Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om hastighetsbegränsning för motorfordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande motionerna nr 124 i första kammaren av herr Hermansson samt nr 160 i andra kammaren av herr Björkånge m. fl., dels o c 1c motionen nr 399 i andra kammaren av herr Darlin m. fl.

1960-04-20 · 17 sidor, varav 17 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 17 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:23, Utlåtande i anledning av väckta motioner om hastighetsbegränsning för motorfordon. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen dels de likalydande motionerna nr 124 i första kammaren av herr Hermansson samt nr 160 i andra kammaren av herr Björkånge m. fl., dels o c 1c motionen nr 399 i andra kammaren av herr Darlin m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

1

Nr 23

Utlåtande i anledning av väckta motioner om hastighetsbegränsning

för motorfordon.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 124 i första kammaren av herr Hermansson

samt nr 160 i andra kammaren av herr Björkånge m. fl.,

dels o c 1c motionen nr 399 i andra kammaren av herr Darlin m. fl.

I motionerna I: 12b och II: 160 har hemställts,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag av

innebörd att en hastighetsgräns för motorfordon på 90 km/tim införes på

försök under viss tid.»

I motionen II: 399 har hemställts,

»att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t

måtte vidtaga åtgärder för införande av en temporär hastighetsbegränsning

omfattande de stora helgerna och veckohelgerna från viss tidpunkt på lördagen

samt att förslag härom måtte föreläggas nästa års riksdag».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet hänvisa till motionerna II: 160 och 11:399.

Över motionen II: 399 har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttrande från kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och statens trafiksäkerhetsråd, varjämte utskottet inhämtat yttrande

från Folkrörelsernas motorförbund (FOMO), Kungliga automobilklubben

(KAK), Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF) och Motormännens

riksförbund (M).

Gällande bestämmelser

Gällande bestämmelser om tillåten hastighet för motorfordon återfinnes

i vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Förordningen har utfärdats

av Kungl. Maj :t efter riksdagens hörande.

Fordons hastighet skall enligt 46 § 1 mom. anpassas till vad trafiksäkerheten

och behörig hänsyn till omständigheterna i övrigt kräver. Särskilt

åligger det enligt samma moment förare av fordon att hålla en med hänsyn

till förhållandena tillräckligt låg hastighet i vissa i momentet angivna fall,

hl. a. vid vägkorsning och när sikten eljest är skymd, vid risk för bländning

och då fordonet nalkas barn, som uppehåller sig på eller invid vägen. I fråga

om högsta tillåtna hastighet i vissa fall ges bestämmelser i 56 §. I 1

1 —Biliang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 2 avd. Nr 23

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

mom. i nämnda paragraf stadgas bl. a. att sådan buss eller lastbil, vars

totalvikt överstiger 2,5 ton, icke får föras med högre hastighet än 60 km/tim,

å motorväg dock högst 80 km/tim. Enligt 2 mom. i samma paragraf får fordons

hastighet inom tättbebyggt område icke överstiga 50 km|tim. Om myndighets

befogenhet att göra undantag från dessa bestämmelser stadgas i

bl. a. 61 §. Enligt 61 § 1 mom. tillkommer det länsstyrelsen att beträffande

viss allmän väg, gata eller annan allmän plats eller beträffande samtliga

dylika vägar inom visst område meddela erforderliga föreskrifter, avseende

bl. a. färdhastighet. Länsstyrelsen äger därvid föreskriva lägre eller högre

hastighet än som tillätes i 56 §.

Vår nuvarande trafiklagstiftning upptager inga regler om allmän hastighetsbegränsning

på vägar utom tättbebyggt område.

Historik

Hastighetsgränser för motorfordonen har funnits här i landet alltsedan

den 1 januari 1907, då vår första förordning om automobiltrafik trädde i

kraft. De maximihastigheter, som då föreskrevs, var mycket låga och gällde

alla slag av motorfordon. I tättbebyggt samhälle fick hastigheten icke överstiga

15 km/tim i dagsljus och 10 km/tim under mörker. Utom sådant samhälle

var högsta tillåtna hastigheten 25 km/tim i dagsljus och 10 km/tim

under mörker.

Dessa hastighetsgränser höjdes genom 1916 års förordning om automobiltrafik

och 1923 års förordning om motorfordon men avsåg fortfarande

alla slags motorfordon.

1927 års motorfordonssakkunniga fann tiden vara inne att slopa den allmänna

hastighetsgränsen för vanliga personbilar och motorcyklar på landsbygden

(45 km/tim). De sakkunnigas förslag tillstyrktes av flertalet av de

myndigheter och organisationer, vilka yttrade sig i hastighetsfrågan. Vissa

av de 16 länsstyrelser, som tillstyrkte förslaget, ansåg sig dock endast med

tvekan kunna förorda den fria hastighetens införande, därvid de med skärpa

underströk, att anställande av trafikpolis eller vidtagande av någon annan

effektiv anordning för vägtrafikens övervakande vore en oundgänglig

förutsättning för genomförande av de sakkunnigas förslag.

I proposition nr 121 till 1930 års riksdag uttalade departementschefen,

att han icke funnit tiden vara inne för införandet av fri hastighet

för personbilar och motorcyklar på landsbygden. Gränsen för den högsta

tillåtna hastigheten borde däremot höjas till 65 km/tim. Något praktiskt

behov av högre hastighet förelåge icke. Denna ståndpunkt betingades huvudsakligen

av två faktorer, nämligen dels de allmännast trafikerade vägarnas

beskaffenhet och dels den allmänna körkulturen.

I andra lagutskottet, dit propositionen remitterades, var åtta ledamöter

för och åtta mot fri hastighet. Lotten fällde utslaget till förmån för bibe
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

3

hållande av hastighetsbegränsningen. Lagutskottet, som anslöt sig till departementschefens

förslag om en maximihastighet av 65 km/tim, föreslog

emellertid, att länsstyrelserna skulle äga rätt att på vissa härför lämpade

vägar förordna om fri körhastighet.

Under kammarbehandlingen av denna fråga anslöt sig både första och

andra kammaren till tanken på införandet av fri hastighet i enlighet med

de sakkunnigas förslag, och genom ikraftträdandet av 1930 års motorfordonsförordning

infördes sålunda den fria hastigheten för personbilar och

motorcyklar utom tättbebyggt område.

1953 års trafiksäkerhetsutredning ägnade i sitt första, år 1954 framlagda

betänkande med förslag till vissa åtgärder för åstadkommande av förbättrad

trafiksäkerhet (SOU 1954: 38) stor uppmärksamhet åt hastighetsproblemet.

I betänkandet sökte utredningen med omfattande statistiskt material

och siffermässiga beräkningar belysa i vad mån hög hastighet kunde antagas

ha medverkat till uppkomna trafikolyckor, hur motorfordonen successivt

utvecklats mot större fartmöjligheter, hur farten inverkade på fordonens

levande kraft och på bromssträckor, hur fartbegränsning visat sig inverka

på hastigheten i allmänhet och hur hastigheten inverkade på framkomligheten.

