Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande motorfordons axeltryck, m. in. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 313 i första kammaren av herr Olsson, Ernst, och herr Larsson, Nils Theodor, samt nr 389 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta och herr Jansson i Benestad.

1960-04-20 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:22, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser rörande motorfordons axeltryck, m. in. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 313 i första kammaren av herr Olsson, Ernst, och herr Larsson, Nils Theodor, samt nr 389 i andra kammaren av herr Gustavsson i Alvesta och herr Jansson i Benestad.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrade bestämmelser

rörande motorfordons axeltryck, m. in.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 313 i första kammaren av herr Olsson,

Ernst, och herr Larsson, Nils Theodor, samt nr 389 i andra kammaren av

herr Gustavsson i Alvesta och herr Jansson i Benestad.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, »att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla om prövning av frågan om revidering

av bestämmelserna i § 54 vägtrafikförordningen i enlighet med de i motionen

framförda synpunkterna».

Gällande bestämmelser

Motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon får enligt 54 § 1 mom.

vägtrafikförordningen den 28 september 1951 icke föras på allmän väg,

gata eller annan allmän plats:

a) då den vikt, som uppbäres av någon hjulaxel, axeltryck, överstiger

6,00 ton;

h) då den sammanlagda vikt, som uppbäres av två på mindre inbördes

avstånd än 2,0 meter belägna hjulaxlar på fordonet eller fordonståget, även

kallat boggietryck, överstiger 8,00 ton;

c) då fordonets eller fordonstågets bruttovikt överstiger,

vid mindre avstånd än 2,0 meter mellan fordonets eller fordonstågets

första och sista hjulaxel, 8,00 ton,

vid avstånd mellan sagda axlar uppgående till 2,0 men ej 2,2 meter,

8,50 ton,

vid avstånd mellan samma axlar uppgående till 2,2 meter eller däröver,

8,75 ton med tillägg av 0,25 ton för varje 0,2 meter, varmed axelavståndet

överstiger 2,2 meter.

Om befogenhet för myndighet att göra undantag från nu återgivna bestämmelser

stadgas i 61 och 63 §§ i förordningen. Enligt 61 § 1 mom. tillkommer

det länsstyrelsen — såvitt angår stads område dock stadsmyndighet

— att beträffande viss allmän väg, gata eller annan allmän plats eller

beträffande samtliga dylika vägar inom visst område meddela erforderliga

föreskrifter, avseende bl. a. förbud mot trafik eller inskränkning i trafiken

1 _ Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960

beträffande bl. a. fordons axeltryck och bruttovikt ävensom medgivande

till större axeltryck eller bruttovikt å fordon, in. in., än som tillätes i 54 §

(lokal trafikföreskrift). Vidare äger enligt 63 § 1 inom., såvitt angår stads

område, stadsmyndighet och eljest länsstyrelsen att för visst ändamål medgiva

undantag från bl. a. bestämmelserna i 54 S 1 inom. om axeltryck in. in.

ävensom från lokal trafikföreskrift, som meddelats av myndigheten. Sådana

undantag må ock meddelas, om trafiken berör såväl stad som landsbygd

inom visst län, av länsstyrelsen samt, om trafiken berör mer än ett län, av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Vid medgivande av sådant undantag soin

nu är i fråga skall enligt 62 § 2 mom. fästas sådana villkor, som kan anses

nödiga till förebyggande av fara för trafiksäkerheten eller skada å vägen.

Befordras med fordon last i strid mot 54 § 1 inom., skall föraren enligt

67 § fjärde stycket vägtrafikförordningen straffas med dagsböter. Även

ägaren är enligt samma stycke förfallen till sådant straff, då omständigheterna

gör sannolikt, att förseelsen skett med hans vetskap och vilja.

