Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1960-05-17 · 61 sidor, varav 59 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 59 av 61 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:44, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

1

Nr 44

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m.,

dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 8 april 1960 dagtecknad proposition, nr 141, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag

till

1) lag om behörighet att utöva läkaryrket; och

2) lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område.

I samband med propositionen har utskottet behandlat följande i ämnet

väckta motioner, nämligen

de likalydande motionerna nr 655 i första kammaren av herr Gezelius

m. fl. och nr 808 i andra kammaren av herr von Friesen m. fl.,

de likalydande motionerna nr 668 i första kammaren av herr Kaijser

m. fl. och nr 826 i andra kammaren av herrar von Friesen och Fröding,

motionen 824 i andra kammaren av herr Braconier, samt

motionen 825 i andra kammaren av fru Eriksson i Stockholm.

I ärendet har inkommit skrifter från Riksförbundet hälsofrämjandet och

Svenska homeopaternas riksförbund.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 44

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr U år 1960

Förslag

till

Lag

om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Behörig att utöva läkaryrket är

a) den som är legitimerad enligt 2 §;

b) den som är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal läkartjänst

eller att tjänstgöra såsom extra läkare eller såsom amanuens vid

klinik eller poliklinik, där medicinsk undervisning bedrives; samt

c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt

9 § innehar begränsad behörighet att utöva läkaryrket.

2 §■

Legitimation såsom läkare meddelas av medicinalstyrelsen.

Den som inom riket avlagt medicine licentiatexamen, så ock den som

utom riket avlagt läkarexamen och härstädes genomgått av Konungen föreskriven

efterutbildning skall på ansökan erhålla legitimation såsom läkare,

om ej sådana omständigheter föreligga som enligt vad i denna lag sägs

kunna föranleda att legitimation återkallas.

Äger utomlands examinerad läkare framstående skicklighet och särskild

klinisk erfarenhet, må Konungen medgiva, att legitimation såsom läkare

meddelas honom utan att han genomgått efterutbildning, som avses i andra

stycket.

3 §.

Har legitimerad läkare genom dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som

läkare eller tandläkare för brott, som han förövat under utövning av läkaryrket

eller tandläkarkonsten,

dömts till straffarbete för annat brott eller

fällts till ansvar för medverkan till obehörig utövning av läkaryrket eller

tandläkarkonsten eller för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri eller för

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

medverkan till brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet

på hälso- och sjukvårdens område,

äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet

visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket.

4 §•

Har legitimerad läkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av läkaryrket

eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom läkare utan att det

föreligger sådant fall som avses i 3 §, äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation.

Har läkare vunnit legitimation i Sverige på grundval av auktorisation i

annat nordiskt land och fråntages läkaren denna auktorisation, skall medicinalstyrelsen

återkalla legitimationen.

5 §.

Blir legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning

av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall

medicinalstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda

skäl föranleda annat. Styrelsen äger ock återkalla legitimationen för

läkare, som på grund av kroppslig sjukdom eller lyte blivit varaktigt oförmögen

att utöva läkaryrket.

Föreligger grundad anledning till antagande att läkares legitimation bör

återkallas av skäl som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen förordna,

att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som

erfordras för att hans förmåga att utöva läkaryrket skall kunna bedömas.

Har medicinalstyrelsen förordnat om läkarundersökning som avses i

nästföregående stycke, äger styrelsen tillika återkalla legitimationen för

tiden intill dess ärendet slutligt avgöres. Vägrar den som skall undersökas

att inställa sig till undersökning, skall polismyndighet på styrelsens begäran

lämna erforderlig handräckning.

6 §•

Legitimation för läkare, som Konungen eller medicinalstyrelsen förordnat

till innehavare av läkar- eller tandläkartjänst, må icke återkallas så länge

läkaren innehar tjänsten; dock må legitimationen återkallas för tid, då han

på grund av ådömd suspension icke är i tjänst, så ock för tid, då han av

anledning som i 5 § första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

7 §•

Har läkares legitimation återkallats, skall medicinalstyrelsen på hans

begäran åter meddela honom legitimation, när förhållandena medgiva det.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

8 §.

Förordnande, som medför behörighet att utöva läkaryrket, meddelas av

medicinalstyrelsen eller, efter styrelsens bemyndigande, av sjukvårdsstyrelse,

sjukhusdirektion eller annan myndighet.

9 §.

Begränsad behörighet att utöva läkaryrket meddelas av Konungen eller,

efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

För utövning av läkaryrket inom tjänsteläkardistrikt intill riksgränsen

må begränsad behörighet meddelas att gälla den som vid varje tidpunkt

uppehåller tjänst, motsvarande svensk tjänsteläkarbefattning, i angränsande

läkardistrikt i Finland eller Norge.

10 §.

Läkare, som icke äger särskild skicklighet och erfarenhet inom viss gren

av läkarvetenskapen, må icke för allmänheten tillkännagiva, att han är

specialist inom den grenen av läkarvetenskapen eller eljest äger särskild

kunnighet däri.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen fastställer

villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.

11 §•

Utövar läkare, vars legitimation är återkallad eller vars behörighet att

utöva läkaryrket eljest upphört, likväl läkaryrket mot ersättning eller åsidosätter

läkare, som tillagts begränsad behörighet, under utövning av läkaryrket

mot ersättning de föreskrifter i avseende å behörigheten som gälla för

honom, straffes för obehörig utövning av läkaryrket med dagsböter eller

fängelse.

Läkare, som bryter mot föreskriften i 10 § första stycket, dömes till dagsböter.

12 §.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av denna lag, skall

lända till omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

13 §.

Konungen äger meddela närmare bestämmelser för tillämpningen av

denna lag.

övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, då lagen den 21 september

1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten skall upphöra att gälla.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum i den äldre lagen,

som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den bestämmelsen

gälla.

Den som vid lagens ikraftträdande är legitimerad läkare skall anses som

legitimerad läkare enligt denna lag.

Äger någon vid lagens ikraftträdande behörighet jämlikt 1 § 2) i den

äldre lagen, skall han anses såsom legitimerad läkare enligt denna lag; och

skall medicinalstyrelsen på ansökan utfärda legitimationsbevis för honom.

Detsamma skall gälla den som innehar Konungens särskilda tillåtelse att

utan begränsning utöva läkar konsten och som till följd därav äger generell

behörighet enligt 1 § 4) i den äldre lagen. Den som eljest vid lagens ikraftträdande

är behörig jämlikt 1 § 4) i den äldre lagen skall vara bibehållen

vid sin behörighet. Behörigheten skall härvid anses såsom begränsad behörighet

enligt den nya lagen.

Har med stöd av den äldre lagen legitimation återkallats för obestämd

tid eller för alltid, skall fråga om återvinnande av legitimationen prövas

enligt 7 § i den nya lagen. Har enligt den äldre lagen legitimation återkallats

för viss tid, skall legitimationen åter meddelas enligt vad som bestämts

vid återkallandet; och skall legitimationen därefter anses meddelad enligt

den nya lagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

Förslag

till

Lag

om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso - och sjukvårdens område

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på den som mot ersättning undersöker annans

hälsotillstånd eller behandlar annan för sjukdom eller därmed jämförligt

tillstånd genom att vidtaga eller föreskriva åtgärd i förebyggande, botande

eller lindrande syfte.

Bestämmelserna i lagen gälla dock ej den som innehar behörighet att utöva

läkaryrket eller som eljest är i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område ställd under medicinalstyrelsens tillsyn.

2 §.

Under utövning av verksamhet som avses i 1 § första stycket må ej någon

a) behandla sådana smittsamma sjukdomar, som avses i 2 och 24 §§ epidemilagen,

eller tuberkulos, veneriska sjukdomar, kräfta och andra elakartade

svulster, sockersjuka, epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med

havandeskap eller förlossning;

b) undersöka eller behandla barn, innan det fyllt åtta år; eller

c) utan personlig undersökning av den som sökt honom lämna skriftliga

råd eller anvisningar för hans behandling.

3 §.

Ej må någon under utövning av verksamhet som avses i 1 § första stycket

undersöka eller behandla annan under allmän bedövning eller under

lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under hypnos,

ej heller behandla annan med användande av radiologiska metoder.

4 §.

Verksamhet som avses i 1 § första stycket må ej utövas under kringresande

från ort till annan.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

7

5 §.

Den som ej är svensk medborgare må ej utöva verksamhet som avses i

1 § första stycket.

Vad nu sagts skall ej utgöra hinder för den som ej är svensk medborgare

att åt allmänheten utprova glasögon och andra optiska hjälpmedel för

seendet.

6 §.

Har den som utövar i 1 § första stycket avsedd verksamhet förvärvat

läkar- eller doktorstitel och begagnar han den i sin verksamhet, åligger det

honom därvid att tydligt utmärka titelns ursprung och beskaffenhet.

I övrigt må ej den som utövar i 1 § första stycket avsedd verksamhet

i samband därmed beteckna sig läkare eller doktor eller begagna titel eller

yrkesbeteckning, vari sådan benämning ingår eller som giver sken av att

han är legitimerad eller eljest auktoriserad av myndighet eller har specialistkompetens

såsom läkare.

7 §.

Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 2 eller 3 § eller under

utövning av verksamhet, som i 1 § första stycket sägs, uppsåtligen eller av

oaktsamhet åsamkar den undersökte eller behandlade skada, som ej är ringa,

eller framkallar fara för sådan skada, vare sig skadan eller faran orsakats av

olämplig behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkarvård,

dömes, såframt gärningen ej är belagd med straff såsom obehörig utövning

av läkaryrket, för hälsofarligt kvacksalveri till dagsböter eller fängelse.

Den omständigheten att gärningsmannen på grund av brist i utbildning

och erfarenhet ej kunnat inse sjukdomens natur eller förutse skadan eller

faran befriar honom ej från ansvar.

8 §.

Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 4—6 §§ straffes med

dagsböter.

9 §.

Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, övertygats om hälsofarligt

kvacksalveri, äger medicinalstyrelsen meddela förbud för honom att

under viss tid eller för alltid utöva verksamhet som avses i 1 § första

stycket.

10 §.

Den som bryter mot förbud som meddelats jämlikt 9 § straffes såsom för

hälsofarligt kvacksalveri.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

11 §.

Beslut, som medicinalstyrelsen meddelat med stöd av 9 §, skall lända till

omedelbar efterrättelse, om ej annorlunda förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till sådant lagrum i lagen

den 21 september 1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall i stället den bestämmelsen

tillämpas.

Propositionens huvudsakliga innehåll m. m.

I propositionen föreslås att 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten

ersättes av två lagar, nämligen en lag om behörighet att utöva

läkaryrket, vilken reglerar förvärv och förlust av behörighet såsom läkare,

och en lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område, vilken behandlar lekmännens verksamhet på nämnda område.

Reglerna för läkarbehörigheten förenklas främst genom att antalet behörighetsformer

reduceras. Legitimation blir sålunda den enda formen

för permanent och oinskränkt behörighet. Även den som är utländsk medborgare

kan vinna legitimation liksom också den som avlagt utländsk läkarexamen

och undergått efterutbildning i Sverige enligt bestämmelser, som

meddelas i administrativ ordning. Tillfällig behörighet kan liksom nu meddelas

genom förordnande att uppehålla läkartjänst. För tidsbegränsad eller

på annat sätt inskränkt behörighet skall användas en särskild behörighetsform,

benämnd begränsad behörighet.

Även deslegitimeringsreglerna förenklas för de fall, då brottslig gärning

kan grunda deslegitimering. Grov oskicklighet eller uppenbar olämplighet

såsom läkare skall kunna föranleda deslegitimering utan att bristerna manifesterat

sig i brott. Deslegitimering skall gälla tills vidare; legitimationen

skall återgivas, när förhållandena medger det.

En väsentlig nyhet är att läkares möjligheter att annonsera sig som specialist

göres beroende av att han uppfyller kvalifikationskrav, som Konungen

eller medicinalstyrelsen fastställer.

Liksom nu skall det i princip stå även icke-läkare fritt att vara verksamma

på hälso- och sjukvårdens område. I syfte att minska riskerna av kvacksalvares

verksamhet upptages i förslaget till lag om förbud i vissa fall mot

verksamhet på hälso- och sjukvårdens område vissa begränsningar i deras

möjligheter att undersöka och behandla den, som söker deras hjälp. Sålunda

förbjudes liksom nu behandling av vissa sjukdomar. Förbudet utsträckes

härvid till att gälla även sockersjuka, epilepsi och sjukdomar i

samband med havandeskap och förlossning. Vidare förbjudes undersökning

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr -i4 år 1960 9

och behandling av barn, som ej fyllt åtta år. Rådgivning per korrespondens

utan personlig undersökning av den hjälpsökande har också bedömts innefatta

så stora risker att verksamhetsformen förbjudes. De för kvacksalvare

redan nu förbjudna undersöknings- och behandlingsmetoderna utökas med

lokal bedövning genom injektion och behandling med radiologiska metoder.

Kvacksalveri, som bedrives såsom ambulerande verksamhet, anses icke

kunna stödja sig på något verkligt förtroende från de hjälpsökandes sida

och förbjudes därför, liksom också kvacksalveri av den som icke är svensk

medborgare.

Lagförslaget upptager vidare vissa regler till skydd för läkar- och doktorstitlarna

samt för andra yrkesbeteckningar inom den erkända medicinen.

Slutligen föreslås regler, enligt vilka medicinalstyrelsen skall kunna

förbjuda den som gjort sig skyldig till hälsofarligt kvacksalveri att under

viss tid eller för alltid ägna sig åt verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område.

De nya lagarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1961.

I det följande kommer av propositionens innehåll i allmänhet att redovisas

endast de huvudsakliga delarna av vad föredragande departementschefen,

statsrådet Johansson, yttrat. Beträffande övriga delar av propositionen, såsom

redogörelsen för gällande bestämmelser, redogörelsen för det till grund

för propositionen framlagda förslaget av kvacksalveriutredningen samt

remissyttrandena över detta förslag, hänvisas till propositionen.

De i motionerna framställda yrkandena kommer att redovisas i det

följande, varje yrkande i anslutning till det avsnitt vartill det närmast är

att hänföra.

Beträffande de skäl som åberopats till stöd för motionsyrkandena får

utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna I: 655, I: 668, 11: 824- och II: 825.

Vissa riktlinjer för behörighetslagstiftningen

Departementschefen

Sedan omkring 20 år tillbaka har det varit aktuellt med en revision av

1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten. Vad som härvid främst

tilldragit sig uppmärksamheten och föranlett yrkanden om en ändrad lagstiftning

har varit det förhållandevis vidsträckta område inom hälso- och

sjukvården, som lagen lämnat öppet för verksamhet av envar, oberoende

av hans utbildning och övriga kvalifikationer för verksamheten ifråga. Sär
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

skilt vid sådana tillfällen då någon enskild kvacksalvares verksamhet tagit

sig speciellt egenartade uttryck har bestämda krav på en begränsning av

kvacksalvarnas verksamhetsmöjligheter rests. Å andra sidan har icke heller

saknats exempel på framställningar, som syftat till att bereda vissa andra

grupper av utövare av verksamhet på sjukvårdens område än de auktoriserade

läkarna och annan medicinalpersonal en mera aktad ställning genom

någon form av legitimation. I ingendera riktningen har dock några lagändringar

företagits.

Även lagens regler om förvärv och förlust av legitimation eller annan speciell

behörighet såsom läkare har ansetts otidsenliga och i behov av en översyn.

Under remissbehandlingen av det nu föreliggande förslaget till ny behörighetslag

har — oaktat meningarna varit delade om lämpligheten av att

lagstifta enligt förslaget — med ett undantag enighet rått om att 1915 års

lag blivit föråldrad och mogen att ersättas med ny lagstiftning. Jag ansluter

mig helt till denna ståndpunkt, som knappast torde kräva någon närmare

motivering. Det torde i sammanhanget kunna räcka med att peka på de

oerhörda framsteg som läkarvetenskapen gjort efter tillkomsten av 1915 års

lag med en enastående vidgning av vår kunskap om människokroppen och

dess funktioner och om sjukdomarnas natur, på de resurser i fråga om tekniska

och kemiska hjälpmedel, som läkarna numera har, och på de möjligheter

till objektiv diagnostisering och terapi, som nu står de vetenskapligt

arbetande läkarna till buds. Häremot kontrasterar den primitiva apparatur,

de så gott som uteslutande subjektiva metoder och — framför allt — den

i regel fragmentariska kunskap om människokroppen och dess funktioner

i friskt och sjukt tillstånd, som kvacksalvarna har att lita till, när de tar

på sig ansvaret för den sjukes väl och ve. De angivna förhållandena samt

den sedan 1915 väsentligt ökade — ehuru i förhållande till efterfrågan alltjämt

mycket knappa — tillgången på läkare och den revolutionerande utveckling,

som ägt rum i fråga om allmänhetens möjligheter att nå läkare

i fall av behov, måste otvivelaktigt anses ha helt förändrat förutsättningarna

för behörighetslagstiftningen. Det är med hänsyn härtill angeläget att

en lagstiftning, anpassad efter nu rådande förhållanden, kommer till stånd.

Denna anpassning måste givetvis ha till riktpunkt att så långt möjligt eliminera

de risker till liv och hälsa, som osakkunniga personers verksamhet

på hälso- och sjukvårdens område innebär för dem, som kommer under

deras behandling.

Den för utformningen av den nya lagstiftningen grundläggande frågan är,

huruvida den yrkesmässiga utövningen av hälso- och sjukvård på det mera

kvalificerade planet skall förbehållas de på vetenskaplig grund arbetande

och på sådan grund utbildade läkarna, eller om utövningen av sådan verksamhet

i princip men med särskilda begränsningar skall vara tillåten för

envar. Intar man den förra ståndpunkten, skall lagen uppenbarligen — så
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

som är fallet med lagen om behörighet att utöva tandläkarkonsten — innehålla

de regler, efter vilka behörigheten att utöva verksamheten förvärvas

och förloras, samt ett förbud för den, som enligt samma regler icke innehar

behörighet, att ägna sig åt verksamheten ifråga. Stannar man däremot

för alternativet att i princip låta det stå öppet för envar att ägna sig åt

verksamheten men stadga vissa begränsningar i denna rätt, är det tydligtvis

oegentligt att utforma lagen som en lag med positiva regler om hur behörighet

att utöva verksamheten förvärvas; envar är ju i princip behörig därtill

enligt de förutsättningar, på vilka lagen bygger. I sådant fall vore det

följdriktigare att konstruera lagen såsom enbart en lag om inskränkningar

i envars rätt att utöva verksamheten ifråga varvid läkare undantoges från

lagens tillämpningsområde. På hälso- och sjukvårdens område föreligger det

emellertid med hänsyn till den betydelse, som hälso- och sjukvården har i

samhället, och till behovet i olika sammanhang av undersökningar, utlåtanden

och intyg rörande människors hälsotillstånd eller medicinska förhållanden

i övrigt, ett klart intresse av att en särskild form av auktorisation

för på området speciellt utbildade och väl kvalificerade personer finnes

att tillgå. Lagregler, enligt vilka formerna för denna auktorisation bestämmes

och enligt vilka den förvärvas och förloras, kan därför icke undvaras.

Lagstiftningen rörande utövning av nu ifrågavarande verksamhet

på hälso- och sjukvårdens område måste sålunda — om det i princip skall

stå envar fritt att utöva sådan verksamhet — upptaga dels regler om auktorisation

av de särskilt utbildade yrkesutövarna, dels bestämmelser om begränsningar

i rätten för envar annan att utöva verksamheten. Däremot bör

lagen tydligtvis icke utformas med regler om hur behörigheten — d. v. s.

rätten — att utöva verksamheten förvärvas, eftersom ju enligt det sagda

utgångspunkten för lagstiftningen är att denna rätt föreligger för envar.

Betraktar man däremot den på vetenskaplig grund utövade läkarverksamheten

såsom en speciell, erkänd art av verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område, i det väsentliga skild från den verksamhet som utövas av dem,

som icke utbildats efter de officiellt antagna linjerna, möter givetvis intet

hinder att särskilt reglera förutsättningarna för förvärv av behörighet att utöva

denna vetenskapligt underbyggda verksamhet. Vad envar kan utöva

är nämligen då icke den auktoriserade verksamheten utan blott den allmänna

form av verksamhet, som icke förutsätter särskild utbildning. Att

vissa, icke alltför obetydliga moment i denna icke-auktoriserade verksamhet

återfinnes också i den erkända, medicinskt vetenskapligt underbyggda

läkarverksamheten och att syftet i båda fallen är — eller, såvitt rör visst

kvacksalveri, åtminstone utges för att vara — att förebygga, bota eller

lindra sjukdomar synes icke böra hindra, att man betraktar läkarnas yrkesutövning

och den verksamhet, som bedrives av personer vilka icke utbildats

efter vedertagna vetenskapliga linjer, såsom två, i det väsentliga

helt skilda former av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Ty

opaginerad Kontrollera mot PDF

1 ‘2 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

läkarnas arbetsmetoder skiljer sig uppenbarligen i allt väsentligt radikalt

från dem som tillämpas av homeopater, kiropraktorer, osteopater och åtskilliga

andra utövare av icke erkänd verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område, något som ej blott läkarna utan även företrädarna för de

speciella behandlingsmetoderna brukar vara angelägna att understryka.

