Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

1960-04-20 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:25, Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

1

Nr 25

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående lagen om

semester.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft åtta inom riksdagen väckta,

till lagutskottet hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 123 i första kammaren av herr Gei jer

m. fl. och nr 154 i andra kammaren av herr Fredriksson m. fl. om viss översyn

av semesterlagens kvalifikationsregler m. m.,

2) de likalydande motionerna nr 214 i första kammaren av herr Schött

och nr 255 i andra kammaren av fru Kristensson m. fl. om viss översyn av

semesterlagen,

3) de likalydande motionerna nr 215 i första kammaren av herrar Åman

och Kållquist samt nr 256 i andra kammaren av herr Christenson i Malmö

m. fl. om vissa ändringar i semesterlagen,

4) motionen nr 300 i första kammaren av herr Andersson, Torsten, och

herr Johansson, Robert, om viss ändring av semesterlagens regler om

beräkning av semesterersättning, samt

5) motionen nr 583 i andra kammaren av herrar Senander och Johansson

i Stockholm om ändring av semesterlagens kvalifikationsbestämmelser.

Motionsyrkandena

I motionerna I: 123 och II: 154 hemställes om en översyn av semesterlagens

kvalifikationsregler i syfte att bringa dessa i överensstämmelse med

den genomförda arbetstidsförkortningen samt att förslag om ändringar i

lagen om semester måtte föreläggas 1961 års riksdag. I motionerna hemställes

därjämte om utredning av frågan om förlängning av var sel tiden för semesterledighet.

I motionerna I: 214 och II: 255 hemställes om en översyn av semesterlagen,

»så att den kommer att stå i bättre överensstämmelse med på arbetsmarknaden

nu rådande arbetstidsförhållanden». Motionärerna åsyftar därvid

dels den genomförda arbetstidsförkortningen, dels ock de fall då en

arbetstagare under en kalendermånad utfört arbete mindre antal dagar än

sexton men sammanlagt minst så många timmar, som motsvarar sexton

gånger den för tjänsten gällande normalarbetstiden per dag.

I motionerna I: 215 och II: 256 hemställes att riksdagen måtte antaga

följande

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 25

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 14 och 18 §§ lagen den 29 juni

1945 om semester.

Härigenom förordnas, att 14 och 18 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

14 §.

Arbetstagare, som---belöpande lönen.

Annan arbetstagare---arbetsgivarens räkning.

Vid beräkning---särskilda kostnader.

För arbetstagare---avtalet gäller.

Ej må i annan ordning än i föregående stycke säges avtalas, att semesterlön

skall innefattas i arbetslön eller utbetalas efter hand i den mån arbete

utföres för arbetsgivarens räkning.

18 §.

Semesterlönen för ---semesterlön föreligger.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 14 § tredje

stycket och 15 § ävensom i 14 § femte stycket är stadgat äga motsvarande

tillämpning.

Semesterlönen skall---dess utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.»

I motionen I: 300 hemställes »att riksdagen måtte besluta sådan ändring

av lagen om semester, att regeln om höjning av brutet antal semesterdagar

till närmast högre jämna tal icke skall tillämpas vid beräkning av semesterersättning,

samt att vederbörande utskott måtte utarbeta härför erforderliga

ändringar i lagtexten.»

I motionen 11: 583 bemställes »att riksdagen måtte besluta, att i skrivelse

till Kungl. Maj :t hemställa att nuvarande kvalifikationsbestämmelser i semesterlagen

om 16 dagars arbete per kalendermånad nedsättes till 12 dagar,

alternativt att sådana arbetsfria dagar som arbetsmarknadens parter träffar

uppgörelse om på grund av arbetstidsförkortningen skall betraktas som

kvalificerande för semester, samt att anställda, som på grund av anställningens

karaktär inte kan kvalificera sig för semester, skall erhålla semesterlön

enligt villkoren i lagens 17 §.»

Beträffande de skäl motionärerna anfört för sina yrkanden får utskottet,

i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till motionerna

I: 123, II: 255, II: 256, I: 300 och II: 583.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

3

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 29 juni 1945 om semester äger arbetstagare på grund av

det arbete, som han under ett år (kvalifikationsår) utfört för arbetsgivarens

räkning, rätt att av denne erhålla ledighet med bibehållen lön. Semestern

skall utgå under året närmast efter kvalifikationsåret; dock må efter

överenskommelse semestern helt eller delvis åtnjutas tidigare.

I fråga om semesterns längd gäller att semester utgår med en och en halv

dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren

för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar. Uppstår

vid beräkningen av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå

med närmast högre antal dagar.