Bryter någon mot sådan av myndighet meddelad bestämmelse, som avses i

61 § eller 63 § 2 mom., straffas han enligt 68 § med dagsböter. För att ytterligare

trygga efterlevnaden av bestämmelserna om bl. a. högsta tillåtna

axeltryck infördes fr. o. in. den 1 juli 1955 efter hörande av 1955 års riksdag

i 57 § 1 mom. vägtrafikförordningen ett stadgande om viss rätt och plikt

för polisman att hindra fortsatt färd. Finner polisman, att å fordon tagits

så stor last eller sådant antal passagerare, att den för fordonet fastställda

maximilasten eller det vid fordonets färd å vägen tillåtna högsta axeltrycket

överskridits, äger han sålunda, därest fortsatt färd med fordonet icke kan

äga rum utan fara eller olägenhet, förbjuda fortsatt färd, så ock, där förbudet

icke efterkommes, hindra färden. Har maximilasten överskridits med

mer än 20 procent eller axeltrycket med mer än 10 procent, åligger det polismannen

att vidtaga åtgärd, som nu sagts, där ej särskilda skäl till annat

föranleder.

Genévekonventionen

Efter förhandlingar i Geneve tillkom den 19 september 1949 en ny internationell

konvention rörande vägtrafik (Genévekonventionen). Den trädde

i avseende å Sverige i kraft den 26 mars 1952, då samtidigt Pariskonventionen

av år 1926 upphörde att för Sveriges del gälla i förhållande till de

makter, som biträtt Genévekonventionen.

I konventionen framhålles inledningsvis, att de fördragsslutande staterna

önskar att genom fastställandet av vissa enhetliga regler främja den internationella

vägtrafikens utveckling och säkerhet.

Enligt artikel 1 i konventionen samtycker varje fördragsslutande stat,

med bibehållande av sin befogenhet att reglera användningen av vägarna i

eget land, till att upplåta dessa vägar för internationell trafik på villkor,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960

3

som angives i konventionen. Största tillåtna mått och vikt å fordon, som

må färdas på väg inom fördragsslutande stat eller del därav, bestämmes

enligt artikel 23 genom inhemsk lagstiftning. På vissa vägar, vilka angivits

av stater, anslutna till regionala avtal, eller, i avsaknad av dylika avtal, av

en fördragsslutande stat, skall emellertid högsta tillåtna mått och vikter

vara de, som är angivna i bilaga 7 till konventionen. I artikel 2 stadgas

vidare, att till konventionen hörande bilagor skall anses såsom delar avsjälva

konventionen.

I punkt 2 i bilaga 7 stadgas, att på de i artikel 23 avsedda vägarna skall

tillåtna maximimått och maximivikter, med eller utan last, vara de nedan

angivna, dock under iakttagande att med fordon ej må befordras last, som

överstiger den av vederbörande myndighet i det land, där fordonet är registrerat,

fastställda maximilasten. Tillåten maximivikt skall vara på tyngst

belastad axel 8,00 ton och på tyngst belastad dubbelaxel 14,50 ton; avståndet

mellan axlarna i sistnämnda grupp skall utgöra minst 1,00 meter och understiga

2,00 meter. I punkt 3 i nämnda bilaga till konventionen utsäges vidare,

att de fördragsslutande staterna genom regionala överenskommelser kan

fastställa högre tillåtna maximivikter men att det är önskligt, att tillåten

maximivikt på mest belastade axel icke överstiger 13,00 ton.

Historik

1951 års riksdag

I propositionen nr 30 till 1951 års riksdag, varigenom riksdagens

yttrande inhämtades över förslag till gällande vägtrafikförordning, anförde

föredragande departementschefen, statsrådet Nilsson, bl. a., att den internationella

bestämmelsen, vilken tillkommit på amerikanskt initiativ, grundade

sig väsentligen på hållfasthetsberäkningar för amerikanska vägar och

broar. Vid dessa beräkningar lärer enligt statsrådet hänsyn ej ha behövt

tagas till sådana särskilda förhållanden, som gäller för svenska broar.

Inom kommunikationsdepartementet hade, anförde statsrådet Nilsson,

närmare undersökts, huruvida det vore möjligt att — med tillämpning av

liknande metod som i 1949 års konvention — lösa spörsmålet om axeltrycksoch

bruttoviktsbestämmelserna på ett sätt, som tillbörligen tillgodosåge såväl

intresset av framkomlighet på vägarna för den tunga trafiken som behovet

av vägars och broars säkerhet och bestånd. I sådant syfte hade utarbetats

ett i tre alternativ upprättat utkast till författningstext.

