Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadga angående enskilda sjukhem m. m.
1960-03-29 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1960:17, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadga angående enskilda sjukhem m. m.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
1
Nr 17
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till stadga angående enskilda sjukhem m. m.
Genom en den 5 februari 1960 dagtecknad proposition, nr 63, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden, anhållit om riksdagens yttrande över följande
Förslag
till
Stadga
angående enskilda sjukhem m. in.
Inledande bestämmelser
1 §•
1 mom. Med enskilt sjukhem förstås av annan än staten, kommun eller
landstingskommun driven anstalt med minst tre vårdplatser för beredande
av sluten vård för sjukdom, skada eller kroppsfel eller i samband med
barnsbörd.
2 mom. Denna stadga äger icke tillämpning beträffande
1) sådan vård för psykiskt efterblivna, varom är särskilt stadgat;
2) sådan vård för vanföra och epileptiker, till vilken statsbidrag utgår;
3) kontrollerad familjevård eller annan jämförlig vård;
4) sanatorier, som drivas av Konung Oscar II:s jubileumsfond;
5) anstalter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet;
6) anstalt för vård huvudsakligen av späda barn och deras mödrar
(mödrahem); eller
7) annan i 1 mom. avsedd anstalt i den mån Kungl. Maj:t förordnar att
den skall vara undantagen från stadgans tillämpning.
3 mom. Har enskilt sjukhem inrättats med bidrag av statsmedel eller
utgår statsbidrag till dess drift, skola föreskrifterna i denna stadga äga
tillämpning allenast i den mån de icke strida mot de för bidragets åtnjutande
gällande bestämmelserna.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 17
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
Tillsyn
2 §•
Högsta tillsynen över enskilda sjukhem utövas av medicinalstyrelsen.
Närmast under medicinalstyrelsen utövas tillsynen av förste provinsialläkaren
eller med honom likställd förste stadsläkare. Beträffande sjukhem,
avsett för vård huvudsakligen av psykiskt sjuka eller psykiskt efterblivna,
ankommer dock tillsynen i annat än hygieniskt hänseende på hjälpverksamhetsläkaren
vid det mentalsjukhus, inom vars upptagningsområde
hemmet är beläget, därest sådan läkare finnes. Medicinalstyrelsen äger föreskriva
att visst sjukhem ej skall stå under tillsyn av läkare som nu sagts
ävensom förordna annan läkare att utöva tillsynen.
Angående den tillsyn, som tillkommer överinspektören för mentalsjukvården
i riket och överinspektören för vården av psykiskt efterblivna, är
stadgat i instruktionerna för dem.
3 §.
Läkare, som utövar tillsyn enligt 2 § andra stycket (tillsynsläkare), äger
förordna, att på enskilt sjukhem intagen person, vilken icke lämpligen kan
vårdas där eller som väsentligt försvårar vården av andra intagna, skall
skiljas från hemmet.
Anordnande av enskilt sjukhem m. m.
4 §•
Enskilt sjukhem må ej drivas utan tillstånd av medicinalstyrelsen.
Ansökan om tillstånd skall göras i god tid innan verksamheten avses
taga sin början och åtföljas av:
1) uppgift å de kategorier av vårdbehövande, för vilka hemmet avses;
2) de handlingar, som sökanden vill åberopa för att styrka, att den som
avses att vara föreståndare är lämplig härför, och om annan än sökanden
skall vara föreståndare skriftligt åtagande av denne;
3) ritningar eller andra handlingar, utvisande hemmets benämning och
belägenhet, antalet vårdplatser, de i hemmet ingående lokalerna, dessas
storlek och inredning samt anordningar till skydd mot eldfara;
4) uppgift i vad mån läkarverksamhet på hemmet skall utövas av annan
än den som enligt 8 § skall hava inseende över vården av de intagna;
5) uppgift å vilken vårdpersonal, som avses att anställas, och dennas utbildning;
samt
6) om sökanden är bolag, förening eller stiftelse, ett exemplar av gällande
bolagsordning eller stadgar jämte uppgift å den som äger att tala
och svara för sökanden.
Om meddelat tillstånd skall medicinalstyrelsen utfärda skriftligt bevis,
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
utvisande vem som skall driva hemmet och vem som skall vara föreståndare
ävensom hemmets benämning och belägenhet, de kategorier av vårdbehövande,
för vilka det är godkänt, samt det högsta antal personer som
samtidigt må vårdas där. Avskrift av beviset skall tillställas tillsynsläkaren.
5 §.
Vill den som driver enskilt sjukhem flytta eller utvidga hemmet, byta
föreståndare eller eljest vidtaga större ändring beträffande hemmet eller
dess verksamhet, eller skall annan övertaga driften, skall tillstånd därtill
sökas, och gäller i sådant fall i tillämpliga delar vad i 4 § stadgas.
6 §.
Ombesörjes icke vården å enskilt sjukhem på tillfredsställande sätt eller
föreligger annat uppenbart missförhållande och sker ej rättelse, äger medicinalstyrelsen
återkalla tillståndet. Beslut om återkallelse går omedelbart
i verkställighet, om ej annat förordnas.
