Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om registrering och mönstring av sjömän

1960-05-12 · 45 sidor, varav 44 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 44 av 45 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:43, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om registrering och mönstring av sjömän

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

1

Nr 43

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till förordning om registrering och mönstring

av sjömän (mönstrings för ordning) in. m., dels ock

i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 mars 1960 dagtecknad proposition, nr 124, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över

handelsärenden,

dels anhållit om riksdagens yttrande över förslag till förordning om registrering

och mönstring av sjömän (mönstringsförordning),

dels ock föreslagit riksdagen att godkänna de förslag i övrigt om vars avlåtande

till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Författningsförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

förordning om registrering och mönstring av sjömän

( mönstringsförordning)

Härigenom förordnas som följer.

Registrering av sjömän

1 §•

Svensk sjöman, som är anställd å svenskt handelsfartyg med en nettodräktighet

av 20 registerton eller mera, skall vara inskriven vid sjömanshus.

Inskrivning må ock eljest ske av svensk sjöman, som visar eller gör

sannolikt att han är anställd eller skall vinna anställning å handelsfartyg.

Inskrivning skall ske vid sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt, inom

vilket sjömannen är kyrkobokförd, eller, om hau ej är kyrkobokförd i Sverige,

vid Stockholms sjömanshus.

2 §•

Med handelsfartyg förstås sådant fartyg som nyttjas till handelssjöfart

eller resandes fortskaffande eller annat ändamål, som äger gemenskap med

liandelssjöfarten, såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- och dykeriföretag.

I liihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 43

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

3 §•

Sjöman må ej samtidigt vara inskriven vid flera sjömanshus.

4§.

Inskrivning må icke ske av den, som på grund av sitt hälsotillstånd är

olämplig att utöva sjömansyrket, ej heller av den för vilken påmönstringsförbud

enligt 26 § gäller. Inskrivning av den, som icke uppnått myndig ålder,

må ej ske utan att målsman lämnat tillstånd därtill.

Sjöman skall med intyg av sjömansläkare styrka, att hinder på grund av

hans hälsotillstånd icke föreligger mot inskrivning.

Sjömansläkare utses i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer.

5 §•

I samband med inskrivningen vid sjömanshus skall för sjömannen utfärdas

sjöfartsbok.

6 §•

För inskrivning skall sjömannen personligen inställa sig vid det sjömanshus,

som han skall tillhöra; dock må, om sjömannen befinner sig på annan

ort och sådan inställelse skulle föranleda betydande olägenhet, nödvändiga

åtgärder för inskrivningen vidtagas samt sjöfartsbok utfärdas av mönstringsförrättare,

som finnes att tillgå på orten.

7 §•

När sjömannen inskrivits, skall sjömanshuset därom ofördröjligen underrätta

pastorsämbetet i den församling, där sjömannen är kyrkobokförd,

samt, beträffande värnpliktig sjöman, vederbörande inskrivningschef enligt

vad särskilt stadgas.

8 §•

Upphör sjöman, som är inskriven vid sjömanshus, att idka sjöfart å handelsfartyg,

bör han göra anmälan därom till sjömanshuset för att avföras

ur inskrivningsregistret. Om sjömannen, såvitt är känt, under fyra på varandra

följande kalenderår icke idkat sjöfart å svenskt handelsfartyg, skall

han, även om anmälan ej skett, avföras ur registret vid slutet av fjärde

året. Är sjömannen nyinskriven i registret och har han, såvitt är känt, tjänstgjort

till sjöss under högst sex månader av första året efter inskrivningen

men under det nästfoljande kalenderåret icke vidare idkat sjöfart å svenskt

handelsfartyg, skall han, även om anmälan ej skett, avföras ur registret redan

vid slutet av nämnda kalenderår; dock skall sjömannen, om han kan

antagas hava under någon del av detta år på grund av annan militärtjänstgöring

än som föranledes av fast anställning vid krigsmakten varit hindrad

att idka sjöfart, avföras ur registret först vid slutet av det kalenderår, under

vilket sådant hinder icke förelegat. Befinnes att sjöman, som enligt vad

nu sagts utan anmälan avförts ur inskrivningsregister, alltjämt idkar sjöfart

å svenskt handelsfartyg, skall han åter införas i registret.

När sjöman avföres ur eller återinföres i inskrivningsregister, skall underrättelse

därom ofördröjligen tillställas pastorsämbetet i den församling,

där sjömannen är kyrkobokförd, samt, beträffande värnpliktig sjöman, vederbörande

inskrivningschef enligt vad därom särskilt stadgas.

9 §•

Över sjömän, som inskrivits vid sjömanshus, skall föras centralt register

hos sjöfartsstyrelsen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

3

10 §.

Från skyldighet enligt 1 § att vara inskriven vid sjömanshus äger sjöfartsstyrelsen

meddela undantag i fråga om anställda å fartyg, som uteslutande

nyttjas i inre svenskt farvatten.

11 §.

Om registrering av utländska sjömän med anställning ombord å svenska

handelsfartyg och om sjöfartsbok för dem stadgar Kungl. Maj :t särskilt.

Mönstring av sjömän

12 §.

Befälhavare och besättning, som tillträda tjänst å svenskt handelsfartyg

med en nettodräktighet av 20 registerton eller mera, skola påmönstras fartyget.

a) om fartyget går i utrikes fart,

b) om fartyget går i inrikes fart och är att hänföra till passagerarfartyg,

såvida fartyget enligt gällande passagerarfartygscertifikat må nyttjas till

passagerares befordran i kustfart eller vidsträcktare fart samt ej utgår

allenast på lustresa eller annan tillfällig resa.

13 §.

Fartygsbefälhavare äger låta påmönstra besättning, oaktat mönstringsskyldighet

enligt 12 § ej föreligger.

14 §.

Svensk sjöman må icke inom riket påmönstras svenskt fartyg om

a) han ej är inskriven vid sjömanshus eller han saknar sjöfartsbok,

b) han på grund av sitt hälsotillstånd är olämplig för anställning i avsedd

befattning eller eljest av hälsoskäl icke är lämplig för tjänst ombord

å fartyg,

c) påmönstringsförbud gäller för honom,

d) han saknar föreskriven behörighet för anställning i avsedd befattning,

och sådana omständigheter icke föreligga, att han ändock bör godtagas för

anställningen, eller

e) i övrigt hinder i lag eller annan författning möter mot hans anställning

å fartyget.

I fråga om utländsk sjöman skall vad i föregående stycke under b)—e)

stadgas äga motsvarande tillämpning.

Utländsk sjöman må ej påmönstras, med mindre han innehar pass eller

annan legitimationshandling, som i särskild ordning godtagits att gälla såsom

pass.

15 §.

Vid mönstringstillfället skall sjömannen med intyg av sjömansläkare

styrka, att hinder på grund av hans hälsotillstånd icke föreligger mot påmönstringen.

Läkarintyg, som företes vid påmönstring å fartyg med en bruttodräktighet

av 200 registerton eller mera, skall vara utfärdat efter sådan grundlig

undersökning som avses i 41 §.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

16 §.

Vid påmönstring utom riket av sjöman å svenskt fartyg skall iakttagas

vad i 14 och 15 §§ stadgas; dock att undantag från bestämmelserna i 14 §

första och andra styckena och 15 § i trängande fall må göras för enstaka

resa.

17 §.

Svensk sjöman, som i svensk hamn tillträder tjänst å utländskt fartyg

skall påmönstras fartyget. Anlöper utländskt fartyg, å vilket svensk sjöman

är anställd, svensk hamn skall, om påmönstring icke redan skett, sjömannen

påmönstras fartyget innan detta avgår.

18 §.

Vid påmönstring enligt 17 § skall iakttagas

a) att sjömannen är inskriven vid sjömanshus och har sjöfartsbok,

b) att hinder enligt lag eller annan författning icke möter mot hans anställning

ombord å fartyget, samt

c) att mellan sjömannen och fartygsbefälhavaren upprättas anställningskontrakt,

som tillförsäkrar sjömannen dels rätt att lämna tjänsten å sådan

tid, att han ej hindras fullgöra honom såsom värnpliktig åliggande skyldighet,

dels ock, om fartyget ej tillhör nation som tillförsäkrar svensk sjöman

sådan förmån, rätt att vid sjukdom eller skada, i den omfattning 28 § sjömanslagen

stadgar, på redarens bekostnad åtnjuta vård och fri hemresa.

Av anställningskontraktet skall ett exemplar tillställas mönstringsförrättaren

och ett exemplar överlämnas till den anställde.

19 §.

Vid påmönstring inom riket å svenskt fartyg skall tillses, att besättningen,

befälhavaren däri inberäknad, består till minst två tredjedelar av svenska

medborgare eller medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Vid påmönstring å svenskt fartyg utom riket skall vad i första stycket

sagts beaktas, där så kan ske.

20 §.

Frånträder påmönstrad sjöman sin tjänst å svenskt fartyg, skall han avmönstras.

Påkallas sjömannens närvaro för sjöförklaring, äger han dock

icke påfordra avmönstring, förrän sjöförklaringen avgivits. Sjömannen är

likväl obetagen att ingå avtal om sådan ny tjänst å annat fartyg, som icke

medför hinder för honom att närvara vid sjöförklaringens avgivande.

21 §.

Vid avmönstring åligger det mönstringsförrättaren att såvitt möjligt tillse,

att sjömannen tillgodonjutit lön och övriga förmåner enligt tjänsteavtalet

samt att i övrigt gällande föreskrifter iakttagits i samband med tjänstens

upphörande.

Föreligger överenskommelse mellan befälhavaren och sjömannen att sjömannen

endast tillfälligt skall lämna fartyget för att åter inom två månader

tillträda tjänst ombord, skall tillsyn enligt första stjxket avse endast att

vederbörlig anteckning om avmönstringen gjorts i fartygets sjömansrulla.

22 §.

När sjömansrulla, som utfärdats enligt 32 §, upphör att gälla, skola befälhavare

och besättning avmönstras med iakttagande av vad i 20 och 21 §§

stadgas. De, som kvarstå i tjänst å fartyget, skola ånyo påmönstras, därvid

14—16 §§ äga tillämpning.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr å3 år 1960

5

23 §.

Mönstring inom riket förrättas av sjömanshusombudsman eller annan

mönstringsförrättare vid sjömanshus eller ock av person, som sjöfartsstyrelsen

därtill utsett, särskild mönstringsförrättare.

Mönstring utom riket förrättas av svensk konsul.

Frånträder sjöman sin tjänst å ort, där mönstringsförrättare ej finnes,

må fartygsbefälhavaren enligt vad därom särskilt föreskrives vidtaga erforderliga

åtgärder för avmönstringen och därefter i första hamn, där mönstringsförrättare

finnes, anmäla avmönstringen för denne.

24 §.

Mönstringsförrättare skall tillse, att sjöman, som tillträder tjänst å

svenskt fartyg, enligt sjömanslagens bestämmelser förses med avräkningsbok

samt att fartygets befälhavare är utrustad med skeppsdagbok, maskindagbok

och oljedagbok i fall där sådan dagbok skall föras på fartyget.

25 §.

Det åligger mönstringsförrättare att i sin verksamhet vaka över att fartyg

är behörigen bemannat.

Påmönstringsförbud

26 §.

Finnes sjöman på grund av grov misskötsamhet under anställning ombord

å fartyg olämplig att utöva sjömansyrket, må för sjömannen utfärdas

påmönstringsförbud för viss tid, högst sex år, eller, om särskilda omständigheter

föranleda det, tills vidare. Påmönstringsförbud skall upphävas så

snart skälig anledning därtill förekommer.

Har sjöman visat grov misskötsamhet under anställning ombord å fartyg,

utan att han på grund av vad som förekommit kan anses olämplig att utöva

sjömansyrket, må han tilldelas varning.

27 §.

Fråga om påmönstringsförbud för sjöman, som är inskriven vid sjömanshus,

eller om varning av sådan sjöman prövas och avgöres av en särskild

nämnd, sjömansnämnd, i det sjömanshusdistrikt, där sjömannen är inskriven.

Beträffande annan sjöman prövas och avgöres sådan fråga av sjömansnämnden

i det sjömanshusdistrikt, där han senast varit inskriven, eller,

om han icke varit inskriven, av sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt.

28 §.

Sjöman bör ej meddelas påmönstringsförbud eller tilldelas varning, med

mindre han haft tillfälle yttra sig i saken. Önskar sjömannen bliva personligen

hörd inför sjömansnämnden, bör han beredas tillfälle därtill.

29 §.

Utfärdas påmönstringsförbud, skall sjömannen utan dröjsmål underrättas

därom. Tilldelad varning skall snarast möjligt på lämpligt sätt delgivas

sjömannen.

30 §.

Har sjömansnämnd utfärdat påmönstringsförbud eller upphävt sådant

lörbud, skall anmälan därom ofördröjligen göras till sjöfartsstyrelsen för

anteckning i det centrala sjömansregistret.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

Sjöfartsstyrelsen skall ofördröjligen underrätta sjömansförmedlingarna

och mönstringsförrättarna i riket om utfärdade påmönstringsförbud liksom

ock när sådant förbud upphävts. Sådan underrättelse skall jämväl, i den

utsträckning som finnes påkallad, tillställas mönstringsförrättarna utom

riket.

Påmönstringsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av klagan

däröver.

31 §.

Sjömansnämnd utses av sjöfartsstyrelsen och skall bestå av åtta ledamöter

jämte suppleanter för dem. Ordföranden samt dennes suppleant, vilken

tillika är vice ordförande i nämnden, böra vara lagfarna. Av övriga ledamöter

utses två efter förslag av Sveriges redareförening, en efter förslag av Sveriges

fartygsbefälsförening, en efter förslag av Svenska maskinbefälsförbundet,

två efter förslag av Svenska sjöfolksförbundet och en efter förslag av

Svenska stewardsföreningen. Suppleanter för dessa ledamöter utses i enahanda

ordning. Ledamöter och suppleanter skola utses för viss tid, högst

tre år.

Sjömansnämnd är beslutför om jämte ordföranden eller vice ordföranden

minst fyra ledamöter äro närvarande.

Såsom nämndens beslut gäller den mening, varom de flesta förena sig,

eller vid lika röstetal den som biträdes av ordföranden. Vid handläggning

av ärende om påmönstringsförbud eller varning skall dock vad i rättegångsbalken

stadgas angående omröstning i brottmål i överrätt gälla i tillämpliga

delar.

Sjömansrulla, mönstringsbevis och manskapsförteckning

32 §.

Vid påmönstring av besättning å svenskt fartyg skall mönstringsförrättaren

utfärda sjömansrulla för fartyget, därest sådan handling icke redan

finnes utfärdad. Sjömansrulla skall utfärdas att gälla viss tid, högst ett år,

eller viss resa. Den skall innehålla uppgift om de sjömän, som äro anställda

å fartyget när rullan utfärdas. Besättningen skall anses påmönstrad när sjöinansrullan

är utfärdad.

Om avmönstring och påmönstring som sker under rullans giltighetstid

skall vederbörande mönstringsförrättare göra anteckning i rullan.

33 §.

Sjömansrulla, som upphört att gälla, skall i samband med den därav föranledda

avmönstringen omhändertagas av mönstringsförrättaren och för

förvaring tillställas sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt, där fartygets

hemort är belägen.

34 §.

Vid påmönstring av svensk sjöman å utländskt fartyg skall mönstringsförrättaren

utfärda mönstringsbevis.

35 §.

För svenskt handelsfartyg med en nettodräktighet av 20 registerton eller

mera, för vilket sjömansrulla enligt 32 § ej utfärdas och vilket icke utgår

allenast på lustresa eller annan tillfällig resa, skall befälhavaren upprätta

manskapsförteckning. Sådan förteckning skall innehålla uppgifter om far
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

tyget samt dess redare, befälhavare och besättning. Av förteckningen skall

framgå, att föreskrivna krav i fråga om befälets behörighet samt fordringarna

enligt 32 § sjölagen i fråga om syn- och hörselförmåga hos den, som

nyttjas såsom utkiksman eller rorsman, äro uppfyllda. Manskapsförteckning

gäller under fartygets seglationstid, dock under högst ett år från upprättandet.

Manskapsförteckning skall upprättas i två exemplar och godkännas av

mönstringsförrättare. Ena exemplaret av förteckningen skall finnas ombord

å fartyget och det andra förvaras vid sjömanshuset i det sjömanshusdistrikt,

inom vilket förteckningen godkänts.

36 §.

Om frånträde eller tillträde av tjänst ombord å fartyg med manskapsförteckning

skall befälhavaren göra anteckning i förteckningen samt snarast

genom särskilt upprättad rapport underrätta det sjömanshus, där exemplar

av förteckningen förvaras.

37 §.

När manskapsförteckning upphört att gälla, skall det å fartyget förvarade

exemplaret av befälhavaren översändas till det sjömanshus, där det

andra exemplaret av förteckningen förvaras.

38 §.

Det åligger fartygs befälhavare att på begäran av mönstringsförrättare

förete för fartyget utfärdad sjömansrulla eller upprättad manskapsförteckning.

39 §.

