Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadga angående enskilda sjukhem m. m.

1960-03-29 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:17, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stadga angående enskilda sjukhem m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

1

Nr 17

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till stadga angående enskilda sjukhem m. m.

Genom en den 5 februari 1960 dagtecknad proposition, nr 63, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över inrikesärenden, anhållit om riksdagens yttrande över följande

Förslag

till

Stadga

angående enskilda sjukhem m. in.

Inledande bestämmelser

1 §•

1 mom. Med enskilt sjukhem förstås av annan än staten, kommun eller

landstingskommun driven anstalt med minst tre vårdplatser för beredande

av sluten vård för sjukdom, skada eller kroppsfel eller i samband med

barnsbörd.

2 mom. Denna stadga äger icke tillämpning beträffande

1) sådan vård för psykiskt efterblivna, varom är särskilt stadgat;

2) sådan vård för vanföra och epileptiker, till vilken statsbidrag utgår;

3) kontrollerad familjevård eller annan jämförlig vård;

4) sanatorier, som drivas av Konung Oscar II:s jubileumsfond;

5) anstalter, avsedda för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet;

6) anstalt för vård huvudsakligen av späda barn och deras mödrar

(mödrahem); eller

7) annan i 1 mom. avsedd anstalt i den mån Kungl. Maj:t förordnar att

den skall vara undantagen från stadgans tillämpning.

3 mom. Har enskilt sjukhem inrättats med bidrag av statsmedel eller

utgår statsbidrag till dess drift, skola föreskrifterna i denna stadga äga

tillämpning allenast i den mån de icke strida mot de för bidragets åtnjutande

gällande bestämmelserna.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 17

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

Tillsyn

2 §•

Högsta tillsynen över enskilda sjukhem utövas av medicinalstyrelsen.

Närmast under medicinalstyrelsen utövas tillsynen av förste provinsialläkaren

eller med honom likställd förste stadsläkare. Beträffande sjukhem,

avsett för vård huvudsakligen av psykiskt sjuka eller psykiskt efterblivna,

ankommer dock tillsynen i annat än hygieniskt hänseende på hjälpverksamhetsläkaren

vid det mentalsjukhus, inom vars upptagningsområde

hemmet är beläget, därest sådan läkare finnes. Medicinalstyrelsen äger föreskriva

att visst sjukhem ej skall stå under tillsyn av läkare som nu sagts

ävensom förordna annan läkare att utöva tillsynen.

Angående den tillsyn, som tillkommer överinspektören för mentalsjukvården

i riket och överinspektören för vården av psykiskt efterblivna, är

stadgat i instruktionerna för dem.

3 §.

Läkare, som utövar tillsyn enligt 2 § andra stycket (tillsynsläkare), äger

förordna, att på enskilt sjukhem intagen person, vilken icke lämpligen kan

vårdas där eller som väsentligt försvårar vården av andra intagna, skall

skiljas från hemmet.

Anordnande av enskilt sjukhem m. m.

4 §•

Enskilt sjukhem må ej drivas utan tillstånd av medicinalstyrelsen.

Ansökan om tillstånd skall göras i god tid innan verksamheten avses

taga sin början och åtföljas av:

1) uppgift å de kategorier av vårdbehövande, för vilka hemmet avses;

2) de handlingar, som sökanden vill åberopa för att styrka, att den som

avses att vara föreståndare är lämplig härför, och om annan än sökanden

skall vara föreståndare skriftligt åtagande av denne;

3) ritningar eller andra handlingar, utvisande hemmets benämning och

belägenhet, antalet vårdplatser, de i hemmet ingående lokalerna, dessas

storlek och inredning samt anordningar till skydd mot eldfara;

4) uppgift i vad mån läkarverksamhet på hemmet skall utövas av annan

än den som enligt 8 § skall hava inseende över vården av de intagna;

5) uppgift å vilken vårdpersonal, som avses att anställas, och dennas utbildning;

samt

6) om sökanden är bolag, förening eller stiftelse, ett exemplar av gällande

bolagsordning eller stadgar jämte uppgift å den som äger att tala

och svara för sökanden.

Om meddelat tillstånd skall medicinalstyrelsen utfärda skriftligt bevis,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

utvisande vem som skall driva hemmet och vem som skall vara föreståndare

ävensom hemmets benämning och belägenhet, de kategorier av vårdbehövande,

för vilka det är godkänt, samt det högsta antal personer som

samtidigt må vårdas där. Avskrift av beviset skall tillställas tillsynsläkaren.

5 §.

Vill den som driver enskilt sjukhem flytta eller utvidga hemmet, byta

föreståndare eller eljest vidtaga större ändring beträffande hemmet eller

dess verksamhet, eller skall annan övertaga driften, skall tillstånd därtill

sökas, och gäller i sådant fall i tillämpliga delar vad i 4 § stadgas.

6 §.

Ombesörjes icke vården å enskilt sjukhem på tillfredsställande sätt eller

föreligger annat uppenbart missförhållande och sker ej rättelse, äger medicinalstyrelsen

återkalla tillståndet. Beslut om återkallelse går omedelbart

i verkställighet, om ej annat förordnas.