Utredningen redovisade därjämte vissa erfarenheter av fartbegränsning

i andra länder.

På grundval av det sålunda förebragta materialet framhöll utredningen,

att hög hastighet var en av de viktigaste olycksframkallande faktorerna i

vägtrafiken. Utredningen sade sig vara övertygad om att en lägre körhastighet

i allmänhet på våra gator och vägar konune att leda till en förbättrad

trafiksäkerhet och att den enda möjligheten att genom författningsbestämmelser

påverka fordonens körhastighet vore att föreskriva en högsta hastighet,

som icke finge överskridas. Införandet av fartgräns skulle enligt utredningen

gynnsamt påverka trafiksäkerheten i två hänseenden, nämligen dels

genom att de ur trafiksäkerhetssynpunkt farligaste hastigheterna skures

bort och dels genom att hela trafikrytmen bleve långsammare med bättre

hastighetsanpassning i allmänhet som följd.

Utredningen föreslog som lämplig hastighetsgräns för lättare fordon (personbilar,

motorcyklar in. fl.) utom tättbebyggt område 80 km/tim, dock att

utredningen med hänsyn till att en hastighetsgräns vid 80 km/tim kunde

komma att framstå som alltför låg i fråga om väg av alldeles särskilt god

beskaffenhet, på vilken trafikriskerna finge anses ringa, förordade att om

särskilda skäl därtill förelåge länsstyrelse skulle genom särskilt beslut kunna

höja hastighetsgränsen till 90 km/tim. Utredningen framlade jämväl

förslag om bl. a. hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område.

över utredningens betänkande inhämtades yttranden från ett stort antal

myndigheter och organisationer. Beträffande förslaget om allmän hastighetsbegränsning

utom tättbebyggt område var meningarna delade. I många

1* — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 2 and. AV 23

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

yttranden mötte förslaget kraftig gensaga. Även bland dem som i princip

tillstyrkte förslaget uttalades i allmänhet stor tvekan om dess verkningar.

Åtskilliga yttranden innehöll yrkanden om modifikationer i utredningens

förslag eller utkast till andra regler med samma syfte.

Propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som i huvudsak grundade

sig på ovan berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen, upptog

icke något förslag om allmän hastighetsbegränsning på vägar i allmänhet

utom tättbebyggt område. Däremot upptog densamma förslag till särskild

hastighetsbegränsning inom tättbebyggt område och om justering av hastighetsgränserna

för lastbilar och andra tyngre fordon. Dessa förslag ledde

också till ändringar i vägtrafikförordningen.

I frågan om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt område anförde

föredragande departementschefen, statsrådet Andersson, bl. a., att

goda skäl hade åberopats till stöd för den föreslagna hastighetsbegränsningen.

Ett allvarligt argument mot förslaget utgjorde dock enligt departementschefen

farhågan för att bestämmelsen inte komme att efterlevas i

tillfredsställande omfattning. I detta sammanhang framhöll han, att polisen

inte ägde resurser för en så omfattande övervakning, som skulle bli

nödvändig, om förslaget genomfördes. En annan allvarlig invändning mot

den föreslagna bestämmelsen var enligt departementschefen, att den sannolikt

inte enbart skulle minska trafikriskerna utan i vissa hänseenden

t. o. in. skapa nya faromoment. Härvid åsyftades de förhållanden, som

uppkonune, då ett fordon skulle köra om ett annat fordon; i detta läge

vore det av vikt, att det omkörande fordonet fördes med så hög hastighet,

att omkörningssträckan inte bleve onödigt lång. Avslutningsvis uttalade

departementschefen bl. a. följande.

Sammanfattningsvis vill jag framställa min ståndpunkt till förevarande

fråga på det sättet, att förekomsten av fordon, vilka framföres med alltför

hög hastighet, utgör en trafikfara av stora mått men att å andra sidan en

regel om allmän hastighetsbegränsning är förenad med sådana nackdelar,

att den bör tillgripas endast vid trängande behov. Missbruk av den fria

hastigheten förekommer emellertid i sådan omfattning, att det förr eller

senare kan bli nödvändigt att stadga allmän fartbegränsning i en eller

annan form, därest den skärpta trafikövervakningen och andra nu aktuella

åtgärder till trafiksäkerhetens främjande icke medför någon mera markant

bättring. För närvarande är det emellertid icke tillrådligt att införa en

bestämmelse i ämnet med hänsyn till de bristande övervakningsresurserna.

Mindre lämpligt torde också vara att vidtaga en så radikal åtgärd utan samråd

med övriga nordiska länder. Jag vill i detta hänseende särskilt fästa

uppmärksamheten på Nordiska rådets rekommendation den 3 februari

1955, nr 16, angående samarbete beträffande trafiklagstiftningen.

Med hänvisning till det sagda anser jag mig för närvarande icke kunna

biträda utredningens förslag om allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggda

områden men förutsätter att de myndigheter, som sysslar med

trafikfrågor, kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt ifrågavarande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

5

spörsmål och därvid söka införskaffa ytterligare utredning i de hänseenden,

jag förut angivit.

Trafiksäkerhetsutredningens förslag om en allmän hastighetsbegränsning

på vägar utom tättbebyggt område till 80 km/tim upptogs i de i anledning

av förenämnda proposition väckta likalydande motionerna I: 496 och II: 614.

Andra lagutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 34 motionerna och anförde

i anslutning härtill bl. a. att kärnpunkten i hastighetsproblemet vore

frågan om hastighetsanpassning och icke frågan om hastighetsbegränsning

samt att det enligt utskottets mening var de för höga hastigheterna vid dålig

sikt, i skymda kurvor, vid vägkorsningar och i liknande trafikfarliga situationer

som måste stävjas. I dessa fall var enligt utskottet i allmänhet redan

en hastighet av 80 km/tim för hög; en sänkning av de höga hastigheterna

i övrigt till 80 km/tim skulle för dessa fall icke i och för sig vara av betydelse.

Utskottet fortsatte:

Mot en regel om begränsning av hastigheten till en fix gräns kan vidare

anföras, att regeln lätt skulle föra med sig en felinriktning av trafikövervakningen.

Departementschefen uttalar, att det måste anses vara av synnerlig

vikt, att en bestämmelse om hastighetsbegränsning kompletteras med

en intensiv övervakning av det sätt, på vilket bestämmelsen efterleves. Eftersom

kontrollen måste gälla om hastighetsgränsen överskrides och då

ett överskridande knappast är att förvänta på trafikfarliga platser, ligger

det i sakens natur att övervakningen skulle komma att inriktas på goda

vägar med rak sträckning. En sådan trafikövervakning är emellertid enligt

utskottets mening från trafiksäkerhetssynpunkt tämligen betydelselös.

