Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1960-05-17 · 33 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 33 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:45, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

1

Nr 45

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar

m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 1 april 1960 dagtecknad proposition, nr 139, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Utspridas från atomreaktor eller annan atomanläggning, belägen inom

riket, radioaktiva ämnen i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas

för att skydda allmänheten, skall länsstyrelsen sörja för att erforderliga

åtgärder vidtagas.

2 §.

I län, som Konungen bestämmer, skall länsstyrelsen

1) upprätta en organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras

för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen från atomanläggning;

samt

2) utse en befattningshavare, som äger att besluta i länsstyrelsens ställe

för den händelse dess beslut icke utan olägenhet kan avvaktas, ävensom en

eller flera ställföreträdare för denne befattningshavare.

3 §•

Har vid atomanläggning inträffat händelse, som kan antagas komma att

påkalla särskilda åtgärder till skydd för allmänheten, åligger det anläggningens

innehavare eller den som innehavaren utsett att om händelsen genast

underrätta polismyndigheten i orten samt länsstyrelsen eller, om förbindelse

med länsstyrelsen icke omedelbart kan erhållas, befattningshavare

som i 2 § sägs.

1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 45

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

4 §•

För att utröna i vilken omfattning radioaktiva ämnen spritts må, utan

hinder av att intrång därigenom sker i enskilds rätt, efter förordnande av

länsstyrelsen eller på uppdrag av innehavaren av den anläggning, varifrån

ämnena spritts, utföras erforderliga mätningar och andra undersökningar.

5 §.

I den mån så finnes påkallat från strålskyddssynpunkt äger länsstyrelsen,

såvitt gäller område som kan antagas vara eller bliva berört av utspridningen

av radioaktiva ämnen,

1) förelägga dem som uppehålla sig inom området att icke vistas utomhus

eller att lämna området ävensom förbjuda tillträde till detta;

2) påbjuda bortförande av levande djur eller livsmedel; samt

3) förordna om inskränkning i rätten att nyttja mark- eller vattenområde

eller naturprodukter ävensom eljest i rätten att bruka eller förfoga

över egendom.

Länsstyrelsen må ock föranstalta om att livsmedel eller annat, som blivit

förorenat med radioaktiva ämnen, omhändertages samt genom särskild förvaring,

beredning eller på annat lämpligt sätt oskadliggöres.

Länsstyrelsen skall vidtaga erforderliga åtgärder för inkvartering och

utspisning av samt annat bistånd åt dem som blivit i behov därav i anledning

av föreläggande, som avses i första stycket under 1).

6 §.

Kan behovet av arbetskraft för genomförande av åtgärd enligt 4 eller 5 §

icke med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses på annat sätt, äger länsstyrelsen

förordna, att envar som fyllt aderton men ej sextiofem år skall vara

skyldig att på anfordran av polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer lämna

sådant bistånd, som hans kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva.

Finnes behovet av mätinstrument, transportmedel eller annan förnödenhet,

som erfordras för att genomföra åtgärd enligt 4 eller 5 §, icke med

tillräcklig skyndsamhet kunna tillgodoses på annat sätt, må länsstyrelsen

förordna, att envar som innehar sådan egendom skall vara skyldig att

på anfordran av polisbefäl som länsstyrelsen bestämmer tillhandahålla egendomen.

Sålunda tillhandahållen egendom skall anses hava tagits i anspråk

med nyttjanderätt, därest annat icke särskilt angivits eller ock framgår

av omständigheterna.

7 §•

Kan behovet av arbetskraft eller förnödenheter icke tillgodoses inom länet,

må även länsstyrelse i län, som icke beröres av utspridningen av radioaktiva

ämnen, förordna enligt 6 §.

8 §•

Den som uttagits till arbete med stöd av 6 § första stycket äger av statsmedel

erhålla ersättning för resa och andra kostnader för inställelse samt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

gottgörelse för utfört arbete och för skada som därunder åsamkats honom,

allt enligt de föreskrifter Konungen meddelar.

För egendom, som tagits i anspråk jämlikt 6 § andra stycket, skall enligt

föreskrifter, som meddelas av Konungen, lämnas ersättning av statsmedel.

Har egendomen tagits i anspråk med nyttjanderätt, skall ersättning

utgå, förutom för den förlorade avkastningen eller nyttan, jämväl för den

skada eller försämring egendomen må hava lidit.

Ersättning av statsmedel må även tillerkännas den som genom eget arbete

eller genom att tillhandahålla förnödenhet frivilligt varit verksam i

skyddsarbete som avses i denna lag.

9 §.

Kommunal myndighet åligger att på begäran lämna länsstyrelsen erforderligt

bistånd för skyddsåtgärder som avses i denna lag.

10 §.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes

1) den som underlåter att lämna underrättelse enligt 3 §;

2) den som förhindrar eller försvårar undersökning som avses i 4 §;

3) den som bryter mot föreskrift som meddelats med stöd av 5 §; samt

4) den som underlåter att fullgöra skyldighet, som ålagts honom med

stöd av 6 §.

11 §.

Vägrar eller försummar någon att ställa sig till efterrättelse beslut som

meddelats med stöd av 5 § första eller andra stycket eller 6 § andra stycket

äger polismyndighet vidtaga erforderliga åtgärder för beslutets genomförande.

Handräckning må jämväl lämnas den som erhållit i uppdrag att utföra

undersökning som i 4 § sägs.

12 §.

Beslut av befattningshavare som avses i 2 § skall ofördröjligen underställas

länsstyrelsens prövning.

över länsstyrelses beslut enligt denna lag må klagan föras hos Konungen.

Beslut, som meddelats med stöd av denna lag, skall lända till efterrättelse

utan hinder av förd klagan, om ej annat förordnas.

13 §.

Erfordras vid utspridning av radioaktiva ämnen i annat fall än som avses

i 1 § särskilda åtgärder för att skydda allmänheten, äger Konungen eller

myndighet som Konungen bestämmer meddela sådana förordnanden och

föreskrifter som i 4, 5 eller 6 § sägs. Därvid skall i tillämpliga delar gälla

vad i övrigt stadgas i lagen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

14 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

I anslutning till propositionen har utskottet behandlat de i anledning av

densamma väckta, likalydande motionerna nr 666 i första kammaren

av herr Carlsson, Georg, och nr 821 i andra kammaren av herr Björkänge

m. fl.

Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.

I propositionen föreslås införandet av en beredskapslag som skall kunna

utnyttjas så snart radioaktiva ämnen — av vilken orsak det vara må —

sprids i hälsofarlig mängd över någon del av vårt land.

