Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster.

1959-05-05 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1959:96, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster.

Dokumentets text

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets utlåtande nr 96 dr 1959

Nr 96

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående planering på

längre sikt av statens utgifter och inkomster.

(5:e avd.)

I två likalydande motioner, väckta den ena inom törsta kammaren av

herr Bengtson m. fl. (I: 230) och den andra inom andra kammaren av herr

Hedlund m.fl. (11:291), har hemställts, att riksdagen måtte besluta att i

skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om en planering på längre sikt av statens

utgifter och inkomster.

Till stöd för detta förslag har anförts en utförlig motivering, beträffande

vilken utskottet får hänvisa till motionen II: 291.

Över förevarande motioner har, efter därom i vederbörlig ordning gjord

framställning, utlåtanden avgivits av riksräkenskapsverket, konjunkturinstitutet

och stabiliseringsutredningen. Beträffande innehållet i ifrågavarande

yttranden hänvisas till bilaga till detta utlåtande.

Utskottet. I de föreliggande motionerna framföres efter en utförlig motivering

förslag om att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

om en planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster. Av

motiveringen framgår att en dylik planering avsetts skola sträcka sig över

minst en femårsperiod, under hänsynstagande till såväl samhällsekonomiska

som statsrättsliga och budgettekniska synpunkter.

I de över motionerna avgivna yttrandena av riksräkenskapsverket och

konjunkturinstitutet har en ingående belysning lämnats av de problem som

är förbundna med en långsiktsplanering av ifrågavarande slag och av de

svårigheter som här möter vid uppgörandet av hållbara prognoser för framtiden.

Det torde i detta hänseende vara tillfyllest att erinra om den nära anknytning

till den internationella konjunkturutvecklingen som föreligger för

vårt lands vidkommande.

Utskottet har självfallet i och för sig inte något att erinra mot att en planering

för viss tid sker av statens utgifter och inkomster. En dylik planering

— som redan nu sker i icke obetydlig omfattning — torde vara nödvändig,

inte minst med hänsyn till angelägenheten av att åstadkomma en turordning

när det gäller ställningstagandet till olika föreliggande anspråk och tidpunkten

för deras förverkligande. Framtidsbedömningar av det slag som

senast utförts av 1955 års långtidsutredning bör även tid efter annan komma

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 96 dr 1959

45

till stånd. Utskottet har emellertid kommit till den uppfattningen att det,

bl. a. med hänsyn till ovissheten rörande konjunkturutvecklingen, inte torde

vara av något större värde att igångsätta en långsiktsplanering av den

omfattning som åsyftas i motionerna. Riskerna för att en dylik planering

skulle få grundas på generella antaganden och schablonartade bedömningar

och därmed bli mindre tillförlitlig synes uppenbara. Framhållas må ock att

den f. n. verksamma stabiliseringsutredningen i sitt remissyttrande anfört

att de i motionerna behandlade problemen kommer att beaktas i utredningsarbetet.

Det synes därför enligt utskottets mening tillfyllest att man för dagen

inte sträcker sig längre än till den omfattande planering som redan nu

i skilda sammanhang äger rum och som torde kunna väntas fortsätta. I

enlighet härmed anser sig utskottet inte kunna tillstyrka det föreliggande

motionsyrkandet.

Utskottet hemställer,

att motionerna I: 230 och II: 291 icke må föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1959

På statsutskottets vägnar:

EMIL NÄSSTRÖM

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet ha närvarit

från första kammaren: herrar Näsström, Birger Andersson, fröken

Andersson, herrar Thun, Bergman, Holmqvist, Pålsson, Axel Johannes Andersson,

fru Wallentheim, herrar Söderberg, Mårtensson, Bertil Petersson,

Anders Johansson, Nestrup och Thorsten Larsson; samt

från andra kammaren: herrar Åkerström, Petterson i Degerfors, Thapper,

Staxäng, Persson i Växjö, Gustafsson i Stockholm, Svensson i Stenkyrka,

Karlsson i Olofström, Nilsson i Göingegården, fröken Elmén, herrar

Nihlfors, Lundqvist i Trollhättan, Heckscher, Gustafsson i Kårby och Helén.

