Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till varumärkeslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1960-11-22 · 40 sidor, varav 40 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 40 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1960:39, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till varumärkeslag m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

1

Nr 39

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till varumärkeslag m. m., dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 30 september 1960 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 167, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen

dels att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) varumärkeslag;

2) kollektivmärkeslag;

3) lag om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar; samt

4) lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens,

dels ock att godkänna överenskommelse i Nice den 15 juni 1957 angående

den internationella klassificeringen av varor och tjänster för vilka

varumärken gälla.

I samband med propositionen har utskottet behandlat fem i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna I: 706 av herr Anderberg m. fl. och II: 867 avherr

Rimås m. fl. samt

motion I: 707 av herr Mattsson,

motion II: 866 av herr Spångberg och

motion I: 868 av herr Löfgren.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås en revision av den varumärkesrättsliga lagstiftningen.

Den nuvarande varumärkeslagen, som tillkom år 1884, framstår

numera med hänsyn till utvecklingen inom näringslivet som föråldrad. Det

förberedande lagstiftningsarbetet på området har bedrivits i samverkan

med utredningar i Danmark, Finland och Norge.

Den nya lagstiftningen grundas på en avvägning mellan företagens intresse

av en ensamrätt till sina varukännetecken och samhällets intresse av

1 Bihang till riksdagens protokoll 1060. 9 saml. 1 and. Nr 39

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

konkurrensens lämpliga utformning. Å ena sidan har skyddet för varukännetecken

i olika avseenden förstärkts. Den nya varumärkeslagen skall vara

tillämplig icke blott på registrerade märken utan även på inarbetade kännetecken,

varvid skyddet för dessa likställes med skydd på grund av registrering.

Andra utvidgningar av skyddet är att även kännetecken för

tjänster skall skyddas samt att registreringsskydd skall kunna vinnas även

för varuutstyrsel. Vidare förordas bestämmelser, som skall skydda företagen

mot s. k. degeneration av varumärken.

Ä andra sidan innehåller förslaget också vissa föreskrifter som syftar

till att bereda allmänheten ökat skydd mot att varumärken användes på

ett sätt som kan vålla förväxling eller som är ägnat att vilseleda. Bl. a.

föreslås att vilseledande märke ej skall få registreras. Registrering av vilseledande

märke skall kunna hävas av domstol, och härjämte skall domstol

äga meddela förbud mot användning av kännetecken som vilseleder, och

detta även i fall då det icke är registrerat.

I fråga om förfarandet vid registrering märkes bl. a., att registrering skall

ske i särskilda varuklasser, med avgift för varje klass vari registrering sker.

Systemet antages komma att lätta den nu rådande trängseln i varumärkesregistret

och även förenkla patentverkets prövning av varumärkesansökningarna.

Man räknar också med att det kommer att medföra en icke

obetydlig ökning av patentverkets inkomster från denna gren av dess verksamhet.

Nuvarande bestämmelser om varukännetecken som användes av medlemmarna

i förening av näringsidkare, s. k. förenings- eller kollektivmärken,

har utbrutits till en särskild kollektivmärkeslag. Vidare föreslås att lagen

den 23 mars 1934 om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

ersättes av en ny lag i ämnet.

I anslutning till förslaget om klassregistrering föreslås att Sverige med den

nya lagstiftningens genomförande skall tillträda en i Nice år 1957 ingången

internationell överenskommelse i detta ämne.

Den nya lagstiftningen skall enligt förslaget tråda i kraft den 1 januari

1961.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

3

1) Förslag

till

V arumärkeslag

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Genom registrering enligt denna lag förvärvar näringsidkare ensamrätt

till varumärke såsom särskilt kännetecken för att från andras varor skilja

sådana varor, som han tillhandahåller i sin rörelse.

Varumärke kan bestå av figur, ord, bokstäver eller siffror, så ock av säregen

utstyrsel av vara eller dess förpackning.

Vad i denna lag stadgas om varor skall i tillämpliga delar gälla även tjänster.

Om kollektivmärken är särskilt stadgat.

2 §.

Näringsidkare har även utan registrering ensamrätt till varumärke, då

märket blivit inarbetat.

Genom inarbetning förvärvar han ensamrätt jämväl till slagord eller annat

i näringen använt särskilt varukännetecken.

Ett kännetecken anses inarbetat, om det här i riket bland dem, till vilka

det riktar sig, är allmänt känt som beteckning för innehavarens varor.

3 §.

Envar må i näringsverksamhet använda sitt släktnamn eller sin firma

som kännetecken för sina varor, där det ej är ägnat att framkalla förväxling

med annans skyddade varukännetecken. Näringsidkare har ock skydd

enligt denna lag mot att namnet eller firman av annan obehörigen användes

som dylikt kännetecken.

4 §.

Rätt till varukännetecken enligt 1—3 §§ innebär, att annan än innehavaren

icke må i näringsverksamhet använda ett därmed förväxlingsbart kännetecken

för sina varor, vare sig på varan eller dess förpackning, i reklam

eller affärshandling eller på annat sätt, däri inbegripet jämväl muntlig

användning. Vad nu sagts skall gälla oavsett om varan tillhandahålles eller

ar avsedd att tillhandahållas här i riket eller utomlands eller ock hit införes.

Är i fall som avses i 2 § kännetecknet icke inarbetat i hela riket, gäller rätten

endast inom det område där kännetecknet är inarbetat.

Som otillåten användning enligt första stycket anses, att någon vid till
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

handahållande av reservdel, tillbehör eller liknande, som lämpar sig för annans

vara, åberopar dennes kännetecken på sådant sätt, att det kan giva

sken av att vad som tillhandahålles härrör från kännetecknets innehavare

eller av att denne medgivit kännetecknets användning.

Har vara tillhandahållits under visst kännetecken och har därefter annan

än kännetecknets innehavare väsentligt förändrat den genom bearbetning,

reparation eller liknande, må ej, då varan ånyo tillhandahålles i näringsverksamhet

här i riket, kännetecknet användas utan att förändringen tydligt angives

eller eljest tydligt framgår.

5 §.

Ensamrätt till varukännetecken innefattar icke sådan del av kännetecknet,

som huvudsakligen tjänar att göra varan eller dess förpackning mera

ändamålsenlig eller eljest att fylla annan uppgift än att vara kännetecken.

6 §.

Kännetecken anses förväxlingsbara enligt denna lag endast om de avse

varor av samma eller liknande slag.

Dock må även eljest förväxlingsbarhet undantagsvis kunna åberopas:

a) till förmån för kännetecken, som är synnerligen starkt inarbetat och

känt inom vida kretsar av allmänheten här i riket, såframt med hänsyn

härtill användningen av ett annat liknande kännetecken skulle innebära ett

otillbörligt utnyttjande av det förras goodwill; eller

b) till förmån för kännetecken, som är inarbetat, där med hänsyn till

den särskilda arten av de varor, om vilka är fråga, användningen av ett annat

liknande kännetecken uppenbarligen skulle förringa det förras goodwill.

7 §•

Vid avgörande av tvist om rätt till varukännetecken, vilka äro förväxlingsbara,

skall företräde givas den som kan åberopa tidigaste rättsgrund,

där ej annat följer av vad nedan i 8 eller 9 § sägs.

8 §•

Har registrerat varumärke kommit till användning i icke oväsentlig omfattning,

må rätt därtill, såvitt avser varor av samma eller liknande slag

som de för vilka märket använts, bestå vid sidan av äldre rätt till förväxlingsbart

kännetecken, såframt registreringen sökts i god tro och varit gällande

i fem år från registreringsdagen innan talan väckes om dess bestånd.

9 §•

Har kännetecken inarbetats, må rätt därtill bestå vid sidan av äldre rätt

till förväxlingsbart kännetecken, såframt innehavaren av den äldre rätten

icke inom rimlig tid inskridit mot användningen av det yngre kännetecknet.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

5

10 §.

I fall som avses i 8 eller 9 § må efter vad som finnes skäligt föreskrivas,

att något av kännetecknen eller båda må användas endast på särskilt sätt,

såsom i visst utförande, med tillfogande av en ortsangivelse eller med annat

förtydligande.

11 §•

Författare, utgivare och förläggare av lexikon, handbok eller annan liknande

tryckt skrift äro skyldiga att, på begäran av den som innehar registrerat

varumärke, tillse, att varumärket ej återgives i skriften utan att det

framgår, att fråga är om dylikt märke.

Försummar någon vad honom åligger enligt första stycket, är han skyldig

medverka till att beriktigande offentliggöres på det sätt och i den omfattning

som finnes skäligt samt bekosta dylikt beriktigande.

Om registrering av varumärke

12 §.

Varumärke registreras i varumärkesregistret, som föres för hela riket av

patent- och registreringsverket.

13 §.

Varumärke må registreras allenast såframt det är ägnat att särskilja innehavarens

varor från andras.

Om varumärke uteslutande eller med endast mindre ändring eller tillägg

angiver varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris eller geografiska

ursprung eller tiden för dess framställande, skall det i första stycket angivna

villkoret anses uppfyllt endast om med hänsyn till alla föreliggande omständigheter

och särskilt till den tid och omfattning märket varit i bruk finnes

klart ådagalagt, att märket äger särskiljningsförmåga.

Varumärke, som enbart består av bokstäver eller siffror och icke kan anses

som figurmärke, må registreras endast om märket genom inarbetning

visats äga särskiljningsförmåga.

Såsom varumärke må icke registreras kännetecken, enbart bestående av

något, som är ägnat att uppfattas såsom sökandens släktnamn eller hans

släktnamn jämte förnamn, initialer, titel eller dylikt eller ock såsom firma.

14 §.

Varumärke må ej registreras:

1) om i märket utan tillstånd intagits sådan statlig eller internationell

beteckning eller sådant kommunalt vapen, som enligt lag eller författning

icke må obehörigen brukas såsom varumärke, eller ock något som lätt kan

förväxlas därmed;

2) om märket uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten;

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

3) om märket eljest strider mot lag eller författning eller allmän ordning

eller är ägnat att väcka förargelse;

4) om märket innehåller eller består av något, som är ägnat att uppfattas

såsom annans firma eller ock såsom annans släktnamn, konstnärsnamn eller

likartat namn eller annans porträtt, där namnet eller porträttet uppenbarligen

icke åsyftar någon sedan länge avliden;

5) om märket innehåller något, som är ägnat att uppfattas såsom titel

på annans skyddade litterära eller konstnärliga verk, där titeln är egenartad,

eller kränker annans upphovsrätt till litterärt eller konstnärligt verk

eller annans rätt till fotografisk bild eller mönster;

6) om märket är förväxlingsbart med annan näringsidkares namn eller

firma, med annans varumärke, som är registrerat efter tidigare ansökan,

eller med annans varukännetecken, som är inarbetat då ansökan om registrering

göres; eller

7) om märket är förväxlingsbart med varukännetecken, som vid tiden

för ansökningen användes av annan, samt ansökningen gjorts med vetskap

härom och sökanden ej använt sitt märke innan det andra kännetecknet

togs i bruk.

I fall som avses under 4), 5), 6) och 7) må registrering ske, om den vars

rätt är i fråga medgiver det och hinder enligt första stycket eljest ej möter.

15 §•

Ensamrätt, som vinnes genom registrering av varumärke, innefattar icke

sådan beståndsdel av märket, som ej ensam för sig kan registreras.

Innehåller märke dylik beståndsdel och finnes särskild anledning att antaga,

att märkets registrering kan föranleda ovisshet om ensamrättens omfattning,

må vid registreringen denna beståndsdel uttryckligen undantagas

från skyddet.

Visas senare att märkesdel, som undantagits från skydd, blivit registrerbar,

må ny registrering ske av märkesdelen eller ock av hela märket utan

dylikt undantag.

16 §.

Varumärke registreras i en eller flera klasser av varor. Indelningen i klasser

fastställes av patent- och registreringsverket.

17 §.

Den som vill låta registrera varumärke skall till registreringsmyndigheten

ingiva skriftlig ansökan härom. Ansökningen skall innehålla uppgift om sökandens

namn eller firma samt den rörelse och de slag eller klasser av varor

för vilka märket är avsett; därjämte skall märket tydligt angivas.

18 §.

Söker någon registrering av varumärke, som han första gången använt

för vara förevisad på internationell utställning, inom sex månader efter

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

7

den dag då varan först utställdes, skall ansökningen, under de närmare

villkor Konungen föreskriver, i förhållande till andra ansökningar eller med

hänsyn till skedd användning av andra kännetecken anses gjord nämnda

dag.

19 §.