I departementets utkast hade, betonade statsrådet Nilsson, nödig hänsyn

tagits till de för vårt land säregna broförhållandcna. Grunderna för detta

utkast förefölle även i övrigt lämpliga. På grund härav ansåge statsrådet

vägtrafikförordningens hithörande stadganden böra i princip utformas i

enlighet med något av de i utkastet upptagna tre alternativen.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 22

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960

Vad angår valet mellan dessa tre alternativ erinrade statsrådet Nilsson

om att vad i vägtrafikförordningen bestämdes om axeltryck etc. endast bleve

en normalregel, vilken förutsattes kunna av vederbörande myndighet för

särskilda fall i mån av behov modifieras genom undantagsföreskrifter, avseende

å ena sidan dispenser för tunga fordon och å andra sidan restriktioner

för svaga vägar och broar. Tydligen vore det lämpligast, att normalregeln

valdes så, att såväl dispensernas som restriktionernas antal hölles

inom rimliga gränser. Valet mellan de tre alternativen bleve vid sådant förhållande

närmast ett rent praktiskt problem, d. v. s. den regel borde gälla,

som vore ett uttryck för vad som kunde tillåtas på den övervägande delen

av våra vägar och broar. Vid bedömandet härav borde beaktas icke blott

antalet broar och vägkilometer utan även trafikintensiteten på de olika

vägarna. Vidare syntes vägars och broars nuvarande beskaffenhet ej böra

bli enbart utslagsgivande, utan det vore enligt statsrådets mening lämpligt,

att hänsyn toges också till de väg- och broförbättringar, som påräknades

bli utförda under de närmaste åren. Statsrådet ansåge en grundregel, vilken

i början av sin tillämplighetstid förutsatte ett ökat antal restriktioner, som

emellertid undan för undan bortfölle, vara att föredraga framför en regel,

som visserligen motsvarade dagens läge men inom några få år bleve föråldrad

på grund av vägars och broars fortskridande utveckling.

Enligt propositionen fick motordrivet fordon eller därtill kopplat fordon

icke föras på allmän väg, gata eller annan allmän plats: »a) då den vikt,

som uppbäres av någon hjulaxel, överstiger 6 ton; b) då den sammanlagda

vikt, som uppbäres av två på mindre inbördes avstånd än 2 meter belägna

hjulaxlar på fordonet eller fordonståget (= boggietrycket), överstiger 8

ton». Ytterligare upptogs i propositionen bestämmelser om bl. a. maximal

bruttovikt.

I de likalydande motionerna 1:303 och H:i02 hemställdes bl. a. att de

föreslagna bestämmelserna måtte jämkas så, att ett boggietryck av 10 ton

medgåves.

Propositionen och motionerna behandlades jämte andra motioner av

andra lagutskottet i dess utlåtande nr 30. I fråga om boggietrycket anförde

utskottet bl. a. att av landets huvudvägnät — varå mer än hälften av trafikflödet

framginge — vore cirka 70 procent tillåtna för ett axeltryck av 6 ton

och ett boggietryck av 10 ton. Det föreföll bl. a. ur psykologisk synpunkt

icke riktigt, att detta förhållande icke skulle komma till synes i den grundläggande

vägtrafikförfattningen. Enligt utskottets mening skulle det föreliggande

spörsmålet på ett praktiskt sätt lösas, om man bibehölle propositionens

förslag som huvudregel men för huvudvägarna såsom undantag

från denna regel stadgade 10 ton som högsta tillåtna boggietryck.

Utskottet förordade sådan jämkning av propositionens förslag, att det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960

tillåtna boggietryckct bestämdes till 8 ton samt att för fordon, som fördes

på huvudväg (riks- eller länshuvudväg), denna viktsiffra ökades med 2 ton.

Vid utskottets utlåtande var fogad reservation av tre ledamöter, vilka

ansåg, att utskottet bort förorda propositionens förslag oförändrat.

Riksdagen godkände utskottets utlåtande och förordade alltså att det

maximala boggietryckct på huvudväg måtte bestämmas till 10 ton. Bestämmelserna

i vägtrafikförordningen utformades på sätt riksdagen förordat.

