Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om vidgning av arbetsdomstolens behörighet.

1960-04-20 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:19, Utlåtande i anledning av väckt motion om vidgning av arbetsdomstolens behörighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

1

Nr 19

Utlåtande i anledning av väckt motion om vidgning av arbetsdomstolens

behörighet.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 162,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Königson hemställt »att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en utredning i syfte

att göra arbetsdomstolen till enda behöriga instans i tvister mellan anställda

och arbetsgivare oberoende av anställningsförhållandet».

Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sitt yrkande hänvisas

till motionen.

över motionen har utskottet, i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver,

inhämtat yttrande från arbetsdomstolens ordförande varjämte yttranden

på utskottets begäran avgivits av Landsorganisationen i Sverige (LO),

Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Svenska arbetsgivareföreningen

(SAF) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO).

Gällande bestämmelser

Enligt 1 § lagen om arbetsdomstol skall för upptagande och avgörande

av mål rörande kollektivavtal finnas en arbetsdomstol. Enligt 11 § i samma

lag hänföres till mål rörande kollektivavtal mål däri tvisten är 1) om kollektivavtals

giltighet, bestånd eller rätta innebörd, 2) huruvida visst förfarande

strider mot kollektivavtal eller mot vad som stadgas i kollektivavtalslagen

samt 3) om påföljd av förfarande som förmenas strida mot

kollektivavtal eller mot kollektivavtalslagen. Arbetsdomstolen är kompetent

att döma även i vissa andra tvister än tvister om kollektivavtal. Sålunda

skall arbetsdomstolen upptaga och avgöra mål som avser tillämpningen

av lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Enligt lagen om medling

i arbetstvister 6 § äger arbetsdomstolen att på anmälan av förlikningsman

förelägga part att vid vite fullgöra sin förhandlingsskyldighet. Enligt

lagen om arbetarskydd 44 § är arbetsdomstolen behörigt forum vid talan

mot arbetsgivare på grund av att denne hindrat skyddsombud att fullgöra

sin uppgift eller utsatt skyddsombud för personliga trakasserier. Enligt

lagen om semester 26 §, lagen om förbud mot arbetstagares avskedande

i anledning av äktenskap eller havandeskap in. in. 6 § och enligt lagen om

förbud mot arbetstagares avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring

in. in. 7 § är arbetsdomstolen behörig domstol i mål om tillämpBihang

till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 19

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

ning av dessa lagar beträffande »arbetstagare vilkas arbetsavtal regleras

av kollektivavtal».

Historik

Den processuella olikheten mellan sådana arbetsavtal, som äro reglerade

av kollektivavtal, och andra, enskilda arbetsavtal uppmärksammades av

kommittén angående privatanställda i dess betänkande med förslag till lag

om arbetsavtal (statens offentliga utredningar 1935: 18). I detta betänkande

erinrades sålunda om att varje tvist rörande tolkningen och tillämpningen

av ett enskilt arbetsavtal skulle prövas av de allmänna domstolarna

enligt vanlig instansordning, medan däremot ett av kollektivavtal normerat

arbetsavtal kunde komma att prövas av den såsom ensam instans anordnade

arbetsdomstolen. Samma rättsfråga kunde härigenom bliva föremål

för prövning, i ett fall av de allmänna domstolarna och i ett annat fall av

arbetsdomstolen. Detta förhållande utgjorde enligt kommitténs uppfattning

en oegentlighet och innebar en risk för olika tillämpning i frågor,

vilka enligt sin natur krävde ett enhetligt avgörande. Denna risk kunde

enligt kommitténs mening bliva mera framträdande i den fortsatta rättsutvecklingen.

Kommittén hade emellertid icke till uppgift att utarbeta förslag

rörande den rättsliga formen för prövning av tvister angående arbetsavtal

och måste därför inskränka sig till att bestämt förorda en sådan

utredning, att en dylik dualism kunde bringas till upphörande.

I ett den 12 oktober 1935 dagtecknat, till Konungen ställt utlåtande över

betänkandet med förslag till lag om arbetsavtal behandlade arbetsdomstolens

dåvarande ordförande Arthur Lindhagen ingående den av kommittén

angående privatanställda berörda frågan om den processuella skiljaktigheten

mellan olika grupper av arbetsavtal.

Inledningsvis redogöres i utlåtandet för de skilda typer av mål, som

förekomma vid arbetsdomstolen, och i detta hänseende göres en uppdelning

av målen i tre grupper, nämligen dels tolkningstvister i egentlig mening,

d. v. s. tvister vari frågan är huruvida ett kollektivavtal kommit till

stånd eller fortfarande består eller hur avtalets enskilda bestämmelser

skola fattas eller där tvisten rör kollektivavtalslagens innebörd, dels mål

rörande olovliga stridsåtgärder dels ock mål vari tvisten huvudsakligen icke

gäller kollektivavtalslagens eller ett kollektivavtals innebörd utan främst

rör vissa faktiska omständigheter; inom den senare gruppen av mål kan

man enligt utlåtandet teoretiskt skilja mellan två olika fall, nämligen å

ena sidan sådana mål där tonvikten ligger på de faktiska omständigheterna

i och för sig och å andra sidan sådana mål där tonvikten lika mycket

ligger på den rättsliga värderingen av de faktiska omständigheterna, vilka

senare mål ibland ligga tolkningstvisterna nära. Endast de båda första

grupperna av mål, alltså tolkningstvisterna i egentlig mening och målen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

3

om olovlig stridsåtgärd, äro enligt utlåtandet kollektivavtalstvister i egentligaste

mening. Den tredje gruppen av mål, alltså de mål där tvisten huvudsakligen

rör vissa faktiska omständigheter, och speciellt de mål, som uteslutande

röra sådana omständigheters förhandenvaro, äro — heter det avslutningsvis

i denna del -— icke typiska kollektivavtalstvister men ha ändock

hänförts till arbetsdomstolen, emedan man icke kan på förhand veta

huruvida ej även tolkningsspörsmål kunna uppkomma under tvistens behandling

och vidare emedan även dessa tvister, när det gäller kollektivavtalsreglerade

förhållanden, i hög grad få sin färg av organisationsförhållandena.

Enligt vad som vidare anföres i detta utlåtande ligger det i sakens natur,

att vid tolkningen av ett enskilt arbetsavtal, liksom av den då föreslagna

lagen om sådana avtal, å ena sidan, samt vid tolkningen av kollektivavtalslagen

eller ett kollektivavtal, å andra sidan, helt identiska rättsfrågor

kunna uppkomma; det innebär därför enligt utlåtandet otvivelaktigt en

icke obetydlig grad av rättsosäkerhet, att sådana spörsmål kunna komma

att bedömas av olika slag av domstolar utan möjlighet till ett enhetligt

avgörande åtminstone i sista instans. Denna fara för rättsosäkerhet kan

visserligen synas vara mindre framträdande vid tvister, som huvudsakligen

röra de faktiska förhållandena. I utlåtandet anföres emellertid häremot,

att vid domstolar av skilda typer kunna utbildas olika sätt att över huvud

bedöma dessa frågor och olika uppfattningar om bevisbördans fördelning

eller om kraven på bevisningens styrka. Särskild betydelse kunna sådana

skiljaktigheter ha, när tonvikten ligger mera på de faktiska omständigheternas

rättsliga bedömande än på frågan om deras förhandenvaro.