Och då lagstiftningen på området har att syssla endast med den objektiva

sidan av läkarnas och lekmännens verksamhet saknas anledning att låta

syftet med verksamheten leda till att man — mot vad som synes naturligt

— betraktar läkarens och lekmannens verksamhet såsom identiska.

Skiljer man enligt det anförda mellan läkarverksamhet, å ena sidan, och

annan verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, utövad av den som

icke är utbildad enligt vedertagna vetenskapliga linjer, å andra sidan, och

är syftet med lagstiftningen dels att ge regler för auktorisationen av de på

vetenskaplig grund arbetande läkarna, dels att stadga inskränkningar i rätten

för envar annan att ägna sig åt verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område, kommer lagstiftningen uppenbarligen att röra två skilda frågor.

Vid sådant förhållande kan det med skäl ifrågasättas om anledning föreligger

att sammanföra reglerna på de olika områdena i eu lag.

Med den uppfattning, som jag inledningsvis givit uttryck åt, rörande skillnaden

mellan de på vetenskaplig grund arbetande läkarnas verksamhet och

den verksamhet, som utövas av kvacksalvare och andra icke erkända kategorier

yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område, och med den självklara

inställningen att allt bör göras för att hindra, att den enskildes liv

och hälsa äventyras genom osakkunnig behandling, har jag förståelse för

dem som förordar en sådan lagstiftning, som förbehåller den kvalificerade

hälso- och sjukvården för de efter erkända linjer utbildade läkarna.

Emellertid måste även andra förhållanden beaktas än de olika metodernas

kvalitet och effektivitet, främst vissa folkpsykologiska fakta. Även om det

måste antagas att utrymmet för verksamhet av personer, som icke auktoriserats

såsom läkare, minskats mer och mer genom stigande upplysning, förbättrad

tillgång på läkare och icke minst den allmänna sjukförsäkringen,

torde dock alltjämt ett tämligen vidsträckt verksamhetsfält finnas för dem

som ägnar sig åt icke erkända behandlingsmetoder. Till övervägande del

torde denna verksamhet förutsätta att de hjälpsökande tror att de kan få

hot; omöjligt är ej heller med hänsyn till många sjukdomars psyko-somatiska

karaktär att de just på grund av sin tro får bot i samband med en

eljest i och för sig verkningslös behandling. Dylika fall är givetvis ägnade

att befästa den icke erkända verksamhetens ställning, och man torde, efter

vad som kunnat iakttagas vid särskilt uppmärksammade fall av kvacksalveri,

icke kunna komma från det faktum att ett generellt förbud för andra

än auktoriserade läkare att utöva vad som hittills betecknats som läkarkonst

alltjämt skulle röna mycket liten förståelse inom stora folkgrupper.

Bortsett från att svårigheten att under sådana förhållanden göra ett förbud

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

13

effektivt talar mot att stadga ett dylikt förbud, utgör naturligtvis den omständigheten

att förbudet ej skulle kunna grundas på en mera allmän övertyg

gelse om dess berättigande ett avgörande skäl mot förbudet. Jag är med hänsyn

härtill ej beredd att förorda att den nya lagstiftningen får formen av eu

lag om behörighet att utöva läkarverksamhet med förbud för andra än de enligt

lagen behöriga att ägna sig åt sådan verksamhet. Lagstiftningen bör i

stället liksom hittills omfatta regler för den speciella form av behörighet,

som bör tilläggas de på vetenskaplig grund arbetande och utbildade läkarna,

samt med utgångspunkt från att envar äger frihet att utöva verksamhet

på hälso- och sjukvårdens område upptaga de begränsningar i denna frihet

som måste anses nödvändiga för att skydda allmänheten. Jag vill härvid på

de skäl, som framgår av vad jag förut anfört, förorda att de båda ämnesområdena

behandlas i var sin lag, nämligen en lag om behörighet att utöva

läkaryrket och en lag med förbud i vissa fall mot utövning av verksamhet på

hälso- och sjukvårdens område. Härigenom markeras också formellt att det

i allmänhet föreligger en väsentlig skillnad mellan de utbildade läkarnas

verksamhet, å ena, samt kvacksalvarnas och andra icke auktoriserade utövares

verksamhet, å andra sidan.

Att i dessa lagar upptaga en definition av begreppet utövning av läke- eller

läkarkonsten synes ej vara erforderligt. I lagen om behörighet att utöva

läkaryrket — fortsättningsvis benämnd läkarlagen — bör nämligen objektet

för läkarnas verksamhet anges som läkaryrket och ej läke- eller läkarkonsten.

Ordet läkarkonst täckte tydligtvis väl läkarnas verksamhet i

äldre tider, när jämte intuition, handlag och faktiskt kunnande även allehanda

vidskepelse och övertro bestämde behandlingen av de sjuka, men i

våra dagar, när denna behandling bestäms av vetenskap och beprövad erfarenhet,

har benämningen läkar- eller läkekonst uppenbarligen föga täckning

i läkarnas yrkesutövning. Och de som utan att tillämpa erkända behandlingsmetoder

ägnar sig åt verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

kan ej heller sägas utöva läkar- eller läkekonst; i många fall är deras

metoder uppenbarligen helt otjänliga eller rent av skadliga. Deras verksamhet

bör därför ej i lagen förklaras vara utövning av läkekonst. En definition

av vad denna »konst» omfattar erfordras alltså ej heller i detta

sammanhang. Däremot bör så långt det är möjligt i lagen konkret angivas

vilka åtgärder som de icke-auktoriserade utövarna av verksamhet på hälsooch

sjukvårdens område ej får vidtaga.

Ej heller torde någon definition av begreppet utövning av läkaryrket erfordras

i läkarlagen. Något förbud för andra än läkare att utöva läkaryrket

avses ju icke skola stadgas i lagen; denna utgår från att annan än den i erkända

former utbildade läkaren faktiskt icke kan utöva läkaryrket och

därför ej berörs av lagen. Endast i de fall då en läkare fortsätter att utöva

läkaryrket, ehuru hans läkarbehörighet upphört, eller utövar yrket i större

utsträckning än behörighet tillagts honom bör straff för obehörig utövning

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

av läkaryrket inträda, och endast i dessa fall blir det aktuellt att slå fast,

vad utövning av läkaryrket innebär. Vad som skall anses höra till utövningen

av läkaryrket torde i dessa sällsynta fall kunna bestämmas med

utgångspunkt i den utbildning som meddelas blivande läkare och i de arbetsuppgifter,

som tillkom vederbörande, när han var behörig, eller som

i allmänhet tillkommer sjukhusläkare eller tjänsteläkare. En definition torde

f. ö. vara helt omöjlig att utforma med hänsyn till de oerhört skiftande uppgifter

som förekommer inom läkarnas olika, mer eller mindre specialiserade

verksamhetsområden.

Medan sålunda den föreslagna läkarlagen endast bör sysselsätta sig med

och rikta sig till de i erkända former utbildade läkarna, bör den andra lagen

— i fortsättningen med hänsyn till sitt huvudsyfte kallad kvacksalvarlagen

— endast taga sikte på och rikta sig mot dem, som utan att vara läkare eller

eljest auktoriserade för sin uppgift utövar verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område. De personalkategorier, som sålunda bör undantagas, utgöres

av läkare, tandläkare, sjuksköterskor, barnmorskor, sjukgymnaster,

farmaceuter m. fl., för vilka det är gemensamt att de i sin verksamhet står

under medicinalstyrelsens tillsyn. Med denna tillsyn är förenade vissa befogenheter

för styrelsen, däribland disciplinär bestraffningsrätt och rätt att

återkalla auktorisationen. Med hänsyn till den kontroll och de ingripanden,

som i dessa fall står offentlig myndighet till buds, saknas skäl att hänföra

dessa yrkeskategorier till gruppen kvacksalvare och andra icke-auktoriserade

yrkesutövare på hälso- och sjukvårdens område. Skulle emellertid

någon utanför sin under tillsyn ställda yrkesutövning ägna sig åt verksamhet

på hälso- och sjukvårdens område, bör lagen därvid gälla för honom.

I kvacksalvarlagen bör — utan att däri inskrives någon rätt för envar att

utöva verksamhet på hälso- och sjukvårdens område — upptagas de förbud,

som skall gälla för de icke-auktoriserade utövarna, samt de straffstadganden,

som skall ansluta sig till förbuden. Härvid synes det lämpligt att

brott mot förbud, som stadgats i syfte att förhindra det kvacksalveri, som

medför påtagliga risker för den behandlade, benämnes hälsofarligt kvacksalveri.

Av en sådan brottsbenämning framgår att det också finnes kvacksalveri,

som tolereras därför att det icke anses hälsofarligt, men det utsäges

å andra sidan icke att all verksamhet, på vilken lagen är tillämplig,

är att beteckna som kvacksalveri. I detta hänseende synes brottsbenämningen

avgjort vara att föredraga framför den av utredningen föreslagna

beteckningen »olaga kvacksalveri».

Konstrueras kvacksalvarlagen enligt de angivna linjerna kommer lagen

icke att utgöra något hinder mot att behandlingsmetoder, som nu icke är

officiellt erkända men som måhända framdeles kan vinna sådant erkännande,

undantages från kvacksalvarlagens tillämpning. Härför fordras blott att

utövarna av dessa metoder i sin verksamhet ställes under medicinalstyrel
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

sens tillsyn liksom annan medicinalpersonal. Att sådan tillsyn icke skulle

anordnas, om det tillförlitligen skulle ådagaläggas att någon av de ifrågavarande

behandlingsmetoderna är värdefull, torde vara uteslutet. Spörsmålet

huruvida utövare av någon sådan behandlingsmetod nu skulle kunna

komma i fråga för auktorisation och därmed undantagas från kvacksalvarlagens

tillämpningsområde har icke sådant samband med lagstiftningens

utformning att jag i förevarande lagstiftningsärende har anledning att taga

ställning därtill.

Innan jag övergår till att närmare redogöra för vad de nya lagarna bör

innehålla vill jag något beröra en i utredningens lagförslag intagen bestämmelse,

som riktar sig till såväl läkare som kvacksalvare och andra utövare

av icke erkända behandlingsmetoder och som föreskriver att oskälig ersättning

icke må betingas för utövning av läkekonsten. Brott mot bestämmelsen

skall enligt förslaget föranleda böter. Mot detta stadgande har, främst

från läkarhåll men även av åtskilliga andra remissinstanser, kritik riktats

med yrkande att bestämmelsen ej intages i den nya lagen. Som skäl har

härvid åberopats att en dylik bestämmelse ej hör hemma i en lagstiftning

om behörighet att utöva läkekonsten, att, oberoende av ett dylikt stadgande,

möjlighet föreligger att få skäligheten av ett begärt arvode prövad av domstol

samt att det är vanskligt att i tillämpningen avgöra vad som är skäligt

eller ej.

Visserligen har läkarna genom auktoriseringsförfarandet givits en monopolställning,

som kan inbjuda till att uttaga arvoden eller eljest förskaffa

sig förmåner vilka icke står i rimligt förhållande till den prestation, som

utförts. Ej heller saknas exempel på att kvacksalvare och andra utövare av

icke erkända behandlingsmetoder betingat sig ersättningar, som vida överstiger

vad som kan anses skäligt med hänsyn till kostnaderna för verksamheten

och tidsspillan i samband med behandlingen. Det torde slutligen ej

heller kunna bestridas att regeln, att den som tagit annans tjänster i anspråk

får betala vad som begärs, om han ej kan visa att det är oskäligt, är

till patientens nackdel. Jag anser mig emellertid icke kunna förorda att en

bestämmelse av föreslaget innehåll upptages i den nya lagstiftningen. Förhållandena

på hälso- och sjukvårdens område torde knappast kunna anses

så speciella att de motiverar att regeln i detta fall kommer till direkt uttryck

i lagen. Skulle likväl ett förbud mot uttagande av oskälig ersättning

intagas i lagen, borde det såsom utredningen föreslagit straffsanktioneras

för att giva något mer än vad som i allmänhet gäller i fråga om oskälig

ersättning. Man bör emellertid om möjligt undvika att knyta straff till ett

förfarande, vilket inrymmer ett väsentligt subjektivt moment redan på den

objektiva sidan, nämligen i förevarande fall avgörandet av vad som kan

anses utgöra »skälig» ersättning. Även detta skäl talar sålunda mot att

utredningens förslag på denna punkt följes.

Liksom hittills bör man enligt min mening kunna lita till de möjligheter

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

att komma till rätta med uppskörtning av allmänheten som nu står till buds.

I detta sammanhang vill jag även erinra om att läkarförbundet utövar en

viss tillsyn över att dess medlemmar — det alldeles övervägande antalet läkare

i landet — icke betingar sig oskäliga arvoden. Och i de flagranta fallen

av uppskörtning, vare sig genom läkare eller kvacksalvare, ger strafflagens

regler om ocker möjligheter till ingripande. Stundom torde också kvacksalvarverksamhet

inrymma bedrägeribrott och därigenom bli åtkomlig för

ingripande.

Motioner

I motionerna 1: 668 och II: 826 hemställes, att ordet »läkaryrket» i de föreslagna

lagarna måtte utbytas mot ordet »läkarkonsten».

Behörighet att utöva läkaryrket

A. Förvärv av behörighet

Departementsch ef en

Av vad jag anfört vid min redogörelse för de allmänna principer, som

bör följas vid utformningen av den nya behörighets- och kvacksalverilagstiftningen,

framgår att den auktorisation av läkare, som bör regleras i läkarlagen,

endast tager sikte på de efter erkända linjer utbildade läkarna och

endast gäller utövning av den på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet

vilande läkarverksamheten. Att lagen följaktligen icke medger att de

olika behörighetsformerna tillämpas på kvacksalvare eller andra utövare av

icke erkända behandlingsmetoder eller på lekmän över huvud taget torde

komma till tillräckligt tydligt uttryck därigenom att lagen i sin helhet angives

gälla utövning av läkaryrket, ett yrke som enligt vad jag förut framhållit

icke kan utövas av annan än den som utbildat sig efter erkända linjer,

eftersom yrket innebär just en tillämpning — med eller utan en vidareutveckling

— av den kunskap som denna utbildning ger. I den mån nuvarande

lag upptager möjlighet att ge lekmän läkarbehörighet — vilken

möjlighet visat sig vara av rent teoretiskt intresse — kommer denna möjlighet

att försvinna. Jag vill emellertid framhålla, att därest någon nu ej

erkänd behandlingsmetod till äventyrs framdeles skulle visa sig innehålla

värdefulla inslag, dessa självfallet bör tillgodogöras inom den erkända medicinen.

Vad beträffar frågan, i vilka former behörighet att utöva

läkaryrket skall kunna meddelas, har kvacksalveriutredningen

eftersträvat en enklare ordning än den för närvarande gällande. I detta syfte

har utredningen föreslagit att de nuvarande fyra behörighetsgrunderna,

nämligen legitimation, Kungl. Maj :ts utnämning till läkarbefattning, för
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr -44 år 1960

ordnande att tjänstgöra såsom läkare och Kungl. Maj :ts särskilda tillåtelse

att utöva läkarkonsten, reduceras till två: legitimation och förordnande att

uppehålla läkartjänst. Härvid skall enligt utredningens förslag legitimation

komma till användning även för de fall, i vilka nu Kungl. Maj :ts utnämning

till läkartjänst och Kungl. Maj :ts särskilda tillåtelse att utöva läkarkonsten

konstituerar behörigheten. Detta innebär, att legitimation blir den

normala behörighetsformen även för den, som icke avlagt svensk medicinsk

examen, alltså företrädesvis icke svenska medborgare. I konsekvens

härmed har utredningen föreslagit att nuvarande krav på svenskt medborgarskap

för legitimation slopas.

Att man för den permanenta och oinskränkta läkarbehörigheten bör

bibehålla den hävdvunna behörighetsformen legitimation torde det

icke behöva råda någon tvekan om. Eftersom det emellertid är i hög grad

önskvärt att en förenkling av auktorisationssystemet med en minskning av

antalet behörighetstyper kommer till stånd, måste det övervägas att låta

legitimation bli en behörighetsform för flera kategorier läkare än för närvarande.

Härvid kommer först och främst i fråga att göra legitimation tilllämplig

även för den stora grupp läkare med utländsk läkarexamen, vilka

nu får Kungl. Maj :ts särskilda tillstånd att utöva läkarkonsten här i riket

utan några inskränkningar, vare sig i fråga om tid eller verksamhetens

art, d. v. s. de läkare som får generell behörighet. Skillnaderna i kompetens

mellan innehavare av sådan behörighet och legitimerade läkare har redan

utjämnats på flertalet områden och det torde då icke finnas något skäl

att upprätthålla en huvudsakligen formell åtskillnad. På de få områden

— abort- och steriliseringslagarnas samt sinnessjuklagens områden — där

alltjämt vissa åtgärder förbehålles läkare med legitimation torde några

olägenheter icke uppkomma av att en större grupp läkare än f. n. kommer

att erhålla legitimation. Den i dessa lagar särskilt föreskrivna kompetensen

kommer dock icke att tillkomma dem som har läkarbehörighet endast på

grund av tillfälligt förordnande utan förbehålles alltjämt de läkare, som

innehar permanent och oinskränkt behörighet, vilket måste anses vara

det väsentliga.

Under behörighetsformen legitimation bör vidare kunna rymmas även

de fall då behörighet f. n. uppkommer genom Kungl. Maj :ts utnämning till

läkartjänst. Vidgas möjligheterna att ge legitimation enligt vad utredningen

föreslagit torde det knappast bli aktuellt att Kungl. Maj :t skulle till innehavare

av läkartjänst utse någon som icke skulle kunna få legitimation

enligt eljest gällande regler. Vid sådant förhållande saknas anledning att

upptaga Kungl. Maj :ts utnämning till läkartjänst såsom särskild behörighetsgrund.

Ej heller torde anledning finnas att på sätt utredningen föieslagit

särskilt behandla detta fall i lagen med föreskrift om att utnämningen

skall automatiskt medföra legitimation för den utnämnde.

Utnyttjandet av legitimation såsom behörighetsform även för de läkar2

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 2 avd. Nr h 4

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960

kategorier som f. n. erhåller generell behörighet förutsätter att nuvarande

krav på svenskt medborgarskap för legitimation slopas. Det

stora flertalet läkare som får behörighet i form av Kungl. Maj :ts särskilda

tillstånd att utöva läkarkonsten är nämligen utländska läkare, vilka, även

om de avlägger svensk med.-lic.-examen, utestänges från legitimation på

grund av att de ej är svenska medborgare. Kravet på svenskt medborgarskap

fanns icke ursprungligen i lagen utan infördes först år 1934. Härvid

åberopades endast att den praktiskt taget ovillkorliga rätt, som lagen gav

envar att efter avlagd svensk med.-lic.-examen erhålla legitimation såsom

läkare, borde förbehållas svensk medborgare och överensstämmelse därmed

åstadkommas med de regler, enligt vilka endast apotekare, tandläkare eller

veterinär, som var svensk medborgare, kunde erhålla legitimation inom

sitt fack. Den uppfattning om nationalitetens betydelse i och för sig, som

denna lagändring är ett uttryck för, torde numera ha allt färre förespråkare,

och det synes svårt att finna några bärande skäl för ståndpunkten, att

svenskt medborgarskap skulle innebära några garantier för vederbörandes

kunnighet och skicklighet såsom läkare eller moraliska kvalifikationer för

detta yrke. Jag anser därför redan av dessa allmänna skäl att man icke

bör behålla kravet på svenskt medborgarskap såsom villkor för legitimation

utan i stället låta enbart vederbörandes förutsättningar i fråga om utbildning

och färdighet vara avgörande.

Även påtagliga praktiska skäl kan åberopas för att slopa kravet på svenskt

medborgarskap. Sålunda möjliggör reformen den förenkling av auktorisationssystemet,

som jag redan framhållit såsom önskvärd, i det endast en

form av permanent och oinskränkt behörighet kommer att finnas. Men vidare

undanröjes ett av hindren för en gemensam nordisk arbetsmarknad

för läkare i överensstämmelse med det förslag till avtal härom, som nordiska

kommittén utarbetat. Även om jag i detta sammanhang icke har anledning

att taga slutlig ställning till kommitténs förslag, synes det mig dock angeläget

att den nya behörighetslagen från början får en sådan utformning att

den icke hindrar strävandena att åstadkomma en gemensam nordisk arbetsmarknad

för läkare.