7 §.
Nedlägges enskilt sjukhem, skall den som drivit hemmet inom en månad
göra anmälan om nedläggelsen till medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren.
Föreståndare, läkare och annan personal
8 §•
1 mom. Enskilt sjukhem skall förestås av därför lämplig person.
Vid varje enskilt sjukhem skall vården av de intagna stå under inseende
av en läkare (anstaltsläkare). Medicinalstyrelsen äger, om särskilda omständigheter
påkalla det, medgiva undantag från skyldigheten att hava anstaltsläkare.
Härutöver skola vara anställda läkare och annan personal i den omfattning
verksamheten kräver.
2 mom. Medicinalstyrelsen äger bestämma, vilka behörighetskrav läkare
vid enskilt sjukhem skall uppfylla utöver behörighet att utöva läkarkonsten,
så ock meddela instruktion för anstaltsläkare.
9 §.
Innan verksamheten å enskilt sjukhem tager sin början, åligger det den
som skall driva hemmet att tillställa medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren
skriftligt åtagande av den som antagits till anstaltsläkare.
Sker ombyte av anstaltsläkare, skall föreståndaren ofördröjligen tillställa
medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren skriftligt åtagande av den tillträdande
anstaltsläkaren.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
10 §.
Föreståndare åligger:
1) att, om det ej uppdragits åt anstaltsläkaren eller annan läkare att
ombesörja intagning av vårdsökande, besluta om intagning efter samråd
med anstaltsläkaren;
2) att enligt föreskrifter, som meddelas av medicinalstyrelsen, föra liggare
över de å hemmet vårdade;
3) att tillse, att tvångsåtgärd icke vidtages mot intagen person i annat fall
än då det oundgängligen erfordras till skydd för person eller egendom, att
såvitt möjligt samråda med anstaltsläkaren innan sådan åtgärd vidtages
samt att, om dylikt samråd ej ägt rum, ofördröjligen underrätta anstalt»- läkaren om vidtagen åtgärd;
4) att tillse, att föreskriven anmälan avlämnas till polismyndighet, då utlänning
intages å sjukhemmet och utskrives därifrån; samt
5) att årligen före utgången av mars månad till medicinalstyrelsen och
tillsynsläkaren lämna de uppgifter rörande hemmets verksamhet under
nästföregående kalenderår, som medicinalstyrelsen föreskriver.
11 §•
Anstaltsläkare åligger:
1) att bestrida läkarvården vid sjukhemmet, i den mån ej annan läkarpersonal
fullgör sådan uppgift;
2) att tillse, att av medicinalstyrelsen föreskriven sjuk journal vederbörligen
föres;
3) att tillse, att å sjukhemmet icke vårdas andra personer än sådana, för
vilka hemmet är godkänt, och som lämpligen kunna erhålla vård där;
4) att öva tillsyn över hygienen och vårdanordningarna;
5) att, om någon i samband med behandling å sjukhemmet åsamkats
skada eller sjukdom av allvarlig beskaffenhet eller anledning föreligger att
befara att sådan skada eller sjukdom senare kommer alt uppstå på grund
av behandlingen, ofördröjligen anmäla förhållandet till medicinalstyrelsen
och polismyndigheten i orten, dock att sådan anmälan ej erfordras, om
det är uppenbart att vårdslöshet eller försummelse icke förelegat vid behandlingen;
samt
6) att, om vid inträffat dödsfall behov av rättsmedicinsk obduktion kan
antagas föreligga, ofördröjligen anmäla detta till polismyndigheten i orten.
Enskild sjukvårdsverksamhet utom sjukhem
12 §.
För sådan enskild sjukvård, som icke meddelas vid sjukhem men likväl
innefattar yrkesmässigt mottagande av vårdbehövande för vård som i 1 §
1 mom. sägs, skall, om ej Kungl. Maj :t förordnar annat eller vården bedrives
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 ur 1960
5
enligt avtal med sjukvårdsstyrelse i landstingskommun eller stad som ej
tillhör landstingskommun, vad som stadgas i 2—7 och 10 §§ äga motsvarande
tillämpning, och skall därvid vad i 4 och 10 §§ sägs om föreståndare
gälla den som driver verksamheten.
Straffbestämmelser
13 §.
Driver någon enskilt sjukhem eller sådan verksamhet som avses i 12 §
utan att innehava tillstånd eller driver någon sjukhem utan att för hemmet
finnes föreståndare eller anstaltsläkare, då sådan skall finnas, eller
vidtages åtgärd i strid mot 5 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.
Försummar någon att iakttaga vad som åligger honom enligt 7, 9, 10
eller 11 §, straffes, om ej försummelsen eljest är belagd med straff, med
dagsböter.
Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1960.
Genom stadgan upphävas
stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem,
3, 4, 5 och 6 kap. stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården
i riket samt
kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1046) angående tillämpning å
enskilda, för vård av tuberkulossjuka avsedda anstalter av vissa bestämmelser
om sanatorier och tuberkulossjukstugor.