Reservation

av fröken Andersson, herrar Pålsson, Axel Johannes Andersson, Anders

Johansson, Nestrup, Thorsten Larsson, Staxäng, Svensson i Stenkyrka, Nilsson

i Göingegården, fröken Elmcn, herrar Nihlfors, Heckscher, Gustafsson

i Kårby och Helén, vilka ansett

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets utlåtande nr 96 år 1959

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44 börjar med »I de» och

på s. 45 slutar med »föreliggande motionsyrkandet», bort ha följande lydelse:

»Behovet av en planering på längre sikt av statens utgifter och inkomster

i enlighet med vad i motionerna förordats synes utskottet självklart. Särskilt

i det hårt ansträngda läge, som kännetecknar statsfinanserna nu och

för de närmast följande budgetåren, är det nödvändigt att man, innan beslut

fattas om nya kostnadskrävande reformer, undersöker vad reformerna kommer

att kosta framdeles och hur de skall finansieras. En sådan långsiktsplanering

är enligt utskottets mening en förutsättning för att den realprövning

av statsutgifterna, som varje år måste företagas, skall kunna ske på tillförlitligt

sätt. Om så inte sker, ställes statsmakterna, såsom utvecklingen

visat, ideligen inför tvånget att genom mer eller mindre improviserade skattehöjningar

bringa budgeten i en, med hänsyn till det ekonomiska läget,

godtagbar balans. Utskottet vill dessutom för sin del understryka den särskilda

betydelse som en sådan budgetplanering har för den nödvändiga

uppgiften att vinna rätt avvägda besparingar i statsbudgeten.

Olika metoder eller kombinationer av metoder kan ifrågakomma vid en

dylik långsiktsplanering. I motionerna erinras om att man inom den kommunala

förvaltningen i vårt land gjort försök med s. k. rullande budgeter, vilket

innebär att en kommun gör upp en finansplan för längre tid, exempelvis

fem år. Utskottet delar motionärernas uppfattning, att för statsverkets

vidkommande en budget — vid sidan av ettårsbudgeten -— bör kunna fastställas

för en längre period, exempelvis fem år. Vid uppgörandet av ettårsbudgeten

måste såväl inkomst- som utgiftssidan anpassas efter de förutsättningar

på vilka långtidsplanen bygger. Vid en sådan planering bör en turordning

kunna åstadkommas, när det gäller ställningstagandet till olika

föreliggande anspråk och tidpunkten för deras förverkligande.

Den större eller mindre osäkerhet, som ekonomiska prognoser alltid är

behäftade med, gör det enligt utskottets mening desto angelägnare att man

genom en långsiktsplanering söker skapa sig en så tillförlitlig bild av konjunktur-

och budgetutvecklingen som möjligt. Det synes utskottet nödvändigt,

att Kungl. Maj :t framlägger förslag till en planering på längre sikt av

statens utgifter och inkomster. Utskottet tillstyrker sålunda det föreliggande

motionsyrkandet.»

dels ock att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»att riksdagen må, med bifall till motionerna 1:230 och

II: 291, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om planering

på längre sikt av statens utgifter och inkomster i enlighet

med vad utskottet anfört.»

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 96 år t959

47

Bilaga

Remissyttranden över motionerna 1:230 och 11:291

Riksräkenskapsverket (4/3 1959)

Riksräkenskapsverket vill för sin del gärna understryka behovet av långtidsplanering

för statsbudgeten. Samtidigt måste dock ämbetsverket framhålla,

att sådan planering redan nu sker i icke obetydlig omfattning. Det

torde vara tillfyllest att erinra om de tre senaste långtidsutredningarna,

nationalbudgetsarbetet och de undersökningar som årligen redovisas i finansplanerna.

Riksräkenskapsverket vill även peka på de prognoser om

statsinkomsternas utveckling på längre sikt, som årligen fogas som bilaga

till ämbetsverkets inkomstberäkning.

Motionärerna peka på den automatik, som ligger i utgiftssidan i statsbudgeten,

vilken gör att planeringen av denna i motsats till inkomstsidan

sträcker sig över flera år. Riksräkenskapsverket vill framhålla, att även inkomstsidan

måste sägas innefatta en automatik, och att här, såsom förut

framhållits, i motsats till på utgiftssidan föreligger en flerårsprognos om

inkomsternas utveckling.

Den erfarenhet, riksräkenskapsverket vunnit av prognosverksamhet på

budgetens område, ger ämbetsverket anledning att något beröra vissa problem,

som äro förbundna därmed.