I utlåtandet erinras vidare om att enligt den då föreslagna lagen ett och

samma arbetsavtal skulle kunna hänvisas än till den ena och än till den

andra domstolen, beroende på huruvida tvisten hänförde sig till en i kollektivavtal

eller till en i den föreslagna lagen reglerad fråga; naturligen

kunde en och samma tvist ofta röra frågor inom båda områdena. Vidare

erinras i utlåtandet om att även vid ett bibehållande av det dåvarande

systemet, enligt vilket kollektivavtalsreglerade förhållanden bedömdes av

arbetsdomstolen och icke kollektivavtalsreglerade av de allmänna domstolarna,

arbetsdomstolen kunde bliva nödsakad att ingå på tolkning av

innehållet i den föreslagna lagen liksom då redan skett beträffande annan

allmän lag. Detta kunde bliva fallet antingen genom att man i kollektivavtal

intog bestämmelser av samma innehåll som lagens regler eller på

grund av en i kollektivavtalet intagen klausul om att lagens bestämmelser

i visst hänseende skulle gälla.

Sammanfattningsvis anförde arbetsdomstolens ordförande i detta utlåtande,

att han ansåg det vara sakligt mest betingat att alla tvister om

arbetsförhållanden bedömdes av arbetsdomstolen oavsett huruvida arbets*

avtalets innehåll vore reglerat av kollektivavtal eller icke. Ett konsekvent

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

genomförande av denna tanke skulle innebära, att icke blott mål rörande

den då föreslagna lagstiftningen utan även arbetstvister enligt andra lagar,

som då gingo till de allmänna domstolarna, överflyttades till arbetsdomstolen.

Det måste enligt utlåtandet anses uteslutet att på annat sätt undvika

risken för en olikartad rättstillämpning i mål av samma innebörd

och natur.

Förslaget till lag om arbetsavtal ledde icke till någon lagstiftning, och

statsmakterna fingo således ej anledning att i detta sammanhang taga

ställning till önskemålet om processuellt enhetlig behandling av samtliga

tvister rörande arbetsavtal.

Kommittén angående privatanställda framlade år 1935 ett betänkande

med förslag till lag om förenings- och förhandlingsrätt (statens offentliga

utredningar 1935:59). I detta betänkande erinrade kommittén om sitt

ovan återgivna uttalande angående önskvärdheten av att dualismen i fråga

om den processuella behandlingen av tvister rörande arbetsavtal bringades

att upphöra, och kommittén förklarade sig i detta senare sammanhang

ha anledning att ytterligare understryka denna synpunkt. Kommittén, som

icke ansett det vara förenligt med sin uppgift att själv utarbeta förslag

om den rättsliga formen för prövande av tvister rörande arbetsavtal, förklarade

sig förutsätta, att en omreglering med det snaraste ägde rum så

att alla dylika tvister kommo att höra under arbetsdomstolen, och vid utformningen

av texten till den föreslagna lagen om förenings- och förhandlingsrätt

utgick kommittén — såvitt rörde gränsdragningen mellan rättsoch

intressetvister — från att den sålunda förutsatta omregleringen

skulle ske.

I yttrande över förslaget till lag om förenings- och förhandlingsrätt

erinrade arbetsdomstolens ordförande om sitt utlåtande över förslaget till

lag om arbetsavtal, vari han — såsom framgår av det nyss anförda —

förklarat det vara sakligt mest betingat att alla tvister rörande arbetsförhållanden

bedömdes av arbetsdomstolen.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 240 till 1936 års riksdag förklarade departementschefen,

att han icke ansåg det nödvändigt att i det då aktuella

sammanhanget till avgörande upptaga hela frågan om den rättsliga behandlingen

av mål om individuella arbetsavtal.

Frågan om gränsdragningen mellan arbetsdomstolens och de allmänna

domstolarnas behörighet aktualiserades vid semesterlagstiftningens tillkomst.

I betänkande med förslag till lag om semester (statens offentliga

utredningar 1937:49) framhöllo 1936 års semestersakkunniga sålunda att,

om man liksom hittills skulle låta mål angående icke kollektivavtalsbundna

arbetstagares rätt till semester upptagas av allmän domstol, följden bleve

den att samma lag komme att tolkas av skilda system av domstolar, nämligen

dels av de allmänna domstolarna, dels av arbetsdomstolen. En sådan

anordning var enligt de sakkunniga av självklara skäl icke önskvärd; den

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

medförde nämligen enligt deras mening alltid risk för att en skiljaktig

praxis beträffande tolkningen av lagen kunde uppkomma.

1936 års semester sakkunniga diskuterade i sitt betänkande de tänkbara

utvägarna för att undvika den processuella uppdelningen av semesterfrågor.

Eftersom det var uteslutet att förlägga prövningen av kollektivavtalsbundna

arbetstagares semesterfrågor till allmän domstol, återstod

att antingen förlägga prövningen av enskilda arbetstagares mål angående

semester till arbetsdomstolen eller att — på sätt som skisserats av arbetsdomstolens

ordförande i dennes utlåtande över förslaget till lag om arbetsavtal

— beträffande semestermålen göra arbetsdomstolen till överinstans

över de allmänna underrätterna eller eventuellt inrätta lokala arbetsdomstolar.

Enligt de semestersakkunnigas mening var det emellertid icke tänkbart

att — ens i andra instans — låta arbetsdomstolen upptaga mål angående

icke kollektivavtalsbundna arbetstagares semesterrätt utan att samtidigt

arbetsdomstolen gjordes behörig i alla mål angående arbetsavtal.

Detta motiverade de sakkunniga med att en arbetstagare kunde ha anledning

föra talan mot sin arbetsgivare beträffande åtskilliga frågor, som

hänförde sig till arbetsavtalet mellan honom och arbetsgivaren; därför

skulle det enligt de sakkunnigas mening icke vara lämpligt eller ens möjligt

att fördela tvistens handläggning mellan skilda domstolar. Att på något

sätt till arbetsdomstolen sammanföra alla mål, som härleda sig ur arbetsavtal,

fick enligt 1936 års semestersakkunniga anses lämpligt bland annat

därför att kollektivavtalen numera kunde sägas ha blivit normerande även

för de enskilda arbetsavtalen. Vilken väg som härvidlag än valdes var detta

emellertid en vittutseende fråga, som krävde ingående utredning och överväganden.