Med dag, å vilken arbete utförts, jämställes dag, varunder arbetstagaren

under pågående anställning a) åtnjutit semester, b) varit oförmögen till

arbete på grund av sjukdom, dock att dag, som infaller efter det att arbetstagaren

till följd av sjukdom varit frånvarande från arbetet under sammanlagt

90 dagar av kvalifikationsåret, jämställes endast om arbetsoförmågan

föranletts av yrkesskada, c) i samband med havandeskap eller barnsbörd

avhållit sig från arbetet, i den mån bortovaron icke överstigit 12 veckor,

eller d) fullgjort sådan i 27 § värnpliktslagen eller med stöd därav

föreskriven militärövning om högst 60 dagar, som ej är beredskapsövning

eller direkt ansluter sig till första tjänstgöring, dock att av tid för militärövning

högst 60 dagar under varje kvalifikationsår må räknas arbetstagaren

till godo. Dag, under vilken arbetstagaren varit frånvarande från arbetet

av anledning, som angivits under b)—d), skall dock icke jämställas med

dag å vilken arbete utförts, därest arbete eljest uppenbarligen icke kunnat

beredas arbetstagaren å sådan dag.

Av det anförda framgår, att en arbetstagare, som har fortlöpande arbete

under hela kvalifikationsåret, har rätt till en årlig semester av 18 dagar. I

syfte att ge arbetstagarna rätt till minst tre veckors ledighet har i lagen föreskrivits,

att söndagar icke skall inräknas i semestern. Ej heller inräknas

däri helgdagar, såframt semestern utgår med mindre antal dagar i följd än

sex. Sedvanliga fridagar inräknas däremot i semestern.

Arbetsgivaren äger bestämma, när under året semestern skall utgå. Semester

bör dock såvitt möjligt förläggas till sommartid, om arbetstagaren

ej begär annat. Vidare gäller att semestern icke utan arbetstagarens medgivande

får förläggas till sådan tid för hans bortovaro från arbetet, som

enligt vad förut anförts skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke parterna komma

överens om annat. Arbetsgivaren skall senast 14 dagar före semesterns början

på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden för semestern.

Under semester skall lön utgå. Arbetstagare, som är avlönad med tidlön

beräknad för vecka eller längre tidsenhet, äger uppbära den å semester
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

tiden belöpande lönen. Annan arbetstagare äger för varje semesterdag uppbära

lön med belopp, motsvarande hans genomsnittliga dagsinkomst under

de dagar av kvalifikationsaret, a vilka han utfört arbete för arbetsgivarens

räkning. Hänsyn skall därvid icke tagas till sådant tillägg till lönen,

som utgått för tid utöver den för arbetstagaren normala arbetstiden (övertidsersättning).

Vid beräkning av lön under semestern skall hänsyn ej

heller tagas till förmån av fri bostad eller till löneförmån, som är avsedd att

utgöra ersättning för särskilda kostnader.

Från semesterlagens huvudregel om rätt till ledighet med bibehållen lön

gäller det undantaget att arbetstagare, som utför arbetet i sina hem eller

eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren

att vaka över arbetets anordnande, icke är berättigade till semesterledighet

utan endast till en kontant semesterförmån, i lagen betecknad

såsom särskild semesterlön. För hithörande arbetstagare, de s. k. okontrollerade

arbetstagarna, skall semesterlön utgå för varje kalenderkvartal av

kvalifikationsåret, varunder vederbörandes arbetsinkomst hos arbetsgivaren

uppgår till belopp motsvarande minst 16 gånger den genomsnittliga

dagsförtjänsten å orten för arbete av den art, varom är fråga, under en

arbetstid av åtta timmar. Den särskilda semesterlönen utgör 6 procent av

arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de

kalenderkvartal av kvalifikationsåret, för vilka rätt till särskild semesterlön

föreligger.

Lämnar arbetstagaren sin anställning, innan han åtnjutit den semester eller

den särskilda semesterlön, vartill han förvärvat rätt enligt lagen, äger

han åtnjuta ersättning därför (semesterersättning). Denna beräknas principiellt

efter samma grunder som lönen under semester och särskild semesterlön.

Bestämmelsen att vid brutet dagantal avrundning skall ske till närmast

högre antal hela dagar gäller även vid beräkning av semesterersättning.

I lagen den 25 maj 1951 om förlängd semester för vissa arbetstagare med

hälsofarligt arbete, som är konstruerad i anknytning till allmänna semesterlagen,

stadgas att semester, vartill rätt förvärvats enligt allmänna semesterlagen,

skall för arbetstagare, vilka utfört arbete, däri de utsatts för

röntgenstrålning eller strålning från radioaktivt ämne, utgå med tre dagar

för varje kvalifikationsmånad.