1956 års riksdag

I de likalydande motionerna I: 27 och II: 30 till 1959 års riksdag

hemställdes »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om

en skyndsam utredning angående möjligheterna för en höjning av maximigränserna

för axel- och boggietryck på landets vägar».

Andra lagutskottet anförde i anledning av motionerna i sitt utlåtande nr

39 bl. a. följande:

För de möjligheter, som kan föreligga att effektivare än hittills utnyttja

det nuvarande vägnätet för tyngre trafik, sätter givetvis vägarnas bärighet

en gräns. Särskilt kommer här broarnas bärkraft i blickpunkten. Undersökningar

har enligt vad som upplysts inför utskottet gjorts genom vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen av vissa broars bärighet, men för ett betydande

antal broar är den maximala bärigheten icke med säkerhet känd.

Då man vid sådant förhållande har måst välja axeltrycket så, att man icke

riskerar en överbelastning, torde här finnas visst utrymme för höjningar.

Detta förutsätter emellertid vissa närmare undersökningar. Bristen på tekniker

gör det emellertid f. n. svårt att verkställa dylika undersökningar i

önskvärd utsträckning. Enligt utskottets mening bör det vara möjligt att

— på sätt i viss utsträckning redan skett — i samråd mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och länsstyrelserna å ena samt näringslivets organisationer

å andra sidan klargöra, var tillgänglig personal i första hand bör

insättas för undersökningar. I en del fall torde det för övrigt vara möjligt

att avsevärt minska påfrestningen på broarna genom att förbjuda möte på

desamma.

Förekomsten av svaga broar omöjliggör givetvis i en del fall tyngre genomgångstrafik.

Detta förhållande behöver dock ej innebära att vägsträckorna

mellan broarna icke skulle tillåtas för tyngre trafik. Där man inom

ett område har att räkna med huvudsakligen lokal trafik torde väsentliga

fördelar stå att vinna genom att högsta tillåtna axeltryck bestämmes med

hänsyn till bärigheten hos vägavsnitten mellan broarna, därvid tyngre trafik

förbjudes endast över broarna. I sammanhanget må framhållas, att transportavstånden

för godstrafiken på landsvägarna — t. ex. inom skogsbruket

— i allmänhet är relativt korta. Då hänsyn till de lokala förhållandena här

spelar en avgörande roll, synes överläggningar mellan länsstyrelserna och

representanter för det lokala näringslivet kunna vara av värde.

Vägbanans bärighet påverkas i regel starkt av växlingarna i årstiderna

och av de klimatiska förhållandena i övrigt. Vägarna torde sålunda tåla en

vida större belastning då vägkroppen är tjälad samt sommartid då vägbanan

är bård och fast. Under tjällossningsperioden och under tider då vägbanan

uppmjukats genom ihållande regn inverkar tung trafik på vägen där
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960

emot ogynnsamt. Vägslitaget särskilt på grusvägar blir då onormalt högt

och kräver hårdare begränsning av axeltrycket och i vissa fall förbud för

tyngre lastbilstrafik. Det är givetvis ett önskemål att de nämnda faktorernas

inverkan beaktas, då axeltrycksbestämmelserna utformas. Med dessa frågor

torde man kunna komma till rätta genom att utnyttja dispensmöjligheterna

i gällande lagstiftning. Tillfälliga inskränkningar kan skona vägarna för

onödigt stor förstörelse under svaghetsperioder. Å andra sidan — och detta

är ett intresse icke minst för skogsbruket — torde högre axeltryck dispensvägen

kunna tillåtas t. ex. när marken är frusen.

En särskild fråga — av betydelse icke minst för genomgångstrafiken —

gäller samordningen mellan länen i avseende å det tillåtna axeltrycket. Enligt

uppgifter som varit för utskottet tillgängliga synes det ha brustit i

denna samordning. Här synes ett intensifierat samråd över länsgränserna

lätt kunna åstadkommas.

