriften

ha kringgåtts på det sättet, att under sådan tid under sommarmånaderna

då övertidsarbete måste tillgripas beslutet om den minskade arbetstiden

tillfälligt upphäves för att i stället sättas i tillämpning vid en

senare tidpunkt, då övertidstjänstgöring icke längre är aktuell.

En begränsning av övertidstjänstgöringen synes möjlig även i andra hänseenden.

De bestämmelser som reglera övertidstjänstgöringen och kompensationen

därför äro naturligt nog delvis summariska och allmänt avfattade.

I stor utsträckning har det överlämnats åt vederbörande myndigheter

själva att bedöma, när förutsättningar för övertidstjänstgöring skola an
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

77

ses föreligga. Följden härav har blivit en skiftande praxis i tillämpningen

vid olika verk. I princip medges exempelvis icke gottgörelse för övertidstjänstgöring

åt personal i arbetsledande ställning. Denna grundsats synes

emellertid ha blivit föremål för mer eller mindre restriktiva tolkningar

inom skilda områden. För personal med i stort sett likartade funktioner och

med i det hela samma arbetsorganisatiska ställning tillämpas olika ersättningsgrunder.

På sina håll medges exempelvis föreståndare för skrivcentral,

kassör eller förste expeditionsvakt regelmässigt särskild gottgörelse

då övertidsarbete ifrågakommer, medan i andra fall så icke alls eller

endast undantagsvis är fallet. Av värde vore därför om föreliggande möjligheter

att fastställa särskilda förteckningar över personal, beträffande

vilken gottgörelse må eller icke må utgå, i större utsträckning utnyttjades

av myndigheterna.

De av revisorerna gjorda iakttagelserna peka sammanfattningsvis på angelägenheten

av att omfattningen av övertidstjänstgöringen inom stadsförvaltningen

nedbringas. I sådant syfte torde andra, mindre kostnadskrävande

former för fullgörande av här aktuella arbetsuppgifter eller organisatoriska

åtgärder i rationaliseringsriktning böra övervägas. Revisorerna få därför

föreslå, att här anförda synpunkter genom ett särskilt cirkulär bringas till

statsmyndigheternas kännedom.

Utlåtanden ha avgivits av statskontoret och statens organisationsnämnd

(Del II, s. 431 och 432).

Beträffande den närmare innebörden av därvid framförda synpunkter

torde få hänvisas till utlåtandena.

Utskottet. De av revisorerna införskaffade uppgifterna synas ge belägg för

att på sina håll inom statsförvaltningen övertidstjänstgöring förekommer i

icke avsedd omfattning. Utskottet kan därför ansluta sig till förslaget om att

de av revisorerna framförda synpunkterna delgivas vederbörande myndigheter.

Utskottet hemställer,

att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört.

39:o) Kungl. Majrts skrivelse med redogörelse för vidtagna åtgärder. I

skrivelse nr 30 har Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av

statsrådsprotokollet över finansärenden för den 9 januari 1959, lämnat en

redogörelse för de åtgärder som vidtagits på grund av riksdagens skrivelser

den 18 december 1957 (nr 399), den 14 mars 1958 (nr 5), den 26 april 1958

(nr 226), den 18 juli 1958 (nr B 56), den 25 juli 1958 (nr B 63) och den

25 juli 1958 (nr B 64) i anledning av, såvitt nu är i fråga, riksdagens år

1957 församlade revisorers berättelser.

Beträffande redogörelsens innehåll torde få hänvisas till skrivelsen.

Utskottet. Av den i förevarande sammanhang lämnade redogörelsen framgår,

atl vissa i ovannämnda riksdagsskrivelser angivna ärenden alltjämt äro

föremål för Kungl. Majrts prövning. Utskottet förutsätter alt dessa frågor

ägnas fortsatt uppmärksamhet och att de av riksdagen härutinnan uttalade

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Statsutskottets utlåtande nr 87 år 1959

önskemålen beaktas, så snart förhållandena medgiva. Kungl. Maj :ts skrivelse

har i övrigt icke givit utskottet anledning till särskilt uttalande, vilket utskottet

velat för riksdagen

anmäla.

Stockholm den 29 april 1959

På statsutskottets vägnar:

MARTIN SKOGLUND

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Gillström, Ivar Johansson,

Birger Andersson, Thun, Bergman, Holmqvist, Pålsson, Axel Johannes Andersson,

Rikard Svensson, Mårtensson, Ragnar Bergh, Herbert Larsson

och Anders Johansson; samt

från andra kammaren: herrar Skoglund i Doverstorp, Åkerström,

Petterson i Degerfors, Malmborg, Rubbestad, Jansson i Kalix, Staxäng,

Persson i Växjö, Gustafsson i Stockholm, Svensson i Stenkyrka, Nilsson i

Göingegården, fröken Elmén, herrar Andreasson, Nihlfors och Johansson

i Norrköping;

dock att herr Lundqvist i Trollhättan deltagit i stället för herr Persson

i Växjö vid behandlingen av punkterna 1—25.

Reservationer

vid punkten 13 (Handläggningen av visst låne- och bidragsärende)

1) av herr Holmqvist

2) av herr Gustafsson i Stockholm.

590674 Stockholm 1959. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1959:235 Skrivelse till Konungen i anledning av riksdagens år 1958 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning av statsverket m. m. a1 i texten