Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i vägtrafikförordningen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen 1) de likalydande motionerna nr 44 i första kammaren av herr Larsson, Thorsten, och herr Mattsson samt nr 53 i andra kammaren av herrar Wahrendorff och Hansson i önnarp, samt 2) motionen nr 396 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl.

1960-05-03 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:33, Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i vägtrafikförordningen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen 1) de likalydande motionerna nr 44 i första kammaren av herr Larsson, Thorsten, och herr Mattsson samt nr 53 i andra kammaren av herrar Wahrendorff och Hansson i önnarp, samt 2) motionen nr 396 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

1

Nr 33

Utlåtande i anledning av väckta motioner om vissa ändringar i

vägtrafikförordningen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 44 i första kammaren av herr Larsson,

Thorsten, och herr Mattsson samt nr 53 i andra kammaren av herrar Wahrendorff

och Hansson i önnarp, samt

2) motionen nr 396 i andra kammaren av fru Thunvall m. fl.

I motionerna I: 44 och II: 53 hemställes, att riksdagen måtte besluta om

sådan ändring av vägtrafikförordningen, att stannande eller uppställning av

fordon icke får utan att trafikförhållandena föranleder det äga rum efter

mörkrets inbrott på huvudled annorstädes än å parkeringsplats.

I motionen II: 396 hemställes, att riksdagen måtte besluta, att till stadgandet

i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen »Stannande eller uppställning

på väg får icke utan att trafikförhållandena det föranleda äga rum a) på

motorväg annorstädes än å parkeringsplats;» tillägga orden »och därvid

endast i färdvägens riktning». Motionärerna hemställer vidare, att de sålunda

föreslagna skärpta föreskrifterna om fordons placering å parkeringsplats

måtte utsträckas att gälla samtliga vägar med parkeringsplatser.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna I: 44 och II: 396.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från statens trafiksäkerhetsråd och väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Utskottet har därjämte berett Kungliga automobilklubben,

Motormännens riksförbund, Motorförarnas helnykterhetsförbund

samt Folkrörelsernas motorförbund tillfälle att avgiva yttranden över

motionerna.

Gällande bestämmelser

Reglerna om stannande och uppställning av fordon är meddelade i vägtrafikförordningen

den 28 september 1951. Uppställning av fordon, som icke

sker endast tillfälligt under kortare tid för åkandes av- eller påstigning, för

av- eller pålastning av gods eller för annat liknande ändamål, benämnes i

förordningen parkering. I 49 § 1 mom. stadgas, att fordon inte. får stannas

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960

eller uppställas på väg på sådan plats eller sådant sätt, att fara uppstår för

person eller egendom eller trafiken onödigtvis hindras eller störes, samt att

stannande och uppställning såvitt möjligt skall ske på vänstra sidan av

vägen. I 2 mom. föreskrives bl. a., att stannande eller uppställning på väg

inte utan att trafikförhållandena det föranleder får äga rum på motorväg

annorstädes än på parkeringsplats och inte heller i skarp kurva eller nära

sådan eller på backkrön eller i närheten därav eller på annan plats, där sikten

är skymd. Vidare föreskrives, att, om fordon på grund av motorfel eller

av annan sådan orsak blivit stående på plats som nu nämnts, det åligger

föraren att snarast avlägsna det från körbanan. Någon föreskrift om hur

fordon skall placeras på parkeringsplats finns inte.

Beträffande belysning på fordon, som under mörker är uppställt på väg,

har föreskrift meddelats i 51 § nämnda förordning. I föreskriften, som inte

gäller det fall då fordonet uppställts på parkeringsplats och inte heller då

tillfredsställande vägbelysning är anordnad, angives i huvudsak, att fordonet

skall vara försett med belysnings- och reflexanordning i enlighet med

vad som är föreskrivet, då fordonet föres under mörker på väg. Bestämmelsen

innebär för bil och traktor väsentligen, att de två obligatoriska framlyktorna

eller särskilda parkeringslyktor och vidare två röda baklyktor skall

vara tända samt att fordonet skall vara försett med två på samma höjd anbragta

reflexanordningar, som återkastar rött sken bakåt. Tvåhjulig motorcykel

behöver inte ha mer än en framlykta, en baklykta och en reflexanordning.