Sammanfattningsvis funno 1936 års semestersakkunniga förhållandet

vara det, att mål om semester beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal

regleras av kollektivavtal, även efter genomförandet av en lagstiftning angående

semester måste upptagas av arbetsdomstolen, att mål om semester

beträffande övriga arbetstagare icke kunde avgöras av arbetsdomstolen

utan att samtliga mål om arbetsavtal samtidigt överflyttades till denna

domstol samt att detta sista spörsmål var av så vittutseende art att det

nödvändigtvis krävde en särskild utredning av därför lämpade sakkunniga.

En sådan utredning kunde beräknas taga lång tid i anspråk, och de sakkunniga

förklarade sig icke anse olägenheterna av att en lag om semester

kom att tolkas såväl av de allmänna domstolarna som av arbetsdomstolen

vara så stora, att man därför måste avstå från att genomföra en av sociala

skäl såsom nödvändig ansedd lag om semester i avvaktan på en lösning

av spörsmålet om hänförande till arbetsdomstolen av samtliga mål angående

arbetsavtal. De sakkunniga förordade därefter den ordning i processuellt

hänseende beträffande mål om semester, som ingick i 1938 års

lag om semester och som kvarstår i den nu gällande semesterlagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

I yttrande över semestersakkunnigas förslag erinrade arbetsdomstolens

ordförande om att, vare sig förslagets forumregel upptogs eller forumfrågan

lämnades att avgöras enligt behörighetsreglerna i lagen om arbetsdomstol,

frågorna om semesterlagens tolkning och tillämpning skulle komma

att bedömas än av arbetsdomstolen och än av allmän domstol utan en

gemensam överinstans, som garanterade enhetlig rättstillämpning. Utan

några som helst tvivel vore detta ytterst beklagligt, och förhållandet torde

ha jämförelsevis få motsvarigheter i modern rätt. Genom semesterlagen

skulle dualismen bliva satt i system. Ett undanröjande av denna dualism

skulle emellertid kräva mycket ingripande åtgärder. Efter att ha diskuterat

olika processuella utvägar förklarade arbetsdomstolens ordförande att,

om man blev nödsakad att upptaga dessa problem, man uppenbarligen

borde gå till botten med frågorna och taga under övervägande, huruvida

icke alla tvister rörande arbetsavtal kunde i en eller annan form läggas

under arbetsdomstolen. Det var emellertid tydligt, att de problem som här

mötte voro av en sådan storleksordning att frågan om en separat lag angående

semester måste komma att vila under lång tid medan den processuella

utredningen pågick. Med hänsyn till detta läge förklarade sig

arbetsdomstolens ordförande benägen att på denna punkt instämma med

de sakkunniga och att sålunda bortse från vådorna av tvisternas uppdelning

på olika slag av domstolar.

I proposition nr 286 till 1938 års riksdag, varigenom förslag till lag om

semester framlades, förklarade departementschefen, att det av skäl, som

anförts av de sakkunniga och arbetsdomstolens ordförande, icke var möjligt

att utan ett omfattande utredningsarbete ernå enhetlighet i domstolsbehandlingen

av mål angående tillämpning av semesterlagen. Detta kunde

emellertid enligt departementschefens mening icke få föranleda, att lagstiftningen

angående semester ställdes på framtiden, utan den av de sakkunniga

föreslagna och av bland andra arbetsdomstolens ordförande tillstyrkta

lösningen av frågan om domstolskompetensen borde trots de därmed

förenade olägenheterna kunna godtagas. Departementschefen förklarade

sig i propositionen särskilt vilja framhålla, att han icke då var beredd

att taga ståndpunkt till frågan om samtliga mål rörande enskilda arbetsavtal

borde överföras till arbetsdomstolen.

Remissyttrandena

Alla remissinstanserna utom SACO tillstyrker bifall till det i motionen

framställda yrkandet.

Efter att inledningsvis ha berört den historiska utvecklingen på området

anför arbetsdomstolens ordförande:

Såsom framgår av den här lämnade redogörelsen för vad som tidigare

förekommit i den av motionen berörda frågan, har vid de tillfällen, då spörs
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

målet om den processuella behandlingen av tvister rörande förhållandet mellan

arbetsgivare och arbetstagare aktualiserats genom föreslagen lagstiftning,

den i dessa tvister rådande processuella dualismen framstått som icke

önskvärd. Att den likväl kommit att kvarstå synes närmast bero på att frågan

betraktas som alltför svårlöst för att avgöras utan en mera djupgående

undersökning än som kunnat ske utan dröjsmål med den vid varje tillfälle

aktuella lagstiftningen i övrigt. Ett sådant dröjsmål har icke ansetts

motiverat enbart av den processuella frågan, vilken synts lagstiftaren vara

av underordnad betydelse i jämförelse med den föreslagna lagstiftningen i

dess helhet. Någon självständig utredning med syfte att undersöka möjligheterna

till en "enhetlig processuell behandling av alla tvister rörande det

enskilda arbetsavtalet eller tjänsteavtalet har ej heller kommit till stånd.

Statsmakterna ha således hittills ej tagit principiell ställning till det av motionen

berörda spörsmålet.

I fråga om de allmänna synpunkterna på den nuvarande processuella

skillnaden mellan kollektivavtalsreglerade och andra tjänsteavtal kan jag

i huvudsak ansluta mig till vad arbetsdomstolens ordförande anfört i

sina utlåtanden. Någon allmän lagstiftning om tjänsteavtalet har visserligen

icke genomförts, utan rättsreglerna på detta område ha kommit att huvudsakligen

utformas genom praxis på arbetsmarknaden och genom enskilda

domstolsavgöranden, önskemålet om ett enhetligt bedömande av alla anställningstvister

måste emellertid under dessa förhållanden anses vara

än mera motiverat än om en lagstiftning rörande tjänsteavtalet kommit

till stånd. Härtill kommer att, sedan frågan om en sådan lagstiftning senast

var aktuell i mitten av 1930-talet, de stora organisationerna på arbetsgivar-

och arbetstagarsidan fått en avsevärt ökad omfattning och betydelse.

Särskilt påfallande har utvecklingen i detta hänseende varit beträffande

tjänstemännen. Medan dessa tidigare i huvudsak fingo sina anställningsvillkor

utformade genom enskilda anställningsavtal, ha kollektivavtalen för

denna kategori av arbetstagare nu fått en allt större betydelse, dels genom

att antalet fackligt organiserade tjänstemän ökat betydligt, dels genom

att tjänstemännens kollektivavtal kommit alt innehålla allt flera och för

anställningsförhållandet viktigare bestämmelser. Denna utveckling har

medfört, att de uppfattningar om rättsförhållandet mellan arbetsgivare och

arbetstagare, som framkomma inom organisationerna på ömse sidor av

arbetsmarknaden och som utbildas vid organisationernas gemensamma behandling

av uppkommande tvistefrågor, fått en väsentligt ökad betydelse för

rättsbildningen på arbetsmarknaden. Detta förhållande måste anses göra

det än mera önskvärt med ett enhetligt bedömande av alla anställningstvister,

oberoende av om anställningen är reglerad av kollektivavtal eller ej,

och måste även öka kravet på kännedom om arbetsmarknadens förhållanden

hos dem som skola inom eu domstol avgöra uppkommande tvister angående

anställningsförhållanden.

