Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik behandling. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 311 i första kammaren av herr Nestrup m. fl. och nr 387 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.

1960-03-17 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:10, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dispens för sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik behandling. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 311 i första kammaren av herr Nestrup m. fl. och nr 387 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 dr 1960

1

Nr 10

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående dispens för

sjukkassa att utgiva ersättning för kostnad för sjukgymnastik

behandling.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 311 i första kammaren av herr Nestrup

m. fl. och nr 387 i andra kammaren av herr Munktell m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen ville i

skrivelse till Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning i fråga om möjligheten

för riksförsäkringsanstalten att vid tillämpning av 18 § sjukförsäkringslagen

lämna dispens för sjukkassa att under vissa i motionerna angivna

förutsättningar utgiva ersättning för försäkrads kostnad för sjukgymnastisk

eller därmed jämförlig behandling, även om behandlingen inte utförts av

läkare, av legitimerad sjukgymnast eller av person, som är upptagen i en av

riksförsäkringsanstalten fastställd förteckning över personer med sjukgymnastisk

utbildning.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sitt yrkande får

utskottet, i den mån redogörelse härför inte lämnas i det följande, hänvisa

till motionen II: 387.

Gällande bestämmelser m. m.

Jämlikt 18 § lagen om allmän sjukförsäkring må allmän sjukkassa med

tillsynsmyndighetens medgivande och enligt de närmare föreskrifter, som

meddelas av tillsynsmyndigheten, besluta, att ersättning skall utgå för försäkrads

kostnader för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage,

elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling. I

sådant fall skall den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan omfatta

även förmån, som avses med beslutet.

Med stöd av nämnda lagrum har riksförsäkringsanstalten i cirkulärskrivelse

den 10 juli 1954 till de allmänna sjukkassorna föreskrivit, att lokaleller

stadscentralsjukkassas beslut om ersättning må avse en eller flera av

följande behandlingsformer, nämligen sjukgymnastisk behandling (rörelsebehandling

och massage), behandling med hetluft, diathermi och kortvåg

samt foniatrisk behandling. Samtliga ifrågavarande kassor har sedermera

i sina stadgar infört bestämmelser om behandling som nu sagts.

Såsom villkor för att återbäring enligt av riksförsäkringsanstalten fastställda

grunder skall kunna av sjukkassa utgivas för försäkrads kostnader

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 2 avd. Nr 10

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1960

för sjukgymnastisk behandling gäller, att behandlingen skall ha meddelats

av läkare eller legitimerad sjukgymnast eller ock av person, som upptagits i

en av anstalten fastställd förteckning över personer med sjukgymnastisk utbildning

men utan svensk legitimation som sjukgymnast. Till upptagande

i nämnda förteckning kan enligt anstaltens principer endast sådana personer

med sjukgymnastisk utbildning ifrågakomma, vilka under längre tid

bedrivit väl vitsordad sjukgymnastisk verksamhet.

Enligt nämnda grunder skall ersättning för sjukgymnastisk behandling

m. m. utgå med % av kostnaden för behandlingen, dock högst med % av

belopp, vilka angives i en av riksförsäkringsanstalten fastställd taxa. Nämnda

belopp är högre för behandling, som utförts av legitimerad sjukgymnast,

än för behandling, som utförts av sjukgymnast som upptagits i den av anstalten

fastställda förteckningen. Ersättning utgår inte för patientens resa

till och från behandlingen. Däremot ersättes sjukgymnastens resekostnader

för behandling i patientens hem med %.

Motionerna

Motionärerna framhåller betydelsen av sjukgymnastisk behandling och

fysikalisk terapi i eftervården av rörelsehindrade. Härvid nämner de dem

som invalidiserats genom polio, födelseskador (cerebral pares) och multipelskleros.

Emellertid är, heter det vidare, på grund av bristen på yrkesverksamma

sjukgymnaster möjligheterna mycket små att få sjukgymnastisk behandling

utanför tätorterna. Visserligen har, anför motionärerna, medicinalstyrelsen

planerat en organisation med distriktsgymnaster, men denna organisation

har inte kunnat förverkligas. Efter att ha framhållit, att man bör

söka sig fram efter andra vägar, då det gäller att lösa förevarande bristsituation,

fortsätter motionärerna:

Sedan några år tillbaka anordnar sålunda enskilda organisationer instruktionskurser

för mödrar till spastiska barn. Bl. a. har De vanföras riksförbund

genomfört sådana kurser vid förbundets barnkoloni i Vejbystrand. Föräldrarna

instrueras vid dessa av läkare och sjukgymnaster i viss behandling,

som sedan föräldrarna fortlöpande lämnar sina barn i hemmet. I en del fall

kan det tänkas att någon av föräldrarna icke är den lämpligaste att ge behandlingen

utan att denna på bättre sätt utföres av en icke familjemedlem.