7 §.

Nedlägges enskilt sjukhem, skall den som drivit hemmet inom en månad

göra anmälan om nedläggelsen till medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren.

Föreståndare, läkare och annan personal

8 §•

1 mom. Enskilt sjukhem skall förestås av därför lämplig person.

Vid varje enskilt sjukhem skall vården av de intagna stå under inseende

av en läkare (anstaltsläkare). Medicinalstyrelsen äger, om särskilda omständigheter

påkalla det, medgiva undantag från skyldigheten att hava anstaltsläkare.

Härutöver skola vara anställda läkare och annan personal i den omfattning

verksamheten kräver.

2 mom. Medicinalstyrelsen äger bestämma, vilka behörighetskrav läkare

vid enskilt sjukhem skall uppfylla utöver behörighet att utöva läkarkonsten,

så ock meddela instruktion för anstaltsläkare.

9 §.

Innan verksamheten å enskilt sjukhem tager sin början, åligger det den

som skall driva hemmet att tillställa medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren

skriftligt åtagande av den som antagits till anstaltsläkare.

Sker ombyte av anstaltsläkare, skall föreståndaren ofördröjligen tillställa

medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren skriftligt åtagande av den tillträdande

anstaltsläkaren.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

10 §.

Föreståndare åligger:

1) att, om det ej uppdragits åt anstaltsläkaren eller annan läkare att

ombesörja intagning av vårdsökande, besluta om intagning efter samråd

med anstaltsläkaren;

2) att enligt föreskrifter, som meddelas av medicinalstyrelsen, föra liggare

över de å hemmet vårdade;

3) att tillse, att tvångsåtgärd icke vidtages mot intagen person i annat fall

än då det oundgängligen erfordras till skydd för person eller egendom, att

såvitt möjligt samråda med anstaltsläkaren innan sådan åtgärd vidtages

samt att, om dylikt samråd ej ägt rum, ofördröjligen underrätta anstalt»- läkaren om vidtagen åtgärd;

4) att tillse, att föreskriven anmälan avlämnas till polismyndighet, då utlänning

intages å sjukhemmet och utskrives därifrån; samt

5) att årligen före utgången av mars månad till medicinalstyrelsen och

tillsynsläkaren lämna de uppgifter rörande hemmets verksamhet under

nästföregående kalenderår, som medicinalstyrelsen föreskriver.

11 §•

Anstaltsläkare åligger:

1) att bestrida läkarvården vid sjukhemmet, i den mån ej annan läkarpersonal

fullgör sådan uppgift;

2) att tillse, att av medicinalstyrelsen föreskriven sjuk journal vederbörligen

föres;

3) att tillse, att å sjukhemmet icke vårdas andra personer än sådana, för

vilka hemmet är godkänt, och som lämpligen kunna erhålla vård där;

4) att öva tillsyn över hygienen och vårdanordningarna;

5) att, om någon i samband med behandling å sjukhemmet åsamkats

skada eller sjukdom av allvarlig beskaffenhet eller anledning föreligger att

befara att sådan skada eller sjukdom senare kommer alt uppstå på grund

av behandlingen, ofördröjligen anmäla förhållandet till medicinalstyrelsen

och polismyndigheten i orten, dock att sådan anmälan ej erfordras, om

det är uppenbart att vårdslöshet eller försummelse icke förelegat vid behandlingen;

samt

6) att, om vid inträffat dödsfall behov av rättsmedicinsk obduktion kan

antagas föreligga, ofördröjligen anmäla detta till polismyndigheten i orten.

Enskild sjukvårdsverksamhet utom sjukhem

12 §.

För sådan enskild sjukvård, som icke meddelas vid sjukhem men likväl

innefattar yrkesmässigt mottagande av vårdbehövande för vård som i 1 §

1 mom. sägs, skall, om ej Kungl. Maj :t förordnar annat eller vården bedrives

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 ur 1960

5

enligt avtal med sjukvårdsstyrelse i landstingskommun eller stad som ej

tillhör landstingskommun, vad som stadgas i 2—7 och 10 §§ äga motsvarande

tillämpning, och skall därvid vad i 4 och 10 §§ sägs om föreståndare

gälla den som driver verksamheten.

Straffbestämmelser

13 §.

Driver någon enskilt sjukhem eller sådan verksamhet som avses i 12 §

utan att innehava tillstånd eller driver någon sjukhem utan att för hemmet

finnes föreståndare eller anstaltsläkare, då sådan skall finnas, eller

vidtages åtgärd i strid mot 5 §, straffes med dagsböter eller fängelse i högst

sex månader.

Försummar någon att iakttaga vad som åligger honom enligt 7, 9, 10

eller 11 §, straffes, om ej försummelsen eljest är belagd med straff, med

dagsböter.

Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom stadgan upphävas

stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) angående enskilda sjukhem och förlossningshem,

3, 4, 5 och 6 kap. stadgan den 19 september 1929 (nr 328) angående sinnessjukvården

i riket samt

kungörelsen den 20 december 1940 (nr 1046) angående tillämpning å

enskilda, för vård av tuberkulossjuka avsedda anstalter av vissa bestämmelser

om sanatorier och tuberkulossjukstugor.