Samma gäller moped och trampcykel. Släpfordon och efterfordon skall

ha två röda baklyktor tända samt vara försedda med två reflexanordningar,

som återkastar rött sken bakåt. Å släpfordon och efterfordon, som icke är

kopplat till bil eller traktor, skall därutöver finnas belysnings- eller reflexanordning,

som utsänder eller reflekterar vitt eller gult ljus framåt.

Historik

Bestämmelserna om belysning på fordon, som under mörker uppställts på

väg, fick i huvudsak sin nuvarande lydelse år 1955. Till grund för den då

gjorda ändringen låg ett år 1954 framlagt betänkande av 1953 års trafiksäkerhetsutredning.

Vid remissbehandlingen av betänkandet gjordes från

vissa håll uttalanden för ett generellt parkeringsförbud på viktigare vägar.

I den på betänkandet grundade propositionen nr 172 till 1955 års riksdag

förklarade föredragande departementschefen, att han icke fann det möjligt

att införa ett allmänt förbud mot parkering av fordon å vägbana. Enligt hans

uppfattning borde däremot länsstyrelser och övriga myndigheter, vilka hade

att meddela beslut i hithörande frågor, uppmärksamma möjligheterna att,

där så befanns lämpligt, meddela parkeringsförbud i fråga om viktigare

vägar, särskilt riks- och länsvägar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960

3

I anledning av propositionen väcktes motionerna I: 508 och II: 62i, i

vilka bl. a. hemställdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,

att Kungl. Maj :t måtte anmoda länsstyrelserna att utfärda parkeringsförbud

på huvudled, där så kunde ske utan att betydande olägenhet därigenom

uppstod för motorförarna.

Andra lagutskottet anslöt sig i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr

34, till departementschefens ovannämnda uttalande samt lämnade motionsyrkandet

utan annan åtgärd.

Vid 1959 års riksdag väcktes motioner med begäran om utredning syftande

till skyldighet att med reflekterande förvarningstecken utmärka motorfordon,

som i mörker uppställts på väg utanför tättbebyggt samhälle. Andra

lagutskottet förklarade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 13, att

ansträngningarna att minska antalet olyckor, som berodde på att stillastående

fordon under mörker påkördes bakifrån, i första hand borde inriktas

på att förmå fordonsförarna att iaktta skyldigheten att föra bort fordonen

från körbanan. Utskottet fortsatte:

De gällande bestämmelserna är enligt utskottets mening väl ägnade att

verka i denna riktning. Utöver vad ovan sagts om dessa bestämmelser vill

utskottet erinra om möjligheterna att genom lokala föreskrifter stadga förbud

att parkera eller stanna fordon på vägsträckor, där faran för olyckor

erfarenhetsmässigt är stor. Sådana förbud bör efter hand som parkeringsplatser

inrättas i anslutning till vägarna kunna meddelas i allt större utsträckning.

De åtgärder, som under senare år vidtagits för att minska antalet mörkerolyckor,

har föregåtts av noggranna utredningar och utan tvivel varit ändamålsenliga.

Det synes utskottet tveksamt, om mycket står att vinna med

ytterligare utredningar i ämnet. I varje fall är utskottet inte berett att tillstyrka

en utredning med syfte att förvarningstecken skall bli obligatoriska

beträffande alla slag av motorfordon. Däremot torde det vara lämpligt, om

utvecklingen beträffande mörkerolyckorna fortlöpande följdes av statens

trafiksäkerhetsråd eller annan lämplig myndighet. Det skulle sålunda vara

av värde om det statistiska materialet kunde utökas och bearbetas, så att man

kunde få fram säkert underlag för ytterligare åtgärder mot mörkerolyckorna.