I kollektivavtal förekommer därjämte ofta bestämmelser på semesterrättens

område, bl. a. om semestertidens längd och semesterns förläggning.

Historik

Kvalifikationsreglerna

1936 års semestersakkunniga föreslog, att rätt till semester skulle föreligga

endast för sådan kalendermånad, under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens

räkning utfört arbete minst 18 dagar. Motiveringen härför var,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960 5

att semester borde erhållas blott för sadan manad, under vilken arbetstagaren

större tiden utfört arbete åt arbetsgivaren. De framhöll därjämte, att

anledningen till föreskriften om anknytning till kalendermånad berodde

på att man velat undvika att för varje arbetstagare räkna med ett särskilt i

och för sig likgiltigt datum för anställningens tillträdande.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag med förslag till lag om semester

anförde föredragande departementschefen angående förevarande spörsmål

följande:

Den av de sakkunniga förordade kombinationen mellan viss tids anställning

och det därunder utförda arbetet synes mig vara lämpligt avvägd.

Uppenbarligen bliva bestämmelserna om att visst arbete skall hava utförts

lättast att i praktiken tillämpa, om de såsom i sakkunnigförslaget hänföra

sig till förhållandena under varje kalendermånad. Jag vill ingalunda bestrida,

att icke därigenom kan, såsom framhållits av bland annat svenska

arbetsgivareföreningen, uppkomma vissa ojämnheter. Den av föreningen

förordade bestämmelsen med sammanräknande under hela kvalifikationstiden

av samtliga dagar för bortovaro från arbetet synes vara besvärligare

att tillämpa än sakkunnigförslagets enkla regel och lär dessutom i vissa

fall kunna drabba arbetstagaren för hårt.

I sitt i anledning av propositionen avgivna utlåtande, nr 58, uttalade andra

lagutskottet bland annat:

I likhet med departementschefen anser utskottet, att kombinationen av

villkoren om anställningstid och arbetad tid bör ske genom en föreskrift om

att semesterrätt föreligger för månad, under vilken arbetstagaren utfört

arbete å visst antal dagar. Däremot synes icke en avdragsregel böra lämnas

med hänsyn till sammanlagda antalet dagar för frånvaro under helt år, då,

såsom departementschefen anfört, en sådan bestämmelse i många fall kan

drabba arbetstagaren för hårt. Det kan vidare enligt utskottets uppfattning

icke vara lämpligt, att man hänför villkoret om viss arbetad tid till antalet

per månad utförda arbetstimmar. Anledningen härtill är, att såsom allmän

förutsättning för beräkning av arbetad tid gäller, att varje dag, under vilken

arbete — låt vara endast en kortare tid — utförts, skall anses såsom arbetsdag.

Någon rubbning i denna princip kan utskottet icke tillstyrka.

Utskottet ansåg emellertid med hänsyn till de fall av korttidsarbete då

arbetet kontinuerligt bedrevs endast under 4 dagar per vecka, att antalet

kvalifikationsdagar per kalendermånad skulle nedsättas till 16. Detta blev

också riksdagens beslut.

I sitt år 1944 avgivna betänkande (SOU 1944: 59) föreslog 1.942 års semesterkommitté,

alt lagens huvudregel i fråga om semesterns längd — att

semester omfattade en dag för varje sådan kalendermånad under kvalifikationstiden,

varunder arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete

å minst 16 dagar — skulle bibehållas.

Förslaget lämnades allmänt utan erinran.

Landsorganisationen anmärkte dock, att ett flertal till organisationen an
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

slutna fackförbund påyrkat ändringar i olika avseenden av denna bestämmelse.

Då Landsorganisationen i förevarande sammanhang icke ansåg sig

böra föreslå en omläggning av kvalifikationsberäkningen, berodde detta

främst på att en dylik omläggning ej torde kunna ske utan ytterligare

utredning.

I proposition nr 273 till 1945 års riksdag med förslag till lag om semester

uttalade föredragande departementschefen bland annat:

Jag har redan tidigare tillkännagivit att jag ansluter mig till kommitténs

uppfattning, att den nuvarande lagens regel om rätt för arbetstagare till

semester med en dag för varje kalendermånad, under vilken han för arbetsgivarens

räkning utfört arbete å minst 16 dagar, bör lämnas orubbad. Redan

vid den nuvarande lagens tillkomst stod det klart, att vissa ojämnheter

kunde uppkomma genom arbetets anknytning till kalendermånaden. Regeln

ansågs emellertid ha så stora praktiska fördelar att dessa ojämnheter ej

borde verka utslagsgivande. Enligt min tanke ha erfarenheterna under de

gångna åren icke varit sådana, att de motivera ett ändrat ståndpunlctstagande

till ifrågavarande spörsmål. Jag vill allenast tillägga att, sedan kravet

på viss tids fortlöpande anställning icke längre upprätthålles såsom villkor

för semesterrätt, en minskning av faktorn 16 skulle kunna få som följd att

arbetstagaren kunde kvalificera sig till en semesterförmån, som motsvarade

mer än en betald ledighetsdag i månaden.