Svenskt fartyg, som enligt gällande passagerarfarlygscertifikat må nyttjas

till passagerares befordran i kustfart eller vidsträcktare fart, må ej förses

med årspass, med mindre fartyget är försett med giltig sjömansrulla.

Att svenskt fartyg av den beskaffenhet, att det skall antecknas i fartygsregistret,

icke må tullklareras för avgång till utrikes ort, med mindre fartyget

är försett med giltig sjömansrulla, därom stadgas särskilt.

För fartyg, som avses i 35 § första stycket, må ej utfärdas årspass, med

mindre fartyget är försett med manskapsförteckning.

40 §.

Utländskt handelsfartyg må ej tullklareras för avgång till utrikes ort, med

mindre antingen företes mönstringsbevis enligt 34 § för å fartyget anställda

svenska sjömän eller ock uppvisas fartygets utländska folkpass och avlämnas

en av befälhavaren på heder och tro avgiven, egenhändigt undertecknad

skriftlig försäkran, att svensk sjöman ej finnes anställd å fartyget. Där

fartyget tullklareras för avgång från viss hamn till utrikes ort med anlöpande

av andra mellanliggande hamnar, skall mönstringsbeviset företes eller

folkpasset uppvisas och tillhörande skriftliga försäkran avlämnas jämväl

i den före avgången till utrikes ort sist anlöpta svenska hamnen.

Därest fartyget flera gånger under samma månad besöker samma svenska

hamn utan att förändring äger rum beträffande å fartyget anställd svensk

personal, erfordras dock företeende av mönstringsbevis eller uppvisande

av folkpass och avlämnande av sådan försäkran, som i första stycket nämnts,

allenast en gång i månaden.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

Läkarkontroll av sjömän

41 §.

Sjöman bör minst en gång vartannat år genomgå grundlig läkarundersökning

av sjömansläkare. Över sådan undersökning skall utfärdas särskilt

intyg.

42 §.

Läkarintyg må ej godtagas för ändamål som i 4 och 15 §§ sägs, om längre

tid än tre månader förflutit från utfärdandet. Särskilt läkarintyg enligt

41 § må dock godtagas intill två år från utfärdandet, därest icke intygets

giltighet särskilt begränsats.

Mönstringsförrättare äger dock i samband med påmönstring begära, att

sjöman företer intyg, som utfärdats inom kortare tid än i första stycket

sägs, om det finnes påkallat med hänsyn till risk för sjukdom, som medför

fara för ombord anställda personer.

43 §.

Finner sjömansläkare vid läkarundersökning av sjöman, att sjömannen

på grund av sitt hälsotillstånd är olämplig att utöva sjömansyrket, åligger

det läkaren att ofördröjligen göra anmälan därom till sjöfartsstyrelsen för

anteckning i det centrala sjömansregistret. Sådan anmälan må, om så finnes

lämpligen kunna ske, begränsas att gälla yrkesutövning i viss befattning

eller i viss fart.

44 §.

När anmälan enligt 43 § göres, skall sjömannen genom läkarens försorg

utan dröjsmål underrättas därom. Sjömannen äger, om han anser anmälan

sakna fog, påkalla medicinalstyrelsens prövning av de omständigheter, på

vilka anmälan grundats. Om utgången av prövningen skall styrelsen skyndsamt

underrätta sjömannen.

Finner medicinalstyrelsen vid prövning enligt första stycket att anmälan

icke bort göras, skall besked därom genast tillställas sjöfartsstyrelsen, som

har att avföra den uppgift om anmälan som enligt 43 § införts i det centrala

sjömansregistret.

45 §.

Har anmälan enligt 43 § eller besked enligt 44 g andra stycket inkommit

till sjöfartsstyrelsen, skall styrelsen snarast möjligt tillställa sjömansförmedlingarna

och mönstringsförrättarna inom riket underrättelse därom.

Sådan underrättelse skall jämväl, i den utsträckning som finnes påkallad,

tillställas mönstringsförrättarna utom riket.

46 §.

Företer sjöman, som till följd av sjömansläkares anmälan varit förhindrad

att taga anställning å fartyg, i samband med inskrivning vid sjömanshus

eller påmönstring intyg från sjömansläkare, att sjömannens hälsotillstånd

icke längre utgör hinder mot hans anställning ombord å fartyg, åligger

det den som verkställer inskrivningen eller påmönstringen att genast

giva sjöfartsstyrelsen meddelande därom. Det åligger därvid styrelsen att

utan dröjsmål underrätta de sjömansförmedlingar och mönstringsförrättare,

som blivit varskodda om hindret, att detsamma upphört.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

9

47 §.

Närmare föreskrifter om läkarintyg enligt denna förordning och om anmälan

som avses i 43 § meddelas av medicinalstyrelsen i samråd med sjöf

artsstyrelsen.

Särskilda bestämmelser

48 §.

Vad i denna förordning stadgas om sjöman och fartygs besättning skall

jämväl gälla de å fartyg anställda personer, som äro antagna av redaren

eller befälhavaren men icke tillhöra den egentliga besättningen.

49 §.

Från villkor, som enligt denna förordning gäller för rätt att påmönstras

fartyg, må, i den utsträckning sjöfartsstyrelsen bestämmer, undantag göras

för person, som medföljer fartyget utan att tillhöra den egentliga besättningen.

50 §.

Den som icke åtnöjes med beslut som mönstringsförrättare eller sjömansnämnd

meddelar enligt denna förordning, äger söka ändring i beslutet hos

sjöfartsstyrelsen.

51 §.

Närmare föreskrifter angående inskrivningen och mönstringen av sjömän

meddelas av sjöfartsstyrelsen, som därvid har att fastställa formulär till

sjöfartsbok, sjömansrulla och mönstringsbevis samt manskapsförteckning

jämte tillhörande rapport.

I fråga om den verksamhet, som enligt denna förordning ankommer på

svensk konsul, skola föreskrifterna utfärdas i samråd med utrikesdepartementet.

52 §.

Fartygs befälhavare, som i strid mot bestämmelserna i denna förordning

låter sjöman tillträda tjänst utan påmönstring eller från träda tjänst utan

avmönstring eller som underlåter att föranstalta om avmönstring, när fartygets

sjömansrulla upphört att gälla, straffes med dagsböter.

Med dagsböter straffes ock befälhavare, vilken underlåter att fullgöra vad

som enligt 35—37 §§ åligger honom eller vilken, utan att sådant fall föreligger

som i första stycket avses, i strid mot 1 § låter sjöman tillträda tjänst

ombord utan att sjömannen är inskriven vid sjömanshus.

53 §.

Vägrar befälhavare i strid mot 38 § att förete sjömansrulla eller manskapsförteckning,

straffes med dagsböter.

54 §.

I fråga om mål om ansvar för brott enligt denna förordning skall vad i

313 och 328 §§ sjölagen stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1961. Genom förordningen

upphäves kungörelsen den 9 juni 1939 (nr 306) angående sjömanshusen i

riket samt sjömäns på- och avmönstring m. m.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

Förekommer i författning hänvisning till stadgande, som ersatts genom

bestämmelse i den nya förordningen, skall hänvisningen i stället gälla den

bestämmelsen.

I anslutning till propositionen har utskottet behandlat följande i anledning

av densamma väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 643 av herr Hermansson m. fl. och II: 793

av herr Johansson i öckerö m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 664 av herr Hansson, Nils, in. fl. och II:

820 av herr Nyberg m. fl. samt

3) de likalydande motionerna I: 665 av herr Källqvist m. fl. och II: 819

av fröken Karlsson m. fl.

I motionerna I: 643 och II: 793 hemställes, att riksdagen måtte besluta

»att det administrativa huvudmannaskapet för sjömanshusen skall tillkomma

sjöfartsstyrelsen,» samt »att sjömanshuset i Marstrand skall bibehållas».

I motionerna I: 664 och II: 820 hemställes, att riksdagen måtte besluta att

»sjömanshuset i Sölvesborg skall bibehållas» samt »att sjömanshuset i Karlskrona

bibeliålles i avvaktan på beslut rörande omorganisationen av örlogsvarvet».

I motionerna I: 665 och II: 819 yrkas, att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t måtte »dels hemställa att sjömanshusen underställes sjöfartsstyrelsen

som administrativ chefsmyndighet, dels uttala att i mönstringsförordningen

bör intagas stadganden om provisorisk sjöfartsbok för nybörjare och om

rätt för Sveriges fartygsbefälsförening att i sjömansnämnd företrädas av två

representanter, dels ock giva till känna vad i övrigt anförts» i motionerna,

nämligen att till sjömanshusombudsman bör endast ifrågakomma person

med erfarenhet från längre tids tjänstgöring i chefsställning till sjöss, att

sjömanshus bör kunna bibehållas jämväl i Strömstad, Lysekil, Trelleborg

och Västervik, samt att anställning ombord å fartyg icke måtte anvisas vid

sjömansförmedlingarna sådan person, beträffande vilken undersöknings- och

bestraffningsnämnden meddelat avstängningsbeslut men för vilken sjömansnämnden

icke utfärdat påmönstringsförbud.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna II: 793, II: 820 och II: 819.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen underställes riksdagen huvudgrunderna i förslag till

ny författning rörande registrering och mönstring av sjömän. Förslaget innebär

förbättrade möjligheter att avstänga grovt misskötsamma sjömän från

anställning ombord på fartyg. Vidare föreslås en väsentlig utvidgning av

hälsokontrollen av sjömän. I fråga om sjömansregistreringen föreslås, att

den nuvarande lokala inskrivningen av sjömän kompletteras med viss be
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

gränsad central registrering vid sjöfartsstyrelsen. Härjämte föreslås viss

utökning av inskrivningsskyldigheten.

I organisatoriskt avseende föreslås, att antalet sjömanshus minskas från

öO till 19, samt att sjömanshusverksamheten administrativt samordnas med

sjömansförmedlingarna på de orter, där sjömanshus skall finnas i fortsättningen.

Samordningen innebär, att sjömanshusen inordnas i den allmänna

arbetsförmedlingen och att arbetsmarknadsstyrelsen blir administrativ

chefsmyndighet för dessa organ. Ansvaret i fråga om inskrivnings- och

mönstringsverksamheten kommer dock att fortfarande avila sjöfartsstyrelsen,

vilken har att svara för erforderliga anvisningar beträffande denna

verksamhet och för inspektionen av den.

Den föreslagna organisationen innebär, att staten helt övertar det ekonomiska

ansvaret för sjömanshusens administration. Det föreslås, att den för

sjömanshusverksamheten avsedda särskilda fartygsavgiften, den s. k. tonavgiften,

upphör i samband därmed, och att i stället fyr- och båkavgiften

höjes.

Den nya mönstringsförfattningen föreslås träda i kraft den 1 juli 1961.

Det förutsättes att den organisatoriska omläggningen kan verkställas samtidigt.

För statens del beräknas omorganisationen medföra en framtida årlig besparing

av i runt tal 260 000 kronor. Under de två första budgetåren motväges

besparingen delvis av utgifter av tillfällig natur.

Den redogörelse, som härefter lämnas för propositionen, upptar endast

vissa delar av vad föredragande departementschefen, statsrådet Lange, anfört

i propositionen. I fråga om departementschefens uttalanden i övrigt samt

det utredningsförslag som legat till grund för propositionen och remissyttrandena

över detta hänvisas till propositionen.

Inledning

Departementschefen

År 1951 uppdrogs åt 1946 års sjömanskommitté att verkställa utredning

rörande sjömanshusens verksamhet och att inkomma med de förslag i ämnet,

vartill utredningen kunde föranleda. Enligt direktiven för utredningen

borde kommittén utröna förutsättningarna att ersätta sjömanshusen med

ett organ för central registrering av sjöfolk. Kommittén hade vidare att beakta

frågan hur på- och avmönstringen av sjömän skulle organiseras. Härvid

aktualiserades spörsmålet om liandhavandet av sjömanshusens understödsverksamliet

samt förvaltningen och användandet av deras donationsmedel.

Med skrivelse den 25 juni 1957 framlade sjömanskommittén betänkande

med förslag om mönstring och registrering av sjöfolk (SOU 1957: 29). För
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

slaget innebar i huvudsak en avveckling av sjömanshusens nuvarande uppgifter

med inskrivning och mönstring av sjömän. Inskrivningen ersattes enligt

förslaget av en central registrering hos sjöfartsstyrelsen. Mönstringsverksamheten

övertogs av mönstringsförrättare, vilka utgjorde lokalorgan

till sjöfartsstyrelsen. Vidare föreslogs skärpt prövning ur hälso- och allmänna

lämplighetssynpunkter av sjömän och dem som sökte sig till sjömansyrket.

Kontrollen skulle ske centralt av sjöfartsstyrelsen, till vilken

för detta ändamål knöts en sakkunnignämnd såsom konsultativt organ.

Sjömanshusinstitutionen upphävdes emellertid inte helt utan bibehöll enligt

förslaget vissa uppgifter av närmast lokal natur, såsom understöds- och

stipendieverksamhet samt viss service. — I särskilt yttrande till det framlagda

betänkandet reserverade sig fyra av kommitténs nio ledamöter mot

kommitténs ståndpunktstaganden i vissa centrala avsnitt. Även en av kommitténs

experter anmälde i särskilt yttrande avvikande mening i väsentliga

frågor.

Vid remissbehandlingen av sjömanskommitténs betänkande riktades

stark kritik mot de däri framlagda förslagen, främst i fråga om centraliseringen

av sjömansregistreringen och den centrala lämplighetsprövningen

av sjömän. Från flera håll förordades ny utredning i ämnet, innan några

genomgripande förändringar vidtogs i sjömanshusorganisationen. Från sjöfolkshåll

föreslogs, att man vid ny utredning borde undersöka förutsättningarna

för en samordning av sjömanshusens och sjömansförmedlingarnas

verksamhet.

Den 31 juli 1958 tillkallades kanslichefen hos statens handelslicensnämnd

Yngve Ericsson att såsom utredningsman verkställa utredning och framlagga

förslag rörande en ändrad organisation i samband med förmedling av

arbete för sjömän samt deras mönstring och registrering. Den 6 november

1958 förordnades sekreteraren i Sveriges fartygsbefälsförening, redaktören

Hjalmar Bååw, ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren i

Svenska sjöfolksförbundet Gunnar Carlsson och direktören Lennart Parkfelt

att såsom experter biträda vid utredningen.

Utredningsmannen har med skrivelse den 8 september 1959 framlagt betänkande

med förslag angående mönstring och förmedling av sjömän m. m.

''.stencilerat). De till utredningen knutna experterna har förklarat sig vara

ense med utredningsmannen i alla delar, frånsett vissa enstaka frågor, där

experternas avvikande mening i det följande kommer att särskilt redovisas.

Över betänkandet har, efter remiss, yttranden avgivits av sjöfartsstyrelsen,

socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens

utlänningskommission, statskontoret, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån,

statens organisationsnämnd, riksräkenskapverket, överstyrelsen

för yrkesutbildning, centrala värnpliktsbyrån, handelsflottans pensionsanstalt,

statens lönenämnd, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,

Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus,

Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorr
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

13

lands, Västerbottens och Norrbottens län, sjömansskattenämnden, statens

pensionsanstalt, samarbetsdelegationen för de fyra nordligaste länen, Sveriges

redareförening, Rederiföreningen för mindre fartyg, Svenska sjöfolksförbundet,

Svenska stewardsföreningen, Sveriges fartygsbefälsförening,

Svenska maskinbefälsförbundet och statstjänstemannaförbundet. Härjämte

har yttranden inhämtats av utredningsmannen för utredning rörande handelsflottans

bemanning, utredningen angående handelsflottans pensionsanstalts

verksamhet, utredningen angående översyn av lösen- och stämpelförordningarna

samt 1955 års stadsutredning. Utrikesdepartementets rättsav
delning

har avgivit särskild promemoria över betänkandet.--—

Utredningens förslag har i de väsentliga delarna godkänts av det stora

flertalet remissinstanser. Jag anser det därför ägnat att läggas till grund för

den författningsrevision jämte omorganisation av mönstringen och förmedlingen

av sjömän, som länge varit av behovet påkallad.

Förslag rörande inskrivnings- och mönstringsverksamheten

Departementschefen

Inskrivningen vid sjömanshus och mönstringen av sjömän har gamla traditioner

och utgör ett led i det system av bestämmelser, som av ålder reglerar

sjöfolkets tjänsteförhållanden. Sjömanslagstiftningen bygger sålunda på

ett mönstringsförfarande i samband med att tjänst ombord till- och frånträdes.

Inskrivnings- och mönstringsväsendet tjänar kontrollen över att

gällande behörighetsregler iakttas vid bemanningen av fartyg och att i

övrigt bemanningen sker med beaktande av sjöfartssäkerhetens krav. Det erbjuder

vissa möjligheter, att hindra personer, vilka saknar tillräckligt god

hälsa för tjänst till sjöss, eller vilka visat sig misskötsamma under tidigare

ombordanställning, från att taga tjänst på fartyg. Om sålunda inskrivningen

av sjömän och mönstringsförfarandet icke kan undvaras i det regeb

system, som inte minst ur internationell synpunkt krävs ifråga om tjänsten

ombord på våra fartyg, har organisationen och formerna för denna verksamhet

sedan åtskilliga år varit under diskussion.