Även med utgångspunkt från den ursprungliga tanken, att endast kollektivavtal

skola bedömas av arbetsdomstolen såsom speciellt sakkunnig instans

på detta område, synes den nuvarande gränsdragningen mellan arbetsdomstolens

och de allmänna domstolarnas behörighetsområden i vissa

hänseenden vara otillfredsställande. Genom den nyss berörda utvecklingen

komma i allt större utsträckning även tjänsteavtal, som formellt ej regleras

av kollektivavtal, att lyst eller genom uttrycklig överenskommelse få samma

innehåll som ett för facket ingånget kollektivavtal. När en tvist uppstår angående

ett sådant tjänsteavtal, skall den enligt nuvarande processuella regler

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

bedömas av allmän domstol och icke av den för tolkning av kollektivavtal

speciellt inrättade och sammansatta arbetsdomstolen. Detta gäller även

om tvisten enbart rör innebörden av det indirekt tillämpliga kollektivavtalet.

Det är naturligt, om en dylik ordning bland dem som på båda sidor

av arbetsmarknaden syssla med anställningstvister betraktas som otillfredsställande.

Sett från den enskilda partens synpunkt är önskemålet om en

sakkunnig prövning av kollektivavtalets betydelse för anställningsförhållandet

självfallet lika starkt i ett sådant fall som vid en renodlad tolkningstvist

mellan de organisationer, som slutit kollektivavtalet, eller mellan

parter, som kollektivavtalsrättsligt är direkt bundna av detta avtal. För

övrigt uppträder numera ofta i tvister, som rör enskilda tjänsteavtal och

därför handläggas av allmänna domstolar, som ombud för någondera parten

en funktionär hos en organisation, som antingen finner sig ha principiellt

intresse i saken eller likväl anser sig böra lämna en medlem rättslig

hjälp i tvisten. Därmed ges denna ett kollektivavtalsmässigt inslag, ehuru

tvisten föres inför allmän domstol.

Även i andra hänseenden skapas svårigheter genom den nuvarande gränsdragningen

mellan arbetsdomstolens och de allmänna domstolarnas verksamhetsområden.

I ett mål, där den ena parten i ett kollektivavtalsreglerat

anställningsförhållande för talan mot den andra parten om utfående av en

fordran i pengar, önskar den senare parten ofta till kvittning åberopa en

påstådd motfordran. Om denna motfordran — vilket lätt blir fallet — icke

grundar sig på någon bestämmelse i kollektivavtalet, kan arbetsdomstolen

icke pröva motfordringen, även om denna uppkommit i anställningsförhållandet,

en ordning som icke endast innebär processuella svårigheter

utan även lär ha medfört vissa omdiskuterade utomprocessuella konsekvenser.

En följd av kollektivavtalens vidgade betydelse måste även vara en ökning

av antalet fall där en anställd har skilda krav mot en arbetsgivare,

av vilka krav några grundas på kollektivavtal och därför höra under arbetsdomstolen

medan andra grundas på det enskilda tjänsteavtalet och därför

skola prövas av allmän domstol. Ytterligare komplikationer kunna

uppkomma, om en arbetsgivare mot ett i kollektivavtal grundat fordringsanspråk

från den anställdes sida gör skilda invändningar, av vilka några

hänföra sig till kollektivavtalet medan några äro av annan natur.

Ett annat uppmärksammat fall, där allmän domstol kan tvingas att ta

ställning till innebörden av ett kollektivavtal, föreligger, när ett kollektivavtal

upphört att gälla utan att ersättas av ett annat sådant avtal. Tvister

som hänföra sig till tid, då sådant »avtalslöst tillstånd» råder, skola nämligen

avgöras av allmän domstol. Därigenom kunna dit hänföras tvister

icke blott rörande innebörden av det tidigare gällande kollektivavtalet utan

även rörande andra förhållanden av typiskt kollektivavtalsrättslig natur.

Genom semesterlagens forumregel har — såsom även framhölls vid denna

lagstiftnings tillkomst — skapats en medveten dualism vid den processuella

behandlingen av de synnerligen betydelsefulla semesterfrågorna. Denna dualism

är fortfarande ägnad att inge samma principiella betänkligheter som

framfördes av de semestersakkunniga och i yttranden över deras förslag.

De praktiska besvärligheterna, av vilka några nyss berörts, torde knappast

ha blivit mindre utan snarare ha ökat sedan semesterlagstiftningen trädde

i kraft.

Mot den nuvarande processuella fördelningen av anställningstvister mellan

arbetsdomstolen och de allmänna domstolarna kunna således såväl i

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

princip som i fråga om den närmare gränsdragningen riktas anmärkning i

åtskilliga hänseenden. Det är alltså naturligt, att önskemål angående ändringar

av reglerna härom framkomma. Varje tänkbar gränsdragning mellan

de olika domstolarnas behörighetsområden kommer visserligen att vålla

större eller mindre principiella och praktiska problem, oavsett om gränsdragningen

sker så att alla anställningstvister eller endast en del av dessa tvister

hänföres till arbetsdomstolen. Särskilt torde gränsdragningen mellan

tjänsteavtal och andra avtal om arbetsprestationer liksom frågan om de beroende

uppdragstagarnas ställning i detta hänseende kunna vålla svårigheter.

Utan en noggrann undersökning av olika alternativa lösningar är det naturligtvis

omöjligt att bedöma, om en från alla synpunkter bättre gränsdragning

än den nuvarande är möjlig att genomföra. Onekligen förefalla dock de vid

olika tillfällen uttryckta önskemålen om en ändring av de nuvarande reglerna

så starkt motiverade och olägenheterna med det nuvarande systemet så

framträdande, att en utredning i och för sig synes befogad.