Övervakningen bör i stället inriktas på att från trafiksäkerhetssynpunkter

kontrollera förarnas individuella körsätt i sådana trafiksituationer, där

förarna erfarenhetsmässigt brister i den omsorg och varsamhet, som till

förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna.

Såsom departementschefen framhållit är en allvarlig invändning mot

utredningens förslag också, att en allmän hastighetsbegränsning i vissa hänseenden

till och med kan skapa nya faromoment, nämligen vid omkörning.

Omkörningssträckan skulle, eftersom det omkörande fordonet icke

finge överskrida den fastställda hastighetsgränsen, i allmänhet bli väsentligt

förlängd, och man måste räkna med att det redan höga antalet olyckor

i samband med omkörningar skulle stiga ytterligare. Särskilt som omkörningsolyckorna

i regel är av allvarlig natur framstår konsekvenserna

härvidlag av en hastighetsbegränsning som ett ur trafiksäkerhetssynpunkt

tungt vägande skäl mot en sådan begränsning.

Vid utskottets utlåtande fanns fogad en reservation av tre av utskottets

ledamöter, vari förordades bifall till motionerna.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1 9 57 års riksdag väcktes på nytt förslag till hastighetsbegränsning

för motorfordon genom motionerna 1:222 och 11:269. I motionerna

hemställdes, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag

av innebörd att motorfordon ej finge föras med högre hastighet än 90

km/tim.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

Andra lagutskottet avstyrkte motionerna. I sitt utlåtande erinrade utskottet

om att 1955 års riksdag haft att ta ställning till frågan om en allmän

hastighetsgräns vid 80 km/tim och fortsatte:

De huvudargument som utskottet därvid i sitt av riksdagen godtagna

yttrande åberopade gentemot en sådan hastighetsbegränsning var i väsentliga

stycken desamma som de här ovan anförda. Den omständigheten att

de nu förevarande motionerna förordar en hastighetsgräns av 90 km/tim

i stället för, såsom de år 1955 väckta motionerna, 80, synes icke i nämnvärd

grad minska styrkan av dessa argument. Sedan frågan om allmän hastighetsbegränsning

sålunda senast var föremål för riksdagens behandling har icke

framkommit några nya rön som kan sägas utgöra belägg för att en fix hastighetsgräns

skulle leda till ökad trafiksäkerhet. Ej heller har enligt utskottets

mening i övrigt inträffat omständigheter, som nu skulle motivera

ett ändrat ställningstagande från riksdagens sida.

Vid utskottets utlåtande fanns fogade reservationer av två av utskottets

ledamöter.

1953 års trafiksäkerhetsutredning återkom i sitt år 1957 framlagda betänkande,

Trafiksäkerhet II (SOU 1957: 18), med förslag om allmän hastighetsbegränsning

för motorfordon utom tättbebyggt område. Utredningen

föreslog nu, att gränsen skulle gå vid 90 km/tim.

Utredningen anförde ytterligare skäl för fartbegränsning. Bl. a. framhöll

utredningen, att företagen undersökning och allmän erfarenhet visat, att

trafikanterna på ett i det hela taget tillfredsställande sätt respekterat den

år 1955 införda hastighetsbegränsningen för tättbebyggda områden. Vidare

nämnde utredningen, att statspolisen, som i första hand komme att svara

för övervakningen av en allmän hastighetsbegränsning utom tättbebyggt

område, på ett helt annat sätt än tidigare var rustad för en effektiv trafikövervakning.

Utredningen anknöt i det följande till departementschefens

uttalande i 1955 års proposition om att missbruk av den fria hastigheten

förekomme i sådan omfattning, att det förr eller senare kunde bli nödvändigt

att stadga allmän fartbegränsning i en eller annan form därest den

skärpta övervakningen eller andra åtgärder för trafiksäkerhetens höjande

icke medförde någon mera markant förbättring, och fortsatte:

Enligt vad som kan utläsas av tillgängliga statistiska uppgifter kännetecknas

olycksutvecklingen i de tättbebyggda samhällena, där hastighetsbegränsning

gäller, av ett i absoluta tal sjunkande antal dödsolyckor, medan

däremot på den egentliga landsbygden antalet dödsolyckor befinner sig i

stegring. Om man exempelvis med ledning av NTF:s statistik jämför olycksutvecklingen

under perioden januari 1954—juni 1955 med olycksutvecklingen

under perioden juli 1955—december 1956, alltså en tid under vilken

hastigheten varit begränsad inom tättbebyggt område, finner man, att antalet

dödsolyckor på landsbygden stigit från 686 under den första perioden

till 823 under den andra. Antalet dödsolyckor i tätort däremot har minskat

från 560 till 453.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

Den minskning i antalet svåra olyckor som inträtt hänför sig sålunda

uteslutande till tätorterna och det förefaller i hög grad sannolikt, att det i

första hand är hastighetsbegränsningen, som bidragit till denna gynnsamma

utveckling. På landsbygden har, för att anknyta till departementschefens

nyssnämnda uttalande, någon »mera markant förbättring» icke inträtt.

Förslaget, att fartgränsen skulle gå vid 90 km/tim, motiverade utredningen

på följande sätt.

Då det gällt att fastställa eu övre gräns för hastigheten, har utredningen

velat anpassa denna gräns så, att den skär bort de med hänsyn till våra

vägförhållanden alltför höga körhastigheterna. Men det har också varit

angeläget för utredningen att finna en gräns, som för det stora flertalet

förare icke komme att innebära nämnvärd inskränkning i deras rätt att fritt

anpassa hastigheten och som därför komme att uppfattas såsom rimlig. Den

av utredningen föreslagna 80-kilometersgränsen ansågs ganska allmänt vara

för låg. Att gränsen väljes så, att den kan accepteras av huvudparten av

förarna, är givetvis av väsentlig betydelse för dess efterlevnad.

Efter sådana överväganden har utredningen stannat vid en till 90 kilometer

i timmen bestämd fartgräns med rätt för länsstyrelsen att höja denna

gräns, där förhållandena så tillåta. Utredningen vill dock framhålla, att det

ur trafiksäkerhetssynpunkt är av tämligen underordnad betydelse, om den

högsta tillåtna hastigheten inom rimliga gränser sättes högre eller lägre.

Det väsentliga är, att man överhuvudtaget får en översta gräns för körhastigheten

på vägarna, som förbjuder förarna att färdas med överdrivet höga

hastigheter. — Som en invändning mot utredningens tidigare framlagda förslag

anfördes, att en fartgräns skulle kunna skapa nya trafikrisker. Man

åsyftade därvid de förhållanden, som skulle uppkomma vid omkörningar,

vilka borde ske med så hög hastighet, att omkörningssträckan icke bleve

onödigt lång. — De erfarenheter, som vunnits av den allmänna hastighetsbegränsningen

inom tättbebyggt område, kunna icke sägas ha givit vid handen,

att dylika risker föreligga. Utredningen har dock ingen invändning mot

att undantag göres i fråga om momentana hastighetsöverskridanden i samband

med omkörning.