Givetvis måste man räkna med att en ökad användning av tyngre lastbilar

på vägarna medför ökade kostnader för vägunderhåll. Man har här

att väga mot varandra å ena sidan de vinster, som följer av att den bestående

fordonsparken kan utnyttjas fullt ut, och å andra sidan kostnaderna för

det ökade underhållsarbetet ävensom för de förstärkningsarbeten av broar

eller särskilda vägavsnitt som kan bli erforderliga. I fråga om underhållskostnaderna

torde vissa beräkningar kunna göras på grundval av erfarenheterna

beträffande de vägar inom vissa län, för vilka sedan några år tillbaka

genom dispens medgivits ett från 6 till 7 eller 8 ton förhöjt axeltryck. I

fråga om förlusterna för näringslivet i anledning av att den bestående fordonsparken

ej kunnat utnyttjas fullt ut har vissa beräkningar redan gjorts.

Även om det måste anses vanskligt att fastställa storleken av dylika förluster

är det dock uppenbart, att en väsentlig fördyring av transportkostnaderna

måste följa av att axeltrycket icke anpassats efter fordonsbeståndet.

En höjning av axeltrycket är givetvis av intresse också ur den synpunkten,

att de svenska delarna av det europeiska huvudvägnätet skulle bättre

anpassas till förhållandena på kontinenten. En dylik anpassning skulle

givetvis befrämja det internationella trafikutbytet.

Utskottet — som ovan berört vissa möjligheter till anpassning av axeltrycksbestämmelserna

efter fordonsbeståndet och näringslivets behov av

tyngre trafik, utan att ändring göres i vägtrafikförordningens bestämmelser

i ämnet — kan för sin del i förevarande läge icke tillstyrka en ändring av de

generella bestämmelserna i vägtrafikförordningen. För en sådan utredning

som motionärerna begärt skulle väl, även om man synes böra inrikta sig på

mera lokala frågor, föreligga vissa arbetsuppgifter. Emellertid synes det

utskottet som om den ytterligare anpassning av axeltrycksbestämmelserna,

som kan vara möjlig, kan genomföras genom vägförvaltningarna i länen

i nära samarbete med näringslivets organisationer och i förekommande fall

efter samråd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Utskottet avstyrkte härefter motionernas yrkande om en särskild utredning

men hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungi. Maj :t som

sin mening giva till känna vad utskottet anfört.

Riksdagen biföll utskottets hemställan (rskr. nr 347).

Den 15 juni 1956 förordnade Kungl. Maj:t, att tryckt exemplar av riksdagens

skrivelse samt andra lagutskottets ifrågavarande utlåtande skulle

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960

7

överlämnas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen ävensom länsstyrelserna i

samtliga län för kännedom och för vidtagande av de åtgärder, som i de hänseenden,

vilka i utskottets utlåtande angivits, kunde ifrågakomma för att

tillgodose det däri angivna syftet.

1958 års A-riksdag

I proposition nr 69 till 1958 års A-riksdag, varigenom riksdagens

yttrande inhämtades över förslag till ändringar i vägtrafikförordningen

m. m., föreslogs slopande av bestämmelsen i 54 § 1 mom. andra stycket vägtrafikförordningen

att eljest tillåtet största boggietryck för motordrivet fordon

finge på huvudväg överskridas med 2 ton. I en till grund för förslaget

liggande skrivelse framhöll väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att den belastning,

som tillätes på en viss väg, icke bör bero uteslutande på vägens bärighet

och icke ha något samband med dess benämning. Tillåtna boggietryck

och bruttovikter framgår, fortsatte styrelsen, av kungörelser, som länsstyrelserna

varje år utfärdar före mars månads utgång. Såväl länsstyrelserna

som vägmyndigheterna strävar målmedvetet efter att höja belastningen så

mycket som möjligt, anförde styrelsen vidare, och ett upphävande av särbestämmelserna

om huvudvägar kommer därför icke att medföra någon sänkning

av de i praktiken gällande belastningsbestämmelserna för ifrågavarande

vägar.

Riksdagen hade ingen erinran mot propositionens förslag i ifrågavarande

del. Ändring av vägtrafikförordningen i enlighet med förslaget har skett genom

SFS nr 222/1958.