Propositionen behandlades av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande

nr 59 bland annat anförde:

Utskottet förbiser icke, att regeln, att rätt till semester endast föreligger

för kalendermånad under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning

utfört arbete å minst 16 dagar, kan medföra vissa ojämnheter. Detta framträder

särskilt i fråga om kortvariga anställningar, som börja i mitten av

en kalendermånad för att upphöra omkring mitten av en annan kalendermånad.

Inom utskottet ha uttalats farhågor för att nämnda regel skulle

kunna föranleda arbetsgivarna att avsiktligt förlägga en kortvarig anställning

så, att arbetstagaren icke uppnår 16 arbetsdagar under vare sig den

kalendermånad, då han tillträtt anställningen, eller den, under vilken hans

anställning upphör. I sakens natur ligger att uppställandet av en fix gräns

sådan som vissa dagars arbete i månaden alltid kan föranleda påstående,

att de arbetstagare som falla under gränsen bli orättvist behandlade. Det

torde emellertid med den utformning förslaget erhållit icke vara möjligt att

minska faktorn 16.---Såvitt utskottet kunnat finna, torde ett för
hindrande

av ifrågakomna ojämnheter ej kunna ske i annan ordning än

genom att lagens konstruktion ändras.

I samband med behandlingen vid 1951 års riksdag av propositionen nr

72 med förslag till lag om ändring i lagen om semester behandlades jämväl

två motioner angående kvalifikationsreglerna. Efter att ha hänvisat till sitt

ovan omförmälda, till 1945 års riksdag avgivna utlåtande nr 59, anförde

andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 28:

I motionerna nämns som exempel, att en flottningsarbetare icke erhölle

semester eller semesterlön om han, som i bäckflottningarna kunde bliva

fallet, arbetar femton dagar den ena månaden och lika lång tid den andra,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960 7

alltså på bägge sidor om ett månads- eller kvartalsskifte. En sådan ordning

är enligt utskottets mening mindre tillfredsställande. Utskottet uttalade

emellertid redan i sitt år 1945 avgivna utlåtande, att det låge i sakens natur

att uppställandet av en fix gräns alltid kunde föranleda påstående, att de

arbetstagare, som fölle under gränsen, bleve orättvist behandlade; det torde

med den utformning 1945 års semesterlag erhållit icke vara möjligt att

minska faktorn 16. Såvitt utskottet då kunde finna borde ett förhindrande

av ifrågakomna ojämnheter ej kunna ske i annan ordning än genom att

lagens konstruktion ändrades. I vissa kollektivavtal har man, enligt vad

utskottet erfarit, löst frågan genom att frångå begränsningen till kalendermånad

eller kalenderkvartal. Utskottet anser sig dock icke nu kunna förorda

en så genomgripande ändring av semesterlagen, som ett tillmötesgående

av motionerna på denna punkt skulle innebära.

I samband med behandling av motioner på semesterlagens område vid

1952 års riksdag uttalade andra lagutskottet (utlåtande nr 7), att en beräkning

av semestertiden efter antalet arbetsdagar under kvalifikationsåret

skulle i vissa fall vara att föredraga. Utskottet, som ansåg frågan böra uppmärksammas,

fann den dock vara ett sådant gränsdragningsproblem, som

tills vidare borde lösas genom avtal. I samband med att andra ifrågasatta

ändringsförslag berörande skilda delar av semesterlagen av Kungl. Maj :t

upptogs till prövning, menade utskottet att jämväl detta spörsmål torde

förväntas bliva närmare övervägt.

Varselskyldighet

1936 års semestersakkunniga föreslog, att arbetsgivaren senast en vecka

före semesterns början på lämpligt sätt skulle underrätta arbetstagaren om

tiden för semestern.

Vid remissbehandlingen väcktes från flera håll kritik mot en så kort

varseltid och röster höjdes för att den borde bestämmas till en månad.

I propositionen nr 286 till 1938 års riksdag förklarade departementschefen,

att den föreslagna varseltiden syntes honom väl kort. Han föreslog därför,

att tiden utsträcktes till 14 dagar. Detta blev också riksdagens beslut.