Genom proposition nr 69 till 1958 års riksdag framlades för riksdagen

förslag till vissa ändringar i vägtrafiklagstiftningen; dessa förslag

grundade sig i huvudsak på nyss berörda betänkande av trafiksäkerhetsutredningen.

Icke heller denna proposition upptog förslag om allmän hastighetsbegränsning.

Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, anförde härom

följande.

Det har ofta framhållits, att kärnpunkten i frågan om fordonens hastighet

egentligen icke gäller begränsning av hastigheten utan anpassning av

hastigheten till vad förhållandena i det särskilda fallet kräver. Detta är givetvis

riktigt. Emellertid kvarstår ändock frågan, om icke en hastighetsbegränsning

i viss omfattning kan vara ett tjänligt medel att nå fram till en

bättre hastighetsanpassning. Redan den omständigheten alt de allra högsta

hastigheterna bannlyses innebär en vinst ur trafiksäkerhetssynpunkt. Verkningarna

av en hastighetsbegränsning kan emellertid förmodas i många fall

sträcka sig längre än så genom att den verkar såsom en erinran om den fara,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

som de höga hastigheterna innebär. Detta torde särskilt gälla lokala hastighetsbegränsningar.

Den viktigaste av de erinringar, som riktats mot en allmän hastighetsbegränsning,

går ut på att en sådan i vissa hänseenden kan skapa nya faromoment.

Speciellt har framhållits att man på de mera trafikerade vägarna

kan förvänta långa fordonsköer med en hastighet vid eller i närheten av den

föreskrivna fartgränsen, vilket medför svårigheter när det gäller att verkställa

omkörningar. Ett annat argument är att en fix hastighetsgräns lätt

kan leda till en felinriktning av trafikövervakningen, eftersom överträdelser

främst är att förvänta på de bästa vägarna men endast mindre ofta på sådana

trafikfarliga platser, där en skärpt övervakning ur saklig synpunkt

skulle vara behövlig.

En annan synpunkt på frågan gäller möjligheterna att ordna en tillfredsställande

övervakning av hastighetsregelns efterlevnad. Om man verkligen

vill att regeln skall få någon verkan, måste övervakningen göras effektiv.

Särskilt gäller detta tiden närmast efter regelns införande. Kan en tillfredsställande

övervakning icke ordnas, förfelar man i stort sett syftet med hastighetsregeln,

och fara uppstår därjämte för en uppluckring av respekten

för trafikreglerna över huvud. Såsom jag tidigare anfört, är polisens resurser

icke tillräckliga för en kontinuerlig övervakning av den omfattning, som

skulle erfordras för att upprätthålla respekten kring en allmän bestämmelse

om maximihastighet.

Sistnämnda argument bör enligt min mening tillmätas stor betydelse. Innan

mera tillfredsställande övervakningsresurser skapats, är det icke lämpligt

att införa en regel om allmän hastighetsbegränsning, å andra sidan är

det icke omöjligt, att en mera intensiv trafikövervakning kan leda till en så

avsevärd förbättring av trafikförhållandena, att en hastighetsregel därefter

icke vidare framstår som motiverad. Mot sådana förare, som färdas med påtagligt

för hög hastighet, kan ingripande ske med stöd av andra bestämmelser.

Härefter erinrade departementschefen om behandlingen vid 1957 års riksdag

av frågan om allmän hastighetsbegränsning och fortsatte:

För egen del anser jag mig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om

införande av en allmän hastighetsbegränsning. Jag vill emellertid betona,

att detta mitt ställningstagande endast avser situationen sådan den nu kan

överblickas och att frågan bör tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden

föranleder därtill.

Jag vill vidare framhålla, att mitt nu gjorda ställningstagande icke avser

lämpligheten av lokala hastighetsbegränsningar. Ett system med lokala hastighetsbegränsningar

lider icke av samma stelhet som en regel om allmän

hastighetsbegränsning utan medger ett verkligt bedömande, vad som i det

särskilda fallet är en lämplig högsta hastighet på en viss väg eller vägsträcka.

Till följd härav kommer hastighetsbegränsningen — såsom jag tidigare framhållit

— att samtidigt verka som en varning till trafikanterna för risker,

som de kommer att möta på vägen, och detta torde i sin tur medföra, att

en lokal hastighetsbegränsning oftast respekteras, även om det icke är möjligt

att ingående övervaka dess efterlevnad. Speciellt synes det mig lämpligt

att införa hastighetsbegränsning på sådana vägavsnitt, där olycksfrekvensen

erfarenhetsmässigt är hög och detta kan antagas bero på att vägen lockar

till alltför hög hastighet. I vissa fall, t. ex. där en livligt trafikerad väg mera

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1960

allmänt korsas av fotgängare, bör man enligt min mening icke tveka att föreskriva

t. o. in. mycket låg hastighet på en kortare sträcka. Däremot torde

det i allmänhet icke vara behövligt och knappast heller lämpligt att föreskriva

hastighetsbegränsning i fall, då en vägfarande redan av vägens utseende

kan sluta sig till att den icke medger någon högre hastighet. -— Jag

förutsätter, att länsstyrelserna i erforderlig omfattning kommer att utnyttja

de möjligheter att införa lokala hastighetsbegränsningar, som bestämmelserna

i 61 § vägtrafikförordningen bjuder.

Andra lagutskottet behandlade propositionen i sitt utlåtande nr 20. I

samma utlåtande behandlades motionerna 1:271 och 11:342, vilka hade i

huvudsak samma innebörd som de nu förevarande motionerna. Utskottet

tillstyrkte propositionens förslag i förevarande del och avstyrkte motionerna.

Till motivering anförde utskottet:

Utskottet vill för sin del instämma i departementschefens uttalande, där

han förklarar sig icke kunna tillstyrka utredningens förslag om införande

av en allmän hastighetsbegränsning. Ej heller kan utskottet finna det motiverat

att — såsom yrkas i motionen — införa hastighetsbegränsning på försök

under viss tid. Utskottet avstyrker därför motionerna. Såsom departementschefen

föreslagit bör man i stället i viss utsträckning söka komma til!

rätta med hithörande problem genom lokala hastighetsbegränsningar inom

ramen för de befogenheter, som tillkommer länsstyrelserna enligt gällande

bestämmelser i vägtrafikförordningen.

Md 1959 års riksdag väcktes ånyo förslag om hastighetsbegränsning för

motorfordon genom motionerna I: 169 och II: 219. I motionerna hemställdes,

att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag av innebörd

att hastighetsgräns för motorfordon på 90 km/tim skulle införas på försök

under viss tid.