Skall sålunda enligt det sagda endast vederbörandes kunnighet och skicklighet

såsom läkare vara utslagsgivande för hans möjligheter att erhålla

legitimation, träder självfallet kravet på utbildning helt i förgrunden.

När det gäller personer med svensk utbildning torde nuvarande

ordning böra bibehållas, d. v. s. svensk med.-lic.-examen skall berättiga till

legitimation. Visserligen måste det såsom framhållits från läkarhåll vara

en fördel om den examinerade kompletterar utbildningen med praktisk

tjänstgöring på sjukhus, innan han etablerar en självständig läkarverksamhet,

men jag anser mig nu ej böra förorda sådan tjänstgöring såsom villkor

för legitimation.

Vad beträffar de krav på utbildning, som bör uppställas såsom villkor för

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

legitimation av den som icke avlagt svensk med.-lic.-examen, vare sig han

är svensk medborgare eller ej, måste till en början konstateras att utländska

läkarexamina är av tämligen varierande värde. Eftersom kompetenskraven

för legitimation såvitt gäller den som har svensk utbildning är bestämda så,

att vederbörande skall ha de kunskaper och färdigheter som svensk med.- lic.-examen förutsättes ge den studerande, blir denna kunskapsnivå normerande

även för vad som skall krävas av de i utlandet examinerade läkarna.

Även om nödvändigtvis mindre skillnader i kunskaper och färdigheter alltid

måste accepteras, medför detta, att den efterutbildning, som skall krävas

i Sverige, måste differentieras avsevärt med hänsyn till olika utländska examinas

kvalitet. Emellertid torde det finnas vissa möjligheter att föra samman

olika utländska läkarexamina i ett relativt litet antal grupper, för

vilka kraven på tilläggsutbildning kan bestämmas enhetligt. Härvid torde,

såsom nordiska kommitténs utredning ger vid handen, de nordiska ländernas

medicinska examina kunna utgöra en grupp, för vilken efterutbildningen

i Sverige skulle kunna begränsas i hög grad. En närmare reglering

av utbildningskraven för olika grupper läkare med utländsk examen

torde icke böra ske i lagen utan bör äga rum i administrativ ordning.

På medicinalstyrelsens nämnd för utländska läkare torde efter genomförandet

av den nu föreslagna ordningen lämpligen böra ankomma, förutom

tillämpningen av de generella utbildningsbestämmelserna, att ge de kompletterande

föreskrifter rörande efterutbildning, som kan befinnas erforderliga

i de individuella fallen.

Att praktisk tjänstgöring efter svensk med.-lic.-examen ej skall uppställas

såsom förutsättning för legitimation bör ej hindra att sådan tjänstgöring

får ingå såsom ett led i tilläggsutbildningen av utländsk läkare, innan han

kan få legitimation. Det är nämligen i sådant fall fråga om utbildning som

skall föra fram till den kunskapsnivå, som svensk med.-lic.-examen representerar.

Anses däremot den utländska examen jämbördig med med.-lic.-examen

— såsom fallet f. n. i huvudsak torde vara med examen i övriga nordiska

länder — bör praktiktjänstgöring ej fordras.

Utredningen har i sitt förslag upptagit krav på prövning efter genomgången

tilläggsutbildning såsom förutsättning för rätt till legitimation. Även

om skäl otvivelaktigt talar för att vederbörande prövas i någon form, innan

han får legitimation — som ju berättigar till självständig utövning av läkaryrket

— finner jag det icke erforderligt att i själva lagen inskriva krav på

sådan prövning. Erforderlig kontroll av att vederbörande tillgodogör sig

tilläggsutbildningen torde alltefter omständigheterna kunna ske på så sätt

att man lägger in tentamina i utbildningen.

Såsom utredningen föreslagit bör Kungl. Maj :t, som ju skall bestämma

omfattningen av utbildningen för de olika kategorierna utländska läkare,

ha möjlighet att dispensera från kravet på tilläggsutbildning i Sverige.

Dispensmöjligheterna bör emellertid vara inskränkta till sådana fall, då

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

vederbörande besitter framstående skicklighet och särskild klinisk erfaren

het såsom läkare.

I några remissyttranden över såväl utredningens som nordiska kommitténs

förslag har yrkats att legitimationen skall föregås av en p r ö vning

av den legitimationssökandes allmänna lämplighet

såsom läkare, dock endast när fråga är om den som icke avlagt svensk

med.-lic.-examen. Härvid har framhållits att en sådan prövning skulle

skapa garantier för att icke den som —- fastän han äger den formella kompetensen

— är olämplig som läkare skulle få legitimation. Jag kan emellertid

ej finna att anledning föreligger att särskilt föreskriva sådan prövning

när det gäller läkare med utländsk examen; regeln om prövning borde

i så fall gälla lika för alla som söker legitimation eftersom risken torde vara

lika stor att den som har svensk examen är på allmänna grunder olämplig

som läkare. Enligt vad jag kommer att föreslå i ett senare avsnitt skall den

nya läkarlagen upptaga regler, som medger deslegitimation av den som är

uppenbart olämplig som läkare. Eftersom legitimation liksom hittills icke

skall meddelas när omständigheterna är sådana att sökanden, om han varit

legitimerad läkare, skulle ha berövats sin legitimation, innebär den nya

ordningen, att den som är uppenbart olämplig som läkare kan förvägras

legitimation. Denna regel bör emellertid gälla vare sig sökanden har svensk

eller utländsk utbildning.

Såsom jag förut påpekat avses legitimation vara formen för permanent

och oinskränkt behörighet. Liksom f. n. måste emellertid möjlighet finnas

att ge tillfällig läkarbehörighet åt den som ännu ej avslutat

sin utbildning men kommit så långt i denna, att hans tjänster kan tagas i

anspråk för vikariat eller tillfälliga uppgifter inom hälso- och sjukvården.

Även för att kunna ge behörighet åt utländska läkare, som under en tid

önskar praktisera i landet utan att skaffa sig legitimation och som härvid

bör kunna utnyttjas inom den slutna vården eller inom tjänsteläkarorganisationen,

fordras en behörighetsform vid sidan av legitimationen. Denna behörighetsform

torde böra regleras i huvudsaklig överensstämmelse med

vad som f. n. gäller och sålunda innebära att behörighet tillkommer den

som är förordnad av vederbörlig myndighet — medicinalstyrelsen eller

myndighet till vilken styrelsen delegerat befogenheten — att uppehålla

statlig eller kommunal läkartjänst eller att tjänstgöra som extra läkare eller

som amanuens vid vissa sjukvårdsinrättningar. Några kompetensvillkor för

meddelande av förordnande som medför läkarbehörighet bör lika litet som

f. n. uppställas i lagen utan bör, i den mån de särskilda tjänsternas beskaffenhet

kräver det, intagas i de författningar eller andra bestämmelser, som

reglerar kompetenskraven för de olika befattningarna. Det grundläggande

villkoret för att läkarbehörighet skall följa av förordnandet, nämligen att den

förordnade har utbildning för läkaryrket och icke är lekman eller utövare

av någon icke erkänd behandlingsmetod, bör emellertid framgå av lagen där
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

21

igenom att behörighetsformen regleras i denna såsom en form för behörighet

att utöva läkaryrket.

Vid förordnandebehörighet bör behörigheten, så länge förordnandet löper,

vara fullständig och sålunda icke inskränkt till blott de delar av läkaryrket,

som är av omedelbar betydelse för den tjänst förordnandet avser. Det

torde nämligen i praktiken vara nödvändigt med en fullständig behörighet

för att den förordnade skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter utan besvärande

hinder.

Utredningen har icke ansett behov föreligga av någon behörighetsform

avsedd att komma till användning, när man vill ge någon läkare behörighet

i begränsad utsträckning. Under remissbehandlingen

har emellertid från skilda håll anförts att den nuvarande möjligheten för

Kungl. Maj :t att ge särskilt tillstånd att utöva läkarkonsten och därigenom

meddela läkarbehörighet i den omfattning som bestämmes av de med tillståndet

förenade villkoren bör bibehållas. För egen del anser jag att det

vore oklokt att helt avstå från möjligheten att efter en prövning i det enskilda

fallet, oberoende av alla generellt verkande regler, ge läkarbehörighet

åt den som finnes kunna utöva läkaryrket men vars tjänster icke bör

tagas i anspråk genom förordnande att uppehålla läkarbefattning eller

genom annat förordnande. Behov av att meddela sådan behörighet kan, i

varje fall under en övergångsperiod, föreligga beträffande vissa nordiska

läkare. Jag tänker vidare på sådana fall, som krigs- och efterkrigstiden

givit flera exempel på, nämligen att flyktingar anländer till riket, bland

vilka finnes en eller annan läkare. Det är självfallet för alla parter angeläget

att i sådana fall kunna utnyttja flyktingläkarna för verksamhet bland

deras landsmän utan alt fördenskull behöva anlita förordnande att uppehålla

läkarbefattning. Den form för läkarbehörighet, som i dessa fall synes

vara den naturliga, är en särskild behörighetsform, som medför rätt att

utöva läkaryrket endast i den omfattning, som bestämts vid meddelandet

av behörigheten med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

Begränsningar kan härvid bestämmas, förutom i fråga om tiden för behörigheten,

i fråga om den patientkrets, som vederbörande får ägna sig åt,

det geografiska område, inom vilket verksamheten får bedrivas, de sjukdomar,

som får behandlas (exempelvis undantag för epidemiska och veneriska

sjukdomar), etc.

Även i andra fall kan det vara av betydelse att ha tillgång till en form av

begränsad behörighet. Exempel finnes sålunda på uppgifter av skäligen

enkelt slag, vilka enligt särskilda författningsbestämmelser skall utföras

av läkare och som bör kunna komma i fråga för den som, ehuru han icke

hunnit så långt i sina medicinska studier att förordnandebehörighet bör

kunna meddelas, likväl blivit väl skickad att fullgöra dylika uppgifter. Bland

sådana uppgifter må nämnas ympning och kontroll därav samt provtagning

av olika slag såsom tagning av blodprov på den som misstänkes för

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

rattfylleri. I synnerhet för sistnämnda uppgift synes det med hänsyn till

svårigheterna på sina håll att särskilt på kvällen och natten snabbt få tag

i läkare för provtagningen böra övervägas, om icke även medicine kandidater

skulle kunna komma i fråga genom att de erhåller begränsad behörighet.

Slutligen synes en begränsad behörighet vara den behörighetsform, som

bör komma till användning för att möjliggöra det samarbete mellan

Finland, Norge och Sverige, som planeras för att förbättra

hälso- och sjukvården för befolkningen i gränstrakterna. Även om föreliggande

förslag till en gemensam nordisk arbetsmarknad för läkare inom

kort skulle realiseras, löses nämligen icke de behörighetsfrågor som gränssamarbetet

för med sig. Den nordiska arbetsmarknaden torde nämligen

komma att bygga på principen att legitimation i ett nordiskt land skall berättiga

till legitimation i ett annat sådant land, medan det i fråga om samarbetet

gäller att låta den behörighet som tillkommer tjänsteläkare i gränsdistrikt

gälla även inom distrikt på andra sidan gränsen, oavsett vilken form

av behörighet som tjänsteläkaren har. Dessutom måste gränsbehörigheten

med nödvändighet tilläggas den som vid varje tidpunkt innehar tjänsteläkarbefattningen

på andra sidan gränsen, oberoende av att personerna på

tjänsten växlar. Den behörighet, som den finske eller norske tjänsteläkaren

i gränsdistriktet bör tilläggas, bör i dessa fall gälla för utövning av läkaryrket

inom angränsande tjänsteläkardistrikt på svensk sida. Hur området

bör närmare bestämmas torde få avgöras efter förhållandena i de olika

gränstrakterna; frågan lämpar sig uppenbarligen icke för en reglering i lag

och en sådan är icke heller från någon synpunkt nödvändig. Däremot

bör det framgå av lagen att begränsad behörighet i nu åsyftade fall skall

kunna givas icke blott den individuelle innehavaren av läkartjänst i finskt

eller norskt distrikt som gränsar till Sverige utan också tillkomma envar

innehavare av sådan tjänst. I de fall då privatpraktiserande läkare eller

någon specialist, som icke är tjänsteläkare, på finsk eller norsk sida anses

böra kunna anlitas även på den svenska sidan av gränsen bör däremot

läkarbehörigheten tilläggas honom personligen i form av begränsad behörighet

gällande för utövning av läkaryrket i viss gränstrakt. Då det kan

förutsättas att specialisternas verksamhet i gränstrakterna kommer att

samordnas sedan samarbetet kommit i gång, bör några svårigheter att meddela

individuell behörighet icke föreligga i dessa fall.

Den begränsade behörigheten kan, såsom framgår av det anförda, komma

till användning i flera, sinsemellan rätt olikartade fall. I vissa fall, såsom

i fråga om gränsbehörigheten och behörighet för vissa enklare läkaruppgifter,

torde beslutanderätten med fördel kunna läggas hos medicinalstyrelsen.

Lagen bör därför föreskriva att begränsad behörighet meddelas av Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

23

B. Förlust av behörighet

Departementschefen

Liksom f. n. måste lagen tydligtvis tillhandahålla möjligheter att återkalla

den auktorisation för utövning av läkaryrket, som regleras genom

lagen. Samma intresse som påkallar den särskilda auktorisationen — nämligen

det allmännas intresse av att den erkända läkarverksamheten avgränsas

gentemot kvacksalveri och annan utövning av icke tillförlitliga behandlingsmetoder

på ett sätt, som ej lämnar utrymme för tvekan, och att

utövarna av denna erkända läkarverksamhet kan ställas under det allmännas

tillsyn — kräver också att auktorisationen kan fråntagas den, som

visar sig icke utöva verksamheten på tillfredsställande sätt. Auktorisationen

vore eljest meningslös. Mot denna allmänna bakgrund framträder återkallelse

av auktorisation icke såsom ett korrektiv mot läkare, som åsidosatt

sina skyldigheter, utan främst såsom ett medel att skydda de intressen,

som uppbär auktorisationsinstitutet. Till dessa hör uppenbarligen även

intresset av att läkarkåren kan omfattas med förtroende av allmänheten

och av samhällets organ. Med hänsyn bl. a. till auktorisationens betydelse

för den enskilde läkarens möjligheter att utöva sitt yrke är det tydligt att

reglerna om återkallelse av auktorisationen bör ha karaktären av lag.

Vad beträffar spörsmålet vid vilka behörighetsformer behov av särskilda

regler om återkallelse föreligger, är det till en början uppenbart att formen

för den permanenta och oinskränkta behörigheten, nämligen legitimationen,

fordrar sådana regler. Däremot är det mera tveksamt om särskilda regler

för återkallelse av behörighet erfordras, när behörigheten grundas på förordnande

eller tillagts läkaren såsom begränsad behörighet. Förordnandebehörigheten

upphör nämligen i och med att förordnandet löper ut, och de

förordnanden, som här kommer i fråga, torde kunna bringas att upphöra, om

den förordnade visar sig icke vara skickad att utöva läkaryrket. Utredningen

har icke funnit anledning föreslå några särskilda regler rörande återkallelse

av förordnandebehörighet och ej heller har såvitt känt något behov av

sådana regler yppats under de nuvarande reglernas tillämpningstid. Det

torde därför ej finnas skäl att nu införa dylika regler. I fråga om begränsad

behörighet föreligger måhända ett större behov av regler, enligt vilka behörigheten

kan återkallas åtminstone för det fall att behörigheten meddelats

för viss tid. I fortsättningen torde emellertid den begränsade behörigheten

— om den icke skall gälla blott en kort tid — böra fastställas att gälla tills

vidare, varvid behörigheten när som helst kan återkallas eller ytterligare

inskränkas, om omständigheterna ger anledning därtill. Jag vill erinra om

att systemet med behörighet — begränsad eller generell — efter särskilt

tillstånd av Kungl. Maj :t har tillämpats i avsevärd utsträckning under de

senaste årtiondena utan att något mera påtagligt behov av särskilda regler

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

för återkallelse av behörigheten yppat sig. Det finns knappast anledning

att antaga att den motsvarande nya behörighetsformen, vilken avses skola

få en avsevärt mera begränsad tillämpning än den nuvarande, kommer att

göra behovet av dylika regler mera framträdande. Jag anser därför att man

kan undvara regler om återkallelse av begränsad behörighet, åtminstone

intill dess ett mera påtagligt behov av sådana regler till äventyrs visar sig

föreligga.

Enligt det sagda bör lagen sålunda upptaga regler om återkallande av

behörighet endast såvitt gäller legitimation, och de grunder, på vilka legitimationen

skall kunna berövas vederbörande, bör hänföra sig uteslutande

till intresset av att skydda allmänheten samt att värna om förtroendet för

de auktoriserade läkarna. Båda dessa intressen påkallar deslegitimering

då läkaren begått brott av allvarligare slag, då han blivit oförmögen att

utöva läkaryrket, vare sig detta beror på psykisk eller fysisk ohälsa, samt

då han ådagalagt grov oskicklighet i sin yrkesutövning eller eljest visat

sig uppenbart olämplig såsom läkare. De deslegitimeringsgrunder, som

utredningen föreslagit, finner jag mig sålunda böra godtaga. Liksom utredningen

anser jag också att deslegitimering icke i något av dessa fall skall

vara obligatorisk. När det gäller deslegitimering till följd av brott bör -— särskilt

om även annat brott än sådant som begåtts under utövning av läkaryrket

skall kunna föranleda deslegitimering, vilket jag tillstyrker —• återkallelsen

av legitimationen göras beroende av att läkaren genom brottet visat

sig icke vara i moraliskt hänseende skickad att utöva läkaryrket. Är det däremot

fråga om att deslegitimera en läkare på grund av grov oskicklighet vid

utövning av läkaryrket eller därför att han eljest visat sig uppenbart olämplig

såsom läkare, utan att han beträtts med brott, som kan föranleda deslegitimering,

är det läkarens förmåga, hans omdöme, kunnighet och andra

liknande kvalifikationsgrunder, som träder i förgrunden. Har läkaren visat

sig grovt oskicklig eller uppenbart olämplig bör huvudregeln vara att deslegitimering

skall äga rum. En sådan åtgärd bör emellertid kunna underlåtas,

om det finns anledning antaga att den grova oskickligheten varit en

engångsföreteelse eller om den uppenbara olämpligheten för läkaryrket

neutraliseras genom att läkaren övergått eller avser att övergå till sådan

läkarverksamhet, där hans brister blir av helt underordnad betydelse eller,

exempelvis om olämpligheten har sin grund i missbruk av alkohol eller

narkotika, läkaren underkastar sig behandling, som kan förväntas rehabilitera

honom efter kort tid. Vad slutligen beträffar deslegitimering, då psykisk

sjukdom eller annan rubbning i själsverksamheten eller kroppslig sjukdom

eller lyte satt läkaren ur stånd att utöva läkaryrket, bör likaså deslegitimering

kunna underlåtas, om läkaren faktiskt är hindrad, exempelvis genom

att han är omhändertagen för vård, att utöva yrket och utsikter föreligger

att han kommer att tillfriskna. När frågan om deslegitimering aktualiserats

av psykisk ohälsa, måste beaktas att tillfrisknandet måhända för
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1960

dröjes eller rentav kan omöjliggöras om läkaren skulle deslegitimeras.

Åtgärden bör självfallet ej vidtagas i sådant fall, därest det på betryggande

sätt kan sörjas för att läkaren ej utövar läkaryrket.

Såsom utredningen föreslagit bör deslegitimering icke gälla för viss, i

samband med deslegitimeringsbeslutet fastställd tid utan den bör gälla

tills vidare. Det låter sig nämligen icke vid deslegitimeringen — vare sig

denna grundas på att läkaren begått brott, visat sig uppenbart olämplig

eller blivit psykiskt sjuk — bedöma när läkaren åter kan betros med legitimation.

När deslegitimeringen sker till följd av brott kan det väl tänkas att

förhållandena efter relativt kort tid medger att läkaren återfår legitimationen

och att detta då också kan vara en av de lämpligaste åtgärderna för hans

återanpassning i samhället. En tidsbestämd behörighetsförlust skulle måhända

i sådant fall kunna föranleda återfall i kriminalitet. Och när det

gäller deslegitimering på grund av uppenbar olämplighet bör likaså behörigheten

kunna återgivas efter prövning.

Deslegitimeringens innebörd bör vara att den i varje fall medför förlust

av den behörighet som legitimationen givit läkaren, d. v. s. behörigheten att

utöva läkaryrket. Enligt nuvarande ordning, vilken bibehållits i utredningens

förslag, medför deslegitimering därjämte att läkaren förbjudes

att mot ersättning utöva även andra former av verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område; han äger sålunda ej heller utöva sådan verksamhet

som i princip står öppen för envar. Ett sådant totalförbud för den deslegitimerade

— vilket icke skulle ha någon motsvarighet i fråga om den läkare

som berövades förordnandebehörighet eller begränsad behörighet, även om

detta skedde av exakt samma anledning som den legitimerade läkaren

berövades sin behörighet — har utredningen funnit nödvändigt för att ge

deslegitimeringen erforderlig verkan. Under remissbehandlingen har viss

kritik riktats mot den av utredningen föreslagna ordningen. För egen del

anser jag det principiellt riktigast att förlust av legitimation får innebära

enbart förlust av de möjligheter att vara verksam på hälso- och sjukvårdens

område, som omfattats av den behörighet, vilken fråntagits läkaren på

grund av att han diskvalificerat sig. Särskilt tillspetsad blir situationen,

därest anledningen till deslegitimeringen är att läkaren i utövningen av

läkaryrket tillämpat kvacksalvarmetoder eller andra icke erkända metoder.