1958 års B-riksdag

I de likalg dande motioner nr B 125 i första kammaren och nr B 162 \

andra kammaren till 1958 års B-riksdag yrkades, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj :t måtte giva till känna den stora vikt riksdagen fäster

vid att möjligheter till dispens från gällande bestämmelser om axel- och

boggietryck noggrant tillvaratages.

I remissyttrande anförde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

Enligt gällande vägtrafikförordning är det största generellt tillåtna axeltrycket

6 ton och det största tillåtna boggietrycket, vid ett avstånd av 2,0 m

eller mindre mellan hjulaxlarna, 8 ton. Vidare är ett fordons eller fordonstågs

bruttovikt maximerad till 8,0 ton, när avståndet mellan första och

sista hjulaxeln är mindre än två meter, och till 33,5 ton när samma avstånd

är 22,0 in, allt i enlighet med en till vägtrafikförordningen fogad tabell.

Sagda axel- och boggietryck samt bruttovikter är att betrakta som normalvärden,

vilka vederbörande lokala myndigheter äger ändra genom särskilda

föreskrifter. Som även framhålles av motionärerna har axeltrycket genom

sådana lokala föreskrifter redan höjts till 7,0 ton på ca 24 procent och till

8,0 ton på ca 7 procent av landets vägar. Boggietrycket har därjämte höjts

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960

till 10,0 ton på ca 53 procent, 11,0 ton på ca 9 procent och 12,0 ton på ca 1

procent av vägnätet. Vidare kan nämnas att 16 av landets länsstyrelser, efter

rekommendation därom från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i början avinnevarande

år, föreskrivet, att de i ovannämnda tabellbilaga angivna värdena

på tillåten bruttovikt generellt eller i vissa fall får höjas med lika

många ton som det för vägen i fråga medgivna boggietrycket överstiger 8 ton.

Genom cirkulär den 15/6 1956 har Kungl. Maj :t anbefallt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och länsstyrelsen att vidtaga de åtgärder, som kunna

ifrågakomma för att snarast möjligt söka tillgodose den tyngre lastbiltrafikens

behov av höjda axel- och boggietryck. Med anledning därav igångsattes

inom styrelsen bl. a. en inventering av broars bärförmåga. Hittills har denna

inventering, som är mycket omfattande och tidskrävande, genomförts för

samtliga riksvägar. Enär broarna framför allt i det sekundära vägnätet utgör

flaskhalsar, har därjämte redan undersökts ett antal broar av denna

kategori. Berörda vägförvaltningar har efter hand lämnats meddelande om

dels de ev. förhöjda axel- och boggietrycken som kunnat tillåtas, dels vilka

åtgärder som kan vidtagas för att vid de svagare broarna skall uppnås en

bärförmåga motsvarande 12,0 resp. 14,5 tons boggietryck. I anslutning härtill

har styrelsen i årets petita äskat särskilda anslag av underhållsmedel för

ombyggnad och förstärkning av ett antal mindre broar, vilka för närvarande

utgör hinder för höjning av axel- och boggietryck på vissa vägar.

För att bereda den tyngre trafiken möjligheter att bättre utnyttja vägarnas

större bärighet under vintern kan lokalt utfärdas antingen allmänna

föreskrifter för vissa vägar och/eller meddelas särskilda dispenser från gällande

trafikföreskrifter avseende vissa fordon, företag e. d. och på vissa angivna

vägar. Innevarande år har inom nio län utfärdats särskilda s. k. vinterkungörelser

för trafiken, varvid bl. a. medgivits 1—2 tons högre axeltryck

än eljest gällande under den tid vägarna är tjälade. Dessutom har vissa länsstyrelser

på ansökan meddelat generella dispenser från gällande belastningsbestämmelser

till bl. a. vissa större skogsbolag in. fl. avseende vissa angivna

vägar.

Allteftersom styrelsens ovannämnda inventering av broars bärförmåga

fortskrider och ekonomiska möjligheter skapas att i förekommande fall vidtaga

erforderliga förstärkningsåtgärder, får man räkna med att allt flera

önskemål om högre tillåten belastning såväl allmängiltigt som under viss

del av vintern, kommer att bli tillgodosedda. Helt naturligt är de allmänna

förutsättningarna för en generell höjning av tillåtna belastningar under vintern

större i de norra delarna av landet. Det är också i första hand i de nordligaste

länen som särskilda vinterkungörelser med längre varaktighet har

kunnat utfärdas.