När vederbörande vanför lämnar familjemiljön blir det ofta nödvändigt, i

fall där sjukgymnast eller motsvarande icke finnes på orten, att behandlingen

lämnas av utomstående person, vilken instruerats i den för vederbörande

lämpliga rörelsebehandlingen. Man kan därvid icke räkna med att

en utomstående person gratis skall utföra regelbundet återkommande behandling.

För närvarande finns ingen möjlighet att få kostnaden för sådan

behandlingshjälp täckt genom sjukkassan. Den vanföre får därför i regel

själv betala behandlingen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1960

3

Motionärerna påpekar vidare, att de invalidiserades möjligheter att resa

till sjukgymnast ofta är mycket små, liksom sjukgymnasts möjligheter att

företa resor till dem som önskar behandling. De anför därefter:

Vid sidan av den dispens, som riksförsäkringsanstalten lämnar till person

med sjukgymnastisk utbildning, anser vi därför att anstalten skulle

få meddela en speciell dispens avseende begränsade, i varje fall angivna

behandlingar. Som villkor för meddelande av dispens bör uppställas, att behandling

av legitimerad sjukgymnast eller av person upptagen i förteckningen

inte går att få på orten. Den person som skall utföra behandlingen

skall också av läkare och legitimerad sjukgymnast ha förklarats lämplig

att ge ifrågavarande behandlingar. För att förhindra missbruk av ersättningsbestämmelserna

bör medgivandet endast omfatta behandling av en

viss eller vissa personer. Det kan också ifrågasättas om inte dispensen skulle

göras tidsbegränsad och att riksförsäkringsanstalten sålunda efter viss, icke

alltför lång tid skall pröva om förutsättningar fortfarande är för handen

för meddelande av dispens i det speciella fallet. För att skapa garantier för

att behandlingen verkligen utföres på ett riktigt sätt bör den fortlöpande

kontrolleras av läkare och legitimerad sjukgymnast.

Tidigare behandling av frågan

Vid 1959 års riksdag framställdes i motionerna 1:166 och 11:217 samma

yrkande som i förevarande motioner.

Ärendet behandlades av andra lagutskottet, som därvid erhöll remissyttranden

från följande myndigheter och organisationer, nämligen kungl. medicinalstyrelsen,

riksförsäkringsanstalten, De vanföras riksförbund, Kvinnliga

legitimerade sjukgymnasters riksförbund, RF A-sjukgymnasternas riksförbund

(sammanslutning av personer som upptagits i den förutnämnda

av riksförsäkringsanstalten fastställda förteckningen), Riksföreningen mot

polio, Riksföreningen mot reumatism, Svenska sjukkasseförbundet, Svenska

vanförevårdens centralkommitté och Sveriges föräldraföreningar för cp-barn.

Motionsyrkandet tillstyrktes av De vanföras riksförbund, Riksföreningen

mot polio och Riksföreningen mot reumatism. Medicinalstyrelsen ställde sig

kritisk till motionärernas förslag. Svenska vanförevårdens centralkommitté,

som hälsade med största tillfredsställelse att uppmärksamheten fästs vid

förevarande problem, ansåg sig icke kunna tillstyrka den föreslagna vägen

att komma till rätta med dessa. Övriga remissinstanser avstyrkte motionärernas

förslag.

De vanföras riksförbund (DVR) pekade på den stora bristen på sjukgymnaster,

särskilt på landsbygden, och svårigheterna på grund därav för de

invalidiserade att erhålla effektiv behandling. Förbundet framhöll, att det

är vanligt att l. ex. föräldrar till invalidiserade barn instrueras av läkare eller

sjukgymnast i viss behandling. Denna fortlöper sedan under kontroll av

specialister, varvid nya instruktioner lämnas när behandlingsschemat bör

ändras. Vidare kan det enligt förbundet för vuxna vanföra vara nödvän
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 dr 1960

digt att i de fall sjukgymnast eller godkänd sjukgymnastutbildad icke är

tillgänglig på orten få hjälp av annan för behandlingen lämplig person. Man

kan, framhöll förbundet, därvid icke räkna med att en utomstående person

gratis skall utföra en regelbundet återkommande behandling. Den vanföre

kan i regel icke betala en sådan behandling. Avslutningsvis anförde förbundet:
Även

om de fall det här är fråga om inte till antalet är så stort finner

DVR i likhet med motionärerna det ur rättvise- och social synpunkt ytterst

önskvärt att dispens kan givas så att möjlighet öppnas för sjukkassorna

att utge ersättning för kostnader för sjukgymnastik behandling även i de

fall där behandlingen icke lämnas av läkare, legitimerad sjukgymnast eller

av riksförsäkringsanstalten godkänd person. Därvid förutsättes att behandlingen

sker under kontroll av läkare eller sjukgymnast. Dispensen bör enligt

förbundets mening lämnas med den restriktivitet som anges i motionen och

efter utredning av specialist.