Är vid denna stadgas ikraftträdande särskilt av Kungl. Maj:t utfärdat

reglemente gällande för sjukvårdsanstalt, som avses i stadgan, skall denna

icke gälla utan reglementet fortfarande äga tillämpning, i den mån ej Kungl.

Maj:t förordnar annat.

Beträffande sådant vid stadgans ikraftträdande befintligt enskilt sjukhem,

varå bestämmelserna i stadgan den 29 maj 1931 (nr 172) eller stadgan

den 19 september 1929 (nr 328) icke ägt tillämpning och ej heller gällt

särskilda för hemmet av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser, skall vad i

4 § föreskrivits om tillstånd icke gälla. Dock åligger det den, som driver

hemmet, vid det i 13 § andra stycket stadgade ansvaret att före utgången av

år 1960 till medicinalstyrelsen och tillsynsläkaren göra anmälan om verksamheten,

innefattande uppgifter i de hänseenden som i 4 § sista stycket

sägs, och därvid tillika översända skriftliga åtaganden av dem, som antagits

att vara föreståndare och anstaltsläkare.

Ej heller erfordras tillstånd enligt 4 § beträffande annat vid stadgans

ikraftträdande befintligt enskilt sjukhem, som har mindre än sex vård
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

platser, eller sådan vid nämnda tidpunkt bedriven verksamhet, som avses i

12 §, därest anmälan om hemmets inrättande eller verksamhetens påbörjande

gjorts i enlighet med bestämmelserna i 2 § tredje stycket stadgan

den 29 maj 1931 (nr 172) eller 125 § stadgan den 19 september 1929 (nr

328). Dock åligger det den, som driver här avsett sjukhem, vid det i 13 §

andra stycket stadgade ansvaret att före utgången av år 1960 till medicinalstyrelsen

och tillsynsläkaren översända åtaganden av dem, som antagits

att vara föreståndare och anstaltsläkare.

Ombesörjes icke vård, som avses i de båda närmast föregående styckena,

på tillfredsställande sätt eller föreligger annat uppenbart missförhållande

beträffande sådan vård och sker ej rättelse, äger medicinalstyrelsen förbjuda

den som driver verksamheten att fortsätta därmed. Bryter någon mot dylikt

förbud, straffes som i 13 § första stycket sägs.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen begäres riksdagens yttrande över ett förslag till stadga

angående enskilda sjukhem m. m., som är avsedd att ersätta dels nu gällande

stadga den 29 maj 1931 angående enskilda sjukhem och förlossningshem,

dels ock vissa bestämmelser i sinnessjukvårdsstadgan den 19 september

1929.

Bestämmelserna i den nya stadgan är i huvudsak lika för hela det avsedda

vårdområdet; skillnad göres icke mellan vård av kroppssjuka och psykiskt

sjuka. Däremot skiljer stadgan mellan vård å enskilt sjukhem — under

vilken benämning alla slag av enskilda sjukvårdsanstalter med minst

tre vårdplatser sammanfattas — och annan enskild sjukvårdsverksamhet.

För drivande av sjukhem och utövande av annan yrkesmässig sjukvård skall

fordras tillstånd av medicinalstyrelsen, som också skall vara högsta

tillsynsmyndighet. Vid sjukhem skall finnas föreståndare och anstaltsläkare.

Den nya stadgan föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1960.

Inledning

Genom proposition nr 19 framlades för 1959 års riksdag ett förslag till

sjukhuslag m. m., väsentligen grundat på ett av sjukhuslagstiftningskommittén

utarbetat betänkande. Förslaget godtogs av riksdagen. Sjukhuslag

utfärdades sedermera av Kungl. Maj:t den 17 april 1959 (SFS nr 112). Med

stöd av sjukhuslagen har Kungl. Maj:t den 29 oktober 1959 utfärdat sjukhusstadga

(SFS nr 494).

Sjukhuslagstiftningskommittén har vidare i december 1957 avgivit ett

betänkande, innefattande utredning och förslag angående sjukvårdsanstalter,

som drives av enskilda (stencilerat).

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

över sistnämnda förslag har, efter remiss, yttranden avgivits av följande

myndigheter och sammanslutningar m. fl., nämligen medicinalstyrelsen —

efter hörande av hjälpverksamhetsöverläkare och överläkare vid 20 statliga

sinnessjukhus — socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, överståthållarämbetet