Inträffar en olycka i en inom landet belägen atomenergianläggning skall

länsstyrelsen sörja för att erforderliga skyddsåtgärder vidtages. Länsstyrelsen

skall därvid ha befogenhet att förordna om evakuering, utegångsförbud,

inskränkningar i rätten att nyttja vatten och livsmedel samt

andra åtgärder som kan vara påkallade från strålskyddssynpunkt. Räcker

inte de resurser i fråga om personal och materiel som länsstyrelsen

förfogar över för skyddsarbetet skall länsstyrelsen kunna uttaga enskilda

till arbete med tjänsteplikt samt rekvirera förnödenheter från allmänheten.

I andra fall av hälsofarlig utspridning av radioaktiva ämnen — t. ex. om

atomdrivet fartyg förolyckas eller om en olycka inträffar vid transport av

atombränsle — skall Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer

svara för allmän säkerhet och därvid skall åtgärder av de slag

som nyss nämnts kunna tillgripas i behövlig omfattning.

Den föreslagna lagen avses skola träda i kraft den 1 juli 1960. I

I fortsättningen kommer, efter en allmän inledning, att redovisas i stort

sett endast huvuddragen av det till grund för propositionen liggande kommittébetänkandet

samt föredragande departementschefens, statsrådet Johanssons,

yttrande i den allmänna motiveringen till förslaget och vissa delar

av hans yttrande i specialmotiveringen. Beträffande de delar av propositionen

som ej närmare redovisas i utlåtandet — bl. a. redogörelserna för

den radioaktiva strålningen och dess hälsofarlighet, för atomenergianläggningar

och olyckshändelser vid driften av sådana anläggningar samt för

gällande ordning — hänvisas till propositionen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Inledning

I Sverige liksom i andra länder inriktar man sig på att i en framtid i

stor skala taga atomenergin i anspråk som kraftkälla. Under senare hälften

av år 1960 skall en materialprovningsreaktor tagas i bruk vid Aktiebolaget

Atomenergis forskningsstation i Studsvik, och omkring år 1963 beräknas

den första kraftvärmereaktorn vara färdigställd vid Ågesta i Stockholms

södra förorter. Därefter avses ytterligare en elkraftreaktor tagas i bruk

under senare hälften av 1960-talet. Att sjösätta atomdrivna fartyg lär visserligen

i vårt land icke bli aktuellt på åtskilliga år, men däremot måste man

räkna med att sådana fartyg inom en nära framtid kan komma att besöka

svenska hamnar eller passera genom svenska farvatten.

Utvecklingen mot atomdrift kan otvivelaktigt i en framtid bidraga till ökat

välstånd, men samtidigt står det klart, att hanteringen i industriella och

kommersiella sammanhang av atombränslen och annat radioaktivt material

rymmer icke obetydliga riskmoment. Skulle i samband med en olycka i en

atomenergianläggning eller ombord på ett atomdrivet fartyg större mängder

radioaktiva ämnen spridas till omgivningen kan detta innebära ett allvarligt

hot mot allmän säkerhet. Stora skador skulle kunna uppstå på människor,

djur och växtlighet. Fara för sådan utspridning av radioaktiva ämnen

över någon del av vårt land kan även uppkomma i annat sammanhang,

såsom vid utomlands bedrivna prov med kärnvapen.

Det är med hänsyn till dessa risker angeläget att alla rimliga ansträngningar

göres för att förebygga olyckor av berörda slag. Statsmakterna har

sedan länge uppmärksamheten fäst på hithörande frågor, och i lagstiftningen

har på olika sätt sörjts för att bästa möjliga säkerhetsåtgärder vidtages

vid alla anläggningar och institutioner där det arbetas med radioaktivt

material. Genom lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt att utvinna

atomenergi (atomenergilagen) samt strålskyddslagen den 14 mars 1958

(nr 110) har sålunda atomenergins utnyttjande ställts under statlig kontroll.

Emellertid finns varken i lagar som direkt berör atomenergiverksamheten

eller i andra författningar bestämmelser, som ger myndigheterna befogenhet

att vidtaga alla de särskilda åtgärder som kan behöva tillgripas för

att skydda allmänheten i händelse av en atomkatastrof. Under förarbetena

till strålskyddslagen framhölls detta från flera håll som en brist i lagstiftningen.

I anledning härav tillkallades, efter bemyndigande av Kungl. Maj :t den

13 december 1957, en sakkunnig att med biträde av experter utreda berörda

skyddsfråga.1 Genom utredningen skulle klarläggas icke blott med 1

1 Generaldirektören i Kungl. försäkringsrådet Yngve Samuelsson har varit sakkunnig. Experter

har varit avdelningschefen vid Aktiebolaget Atomenergi fil. lic. Lars Carlbom, assessorn 1

Svea hovrätt Anders Elowson, avdelningsföreståndaren vid radiofysiska institutionen vid

Karolinska sjukhuset docenten Arne Hedgran samt avdelningschefen vid Försvarets forskningsanstalt

fil. dr Torsten Magnusson.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

vilka befogenheter ansvariga myndigheter borde utrustas utan även hur bekämpandet

av en atomolycka borde förberedas i organisatoriskt hänseende.

Den sakkunnige har i november 1959 avlämnat betänkande med förslag

till lag med särskilda bestämmelser om skydd mot skadlig strålning från

atomenergianläggning m. m. (SOU 1959:38). Förslaget, som har karaktären

av en beredskapslag, tar närmast sikte på driftstörningar i stationära

atomenergianläggningar, belägna inom riket. De till utredningen knutna

experterna har anslutit sig till den sakkunniges förslag med tillhörande

motivering. Utredningens lagförslag torde såsom bilaga A få fogas till protokollet

i detta ärende.

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för

Nedre Norrland, överbefälhavaren, försvarets forskningsanstalt, arbetsmarknadsstyrelsen,

arbetarskyddsstyrelsen, medicinalstyrelsen och dess strålskyddsnämnd,

statspolisintendenten, civilförsvarsstyrelsen, riksbrandinspektören,

vattenfallsstyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, sjöfartsstyrelsen,

luftfartsstyrelsen, lantbruksstyrelsen, veterinärstyrelsen, fiskeristyrelsen

med statens vatteninspektion, statens institut för folkhälsan, Sveriges

meteorologiska och hydrologiska institut, delegationen för atomenergifrågor,

statens råd för atomforskning samt överståthållarämbetet och samtliga

länsstyrelser. Flertalet länsstyrelser har vid sina remissvar fogat yttranden

från förste provinsialläkaren, länsveterinären, landsfogden m. fl.

Vidare har yttranden avgivits av Aktiebolaget Atomenergi, Sveriges sjukhus-

och hälsofysikers förbund, Svenska brandskyddsföreningen, Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Sveriges industriförbund,

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige,

Tjänstemännens centralorganisation, Föreningen Sveriges landsfogdar, Föreningen

Sveriges polismästare, Föreningen Sveriges landsfiskaler och Sveriges

lantbruksförbund.