Är vid denna stadgas ikraftträdande särskilt av Kungl. Maj:t utfärdat
reglemente gällande för sjukvårdsanstalt, som avses i stadgan, skall denna
icke gälla utan reglementet fortfarande äga tillämpning, i den mån ej Kungl.
Maj:t förordnar annat.
Beträffande sådant vid stadgans ikraftträdande befintligt enskilt sjukhem,
varå bestämmelserna i stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) eller stadgan
den 19 september 1929 (nr 328) icke ägt tillämpning och ej heller gällt
särskilda för hemmet av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser, skall vad i
4 § föreskrivits om tillstånd icke gälla. Dock åligger det den, som driver
hemmet, vid det i 13 § andra stycket stadgade ansvaret att före utgången av
år 1960 till medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren göra anmälan om verksamheten,
innefattande uppgifter i de hänseenden som i 4 § sista stycket
sägs, och därvid tillika översända skriftliga åtaganden av dem, som antagits
att vara föreståndare och anstaltsläkare.
Ej heller erfordras tillstånd enligt 4 § beträffande annat vid stadgans
ikraftträdande befintligt enskilt sjukhem, som har mindre än sex vård
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
platser, eller sådan vid nämnda tidpunkt bedriven verksamhet, som avses i
12 §, därest anmälan om hemmets inrättande eller verksamhetens påbörjande
gjorts i enlighet med bestämmelserna i 2 § tredje stycket stadgan
den 29 maj 1931 (nr 172) eller 125 § stadgan den 19 september 1929 (nr
328). Dock åligger det den, som driver här avsett sjukhem, vid det i 13 §
andra stycket stadgade ansvaret att före utgången av år 1960 till medicinalstyrelsen
och tillsynsläkaren översända åtaganden av dem, som antagits
att vara föreståndare och anstaltsläkare.
Ombesörjes icke vård, som avses i de båda närmast föregående styckena,
på tillfredsställande sätt eller föreligger annat uppenbart missförhållande
beträffande sådan vård och sker ej rättelse, äger medicinalstyrelsen förbjuda
den som driver verksamheten att fortsätta därmed. Bryter någon mot dylikt
förbud, straffes som i 13 § första stycket sägs.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen begäres riksdagens yttrande över ett förslag till stadga
angående enskilda sjukhem m. m., som är avsedd att ersätta dels nu gällande
stadga den 29 maj 1931 angående enskilda sjukhem och förlossningshem,
dels ock vissa bestämmelser i sinnessjukvårdsstadgan den 19 september
1929.
Bestämmelserna i den nya stadgan är i huvudsak lika för hela det avsedda
vårdområdet; skillnad göres icke mellan vård av kroppssjuka och psykiskt
sjuka. Däremot skiljer stadgan mellan vård å enskilt sjukhem — under
vilken benämning alla slag av enskilda sjukvårdsanstalter med minst
tre vårdplatser sammanfattas — och annan enskild sjukvårdsverksamhet.
För drivande av sjukhem och utövande av annan yrkesmässig sjukvård skall
fordras tillstånd av medicinalstyrelsen, som också skall vara högsta
tillsynsmyndighet. Vid sjukhem skall finnas föreståndare och anstaltsläkare.
Den nya stadgan föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1960.
Inledning
Genom proposition nr 19 framlades för 1959 års riksdag ett förslag till
sjukhuslag m. m., väsentligen grundat på ett av sjukhuslagstiftningskommittén
utarbetat betänkande. Förslaget godtogs av riksdagen. Sjukhuslag
utfärdades sedermera av Kungl. Maj:t den 17 april 1959 (SFS nr 112). Med
stöd av sjukhuslagen har Kungl. Maj:t den 29 oktober 1959 utfärdat sjukhusstadga
(SFS nr 494).
Sjukhuslagstiftningskommittén har vidare i december 1957 avgivit ett
betänkande, innefattande utredning och förslag angående sjukvårdsanstalter,
som drives av enskilda (stencilerat).
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
över sistnämnda förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av följande
myndigheter och sammanslutningar m. fl., nämligen medicinalstyrelsen —
efter hörande av hjälpverksamhetsöverläkare och överläkare vid 20 statliga
sinnessjukhus — socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, överståthållarämbetet
— efter hörande av stadskollegiet, sjukhusdirektionen och förste
stadsläkaren i Stockholm — länsstyrelsen i Stockholms län — efter hörande
av förste provinsialläkaren och landstingets förvaltningsutskott — länsstyrelserna
i Jönköpings och Kronobergs län — båda efter hörande av
vederbörande förste provinsialläkare — länsstyrelsen i Malmöhus län —
efter hörande av förste provinsialläkaren, hjälpverksamhetsöverläkarna vid
två sinnessjukhus, landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse samt hälsovårdsnämnderna
i Malmö och Hälsingborg — länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län — efter hörande av förste provinsialläkaren i länet och förste
stadsläkaren i Göteborg — svenska kyrkans diakonistyrelse, kommittén
för översyn av hälso- och sjukvården i riket, Sveriges läkarförbund, svenska
landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund, svenska sjukkasseförbundet, förste provinsialläkarnes förening,
svenska socialvårdsförbundet, direktionen över allmänna barnbördshuset
i Stockholm, överstyrelsen för svenska röda korset, styrelsen för Kronprinsessan
Lovisas vårdanstalt för sjuka barn samt styrelserna för svenska
diakonissällskapet, barnsjukhuset Samariten, Sophiahemmet, Hultafors sanatorium,
Göteborgs sjukhem och betaniastiftelsen i Sverige.
Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till den redogörelse
härför som finnes intagen i propositionen s. 24—35.
Gällande bestämmelser
Beträffande innehållet i gällande rätt får utskottet hänvisa till den redogörelse
härför som finnes intagen i propositionen s. 8—14.
Departementschefen
Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har anfört:
»Den föregående år antagna nya sjukhuslagen och den i anslutning därtill
utfärdade nya sjukhusstadgan, vilka författningar trädde i kraft vid årsskiftet,
har för det kommunala sjukhusväsendets del inneburit väsentliga
förbättringar i förhållande till den gamla sjukhuslagstiftningen. Lagstiftningen
har först och främst anpassats efter den utveckling som ägt rum
på området. Vidare har en koncentration och förenkling skett genom att
bestämmelserna för sjukhus i landstingskommuner och landstingsfria städer
samt för olika vårdgrenar så långt möjligt gjorts enhetliga och genom
att de tidigare på ett tiotal olika författningar spridda bestämmelserna i
huvudsak kunnat samlas i sjukhuslagen och sjukhusstadgan.
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
I den nya sjukhuslagen har avgränsningen av lagens tillämplighetsområde
skett på annat sätt än i den gamla. Medan sjukhuslagen tidigare avsåg
sjukhus, för vars driftkostnad landsting eller kommun svarar i sista hand
helt eller delvis, är den nya lagen omedelbart tillämplig blott på sjukhus,
för vilket landsting eller kommun har det juridiska ansvaret. Utanför sjukhuslagen
faller statliga och enskilda sjukvårdsanstalter. Bestämningen av
tillämplighetsområdet för de regler, som gäller för dessa sjukvårdsanstalter,
måste tydligtvis anpassas efter vad sjukhuslagen innehåller i berörda
avseende.
Sjukhuslagstiftningskommitténs förslag till ny stadga för enskilda sjukhem
innefattar en sådan anpassning, såvitt avser enskilda sjukvårds- och
förlossningsanstalter. I förslaget har vidare, liksom i den nya lagstiftningen
för kommunala sjukhus, gemensamma regler så långt möjligt givits för
olika vårdområden och olika slag av sjukvårdsanstalter. Av särskild betydelse
är därvid, att också vården av psykiskt sjuka inordnats under den
nya sjukhemsstadgan, vilken alltså även ersätter bestämmelserna om enskild
vård i sinnessjukvårdsstadgan. Därutöver innebär förslaget i vissa
avseenden en skärpning av kontrollen över enskild sjukvårdsverksamhet.
Kommitténs förslag, som i sina huvuddrag så gott som enhälligt godtagits
av remissinstanserna, innefattar enligt min mening värdefulla förbättringar,
och genomförandet av förslaget utgör ett betydelsefullt led i
reformarbetet på sjukhusväsendets område. Jag förordar därför, att en
ny stadga angående enskilda sjukhem utfärdas i allt väsentligt i överensstämmelse
med kommitténs förslag.
Innehållet i sjukhemsstadgan torde visserligen vara av den art, att Kungl.
Maj :t enligt § 89 regeringsformen äger att ensam besluta om utfärdandet
av stadgan. 1931 års sjukhemsstadga tillkom emellertid efter riksdagens
hörande. Med hänsyn härtill och till att stadgan otvivelaktigt innebär visst
ingrepp i näringsfriheten — ett ingrepp som blir något större enligt den
nya stadgan — anser jag det mest förenligt med de riktlinjer, som i samnand
med ändring i regeringsformen 1948 drogs upp för riksdagens
medverkan i lagstiftning av ifrågavarande slag, att riksdagens yttrande
inhämtas över huvudgrunderna i stadgeförslaget. I fortsättningen
kommer jag att uteslutande uppehålla mig vid dessa huvudgrunder och
går inte in på detaljbestämmelserna i förslaget. Vid framdeles uppkommande
behov att ändra stadgan torde riksdagens yttrande böra inhämtas
endast då fråga är om ändring, som berör huvudgrunderna.
I enlighet med vad jag tidigare anfört bör sjuk hemsstadgans
tillämplighet avgränsas så, att stadgan kommer att avse den sjukvård,
som bedrives av annan än staten, kommun eller landstingskommun,
och vid bedömandet av vem som bedriver viss verksamhet bör den juridiska
ansvarigheten för verksamheten vara avgörande. Från författningsregleringen
hör, liksom för närvarande, vara undantagen vård, som lämnas
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 är 1960
på polikliniker och liknande inrättningar, där de sjuka inte ligger kvar.