Beräkning av semesterersättning vid brutet dagantal

På 1942 års semesterkommittés förslag infördes i 1945 års semesterlag

den regeln, att vid beräkning av semesterns längd skulle brutet dagantal

höjas till närmast högre antal dagar. Regeln tog, eftersom lagstadgad semester

då utgick med endast en dag för varje kvalifikationsmånad, sikte

allenast på sådan längre semester, som grundades på avtal eller bättre sedvänja.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag väckte regeln viss kritik.

Bland annat framhölls, att regeln skulle kunna medföra att arbetstagare,

som ofta bytte plats, erhöll väsentligt längre semester än om han kvarstannade

i tjänst hela kvalifikationsåret.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

Departementschefen framhöll i propositionen nr 273 med förslag till lag

om semester till 1945 års riksdag, att den föreslagna avrundningsregeln

överensstämde med viss jämkning med vad som gällde för statstjänstemännen

enligt 1939 års civila avlöningsreglemente. Han godtog därför kommitténs

förslag. Icke heller från riksdagens sida framställdes någon erinran

mot förslaget.

I samband med tillkomsten av allmän tre veckors semester föreslog arbetstidsutredningen

att den förenämnda avrundningsregeln skulle få generell

tillämpning.

Detta förslag föranledde vissa erinringar vid remissbehandlingen. Så

anförde t. ex. Svenska arbetsgivareföreningen bl. a. följande:

Denna bestämmelse om uppräkning till närmast högre antal dagar kan

leda till den märkliga konsekvensen, att en arbetstagare, som tjänstgör 16

dagar eller något däröver en månad hos viss arbetsgivare och därefter slutar

sin anställning, utfår semesterersättning för 2 dagar. Intet hindrar, att han

nästa månad återkommer till samme eller till annan arbetsgivare och då

arbetar minst 16 dagar, för vilket han ånyo åtnjuter 2 dagars semesterersättning.

Resultatet av ett sådant uppträdande blir, att en arbetstagare

teoretiskt kan erhålla semesterersättning för 24 dagar i stället för enligt förslagets

grundtanke 18 dagar. Det synes möjligt att undvika denna konsekvens,

om i lagen införes en bestämmelse, att man vid beräkning av semesterersättning

må räkna med brutet dagantal.

Departementschefen erinrade i propositionen nr 72 till 1951 års riksdag

om vad han anfört i frågan i propositionen till 1945 års riksdag samt fortsatte,

att den omständigheten att allmän lagstadgad semester om tre veckor

genomfördes icke syntes böra föranleda att man frångick en princip som

statsmakterna sålunda redan ansett böra gälla för olika kategorier arbetstagare.

Icke heller vid detta tillfälle framställdes vid riksdagsbehandlingen

någon invändning mot bestämmelsen.

Motionerna

I motionerna I: 123 och II: 154 anföres bl. a. följande.

Jämlikt § 7 i lagen om semester den 29 juni 1945 erfordras att en arbetstagare

utfört arbete hos en och samme arbetsgivare i minst sexton dagar

under en kalendermånad för att kunna kvalificera sig till semester med en

och en halv dag för denna månad.---

Vid genomförandet av både 1938 års och 1945 års semesterlagar gällde ett

annat arbetstidsmått än för närvarande, nämligen den lagstadgade 48-timmarsveckan.

Den successiva förkortning av arbetstiden som pågått sedan

1958 och som i år leder fram till den generella 45-timmarsveckan ger enligt

vår mening en ny bakgrund till semesterlagens kvalifikationsregler. Dels

kommer arbetstidsförkortningen i stor utsträckning att resultera i en arbetsvecka

om fem dagar med fria lördagar och dels kommer arbetstidsmåttet

per månad i timmar räknat att bli ett helt annat än vad som gällde

vid genomförandet av 1938 och 1945 års semesterlagar. Relationen mellan

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 är 1960

det normala antalet arbetade dagar per månad och antalet kvalifikationsdagar

för semester kommer sålunda att förskjutas.

Till detta kommer att genomförandet av 5-dagarsveckan med nuvarande

semesterkvalifikationsregler uppenbart kommer att leda till stora risker för

förlust av semesterrätten, t. ex. för månader med flera helgdagar.

I motionerna I: 214 och II: 255 anföres bl. a. följande.

Inom inånga arbetsområden har sedan semesterlagens tillkomst arbetstidsförkortning

genomförts. Denna har ofta uttagits i form av sammanhängande

ledighet exempelvis såsom fria lördagar. Därigenom har antalet

arbetsdagar per månad minskat i varje fall under vissa perioder av året. Då

enligt kommentaren till gällande lag viss tveksamhet synes råda, huruvida

dylika arbetsfria dagar är i detta hänseende kvalifikationsgrundande, bör

enligt vår uppfattning lagen på denna punkt förtydligas.

