Utlåtande i anledning av väckta motioner angående alternativa anslagsäskanden från myndigheterna.
1959-05-05 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1959:95, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående alternativa anslagsäskanden från myndigheterna.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande nr 95 år 1959
35
Nr 95
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående alternativa
anslagsäskanden från myndigheterna.
(5:e avd.)
I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr Ewerlöf m. fl. (I: 123) och den andra inom andra kammaren av herr
Hjalmarson m. fl. (II: 142), har hemställts, att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t med beaktande av vad
i motionerna anförts ville anmana underställda myndigheter att framlägga
alternativa förslag till sin verksamhets ordnande, varvid det lägre alternativet
för var myndighet skall resultera i sammanlagda anslagsäskanden som
med skälig differentiering understiger anslagen för budgetåret 1959/60 med
i genomsnitt ca fem procent.
Till stöd för ifrågavarande förslag anför motionärerna följande.
Av textbilagan till regeringens mycket preliminära statsfinansiella kalkyler
för budgetåret 1959/60 synes framgå att myndigheter och förvaltningar
planerat sin löpande verksamhet på ett sätt, som sammanlagt skulle ha medfört
i kostnadsökningar på driftbudgeten för statsverket någonting mellan
1 500 och 2 000 miljoner kronor, att de därutöver förutsatt utvidgade statliga
investeringar, vilka skulle ha höjt statens kapitalutgifter med mer än
500 miljoner kronor.
Den statliga verksamhetens omfattning skulle alltså vid bifall till de ansvariga
myndigheternas förslag därom ha föranlett ett behov av nyupplåning
i storleksordningen 4 000 miljoner kronor på ett år, varav ej mindre än
ca 2 500 miljoner kronor för att täcka mellan två budgetår förutsatta merutgifter.
Nyupplåningen under ett år skulle motsvara 20 procent av den totala
statsskulden. Den skulle belägga ett belopp, som är ungefär dubbelt så stort
som det, vilket under år 1958 fann placerare på den svenska obligationsmarknaden.
Numera sedvanlig anmaning till myndigheterna att iakttaga återhållsamhet
i sina framställningar hade utgått från finansdepartementet. Dessa hade
uppmanats att ej blott försöka hålla igen i fråga om nya och ökade utgifter
utan även att undersöka möjligheterna att begränsa redan etablerade utgiftsanspråk.
Det kan antagas att centralmyndigheterna, innan de vidarebefordrat
underställda instansers förslag, sållat och prutat bland dessa.
Det torde icke kunna påstås, att svenska myndigheter är benägna för slöseri
eller onödiga utgifter. Vår förvaltningstradition, som trots allt har ett
grepp över arbetet och planeringen vilket ej bör underskattas, är inställd
på sparsamhet, icke minst i detaljerna. I det senare avseendet får den utom
-
36
Statsutskottets utlåtande nr 95 år 1959
stående någon gång det intrycket, att sådan vikt fästes vid småsparandet att
möjligheterna till mer betydelsefulla resultat i stort motverkas.
Den icke ur någon synpunkt godtagbara utvidgning av statsverksamheten
— av närmast explosionsartad karaktär — som förvaltningsorganen planerat
och aktualiserat, kräver all uppmärksamhet från de politiskt ansvarigas
sida. Den är ett symptom. Erfarenheten visar, att anspråk på nya och vidgade
möjligheter att göra utgifter kommer igen, icke sällan med sådan intensitet
att de efter några år föranleder bifall.
Det kan och kommer möjligen att hävdas, att det i det svenska samhället
skulle finnas en sådan anhopning av eftersatta ändamål, vilka endast skulle
kunna lösas genom statsingripanden, att ett genomslag ungefär av den nu
anmälda omfattningen i myndigheternas förslag till ordnande av sin verksamhet
skulle vara ofrånkomligt. De föreslagna utgiftsökningarna skulle —
enligt detta betraktelsesätt — egentligen bara vara automatiska reflexer av
en grundläggande samhällsutveckling, som varken kunde eller borde hejdas.
De skulle vara konkreta utslag av en fortgående omdaningsprocess, som
man endast skulle ha att notera.