Andra lagutskottet avstyrkte motionerna. I sitt utlåtande erinrade utskottet

om att 1953 års trafiksäkerhetsutredning i sitt betänkande föreslagit

en allmän hastighetsbegränsning. Utskottet fortsatte:

Trafiksäkerhetsutredningen förordade i nyssnämnda betänkande en gräns

vid 90 km/tim. Till stöd för förslaget åberopade utredningen bl. a. de goda

erfarenheterna av den år 1955 införda fartbegränsningen i tätorterna. 1

betänkandet återgivna uppgifter visade, att dödsolyckorna i tätorter var

avsevärt färre under de 18 månader, som följde närmast efter det denna

fartbegränsning införts, än under närmast föregående 18-månadersperiod,

medan dödsolyckorna på landsbygden samtidigt ökat betydligt i antal. Av

samtliga dödsolyckor utgjorde de, som inträffat i tätorter, under den förra

perioden omkring 45 procent och under den senare omkring 35 procent.

När statsmakterna år 1958 tog avstånd från tanken på allmän fartbegränsning

på landsbygden, motiverades detta främst med att polisens resurser

icke skulle räcka till för kontinuerlig övervakning i den omfattning, som

erfordrades för att upprätthålla respekten för eu allmän bestämmelse om

maximihastighet. Samtidigt betonades emellertid, att ställningstagandet avsåg

endast situationen sådan den då kunde överblickas och att frågan borde

tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden föranledde därtill. Vidare rekommenderades

lokala hastighetsbegränsningar, särskilt på sådana vägav
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

snitt, där olycksfrekvensen erfarenhetsmässigt var hög och detta kunde

antagas bero på att vägen lockade till alltför hög hastighet.

Den av trafiksäkerhetsutredningen konstaterade tendensen mot minskning

av antalet dödsolyckor inom tätorter synes ha bestått under åren 1957

och 1958; enligt uppgifter, som varit tillgängliga för utskottet, skulle av

samtliga dödsolyckor under dessa år endast omkring 30 procent ha inträffat

i tätorter.

Minskningen kan emellertid icke förklaras enbart genom hastighetsbegränsningen.

Även sådana omständigheter som förbättrade trafikanordningar,

skärpt allmän trafikövervakning och automatisk nedpressning av hastigheterna

som följd av den ökade trafikintensiteten får antagas ha inverkat.

Huru därmed än förhåller sig, kan inte från förhållandena i tätorterna

dragas några säkra slutsatser för landsbygdens vidkommande. Framför allt

måste beaktas, att en hastighetsgräns för landsbygden under alla förhållanden

måste sättas mycket högre än vid 50 km/tim, exempelvis vid 80 eller

90 km/tim; och det är icke klarlagt, vilken betydelse hastigheter över dessa

gränser haft för frekvensen av svåra olyckor på landsbygden. Men hänsyn

måste också tagas till att övervakningen av en fartbegränsning inte kan

göras lika effektiv på landsbygden som i tätorterna.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser avstyrker införande av hastighetsbegränsning

under helger och veckoslut. Kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och

statens trafiksäkerhetsråd anser emellertid frågan böra göras till föremål

för utredning.

Kungl. väg- och vattenbgggnadsstyrelsen anför:

Enligt de uppgifter, som lämnats i motionen beträffande vägtrafikolyckor

inom ej tättbebyggt område under år 1959, var den ungefärliga procentuella

fördelningen av antalet olyckor på veckans olika dagar följande: (söndag

—lördag) 19, 13, 11, 12, 13, 13 och 19 %.

Dessa siffror synes tämligen väl avspegla variationerna i trafikflöde under

motsvarande dagar, som för större vägar på landsbygden kan representeras

av följande ungefärliga procentvärden enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

trafikräkningar: (söndag—lördag) 18, 13, 12, 13, 13, 14

och 17 %.

Såväl olycks- som trafikflödestal kan givetvis uppvisa betydliga lokala

variationer. Vid jämförelse mellan olycks- och trafikflödestal bör man även

beakta, att mer än hälften av alla olyckor utgöres av kollisioner mellan flera

fordon. Den matematiska sannolikheten för sådana olyckor torde vara

approximativt proportionell mot kvadraten på trafikflödet, varför olyckstalens

variation under veckan kan förväntas vara mera utpräglad än trafikflödestalens.

Detta kan även konstateras för siffervärdena ovan.

En granskning av veckohelgernas olycksfrekvens enligt ovan ger alltså

vid handen, att det större antalet olyckor under veckohelgerna är en naturlig

följd av de större trafikflöden, som då förekommer.

Beträffande motorfordons körhastigheter under olika veckodagar föreligger

endast knapphändiga upplysningar. Vissa studier, som utförts av

statens väginstitut, synes dock visa, att hastigheterna i en fri trafikström

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

på en större väg på landsbygden genomgående är något lägre under söndagar

än vardagar. Skillnaden mellan vardagarna inbördes är obetydlig.

Ur svensk olycksstatistik kan inga tillförlitliga slutsatser dragas om hastighetens

inverkan på olycksfrekvensen. En nyligen avslutad amerikansk

undersökning (C. W. Prisk: »The speed factor in highway accidents», Traffic

Engineering, aug. 1959) ger dock vissa intressanta upplysningar, ehuru

det måste betonas, att alltför vittgående, generella slutsatser ej får dragas.

Olycksrisken, uttryckt som antalet olycksinblandade förare per 100 milj.

fordonsmiles, är enligt denna utredning högst vid låg hastighet, går mot

ett tydligt minimum mellan 60 och 70 miles/tim, d. v. s. vid omkring 100

km/tim, och ökar åter vid mycket höga hastigheter. Detta resultat har erhållits

genom studier av 10 000 olyckor på 600 miles (ca 100 km) vägar på

landsbygden av modernt utförande, med hög standard och utan hinder för

fri trafik. De flesta av de studerade amerikanska sträckorna torde vara

jämförliga med tvåfiliga svenska riksvägsträckor av hög klass.

Det förefaller svårt att finna belägg för ett påstående, att veckohelgernas

höga olyckssiffror skulle orsakas av höga hastigheter, vilket dock ej utesluter

att hastighetsbegränsning kunde vara ett medel att nedbringa dessa

olyckssiffror. Styrelsen vill emellertid framhålla två viktiga förutsättningar

för att en hastighetsbegränsning skall respekteras av trafikanterna och alltså

ha avsedd verkan, nämligen dels att hastighetsgränsen är vald så, att den

ej uppenbart strider mot en normal förares egen uppfattning om en lämplig,

säker hastighet, dels att bestämmelsens efterlevnad övervakas effektivt.

