Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utredning rörande befrielse från utländskt medborgarskap. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 315 i första kammaren av fru SegerstedtWiberg och herr Ringaby samt nr 392 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.

1960-03-22 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1960:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utredning rörande befrielse från utländskt medborgarskap. Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 315 i första kammaren av fru SegerstedtWiberg och herr Ringaby samt nr 392 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960

1

Nr 21

Utlåtande i anledning av väckta motioner om viss utredning rörande

befrielse från utländskt medborgarskap.

Första lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 315 i första kammaren av fru SegerstedtWiberg

och herr Ringaby samt nr 392 i andra kammaren av herr Munktell

m. fl. I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning rörande genomförande

av en sådan lagstiftning, som öppnar möjligheter för utländsk medborgare

att under vissa förutsättningar i Sverige vinna befrielse från sitt utländska

medborgarskap.

Beträffande skälen för motionärernas hemställan får utskottet hänvisa

till motionerna.

Gällande bestämmelser om medborgarskap

Gällande bestämmelser om medborgarskap återfinnes, förutom i § 33

regeringsformen, i lagen den 22 juni 1950 om svenskt medborgarskap.

Lagen bygger på ett av delegerade för Danmark, Norge och Sverige år 1949

framlagt betänkande, vilket ligger till grund även för de gällande danska

och norska medborgarskapslagarna.

Enligt 1950 års lag kan svenskt medborgarskap förvärvas bl. a. genom

naturalisation och förloras bl. a. genom befrielsebeslut. Enligt 6 § äger

Konungen på ansökan till svensk medborgare naturalisera utlänning som

fyllt 18 år, sedan sju år har hemvist här i riket, fört en hederlig vandel samt

har möjlighet att försörja sig och sin familj. Under vissa förutsättningar

äger Kungl. Maj:t bevilja naturalisation, även om sökanden icke uppfyller

de angivna naturalisationsvillkoren. I lagrummet har vidare intagits ett

stadgande med syfte att förebygga, att naturalisation leder till dubbelt medborgarskap.

Enligt många utländska medborgarskapslagar medför en medborgares

naturalisation i annan stat, att han automatiskt förlorar sitt tidigare

medborgarskap. I andra stater åter är emellertid naturalisation som

förlustgrund antingen icke alls erkänd eller icke erkänd i fråga om vissa

kategorier, t. ex. omyndiga eller värnpliktiga. Enligt lagstiftningen i de

flesta av dessa stater kan dock befrielse från medborgarskap medges genom

ett särskilt beslut. I några stater är däremot institutet befrielse från

medborgarskap okänt. Det i 6 § intagna stadgandet avser sådana fall, då

Rihang till riksdagens protokoll 1960. .9 samt. 1 avd. Nr 21

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960

sökanden är medborgare i stat, där förlust av medborgarskap icke inträder

genom naturalisation i annan stat men å andra sidan sådan befrielse från

medborgarskap kan medgivas. I dylika fall må som villkor för medborgarskapets

förvärvande stadgas, att sökanden inom viss tid styrker, att han

erhållit sådant medgivande. 9 § innehåller bestämmelser om befrielse från

svenskt medborgarskap efter ansökan. Konungen må befria den som är

eller önskar bliva utländsk medborgare från hans svenska medborgarskap.

Är sökanden ej redan utländsk medborgare, skall som villkor för befrielsen

stadgas, att han inom viss tid förvärvar medborgarskap i annan stat. Befrielsebeslut

får icke meddelas, om sökanden därigenom skulle bli statslös.

Såsom i motionerna angives finnes inga skrivna rättsregler, som ger möjlighet

för utländsk medborgare att i Sverige vinna befrielse från sitt utländska

medborgarskap.

Historik

Vid 19i8 års riksdag riktade herr Håstad till ministern för utrikes ärendena

Undén följande frågor:

1) På vad sätt och av vilka motiv har registreringen av baltiska flyktingar

i Sverige som sovjet-medborgare tillkommit?

2) Innebär åtgärden i något hänseende en rubbning av den svenska asylrättspolitiken

sådan denna under senare år tillämpats?

Utrikesministerns svar löd:

Frågan om registrering av baltiska flyktingar med angivande av deras

nationalitet har aktualiserats genom den av statsmakterna beslutade nya

folkbokföringen.