Har sökanden icke iakttagit vad om ansökan är föreskrivet eller finner registreringsmyndigheten

eljest hinder föreligga för bifall till ansökningen,

skall sökanden föreläggas att inom viss tid avgiva yttrande eller vidtaga rättelse,

vid äventyr att ansökningen avskrives.

Finner registreringsmyndigheten även efter det yttrande avgivits hinder

för bifall föreligga, skall ansökningen avslås, där ej anledning förekommer

att giva sökanden nytt föreläggande.

20 §.

Äro ansökningshandlingarna fullständiga och finnes ej hinder för registrering

föreligga, skall registreringsmyndigheten kungöra ansökningen.

Den som vill framställa invändning mot ansökningen skall göra detta

skriftligen till registreringsmyndigheten inom två månader från kungörelsedagen.

21 §.

Efter utgången av tid, som sägs i 20 §, skall registreringsmyndigheten företaga

ansökningen till fortsatt prövning.

Bifalles ansökningen, skall, sedan beslutet härom vunnit laga kraft, märket

intagas i registret samt kungörelse därom utfärdas.

Avslås eller avskrives ansökan, som kungjorts enligt 20 §, skall beslutet

härom, sedan det vunnit laga kraft, kungöras.

22 §.

Registrering gäller från dagen för ansökningens ingivande till dess tio

år förflutit från registreringsdagen.

Registrering förnyas på innehavarens ansökan, varje gång för tio år från

utgången av föregående registreringsperiod.

23 §.

Ansökan om förnyelse göres skriftligen hos registreringsmyndigheten tidigast

ett år före och senast sex månader efter registreringsperiodens utgång.

Om handläggning av ansökan om förnyelse skall vad i 19 § stadgas äga

motsvarande tillämpning.

24 §.

På ansökan av innehavare av registrerat varumärke må i registret göras

sådana oväsentliga ändringar i märket, som ej påverka helhetsintrycket

därav.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Om registrerings upphörande

25 §.

Om varumärke registrerats i strid mot denna lag och skälet mot registrering

alltjämt föreligger, må i den ordning nedan stadgas registreringen hävas,

där ej enligt 8 eller 9 § rätt till märket likväl må bestå.

Registreringen må ock hävas, om innehavaren ej längre är näringsidkare

eller om märket är vilseledande, förlorat sin särskiljningsförmåga eller blivit

stridande mot allmän ordning eller ägnat att väcka förargelse, så ock om

märket icke varit i bruk under de fem senaste åren.

26 §.

Om registrerings hävande må envar som lider förfång av registreringen

föra talan vid domstol mot märkeshavaren. Talan, som grundas på stadgande

i 13 §, 14 § 1)—3) eller 25 § andra stycket, må ock föras av myndighet

som Konungen bestämmer ävensom av sammanslutning av berörda näringsidkare.

Angående domstols behörighet i mål om registrerings hävande skall utöver

vad eljest är stadgat gälla, att Stockholms rådhusrätt är behörig, då

märkeshavaren icke har hemvist inom riket.

27 §.

Sedan beslut om registrerings hävande vunnit laga kraft, skall märket avföras

ur registret.

Vad i första stycket sägs skall jämväl gälla om registreringen ej förnyas

eller om märkets innehavare begär dess avförande ur registret.

Särskilda bestämmelser om registrering av utländska varumärken

28 §.

Söker någon, som icke driver näring i Sverige, registrering av varumärke,

skall han visa att märket är för honom i hemlandet registrerat för de varor

ansökningen här i riket avser.

Under förutsättning av ömsesidighet äger Konungen föreskriva, att beträffande

viss främmande stat vad i första stycket stadgas icke skall äga

tillämpning.

29 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att varumärke

som är registrerat i främmande stat må, med de förbehåll som angivas

i förordnandet, kunna registreras i Sverige så som det är registrerat i

den främmande staten. Beträffande varumärke, som eljest icke kunnat

registreras här, skall sådan registrering icke gälla i vidare mån eller för

längre tid än i den främmande staten.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

9

30 §.

Konungen äger under förutsättning av ömsesidighet förordna, att, där

varumärke tidigare anmälts till registrering i främmande stat, ansökan om

registrering här i riket skall, under de villkor som i förordnandet angivas,

i förhållande till andra ansökningar eller med hänsyn till skedd användning

av andra kännetecken anses gjord samtidigt med anmälningen i den främmande

staten.

31 §.

Innehavare av registrerat varumärke, vilken icke har hemvist i Sverige,

skall hava ett här bosatt ombud, som äger företräda honom i allt som rör

märket. Anteckning härom skall göras i varumärkesregistret.

Finnes icke behörigt ombud antecknat, skall registreringsmyndigheten

under innehavarens sist uppgivna adress förelägga honom att inom viss tid

vidtaga rättelse, vid äventyr att märket avföres ur registret.

Om överlåtelse och licens

32 §.

Överlåtes rörelse, till vilken hör varumärke eller kännetecken som avses

i 2 § andra stycket, innefattas detta i överlåtelsen, där ej annat avtalats.

33 §.

Har registrerat varumärke överlåtits, skall på begäran anteckning därom

göras i varumärkesregistret. Sådan anteckning må dock ej ske, där överlåtelsen

skett utan samband med överlåtelse av den rörelse till vilken varumärket

hör samt dess användning av den nye innehavaren uppenbarligen

är ägnad att vilseleda allmänheten.

I mål och ärenden angående varumärke skall den anses som innehavare

av märket, vilken senast blivit införd i registret i sådan egenskap.

34 §.

Har innehavaren av registrerat varumärke medgivit annan rätt att i näring

använda märket (licens), skall på begäran anteckning därom göras

i varumärkesregistret. Sådan anteckning må dock ej ske, där licenstagarens

användning av märket uppenbarligen är ägnad att vilseleda allmänheten.

Visas att licensen upphört att gälla, skall anteckningen avföras ur registret.

Där ej annat avtalats, äger licenstagare ej överlåta sin rätt vidare.

Rätt till varumärke eller kännetecken, som avses i 2 § andra stycket,

må ej tagas i mät. Avträdes innehavarens egendom till konkurs, ingår dock

rätten i konkursboet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Om förbud mot användning av vilseledande varukännetecken

35 §.

Om varukännetecken, efter överlåtelse eller sedan licens därtill upplåtits,

är vilseledande i den nye innehavarens eller licenstagarens hand, äger

domstol i den omfattning som finnes påkallat vid vite förbjuda honom att

använda kännetecknet.

Sådant förbud må ock eljest meddelas, där varukännetecken är vilseledande

eller innehavare av varukännetecken eller annan med hans medgivande

använder kännetecknet på sådant sätt, att allmänheten vilseledes.

Talan enligt denna paragraf må föras av myndighet som Konungen bestämmer,

så ock av envar som lider förfång av kännetecknets användning

ävensom av sammanslutning av berörda näringsidkare.

36 §.

I samband med utdömande av vite äger rätten efter vad som finnes skäligt

förordna, att varukännetecken som i strid mot förbud enligt 35 § anbragts

på vara, förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas

eller så ändras, att det icke längre är vilseledande. Kan sådan åtgärd

ej ske annorledes, må förordnas, att den märkta egendomen skall förstöras

eller på visst sätt ändras.

Egendom som avses i första stycket må i avbidan på förordnande som

där sägs tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Ansvar och ersättningsskyldighet m. m.

37 §.

Gör någon intrång i rätt till varukännetecken enligt 4—10 §§ (varumärkesintrång),

och sker det uppsåtligen, straffes med böter eller fängelse i

högst sex månader.

Brottet må åtalas av allmän åklagare endast om det av målsägande angives

till åtal.

38 §.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet gör sig skyldig till varumärkesintrång

skall ersätta av intrånget föranledd skada. Föreligger endast ringa

oaktsamhet, må ersättningen därefter jämkas.

39 §.

Grundas talan om varumärkesintrång på registrering enligt denna lag,

skall såvitt angår tid före registreringsdagen 37 § icke äga tillämpning. För

tid innan ansökan om registrering kungjorts enligt 20 § skall icke heller

38 § äga tillämpning, där ej intrånget skett uppsåtligen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

40 §.

Talan om ersättning enligt 38 § må endast avse skada under de fem senaste

åren innan talan väcktes. För skada, varom talan ej förts inom tid

som nu sagts, skall rätten till ersättning vara förlorad.

Utan hinder av vad i första stycket sägs må, där anspråk grundas på registrering

enligt denna lag, talan föras om intrång som skett före registreringsdagen,

därest talan väckes inom ett år från nämnda dag.

41 §.

På yrkande av den som lidit varumärkesintrång äger rätten efter vad som

finnes skäligt förordna, att varukännetecken som obehörigen anbragts på vara,

förpackning, reklamtryck, affärshandling eller dylikt skall utplånas eller

så ändras, att missbruk därav ej kan ske. Kan sådan åtgärd ej ske annorledes,

må förordnas, att den märkta egendomen skall förstöras eller på visst

sätt ändras. I sådant fall äger rätten ock, på yrkande, förordna, att egendomen

skall mot lösen utlämnas till den som lidit intrånget.

Här avsedd egendom må, där brott som avses i 37 § skäligen kan antagas

föreligga, tagas i beslag; därvid skall vad om beslag i brottmål i allmänhet

är stadgat äga motsvarande tillämpning.

42 §.

Häves registrering av varumärke må, sedan domen därom vunnit laga

kraft, påföljd för intrång i rätten till varumärket enligt 37—41 §§ ej ådömas.

I mål om sådant intrång skall rätten, på yrkande av den mot vilken talan

föres, förklara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens hävande

slutligen avgöres. Är talan härom icke väckt, skall rätten i samband

med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan

skall väckas.

43 §.

Vill den som fått licens till varukännetecken till sig upplåten anställa intrångstalan,

skall han därom underrätta kännetecknets innehavare, vid

äventyr att hans talan ej upptages till prövning.

44 §.

Talan om fastställelse, huruvida rätt till varukännetecken består eller icke

består eller om visst förfarande utgör intrång i sådan rätt eller ej, må av

domstol upptagas till prövning, där ovisshet råder om förhållandet och

denna länder käranden till förfång.

I mål härom skall vad i 43 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

45 §.

Dom i mål om varumärkesintrång eller i mål, som avses i 26, 35 eller 44 §,

skall genom domstolens försorg i avskrift sändas till patent- och registreringsverket.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Om kungörande, besvär m. m.

46 §.

Förutom i fall som avses i 20 och 21 §§ skall kungörande ske av registrerings

förnyelse enligt 22 §, av ändring i registrerat märke enligt 24 §, av

registrerings avförande enligt 27 och 31 §§ samt av anteckning i registret

om överlåtelse enligt 33 § eller om licens enligt 34 §.

47 §.

Klagan över slutligt beslut av patent- och registreringsverket å varumärkesavdelning

enligt denna lag må föras av sökanden ävensom, i fall då ansökan

om registrering av varumärke bifallits oaktat invändning framställts

i behörig ordning, av den som gjort invändningen. Klagan föres genom besvär

hos verkets besvärsavdelning inom två månader från beslutets dag.

över besvärsavdelningens beslut må klagan föras allenast av sökanden.

Klagan föres genom besvär hos Konungen inom två månader från beslutets

dag.

48 §.

Det ankommer på Konungen att meddela närmare föreskrifter om vad

sökanden i registreringsärende har att iakttaga, om kungörande som sägs i

20, 21 och 46 §§ samt eljest om förfarandet i dessa ärenden, om förfarandet

vid besvär enligt 47 § och om sammansättningen av patent- och registreringsverkets

besvärsavdelning vid prövning av dit fullföljda varumärkesärenden

ävensom om varumärkesregistrets förande.

Vid ansökan om registrering av varumärke, om förnyelse, om ändring i

registrerat varumärke enligt 24 § eller om anteckning i registret av överlåtelse

eller licens ävensom vid besvär enligt 47 § första stycket skall erläggas

avgift till belopp som Konungen föreskriver. För förnyelse skall stadgas

högre avgift, om ansökan ingives efter registreringsperiodens utgång.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

49 §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock må dessförinnan bestämmelser

meddelas av Konungen samt av patent- och registreringsverket

enligt vad i lagen är för vissa fall stadgat.

50 §.

Genom denna lag upphävas:

1) lagen den 5 juli 1884 (nr 29) om skydd för varumärken; samt

2) förordningen den 28 november 1884 (nr 63) om svenska järn- och ståleffekters

stämpling.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

13

51 §.

Den nya lagen skall, med de undantag som nedan stadgas, äga tillämpning

jämväl å varumärke som registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken.

52 §.