Huvuddragen i förslaget

Utredningen

Utredningen har till utgångspunkt för sitt arbete tagit den svenska atomenergiverksamheten

sådan denna planlagts av statsmakterna och således

i första hand inriktat uppmärksamheten på olyckshändelser och andra

allvarligare driftstörningar av det slag som skulle kunna tänkas inträffa i

stationära atomreaktorer och bränslebehandlingsanläggningar

som kommer att uppföras i vårt land under 1960- talet.

Med den omsorgsfulla granskning som i Sverige i samband med beviljandet

av koncessioner och även eljest ägnas och kommer att ägnas atomenergianläggningarnas

speciella säkerhetsproblem är det enligt utredningens

uppfattning osannolikt — om också icke helt uteslutet — att det vid

driften av en sådan anläggning skall inträffa en olycka som resulterar

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

i att större mängder radioaktiva ämnen utsprids från anläggningen. Det

förhåller sig enligt utredningen ej heller så, att, om det trots allt skulle

inträffa en dylik olycka, verkningarna av denna med nödvändighet måste

bli svårare än de vid en allvarlig olycka inom annan industriell verksamhet.

Utredningen uppställer frågan, om det i detta läge verkligen behövs

några särskilda åtgärder till skydd för allmänheten speciellt mot atomindustriolyckor.

Det kunde, anför utredningen, synas mer befogat att

inordna problemet i dess större sammanhang och pröva huruvida i vårt

land finns behov av en allmän lagstiftning för katastrofsituationer av skilda

slag. Bortsett från att ifrågavarande spörsmål icke rymmes inom ramen

för de direktiv som gäller för utredningen anser sig utredningen emellertid

kunna konstatera, att skadeverkningarna vid en atomolycka måste få

en särpräglad karaktär. Radioaktiviteten påverkar människor, djur och

växter efter ett invecklat mönster, och den kan stå kvar under mycket lång

tid. Det fordras tillgång till kvalificerad arbetskraft och särskild utrustning

om radioaktiviteten skall kunna lokaliseras och dess verkningar bekämpas

på rätt sätt; vissa administrativa förberedelser kan icke heller utan allvarlig

olägenhet undvaras. Ytterligare skulle den ovisshet, som råder rörande

myndigheternas befogenheter enligt gällande bestämmelser och allmänna

rättsgrundsatser att göra ingrepp i enskildas rätt för att undanröja hälsorisker

för allmänheten, sannolikt bli mer besvärande vid en atomolycka

än som är fallet i sådana mer akuta nödsituationer som kan uppstå i samband

med andra olyckor. Slutligen måste hänsyn även tagas till att våra

erfarenheter av atomdrift ännu är mycket begränsade. Oaktat riskförhållandena

i sin helhet f. n. ej ter sig ogynnsamma, anser utredningen

därför att det kan finnas skäl att i beredskapssyfte i lag särskilt reglera

samhällets och enskildas medverkan vid bekämpandet av olyckor i atomenergianläggningar.

Såsom en bakgrund till studiet av organisatoriska frågor och frågor

rörande de maktbefogenheter med vilka ansvariga myndigheter bör utrustas

för att kunna skydda allmänheten mot strålskador lämnar utredningen

en redogörelse för de tänkbara verkningarna av en allvarlig olycka i en

atomenergianläggning. Utredningen finner det visserligen icke möjligt att

fastställa ett allmängiltigt schema för bekämpandet av en sådan olycka

men anser sig dock kunna ange vissa allmänna riktlinjer för detta arbete.

Sker ett okontrollerat utsläpp av radioaktiva ämnen i luftburen form, måste

sålunda med ledning av det radioaktiva utsläppets storlek och uppgifter

rörande vindriktning, vindstyrka och andra meteorologiska förhållanden av

betydelse ofördröj ligen göras en prognos över olyckans fortsatta förlopp

och verkningar. Samtidigt måste kontrollmätningar av aktiviteten påbörjas

ute på fältet för att man snarast möjligt skall få en överblick över radioaktivitetens

verkliga spridning, de radioaktiva ämnenas art och strålningens

intensitet i olika trakter. På grundval av den första prognosen måste fattas

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

en råd viktiga beslut. Så kan t. ex. allmänheten behöva varnas och instrueras

om vilka skyddsåtgärder som skall vidtagas. Avspärrnings- och evakueringsåtgärder

kan behöva tillgripas, inom mindre områden kanske med kort

varsel; men vanligen torde man ha tid på sig för att genomföra åtgärderna.

I anslutning till prognosen måste man vidare för det största område som

kan tänkas bli belagt med radioaktiva ämnen i hälsofarlig mängd utfärda

vissa förbud och instruktioner rörande användningen av livsmedel och vatten

m. m. Senare, när man nått klarhet om radioaktivitetens verkliga spridning,

kan detta förbudsområde inskränkas, och efterhand som kontrollmätningar

och andra undersökningar ger besked om att radioaktiviteten avtagit

kan område efter område frisläppas och slutligen förbuden helt upphävas.

Utöver vad nu sagts tillkommer bl. a. ett omfattande och komplicerat arbete

med sanering av radioaktivt förorenade objekt.

Skydds- och räddningsarbetet i samband med en olycka i en atomenergianläggning

ställer ansvariga myndigheter och organ inför en mångfald

praktiska problem. Utredningen finner det naturligt, att länsstyrelsen

skall ha ledningen av detta arbete. Länsstyrelsen har även

eljest ansvaret för att allmän ordning och säkerhet upprätthålles inom länet,

och till länsstyrelsen är knutna ett flertal experter som kan få betydelsefulla

uppgifter att fylla i detta sammanhang. Förutom landsfogden, som är

polischef i länet, nämnes här särskilt civilförsvarsdirektören, länsbrandinspektören,

förste provinsialläkaren och länsveterinären. Vidare torde länsstyrelsen

i egenskap av regional civilförsvarsmyndighet redan nu i viss

utsträckning vara förtrogen med sådana frågor som rör skyddet mot radioaktiv

strålning.