Såsom jag inledningsvis anlört utreddes frågan av 1946 års sjömanskommitté,

som år 1957 framlade betänkande med förslag om mönstring och

registrering av sjöfolk. I anledning av den kritik, som framkom mot centrala

delar av kommitténs förslag, har betänkandet överarbetats av särskild

utredningsman med biträde av experter. Det förslag av utredningen, som nu

föreligger, innefattar en översyn av dels gällande regler om inskrivnings- och

mönstringsverksamheten dels organisationen för denna verksamhet. Den

organisatoriska delen av utredningsförslaget är det min avsikt alt närmare

behandla i ett senare avsnitt. Jag vill emellertid redan här förutskicka, att

jag i det väsentliga ansluter mig till utredningens tidigare nämnda förslag

om samordning av inskrivnings- och mönstringsverksamheten med sjömansförmcdlingen.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

De huvudsakliga bestämmelserna om inskrivning och mönstring av sjömän

upptages i 1939 års kungörelse angående sjömanshusen i riket samt

sjömäns på- och avmönstring m. m. Kungörelsen tillkom på sin tid utan

riksdagens medverkan. Innehållet i författningen torde även vara av den

art, att Kungl. Maj :t enligt 89 § regeringsformen äger att ensam besluta

därom. Emellertid innebär ifrågavarande bestämmelser en ganska ingripande

reglering av anställningsförhållandena inom sjömansyrket. Med hänsyn

bl. a. till den kontroll ur hälsosynpunkt, som sjömannen är underkastad,

och de möjligheter, som finns att avstänga sjöman från yrket — en sida

av lagstiftningen som blir mera accentuerad om föreliggande förslag genomföres

— utgör inskrivnings- och mönstringsreglerna ett icke oväsentligt

ingrepp i den enskildes möjligheter att fritt utöva yrke. I betraktande härav

synes det mest förenligt med praxis i fråga om riksdagens medverkan i lagstiftningen,

att riksdagens yttrande inhämtas över huvudgrunderna i den

författning rörande inskrivning och mönstring, som bör utfärdas på grundval

av utredningens betänkande. I det följande kommer jag därför att i

första hand uppehålla mig vid de punkter i förslaget som rör principerna

för inskrivnings- och mönstringsväsendet. Föreskrifter av detaljmässig natur

kommer att beröras endast i den mån så erfordras för belysning av huvudgrunderna.

Det förutsättes att förslagets detalj bestämmelser skall kunna

kompletteras och ändras utan att först underställas riksdagen och att

riksdagens yttrande skall behöva inhämtas endast då fråga är om ändring

som berör huvudgrunderna.

En central fråga i utredningsarbetet har gällt möjligheterna att a vstänga

olämpligt folk från sjömansyrket.

Frågan om lämplighetsprövning av personer, som söker sig till sjömansyrket

eller där vunnit anställning, har av utredningen delvis bedömts i samband

med frågan om hälsokontrollen av sjömän. Även vissa remissinstanser

har med fog betonat sambandet mellan kravet på fysisk och psykisk

hälsa hos den som tar anställning ombord och hans allmänna lämplighet för

yrket. I det följande kommer jag att särskilt behandla frågan om hälsokontrollen

av sjömän.

Enligt nuvarande bestämmelser förekommer icke någon lämplighetsprövning

på andra grunder än hälsogrunder av den, som söker sig till sjömansyrket

och önskar inskrivas vid sjömanshus. Sjöman som är inskriven kan

emellertid, efter beslut av sjömanshusets direktion, avföras ur registret, om

det konstateras att han gjort sig skyldig till rymning från svenskt handelsfartyg.

Sjömannens sjöfartsbok anses i så fall ogiltig. Därmed hindras sjömannen

från att ånyo påmönstras fartyg. Om sjömannen sedermera ånyo

inskrives i registret — vilket kan ske efter viss tid — skall ny sjöfartsbok utfärdas

för honom. Det är att märka, att sjömanshuskungörelsen icke ger

någon möjlighet att ur registret stryka sjöman, som visat sig grovt missskötsam

ombord utan att ha rymt från tjänsten, och sålunda avstänga honom

från yrket. Den gallring av odugligt sjöfolk, som kan ske med stöd av

sjömanshuskungörelsen kompletteras emellertid f. n. av den verksamhet,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

som bedrives av de av organisationerna på sjöfartens arbetsmarknad tillsatta

centrala undersöknings- och bestraffningsnämnderna (UB-nämnderna).

Genom den rapportering från nämnderna till sjömansförmedlingarna

av personer, som funnits böra för kortare eller längre tid avstängas från utövning

av sjömansyrket, skapas en viss spärr mot förmedling av sjöfolk,

som på olika sätt — icke blott genom rymning — visat sig olämpligt för

tjänst ombord på fartyg.

Sjömanskommitténs förslag innebar en allmän lämplighetsprövning av var

och en, som sökte sig till sjömansyrket och önskade få sjöfartsbok. Prövningen

skulle ske icke blott med hänsyn till hälsotillståndet utan även till

övriga personliga förhållanden, såsom föregående kriminalitet eller eljest

grövre misskötsamhet.

Utredningen har icke velat godtaga sjömanskommitténs förslag om en

allmän lämplighetsprövning innan inskrivning sker och sjöfartsbok utfärdas.

Det framhålles, att det skulle strida mot principen om medborgarnas

rätt till fritt yrkesval, att hindra en person från viss yrkesutövning utan att

man har erfarenhet av hur han sköter sig i yrket. Utredningen avvisar i detta

sammanhang även tanken att den sjöfartsbok, som tilldelas en sjöman första

gången, skulle ges provisorisk karaktär och att sjöfartsbok med obegränsad

giltighetstid skulle utlämnas först efter viss tids väl vitsordad sjötjänst.

Utredningen föreslår i stället en skärpning av bestämmelserna om avstängning

av sjöman, som misskött sig under anställning ombord. Utredningen

anser det vara en brist, att sjöman icke på grund av annan förseelse

än rymning kan avspärras från ombordanställning, och föreslår, att andra

allvarliga förseelser under tjänstgöring ombord likställes med rymning.

Enligt utredningens förslag skall avstängningen ske genom särskilt beslut

om ogiltigförklaring av sjömannens sjöfartsbok.

I motsats till sjömanskommittén, som förläde beslutanderätten i dylika

ärenden centralt till sjöfartsstyrelsen, föreslår utredningen, att ärendena

prövas och avgöres av lokalt organ, sjömansnämnd, som skall ersätta nuvarande

sjömanshusdirektion.

Den ståndpunkt till frågorna om lämplighetsprövning av sjömän och avspärrning

av olämpliga element, som utredningen sålunda intagit, har i

stort sett godtagits under remissbehandlingen. Från bl. a. sjöbefälsorganisalionerna

har dock önskemål framförts om förhandsprövning i syfte att hindra

olämpliga personer att vinna anställning inom sjömansyrket. Sjöfartsslyrelsen

och arbetsmarknadsstyrelsen har uttalat sig för central handläggning

av avstängningsärendena.

För egen del vill jag understryka de synpunkter som såväl utredningen

som flera remissinstanser framfört om vikten av god rekrytering till sjömansyrket.

Utvecklingen framför allt på det tekniska området ställer stora

krav på yrkesskicklighet inom sjömanskåren. Bristande duglighet hos den

enskilde sjömannen kan medföra fara för säkerheten till sjöss och risker

för liv och egendom. Ytterst är det här fråga om att tillgodose sjölagens

krav på att fartyg skall vara bemannat på betryggande sätt. I delta sam
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

manhang skall även framhållas betydelsen för trivseln bland besättningarna

på fartygen, att uppenbart olämpligt folk kan effektivt hindras från att

vinna anställning till sjöss. Bestämmelserna i den gällande sjömanshuskungörelsen

tillgodoser icke på ett tillfredsställande sätt nu nämnda synpunkter.

När det gäller att komma till rätta med rådande missförhållanden bör

beaktas, att en icke ringa del av de personer, som genom grov misskötsamliet

i olika avseenden stör disciplinförhållandena ombord och sprider vantrivsel

bland kamraterna, enligt erfarenhet företer allvarliga brister i psykisk

och fysisk hälsa, samt att redan en grundlig läkarundersökning före

anställningen bort medföra deras utgallring. Detta gäller bl. a. sinnessjuka

och grava psykopater, liksom allvarligt alkoholskadade. Det är även känt,

att de psykiskt svårt belastade blivit ett allt större problem inom handelsflottan.

Det är därför av särskild betydelse att förbättra hälsokontrollen av sjömän,

såväl den som föregår inskrivningen vid sjömanshus som den fortlöpande

kontrollen av de ombordanställda. I det följande kommer jag att förorda

en betydande effektivisering av denna kontroll.

Vad gäller övriga möjligheter att avstänga icke önskv|rda element från

sjömansbanan biträder jag utredningens mening, att någon allmän lämplighetsprövning

på förhand av den som vill komma ut som sjöman icke bör

komma ifråga. Frånsett de av utredningen anförda principiella betänkligheterna

mot att på detta sätt begränsa rätten till fritt yrkesval, vilka icke

kan lämnas obeaktade, synes en sådan prövning i praktiken ställa sig svår

att genomföra utan att rimliga anspråk på objektiv och konsekvent bedömning

eftersättes. En gallring efter de principer som sjömanskommittén angav

skulle även innebära, att man för tillträde till sjömansyrket ställde

långt strängare krav i fråga om vandel än man är beredd att upprätthålla

för dem som utövar yrket. Den första prövningen av den som önskar bli

sjöman bör därför — utöver allmänna formalia såsom granskning av ålder,

värnpliktsförhållanden m. m. — begränsas till hälsoförhållandena. Föreligger

i nämnda avseende icke något hinder bör inskrivning ske och sjöfartsbok

utfärdas. Prövningen bör i likhet med gällande ordning ske lokalt vid

sjömanshus eller motsvarande myndighet.

Möjlighet måste emellertid finnas att från återanställning avspärra sådana

personer, som under tidigare tjänst ombord visat sig uppenbart olämpliga

för sjömansyrket. I likhet med utredningen anser jag de befogenheter,

som f. n. tillkommer sjömanshusdirektion att avstänga misskötsamma sjömän

och vilka begränsar sig till rymningsfallen, otillräckliga. Den ansvariga

myndigheten bör ha möjlighet att även i andra fall, då sjöman visat

grov misskötsamhet under anställning på fartyg, hindra honom från att

ånyo påmönstras.

Olika former är tänkbara för sådan avstängning av sjöman. Enligt nuvarande

regler utövas hindret i den formen att sjömannen avföres ur inskrivningsregistret

och därigenom berövas möjlighet att taga anställning

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr A3 år 1960

i sådan fart, i första hand utrikes fart, där inskrivning är ett krav. Utredningen

har valt en annan väg, nämligen att ogiltigförklara sjömannens sjöfartsbok,

vilket skulle innebära samma hinder för anställning som om han

avförts ur inskrivningsregistret. Fördelen med det av utredningen valda

systemet är att sjömannen trots avstängningen kvarstår i registret och därmed

åtnjuter det skydd som registreringen ger ur mantalsskrivningssynpunkt.

En nackdel med att knyta avstängningspåföljden till sjöfartsboken

är emellertid att påföljden därigenom endast kan riktas mot sådana sjömän,

som försetts med svensk sjöfartsbok, dvs. för närvarande endast

svenska sjömän. Vidare bör beaktas de administrativa svårigheter, som alltid

kommer att vara förbundna med en ogiltigförklaring. En regel om ogiltigförklaring

kan icke göras effektiv. Erfarenheten visar, att i de fall där

enligt nuvarande regler sjöfartsboken blivit ogiltig, nämligen i samband med

att sjöman i anledning av rymning avförts ur registret, sjöfartsboken endast

i undantagsfall kunnat åtkommas för makulering, om den inte redan

i samband med registreringsåtgärden funnits tillgänglig. Den enklaste metoden

torde vara, att myndighetens beslut om avstängning får formen av

ett påmönstringsförbud, som delges sjömansförmedlingarna och mönstringsförrättarna.

Ingripande på denna väg kan ske mot såväl svenska som utländska

sjömän. Såsom regel bör påmönstringsförbud vara tidsbestämt. Det

bör icke få ges längre varaktighet än sex år, dvs. så lång tid att sjömannen

vid dess utgång kan antas i allmänhet ha blivit avförd ur inskrivningsregistret.

I vissa grava fall kan emellertid framstå såsom olämpligt att meddelat

påmönstringsförbud efter visst antal år utan vidare upphör att gälla.

För sådana fall bör finnas möjlighet att meddela förbudet med giltighet tills

vidare och därigenom uppnå att förbudet icke häves utan särskild prövning.

Det bör understrykas, att påmönstringsförbudet icke är att betrakta såsom

en disciplinpåföljd. Den disciplinära bestraffningen regleras i sjömanslagen

och något behov av ett kompletterande påföljdsförfarande föreligger

ej. Påmönstringsförbudet syftar därför icke till annat än att utgöra en socialt

betingad spärr mot utövning av sjömansyrket. Med hänsyn härtill bör

det icke vara något hinder mot att meddelat förbud tas upp till omprövning

när helst den spärrade sjömannen begär det eller om eljest anledning förekommer

därtill. Föreligger tillräckliga skäl, bör självfallet förbudet kunna

hävas utan hänsyn till eventuellt bestämd giltighetstid.

Till ett förfarande för meddelande av påmönstringsförbud synes böra

knytas möjlighet att tilldela sjöman varning. Mot ett varningsinstitut kan

visserligen invändas, att de disciplinära åtgärder, som med stöd av sjömanslagen

kan företas mot sjömannen, i praktiken torde tjäna till varning för

dem, som genom upprepade förseelser löper risk att avstängas från yrket.

Å andra sidan kan det onekligen i vissa fall framstå som en brist, att den

beslutande myndigheten endast har att välja mellan att avstänga sjömannen

eller avstå från varje åtgärd. I sådana fall av misskötsamhet som visserligen

icke finnes böra föranleda påmönstringsförbud men där sjöman
2

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 43

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

nen vid upprepande löper uppenbar risk att utsättas för sådant förbud, synes

goda skäl, icke minst omsorgen om sjömannens eget bästa, tala för att

varning skall kunna tilldelas. Jag förordar sålunda att vid sidan av påmönstringslörbud

möjlighet skapas att utdela varning till sjöman, som visat grov

misskötsamhet.

Beträffande handläggningen av avstängningsärenden

a synes man böra anknyta till den nuvarande ordningen, som innebär att

lokala organ med partsrepresentation prövar och avgör frågor om uteslutning

av sjömän från ombordanställning. I samband med behandlingen av

de organisatoriska frågorna kommer jag att förorda, att nuvarande sjömanshusdirektioner

i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag

ersättes med särskilda partsnämnder. Jag ansluter mig till utredningens

förslag att prövningen av avstängningsärendena förlägges till dessa

partsnämnder. Sådan nämnd, för vilken jag i fortsättningen begagnar utredningens

benämning sjömansnämnd, bör utses av sjöfartsstyrelsen. Nämnden

bör beslå av opartisk ordförande jämte representanter för såväl redarsidan

som organisationerna på arbetstagarsidan. Med hänsyn till avstängningsärendenas

art är det önskvärt att ordföranden är lagfaren. Ett oeftergivligt

krav härpå kan emellertid visa sig svårt att efterkomma och i sådana

fall, där bekväm tillgång till juridisk expertis ändock står att få, torde

någon allvarlig invändning ej behöva resas mot att såsom ordförande utse

en icke-jurist med rik erfarenhet av de spörsmål som nämnden kan få att

bedöma.

Det ligger i sakens natur att ärende om påmönstringsförbud icke bör få

avgöras med mindre sjömannen beretts tillfälle yttra sig över vad som

lägges honom till last. Det bör även finnas möjlighet för honom att bliva

personligen hörd inför sjömansnämnden. Undantag härifrån bör ske endast

om sjömannen icke kan anträffas inom rimlig tid och godtagbar utredning

föreligger.

Sjömansnämnds beslut om påmönstringsförbud bör kunna överklagas

till sjöfartsstyrelsen. Mot styrelsens beslut torde talan få föras i vanlig

ordning hos Kungl. Maj :t. Sådan talan torde böra upptagas av regeringsrätten.

Påmönstringsförbud eller varning bör kunna meddelas även sådan sjöman,

t. ex. utlänning, som ej är inskriven vid sjömanshus. I sådant fall

torde ärendet härom få prövas av sjömansnämnden i Stockholms sjömanshusdistrikt.

Den ordning för behandling av avstängningsärenden som jag nu förordat

torde i praktiken innebära att UB-nämnderna såsom beslutande organ

i dylika ärenden kommer att ersättas av de blivande sjömansnämnderna.

Del är emellertid att förvänta att UB-nämnderna icke därmed avskaffas.