Använder någon i näringsverksamhet obehörigen annans släktnamn eller

firma som varukännetecken och är ej i den nya lagen påföljd stadgad härför,

skall på talan av den, vars namn eller firma använts, domstol meddela

förbud vid vite mot användningen.

I mål om utdömande av vite skall 36 § äga motsvarande tillämpning.

53 §.

Den tid av fem år varom stadgas i 8 § skall, såvitt avser varumärke som

registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken, löpa från dagen

för nya lagens ikraftträdande.

54 §.

Har ansökan om registrering av varumärke gjorts före nya lagens ikraftträdande

men icke dessförinnan avgjorts genom laga kraft ägande beslut,

skola i stället för 13 och 14 §§ motsvarande bestämmelser i lagen om skydd

för varumärken äga tillämpning, såframt ej sökanden begär att nämnda

paragrafer skola tillämpas å ansökningen.

55 §.

Den i 16 § omförmälda registreringen i klasser skall beträffande varumärke,

som registrerats med stöd av lagen om skydd för varumärken, genomföras

först då registreringen förnyas enligt den nya lagen.

56 §.

Registrering, som förnyats enligt lagen om skydd för varumärken, gäller

till den dag, som skulle hava varit registreringsperiodens slutdag, om det i

22 g föreskrivna sättet för giltighetstidens beräkning hade tillämpats vid

varje skedd förnyelse. Dock skall, om enligt äldre lag registreringsperioden

utlöper senare, den sålunda bestämda slutdagen gälla; förnyas registreringen

sedermera enligt den nya lagen, skall registreringsperioden beräknas som

i första punkten sägs.

Då efter lagens ikraftträdande förnyelse första gången sökes av registrering,

som förut blivit förnyad, må utan hinder av vad i 23 § sägs ansökningen

göras ett år innan den löpande registreringsperioden skulle utgå enligt

äldre lag.

57 §.

Registrering, som meddelats enligt lagen om skydd för varumärken, må

hävas enligt 25 § första stycket nya lagen endast såframt registreringen jämväl

kunnat enligt 10 § förstnämnda lag bringas att upphöra.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Talan om hävande enligt 25 § andra stycket av registrering, som meddelats

enligt lagen om skydd för varumärken, må, om anspråket grundas på

att märket ej varit i bruk under de fem senaste åren, ej väckas före utgången

av år 1962.

58 §.

Beträffande skadestånd för varumärkesintrång som ägt rum innan lagen

trätt i kraft skall gälla, utom vad som finnes stadgat om tioårig preskription,

att talan är förlorad om den ej väckes senast år 1965.

Vad i 42 § föreskrives skall äga motsvarande tillämpning med avseende

å intrång som nu sagts.

2) Förslag

till

Kollektivmärkeslag

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Förening av näringsidkare kan, på motsvarande sätt som enligt varumärkeslagen

gäller för enskild näringsidkare, genom registrering eller inarbetning

förvärva ensamrätt till varumärke eller annat varukännetecken att av

medlem användas för varor eller tjänster, som han tillhandahåller i sin rörelse.

r*

Offentlig myndighet, stiftelse eller sammanslutning, som bedriver kontroll

av varor eller tjänster, kan ock förvärva ensamrätt till varumärke eller

annat varukännetecken att användas för varor eller tjänster, vilka äro föremål

för kontroll.

Varumärke som avses i denna lag kallas kollektivmärke.

2 §•

Om varukännetecken som avses i 1 § skall, där ej annat följer av vad nedan

sägs, i tillämpliga delar gälla vad om varumärke och annat varukännetecken

är stadgat i varumärkeslagen eller eljest.

3 §•

Ansökan om registrering av kollektivmärke skall, förutom uppgifter varom

stadgas i 17 § varumärkeslagen, innehålla uppgift jämväl om de bestämmelser,

enligt vilka märket må användas. Bifalles ansökningen, intages

uppgiften i varumärkesregistret.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

15

Om bestämmelserna senare ändras, åligger det märkets innehavare att

för införande i registret anmäla den ändrade lydelsen.

4 §•

I fråga om registrerat kollektivmärke skall anteckning i registret om överlåtelse

av märket medgivas under förutsättning att märket i den nye innehavarens

hand icke uppenbarligen är ägnat att vilseleda allmänheten.

5 §•

Registrering av kollektivmärke må hävas, förutom av skäl som angives i

25 § varumärkeslagen, jämväl om gällande bestämmelser för märkets användning

ej rätteligen anmälts till registret eller om märket användes på

sådant sätt, att allmänheten vilseledes. Talan må föras av myndighet som

Konungen bestämmer, så ock av envar som lider förfång av registreringen

eller märkets användning ävensom av sammanslutning av berörda näringsidkare.

6 §.

I mål om intrång i rätt till varukännetecken som avses i denna lag skall

endast kännetecknets innehavare anses som målsägande. Denne äger föra

talan om ersättning även för skada, tillfogad annan som är berättigad att

använda kännetecknet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961. De i varumärkeslagen meddelade

övergångsbestämmelserna skola äga motsvarande tillämpning.

3) Förslag

till

Lag

om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

I näringsverksamhet må ej utan vederbörligt tillstånd i varumärke eller

annat kännetecken för varor eller tjänster användas statsvapen, statsflagga

eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning,

vilken såsom hänsyftande på svenska staten giver kännetecknet

en officiell karaktär, eller svenskt kommunalt vapen, som är vederbörligen

fastställt eller av ålder brukat.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Statsvapen må icke heller på annat sätt än som kännetecken användas i

näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Vad i denna paragraf stadgas gäller ock beteckning, som lätt kan förväxlas

med sålunda skyddad beteckning.

2 §•

Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är ringa, mot vad i

1 § stadgas, straffes med dagsböter, där ej gärningen enligt annat lagrum

är belagd med strängare straff.

3 §.

Konungen äger meddela föreskrifter angående ordningen för att söka tillstånd

som avses i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961; dock att den som före lagens

ikraftträdande lovligen brukade viss beteckning skall äga alltjämt utan tillstånd

bruka den till utgången av år 1965.

Genom denna lag upphäves lagen den 23 mars 1934 (nr 63) om skydd

för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

4) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa

bestämmelser mot illojal konkurrens

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser

mot illojal konkurrens1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

9 §.

Använder någon--------uppkommen skada.

Lag samma vare, där någon i nä- Vad i denna paragraf stadgas skall

ringsverksamhet eller eljest offentlig- icke äga tillämpning, där det kännegör

eller mångfaldigar litterärt eller tecken, med vilket förväxling kan äga

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 246. Andra stycket i gällande lydelse skall utgå enligt förslag

i prop. 1960: 17.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

17

(Gällande lydelse)

musikaliskt verk eller verk av bildande

konst under egenartad titel eller

diktat namn, varigenom lätt kan föranledas

förväxling med annans förut

offentliggjorda verk eller dess upphovsman,

och gärningen sker med

uppsåt att framkalla sådan förväxling.

(Föreslagen lydelse)

rum, är skyddat enligt varumärkeseller

kollektivmärkeslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961.

Den internationella överenskommelsen

I fråga om lydelsen av överenskommelsen i Nice den 15 juni 1957 angående

den internationella klassificeringen av varor och tjänster för vilka varumärken

gälla tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen (s. 268—

274).

Motionerna

I motionen I: 707 hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att i tillämpningsföreskrifterna

för varumärkeslagen intages föreskrift om att frågan

om registrering av s. k. skeppningsmärken i förekommande fall må avgöras

med ledning av 13 § andra stycket varumärkeslagen.

Motionen II: 868 utmynnar i hemställan,

att riksdagen måtte besluta, att 25 § andra stycket varumärkeslagen får en

sådan lydelse, att varumärke, vilket icke har använts under de fem senaste

åren, icke må kunna hävas, därest registreringshavaren kan visa giltiga

skäl för sin underlåtenhet att använda märket.

De likalydande motionerna I: 706 och II: 867 utmynnar i hemställan,

att riksdagen måtte besluta, att någon inskräkning av det nu förekommande

skyddet för kommunala vapen ej sker och att 1 § första stycket i den

föreslagna lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

får följande lydelse: »I näringsverksamhet må ej utan vederbörligt tillstånd

i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster användas statsvapen,

statsflagga eller annat statsemblem, statlig kontroll- eller garantibeteckning,

annan beteckning, vilken såsom hänsyftande på svenska staten

giver kännetecknet en officiell karaktär, eller svenskt kommunalt vapen.»

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. lavd. Nr 39

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

I motionen 11: 866 hemställes,

att riksdagen måtte besluta, att lagen om skydd för vapen och vissa andra

officiella beteckningar får en sådan utformning, att rättsskyddet utan inskränkningar

kommer att avse alla svenska kommunala vapen.

Inledning

Genom beslut den 10 juni 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet

att utse sakkunniga för utredning rörande revision av varumärkes-

och firmalagstiftningen samt vad därmed äger samband. Med stöd

av bemyndigandet tillkallades genom beslut den 22 nämnda månad såsom

sakkunniga professorn G. A. Eberstein, tillika ordförande, överingenjören vid

aktiebolaget Electrolux G. Dahl, numera justitierådet N. E. Hedfeldt, direktören

hos Skånes handelskammare G. Jacobsson, advokaten N. G. Köhler, ledamoten

av riksdagens första kammare, dåvarande redaktören Ulla Lindström

samt numera generaldirektören Å. C. von Zweigbergk. Sedan fru Lindström

utnämnts till statsråd, entledigades hon från sakkunniguppdraget

den 21 september 1954. De sakkunniga har antagit benämningen varumärkes-

och firmautredningen.

Utredningen, som i en första etapp till behandling upptagit frågan om ny

varumärkesrättslig lagstiftning, har den 9 januari 1958 avgivit betänkande

med förslag till varumärkeslag (SOU 1958: 10). Förslaget bygger i det väsentliga

på resultat som uppnåtts vid överläggningar med motsvarande sakkunniga

i Danmark, Finland och Norge.

Över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,

riksåklagarämbetet, som bifogat yttranden från t. f. statsåklagaren i Stockholm,

statsåklagaren i Göteborg och Föreningen Sveriges stadsfiskaler, medicinalstyrelsen,

som bifogat yttranden från statens farmacevtiska laboratorium,

Svenska farmakopékommittén och Specialitetsnämnden, statskontoret,

statistiska centralbyrån, statens heraldiska nämnd, lantbruksstyrelsen,

som bifogat yttranden från Sveriges utsädesförening och W. Weibull aktiebolag,

statens centrala frökontrollanstalt, kommerskollegium, som bifogat

yttranden från Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands

handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg,

handelskammaren i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare,

Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands handelskammare,

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare, handelskammaren

i Karlstad, Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare samt

handelskammaren för Örebro och Västmanlands län, sjöfartsstyrelsen, patent-

och registreringsverket, näringsfrihetsrådet, statens pris- och kartellnämnd,

överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Uppsala län, som bifogat yttrande

från handelskammaren i Gävle, länsstyrelsen i Östergötlands län, som

bifogat yttranden från Östergötlands och Södermanlands handelskammare

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

19

samt från Östergötlands köpmannaförbund, länsstyrelsen i Hallands län,

länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Västernorrlands län,

som bifogat yttrande från Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare,

Stockholms rådhusrätt och namnrättskommittén.

Yttranden över betänkandet har därjämte efter remiss avgivits av Jernkontoret,

Sveriges standardiseringskommission, Sveriges advokatsamfund,

Sveriges industriförbund, Sveriges allmänna exportförening, Sveriges redareförening,

Svenska bankföreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund,

Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,

Svenska försäljnings- och reklamförbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges

lantbruksförbund, Apotekarsocieteten, Läkemedelsindustriföreningen,

Kooperativa förbundet, Svenska tidningsutgivareföreningen, som åberopat

det av Svenska försäljnings- och reklamförbundet avgivna yttrandet, Svenska

patentombudsföreningen, Svenska industriens patentingenjörers förening,

Svenska föreningen för industriellt rättskydd, Svenska annonsörers förening

och Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier.

Yttranden har dessutom inkommit från Annonsbyråernas förening, Svensk

industriförening och Wermländska inmätningsföreningen.

Tillfälle alt avge yttrande över betänkandet har vidare beretts Varudeklarationsnämnden,

Svenska trafikföretagens råd, Svenska handelsagenters förening,

Konsultativa reklambyråers förbund, Svenska bokförläggareföreningen

och Föreningen svensk fackpress. Dessa organisationer har emellertid icke

inkommit med yttrande.