I motionerna framhålles därjämte, att för dellidsanställda som utför arbete

på sätt ovan angivits vid redogörelsen för motionernas yrkande semesterrätt

bör utgå.

I motionerna I: 215 och II: 256 framhålles att högsta domstolen i en i

november 1959 meddelad dom godtagit ett avtal, gällande en provisionsavlönad

handelsresande, enligt vilket av de fem procent handelsresanden

erhöll i provision en procent skulle utgöra semesterlön. Motionärerna finner

denna praxis otillfredsställande och anser, att semesterlagen därigenom

i realiteten åsidosättes på ett tämligen lättvindigt sätt.

I motionen I: 300 framhålles att regeln om uppräkning av brutet antal

semesterdagar till närmast högre jämna tal kan utnyttjas av arbetstagare,

vilka erhåller semesterersättning, för att skaffa sig oförtjänta förmåner.

Motionärerna fortsätter:

De nämnda differenserna i fråga om intjänad rätt till semester eller semesterersättning

kan synas obetydliga, men enligt vad vi har oss bekant, lär

det förekomma i icke ringa omfattning att mindre nogräknade arbetstagare

ofta byter anställning och tar ut semesterersättning av arbetsgivarna, som

ger dem större förmåner än vad arbetstagare med stadigvarande anställning

kan påräkna. Regeln om uppräkning av brutet antal semesterdagar till

närmast högre jämna tal, som väl tillkommit av rent praktiska skäl, ger således

viss möjlighet till missbruk. För att stävja möjligheterna härtill är

det enligt vår mening lämpligt att företa en sådan ändring i lagen om semester,

att den nämnda regeln icke skall tillämpas i fråga om beräkning av

semesterersättning.

I motionen II: 583 erinras till en början om arbetstidsförkortningens inverkan

på semesterlagens kvalifikationsregler. Motionärerna går därefter

över till att diskutera vissa deltidsanställdas rätt till semester samt anför:

Det finns emellertid många arbetare som inte kan erhålla semesterrätt

därför att deras arbete icke utföres för en och samma arbetsgivares räkning.

De kommer inte heller i åtnjutande av särskild semesterlön, eftersom deras

anställningsform principiellt är att hänföra till bestämmelserna i lagens § 7.

De kan arbeta vissa dagar i veckan hos en arbetsgivare och andra dagar hos

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

en annan. Detta kan fortgå året runt. Sammanlagt utför de arbete i den omfattning

lagen förutsätter för kvalifikation, men på grund av att de arbetar

hos två arbetsgivare uppnår de inte kvalifikationstiden hos någon av dem.

Det finns även firmor som året runt har folk anställda två eller ibland tre

dagar i veckan. Trots helårsanställning kan de inte kvalificera sig för semester

eller semesterlön.

Inom städningsarbetet och inom affärsvärlden finns det säkerligen många

exempel på förhållanden av detta slag.

Motionärerna förmenar att arbetstagare av detta slag bör erhålla semesterlön.

Utskottet

I förevarande motioner behandlas olika frågor angående semester, nämligen

arbetstidsförkortningens inverkan på semesterlagens kvalifikationsregler,

deltidsanställdas rätt till semester, varsel om semesterledighet, beräkning

av semesterersättning vid brutet antal semesterdagar samt utbetalning

av semesterlön.

Enligt gällande bestämmelser utgår semester med en och en halv dag för

varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagaren för

arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar. Med dag å vilken

arbete utförts jämställes i princip dag, varunder arbetstagaren under

pågående anställning åtnjutit semester, varit oförmögen till arbete på grund

av sjukdom, havandeskap eller barnsbörd eller fullgjort militär repetitionsövning.

Syftet med dessa regler är dels att semester bör erhållas endast då

arbetstagaren under större delen av månaden utfört arbete för arbetsgivarens

räkning, dels ock att ett mindre antal kvalifikationsdagar skulle kunna

medföra möjlighet till intjänandet av dubbel semesterledighet för en och

samma månad.