Den reglerade verksamheten bör alltså i princip avse sluten vård. Vid större
enskilda sjukvårdsanstalter, vilka är avsedda för sluten vård, torde emellertid
även kunna meddelas öppen vård. I den mån så sker, skall givetvis
också denna del av verksamheten anses omfattad av den nya stadgans bestämmelser.
Föreskrifterna för den enskilda sjukvårdsverksamheten torde i princip
böra täcka samma vårdområden som den kommunala sjukhuslagstiftningen.
Denna senare omfattar vård för »sjukdom, skada, kroppsfel och
barnsbörd» samt inbegriper såväl kroppssjukvård som psykisk vård.
Från den nya stadgans tillämplighet bör i enlighet med sjukhuslagstiftningskommitténs
förslag undantagas sådan vård för psykiskt efterblivna,
varom är särskilt stadgat, vård för vanföra och epileptiker, till vilken
statsbidrag utgår, kontrollerad familjevård, sanatorier som drivs av Oscar
II:s jubileumsfond, pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter och mödrahemmen.
I den mån enskild i annat fall än i den kontrollerade familjevården
mottager vårdbehövande enligt avtal med sjukvårdsstyrelse i landstingskommun
eller landstingsfri stad, bör även denna vård vara undantagen från
den nya sjukhemsstadgans tillämplighet.
Bland de enskilda sjukvårdsanstalter, som kommittén redovisar, ingår
två enskilda sinnessjukhus. Vad som kännetecknar sådana sjukhus i motsats
till vårdhem för sinnessjuka är, att intagen på sjukhuset kan hållas
kvar där mot sin vilja. Sjukhuslagstiftningskommittén uttalar, att det i
princip inte synes önskvärt, att tillstånd lämnas enskilda personer eller
sammanslutningar att driva sjukhus av sådan karaktär. Detta uttalande
har understrukits av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i
riket. Av remissinstanserna i övrigt har endast styrelsen för betaniastiftelsen
i Sverige gjort invändningar på denna punkt under framhållande
att ett av stiftelsen drivet sinnessjukhus bör få behålla denna sin karaktär.
För egen del ansluter jag mig helt till sjukhuslagstiftningskommitténs uppfattning,
att enskilda icke bör få den makt, som ligger i nämnda retentionsrätt.
Vad beträffar den invändning som gjorts på denna punkt kan vidare
nämnas, att båda de av kommittén redovisade enskilda sinnessjukhusen
numera genom beslut av medicinalstyrelsen på innehavarnas ansökan godkänts
såsom vårdhem för psykiskt sjuka och alltså upphört att vara sinnessjukhus.
I enlighet med det anförda bör särskilda bestämmelser avseende
enskilda sinnessjukhus icke upptagas i den nya författningen.
Inom området för den vård, som regleras av den kommunala sjukhuslagstiftningen
— både den gamla och den nya —• faller bl. a. konvalescentvård.
På grund av vissa uttalanden i förarbetena till 1931 års sjukhemsstadga
har det ansetts oklart, om denna stadga äger tillämpning på konvalescentvård.
Jag vill med anledning härav framhålla, att hem för konvalescentvård
av sådan karaktär att den kan betraktas som sjukvård för
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
framtiden givetvis bör anses omfattad av den föreslagna definitionen på
sjukhem. Då tillstånd till sjukhemsrörelse avseende konvalescentvård hittills
icke torde ha sökts i många fall och ej heller anmälan om rörelsen
ägt rum, skulle den nya stadgan i praktiken komma att innebära en utvidgning
av det kontrollerade vårdområdet.
I vissa remissyttranden framhålles, att det är svårt att draga gränsen
emellan konvalescenthem, som skulle falla under den nya stadgan, och
»vilohem», vilka inte skulle lyda under stadgan men eventuellt falla under
stadgan för hotell- och pensionatrörelse. Vidare har i anslutning till
vissa yttranden av sjukhuslagstiftningskommittén anförts, att den nya
stadgans bestämmelser skulle kunna kringgås, genom att verksamheten
betecknas såsom vilohem. Man har även efterlyst närmare bestämmelser
i stadgan angående den berörda gränsdragningen.
Jag vill för min del uttala, att någon legal definition på konvalescenthem
eller konvalescentvård inte lämpligen bör ges i den nya författningen,
liksom ej heller skett i sjukhuslagen. Konvalescentvård av nyss angivna
karaktär ingår i den vård för sjukdom, skada eller kroppsfel, som avses
i stadgan. Att i vissa fall tvekan kan uppstå, huruvida en anstalt är avsedd
för sådan vård eller ej, skulle säkerligen inte kunna undvikas även om
man gåve en kompletterande definition på konvalescentvård. Till ledning
torde emellertid böra tjäna sjukhuslagstiftningskommitténs uttalande, att
hem, där intagning regelmässigt sker på läkarremiss eller där någon form
av patientbehandling rutinmässigt meddelas, bör föras till sjukvårdssidan.