I den mån föreställningar av den arten inverkar på förvaltningens dispositioner
förvandlas de från en egentligen politisk värdering till för hela den
faktiska utvecklingen bestämmande, »objektiva» faktorer. Vi får en expansivt
grundinställd verkställande makt. Effekten härav blir desto starkare,
som det torde ligga i de flesta effektiva tjänstemäns ambitioner att vidga
sitt och sitt verks arbetsområde och intensifiera dess arbetsinsatser. I vedertaget
språkbruk avser man närmast med »duglig tjänsteman» och »framtidsman»
en medarbetare, som tar initiativ till nya ting, som är mottaglig
för friska uppslag, varmed i regel avses ej tidigare fixerade åligganden.
Att det allmänna ger medborgarna bättre och mer omfattande service,
oupphörligt tar på sig nya uppgifter, som anses tjäna dem, är bara ena sidan
av problemet. Den andra är att detta ofrånkomligen ställer anspråk på
medborgarna — i form av skatter och avgifter, i form av för medborgarna
oundvikliga utgifter. Att vidga statens verksamhet är att vidga det område,
där medborgarens valfrihet icke existerar. lian är obligatoriskt förpliktigad
måhända icke att mottaga tjänster men att betala för dem.
Man bör enligt vår uppfattning icke ytterligare begränsa utan stärka, sprida
och utöka den personliga valfriheten. I ett samhälle med förhållandevis
jämn inkomstfördelning är detta möjligt, för framsteg i en på fri konkurrens
byggd ekonomi är det nödvändigt. Otvivelaktigt innebär denna målsättning
för det politiska arbetet en politisk värdering och är som sådan kontroversiell.
Den är emellertid på samma gång ett uttryck för den övertygelsen
— som om alla faktorer tas med i bilden förefaller väl grundad och realistisk
—- att problemet om statsverksamhetens omfång icke är automatiskt, en
gång för alla bestämt av omständigheter över vilka ingen råder, utan en fråga
om en serie avvägningar, i vilka det stora antalet medborgare måste direkt
engageras och om vilkas förutsättningar de måste löpande informeras.
Alldeles oavsett motsatta politiska värderingar föreligger just nu, och
med all säkerhet för den framtid som nu kan överblickas, omständigheter
vilka med sådan kraft talar för nödvändigheten av en återhållsamhet med
statsutgifter, att några delade meningar icke kan råda om det ofrånkomliga
i en koncentration på besparingsarbetet. Det är förenat med så stora samhällsekonomiska
risker — för pris- och kostnadshöjningar, för bestående
Statsutskottets utlåtande nr 95 år 1959
37
syssclsättningshinder — att bara registrera 10—15 procents årlig stegring i
statens löpande utgifter, att bred parlamentarisk samling borde vara möjlig
kring olika effektiva metoder att bringa denna utveckling under kontroll.
Statens behov av delaktighet i medborgarnas arbetsförtjänster bestäms
när statens löpande utgifter bestäms. Det slutliga avgörandet vilar i riksdagen
och hos regeringen. Det skulle emellertid vara en formalism utöver vad
verkligheten medger, om man i sammanhanget bortsåge från det faktiska
inflytande själva förvaltningen har, från den alldeles avgörande betydelse
för statsutgifternas utveckling både på kort och lång sikt som dess dispositioner
har.
Ett besparingsarbete, som skall ha utsikt att ge resultat av sådan storleksordning,
att de stora avvägningsfrågorna kan påverkas, måste alltså engagera
förvaltningsapparaten i alla dess förgreningar, ut till sista instans på arbetsfältet.
Det räcker därvidlag icke med ett lojalt accepterande av angivna
målsättningar, vilket man utan vidare kan förutsätta. Människorna i förvaltningen
måste — oavsett den innehavda befattningens art — vinnas för positiv
medverkan i en strävan efter lägre utgifter.
Det bör göras klart att väl genomtänkta och underbyggda förslag till
mindre utgifter i en viss verksamhet är »befordringsgrund», att utsikterna
till framgång i yrket icke är beroende av att de arbetsuppgifter med vilka
man sysslar sväller i omfång, att en central funktion för varje statstjänsteman
är att bevaka intressen som i sista hand är skattebetalarnas. Rörligheten
mellan olika grenar av den civila förvaltningen måste — ur tjänstemannasynpunkt
— ökas, chefsbefattningarnas löneplacering göras mer oberoende
av antalet underställda medarbetare, mer beroende av den grad av
koncentration till det väsentliga som vederbörande åstadkommer och av
verksamhetens rationalitet och betydelse ur allmän synpunkt.