I motionerna I: 123 och 11: löi samt i motionerna I: 21i och II: 255 hemställes

om en översyn av semesterlagens kvalifikationsregler. I motionen

II: 583 hemställes i första hand, att kvalifikationskravet om 16 dagars arbete

per kalendermånad nedsättes till 12 dagars arbete samt i andra hand att

genom arbetstidsförkortningen erhållna fridagar skall betraktas som kvalificerande

för semester. Såsom skäl härför har anförts, att vid tillkomsten

av semesterlagens kvalifikationsregler den allmänna arbetstiden uppgick

till 48 timmar i veckan. Sedan 1958 har emellertid pågått en successiv arbetstidsförkortning,

som i år lett fram till en generell arbetstid av 45 timmar

i veckan. Denna arbetstidsförkortning kommer i stor utsträckning att

resultera i arbetsfria lördagar, med följd att relationen mellan det normala

antalet arbetade dagar per månad och antalet kvalifikationsdagar för semester

förskjutes. Därjämte kan uppstå risk för förlust av semesterrätten i månader

med flera helgdagar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

11

Genom arbetstidsförkortningen, som bland annat medför åtminstone tidvis

en arbetsvecka av fem dagar för ett flertal arbetstagare, har frågan om

kvalifikationstiden kommit i ett delvis nytt läge. Den sammanhängande tid,

under vilken arbetstagaren måste utföra arbete för arbetsgivarens räkning

för att kvalificera sig till semesterrätt, har sålunda vid en genomförd 5- dagarsvecka förlängts. I månader med många helgdagar, då icke sällan helgpermitteringar

förekommer, kan vidare risk uppstå för förlust av semesterrätten.

Utskottet finner därför i likhet med motionärerna vägande skäl tala

för en justering av semesterlagens regler i berörda avseende. Huruvida en

sådan bör ske genom att antalet kvalifikationsdagar nedsättes eller genom

att de på grund av arbetstidsförkortningen erhållna fridagarna jämställes

med arbetade dagar eller genom att som kvalifikationskrav införes visst

antal arbetade timmar eller på annat sätt, anser sig utskottet icke nu böra

taga ställning till. Problemet bör i stället göras till föremål för utredning,

vilken bör bedrivas med skvndsamhet så att förslag i ämnet kan föreläggas

riksdagen snarast möjligt.

I motionerna I: 214 och II: 255 samt i motionen II: 583 tages upp till behandling

jämväl vissa deltidsanställdas rätt till semester.

I motionerna I: 214 och II: 255 framhålles, att ett flertal deltidsanställda

utför arbete i långa sammanhängande perioder men under ett mindre antal

dagar per månad än sexton. En sådan arbetstagare kan emellertid genom att

arbeta mer än normal arbetstid under några av dagarna fullgöra arbete

under sammanlagt minst så många timmar under en kalendermånad, som

motsvarar sexton gången den för tjänsten gällande normalarbetstiden per

dag. I motionerna hemställes om en översyn av semesterlagen i syfte att

bereda jämväl arbetstagare av detta slag rätt till semester.

I motionen 11:583 anföres att ett flertal arbetstagare regelbundet utför

arbete åt mer än en arbetsgivare under en och samma kalendermånad. Som

exempel nämnes bl. a. städerskor. Även om en sådan arbetstagare utfört

arbete under sammanlagt 16 dagar under en kalendermånad, kan, eftersom

arbetet utförts åt olika arbetsgivare, detsamma icke kvalificera till semesterrätt.

Enligt motionärerna bör semesterlagens bestämmelser ändras så att

anställda av detta slag erhåller semesterlön.

Spörsmålet om de korttidsanställdas rätt till semester har sedan lång tid

tillbaka varit föremål för uppmärksamhet. Redan vid antagandet av 1938

års lag om semester var man medveten om att systemet med arbetsdagarnas

anknytning till kalendermånad kunde komma att medföra vissa ojämnheter.

Den föreslagna regeln ansågs emellertid förenad med så stora praktiska

fördelar, att den allmänt godtogs. Vid tillkomsten av den nu gällande

lagen om semester 1945 uttalade andra lagutskottet, alt det låg i sakens

natur, att uppställandet av en fix gräns, sådan som vissa dagars arbete

i månaden, alltid kunde föranleda påståendet att de arbetstagare som föll

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

under gränsen blev orättvist behandlade. Ett förhindrande av olägenheterna

förutsatte emellertid att lagens konstruktion skulle ändras, vilket utskottet

då icke ville förorda.

Frågan om de korttidsanställdas rätt till semester har i många fall funnit

sin lösning genom kollektivavtal, i vilka ett annat beräkningssätt kommit

till användning än semesterlagens. Enligt utskottets uppfattning kvarstår

emellertid fortfarande vissa grupper av deltidsanställda arbetstagare, som

ännu icke fått sin semesterfråga tillfredsställande ordnad. Vid den översyn

av semesterlagens kvalifikationsbestämmelser, för vilken utskottet i det

föregående uttalat sig, visar det sig annnolikt nödvändigt att ompröva frågan

om lagens konstruktion. Det förefaller utskottet lämpligt att i samband

därmed jämväl de i motionerna aktualiserade problemen göres till

föremål för övervägande.