Interpellanten undrar varför statistiska centralbyrån — vilken myndighet

enligt folkbokföringsförordningen skall verkställa utredning om här

bosatta utlänningars nationalitet — registrerat en stor mängd av balterna

som sovjetryska medborgare. För att tillmötesgå interpellanten har jag låtit

göra en efterforskning i sakens förhistoria, vilken utspelats under den föregående

regeringens tid.

I en skrivelse den 8 januari 1941 från utrikesdepartementet till ecklesiastikdepartementet

fästes uppmärksamheten på önskvärdheten av enhetlig

kyrkobokföring beträffande såväl balterna som andra kategorier utlänningar.

Det framhölls att medborgare i de baltiska sovjetrepublikerna, vilka

befunno sig i dessa republiker, genom lagstiftning den 7 september 1940

erhållit medborgarskap i Sovjetunionen, medan medborgare i nämnda republiker,

som då befunnit sig utom Sovjetunionens gränser, förlorat sitt sovjetmedborgarskap,

därest de icke å konsulat eller beskickning beviljats registrering

som sovjetmedborgare. De balter som varit här ända sedan nämnda

datum och inte erhållit ryskt pass borde därför betraktas som statslösa.

I anslutning till statistiska centralbyråns remissyttrande upptogs frågan

i konselj den 4 april 1941 på föredragning av chefen för ecklesiastikdepartementet,

statsrådet Bagge. Därvid anbefallde Kungl. Maj :t domkapitlen att

bringa till prästerskapets kännedom vad som förekommit i ärendet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande nr 21 är 1960

Härmed var tolkningsfrågan i princip avgjord. Bakgrunden var, att

svenska regeringen hade erkänt de baltiska ländernas inkorporering i Sovjetunionen.

Därav följde att nyss anförda lag av den 7 september 1940

ansågs ur svensk synpunkt giltig. De balter, som varit i Sverige från den

7 september 1940 eller tidigare, skulle anses om statslösa, de som lämnat

Sovjetunionen senare skulle betraktas som sovjetmedborgare.

Utrikesdepartementets rättsavdelning har enligt gällande instruktion

skyldighet att i äktenskapsfrågor ge intyg om innehållet i främmande lag.

Rättsavdelningen måste för sådant ändamål ofta utreda frågan om utlännings

medborgarskap. På grund av talrika förfrågningar uppgjorde rättsavdelningen

en PM i januari 1945, vari den förut angivna ståndpunkten ytterligare

utvecklades. Det var alltjämt under samlingsregeringens tid. Nämnda

PM delgavs statistiska centralbyrån.

Några direktiv eller instruktioner utöver delgivandet av denna PM ha

icke givits från utrikesdepartementet enligt vad chefen för rättsavdelningen

meddelat mig.

Mitt svar på interpellantens första fråga blir alltså en hänvisning till vad

jag nu anfört.

På den andra frågan svarar jag, att denna registrering icke har något

som helst inflytande på den asylrätt, som flyktingarna här åtnjuta.

Vid 1959 års riksdag väcktes likalydande motioner angående den statsrättsliga

ställningen för tidigare medborgare i de baltiska länderna. I motionerna

framhölls bl. a., att medborgare i de tidigare baltiska länderna i

offentliga sammanhang vanligen brukade anses som sovjetryska medborgare,

t. ex. vid kyrkobokföring. Från esternas representation i Sverige hade

invändningar riktats mot bruket att beteckna f. d. estniska medborgare som

sovjetryska. Det borde vara en hederssak för Sverige att snarast möjligt tillgodose

de önskemål, som dessa befolkningsgrupper givit till känna. Riksdagen

borde därför uttala sig för antagande av sådana bestämmelser, enligt

vilka f. d. medborgare i Estland, Lettland och Litauen, vilka icke på egen

ansökan fått svenskt eller annat medborgarskap, finge möjlighet att här

erhålla ställning som statslösa i den mån de så önskade.

Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 27) över motionerna:

I motionerna beröres frågan om folkbokföringen av de tidigare medborgare

i de baltiska staterna, vilka jämlikt den ordning, för vilken redogörelse

lämnats i det ovan nämnda interpellationsvaret, betraktas som medborgare

i Sovjetunionen. Däremot upptages icke spörsmålet om vilken ställning

i övrigt de ifrågavarande balterna intar enligt svensk lag. Det bör

emellertid erinras om att de i väsentliga hänseenden, t. ex. i fråga om flertalet

sociala förmåner, jämställts med statslösa eller sådana utlänningar,

som åtnjuter sitt hemlands beskydd.