En svaghet är emellertid enligt utredningen alt länsstyrelsen saknar särskild

beredskap mot katastrofartade händelser i fredstid. Vid en olycka i

en atomenergianläggning kan luftburen radioaktivitet sprida sig mycket

hastigt, och det kan vara nödvändigt att redan under de första timmarna

efter olyckan utfärda påbud och anvisningar för befolkningen i anläggningens

omgivning. Visserligen lär väl i allmänhet vederbörande landshövding,

landssekreterare eller länsassessor kunna nås med kort varsel även

utom tjänstetid, men någon jourhavande befattningshavare med rätt att

besluta på länsstyrelsernas vägnar finns icke. Utredningen tror icke heller

— bl. a. på grund av den ringa sannolikheten för en atomolycka ■— att

det skulle vara av praktiskt värde eller ekonomiskt rimligt att vid länsstyrelsen

inrätta en särskild jourtjänst med sikte på sådana olyckor. Ett

alternativ vore att låta den lokala polismyndigheten leda katastrof skyddet

under begynnelseskedet omedelbart efter en olycka i avbidan på att förbindelse

med länsstyrelsen kan etableras. Denna lösning vill utredningen

emellertid icke generellt förorda. Med hänsyn till att flera polisdistrikt

relativt snabbt kan komma att beröras av olyckshändelsen förefaller det

nämligen som en dylik lösning skulle kunna leda till en olämplig uppsplitt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr A5 år 1960

ring av beslutanderätten. Vidare ifrågasätter utredningen om det är riktigt

att låta t. ex. en jourhavande poliskonstapel taga ansvaret för alarmering av

befolkningen, order om utrymning och andra liknande åtgärder. Snarare

är då att föredraga, att länsstyrelsen i län, där allmänheten kan tänkas bli

berörd av verkningarna av en olycka i en atomenergianläggning, får möjlighet

att, med beaktande av de lokala förhållandena, på förhand utse

någon som interimistiskt kan besluta i länsstyrelsens

ställe. Därvid bör länsstyrelsen i och för sig även kunna förordna en

person som icke är anställd vid länsstyrelsen, men det bör alltid väljas

någon som, även om han icke författningsmässigt har ständig jour tjänst,

likväl är lätt tillgänglig. I vissa län kan det falla sig naturligt att till dylik

befattningshavare utse landsfogden, men i andra län står måhända civilförsvarsdirektören

eller annan person närmare till. Genomföres denna ordning

lär rimliga garantier föreligga för att vid en atomolycka antingen

någon som normalt äger handla å länsstyrelsens vägnar eller sådan särskilt

utsedd befattningshavare som här avses med tillräcklig skyndsamhet

skall kunna taga ledningen av katastrofskyddet och utfärda behövliga föreskrifter

för allmänheten.

Skulle vid en olycka radioaktivitet sprida sig över mer än ett län bör enligt

utredningens uppfattning varje länsstyrelse inom sitt län svara för

erforderliga skyddsåtgärder. Den nödvändiga samordningen av ansträngningarna

torde kunna åvägabringas genom konferenser mellan berörda

länsstyrelser.

De mångahanda uppgifter som måste lösas vid en atomolycka förutsätter

givetvis att även andra myndigheter än länsstyrelsen lämnar sin medverkan

härtill. Länsstyrelsen skulle säkerligen behöva råd och anvisningar från

centrala civila och militära myndigheter med sakkunskap på olika områden

såsom strålskydd, jordbruk, fiske och födoämneskontroll. Sådana myndigheter

kan även bistå länsstyrelsen genom att sända experter och teknisk

utrustning till platsen. En utväg som utredningen tror skall kunna visa sig

värdefull är att man av framstående specialister hos olika myndigheter och

organ bildar en för hela riket gemensam expertkommission som

får rycka ut i händelse av en olycka i en atomenergianläggning. Laboratorieutrustning

och annan materiel skulle även vid behov kunna ställas

till en dylik kommissions förfogande. Kommissionen skulle icke få någon

beslutanderätt utan dess ställning bleve uteslutande rådgivarens. Utredningen

erinrar i detta sammanhang om att ett liknande arrangemang brukar

tillämpas av medicinalstyrelsen vid epidemier; styrelsen brukar sålunda

även vid en måttlig epidemi i ett län låta en expertgrupp från statens bakteriologiska

institut bistå vederbörande länsstyrelse. En expertkommission

av det slag som här tänkts torde kunna bildas i administrativ väg, och utredningen

anser därför, att anledning ej finnes att i lag intaga några särskilda

bestämmelser härom.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

På det lokala planet är det åtskilliga organ som efter länsstyrelsens

anvisningar bör kunna medverka vid bekämpandet av en atomolycka.

Utredningen utgår från att polismyndigheten och brandkåren

bör hjälpa till med bl. a. egentliga räddningsåtgärder samt avspärrning

och bevakning av farliga områden. De kommunala förvaltningsorganen

bör i förekommande fall biträda vid lösandet av praktiska frågor i samband

med evakuering samt inkvartering och utspisning av evakuerade personer.

Givetvis kan även hälsovårdsnämndens och provinsialläkarens krafter behöva

tagas i anspråk för olika uppgifter.

Utredningen inskränker sig till att ge några exempel på vad länsstyrelsen

kan behöva begära av andra myndigheter. I en lag, som reglerar bekämpandet

av atomolyckor, är det enligt utredningens mening icke möjligt

eller ens önskvärt att göra en uppräkning av vilka myndigheter som skall

vara skyldiga att bistå länsstyrelsen, och icke heller kan biståndet begränsas

till att avse visst slag av hjälp. Smidiga regler är ofrånkomliga

icke minst på grund av vår bristande praktiska erfarenhet på detta område.

Utredningen framhåller vidare, att även anläggningsinnehavaren

själv i händelse av en olycka på skilda sätt måste ingripa för

att begränsa skadeverkningarna. En dylik skyldighet är särskilt

naturlig såvitt gäller de första och mest brådskande åtgärderna. Självfallet

bör anläggningsinnehavaren vara skyldig att ofördröjligen underrätta

ansvariga myndigheter om olyckan, och endast han har möjlighet att utarbeta

den första prognosen som skall ligga till grund för både hans eget

och myndigheternas handlande i begynnelseskedet. Det måste också ankomma

på anläggningsinnehavaren att varsko och undsätta åtminstone dem

som vid olyckstillfället uppehåller sig inom själva anläggningsområdet.

Emellertid kan anläggningsinnehavarens skyldighet att medverka vid olyckans

bekämpande enligt utredningens uppfattning ej strikt begränsas

vare sig till visst tidsskede eller till visst geografiskt område. Stundom måste

sålunda inom anläggningen befintliga resurser — tekniskt utbildad personal,

laboratorieutrustning, mätinstrument och annat — på olika stadier kunna

utnyttjas t. ex. för kontrollmätningar och andra undersökningar inom och

utanför anläggningsområdet. I praxis brukar f. n. i koncessionsvillkoren för

en atomenergianläggning föreskrivas, att anläggningsinnehavaren skall hålla

viss beredskap, och en av denne utarbetad katastrofplan granskas av bland

andra reaktorförläggningskommittén innan anläggningen får tagas i drift.

Även därefter kan koncessionsvillkoren i denna del vid behov skärpas. Utredningen

finner detta vara en smidig ordning, som medger en anpassning till

förhållandena i varje särskilt fall; och enligt utredningens mening saknas

anledning att försöka komplettera katastrof skyddet på denna punkt med

stela och allmängiltiga lagregler om anläggningsinnehavares åligganden vid

katastrof tillfällen.