Enligt 13 § semesterlagen åligger det arbetsgivaren att senast fjorton dagar

före semesterns början på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om

tiden för semestern. I motionerna I: 123 och II: 154 framställes önskemål

om utredning syftande till förlängning av denna varseltid.

Redan vid bestämmelsens tillkomst 1938 höjdes röster för att varseltiden

skulle bestämmas till en månad. Statsmakterna stannade emellertid då för

att begränsa tiden till fjorton dagar. Bestämmelsen är att betrakta som en

minimiföreskrift, och i praktiken torde för ett stort antal arbetstagare varseltiden

vara betydligt längre. Den i semesterlagen stadgade varseltiden framstår

också numera som väl snävt tilltagen. Utskottet anser det därför lämpligt

att jämväl denna fråga blir föremål för utredning.

Enligt semesterlagen gäller att, då vid beräkning av semesterns längd

brutet dagantal uppstår, semestern skall utgå med närmast högre antal

dagar. I motionen I: 300 hemställes om sådan ändring av semesterlagen,

att denna regel icke skall gälla vid beräkning av semesterersättning. Som

skäl för sin hemställan framhåller motionärerna, att regeln otillbörligt utnyttjas

av mindre nogräknade arbetstagare. Genom att ofta byta anställning

kan dessa nämligen tillskansa sig semesterförmåner, som överstiger

dem som utgår till de stadigvarande anställda.

Vid remissbehandlingen av förslaget om allmän treveckorssemester väckte

den angivna avrundningsregeln viss kritik. Departementschefen erinrade

emellertid i propositionen till 1951 års riksdag om att regeln införts redan

i 1945 års lag om semester samt att motsvarande bestämmelse återfanns i

statens allmänna avlöningsreglemente. Enligt hans uppfattning saknades det

därför anledning att frångå en princip, som statsmakterna redan ansett

böra gälla för olika kategorier arbetstagare.

Genom den angivna avrundningsregeln kan en arbetstagare genom att byta

anställning förvärva semesterförmåner som överstiger vad som kan till
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960 13

komma en stadigvarande anställd. De fall där regeln avsiktligt utnyttjas

i detta syfte torde emellertid vara tämligen få. Ur arbetsgivarens synpunkt

uppväges i huvudsak den ekonomiska belastning som regeln för med sig

därav, att han icke har skyldighet att lämna semesterförmån till arbetstagare,

som utfört arbete för hans räkning under mindre antal dagar per

kalendermånad än sexton. Då härtill kommer att skillnad icke rimligen

bör göras vid beräkning av semesterförmånens storlek i ledighet och i

pengar, finner utskottet icke skäl tillstyrka bifall till motionsyrkandet.

I motionerna I: 215 och II: 256 framhålles att högsta domstolen i en i

november 1959 meddelad dom godtagit ett avtal gällande en provisionsavlönad

handelsresande, enligt vilket av de fem procent handelsresanden erhöll

i provision en procent skulle utgöra semesterlön. Motionärerna yrkar

i anledning därav, att riksdagen för sin del måtte antaga ett förslag till sådan

ändring i semesterlagen, att ej i annan form än kollektivavtal får avtalas,

att semesterlön skall innefattas i arbetslön eller utbetalas efter hand i den

mån arbetet utföres för arbetsgivarens räkning.

I likhet med motionärerna anser utskottet nämnda praxis mindre tillfredsställande.

Semesterlagstiftningen syftar till att bereda arbetstagaren

viss ledighet för rekreation och vila. För de arbetstagare, som icke erhåller

semesterförmån i form av ledighet med bibehållen lön utan åtnjuter särskild

semesterlön, skall semesterlönen utgöra den ekonomiska möjligheten härför.

Därest semesterlönen utbetalas successivt till arbetstagaren i samband

med den vanliga löneutbetalningen, kan syftet med semesterlönen bli förfelat.

Utskottet finner det därför lämpligt att jämväl denna fråga blir föremål

för utredning i samband med den översyn, för vilken utskottet i det

föregående uttalat sig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av

1) motionerna I: 123 och II: 154,

2) motionerna I: 214 och II: 255,

3) motionerna I: 215 och II: 256, samt

4) motionen II: 583

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn

av lagen om semester i enlighet med vad utskottet anfört;

samt

B. att motionen 1:300 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 20 april 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1960

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Åkesson och Ringaby;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, Wahrendorff,

Bengtsson i Varberg, Fredriksson, Rimmerfors*, Björkman och Königson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

DUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 60

004712

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:222 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om vidgning av arbetsdomstolens behörighet. a1 i texten