Vad angår det i motionerna framställda yrkandet om alt de nämnda balterna

vid folkbokföringen skall kunna betraktas som statslösa synes det

icke ur internationell rättssynpunkt försvarligt att frångå den inställning,

som Kungl. Maj:t intagit genom sitt ovan nämnda beslut den 4 april 1941.

Utskottet hemställer därför, att motionerna 1:313 och 11:385 icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960

Vid utlåtandet var fogad en reservation, vari hemställdes, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj :t ville anhålla om en utredning rörande en lagstiftning,

som öppnar möjlighet för utländsk medborgare att under vissa

förutsättningar här vinna befrielse från sitt utländska medborgarskap.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Remissyttranden

Utskottet har i den ordning, som § 46 riksdagsordningen föreskriver, inhämtat

yttranden över motionerna från statens utlänningskommission,

Stockholms rådhusrätt och familjerättskommittén. Därjämte har Sveriges

advokatsamfund beretts tillfälle att yttra sig över motionerna.

Utlänningskommissionen, Stockholms rådhusrätt och advokatsamfundet

tillstyrker motionerna.

Utlänningskommissionen yttrar:

I motionerna angives icke vilka olägenheter, som i skilda avseenden kunna

uppstå för utlänningar i Sverige därigenom att de i folkbokföringen registreras

som medborgare i en stat, vilken de av politiska skäl lämnat. Att olägenheter

kunna uppstå i vissa situationer torde emellertid stå klart. Framförallt

gäller detta i de fall lagstiftningen i vederbörande utlännings hemland

enligt gällande bestämmelser skola tillämpas i Sverige. Härav föranledda

svårigheter torde emellertid kunna övervinnas genom att nya eller

ändrade bestämmelser införas i svensk lag. På familjerättens område har

detta redan skett i viss utsträckning och det kan förväntas att kvarstående

problem inom detta område komma att upptagas till behandling av den av

Kungl. Maj :t tillsatta familjerättskommittén.

Förevarande spörsmål har emellertid även en annan aspekt, hänförlig

till det känslomässiga planet. Särskilt gäller detta de baltiska flyktingarna,

vilka genom Sovjetunionens annektion av de baltiska staterna påtvingats

sovjetryskt medborgarskap. Hos kommissionen registreras dessa flyktingar

som förutvarande medborgare i respektive Estland, Lettland eller Litauen,

medan de hos folkbokföringsmyndigheterna registreras som sovjetryska

medborgare. Övriga flyktingar registreras såväl hos kommissionen som hos

folkbokföringsmyndigheterna som medborgare i sitt hemland, såvida de

icke kunna styrka, att de blivit statslösa.

Kommissionen kan väl förstå, att de principer, som för närvarande tilllämpas

i Sverige vid registreringen av flyktingar, i vissa fall kunna medföra

problem för dessa och kommissionen vill därför tillstyrka, att den av

motionärerna föreslagna utredningen kommer till stånd.

Advokatsamfundet förklarar sig till alla delar kunna instämma i vad motionärerna

anfört och understryker särskilt önskvärdheten av att under utredningen

samråd äger rum med andra stater, främst de övriga nordiska

länderna.

Stockholms rådhusrätt ansluter sig till den i motionerna framförda uppfattningen,

att starka humanitära och praktiska skäl talar för att i större

utsträckning än som nu sker hänsyn tages till politiska flyktingars önskemål

att icke vidare inneha medborgarskap i en stat, varifrån de flytt. Enligt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960

5

rådhusrättens mening bör en eventuell lagstiftning på området ske på grundval

av vidaste möjliga internationella samarbete och åtminstone inom de

nordiska länderna borde eftersträvas en enhetlig lagstiftning.

Familjerättskommittén framhåller, att någon särskild ny utredning i motionernas

syfte ej är påkallad inom familjerätten men att det undandrager

sig kommitténs bedömande i vad mån ett praktiskt behov i övrigt föreligger

av utredning angående rättsvex-kningarna här i riket av medborgarskap

i främmande stat. Kommittén anför:

I de remitterade motionerna uttryckes önskemål om en lagstiftning, varigenom

möjlighet öppnas för enskild person att under vissa förutsättningar

frånsäga sig medborgarskap i annan stat, vilket han ej önskar inneha.