En sådan undersökning skulle måhända visa, att skäl finns att införa skyldighet

att — i enlighet med vad som lär gälla i några andra europeiska

länder — under mörker utmärka vissa slag av fordon på det sätt motionärerna

tänkt sig.

Motionerna

I motionerna I: 44 och II: 53 anföres bl. a.:

Alltför ofta inträffar svåra olyckor, i de flesta fall med dödlig utgång, då

en vägtrafikant för sent upptäckt att ett framförvarande fordon varit ett

stillastående fordon. Det är svårt att i mörker bedöma huruvida ett fordon

på något avstånd är i rörelse eller stillastående. Andra orsaker har också

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 33

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

bidragit till denna kategori av mörkerolyckor, exempelvis skymmande fordon

eller föremål. Vidare inträffar de mest svårartade olyckorna av detta slag

i de flesta fall på de starkt trafikerade huvudvägarna.

Om stannande och uppställning av fordon på huvudled efter mörkrets

inbrott förbjöds annorstädes än å parkeringsplats, skulle enligt motionärerna

riskerna för dylika olyckor elimineras.

I motionen II: 396 framhålles bl. a.:

Många svåra olyckor har inträffat vid kollisioner med stillastående fordon.

För att minska riskerna för olyckor i detta hänseende har parkeringsplatserna

på våra större vägar — såsom motorvägar och riksvägar — en stor

uppgift att fylla, men olycksstatistiken utvisar att kollisioner inträffat med

fordon uppställda även på särskilda parkeringsplatser, beroende på att de

parkerade fordonen varit placerade mot färdriktningen. Särskilt i mörkertrafiken

kan det vid dålig sikt t. ex. på grund av dimma, regndis eller snöfall

vara svårt att avgöra, om det är ett mötande fordon — som alltså skall

mötas till vänster — eller ett parkerat, som skall passeras till höger. I tro

att det är ett mötande fordon har många hamnat vid sidan om vägen eller

upptäckt faran så sent att en kollision varit oundviklig.

Enligt motionärerna bör därför stannande eller uppställning av fordon på

parkeringsplatser utmed samtliga vägar få ske endast i färdvägens riktning.

Remissyttrandena

Motionerna I: ii och II: 53

Av remissinstanserna har Folkrörelsernas motorförbund tillstyrkt bifall

till motionerna, medan övriga instanser förklarat sig avstyrka desamma.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att det med hänsyn till vägnätets

beskaffenhet icke är möjligt att införa allmänt förbud ens under den mörka

delen av dygnet mot stannande och kortvarigare uppställning på vägbana.

Inte heller ett allmänt förbud mot parkering bedöms av styrelsen för närvarande

som genomförbart. Trafiksäkerhetssynpunkterna får i viss utsträckning

beaktas genom att länsstyrelserna utfärdar särskilda parkeringsförbud,

där lokala förhållanden så påkallar. Styrelsen erinrar därjämte om

de skärpta föreskrifter angående belysningsanordningar på fordon, uppställda

under mörker på väg, som genomfördes 1955, och framhåller att vikten

av att belysnings- och reflexanordningarna hålles i tillfredsställande

skick måste inpräntas hos fordonsägarna genom propaganda.

Statens trafiksäkerhetsråd uppger, att av de under år 1959 56 561 polisanmälda

trafikolyckorna 280 eller knappt 0,5 procent utgjorde kollision på

huvudled mellan ett motorfordon i rörelse och ett stillastående. Av dessa

skedde 119 inom och 161 utom tättbebyggt område. Rådet förmenar, att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

5

därest fordonsförarna iakttager redan gällande föreskrifter om stannande

och uppställning av fordon samt tillser att belysnings- och reflexanordningarna

fungerar på avsett vis, riskerna för att olyckor, som åsyftas i motionerna,

skall inträffa torde vara mycket små. Enligt vad rådet erfarit är frågan

om åtgärder för att tyngre trafik lättare skall kunna upptäckas i mörker

eller vid dålig sikt därjämte föremål för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

uppmärksamhet. Rådet anser därför, att det icke är påkallat med ytterligare

föreskrifter i ämnet.