Från något håll kan det principiellt riktiga i att överföra ytterligare rättsområden

från de allmänna domstolarna till en specialdomstol måhända

ifrågasättas. Häremot kan emellertid invändas, att det icke gäller att inrätta

en ny domstol utan endast att utvidga behörighetsområdet för en sedan länge

existerande specialdomstol, som enligt de närmast berörda parternas omdömen

hittills synes ha på ett tillfredsställande sätt fyllt sin uppgift att

skapa och skipa rätt på arbetsmarknaden. Från ansvarigt håll torde icke

längre ifrågasättas, att de arbetsuppgifter som nu åvila arbetsdomstolen

skulle överflyttas på de allmänna domstolarna. I och med att rättsbildningen

inom den kollektivavtalsreglerade delen av arbetsmarknaden på sätt ovan

antytts kommit att få avgörande betydelse för rättsbildningen på arbetsmarknaden

i övrigt, kan tvärtom konsekvensen anses fordra, att även denna

del av rättsbildningen, i den mån det befinnes tekniskt möjligt, såvitt angår

domstolarnas medverkan anförtros åt arbetsdomstolen. Utvecklingen har

för övrigt redan tidigare inneburit, att arbetsdomstolens verksamhetsområde

vidgats utöver vad som från början blivit bestämt.

Framför allt synes emellertid vid valet av forum för den speciella art av

dispositiva tvister, som rör anställningsförhållanden, avgörande vikt böra

fästas vid önskemål, vilka kunna framställas av representanter för de parter

— arbetsgivare och arbetstagare — som tvisterna angå och som domstolsorganisationen

är avsedd att betjäna. Från samhällelig synpunkt böra

knappast hinder resas mot en av de berörda parterna eventuellt önskad

ändring av nuvarande processuella regler i den mån icke kostnadsskäl eller

liknande orsaker anses lägga hinder i vägen för en sådan ändring. Teoretiska

betänkligheter mot specialdomstolar få således ej tillmätas betydelse i detta

sammanhang. Utvecklingen inom andra områden torde för övrigt visa, att

parterna, när domstolsorganisationen icke längre motsvarar deras önskemål,

söka sig andra utvägar att lösa sina tvister, främst genom skiljeförfarande,

varigenom rättsbildningen kommer att helt ske utanför domstolsväsendets

ram och ofta även kommer att sakna en från allmän synpunkt

önskvärd enhetlighet. Vid bedömandet av det i motionen framförda utredningsförslaget

synes sålunda enligt arbetsdomstolens mening största betydelse

böra tillmätas de synpunkter, som i denna fråga må framföras från

arbetsgivare- och arbetstagarehåll.

Tanken att göra arbetsdomstolen till ensamt behörig domstol i mål angående

anställningsförhållanden torde emellertid möta vissa domslolsorganisatoriska

svårigheter, som icke få förbises. Även från de berörda parter
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

nas synpunkt kunna konsekvenser uppkomma, som göra det mindre lämpligt

att genomföra en sådan ordning. Självfallet finns det inte någon möjlighet

att utan närmare utredning fastställa omfattningen av de här antydda

problemen eller att föreslå utvägar för att lösa dem. Den avvägning

mellan å ena sidan de tidigare utvecklade sakliga skälen för ett enhetligt

bedömande av anställningstvister och å andra sidan de nu antydda svårigheterna,

som måste föregå ett slutligt ställningstagande i frågan, saknar jag

möjlighet att göra i detta sammanhang. De svårigheter jag här åsyftar

anser jag mig emellertid böra beröra något redan nu.

Arbetsdomstolens dåvarande ordförande Arthur Lindhagen utvecklade

i sitt tidigare omnämnda utlåtande över betänkandet med förslag till lag

om arbetsavtal även de tekniska svårigheter, som enligt hans mening skulle

kunna uppstå vid ett förenhetligande av den processuella ordningen i anställningstvister.

Han erinrade därvid inledningsvis om att arbetsdomstolen

hade hela riket till jurisdiktionsområde och att domstolen utgjorde enda

instans i de mål som ankommo på domstolen. Att det ansetts möjligt att

låta mål från hela landet gå till en central domstol i Stockholm med de

ökade kostnader, som föranledas därav, sammanhängde med att kollektivavtalstvisterna

huvudsakligen voro tvister mellan arbetsgivare- och arbetareorganisationer

och att i varje fall den enskilde arbetaren antagits få

sina kostnader vid arbetsdomstolen täckta av en organisation. Motsvarande

möjlighet stod däremot inte den enskilde arbetaren till buds, när han skulle

söka sin rätt på grund av ett arbetsavtal, som ej reglerades av kollektivavtal,

utan han måste i sådant fall ensam eller med den offentliga rättshjälpens

bistånd utföra sin talan. Enligt det här berörda utlåtandet skulle

det därför icke kunna komma i fråga att anordna det processuella förfarandet

så, att denna talan redan från början måste utföras vid en central

domstol i Stockholm.

De här återgivna synpunkterna förtjäna fortfarande beaktande. Det förhåller

sig visserligen så, att redan nu en enskild medlem av en avtalsbunden

organisation, som vägrar att föra hans talan, kan bliva nödsakad

att själv bära sina kostnader för en rättegång vid arbetsdomstolen, och

ganska ofta förekomma vid domstolen mål mot oorganiserade arbetsgivare

i landsorten, vilka i målet ådraga sig kostnader som bliva väsentligt förhöjda

genom domstolens förläggning till Stockholm. Sådana konsekvenser av kollektivavtalslagstiftningen

kunna dock knappast undvikas och kunna ej

alls jämföras med de talrika fall av tvister angående enskilda tjänsteavtal,

som skulle medföra orimliga kostnader om den processuella behandlingen

av dem alla förlädes till Stockholm. Särskilt med tanke på att dessa tvister

ofta röra mycket små belopp och mera sällan ha en sådan principiell karaktär,

att en organisation kan tänkas vilja bära kostnaderna för en rättslig

prövning, synes det även nu uteslutet att förlägga denna prövning i alla

anställningstvister till en enda domstol.

I det här berörda utlåtandet anförde emellertid arbetsdomstolens ordförande

vidare, att man kunde tänka sig en särskild domstolsorganisation, i

vilken arbetsdomstolen skulle utgöra enda överinstans för mål om arbetstvister.

Beträffande underinstanserna kunde olika alternativ tänkas. Sålunda

kunde man enligt utlåtandet möjligen ifrågasätta att efter utländska

förebilder inrätta ett helt system av arbetsdomstolar, som skulle ugöra

specialdomstolar för arbetsrättsliga tvister. Denna tanke avvisades emellertid

i samma utlåtande dels av kostnadsskäl dels med den motiveringen att

dessa nya domstolar icke skulle få tillräckligt antal mål att handlägga

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

för att kunna vinna någon erfarenhet och rutin som domstol. Även mig

synes detta alternativ av samma skäl vara helt uteslutet. Detta gäller även

ett annat i det berörda utlåtandet antytt alternativ, enligt vilket arbetsrättsliga

tvister skulle handläggas av de större rådhusrätterna, eventuellt med

särskild sammansättning.