Uppfyllande av den första förutsättningen innebär, att den tillåtna

hastigheten måste anpassas till vägens tekniska standard, vilket gör det

olämpligt att fastställa en generell hastighetsgräns för det synnerligen heterogena

svenska vägnätet. Uppfyllande av den andra förutsättningen innebär

en belastning av polisen som torde nödvändiggöra en avsevärd förstärkning

av dess resurser. Styrelsen får även hänvisa till de synpunkter beträffande

förslag om allmän hastighetsbegränsning till 90 km/tim, som anfördes

i dess yttrande den 27 september 1957 över 1953 års trafiksäkerhetsutrednings

betänkande »Trafiksäkerhet II».

Ett flertal skäl talar alltså emot en hastighetsbegränsning. Styrelsen kan

emellertid ej bortse från den i motionen framförda meningen, att de invändningar,

som kan göras mot en hastighetsbegränsning, borde stå tillbaka

för ett praktiskt försök i syfte att ge erfarenhet om möjligheterna att

genom hastighetsbegränsning nedbringa antalet olyckor i trafiken. Samma

medel prövas ju även i andra länder i Europa, exempelvis Frankrike, dock

endast i begränsad omfattning. Det förefaller styrelsen, som om en hastighetsbegränsning

enligt franskt mönster, d. v. s. med relativt hög hastighetsgräns,

90 km/tim, omfattande endast vissa stora vägar med stark trafik

och hög olycksfrekvens, vore behäftad med färre olägenheter än en hastighetsbegränsning

till 80 km/tim för alla vägar.

Med hänsyn till ovan anförda synpunkter avstyrker styrelsen tills vidare

bifall till motionen, men föreslår att frågan om hastighetsbegränsning under

helgerna göres till föremål för eu utredning. Ett ingående studium bör

härvid ägnas de överväganden, som lagts till grund för bestämmelser om

temporär hastighetsbegränsning i andra europeiska länder, liksom även de

erfarenheter som vunnits sedan dessa bestämmelser börjat tillämpas.

Slutens trafiksäkerhetsråd understryker särskilt värdet av att en all
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

sidig utredning om allmän hastighetsbegränsning på landsbygden kommer

till stånd. Rådet anför:

I förevarande motion har föreslagits införande av en hastighetsbegränsning,

som skulle gälla endast under veckosluten och de stora helgerna. Motionärerna

ha därvid framhållit, att de flesta trafikolyckorna synes ske under

lördagar och söndagar.

Följande tabell belyser frekvensen av polisunder sökta vägtrafikolyckor

under veckans olika (lagar åren 1957—1959.

Tabell över trafikolyckornas fördelning på de olika veckodagarna åren 1957—19591

Veckodagar

1957

1958

1959

1959

Hela riket

Hela riket

Hela riket

Ej tättbebyggt

område

Antal

0/

/o

Antal

0/

/o

Antal

%

Antal

%

Söndagar .....

6 483

13,1

7 673

14,3

7 054

13,6

3 539

19,2

Måndagar ....

7 013

14,2

7 273

13,5

7 297

14,0

2 393

13,0

Tisdagar......

6 137

12,4

6 601

12,3

6 726

12,9

2 082

11,4

Onsdagar.....

6 646

13,5

7 514

14,0

7 222

13,9

2 221

12,1

Torsdagar ....

6 731

13,7

7 320

13,6

7 082

13,6

2 273

12,4

Fredagar......

7 270

14,7

7 605

14,2

7 461

14,3

2 446

13,3

Lördagar .....

9 050

18,4

9 751

18,1

9 182

17,7

3 428

18,6

49 330

100,0

53 737

100,0

52 024

100,0

18 382

100,0

1 Siffrorna i tabellen äro preliminära och baserade på veckorapporter. Bl. a. är icke här redo - visade olyckor, där tidpunkten för olyckorna var okänd vid rapporternas avgivande.

Av tabellen framgår bl. a., att antalet olyckor på lördagar var större än

på någon annan veckodag under samtliga redovisade år 1957—1959. Endast

för året 1959 finns olyckorna uppdelade på tättbebyggt och icke tättbebyggt

område. För sistnämnda område var olyckstalen året 1959 för såväl lörsom

söndagar större än motsvarande tal för veckans övriga dagar. Sannolikheten

talar för att förhållandet är detsamma för åren 1957 och 1958.

För år 1959 utgjorde antalet olyckor utom tättbebyggt område under lördagar

och söndagar 37,8 % av olycksantalet under veckans samtliga dagar.

I förhållande till trafikens omfattning under veckosluten kan detta tal

emellertid icke anses vara högt. Enligt tillgängliga uppgifter utgjorde nämligen

lördags- och söndagstrafiken tillhopa 35 % av trafiken under veckans

samtliga dagar. Ökningen av olyckstalen under veckosluten ter sig sålunda

ganska naturlig i förhållande till den omfattning trafiken då har. Någon

annan förklaring till de ökade olyckstalen under denna tidsperiod torde för

närvarande icke föreligga.

Det må nämnas, att siffermaterial för sådana större helger, som omfattar

längre tidsperioder än lördagar och söndagar för närvarande icke

är tillgängliga.

Anhopningen av olyckor på lördagar och söndagar måste ägnas all uppmärksamhet.

Bland åtgärder som kan ifrågakomma för att höja trafiksäkerheten

under dessa dagar torde enligt rådets mening införandet av

hastighetsbegränsning ej vara den som först bör tillgripas.

Det största flertalet motorfordon, som är ute i trafiken de ifrågavarande

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 dr 1960

dagarna torde icke framföras med särskilt höga hastigheter. Ute på de

stråk, där höga farter kan ifrågakomma, är takten väl då mera dämpad än

under veckans övriga dagar.

I närheten av de stora tätorterna föreligger alltid betydande svårigheter

att avveckla trafiken under veckosluten och riskerna för att olyckor skall

inträffa här är stora. Vårdslösa omkörningar florerar starkt i dessa sammanhang

och sådana manövrer leder ej sällan till allvarliga olyckor. Emellertid

torde olyckor av detta slag oftast ske vid hastigheter, som ligger betydligt

under de fartgränser, som brukar nämnas då hastighetsbegränsning

diskuteras. Betydligt effektivare åtgärder för att avveckla trafiken

från och till de stora samhällena under veckosluten är enligt rådets mening

god trafikdirigering och förstärkt trafikövervakning samt på längre

sikt förbättrade trafikleder.

I motionen har antytts att ett slag av temporär hastighetsbegränsning

införts i Frankrike. Trafiksäkerhetsrådet har genom utrikesdepartementets

försorg erhållit följande närmare uppgifter härom.

På våren 1959 infördes i Frankrike på försök en hastighetsbegränsning

till 90 km/tim för personbilar på ett femtontal vägsträckor i olika delar av

landet, av vilka åtta var tillfartsvägar till Paris. Begränsningen gällde blott

vissa angivna lördagar och söndagar — från lördag kl. 7 till söndag kl. 24

— under månaderna maj samt augusti och september — tillhopa 23 dagar.

