Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beräkningen i visst fall av preskriptionstiden för brott. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 452 i första kammaren av herr Hanson, PerOlof, och nr 573 i andra kammaren av herr Nihlfors.

1960-03-01 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1960:13, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beräkningen i visst fall av preskriptionstiden för brott. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 452 i första kammaren av herr Hanson, PerOlof, och nr 573 i andra kammaren av herr Nihlfors.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1960

1

Nr 13

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående beräkningen i

visst fall av preskriptionstiden för brott.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 452 i första kammaren av herr Hanson, PerOlof,

och nr 573 i andra kammaren av herr Nihlfors. I motionerna, vilka är

likalydande, föreslås, att »riksdagen hemställer att Kungl. Maj :t utan dröjsmål

underställer riksdagen förslag av innebörd att tid varunder en misstänkt

håller sig undan icke skall inräknas i preskriptionstiden».

Beträffande skälen för motionärernas yrkande får utskottet hänvisa till

motionerna.

Gällande bestämmelser och deras tillkomst

Preskription av möjligheten att ådöma straff avbrytes enligt 5 kap. 14

och 15 §§ strafflagen genom att den misstänkte häktas eller erhåller del av

åtal inom vissa, i lagrummen närmare angivna tider, vilka i allmänhet räknas

från den dag brottet begicks. — Lagrummen fick sin nuvarande utformning

i samband med den nya rättegångsbalkens ikraftträdande.

Då förundersökning i brottmål fortskridit så långt, att någon skäligen

misstänkes för brottet, skall han, då han höres, underrättas om misstanken

(23 kap. 18 § rättegångsbalken).

I processlagberedningens förslag till ändringar i strafflagen med anledning

av antagandet av nya rättegångsbalken (SOU 1944: 9 och 10) hade

föreslagits, att preskription enligt 5 kap. 14 och 15 §§ straftlagen skulle inträda,

om åtgärd för brottets beivrande ej blivit vidtagen inom viss tid, samt

att dylik åtgärd skulle anses vara vidtagen, då den misstänkte erhållit del

av åtal, som väckts för brottet, eller vid förundersökning, som lett till allmänt

åtal, underrättats om den mot honom riktade misstanken.

Processlagberedningen anförde bl. a. följande: Av 5 kap. 14 och 15 §§

strafflagen i deras gällande lydelse framginge, att preskription avbrytes, då

åtal väckes och alltså ett rättsligt förfarande för brottets beivrande inledes.

Enligt nya rättegångsbalken skulle allmänt åtal i regel föregås av förundersökning.

Denna förundersökning vore att betrakta som en del av rättegången

i vidsträckt mening, och brottmålsförfarande linge alltså från den synpunkt,

som i förevarande sammanhang vore av betydelse, anses inlett redan genom

förundersökningen. Med hänsyn därtill skulle del enligL beredningens uppfattning

icke vara följdriktigt att låta preskriptionen avbrytas först genom

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 1 avd. Nr 13

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 13 år 1960

åtalet. Beredningen förordade därför, att redan de åtgärder för brottets

beiviande, som innefattades i förundersökningen, skulle tilläggas preskriptionsavbrytande

verkan. Allenast sådan förundersökning, som följdes av

åtal, borde medföra preskriptionsavbrott. Enligt den gällande lydelsen av

5 kap. 16 § andra stycket strafflagen skulle åtal, såvitt anginge dess preskriptionsavbrytande

betydelse, anses börjat då kallelse till svaromål i laga ordning

kungjorts den som skulle tilltalas eller han blivit häktad för brottet.

I överensstämmelse därmed syntes preskriptionsavbrott genom förundersökning

böra anses inträda först då den misstänkte på sätt i lag föreskreves

erhållit underrättelse om den mot honom riktade misstanken.

Processlagberedningens förslag lämnades ulan anmärkning av lagrådets

majoritet. En ledamot av lagrådet, justitierådet Ekberg, var skiljaktig och

anförde bl. a.: Naturen av reglerna om åtalspreskription krävde, att dessa

regler vore klara och enkla i tillämpningen. Av vikt vore sålunda bl. a., att

de omständigheter, som skulle verka avbrytande på preskriptionen, kunde

på ett någorlunda tillförlitligt sätt fastslås utan större svårighet. Den ordning,

som dittills tillämpats, vore i detta hänseende att föredraga framför den

föreslagna. Beredningen hade ej i sitt betänkande diskuterat de olägenheter,

som skulle uppkomma, därest gällande principer för preskriptions avbrytande

bibehölles. Om dessa principer följdes, komme preskriptionen tydligen

att avbrytas på ett något senare skede av brottsutredningen än enligt förslaget;

och det finge vidare tagas i betraktande, att åtal kunde komma att

väckas för att avbryta preskriptionen, ehuru brottsutredningen ej vore slutförd.