Såsom utredande organ kommer de utan tvivel att vara av värde

för sjömansnämndernas verksamhet. I allmänhet torde det bli UB-nämnd

som tar initiativet till att sjöman anmäles till sjömansnämnd för spärr
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

ning genom påmönstringsförbud. I sådana fall, där UB-nämnd icke tidigare

varit inkopplad, torde sjömansnämnden såsom regel ha anledning att,

innan ärendet avgöres, inhämta UB-nämndens yttrande.

Beträffande hälsokontrollen av sjömän må erinras om att

gällande bestämmelser om läkarundersökning huvudsakligen anknyter dels

till inskrivningen vid sjömanshus dels till påmönstringen.

För inskrivning vid sjömanshus erfordras sålunda att vederbörande undergått

läkarundersökning, som visar att han ej är behäftad med sjukdom,

lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta den tjänst han avser att

tillträda. Samma villkor gäller för den, som i Sverige önskar påmönstra

fartyg i utrikes fart, om fartyget skall avgå från svensk hamn. För sistnämnda

fall föreskrives att sjömannen ej får ha könssjukdom i smittsamt

stadium eller annan sjukdom, som medför fara för ombord anställda

personer. Vid anställning av personer under 18 år gäller vissa skärpta bestämmelser.

Enligt 32 § sjölagen gäller, att sjöman icke får nyttjas såsom utkiksman

eller rorsman om han ej enligt läkares intyg äger normalt färgsinne samt

tillräcklig syn- och hörselförmåga. Sådant intyg får ej vara äldre än fyra år.

Frånsett sistnämnda bestämmelse, vilken syftar till en läkarundersökning

vart fjärde år av den vaktindelade personalens syn- och hörselförmåga,

saknas bestämmelser om kontinuerlig läkartillsyn av sjömännen.

För det stora antal sjömän som regelbundet mönstras utomlands, förekommer

över huvud taget inte någon allsidig läkartillsyn. Samma är förhållandet

med dem, som här i landet sysselsättes i den inrikes farten.

En förbättring av hälsotjänsten inom vår sjöfart framstår såsom en

angelägen reform. Jag har redan berört den betydelse en effektivisering av

läkarkontrollen bör kunna få, när det gäller att utgallra olämpliga element

från våra fartyg. Ur vidare synpunkter är en förbättrad läkarkontroll ett

viktigt led i den sociala omvårdnaden om personalen i vår handelsflotta.

I detta sammanhang må erinras om den konvention (nr 73) angående

läkarundersökning av sjömän, som på sin tid antogs av den internationella

arbetsorganisationen (ILO) vid en konferens år 1946 (sjätte sjöfartslconferensen).

Konventionen anmäldes i propositionen nr 321 till 1947 års riksdag.

Den syftar till en kvalificerad läkarundersökning vartannat år av

samtliga sjömän på fartyg av minst 200 tons bruttodräktighet, oavsett om

fartyget går i inrikes eller utrikes fart. Ehuru det alltsedan konventionens

tillkomst ansetts angeläget att från svensk sida ratificera konventionen,

har därmed fått anstå i avbidan på att förutsättningar skapas för en anslutning

till överenskommelsen. Jag vill i sammanhanget även hänvisa till

de överläggningar, som i anledning av Nordiska rådets rekommendation

nr 13/1954 förts om en gemensam hälsotjänst för nordiskt sjöfolk och

vilka jag hade anledning anmäla i samband med anslagsäskandet till 1958

års riksdag om medel till läkarundersökning av sjöfolk. Arbetet på en nordisk

överenskommelse i denna sak har sedermera fortsatts med utgångs
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

punkt från rådets rekommendation nr 32/1958, vilken ersatt den tidigare

rekommendationen. Det är min förhoppning, att nämnda överläggningar

inom ej avlägsen framtid skall kunna föras till resultat.

En förutsättning för en nordisk överenskommelse torde emellertid vara

att den svenska hälsotillsynen bringas att motsvara kraven i nämnda ILOkonvention,

vilken ratificerats bl. a. av Finland och Norge.

De nya bestämmelserna bör sålunda taga sikte på en regelbunden hälsokontroll

av sjömännen med grundlig läkarundersökning vartannat år. Intyg

över sådan genomgripande undersökning, som här avses, bör i allmänhet

få åberopas vid inskrivning och mönstring som sker intill två år efter

utfärdandet. I utrikes fart kan möjligen, bl. a. med hänsyn till det nordiska

samarbetet, vissa modifikationer få göras beträffande giltighetstiden. I enlighet

med konventionens gränsdragning bör kravet på en sådan kvalificerad

läkartillsyn icke behöva omfatta anställda på fartyg under 200 bruttoton.

För övrigt sjöfolk, som mönstras, torde någon skärpning av vad som nu

gäller icke vara erforderlig. Nuvarande mera summariska läkarundersökning

torde alltså även framdeles få godtagas vid mönstring på fartyg under

200-tonsgränsen. Självfallet är det emellertid önskvärt att sjömän i annan

fart än sådan, där de kvalificerade intygen är obligatoriska, inlemmas i

ordningen med regelbundna grundliga undersökningar. En stimulerande

faktor i denna riktning bör de kvalificerade läkarintygens längre giltighetstid

vara, eftersom sjöfolket därigenom befrias från besväret med ofta

upprepade läkarbesök i samband med skiften av anställning.

Jag har i det tidigare anförda understrukit behovet av att genom en

grundligare läkartillsyn kunna ur sjömanskåren utskilja dem, som till

följd av fysisk eller psykisk ohälsa utgör en fara för liv och egendom ombord

eller allmänt medför allvarliga störningar i arbetslivet på fartyget.

En avspärrning av hälsoskäl från vidare ombordanställning förutsätter, såsom

utredningen framhållit, skyldighet för läkare att göra anmälan när han

vid läkarundersökning av sjömän finner sådant hinder mot anställning föreligga.

Anmälan bör ske till en central registrerande myndighet. Såsom jag

i det följande kommer att förorda bör åt sjöfartsstyrelsen uppdragas att i

viss omfattning föra centralt register över sjömän. Till denna registrerande

verksamhet bör även föras uppgiften att registrera ifrågavarande läkaranmälningar.

En anmälningsskyldighet av ifrågavarande art är såsom framhållits under

remissbehandlingen, icke praktiskt möjlig att genomföra utan att kretsen

av anmälningsskyldiga läkare begränsas. Det måste även krävas att intyg

som fordras för inskrivning vid sjömanshus eller mönstring skall vara

utfärdat av läkare inom denna krets. För en sådan begränsning talar även

andra skäl än det nyss anförda. Uppgiften att från hälsosynpunkter bedöma

personers fysiska och psykiska förutsättningar att klara tjänsten

ombord på ett fartyg ställer krav på grundlig insikt om arbetslivet till

sjöss. Sådan kunskap förvärvas blott av läkare som mera regelbundet ägnar

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

21

sig åt läkarundersökning av sjömän. Uppgiften att på detta sätt vara speciell

läkare för sjömän — jag använder i fortsättningen benämningen sjömansläkare

—- bör först och främst tilläggas de nuvarande s. k. förtroendeläkarna,

vilka efter uppdrag från redarhåll särskilt åtagit sig uppgiften att

läkarundersöka sjömän i samband med inskrivning och mönstring. I stor

utsträckning torde även tjänsteläkare kunna anlitas. Beträffande sjömansläkarverksamheten

utomlands torde bedömningen vara delvis beroende av

de pågående överläggningarna om gemensam nordisk hälsotjänst.

Om hälsokontrollen såsom nu förordats anförtros särskilda sjömansläkare

med skyldighet att till centralt register rapportera sjömän, som på

grund av ohälsa är olämpliga för ombordanställning, synes tvivelaktigt om

något står att vinna med att överlåta åt ett administrativt organ att avgöra

frågan om sjömannen skall avstängas från yrkesutövning eller ej. Med hänsyn

till bl. a. den stora erfarenhet, som sjömansläkarna kommer att representera,

kan förväntas, att det faktiska avgörandet i själva verket alltid kominer

att ligga hos den undersökande läkaren. Det torde därför vara en lämpligare

ordning att ansvaret i avstängningsfrågor även formellt åvilar läkaren.

Finner denne att sjöman på grund av sjuklighet bör avstängas skall

anmälan därom till registret utan ytterligare prövning medföra, att sjömannen

ej anvisas arbete ombord på fartyg eller påmönstras fartyg. Det bör

ankomma på sjöfartsstyrelsen att underrätta sjömansförmedlingarna och

mönstringsförrättarna om det föreliggande hindret.

Finner sjömansläkare sig böra göra anmälan till centralregistret om att

sjöman till följd av ohälsa är olämplig för anställning ombord, skall sjömannen

självfallet utan dröjsmål underrättas därom. Möjlighet bör även

finnas för honom att få läkarens bedömning överprövad. Anser sjömannen

att läkarens anmälan saknar fog, bör han äga påkalla medicinalstyrelsens

prövning av den bedömning som ligger bakom anmälan.

Innan sjöman, som till följd av läkaranmälan varit förhindrad söka anställning

ombord på fartyg, ånyo påmönstras fartyg, bör krävas, att han

företer av sjömansläkare utfärdat intyg, varav uttryckligen framgår att sjömannen

är återställd från den ohälsa som tidigare rapporterats.

I detta sammanhang bör även något beröras formerna för registreringen

av läkaranmälningar om hälsohinder. Med hänsyn till att bedömningen av

sjömannens lämplighet för tjänst till sjöss enligt vad nyss sagts helt lagts

på den undersökande läkaren respektive medicinalstyrelsen, saknas skäl

för att i det centrala registret införa närmare uppgifter om sjömannens hälsoförhållanden.

Anmälan om hälsohinder och motsvarande registeranteckning

kan därför göras mycket kortfattad och behöver endast innehålla att

sjömannen på grund av ohälsa är olämplig för tjänst ombord på fartyg. I

vissa fall är tänkbart att anteckning får göras, att det anmälda hindret endast

gäller tjänstgöring i viss fart eller i viss befattning. En sådan knapphändig

registrering reser icke några sekretessproblem och medför icke krav

på speciellt skolad personal vid registret.

Den närmare utformningen av den centrala registreringen av anmälda

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

hälsohinder torde delvis få bero av hur ett blivande nordiskt samarbete rörande

hälsotjänsten organisatoriskt gestaltas. Redan från början bör vid

sidan om centralregistret finnas att tillgå journalutdrag beträffande varje

anmält fall av hälsohinder. En dylik komplettering av de knapphändiga registeruppgifterna

torde vara nödvändig bl. a. för att vid behov möjliggöra

granskning t. ex. i samband med förnyad läkarundersökning ävensom för

att i förekommande fall medge betryggande kontroll till förebyggande av

misstag och förväxlingar vid registerföringen och registrets utnyttjande. Av

sekretesskäl bör journalmaterialet vara tillgängligt endast för läkare.

Beträffande registreringen av sjömän har utredningen föreslagit,

att nuvarande inskrivning av sjömän vid sjömanshus jämte registrering

där av mönstringsåtgärder m. in. i princip bibehålies samt att därutöver

viss central registrering sker hos sjöfartsstyrelsen. Under remissbehandlingen

har från ett par håll —- bl. a. av statens organisationsnämnd

— ifrågasatts huruvida icke centraliseringen av registerföringen bör drivas

längre än utredningen föreslagit.

Det kan till en början vara anledning påpeka, att frågan om lokal eller

central registrering endast är en fråga om vad som är mest rationellt. Ett

avgörande i ena eller andra riktningen behöver icke till någon del påverka

mantalsskrivningens förhållande till sjöman sinskrivningen eller beröra principerna

för den övriga verksamhet som nu bedrives inom sjömanshusens

ram. För egen del anser jag det icke på det föreliggande materialet möjligt

att taga någon bestämd ståndpunkt till vilket alternativ som på längre sikt

är att föredraga. Lämpligt synes vara att någon tids erfarenhet inhämtas av

den ordning, som utredningen föreslagit, och som innebär att ett centralt

register närmast av referenskaraktär upplägges inom sjöfartsstyrelsen. En

alltför genomgripande omläggning redan nu av sjömansregistreringen torde

även, med hänsyn till den organisatoriska förändring, som jag i det följande

kommer att föreslå, böra undvikas. Efter någon tid torde emellertid

böra undersökas om icke det ur rationaliseringssynpunkt vore fördelaktigt

att efter hand ersätta den lokala registreringen med ett enda register.

I enlighet med utredningens förslag, vilket ej mött gensaga under remissbehandlingen,

förordar jag att kravet på inskrivning vid sjömanshus och

innehav av sjöfartsbok i princip skall gälla samtliga svenska sjömän i handelsflottan.

Utredningen har särskilt behandlat frågan om registrering av

utländska sjömän. Sådan registrering förekommer icke f. n. Enligt

utredningens förslag skulle viss möjlighet öppnas för registrering av utlänningar,

som är kyrkoskrivna i Sverige. Sjöfartsstyrelsen har i sitt remissyttrande

ifrågasatt en vidare rätt för utlänning att bli inskriven vid svenskt

sjömanshus. Statistiska centralbyrån och utlänningskommissionen har å

andra sidan påpekat vissa komplikationer som är förbundna med den av utredningen

föreslagna ordningen. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att

efter ytterligare övervägande av de spörsmål, som berörts av nämnda myn
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1960 23

digheter, taga ställning till frågan om utlänningarnas behandling i registreringshänseende.

Den centrala sjömansregistrering, som tidigare förordats, föranleder viss

förstärkning av sjöfartsstyrelsens personal. Utredningen

har beräknat att det för registrets handhavande inom sjöfartsstyrelsen

behöver anställas tre personer, nämligen en kansliskrivare och två

kontorsbiträden i reglerad befordringsgång. Den årliga personalkostnaden

härför uppskattar utredningen till 40 000 kronor. Av de remissinstanser

som yttrat sig häröver har statskontoret och statens lönenämnd ingen erinran

mot antalet tjänster, men anser att den närmaste ledningen av registret

bör kunna anförtros åt en befattningshavare i lägre biträdesgrad än

kansliskrivaregraden. Sjöfartsstyrelsen däremot anser det nödvändigt att

anställa ytterligare en befattningshavare för ledande och samordnande uppgifter

och föreslår härför en kanslistbefattning i lönegrad A 19.

För egen del finner jag att ett centralregister av den omfattning, som jag

nyss föreslagit, bör kunna skötas av en personalstyrka om tre befattningshavare,

och förordar i anslutning till statskontoret och lönenämnden att sjöfartsstyrelsen

vid omläggning tillföres en kontoristtjänst och två tjänster

som kontorsbiträde i reglerad befordringsgång. Frågan om medelsanvisning

härför torde få underställas 1961 års riksdag.

Uppläggningen av det nya centralregistret kommer helt naturligt att föranleda

vissa engångskostnader. Sålunda måste bl. a. kortregister anskaffas

och nya blanketter och formulär utarbetas och tryckas. Lämpligen bör sjöfartsstyrelsen

för omläggningsarbetet få anlita särskild sakkunskap, exempelvis

genom att någon av de nuvarande sjömanshusombudsmännen förordnas

att biträda med ifrågavarande arbetsuppgifter. Medelsbehovet härför —

liksom för engångskostnaderna av expensnatur —- torde, därest riksdagen

icke har något att invända häremot, få tillgodoses genom att sjöfartsstyrelsen

får tillstånd att med erforderliga belopp överskrida vederbörliga anslagsposter

i styrelsens stat för budgetåret 1960/61.

Utredningen föreslår icke någon ändring i gällande principer för på- och

avmönstring av sjömän. För att underlätta s.k. kustavlösning av

s j ö m ä n föreslår utredningen emellertid på en punkt att nuvarande bestämmelser

uppmjukas. Förslaget syftar till att underlätta på- och avmönstring

av sjöman, som för ett kortare uppehåll i land tillfälligt lämnar sitt

fartyg, exempelvis för att njuta semester eller vederlagstid.

I första hand är det avräkningsförfarande! — d. v. s. den ekonomiska uppgörelsen

i samband med avmönstring — som bereder besvärlighet vid avlösning

av en sjöman för kortare tid. En sådan uppgörelse har icke någon uppgift

att fylla när avsikten ej är att sjömannen skall lämna sin tjänst för gott.

Det torde därför icke vara något att erinra emot alt efterge kravet på avräkning

av sjömannens förmåner i sådana fall.

I fråga om påmönstringen föreligger icke samma problem, ehuru skyldigheten

att förete nytt läkarintyg kan verka onödigt besvärande. Genomföres

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

den ordning med grundlig läkartillsyn vartannat år, som jag förut förordat,

kommer emellertid detta besvär att bortfalla.

Beträffande mönstringsförrättarnas uppgifter i övrigt torde några mera

väsentliga ändringar icke böra göras i vad som nu tillämpas. De tjänster som

sjömanshusen f. n. erbjuder sjömännen bör i stort sett även i fortsättningen

stå till buds. Till de av utredningen diskuterade frågorna om mönstringsförrättarnas

medlande och skiljedömande verksamhet torde ställning få tas

i samband med att sjömanslagens regler härom i ett större sammanhang

överses.