I. Huvuddragen i lagstiftningen

Gällande rätt

I fråga om gällande rätt tillåter sig utskottet att hänvisa till de i propositionen

å s. 21—24, 212—213 och 220—221 intagna redogörelserna.

Pariskonventionen

Sverige har sedan den 1 juli 1885 varit anslutet till Pariskonventionen av

år 1883 för skydd av den industriella äganderätten och därmed medlem av

den s. k. Parisunionen. Härigenom har Sverige åtagit sig vissa förpliktelser

med avseende på bl. a. skyddet av varumärken, tillhörande näringsidkare,

vilka icke driver sin verksamhet här i riket.

Pariskonventionen har reviderats vid återkommande revisionskonferenser;

sådana har hållits i Bryssel 1900, i Washington 1911, i Haag 1925 och

i London 1934. Sedan utredningen avgivit sitt betänkande har en ny revisionskonferens

hållits i Lissabon hösten 1958.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

För närvarande tillhör 48 länder Parisunionen. Endast några få euro*

peiska stater står utanför, bland dem Island och Sovjetunionen.

Sedan den 1 juli 1953 är Sverige anslutet till Londontexten. Med anledning

av denna anslutning har utfärdats kungörelsen den 22 maj 1953 (nr

319) med bestämmelser i fråga om skydd för vissa främmande patent, mönster

och varumärken.

Det industriella rättsskyddet har enligt Pariskonventionen till föremål

patent, nyttighetsmodeller, industriella mönster och modeller (mönster),

fabriks- eller handelsmärken (varumärken), firma samt ursprungsbeteckningar

ävensom undertryckande av illojal konkurrens (artikel 1). Konventionen

bygger på två huvudprinciper. Den ena är att de, som är medborgare

eller bosatta eller driver näring i något unionsland, i övriga unionsländer

skall åtnjuta samma förmåner beträffande det industriella rättsskyddet som

landets egna medborgare (artiklarna 2 och 3). Den andra är, att ett visst

minimum av industriellt rättsskydd alltid skall tillkomma de enligt konventionen

berättigade, även om de egna medborgarna icke åtnjuter motsvarande

rättigheter; reglerna härom är givna i artiklarna 4—-11. För innehållet

i dessa regler hänvisas till betänkandet s. 39 ff.

Allmän motivering

Enkät till näringslivet. Utredningens betänkande bygger i viss utsträckning

på en enkät rörande synpunkter och önskemål i fråga om den blivande

lagstiftningen, som utredningen låtit företaga inom näringslivet och andra

berörda kretsar. Sammanlagt har 38 organisationer och offentliga organ uttalat

sig för utredningen; dessutom har ett betydande antal enskilda företag

och även privatpersoner inkommit med uttalanden. De tillfrågade organisationerna

och offentliga organen har sedermera remissvägen yttrat sig över

utredningens förslag.

Varumärkets betydelse i det moderna samhället. I propositionen, till vilken

utskottet i denna del får hänvisa, redogöres för utredningens allmänna motivering

samt yttrandena däröver å s. 25—33. Här må endast anmärkas, att

det yttrande, som i propositionen s. 33 tillskrivits Sveriges industriförbund,

i själva verket härrör från Svensk industriförening.

Föredragande departementschefen, statsrådet Kling, anför inledningsvis

följande.

»Den nu gällande lagen om skydd för varumärken har tillkommit år 1884.

Under den tid av tre kvarts sekel som förflutit efter lagens tillkomst har en

omvälvande utveckling ägt rum i fråga om produktionen och distributionen

av varor. Tidigare hantverksmässiga framställningsmetoder har på de flesta

områden ersatts av industriell massproduktion, vilken i förening med ökad

internationell handel och nya distributionsformer lett till en utomordentligt

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

21

stegrad varuomsättning. Redan detta förhållande i och för sig har medfört

att varumärkena och andra varukännetecken, som har till syfte att identifiera

de olika fabrikanternas varor och särskilja dem från varandra, fått

starkt ökad betydelse. Härtill kommer att en allt större del av produktionen

kommit att avse s. k. märkesvaror, d. v. s. varor som tillverkas i enheter

eller förpackningar avsedda för den slutliga avnämaren och beträffande vilka

varumärkets betydelse som identifieringsmedel är särskilt framträdande.

Överhuvudtaget gäller att varukännetecknen kommit att utgöra en av de

nödvändiga förutsättningarna för det moderna näringslivets massproduktion

och massdistribution av varor.

Med hänsyn till den utveckling som sålunda ägt rum är det naturligt, att

varumärkeslagen numera framstår som föråldrad och icke längre på ett

tillfredsställande sätt reglerar de ofta komplicerade spörsmål som uppkommer

på detta för näringslivet viktiga område. Från näringslivets sida har sedan

länge framförts önskemål om en ny och tidsenlig lagstiftning i ämnet.

Det är även enligt min mening angeläget att en sådan kommer till stånd.

Av stor praktisk betydelse är vidare att på området åstadkomma rättslikhet

inom de nordiska staterna. För detta ändamål har det utredningsarbete

som under senare år ägt rum på området bedrivits i samverkan med

motsvarande sakkunniga i Danmark, Finland och Norge. Samarbetet har

resulterat i förslag till lagtexter, som i det väsentliga överensstämmer. Det

må nämnas, att det danska förslaget med endast obetydliga ändringar upphöjts

till lag under år 1959.

Förevarande lagstiftningsärende utgör ett led i den allmänna revision av

det industriella rättsskyddet som tidigare planerats. Denna revision är avsedd

att i övrigt komma att omfatta firma- och konkurrensrätten samt patent-

och mönsterrätten. I viss mån griper hithörande rättsområden in i

varandra, och ur vissa synpunkter skulle det medföra fördelar att behandla

hela detta lagstiftningskomplex i ett sammanhang; vad särskilt angår varumärkesrätten

kan skäl anföras för att nyregleringen härav i varje fall borde

samordnas med revisionen av firma- och konkurrensrätten, med vilken den

otvivelaktigt äger flera beröringspunkter. Praktiska hänsyn talar dock för

att man, såsom tidigare avsetts, går fram på de partiella reformernas väg

samt upptager de olika lagstiftningsfrågorna allt efter som det förberedande

arbetet på dem slutföres. Jag vill därför, liksom utredningen, förorda, att

spörsmålet om ny varumärkesrättslig lagstiftning nu upptages utan att man

avvaktar reformeringen av firma- och konkurrensrätten; när denna genomföres

får självfallet vidtagas de jämkningar i förevarande lagstiftning som

då kan visa sig påkallade.

Det av utredningen framlagda förslaget innebär, att skyddet för varukännetecken

förstärkes i olika avseenden. Såsom primär form för vinnande av

rättsskydd uppställes alltjämt registrering, men som en viktig nyhet föreslås,

alt i själva varumärkeslagen upptages regler om skydd för kännetecken som

ej registrerats men blivit inarbetade, varvid detta i princip likställes med

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

skydd på grund av registrering. Lagen skall vara tillämplig såväl på kännetecken

för varor som på kännetecken för tjänster. Registrering skall kunna

vinnas icke blott, såsom för närvarande, för figurer och ordmärken utan även

för varuutstvrsel och, under visst villkor, även för bokstäver och siffror.

Rättsverkan av registrering förstärkes genom en regel om att vissa former

av ogiltighetstalan icke skall kunna föras sedan registreringen bestått i fem

år. Rätt till varukännetecken skall omfatta allt slags användning därav i näringsverksamhet

som kännetecken för varor, däri inbegripet jämväl muntlig

användning. Som ett led i det föreslagna ökade skyddet förordas också bestämmelser,

som åsyftar att försvåra att varumärkesrätt går förlorad genom

s. k. degeneration, d. v. s. sådan omvandling av ett varukännetecken till en

allmän benämning för hela varuslaget, som stundom kan ske vid mera omfattande

användning. Även de i förslaget upptagna reglerna om överlåtelse

och licensupplåtelse av varumärke innebär vissa fördelar för märkeshavaren.

Å andra sidan innehåller förslaget också vissa föreskrifter som syftar till

att bereda allmänheten ökat skydd mot att varumärken användes på ett sätt

som kan vålla förväxling eller som är ägnat att vilseleda. Bl. a. föreslås att

vilseledande märke ej skall få registreras. Registrering av vilseledande märke

skall kunna hävas av domstol, och härjämte skall domstol äga meddela

förbud mot användning av kännetecken som vilseleder, och detta även i fall

då det icke är registrerat.

I fråga om förfarandet vid registrering uppställer förslaget ett par praktiskt

betydelsefulla nyheter. Sålunda skall ansökan i registreringsärende

kungöras, så att konkurrerande märkeshavare och andra får tillfälle att yttra

sig över ansökningen; härigenom avses att öka rättssäkerheten på området.

Vidare skall registrering ske i särskilda varuklasser, varvid avgiften sättes

i relation till antalet klasser inom vilka sökanden önskar registreringsskydd.

Systemet antages komma att lätta den nu rådande trängseln i varumärkesregistret

och även förenkla patentverkets prövning av varumärkesansökningarna.

Man räknar också med att det kommer att medföra en icke

obetydlig ökning av patentverkets inkomster från denna gren av dess verksamhet.

Nuvarande bestämmelser om varukännetecken som användes av medlemmarna

i förening av näringsidkare, s. k. förenings- eller kollektivmärken,

har utbrutits till en särskild kollektivmärkeslag. Nytt är här att skydd beredes

även för märken, som användes som kännetecken för tjänster, samt

för kontroll- och garantimärken, som användes av offentlig myndighet, stiftelse

eller sammanslutning.

Vidare föreslås att lagen den 23 mars 1934 om skydd för vapen och

vissa andra officiella beteckningar ersättes av en ny lag i ämnet. Även

denna har utsträckts till fall, då skyddad beteckning användes som kännetecken

för tjänster.

Då den föreslagna nya varumärkeslagen även innehåller bestämmelser om

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

23

inarbetade kännetecken, föreslås att tillämpningsområdet för föreskrifterna

härom i lagen mot illojal konkurrens i motsvarande mån inskränkes.

Vid remissbehandlingen har utredningens förslag genomgående fått ett

gynnsamt mottagande, och framställda anmärkningar har i allmänhet endast

avsett särskilda punkter däri. I mera principiellt hänseende föreligger

invändningar endast från två instanser, näringsfrihetsrådet och kommerskollegium.

Dessa anser, att det varumärkesrättsliga skyddet i förslaget utvidgats

på ett sätt, som ej är väl förenligt med allmänna konkurrens- och

konsumentsynpunkter, och avstyrker i flera fall de av utredningen föreslagna

förstärkningarna i skyddet. I yttrandena framhålles, att ett väl inarbetat

varumärke kan sägas åtnjuta ett kvasimonopol, som av innehavaren

kan utnyttjas t. ex. genom att han sätter högre pris på varan än som betingas

av kostnaderna eller gör den till föremål för bruttoprisbindning. Näringsfrihetsrådet

erinrar om att detta förhållande varit en av de faktorer som

särskilt beaktats i samband med den lagstiftning mot konkurrensbegränsning,

som relativt nyligen genomförts i vårt land, samt framhåller såsom

angeläget att denna sida av varumärkesanvändningen beaktas även vid utformandet

av själva varumärkesrätten. Kommerskollegium framhåller helt

allmänt, att fråga är om en avvägning mellan olika intressen och att därför

skäl kan föreligga att ej göra skyddet för vidsträckt.

Jag vill även för egen del understryka, att man vid utformande av det

varumärkesrättsliga skyddet måste beakta dess inverkan i fråga om konkurrensen

mellan företagarna. Särskilt må framhållas, att varumärkena

visat sig kunna få en konkurrensbegränsande effekt. Bl. a. vill jag erinra

om de monopolliknande situationer som uppstått genom det s. k. märkesvarusystemel.

Dylika förhållanden talar emot, att skyddet göres alltför

omfattande, över huvud har varumärkesrättens utformning stor betydelse

för den inriktning konkurrensen mellan företagarna kommer att få och för

de konkurrensformer som kommer att användas. Ur allmän synpunkt är

det av största vikt, att konkurrensen leder till effektivitet inom näringslivet

och en rimlig prisnivå. Omfattningen av skyddet och särskilt utvidgningen

av gällande skydd bör noga prövas under beaktande härav; en avvägning

måste göras mellan företagarnas intresse av ensamrätt till sina varukännetecken

och samhällets intresse av konkurrensens lämpliga utformning.

