Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående alternativa anslagsäskanden från myndigheterna.

1959-05-05 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1959:95, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående alternativa anslagsäskanden från myndigheterna.

Dokumentets text

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 95 år 1959

35

Nr 95

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående alternativa

anslagsäskanden från myndigheterna.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herr Ewerlöf m. fl. (I: 123) och den andra inom andra kammaren av herr

Hjalmarson m. fl. (II: 142), har hemställts, att riksdagen måtte besluta att

i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t med beaktande av vad

i motionerna anförts ville anmana underställda myndigheter att framlägga

alternativa förslag till sin verksamhets ordnande, varvid det lägre alternativet

för var myndighet skall resultera i sammanlagda anslagsäskanden som

med skälig differentiering understiger anslagen för budgetåret 1959/60 med

i genomsnitt ca fem procent.

Till stöd för ifrågavarande förslag anför motionärerna följande.

Av textbilagan till regeringens mycket preliminära statsfinansiella kalkyler

för budgetåret 1959/60 synes framgå att myndigheter och förvaltningar

planerat sin löpande verksamhet på ett sätt, som sammanlagt skulle ha medfört

i kostnadsökningar på driftbudgeten för statsverket någonting mellan

1 500 och 2 000 miljoner kronor, att de därutöver förutsatt utvidgade statliga

investeringar, vilka skulle ha höjt statens kapitalutgifter med mer än

500 miljoner kronor.

Den statliga verksamhetens omfattning skulle alltså vid bifall till de ansvariga

myndigheternas förslag därom ha föranlett ett behov av nyupplåning

i storleksordningen 4 000 miljoner kronor på ett år, varav ej mindre än

ca 2 500 miljoner kronor för att täcka mellan två budgetår förutsatta merutgifter.

Nyupplåningen under ett år skulle motsvara 20 procent av den totala

statsskulden. Den skulle belägga ett belopp, som är ungefär dubbelt så stort

som det, vilket under år 1958 fann placerare på den svenska obligationsmarknaden.

Numera sedvanlig anmaning till myndigheterna att iakttaga återhållsamhet

i sina framställningar hade utgått från finansdepartementet. Dessa hade

uppmanats att ej blott försöka hålla igen i fråga om nya och ökade utgifter

utan även att undersöka möjligheterna att begränsa redan etablerade utgiftsanspråk.

Det kan antagas att centralmyndigheterna, innan de vidarebefordrat

underställda instansers förslag, sållat och prutat bland dessa.

Det torde icke kunna påstås, att svenska myndigheter är benägna för slöseri

eller onödiga utgifter. Vår förvaltningstradition, som trots allt har ett

grepp över arbetet och planeringen vilket ej bör underskattas, är inställd

på sparsamhet, icke minst i detaljerna. I det senare avseendet får den utom
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets utlåtande nr 95 år 1959

stående någon gång det intrycket, att sådan vikt fästes vid småsparandet att

möjligheterna till mer betydelsefulla resultat i stort motverkas.

Den icke ur någon synpunkt godtagbara utvidgning av statsverksamheten

— av närmast explosionsartad karaktär — som förvaltningsorganen planerat

och aktualiserat, kräver all uppmärksamhet från de politiskt ansvarigas

sida. Den är ett symptom. Erfarenheten visar, att anspråk på nya och vidgade

möjligheter att göra utgifter kommer igen, icke sällan med sådan intensitet

att de efter några år föranleder bifall.

Det kan och kommer möjligen att hävdas, att det i det svenska samhället

skulle finnas en sådan anhopning av eftersatta ändamål, vilka endast skulle

kunna lösas genom statsingripanden, att ett genomslag ungefär av den nu

anmälda omfattningen i myndigheternas förslag till ordnande av sin verksamhet

skulle vara ofrånkomligt. De föreslagna utgiftsökningarna skulle —

enligt detta betraktelsesätt — egentligen bara vara automatiska reflexer av

en grundläggande samhällsutveckling, som varken kunde eller borde hejdas.

De skulle vara konkreta utslag av en fortgående omdaningsprocess, som

man endast skulle ha att notera.