Någon avgörande betydelse kan däremot inte fästas vid reklamen eller vid
den benämning man ger hemmet. Avgörande måste vara själva verksamhetens
beskaffenhet.
I en del remissyttranden förordas, att en särreglering genomföres för de
större enskilda sjukvårdsanstalterna, vid vilka meddelas kvalificerad sjukvård
av lasarettskaraktär. Några remissinstanser begränsar sig till att föreslå,
att de större anstalterna skall stå uteslutande under medicinalstyrelsens
inspektion och alltså vara undantagna från den tillsyn, som enligt
kommittéförslaget skulle ankomma på de lokala tjänsteläkarna.
För egen del finner jag det inte behövligt eller lämpligt, att i den nya
stadgan intages särbestämmelser för vissa angivna typer av sjukvårdsanstalter.
Stadgan bör i stället utformas så att dess olika bestämmelser
kan tillämpas på anstalter av skilda slag och storlek. Kungl. Maj :t har
enligt sjukhuslagen befogenhet att förordna, att lagens bestämmelser skall
vara helt eller delvis tillämpliga på enskilt sjukhus, till vars driftkostnader
landstingskommun eller landstingsfri stad bidrager. Meddelas sådant
förordnande blir givetvis sjukhemsstadgans tillämpning på sjukhuset i
motsvarande mån upphävd. Möjlighet bör emellertid finnas att i särskilda
fall dispensera från sjukhemsstadgans bestämmelser helt eller delvis, även
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
om inte kommun bidrager till driftkostnaderna. Ett stadgande av denna
innebörd har upptagits i 1 § i författningsförslaget. Särregleringen kan
få formen antingen av ett förordnande att sjukhuslagen och sjukhusstadgan
helt eller delvis skall vara tillämpliga på sjukhuset eller av ett särskilt
reglemente för sjukhuset, vilken sistnämnda ordning framför allt torde bli
aktuell, då sjukhuset upplåtits för medicinsk undervisning. I den mån så
fortfarande erfordras kan med stöd av berörda stadgande särreglering även
ges för enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter.
I likhet med kommittén anser jag, att de enskilda sjukvårdsinrättningarna
i författningen lämpligen bör åsättas den gemensamma b e n ä mningen
sjukhem. Något behov av olika benämningar finns nämligen
inte författningsmässigt sett. Hinder bör däremot inte möta att en större
anstalt i sitt namn intager ordet sjukhus eller att en anstalt för konvalescentvård
benämnes konvalescenthem. Enligt kommitténs förslag avses
med sjukhem anstalt med minst tre vårdplatser. Därest den som utövar
enskild sjukvårdsverksamhet förfogar över ett mindre antal platser avses
delvis andra regler skola gälla än för sjukhemsrörelse.
Kommittén förordar, att för sjukhem alltid skall fordras tillstånd
och att för den mindre verksamheten skall krävas tillstånd om verksamheten
drives yrkesmässigt. Detta innebär, bortsett från förlossningshemmen,
en skärpning av kontrollen över de små hemmen. För närvarande
föreligger tillståndstvång blott för sjukhem med sex eller flera vårdplatser
medan det för utövande av annan enskild sjukvårdsverksamhet är tillräckligt
att anmälan göres inom två månader efter det verksamheten påbörjats.
Som skäl för denna skärpning anför kommittén, att det är svårt
att uppehålla skäliga standardkrav på verksamheten, om det allmänna
inte i förväg får pröva dess förutsättningar, samt att den föreskrivna anmälningsplikten
i stor utsträckning försummas, varigenom hemmen undgår
all kontroll från de medicinska myndigheternas sida. Så gott som
samtliga myndigheter och andra, som yttrat sig i ärendet, har tillstyrkt
eller lämnat utan erinran vad kommittén föreslagit om tillståndskrav för
sjukhem samt fordran på tillstånd för annan sjukvårdsverksamhet som
drivs yrkesmässigt.
För egen del anluter jag mig till kommitténs förslag. Därvid vill jag
framhålla, att de små hemmen i allmänhet torde drivas av enskilda, som
för sin utkomst är mer eller mindre beroende av hemmens avkastning. Särskilt
beträffande dessa hem måste det vara angeläget, att bestämmelser
finns, vilka tryggar att hemmen inrättas med iakttagande av skäliga standardkrav.
De mera ansvarskännande bland dem, som vill syssla med enskild
sjukvårdsverksamhet, torde snarast betrakta det som en förmån, att
de kan få besked som möjliggör för dem att redan från början anordna
verksamheten på sådant sätt, att de senare undgår anmärkning. När det
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
gäller de mindre ansvarskännande är det från allmänna synpunkter uppenbarligen
än mer motiverat, att man söker skapa garantier för en skälig
standard på verksamheten.