Deslegitimeringen skulle då medföra, att läkaren i motsats till kvacksalvare

i allmänhet skulle vara förbjuden att ägna sig åt metoden i fråga,

oaktat han hade en fullständig läkarutbildning bakom sig. Det sagda synes

mig visa att deslegitimeringens verkan icke bör i princip göras så vidsträckt

som utredningen föreslagit. Med det av mig anlagda betraktelsesättet i fråga

om läkarbehörigheten, nämligen att den är en auktorisation för utövning av

läkaryrket och ej en särskild eller »högre» form av behörighet att utöva

läkekonsten, är det också — i motsats till vad som är fallet med utredningens

konstruktion av behörigheten — tekniskt möjligt att låta des
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

legitimeringens verkan stanna vid en förlust av behörigheten att utöva

läkaryrket, d. v. s. att vara verksam som utövare av den erkända medicinen.

Detta innebär först och främst att deslegitimeringen medför förlust av möjligheterna

att förskriva receptbelagda mediciner, att utfärda läkarintyg, att

remittera patienter till sjukhus för utredning och behandling etc. Därjämte

— och detta är icke minst viktigt — bör deslegitimeringen innebära att

läkaren icke kan förordnas att fullgöra läkartjänst eller erhålla begränsad

behörighet. Det stadgande, som reglerar verkningarna av deslegitimeringen,

bör därför få en sådan utformning att det helt förhindrar att den deslegitimerade

mot ersättning utövar läkaryrket. Deslegitimeringen innebär emellertid

vidare att läkaren berövas möjligheterna att vara verksam inom de

områden som, oaktat de ingår i läkaryrket och följaktligen omfattats av

läkarbehörigheten, står öppna för verksamhet av envar. Enligt min mening

bör de angivna följderna av deslegitimeringen ge denna tillräckligt eftertryck

och tillgodose de intressen, för vilkas skydd deslegitimeringsreglerna

kommit till. Att det i vissa fall kan bli förenat med svårigheter att avgöra

huruvida en deslegitimerad läkare fortsatt med att utöva läkaryrket, vilket

bör medföra straff för honom, eller endast ägnat sig åt sådan verksamhet,

som faller utanför läkaryrket, synes icke böra föranleda att man väljer

utredningens konstruktion. Svårigheterna i dessa fall torde för övrigt ej bli

alltför stora, enär presumtionen otvivelaktigt måste vara för att en deslegitimerad

läkare, som utövar verksamhet på hälso- och sjukvårdens område,

utövar läkaryrket. I praktiken torde alltså deslegitimeringen i allmänhet

komma att innebära att läkaren berövas sina möjligheter att mot ersättning

vara verksam på hälso- och sjukvårdens område.

I detta sammanhang har jag även anledning att beakta frågan i vad mån

lagens deslegitimeringsregler bör anpassas till de bestämmelser om deslegitimering,

som upptagits i nordiska kommitténs förslag till avtal om gemensam

nordisk arbetsmarknad för läkare. Dessa bestämmelser innebär att

förlust av legitimation i det nordiska land, där läkaren först vunnit legitimation,

skall medföra att legitimation, som vunnits i annat nordiskt land,

automatiskt skall återkallas. Å andra sidan skall förlust av senare förvärvad

legitimation icke på samma sätt automatiskt medföra förlust av den

ursprungliga legitimationen; härvidlag skall ursprungslandets egna regler

gälla utan inskränkning men vad den deslegitimerade låtit komma sig till

last i det andra nordiska landet skall kunna beaktas i ursprungslandet. Den

föreslagna ordningen med obligatorisk deslegitimering i vissa fall innebär

ett betydande avsteg från de principer för deslegitimering, som enligt vad

jag anfört bör gälla här. Kommittén har motiverat denna ordning med dels

att legitimation i hemlandet skall vara en förutsättning för förvärv av legitimation

i vistelselandet, dels att det skulle innebära en illojalitet mot det

land, där den ursprungliga legitimationen meddelats men sedermera återkallats,

att låta legitimationen stå kvar i annat nordiskt land. Som jag

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

förut framhållit anser jag det angeläget att den nya lagen utformas så, att

den icke kommer att innefatta hinder för en gemensam nordisk arbetsmarknad

för läkare enligt förslaget till överenskommelse mellan de berörda

länderna. För att överenskommelsen skall kunna träffas torde det vara

nödvändigt att i lagen införa en regel om obligatorisk deslegitimering i sådana

fall, då den ursprungliga legitimationen meddelats i annat nordiskt

land och sedermera återkallats där. Jag förordar därför att en särregel av

detta innehåll upptages i lagen med giltighet för de läkare, vilkas svenska

legitimation grundats på innehav av auktorisation i annat nordiskt land.

Vad slutligen beträffar behovet av regler, som medger en interimistisk

återkallelse av legitimationen i fall, då det med skäl kan antagas att läkare

på grund av sinnessjukdom eller annan psykisk rubbning är ur stånd att

nöjaktigt utöva läkaryrket, är jag ense med utredningen. Motsvarande

regler bör gälla även då det föreligger grundad anledning till antagande att

deslegitimering måste tillgripas till följd av fysisk sjukdom eller defekt hos

läkaren. Den interimistiska återkallelsen bör kunna äga bestånd till dess

utredningen fortskridit så långt att ett definitivt ställningstagande kan ske

och ej såsom nu endast i avvaktan på att undersökning kommer till stånd.

Det synes mig också nödvändigt att handräckning kan anlitas för att undersökningen

skall kunna genomföras; en läkare skulle eljest genom att motsätta

sig undersökningen kunna förhala avgörandet, vilket särskilt i fråga

om läkare som har tjänsteläkarbefattningar kan medföra svårigheter att

få vikarier på tjänsten till men för sjukvården inom läkarens distrikt. Handräckningen

bör emellertid påkallas av medicinalstyrelsen och ej som nu av

den läkare som skall utföra undersökningen. Nuvarande ordning torde

innebära onödigt stora risker för att ett motsatsförhållande skall uppkomma

mellan den som skall undersökas och den som skall verkställa undersökningen.

Liksom nuvarande lag bör den nya lagen upptaga regler, vilka förebygger

uppkomsten av den situationen att en läkare, som förordnats av Kungl.

Maj :t eller medicinalstyrelsen, genom deslegitimering faktiskt hindras att

utöva sina tjänsteåligganden, så länge han uppehåller sin befattning.

Motioner

I motionerna I: 668 och II: 826 hemställes, att 5 § i lagen om behörighet

att utöva läkaryrket måtte erhålla följande lydelse:

Blir legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning

av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall medicinalstyrelsen

ofördröj ligen återkalla hans legitimation, om cj särskilda skäl

föranleda annat.

Föreligger grundad --—- ■—---kunna bedömas.

Har medicinalstyrelsen — — ---—- erforderlig handräckning.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960

C. Specialistbehörighet

Departementschefen

Sedan lång tid tillbaka har det förelegat behov av en närmare bestämning

av vilka kvalifikationer som skall fordras för att en läkare skall få

beteckna sig som specialist inom viss gren av läkarvetenskapen. Behovet

har särskilt gjort sig gällande vid bestämmandet av taxor för läkarvård

och i samband med föreskrifter om ersättning — på grund av försäkring

eller såsom anställningsförmån — till den som anlitat specialistvård. Därjämte

har det självfallet även från ren ordningssynpunkt uppfattats som

ett angeläget intresse att specialistbeteckningen motsvaras av en verklig

sakkunskap, ett intresse som kan tillgodoses endast genom att den, som

icke förvärvat de erforderliga kvalifikationerna, hindras från att annonsera

sig som specialist. Ehuru sålunda ett behov av en reglering av specialistfrågorna

ostridigt förelegat, har någon offentligrättslig reglering

därav icke kommit till stånd. Läkarnas fackliga organisation, Sveriges

läkarförbund, har i detta läge — oaktat det knappast kan anses vara

en angelägenhet av företrädesvis facklig karaktär — sökt kompensera

bristen på en sådan reglering. Härvid har förbundet såväl företagit en indelning

i olika specialiteter som föreskrivit villkor — i fråga om kompetens och

eljest — för rätt att annonsera sig som specialist.

Den ordning, som sålunda utbildat sig, utgör enligt vad som omvittnats

under remissbehandlingen resultatet av ett mycket förtjänstfullt arbete av

läkarförbundet och tillgodoser i icke oväsentlig utsträckning behovet av en

reglering av specialistfrågorna. Den har också, såvitt känt, fungerat utan

anmärkning från enskilda läkares sida. Det måste emellertid anses principiellt

oriktigt att tillgodoseendet av ett för det allmänna så betydelsefullt

intresse som frågan om specialiteter och specialistkompetens är överlämnat

till en enskild, facklig organisation, vars verksamhet är undandragen

det allmännas insyn. Betänkligheterna mot den rådande ordningen hänför

sig också till det faktum, att en del läkare icke är anslutna till denna

fackliga organisation och därför är helt obundna av dennas reglering utan

att någon annan ordning blivit gällande för dem. Hur specialiteterna bör

avgränsas och vilken utbildning som bör krävas inom de olika grenarna

är uppenbarligen frågor av det största intresse för det allmänna, som har

att svara för organiseringen av sjukvården och för läkarutbildningen. Även

för den enskilde läkaren, som genom långvariga specialstudier kvalificerat

sig särskilt inom viss gren av medicinen, synes det vara ett angeläget intresse

att hans rätt att annonsera sig som specialist icke är beroende av

enskilda, vilka icke är underkastade offentlighetens kontroll; särskild styrka

torde detta intresse få, om den prövande instansen är uppbyggd för att

tjäna en kårs fackliga intressen. Den enskildes intresse och vad som från

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år t960 29

fackliga utgångspunkter bedömes såsom lämpligt kan uppenbarligen lätt

komma att strida mot varandra.

Specialutbildning inom visst område av medicinen har emellertid sin

stora betydelse ej blott för de självständigt praktiserande läkarna inom

den öppna vården utan i än högre grad för läkarna vid sjukhusen. När

det gäller denna kategori läkare kan uppenbarligen någon annan ordning

för bestämmandet av deras specialistkompetens, d. v. s. kompetens för

tjänster på olika avdelningar etc., ej komma i fråga än föreskrifter från

det allmännas sida. Lika uppenbart torde det vara att det vore en olycklig

utveckling, om villkoren för specialistkompetens bleve olika, när det gällde

sjukhusens läkare och de privatpraktiserande. Mellan de båda verksamhetsformerna

bör tydligtvis vägen ligga fri; den som vill övergå från det ena

till det andra arbetsfältet bör icke mötas av hinder, som hänför sig till hans

kompetens.

Det sagda synes mig övertygande visa, att frågorna om olika specialiteter,

specialistkompetens och därmed sammanhängande rätt för läkare att annonsera

sig som specialist bör regleras av det allmänna. Tidpunkten för en

sådan reglering synes nu lämplig, när en ny behörighetslag skall utformas

och då därjämte frågan om en ny reglering av kompetensvillkoren för ett

stort antal läkartjänster — däribland tjänsterna som överläkare och biträdande

överläkare på lasaretten och dessas olika specialavdelningar —- är aktuell.

Att det i fortsättningen skall vara en allmän angelägenhet att fastställa

specialistkompetensen och därmed angiva förutsättningarna för rätt att

annonsera specialitet synes böra komma till uttryck i lagen genom en bestämmelse,

enligt vilken läkare ej får tillkännage för allmänheten att han

är specialist inom viss gren av läkarvetenskapen eller eljest äger särskild

kunnighet däri, med mindre han — på sätt som Kungl. Maj :t närmare

föreskriver — förvärvat särskild skicklighet och erfarenhet på området.

Härigenom nödvändiggöres en officiell indelning i specialiteter och ett fastställande

av utbildningens art och längd inom de olika specialiteterna. Däremot

synes det ej erforderligt att införa en ordning, enligt vilken vederbörande

läkare skulle tvingas inhämta särskilt tillstånd av den myndighet,

som handhar specialitetsfrågorna, för att få annonsera sig som specialist;

rätten att beteckna sig specialist bör tillkomma honom automatiskt, så

snart han uppfyllt de kompetenskrav som bestämts generellt. Dessa krav

bör vara så lättillgängliga och klara att envar utan tvekan skall kunna

bedöma, huruvida han uppfyllt dem eller ej. För sådana fall, då vederbörandes

utbildning visserligen är väl kvalificerande men avviker från normalschemat,

hör emellertid möjlighet finnas att genom särskild förklaring

meddela rätt att annonsera specialitet. Prövningen av kompetensen i dessa

fall synes kunna läggas på medicinalstyrelsen utan att detta behöver innebära

någon nämnvärd varaktig ökning av dess arbetsbelastning.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1660

För att medicinalstyrelsen skall få en från flera synpunkter önskvärd

kännedom om vilka läkare, som är verksamma som specialister, bör det

kunna komma i fråga att föreskriva skyldighet för läkare, som önskar

annonsera specialitet, att göra anmälan därom till medicinalstyrelsen. Sådan

anmälan bör emellertid icke utgöra en förutsättning för rätten att annonsera

specialitet utan endast föreskrivas såsom en ordningsåtgärd. På grundval

av inkomna anmälningar och tillgängliga uppgifter om läkare, som

är anställda i allmän tjänst, bör medicinalstyrelsen därefter kunna uppgöra

en fullständig specialistförteckning.

Den av mig nu förordade ordningen innebär såvitt rör specialistutbildningen

och kompetensvillkoren för specialistbefattningar inom hälso- och sjukvården

icke någon ändring i nuvarande system. I vad det gäller möjligheterna

för en läkare att annonsera sig som specialist innebär förslaget

däremot en nyhet såtillvida att det nu — i överensstämmelse med de syften

som läkarförbundet sökt förverkliga inom ramen för sina möjligheter som

facklig organisation — tillskapas en exklusiv rätt för den, som är specialutbildad,

att beteckna sig specialist. Ehuru läkarförbundets egen reglering

av specialistfrågorna härigenom otvivelaktigt blir överflödig, synes ett stort

utrymme likväl finnas för ett positivt intresse från förbundets sida för

specialistfrågorna, även när de icke är förenade med fackliga intressen,

och det torde på detta område liksom eljest inom den offentliga förvaltningen

bli regel, att några nya bestämmelser ej antages utan att alla berörda

parter fått tillfälle att yttra sig.

Motioner

I motionerna I: 668 och II: 826 hemställes, att 10 § i lagen om behörighet

att utöva läkaryrket måtte erhålla följande lydelse:

Läkare, som----kunnighet däri.

Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar fastställer

villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.

I samma motioner hemställes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla att vid regleringen

av bestämmelserna angående fastställande av villkoren för rätt att tillkännagiva

specialistkompetens inom viss del av den medicinska vetenskapen

de i motionerna framförda synpunkterna måtte vinna beaktande.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

31

Bestämmelser om kvacksalveri och andra icke erkända

behandlingsmetoder

A. Allmänna synpunkter

Departementschefen

Den redogörelse för olika former av kvacksalveri och de uppgifter om

kvacksalveriets utbredning och skadeverkningar, som utredningen lämnat,

synes mig övertygande visa att samhället bör intaga en mera markerat negativ

hållning gentemot kvacksalveriet än som ansågs motiverad vid tillkomsten

av 1915 års lag. Med termen kvacksalveri förstår jag härvid

sådan osakkunnig behandling av sjuka, som i det allmänna språkbruket

betecknas såsom kvacksalveri, och ej — såsom utredningen — all sådan

verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som utövas av den som

ej har läkarbehörighet. I den mån kvacksalveri hittills tolererats på grund

av brist på läkare eller svårigheter att nå läkare har ett skäl att tillåta

kvacksalveri med dettas uppenbara risker för de behandlade numera minskat

i betydelse. Dels har nämligen antalet läkare ökat avsevärt även proportionellt

sedan tillkomsten av 1915 års lag, dels visar utredningens uppgifter

om kvacksalveriets utbredning, att det ingalunda är i glesbygderna eller i

trakter med eljest ringa läkartäthet som de flesta kvacksalvarna finns utan

i städerna och i de södra och mellersta delarna av Sverige. Skälet till att

kvacksalveri alltjämt måste i viss utsträckning tolereras är därför numera

huvudsakligen att ett förbud inom stora folkgrupper troligen skulle anses

omotiverat och icke skulle respekteras. Det är därför, såsom utredningen

och många remissinstanser framhållit, angeläget att genom upplysning

väcka opinion mot det rena kvacksalveriet även i de kretsar, där det alltjämt

har anhängare, för att därigenom möjliggöra ett förbud framdeles och i

en mera avlägsen framtid, såsom en yttersta konsekvens av upplysningen,

onödiggöra alla bestämmelser, som riktar sig mot kvacksalveri.

Av vad jag nu och även i samband med angivandet av grundlinjerna för

ifrågavarande lagstiftning anfört framgår, att jag icke ställer mig oförstående

till tanken på ett totalförbud mot kvacksalveri. I samband därmed

skulle emellertid all verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, som

ansågs önskvärd och som därför borde tillvaratagas — kvalificerade optikers

glasögonutprovning må här nämnas — inordnas bland övriga erkända

verksamhetsformer inom hälso- och sjukvården genom ett auktorisationssystem,

förenat med kontinuerlig kontroll över de auktoriserade yrkesutövarnas

verksamhet. Med ett sådant system skulle vinnas att all värdefull

verksamhet på hälso- och sjukvårdens område skulle utövas efter auktorisation,

innebärande kontroll av att vederbörande hade erforderlig kompetens,

och under tillsyn av medicinalmyndighet.

Intill dess tiden mognat för ett förbud mot kvacksalveri och en aukto
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

risering av verksamhet, som är värdefull, är man tydligtvis hänvisad till

att genom förbud och andra inskränkningar minska riskerna för skador

till följd av kvacksalvares verksamhet. Att såsom i något remissyttrande

föreslagits utforma lagstiftningen mot kvacksalveri som ett positivt angivande

av vilka metoder kvacksalvare får använda synes mig olämpligt och

torde för övrigt knappast vara genomförbart. De nuvarande möjligheterna

att ingripa mot kvacksalvare måste emellertid anses alltför begränsade. För

en skärpning av bestämmelserna mot kvacksalveri talar förutom utredningens

uppgifter om kvacksalveriets former och utbredning även de avslöjanden

av kvacksalveri i stor skala, som upprörde allmänheten vid tiden för

tillsättandet av kvacksalveriutredningen. Under remissbehandlingen av utredningens

förslag har endast enstaka sammanslutningar, vilka knappast

kan antagas representera någon ansvarskännande opinion, funnit det opåkallat

att kringskära kvacksalveriets existensmöjligheter. Det alldeles övervägande

antalet remissinstanser har, när de icke yrkat på ett totalförbud

mot kvacksalveri, givit sin anslutning till tanken att man bör minska den

sektor, som nu står öppen för kvacksalvarna. För egen del tvekar jag icke

om det riktiga i att genom ytterligare förbud och inskränkningar så långt

möjligt tränga tillbaka kvacksalveriet; denna ståndpunkt synes mig vara

den enda som kan försvaras med hänsyn till intresset av att skydda allmänheten

mot onödigt lidande och onyttiga kostnader. Därjämte leder med

nödvändighet ett positivt intresse för upprustning och utbyggnad av det

allmännas hälso- och sjukvård, som ju grundas på den medicinska vetenskapen,

till en klart avvisande inställning gentemot kvacksalvare och utövare

av andra icke erkända behandlingsmetoder, vilka oftast med häftighet

angriper den vetenskapligt underbyggda medicinen.

Jag har redan i avsnittet angående vissa riktlinjer för förevarande lagstiftning

framhållit, att jag anser det olämpligt att i lagen slå fast en rätt

för envar att ägna sig åt kvacksalveri och annan icke auktoriserad verksamhet.

Envars frihet att ägna sig åt kvacksalveri blir otvivelaktigt mera osäker,

om den icke kan stödja sig på någon uttrycklig lagbestämmelse. Att föreskriva

ytterligare inskränkningar för kvacksalvarnas verksamhet, vilket

framdeles kan bli aktuellt, kan antagas möta mindre motstånd, om det ej

innefattar ingrepp i en i lag uttryckligen inskriven rättighet.