Kungliga automobilklubben, Motormännens riksförbund och Motorförarnas

helngkterhetsförbund har avgivit yttrande genom sitt gemensamma organ

Motororganisationernas samarbetsdelegation. Delegationen anför:

Den i motionen upptagna frågan bör prövas vid den översyn av vägtrafikförordningen

som motororganisationerna föreslagit. Dock finns skäl framhålla,

att parkeringsförbud — i vissa fall stoppförbud — som regel råder

på huvudled och i varje fall på sådana platser där uppställning av fordon kan

anses olämpligt. Motionärernas förslag är därför i praktiken genomfört och

någon ändring av vägtrafikförordningen kan därför inte anses påkallad.

Folkrörelsernas motorförbund anser övervägande skäl tala för att det i

motionerna framlagda förslaget bör kunna bifallas. Från den föreslagna bestämmelsen

bör dock undantagas väg, beträffande vilken tillfredsställande

parkeringsplatser eller liknande anordningar icke finns.

Motionen 11: 396

Av remissinstanserna har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt Folkrörelsernas

motorförbund i viss mån tillstyrkt bifall till motionen. Däremot

har statens trafiksäkerhetsråd samt Kungl. automobilklubben, Motormännens

riksförbund och Motorförarnas helnykterhetsförbund, de tre sistnämnda

genom Motororganisationernas samarbetsdelegation, avstyrkt motionärernas

yrkande.

Väg och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller, att den i motionen väckta

frågan saknar betydelse för motorväg med skilda körbanor och mittskiljeremsa,

enär enligt föreskrift i 44 § vägtrafikförordningen den högra körbanan

därvid icke får korsas. Styrelsen fortsätter:

För motorväg utan miltskiljeremsa synes däremot vägtrafikförordningen

i allt fall böra kompletteras med en bestämmelse av innebörd, att trafiken

hindras korsa högra delen av körbanan, exempelvis för att ett fordon skulle

föras mot en parkeringsplats på vägens högra sida, varigenom reglerna för

motorvägar även i detta avseende skulle bli enhetliga.

Ehuru för övriga vägar visst utrymme fortfarande synes böra lämnas för

möjligheten att, speciellt i tätorter, stanna eller uppställa fordon mot körriktningen,

anser väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skäl finnes att överväga

huruvida icke åtminstone utanför tättbebyggt område införande av bestäm
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960

melser i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget kunde genomföras.

Det bör emellertid framhållas att stora svårigheter torde föreligga att göra

en sådan uppdelning, därför att en entydig gräns icke torde kunna anges med

avseende på vad som är tättbebyggt område. Måhända kan bestämmelsen

hänföras till väg, där hastighetsbegränsning icke är föreskriven.

Statens trafiksäkerhetsråd uppger, att av de under år 1959 56 561 polisanmälda

trafikolyckorna 6 452, eller omkring 11 procent, utgjorde kollision

mellan ett fordon i rörelse och ett stillastående. Antalet olyckor av denna typ

utom tättbebyggt område uppgick emellertid det nämnda året endast till

485 eller 0,8 procent av det totala antalet olyckor. Det är högst sannolikt att

de allra flesta av påkörningsolyckorna inträffat på själva vägen och icke på

parkeringsplatserna utanför vägen. Rådet fortsätter:

Det torde väl aldrig förekomma, att fordon uppställas på motorväg mot

den egna färdriktningen. Det må vidare framhållas, att några parkeringsplatser

icke finnas vid de motorvägar, som hittills utbyggts i vårt land.