I något remissyttrande föreslås, att den nya stadgan skall kompletteras
med en bestämmelse, att vid tillståndsprövningen jämväl skall beaktas
behovet av den verksamhet, för vilken tillstånd sökes. Enligt min uppfattning
bör man emellertid icke vid en prövning av det slag, som här är i
fråga, ingå på spörsmål som närmast är att betrakta såsom näringspolitiska.
Det nu gällande koncessionssystemet har inte heller sådant syfte.
Några remissinstanser diskuterar möjligheten att i viss utsträckning
decentralisera tillståndsgivningen från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna
eller förste provinsialläkarna. Såsom skäl för en decentralisering anföres,
att en avsevärd arbetsbelastning annars skulle uppkomma för medicinalstyrelsen,
då tillståndstvånget enligt stadgeförslaget omfattar även
de små vårdenheterna. Medicinalstyrelsen har dock själv inte uttalat några
farhågor i detta hänseende.
Enligt de övergångsbestämmelser till stadgan, som kommittén föreslagit
och som jag i denna del ansluter mig till, kommer den utvidgning som gjorts
i den nya stadgan av tillståndstvånget inte att avse redan befintlig verksamhet.
Med hänsyn härtill och då den enskilda sjukvårdsverksamheten
är under avtagande synes tillståndsprövningen tills vidare kunna bibehållas
hos medicinalstyrelsen. Skulle det visa sig, att den nya stadgan medför
en väsentlig ökning av arbetsbelastningen hos styrelsen eller att andra
nackdelar är förbundna med central handläggning av dessa ärenden, får
frågan om decentralisering tagas upp till förnyat övervägande. Ett genomförande
av den föreslagna förstärkningen av länsläkarorganisationen blir
av betydelse vid en sådan prövning.
Det tillstånd som lämnas att driva sjukhem är personligt. Om en enskild
person som har sådant tillstånd avlider, förfaller tillståndet. I 3 och 4 kap.
sinnessjukvårdsstadgan, vilka handlar om enskilda sinnessjukhus och enskilda
vårdhem för sinnessjuka, finns bestämmelser, enligt vilka dödsbo
och konkursbo må fortsätta verksamheten viss tid, varunder verksamhet
skall överlåtas till annan med medicinalstyrelsens medgivande. Sker ej
överlåtelse, förfaller godkännandet efter utgången av nämnda tid. I 1931
års sjukhemsstadga saknas bestämmelser av detta innehåll. Jag anser liksom
kommittén att sådana bestämmelser ej heller bör upptagas i den nya
stadgan. Det betyder alltså, att tillstånd upphör omedelbart vid tillståndshavarens
död eller när han blivit försatt i konkurs.
Kommitténs förslag innebär en skärpning även såtillvida, att a n s t altslä
k ar e enligt förslaget skall finnas vid alla sjukhem medan sådan skyldighet
enligt nu gällande föreskrifter endast föreligger för sjukhem med
sex eller flera vårdplatser. Med anstaltsläkare avser kommittén en läkare,
13
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
som på grund av överenskommelse med ägare av sjukhem utövar kontinuerlig
tillsyn över hemmet i medicinskt-hygieniskt hänseende.
Även i denna del har förslaget i allmänhet godtagits av remissinstanserna.
Medicinalstyrelsen betraktar det som en stor förbättring, att skyldigheten
att anställa läkare vid sjukhem utsträckes. En viss tvekan har dock i
flera yttranden uttalats angående möjligheten att få läkare att åtaga sig
uppgiften som anstaltsläkare vid de minsta och avlägset belägna sjukhemmen.
Med hänsyn härtill anses dispens från skyldigheten att anställa läkare
böra kunna meddelas, och medicinalstyrelsen föreslår, att styrelsen
under en övergångstid av fem år får lämna dispens när det gäller sådana
sjukhem, där skyldigheten inte funnits tidigare.
Jag vill för min del förorda att kommitténs förslag i princip följes. Det
bör sålunda för varje sjukhem finnas en läkare, som har en kontinuerlig
tillsyn över verksamheten och ett visst ansvar för denna. Emellertid kan
det säkerligen, med den läkarbrist som råder och den stora arbetsbörda
provinsialläkarna har, på sina håll bli svårt att till de mindre sjukhemmen
knyta en läkare. Möjlighet bör därför finnas att dispensera från skyldigheten,
och det bör tillkomma medicinalstyrelsen att handlägga dessa frågor.
För enskild sjukvårdsverksamhet med mindre än tre vårdplatser skall
liksom hittills ej krävas att särskild anstaltsläkare finnes.
Som kommittén föreslagit, bör det överlämnas åt medicinalstyrelsen
att föreskriva de behörighetskrav utöver behörighet att utöva läkarkonsten,
som skall gälla för anstaltsläkare.
Enligt kommitténs författningsförslag skall vid varje sjukhem finnas
en föreståndare, vilket inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen.
Det är även enligt min mening nödvändigt, att en bestämd
person svarar för verksamheten vid sjukhemmet. Prövning av föreståndarens
lämplighet måste också utgöra ett av de viktigaste leden i tillståndsprövningen.