I nära överensstämmelse med nuvarande lag torde endast den verksamhet,

som bedrives i förvärvssyfte, böra underkastas inskränkningar. Släktingars,

vänners och grannars ömsesidiga hjälp vid sjukdom och olycksfall

bör, även om den till äventyrs i något fall skulle vara mera till skada än till

nytta, icke omfattas av lagen. Den hjälp, som lämnas i akuta nödsituationer

bör självfallet på allmänna grunder likaså vara undantagen från lagens tilllämpningsområde,

och detta bör gälla även om den som lämnat hjälp får

ersättning härför.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

Frågan vilka kategorier utövare av verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område, som lagen bör gälla, har jag berört i samband med att jag tagit

ställning till grundlinjerna för lagstiftningen om läkarbehörighet och om

kvacksalveri. Jag har härvid förordat att kvacksalvarlagen får gälla dem,

som icke äger behörighet såsom läkare och som ej heller eljest är i sin

verksamhet på hälso- och sjukvårdens område ställda under medicinalstyrelsens

tillsyn. Lagen kommer med denna avgränsning att rikta sig i

första hand till de notoriska kvacksalvarna. Under lagen faller emellertid

med denna avgränsning även läkare, som ej vunnit behörighet och läkare,

vilkas behörighet upphört till följd av deslegitimering eller eljest. Att märka

är emellertid att, om en deslegitimerad läkare fortsätter att utöva läkaryrket,

straff drabbar honom enligt läkarlagen. Kvacksalvarlagens straffbestämmelser

bör därför gälla för läkare, vilka ägnar sig åt verksamhet pa

hälso- och sjukvårdens område, sedan deras behörighet upphört, endast i

den mån deras verksamhet ej är straffbelagd i läkarlagen såsom obehörig

utövning av läkaryrket.

Särskilda svårigheter uppkommer emellertid därigenom att vissa former

av verksamhet, som icke står under medicinalstyrelsens tillsyn och som följaktligen

kommer att omfattas av kvacksalvarlagens förbud och inskränkningar,

är både klart nödvändiga och obestridligt värdefulla. Jag åsyftar

härmed de kvalificerade optikernas sysslande med glasögonutprovning och

de utbildade psykologernas terapeutiska verksamhet. Även på dessa verksamhetsfält

förekommer förvisso kvacksalveri, som bör drabbas av de

restriktioner som gäller för kvacksalveri i allmänhet, men da några former

för avskiljandet av detta kvacksalveri från den vederhäftiga verksamheten

ej för närvarande står till buds, kommer de mot kvacksalveriet riktade

bestämmelserna att gälla generellt för dessa verksamhetsformer så

långt de innefattar behandling av annan för sjukdom eller därmed jämförligt

tillstånd. Problemet synes kunna lösas radikalt endast genom att någon

form av auktorisation, som följes av medicinalstyrelsens tillsyn, införes på

dessa områden. En sådan ordning finner jag böra eftersträvas. Tills vidare

synes dock denna fråga kunna lämnas oreglerad. De förbud och andra inskränkningar,

som nu bör intagas i kvacksalvarlagen, torde nämligen icke

drabba de nu avsedda verksamhetsformerna, och såvitt rör psykologernas

verksamhet synes övervägande skäl tala för att den, när den avser behandling

av psykiska sjukdomar, icke bör bedrivas annat än i intim samverkan

med och under tillsyn av läkare. Äger den rum i sådana former bör den

uppenbarligen betraktas som utförd av en medhjälpare till läkaren och

följaktligen anses vara underkastad tillsyn av medicinalstyrelsen. Vid sådant

förhållande blir kvacksalvarlagen ej tillämplig på verksamheten i fråga.

Skulle emellertid framdeles ytterligare inskränkningar föreskrivas i kvacksalvarnas

möjligheter att utöva verksamhet, måste observeras att dessa in
3

B i han g till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 44

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960

skränkningar blir gällande även för optiker och psykologer, såframt ett

auktoriseringsförfarande då ej införts för dessa.

Vad slutligen rör frågan om anordnande av en speciell kontroll över

kvacksalvare, grundad på skyldighet för dem att föra journalanteckningar

över behandlingsfallen, vill jag framhålla att en sådan ordning skulle kunna

medföra att vederbörande kvacksalvare betraktade sina åtgärder som officiellt

godkända i den mån företagna kontroller icke gav anledning till ingripande.

Med hänsyn härtill och på grund av svårigheterna att i praktiken

genomföra en effektiv kontroll, vill jag icke förorda, att något speciellt

kontrollsystem införes för kvacksalvare.

Motioner

I motionen II: 82i hemställes,

att riksdagen i samband med behandlingen av förslaget till lag om förbud

i vissa fall mot verksamhet på hälsovårdens och sjukvårdens område

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att ett nordiskt lagstiftningssamarbete

upptages beträffande kvacksalveri och om legitimation av optiker

och psykologer.

I motionen II: 825 hemställes,

att i kommentaren till 1 § fastslås, att begreppen undersökning av hälsotillstånd

och behandling av sjukdom eller därmed jämförligt tillstånd icke

får fattas i så vid bemärkelse, att välkvalificerade psykologers skäliga verksamhet

hindras samt

att frågan om legitimation eller auktorisation åt psykologerna snarast

måtte ges en lösning.

I motionerna I: 655 och II: 808 hemställes,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om

att bestämmelser snarast utarbetas för auktorisation av optiker.

B. Förbud och andra inskränkningar

Skada och fara av kvacksalvarbehandling

Departementschefen

Det verksammaste medlet när det gäller att genom lagstiftning undantränga

det hälsofarliga kvacksalveriet måste utan tvekan anses vara att genom

straffsanktionerade regler göra kvacksalveriet till en vansklig sysselsättning,

där just kvacksalvarens brist på kunskap inom medicinen låter straffhotet

ständigt sväva över honom, ett straffhot, som blir desto mera överhängande

ju okunnigare kvacksalvaren är. Liksom nuvarande lag bör därför

den nya lagen upptaga regler, enligt vilka kvacksalvaren drabbas av

straff, om han genom behandlingen åsamkar den behandlade skada eller

s. 35 Kontrollera mot PDF

35

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

utsätter honom för fara. Straffpåföljden bör, i enlighet med den tillämpning

som givits nuvarande regler, inträda vare sig kvacksalvaren insett vådorna

av behandlingen eller ej. Härvidlag bör endast gälla den begränsningen, att

om ej heller en utbildad läkare kunnat förutse skadan eller faran, kvacksalvaren

ej bör kunna göras ansvarig. Dessa regler för inträdande av ansvar

innebär sålunda att villfarelse om de faktiska förhållandena ej friar från

ansvar. En sådan ordning är ofrånkomlig för att straffbuden skall få någon

effekt. En kvacksalvare skulle eljest kunna åberopa sin okunnighet för

att undgå ansvar; vad som föranlett ansvarsbestämmelsen är just att

kvacksalvaren, trots sin okunnighet, givit sig in på att behandla annan.

Emellertid bör vid utformningen av lagen beaktas att lagen — i motsats

till vad som för närvarande är fallet — bör ge ett för envar förståeligt,

klart besked om det stränga straffrättsliga ansvar, under vilket

kvacksalvaren bedriver sin verksamhet.

Såsom utredningen påpekat kan också undersökning, som utföres av en

osakkunnig person, innefatta betydande risker för skada. De regler, enligt

vilka ansvar skall inträda för skada eller fara till följd av behandling, bör

därför gälla i lika mån vid undersökning. Även härutinnan torde lagen

böra avfattas så att tvekan ej uppkommer.

För att ansvar för åsamkande av skada eller framkallande av fara skall

inträda för kvacksalvaren bör det självfallet fordras att skadan eller faran

verkligen orsakats av kvacksalvarens behandling eller undersökning. Kausalsammanhanget

kan uppenbarligen i vissa fall vara svårt att utreda, eftersom

den behandlade eller undersökte i allmänhet är en sjuk person, som redan då

han söker kvacksalvaren har en skada eller är utsatt för fara till sin hälsa.

Som regel torde det emellertid vara möjligt att utan alltför stora svårigheter

klarlägga huruvida de av kvacksalvaren använda metoderna förvärrat skadan

eller sjukdomen eller ökat faran. I de fall då sjukdomen fordrat snabbt

insättande av sakkunnig vård men kvacksalvaren genom sin behandling, vare

sig den bestått i direkta åtgärder eller i råd och föreskrifter till den sjuke,

fördröjt den adekvata behandlingen, torde någon tvekan ej behöva råda

om att kvacksalvaren bör göras ansvarig för en ogynnsam utveckling av

sjukdomen, även om det ej kan med visshet utredas att den adekvata vården

skulle ha förebyggt ett sådant förlopp. Däremot kan jag ej dela utredningens

mening att redan en uppmaning av kvacksalvaren till den hjälpsökande

att återkomma senare skulle ådraga kvacksalvaren ansvarighet för vad som

efter uppmaningen händer den sjuke. För att ansvarighet skall inträda för

kvacksalvaren bör fordras att denne tagit befattning med sjukdomen genom

behandling, låt vara att denna kan inskränka sig till råd och anvisningar

beträffande åtgärder mot sjukdomen.

Rörande beskaffenheten av den skada, som skall ha inträffat för att

ansvar skall ifrågakomma, ansluter jag mig till utredningens mening att

icke varje skada skall grunda ansvar. Det allmännas intresse av att

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1960

stävja kvacksalveri kan icke anses påkalla att även de obetydligaste skador

skall föranleda straff. Från det straffbara området bör sålunda undantagas

ringa skada. Självfallet undantages därmed också fara för sådan ringa

skada. Även om viss ledning vid avgränsandet av vad som skall anses vara

ringa skada kan hämtas från praxis vid tillämpningen av strafflagens regler

om misshandel och vållande av kroppsskada, anser jag icke att denna praxis

med nödvändighet skall följas vid tillämpningen av förevarande ansvarsbestämmelser.

De speciella förhållandena på detta område bör medge att

en egen praxis utvecklar sig här; hänsyn bör härvid kunna tagas såväl till

den omständigheten, att den behandlades samtycke förelegat, som till det

förhållandet, att, ehuru skadan måhända blivit förhållandevis ringa, faran

i det enskilda fallet varit desto större.

Av det anförda framgår att straff bör kunna ifrågakomma även när

kvacksalvaren ej inser eller på grund av sin okunnighet ej kan inse vådorna

av den undersökning eller behandling, som han företar. Det synes

därför knappast lämpligt att låta ansvaret inträda såsom påföljd för överträdelse

av ett i lagen inskrivet förbud; kvacksalvaren har ju på grund av

sin okunnighet i många fall ingen möjlighet att rätta sig efter förbudet. I

stället bör såsom i nuvarande lag det hinder, som man i detta fall vill resa

för kvacksalvarnas verksamhet, komma till uttryck i en ansvarsbestämmelse,

enligt vilken straff inträder om kvacksalvarens undersökning eller

behandling lett till skada eller framkallat fara och i övrigt under de förutsättningar,

som jag nu angivit.

Behandling av vissa sjukdomar, behandling av barn och rådgivning

utan undersökning

Departementschefen

Ansvarsstadgandena i 1915 års lag är — liksom de motsvarande föreskrifter

i kvacksalvarlagen, som jag förordat i det föregående — så konstruerade

att straff drabbar den kvacksalvare, som åsamkar den behandlade skada eller

framkallar fara för honom. Straffhotet verkar här generellt och torde innefatta

ett mycket viktigt återhållande moment för den kvacksalvare, som

står i begrepp att taga sig an ett fall, som han, enligt vad han inser, saknar

förutsättningar att rätt bedöma. Det oaktat upptager 1915 års lag ett förbud

för kvacksalvare att behandla vissa, i lagen särskilt

angivna sjukdomar. Detta torde sammanhänga därmed att det icke

är någon sällsynthet att kvacksalvare av oförmåga att inse riskerna eller, än

värre, av omtanke om sin försörjning åtager sig behandling även av fall,

där skada eller fara lätt kan uppträda eller rent av hör till den normala

sjukdomsprocessen, när läkarvetenskapens resurser ej kan sättas in.

Det synes välmotiverat att i den nya lagen upptaga den särskilda möjlig
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr M år 1960

het, som 1915 års lag sålunda ger, att med straff nå och därigenom såvitt

möjligt hindra uppkomsten av sådana fall, då kvacksalvarna tar speciellt

stora risker av ren okunnighet eller i en löst grundad förhoppning att någon

skada ej skall inträffa eller i tanke att, om behandlingen endast framkallar

fara, depna icke skall komma att bli känd för utomstående och följaktligen

ej heller föranleda något åtal.

Det föreligger emellertid såsom utredningen påpekat ytterligare ett skäl

att stadga förbud för kvacksalvare att behandla vissa sjukdomar, nämligen

i fråga om sådana sjukdomar, beträffande vilka behandlingsplikt — självfallet

avseende endast behandling av den som har läkarbehörighet — är

stadgad eller beträffande vilka särskilda föreskrifter eljest är meddelade.

Så är fallet beträffande vissa epidemiska och vissa veneriska sjukdomar.

Även om det icke är i och för sig nödvändigt att kombinera skyldigheten att

låta behandla sig av läkare med ett förbud för kvacksalvare att åtaga sig

behandling av samma fall, är det uppenbarligen i hög grad ändamålsenligt

med en dylik kombination; man eliminerar därigenom risken för att en

kvacksalvare omintetgör läkarens behandling och ordinationer genom egen

behandling.

Av det sagda framgår att de sjukdomar, som skall vara behandlingsförbjudna

för kvacksalvare, bör uttagas efter den principen att förbudet

bör gälla i avseende å dels särskilt farliga sjukdomar, dels sjukdomar beträffande

vilka behandlingsplikt eller annan särskild reglering gäller. Till

den förra kategorien hör tuberkulos och kräftsjukdomar; till den senare

kategorien hör epidemilagens smittsamma sjukdomar och veneriska sjukdomar

enligt 1918 års lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Utredningen har emellertid föreslagit att ytterligare några sjukdomar

skall behandlingsförbjudas för kvacksalvare, nämligen sockersjuka, epilepsi

och sjukdomar i samband med havandeskap eller förlossning. Under

remissbehandlingen har åtskilliga andra sjukdomar också föreslagits till

behandlingsförbud. Utredningen har under hänvisning till den generella

regeln om straff vid åsamkande av skada eller framkallande av fara uttalat

att uppräkningen av sjukdomar i lagen bör vara restriktiv. För egen del är

jag med hänsyn till angelägenheten av att skydda allmänheten icke främmande

för tanken att behandlingsförbjuda väsentligt flera sjukdomar än nu

är fallet. Att märka är emellertid att om många sjukdomar, särskilt sådana

som är farliga just genom svårigheten att i tid ställa riktig diagnos, hänföres

under förbudet så blir verkan av detta i själva verket icke större än verkan

av en regel om straff för framkallande av fara. Man måste nämligen ha i

minnet, att man här riktar sig med förbud till en grupp, vars möjligheter

att ställa sig förbudet till efterrättelse på grund av genomsnittets kunskapsnivå

är begränsade till de fall, då symtomen är förhållandevis entydiga.

Med hänsyn härtill kan jag ansluta mig till ståndpunkten, att uppräkningen

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

av behandlingsförbjudna sjukdomar icke bör göras vidlyftig. Den bör sålunda

begränsas till — förutom behandlingspliktiga eller eljest särreglerade

sjukdomar — sjukdomar som är på en gång särskilt allvarliga och möjliga

att diagnostisera även för en lekman. Det synes vanskligt att avgöra

huruvida alla de sjukdomar som i ärendet föreslagits till behandlingsförbud

lämpar sig därför från de angivna utgångspunkterna. Av de av utredningen

föreslagna sjukdomarna synes det tveksamt huruvida sockersjuka är en

sådan sjukdom, vars symtom en lekman i allmänhet kan tolka rätt. Å andra

sidan måste beaktas att om sockersjuka, som otvivelaktigt är en allvarlig

sjukdom och därtill är tämligen vanlig, hänföres under behandlingsförbudet

kvacksalvarna blir tvingade att sätta sig in i sockersjukans symtombild.

Med hänsyn härtill torde man icke behöva hysa alltför stora betänkligheter

mot att behandlingsförbjuda sockersjuka. Beträffande de övriga av utredningen

till förbud föreslagna sjukdomarna har jag ingen erinran. Däremot

anser jag mig utan närmare utredning om de övriga sjukdomar, som nämnts

under remissbehandlingen, icke beredd att förorda någon av dem till förbud.

Förbudet bör, liksom i 1915 års lag, utformas såsom ett förbud att behandla

sjukdomen i fråga och ej såsom ett förbud att behandla den som

lider av den ifrågavarande sjukdomen. Kvacksalvaren blir med denna konstruktion

oförhindrad att behandla den sjuke för besvär eller åkommor eller

sjukdomar som icke hör till sjukdomsbilden för den behandlingsförbjudna

sjukdomen. Det torde emellertid vara all anledning för kvacksalvaren att

iakttaga den största försiktighet, då han åtager sig behandling av någon

som lider av behandlingsförbjuden sjukdom, så att han icke överskrider

gränsen till det förbjudna området.

Lika litet som när det gäller ansvar för åsamkande av skada eller framkallande

av fara bör kvacksalvaren kunna åberopa sin okunnighet till befrielse

från ansvar för överträdelse av förbudet, dock att, om ej heller en

läkare skulle ha kunnat ställa rätt diagnos, detta bör få tillgodoräknas

kvacksalvaren.

Särskilda skäl talar också för att inskränka kvacksalvarens frihet att

behandla barn. De risker, som kvacksalveriet för med sig, då vuxna

behandlas, framträder med än större tydlighet, när det gäller behandling

av barn. Medan den vuxne har möjlighet att avbryta behandlingen, om han

finner att hans tillstånd försämras eller att behandlingen är resultatlös, är

barnen utlämnade till föräldrarnas och kvacksalvarens bedömning av behandlingens

effekt. Att kvacksalvarens egen bedömning har en benägenhet

att bli överdrivet positiv är förklarligt, och det kan förutsättas att föräldrar,

som vänder sig till kvacksalvare med sina barn, icke heller har ett tillräckligt

kritiskt omdöme för att märka, när en farlig situation håller på att inträda.

Risken för skada vid behandling av barn är sålunda påtaglig och ökar därjämte

ytterligare genom att barn, åtminstone i de lägsta åldrarna, är ömtåligare

än vuxna. Skador, som tillfogas barn, är alltid särskilt tragiska i det

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

39

de drabbar den som icke kunnat värja sig och därtill kan bli ett handikapp

för hela livet. Jag anser därför att man icke behöver tveka om det berättigade

i att begränsa kvacksalvarnas frihet att behandla barn och vill förorda

att ett förbud införes.

När det gäller bestämmandet av den åldersgräns, intill vilken förbudet

skall gälla, är att beakta att de skäl som talar för förbudet gör sig gällande

ej blott såsom utredningen förmenat till dess barnet fyllt ett år utan i

själva verket ända till dess barnet är så stort att hänsyn måste tagas till

dess egen vilja. Det torde emellertid ej vara nödvändigt att göra förbudet

så omfattande. När barnet börjar skolan kommer det nämligen under regelbunden

läkarundersökning och kontroll, som bör kunna leda till att olämplig

kvacksalvarbehandling av barnet uppdagas. Jag anser därför att förbudet

för kvacksalvare att behandla barn bör gälla tills barnet fyllt 8 år. Det har

då också nått en ålder, då det själv kan redogöra för symtom och för effekten

av kvacksalvarens behandling, vilket torde eliminera de mest överhängande

riskerna för skador av behandlingen.

Ytterligare en form av kvacksalvarverksamhet synes innefatta så betydande

risker för allmänheten, att ett förbud mot verksamhetsformen torde

böra införas. Jag syftar på det s. k. brevkvacksalveriet, d. v. s.

den rådgivning per korrespondens, som en del kvacksalvare ägnar sig åt

utan att först ha undersökt den hjälpsökande. Rådgivning som innebär ett

tillrådande av åtgärd i förebyggande, botande eller lindrande syfte skall

enligt lagförslaget betraktas lika med behandling genom vidtagande av åtgärden

direkt. Sker sådan rådgivning utan att kvacksalvaren undersökt

den hjälpsökande, är riskerna för att råden skall bli dåliga råd uppenbara,

särskilt i betraktande av att kvacksalvaren med sitt begränsade vetande

löper avsevärda risker att feltolka de väl oftast mångtydiga symtom, som

den hjälpsökande — själv medicinskt okunnig — uppgivit vid sin förfrågan.