Vad jag nu förordat föranleder betydande ändringar i och tillägg till gällande

bestämmelser rörande inskrivnings- och mönstringsverksamheten. Det

har därför synts lämpligt att låta upptaga de föreslagna reglerna i en helt

ny författning i ämnet. I enlighet härmed har inom handelsdepartementet

utarbetats förslag till förordning om registrering och mönstring av sjömän

(mönstringsförordning). Förslaget innefattar även viss detaljmässig översyn

av gällande bestämmelser.

Den tilltänkta förordningen är avsedd att ersätta de centrala delarna i nuvarande

sjömanshuskungörelse. Det förutsättes, att den nya författningen i

samband med utfärdandet kan få kompletteras med erforderliga författningsföreskrifter

rörande bl. a. vissa delar i sjömanshuskungörelsen, som

icke nu ansetts böra upptagas i förordningsförslaget.

Förslag till gemensam organisation för förmedling och mönstring

av sjömän

Departementschefen

Sjömanshusinstitutionen i vårt land är av gammalt datum. De första

sjömanshusen inrättades redan i mitten av 1700-talet. Något mer än etthundra

år senare infördes en allmän skyldighet för stapelstäder att bilda

sjömanshus. Detta stadgande ersattes i 1911 års sjömanshusförordning av en

bestämmelse, att Konungen äger föreskriva var sjömanshus skall finnas.

Motivet härtill var att det ansågs önskvärt med en viss reducering av

antalet sjömanshus. Det var emellertid först år 1939, i samband med antagandet

av nu gällande sjömanshuskungörelse, som antalet sjömanshus

minskades till nuvarande 30. Tidigare var antalet sjömanshus 47.

Som tidigare nämnts har en av utredningens huvuduppgifter varit att

undersöka möjligheterna till samordning av sjömansförmedlingen

och sjömanshusverksamheten. Redan i direktiven för

utredningen konstaterades, att visst arbete, som utföres av de till den allmänna

arbetsförmedlingen anslutna sjömansförmedlingarna och genom sjömanshusen,

är likartat och om möjligt bör sammanföras. Vid sin bedömning

av frågan räknar utredningen med att det även framgent är behövligt

att på det regionala planet ha registrerings- och andra anordningar för såväl

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

arbetsanskaffning som mönstring av sjöfolk. Det är då ett naturligt önskemål

att registreringsarbetet och därmed sammanhängande arbetsuppgifter

icke i onödan splittras på olika organ. Ur synpunkten av de besparingar i

personal och de förbättringar i servicehänseende, som skulle vinnas vid en

samordning, föreslår utredningen, att mönstrings- och registreringsarbetet

för sjömän sammanföres med sjömansförmedlingen till ett nytt organ, som

utredningen kallar sjömanskontor. — De över utredningsförslaget hörda remissinstanserna

har i allmänhet tillstyrkt eller lämnat utan erinran ett dylikt

samgående mellan sjömanshusen och sjömansförmedlingen.

Jag är ense med utredningen om att en rationalisering av sjömanshusverksamheten

nu bör åstadkommas genom att denna verksamhet sammanföres

med sjömansförmedlingen. Jag tänker härvid inte bara på de administrativa

vinsterna i form av ett rationellare utnyttjande av tillgänglig

personal och förenklad registerföring. Även servicesynpunkten torde genom

sammanslagning komma att bli bättre tillgodosedd: sjöfolket, rederierna

och den upplysningssökande allmänheten behöver inte besöka olika institutioner

för besläktade ärenden, över huvud taget blir det inom en gemensam

organisation ökade möjligheter att utnyttja rationella och effektiva arbetsmetoder

till gagn för verksamheten i dess helhet.

I fråga om benämningen för det nya sammanslagna organet anser jag, i

likhet med flertalet av de hörda myndigheterna och organisationerna, att den

gamla särpräglade benämningen »sjömanshus» bör användas. Till det nya

organet kommer ju att överföras den väsentliga delen av de arbetsuppgifter

som nu åvilar sjömanshusen, och en stor del av kostnaderna för det

nya organet hänför sig till arbetet med mönstring och registrering m. in. av

sjöfolk.

Den nya sjömanshusorganisationen skall enligt utredningens förslag bli

helt statlig men bör enligt utredningen samtidigt tillerkännas en så självständig

ställning som möjligt. Allmänna instruktioner för verksamheten

skulle meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen och av sjöfartsstyrelsen, vilka

verk borde ha det centrala ansvaret för förmedlings- respektive mönstringsverksamheten.

Även om sjömanshusen alltså i sitt praktiska handlande kommer

att sortera under både arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen, är

det, påpekar utredningen, nödvändigt att välja endera av dessa styrelser

som administrativ huvudman. Med hänsyn till det sammanhang,

som de nya sjömanshusens arbetsförmedlande verksamhet har med arbetsmarknadsorganisationen

och även med arbetslöshetskassorna, har utredningen

stannat för att arbetsmarknadsstyrelsen bör vara den administrativa

huvudmannen.

Två av de av utredningen anlitade experterna har förordat att huvudmannaskapet

för sjömanshusen skall ligga hos sjöfartsstyrelsen. Också under

remissbehandlingen har motsatta uppfattningar kommit till uttryck i

frågan om vem som skall ha det centrala administrativa ansvaret för sjömanshusen.

En grupp, omfattande bl. a. sjöfartsstyrelsen, riksräkenskapsverkel,

Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefälsförening, föreslår

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

att verksamheten skall ligga under sjöfartsstyrelsen, medan en annan grupp,

vari ingår arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska sjöfolksförbundet och Svenska

maskinbefälsförbundet, anser att arbetsmarknadsstyrelsen bör svara för

verksamheten. Arbetsmarknadsstyrelsen har dessutom föreslagit att de nya

organen skall, liksom för närvarande sjömansförmedlingen, ingå i den allmänna

arbetsförmedlingen. Som skäl härför åberopas särskilt möjligheterna

till arbetsutjämning mellan de olika expeditionerna.

För egen del vill jag understryka betydelsen av att sjöfartens speciella

intressen beaktas vid de olika frågornas lösning. Sjöfarten är en i många

avseenden särpräglad näring. Som jag redan framhållit måste bl. a. särskilda

krav uppställas i fråga om arbetskraften till sjöss. De speciella förhållandena

inom sjöfarten skapar vidare särskilda servicebehov. Hamnbesöken

är ofta korta, och det är icke alltid som de kan förläggas så, att arbetskraftsanskaffning

och mönstring kan ske under vanlig expeditionstid. Framhållas

bör också att mönstringen och den därmed sammanhängande verksamheten

innefattar åtskilliga moment, som arbetsförmedlingarna för närvarande inte

har att ta ställning till. Jag tänker här i främsta rummet på sådana åtgärder

som kontroll av den ekonomiska uppgörelsen mellan arbetsgivare och arbetstagare

samt medling mellan dem och uttalanden om deras rättigheter och

skyldigheter. Vidare är mönstringsförrättaren skyldig att ta befattning med

bemanningsfrågor. Dessa förhållanden — som medfört att sjöfartens sociala

frågor i viss utsträckning handläggs av sjöfartsmyndigheterna i stället

för av de rent sociala instanserna — ställer jämväl särskilda krav på

tjänstemännen, både i fråga om kunskap om gällande bestämmelser och med

avseende på erfarenhet av arbetsförhållanden till sjöss. Erinras må ock att

mönstring icke alltid äger rum på kontorslokalen; mönstringsförrättaren

kan bli tvungen att, kanske under hårt väder, ta sig ombord på ett fartyg

ute på en öppen redd.

Sjöfartens samt mönstrings- och inskrivningsverksamhetens särart utgör

sålunda starkt stöd för ståndpunkten att den nya sjömanshusverksamheten

skall sortera under sjöfartsstyrelsen, som är den centrala sjöfartsmyndigheten.

A andra sidan är det tydligt att de största rationaliseringsvinsterna —- både för de arbetssökande och ur kostnadssynpunkt — står att vinna om

verksamheten inordnas i arbetsförmedlingen. Om det råder brist på arbete

till sjöss, bör helt naturligt de som söker sådant arbete erbjudas annan

anställning. Visserligen torde det härför behövliga samarbetet kunna organiseras

även om sjömansförmedlingarna är fristående. Men klart är att

förfarandet måste bli avgjort enklare om sjömansförmedlingarna är en del

av den allmänna arbetsförmedlingen. Sistnämnda alternativ överensstämmer

också, som arbetsmarknadsstyrelsen framhållit, med statsmakternas

strävanden att sammanhålla handläggningen av arbetsmarknadsfrågorna i

en organisation. Det grundläggande arbetet i fråga om rekryteringen av sjöfolk

utföres av arbetsförmedlingen. Den är därvid i hög grad beroende av

andra grenar av organisationen inom arbetsmarknadsverket, i första hand

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr i3 år 1960

yrkesvägledningen och ungdomsförmediingen. Arbetsmarknadsverket är vidare

tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen, vilket även talar för

att verksamheten bör inordnas i detta verk. Med hänsyn bl. a. härtill synes

arbetet inom de nya sammanslagna organen bli mest rationellt och minst

kostnadskrävande om de inordnas i den allmänna arbetsförmedlingen. Utom

rent kontorstekniska fördelar genom samfälld administration, gemensamma

lokaler, lika blanketter etc. vinnes framför allt en smidigare personalorganisation,

vilket bör kunna leda till direkta besparingar. Genom att inlemma

verksamheten i en större organisation får man uppenbarligen ökade

möjligheter att med ordinarie personal möta säsongmässiga variationer i arbetsbördan.

Det är enligt min uppfattning möjligt att tillgodose sjöfartens berättigade

anspråk även om de sammanslagna organen inordnas i den allmänna

arbetsförmedlingen. Detta förutsätter dock att sjöfartsstyrelsen får effektiva

möjligheter att genom meddelande av instruktioner och direktiv på i huvudsak

samma sätt som hittills öva inflytande på den verksamhet, som inte

avser endast arbetsförmedling. Sjöfartssynpunkterna måste också få göra sig

gällande i fråga om inspektion av sjömanshusen och vid utseende av deras

personal. Även vid handläggningen av sjömanshusens lokalfrågor bör utrymme

beredas de speciella sjöfartssynpunkterna.

Jag förordar därför att de nya sjömanshusen får, på i stort sett samma

sätt som för närvarande sjömansförmedlingarna, utgöra en del av den allmänna

arbetsförmedlingen. Detta innebär, att organen administrativt kommer

att sortera under arbetsmarknadsstyrelsen. Beträffande den del av verksamheten,

som övertages från de nuvarande sjömanshusen, måste dock, i

anslutning till vad jag nyss anförde, huvudansvaret ligga på sjöfartsstyrelsen.

Det överordnade ansvaret för denna verksamhet, instruktionsgivningen

för den och inspektionen av den skall alltså ankomma på sjöfartsstyrelsen,

som självfallet skall ha att samråda med arbetsmarknadsstyrelsen i dessa

frågor. Även när det gäller tillsättning av de högre tjänsterna inom de nya

organen bör samråd äga rum mellan arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen.

Därest enighet inte kan nås mellan styrelserna bör frågan hänskjutas

till avgörande av Kungl. Maj :t. Det torde böra ankomma på Kungl.

Maj:t att utfärda erforderliga bestämmelser om samarbetet mellan de båda

styrelserna.

Regionalt lyder sjömansförmedlingarna under länsarbetsnämnderna,

medan de nuvarande sjömanshusen i administrativt hänseende ledes av var

sin sjömanshusdirektion. Sjömanshusens inordnande i arbetsförmedlingen

medför att de administrativt bör — med de inskränkningar som följer av

Nåd jag nyss anfört om sjöfartsstyrelsens befattning med verksamheten -—

underordnas länsarbetsnämnderna. En väsentlig del av sjömanshusdirektionernas

uppgifter bortfaller alltså. Direktionerna kan därför upphöra. Deras

kvarstående uppgifter torde — som jag redan berört i fråga om avstängning

av sjömän---— överflyttas på lokala partsorgan, sjömans
n

ä m n d e r. Dessa bör sålunda bl. a. kunna tjänstgöra som remissorgan

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1360

åt sjöfartsstyrelsen. I det följande kommer jag vidare att föreslå att de nuvarande

sjömanshusens kapitaltillgångar förvaltas och disponeras av regionala,

för ändamålet inrättade stiftelser med samma verksamhetsdistrikt och

samma förläggningsorter som de nya sjömanshusen. Det synes praktiskt alt

sjömansnämnd fungerar som styrelse åt stiftelsen.

Jag finner det inte — i varje fall ej för närvarande — påkallat att uppta

frågan om sammanslagning av sjömansnämnderna med de lokala sjöfartsdelegationer,

som med stöd av den s. k. Genuakonventionen finns inrättade

i anslutning till sjömansförmedlingarna. Jag förutsätter dock att det eftersträvas

att åtminstone delvis samma personer ingår i nämnderna och delegationerna.

Det synes även böra övervägas om det icke bör skapas möjlighet

för en representant för sjömansnämnderna att delta i länsarbetsnämnds

behandling av frågor rörande sjömansförmedlingen och sjömanshusen.

Som rådgivande organ åt arbetsmarknadsstyrelsen rörande sjömansförmedlingarnas

verksamhet finns, som nämnts, två centrala sjöfartsdelegationer

med säte i Göteborg, den ena för frågor rörande manskapet och den

andra för frågor rörande befälet. Utredningen menar att även sjöfartsstyrelsen

bör ha tillgång till en central rådgivande instans och föreslår inrättandet

av en för arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen gemensam

rådgivande sakkunniginstans. Därvid skulle de nuvarande centrala sjöfartsdelegationerna

kunna upphöra.

Sjöfartsstyrelsen håller i sitt arbete fortlöpande kontakt med de olika

organisationerna inom sjöf artsområdet. Denna form för samarbete synes i

huvudsak tillgodose styrelsens behov av rådgivning från organisationernas

sida. Vid sådant förhållande anser jag inte skäl föreligga att nu inrätta ett

för sjöfartsstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen gemensamt rådgivande

partsorgan.

Vad härefter gäller sjömanshusens lokalisering må erinras

om att antalet sjömanshus i landet för närvarande utgör 30. Vid många

av dessa är verksamheten av ringa omfattning. Sålunda är på några av orterna

antalet mönstringar per år mindre än 300, och vid många sjömanshus

förrättas genomsnittligt inte mer än två å tre mönstringar om dagen. Sjömanskommittén

föreslog på sin tid att 20 sjömanshus skulle upphöra. Den

nya utredningen förordar indragning av 12 sjömanshus. Det gäller sjömanshusen

i Örnsköldsvik, Härnösand, Västervik, Karlskrona, Sölvesborg,

Kristianstad, Ystad, Trelleborg, Halmstad, Marstrand, Lysekil och Strömstad.

På de övriga 18 orterna förutsättes sammanslagning av sjömanshus

och sjömansförmedling komma till stånd. På orter utan sjömanshus men

där likväl mönstring av sjömän anses böra kunna ske, skall särskild mönstringsförrättare

förordnas. — Vad utredningen föreslagit om den nya sjömanshusorganisationens

storlek, om sjömanshusens lokalisering och om

särskilda mönstringsförrättare har i allmänhet godtagits av remissmyndigheterna.

Dock understrykes från några håll, däribland sjöfartsstyrelsen och

Sveriges redareförening, vikten av att den nya ordningen inte får leda till

en försämrad service för sjöfarten. Flera länsstyrelser förordar huvudsakli
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lacjntskottcts utlåtande nr Ad år 1960

29

gen av lokala skäl bibehållande av sjömanshus, som av utredningen föreslås

till indragning.

Jag är givetvis ense med dem, som uttalar att den nya organisationen icke

får innebära en försämrad service för sjöfarten. Tvärtom syftar omläggningen

till att skapa i olika hänseenden gynnsammare förhållanden än som

råder för närvarande. Här som eljest måste emellertid kostnadssynpunkten

beaktas. Eftersom särskilda mönstringsförrättare kommer att förordnas på

sådana orter, där med hänsyn till sjöfartens behov ett dylikt arrangemang

är motiverat, anser jag för egen del att utredningens förslag till organisationsplan

innebär en i stort sett rimlig avvägning. Såsom Sveriges fartygsbefälsförening

framhåller kan det ju nämligen inte vara försvarbart att ha

ett statligt regionalt organ inrättat för en serviceuppgift, som tas i anspråk

genomsnittligt blott en eller annan gång per dag. I sådana fall uppväger inte

den praktiska nyttan för sjöfarten av att ha ett sjömanshus på orten de därmed

förenade kostnaderna. Utredningen har beaktat dessa synpunkter, och

jag kan sluta mig till de slutsatser, vartill den kommit i fråga om de orter

där sjömanshus bör finnas. Beträffande Härnösand kan emellertid tvekan

råda. Distriktet omfattar ett vidsträckt industriområde med ett flertal lastageplatser.

Härnösand är också den enda orten i Norrland med rederirörelse

av någon betydelse och med sjöbefälsskola. Jag anser mig därför böra

förorda att ett sjömanshus i den nya organisationsformen upprättas även i

Härnösand.