En sådan avvägning ger enligt min mening vid handen att utredningens

förslag i stort sett är godtagbart. Beaktas bör att i förslaget införts vissa

nya regler till skydd för allmänheten, bl. a. bestämmelser mot vilseledande

varumärken. Endast på ett par punkter, till vilka jag senare vill återkomma,

synes de utvidgningar av skyddet som föreslås vara av den art att det möjligen

kan sättas i fråga huruvida de ur nu anförda synpunkter är lämpliga.

Jag anser sålunda förslaget innefatta en avvägning mellan de mera varumärkesrättsliga

och de allmänt samhälleliga intressena som kan läggas till

grund för en ny varumärkeslag.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Vid bedömande av denna fråga har jag även beaktat att i fall, då ett

märkesvarumonopol läggs till grund för konkurrensbegränsande åtgärder,

inskridande från samhällets sida är möjligt enligt 1953 års lagstiftning

mot konkurrensbegränsning inom näringslivet; denna lagstiftning är genom

ändring år 1956 utbyggd så att den är tillämplig på allt slags konkurrensbegränsning

som har skadlig verkan. Skulle lagens bestämmelser om de former

under vilka ingripande kan ske framdeles visa sig otillräckliga, kan de,

såsom kooperativa förbundet framhållit, skärpas allt efter vad som kan

komma att anses erforderligt. Jag vill även hänvisa till den betydelse samhällets

konsumentupplysning i prisfrågor har för att motverka de avvikelser

från den effektiva konkurrensen, som har sin grund i bristande priskännedom

och prismedvetande hos konsumenterna.

I detta sammanhang vill jag framhålla, att ingripande enligt 1953 års

lag mot konkurrensbegränsning som grundas på märkesvarumonopol enligt

min mening bör kunna ske i något större utsträckning än man hittills,

med hänsyn till vissa uttalanden i förarbetena till 1956 års ändringar i lagen,

ansett möjligt. Dessa uttalanden innebar, att i fråga om sådana rättigheter

som rätt till varumärke, patent eller liknande, nämnda lag icke vore

avsedd att medföra någon inskränkning i den ensamrätt som givits vederbörande

av rättsordningen; endast om en innehavare av en rättighet av

nu angivet slag ginge utöver den ram, som rättsordningen uppdragit för

rättigheten, och utnyttjade sin ensamrätt till att framtvinga eller understödja

annan konkurrensbegränsning vore ett ingripande enligt lagen möjligt.

Enligt min mening bör det emellertid ej vara uteslutet att ingripa mot

skadlig verkan av märkesvarumonopol, även då vidtagna åtgärder äger stöd

i själva varumärkesrätten. En konkurrensbegränsande åtgärd, som i det

konkreta fallet befinnes ha skadlig verkan, bör således kunna föranleda

förhandling, även om åtgärden faller inom ramen för varumärkesskyddet.

I gällande rätt är skyddet för varukännetecken uppdelat på två regelkomplex,

nämligen dels bestämmelserna i varumärkeslagen, vilka i första

hand gäller till skydd för registrerade varumärken, och dels de mera allmänna

bestämmelserna mot illojal användning av kännetecken i lagen mot

illojal konkurrens, vilka bestämmelser i huvudsak är av betydelse där registrering

ej skett. Då varumärkesrätten nu i sin helhet upptages till revision

är det en grundläggande fråga, huruvida denna uppdelning bör bibehållas

eller om man bör sammanföra samtliga hithörande föreskrifter till

en enhet. Väljes den senare vägen, kan reglerna antingen upptagas i särskild

lagstiftning eller också, med hänsyn till varumärkesrättens sammanhang

med lagstiftningen mot illojal konkurrens, inom ramen för denna.

Utredningen har i sitt förslag funnit det mest praktiskt, att man väljer

metoden att sammanföra reglerna om skydd för registrerade och oregistrerade

varukännetecken, och har härvid ansett det lämpligast, att detta sker

i en fristående lag. Mot denna allmänna disposition av lagstiftningen har

icke gjorts invändningar vid remissbehandlingen. För egen del finner jag

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

också en sådan disposition ändamålsenlig, både med hänsyn till praktikens

krav och av lagtekniska skäl.

Även om utredningens förslag i huvudsak torde böra följas, har vid den

granskning av förslaget, som med beaktande av de avgivna remissyttrandena

verkställts inom departementet, framgått att en del jämkningar är

påkallade. En närmare redogörelse för dessa torde få lämnas i den följande

redogörelsen för de särskilda lagförslagen.

Vid utformandet av departementsförslaget har hänsyn tagits till vissa

ändringar, som genomförts i den för varumärkesrättens internationella reglering

grundläggande s. k. Pariskonventionen vid en konferens i Lissabon

hösten 1958. Förslaget möjliggör därför anslutning från svensk sida till

Lissabontexten, såvitt angår skyddet för varumärken.»

II. De särskilda lagförslagen

Den följande framställningen begränsas till en redogörelse för de stadganden

i lagförslagen, som föranlett motioner eller som eljest tilldragit sig utskottets

särskilda uppmärksamhet. Härvid återges eller refereras utredningens

och föredragande statsrådets uttalanden samt motionerna. I övrigt

hänvisas till propositionen och motionerna.

Förslaget till varumärkeslag

4 §•

I paragrafen behandlas varumärkesrättens innehåll. Rätten innebär enligt

paragrafens första punkt, att annan än innehavaren icke må i näringsverksamhet

använda förväxlingsbart kännetecken. I andra punkten har stadgats,

att det sagda skall gälla oavsett om varan tillhandahålles eller är avsedd

att tillhandahållas här i riket eller utomlands eller om den införes till

riket.

Utredningen anför, att gränsdragningen i stort sett ansluter sig till vad

som får anses vara gällande rätt. Utredningen yttrar, att bestämmelsen avser

näringsverksamhet i Sverige, vare sig framställda varor skall tillhandahållas

här eller exporteras. Såsom exempel på fall där varan, utan att näringsverksamhet

bedrives i Sverige, tillhandahålles i landet nämner utredningen

att detta sker enligt postorder. Vad angår varumärkesanvändning i

samband med import framhåller utredningen, att intrång föreligger endast

om importören använder kännetecknet i fråga som kännetecken för »sina»

varor. Regelns utsträckande till importfallet kan alltså sägas innebära en

omkastning av bevisbördan: Importören kan angripas på blotta misstanken,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

att han förbereder en otillåten märkesanvändning men kan fria sig genom

att visa att varan ej importerats som »hans» vara.

Utredningen framhåller, att den som här i riket är innehavare av ett skyddat

kännetecken, enligt förslaget har möjlighet att ingripa mot annan, som

utan hans medgivande tillhandahåller varor under ett förväxlingsbart kännetecken,

även om detta utomlands blivit lovligen anbragt. Härav följer

att en generalagent för utländsk fabrikant, som härstädes med huvudmannens

medgivande åtnjuter skydd för dennes varumärke, kan förhindra andra

att importera de av fabrikanten märkta varorna och alltså stärka sin ställning

som ensamförsäljare. Enligt utredningens mening torde detta dock

icke innebära en sådan olägenhet att härav påkallas någon särskild undantagsbestämmelse.

Departementschefen har, efter återgivande av utredningens uttalande i

denna del, anfört:

»I stadgandets andra punkt har utredningen upptagit ett stadgande, som

närmare klargör ensamrättens utsträckning i territoriellt avseende. Enligt

detta skall vad i första punkten sägs äga tillämpning vare sig verksamheten

bedrives här i riket eller varan tillhandahålles eller avses att tillhandahållas

här eller ock hit införes. Stadgandet har lämnats utan erinran vid remissbehandlingen

och torde, med viss redaktionell jämkning, höra godtagas.

Angående stadgandets tillämpning må anmärkas, att utredningen i sina motiv

givit uttryck åt uppfattningen att bestämmelsen om import skulle vara

tillämplig endast om importören avser att sälja eller eljest tillhandahålla

varorna. Såsom i ett remissyttrande påpekats framgår emellertid ej en sådan

begränsning av lagtexten och synes ej heller böra gälla; varje import i

näringsverksamhet, alltså även i syfte exempelvis att använda varorna i

egen fabrikation e. d., bör hänföras under stadgandet.

Svea hovrätt och näringsfrihetsrådet har i sina yttranden diskuterat om

det erfordras särskilda bestämmelser rörande import av utomlands framställda

och där märkta varor. Svea hovrätt anser förslaget innebära, att den

som här i riket innehar rätten till ett utländskt varumärke — vare sig det är

den utländska fabrikanten själv eller dennes generalagent här eller annan

— skulle ha möjlighet att hindra andra att importera eller saluhålla varorna

under det ursprungliga varumärket, och finner det otillfredsställande,

att varumärkesrätten sålunda skulle kunna användas i konkurrensbegränsande

syfte. Näringsfrihetsrådet uttalar sig på samma sätt såvitt angår generalagent.

Enligt min mening kan emellertid de föreslagna lagreglerna i

allmänhet icke anses äga denna innebörd. Om fabrikanten själv innehar registreringen,

följer av allmänna varumärkesrättsliga grundsatser att han

icke kan förhindra att av honom försålda och märkta varor vid vidareförsäljning

tillhandahålles under det ursprungliga varumärket; detta torde gälla

också där vidareförsäljningen sker i annat land. Motsvarande bör enligt min

mening gälla även om fabrikanten själv icke registrerat märket i Sverige

men den som gjort det kan sägas inneha registreringen på fabrikantens väg
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

nar. I regel torde detta vara händelsen beträffande generalagent. Enligt

min mening bör man med en rimlig tolkning av förevarande lagbestämmelser

kunna uppnå tillfredsställande resultat, och jag finner ej anledning att

uppställa särskilda undantagsregler i nu berört avseende.»

13 §.

Denna paragraf anger de grundläggande förutsättningarna för att varumärke

skall kunna registreras. Som ett allmänt krav uppställes att varumärke

skall äga särskilj ningsförmåga, distinktivitet. Varumärke som anger

varans art, beskaffenhet, mängd, ursprungsort o. s. v., s. k. deskriptiva märken,

anses icke i och för sig äga särskilj ningsförmåga. Enligt en uttrycklig

bestämmelse skall dock vid bedömandet härav hänsyn tagas till alla faktiska

omständigheter och särskilt till den tid och omfattning märket varit i

bruk. Härigenom blir det möjligt att beakta den speciella betydelse som

användningen kan ge åt eljest deskriptiva märken, och i sådant fall blir

registrering möjlig trots föreliggande deskriptivitet.

Utredningen hade i sitt förslag till lagtext upptagit motsvarighet till de

två första styckena av paragrafen enligt propositionen i ett stycke med följande

lydelse:

»Varumärke, som registreras, skall vara ägnat att särskilja innehavarens

varor från andras. Märke, som uteslutande eller med endast mindre ändring

eller tillägg angiver varans art, beskaffenhet, mängd, användning, pris

eller ursprungsort eller tiden för dess framställande, skall icke i och för sig

anses äga särskilj ningsförmåga. Dock skall vid bedömande av, om märke

äger dylik förmåga, hänsyn tagas till alla faktiska omständigheter och särskilt

till den tid och omfattning märket varit i bruk.»

Utredningen anför redan i sin allmänna motivering, att användningens

distinktivitetsskapande betydelse gäller icke blott ordmärken utan även figurer

och kombinerade märken. Utredningen framhåller vidare i sin specialmotivering,

att uppräkningen i andra punkten närmast är en exemplifikation

av vad som avses i den inledande meningen samt att formuleringen

i första hand tager sikte på ordmärken men med avsikt är så avfattad, att

den kan åsyfta även andra slag av märken. I fråga om bedömningen av

distinktivitetsfrågor förordar utredningen en något mildare praxis än den

nuvarande.

Departementschefen har efter redogörelse för utredningens förslag anfört

bl. a. följande.

»De av utredningen sålunda föreslagna bestämmelserna och utredningens

i anslutning härtill framställda önskemål om en uppmjukning av praxis

vid bedömande av särskiljningsfrågor har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats

utan erinran av remissinstanserna. Kommerskollegium och näringsfrilietsrådet

har emellertid uttalat sig mot att berörda praxis lindras. Näringsfrihetsrådet

har framhållit som ett självklart krav ur konkurrenssynpunkt

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

att allmänna benämningar på varor icke skall kunna monopoliseras genom

registrering. I anslutning härtill har rådet avstyrkt det nya stadgandet i

tredje punkten om registrerbarhet av märken som genom användning förvärvat

särskiljningsförmåga. För egen del vill jag framhålla angelägenheten

av att man här beaktar praxis i andra jämförbara länder. I den mån detta

medför att svensk praxis något måste uppmjukas, bör detta ske. Vad angår

den nyss berörda bestämmelsen i tredje punkten bör emellertid understrykas,

att bestämmelsen icke innefattar något undantag från huvudregeln i

första punkten om att ett varumärke för att kunna registreras måste äga

särskiljningsförmåga; den öppnar endast en möjlighet, att vid bedömande

av om ett märke äger dylik förmåga, i större utsträckning än för närvarande

är fallet taga hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter och

särskilt om märket i praktiken faktiskt visat sig kunna fungera som varukännetecken.