Dessa risker synes mig så allvarliga att de motiverar ett förbud mot

dylika former av rådgivning. Jag vill framhålla att ett sådant förbud icke

har enbart negativa verkningar för kvacksalvarna och för dem, som vill

anlita deras tjänster. Förbudet eliminerar nämligen helt de avsevärda risker

att drabbas av ansvar utan direkt förskyllan, som eljest skulle föreligga

för de kvacksalvare, som utan personlig undersökning gav råd för sjukdomsbehandling

på de sjukas egna beskrivningar. Bakom sådana kan uppenbarligen

lätt dölja sig behandlingsförbjudna sjukdomar eller sjukdomar,

som lätt övergår till att bli farliga och som följaktligen skulle kunna föranleda

straff för kvacksalvaren. Och för dem, som anlitar kvacksalvare, måste

det vara av värde att tvingas underkasta sig en undersökning eller åtminstone

en ordentlig utfrågning av den, som åtager sig att bota sjukdomen.

Jag finner det i själva verket så angeläget att behandlingen sker först efter

undersökning eller åtminstone personligt sammanträffande mellan parterna,

varvid sjukdomen eller den fortsatta sjukdomsprocessen kan bli efter

s. 40 Kontrollera mot PDF

40 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

förhållandena utredd, att jag icke anser undantag från förbudet böra göras

ens för sådana fall, då läkare undersökt den hjälpsökande och ställt diagnosen.

Det är nämligen känt att åtskilliga kvacksalvare eller utövare av

icke erkända behandlingsmetoder intager en på förhand så negativ inställning

till den erkända medicinen, att de helt nonchalerar läkardiagnoserna.

Åtskillig rådgivning av ren kvacksalvarkaraktär förekommer utan tvivel i

samband med postförsäljning av allehanda preparat, sjukvårdsmateriel och

tekniska artiklar. I vad mån man här rör sig på områden, där felaktiga eller

olämpliga råd åstadkommer någon skada eller fara, som det allmänna har

anledning att ingripa mot, synes däremot osäkert. Om rådgivning utan undersökning

förbjudes enligt vad jag nyss förordat, förutsättes därvid liksom

eljest vid kvacksalvarlagens förbud och inskränkningar, att rådgivningen

sker mot ersättning. Då rådgivningen i samband med försäljning väl i allmänhet

icke sker mot särskild ersättning, drabbas denna rådgivning vid försäljning

icke av förbudet. Jag anser det ej heller för närvarande nödvändigt

att konstruera förbudet så, att också rådgivning vid försäljning hänföres

därunder.

De förbud som jag sålunda förordat torde icke medföra några mindre

önskvärda konsekvenser för den vederhäftiga glasögonutprovningen genom

optiker, vilken ju är en verksamhet, på vilken kvacksalvarlagens inskränkningar

och förbud blir gällande så länge ett auktoriseringsförfarande för

optiker ej införts. Att optiker, som sysslar med glasögonutprovning, tvingas

att göra sig noggrant underrättade om de synrubbningar, som kan höra till

symtomen vid behandlingsförbjudna sjukdomar, torde närmast böra betraktas

som en förtjänst hos de föreslagna reglerna och överensstämmer

med de regler för optikerverksamhet, som antagits av oftalmologförbundet

och specialoptikernas riksförbund. Ej heller torde det innebära några olägenheter

för den ansvarskännande optikern att han av förbudet mot behandling

av barn tvingas hänvisa barn under 8 år till ögonläkare för ^provning

av glasögon. Detta torde med hänsyn till vad utredningens experter på

det oftalmologiska området anfört vara i hög grad önskvärt, enär felaktiga

glasögon möjligen kan hindra utvecklingen av den bästa möjliga synförmågan

hos barn; själva glasögonutprovningen är därjämte mera komplicerad

när det gäller barn än eljest. Vad slutligen beträffar förbudet mot brevkvacksalveri

torde detta icke ha några som helst konsekvenser för den

vederhäftiga optikerverksamheten.

Farliga medel och metoder

Departementschefen

Av samma skäl som vissa sjukdomar bör vara behandlingsförbjudna,

oaktat lagen generellt stadgar straff för åsamkande av skada eller framkallande

av fara genom undersökning eller behandling, bör enligt min mening

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

vissa undersöknings- och behandlingsmetoder, som i en osakkunnigs hand

innefattar särskilt påtagliga risker, förbjudas för kvacksalvare. Att upphäva

de förbud härvidlag som gäller enligt 1915 års lag, nämligen beträffande

hypnos och allmän bedövning, bör uppenbarligen ej komma i fråga. Liksom

utredningen anser jag emellertid att förbuden bör kompletteras till att gälla

även lokal bedövning, som sker genom injektion, och radiologisk behandling.

Vid båda dessa metoder är riskerna av en osakkunnig behandling uppenbara.

Däremot är jag icke övertygad om att redan undersökning med

radiologiska metoder innefattar så betydande risker, att ett förbud däremot

är påkallat. Det är härvid att märka att strålskyddslagstiftningen

tillgodoser intresset av att radiologisk materiel icke handhaves av den, som

saknar nödvändig kompetens för uppgiften. Med hänsyn härtill och då

strålskyddsmyndigheten torde kunna i erforderlig utsträckning beakta även

de speciella förhållandena vid användning av radiologisk utrustning för

undersökning på förevar ande verksamhetsområde, anser jag förbudet mot

användning av radiologiska metoder kunna begränsas till att gälla endast

vid behandling. Ej heller kan jag finna att det föreligger något praktiskt

behov av att låta förbudet mot användning av hypnos, bedövning och radiologiska

metoder gälla även vid undersökning eller behandling, som sker

utan ersättning. Den nuvarande ordningen synes härvid utan olägenhet

kunna bibehållas, då det ju endast är den i förvärvssyfte bedrivna verksamheten

av icke-läkare som rimligen kan tänkas ha sådana skadeverkningar,

att det allmännas ingripande påfordras.

Det är givet att man, när det gäller frågan om förbud mot kvacksalvares

användning av speciellt farliga metoder, måste noggrant följa utvecklingen

för att snabbt kunna ingripa med ytterligare förbud, om någon ny farlig

metod börjar praktiseras bland kvacksalvarna, och det skulle visa sig att

den generellt verkande regeln om ansvar för åsamkande av skada eller framkallande

av fara icke verkar tillräckligt återhållande. Den utvidgning av det

förbjudna området som jag nu förordat torde emellertid f. n. kunna anses

tillräcklig. Jag vill i detta sammanhang nämna att det norska förslaget till

ny kvacksalvarlag på denna punkt upptar ett bemyndigande, enligt vilket

ytterligare behandlingsmetoder kan förbjudas i administrativ ordning. Jag

anser det emellertid icke f. n. nödvändigt att en liknande ordning införes i

vårt land.

Ambulerande kvacksalveri och kvacksalveri av utlänningar

Departementschefen

När jag i det föregående förklarat mig icke vara beredd att förorda ett

totalförbud mot kvacksalveri har mitt ställningstagande föranletts av att

jag anser att man bör taga hänsyn till dem som alltjämt har förtroende för

kvacksalveri och annan icke erkänd verksamhet på hälso- och sjukvårdens

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960

område. Såsom torde ha framgått av vad jag redan anfört i olika sammanhang

hyser jag däremot ej den åsikten, att kvacksalveriet i alla dess former

och med alla dess risker skall respekteras eller ens lämnas att fritt florera,

därför att en del människor misstror de på vetenskaplig grund utbildade

läkarna men tror på kvacksalveriets eller andra icke erkända metoders

möjligheter. Det är sålunda i princip endast det kvacksalveri eller annan

icke erkänd verksamhet, som verkligen kan åberopa sig på ett förtroende

av icke alltför små grupper människor, som bör kunna tolereras. En form

av kvacksalveri, som icke grundar sig på ett sådant förtroende men påpassligt

utnyttjar tillfälliga strömningar eller konsekvent söker fånga upp och

slå mynt av de många kroniskt lidande människornas hopp om hjälp, är

det ambulerande kvacksalveriet. Enligt min mening behöver

man knappast hysa några betänkligheter av principiell karaktär mot att

förbjuda sådant kvacksalveri. Såsom utredningen närmare utvecklat kan

anföras åtskilliga skäl, som vart för sig skulle kunna anses tillräckligt

motivera ett förbud. Jag vill blott peka på de från hygienisk synpunkt

otillfredsställande förhållanden, under vilka dylikt kvacksalveri bedrives

på hotell och pensionat, eller på den frestelse att överträda förbud och

inskränkningar för verksamheten, som det innebär att verksamheten bedrives

endast en eller annan dag på varje ort, varefter kvacksalvaren väl regelmässigt

aldrig mera återser de behandlade. Ett annat skäl att införa förbud

mot ambulerande kvacksalveri är att ett motsvarande förbud redan

finnes i dansk lag och enligt kvaksalverlovkomitéens förslag skall införas

även i norsk lag, där f. n. begränsningen har karaktären av ett förbud för

lösdrivare att ägna sig åt kvacksalveri.

Förbudet bör såsom utredningen föreslagit drabba det klart ambulerande

kvacksalveriet, d. v. s. det som utövas under kvacksalvarens resor från ort

till ort. Däremot bör förbudet icke gälla verksamhet, som bedrives på annan

ort än kvacksalvarens hemort, därest han regelbundet har filialmottagning

på den orten. Sjukbesök i trakten kring hemorten eller i omgivningarna till

ort med filialmottagning kan ej heller anses som ambulerande verksamhet

som bör drabbas av förbud. I motsats till utredningen anser jag däremot

att verksamheten icke förlorar sin karaktär av ambulerande genom att

kvacksalvaren vidtager mera omfattande arrangemang för mottagning på

annan ort än hemorten eller plats för regelbunden filialmottagning. Det

som i första hand synes böra vara vägledande, när man skall skilja den

ambulerande och därmed förbjudna verksamheten från den stationära,

måste vara huruvida kvacksalvaren har fått en fastare anknytning till orten

eller ej.

Det ambulerande kvacksalveriet nära står kvacksalveri, som

bedrives av utlänningar i Sverige. Mestadels rör det sig härvid

om tillfälliga besök, som utländska kvacksalvare gör i landet, ofta under

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

uppseendeväckande former, som dessvärre föranleder stor spridning av

nyheten om deras verksamhet och därmed ger dem en oförtjänt reklam. Vad

jag anfört som skäl för förbud mot ambulerande kvacksalveri gäller i än

högre grad utländska kvacksalvares verksamhet här. På denna punkt vill

jag dessutom erinra om att nordiska rådet rekommenderat de nordiska

ländernas regeringar att vidtaga åtgärder för en bättre överensstämmelse

mellan de olika länderna i fråga om reglerna om behörighet att utöva läkarkonsten.

Härvid har rådet särskilt pekat på angelägenheten av att sådana

regler införes, som hindrar en kvacksalvare att bedriva i hemlandet förbjuden

verksamhet i ett grannland och att därvid taga emot bland andra

sina landsmän för behandling. Uppenbarligen är ett förbud för utlänningar

att utöva kvacksalveri i Sverige det enklaste medlet att för svensk del tillgodose

det önskemål, som nordiska rådet uttalat på denna punkt. Då även

Danmark och Norge har vittgående begränsningar i utlänningars frihet att

driva kvacksalvarverksamhet, Finland helt förbjuder yrkesmässigt kvacksalveri

och Island förbjuder allt kvacksalveri, vinnes genom ett svenskt

förbud för utlänning att utöva kvacksalveri, att kvacksalvare icke kan

flytta över sin verksamhet till annat nordiskt land, när de finner sina

möjligheter alltför begränsade i hemlandet. Jag förordar med hänsyn härtill

och på grund av de förhållanden, till vilka jag i övrigt refererat, att den

som icke är svensk medborgare förbjudes utöva kvacksalveri och annan

icke erkänd verksamhet i Sverige.

Emellertid leder ett dylikt förbud till att även utländska optiker, hur kvalificerade

de än må vara och oaktat de måhända sedan lång tid tillbaka varit

verksamma i Sverige, skulle bli förbjudna att syssla med glasögonutprovning

här i landet. Medan förbudet mot ambulerande kvacksalveri, i den

mån det drabbar kringresande glasögonutprovare, får en uteslutande positiv

verkan, är det uppenbart att ett generellt förbud för utlänningar att

utöva icke auktoriserad verksamhet skulle bli alltför vidsträckt, om det

drabbade även utländska optiker i deras legitima verksamhet. Från förbudet

för utlänningar bör därför göras undantag för optikernas sysslande

med glasögonutprovning. Därest framdeles auktorisation av optiker införes,

åtföljd av medicinalstyrelsens tillsyn över de auktoriserade optikernas verksamhet

på det medicinska området, kan undantaget upphävas, enär kvacksalvarlagen

då ej längre blir gällande för verksamheten i fråga.

Det torde icke förekomma att utbildade utländska läkare driver verksamhet

här i riket utan att inneha behörighet att utöva läkarkonsten genom

förordnande eller eljest. Utländska sjuksköterskor och annan utländsk

medicinalpersonal, som är verksam här i landet, torde arbeta i sådana former

att de blivit ställda under medicinalstyrelsens tillsyn. Det mot kvacksalveri

av utlänningar riktade förbudet torde med hänsyn härtill icke komma

att medföra några verkningar, som ej är åsyftade.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

Användning av läkartitel in. m.

Departementschefen

Det torde i allmänhet förhålla sig så, att just det kvacksalveri, som det

är mest angeläget att tränga tillbaka, söker ge sig sken av respektabilitet

genom att låna de yttre tecknen på vederhäftighet från läkaryrket. Sådana

utövare av icke erkända eller icke auktoriserade behandlingsmetoder, som

driver sin verksamhet i uppriktig övertygelse om den egna metodens överlägsenhet,

har självfallet ingen anledning alt hämta några attribut från

den vetenskapliga medicinens utövare eller att på annat sätt söka sudda ut

skillnaderna mellan deras egen verksamhet och de efter erkända linjer arbetande

läkarnas yrkesutövning. Med beteckningen »läkare» eller »doktor»

förstås i medicinska sammanhang utan tvekan endast den som utövar erkänd

medicinsk verksamhet. När dessa titlar användes av andra än de efter

erkända linjer utbildade läkarna, kan det — bortsett från fall av ren fåfänga

-— enligt det sagda knappast förutsättas något annat motiv hos vederbörande

än en önskan att ge sken av större eller i vart fall en helt annan

kompetens än som svarar mot verkligheten. En sådan önskan kan uppenbarligen

respekteras lika litet som den fåfänga, som tar sig uttryck i bruk

av titlar utan täckning. Det synes däremot rimligt att kräva, att den som

utan att ha medicinsk utbildning i erkända former är beredd att påtaga sig

ansvaret för sjuka människor också skall ha modet att framträda under

sin adekvata beteckning eller åtminstone utan det stöd, som från vederhäftig

verksamhet hämtade yttre attribut ger. Jag kan sålunda icke finna

att några intressen, som förtjänar respekt, skulle trädas för nära, om ett

förbud mot användning av läkar- eller doktorstitel eller annan titel, som

ger vid handen att bäraren har vedertagen medicinsk utbildning, infördes för

den som ej genom medicinsk utbildning meriterat sig därför. Däremot är det

ett klart intresse av att allmänheten icke vilseledes i fråga om kompetensen

hos dem, som ägnar sig åt sjukdomsbehandling, och detta intresse motiverar

ett förbud av angivet slag. Jag förordar därför ett dylikt förbud.

Förbudet bör emellertid icke göras vidsträcktare än som är påkallat med

hänsyn till dess syfte att förhindra att den allmänhet, som söker hjälp

mot sjukdomar, vilseledes. Det torde med hänsyn härtill vara tillräckligt

att förbjuda obehörigt bruk av läkar- och doktorstitlarna i samband med

utövning av verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Såsom obehörigt

bruk av titlarna bör givetvis icke betraktas att de användes av den

som genom utbildning i utlandet förvärvat motsvarande utländska titel

eller av den som eljest meriterat sig för titeln, exempelvis erhållit doktorsgrad

vid annan fakultet än medicinsk. För att förhindra att titeln i dylika

fall användes vilseledande vid utövning av kvacksalveri bör emellertid föreskrivas

att titelns bärare skall tydligt utmärka titelns ursprung och beskaffenhet.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

45

Läkar- och doktorstitlarna bör enligt det sagda omfattas av skyddet. Lika

med dessa titlar bör behandlas sammansättningar, i vilka titlarna ingår.

Dessutom synes det befogat att låta skyddet gälla även sådana titlar eller

yrkesbeteckningar, som ger sken av att vederbörande är legitimerad eller

eljest auktoriserad av myndighet eller innehar specialistkompetens såsom

läkare. Med en dylik utvidgning av förbudet motverkas obehörig användning

av beteckningar såsom ortoped, psykiater, hudspecialist etc. Med hänsyn

till att enligt den samtidigt föreslagna läkarlagen specialiteterna inom läkarvetenskapen

förutsättes skola officiellt avgränsas torde några svårigheter ej

behöva uppstå för en kvacksalvare att avgöra huruvida en beteckning är

tillåten eller ej. Rena fantasibenämningar, vilka kan vara nog så vilseledande

för den fåkunnige, torde däremot ej kunna förbjudas. Använder kvacksalvaren

en dylik beteckning torde det emellertid finnas goda skäl att undersöka,

huruvida hans verksamhet ej är ren humbug och följaktligen straffbar

såsom bedrägeri.

Med hänsyn till att förbuden att använda vissa titlar måste straffsanktioneras

för att få någon effekt, torde förbuden böra utformas under särskilt

beaktande av att man på förhand skall kunna bedöma huruvida en beteckning

är tillåten eller ej. Såvitt gäller de hittills berörda beteckningarna synes

rimliga anspråk härvidlag kunna anses uppfyllda. Däremot synes det

närmast ogörligt att formulera en regel av samma tydlighet, varigenom det

skulle kunna förbjudas att kvacksalvaren gav sin verksamhet en beteckning,

som lätt kan förväxlas med verksamhet på det erkända medicinska

området. Även om det skulle vara önskvärt att hindra användningen av

benämningar såsom klinik, medikoinstitut etc. för kvacksalvarmottagningar,

synes man med hänsyn till dessa tekniska svårigheter få avstå från att

införa förbud däremot. Vad en kvacksalvare kan vinna genom att ge sin

verksamhet beteckningar, lånade från eller inspirerade av den erkända

medicinens terminologi, synes emellertid väsentligt reduceras genom att

han, enligt vad jag nu förordat, icke skall kunna ge sig själv någon i sammanhanget

förtroendeingivande titel.

De föreslagna reglerna torde icke verka hindrande för legitim och önskvärd

verksamhet inom optikernas verksamhetsområde, där den enda auktoriseringsform

som förekommer, nämligen ögonläkareförbundets godkännande

av vissa specialoptiker, icke lett till användning av beteckningar, som

skulle kunna ge sken av auktorisation av myndighet.

Reklam för kvacksalvarverksamhet

Departementschefen

Utredningen har föreslagit, att även när det gäller sådant kvacksalveri

eller sådan icke erkänd eller kontrollerad verksamhet, som skall lämnas fri,

den begränsningen i utövarnas möjligheter att bedriva verksamheten likväl

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

skall gälla, att de icke får tillkännage för allmänheten annat än namn, titel,

adress, telefonnummer, mottagningstid och verksamhetens allmänna art.

Vid mitt ställningstagande till detta förslag finner jag mig böra anlägga

vissa principiella synpunkter.

Jag har i det föregående förordat förbud och andra begränsningar av olika

slag, vilka enligt min mening bör verksamt reducera riskerna av att utövning

av kvacksalveri och andra icke erkända behandlingsmetoder i princip

lämnas fri. Vid prövningen, huruvida de föreslagna förbuden och begränsningarna

bör införas och vid avvägningen av deras omfattning har den

ledande principen varit att mera påtagliga faror måste så långt möjligt elimineras,

medan å andra sidan åtminstone tills vidare hänsyn måste tagas

till den övertygelse om vissa icke erkända behandlingsmetoders företräde

framför den vetenskapliga medicinen, som alltjämt är tillfinnandes bland

vissa, tydligtvis icke alltför obetydliga befolkningsgrupper. Den för kvacksalvare

och andra utövare av icke erkända behandlingsmetoder fria sektorn

kan efter denna avvägning i stort sett icke anses omfatta mera än vad

som enligt min uppfattning bäres upp av ett förtroende för denna verksamhet.

För ingrepp inom denna sektor, vilka skulle innebära ett direkt

åsidosättande av hänsynen till den övertygelse, varom jag nyss talat, bör

tydligen endast sådana skäl, som väger mycket tungt, kunna åberopas.

En begränsning i överensstämmelse med utredningens förslag av kvacksalvares

och andra icke auktoriserade utövares frihet att upplysa allmänheten

om verksamhet, som de är oförhindrade att utöva, skulle uppenbarligen

innebära ett sådant ingrepp, som enligt det sagda endast kan motiveras

av tungt vägande skäl. Det synes mig emellertid i hög grad tveksamt, om

några sådana skäl föreligger. Utredningen framhåller själv att kvacksalvare

i åtskilliga fall, i den mån de överhuvudtaget gör reklam för sin verksamhet,

inskränker sig till att tillkännage blott sådana uppgifter, som de även

enligt utredningens förslag skulle vara oförhindrade att bringa till allmänhetens

kännedom. Vidare ger den redogörelse som utredningen lämnat för

den på enskild väg etablerade annonskontrollen och dennas verkningar ett

enligt min mening klart besked om att reklam av den art, som verkligen

skulle motivera inskränkningar, numera praktiskt taget helt försvunnit.