Vad särskilt gäller anläggningsinnehavarens anmälningsskyldighet skulle

möjligen kunna invändas, att denna icke utgör någon garanti för att allvar
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

liga tillbud verkligen rapporteras i behörig ordning och att — om icke även

andra åtgärder vidtages — hela beredskapsorganisationen mot atomolyckor

i alltför hög grad blir beroende av anläggningsinnehavarens eller vederbörande

tjänstemans lojalitet och omdömesförmåga. En straffsanktion kan

enligt utredningens uppfattning endast få begränsad betydelse i detta sammanhang.

En försummelse beträffande anmälningsskyldigheten skulle emellertid

kunna få andra och svårare följder för anläggningsinnehavaren, och

i allvarliga fall skulle denne rentav riskera att få sin koncession indragen.

Han skulle icke heller kunna räkna med att saken undgick upptäckt. Dels

lär nämligen en innehavare av en atomenergianläggning regelmässigt komma

att i koncessionsvillkoren åläggas att fortlöpande lämna strålskyddsnämnden

rapporter över radioaktivitetsundersökningar i anläggningens omgivning

och dels avser strålskyddsnämnden att föranstalta om oregelbundet

återkommande kontrollundersökningar i närheten av befintliga

anläggningar. Den osäkerhet i larmberedskapen mot atomolyckor på vilken

utredningen här fäst uppmärksamheten är därför enligt dess egen mening

icke av väsentlig betydelse. Dessutom anser utredningen att det i

praktiken skulle ställa sig utomordentligt svårt att anordna en övervakning

av atomenergianläggningar från en utomstående myndighets sida som

i nämnvärd mån skänkte ökad trygghet i nu ifrågavarande hänseende. Såvitt

är känt har man icke heller någonstädes utomlands ansett sig böra

pröva en sådan utväg. Med hänsyn till betydelsen från beredskapssynpunkt

av att anläggningsinnehavarens anmälningsskyldighet behörigen fullgöres

vill utredningen emellertid — oaktat det i övrigt förutsatts att anläggningsinnehavarens

åligganden skall bestämmas i koncessionsvillkoren

— förorda att denna skyldighet uttryckligen lagfästes.

Samordningen under länsstyrelsens ledning av olika medverkandes insatser

och mobiliseringen av tillgängliga resurser kräver noggrann förberedelse.

I län, där det finns anledning att räkna med att allmänheten kan

komma att beröras av olyckor i en atomenergianläggning, bör det därför

enligt utredningens mening åligga länsstyrelsen att utarbeta en organisationsplan.

Planen bör utarbetas i samråd såväl med andra

myndigheter och organ — bl. a. strålskyddsnämnden och atomenergidelegationen

— som med anläggningsinnehavaren. Länsstyrelsen måste tillse,

att dess egen organisationsplan och anläggningsinnehavarens katastrofplan

griper in i varandra. Lämpligen bör upprättandet av organisationsplan

bygga på ett noggrant studium av ett eller flera typfall av tänkbara olyckor.

En realistisk bedömning av riskerna torde därvid böra eftersträvas så att

icke organisationen dimensioneras med sikte på sådana svåra och avlägsna

verkningar av en olycka som visserligen teoretiskt låter sig tänkas men som

i praktiken är i det närmaste uteslutna. Vad eu organisationsplan skall innehålla

anser sig utredningen icke kunna ange i detalj. Det framhålles dock,

att länsstyrelsen i anslutning till arbetet på en organisationsplan såvitt möjligt

bör göra en inventering av de personella och materiella resurser som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr A5 år 1960

står till dess förfogande för olika uppgifter i händelse av en olycka. Skulle

det därvid visa sig att brist kan väntas uppstå på viss särskilt värdefull

arbetskraft eller utrustning, bör länsstyrelsen på förhand försöka fylla luckan

genom frivilliga överenskommelser med företag och enskilda inom länet.

Givetvis bör vidare noga undersökas hur planen snabbt och effektivt skall

kunna sättas i verket. Planens värde ökas väsentligt om man genom tillämpningsövningar

kan kontrollera de planerade arrangemangens ändamålsenlighet.

Slutligen understryker utredningen även betydelsen av att länsstyrelsen

informerar allmänheten om uppgjorda planer för katastrof fall och om

vad som i dylika fall kan komma att krävas av den enskilde.

I händelse av ett okontrollerat utsläpp av radioaktiva ämnen från en

atomenergianläggning måste, såsom tidigare nämnts, upprättas en prognos

över olyckans fortsatta förlopp och verkningar, och prognosens riktighet

måste snarast kontrolleras genom mätningar och andra undersökningar av

radioaktiviteten i anläggningens omgivning. Det tekniska underlag som sålunda

erhålles ger givetvis, framhåller utredningen, i och för sig icke besked

om hälsoriskerna. Bedömningen av dessa risker beror av vilken gräns

man sätter för den vid bestrålning i enstaka fall av en befolkning tolerabla

stråldosen. Gränsen varierar beroende på om man räknar med riskerna icke

blott för mer eller mindre omedelbara skador utan även för sådana sena

strålskador som kan uppträda åtskilliga år efter bestrålningen. Vidare

måste gränsen bli olika för vuxna och för barn. Barn är genomsnittligt betydligt

mer känsliga för radioaktivitetens skadeverkningar än vuxna. Det torde

i vårt land vara tämligen självklart, att man bör vara försiktig i sina bedömningar

av hälsoriskerna och således taga hänsyn såväl till sena skador

som till barns särskilda känslighet. I Sverige har hittills icke officiellt fastställts

några toleransgränser — några högsta tillåtliga strålnivåer

— som skall tillämpas vid atomolyckor i fredstid, och utredningen

anser det åtminstone f. n. icke görligt att i lag bestämma några sådana

gränser. I en framtid kommer möjligen strålskyddsnämnden eller annan

myndighet att kunna utfärda rekommendationer i ämnet. I den mån så

ej sker får det enligt utredningen ankomma på länsstyrelsen att från fall

till fall bedöma riskerna i samråd med vederbörande centrala myndigheter

och anläggningsinnehavaren.