—

Till stöd för att en lagstiftning i angiven riktning skulle kunna genomföras

anföres i motionerna, att en stat ej är skyldig att tillämpa eller respektera

annan stats medborgarskapsrättsliga lagstiftning. Denna utgångspunkt

torde vara riktig, såvitt avser verkningarna i visst land av medborgarskap

i ett annat land. Det torde emellertid förhålla sig på ett annat sätt i

fråga om bestämmandet av en persons medborgarskap. Därutinnan gäller

enligt folkrätten, att varje stat äger själv bestämma vilka personer som

skola anses såsom dess medborgare. Denna grundsats uttalas bland annat

i 1930 års Haagkonvention för lösande av vissa konflikter mellan medborgarskapslagar,

till vilken konvention även Sverige anslutit sig. Åt samma princip

har den permanenta skiljedomstolen i Haag givit uttryck i ett avgörande

år 1955 i tvist mellan två stater angående konfiskation av egendom

tillhörig en medborgare i den ena staten (fallet Nottebohm, se SvJT 1956

s. 536). Av den exklusiva behörighet som sålunda anses tillkomma varje

särskild stat i frågor om medborgarskap i det egna landet lärer följa, att en

stat icke gärna kan tillåta sig besluta om viss persons medborgarskap i annan

stat, även om någon konvention ej skulle stå hindrande i vägen.

Vad åter angår olika rättsverkningar här i riket av att en person har

medborgarskap i annan stat möter icke hinder att meddela bestämmelser

som avvika från vad som eljest gäller om betydelsen härstädes av medborgarskap

i främmande land.

I fråga om de i motionerna berörda olägenheterna inom den internationella

familjerätten vill kommittén vitsorda, att nuvarande lagstiftning icke

tillfredsställande löser de många problem, som bland annat politiskt flyktingskap

framkallar. Detta sammanhänger med att vår internationella familjerätt

bygger på den s. k. nationalitetsprincipen, låt vara med vissa avsteg

till förmån för domicilprincipen. Familjerättskommittén har fått i uppdrag

att göra en översyn av lagstiftningen på området och därvid anmodats

närmare undersöka i vad mån det finns skäl att tillerkänna domicilet ökad

betydelse i internationellrättsligt hänseende. Det är tydligt, att man på så

sätt kan komma till rätta med de praktiska olägenheter som avses i motionerna

utan att angripa själva medborgarskapet. På motsvarande sätt torde

man böra gå till väga på andra områden.

En lösning av de praktiska problemen på denna väg kan måhända icke

hell tillgodose det humanitära syftet med önskemålet att flyktingar befrias

från medborgarskap som påtvingats dem eller som de eljest äro angelägna

att bli befriade från. Möjligen kunna dock kvarstående olägenheter mildras

genom praktiska åtgärder, när det gäller medborgarskapets antecknande i

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960

handlingar rörande flyktingens person och liknande. Dessa frågor ingå ej i

kommitténs uppdrag, och kommittén anser sig ej böra göra något försök

att i detta sammanhang närmare pröva dem.

Utskottet

Vår gällande medborgarskapslagstiftning — lagen den 22 juni 1950 om

svenskt medborgarskap — uppehåller sig främst vid frågor om förvärv och

förlust av svenskt medborgarskap men inlåter sig ej på spörsmål om hur

medborgarskap i andra länder vinnes eller förloras annat än i sammanhang

med förvärv eller förlust av medborgarskap i vårt land. Någon möjlighet

att låta en person med utländskt medborgarskap avsäga sig detta

och t. ex. övergå till att bli statslös förefinnes icke enligt svensk rättsordning.

Med förevarande motioner åsyftas, att med svensk rätt skulle införlivas

en lagstiftning, enligt vilken utländsk medborgare skulle kunna i Sverige

få befrielse från sitt utländska medborgarskap under särskilda, relativt

stränga betingelser. I motionerna framhålles, att i medborgarskapsrättsliga

sammanhang hänsyn endast i begränsad utsträckning tages till de enskilda

individernas önskemål. I fråga om flyktingar kunde det dock både av humanitära

och av praktiska skäl vara rimligt, att uppehållslandet respekterade

flyktingarnas önskan att icke vidare inneha medborgarskap i det land,

varifrån de flytt. Det sagda ägde alldeles särskilt giltighet i sådana fall, där

vederbörande flytt från ett område, som annekterats av främmande makt,

just för att undgå att bli medborgare i det annekterande landet.