Redan för en så kort period, som den riksräkenskapsverkets ordinarie

inkomstberäkning avser, har det visat sig svårt att överblicka statsinkomsternas

utveckling. I nationalbudgetsarbetet redovisas motsvarande svårigheter

att med någon säkerhet bedöma den samhällsekonomiska utvecklingen

på något längre sikt. Samma tveksamhet i bedömningen även inför en

kortare prognosperiod har präglat årets finansplan. Bedömningarna bli icke

heller ens på kort sikt entydiga, såsom framgår av motionen, där andra antaganden

om konjunkturutvecklingen inom den närmaste framtiden göras

än i finansplanen.

Om bedömningarna utsträckas längre framåt i tiden måste de i än högre

grad byggas på generella antaganden och bli till följd härav schablonartade.

Detta gäller givetvis i första hand en bedömning av hela den samhällsekonomiska

utvecklingen i ett land som vårt med nära anknytning till den

internationella konjunkturutvecklingen. När bedömningen endast gäller

statsbudgeten kan givetvis en planering på längre sikt vara mera motiverad,

då budgeten dock ytterst betingas av de beslut statsmakterna fatta. Det

moderna samhället torde dock icke tillåta en mera långsiktig rättsligt bindande

planering än som nu sker. Riksräkenskapsverket vill därför bestämt

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets utlåtande nr 96 är 1959

taga avstånd från tanken att fastställa budgeten för längre tid än ett år. Det

är enligt ämbetsverkets mening angeläget att understryka, att all långtidsplanering

— samhällsekonomisk eller budgetmässig — måste successivt

revideras genom fortsatta undersökningar.

Konjunkturinstitutet (10/4 1959)

Motionerna 1:230 och 11:291 innehåller synpunkter på dels balansen i

den löpande och kommande budgeten, dels budgetbalansen på längre sikt.

Med hänsyn till det nuvarande konjunkturläget finner motionärerna en

viss underbalansering av driftbudgeten motiverad, medan däremot den mera

långsiktiga tendensen till ökat underskott som man tror sig kunna skönja,

anses oroväckande. Motionerna hänvisar till den på trettiotalet utformade

antikonjunkturella finanspolitiken, enligt vilken på kortare sikt budgetbalansen

får anpassa sig efter de krav som önskan om en utjämning av konjunktursvängningarna

ställer på utgifts- resp. skattepolitik, medan på

längre sikt (kumulerad) balans på driftbudgeten ansågs böra uppnås. När

motionerna talar om en »på längre sikt hållbar balans i statens budget» är

det dock icke klart huruvida man med detta uttryck syftar till balans på

driftbudgeten, på den s. k. totalbudgeten eller ev. något tredje alternativ;

motionerna synes mena att sådan — icke närmare preciserad — balans

bör skapas med avsikten att realisera den allmänna ekonomiskt-politiska

målsättningen och icke som ett mål i sig självt. En närmare precisering härav

torde dock icke vara nödvändig för att kunna diskutera motionärernas

principiella slutsats, som enbart motiveras av själva möjligheten av en i

den ena eller andra meningen på längre sikt olämplig utveckling i budgetbelansen,

d. v. s. av budgeten i dess helhet. Motionärernas principiella slutsats

är nämligen att »staten kan inte inskränka sig till att planera sina inkomster

och utgifter för ett år i sänder, planeringen måste läggas på längre sikt

... en femårsperiod torde vara det minsta». Denna slutsats fördjupas ytterligare

genom förklaringen att »såväl över- som underbalanseringar av budgeten

bör kunna företagas, beroende på hur den ekonomiska utvecklingen

sker, men huvudsaken är att en förnuftig planering kommer till stånd så

att statsmakterna inte ideligen ställs inför tvånget att genom mer eller

mindre improviserade skattehöjningar bringa budgeten i en med hänsyn till

det ekonomiska läget godtagbar balans».

Det nuvarande tillvägagångssättet vid inkomsternas och utgifternas fastställande

anses av motionärerna innebära att medan inkomsterna både formellt

och realiter fastställts för ett år i sänder, så är utgifterna, ehuru formellt

fastställda för ett år i taget, realiter bundna vid mera långsiktiga beslut.

Dels på grund av s. k. automatik i utgifterna, dels på grund av att vid

utgiftsreformer någon långsiktig kontrastering av kostnader och finansie
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 96 dr 1959

49

ringssätt normalt icke kommer på tal, kommer härvid budgetens utgiftssida

lätt att tendera att växa i snabbare takt än inkomstsidan. Denna tendens

anser motionärerna skulle kunna bromsas genom en mera långsiktig budgetering.