I den mån föreställningar av den arten inverkar på förvaltningens dispositioner

förvandlas de från en egentligen politisk värdering till för hela den

faktiska utvecklingen bestämmande, »objektiva» faktorer. Vi får en expansivt

grundinställd verkställande makt. Effekten härav blir desto starkare,

som det torde ligga i de flesta effektiva tjänstemäns ambitioner att vidga

sitt och sitt verks arbetsområde och intensifiera dess arbetsinsatser. I vedertaget

språkbruk avser man närmast med »duglig tjänsteman» och »framtidsman»

en medarbetare, som tar initiativ till nya ting, som är mottaglig

för friska uppslag, varmed i regel avses ej tidigare fixerade åligganden.

Att det allmänna ger medborgarna bättre och mer omfattande service,

oupphörligt tar på sig nya uppgifter, som anses tjäna dem, är bara ena sidan

av problemet. Den andra är att detta ofrånkomligen ställer anspråk på

medborgarna — i form av skatter och avgifter, i form av för medborgarna

oundvikliga utgifter. Att vidga statens verksamhet är att vidga det område,

där medborgarens valfrihet icke existerar. lian är obligatoriskt förpliktigad

måhända icke att mottaga tjänster men att betala för dem.

Man bör enligt vår uppfattning icke ytterligare begränsa utan stärka, sprida

och utöka den personliga valfriheten. I ett samhälle med förhållandevis

jämn inkomstfördelning är detta möjligt, för framsteg i en på fri konkurrens

byggd ekonomi är det nödvändigt. Otvivelaktigt innebär denna målsättning

för det politiska arbetet en politisk värdering och är som sådan kontroversiell.

Den är emellertid på samma gång ett uttryck för den övertygelsen

— som om alla faktorer tas med i bilden förefaller väl grundad och realistisk

—- att problemet om statsverksamhetens omfång icke är automatiskt, en

gång för alla bestämt av omständigheter över vilka ingen råder, utan en fråga

om en serie avvägningar, i vilka det stora antalet medborgare måste direkt

engageras och om vilkas förutsättningar de måste löpande informeras.

Alldeles oavsett motsatta politiska värderingar föreligger just nu, och

med all säkerhet för den framtid som nu kan överblickas, omständigheter

vilka med sådan kraft talar för nödvändigheten av en återhållsamhet med

statsutgifter, att några delade meningar icke kan råda om det ofrånkomliga

i en koncentration på besparingsarbetet. Det är förenat med så stora samhällsekonomiska

risker — för pris- och kostnadshöjningar, för bestående

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 95 år 1959

37

syssclsättningshinder — att bara registrera 10—15 procents årlig stegring i

statens löpande utgifter, att bred parlamentarisk samling borde vara möjlig

kring olika effektiva metoder att bringa denna utveckling under kontroll.

Statens behov av delaktighet i medborgarnas arbetsförtjänster bestäms

när statens löpande utgifter bestäms. Det slutliga avgörandet vilar i riksdagen

och hos regeringen. Det skulle emellertid vara en formalism utöver vad

verkligheten medger, om man i sammanhanget bortsåge från det faktiska

inflytande själva förvaltningen har, från den alldeles avgörande betydelse

för statsutgifternas utveckling både på kort och lång sikt som dess dispositioner

har.

Ett besparingsarbete, som skall ha utsikt att ge resultat av sådan storleksordning,

att de stora avvägningsfrågorna kan påverkas, måste alltså engagera

förvaltningsapparaten i alla dess förgreningar, ut till sista instans på arbetsfältet.

Det räcker därvidlag icke med ett lojalt accepterande av angivna

målsättningar, vilket man utan vidare kan förutsätta. Människorna i förvaltningen

måste — oavsett den innehavda befattningens art — vinnas för positiv

medverkan i en strävan efter lägre utgifter.

Det bör göras klart att väl genomtänkta och underbyggda förslag till

mindre utgifter i en viss verksamhet är »befordringsgrund», att utsikterna

till framgång i yrket icke är beroende av att de arbetsuppgifter med vilka

man sysslar sväller i omfång, att en central funktion för varje statstjänsteman

är att bevaka intressen som i sista hand är skattebetalarnas. Rörligheten

mellan olika grenar av den civila förvaltningen måste — ur tjänstemannasynpunkt

— ökas, chefsbefattningarnas löneplacering göras mer oberoende

av antalet underställda medarbetare, mer beroende av den grad av

koncentration till det väsentliga som vederbörande åstadkommer och av

verksamhetens rationalitet och betydelse ur allmän synpunkt.