Det tredje av arbetsdomstolens dåvarande ordförande framförda alternativet,

nämligen att låta de allmänna underrätterna efter allmänna forumregler

på samma sätt som nu upptaga tvister om anställningsförhållanden,

synes mig från den här aktuella synpunkten erbjuda den enda framkomliga

vägen. Enligt detta alternativ, sådant det angavs i det berörda utlåtandet,

skulle sådana mål icke fullföljas till hovrätterna utan till arbetsdomstolen;

mål om kollektivavtal — eventuellt endast de typiska kollektivavtalstvisterna

— skulle emellertid kunna anhängiggöras direkt vid arbetsdomstolen.

Mot den sist angivna alternativa lösningen framfördes i utlåtandet från

arbetsdomstolens dåvarande ordförande betänkligheter i huvudsak endast

från en synpunkt. Sålunda framhölls, att arbetsdomstolens värde helt och

hållet sammanhängde med att rättegången vid arbetsdomstolen var muntlig

och omedelbar, och arbetsdomstolen kunde således icke på samma sätt

som då skedde i hovrätt fungera med en uteslutande skriftlig process. Om

arbetsdomstolen skulle tjänstgöra som överinstans i förhållande till andra

domstolar, måste rättegången, för att ge det nödvändiga lekmannainflytandet

dess rätta plats, även i fullföljda mål vara muntlig och omedelbar. Därmed

skulle man emellertid åtminstone i viss mån återkomma till den tidigare

berörda kostnadsfrågan.

I detta hänseende har läget undergått en väsentlig förändring. Även i hovrätterna

är numera processen i största utsträckning muntlig, och bevisning

förebringas där vid huvudförhandling. Även i högsta domstolen kan

ett muntligt rättegångsförfarande med muntlig bevisning förekomma. Från

den här berörda synpunkten kan alltså icke möta något principiellt hinder

mot att göra arbetsdomstolen till överinstans i arbetsrättsliga tvister.

Vad sedan angår kostnadsfrågan skulle denna naturligen i många fall

bliva mera besvärande, om arbetsdomstolen gjordes till andra och sista

instans, än vad fallet nu är, när hovrätterna tjänstgöra som andra och i praktiken

oftast sista instans. Även från arbetsdomstolens synpunkt torde besvärligheter

uppstå, om domstolen gjordes till andra instans. Målens antal

skulle sannolikt bliva så stort, att domstolens karaktär kom att ändras,

och ett relativt stort antal mål, där de speciellt arbetsrättsliga aspekterna

sakna betydelse, skulle antagligen fullföljas dit. Det kan därför ifrågasättas,

om arbetsdomstolen icke i stället borde tjänstgöra som tredje och sista instans,

dit fullföljd alltså skulle ske från hovrätt. Härigenom skulle någon

försämring i kostnadshänseende vid jämförelse med nuvarande förhållanden

knappast behöva ske för parterna. En sådan ordning skulle antagligen

även medföra, alt till arbetsdomstolen fullföljdes främst mål av mera principiell

karaktär där det kan anses särskilt befogat att anlita domstolens

speciella sakkunskap och erfarenhet. I sådana mål torde i stor utsträckning

partens talan komma att föras av en organisation och denna alt bära kostnaderna

för målet. Från domstolsorganisatorisk synpunkt kunde det måhända

likväl bliva nödvändigt att även i arbetsdomstolen införa någon form

av tillståndsprövning liknande den som nu finnes i högsta domstolen. Genom

att arbetsdomstolen gjordes till tredje och sista instans skulle emellertid

de främsta betänkligheterna mot det nuvarande systemet undanröjas i del

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

att ett enhetligt bedömande i principiellt viktiga frågor inom arbetsrättens

område garanterades.

Enligt min uppfattning skulle alltså en sådan förändring i domstolssystemet

som den i motionen föreslagna medföra åtskilliga juridiskt-tekniska

besvärligheter och administrativa problem samt innebära vissa svåröverskådliga

konsekvenser för de berörda parterna. Huruvida dessa frågor

kunna lösas på ett så tillfredsställande sätt, att de sakliga skälen för en

enhetlig bedömning av alla arbetsrättsliga tvister få anses väga över till

förmån för en processuell ordning som garanterar en sådan bedömning,

kan såsom jag redan tidigare framhållit, icke bedömas utan en föregående

utredning. Av tidigare anförda skäl anser jag mig böra tillstyrka, att en

sådan utredning kommer till stånd.

I det föregående har frågan om de offentliga tjänstemännens särställning

icke särskilt berörts. Detta har ej heller skett i motionen. För sådana befattningshavare

som äro underkastade ämbetsmannaansvar har i rättspraxis

möjlighet att reglera anställningsvillkoren genom kollektivavtal ansetts icke

föreligga. 1956 års förhandlingsrättsutredning har emellertid i ett nyligen

avgivet betänkande angående statstjänstemännens förhandlingsrätt (statens

offentliga utredningar 1960: 10) framlagt ett principförslag av innebörd,

att den kollektiva avtalsformen legaliseras även på statstjänstemannaområdet.

Därigenom skulle lagarna om kollektivavtal och om arbetsdomstol

få giltighet och i förekommande fall tillämpning inom statstjänstemannasektorn.

I betänkandet förutsättes, att arbetsdomstolens sammansättning

vid handläggning av mål rörande kollektivavtalstvister på statstjänstemannaoinrådet

blir sådan att sakkunskap i statstjänstemannaförhållandet

är företrädd inom domstolen. Även i övrigt kan ett genomförande av

förhandlingsrättsutredningens förslag angående kollektivavtalsformens legaliserande

på statstjänstemannaområdet tänkas påverka arbetsdomstolens

verksamhet och arbetsformer. Jag anser mig emellertid icke kunna i detta

sammanhang ingå på sådana konsekvenser av det sista berörda förslaget.

LO, som också tillstyrker motionärens yrkande, anför:

I sitt yttrande över förslaget till semesterlag (1938) uttalade LO önskvärdheten

av att alla tvister om semester slutgiltigt avgjordes av arbesdomstolen,

i det att talan mot de allmänna underrätternas utslag i semestertvister

i icke kollektivavtalsreglerade förhållanden fullföljdes hos denna

domstol. Om denna sin principiella uppfattning erinrade LO i sitt yttrande

samma år över befolkningskommissionens betänkande angående förvärvsarbetande

kvinnors rättsliga ställning vid äktenskap och barnsbörd.

Till detta må anmärkas — och detta gäller alla mål om arbetsavtal — att

samma svårigheter, som från kostnadssynpunkt tidigare ansetts möta för

att göra arbetsdomstolen till överinstans över de allmänna underrätterna,

numera — efter den allmänna processreformens genomförande — i regel

möter även vid fullföljd enligt den instansordning, som för närvarande gäller

i mål om icke kollektivavtalsreglerade enskilda arbetsavtal.