De skäl, som utredningen anfört för sitt förslag, nämligen att denna enskilda

kontroll skulle få ett stöd i lagen och att även annan reklam än

tidningsannonseringen skulle kunna förhindras, synes mig knappast ha

någon större tyngd. Den enskilda annonskontrollen torde nämligen icke bli

effektivare genom lagregler, som i huvudsak blott skulle innebära detsamma

som de regler för annonseringen, vilka redan tillämpas. Däremot skulle det

kunna befaras att det enskilda intresset av att vidmakthålla saneringen på

området slappnade, om det allmänna påtog sig ansvaret därför. Det bör

vidare beaktas att den smidiga tillämpning av annonskontrollen som det

enskilda handhavandet därav möjliggör, skulle gå förlorad om kontrollen

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Andra lagutskottets utlåtande nr H år 1960

måste anordnas efter i lag fastställda regler. Och vad det rör reklam i annan

form än tidningsannonsering torde det ej heller föreligga något behov

av lagregler. Att en kvacksalvare gör reklam för sin verksamhet genom

broschyrer eller annat tillfällighetstryck eller genom tillkännagivanden i

annan ordning torde vara så sällsynt, att det icke motiverar förbudsregler.

Förbjudes enligt vad jag förordat ambulerande kvacksalveri, bortfaller dessutom

den kanske viktigaste anledningen för kvacksalvare att göra reklam.

Jag kan sålunda ej finna att det föreligger tillräckliga skäl för att underkasta

kvacksalvarnas och andra utövares rätt att annonsera om sin verksamhet

en begränsning, som från principiella utgångspunkter måste anses

utgöra ett väsentligt ingrepp.

Skulle det emellertid inträffa att reklamen för kvacksalveri eller annan

icke erkänd verksamhet skulle visa tendens att åter bli ett allvarligt problem,

får frågan om begränsningar givetvis tagas upp till förnyad prövning.

Härvid torde också få beaktas spörsmålet i vad mån tryckfrihetsförordningen

lägger hinder i vägen för ett förbud mot annonsering om en i och för

sig tillåten verksamhet.

Utredningen har emellertid även föreslagit förbud mot annonsering om

förbjudet kvacksalveri eller annan icke erkänd verksamhet. På denna punkt

gör sig givetvis inga betänkligheter av principiellt slag gällande, och ett

dylikt förbud skulle därför i och för sig kunna tillstyrkas. Jag kan emellertid

icke finna att det föreligger något behov av ett sådant förbud. Då själva

verksamheten är förbjuden, kan det knappast tänkas, att kvacksalvaren

skulle söka sprida kännedom om sin verksamhet genom annonsering eller

eljest. Härigenom skulle han ju avslöja sig och utsätta sig för stora risker

för ett ingripande mot honom. Det föreslagna förbudet torde icke böra upptagas

i lagen.

Förbud för den som dömts för hälsofarligt kvacksalveri

Departementschefen

Till allmänhetens skydd förbjuder nuvarande lag läkare, som deslegitimerats,

att utöva läkarkonsten, och jag har vid behandlingen av förslaget

till lag om behörighet att utöva läkaryrket förordat en i huvudsak motsvarande

ordning enligt den nya lagen. Eu läkare, vars behörighet upphört,

skall sålunda drabbas av ansvar, om han det oaktat fortsätter att utöva

läkaryrket. Kvacksalvarnas verksamhet på hälso- och sjukvårdens område

skall icke grundas på någon form av auktorisering utan bygga endast på

den förutsättningen, att något förbud mot deras verksamhet icke är stadgat.

Vid sådant förhållande kan ett förbud för kvacksalvare, som diskvalificerat

sig i sin verksamhetsutövning, att fortsätta sin verksamhet icke

konstrueras efter mönster av vad som gäller för läkare, som deslegitimerats,

d. v. s. följa såsom en konsekvens av ett upphörande av kvacksalva
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

rens behörighet att utöva sin verksamhet. Samma intresse som påkallar

förbud för deslegitimerad läkare att utöva läkaryrket gör sig emellertid

gällande med minst samma styrka, när det gäller kvacksalvare, som ådagalagt

sin olämplighet för verksamheten. Liksom utredningen finner jag

därför att vägande skäl talar för att man bör införa möjlighet att meddela

förbud för kvacksalvare mot fortsatt verksamhet i sådana fall. En naturlig

utgångspunkt för ett sådant förbud erbjuder domstols dom, varigenom

kvacksalvaren fällts till ansvar för utövning av hälsofarligt ltvacksalveri.

d. v. s. det brott som innefattar dels åsamkande av skada eller framkallande

av fara, dels överträdelse av förbud att behandla vissa sjukdomar

och att undersöka eller behandla barn, att ge behandlingsråd utan personlig

undersökning av den hjälpsökande och att använda vissa farliga undersöknings-

och behandlingsmetoder.

Utredningen har föreslagit att dylikt förbud skall kunna meddelas, om

domen lyder på frihetsstraff. En dom, varigenom någon funnits skyldig till

utövning av hälsofarligt kvacksalveri, torde emellertid i allmänhet utgöra

ett så övertygande bevis för att den dömde saknar de moraliska eller kunskapsmässiga

förutsättningarna för utövningen av sin verksamhet, att domen,

oavsett påföljdens beskaffenhet, bör kunna läggas till grund för ett

förbud mot fortsatt verksamhet. Intresset av att allmänheten effektivt skyddas

mot moraliskt mindervärdiga eller genom sin okunnighet farliga kvacksalvare

måste anses så starkt, att ett dylikt betraktelsesätt torde vara fullt

motiverat. Jag förordar därför att reglerna om förbudet får sådan utformning

att förbud alltid skall kunna meddelas efter en dom, varigenom någon

övertygats om utövning av hälsofarligt kvacksalveri. Med en sådan ordning

vinnes vidare den fördelen, att förbud kan meddelas, även om kvacksalvaren

på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej kunnat fällas till ansvar.

Det torde nämligen även i sådana fall ofta finnas starka skäl att meddela

ett förbud, något som även utredningen ansett, ehuru den i sitt förslag

konstruerat reglerna om förbud i dessa fall efter andra linjer. Däremot

delar jag icke utredningens mening att förbud bör kunna meddelas även

när kvacksalvaren dömts för annat brott än för utövning av hälsofarligt

kvacksalveri, därest brottet förövats i samband med utövning av hans verksamhet.

Det skyddsintresse, som motiverar förbud enligt vad jag nu förordat,

föreligger nämligen icke då.

Förbud bör icke vara obligatoriskt utan bör föregås av en prövning av

omständigheterna i det enskilda fallet. Avgörande vid denna prövning blir

uppenbarligen graden av den fara, som kvacksalvarens verksamhet inneburit

och som ett fortsättande därav kan antagas komma att innebära.

Bedömningen härav har tydligtvis starka medicinska inslag. Med hänsyn

härtill torde prövningen böra ankomma på medicinalstyrelsen och ej på

länsstyrelsen såsom utredningen föreslagit.

Vissa skäl talar för att förbudet liksom ett beslut om deslegitimering av

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

läkare bör gälla intill dess förhållandena kan anses medge att det häves.

Ett hävande av ett tills vidare gällande förbud skulle emellertid få karaktären

av ett medicinalstyrelsens godkännande av kvacksalvaren för fortsatt

verksamhet och styrelsen skulle därigenom få ett visst ansvar för

denna. En sådan konsekvens måste uppenbarligen undvikas. Jag förordar

därför att förbudet skall meddelas att gälla under bestämd tid eller för

alltid. När förbud meddelas efter straffriförklaring får med denna ordning

i görligaste mån bedömas, huruvida den psykiska rubbningen kan antagas

vara av övergående karaktär, i vilket fall tidsbestämt förbud bör kunna

komma i fråga, eller av bestående art, då ett för alltid gällande förbud

torde vara det enda möjliga.

Förbudsreglerna blir gällande även beträffande en deslegitimerad läkare

och annan läkare, vars behörighet upphört, därest han övertygats om utövning

av hälsofarligt kvacksalveri, d. v. s. efter läkarbehörighetens upphörande

utan att göra sig skyldig till obehörig utövning av läkaryrket överträtt

kvacksalvarlagens förbud. Under den tid, som förbud gäller för honom

enligt nu förevarande regler, torde det av sakliga skäl ej bli aktuellt att

återge honom legitimation såsom läkare eller att eljest meddela honom läkarbehörighet.

Någon konflikt mellan läkarlagens regel att legitimation åter

skall meddelas den deslegitimerade, när förhållandena medger det, och förevarande

regel att förbud skall gälla för viss tid eller för alltid torde därför

icke komma att uppstå.

Utredningens förslag att förbud skall kunna meddelas även när — utan

samband med brott — grundad anledning föreligger till antagande att en

kvacksalvare på grund av sinnessjukdom eller därmed jämförligt tillstånd

är ur stånd att utöva sin verksamhet, finner jag mig icke kunna biträda.

En sådan regel skulle nämligen innebära att det allmänna iklädde sig ett

visst ansvar för att kvacksalvare och andra utövare av icke erkänd verksamhet

vore mentalt kapabla att utöva sin verksamhet. Detta ansvar förutsätter

tydligtvis att de i sin verksamhet står under det allmännas tillsyn,

en ordning, som utredningen avvisat och som jag i detta ärende ej är beredd

att taga ställning till i vidare mån än att jag framhållit vissa fördelar

med auktorisering av optiker och psykologer.

Förbud som meddelas enligt vad jag förordat i det föregående bör såsom

utredningen föreslagit straffsanktioneras. Naturligt synes härvid vai a

att straffet bestämmes såsom för utövning av hälsofarligt kvacksalveri.

Lagrådet

Lagrådet har endast föreslagit en smärre ändring i lagen. Vad lagrådet

sålunda föreslagit har beaktats vid propositionens slutliga utformning. Angående

lagrådets yttrande samt vad föredragande departementschefen anfört

i anledning därav hänvisas till propositionen s. 204—206.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 and. Nr 44

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1960

Utskottet

I propositionen föreslås att 1915 års lag om behörighet att utöva läkarkonsten

ersättes av två lagar, nämligen en lag om behörighet att utöva

läkaryrket, vilken reglerar förvärv och förlust av behörighet såsom läkare,

och en lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område, vilken behandlar lekmännens verksamhet på nämnda område.

I motionerna I: 668 och II: 826 har hemställts, att ordet »läkaryrket»

i de föreslagna lagarna måtte utbytas mot ordet »läkarkonsten».

Departementschefen har i propositionen berört spörsmålet och därvid

yttrat: Objektet för läkarnas verksamhet bör anges som läkaryrket och ej

läke- eller läkarkonsten. Ordet läkarkonst täckte tydligtvis väl läkarnas

verksamhet i äldre tider när jämte intuition, handlag och faktiskt kunnande

även allehanda vidskepelse och övertro bestämde behandlingen av

de sjuka, men i våra dagar, när denna behandling bestäms av vetenskap

och beprövad erfarenhet, har benämningen läkar- eller läkekonst uppenbarligen

föga täckning i läkarnas yrkesutövning.

Motionärerna har motiverat yrkandet på följande sätt: Alltjämt fordras

mycket av både intuition, handlag och faktiskt kunnande för att en läkare

på ett framgångsrikt sätt skall kunna fullgöra sina uppgifter. Även om man

i våra dagar på ett helt annat sätt än tidigare känner till människokroppens

byggnad och kan grafiskt registrera och siffermässigt analysera dess funktioner,

framstår det som ett uttryck för alltjämt bestående övertro att göra

gällande, att de väsentliga problemen rörande den mänskliga organismen

nu är lösta. Det torde väl inte vara orealistiskt att förmoda, att den medicinska

vetenskapens företrädare om något sekel kommer att betrakta vår

tids medicin på liknande sätt som vi betraktar 1700-talets och det tidigare

1800-talets. Ännu har de sedan gammalt förefintliga elementära utredningsoch

undersökningsmetoderna ingalunda förlorat sin betydelse. Det kräver en

särskild fallenhet för att genom ett lämpligt utfrågande komma en kroppslig

eller själslig sjukdom på spåren, och det fordras en särskild observationsförmåga

och ett särskilt handlag för att behärska de av gammalt använda

enkla undersökningsmetoderna, vilka bygger på vad som kan iakttagas

med de enkla sinnena, framför allt syn, känsel och hörsel; alltjämt

kan det vara dessa metoder som lämnar de uppgifter som är avgörande för

diagnos och terapi. Det slutliga bedömandet av helhetsbilden grundas mången

gång på en syntes av å ena sidan siffermässigt bestämbara fakta och å andra

sidan endast intuitivt fattbara intryck, vilka det mången gång kräver något

mer än enbart inlärd kunskap för att sammansätta till en enhet. Förhållanden

av denna och liknande art motiverar uppfattningen, att uttrycket läkarkonst

är en riktig beteckning på läkarens verksamhet.

Nu gällande lag på området, som reglerar såväl de utbildade läkarnas

som lekmännens verksamhet, betecknar verksamheten såsom läkarkonsten.

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

Detta ord har därför kommit att utgöra en benämning för såväl läkarnas

yrkesutövning som icke auktoriserad verksamhet på området. Det är enligt

utskottets mening angeläget att läkarnas yrkesutövning erhåller en beteckning,

som klart skiljer denna från annan verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område. Det i propositionen valda ordet »läkaryrket» fyller väl

detta krav och anger, att den som utövar verksamheten bygger på en grund

av vetenskap och beprövad erfarenhet. Med hänsyn till det sagda kan utskottet

icke biträda motionsyrkandet.

I likhet med kvacksalveriutredningens lagförslag innehåller propositionens

förslag till lag ett stadgande innebärande att medicinalstyrelsen äger återkalla

legitimationen för en läkare, som på grund av kroppslig sjukdom eller

lyte blivit varaktigt oförmögen att utöva läkaryrket.

I motionerna I: 668 och II: 826 har hemställts, att regeln om deslegitimering

av läkare på grund av kroppslig sjukdom eller lyte måtte utgå ur förslaget

till lag om behörighet att utöva läkaryrket.

Motionärerna har anfört: Det är i sin ordning att en legitimerad läkare,

som på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning av själsverksamheten

är ur stånd att nöjaktigt utöva sin verksamhet, omedelbart fråntages sin

legitimation. Vid en kroppslig sjukdom gäller icke detta. Varken i kvacksalveriutredningens

betänkande eller i propositionen finnes anfört något exempel

som visar under vilka förhållanden en deslegitimering på grund av

kroppslig sjukdom skulle vara motiverad. Det är alldeles givet, att en

kroppslig sjukdom eller defekt kan och i så fall bör förhindra att vederbörande

uppehåller en läkartjänst. Om de själsliga funktionerna är intakta

kommer läkaren emellertid icke att utöva någon annan läkarverksamhet

än den som står i hans förmåga.

Utskottet delar i huvudsak motionärernas uppfattning och finner praktiskt

behov av den föreslagna regeln icke föreligga. Regeln bör därför utgå

ur lagförslaget.

Förslaget till lag om behörighet att utöva läkaryrket innehåller i 10 §

regler om rätt för läkare att tillkännagiva att han är specialist inom viss

gren av läkarvetenskapen. Enligt samma paragraf fastställer Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, medicinalstyrelsen villkoren för rätt

att tillkännagiva specialitet.

I motionerna I: 668 och II: 826 har hemställts, dels att 10 § i lagen om

behörighet att utöva läkaryrket måtte givas sådan avfattning att möjlighet

beredes Kungl. Maj:t att förordna annan myndighet än medicinalstyrelsen

att fastställa villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet, dels ock att

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla att vid regleringen

av bestämmelserna angående fastställande av villkoren för rätt att tillkännagiva

specialistkompetens inom viss del av den medicinska vetenskapen de

i motionen framförda synpunkterna måtte vinna beaktande.

s. 52 Kontrollera mot PDF

52 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 är 1960

Motionärerna har i denna fråga anfört: Det föreligger ett bestämt behov

av regler för fastställande av de kvalifikationer som fordras för erhållande

av s. k. specialistkompetens. Detta behov betingas framför allt av allmänhetens

legitima krav att den som uppger sig vara specialist inom ett område

av medicinen också skall äga motsvarande kunskaper. Av propositionens

skrivsätt kan det förefalla som om det framför allt vore vid bestämmandet

av taxor för läkarvård och i samband med föreskrifter om ersättning till

den som anlitat specialistvård som behovet av sådana regler gjorde sig gällande.

Detta är en sekundär fråga, även om den naturligen inte saknar betydelse.

Inom den medicinska vetenskapen fortgår en ständig utveckling.

Nya undersöknings- och behandlingsmetoder dyker upp, som kräver särskilda

kunskaper och särskild teknik och som gör att nya specialiteter då

och då utkristalliseras. Inom läkarförbundet har under årens lopp vid olika

tillfällen nya specialitetsbestämmelser utarbetats. Under senare år har pågått

en översyn av gällande bestämmelser inom förbundet. Ett förslag till

nya bestämmelser har så småningom kunnat framläggas. Det har i sistlidna

april månad publicerats och det har avsetts bli fastställt av förbundet

inom den närmaste tiden. Förslaget är utarbetat av en kommitté bestående

av representanter för de medicinska fakulteterna, medicinalstyrelsen

och förbundet. Denna kommitté uttalar sig för inrättandet av ett centralt

placerat, sammanhållande organ, förslagsvis benämnt medicinska specialitetsrådet,

i vilket borde ingå en representant för universitetskanslersämbetet,

en för medicinalstyrelsen och en för läkarförbundet, var och en med sin

suppleant. Rådets uppgift skulle vara att i enlighet med de föreskrifter som

kan komma att fastställas övervaka specialistväsendet. Upprättandet av

det nya förslaget till specialitetsbestämmelser har inneburit högst betydande

arbetsinsatser och avsevärda kostnader. Inte bara fastställande av nya

specialitetsbestämmelser utan även den löpande kontrollen av deras efterlevnad

kommer alltid att kräva en betydande arbetsinsats, om syftet med

bestämmelserna framför allt skall vara att garantera en hög standard hos

de läkare som tillerkännes rätten att utge sig vara specialister. Det är osannolikt

att medicinalstyrelsen kan åtaga sig denna uppgift utan betydande

personalförstärkning. En nämnd av den typ som ovan föreslagits, förordnad

av Kungl. Maj :t och med den sammansättning som här angivits, skulle också

i allt väsentligt avlägsna de brister som enligt propositionen vidlåder den

nuvarande formen för regleringen av specialistbestämmelserna.

Såsom departementschefen påpekat måste det anses principiellt oriktigt

att — såsom nu är fallet — tillgodoseendet av ett för det allmänna så betydelsefullt

intresse som frågan om specialiteter och specialistkompetens är

överlämnat till en enskild, facklig organisation, vars verksamhet är undandragen

det allmännas insyn. Betänkligheterna mot den rådande ordningen

hänför sig också till det faktum, att en del läkare icke är anslutna till denna

fackliga organisation och därför är helt obundna av dennas reglering utan

att någon annan ordning blivit gällande för dem. Hur specialiteterna bör

s. 53 Kontrollera mot PDF

53

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

avgränsas och vilken utbildning som bör krävas inom de olika grenarna

är uppenbarligen frågor av största intresse för det allmänna, som har att

svara för organiserandet av sjukvården och för läkarutbildningen. Med hänsyn

till det sagda bör frågorna om olika specialiteter, specialistkompetens

och därmed sammanhängande rätt för läkare att annonsera sig som specialist

regleras av det allmänna. Häremot synes motionärerna icke ha något att

invända. Deras förslag går emellertid ut på att den offentliga regleringen

skall handhas, icke av medicinalstyrelsen utan av en för ändamålet särskilt

tillsatt myndighet, exempelvis benämnd medicinska specialitetsrådet. Rådet,

i vilket bl. a. en representant för läkarförbundet skulle ingå, skulle i särskilt

hög grad kunna tillgodogöra sig de erfarenheter förbundet äger i frågor rörande

specialistbehörighet. Enligt utskottets mening föreligger det emellertid

intet hinder för att även medicinalstyrelsen — t. ex. genom samarbete

med läkarförbundet —• tillgodogör sig dessa erfarenheter, och det kan förutsättas

att initiativ till sådant samarbete kommer att tagas. Under sådana

förhållanden synes det utskottet icke motiverat att för regleringen av specialistfrågorna

tillsätta en särskild myndighet vid sidan av medicinalstyrelsen.

Utskottet kan därför icke biträda förevarande motionsyrkanden.

I motionen II: 824 har yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa, att ett nordiskt samarbete på kvacksalverilagstiftningens

område måtte upptagas.