Med hänsyn till de enskilda sjukhemmens olika beskaffenhet
kan några formella kompetenskrav för föreståndaren inte anges i stadgan.
I den mån speciell kompetens anses erforderlig, får detta beaktas vid
tillståndsprövningen.
Beträffande föreståndarens åligganden delar jag kommitténs av remissinstanserna
i allmänhet godtagna uppfattning, att intagningen på sjukhemmet
bör antingen ankomma på föreståndaren efter samråd med anstaltsläkaren
eller handhavas av anstaltsläkaren eller annan läkare vid sjukhemmet.
Tillsynen över den enskilda sjukvårdsverksamheten bör i enlighet
med kommitténs förslag utövas av medicinalstyrelsen som högsta tillsynsorgan
samt under medicinalstyrelsen av förste provinsialläkaren, förste
stadsläkaren eller hjälpverksamhetsläkaren. Det bör få ankomma på medicinalstyrelsen
att från nämnda läkares tillsynsverksamhet undantaga de
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
största sjukhemmen, i den mån så lämpligen kan ske med hänsyn till läkarnas
kvalifikationer på berörda sjukhem, samt att i särskilda fall förordna
annan läkare att utöva tillsynen.
Den som utövar tillsynen bör ha befogenhet att förordna att på enskilt
sjukhem intagen person, som inte lämpligen kan vårdas där, skall skiljas
från sjukhemmet. En motsvarande befogenhet finns nu i sinnessjukvårdsstadgan.
I övrigt bör i den nya sjukhemsstadgan ingå straffbestämmelse
r i huvudsak överensstämmande med dem, som finns i den nu gällande.
Beträffande övergångsbestämmelserna förordar jag i enlighet
med vad medicinalstyrelsen föreslagit att den tid, inom vilken äldre
hem i enlighet med kommitténs förslag har att göra anmälan om sin verksamhet
med överlämnande av förbindelser från föreståndare och anstaltsläkare,
bestämmes till sex månader i stället för, såsom kommittén föreslagit,
tre månader. Vidare bör i övergångsbestämmelserna upptagas befogenhet
för medicinalstyrelsen att förbjuda fortsatt drivande av sådan
verksamhet, som enligt övergångsbestämmelserna inte kräver tillstånd
och som icke sköts på tillfredsställande sätt. Förbudet bör vara straff sanktionerat.
»
Utskottet
Den föreslagna stadgan är avsedd att ersätta dels nu gällande stadga den
29 maj 1931 angående enskilda sjukhem och förlossningshem och dels vissa
bestämmelser i sinnessjukvårdsstadgan den 19 september 1929. I den nya
stadgan göres icke skillnad mellan vård av kroppssjuka och psykiskt sjuka.
Däremot skiljer stadgan mellan vård å enskilt sjukhem — under vilken
benämning alla slag av enskilda sjukvårdsanstalter med minst tre vårdplatser
sammanfattas -— och annan enskild sjukvårdsverksamhet. För drivande
av sjukhem och utövande av annan yrkesmässig sjukvård skall fordras
tillstånd av medicinalstyrelsen, som också skall vara högsta tillsynsmyndighet.
Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen av tillsynsläkare, i regel
förste provinsialläkaren i länet. Vid sjukhem skall finnas föreståndare och
anstaltsläkare.
Den föreslagna stadgan har givit utskottet anledning till uttalande allenast
i följande hänseende.
I 3 § har intagits en bestämmelse om att tillsynsläkare äger förordna, att
på enskilt sjukhem intagen person, som inte lämpligen kan vårdas där eller
som väsentligen försvårar vården av andra intagna, skall skiljas från hemmet.
En bestämmelse med denna innebörd synes välmotiverad. Emellertid
ger bestämmelsen tillsynsläkaren befogenhet att bringa det mellan patienten
och sjukhemmets innehavare träffade vårdavtalet till upphörande. Då denna
sålunda kan innebära ett långtgående ingrepp i enskildas avtalsförhållan
-
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960
den, kunde det ifrågasättas, om bestämmelsen inte bort utfärdas i form av
lag. Utskottet anser sig dock icke böra förorda, att stadgandet utbrytes ur
den föreslagna stadgan. Härvid fäster utskottet avgörande vikt vid att stadgandet,
ehuru formellt beslutat av Kungl. Maj :t, likväl till sin utformning
blivit föremål för riksdagens prövning.
Utskottet hemställer,
att riksdagen i anledning av förevarande proposition nr 63
måtte såsom sin mening giva Kungl. Maj :t till känna vad
utskottet sålunda anfört.
Stockholm den 29 mars 1960
På andra lagutskottets vägnar:
EDVIN JACOBSSON
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Axel Svensson, Sunne, fru Carlqvist,
herrar Birke, Lars Larsson och Edström;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Lundberg, fröken Höjer, fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson och herr
Björkman.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1960:169 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m., såvitt angår Runby Nedra l1 i Stockholms lä s. 1 i texten