Andra lagutskottet yttrade i utlåtande nr B 15 år 1958:

I anledning av riksdagens ovan berörda skrivelse vid 1956 års riksdag

förordnade Kungl. Maj :t i juni 1956, att ett tryckt exemplar av skrivelsen

jämte andra lagutskottets utlåtande i ärendet skulle överlämnas till vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelserna i samtliga län för kännedom

och vidtagande av de åtgärder, som i de hänseenden vilka utskottet i

utlåtandet angivit kunde ifrågakomma för att tillgodose det däri angivna

syftet. Såsom framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utlåtande över

föreliggande motioner igångsatte styrelsen i anledning härav bl. a. en inventering

av broarnas bärförmåga. En sådan inventering har ansetts erfor
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960

9

derlig, enär broarna, framför allt i det sekundära vägnätet, utgör flaskhalsar,

när det gäller att bedöma vilka tryck som kan tillåtas för vägarna.

Efter hand som inventeringen fortskridit har berörda vägförvaltningar lämnats

meddelanden om vilka tryck som kan tillåtas och vilka åtgärder som

kan vidtagas för att ernå större bärförmåga. Styrelsen har även i årets petita

äskat särskilda anslag av underhållsmedel för ombyggnad och förstärkning

av ett antal mindre broar. Av styrelsens yttrande framgår vidare, att för

att bereda den tyngre trafiken möjligheter att bättre utnyttja vägarnas

större bärighet under vintern innevarande år inom nio län utfärdats s. k.

vinterkungörelser för trafiken, varvid för tid då vägarna är tjälade medgivits

1—2 tons högre axeitryck än eljest. Dessutom har vissa länsstyrelser

på ansökan meddelat generella dispenser från gällande belastningsbestämmelser

till vissa större skogsbolag m. fl. avseende vissa angivna vägar. Vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen anför vidare i sitt yttrande, att man efter hand

som styrelsens inventering av broars bärförmåga fortskrider och ekonomiska

möjligheter skapas att i förekommande fall vidtaga erforderliga förstärkningsåtgärder

får räkna med att allt flera önskemål om högre tillåten

belastning, såväl allmängiltigt som under viss del av vintern, kommer att

bli tillgodosedda.

Utskottet delar för sin del helt motionärernas uppfattning angående värdet

av att vägarnas kapacitet till fullo utnyttjas, när det gäller att fastställa

högsta tillåtna vägbelastningar. Det måste även vara ett angeläget intresse

att tillse att vägarna hålles vid en sådan standard, att de moderna trafikmedlens

transportmöjligheter så långt möjligt kan utnyttjas. Av särskild

vikt synes även vara att i möjligaste mån likformiga regler kommer att gälla

för olika delar av landet. Framför allt synes böra eftersträvas samordning

av bestämmelserna för angränsande län. Av den redogörelse som ovan lämnats

framgår emellertid, att vederbörande myndigheter för närvarande ägnar

stor uppmärksamhet åt de i motionerna berörda problemen. Det synes

utskottet därför icke påkallat att föreslå riksdagen att nu återigen ingå till

Kungl. Maj :t med skrivelse i ämnet.

På grund av det anförda hemställde utskottet, att motionerna icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets utlåtande.

Motionerna

Motionärerna anför:

I vägtrafikförordningen § 54 meddelas särskilda bestämmelser om trafik

med motorfordon, bl. a. beträffande fordons axeltryck och det inbördes avståndet

mellan axlar. Enligt dessa bestämmelser skall hänsyn bl. a. tagas

till avståndet mellan fordonets eller fordonskombinationens första och sista

axel i förening med bruttovikten. Bruttovikten begränsas enligt vägtrafikförordningen

§ 54 på ett för den moderna transporttekniken många gånger

kännbart sätt. Bestämmelsernas motiv torde ha varit att förhindra koncentrerade

belastningar från flera axlar över t. ex. landsvägsbroar. Det torde

allmänt anses att en anpassning till dessa bestämmelser kan ske på så sätt

att man genom användande av extra lång dragstång mellan dragbil och släp

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960

kan uppnå erforderligt avstånd mellan axlarna. Härigenom erhålles dock

lätt en ur trafiksäkerhetssynpunkt icke önskvärd längd på fordonet.