— efter hörande av stadskollegiet, sjukhusdirektionen och förste

stadsläkaren i Stockholm — länsstyrelsen i Stockholms län — efter hörande

av förste provinsialläkaren och landstingets förvaltningsutskott — länsstyrelserna

i Jönköpings och Kronobergs län — båda efter hörande av

vederbörande förste provinsialläkare — länsstyrelsen i Malmöhus län —

efter hörande av förste provinsialläkaren, hjälpverksamhetsöverläkarna vid

två sinnessjukhus, landstingets hälso- och sjukvårdsstyrelse samt hälsovårdsnämnderna

i Malmö och Hälsingborg — länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län — efter hörande av förste provinsialläkaren i länet och förste

stadsläkaren i Göteborg — svenska kyrkans diakonistyrelse, kommittén

för översyn av hälso- och sjukvården i riket, Sveriges läkarförbund, svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund, svenska sjukkasseförbundet, förste provinsialläkarnes förening,

svenska socialvårdsförbundet, direktionen över allmänna barnbördshuset

i Stockholm, överstyrelsen för svenska röda korset, styrelsen för Kronprinsessan

Lovisas vårdanstalt för sjuka barn samt styrelserna för svenska

diakonissällskapet, barnsjukhuset Samariten, Sophiahemmet, Hultafors sanatorium,

Göteborgs sjukhem och betaniastiftelsen i Sverige.

Beträffande innehållet i yttrandena får utskottet hänvisa till den redogörelse

härför som finnes intagen i propositionen s. 24—35.

Gällande bestämmelser

Beträffande innehållet i gällande rätt får utskottet hänvisa till den redogörelse

härför som finnes intagen i propositionen s. 8—14.

Departementschefen

Föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, har anfört:

»Den föregående år antagna nya sjukhuslagen och den i anslutning därtill

utfärdade nya sjukhusstadgan, vilka författningar trädde i kraft vid årsskiftet,

har för det kommunala sjukhusväsendets del inneburit väsentliga

förbättringar i förhållande till den gamla sjukhuslagstiftningen. Lagstiftningen

har först och främst anpassats efter den utveckling som ägt rum

på området. Vidare har en koncentration och förenkling skett genom att

bestämmelserna för sjukhus i landstingskommuner och landstingsfria städer

samt för olika vårdgrenar så långt möjligt gjorts enhetliga och genom

att de tidigare på ett tiotal olika författningar spridda bestämmelserna i

huvudsak kunnat samlas i sjukhuslagen och sjukhusstadgan.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

I den nya sjukhuslagen har avgränsningen av lagens tillämplighetsområde

skett på annat sätt än i den gamla. Medan sjukhuslagen tidigare avsåg

sjukhus, för vars driftkostnad landsting eller kommun svarar i sista hand

helt eller delvis, är den nya lagen omedelbart tillämplig blott på sjukhus,

för vilket landsting eller kommun har det juridiska ansvaret. Utanför sjukhuslagen

faller statliga och enskilda sjukvårdsanstalter. Bestämningen av

tillämplighetsområdet för de regler, som gäller för dessa sjukvårdsanstalter,

måste tydligtvis anpassas efter vad sjukhuslagen innehåller i berörda

avseende.

Sjukhuslagstiftningskommitténs förslag till ny stadga för enskilda sjukhem

innefattar en sådan anpassning, såvitt avser enskilda sjukvårds- och

förlossningsanstalter. I förslaget har vidare, liksom i den nya lagstiftningen

för kommunala sjukhus, gemensamma regler så långt möjligt givits för

olika vårdområden och olika slag av sjukvårdsanstalter. Av särskild betydelse

är därvid, att också vården av psykiskt sjuka inordnats under den

nya sjukhemsstadgan, vilken alltså även ersätter bestämmelserna om enskild

vård i sinnessjukvårdsstadgan. Därutöver innebär förslaget i vissa

avseenden en skärpning av kontrollen över enskild sjukvårdsverksamhet.

Kommitténs förslag, som i sina huvuddrag så gott som enhälligt godtagits

av remissinstanserna, innefattar enligt min mening värdefulla förbättringar,

och genomförandet av förslaget utgör ett betydelsefullt led i

reformarbetet på sjukhusväsendets område. Jag förordar därför, att en

ny stadga angående enskilda sjukhem utfärdas i allt väsentligt i överensstämmelse

med kommitténs förslag.

Innehållet i sjukhemsstadgan torde visserligen vara av den art, att Kungl.

Maj :t enligt § 89 regeringsformen äger att ensam besluta om utfärdandet

av stadgan. 1931 års sjukhemsstadga tillkom emellertid efter riksdagens

hörande. Med hänsyn härtill och till att stadgan otvivelaktigt innebär visst

ingrepp i näringsfriheten — ett ingrepp som blir något större enligt den

nya stadgan — anser jag det mest förenligt med de riktlinjer, som i samnand

med ändring i regeringsformen 1948 drogs upp för riksdagens

medverkan i lagstiftning av ifrågavarande slag, att riksdagens yttrande

inhämtas över huvudgrunderna i stadgeförslaget. I fortsättningen

kommer jag att uteslutande uppehålla mig vid dessa huvudgrunder och

går inte in på detaljbestämmelserna i förslaget. Vid framdeles uppkommande

behov att ändra stadgan torde riksdagens yttrande böra inhämtas

endast då fråga är om ändring, som berör huvudgrunderna.

I enlighet med vad jag tidigare anfört bör sjuk hemsstadgans

tillämplighet avgränsas så, att stadgan kommer att avse den sjukvård,

som bedrives av annan än staten, kommun eller landstingskommun,

och vid bedömandet av vem som bedriver viss verksamhet bör den juridiska

ansvarigheten för verksamheten vara avgörande. Från författningsregleringen

hör, liksom för närvarande, vara undantagen vård, som lämnas

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 är 1960

på polikliniker och liknande inrättningar, där de sjuka inte ligger kvar.