Behovet av en dylik långsiktig budgetering är, enligt institutets åsikt, i

viss mening självklart. Alla åtgärder som vidtages av det offentliga kan,

även om dessa åtgärder är begränsade till ett finansår, få konsekvenser in i

framtiden. Enbart detta att allt som göres nu kan få konsekvenser för den

framtida utvecklingen och därför kräva nya åtgärder i framtiden motiverar

i och för sig en långsiktig bedömning av den allmänna ekonomiska utvecklingen

och en planering av politiken på längre sikt: Hade man nämligen

fullständigt säker kännedom om den framtida utvecklingen och vore den

ekonomiskt-politiska målsättningen given även för framtiden råder inget

tvivel om att en rationell uppläggning av den löpande politiken skulle innebära

att denna uppfattades och fastställdes som ett led i en hel serie av åtgärder

som sträcker sig in i framtiden och har konsekvenser för denna. Ev.

utgiftsbeslut skulle då sammanställas med och vägas mot de framtida åtgärder

(på budgeten, i penningpolitiken eller annanstans) som de kommeratt

utlösa. Härav följer dock icke utan vidare att försök till en långsiktig budgetering

(och planering överhuvudtaget) i praktiken med nödvändighet leder

till en förbättring av den ekonomiska politiken. Resultaten av försök

till långsiktig budgetering och planering av den ekonomiska politiken blir

nämligen helt beroende av den grad av säkerhet med vilken dels den framtida

målsättningens utveckling dels den allmänna ekonomiska utvecklingen

kan förutsägas. Handlar man på grundval av felaktiga premisser om framtiden

riskerar man t. o. m. att resultatet kan bli sämre än om man fullständigt

bortser från framtiden; med »sämre resultat» menas här icke blott att

den framtida politiken vanskliggöres utan även att den löpande politiken

i onödig grad besvärliggöres.

Att den framtida målsättningen icke är känd och given ligger i själva

det demokratiska samhällssystemet, där regeringsmakten kan övergå från

ett parti till ett annat med ty åtföljande konsekvenser för den ekonomiska

målsättningen. Framhållas bör även den — kanske ännu viktigare — omständigheten,

att de olika partiernas program och målsättningar är underkastade

ständiga revideringar och omvandlingar. Även om man kände den

framtida ekonomiska utvecklingen med full säkerhet är det faktum, att

man om framtidens målsättningar egentligen endast vet detta att den (de)

med stor sannolikhet kommer att skilja sig från den (de) nuvarande, tillräckligt

för att göra en långsiktig »planering» av politiken tvivelaktig. En

rad mycket ömtåliga problem anmäler sig här: Huruvida de för närvarande

makthavande i sin långtidsplanering skall utgå från att de själva på lång

sikt har makten och fastställer målsättningen? Huruvida ev. maktombyten

Bihang till riksdagens protokoll 1959. G sanil. Nr 99—9G

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets utlåtande nr 96 är 1959

skall förutdiskonteras och, i bekräftande fall, om härvid de kommande

makthavandes målsättning skall underlättas eller får försvåras? Som ett välkänt

exempel på hur långsiktig »planering» som i och för sig byggt på en

rimlig prognos av den framtida utvecklingen verkat direkt skadlig på

grund av bristande hänsynstagande till förändrad målsättning kan nämnas

efterkrigstidens ständiga tendenser till inteckning av framtida produktionsökningar

genom beslut om framtida utgiftsökningar utan hänsyn till de

självständiga önskemål om ytterligare utgiftsökningar som framtida riksdagar

skulle kunna ha och som regel även haft.

Problemet om prognosticering av den framtida ekonomiska utvecklingen

ger anledning till minst lika stort tvivel om värdet av långsiktsplanering

av budgeten och och annan politik. Att ställa prognoser för den ekonomiska

utvecklingen hör till institutets normala arbetsuppgifter; institutet har

självt gjort försök med olika prognosmetoder och har noggrant följt utvecklingen

i utlandet på detta område och kan enkelt sammanfatta sina erfarenheter

i följande: Ekonomiska prognoser är alltid behäftade med större

eller mindre osäkerhet. På ett halvt års sikt kan prognoser ofta ställas med

rimlig säkerhet. Prognoser på ett helt års sikt är avsevärt mindre säkra

men dock fortfarande av ett visst värde. När det gäller prognoser på längre

sikt än ett år existerar f. n. knappast några metoder alls som kan betecknas

som annat än gissningar eller räkneexempel. Rent bortsett från frågan om

den framtida målsättningen och ev. förändringar häri, torde denna begränsning

i möjligheterna för att ställa prognoser av den framtida ekonomiska

utvecklingen betyda ett mycket allvarligt hinder för varje försök

till långsiktig planering. Det är välkänt att redan när det gäller den vanliga

ettåriga statsbudgeten är osäkerheten om den kommande utvecklingen

för stor för att man med någon större precision kan säga vilken nivå för

statsinkomster och statsutgifter som med hänsyn till konjunkturläget och

politiken i övrigt är lämplig. Detta är t. ex. påtagligt när det gäller den budget