För att klargöra detta torde den av utredningen föreslagna

texten böra något jämkas.

I redaktionellt avseende bör, såsom patentverket anfört, ordet »ursprungsort»

ersättas med uttrycket »geografiska ursprung», då här avses icke blott

ort i egentlig mening utan även land, distrikt, flod, berg och vissa adjektiv,

såsom svensk.»

Motion. I motion I: 707 har yrkats, att i tillämpningsföreskrifterna för

varumärkeslagen angives, att skeppningsmärken må registreras med ledning

av 13 § andra stycket varumärkeslagen. Motionären anför:

Den nya varumärkeslagen innebär en anpassning till nutida förhållanden

och behov. Möjligheten till registrering och skydd bör därigenom bli större.

Om tveksamhet råder beträffande huruvida ett märke äger särskiljningsförmåga,

skall sålunda registrering likväl kunna erhållas om det med hänsyn

till alla föreliggande omständigheter och särskilt den tid och omfattning

märket varit i bruk finnes klart ådagalagt, att märket äger särskiljningsförmåga

eller om märket genom inarbetning visats äga särskiljningsförmåga.

Dessa sistnämnda möjligheter till registrering torde ofta komma att

åberopas vid registrering av varumärken på trävirke, s. k. skeppningsmärken.

För att kunna stämplas på virket måste dessa vara relativt okomplicerade

i utförandet, varigenom möjligheten att ge dem starkt särskiljande

drag hämmas. Vanligast består de av ett kvalitetsmärke, s. k. krona eller

liknande kännetecken, jämte bokstavskombination. Uppfattningen att de

utgör individualiserande kännetecken är dock allmänt omfattad och känd.

Då de därtill har hävd och då många av dem varit i bruk mycket lång tid,

hör de till den typ av varumärken för vilka möjlighet till registrering i ökad

omfattning bör beredas genom den nya lagstiftningen. Erfarenheten av den

nuvarande lagstiftningen liksom utformningen av förevarande lagstiftningsförslag

ger dock vid handen att svårighet många gånger kan uppstå att erhålla

registrering på grundval av särskil jningsbegreppet såsom detta återspeglar

sig i lagförslagets 13 §, första stycket. Detta sammanhänger givetvis

med den praktiska svårigheten att förse skeppningsmärkena med starkt särskiljande

drag. I de följande två styckena av 13 § lämnas emellertid ytterligare

möjlighet till registrering liksom det i fjärde stycket anges fall då registrering

icke kan medges. Det är emellertid en svårbedömbar tolknings
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

29

fråga att avgöra vilket av tre sistnämnda stycken som skall utgöra utgångspunkten

vid bedömning av registrering av skeppningsmärken.

Utgår man från att skeppningsmärken av nämnda typ, oaktat att kvalitetsangivande

men endast i viss mån särskiljande kännetecken ingår, är att betrakta

som bokstavsmärken, kan registreringsfrågan komma att avgöras med

utgångspunkt från 13 § tredje stycket, enligt vilket registrering kan ske

om särskilj ningsförmågan styrkts genom inarbetning, eller i förekommande

fall med utgångspunkt från fjärde stycket, enligt vilket registrering ej kan

medges. Utgår man från att det kvalitetsangivande kännetecknet medför att

skeppningsmärket inte är att betrakta som bokstavsmärke, kan registreringsfrågan

i tveksamma fall avgöras med utgångspunkt från 13 § andra

stycket, i vilket anges ett varumärke, som uteslutande eller med endast

mindre ändring eller tillägg angiver bl. a. varans beskaffenhet, skall anses

uppfylla särskiljningskravet endast om med hänsyn till alla föreliggande

omständigheter och särskilt till den tid och omfattning märket varit i bruk

finnes klart ådagalagt, att märket äger särskiljningsförmåga.

Med hänsyn till lagförslagets syfte och anda synes det riktigt att sistnämnda

betraktelsesätt anlägges vid avgörandet av registreringsfrågan. Den

praktiska användningen av skeppningsmärkena och svårigheten att göra

dem starkt särskiljande är omständigheter, som särskilt bör beaktas. Skeppningsmärkenas

hävd och ofta långvariga bruk synes vidare stå i god överensstämmelse

med vad som i nämnda avsnitt av 13 § sägs om tid och omfattning

av märkets bruk och har därjämte medfört att man i den berörda

kundkretsen lärt uppfatta även allmänt sett mindre särskiljande drag som i

här avsedda fall klart särskiljande.

En sådan tillämpning av den nya lagen synes emellertid icke given om

inte frågan beaktas vid utformandet av tillämpningsföreskrifterna.

25 §.

Paragrafen innehåller regler om registrerings hävande. I första stycket

behandlas det fallet, att registreringen beviljats i strid mot varumärkeslagen.

I andra stycket anges vissa fall, då registrering må hävas på grund av omständighet,

som inträffat efter det registrering beviljats.

Utredningen har vid övervägande av vilka hävningsgrunder som borde

upptagas diskuterat huruvida registrering bör kunna hävas även av den anledningen,

att märket ej längre är i bruk. Bestämmelser i denna riktning, som

kan utformas på olika sätt, innebär s. k. användningstvång. Utredningen

framhåller, att en dylik ordning skulle, vid sidan av den i 16 § föreslagna klassregistreringen,

kunna införas som ett medel att motverka den besvärande

trängsel som råder i varumärkesregistret. Den skulle sålunda medföra att

registret så småningom rensades från åtskilliga märken, som ej är i bruk,

samt sannolikt även att benägenheten att låta registrera märken, vilka ej

vore avsedda att komma till användning, skulle avtaga. I utredningens enkät

har åtskilliga av de tillfrågade förordat någon form av användningstvång.

För egen del anser sig utredningen dock för närvarande icke vilja

föreslå regler härom. Även utredningen anser det visserligen vara en principiellt

riktig grundsats, att registrering för varumärke är befogad endast i

den omfattning märket faktiskt begagnas. De invändningar som framställts

mot ett användningstvång är ej heller i och för sig särskilt tungt vägande.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Utredningen finner det emellertid riktigast, att man först avvaktar det

praktiska resultatet av klassregistreringen och tillgriper användningstvång

först om det framdeles skulle visa sig, att klassregistreringen icke medför

den åsyftade lättnaden i varumärkesregistret.

Om denna lösning har enighet uppnåtts mellan de danska, norska och

svenska sakkunniga, medan däremot det finska förslaget upptager en bestämmelse,

som kan sägas utgöra ett mycket modifierat användningstvång.

Enligt detta förslag må varumärkesrätten av domstol förklaras förverkad,

»om varken märkets innehavare eller den till vilken rätten att använda märket

upplåtits i näringsverksamhet säljer, tillhandahåller eller inför varor,

för vilka märket avsetts, och behov av rättsskydd ej längre kan anses förefinnas».

Utredningen anför slutligen, att med dess ståndpunkt det alltjämt blir

tillåtet att söka s. k. defensivregistrering, d. v. s. registrering av märken,

som liknar det använda, enbart i syfte att hindra andra att bruka dessa. Enligt

utredningens mening bör dock behovet av sådan registrering i stort sett

bortfalla om man, såsom utredningen förordar, utmäter det varumärkesrättsliga

förväxlingsskyddet efter liberalare normer än hittills.

Departementschefen har yttrat följande.

»En viktig fråga, som utredningen och remissinstanserna ägnat stor uppmärksamhet

åt, är huruvida registrerings fortsatta giltighet bör göras beroende

av att märket är i bruk, s. k. användningstvång. Utredningen har

framhållit att bestämmelser i denna riktning, vid sidan av de i 16 § föreslagna

reglerna om klassregistrering, skulle vara ägnade att motverka den

besvärande trängsel som råder i varumärkesregistret. Enligt utredningens

mening är det också en principiellt riktig grundsats, att registrering endast

är befogad i den omfattning märket faktiskt begagnas. Utredningen har

emellertid ansett, att man bör avvakta resultatet av klassregistreringen i berörda

hänseende och tillgripa användningstvång först om det visar sig att

denna ej har åsyftad verkan. Vid remissbehandlingen har meningarna varit

delade. Åtskilliga remissinstanser företrädande industriintressen men

också t. ex. kooperativa förbundet har anslutit sig till utredningens ståndpunkt.

Några remissorgan, bland dem patentverket, har emellertid ställt

sig starkt tveksamma härtill och flera andra, t. ex. Svea hovrätt, kommerskollegium

och näringsfrihetsrådet samt ett par organisationer företrädande

småindustrien, har förordat användningstvång.

För egen del vill jag beträffande detta spörsmål framhålla, att redan den

starkt splittrade remissopinionen visar att frågan är svårbedömbar och att

bindande skäl för den ena eller den andra ståndpunkten knappast kan anföras.

Det är å ena sidan en naturlig uppfattning, att man vill låta en viss

frihet bestå på området och därför anser att regler om användningstvång,

som inom vissa industrigrenar kan verka hindrande, bör tillgripas först om

den föreslagna klassregistreringen visar sig icke ge önskat resultat. Å andra

sidan är det i hög grad tveksamt, om man med klassregistreringen verkligen

kan komma tillrätta med sådana missförhållanden, som att personer i

rent affärssyfte registrerar märken utan att använda dem, och sedan mot

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

31

dryg ersättning lämnar medgivande till registrering av liknande märken.

Ej heller torde klassregistreringen äga tillräckligt återhållande effekt mot

alltför omfattande registrering av defensivmärken eller massregistreringar

i rent utestängningssyfte. Det må också framhållas, att regler om användningstvång

icke behöver göras rigorösa utan kan erhålla en mildare form,

som i viss utsträckning tillgodoser sådana legitima intressen som förut antytts,

t. ex. vissa industriers behov av att kunna registrera märken för framtida

tillverkning. Med hänsyn till vad jag nu anfört vill jag för min del i

princip förorda att en modifierad form av användningstvång införes. En

lämplig lösning synes härvid vara att underlåtenhet att använda märket får

utgöra hävningsanledning.

Enligt min mening bör alltså registrering kunna hävas även i fall, då varumärke

icke använts under viss tid. Tiden synes kunna bestämmas till

fem år. Registreringen bör endast kunna hävas om märket under femårsperioden

överhuvudtaget icke varit i bruk. Om märket sålunda är registrerat

för flera varuslag, bör registreringen i hela sin vidd kunna upprätthållas

även av användning endast inom ett av varuslagen. En regel av nu anfört

innehåll har i departementsförslaget fogats till andra stycket i förevarande

paragraf. I fråga om svenska märken, som uteslutande användes

utomlands, torde användningskravet få anses uppfyllt genom märkets brukande

på exportmarknaden.»

Motion. I motion II: 868 yrkas, att bestämmelsen om användningstvång

modifieras så, att registreringsinnehavaren må till fredande av sitt märke

föra bevisning om giltig underlåtenhet att använda detsamma. I motiveringen

framhålles, att det genom en sådan modifiering torde bli klart, att

den svenska lagen på denna punkt icke står i strid med artikel 5 avdelning

C 1. i Pariskonventionen. Motionären anför vidare bl. a.:

Det bör i detta sammanhang understrykas att departementschefen förklarat

sig icke ha någonting emot att tillgodose sådana legitima intressen, som

vissa industrier har av att kunna registrera märken för framtida tillverkning,

men det framgår icke av hans yttrande hur han har tänkt sig att denna

möjlighet skall utformas. Som bekant är det härvid främst fråga om läkemedelsindustrier,

vilka i stor utsträckning registrerar s. k. förrådsmärken,

som är avsedda att komma till användning för i framtiden tillverkade preparat.

Det arbete som erfordras för att i betryggande utsträckning utprova

ett nytt läkemedelspreparat kan i många fall taga långt mera än fem år.