Riksföreningen mot polio anförde liknande synpunkter.

Riksföreningen mot reumatism yttrade bl. a.:

Det är givet, att den person, som utför sjukgymnastisk behandling, bör

vara kompetent och lämplig att ge vederbörande behandling. Det synes emellertid

som om man, utan att eftersätta berättigade krav på skicklighet och

kunnighet, skulle kunna i större utsträckning än nu sker upptaga examinerade

sjukgymnaster på riksförsäkringsanstaltens s. k. behörighetslista samt

giva vissa sjukgymnaster med utbildning av motvarande grad dispens för

meddelande av viss behandling som de praktiskt blivit väl förtrogna med.

I sådana fall bör samma restitutionsgrunder för ersättning från sjukkassa

tillämpas.

För de sjuka — styrelsen för Riksföreningen mot reumatism tänker härvid

främst på de långvarigt ledgångsreumatiskt sjuka, vilka för sin arbetsförmåga

och motarbetande av invaliditet är i hög grad beroende av sjukgymnastisk

behandling, vilken under nuvarande förhållanden i stor utsträckning

icke kan erhållas — skulle en sådan reform vara av stor betydelse.

Medicinalstyrelsen anförde i sitt yttrande:

Medicinalstyrelsen är för sin del icke övertygad om lämpligheten att införa

en dispensmöjlighet på sätt som motionärerna föreslagit. I all synnerhet

finner styrelsen, att behandlingen av den grupp sjuka — spastiskt sjuka

och polioskadade — som av motionärerna åberopats i särskilt hög grad

kräver full kompetens hos den behandlande gymnasten. Särskilt gäller detta

spastikerna och de relativt nyblivna paresfallen vid polio. Styrelsen hyser

även allvarliga farhågor för att den tillämnade kontrollen skulle bli ytterst

svår att genomföra i praktiken.

Liknande synpunkter anfördes av Kvinnliga legitimerade sjukgymnasters

riksförbund och av RFA-sjukgymnasternas riksförbund.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1960

5

Synpunkten att behandlingen av spastiskt sjuka kräver speciella insikter

hos den behandlande underströks starkt av Sveriges föräldraföreningar för

cp-barn.

Riksförsäkringsanstalten lämnade i sitt yttrande en redogörelse för de

krav på utbildning och praktik, som anstalten uppställer för att intaga person

i anstaltens förutnämnda förteckning, samt fortsatte:

De personer, beträffande vilka i motionen åsyftad dispens skulle meddelas,

uppfylla icke nyssnämnda krav på utbildning och praktik. Icke heller

kan den av motionärerna avsedda »behandlingen» anses utgöra sådan

behandling, som avses i 18 § sjukförsäkringslagen, utan torde närmast vara

att jämställa med sådan vård, som normalt meddelas av den sjukes anhöriga

eller av sjuksköterska eller annan särskilt anställd vårdare eller vårdarinna.

Med hänsyn härtill och då någon ändring av nyssnämnda lagrum

i syfte att möjliggöra ersättning vid vård av nu angivet slag icke synes böra

ifrågakomma, avstyrker Riksförsäkringsanstalten bestämt, att sådan utredning

företages, varom motionärerna hemställt.

Svenska sjukkasseförbundet framhöll, att ett genomgående drag i sjukförsäkringslagstiftningen

är, att den vård som ersättes skall vara av viss

garanterad kvalitet. Förbundet anförde därefter:

Ett tillmötesgående av det i motionerna framförda förslaget skulle innebära

att de hittillsvarande kraven på kvalitet åsidosattes inom ett viktigt

område. Den snedvridning som härigenom skulle uppstå och det orättvisa

förhållande som skulle inträda kan enklast belysas med att påpeka att i fråga

om sjukgymnastik behandling allmän sjukkassa skulle förpliktas utgiva

ersättning i fall, där behandlingen meddelats av person, som saknar utbildning

inom facket, under det att kassa samtidigt är förhindrad utgiva ersättning

för den förhållandevis kvalitativa läkarvård, som ofta meddelas

av distriktssjuksköterskorna.