Av måhända än större vikt torde emellertid vara att de i sista hand ansvariga

dels klart markerar myndigheternas rörelsefrihet inom i förväg kända

ramar och därmed deras eget ansvar, dels för sin del tar konkret och bestämt

ansvar för en i möjligaste mån fixerad målsättning. Å ena sidan måste

allt som kan göras också bli gjort för att även statens anställda skall kunna

känna något av den stimulans i arbetet som företagsmedvetandet skapar.

Å andra sidan måste myndigheterna och de där verksamma veta att de politiskt

bestämmande står bakom dem då de försöker hålla emot inför det

tryck, som det blivit allt vanligare att organiserade och oorganiserade grupper

utövar i sitt verkliga eller förmenta intresse. Behovet av detta ryggstöd

är desto större, som det icke visat sig särskilt svårt att skapa opinion till

förmån för praktiskt taget alla anspråk på statskassan. Omdömet gäller

icke endast pressen, kanske inte ens i främsta rummet den.

Allmänna uttalanden om hur nödvändig bestämd återhållsamhet är räcker

inte. Det visar ej minst de senaste årens erfarenheter. Därför återstår

endast med preciserade viljeyttringar från riksdag och regering. Denna

viljeyttring bör samtidigt vara så utformad, att myndigheterna får rörelsefrihet

och möjlighet att nyttiggöra så mycket som möjligt av sin stora fond

av kunskaper om statsverksamhetens skilda grenar samt ett eget intresse

att göra det bästa möjliga inom en mer begränsad ekonomisk ram. Alla dessa

skäl talar för att riksdagen begär alternativa underlag för budgetarbetet,

självfallet via regeringen men från myndigheterna. Rent överslagsmässigt

kan man räkna med statsutgifter som, om ingenting göres under de närmas
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets utlåtande nr 95 år 1959

te åren, kommer att stiga med minst tusen miljoner kronor om året. Statens

inkomster kan icke beräknas gå upp med mer än hälften av detta belopp.

Den brist, som framkommer redan härigenom, kan alltså uppskattas

till någonting i storleksordningen femhundra miljoner kronor. Om man

renodlar budgeten från utgifter, som är politiskt bundna — framför allt förSvarsutgifter,

folkpensionsutgifter — så torde denna brist ungefär motsvara

fem procent av återstående totalbelopp. Det lägre budgetalternativet borde

därför kunna bindas vid utgifter, som ligger fem procent under dem som

kan komma att fixeras i riksstaten för 1959/60.

Det skall emellertid markeras, att riksdagen med ett sådant beslut ej befriat

sig från sitt ansvar för besparingsarbetets effektiva gång. Utöver de resultat,

som en generell besparingsaktion kan ge för kommande år, måste

omedelbart verkande åtgärder genomföras, som ger utgiftsminskningar i förhållande

till årets preliminära budgetkalkyl med någonting mellan femhundra

och ettusen miljoner kronor.

Det lägre budgetalternativet bör direkt gälla utgifter på driftbudgeten men

åtföljas av en anmaning att på kapitalbudgeten föreslå de begränsningar,

som med hänsyn till konjunkturutsikterna och läget på lånemarknaden förefaller

möjliga och befogade. I all synnerhet bör myndigheterna uppmanas

att iakttaga stor återhållsamhet i kraven på nya förvaltningsbyggnader.

I den offentliga diskussionen överbetonas gärna storleken av de besparingar,

som kan nås i de rena förvaltningsutgifterna. Resultat i detta avseende

ger med all säkerhet främst ett kontinuerligt rationaliseringsarbete, lett och

samordnat av effektivt arbetande, fristående rationaliseringsorgan. Den avgörande

frågeställningen för myndigheterna själva måste bli hur man genom

en begränsning av arbetuppgifterna kan begränsa de sammanlagda

utgifter de svarar för, då självfallet också sina egna personalkostnader och

övriga omkostnader. Någon direkt proportionalitet mellan en verksamhets

omfattning och kostnaderna för densammas genomförande föreligger säkerligen

icke, men att ett intimt samband existerar torde vara odiskutabelt.

Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket

och statens organisationsnämnd (jfr bilaga till detta utlåtande).

Utskottet. Det i de föreliggande motionerna framförda förslaget avser att

myndigheterna skulle anmodas att framlägga alternativa förslag till sin

verksamhets ordnande. Härvid skulle det lägre alternativet för varje myndighet

resultera i anslagsäskanden som med i genomsnitt 5 procent skulle

understiga anslagen för budgetåret 1959/60.

Såsom i de avgivna remissyttrandena framhållits är det statsmakternas

avgöranden som är det i första hand grundläggande för statsförvaltningens

arbete. Myndigheterna har att fullgöra dem instruktionsenligt åvilande arbetsuppgifter,

och en nedskärning av myndigheternas anslag torde i regel

förutsätta en begränsning av deras verksamhet. Detta har även motionärerna

räknat med.

Enligt utskottets mening ger vad i ärendet förekommit stöd för uppfatt
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 95 år 1959

39

ningen, att tidpunkten inte nu kan anses lämplig för en framställning till

Kungl. Maj :t från riksdagens sida i enlighet med motionsyrkandet. Det synes

utskottet nämligen erforderligt att man först avvaktar de förslag som inom

kort torde vara att vänta från 1958 års besparingsutredning, ävensom de

framställningar till riksdagen från Kungl. Maj :t som kan komma att föranledas

därav. I enlighet härmed finner sig utskottet — under beaktande jämväl

av vad i de avgivna remissyttrandena anförts -— höra avstyrka det förevarande

motionsyrkandet.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att motionerna 1:123 och 11:142 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1959

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Närvarande: se under utlåtandet nr 96.

Reservation

av fröken Andersson, herrar Staxäng, Nilsson i Göingegården och Heckscher,

vilka ansett

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 38 börjar med »Såsom i»

och på s. 39 slutar med »förevarande motionsyrkandet», bort ha följande

lydelse:

”Enligt utskottets mening har i den utförliga motivering, som i de föreliggande

motionerna anförts, sådana skäl åberopats att tillräcklig anledning

föreligger att förverkliga den i motionerna framförda tanken på alternativa

förslag från myndigheternas sida till deras verksamhets ordnande. Härvid

skulle det lägre alternativet resultera i anslagsäskanden som enligt motionernas

hemställan med skälig differentiering tillsammantagna understiger

det högre alternativet med fem procent. Den slutliga prövningen av framlagda

alternativ ankommer givetvis på Kungl. Maj:t och riksdagen, vilka

därvid har att taga hänsyn till alla förekommande omständigheter. Utskottet

finner sig därför böra tillstyrka ifrågavarande förslag.

I sitt i ärendet avgivna yttrande har statskontoret framhållit som en nackdel

att man tillämpat ett system med endast tillfälliga utredningar och att

besparingsaktioncrna därför hittills erhållit endast temporär betydelse och

ifrågasatt, om inte önskemålet att åstadkomma erforderliga besparingar å

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande nr 95 dr 1959

statsbudgeten borde tillgodoses genom insatser av ett härför lämpligt, permanent

organ. Utskottet vill i anslutning härtill uttala, att detta uppslag

synes förtjänt av att i lämpligt sammanhang upptagas till närmare övervägande.

”

dels ock att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:123 och

11:142, i skrivelse till Kungi. Maj :t anhålla, att Kungl.

Maj :t med beaktande av vad i motionerna anförts ville

anmana underställda myndigheter att framlägga alternativa

förslag till sin verksamhets ordnande, varvid det

lägre alternativet för var myndighet skall resultera i sammanlagda

anslagsäskanden som med skälig differentiering

understiger anslagen för budgetåret 1959/60 med i genomsnitt

ca fem procent.»

Bilaga

Remissyttranden över motionerna 1:123 och 11:142

Statskontoret (1/4 1959)

Statskontoret vill inledningsvis erinra, att i den årligen inom finansdepartementet

upprättade promemorian med direktiv för petitaarbetet för det

kommande budgetåret starka krav på en restriktiv utgiftsram regelmässigt

uppställts. Såsom motionärerna anfört, framhölls i direktiven för nu närmast

följande budgetårs anslagsäskanden nödvändigheten av att tillvarataga

alla möjligheter till besparingar. Besparingssträvandena borde enligt

promemorian icke begränsas till nya eller ökade anslagsbehov utan myndigheterna

borde i lika hög grad undersöka förutsättningarna för nedskärningar

av redan utgående anslagsbelopp.