Under övriga veckodagar var hastigheten fri. De sålunda hastighetsbegränsade

vägarna var icke motorvägar och utom i något fall icke heller

större tre- eller fyrfiliga vägar. Begränsningen infördes blott för de delar

av riksvägnätet, som har en speciellt ogynnsam relation mellan trafikkapacitet

och fordonsfrekvens. Hänsyn torde också ha tagits till den geografiska

fördelningen av trafikolyckorna, då en betydande del av de omkring 9 000

trafikdödsfallen under 1958 inträffat just på de sträckor som hastighetsbegränsades.

Genom en intensiv kampanj i pressen spreds kännedom om de nya hastighetsreglerna.

Därjämte uppsattes utefter vägarna i fråga särskilda märken,

som visade att hastighetsbegränsningen gällde. Dessa märken, som

kunde vikas på mitten, fälldes ihop etter veckosluten. Bestämmelsernas

efterlevnad kontrollerades av osedvanligt stora uppbåd motorcykelpolis och

gendarmeri. Enligt vad som inhämtats hos vederbörande franska myndigheter

var resultatet av fartbegränsningen gott. Därför kommer en liknande

åtgärd att vidtagas även 1960.

Några förarbeten till författningen om 1959 års hastighetsbegränsning

finns inte offentliggjorda. De diskusioner, som ledde fram till bestämmelserna,

var av intern natur mellan berörda fackmyndigheter.

Krav på införande av en övre gräns för motorfordonens hastigheter

utanför tättbebyggt område har under senare år framförts i skilda sammanhang.

Sålunda föreslog 1953 års trafiksäkerhetsutredning i båda sina

betänkanden Trafiksäkerhet I (SOU 1954: 38) och Trafiksäkerhet II (SOU

1957: 18) att en allmän hastighetsbegränsning för landsbygdens vägar skulle

införas. I betänkandet Trafiksäkerhet I avsåg förslaget en hastighetsgräns

vid 80 km/tim och i Trafiksäkerhet II föreslogs att gränsen sattes vid 90

km/tim.

I sina yttranden över de båda betänkandena diskuterade trafiksäkerhetsrådet

på basis av då tillgängliga kunskaper i ämnet en generell hastighetsbegränsnings

för- och nackdelar. Rådet kunde icke förorda de fram
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

lagda förslagen, enär frågan icke kunde anses vara tillräckligt utredd. I

sitt yttrande över Trafiksäkerhet II framhöll rådet angelägenheten av, att

frågan om värdet av en generell hastighetsbegränsning gjordes till föremål

för en allsidig utredning. Om det för ett säkert bedömande av spörsmålet,

yttrade rådet vidare, visade sig nödvändigt att genomföra ett praktiskt

försök i hela landet eller i en del därav, borde utredningen även framlägga

ett detaljerat förslag till ett sådant försök. Rådet förmenade, att först

då en sådan utredning förelåg, det vore möjligt att taga slutlig ställning

i denna fråga.

Den av rådet förordade utredningen har icke kommit till stånd. Något

nytt material för bedömning av värdet av en generell hastighetsbegränsning

föreligger sålunda inte.

Vad ovan sagts om behovet av en utredning om en allmän hastighetsbegränsning,

som då den tidigare diskuterats avsetts skola omfatta hela

året och dygnets alla timmar, gäller enligt rådets uppfattning även den i

förevarande motion föreslagna typen av hastighetsbegränsning, även om

som framgår av det föregående redan nu vissa erinringar mot densamma

kan göras.

Rådet vill ånyo framhålla, att en allsidig utredning om värdet av införande

av en allmän hastighetsbegränsning på landsbygden bör komma till

stånd. Vid en sådan utredning bör det i motionen framlagda förslaget liksom

andra möjligheter till modifieringar närmare utredas.

Enligt rådets mening bör sålunda motionen endast föranleda framställning

om att en utredning i ämnet på sätt i det föregående angivits kommer

till stånd.

KAK, MHF och M har besvarat remissen genom sitt gemensamma organ

Motororganisationernas Samarbetsdelegation. Delegationen anför:

Den av motionärerna framförda synpunkten är värd allt beaktande.

Frågan är dock om en generell fartbegränsning kan nedbringa antalet trafikolyckor

och denna fråga har under senare år diskuterats i olika sammanhang

bl. a. av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.

Den i motionen nämnda anhopningen av olyckor under veckosluten måste

ses mot bakgrunden av trafikökningen under samma tid. Sålunda har Statens

Trafiksäkerhetsråd redovisat att för år 1959 utgjorde antalet olyckor

utom tättbebyggt område under lördagar och söndagar 37,8 % av olycksantalet

under veckans samtliga dagar. Tillgängliga uppgifter visar att lördags-

och söndagstrafiken utgör 35 % av trafiken under veckans samtliga

dagar. Den ökning av olycksantalen, som kan konstateras under veckosluten,

är därför ganska naturlig om man ser den i relation till den omfattning

trafiken har under denna tid.

Anhopningen av trafik vid veckosluten medför ofta långa köer och ganska

ringa fart på vägarna. Hos mindre balanserade trafikanter utgör detta psykologiska

påfrestningar, som de inte alltid är mäktiga att möta. Utbrytning

ur köer, ovarsamma omkörningar och liknande företeelser skulle

många gånger kunna förhindras om trafikövervakningen var intensivare.

Det finns anledning tro att en ökad trafikövervakning under veckosluten

skulle ge ett verksamt bidrag till att nedbringa antalet trafikolyckor lördagar/söndagar.

Under lördags-söndagsdygnet vistas många ovana bilförare i trafiken.

Dessa företar ofta mindre välbetänkta manövrar, som äventyrar trafiksä
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960 15

kerheten. Det torde därför vara nödvändigt med olika åtgärder för att

förmå dessa trafikanter att respektera trafikens regler t. ex. genom att

i större omfattning införa omkörningsförbud.

Under hänvisning till det anförda samt till de av organisationerna avgivna

remissyttrandena i frågan om generell hastighetsbegränsning till

utredningarna »Trafiksäkerhet I och II» avstyrkes, att riksdagen vidtager

åtgärder för införande av en temporär hastighetsbegränsning för de

stora helgerna och veckosluten.