Av måhända än större vikt torde emellertid vara att de i sista hand ansvariga
dels klart markerar myndigheternas rörelsefrihet inom i förväg kända
ramar och därmed deras eget ansvar, dels för sin del tar konkret och bestämt
ansvar för en i möjligaste mån fixerad målsättning. Å ena sidan måste
allt som kan göras också bli gjort för att även statens anställda skall kunna
känna något av den stimulans i arbetet som företagsmedvetandet skapar.
Å andra sidan måste myndigheterna och de där verksamma veta att de politiskt
bestämmande står bakom dem då de försöker hålla emot inför det
tryck, som det blivit allt vanligare att organiserade och oorganiserade grupper
utövar i sitt verkliga eller förmenta intresse. Behovet av detta ryggstöd
är desto större, som det icke visat sig särskilt svårt att skapa opinion till
förmån för praktiskt taget alla anspråk på statskassan. Omdömet gäller
icke endast pressen, kanske inte ens i främsta rummet den.
Allmänna uttalanden om hur nödvändig bestämd återhållsamhet är räcker
inte. Det visar ej minst de senaste årens erfarenheter. Därför återstår
endast med preciserade viljeyttringar från riksdag och regering. Denna
viljeyttring bör samtidigt vara så utformad, att myndigheterna får rörelsefrihet
och möjlighet att nyttiggöra så mycket som möjligt av sin stora fond
av kunskaper om statsverksamhetens skilda grenar samt ett eget intresse
att göra det bästa möjliga inom en mer begränsad ekonomisk ram. Alla dessa
skäl talar för att riksdagen begär alternativa underlag för budgetarbetet,
självfallet via regeringen men från myndigheterna. Rent överslagsmässigt
kan man räkna med statsutgifter som, om ingenting göres under de närmas
-
38
Statsutskottets utlåtande nr 95 år 1959
te åren, kommer att stiga med minst tusen miljoner kronor om året. Statens
inkomster kan icke beräknas gå upp med mer än hälften av detta belopp.
Den brist, som framkommer redan härigenom, kan alltså uppskattas
till någonting i storleksordningen femhundra miljoner kronor. Om man
renodlar budgeten från utgifter, som är politiskt bundna — framför allt förSvarsutgifter,
folkpensionsutgifter — så torde denna brist ungefär motsvara
fem procent av återstående totalbelopp. Det lägre budgetalternativet borde
därför kunna bindas vid utgifter, som ligger fem procent under dem som
kan komma att fixeras i riksstaten för 1959/60.
Det skall emellertid markeras, att riksdagen med ett sådant beslut ej befriat
sig från sitt ansvar för besparingsarbetets effektiva gång. Utöver de resultat,
som en generell besparingsaktion kan ge för kommande år, måste
omedelbart verkande åtgärder genomföras, som ger utgiftsminskningar i förhållande
till årets preliminära budgetkalkyl med någonting mellan femhundra
och ettusen miljoner kronor.
Det lägre budgetalternativet bör direkt gälla utgifter på driftbudgeten men
åtföljas av en anmaning att på kapitalbudgeten föreslå de begränsningar,
som med hänsyn till konjunkturutsikterna och läget på lånemarknaden förefaller
möjliga och befogade. I all synnerhet bör myndigheterna uppmanas
att iakttaga stor återhållsamhet i kraven på nya förvaltningsbyggnader.
I den offentliga diskussionen överbetonas gärna storleken av de besparingar,
som kan nås i de rena förvaltningsutgifterna. Resultat i detta avseende
ger med all säkerhet främst ett kontinuerligt rationaliseringsarbete, lett och
samordnat av effektivt arbetande, fristående rationaliseringsorgan. Den avgörande
frågeställningen för myndigheterna själva måste bli hur man genom
en begränsning av arbetuppgifterna kan begränsa de sammanlagda
utgifter de svarar för, då självfallet också sina egna personalkostnader och
övriga omkostnader. Någon direkt proportionalitet mellan en verksamhets
omfattning och kostnaderna för densammas genomförande föreligger säkerligen
icke, men att ett intimt samband existerar torde vara odiskutabelt.
Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord
framställning, utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket
och statens organisationsnämnd (jfr bilaga till detta utlåtande).
Utskottet. Det i de föreliggande motionerna framförda förslaget avser att
myndigheterna skulle anmodas att framlägga alternativa förslag till sin
verksamhets ordnande. Härvid skulle det lägre alternativet för varje myndighet
resultera i anslagsäskanden som med i genomsnitt 5 procent skulle
understiga anslagen för budgetåret 1959/60.
Såsom i de avgivna remissyttrandena framhållits är det statsmakternas
avgöranden som är det i första hand grundläggande för statsförvaltningens
arbete. Myndigheterna har att fullgöra dem instruktionsenligt åvilande arbetsuppgifter,
och en nedskärning av myndigheternas anslag torde i regel
förutsätta en begränsning av deras verksamhet. Detta har även motionärerna
räknat med.
Enligt utskottets mening ger vad i ärendet förekommit stöd för uppfatt
-
Statsutskottets utlåtande nr 95 år 1959
39
ningen, att tidpunkten inte nu kan anses lämplig för en framställning till
Kungl. Maj :t från riksdagens sida i enlighet med motionsyrkandet. Det synes
utskottet nämligen erforderligt att man först avvaktar de förslag som inom
kort torde vara att vänta från 1958 års besparingsutredning, ävensom de
framställningar till riksdagen från Kungl. Maj :t som kan komma att föranledas
därav. I enlighet härmed finner sig utskottet — under beaktande jämväl
av vad i de avgivna remissyttrandena anförts -— höra avstyrka det förevarande
motionsyrkandet.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,
att motionerna 1:123 och 11:142 icke må föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1959
På statsutskottets vägnar:
EMIL NÄSSTRÖM
Närvarande: se under utlåtandet nr 96.
Reservation
av fröken Andersson, herrar Staxäng, Nilsson i Göingegården och Heckscher,
vilka ansett
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med »Såsom i»
och på s. 39 slutar med »förevarande motionsyrkandet», bort ha följande
lydelse:
”Enligt utskottets mening har i den utförliga motivering, som i de föreliggande
motionerna anförts, sådana skäl åberopats att tillräcklig anledning
föreligger att förverkliga den i motionerna framförda tanken på alternativa
förslag från myndigheternas sida till deras verksamhets ordnande. Härvid
skulle det lägre alternativet resultera i anslagsäskanden som enligt motionernas
hemställan med skälig differentiering tillsammantagna understiger
det högre alternativet med fem procent. Den slutliga prövningen av framlagda
alternativ ankommer givetvis på Kungl. Maj:t och riksdagen, vilka
därvid har att taga hänsyn till alla förekommande omständigheter. Utskottet
finner sig därför böra tillstyrka ifrågavarande förslag.
I sitt i ärendet avgivna yttrande har statskontoret framhållit som en nackdel
att man tillämpat ett system med endast tillfälliga utredningar och att
besparingsaktioncrna därför hittills erhållit endast temporär betydelse och
ifrågasatt, om inte önskemålet att åstadkomma erforderliga besparingar å
40
Statsutskottets utlåtande nr 95 dr 1959
statsbudgeten borde tillgodoses genom insatser av ett härför lämpligt, permanent
organ. Utskottet vill i anslutning härtill uttala, att detta uppslag
synes förtjänt av att i lämpligt sammanhang upptagas till närmare övervägande.
”
dels ock att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
»att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:123 och
11:142, i skrivelse till Kungi. Maj :t anhålla, att Kungl.
Maj :t med beaktande av vad i motionerna anförts ville
anmana underställda myndigheter att framlägga alternativa
förslag till sin verksamhets ordnande, varvid det
lägre alternativet för var myndighet skall resultera i sammanlagda
anslagsäskanden som med skälig differentiering
understiger anslagen för budgetåret 1959/60 med i genomsnitt
ca fem procent.»
Bilaga
Remissyttranden över motionerna 1:123 och 11:142
Statskontoret (1/4 1959)
Statskontoret vill inledningsvis erinra, att i den årligen inom finansdepartementet
upprättade promemorian med direktiv för petitaarbetet för det
kommande budgetåret starka krav på en restriktiv utgiftsram regelmässigt
uppställts. Såsom motionärerna anfört, framhölls i direktiven för nu närmast
följande budgetårs anslagsäskanden nödvändigheten av att tillvarataga
alla möjligheter till besparingar. Besparingssträvandena borde enligt
promemorian icke begränsas till nya eller ökade anslagsbehov utan myndigheterna
borde i lika hög grad undersöka förutsättningarna för nedskärningar
av redan utgående anslagsbelopp.