I remissyttranden, som avgivits över motionerna, har bl. a. framhållits,

att starka humanitära skäl talar för att i större utsträckning än som nu

sker hänsyn måtte tagas till flyktingars önskemål att kunna avsäga sig

medborgarskap i annan stat. Utskottet delar den grundsyn på flyktingfrågorna,

som ligger bakom nämnda önskemål. Enligt utskottets mening bör

sålunda största hänsyn tagas till flyktingars vanskliga läge och alla görliga

åtgärder vidtagas för att undanröja svårigheter för dem.

I familjerättskommitténs yttrande understrykes, att exklusiv behörighet

anses tillkomma varje särskild stat i frågor om medborgarskap i det egna

landet samt att en stat icke gärna kan tillåta sig att besluta om viss persons

medborgarskap i annan stat. Motionärerna har också påpekat, hurusom

internationell hövlighet kräver, att vår medborgarskapsrätt tar hänsyn till

främmande rätt. Utskottet delar denna uppfattning. I detta sammanhang

bör framhållas, att det pågående internationella arbetet på medborgarskapsrättens

område, som bedrives i FN:s regi, bl. a. syftar till att förhindra

uppkomsten av statslöshet. Det synes vara mindre tillrådligt att samtidigt

i Sverige besluta om en utredning, vilken skulle göra det lättare för utlänningar

att bli statslösa.

Motionärerna har framhållit, att lagstiftning på medborgarskapsrättens

område om möjligt icke borde genomföras av Sverige ensamt utan ske i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första lagutskottets utlåtande nr 21 år 1960

samarbete med andra länder. Enligt utskottets mening bör därvid i första

hand ifrågakomma de i Nordiska rådet företrädda staterna. Emellertid har

Finland och Island ännu icke kunnat ansluta sig till de övriga nordiska

ländernas medborgarskapslagstiftning. Det torde dock kunna förväntas, att

vissa initiativ härvidlag skall tagas inom Nordiska rådets ram. Därest så

blir fallet, synes de i motionerna antydda spörsmålen lämpligen kunna upptagas

till behandling i samband därmed.

Vad åter angår verkningarna här i riket av utländskt medborgarskap

föreligger inte hinder att tillmäta en persons nationalitet olika betydelse

inom skilda rättsområden. Lagen den 8 juli 1904 om vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskap, förmynderskap och adoption vilar

sålunda på den s. k. nationalitetsprincipen, enligt vilken lagen i vederbörandes

hemland skall vara avgörande, men ger — särskilt med tanke på

våra grannländer Danmark och Norge, vilka hyllar domicilprincipen

ganska vidsträckta möjligheter för Kungl. Maj :t att stadga avvikelser. I

motionerna, såväl som i remissyttranden, framhålles, att olägenheter skulle

framträda till följd av att en utlännings familj er ättsliga förhållanden i

vårt land i stor utsträckning bedöms med hänsyn till lagreglerna i det land,

vars medborgare han anses vara. Statsmakternas uppmärksamhet har emellertid

redan tidigare fästs härpå, och familjerättskommittén har fått i uppdrag

att göra en översyn av ifrågavarande lagstiftning. Enligt kommitténs

direktiv skall närmare undersökas i vad mån det finns skäl att ytterligare

öka domicilets betydelse inom vår internationella familjerätt. Vid sådant

förhållande kan skäl icke anses föreligga att biträda motionärernas krav på

utredning med hänsyn till nuvarande rättsliga reglering av utlänningars

familjeförhållanden.

Med åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:315 och 11:392, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 22 mars 1960

På första lagutskottets vägnar:

EMIL AHLKVIST

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Ahlkvist, Branting, Robert Johansson,

Nyström, Per-Olof Hanson, Erik Svedberg och Arvidson;

från andra kammaren: herr Hedqvist, fru Johansson, herrar Onsjö,

Östrand, Edlund, fru Lidinan-Frostenson, fröken Bergegren och herr Larsson

i Stockholm.

Reservation

av herr Per-Olof Hanson och fru Lidman-Frostenson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.