Den reglerade verksamheten bör alltså i princip avse sluten vård. Vid större

enskilda sjukvårdsanstalter, vilka är avsedda för sluten vård, torde emellertid

även kunna meddelas öppen vård. I den mån så sker, skall givetvis

också denna del av verksamheten anses omfattad av den nya stadgans bestämmelser.

Föreskrifterna för den enskilda sjukvårdsverksamheten torde i princip

böra täcka samma vårdområden som den kommunala sjukhuslagstiftningen.

Denna senare omfattar vård för »sjukdom, skada, kroppsfel och

barnsbörd» samt inbegriper såväl kroppssjukvård som psykisk vård.

Från den nya stadgans tillämplighet bör i enlighet med sjukhuslagstiftningskommitténs

förslag undantagas sådan vård för psykiskt efterblivna,

varom är särskilt stadgat, vård för vanföra och epileptiker, till vilken

statsbidrag utgår, kontrollerad familjevård, sanatorier som drivs av Oscar

II:s jubileumsfond, pensionsstyrelsens sjukvårdsanstalter och mödrahemmen.

I den mån enskild i annat fall än i den kontrollerade familjevården

mottager vårdbehövande enligt avtal med sjukvårdsstyrelse i landstingskommun

eller landstingsfri stad, bör även denna vård vara undantagen från

den nya sjukhemsstadgans tillämplighet.

Bland de enskilda sjukvårdsanstalter, som kommittén redovisar, ingår

två enskilda sinnessjukhus. Vad som kännetecknar sådana sjukhus i motsats

till vårdhem för sinnessjuka är, att intagen på sjukhuset kan hållas

kvar där mot sin vilja. Sjukhuslagstiftningskommittén uttalar, att det i

princip inte synes önskvärt, att tillstånd lämnas enskilda personer eller

sammanslutningar att driva sjukhus av sådan karaktär. Detta uttalande

har understrukits av kommittén för översyn av hälso- och sjukvården i

riket. Av remissinstanserna i övrigt har endast styrelsen för betaniastiftelsen

i Sverige gjort invändningar på denna punkt under framhållande

att ett av stiftelsen drivet sinnessjukhus bör få behålla denna sin karaktär.

För egen del ansluter jag mig helt till sjukhuslagstiftningskommitténs uppfattning,

att enskilda icke bör få den makt, som ligger i nämnda retentionsrätt.

Vad beträffar den invändning som gjorts på denna punkt kan vidare

nämnas, att båda de av kommittén redovisade enskilda sinnessjukhusen

numera genom beslut av medicinalstyrelsen på innehavarnas ansökan godkänts

såsom vårdhem för psykiskt sjuka och alltså upphört att vara sinnessjukhus.

I enlighet med det anförda bör särskilda bestämmelser avseende

enskilda sinnessjukhus icke upptagas i den nya författningen.

Inom området för den vård, som regleras av den kommunala sjukhuslagstiftningen

— både den gamla och den nya —• faller bl. a. konvalescentvård.

På grund av vissa uttalanden i förarbetena till 1931 års sjukhemsstadga

har det ansetts oklart, om denna stadga äger tillämpning på konvalescentvård.

Jag vill med anledning härav framhålla, att hem för konvalescentvård

av sådan karaktär att den kan betraktas som sjukvård för

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

framtiden givetvis bör anses omfattad av den föreslagna definitionen på

sjukhem. Då tillstånd till sjukhemsrörelse avseende konvalescentvård hittills

icke torde ha sökts i många fall och ej heller anmälan om rörelsen

ägt rum, skulle den nya stadgan i praktiken komma att innebära en utvidgning

av det kontrollerade vårdområdet.

I vissa remissyttranden framhålles, att det är svårt att draga gränsen

emellan konvalescenthem, som skulle falla under den nya stadgan, och

»vilohem», vilka inte skulle lyda under stadgan men eventuellt falla under

stadgan för hotell- och pensionatrörelse. Vidare har i anslutning till

vissa yttranden av sjukhuslagstiftningskommittén anförts, att den nya

stadgans bestämmelser skulle kunna kringgås, genom att verksamheten

betecknas såsom vilohem. Man har även efterlyst närmare bestämmelser

i stadgan angående den berörda gränsdragningen.

Jag vill för min del uttala, att någon legal definition på konvalescenthem

eller konvalescentvård inte lämpligen bör ges i den nya författningen,

liksom ej heller skett i sjukhuslagen. Konvalescentvård av nyss angivna

karaktär ingår i den vård för sjukdom, skada eller kroppsfel, som avses

i stadgan. Att i vissa fall tvekan kan uppstå, huruvida en anstalt är avsedd

för sådan vård eller ej, skulle säkerligen inte kunna undvikas även om

man gåve en kompletterande definition på konvalescentvård. Till ledning

torde emellertid böra tjäna sjukhuslagstiftningskommitténs uttalande, att

hem, där intagning regelmässigt sker på läkarremiss eller där någon form

av patientbehandling rutinmässigt meddelas, bör föras till sjukvårdssidan.