Om vederbörande trafikant av t. ex. trafiksäkerhetsskäl ej anser sig kunna

acceptera en anpassning till bestämmelserna på det sätt som här nämnts

kan resultatet bli att dragbil med släpfordon ej kan tillåtas passera över

bro medan två skilda lastfordon, som tillsammans upptager samma bruttovikt

och samma längd som det tidigare nämnda ekipaget, enligt gällande

bestämmelser utan hinder kan passera. Bestämmelserna torde följaktligen

innebära att ett antal fordon inte kan utnyttjas på ett rationellt sätt med ty

åtföljande förluster för ägarna.

Det anförda exemplet visar att bestämmelserna i vägtrafikförordningen

§ 54 torde vara föråldrade och inte i rimlig utsträckning tager hänsyn till

aktuella förhållanden.

Utskottet

I föreliggande motioner hemställes om en översyn av bestämmelserna

angående axel- och boggietryck i syfte att höja de i sådant avseende tillåtna

högsta belastningarna. Motionärerna förmenar, att de nu gällande bestämmelserna

är föråldrade och icke i rimlig utsträckning är anpassade efter den

moderna transportteknikens krav.

Riksdagen behandlade senast vid 1958 års B-riksdag motioner av i huvudsak

samma innebörd. Därvid avslogs motionerna i enlighet med vad andra

lagutskottet hemställt. I sitt utlåtande underströk utskottet, att det var av

värde dels att vägarnas kapacitet till fullo kunde utnyttjas, dels att vägarna

hölls vid en sådan standard, att de moderna trafikmedlens transportkapacitet

så långt möjligt kunde utnyttjas. Då vederbörande myndigheter emellertid

ägnade stor uppmärksamhet åt de i motionerna berörda problemen

syntes det utskottet icke påkallat att riksdagen gjorde någon framställning

i ämnet.

Sedan 1958 har icke inträffat någonting av beskaffenhet att föranleda till

ett ändrat ställningstagande i förevarande fråga. Utskottet får därför hemställa,

att förevarande motioner, 1:313 och 11:389, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 22 ur 1960

11

Vid delta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Åkesson och Ringaby;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, fru Sandström*,

herrar Bengtsson i Varberg, Wahrendorff, Fredriksson, Björkman

och Königson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I

av fru Svenson, herrar Ringaby och Wahrendorff, vilka yttrat:

Såsom motionärerna framhållit begränsas den moderna transporttekniken

många gånger på ett mycket kännbart sätt på grund av de i VTF § 54 gällande

bestämmelserna, att en viss relation mellan fordonskombinationens

bruttovikt och avståndet mellan första och sista axeln skall finnas. Detta

medför, att gällande axel- och boggietryck icke kan utnyttjas med mindre

än att fordonsägaren övergår till en ur trafiksäkerhetssynpunkt förkastlig

fordonskombination, exempelvis genom att förlänga dragstången och släpvagnens

ram, så att den erforderliga längden uppnås.

De nuvarande bestämmelserna ger exempelvis också möjligheter att till

fordonet koppla bromsad släpkärra utan last efter den ordinarie släpvagnen,

och på så sätt minska högsta tillåtna hastigheten till 40 km/tim., men samtidigt

öka lastförmågan med cirka 20 procent, vilket blir ekonomiskt lönsamt

för fordonsägaren.

Med hänsyn till de konsekvenser, som de i VTF § 54 gällande bestämmelserna

medför, synes det oss i likhet med vad motionärerna hemställt vara

befogat med en revidering av nämnda paragraf i VTF.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer vi,

att riksdagen måtte med bifall till förevarande motioner,

1:313 och 11:389, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

prövning av frågan om revidering av bestämmelserna i § 54

vägtrafikförordningen i enlighet med de i motionerna framförda

synpunkterna.

II

av herr Björkman.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.