I likhet med arbetsmarknadsstyrelsen räknar jag med att, på samma sätt

som för närvarande, förmedlingsverksamhet i fråga om sjömän skall kunna

finnas på orter som saknar sjömanshus.

På ort där sjömanshus finnes bör en eller flera av tjänstemännen vid

sjömanshuset vara mönstringsförrättare. På andra orter där en relativt omfattande

mönstringsfrekvens föreligger bör, som jag nyss nämnt, särskilda

mönstringsförrättare utses. Utredningen föreslår att den

särskilda mönstringsverksamheten ordnas alltefter vad sjöfartsstyrelsen

från tid till annan finner lämpligast. Jag ansluter mig härtill. I fråga om

personvalet är olika alternativ tänkbara. Därest det hos arbetsförmedlingen

på orten finns befattningshavare lämplig att anlitas för mönstringsförrättningar

bör han förordnas. I andra fall torde nuvarande anordning med tulltjänsteman

som mönstringsförrättare fortfarande kunna utnyttjas. Såsom

utredningen förutsatt torde det få ankomma på sjöfartsstyrelsen att meddela

erforderliga förordnanden.

Den nya ordningen kräver ett omfattande organisatoriskt förarbete. Med

hänsyn härtill bör den träda i kraft först från och med den 1 juli 1961.

Detta medför att anslagsfrågan kan behandlas i samband med nästa års

budgetarbete. Det synes även ge tillräckligt rådrum för att lösa de problem

som uppstår genom alt en del av sjömanshusens nuvarande personal blir

överflödig.

Utredningens uppskattning av det framtida personalbehovet vid

sjömanshusen har starkt kritiserats av de myndigheter och organisationer,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

som hörts över förslaget. Nästan genomgående anser man att personalen

tagits till för lågt. Som exempel nämnes att med utredningsförslaget den

sammanslagna nya organisationen i Stockholm skulle få en mindre personalstyrka,

än som nu finns enbart vid sjömansförmedlingen därstädes. I Göteborg

skulle vid en motsvarande jämförelse personalstyrkan bli oförändrad.

Över huvud taget anses de ifrågasatta grunderna för bestämmande av personalens

storlek alltför schablonartade.

Varje bedömning i detalj av personalbehovet inom den nya sjömanshusorganisationen

måste på nuvarande stadium bli ganska osäker. Flera faktorer

spelar härvid in. Bland annat är det i vissa fall vanskligt att avgöra

hur de arbetsuppgifter, som nu ligger på de till indragning föreslagna sjömanshusen,

kommer att fördela sig på de kvarvarande. Men framför allt

kommer övergångsskedet att kräva rätt stora personalinsatser för omläggning

av expeditionsarbetet, upprättande av nya register etc. I vissa fall dröjer

det också kanske flera år, innan gemensamma lokaler kan iordningställas.

Då når man inte genast den åsyftade rationaliseringen.

Det synes likväl realistiskt att räkna med att sammanslagningen av sjömanshusen

och sjömansförmedlingen kommer att innebära en ej oväsentlig

besparing på personalsidan. Arbetsmarknadsstyrelsen — som enligt vad

jag tidigare föreslagit kommer att svara för de årliga anslagsberäkningarna

— har ansett sig inte för närvarande kunna göra någon exakt bedömning av

den behövliga personalstyrkan utan vill särskilt utreda den frågan, sedan

ståndpunkt i princip tagits till samordningen. Jag hyser förståelse härför. Då

den nya sjömanshusorganisationen kommer att träda i kraft först den 1 juli

1961, finns det också tidsutrymme för en planering i detalj av personalbehovet.

Resultatet av den undersökningen får sedan presenteras i petita för budgetåret

1961/62. Med ledning av utredningsförslaget och remissyttrandena,

ävensom med beaktande av vad jag nyss föreslagit om inrättande av ett sjömanshus

även i Härnösand, anser jag det emellertid möjligt att redan nu

ange en total kostnadsram för avlöningar vid de nya sjömanshusen. Mina

bedömningar leder fram till ett belopp av högst 1 375 000 kronor för budgetår.

Härtill torde böra läggas 75 000 kronor att stå till Kungl. Maj :ts förfogande

för anställande av tillfällig arbetskraft under omläggningsskedet.

Nuvarande kostnader för avlöningar vid sjömanshusen och vid sjömansförmedlingarna

utgör sammanlagt cirka 1 800 000 kronor.

Då en närmare prövning av sjömanshuspersonalens storlek och befattningshavarnas

placering vid de olika sjömanshusen kommer att äga rum

först i samband med det ordinarie budgetarbetet i höst, är det inte heller

möjligt att nu pröva frågan om personalens lönesättning, utom när

det gäller föreståndarna. Rörande de sistnämnda vill jag också av bl. a.

praktiska skäl — omplaceringssvårigheter i samband med indragningarna,

utnyttjandet av tidigare sjömanshusombudsmän som särskilda mönstringsförrättare

etc. — redan här ta upp frågorna om benämning, kompetenskrav

och lönegradsplacering.

För närvarande kräves av sjömanshusombudsmännen att de skall vara

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1060

31

befarna, d. v. s. äga erfarenhet av tjänst till sjöss. I allmänhet är tjänsterna

besatta med sjökaptener. Lönerna är differentierade efter sjömanshusens

storlek. I Göteborg, Stockholm och Hälsingborg har ombudsmannen

lön efter 21 lönegraden. I Göteborg uppbär han därjämte tilläggsarvode

om 2 750 kronor för år. Vid de övriga sjömanshusen utgår till ombudsmannen

lön efter 18 lönegraden. I några av dessa fall är ombudsmannen deltidsanställd.

Sjömanshusombudsman som utför extra mönstringsförrättning

— förrättning efter arbetstidens slut eller ombord å fartyg — uppbär

särskild ersättning härför. — Utredningen förutsätter att föreståndarna för

de nya sjömanshusen skall, liksom nu, äga praktisk erfarenhet av sjön. De

föreslås inplacerade, i Göteborg i lönegrad 24, i Stockholm och Hälsingborg

i lönegrad 23 samt på övriga orter i 21 lönegraden. Rätten till särskild ersättning

för extra mönstringsförrättning förutsättes därvid skola upphöra.

Utredningen vill att föreståndarna skall kallas distrilctschef. -— Sjöfartsstyrelsen

godtar i stort sett utredningsförslaget men vill att även föreståndarna

i Stockholm och Hälsingborg skall vara placerade i 24 lönegraden.

Arbetsmarknadsstyrelsen och statens lönenämnd förordar sänkningar jämfört

med vad utredningen föreslagit.

I anslutning till vad jag förut sagt om bibehållande för det nya sammanslagna

organet av benämningen »sjömanshus», vill jag föreslå att föreståndare

vid sjömanshus även i fortsättningen kallas sjömanshusombudsman.

Med hänsyn till sjömanshusverksamhetens särart är jag ense med utredningen

om de särskilda kvalifikationer som bör uppställas för rätt att inneha

ombudsmannatjänst. Till sjömanshusombudsman bör sålunda endast

ifrågakomma person med erfarenhet av tjänst till sjöss. Härigenom uppfylles

även kravet i Genuakonvenlionen i avseende å kompetenskraven för

föreståndare vid sjömansförmedling. Jag är även beredd tillstyrka en viss

förbättring av utgående löneförmåner. Allt fortfarande är dock en viss differentiering

mellan sjömanshusen motiverad. Sjömanshuset i Göteborg är

det ojämförligt största. Antalet mönstringar där är nu nära tre gånger så

stort som på någon annan ort. Omorganisationen kommer inte att medföra

någon ändring därvidlag. Jag förordar att sjömanshusombudsmannen i Göteborg

inplaceras i lönegrad 23. Med hänsyn till den underlydande personalens

storlek och olika på arbetsvolymen inverkande faktorer har jag sedan

sammanfört till en grupp Stockholm, Hälsingborg och Malmö. Sjömanshusombudsmännen

på dessa orter torde böra inplaceras i lönegrad 21. På övriga

platser anser jag lönegrad 19 innebära en rimlig avvägning. Mina förslag

ansluter i stort till vad arbetsmarknadsstyrelsen och statens lönenämnd

har framfört i sina remissultalanden. Liksom utredningen förutsätter jag

all särskild ersättning till sjömanshusombudsman eller till annan tjänsteman

vid sjömanshus som utför extra mönstringsförrättning ej längre skall

ifrågakomma. Frågan om övertidsersättning åt därtill berättigad personal

får självfallet prövas efter vanliga grunder.

De nuvarande reglerna för ersättning åt särskild inönstringsförrättare är

oenhetligt utformade och även svåröverskådliga, bl. a. genom kombinatio
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

nen av rätt till arvode och rätt i vissa fall att behålla vid förrättningen uppburen

avgift. Rätten för särskild mönstringsförrättare att behålla uppburen

avgift är emellertid en kvarleva från sportelsystemets dagar och bör nu

upphöra. I samband därmed får arvodesgrunderna omarbetas. För framtiden

bör i princip ersättning till särskild mönstringsförrättare utgå med

dels ett årsarvode, dels ett visst arvode per prestation. Det torde få ankomma

på Kungl. Maj :t att efter förslag av sjöfartsstyrelsen fastställa arvodenas

storlek och i anslutning därtill meddela erforderliga bestämmelser i

ämnet. Var och en som förordnas till särskild mönstringsförrättare bör vara

lika berättigad att åtnjuta härför bestämt arvode. Jag har sålunda ej ansett

skäl föreligga att i ersättningshänseende göra undantag för tjänsteman

vid arbetsförmedling, som uppehåller dylikt förordnande.

Kostnader och finansiering

Departementschefen

Den föregående redogörelsen visar, att egentliga administrationskostnader

vid sjömanshusen under år 1958 uppgick till något mer än 1 450 000 kronor.

För sjömansförmedlingarna är de årliga avlöningskostnaderna cirka 550 000

kronor. Härtill må läggas nu utgående lokalhyror för sjömansförmedlingarna,

som kan uppskattas till 150 000 kronor. Detta gör tillsammans 2 150 000

kronor.

Utredningen har beräknat de totala utgifterna för den ifrågasatta nya organisationen

till 1 600 000 kronor, varav 1 150 000 kronor i löner och 200 000

kronor — utom nuvarande lokalhyror för sjömansförmedlingarna — i omkostnader

vid sjömanshusen, sammanlagt 60 000 kronor för sjömansnämnderna

och för arvoden till särskilda mönstringsförrättare, 40 000 kronor i löner

åt befattningshavare vid det nya centralregistret samt 150 000 kronor i

löner och resekostnader för bemanningsinspektörerna.

Det framtida anslagsbehovet till avlöningar vid sjömanshusen har av mig

förut uppskattats till 1 375 000 kronor för år. För ändamål av expensnatur

bör upptagas 125 000 kronor. Till lokalkostnader beräknar jag 75 000 kronor

erforderliga, utom de cirka 150 000 kronor som belastar anslaget å riksstaten

till bestridande av hyror för den offentliga arbetsförmedlingen. Med hänsyn

till vad jag tidigare föreslagit rörande nya grunder för arvodering av särskilda

mönstringsförrättare uppskattar jag de årliga kostnaderna för särskilda

mönstringsförrättare och för sjömansnämnderna till sammanlagt

125 000 kronor. För löner till personalen vid det nya centralregistret inom

sjöfartsstyrelsen har jag tidigare beräknat cirka 40 000 kronor, eller samma

belopp som utredningen upptagit. Förslaget om inrättande av särskilda

bemanningsinspektörer har jag ansett böra tills vidare lämnas utan åtgärd.

Utöver de nu nämnda kostnaderna, vilka tillsammans utgör 1 890 000

kronor, tillkommer ej oväsentliga utgifter av tillfällig natur, vilka jag emellertid

förutsätter skall kunna fördelas på två budgetår. Jag har tidigare be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

dömt 75 000 kronor erforderliga under vart och ett av de två första åren

för anställande av extra arbetskraft vid sjömanshusen. Vidare tillkommer

flyttningskostnader samt utgifter för inredning och möblering av lokalerna.

Även för inköp av blanketter, pärmar etc. fordras särskild medelsanvisning.

Enligt vad jag under hand inhämtat uppskattar arbetsmarknadsstyrelsen

preliminärt summan av nu åsyftade utgifter för flyttning m. m. till i runt

tal 275 000 kronor, varav huvudparten, 200 000 kronor, gäller flyttnings- och

inredningskostnader. Jag är inte beredd att nu närmare pröva skäligheten av

det av arbetsmarknadsstyrelsen angivna beloppet. Det torde få ankomma

på styrelsen att efter samråd med sjöfartsstyrelsen i petita för budgetåret

1961/62 göra framställning om den medelsanvisning till ändamålen, som

efter närmare utredning kan bedömas erforderlig.

Medel till avlöningar och omkostnader vid sjömanshusen torde böra anvisas

under de å riksstatens femte huvudtitel uppförda förslagsanslagen till

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar respektive Omkostnader. Jag

förutsätter att anslagsrubrikerna därvid kompletteras med orden »och sjömanshusen».

Utgifterna för sjömansnämnderna och för särskilda mönstringsförrättare,

liksom givetvis även för den ytterligare personalen inom sjöf artsstyrelsen,

belastar tionde huvudtiteln. Hemställan om medelsanvisning torde

böra göras av respektive arbetsmarknadsstyrelsen och sjöfartsstyrelsen i sedvanliga

petita för budgetåret 1961/62.

Bortsett från de två första verksamhetsåren, vilka belastas med även vissa

utgifter av engångskaraktär, ledde mina beräkningar nyss fram till en

total årlig utgiftsram för den nya sjömanshusorganisationen av 1 890 000

kronor. Jämfört med summan av nuvarande administrationskostnader vid

sjömanshusen och anslagen till avlöningar och lokalhyror vid sjömansförmedlingarna,

sammanlagt 2 150 000 kronor, innebär detta en besparing av

260 000 kronor för år.

Huruvida denna besparing kan anses hänföra sig till statens utgifter för

verksamheten — vilka i första hand utgöres av statsbidraget till sjömanshusen

samt kostnaderna för sjömansförmedlingen — sammanhänger emellertid,

som utredningen antyder, i väsentlig mån med hur man bedömer

arten av sjömanshusens största inkomstkälla, tonavgiften. Inkomsterna därav

skulle enligt hävdvunnen uppfattning vara att anse som sjömanshusens

enskilda egendom.

Tonavgiften tillkom i mitten av 1700-talet, då de första sjömanshusen

upprättades i vårt land. Den kallades då sjömanshusavgift och torde till en

början ha tjänat uteslutande understödsändamål. Åren närmast innan staten

i mitten av 1940-talet övertog huvudansvaret för sjöfolkets pensionering

användes den även såsom bidrag till pensioneringskostnaderna. Under senare

år har huvudparten av inkomsterna av tonavgiften disponerats till bestridande

av sjömanshusens administrationsutgifter. Tonavgiften tillförde

under år 1959 sjömanshusen i runt tal 1 200 000 kronor.

Men sjömanshusen uppbär även andra inkomster. Det särskilda statsbidraget

har tidigare omnämnts. Det är för innevarande budgetår upptaget

H Dihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 43

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 är 1960

med 256 000 kronor. Vidare äger sjömanshusen författningsenligt behålla

expeditionslösen för diverse av dem utfärdade offentliga handlingar, såsom

sjömansrulla, sjöfartsbok, skepps- och maskindagböcker m. m. De årliga

intäkterna av expeditionslösen uppgår till cirka 80 000 kronor. Andel i vissa

böter och viten är en annan inkomstpost. Den är emellertid av obetydlig storlek,

den ger sjömanshusen blott något hundratal kronor om året. Sjömanshusens

intäkter av förverkade lönemedel och av vissa försäljningsmedel

enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen uppskattas till 70 000 kronor för år.

I de fall vederbörande mönstringsförrättare inte själv äger behålla vid extra

mönstringsförrättning uppburen avgift tillfaller avgiften sjömanshuset. Det

iör sig för närvarande om cirka 100 000 kronor för år, varav emellertid ungefar

hälften går tillbaka till mönstringsförrättarna i form av särskilda arvoden

och övertidsersättningar. Därest grunderna för arvoden till särskilda

mönstringsförrättare ändras enligt vad jag tidigare---föreslagit, kom
mer

inkomsterna av extra mönstringsförrättningar att stiga med cirka 25 000

kronor för år.

Härutöver uppbär sjömanshusen ej oväsentliga inkomster av förmögenhet,

främst av sjömanshuskassorna och av de år 1939 indragna sjömanshusens

kapitaltillgångar. Sjömanshuskassorna är till en del placerade i fastigheter,

och summan av kassorna är i runt tal 10 000 000 kronor. De år

1939 indragna sjömanshusens kapitaltillgångar uppgår till 1 300 000 kronor.

Dessa senare medel förvaltas av sjöfartsstyrelsen. Sjömanshusens inkomster

av kapital uppgick under år 1958 till cirka 450 000 kronor. Som tidigare

nämnts förfogar sjömanshusen över särskilda donationsmedel till belopp

av sammanlagt 2 600 000 kronor. Dessa medel användes för tillgodoseende

av skilda ändamål enligt donationsföreskrifterna i varje särskilt fall.