Dessa olägenheter syntes emellertid mer än väl uppvägas av de fördelar,

som vunnes i andra avseenden.

Föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, anförde vid föredragning

i statsrådet för beslut om avlämnande av Kungl. Maj:ts proposition

nr 329 år 1946, att de erinringar, som justitierådet Ekberg framställt,

ej synts departementschefen innefatta tillräckliga skäl att frångå den ståndpunkt,

som processlagberedningen intagit i denna fråga.

Första lagutskottet förordade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (1946:

59), att de dittillsvarande principerna för preskriptions avbrytande bibehölles

och att endast de ändringar i gällande lag vidtoges, som med denna utgångspunkt

vore nödvändiga för anpassningen till nya rättegångsbalken, därvid

skillnad icke borde göras mellan häktning och anställande av åtal.

Utskottet anförde därvid bland annat följande: Även om det i propositionen

föreslagna systemet skulle vara att anse som följdriktigt ur processuell synpunkt,

maste det beaktas, att det skulle komma att medföra en förlängning

av preskriptionstiderna, vilken icke utan tungt vägande straffrättsliga skäl

borde genomföras. Därvidlag finge framhållas, att de i lagen angivna preskriptionstiderna

syntes vara så väl tilltagna, att anledning saknades till en

sådan förlängning. Statens straffanspråk vore vid slutet av preskriptions
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1960

3

tiden i allmänhet så uttunnat, att det icke funnes något allmänt intresse, som

talade för att det skulle få göras gällande, om icke åklagaren före tidens utgång

fullföljt undersökningen så långt, att han ansåge sig i stånd att väcka

åtal. — Utskottet förbisåge icke, att invändningar kunde riktas även mot det

system utskottet förordade. Det komme sålunda i viss mån att verka som

om preskriptionstiderna bleve något förkortade därigenom att åtal komme

att anställas på ett senare stadium av brottsutredningen än som dåmera vore

fallet. Med hänsyn till att förkortningen av preskriptionstiderna bleve ytterst

ringa funne utskottet emellertid, att detta förhållande saknade betydelse.

Mera avseende förtjänade den anmärkningen att en åklagare för att avbryta

preskription kunde komma att väcka åtal, ehuru brottsutredningen ej vore

avslutad. Det torde emellertid kunna antagas, att dessa fall bleve så sällsynta,

att de olägenheter som skulle vara förenade därmed icke uppvägde de

fördelar, som i andra avseenden stode att vinna med de av utskottet förordade

bestämmelserna.

Riksåklagarens hemställan

I sin av motionärerna åberopade skrivelse den 21 september 1954 till Kungl.

Maj:t har riksåklagaren hemställt, att frågan om de omständigheter, som

bör tillmätas preskriptionsavbrytande verkan, ånyo upptages till övervägande.

Riksåklagaren anförde bl. a. följande. Förundersökningen utgjorde en

del av rättegången i vidsträckt mening. Systemet med förundersökning innebure,

att målet i former, som avsåge att garantera den misstänktes rättssäkerhet,

skulle så beredas, att det i ett sammanhang kunde företagas till

huvudförhandling. Den rättsliga reglering av förundersökningsförfarandet,

som skett i rättegångsbalken i avsikt att tillgodose dessa båda synpunkter,

hade självfallet medfört, att det i större och mera invecklade mål ofta förflöte

avsevärt längre tid från utredningens påbörjande till åtalets väckande

än tidigare. Förundersökningsreglerna skapade också större möjligheter för

den misstänkte att förhala saken. När fråga vore om brott, som av målsäganden

anmälts eller eljest upptäckts först mot slutet av preskriptionstiden,

ett förhållande som ingalunda vore ovanligt, hade därför förundersökningsreglerna

visat sig kunna vålla avsevärda risker för att åtal icke skulle kunna

anhängiggöras före preskriptionstidens utgång. Flera sådana fall hade inträffat

efter införandet av den nya rättegångsordningen. Några av dessa

hade väckt stor uppmärksamhet. Det förefölle icke tillfredsställande, att

den misstänkte skulle kunna utnyttja reglerna om förundersökningsförfarandet

till att undandraga sig lagföring och straff; å andra sidan borde det

icke få förekomma, att åklagaren för att förebygga preskription tummade

pa dessa regler, som i själva verket avsåge atl garantera den enskildes rättssäkerhet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 7,3 år 1960