Utspridningen av radioaktiva ämnen från en atomenergianläggning kan

enligt utredningen motivera föreskrifter av många olika slag till skydd för

allmänheten. Stundom måste åtgärder vidtagas som innebär intrång i enskildas

rörelsefrihet, och än mer finns anledning att räkna med åtgärder

som begränsar enskildas möjligheter att förfoga över sin egendom. Utredningen

anser, att det icke minst är ett rättssäkerhetsintresse att myndigheternas

— närmast länsstyrelsens — befogenheter att föreskriva dylika

åtgärder regleras i lag. Utredningen föreslår också införandet av lagbestämmelser

i ämnet.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Redan tidigare har omtalats, att verkningarna av en olycka måste kartläggas

genom mätningar och andra undersökningar i stor

skala ute på fältet. Dessa undersökningar kan enligt utredningen komma

att avse de mest skilda objekt. Prov måste tagas bl. a. för bestämning av

radioaktiviteten hos växande gröda, kreatur, mjölk, fisk m. m. Det kan

emellertid också bli nödvändigt att göra vissa undersökningar på personer

som uppehållit sig inom kontaminerat område. Sådana personer kan nämligen

ha fått radioaktivitet i kläderna och på kroppen. De givna exemplen

torde vara tillfyllest för att visa, att kontrollmätningar och provtagningar

vid en atomolycka förutsätter att för katastrofskyddet ansvariga organ har

befogenheter att bereda sig tillträde till enskilds egendom och eljest företaga

vissa lindrigare ingrepp i enskilds rätt. Utredningen vill föreslå, att

dessa befogenheter lagfästes. Av praktiska skäl är det enligt utredningens

mening nödvändigt att befogenheterna i fråga tillägges, förutom ansvarig

myndighet, även anläggningsinnehavaren.

De radioaktiva partiklar som med vinden föres bort från anläggningen

och fälles ut på marken i omgivningen kan nödvändiggöra temporära

avspärrningar och evakueringar, och det kan också bli aktuellt

att inom ett hälsofarligt område föreskriva utegångsförbud

för en kortare tid. De administrativa och andra problem som kan uppkomma

i anslutning till dylika åtgärder måste enligt vad utredningen förmodar bli

av mycket måttlig storleksordning. Utredningen anser sig dock i anslutning

till en bestämmelse om evakuering in. m. böra föreslå att det — i analogi

med vad som gäller i motsvarande fall enligt civil för svar slagen — skall

åligga länsstyrelsen att lämna evakuerade personer bistånd. Närmast blir

det naturligtvis här fråga om inkvartering och utspisning av evakuerade,

men även annan hjälp såsom arbetsanskaffning kan komma i fråga.

Behovet av åtgärder som inskränker enskildas möjlighet att förfoga

över egendom finner utredningen vara ett betydligt mer svåröverskådligt

problemkomplex. Utredningen framhåller särskilt, att man har anledning

att räkna med att en atomolycka kan komma att föranleda viktiga

ingripanden i livsmedelsproduktionen. Vid en svår olycka

kan dessa ingripanden beröra många slag av vegetabiliska och animaliska

födoämnen inom ett stort kontaminerat område, och till sin art kan de

växla från ett förstörande av förorenat material till förhållandevis små

inskränkningar i rätten att använda sådant material. —■ I detta sammanhang

lämnar utredningen en kort orientering om vad som kan behöva göras för

att motverka de risker för befolkningen som kan uppstå till följd av radioaktiv

beläggning av ett jordbruksområde. Därvid nämnes till en början, att

man, om radioaktivitet utfällts över betesmarker, kan behöva avspärra dessa

marker för att förhindra att radioaktiviteten överföres i mjölken hos betande

djur. Annat foder måste i så fall skaffas åt djuren, och man kan

även bli nödsakad att låta evakuera dessa. Kan det befaras, att djuren

redan tillförts radioaktiva ämnen, måste man i stället förhindra att mjöl
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 dr 1960

ken användes på vanligt sätt. Består föroreningen av kortlivade jodisotoper,

lär mjölken kunna tillvaratagas såsom torrmjölk eller mjölkprodukter. I

andra fall, då strålningen härrör från långlivade radioaktiva ämnen, finns

kanske ingen annan utväg än att förstöra mjölken. Restriktioner beträffande

mjölken kan möjligen behöva kompletteras med påbud om siaktning av

djur och förstöring av förorenat kött. Ofta lär det dock vara lämpligare att

förbjuda slakt för att förhindra att förorenat kött kommer i handeln. Även

grönsaker och rotfrukter som blivit förorenade av radioaktiva ämnen kan

bli oanvändbara. Detsamma gäller spannmål, såvida det är fråga om förorening

med långlivade radioaktiva ämnen. Sådana ämnen kan vidare kontaminera

marken i så hög grad att en tillfällig omläggning av produktionen

blir nödvändig. I ett extremt fall skulle t. o. m. kunna tänkas, att man bleve

nödsakad att övergå från sädesodling till skogsplantering. I regel skulle väl

dock finnas möjligheter att komma till rätta med strålriskerna genom

mindre ingripande åtgärder. Jorden kan djupplöjas och bearbetas på annat

sätt, och dylika saneringsmetoder kan, eventuellt i förening med kalkning,

ge gott resultat. Slutligen må nämnas, att om radioaktivitet utfällts över

vattendrag och sjöar, detta kan ge anledning till inskränkningar i fisket.

Av denna exemplifiering sluter utredningen, att länsstyrelsen, när det gäller

att förhindra radioaktivitetens spridning från marken och växterna till

människor och att sanera radioaktivt förorenat material, måste ha tämligen

fria händer att laga efter läglighet. Utredningen understryker emellertid

vikten av att länsstyrelsen, då ingripanden av nu ifrågavarande slag överväges,

intimt samarbetar med den främsta tillgängliga expertisen på området

och framhåller även, att det från både allmän och enskild synpunkt

måste vara angeläget att ingreppen i livsmedelsproduktionen ej blir onödigt

hårda.

Utredningen ingår härefter på frågan om länsstyrelsen bör utrustas med

befogenhet att uttaga arbetskraft och förnödenheter

bland allmänheten. Därvid framhålles till en början, att länsstyrelsen,

om verkningarna av en olycka i en atomenergianläggning effektivt

skall kunna bekämpas, för olika uppgifter av teknisk natur — t. ex. kontrollmätningar

och andra radioaktivitetsundersökningar — måste ha tillgång

till kompetent personal och särskild utrustning. Inom försvaret och civilförsvaret

pågår f. n. med tanke på det s. k. radiakskyddet i krig utbildning

av värnpliktiga respektive civilförsvarspliktiga i mätteknik och andra

liknande uppgifter, och instrument och annan teknisk utrustning anskaffas

fortlöpande för både försvarets och civilförsvarets behov. Den sålunda utbildade

personalen kan med nu gällande lagstiftning endast i ringa omfattning

beordras till tjänstgöring i händelse av en olycka i fredstid (civilförsvarsplikten

gäller såsom tidigare nämnts i fredstid överhuvudtaget icke

för annat än utbildning och övning), men däremot anser utredningen

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

hinder icke möta att vid en dylik händelse taga i anspråk den tekniska utrustning

som finns i försvarets och civilförsvarets förråd, i den mån denna

utrustning —- som ju anskaffats för krigsförhållanden — lämpar sig för de

uppgifter som det här blir fråga om. Vidare utgår utredningen från att en

innehavare av en atomenergianläggning regelmässigt förfogar över åtskillig

tekniskt utbildad arbetskraft och värdefull utrustning. Beträffande utrustningen

lär anläggningsinnehavaren i koncessionsvillkoren kunna åläggas

att i händelse av en olycka tillhandahålla denna, och i stor utsträckning

skulle väl även personalen vid anläggningen ställa sig till förfogande. Utredningen

finner det emellertid vanskligt att utgå från att de resurser som länsstyrelsen

sålunda kan tänkas disponera skulle förslå för alla de tekniskt

krävande uppgifter inför vilka länsstyrelsen skulle kunna finna sig ställd

vid en allvarlig olycka.