Redan för närvarande ställes sålunda mycket stora anspråk på myndigheterna
i besparings- och rationaliseringshänseende. Framhållas må, att
myndigheterna ha att fullgöra dem instruktionsenligt åvilande arbetsuppgifter.
Inom ramen för gällande instruktioner lära, såvitt statskontoret kan
finna, endast begränsade möjligheter föreligga för en reducering av de löpande
utgifterna för myndigheternas verksamhet. Vad förvaltningspersonalen
angår bör särskilt uppmärksammas, att även vid mera betydande utvidgningar
av myndigheternas verksamhet en förstärkning av denna personal
Statsutskottets utlåtande nr 95 år 1959
41
mera sällan förekommit under senare år. Relativt sett torde därför förvaltningspersonalen
under denna tid ha minskat.
En nedskärning av myndigheternas anslag torde — såsom även motionärerna
förutsett — i regel nödvändiggöra en begränsning av deras verksamhet.
Vidtagandet av en dylik åtgärd är emellertid ej enbart en fråga av ekonomisk
eller organisatorisk art utan är i första hand ett spörsmål av politisk
natur. En inskränkning av verksamheten kan komma att innebära
minskad kontroll, sämre service åt allmänheten eller annan sänkning av
standarden, över ställningstagandet till sådana spörsmål öva förvaltningsmyndigheterna
ej något avgörande inflytande utan statsverksamhetens
omfattning bestämmes ytterst av statsmakterna. Av bl. a. detta skäl synes i
allmänhet icke lämpligt att åt myndigheterna uppdraga att själva överväga
och framlägga förslag till begränsning av deras verksamhet. Vidkommande
den av motionärerna föreslagna procentuella nedskärningen förtjänar även
uppmärksammas, att en sådan reduktion kan komma att drabba myndigheterna
olika hårt, beroende bl. a. på den förda personalpolitiken och den
utsträckning, i vilken arbetet redan förut är rationaliserat.
Alltjämt torde besparings- och rationaliseringsmöjligheter föreligga inom
statsförvaltningen. Av avgörande betydelse för statsutgifternas omfattning
äro emellertid icke myndigheternas förvaltningskostnader utan de stora
utgiftsposter, där det politiska bedömandet är särskilt framträdande.
De under det senaste årtiondet starkt ökande statsutgifterna ha i olika
sammanhang föranlett krav på översyn av utgifterna i syfte att åstadkomma
besparingar. En dylik översyn verkställdes också i början på 1950-talet
av 1950 års besparingsutredning. En redogörelse för utredningens resultat
lämnades i statsverkspropositionen till 1951 års riksdag (Bil. 2). I sin skrivelse
den 10 oktober 1950 konstaterade utredningen bl. a., att vid den ifrågasatta
allmänna besparingsaktionen en begränsning av kostnaderna för den
reguljära statsverksamheten ej kunde undvikas. I sådant syfte förordades
en allmän nedskärning med fem procent av avlöningsanslagen och vissa
slag av utgifter under omkostnadsanslagen i förhållande till motsvarande
anslag under budgetåret 1950/51. Förslaget föranledde bl. a. en generell beskärning
under budgetåret 1951/52 av avlöningsanslagen med omkring tre
procent. Härvid undantogos dock vissa myndigheter och institutioner med
socialt och samhälleligt viktiga uppgifter.
Den statsfinansiella utvecklingen har vidare medfört tillkallande av en
ny utredning — 1958 års besparingsutredning — med uppgift att verkställa
undersökningar rörande möjligheterna att göra besparingar inom statsverksamheten.
Enär sålunda för närvarande utredning pågår i syfte att begränsa
statsutgifterna och då statskontoret förutsätter, att på utredningens
resultat grundade förslag så snart ske kan framläggas för riksdagen, anser
sig ämbetsverket icke kunna förorda bifall till förevarande motioner.