som f. n. ligger på riksdagens bord. Ännu vanskligare, för att inte säga

omöjligt, är det att säga vilken nivå för statsinkomster och utgifter som på

5 års sikt är lämplig ur konjunkturpolitisk synvinkel. Vid en internationell

långsiktig stagnation kan mycket väl en snabbare utveckling av statsutgifterna

framstå som rationell; vid en internationell långsiktig inflationskonjunktur

kan omvänt en snabbare växt av inkomsterna än utgifterna

tänkas vara rationell. Hur emellertid den internationella ekonomiska utvecklingen

kommer att gestalta sig på fem års sikt kan ingen säga.

Mot bakgrunden härav förefaller värdet av en långsiktig budgetering

och planläggning av den ekonomiska politiken överhuvudtaget ytterligt tvivelaktig.

I finansplanen till statsverkspropositionen har vissa försök till

beräkning av budgetutvecklingen för 1960/61 och 1961/62 gjorts; dessa beräkningar

är mycket osäkra och deras värde som vägledning för politiken

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande nr 96 år i959

51

icke alltför uppenbart. Institutet ser icke hur man skulle kunna komma

längre i riktning mot långsiktig planering för närvarande. Institutet önskar

dock framhålla att i den mån som statsmakterna kommer att besluta om

förnyad långtidsutredning förefaller det naturligt att i detta sammanhang

ta upp en grundlig diskussion av den långsiktiga utvecklingen av statens

utgifter och inkomster. Institutet tar också för givet att dessa problem

grundligt inventeras av stabiliseringsutredningen.

Avslutningsvis önskar institutet framhålla att motionärernas ovan refererade

uppfattning om »automatiken» i utgifter resp. inkomster icke synes

helt självklar. För det första existerar inom budgetåret en automatik i inkomsterna

som endast i mindre utsträckning gör sig gällande för utgifternas

vidkommande. Delvis är det detta förhållande som för närvarande gett

upphov till budgetunderskotten. Under framtida år kan denna automatik

naturligtvis mycket väl arbeta åt motsatt håll med en minskning av underskottet

till följd och den kommer att göra detta just på tider då en ökning

av budgetinkomsterna är konjunkturpolitiskt motiverad. I de långsiktsberäkningar

av budgetutvecklingen som ovan nämnts har inte hänsyn tagits

härtill. Vidare bör för det andra naturligtvis — vilket hittills icke synes

varit fallet — vid diskussionen av hithörande problem hänsyn även tas till

sådana statsinkomster och -utgifter som formellt ligger utanför budgeten.

Institutet tänker härvid främst på möjligheten av tillägspensionering i den

ena eller andra formen med därtill hörande fondbildningar som kan tänkas

komma att få verkningar av samma karaktär som ökade statsinkomster av

den indirekta beskattningen. Slutligen torde det, enligt institutets åsikt,

vara tvivelaktigt om motionärerna verkligen har rätt i att icke även utgifternas

storlek kan underkastas en realprövning varje år. Åtminstone när

det gäller löneutgifter och transfereringar — och detta är ju den största

delen av utgifterna -—- är det svårt att se vilka praktiska hinder som skulle

omöjliggöra en årlig realprövning från riksdagens sida, med mindre än att

motionärerna härvid tänker på de politiska hinder som kan stå i vägen; sådana

hinder kan emellertid endast riksdagen själv röja bort.

Sammanfattningsvis kan institutet som sin uppfattning säga, att så

länge alla de ovannämnda problemen och svårigheterna vid långsiktsplanering

av politiken icke funnit någon tillfredsställande lösning torde en

årlig realprövning av såväl statsinkomster som statsutgifter vara nödvändig

även om detta får till följd att tidigare principbeslut revideras.

Stabiliseringsutredningen (14/3 1959)

Utredningen anmäler alt de i motionerna behandlade problemen kommer

att beaktas i utredningsarbetet. På nuvarande stadium anser sig utredningen

dock inte böra ta ställning till de i motionerna anförda synpunkterna

och förslagen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.