Någon avgörande betydelse kan däremot inte fästas vid reklamen eller vid

den benämning man ger hemmet. Avgörande måste vara själva verksamhetens

beskaffenhet.

I en del remissyttranden förordas, att en särreglering genomföres för de

större enskilda sjukvårdsanstalterna, vid vilka meddelas kvalificerad sjukvård

av lasarettskaraktär. Några remissinstanser begränsar sig till att föreslå,

att de större anstalterna skall stå uteslutande under medicinalstyrelsens

inspektion och alltså vara undantagna från den tillsyn, som enligt

kommittéförslaget skulle ankomma på de lokala tjänsteläkarna.

För egen del finner jag det inte behövligt eller lämpligt, att i den nya

stadgan intages särbestämmelser för vissa angivna typer av sjukvårdsanstalter.

Stadgan bör i stället utformas så att dess olika bestämmelser

kan tillämpas på anstalter av skilda slag och storlek. Kungl. Maj :t har

enligt sjukhuslagen befogenhet att förordna, att lagens bestämmelser skall

vara helt eller delvis tillämpliga på enskilt sjukhus, till vars driftkostnader

landstingskommun eller landstingsfri stad bidrager. Meddelas sådant

förordnande blir givetvis sjukhemsstadgans tillämpning på sjukhuset i

motsvarande mån upphävd. Möjlighet bör emellertid finnas att i särskilda

fall dispensera från sjukhemsstadgans bestämmelser helt eller delvis, även

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

om inte kommun bidrager till driftkostnaderna. Ett stadgande av denna

innebörd har upptagits i 1 § i författningsförslaget. Särregleringen kan

få formen antingen av ett förordnande att sjukhuslagen och sjukhusstadgan

helt eller delvis skall vara tillämpliga på sjukhuset eller av ett särskilt

reglemente för sjukhuset, vilken sistnämnda ordning framför allt torde bli

aktuell, då sjukhuset upplåtits för medicinsk undervisning. I den mån så

fortfarande erfordras kan med stöd av berörda stadgande särreglering även

ges för enskilda tuberkulossjukvårdsanstalter.

I likhet med kommittén anser jag, att de enskilda sjukvårdsinrättningarna

i författningen lämpligen bör åsättas den gemensamma b e n ä mningen

sjukhem. Något behov av olika benämningar finns nämligen

inte författningsmässigt sett. Hinder bör däremot inte möta att en större

anstalt i sitt namn intager ordet sjukhus eller att en anstalt för konvalescentvård

benämnes konvalescenthem. Enligt kommitténs förslag avses

med sjukhem anstalt med minst tre vårdplatser. Därest den som utövar

enskild sjukvårdsverksamhet förfogar över ett mindre antal platser avses

delvis andra regler skola gälla än för sjukhemsrörelse.

Kommittén förordar, att för sjukhem alltid skall fordras tillstånd

och att för den mindre verksamheten skall krävas tillstånd om verksamheten

drives yrkesmässigt. Detta innebär, bortsett från förlossningshemmen,

en skärpning av kontrollen över de små hemmen. För närvarande

föreligger tillståndstvång blott för sjukhem med sex eller flera vårdplatser

medan det för utövande av annan enskild sjukvårdsverksamhet är tillräckligt

att anmälan göres inom två månader efter det verksamheten påbörjats.

Som skäl för denna skärpning anför kommittén, att det är svårt

att uppehålla skäliga standardkrav på verksamheten, om det allmänna

inte i förväg får pröva dess förutsättningar, samt att den föreskrivna anmälningsplikten

i stor utsträckning försummas, varigenom hemmen undgår

all kontroll från de medicinska myndigheternas sida. Så gott som

samtliga myndigheter och andra, som yttrat sig i ärendet, har tillstyrkt

eller lämnat utan erinran vad kommittén föreslagit om tillståndskrav för

sjukhem samt fordran på tillstånd för annan sjukvårdsverksamhet som

drivs yrkesmässigt.

För egen del anluter jag mig till kommitténs förslag. Därvid vill jag

framhålla, att de små hemmen i allmänhet torde drivas av enskilda, som

för sin utkomst är mer eller mindre beroende av hemmens avkastning. Särskilt

beträffande dessa hem måste det vara angeläget, att bestämmelser

finns, vilka tryggar att hemmen inrättas med iakttagande av skäliga standardkrav.

De mera ansvarskännande bland dem, som vill syssla med enskild

sjukvårdsverksamhet, torde snarast betrakta det som en förmån, att

de kan få besked som möjliggör för dem att redan från början anordna

verksamheten på sådant sätt, att de senare undgår anmärkning. När det

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

gäller de mindre ansvarskännande är det från allmänna synpunkter uppenbarligen

än mer motiverat, att man söker skapa garantier för en skälig

standard på verksamheten.