I förslaget till lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område har stadgats förbud för utländsk medborgare att bedriva

kvacksalveri mot ersättning. På grund av att likartade regler finns i

övriga nordiska länder blir resultatet att en kvacksalvare i ett land icke

kan flytta över sin verksamhet till annat nordiskt land.

Enligt motionärens uppfattning bör emellertid eftersträvas icke endast

att förhindra kvacksalvare från ett nordiskt land att utöva sin verksamhet

i annat sådant land utan även att såvitt möjligt göra innehållet i lagstiftningen

rörande kvacksalveriet så likartat som möjligt inom de nordiska

länderna.

För närvarande föreligger icke oväsentliga skiljaktigheter mellan reglerna

i de olika länderna. Längst har utvecklingen nått på Island, där praktiskt

taget allt kvacksalveri är förbjudet och läkarkonstens utövande förbehållits

de medicinskt utbildade. I Finland är allt yrkesmässigt kvacksalveri

samt därjämte vissa andra former förbjudna, medan man i Danmark

och Norge har i huvudsak följt den principen att behandlingen av

vissa sjukdomar samt användningen av vissa behandlingsformer förbjudits.

Såsom departementschefen påpekat i propositionen har den föreslagna

lagstiftningen föregåtts av nordiskt samarbete i viss utsträckning. Ett betydelsefullt

resultat av detta samarbete är, att utövare av icke auktoriserad

verksamhet på hälso- och sjukvårdens område förhindrats att utöva sin verksamhet

i annat nordiskt land än sitt hemland. Del i motionen uttalade

s. 54 Kontrollera mot PDF

54 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

önskemålet om att dessutom åstadkomma överensstämmande regler angående

den ifrågavarande verksamheten inom varje land är enligt utskottets

mening icke så angeläget att en framställning i ämnet är motiverad.

I motionerna I: 655 och II: 808 har yrkats, att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj :t hemställa om att bestämmelser för auktorisation av optiker snarast

måtte utarbetas.

Förslaget till lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område innehåller långt gående förbud och inskränkningar för

utövning av sådan verksamhet för den som icke är ställd under medicinalstyrelsens

tillsyn. De sålunda stadgade förbuden och inskränkningarna berör

även verksamhet i fråga om utprovning av glasögon. Departementschefen

framhåller bl. a., att vid sidan av de kvalificerade optikernas arbete på

detta verksamhetsfält förekommer även kvacksalveri, som bör drabbas av

de restriktioner som gäller för kvacksalveri i allmänhet, men då några former

för avskiljandet av detta kvacksalveri från den vederhäftiga verksamheten

för närvarande ej står till buds, kommer de mot kvacksalveriet riktade bestämmelserna

att gälla generellt för bl. a. denna verksamhetsform, så långt

den innefattar behandling av annan för sjukdom eller därmed jämförligt

tillstånd. Problemet synes enligt departementschefen kunna lösas radikalt

endast genom att någon form av auktorisation, som följes av medicinalstyrelsens

tillsyn, här införes. En sådan ordning bör enligt departementschefens

mening eftersträvas. Tills vidare anser departementschefen dock

att denna fråga bör kunna lämnas oreglerad. Skulle emellertid framdeles

ytterligare inskränkningar föreskrivas i kvacksalvarnas möjligheter att

utöva verksamhet, måste observeras, framhåller departementschefen, att

dessa inskränkningar blir gällande även för optiker såframt ett auktoriseringsförfarande

då ej införts för dessa.

Enligt vad som upplysts sker utprovningar av glasögon till ett antal av

omkring 250 000 per år av icke-läkare. Med hänsyn till den omfattning

denna verksamhet sålunda har måste det vara ett berättigat krav från allmänhetens

sida att garanti skapas för sakkunnig utprovning. Såsom departementschefen

understrukit är det också angeläget, att den vederhäftiga

verksamheten på detta område icke onödigtvis hindras genom förbud och

inskränkningar. Utskottet vill med hänsyn till det anförda understryka vikten

av att utvecklingen på förevarande område följes samt att därest behov

därav skulle komma att föreligga, någon form för auktorisation av optiker

tillskapas. Denna utskottets uppfattning synes böra givas Kungl. Maj :t

till känna.

I motionen II: 825 har yrkats, dels att utskottet måtte giva till känna,

att begreppen »undersökning av hälsotillstånd» och »behandling av sjukdom

eller därmed jämförligt tillstånd» i 1 § lagen om förbud i vissa fall mot

verksamhet på hälso- och sjukvårdens område icke får fattas i så vid be
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

55

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

märkelse, att välkvalificerade psykologers verksamhet hindras, dels ock

att frågan om legitimation eller auktorisation av psykologer snarast måtte

ges en lösning.

De i förslaget till lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och

sjukvårdens område stadgade förbuden och inskränkningarna i rätten att

utöva sådan verksamhet gäller all yrkesutövning av detta slag som icke

står under medicinalstyrelsens tillsyn, sålunda även den verksamhet på

hälso- och sjukvårdens område som utövas av psykologer. Departementschefen

har i propositionen berört spörsmålet och bland annat anfört: Såvitt

rör psykologernas verksamhet synes övervägande skäl tala för att den, när

den avser behandling av psykiska sjukdomar, icke bör bedrivas annat än i

intim samverkan med och under tillsyn av läkare. Äger den rum i sådana

former bör den uppenbarligen betraktas som utförd av en medhjälpare till

läkaren och följaktligen anses vara underkastad tillsyn av medicinalstyrelsen.

Vid sådant förhållande blir kvacksalverilagen ej tillämplig på verksamheten

i fråga.

Utskottet vill i anledning av motionsyrkandena understryka, att psykologernas

verksamhet beröres av lagens bestämmelser endast i den mån den

är att anse såsom verksamhet på hälso- och sjukvårdens område. I enlighet

med vad departementschefen uttalat bör vidare påpekas, att verksamheten

även om den avser behandling av sjukdom är undantagen från lagens

reglering därest behandlingen sker i samråd med läkare. Lagens regler är

sålunda tillämpliga endast för det fall att psykolog ägnar sig åt behandling

av sjukdom utan att detta sker i samråd med läkare.

Såsom departementschefen anfört bör psykologs behandling av psykiska

sjukdomar icke bedrivas annat än i samråd med läkare. Utskottet kan därför

icke tillstyrka, att legitimation för psykolog innebärande rätt att utföra

sjukdomsbehandling utan sådant samråd införes. Denna utskottets uppfattning

bör givas Kungl. Maj :t till känna.

De förslag, som propositionen i övrigt innehåller, liksom de uttalanden av

föredragande departementschefen, som här icke närmare berörts, har icke

givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande.

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen med avslag å följande motionsyrkanden,

nämligen

1) yrkandet i motionerna I: 668 och II: 826 om utbytande

av ordet »läkaryrket» mot ordet »läkarkonsten» samt

2) yrkandena i motionerna I: 668 och II: 826 i frågan om

specialistbehörighet,

I. måtte — med bifall till motionerna I: 668 och II: 826,

såvitt angår frågan om deslegitimering, samt med förklaring

att riksdagen icke kunnat helt bifalla det genom förevarande

proposition, nr 141, framlagda förslaget till lag om behörig
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

het att utöva läkaryrket — för sin del antaga lagförslaget

med den ändringen att 5 § erhåller nedan angivna, såsom

utskottets förslag betecknade lydelse

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

5 §.

Blir legitimerad läkare på grund

av sinnessjukdom eller annan rubbning

av själsverksamheten ur stånd

att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall

medicinalstyrelsen ofördröjligen

återkalla hans legitimation, om ej

särskilda skäl föranleda annat. Styrelsen

äger ock återkalla legitimationen

för läkare, som på grund av

kroppslig sjukdom eller lyte blivit

varaktigt oförmögen att utöva läkaryrket.

Föreligger grundad — ---------

Har medicinalstyrelsen — —--

Blir legitimerad läkare på grund

av sinnessjukdom eller annan rubbning

av själsverksamheten ur stånd

att nöjaktigt utöva läkaryrket, skall

medicinalstyrelsen ofördröjligen

återkalla hans legitimation, om ej

särskilda skäl föranleda annat.

kunna bedömas.

— erforderlig handräckning.

II. måtte antaga det genom propositionen framlagda förslaget

till lag om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälsooch

sjukvårdens område.

B. att riksdagen i anledning av motionerna 1:655 och

och IT: 808 samt motionen II: 825 måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t som sin mening giva Kungl. Maj :t till känna vad utskottet

anfört i frågan om optikers och psykologers verksamhet.

C. att motionen II: 824 icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, fru Svenson, herrar Kaijser och Edström;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Lundberg, fröken

Wetterström, fröken Sandell, fröken Höjer, herrar Rimmerfors, Gustavsson

i Alvesta och Svensson i Kungälv.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

bl

Reservationer

Vid ntekottets hemställan uuder A.

I. Till rubriken till förslaget till lag om behörighet att utöva läkaryrket.

av herr Sunne, fru Svenson, herrar Kaijser, Edström, fröken Wetterström,

fröken Höjer, herrar Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som å s. 50 börjar med orden »Nu

gällande» och slutar å s. 51 med orden »biträda motionsyrkandet», bort ersättas

med text av följande lydelse.

»Utskottet kan instämma i den av motionärerna framförda synpunkten,

att kunskaperna om människokroppens byggnad och funktioner fortfarande

är i hög grad ofullständiga samt att läkarens verksamhet därför fortfarande

måste grunda sig icke enbart på objektivt naturvetenskapligt kunnande

utan även på intuition och omdöme. Departementschefens motivering för

den föreslagna titeländringen i lagen å s. 34 i propositionen synes utskottet

därför icke hållbar. Även med hänsyn till att den kommande lagen skall

utgöra ett steg mot mer likartad lagstiftning på detta område inom de nordiska

länderna, synes ordet ’läkaryrke’ ej lyckligt. I den norska lagstiftningen

användes ordet ''laegevirksomhet’, i den danska ''lsegegerning’, i den

finska ’läkarkallet\

Nuvarande lag om behörighet att utöva läkarkonsten reglerar såväl de utbildade

läkarnas som lekmännens verksamhet inom hälso- och sjukvård.

Ordet läkarkonst har därför i allmänhetens öron kommit att bli synonymt

med läkekonst samt kommit att beteckna såväl läkarverksamhet som icke

auktoriserad verksamhet på detta område. Det är enligt utskottets mening

angeläget, att läkarnas yrkesutövning erhåller en beteckning, som klart

skiljer denna verksamhet från annan verksamhet på hälso- och sjukvårdens

område.

I denna situation synes utskottet lämpligast att undvika såväl ordet

''läkarkonst’ som ordet ''läkaryrke'' i lagens text samt att i stället blott tala

om läkarbehörighet samt om läkarnas verksamhet som sådan. Lagens bästa

titel blir under sådana förhållanden: ''Lag om läkarbehörighet’. Lagen kommer

även därigenom i bättre överensstämmelse med övrig nordisk lagstiftning.

Utskottets hemställan innebär därför ett förslag till formell textändring

i det i propositionen framlagda lagförslaget i detta hänseende. Motionsyrkandet

på denna punkt anser sig utskottet i övrigt icke kunna biträda.»

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av yrkandet i motionerna 1: 668

och II: 826 om utbytande av ordet »läkaryrket» mot ordet

»läkarkonsten» måtte för sin del besluta

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

dels att rubriken till den föreslagna lagen om behörighet

att utöva läkaryrket skall vara »Lag om läkarbehörighet»,

dels ock såsom en följd härav

A. att 1, 3, 4, 5, 8, 9 och 11 §§ i nämnda lagförslag skall

erhålla nedan angivna lydelse.

»1 §.

Läkarbehörighet tillkommer

a) den som är legitimerad enligt 2 §;

b) den som är förordnad att uppehålla statlig eller kommunal läkartjänsl

eller att tjänstgöra såsom extra läkare eller såsom amanuens vid klinik eller

poliklinik, där medicinsk undervisning bedrives; samt

c) i den utsträckning, som för varje fall särskilt angives, den som enligt

9 § innehar begränsad läkarbehörighet.»

»3 §.

Har legitimerad läkare genom dom, som vunnit laga kraft,

dömts till frihetsstraff eller avsatts eller suspenderats från tjänst som läkare

eller tandläkare för brott, som han förövat under verksamhet såsom

läkare eller tandläkare,

dömts till straffarbete för annat brott eller

fällts till ansvar för medverkan till obehörig verksamhet som läkare eller

tandläkare eller för medverkan till hälsofarligt kvacksalveri eller för medverkan

till brott, som avses i 10 § lagen om förbud i vissa fall mot verksamhet

på hälso- och sjukvårdens område,

äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet

visat sig icke vara skickad att utöva läkarverksamhet.>

»4 §.

Har legitimerad läkare ådagalagt grov oskicklighet vid utövning av läkarverksamhet

eller eljest visat sig uppenbart olämplig såsom läkare utan att

det föreligger sådant fall som avses i 3 §, äger medicinalstyrelsen återkalla

hans legitimation.

Har läkare--- — återkalla legitimationen.»

»5 §.

Blir legitimerad läkare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning

av själsverksamheten ur stånd att nöjaktigt utöva läkarverksamhet, skall

medicinalstyrelsen ofördröjligen återkalla hans legitimation, om ej särskilda

skäl föranleda annat.

Föreligger grundad anledning till antagande att läkares legitimation bör

återkallas av skäl som avses i första stycket, äger medicinalstyrelsen förordna,

att han skall undergå läkarundersökning i den utsträckning som er
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960 59

fordras för att hans förmåga att utöva läkarverksamhet skall kunna bedömas.

Har medicinalstyrelsen---erforderlig handräckning.»

>8 §.

Förordnande, som medför läkarbehörighet, meddelas av medicinalstyrelsen

eller, efter styrelsens bemyndigande, av sjukvårdsstyrelse, sjukhusdirektion

eller annan myndighet.»

»9 §.

Begränsad läkarbehörighet meddelas av Konungen eller, efter Konungens

bemyndigande, av medicinalstyrelsen.

För utövning av läkarverksamhet inom tjänsteläkardistrikt intill riksgränsen

må begränsad behörighet meddelas att gälla den som vid varje tidpunkt

uppehåller tjänst, motsvarande svensk tjänsteläkarbefattning, i angränsande

läkardistrikt i Finland och Norge.»

»11 §•

Utövar läkare, vars legitimation är återkallad eller vars läkarbehörighet

eljest upphört, likväl läkarverksamhet mot ersättning eller åsidosätter läkare,

som tillagts begränsad behörighet, under utövning av läkarverksamhet

mot ersättning de föreskrifter i avseende å behörigheten som gälla för

honom, straffes för obehörig utövning av läkarverksamhet med dagsböter

eller fängelse.

Läkare, som---till dagsböter.»

B. att 1 och 7 §§ i den föreslagna lagen om förbud i vissa

fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område skall

erhålla nedan angivna lydelse.

»1 §.

Denna lag---lindrande syfte.

Bestämmelserna i lagen gälla dock ej den som innehar läkarbehörighet

eller som eljest är i sin verksamhet på hälso- och sjukvårdens område ställd

under medicinalstyrelsens tillsyn.»

»7 §.

Den som bryter mot någon av bestämmelserna i 2 eller 3 § eller under

utövning av verksamhet, som i 1 § första stycket sägs, uppsåtligen eller av

oaktsamhet åsamkar den undersökte eller behandlade skada, som ej är

ringa, eller framkallar fara för sådan skada, vare sig skadan eller faran orsakats

av olämplig behandling eller genom avbrott i eller dröjsmål med läkarvård,

dömes, såframt gärningen ej är belagd med straff såsom obehörig

utövning av läkarverksamhet, för hälsofarligt kvacksalveri till dagsböter

eller fängelse.

Den omständigheten--— från ansvar.»

s. 60 Kontrollera mot PDF

60 Andra lagutskottets utlåtande nr 44 år 1960

II. Till 10 § i förslaget till lag om behörighet att utöva läkaryrket.

av herr Sunne, fru Svenson, herrar Kaijser, Edström, fröken Wetterström,

fröken Höjer, herrar Rimmerfors och Gustavsson i Alvesta, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets yttrande, som å s. 52 börjar med orden

»Såsom departementschefen» och å s. 53 slutar med orden »förevarande

motionsyrkanden», bort ersättas med text av följande lydelse.

»Såsom departementschefen påpekat måste det anses principiellt oriktigt

att — såsom nu är fallet — tillgodoseendet av ett för det allmänna så

betydelsefullt intresse som frågan om specialiteter och specialistkompetens

är överlämnat till en enskild, facklig organisation, vars verksamhet är undandragen

det allmännas insyn. Betänkligheterna mot den rådande ordningen

hänför sig också till det faktum, att en del läkare icke är anslutna

till denna fackliga organisation och därför är helt obundna av dennas reglering

utan att någon annan ordning blivit gällande för dem. Hur specialiteterna

bör avgränsas och vilken utbildning som bör krävas inom de olika

grenarna är uppenbarligen frågor av största intresse för det allmänna, som

har att svara för organiserandet av sjukvården och för läkarutbildningen.

Med hänsyn till det sagda bör frågorna om olika specialiteter, specialistkompetens

och därmed sammanhängande rätt för läkare att annonsera sig

som specialist regleras av det allmänna. Häremot synes motionärerna icke

ha något att invända. Deras förslag går emellertid ut på att den offentliga

regleringen skall handhas, icke av medicinalstyrelsen utan av en för ändamålet

särskilt tillsatt myndighet, exempelvis benämnd medicinska specialitetsrådet.

Rådet, i vilket bl. a. en representant för läkarförbundet skulle

ingå, skulle i särskilt hög grad kunna tillgodogöra sig de erfarenheter förbundet

äger i frågor rörande specialistbehörighet.

Enligt utskottets mening förtjänar motionärernas uppfattning beaktande.

I statsutskottets utlåtande till prop. nr 212 till 1954 års riksdag har läkarförbundets

kontrollerande verksamhet över rättigheten för läkare att annonsera

sig som specialist redan tidigare rönt erkännande. De av departementschefen

framförda erinringarna mot nuvarande förhållanden synes i

allt väsentligt regleras genom tillkomsten av ovannämnda medicinska specialitetsråd,

vilket avses komma att beslutas inom denna månads utgång.

Detta råd, sammansatt av en representant för staten, utsedd på förslag av

medicinalstyrelsen, en representant för den medicinska vetenskapen, utsedd

på förslag av universitetskanslern, samt en representant för de yrkesverksamma

läkarna, utsedd på förslag av läkarförbundet, synes utskottet

på ett bättre sätt än det i propositionen föreslagna ägnat att skapa det förtroendefulla

samarbete mellan stat och fackförbund som ur samhällssynpunkt

är så viktigt.

Även ur ekonomisk synpunkt synes en sådan lösning av denna fråga för

statsverket vara fördelaktig. Kostnaderna för fortlöpande specialitetskon
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ii år 1960 61

troll samt nödvändig oavbruten förändring av bestämmelserna i parallellitet

med den medicinska vetenskapliga och tekniska utvecklingen har varit

avsevärda och kommer även i framtiden att bli betydande. Hittills har desamma

helt belastat läkarförbundet och torde även i stor utsträckning så

bli fallet sedan det nya specialitetsrådet tillkommit. Skulle man gå den av

departementschefen föreslagna vägen, komme kostnaderna helt att överföras

på staten. En betydande personalförstärkning inom medicinalstyrelsen

blir erforderlig. Någon beräkning över dessa kostnaders storlek föreligger

icke.

Med hänsyn till vad ovan anförts hemställer därför utskottet att motionsyrkandena

på denna punkt bifalles, att riksdagen måtte tillstyrka att andra

stycket av § 10 i den föreslagna lagen får lydelsen: »Konungen eller den

myndighet Konungen därtill förordnar fastställer villkoren för rätt att tillkännagiva

specialitet enligt denna paragraf,» samt att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Maj :t måtte anhålla att vid regleringen av bestämmelserna angående

fastställande av villkoren för rätt att tillkännagiva specialitetskompetens

inom viss del av den medicinska vetenskapen de i motionerna 1: 668

och II: 826 framförda synpunkterna måtte vinna beaktande. Här föreslagna

ändring av lagtexten inom § 10 ger enligt utskottets mening Kungl. Maj:t

större möjlighet till eventuell erforderlig ändring av denna specialitetskontroll

i framtiden, om utvecklingen skulle göra sådan ändring påkallad.»

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till yrkandena i motionerna

1: 668 och II: 826 i frågan om specialistbehörighet

A. för sin del besluta att 10 § i förslaget till lag om behörighet

att utöva läkaryrket skall erhålla följande lydelse.

»10 §.

Läkare, som —--kunnighet däri.

Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnar fastställer

villkoren för rätt att tillkännagiva specialitet enligt denna paragraf.»

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t såsom sin mening giva

Kungl. Maj :t till känna vad utskottet anfört i frågan om

specialistbehörighet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:332 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om behörighet att utöva läkaryrket m. m., dels ock i ämnet väckta mot a1 i texten