En tänkbar situation, vilken i realiteten synes ha uppstått vid ett tillfälle,

är att en läkemedelsindustri, som släppt ut ett nytt preparat under ett nytt

namn i marknaden, plötsligt finner att preparatet har icke önskvärda biverkningar,

vilket gör det nödvändigt att draga in det för att underkasta detsamma

ytterligare prov och försök. Dessa kan ta längre tid i anspråk än

fem år, och under liden får varumärket ligga oanvänt. Det förefaller då obilligt

att den allvarliga påföljden med märkesrättens förverkande skall kunna

inträda. I detta sammanhang får man även komma ihåg att konkurrensen

mellan olika läkemedelsindustrier är synnerligen hård och att man mycket

väl kan vänta sig i en dylik situation att en konkurrent för talan om

registreringens hävande därest innehavaren icke har möjlighet att låta detta

märke ingå bland sina förrådsmärken under den lid då preparatet underkastas

förnyade prov.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

Förslaget till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella

beteckningar

1 §•

Enligt första stycket av paragrafen må i näringsverksamhet ej utan

vederbörligt tillstånd i varumärke eller annat kännetecken för varor eller

tjänster användas statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem, statlig

kontroll- eller garantibeteckning, annan beteckning, vilken såsom hänsyftande

på svenska staten giver kännetecknet en officiell karaktär, eller

svenskt kommunalt vapen, som är vederbörligen fastställt eller av ålder brukat.

Vad angår kommunalt vapen har utredningen icke föreslagit någon begränsning

av skyddet att avse enbart vapen, som är vederbörligen fastställt

eller av ålder brukat. Enligt utredningen avses med svenskt kommunalt

vapen städers, köpingars och landskommuners vapen samt landskaps-, länsoch

häradsvapen. I likhet med gällande lag är det enligt utredningens förslag

icke någon ovillkorlig förutsättning för skydd att vapnet blivit fastställt

av Kungl. Maj :t, utan även sådana kommunala vapen, som använts av ålder

och otvetydigt vunnit hävd, omfattas av den nya lagen.

Under remissbehandlingen framförde statens heraldiska nämnd förslag

om att lagtexten i vad den avser kommunalt vapen skulle utformas så, att

därav framginge, att skyddet, såsom åsyftat vore, endast skulle avse fastställda

vapen eller sådana vapen, som använts av ålder och före gällande lags

ikraftträdande otvetydigt vunnit hävd men däremot icke sådana på senare

tid av köpingar eller landskommuner antagna vapen, för vilka fastställelse

antingen icke sökts eller ock vägrats.

Departementschefen förklarade med anledning av yrkandet från statens

heraldiska nämnd, att i lagtexten borde uttryckligen angivas, att skyddet för

kommunalt vapen, såsom avsett vore, endast skulle gälla sådant vapen,

som är vederbörligen fastställt eller av ålder brukat.

Motioner. I de likalydande motionerna I: 706 och II: 867 samt i motionen

II: 866 hemställes, att det i gällande lag givna skyddet för kommunala vapen

ej inskränkes. I de båda likalydande motionerna anföres bl. a. följande:

Ett godtagande av propositionen i denna del skulle innebära, att ett betydande

antal fullt korrekta köpings- och kommunvapen, som antagits under

senare år utan följande statlig fastställelse, plötsligt skulle förlora det rättsskydd,

som de hitintills haft, vilket gärna ej kan vara följdriktigt, då lagförslaget

i övrigt innebär en väsentlig utvidgning av skyddet. Det kan framhållas,

att Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund

enligt vad som framgår av propositionen ej beretts möjlighet att avgiva yttrande

i denna ej oväsentliga kommunala angelägenhet.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Första tagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

33

Lagrådet

Lagrådets utlåtande har inhämtats beträffande de olika lagförslagen. Såsom

framgår av s. 245—265 i propositionen har lagrådet i huvudsak godtagit

den föreslagna lagstiftningen. På vissa punkter i de remitterade förslagen

har lagrådet dock framställt erinringar. I propositionen har vad lagrådet

anfört blivit beaktat.

I anslutning till 42 § varumärkeslagen, som innehåller vissa regler om befrielse

från intrångspåföljd i fall då registrering häves, har tre av lagrådets

ledamöter hemställt, att i första stycket såsom en andra punkt införes ett

stadgande av innehåll, att där eljest i mål angående påföljd för intrång i

rätt till registrerat varumärke finnes, att registreringen bör anses ogiltig, påföljd

ej heller skall ådömas. Den fjärde ledamoten har förklarat, att paragrafen

enligt hans mening bör bibehållas i den lydelse, som angivits i det remitterade

förslaget. — I propositionen har på denna punkt upptagits lagtexten

enligt det till lagrådet remitterade förslaget.

Utskottet

Huvuddelen av vår lagstiftning på immaterialrättens område är för närvarande

föremål för en genomgripande revision. Utskottet har redan vid innevarande

års riksdag haft att behandla det stora komplexet rörande den upphovrättsliga

lagstiftningen. Vidare är nya lagförslag att förvänta inom

namnrätten och firmarätten, konkurrensrätten samt patenträtten och mönsterrätten.

Slutligen har i nu förevarande proposition föreslagits en revision

av varumärkesrätten.

En sådan framstår av olika skäl såsom angelägen. Den nuvarande varumärkesrättsliga

lasgtiftningen är icke längre i nivå med den utveckling, som

i tekniskt och ekonomiskt hänseende har ägt rum inom näringslivet under

de senaste decennierna. Vidare ter det sig synnerligen önskvärt, att nordisk

enhetlighet kan åstadkommas även inom varumärkesrätten. För att detta

mål skall nås, har det grundläggande utredningsarbetet bedrivits i nordisk

samverkan, vilket resulterat i förslag till lagtexter, som i det väsentliga

överensstämmer med varandra. Därjämte synes det angeläget alt anpassa

den svenska rätten till den utveckling, som ägt rum inom den internationella

varumärkesrätten. Här må erinras om att Sverige sedan den 1

juli 1885 är anslutet till Pariskonventionen av år 1883 för skydd av den

industriella äganderätten och därmed medlem av den s. k. Parisunionen.

Pariskonventionen har reviderats vid skilda tillfällen, senast i London 1934

och i Lissabon 1958. Sedan den 1 juli 1953 har Sverige anslutit sig till Londontexten.

Genom ifrågavarande proposition har framlagts förslag till ny lagstiftning,

vilken är avsedd att tillgodose de olika krav, som nu antytts. Särskilt

8 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 1 avd. Nr 39

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

märkes, att departementsförslaget utformats med hänsyn till de ändringar,

som genomförts i Pariskonventionen vid Lissabonkonferensen 1958. Förslaget

skulle sålunda möjliggöra anslutning från svensk sida till Lissabonlexten,

såvitt angår skyddet för varumärken.

Såsom i propositionen frambålles, grundas den nya lagstiftningen på en

avvägning mellan näringsidkarnas behov av ensamrätt till sina varultännetecken

och samhällets intresse av att konkurrens sker i lämpliga former. Å

ena sidan har skyddet för varukännetecken förstärkts i olika avseenden. Härvidlag

kan nämnas, att även kännetecken för tjänster skall skyddas. Å andra

sidan syftar lagförslaget till att bereda allmänheten ökat skydd mot att varumärken

användes på ett sätt, som kan vålla förväxling eller som är ägnat att

vilseleda. Enligt utskottets uppfattning är den i propositionen gjorda avvägningen

i allt väsentligt tillfredsställande. Endast i några avseenden anser

sig utskottet böra förorda en ändring i lagförslagen.

Under remissförfarandet har ifrågasatts, om det erfordras särskilda bestämmelser

rörande import av utomlands framställda och där märkta varor.

Det har därvid anförts, att förslaget skulle innebära, att den som här i riket

innehar rätten till ett utländskt varumärke — vare sig det är den utländske

fabrikanten själv eller dennes generalagent eller annan — skulle ha

möjlighet att hindra andra att importera eller saluliålla varorna under det

ursprungliga varumärket. Mot denna tolkning har emellertid departementschefen

invänt, att de föreslagna lagreglerna i allmänhet icke kan anses äga

denna innebörd. Departementschefen har därvid framhållit, att det — om

fabrikanten själv innehar registreringen — av allmänna varumärkesrättsliga

grundsatser följer, atL han icke kan förhindra att av honom försålda och

märkta varor vid vidareförsäljning tillhandahålles under det ursprungliga

varumärket, något som torde gälla även där vidareförsäljningen sker i annat

land. Enligt departementschefen bör motsvarande gälla, även om fabrikanten

icke själv registrerat märket i Sverige men den som så gjort kan sägas

inneha registreringen på fabrikantens vägnar, vilket i regel torde vara fallet

beträffande generalagent. Enligt departementschefens mening bör man med

en rimlig tolkning av bestämmelserna i 4 § varumärkeslagen kunna uppnå

tillfredställande resultat, varför anledning ej föreligger att uppställa särskilda

undantagsregler i berört avseende. Utskottet vill för sin del instämma

i detta uttalande av departementschefen. Vanligen torde rättsförhållandet

mellan fabrikant och svensk registreringshavare vara reglerat i avtal, vilket

då får betydelse för avgörandet i vad mån den senare kan sägas inneha märket

på fabrikantens vägnar. Även i de fall då en person låtit registrera ett

utländskt varumärke, utan att avtal därom träffats med fabrikanten, bör en

rimlig tolkning av nyssnämnda lagrum medge tillfredsställande resultat.

Enligt 14 § punkt 7) och 25 § varumärkeslagen kan fabrikanten i ett dylikt

fall under vissa förutsättningar föra talan om registreringens hävande. Underlåter

fabrikanten att ingripa mot registreringen, kan detta enligt utskottets

mening ofta anses tyda på att den svenske registeringshavaren innehar

en sådan ställning som nyss sagts.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

35

Som en grundläggande förutsättning för att varumärke skall kunna registreras

angives i 13 § första stycket varumärkeslagen, att märket skall vara

ägnat att särskilja innehavarens varor från andras. Varumärke, som anger

varans art, beskaffenhet, mängd o. s. v., s. k. deskriptiva märken, anses enligt

andra stycket icke i och för sig äga särskiljningsförmåga. Enligt uttrycklig

bestämmelse skall dock vid bedömandet härav hänsyn tagas till

alla föreliggande omständigheter och särskilt till den tid och omfattning

märket varit i bruk. Denna bestämmelse ger alltså möjlighet att i fråga om

deskriptiva märken beakta den speciella betydelse, som användningen kan

ge. Utredningen har emellertid framhållit att möjlighet bör föreligga att beakta

alla faktiska omständigheter även vid andra märken än de deskriptiva.

Utskottet har vid sin granskning funnit sig böra förorda, att lagtexten utformas

i överensstämmelse med utredningens mening. Härigenom vinnes,

att vår varumärkeslag i detta avseende kommer att bättre överensstämma

med lagstiftningen i de övriga nordiska länderna. Vidare underlättas, att

praxis vid bedömningen av distinktivitetsfrågor kan mildras, något som förordats

av både departementschefen och utredningen.

Om 13 § varumärkeslagen utformas i enlighet med vad sålunda angivits

torde syftet med motionen I: 707 vara uppnått. I motionen diskuteras, vilka

möjligheter som föreligger att registrera varumärken på trävirke, s. k. skeppningsmärken.

För att kunna stämplas på virket måste dessa vara relativt

okomplicerade i utförandet, och därigenom hämmas möjligheten att ge märkena

starkt särskiljande drag. Vanligen består de av ett kvalitetsmärke,

s. k. krona eller liknande kännetecken, jämte bokstavskombination. Enligt

motionären är dock uppfattningen, att märkena utgör individualiserande

kännetecken, allmänt omfattad och känd. I syfte att underlätta registrering

av dylika märken hemställes i motionen, att i tillämpningsföreskrifterna till

varumärkeslagen måtte intagas bestämmelse om att frågor rörande registrering

av skeppningsmärken i förekommande fall må avgöras med ledning av

13 § andra stycket varumärkeslagen i dess lydelse enligt propositionen. Enligt

vad utskottet inhämtat följes redan nu en mildare praxis vid bedömning

av skeppningsmärken än vid bedömning av andra märken. Mot tillämpad

praxis lärer några klagomål icke ha framställts. Då härtill kommer, att

reglerna i 13 § varumärkeslagen ger vidgade möjligheter att beakta även de

särskilda förhållanden, som föreligger beträffande skeppningsmärken, anser

utskottet, att skäl ej föreligger att utfärda särskilda bestämmelser beträffande

dessa märken.

25 § varumärkeslagen innehåller regler om registrerings hävande. Enligt

propositionen må registrering av ett märke hävas, därest märket icke varit

i bruk under de fem senaste åren. I motionen II: 868 har framförts viss kritik

mot stadgandet i denna del. Med exemplifiering från förhållanden inom

läkemedelsindustrien har angivits, att det i vissa situationer kan te sig obilligt,

att märkesrätt kan förverkas, om cj märket använts under den stadgade

femårsperioden. Vidare har ifrågasatts, om det icke med hänsyn till artikel

5 avd. C punkt 1 i Pariskonventionen vore oundgängligt att i varumär
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

keslagen medgiva rätt för registreringsinnehavare att till fredande av sitt

märke föra bevisning om giltig underlåtenhet att använda detsamma. Utskottet

har vid sitt ställningstagande anslutit sig till motionärens uppfattning.