Ombildas sjömanshusen till helt statliga organ, för vilka utgifterna för

löner och omkostnader kommer att i vanlig ordning belasta vederbörliga

anslag å riksstaten, blir det särskilda bidragsanslaget till sjömanshusverksamheten

obehövligt. Det torde böra avföras från riksstaten från och med

budgetåret 1961/62. Ej heller behöver sjömanshusen längre för sin administration

tillföras särskilda medel genom specialdestination av olika slags

inkomster. Jag är därför ense med utredningen om att lösen för expeditioner

vid sjömanshusen i fortsättningen bör — såsom redan nu sker i fråga

om stämpelavgifter — inlevereras till statsverket. Detsamma bör gälla inkomster

av sådana böter och viten, som sjömanshusen äger andel i. Även

de avgifter som erlägges av redare vid extra mönstringsförrättning, torde

böra inlevereras till statsverket.

Då återstår bara •— förutom inkomsterna av tonavgiften och av sjömanshusens

kapitaltillgångar, till vilka poster jag strax återkommer — förverkade

lönemedel m. m. enligt 53 och 69 §§ sjömanslagen. Dessa senare medel

skall enligt sjömanslagen användas till understöd åt sjömän och deras

anhöriga. Med hänsyn härtill torde medlen fortfarande böra redovisas utanför

riksstaten.

Vad härefter gäller inkomsterna av tonavgiften har utredningen föreslå
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

git att — sedan medlen nu inte längre blir behövliga för sjömanshusens administration

— 200 000 kronor därav inlevereras till statsverket i ersättning

för statens tidigare övertagande av huvudansvaret för sjöfolkets pensionering.

Av återstoden föreslås i runt tal 500 000 kronor skola användas

för att täcka statens kostnader för läkarundersökning av sjöfolk och likaledes

omkring 500 000 kronor för stipendiegivning till studerande vid sjöfartens

skolor.

Som jag sagt förut torde inkomsterna av tonavgiften — liksom övriga

särskilda inkomster för sjömanshusen — från början ha varit avsedda

att bestrida olika ändamål av enskild natur, främst understöd och pensioner

inom handelsflottan. Dylika ärenden utgjorde i gamla tider sjömanshusens

väsentligaste arbetsuppgift. I takt med den allmänna strukturförändringen

inom samhället har verksamheten vid sjömanshusen fått

en annan inriktning: numera tillgodoses där huvudsakligen offentliga ändamål.

Bakom denna utveckling ligger bl. a. — såsom tidigare utvecklats

— att behovet av särskilda understödsformer för skilda yrkeskategorier

nästan helt bortfallit genom utbyggnaden av den allmänna sociallagstiftningen.

Under senare år har inkomsterna av tonavgiften därvid kommit att

användas praktiskt taget uteslutande för bestridande av sjömanshusens löpande

utgifter för administrationen.

Då det allmänna sålunda numera har övertagit huvudansvaret för sjö''

männens sociala välfärd och enligt vad som nu föreslås kommer att över

anslag och å riksstaten svara för även sjömanshusens administrationskostnader,

kan ifrågasättas om inte tonavgiften bör indragas till statsverket.

Emot en dylik disposition talar visserligen historiska motiv: avgiften infördes

i samband med sjömanshusens tillkomst och var menad att användas

i deras verksamhet. Vid angivna förhållanden har jag emellertid för

egen del ansett det naturligast, att tonavgiften upphör, och förordar att så

sker från och med den 1 juli 1961, när staten helt övertager det ekonomiska

ansvaret för sjömanshusens förvaltning.

Vid min bedömning av de ekonomiska konsekvenserna för statsverket av

en dylik åtgärd har jag emellertid inte kunnat bortse från att sjöfartsnäringen

sedan gammalt har ekonomiskt bidragit till upprätthållande av den

verksamhet som utövas inom sjömanshusen. En huvudsakligen av praktiska

skäl betingad ändring av den organisatoriska ramen för sjömanshusverksamheten

och i samband därmed redovisning över riksstaten av utgifterna

för denna verksamhet, torde i och för sig inte utgöra motiv för även

en ändrad kostnadsfördelning. Att i detta sammanhang föreskriva om en

ny särskild fartygsavgift bör emellertid inte ifrågakomma. Jag föreslår i

stället att bortfallet av tonavgiften ersättes genom en mindre höjning av nu

utgående fyr- och båkavgift. Denna avgift erlägges av redaren när fartyg

ankommer från utrikes ort för att i Sverige avlämna eller ta ombord passagerare

eller last samt när fartyg avgår till utrikes ort efter att i vårt land

ha avlämnat eller tagit ombord passagerare eller last. Avgiften utgår med

90 öre för varje helt ton av fartygets nettodräktighet vid tullklareringen.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

För att kompensera bortfallet av tonavgiften synes fyr- och båkavgiften

böra höjas med 6 öre per ton, vilket skulle medföra en ökning av statens intäkter

av nämnda avgift med omkring 1 000 000 kronor för år. Höjningen

bör genomföras samtidigt som tonavgiften upphör. Därest riksdagen ej har

något att erinra däremot, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att besluta

om en dylik uppskrivning av fyr- och båkavgiften.

Förslagen att tonavgiften skall bibehållas och att inkomsterna därav skall

användas till bestridande av statens kostnader för läkarundersökning av

sjöfolk och till stipendiegivning vid sjöfartens skolor har jag sålunda inte

ansett mig böra biträda. Jag vill när det gäller statens kostnader för läkarundersökning

av sjöfolk hänvisa till det beslut, som 1958 års riksdag fattade

i anledning av anslagsäskande för ändamålet och vilket torde innebära

ett godkännande av den kostnadsökning som en gemensam nordisk hälsotjänst

kunde komma att medföra. Beträffande stipendiegivningen må erinras

om att 1959 års riksdag i anledning av proposition på min föredragning

beslutade om en rätt avsevärd utbyggnad av stipendiemöjligheterna vid sjöbefälsskolorna.

Över huvud taget gäller inom sjömansyrket numera samma

regler för stipendiegivningen som inom andra grenar av den allmänna yrkesutbildningen.

Jag anser inte skäl föreligga att i detta sammanhang göra

undantag därifrån.

Nu återstår att behandla huru skall förfaras med sjömanshusens kapitaltillgångar

samt dispositionen av räntorna från dessa tillgångar.

I likhet med utredningen anser jag att sjömanshuskassorna och de år

1939 indragna sjömanshusens förmögenheter allt fortfarande bör stå till

förfogande för sjöfartsnäringen. Väsentligen utgöres nämligen dessa tillgångar

av överskott å inbetalade hyres- och tonavgifter. Mitt ställningstagande

överensstämmer med vad statsmakterna beslutade i samband med

indragningarna förra gången. Att sjömanshusorganisationen nu helt ombildas

torde härvidlag inte utgöra skäl för annan ståndpunkt.

Utredningen har föreslagit att nämnda kapitaltillgångar, liksom de särskilda

donationsmedel, vilka sjömanshusen nu har i sin ägo, skall överföras

till och förvaltas av en sjömännens centralstiftelse. Stiftelsen skulle efter

behovsprövning fördela ränteavkastningen på de olika sjömanshusen.

Jag hyser förståelse för den bakomliggande tanken att efter omorganisationen

en icke statlig juridisk person skall stå som ägare till och förvaltare

av de tidigare sjömanshusmedlen. I och för sig tillstyrker jag sålunda stiftelseformen.

Dock har jag inte funnit något avgörande motiv för att centralisera

förvaltningen till ett för hela riket gemensamt organ. Tvärtom synes

praktiska och även psykologiska skäl tala för att äganderätten och förvaltningen

anförtros regionala stiftelser, med säte lämpligen på samma orter,

som kommer att få sjömanshus i den nya organisationsformen. Därvid kan,

som antytts tidigare---vederbörande sjömansnämnd fungera som sty
relse

åt stiftelsen.

Avkastningen av sjömanshuskassorna och av de år 1939 indragna sjömanshusens

förmögenhet, liksom förverkade hyresmedel in. m. enligt 53

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

37

och 69 §§ sjömanslagen, användas nu huvudsakligen till understödsändamål.

I princip torde detta böra gälla även i fortsättningen. Hela frågan om

den framtida inriktningen av sjömanshusens understödsverksamhet har

jag emellertid behandlat förut---. Jag anslöt mig därvid till utrednings
förslaget

om övergång till ett system med mindre antal bidrag men med

större bidragsbelopp. Samtidigt tilläde jag, att det borde övervägas om icke

här avsedda medel kunde disponeras även för andra ändamål, som ligger

i linje med sjöfolkets intressen. Det skulle få ankomma på sjöfartsstyrelsen

att utreda frågan härom och för Kungl. Maj :t framlägga förslag i ämnet.

Jag förordar alltså att här åsyftade inkomster uppbäres av de av mig

nyss föreslagna regionala stiftelserna för att av dem användas till ändamål

som kan anses gagna sjöfolket och sjöfartsnäringen.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att efter förslag av sjöfartsstyrelsen

besluta i vilken ordning de nuvarande sjömanshusens räkenskaper

skall avslutas och i vilka former överföringen av kapitaltillgångarna till de

regionala stiftelserna lämpligen bör äga rum.

Utskottet

Genom propositionen har riksdagen bl. a. underställts huvudgrunderna i

förslag till ny författning angående registrering och mönstring av sjömän

(mönstringsförordning).

En central fråga i den nya förordningen gäller möjligheterna att

avstänga olämpligt folk från sjömaasyrket. Enligt nuvarande

bestämmelser förekommer icke någon lämplighetsprövning i förhand

av den, som söker sig till sjömansyrket, på andra grunder än hälsogrunder.

Sjöman som inskrivits vid sjömanshus kan emellertid efter beslut av sjömanshusets

direktion avföras ur det vid sjömanshuset förda registret, om

det konstateras, att han gjort sig skyldig till rymning från svenskt handelsfartyg.

Sjömannens sjöfartsbok anses i så fall ogiltig och därmed hindras

han från att ånyo påmönstras fartyg. Någon möjlighet att ur registret avföra

sjöman, som visat sig grovt misskötsam ombord på annat sätt än genom

rymning, föreligger emellertid icke. Däremot bedriver de av organisationerna

på sjöfartens arbetsmarknad tillsatta centrala undersöknings- och bestraffningsnämnderna

viss verksamhet för utgallring av olämpligt sjöfolk.

Personer som funnits böra för kortare eller längre tid avstängas från utövning

av sjömansyrket rapporteras av nämnderna till sjömansförmedlingarna,

som har att rätta sig efter nämndernas beslut och icke anvisa avstängd

sjöman anställning ombord å fartyg, vars ägare är ansluten till rederiorganisation,

som står bakom nämnderna.

1946 års sjömanskommitté föreslog en allmän lämplighetsprövning av var

och en, som sökte sig till sjömansyrket. Prövningen skulle ske icke blott

med hänsyn till hälsotillståndet utan även till övriga personliga förhållan
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

den, såsom föregående kriminalitet eller eljest grövre misskötsamhet. En minoritet

inom kommittén föreslog som lösning av problemet, att den första

sjöfartsbok som utfärdades för en sjöman skulle ha provisorisk karaktär

och att sjöfartsbok med obegränsad giltighet skulle kunna erhållas först

sedan sjömannen uppvisat intyg om tolv månaders tjänst till sjöss med gott

vitsord. Föredragande departementschefen har icke anslutit sig till kommitténs

förslag om en allmän lämplighetsprövning, enär en sådan skulle strida

mot principen om medborgarnas rätt till fritt yrkesval samt i praktiken

ställa sig svår att genomföra utan att rimliga anspråk på objektiv och konsekvent

bedömning eftersattes. Mot förslaget om provisorisk sjöfartsbok har

anförts, att den förnyade prövningen skulle innebära en omgång samt att det

kunde ifrågasättas, om de prövande instanserna trots de avsedda intygen

skulle ha tillräcklig grund för prövning av en persons lämplighet eller olämplighet

för sjömansyrket. I propositionen föreslås i stället, att prövningen i

samband med inskrivning vid sjömanshus begränsas till hälsoförhållandena

samt att möjligheter införes att avstänga sjöman, som på grund av grov

misskötsamhet under anställning ombord å fartyg befunnits olämplig att

utöva sjömansyrket. Avstängningen skall ske genom att påmönstringsförbud

utfärdas för sjömannen för viss tid, högst sex år eller, om särskilda skäl

föranleder det, tills vidare. Till förfarandet knytes därjämte möjlighet alt

tilldela sjöman varning. Sådan bör meddelas då sjöman visat grov misskötsamhet,

som visserligen icke finnes böra föranleda påmönstringsförbud, men

då sjömannen vid upprepande löper uppenbar risk att utsättas för sådant

förbud.

I motionerna I: 665 och II: 819 hemställes, att i mönstringsförordningen

intages stadganden om provisorisk sjöfartsbok för nybörjare i huvudsaklig

överensstämmelse med kommittéminoritetens förslag.

Utskottet finner det värdefullt, att möjligheterna till avstängning av

olämpligt folk från sjömansyrket utvidgas. Det måste nämligen ställas stora

anspråk på den enskilde sjömannen beträffande såväl duglighet som ansvarskänsla;

säkerheten till sjöss och trivseln ombord kräver detta. Den kritik

som framställts mot kommittémajoritetens och minoritetens förslag till

lösning av frågan om avstängning av olämpligt sjöfolk finner utskottet i

stort sett riktig. En lämplig avvägning mellan å ena sidan sjöfartens intresse

av god rekrytering till sjömansyrket och å andra sidan den enskildes rätt

till fritt yrkesval uppnås emellertid genom de bestämmelser departementschefen

i detta avseende föreslagit. Utskottet vill därför ansluta sig till dessa

och kan följaktligen icke biträda det i motionerna framställda yrkandet.

Enligt propositionen skall handläggningen av avstängningsärenden

anförtros lokala organ med partsrepresentation. I varje sjömanshusdistrikt

skall sålunda finnas en sjömansnämnd, som utses av sjöfartsstyrelsen.

Nämnden skall bestå av åtta ledamöter jämte suppleanter för

dem. Ordföranden och suppleanten för honom bör vara lagfarna. Av övriga

ledamöter utses två efter förslag av Sveriges redareförening, en efter förslag

av Svenska fartygsbefälsföreningen, en efter förslag av Svenska ma
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

39

skinbefälsförbundet, två efter förslag av Svenska sjöfolksförbundet och en

efter förslag av Svenska stewardföreningen. Suppleanterna för dessa ledamöter

utses i enahanda ordning.

I motionerna I: 665 och II: 819 hemställes, att Sveriges fartygsbefälsförening

måtte företrädas av två representanter i sjömansnämnden. Som skäl

för yrkandet har åberopats att det med hänsyn till de disciplinfrågor som

sjömansnämnden skall handlägga är väsentligt'' att nämnden tillförsäkras erfarenhet

från personer med tjänst som befälhavare.

Utskottet delar så till vida motionärernas uppfattning som utskottet finner

det värdefullt, att, där så kan ske, i sjömansnämnd ingår person med erfarenhet

från tjänstgöring som befälhavare. De föreslagna bestämmelserna

lämnar emellertid enligt utskottets mening tillfredsställande möjligheter

härtill. En utökning av antalet representanter för Sveriges fartygsbefälsförening

skulle också för att en lämplig avvägning mellan de olika partsorganisationerna

skall bestå medföra en ökning av antalet representanter

för de övriga organisationerna. En sådan utvidgning av sjömansnämnderna

är icke motiverad. Utskottet avstyrker därför motionsyrkandet.

I motionerna I: 665 och II: 819 tages jämväl upp till behandling frågan om

de centrala undersöknings- och bestraffningsnämndernas

uppgifter i fortsättningen. Motionärerna framhåller, att avsikten

med den föreslagna ordningen tycks vara, att sjömansförmedlingarna

icke längre skall beakta av undersöknings- och bestraffningsnämnderna

meddelade avstängningsförbud, såvida dessa icke fastställts av vederbörande

sjömansnämnd. Motionärerna finner icke detta förhållande vara acceptabelt.

De menar, att prövning och beslut av sjömansnämnd visserligen bör

utgöra förutsättning för officiellt påmönstringsförbud, men att, där sådant

förbud ännu icke utfärdats eller icke blir utfärdat, förmedlingarna även i

fortsättningen bör rätta sig efter undersöknings- och bestraffningsnämndernas

avstängningsbeslut. I motionerna yrkas, att riksdagen måtte giva denna

mening till känna.