FOA!O anför:

Vi är ense med motionärerna att åtgärder mot trafikolyckorna måste

vidtagas och att hastighetsbegränsningen är en av de åtgärder som kanske

bör prövas. Vi tro emellertid icke att en hastighetsbegränsning av här angivet

slag är en lämplig väg. Olyckorna är i stor utsträckning kollision

mellan två eller flera fordon, eller mellan fordon och människa. Sedan

vi erhållit och i framtiden torde erhålla flera vägar, avsedda enbart för

motorfordon med större hastigheter — motorvägen — till vilka vägar icke

andra slag av fordon eller gående äga tillträde, kan det icke anses vara

riktigt att behandla dessa vägar på samma sätt som andra vägar. Erfarenheten

lär också att vissa vägsträckor ur olyckssynpunkt är mer belastade

än andra. Dessa senare sträckor borde därför ur hastighetssynpunkt

behandlas särskilt. En generell nedsättning av hastigheten på sådana vägar

eller vägsträckor skulle säkerligen helt komma att godtagas av allmänheten.

Därvid bör inte en steril hastighetsbestämmelse komma till tilllämpning.

På en väg kan det lämpligen sättas en hastighet på 80 km, en

annan 70, 60, 50 km i timmen.

Vi hemställa således om bifall till motionen på så sätt att länsstyrelserna

rekommenderas hastighetsbegränsning på platser som ur olycksfallssynpunkt

kan anses skapa sådant behov.

Utskottet

I motionerna I: 124 och II: 160 har hemställts, att allmän hastighetsbegränsning

för motorfordon även utom tättbebyggt område införes på försök

under viss tid, därvid gränsen föreslås satt vid 90 km/tim.

Frågan om allmän hastighetsbegränsning för motorfordon på landsbygden

har varit under bedömande upprepade gånger under senare år, senast

vid 1959 års riksdag.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 4 år 1959 i anledning av motioner

med samma yrkande som de ovan nämnda anförde andra lagutskottet

bl. a.: När statsmakterna år 1958 tog avstånd från tanken på allmän

fartbegränsning på landsbygden, motiverades detta främst med att polisens

resurser icke skulle räcka till för kontinuerlig övervakning i den omfattning,

som erfordrades för att upprätthålla respekten för en allmän bestämmelse

om maximihastighet. Samtidigt betonades emellertid, att ställningstagandet

avsåg endast situationen sådan den då kunde överblickas och

att frågan borde tagas upp på nytt, om ändrade förhållanden föranledde där
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

till. Vidare rekommenderades lokala hastighetsbegränsningar, särskilt på sådana

vägavsnitt, där olycksfrekvensen erfarenhetsmässigt var hög och detta

kunde antagas bero på att vägen lockade till alltför hög hastighet. Den av

1953 års trafiksäkerhetsutredning konstaterade tendensen mot minskning

av antalet dödsolyckor inom tätorter sedan hastighetsbegränsning införts

därstädes syntes ha bestått under åren 1957 och 1958; enligt uppgifter, som

varit tillgängliga för utskottet, skulle av samtliga dödsolyckor under dessa år

endast omkring 30 procent ha inträffat i tätorter. Minskningen kunde emellertid

icke förklaras enbart genom hastighetsbegränsningen. Även sådana

omständigheter som förbättrade trafikanordningar, skärpt allmän trafikövervakning

och automatisk nedpressning av hastigheterna som följd av den

ökade trafikintensiteten kunde antagas ha inverkat. Huru därmed än förhöll

sig, kunde inte från förhållandena i tätorterna dragas några säkra slutsatser

för landsbygdens vidkommande. Framför allt måste beaktas, att en hastighetsgräns

för landsbygden under alla förhållanden måste sättas mycket

högre än vid 50 km/tim, exempelvis vid 80 eller 90 km/tim; och det var

icke klarlagt, vilken betydelse hastigheter över dessa gränser haft för

frekvensen av svåra olyckor på landsbygden. Men hänsyn måste också tagas

till att övervakningen av en fartbegränsning inte kunde göras lika effektiv

på landsbygden som i tätorterna.

På grund av det anförda avstyrkte andra lagutskottet nämnda motionsyrkande.

Enligt utskottets mening har icke, sedan frågan om allmän hastighetsbegränsning

prövades år 1959, förekommit något som ger tillräcklig anledning

till ändrat ställningstagande från riksdagens sida.

I motionen II: 399 har yrkats införande av en temporär hastighetsbegränsning

under veckohelgerna och de stora helgerna. Till stöd för yrkandet har

anförts bl. a., att antalet trafikolyckor enligt tillgängliga uppgifter är väsentligt

större under lördags- och söndagsdygnen än under övriga dygn i

veckan.

Tillgängliga statistiska uppgifter ger vid handen, att trafikflödet på våra

vägar är avsevärt större under helgerna än under övrig tid. En ökad trafikintensitet

medför erfarenhetsmässigt en automatisk nedpressning av

motorfordonens färdhastigheter. Det är därför troligt, att det övervägande

antalet trafikolyckor under helgdygnen sker vid väsentligt lägre hastighet

än den som skulle kunna ifrågakoinma såsom maximigräns. Enligt utskottets

mening måste orsaken till det större antalet trafikolycksfall under helgdygnen

väsentligen stå att finna i andra förhållanden än hög hastighet,

bl. a. den större trafikintensiteten och det förhållandevis större antalet

oerfarna förare som då är ute i trafiken.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 23 år 1960

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner

1) I: 124 och II: 160, samt

2) II: 399,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Åkesson och Ringaby;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, Bengtsson i

Varberg, Wahrendorff, Fredriksson, Björkman och Königson.

Reservation

av herrar Elowsson, Nils, Nilsson i Göteborg, Odhe och Wahrendorff,

vilka ansett,

a) att utskottet bort anföra följande.

Det stora antalet olyckor i samband med motortrafik motiverar snara och

kraftiga åtgärder från statsmakternas sida för att nedbringa antalet dödsfall,

andra personskador samt materielskador som vållas genom den alltmer

ökade trafiken. Sådana åtgärder måste vidtagas på flera områden, bland

annat beträffande körhastigheten. Om för denna sattes en övre gräns vid

de i motionen föreslagna 90 kilometerna skulle otvivelaktigt en dämpning

av fartlusten uppnås med därav följande större försiktighet i trafiken. Genom

en sådan hastighetsbegränsning skulle motorförarna också i varje

uppkommande trafiksituation, där det kräves ett snabbt handlande, få någon

eller några sekunder mera på sig att reagera, få mera rådrum för sitt

handlande, och därtill skulle bromssträckan bli kortare på grund av den

lägre farten och följaktligen kollisionsrisken minskas, eftersom det ofta kan

bero på centimetrar om det skall bli en kollision eller ej.

Då sålunda en begränsning av körhastigheten i fråga om motorfordon får

anses vara ett av medlen att nedbringa olyckornas antal, vill utskottet tillstyrka

motionerna I: 124 och II: 160;

b) att utskottet under 1) bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 124 och II: 160

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till sådan

ändring i vägtrafikförordningen, att en hastighetsbegränsning

till 90 km/tim. för motorfordon utom tättbebyggt

område införes på försök under viss tid.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SO

003970

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.