Redan för närvarande ställes sålunda mycket stora anspråk på myndigheterna

i besparings- och rationaliseringshänseende. Framhållas må, att

myndigheterna ha att fullgöra dem instruktionsenligt åvilande arbetsuppgifter.

Inom ramen för gällande instruktioner lära, såvitt statskontoret kan

finna, endast begränsade möjligheter föreligga för en reducering av de löpande

utgifterna för myndigheternas verksamhet. Vad förvaltningspersonalen

angår bör särskilt uppmärksammas, att även vid mera betydande utvidgningar

av myndigheternas verksamhet en förstärkning av denna personal

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 95 år 1959

41

mera sällan förekommit under senare år. Relativt sett torde därför förvaltningspersonalen

under denna tid ha minskat.

En nedskärning av myndigheternas anslag torde — såsom även motionärerna

förutsett — i regel nödvändiggöra en begränsning av deras verksamhet.

Vidtagandet av en dylik åtgärd är emellertid ej enbart en fråga av ekonomisk

eller organisatorisk art utan är i första hand ett spörsmål av politisk

natur. En inskränkning av verksamheten kan komma att innebära

minskad kontroll, sämre service åt allmänheten eller annan sänkning av

standarden, över ställningstagandet till sådana spörsmål öva förvaltningsmyndigheterna

ej något avgörande inflytande utan statsverksamhetens

omfattning bestämmes ytterst av statsmakterna. Av bl. a. detta skäl synes i

allmänhet icke lämpligt att åt myndigheterna uppdraga att själva överväga

och framlägga förslag till begränsning av deras verksamhet. Vidkommande

den av motionärerna föreslagna procentuella nedskärningen förtjänar även

uppmärksammas, att en sådan reduktion kan komma att drabba myndigheterna

olika hårt, beroende bl. a. på den förda personalpolitiken och den

utsträckning, i vilken arbetet redan förut är rationaliserat.

Alltjämt torde besparings- och rationaliseringsmöjligheter föreligga inom

statsförvaltningen. Av avgörande betydelse för statsutgifternas omfattning

äro emellertid icke myndigheternas förvaltningskostnader utan de stora

utgiftsposter, där det politiska bedömandet är särskilt framträdande.

De under det senaste årtiondet starkt ökande statsutgifterna ha i olika

sammanhang föranlett krav på översyn av utgifterna i syfte att åstadkomma

besparingar. En dylik översyn verkställdes också i början på 1950-talet

av 1950 års besparingsutredning. En redogörelse för utredningens resultat

lämnades i statsverkspropositionen till 1951 års riksdag (Bil. 2). I sin skrivelse

den 10 oktober 1950 konstaterade utredningen bl. a., att vid den ifrågasatta

allmänna besparingsaktionen en begränsning av kostnaderna för den

reguljära statsverksamheten ej kunde undvikas. I sådant syfte förordades

en allmän nedskärning med fem procent av avlöningsanslagen och vissa

slag av utgifter under omkostnadsanslagen i förhållande till motsvarande

anslag under budgetåret 1950/51. Förslaget föranledde bl. a. en generell beskärning

under budgetåret 1951/52 av avlöningsanslagen med omkring tre

procent. Härvid undantogos dock vissa myndigheter och institutioner med

socialt och samhälleligt viktiga uppgifter.

Den statsfinansiella utvecklingen har vidare medfört tillkallande av en

ny utredning — 1958 års besparingsutredning — med uppgift att verkställa

undersökningar rörande möjligheterna att göra besparingar inom statsverksamheten.

Enär sålunda för närvarande utredning pågår i syfte att begränsa

statsutgifterna och då statskontoret förutsätter, att på utredningens

resultat grundade förslag så snart ske kan framläggas för riksdagen, anser

sig ämbetsverket icke kunna förorda bifall till förevarande motioner.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets utlåtande nr 95 dr 1959

Såsom ovan anförts ha vid skilda tidpunkter särskilda utredningar tillsatts

för att nedbringa statsutgifterna eller förhindra en ansvällning av

dessa. Det torde emellertid vara uppenbart, att vissa olägenheter vidlåda

det nuvarande systemet med tillfälliga utredningar. En avsevärd nackdel

består däri, att besparingsaktionerna hittills erhållit endast temporär betydelse.