I propositionen framhålles, att den däri föreslagna ordningen för behandling

av avstängningsärenden i praktiken torde innebära att undersöknings-

och bestraffningsnämnderna såsom beslutande organ i dylika ärenden

kommer att ersättas av sjömansnämnderna. Utskottet finner en sådan

utveckling i och för sig eftersträvansvärd, enär det icke kan anses lämpligt

att ett organ av privat natur skall vid sidan av ett officiellt organ meddela

beslut i frågor liknande dem som ankommer å det officiella organet. På

grund härav kan utskottet icke biträda den mening, som kommit till uttryck

i motionerna. Den stora erfarenhet av avstängningsfrågor, som undersöknings-

och bestraffningsnämnderna under årens lopp förvärvat, bör

om möjligt tillvaratagas. Det är därför lämpligt, att sjömansnämnderna,

då så kan ske, i ärenden angående eventuellt påmönstringsförbud inhämtar

yttrande från undersöknings- och bestraffningsnämnderna. Dessa kommer

i så fall att även i fortsättningen få betydelse för frågor av hithörande slag.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

I propositionen framlägges vidare förslag till gemensam organisation för

förmedling och mönstring av sjömän. Förslaget innebär att sjömanshusverksamheten

administrativt samordnas med sjömansförmedlingarna samt

att sjömanshusen inordnas i den allmänna arbetsförmedlingen med arbetsmarknadsstyrelsen

som administrativ chefsmyndighet. I samband därmed

minskas antalet sjömanshus från 30 till 19. Den föreslagna organisationen

medför, att staten övertar det ekonomiska ansvaret för sjömanshusens administration.

Den för detta ändamål avsedda särskilda fartygsavgiften, den

s. k. tonavgiften, föreslås skola upphöra, varvid fyr- och båkavgiften i stället

höjes.

I motionerna I: 643 och II: 793 samt i motionerna I: 665 och II: 819 hemställes,

att det administrativa huvudmannaskapet för

sj ömanshusen skall tillkomma sjöfartsstyrelsen.

Departementschefen har i propositionen lämnat en redogörelse för såväl

de skäl som talar för sjöf artsstyrelsen som de skäl som talar för arbetsmarknadsstyrelsen

som administrativ chefsmyndighet. För sjöf artsstyrelsen

talar att sjöfarten är en i många avseenden särpräglad näring med särskilda

servicebehov. Arbetsanskaffning och mönstring måste anpassas med

hänsyn till fartygens hamnbesök och kan icke alltid förläggas till vanlig

expeditionstid. Mönstringen och den därmed sammanhängande verksamheten

innefattar också åtskilliga moment, som arbetsförmedlingarna för

närvarande inte har att taga ställning till, t. ex. kontroll av den ekonomiska

uppgörelsen mellan arbetsgivare och arbetstagare samt medling mellan dem

och uttalanden om deras rättigheter och skyldigheter. Mönstringsförrättaren

är vidare skyldig att taga befattning med bemanningsfrågor. Dessa

förhållanden ställer särskilda krav på tjänstemännen, både i fråga om kunskap

om gällande bestämmelser och med avseende på erfarenhet av arbetsförhållanden

till sjöss. För arbetsmarknadsstyrelsen talar å andra sidan att

de största rationaliseringsvinsterna både för de arbetssökande och ur kostnadssynpunkt

står att vinna om verksamheten inordnas i arbetsförmedlingen.

Om det råder brist på arbete till sjöss, bör de som söker sådant

arbete erbjudas annan anställning, vilket underlättas om sjömansförmedlingarna

är en del av den allmänna arbetsförmedlingen. Vidare bör eftersträvas

att sammanhålla handläggningen av arbetsmarknadsfrågor i en

organisation. Det grundläggande arbetet i fråga om rekrytering av sjöfolk

utföres av arbetsförmedlingen, som därvid är i hög grad beroende av andra

grenar av organisationen inom arbetsmarknadsverket, främst yrkesvägledningen

och ungdomsförmedlingen. Arbetsmarknadsverket är vidare tillsynsmyndighet

för arbetslöshetsförsäkringen. Om de nya sammanslagna organen

inordnas i den allmänna arbetsförmedlingen uppnås förutom rent kontorstekniska

fördelar framför allt en smidigare personalorganisation, vilket

kan leda till direkta besparingar. Genom att inlemma verksamheten i en

större organisation får man också ökade möjligheter att med ordinarie personal

möta säsongmässiga variationer i arbetsbördan. Departementschefen

finner de skäl som talar för arbetsmarknadsstyrelsen som administrativ

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

chefsmyndighet väga tyngst. Beträffande den del av verksamheten som övertages

från de nuvarande sjömanshusen ankommer emellertid huvudansvaret

på sjöfartsstyrelsen, som således har att utfärda instruktioner och verkställa

inspektioner för den verksamheten.

Såsom departementschefen framhållit utgör sjöfartens samt mönstringsoch

inskrivningsverksamhetens särart starkt stöd för att sjöf artsstyrelsen

bör vara administrativ huvudman för den nya sjömanshusverksamheten. Då

sjöfartsstyrelsen inrättades för några år sedan, skedde detta i syfte att så

långt möjligt centralisera alla sjöf artsfrågor till denna myndighet. Samtliga

de uppgifter, som ålegat de nuvarande sjömanshusen och som överflyttas

på de nya sjömanshusen, har av ålder ansetts tillhöra verksamhetsområdet

för det centrala statsorganet för sjöfartsfrågor. Även sjömansförmedlingarna

har tidigare sorterat under sjömanshusen och torde alltid ha intagit en

särställning inom arbetsmarknadsverket. Med hänsyn härtill anser utskottet

att det icke skulle stå i överensstämmelse med den på sin tid beslutade koncentrationen

av den statliga administrationen på sjöfartsområdet att från

den centrala sjöf artsmyndigheten avlägsna huvudansvaret för de för mönstring

och arbetsförmedling av sjömän sammanslagna organen. Utskottet förordar

därför att sjöfartsstyrelsen skall ha det administrativa huvudmannaskapet

för sjömanshusen.

Som tidigare nämndes föreslås att antalet sjömanshus minskas

från 30 till 19. De sjömanshus som skall indragas är sjömanshusen i Örnsköldsvik,

Västervik, Karlskrona, Sölvesborg, Kristianstad, Ystad, Trelleborg,

Halmstad, Marstrand, Lysekil och Strömstad, medan sjömanshusen i

Luleå, Umeå, Härnösand, Sundsvall, Söderhamn, Gävle, Stockholm, Nyköping,

Norrköping, Oskarshamn, Kalmar, Visby, Karlshamn, Malmö, Landskrona,

Hälsingborg, Göteborg, Uddevalla och Karlstad skall bestå.

I motionerna I: 643 och II: 793 hemställes, att sjömanshuset i Marstrand

bibehålies. Som skäl härför åberopas, att småredarna i Göteborgs skärgård

och från Tjörn föredrar Marstrand framför det arbetstyngda Göteborg, då

det gäller sjömanshusärenden, vilket medfört att sjömanshuset i Marstrand

utfärdar det näst största antalet sjömansrullor av alla landets sjömanshus.

Vidare framhålles att ett femtiotal å Tjörn bosatta redare i särskild skrift

till Konungen understrukit behovet av ett sjömanshus i Marstrand.

I motionerna I: 664 och II: 820 yrkas dels att sjömanshuset i Sölvesborg

skall bestå och dels att sjömanshuset i Karlskrona bibehålies i avvaktan på

beslut rörande omorganisationen av örlogsvarvet i staden. Som skäl för

sjömanshus i Sölvesborg framhåller motionärerna varvsrörelsen i staden,

den starkt expanderande industrien i Olofström samt de planerade massaoch

sulfitfabrikerna i Sölvesborgs närhet. För sjömanshus i Karlskrona

talar enligt motionärerna bl. a. tillkomsten av stadens nya oljehamn, den

beräknade utökningen av örlogsvarvets civila arbetsuppgifter samt den i

staden befintliga sjömansskolan.

I motionerna I: 665 och II: 819 framhålles att det ur sjöfartssynpunkt icke

är tillfredsställande att i städer, där sjöfartsfrekvensen är så stor att behov

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

av mönstringsförrättare är för handen, endast s. k. särskild mönstringsförrätttare

förordnas. Platser där utöver de föreslagna sjömanshus bör kunna ifrågakomma

är enligt motionärerna Västervik, Trelleborg, Strömstad och Lysekil.

Det yrkas, att riksdagen måtte giva denna mening till känna.

Vid avgörandet av frågan hur många sjömanshus som bör finnas och var

dessa skall ligga måste stor vikt läggas vid sjöfartsnäringens behov av snabb

och tillförlitlig service. Den praktiska nyttan för sjöfarten av att ha ett

sjömanshus på orten måste emellertid vägas mot de därmed förenade kostnaderna.

Såsom departementschefen framhållit kan det icke vara försvarbart

att ha ett statligt regionalt organ inrättat för en serviceuppgift, som

tas i anspråk genomsnittligt blott en eller annan gång per dag. Även om den

vid sjömanshuset anställde ombudsmannen genom den föreslagna organisationen

tillföres nya arbetsuppgifter inom sjömansförmedlingen kan han

vid sjömanshus med nämnda arbetsbelastning icke anses få tillräcklig sysselsättning.

Det genomsnittliga antalet mönstringar för åren 1956—1958 utgjorde

vid de sjömanshus, varom nu är fråga, 1 052 i Marstrand, 588 i Sölvesborg,

251 i Karlskrona, 405 i Västervik, 665 i Trelleborg, 753 i Lysekil och 203

i Strömstad. Mot bakgrund av vad tidigare sagts talar dessa siffror enligt

utskottets uppfattning mot att sjömanshusen i de nämnda städerna bör bibehållas.

Därest behov av mönstringsförrättare med hänsyn till sjöfartens

omfattning å orten skulle vara motiverat, kommer enligt vad som utsäges i

propositionen särskild mönstringsförrättare att där förordnas. Därigenom

kommer sjöfartens intresse att bli väl tillgodosett. Utskottet kan följakligen

icke tillstyrka bifall till förevarande motionsyrkanden. Skulle utvecklingen

emellertid visa att särskild mönstringsförrättare icke förslår till att

på ett tillfredsställande sätt fylla sjöfartens behov, anser sig utskottet kunna

förutsätta att frågan om sjömanshus på orten tages upp till omprövning.

Föreståndare för de föreslagna sjömanshusen skall liksom nu vara en

sjömanshusombudsman. Till sådan bör enligt propositionen endast

ifrågakomma person med erfarenhet av tjänst till sjöss. I motionerna

1.665 och 11:819 framhålles att de uppgifter som åvilar sjömanshusombudsmännen

i deras egenskap av mönstringsförrättare är sådana att erfaienhet

från längre tids tjänstgöring i chefsställning ombord är nödvändig.

Motionärerna anser att detta bör komma till tydligt uttryck såsom vägledning

vid framtida tillsättningar av ombudsmannaplatser.

Utskottet delar uppfattningen att ombudsmännen med hänsyn till sjömanshusverksamhetens

särart bör uppfylla särskilda kvalifikationer i fråga

om erfarenhet av sjöfart. Den bestämning i detta avseende som lämnas i

propositionen anser utskottet emellertid till fyllest. Utskottet kan därför

inte biträda den i motionerna framförda uppfattningen.

I propositionen behandlas vissa frågor — bl. a. angående det framtida

personalbehovet vid sjömanshusen och denna personals lönesättning — vilka

torde återkomma i statsverkspropositionen till en följande riksdag. Med

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

hänsyn härtill har utskottet ansett det lämpligt att riksdagens ställningstagande

till dessa frågor får anstå.

I övrigt har utskottet icke funnit anledning till uttalande i ämnet.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av det i förevarande proposition,

nr 124, framlagda förslaget till förordning om registrering

och mönstring av sjömän samt med avslag å motionerna

I: 665 och II: 819, såvitt motionerna avser nämnda

förordning, måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört; samt

B. att riksdagen i anledning av propositionen i övrigt samt

med bifall till motionerna I: 643 och II: 793 samt I: 665 och

II: 819, såvitt motionerna avser frågan om det administrativa

huvudmannaskapet för sjömanshusen, och med avslag å

nämnda motioner i återstående delar ävensom motionerna

1:664 och 11:820 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som

sin mening giva till känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 12 maj 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, herr Eric Carlsson*, fröken Nordström och herr Ringaby;
från

andra kammaren: herr Nilsson i Göteborg, fröken Wetterström,

herr Bengtsson i Varberg, fröken Sandell, herrar Gustavsson i Alvesta, Königson,

Carlsson i Göteborg och Anderson i Sundsvall.

* Ej närvarande vid justeringen.

Reservationer

Vid B. i utskottets hemställan

I

av herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson, fru Carlqvist, herrar

Nilsson i Göteborg, Bengtsson i Varberg, fröken Sandell och herr Carlsson

i Göteborg, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets utlåtande som berör det administrativa huvudmannaskapet

för sjömanshusen och som börjar »Såsom departements
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

chefen» och slutar »för sjömanshusen» (s. 41) bort ersättas med text av följande

lydelse:

Den föreslagna samordningen av sjömanshusens och sjömansförmedlingarnas

verksamhet motiveras dels av sjöfolkets, rederiernas och den upplysningssökande

allmänhetens intresse av att ej behöva besöka olika institutioner

för ärenden av likartad natur och dels av det allmännas intresse av

rationella och ej onödigt kostnadskrävande anordningar. Även om såsom

departementschefen framhållit sjöfartens samt mönstrings- och inskrivningsverksamhetens

särart utgör starkt stöd för att sjöfartsstyrelsen bör

vara administrativ huvudman för den nya sjömanshusverksamheten, måste

enligt utskottets mening de av departementschefen åberopade skälen för

arbetsmarknadsstyrelsen som administrativ chefsmyndighet väga tyngre.

Utskottet fäster därvid särskild vikt vid det förhållandet, att de största rationaliseringsvinsterna,

främst ur kostnadssynpunkt, står att vinna om verksamheten

inordnas i arbetsförmedlingen. Därigenom erhålles nämligen möjlighet

att vid tillfällig ökning av arbetsuppgifterna vid sjömanshusen anlita

personal från arbetsmarknadsorganisationen i övrigt samt i det motsatta

läget, t. ex. då arbetsbelastningen i de norrländska hamnarna vintertid är

ringa, avstå viss personal vid sjömanshusen för andra uppgifter inom arbetsmarknadsverket.

Dessa fördelar kan icke uppnås, om personalen vid

sjömanshusen och arbetsmarknadsverket i övrigt icke administrativt sorterar

under samma chefsmyndighet. Sjöfartens särskilda anspråk kan, oaktat

sjöf artsstyrelsen icke är administrativ huvudman för sjömanshusen, på tillfredsställande

sätt tillgodoses genom att sjöfartsstyrelsen får effektiva möjligheter

att genom meddelande av instruktioner och direktiv samt verkställande

av inspektioner på i huvudsak samma sätt som hittills öva inflytande

på den verksamhet, som inte avser endast arbetsförmedling. Utskottet avstyrker

därför förevarande motionsyrkanden.

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen med avslag å motionerna

1:643 och II: 793 samt 1:665 och 11:819, såvitt motionerna avser frågan

om det administrativa huvudmannaskapet för sjömanshusen, måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet anfört.

II

av herrar Sunne, Eric Carlsson, fröken Nordström, herr Ringaby, fröken

Wetterström, herrar Gustavsson i Alvesta, Königson och Anderson i Sundsvall,

vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets utlåtande som berör antalet sjömanshus och

som börjar »Det genomsnittliga» och slutar »till omprövning» (s. 42) bort

ersättas med text av följande lydelse:

Det genomsnittliga--- — (lika med utskottet) — ---i Strömstad.

Mot bakgrund av vad tidigare sagts talar dessa siffror enligt utskottets uppfattning

i och för sig mot att sjömanshusen i de nämnda städerna bör bibehållas.

Då det gäller sjömanshuset i Marstrand, som har det största anta
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 43 år 1960

45

let mönstringsförrättningar av de sjömanshus som föreslås indragna, måste

emellertid jämväl beaktas att sjömanshuset där utfärdar det näst största

antalet sjömansrullor av alla landets sjömanshus. Anledningen härtill är att

småtonnaget på Tjörn, omkring 100 fraktfartyg representerande ett tonnage

av cirka 24 000 bruttoton, ävensom småtonnaget i Göteborgs skärgård sökt

sig i sjömanshusärenden till Marstrand i stället för det arbetstyngda Göteborg.

Denna omständighet samt det förhållandet att antalet mönstringar i

Marstrand kan förutsättas öka i samband med att mönstringsplikt införes

även vid inrikes fart gör, att mönstringsverksamheten i Marstrand icke kan

på ett för sjöfarten tillfredsställande sätt skötas av endast en särskilt förordnad

mönstringsförrättare. Utskottet anser därför att sjömanshuset i

Marstrand skall bestå. Beträffande övriga platser där sjömanshus ifrågasatts

i motionerna torde, därest behov av mönstringsförrättare med hänsyn till

sjöfartens omfattning å orten skulle vara motiverat, särskild mönstringsförrättare

komma att förordnas. Utskottet anser en sådan ordning för dessa

orter till fyllest och kan därför icke biträda motionsyrkandena. Skulle utvecklingen

—--(lika med utskottet)---till omprövning.

b) att utskottet bort hemställa, att riksdagen med bifall till motionerna

I: 643 och II: 793, såvitt de avser frågan om sjömanshus i Marstrand, måtte

i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till känna vad utskottet

anfört.

600912

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:340 Skrivelse till Konungen med överlämnande av riksstat för budgetåret 1960/61. s. 1 i texten