Ändringsförslag av strafflagberedningen

Sedan frågan om en ändring av 5 kap. 14 och 15 §§ strafflagen aktualiserats

genom riksåklagarens ovan nämnda skrivelse, upptog strafflagberedningen

densamma till behandling i sitt den 21 december 1956 avgivna slutbetänkande

(SOU 1956:55) och anförde därvid bl. a.

Erfarenheterna från tillämpningen av rättegångsbalken visar enligt strafflagberedningens

mening att det finnes skäl att ånyo överväga frågan vilka

omständigheter som skall anses avbryta preskriptionen. Till de principiella

synpunkter som av processlagberedningen och i propositionen till 1946 års

riksdag anlades på denna fråga kan strafflagberedningen ansluta sig. Med

den utformning förundersökningsförfarandet i brottmål erhållit i rättegångsbalken

och därtill anslutna författningar, måste såsom processlagberedningen

anfört förundersökningen betraktas som en del av rättegången i vidsträckt

mening. De skäl som anförts mot processlagberedningens förslag och för

ett bibehållande av hittills gällande principer för preskriptionens avbrytande

är till övervägande del av praktisk art. De svårigheter för tillämpningen

som förmenats kunna uppkomma vid ett genomförande av förslaget torde

emellertid icke böra överskattas.

På grund av sina överväganden föreslår strafflagberedningen att den av

processlagberedningen föreslagna ordningen för preskriptionens avbrytande

lägges till grund för lagstiftning.

I enlighet härmed har strafflagberedningen föreslagit, att påföljd ej må

ådömas för brott, för vars beivrande åtgärd ej blivit vidtagen inom viss tid,

varvid åtgärd för brottets beivrande skall anses vara vidtagen, när den misstänkte

i laga ordning har erhållit del av åtal, som väckts mot honom för brottet,

eller vid förundersökning, som lett till allmänt åtal, underrättats om den

mot honom riktade misstanken.

Utskottet

Enligt 5 kap. 14 och 15 §§ strafflagen avbrytes preskription av möjlighet

att ådöma straff genom att den misstänkte häktas eller erhåller del av åtal

före utgången av vissa fastställda tidrymder, vilka i allmänhet räknas från

den dag, då brottet begicks.

Under hänvisning till en av riksåklagaren den 21 september 1954 till Kungi.

Maj:t gjord hemställan att till övervägande måtte upptagas frågan om de

omständigheter, som bör tillmätas preskriptionsavbrytande verkan, har i

förevarande motioner föreslagits, att riksdagen hemställer, att Kungl. Maj:t

utan dröjsmål underställer riksdagen förslag av innebörd, att tid varunder

en misstänkt håller sig undan icke skall inräknas i preskriptionstiden.

Av en i det föregående lämnad redogörelse framgår att strafflagberedningen,

som övervägt riksåklagarens förenämnda framställning, i sitt den

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 13 dr 1960

5

21 december 1956 avgivna slutbetänkande föreslagit sådan ändring i nuvarande

regler, att preskriptionsavbrytande verkan skall tillkomma ej blott

delgivning av åtal utan även vid förundersökning meddelad underrättelse

om misstanke för brott. Strafflagberedningens förslag är för närvarande under

prövning hos Kungl. Maj:t. Till de ändringsförslag på ifrågavarande område,

vilka kan följa på grund av strafflagberedningens betänkande, kommer

riksdagen att få taga ställning i en nära framtid. Utskottet anser därför,

att något initiativ i nuvarande läge icke bör tagas från riksdagens sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 452 och II: 573, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 1 mars 1960

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Branting, Robert

Johansson, Nyström, Gezelius, fröken Mattson och herr Fagerström*;

från andra kammaren: herrar östrand, Fröding, Gustafsson i Borås,

fru Löfqvist, herr Larsson i Norderön, fru Kristensson och herr Haglund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Gustafsson i Borås.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.