I något remissyttrande föreslås, att den nya stadgan skall kompletteras

med en bestämmelse, att vid tillståndsprövningen jämväl skall beaktas

behovet av den verksamhet, för vilken tillstånd sökes. Enligt min uppfattning

bör man emellertid icke vid en prövning av det slag, som här är i

fråga, ingå på spörsmål som närmast är att betrakta såsom näringspolitiska.

Det nu gällande koncessionssystemet har inte heller sådant syfte.

Några remissinstanser diskuterar möjligheten att i viss utsträckning

decentralisera tillståndsgivningen från medicinalstyrelsen till länsstyrelserna

eller förste provinsialläkarna. Såsom skäl för en decentralisering anföres,

att en avsevärd arbetsbelastning annars skulle uppkomma för medicinalstyrelsen,

då tillståndstvånget enligt stadgeförslaget omfattar även

de små vårdenheterna. Medicinalstyrelsen har dock själv inte uttalat några

farhågor i detta hänseende.

Enligt de övergångsbestämmelser till stadgan, som kommittén föreslagit

och som jag i denna del ansluter mig till, kommer den utvidgning som gjorts

i den nya stadgan av tillståndstvånget inte att avse redan befintlig verksamhet.

Med hänsyn härtill och då den enskilda sjukvårdsverksamheten

är under avtagande synes tillståndsprövningen tills vidare kunna bibehållas

hos medicinalstyrelsen. Skulle det visa sig, att den nya stadgan medför

en väsentlig ökning av arbetsbelastningen hos styrelsen eller att andra

nackdelar är förbundna med central handläggning av dessa ärenden, får

frågan om decentralisering tagas upp till förnyat övervägande. Ett genomförande

av den föreslagna förstärkningen av länsläkarorganisationen blir

av betydelse vid en sådan prövning.

Det tillstånd som lämnas att driva sjukhem är personligt. Om en enskild

person som har sådant tillstånd avlider, förfaller tillståndet. I 3 och 4 kap.

sinnessjukvårdsstadgan, vilka handlar om enskilda sinnessjukhus och enskilda

vårdhem för sinnessjuka, finns bestämmelser, enligt vilka dödsbo

och konkursbo må fortsätta verksamheten viss tid, varunder verksamhet

skall överlåtas till annan med medicinalstyrelsens medgivande. Sker ej

överlåtelse, förfaller godkännandet efter utgången av nämnda tid. I 1931

års sjukhemsstadga saknas bestämmelser av detta innehåll. Jag anser liksom

kommittén att sådana bestämmelser ej heller bör upptagas i den nya

stadgan. Det betyder alltså, att tillstånd upphör omedelbart vid tillståndshavarens

död eller när han blivit försatt i konkurs.

Kommitténs förslag innebär en skärpning även såtillvida, att a n s t altslä

k ar e enligt förslaget skall finnas vid alla sjukhem medan sådan skyldighet

enligt nu gällande föreskrifter endast föreligger för sjukhem med

sex eller flera vårdplatser. Med anstaltsläkare avser kommittén en läkare,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

som på grund av överenskommelse med ägare av sjukhem utövar kontinuerlig

tillsyn över hemmet i medicinskt-hygieniskt hänseende.

Även i denna del har förslaget i allmänhet godtagits av remissinstanserna.

Medicinalstyrelsen betraktar det som en stor förbättring, att skyldigheten

att anställa läkare vid sjukhem utsträckes. En viss tvekan har dock i

flera yttranden uttalats angående möjligheten att få läkare att åtaga sig

uppgiften som anstaltsläkare vid de minsta och avlägset belägna sjukhemmen.

Med hänsyn härtill anses dispens från skyldigheten att anställa läkare

böra kunna meddelas, och medicinalstyrelsen föreslår, att styrelsen

under en övergångstid av fem år får lämna dispens när det gäller sådana

sjukhem, där skyldigheten inte funnits tidigare.

Jag vill för min del förorda att kommitténs förslag i princip följes. Det

bör sålunda för varje sjukhem finnas en läkare, som har en kontinuerlig

tillsyn över verksamheten och ett visst ansvar för denna. Emellertid kan

det säkerligen, med den läkarbrist som råder och den stora arbetsbörda

provinsialläkarna har, på sina håll bli svårt att till de mindre sjukhemmen

knyta en läkare. Möjlighet bör därför finnas att dispensera från skyldigheten,

och det bör tillkomma medicinalstyrelsen att handlägga dessa frågor.

För enskild sjukvårdsverksamhet med mindre än tre vårdplatser skall

liksom hittills ej krävas att särskild anstaltsläkare finnes.

Som kommittén föreslagit, bör det överlämnas åt medicinalstyrelsen

att föreskriva de behörighetskrav utöver behörighet att utöva läkarkonsten,

som skall gälla för anstaltsläkare.

Enligt kommitténs författningsförslag skall vid varje sjukhem finnas

en föreståndare, vilket inte föranlett någon erinran under remissbehandlingen.

Det är även enligt min mening nödvändigt, att en bestämd

person svarar för verksamheten vid sjukhemmet. Prövning av föreståndarens

lämplighet måste också utgöra ett av de viktigaste leden i tillståndsprövningen.