42
Statsutskottets utlåtande nr 95 dr 1959
Såsom ovan anförts ha vid skilda tidpunkter särskilda utredningar tillsatts
för att nedbringa statsutgifterna eller förhindra en ansvällning av
dessa. Det torde emellertid vara uppenbart, att vissa olägenheter vidlåda
det nuvarande systemet med tillfälliga utredningar. En avsevärd nackdel
består däri, att besparingsaktionerna hittills erhållit endast temporär betydelse.
Skall besparingsarbetet bedrivas effektivt fordras ingående kontinuerliga
undersökningar. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om icke
önskemålet att åstadkomma erforderliga besparingar å statsbudgeten bör
tillgodoses genom insatser av ett härför lämpligt, permanent organ.
Riksräkenskapsverket (4/3 1959)
Riksräkenskapsverket vill inledningsvis framhålla, att ämbetsverket icke
ingått i prövning av den överslagsberäkning av statsutgifter och statsinkomster,
som motionen bygger på.
Av motionen framgår, att motionärerna ha den uppfattningen, att de
möjligheter till besparing, som finnas inom statsförvaltningen med dess
nuvarande omfattning, i allmänhet ha utnyttjats. Såsom riksräkenskapsverket
anförde i sitt yttrande till riksdagens statsutskott den 9 november
1955 över motionerna 1:241 och II: 375 till 1955 års riksdag, skulle också
en nedpressning av anslagen till myndigheternas avlöningar och omkostnader
förutsätta, att myndigheterna avlastades en del av sina nuvarande uppgifter.
Riksräkenskapsverket framhöll därvid även, att om man vill åvägabringa
en beskärning av de civila utgifterna, måste man angripa de statliga
investeringsutgifterna och utgifterna för statsbidrag för olika ändamål.
Det är samma tankegång som nu framkommer i de föreliggande motionerna.
Såsom motionärerna framhåller är omfattningen av statsverksamheten
en politisk fråga. För statsförvaltningens arbete blir statsmakternas avgöranden
grundläggande. Det är sålunda de politiska besluten, som på lång
sikt skola bli bestämmande för såväl förvaltningsmyndigheterna själva
som allmänheten. Utifrån dessa allmänt vedertagna utgångspunkter finner
riksräkenskapsverket det mindre lämpligt att i statsmyndigheternas händer
lägga initiativet till inskränkning i en verksamhet, vars omfattning likväl
är politiskt betingad. Ämbetsverket anser i stället, att möjligheterna till sådana
besparingar böra prövas inom särskilt tillsatta utredningsorgan med
parlamentarisk representation och tillgång på i varje enskilt fall erforderlig
expertis.
Statens organisationsnämnd (2/4 1959)
Såsom motionärerna synas ha förutsatt, torde ett lägre alternativ till anslagsäskanden
i regel komma att innebära förslag till begränsning av arbetsuppgifterna.
övervägande delen av myndigheternas arbetsuppgifter bestäm
-
Statsutskottets utlåtande nr 95 dr 1959
43
mas vanligen till sin art av lagar och författningar samt till sitt omfång av
ärendeantal och ärendenas svårighetsgrad, d. v. s. av omständigheter, som
myndigheterna merendels icke själva råda över. Initiativärenden utgöra endast
undantagsvis någon mera väsentlig del av arbetet. Detta förhållande
medför, att på begränsning av arbetsuppgifter baserade alternativa förslag
till lägre anslagsäskanden i allmänhet torde komma att förutsätta så vittgående
ändringar av statsmakternas tidigare beslut, att ändringarna normalt
borde föregås av ett grundligt utredningsarbete, närmast av kommitténatur.
Detta lära myndigheterna i regel icke medhinna på den tid som står
till buds. Det kan därför förmodas, att de lägre anslagsalternativen skulle
bliva grundade endast på en mera allmän uppfattning om de olika arbetsuppgifternas
angelägenhetsgrad. Det kan emellertid ur besparingssynpunkt
anses vara av intresse att mera ingående utredningar av ifrågavarande slag
tid efter annan komma till stånd. I sådant syfte kunde varje myndighet
med några års mellanrum åläggas att inom en lämpligt avvägd tidrymd företaga
en översyn av sin organisation med en på förhand bestämd kostnadsminskning
som mål för översynen. Resultat av sådana översyner torde i så
fall komma att prövas av statsmakterna i samband med behandling av
myndigheternas petita.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.