Däremot skulle säkerligen svårigheterna i kostnadshänseende ofta kunna

bli alltför betydande, såframt arbetsdomstolen i mål om icke kollektivavtalsreglerade

arbetsavtal, där enskilda och icke organisationer står som parter,

alltid gjordes till enda instans. Några kostnadsskäl mot en sådan ordning

skulle visserligen icke kunna anföras i sådana fall, där parterna i ett mål

vore bosatta t. ex. i Stockholm eller dess närhet. Men i andra fall skulle

kostnaderna för parts, rättegångsbiträdes och vittnens inställelse in. in.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

kunna bli orimligt betungande. En möjlighet vore måhända att överlämna

åt kärandeparten att fakultativt anhängiggöra målet vid allmän underrätt

eller vid arbetsdomstolen, i förstnämnda fall med fullföljdsrätt till den senare

domstolen. På dylika och andra tekniska och organisatoriska frågor

i samband med ett förenhetligande kan LO icke här ingå.

Inte heller kan LO här uppehålla sig vid invändningar av mera teoretisk

karaktär, som eventuellt kan anföras mot ett förenhetligande, t. ex. vid de

större svårigheter i fråga om bestämmande av begreppen arbetstagare och

beroende uppdragstagare, som möjligen skulle följa av att arbetsdomstolens

kompetens utsträcktes utöver det kollektivavtalsreglerade området,

eller vid frågan om den utvidgade kompetensen även bör avse sådana tvister

inom den offentliga tjänstemarknaden, vilka berör löneplansanställda

arbetstagare.

LO vill endast allmänt uttala sin uppfattning att den nuvarande dualismen

mellan de kollektivavtalsreglerade och de icke kollektivavtalsreglerade

arbetsavtalens processuella behandling bör bringas att upphöra åtminstone

i så måtto att garanti skapas för enhetliga slutliga avgöranden i arbetsrättsfrågor

av ofta nog identiskt samma karaktär. Intresset av sådan enhetlighet

tillgodoses tydligen bäst genom att dessa avgöranden ankommer på arbetsdomstolen

med den speciella sakkunskap och erfarenhet i arbetsmarknadsfrågor,

varöver denna domstol förfogar.

LO tillstyrker sålunda att frågan göres till föremål för utredning i enlighet

med motionärens förslag.

SAF anför:

Motionärens ståndpunkt är att arbetsdomstolen bör göras till enda behöriga

instans — alltså inte endast, i förekommande fall, till överinstans

i rättstvister mellan anställda och arbetsgivare. Oavsett om en så vittgående

reform som motionären föreslår är möjlig att praktiskt genomföra, vill

föreningen som sin uppfattning gärna vitsorda att den finner nuvarande

forumregler mindre tillfredsställande. Härvid syftar föreningen främst på

rättstvister vilka i sak röra innebörden av ett kollektivavtal men vilka med

nuvarande ordning icke kunna föras till prövning inför arbetsdomstolen.

Också i övrigt förekomma åtskilliga rättstvister, även mellan eljest kollektivavtalsbundna

parter, vari arbetsdomstolen saknar behörighet och beträffande

vilka en ändring härvidlag kan synas befogad. Föreningen tillstyrker

sålunda för sin del att komplexet rörande arbetsdomstolens behörighet

göres till föremål för utredning.

Föreningen vill samtidigt framhålla, hurusom behörighetsproblemet med

nödvändighet jämväl är förknippat med frågan om de rättsregler, som arbetsdomstolen

har att tillämpa. Här aktualiseras, eftersom arbetsdomstolen ju

uppenbarligen icke kan tillämpa olika rättsregler pa fall av identiskt samma

slag, bl. a/påföljdsfrågorna: räckvidden av s. k. ideellt skadestånd enligt

kollektivavtalslagen, ävensom frågan om den s. k. 200-kronorsregeln i samma

lag. Om i enlighet med motionärens förslag en utredning tillsättes med

uppgift att utreda frågan om vidgad behörighet för arbetsdomstolen, bör

följaktligen gälla, att utredningen äger förutsättningslöst pröva samtliga

därpå inverkande omständigheter.

TCO tillstyrker motionärens yrkande och anför:

Arbetsdomstolens praxis visar dels att forumreglerna varit svära alt

tillämpa dels alt de i vissa fall leder till egendomliga resultat.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

Med hänsyn till att specialdomstolar icke anses önskvärda skulle det

kunna ifrågasättas att arbetsdomstolen avskaffades och att alla mål i

arbetsrättsliga tvister fördes till allmän domstol. Detta torde i och för sig ej

möta något hinder. Visserligen framhölls vid domstolens tillkomst att kollektivavtalsmål

var särskilt svårbedömda, men detta kan ej vara något

avgörande skäl för tillskapandet av en specialdomstol. Det har även framhållits

att kunskap om arbetsmarknadsförhållanden är nödvändig för bedömning

av arbetsrättsliga tvister, men detta skulle i viss mån kunna tillgodoses

genom att de allmänna domstolarna i dylika fall erhöll i arbetsmarknadsfrågor

sakkunniga bisittare. TCO skulle dock bestämt motsätta sig att

man enbart av motvilja mot specialdomstolar avskaffade arbetsdomstolen.

Under de trettio år som den funnits har inom domstolen samlats stor erfarenhet

i arbetsrättsliga frågor. Detta har varit möjligt genom den speciella

sammansättningen av domstolens lekmannaledamöter. De framstående

företrädare för arbetsmarknadens organisationer, som haft säte i domstolen

har utgjort en borgen för att ej blott teoretiska utan även praktiska synpunkter

blivit beaktade. Domstolens verksamhet har vunnit uppskattning

och förtroende bland arbetsmarknadens parter. Detta är ett värde, som ej

får äventyras.

Å andra sidan är den nuvarande utformningen av arbetsdomstolens behörighetsregler

inte tillfredsställande. Reglerna är, framhåller Folke Schmidt

i ovan nämnda arbete, inte lätta att tillägna sig ens för den tränade juristen.

Bland de egendomligheter, som följer av nu gällande regler är att tvister,

som uppkommer under s. k. kollektivavtalslöst tillstånd skall handläggas av

de allmänna domstolarna. Ett par typiskt kollektivavtalsrättsliga mål om

skyldighet att iaktta personlig uppsägningstid vid arbetsnedläggelse har

nyligen avgjorts av Högsta domstolen i stället för av arbetsdomstolen. Det

senare hade varit naturligare.

Egendomliga resultat följer också av att arbetsdomstolen endast kan uppta

en invändning om kvittning från arbetsgivarens sida, när denna invändning

grundar sig på kollektivavtal eller kollektivavtalslagen. Visserligen anser

man på arbetstagarhåll att de nuvarande reglerna om arbetsgivarens kvittningsrätt

icke är tillfredsställnde, men detta är en fråga, som bör lösas genom

särskild lagstiftning och icke genom forumregler.