Med hänsyn till de enskilda sjukhemmens olika beskaffenhet

kan några formella kompetenskrav för föreståndaren inte anges i stadgan.

I den mån speciell kompetens anses erforderlig, får detta beaktas vid

tillståndsprövningen.

Beträffande föreståndarens åligganden delar jag kommitténs av remissinstanserna

i allmänhet godtagna uppfattning, att intagningen på sjukhemmet

bör antingen ankomma på föreståndaren efter samråd med anstaltsläkaren

eller handhavas av anstaltsläkaren eller annan läkare vid sjukhemmet.

Tillsynen över den enskilda sjukvårdsverksamheten bör i enlighet

med kommitténs förslag utövas av medicinalstyrelsen som högsta tillsynsorgan

samt under medicinalstyrelsen av förste provinsialläkaren, förste

stadsläkaren eller hjälpverksamhetsläkaren. Det bör få ankomma på medicinalstyrelsen

att från nämnda läkares tillsynsverksamhet undantaga de

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

största sjukhemmen, i den mån så lämpligen kan ske med hänsyn till läkarnas

kvalifikationer på berörda sjukhem, samt att i särskilda fall förordna

annan läkare att utöva tillsynen.

Den som utövar tillsynen bör ha befogenhet att förordna att på enskilt

sjukhem intagen person, som inte lämpligen kan vårdas där, skall skiljas

från sjukhemmet. En motsvarande befogenhet finns nu i sinnessjukvårdsstadgan.

I övrigt bör i den nya sjukhemsstadgan ingå straffbestämmelse

r i huvudsak överensstämmande med dem, som finns i den nu gällande.

Beträffande övergångsbestämmelserna förordar jag i enlighet

med vad medicinalstyrelsen föreslagit att den tid, inom vilken äldre

hem i enlighet med kommitténs förslag har att göra anmälan om sin verksamhet

med överlämnande av förbindelser från föreståndare och anstaltsläkare,

bestämmes till sex månader i stället för, såsom kommittén föreslagit,

tre månader. Vidare bör i övergångsbestämmelserna upptagas befogenhet

för medicinalstyrelsen att förbjuda fortsatt drivande av sådan

verksamhet, som enligt övergångsbestämmelserna inte kräver tillstånd

och som icke sköts på tillfredsställande sätt. Förbudet bör vara straff sanktionerat.

»

Utskottet

Den föreslagna stadgan är avsedd att ersätta dels nu gällande stadga den

29 maj 1931 angående enskilda sjukhem och förlossningshem och dels vissa

bestämmelser i sinnessjukvårdsstadgan den 19 september 1929. I den nya

stadgan göres icke skillnad mellan vård av kroppssjuka och psykiskt sjuka.

Däremot skiljer stadgan mellan vård å enskilt sjukhem — under vilken

benämning alla slag av enskilda sjukvårdsanstalter med minst tre vårdplatser

sammanfattas -— och annan enskild sjukvårdsverksamhet. För drivande

av sjukhem och utövande av annan yrkesmässig sjukvård skall fordras

tillstånd av medicinalstyrelsen, som också skall vara högsta tillsynsmyndighet.

Under medicinalstyrelsen utövas tillsynen av tillsynsläkare, i regel

förste provinsialläkaren i länet. Vid sjukhem skall finnas föreståndare och

anstaltsläkare.

Den föreslagna stadgan har givit utskottet anledning till uttalande allenast

i följande hänseende.

I 3 § har intagits en bestämmelse om att tillsynsläkare äger förordna, att

på enskilt sjukhem intagen person, som inte lämpligen kan vårdas där eller

som väsentligen försvårar vården av andra intagna, skall skiljas från hemmet.

En bestämmelse med denna innebörd synes välmotiverad. Emellertid

ger bestämmelsen tillsynsläkaren befogenhet att bringa det mellan patienten

och sjukhemmets innehavare träffade vårdavtalet till upphörande. Då denna

sålunda kan innebära ett långtgående ingrepp i enskildas avtalsförhållan
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 17 år 1960

den, kunde det ifrågasättas, om bestämmelsen inte bort utfärdas i form av

lag. Utskottet anser sig dock icke böra förorda, att stadgandet utbrytes ur

den föreslagna stadgan. Härvid fäster utskottet avgörande vikt vid att stadgandet,

ehuru formellt beslutat av Kungl. Maj :t, likväl till sin utformning

blivit föremål för riksdagens prövning.

Utskottet hemställer,

att riksdagen i anledning av förevarande proposition nr 63

måtte såsom sin mening giva Kungl. Maj :t till känna vad

utskottet sålunda anfört.

Stockholm den 29 mars 1960

På andra lagutskottets vägnar:

EDVIN JACOBSSON

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Axel Svensson, Sunne, fru Carlqvist,

herrar Birke, Lars Larsson och Edström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

Lundberg, fröken Höjer, fru Eriksson i Ängelholm, fru Svensson och herr

Björkman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:169 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts proposition angående försäljning av vissa kronoegendomar m. m., såvitt angår Runby Nedra l1 i Stockholms lä s. 1 i texten