Emellertid ifrågasätter utredningen om icke detsamma gäller även beträffande

andra uppgifter som visserligen icke är av samma tekniska natur

men som i gengäld kan fordra betydligt större insatser av arbetskraft och

materiel. Bland sådana kvantitativt mer betydande uppgifter märks ordnings-

och bevakningstjänst, transporter samt inkvartering och utspisning

av evakuerade. Visserligen har länsstyrelsen icke obetydliga resurser av det

slag som här erfordras. Polispersonalen i länet står ju till länsstyrelsens

förfogande, och hjälp kan vid behov rekvireras från militära förband. Polis

och militär har tillgång till transportmedel och annan viktig materiel. Åtskilliga

förnödenheter kan även hämtas ur civilförsvarets länsförråd. Vid en

svår olycka kan det emellertid saknas rådrum att mobilisera alla behövliga

resurser ur det allmännas förråd, och utredningen vågar, i brist på praktisk

erfarenhet av atomolyckor, överhuvudtaget icke utesluta möjligheten av

att i något betydelsefullt hänseende brist kan uppstå på arbetskraft eller

materiel.

Utredningen anser sig av anförda skäl böra föreslå införandet av vissa

lagbestämmelser om skyldighet för allmänheten att, efter föreläggande av

länsstyrelsen, genom eget arbete och genom tillhandahållande av förnödenheter

medverka vid bekämpandet av olyckor i atomenergianläggningar.

Olika möjligheter har prövats att begränsa räckvidden av dessa bestämmelser.

Därvid har övervägts att utskilja vissa särskilt angivna uppgifter för

vilka länsstyrelsen skulle få utnyttja sina befogenheter att förelägga tjänsteplikt

och rekvirera förnödenheter liksom även att territoriellt begränsa

tjänsteplikten och förfoganderätten att gälla endast län som drabbats av

strålfaran. Praktiska skäl talar emellertid enligt utredningens uppfattning

mot begränsningar av detta slag. Det anses icke vara möjligt att med någon

grad av säkerhet förutsäga för vilka ändamål behov kan föreligga av arbetskraft

eller materiel. Ej heller kan man enligt utredningen utesluta att

resurser i ett närliggande län som icke beröres av en olycka måste tagas i

anspråk. Kvalificerade tekniker och specialutrustning kan behöva hämtas

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

långt från olycksområdet. Utredningen förordar därför, att nu ifrågavarande

bestämmelser avfattas så att tjänsteplikten och förfoganderätten i

princip kan utnyttjas i hela landet och omfattar all slags arbetskraft och

alla slag av förnödenheter. Samtidigt understryker utredningen emellertid

att möjligheten att tvångsvis uttaga arbetskraft och förnödenheter bör användas

endast som en nödfallsutväg. I första hand bör behovet av personal

och utrustning täckas på annat sätt, och därvid bör länsstyrelsen även noga

undersöka möjligheterna till frivilliga överenskommelser med företag och

enskilda.

Den som ålagts att utföra arbete eller att tillhandahålla egendom för det

allmännas behov anses böra ha rätt till ersättning av statsmedel, och utredningen

föreslår att uttryckliga bestämmelser meddelas även härom.

Efter att sålunda ha angivit huvuddragen i en beredskapslagstiftning mot

olyckor i stationära atomenergianläggningar inom riket tager utredningen

även upp till behandling frågan, huruvida en liknande lagstiftning redan nu

bör genomföras till skydd mot spridning även i andra fall av större mängder

radioaktiva ämnen över någon del av vårt land. De fall som behandlas är

dels olyckor vid driften av atomenergianläggningar i

våra grannländer, vid transport av atombränsle eller

annat radioaktivt material och vid färd med reaktordrivna

transportmedel, dels även verkningarna av kärnvapenprov

under olika betingelser.

Vad först angår olyckor i utländska atomenergianläggningar framhåller

utredningen, att det i och för sig ej är uteslutet, att en olycka som inträffar

i en reaktor eller bränslebehandlingsanläggning i något av våra grannländer

kan få sådana återverkningar för svenskt vidkommande att här i landet

måste tillgripas särskilda åtgärder med avseende å livsmedelsförsörjningen

eller annat för att skydda allmänheten mot skador av radioaktiv strålning.

Fallet är närbesläktat med det att en olycka inträffar i en i Sverige

belägen atomenergianläggning. En viktig skillnad är emellertid att

man icke genom lagstiftning eller genom administrativa föreskrifter kan

försäkra sig om anläggningsinnehavarens medverkan. I län, där man på

grund av närheten till en utländsk anläggning skulle behöva upprätta en

organisationsplan av det slag som tidigare nämnts, måste denna brist bli

kännbar, och en betydande svaghet är även att man icke genom ensidiga

åtgärder från svensk sida kan skapa garantier för att en olycka rapporteras

till vederbörande svenska myndigheter. Skulle en olycka inträffa, kan man

vidare icke utan anläggningsinnehavarens medverkan göra en någorlunda

tillförlitlig prognos över dess förlopp och verkningar. Ej heller står den

utländska anläggningens resurser till förfogande för kontrollmätningar och

andra tekniskt betonade uppgifter. En utväg som enligt utredningens uppfattning

bör prövas är att lösa dessa och andra närliggande frågor genom

internordiska överenskommelser om ömsesidigt bistånd vid atomolyckor.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Om de praktiska samordningsproblemen kan lösas på detta sätt, lär i

övrigt — såvitt gäller återverkningarna i vårt land — bekämpandet av en

olycka i en atomenergianläggning utanför Sveriges gränser kunna organiseras

på samma sätt som då fråga är om en olycka i en inom riket belägen

anläggning. Utredningen anser sålunda, att länsstyrelsen även här bör

vara det för allmän säkerhet närmast ansvariga organet. Ansvariga myndigheter

bör givetvis i det här omdiskuterade fallet ha samma maktbefogenheter

som då fråga är om en olycka i en svensk atomenergianläggning.