Vad därefter gäller yrkandet i motionen om sådan bestämmelse, att fordon

skola placeras i den egna färdriktningen på parkeringsplatser utmed

även andra vägar än motorvägar må erinras om att vägar, vid vilka parkeringsplatser

utbyggts, numera i de flesta fall äro försedda med vitmålade

kantlinjer och en i mitten löpande gulmålad mittmarkering. Dessa markeringar

tjäna vägtrafikanterna till ledning, särskilt vid dålig sikt såsom vid

dimma och i mörker. Risken för en fordonsförare — då han, varhelst han

befinner sig på vägen, har att passera fordon, som ställts på fel sida av vägen

i förhållande till dess körriktning — att, som det heter i motionen, hamna

vid sidan om vägen eller upptäcka faran så sent alt en kollision blir oundviklig,

måste därför anses vara mycket liten. Om sådana situationer skulle

uppstå vid parkeringsplatser, må erinras om att dessa platser i många fall

äro belägna ett gott stycke från vägen eller anordnade i en särskild slinga

(ofta en bevarad del av den gamla vägen), och därför torde risken i dessa

fall för att fordon, var och hur de än placeras, skall konfundera förbipasserande

trafikanter, vara i det närmaste obefintlig. Vidare må framhållas, att

någon skyldighet att hava fordonsljusen tända föreligger icke, då fordonen

uppställts på parkeringsplats. Fordon på sådan plats torde därför ej så sällan

ha sina ljus helt släckta eller endast parkeringsljusen tända. Om dålig

sikt därvid råder, ha förbipasserande svårt att upptäcka fordonen, och risken

för att dessa fordon skall kunna förleda andra trafikanter till felhandlingar

blir då ytterst liten.

Som i det föregående framhållits torde de i motionen påtalade olycksriskerna

icke vara av den storleksordningen att de kräva särskilda lagstiftningsåtgärder.

De beteenden, som av motionärerna befaras vara olycksbefrämjande

och som icke redan äro uppmärksammade i gällande trafikföreskrifter,

torde böra bekämpas upplysnings- och propagandavägen.

Motororganisationernas samarbetsdelegation framhåller, att stannande och

uppställning på motorväg svårligen kan ske mot färdriktningen, eftersom

motorväg har skilda körbanor för trafiken. Ett genomförande av motionärer
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960

7

nas förslag skulle enligt delegationen bl. a. medföra praktiska svårigheter

för parkering i städerna. Samtidigt som delegationen därför icke kan tillstyrka

motionsyrkandet, framhåller den att syftet med förslaget kan uppnås

genom tydligare utmärkning av parkeringsplatser längs vägarna samt intensifierad

propaganda angående trafiklinjernas innebörd.

Folkrörelsernas motorförbund anser i likhet med motionärerna, att parkeringsljus

från stillastående bilar mot färdriktningen är ägnat att förvilla

och skapa olyckstillfällen. Förbundet tillstyrker därför att uppställning och

stannande av fordon på parkeringsplats utmed motorväg och efter mörkrets

inbrott jämväl utmed huvudled endast får ske i färdriktningen.

Utskottet

I motionerna I: 44 och II: 53 hemställes om sådan ändring i vägtrafikförordningen

att stannande eller uppställning av fordon på väg icke får utan

att trafikförhållandena föranleder det äga rum efter mörkrets inbrott på

huvudled annorstädes än å parkeringsplats. Ett sådant stadgande skulle enligt

motionärerna minska risken för olyckor, som beror på att stillastående

fordon under mörker påköres bakifrån.

I vägtrafikförordningen finns vissa bestämmelser, som är avsedda att motverka

olyckor av nämnda slag. Sålunda är det förbjudet att stanna fordon på

sådan plats eller på sådant sätt, att fara uppstår för person eller egendom

eller trafiken onödigtvis hindras eller störes. Sedan 1955 är det också förbjudet

att under mörker ha sitt fordon stående på väg, där tillfredsställande

vägbelysning saknas, annorstädes än å parkeringsplats, om fordonet inte har

tänd parkeringsbelysning fram och bak och dessutom är försett med röda

reflexanordningar baktill. Vidare gäller sedan 1958 att förare snarast möjligt

skall från körbanan avlägsna fordon, som på grund av motorfel eller av

annan sådan orsak blivit stående på plats, där det inte får stannas.