Svårigheter föreligger att avgöra om en fråga skall anses reglerad i kollektivavtal

eller ej. Detta sammanhänger med att vissa »tysta» regler anses

ingå i kollektivavtalet även om uttryckliga bestämmelser saknas. Att detta

är en olägenhet för parterna och kan leda till att mål avvisas av arbetsdomstolen

är uppenbart.

Med nu gällande regler kan samma fråga komma under bedömning av

Högsta domstolen och arbetsdomstolen beroende på den rent tillfälliga omständigheten

om tjänsteavtalet är reglerat i kollektivavtal eller ej.

Som skäl må ytterligare framhållas att i många personliga tjänsteavtal

utanför kollektivavtalsområdet hänvisas till gällande kollektivavtal. De allmänna

domstolarna kan i sådana mål få bedöma rent kollektivavtalsrättsliga

spörsmål. Vidare må framhållas att på tjänstemannaområdet innehåller

kollektivavtalen ej en lika uttömmande reglering av arbetsvillkoren

som på arbetarområdet. Konsekvensen härav vid en uppkommen tvist kan i

ett enskilt fall bli att vissa tvistefrågor hänskjutas till arbetsdomstolen och

andra tvistefrågor till allmän domstol.

En översyn av arbetsdomstolens forumregler är därför påkallad. Där
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

med är inte sagt att man, som i motionen föreslås, bör låta alla mål, som

rör förhållanden mellan arbetsgivare och löntagare behandlas i domstolen.

Detta kan medföra en alltför stark arbetsbelastning för domstolen och

olägenheter för parterna att i s. k. bagatellmål behöva iakttaga inställelse

vid arbetsdomstolen. TCO anser det icke önskvärt att domstolens nuvarande

karaktär alltför kraftigt förändras.

TCO vill förorda att arbetsdomstolen alltjämt blir första och sista instans

i sådana mål, som i dag faller under domstolen, ev. med utvidgning

till tvister, som uppkommit under kollektivavtalslöst tillstånd. Därutöver

förtjänar att utredas om icke övriga mål rörande förhållandet mellan

arbetsgivare och löntagare skulle från rådhusrätter och häradsrätter kunna

hänskjutas till arbetsdomstolen såsom andra och sista instans. Det torde

kunna förutsättas att parter i bagatellmål inte överklagar underrätternas

domar och därmed i onödan belastar arbetsdomstolen.

SACO, som icke önskar att slutlig ställning för närvarande tages till

motionärens förslag, anför:

Motionären vill få till stånd en utredning i syfte att göra arbetsdomstolen

till enda behöriga instans i tvister mellan anställda och arbetsgivare oberoende

av anställningsförhållandet. Som skäl härför anför motionären att

även de arbetstagargrupper — huvudsakligen offentliga tjänstemän — vars

anställningsförhållanden inte regleras av kollektivavtal, alltmer i sina kontakter

med arbetsgivarna kommit att begagna sig av samma medel som

man använder inom kollektivavtalsområdet. Detta gör att det inte längre

synes lika motiverat, som när lagen om kollektivavtal kom till, att göra

skillnad på kollektivavtalsanställda och andra.

SACO kan helt instämma i motionärens uppfattning att en sådan vidgning

av arbetsdomstolens behörighet bör komma till stånd. Detta skulle

kunna ske genom att man lät anställningsvillkoren för samtliga offentligt

anställda regleras genom kollektivavtal. Förslag härom har bl. a. framlagts

av en kommitté inom SACO i betänkandet »Förhandlingsrättsliga spörsmål»,

som överlämnats till 1956 års förhandlingsrättsutredning.

Eftersom en vidgning av arbetsdomstolens behörighet enligt här berörda

riktlinjer äger samband med förhandlingsrättens utformning för de offentliga

tjänstemännen, anser SACO det för närvarande inte vara motiverat

att igångsätta en särskild utredning om vidgning av arbetsdomstolens behörighet.

Resultatet av 1956 års förhandlingsrättsutrednings betänkande

bör först avvaktas, innan slutlig ställning tages till motionärens förslag.

Utskottet

Enligt gällande bestämmelser skall arbetsdomstolen upptaga och avgöra

mål rörande kollektivavtal. Härmed avses dels mål om kollektivavtals giltighet,

bestånd och rätta innebörd, dels mål huruvida visst förfarande strider

mot kollektivavtal eller mot vad som stadgas i kollektivavtalslagen, dels

ock mål om påföljd av förfarande som strider mot kollektivavtal eller kollektivavtalslagen.

Arbetsdomstolen har dessutom att döma i vissa andra

tvister, bland annat sådana tvister enligt lagen om semester där anställningsvillkoren

regleras av kollektivavtal. Därest arbetstagarnas anställningsvillkor

icke är reglerade av kollektivavtal kommer tvisten under allmän

domstols bedömande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra lagutskottets utlåtande nr 19 år 1960

I föreliggande motion hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t begära en utredning i syfte att göra arbetsdomstolen till

enda behöriga instans i tvister mellan anställda och arbetsgivare oberoende

av anställningsförhållandet.

Såsom flertalet remissinstanser påpekat är de gällande forumbestämmelserna

svårtolkade och i vissa avseenden mindre tillfredsställande till sina

konsekvenser. En följd av de nuvarande reglerna är att samma fråga kan

komma att bedömas i ett fall av arbetsdomstolen och i ett annat fall av

allmän domstol beroende på om anställningsförhållandet är reglerat av

kollektivavtal eller ej. En annan konsekvens är, att arbetsdomstolen är

förhindrad att i ett där anhängigt mål upptaga kvittningsinvändning, som

icke har sin grund i kollektivavtal.

Stora grupper av arbetstagare är numera anställda under kollektivavtalsliknande

förhållanden ehuru kollektivavtal icke är gällande för dem. Det

synes önskvärt, att tvister i anledning av sådana anställningsavtal kan

komma under bedömande av arbetsdomstolen, som genom sin sammansättning

och erfarenhet av arbetstvister har särskilda förutsättningar att sakkunnigt

bedöma spörsmål av förevarande art.

Såsom framhållits finnes för närvarande icke någon enhetlig ordning

för behandling av tvister på arbetsrättens område. En ändring härvidlag

är enligt utskottets mening från flera synpunkter önskvärd. Frågan härom

är emellertid komplicerad, varför det icke är möjligt att taga ståndpunkt

härtill utan en föregående utredning. En sådan utredning bör omfatta frågan

i hela dess vidd.

Under åberopande av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 162,

i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att frågan om

enhetlig ordning vid behandling av tvister på arbetsrättens

område göres till föremål för utredning.

Stockholm den 20 april 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Åkesson och Ringaby;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, Wahlund*,

Bengtsson i Varberg, Wahrendorff, Fredriksson, Rimmerfors*, Björkman

och Königson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

(DUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM SO

003801

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:221 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om vidgning av arbetsdomstolens behörighet. a1 i texten