Svenska vanförevårdens centralkommitté ifrågasatte huruvida inte standarden

på den sjukgymnastiska behandlingen skulle lida skada av en ytterligare

uppmjukning av uppställda krav. Även om ordination komme att ske av

läkare, skulle denne ofta ej vara i stånd att i detalj föreskriva, hur behandlingen

skulle genomföras, utan skulle överlåta detta till sjukgymnasten. Kommittén

ansåg, att de i motionerna påtalade svårigheterna borde lösas genom

ökning av utbildningskapaciteten av sjukgymnaster. Vidare framhöll kommittén,

att det borde övervägas att införa möjligheter för sjukkassa att utge

ersättning för resor till och från sjukgymnastisk behandling.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 21

motionsförslaget. Till motivering anförde utskottet:

Som vitsordats från flera håll, råder för närvarande brist på legitimerade

sjukgymnaster. Denna brist torde endast i ringa mån läckas av de ca 100

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1960

icke legitimerade sjukgymnaster, som upptagits i riksförsäkringsanstaltens

förteckning. Dessa förhållanden gör att många sjuka, särskilt på landsbygden,

har svårt att få ersättningsgrundande sjukgymnastisk behandling. Det

är därför enligt utskottets mening angeläget att förbättra de sjukas möjligheter

till sådan behandling.

Allmän enighet torde råda om den i sjukförsäkringslagen gällande principen,

att behandling skall vara av betryggande kvalitet för att kunna ersättas

av sjukkassa. I fråga om sjukgymnastisk behandling kommer principen

till synes i kravet på att den behandlande skall vara antingen legitimerad

läkare, legitimerad sjukgymnast eller sjukgymnast, som upptagits i riksförsäkringsanstaltens

förteckning.

Av flera remissyttranden framgår, att osakkunnig sjukgymnastisk behandling

kan innebära risk för försämring av patientens tillstånd. Motionärernas

förslag att behandlingen alltid skulle stå under fortlöpande kontroll

av läkare synes utskottet inte utgöra tillräcklig garanti mot denna

risk. Läkarnas möjligheter till effektiv sådan kontroll är nämligen synnerligen

varierande.

Avslutningsvis yttrade utskottet följande:

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang framhålla, att vissa lättnader

i bristen på legitimerade sjukgymnaster torde komma att bli resultatet

av statsmakternas beslut vid 1957 års riksdag om utbyggnad av utbildningsanstalterna

för sjukgymnaster. Bristsituationen torde dock komma att bestå

under flera år. Under sådana förhållanden är det önskvärt att allmänheten

i största möjliga utsträckning kan få ersättningsgrundande behandling även

hos andra än legitimerade sjukgymnaster. Detta får dock inte innebära, att

kraven på betryggande kunnighet hos den behandlande eftersättes.

Utskottet

Ersättning från sjukkassa för sjukgymnastisk behandling och vissa därmed

jämförliga behandlingsformer kan utgå endast under förutsättning att

behandlingen utförts av läkare, legitimerad sjukgymnast eller sjukgymnast

som upptagits i en av riksförsäkringsanstalten fastställd förteckning. I föreliggande

motioner begäres utredning, syftande till att efter särskild dispens

från riksförsäkringsanstalten ersättning skall kunna utgå jämväl när behandlingen

utförts av annan person. Dispens skulle avse behandling av viss

eller vissa personer och lämnas endast för behandling på ort, där legitimerad

sjukgymnast eller i förteckningen upptagen sjukgymnast inte finns att tillgå.

Vidare tänker sig motionärerna såsom förutsättning för dispens, att

den person, som skulle utföra behandlingen, av läkare och legitimerad sjukgymnast

förklarats lämplig därtill samt att verksamheten fortlöpande skulle

kontrolleras av läkare och legitimerad sjukgymnast.

Riksdagen behandlade i fjol motioner av i huvudsak samma innebörd.

Därvid avslogs motionerna i enlighet med vad andra lagutskottet hemställt.