I propositionen till 1955 års riksdag med förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen

utalade föredragande departementschefen, att han icke

fann det möjligt att införa ett allmänt förbud mot parkering av fordon å

vägbana. Enligt hans uppfattning borde länsstyrelser och övriga myndigheter,

som hade att meddela lokala trafikföreskrifter, uppmärksamma möjligheterna

att, där så befanns lämpligt, utfärda parkeringsförbud i fråga

om viktigare vägar, särskilt riks- och länsvägar. Denna mening delades av

riksdagen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, statens trafiksäkerhetsråd och

Motororganisationernas samarbetsdelegation har i yttranden över motionerna

framhållit liknande synpunkter samt avstyrkt bifall till motionsyrkandet.

De s. k. mörkerolyckorna utgör otvivelaktigt ett stort problem. Såvitt gäller

olyckor av det slag motionärerna åsyftar är emellertid enligt utskottets mening

redan gällande bestämmelser väl ägnade att verka i trafiksäkerhets
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960

främjande riktning. Härtill kommer att lokala föreskrifter om förbud att

stanna eller parkera fordon i stor omfattning utfärdats beträffande de vägsträckor

å våra huvudleder, där faran för olyckor erfarenhetsmässigt visat

sig vara stor. Därest fordonsförarna iakttager vägtrafikförordningens stadganden

och de lokala trafikföreskrifterna samt tillser att belysnings- och

reflexanordningarna å fordonen hålles i ett tillfredsställande skick, torde

riskerna för att olyckor av åsyftat slag skall inträffa vara tämligen små.

Utskottet anser därför, att behov av ytterligare föreskrifter i ämnet icke

föreligger.

Enligt vägtrafikförordningen får stannande eller uppställning av fordon

icke utan att trafikförhållandena föranleder det äga rum på motorväg annorstädes

än å parkeringsplats. I motionen II: 396 hemställes om sådan ändring

i vägtrafikförordningen att stannande eller uppställning av detta slag endast

får ske i färdriktningen. Vidare hemställes att samma regel måtte införas

beträffande uppställning å parkeringsplats utmed samtliga andra vägar.

Motionärerna framhåller till stöd för sina yrkanden, att ett fordon, som uppställts

på en parkeringsplats vid vägens högra sida och som har belysningen

tänd, kan verka förvirrande för den mötande trafiken. Mötande trafikanter

kan i synnerhet vid dålig sikt ha svårt att avgöra huruvida fordonet är i

rörelse på sin vänstra sida och således skall mötas till vänster eller om det

är uppställt på parkeringsplats och skall passeras till höger.

Under de senare åren har våra större vägar i ökad omfattning utrustats

med särskilda parkeringsplatser. Vidare har arbete pågått att förse de större

vägarna med dels vitmålade kantlinjer och dels en i mitten av vägen löpande

gulmålad markering. Dessa markeringar tjänar vägtrafikanterna till ledning,

särskilt vid dålig sikt såsom vid dimma och i mörker. Oaktat dessa åtgärder

kan ett fordon med tänd belysning uppställt på sätt motionärerna anger i viss

mån verka störande för den mötande trafiken. Såsom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

framhållit i sitt yttrande över motionen kan därför skäl finnas

att överväga huruvida icke utanför tättbebyggt område en bestämmelse av

den innebörd motionärerna föreslagit bör införas. Vad utskottet sålunda

anfört torde böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom. Utskottet hemställer

därför,

A. att motionerna 1:44 och II: 53 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd; samt

B. att riksdagen i anledning av motionen II: 396 måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna

vad utskottet anfört.

Stockholm den 3 maj 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960

9

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, herrar Åkesson, Thorsten Larsson och Ringaby;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe*, fru Ekendahl,

herrar Lothigius*, Johansson i Södertälje, Gustavsson i Alvesta och

Anderson i Sundsvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering

Reservation

beträffande A. av herr Thorsten Larsson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:241 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om viss ändring i vägtrafikförordningen. a1 i texten