Utskottet föreslår därför bifall till motionsyrkandet, att rätt skall medges

för varumärkesinnehavare att föra bevisning om giltig underlåtenhet att

använda märket.

I anledning av propositionen har vidare väckts tre motioner, I: 706 och

11:867 (likalydande) samt 11:866, alla avseende 1 § första stycket i den

föreslagna lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar.

Enligt gällande lag av år 1934 är det icke någon ovillkorlig förutsättning för

skydd av svenskt kommunalt vapen, att detta blivit fastställt av Kungl.

Maj :t, utan även sådana kommunala vapen, som använts av ålder och otvetydigt

vunnit hävd, är skyddade. Enligt propositionen skall emellertid enligt

den nya lagen skydd tillkomma endast sådant svenskt kommunalt vapen,

som är vederbörligen fastställt eller av ålder brukat. I de båda likalydande

motionerna har yrkats, att riksdagen måtte besluta, att någon inskränkning

av det nu förekommande skyddet för kommunala vapen ej sker. Utskottet

har vid sin prövning ej funnit anledning föreligga att i förevarande sammanhang

vidtaga någon ändring i det rättsskydd, som gällande lag bereder

kommunala vapen och vill därför med bifall till yrkandena i ifrågavarande

tre motioner tillstyrka, att lagtexten gives den utformning, som angivits i de

båda likalydande motionerna.

I fråga om förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj

1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens har utskottet beaktat,

att en ändring av redaktionell natur måste vidtagas till följd av att upphovsrättslagen

icke kan träda i kraft den dag som förutsatts i propositionen

1960:17.

Vad slutligen gäller den internationella överenskommelsen i Nice den 15

juni 1957 angående den internationella klassificeringen av varor och tjänster

för vilka varumärken gälla förekommer icke anledning till annat än att

Sverige bör godkänna den.

Under hänvisning till vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen,

med förklaring att propositionen nr 167 icke kunnat oförändrad

bifallas,

måtte

A. i anledning av följande motioner, nämligen

1. II: 868,

2. I: 707,

för sin del antaga det genom propositionen framlagda förslaget

till varumärkeslag med den ändringen, att 13 och

25 §§ erhåller nedan angivna, såsom utskottets förslag betecknade

lydelse:

s. 37 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

37

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

13 §.

Varumärke må registreras allenast

såframt det är ägnat att särskilja

innehavarens varor från andras.

Om varumärke uteslutande eller

med endast mindre ändring eller

tillägg angiver varans art, beskaffenhet,

mängd, användning, pris eller

geografiska ursprung eller tiden för

dess framställande, skall det i första

stycket angivna villkoret anses uppfyllt

endast om med hänsyn till alla

föreliggande omständigheter och särskilt

till den tid och omfattning märket

varit i bruk finnes klart ådagalagt,

att märket äger särskiljningsförmåga.

Varumärke, som------

Såsom varumärke------

Varumärke må registreras allenast

såframt det är ägnat att särskilja

innehavarens varor från andras. Märke,

som uteslutande eller med endast

mindre ändring eller tillägg

angiver varans art, beskaffenhet,

mängd, användning, pris eller geografiska

ursprung eller tiden för dess

framställande, skall icke i och för sig

anses äga särskiljningsförmåga. Vid

bedömande av om märke äger särskiljningsförmåga

skall hänsyn tagas

till alla föreliggande omständigheter

och särskilt till den tid och omfattning

märket varit i bruk.

äga särskiljningsförmåga.

- såsom firma.

25 §.

Om varumärke------må bestå.

Registreringen må ock hävas, om

innehavaren ej längre är näringsidkare

eller om märket är vilseledande,

förlorat sin särskiljningsförmåga eller

blivit stridande mot allmän ordning

eller ägnat att väcka förargelse,

så ock om märket icke varit i bruk

under de fem senaste åren.

Registreringen må ock hävas, om

innehavaren ej längre är näringsidkare

eller om märket är vilseledande,

förlorat sin särskiljningsförmåga eller

blivit stridande mot allmän ordning

eller ägnat att väcka förargelse,

så ock om märket icke varit i bruk

under de fem senaste åren och innehavaren

icke visar skäl för sin underlåtenhet

att använda märket.

B. antaga det genom propositionen framlagda förslaget

till kollektivmärkeslag;

C. i anledning av följande motioner, nämligen

1. I: 706 och II: 867,

2. 11:866,

för sin del antaga det genom propositionen framlagda förslaget

till lag om skydd för vapen och vissa andra officiella

beteckningar med den ändringen, att I § erhåller nedan angivna,

såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

(Kungl. Maj.ts förslag)

(Utskottets förslag)

1 §•

I näringsverksamhet må ej utan

vederbörligt tillstånd i varumärke eller

annat kännetecken för varor eller

tjänster användas statsvapen, statsflagga

eller annat statsemblem, statlig

kontroll- eller garantibeteckning,

annan beteckning, vilken såsom hänsyftande

på svenska staten giver kännetecknet

en officiell karaktär, eller

svenskt kommunalt vapen, som är

vederbörligen fastställt eller av ålder

brukat.

I näringsverksamhet må ej utan

vederbörligt tillstånd i varumärke eller

annat kännetecken för varor eller

tjänster användas statsvapen, statsflagga

eller annat statsemblem, statlig

kontroll- eller garantibeteckning,

annan beteckning, vilken såsom hänsyftande

på svenska staten giver kännetecknet

en officiell karaktär, eller

svenskt kommunalt vapen.

Statsvapen må — — —--vederbörligt tillstånd.

Vad i — —---- skyddad beteckning.

D. för sin del antaga det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om ändrad lydelse av 9 § lagen den 29 maj

1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens

med den ändringen, att paragrafen erhåller nedan angivna,

såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag)

(Utskottets förslag)

9 §•

--uppkommen skada.

Lag samma — -— — sådan förväxling.

i

Vad i första stycket stadgas skall

icke äga tillämpning, där det kännetecken,

med vilket förväxling kan äga

rum, är skyddat enligt varumärkeseller

kollektivmärkeslagen.

E. godkänna överenskommelse i Nice den 15 juni 1957

angående den internationella klassificeringen av varor och

tjänster för vilka varumärken gälla.

Använder någon--

Vad i denna paragraf stadgas skall

icke äga tillämpning, där det kännetecken,

med vilket förväxling kan äga

rum, är skyddat enligt varumärkeseller

kollektivmärkeslagen.

Stockholm den 22 november 1960

På första lagutskottets vägnar:

INGRID GÄRDE WIDEMAR

1 Detta stycke, som utgör andra stycket i §:ns gällande lydelse, skulle enligt förslag i prop.

1960:17 utgå redan d. 1 juli 1960 men skall enligt förslag i utskottets utlåtande 1960: 41 utgå

först d. 1 juli 1961.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

39

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: fru Gärde Widemar, herrar Ahlkvist, Branting,

Per-Olof Hanson, Erik Svedberg, Ferdinand Nilsson, Arvidson och

Fager ström;

från andra kammaren: herr Hedqvist, fru Boman, fru Johansson, herrar

Östrand, Edlund, fru Löfqvist, herrar Larsson i Stockholm och Fälldin.

Reservation

vid A i utskottets hemställan.

Förslaget till varumärkeslag

Till 42 §.

Av herr Ferdinand Nilsson, vilken ansett,

a) att i utskottets utlåtande efter det stycke, som börjar »25 § varumärkeslagen»

bort intagas text av följande lydelse:

Förslag till varumärkeslag 37—48 §§ innehåller bestämmelser ang. ansvar

och ersättningsskyldighet m. m. Sker varumärkesintrång uppsåtligen

blir straffet böter eller fängelse upp till sex månader. Talan härom må föras

av allmän åklagare endast om saken av målsägaren angives till åtal. Varumärkeslagens

förslag till 42 § lyder i första stycket:

»Häves registrering av varumärke må, sedan domen därom vunnit laga

kraft, påföljd för intrång i rätten till varumärke enligt 37—41 §§ ej ådömas.

»

Åtalsfrågan göres sålunda materiellt sett beroende av varumärkesregistreringens

laglighet. Emellertid säges i nämnda paragrafs andra stycke:

»I mål om sådant intrång skall rätten, på yrkande av den mot vilken talan

föres, förklara målet vilande i avbidan på att frågan om registreringens

hävande slutligen avgöres. Är talan därom icke väckt skall rätten i samband

med vilandeförklaringen förelägga honom viss tid inom vilken sådan talan

skall väckas.»

Det framstår icke som skäligt att någon skall kunna ådömas straff upp

till sex månaders fängelse om förutsättningen för att brott föreligger — en

lagligen hållbar registrering — icke föreligger. När det gäller just prövningen

av registreringens rättsliga hållbarhet försättes emellertid den åtalade i klart

underläge. I enlighet med tankegångar som berörts även av Svea hovrätt i

dess yttrande i ärendet framstår det som anmärkningsvärt att en tilltalad

eller svarande skall vara i viss grad beskuren i fråga om sin rätt att i målet

erhålla prövade alla de invändningar han kan ha gent emot motpartens talan.

Detta då frågan om registreringens laga verkan endast kan genom en

särskild rättegång med därmed förenade kostnader — och denna åvägabragt

inom viss fastställd frist — komma att lagligen prövas. Så väl Stockholms

rådhusrätt som Sveriges advokatsamfund har i remissyttranden häv
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Första lagutskottets utlåtande nr 39 år 1960

dat att den mot vilken talan föres om intrång i registrerat varumärke bör

äga rätt att i intrångsmålet få prövat huruvida registreringen är giltig.

Vid lagrådets behandling av förslaget till varumärkeslag anför majoriteten

— justitieråden Beckman, Söderlund och Tammelin — betänkligheter

mot en så beskaffad lagstiftning. Bl. a. anmärka de att enligt gällande patentförordning

och mönsterlag kan den mot vilken intrångstalan riktas erhålla

prövning av registreringens giltighet i intrångsmålet. Förslag har, säga

de, tidigare framkommit om införande i patentförordningen av bestämmelser

liknande de som nu för varumärken föreslagits. Allvarliga betänkligheter

har emellertid dock ansetts föreligga däremot och förslagen har på grund

härav avvisats.

De tre justitieråden erinrar om att frihetsstraff ingår i straffskalan och

att det således ej är fråga om en ren ordningsförseelse. Under sådana omständigheter

anses med fog att registreringsskyddet bör vika i fall då

registrering beviljats ehuru laga hinder däremot mött, liksom då skäl för

hävande av lagligen beviljad registrering senare uppkommit. Enligt rättegångsbalken

skall även omständigheter som talar till den misstänktes förmån

beaktas vid förundersökning av brottet. Frågan om registreringens laglighet

är avgörande för gärningens beskaffenhet samt bör också därför i

första hand vara av beskaffenhet att tillhöra brottmålet.

En ledamot av lagrådet — regeringsrådet Nevrell — tillstyrker paragrafen

oförändrad. Han erinrar om att intrångsmål enligt förslaget har karaktär

av brottmål endast i fall då uppsåtligt intrång föreligger. »Det är alltså»

— säger han — »i dylikt fall fråga om en svarande, som använt annans

varumärke trots att han varit fullt medveten om att detta var registrerat

och därmed åtnjöt det särskilda skydd som förutsättes enligt förevarande

stadgande.»

Det kan inte göras gällande att en registrering, som icke tillkommit lagligen,

eller som efter laglig registrering förlorat giltighet, åtnjuter det rättsliga

skydd, som ovan säges. Det ankommer icke heller på angivare eller allmän

åklagare att på egen hand avgöra huruvida varumärket är rättsligt bestående,

om intrång föreligger eller om intrånget i sådant fall är uppsåtligt.

Sådant fastställes genom lagakraftvunnen dom.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring av 42 § varumärkeslagen,

att stadgandet får följande lydelse.

42 §.

Häves registrering av varumärke må, sedan domen vunnit laga kraft, påföljd

för intrång i rätten till varumärket enligt 37—41 §§ ej ådömas.

Där eljest i mål angående påföljd för intrång i rätt till registrerat varumärkes

finnes, att registreringen bör anses ogiltig, skall påföljd ej heller

ådömas.

601774 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:372 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m.m. a1 i texten