Skall besparingsarbetet bedrivas effektivt fordras ingående kontinuerliga

undersökningar. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, om icke

önskemålet att åstadkomma erforderliga besparingar å statsbudgeten bör

tillgodoses genom insatser av ett härför lämpligt, permanent organ.

Riksräkenskapsverket (4/3 1959)

Riksräkenskapsverket vill inledningsvis framhålla, att ämbetsverket icke

ingått i prövning av den överslagsberäkning av statsutgifter och statsinkomster,

som motionen bygger på.

Av motionen framgår, att motionärerna ha den uppfattningen, att de

möjligheter till besparing, som finnas inom statsförvaltningen med dess

nuvarande omfattning, i allmänhet ha utnyttjats. Såsom riksräkenskapsverket

anförde i sitt yttrande till riksdagens statsutskott den 9 november

1955 över motionerna 1:241 och II: 375 till 1955 års riksdag, skulle också

en nedpressning av anslagen till myndigheternas avlöningar och omkostnader

förutsätta, att myndigheterna avlastades en del av sina nuvarande uppgifter.

Riksräkenskapsverket framhöll därvid även, att om man vill åvägabringa

en beskärning av de civila utgifterna, måste man angripa de statliga

investeringsutgifterna och utgifterna för statsbidrag för olika ändamål.

Det är samma tankegång som nu framkommer i de föreliggande motionerna.

Såsom motionärerna framhåller är omfattningen av statsverksamheten

en politisk fråga. För statsförvaltningens arbete blir statsmakternas avgöranden

grundläggande. Det är sålunda de politiska besluten, som på lång

sikt skola bli bestämmande för såväl förvaltningsmyndigheterna själva

som allmänheten. Utifrån dessa allmänt vedertagna utgångspunkter finner

riksräkenskapsverket det mindre lämpligt att i statsmyndigheternas händer

lägga initiativet till inskränkning i en verksamhet, vars omfattning likväl

är politiskt betingad. Ämbetsverket anser i stället, att möjligheterna till sådana

besparingar böra prövas inom särskilt tillsatta utredningsorgan med

parlamentarisk representation och tillgång på i varje enskilt fall erforderlig

expertis.

Statens organisationsnämnd (2/4 1959)

Såsom motionärerna synas ha förutsatt, torde ett lägre alternativ till anslagsäskanden

i regel komma att innebära förslag till begränsning av arbetsuppgifterna.

övervägande delen av myndigheternas arbetsuppgifter bestäm
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 95 dr 1959

43

mas vanligen till sin art av lagar och författningar samt till sitt omfång av

ärendeantal och ärendenas svårighetsgrad, d. v. s. av omständigheter, som

myndigheterna merendels icke själva råda över. Initiativärenden utgöra endast

undantagsvis någon mera väsentlig del av arbetet. Detta förhållande

medför, att på begränsning av arbetsuppgifter baserade alternativa förslag

till lägre anslagsäskanden i allmänhet torde komma att förutsätta så vittgående

ändringar av statsmakternas tidigare beslut, att ändringarna normalt

borde föregås av ett grundligt utredningsarbete, närmast av kommitténatur.

Detta lära myndigheterna i regel icke medhinna på den tid som står

till buds. Det kan därför förmodas, att de lägre anslagsalternativen skulle

bliva grundade endast på en mera allmän uppfattning om de olika arbetsuppgifternas

angelägenhetsgrad. Det kan emellertid ur besparingssynpunkt

anses vara av intresse att mera ingående utredningar av ifrågavarande slag

tid efter annan komma till stånd. I sådant syfte kunde varje myndighet

med några års mellanrum åläggas att inom en lämpligt avvägd tidrymd företaga

en översyn av sin organisation med en på förhand bestämd kostnadsminskning

som mål för översynen. Resultat av sådana översyner torde i så

fall komma att prövas av statsmakterna i samband med behandling av

myndigheternas petita.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.