I sitt utlåtande anförde utskottet, att allmän enighet torde råda om den i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 år 1960

7

sjukförsäkringslagen gällande principen, att behandling skall vara av betryggande

kvalitet för att kunna ersättas av sjukkassa samt att osakkunnig

sjukgymnastisk behandling kan innebära risk för försämring av patientens

tillstånd. Vidare uttalade utskottet, att motionärernas förslag afl behandlingen

skulle fortlöpande kontrolleras av läkare inte syntes innebära

tillräckliga garantier mot nämnda risk, eftersom läkarnas möjligheter till

effektiv kontroll var synnerligen varierande. Utskottet framhöll avslutningsvis,

att vissa lättnader i bristen på legitimerade sjukgymnaster kunde väntas

såsom följd av den beslutade utbyggnaden av utbildningsanstalterna för

sjukgymnaster.

De av utskottet sålunda anförda skälen synes alltjämt bärande. Visserligen

har i årets motioner förordats att ifrågavarande behandlingar skulle stå

under kontroll inte blott av läkare utan även av legitimerad sjukgymnast,

men detta bör inte leda till ett annat ställningstagande, eftersom sjukgymnasternas

kontrollmöjligheter inte torde vara större än läkarnas. För övrigt

skulle den i motionerna föreslagna ordningen tillämpas endast i sådana

orter där legitimerad sjukgymnast inte finns att tillgå.

Utskottet vill dessutom tillägga, att ett genomförande av motionärernas

förslag skulle medföra egendomliga konsekvenser. Vissa behandlingsformer

skulle sålunda kunna bli ersättningsgrundande, även om de utföres av okvalificerad

eller i ringa grad kvalificerad personal. Andra behandlingar, som

kräver kvalificerad personal, t. ex. sådana som utföres av distriktssköterskor,

skulle däremot fortfarande inte grunda ersättningsrätt.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:311 och 11:387, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Sunne, fru Carlqvist,

fru Svenson, fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson och Kaijser;

från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fröken Wetterström, fröken

Höjer, herr Fredriksson, fru Eriksson i Ängelholm, herr Gustavsson i

Alvesta, fru Svensson* och herr Svensson i Kungälv*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 10 dr 1960

Reservation

av fru Eriksson i Ängelholm och fru Svensson, vilka ansett,

a) att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

Ersättning från---(= utskottet)---legitimerad sjukgymnast.

Antalet legitimerade sjukgymnaster och sjukgymnaster, som upptagits i

riksförsäkringsanstaltens förteckning, är begränsat, något som medfört att

det särskilt på landsbygden ofta är svårt att få behandling av sådan sjukgymnast.

På grund härav är många sjuka och invalidiserade tvungna att på

annat sätt söka tillgodose behovet av sjukgymnastik och liknande behandling.

I många fall har därvid andra sjukgymnaster anlitats, i andra fall har

behandlingen lämnats av någon annan, som erhållit instruktioner av läkare

eller legitimerad sjukgymnast. Det har visat sig, att även då behovet av behandling

tillgodosetts på nu nämnda sätt, behandlingen i regel varit av utomordentligt

värde; i många fall har den varit en förutsättning för att den sjuke

eller invalidiserade över huvud skulle kunna utföra något arbete. Emellertid

är sjukkassorna, såsom förut framhållits, förhindrade att utge ersättning

i dessa fall. Då man inte kan förutsätta att utomstående personer skall utföra

behandling utan ersättning, blir därför sjukdomen och invaliditeten

ofta särskilt ekonomiskt betungande.

Enligt utskottets mening är det inte rimligt, att sjuka och invalidiserade

människor får särskilt dryga kostnader för sjukgymnastiska och liknande

behandlingar av den anledningen att legitimerad sjukgymnast eller sjukgymnast,

som upptagits i riksförsäkringsanstaltens förteckning, inte finns att

tillgå. Alla möjligheter att vidga ersättningsrätten, utan att kraven på godtagbar

kvalitet hos behandlingen eftersättes, bör därför tillvaratagas. Härvid

synes den av motionärerna anvisade vägen med dispenser från riksförsäkringsanstalten

för särskilda fall lämplig. Enligt utskottets uppfattning

bör det vara en förutsättning för ersättning, att behandlingen stått under

överinseende av läkare och legitimerad sjukgymnast. Huru de närmare bestämmelserna

om förutsättningarna för ersättningsrätt bör utformas, anser

dock utskottet i likhet med motionärerna böra närmare utredas.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 311 och II: 387

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning,

syftande till sådan ändring i gällande bestämmelser

att riksförsäkringsanstalten skall kunna medge dispens

för sjukkassa att utge ersättning för sjukgymnastisk eller

därmed jämförlig behandling, även om behandlingen inte

utförts av läkare, legitimerad sjukgymnast eller person, som

är upptagen i en av riksförsäkringsanstalten fastställd förteckning

över personer med sjukgymnastisk utbildning.

Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.