Beträffande avhjälpandet av olyckor vid transport av farliga ämnen

och skyddet för en utomstående allmänhet finns för närvarande icke

några särskilda bestämmelser. Vad gäller transport av radioaktivt material

är en grupp tekniker inom International Atomic Energy Agency (IAEA)

f. n. sysselsatt med att utreda olycksriskerna, och dessa kan således ännu

icke anses slutgiltigt klarlagda. Utredningen anser sig emellertid kunna

konstatera, att allmänfaran här är mindre än t. ex. vid vissa transporter

av giftiga gaser, sprängämnen eller annat liknande.

Beträffande den atomdrivna sjöfartens säkerhetsproblem anför utredningen,

att verkningarna för allmänheten av ett haveri till väsentlig del

blir beroende av fartygets uppehållsplats vid olyckstillfället. Om en olycka

inträffar till sjöss på de stora världshaven, torde kontaminationen av luft

och vatten icke innebära någon nämnvärd risk för andra än besättning och

passagerare. Annorlunda skulle förhållandet vara om olyckan i stället

drabbade fartyget i en skärgård eller i andra trånga kustfarvatten. Det

ogynnsammaste fallet vore givetvis, att reaktorn allvarligt skadades i hamn.

En olycka av detta slag skulle kunna bli avsevärt allvarligare än någon

olycka i en stationär reaktor bl. a. emedan det här kring fartyget icke skulle

finnas någon sådan glesbefolkad skyddszon som regelmässigt är utlagd kring

en stationär reaktor. — Samtidigt som det sålunda står klart, att reaktordrift

av fartyg kan medföra högst betydande risker för allmän säkerhet, måste

man enligt utredningen hålla i minnet, att det här är fråga om en verksamhet

som i vårt land icke har tillnärmelsevis samma aktualitet som uppförandet

av stationära atomreaktorer för industriella ändamål. Visserligen

finns i Sverige ett dokumenterat intresse för saken, men det torde dröja åtskilliga

år innan något reaktordrivet fartyg sjösättes i vårt land. I Sovjetunionen

och i Förenta Staterna bygges ett mindre antal reaktordrivna fartyg

för civila ändamål, men någon omfattande trafik med sådana fartyg lär

icke vara att vänta inom överskådlig tid. Utredningen erinrar slutligen i

detta sammanhang om att vid en konferens i London år 1960 skall göras en

översyn av 1948 års konvention angående säkerheten för människoliv till

sjöss — denna konvention har biträtts av Sverige -— och upplyser, att därvid

lär komma att behandlas bl. a. även frågan om riskerna för allmänheten i

händelse av cn olycka i clt reaktordrivet fartyg.

Atomdrivna flygplan är enligt utredningen tekniskt sett ett avlägset fram2

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 45

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

tidsperspektiv, och de särskilda säkerhetsproblemen för sådana flygplan

är ännu otillräckligt utforskade.

Vad slutligen gäller eventuella skadeverkningar av kärnvapenprov erinrar

utredningen om att stormakterna sedan ett antal år bedrivit vapenprov såväl

med mindre kraftiga atombomber som med utomordentligt starka vätebomber.

Dessa prov har väckt betydande uppmärksamhet, och farhågor har

yppats att proven skall medföra skadeverkningar i skilda hänseenden. Dels

skulle en mycket betydande strålfara kunna uppstå för befolkningen i en

trakt som ligger förhållandevis nära en plats där sådana prov företages. Dels

skulle emellertid proven även kunna medföra vissa successivt stegrade hälsorisker

för hela jordens befolkning.

Därest prov med kärnvapen i fredstid skulle komma att företagas på

sådan plats, att radioaktiviteten lokalt stiger i någon del av vårt land, uppstår

en situation som i mycket påminner om den vid en olycka i en atomenergianläggning;

och myndigheterna skulle för att begränsa skadeverkningarna

kunna behöva ha tillgång till samma resurser i fråga om arbetskraft

och materiel och samma maktbefogenheter som vid en dylik olycka.

Vid prov med kärnvapen i trakter fjärran från vårt land är enligt utredningens

åsikt läget ett annat. Sådana prov har som bekant redan ägt rum

upprepade gånger. Då små atomvapen detonerat har de i allmänhet avlämnat

sin radioaktivitet på höjder under 10 kilometer, och aktiviteten har med

nederbörden fällts ut över marken inom någon månad. Utfallet har i allmänhet

skett längs den breddgrad på vilken provplatsen legat. Vid prov

med kraftigare vapen har däremot den största mängden av den vid explosionen

alstrade aktiviteten förts upp till stratosfären, d. v. s. till höjder över

10 kilometer. Inom stratosfären förekommer ingen nederbörd, och radioaktiviteten

har endast långsamt, under loppet av något år, återförts till

markytan. Aktiviteten har i dessa fall fått en mer vidsträckt spridning över

jordklotet, men större delen har dock hamnat på det halvklot där provet ägt

rum. Utfallets fördelning över jordytan synes vara beroende av på vilken

breddgrad detonationsplatsen är belägen.

Utredningen har kommit till den slutsatsen, att om det i en framtid till

följd av fortsatta kärnvapenprov av senast berörda slag skulle bli aktuellt

att tillgripa motåtgärder till befolkningens skydd, skyddet icke bör organiseras

på samma sätt som vid olyckor i atomenergianläggningar. Vid en

olycka i en atomenergianläggning gäller det ju att bemästra en lokalt begränsad

fara som uppstår mycket hastigt. Verkningarna av vapenprov i

fjärran med kraftiga atombomber sprider sig däremot över en stor del av

jordklotet och gör sig först långsamt märkbara. I det senare fallet finnes

därför både behov av och tidsutrymme för en central dirigering av motåtgärderna,

sedan vederbörande av försvarets forskningsanstalt eller radiofysiska

institutionen gjorts uppmärksam på faran. Det är emellertid nu mycket

svårt att överblicka vilka motåtgärder som kan komma i fråga.

I en sammanfattning av sina synpunkter på de faror som kan hota vid

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

en utspridning av radioaktiva ämnen i samband med andra händelser än

olyckor i svenska atomenergianläggningar uttalar utredningen, att tiden

enligt dess uppfattning ännu icke är inne för en närmare lagreglering. Beträffande

verkningarna av olyckor i närbelägna utländska atomenergianläggningar

anses dock en reglering kunna komma till stånd tämligen snart

sedan erforderliga överenskommelser träffats med våra nordiska grannländer.

Säkerhetsproblemen i samband med eventuella besök i vårt land

av atomdrivna fartyg från främmande länder bör enligt vad utredningen

föreslår provisoriskt lösas från fall till fall. Av beredskapsskäl förordar

utredningen emellertid, att Kungl. Maj :t genom särskilt lagstadgande bemyndigas

att vid lämplig tidpunkt i administrativ väg utfärda föreskrifter

för de slag av atomolyckor som här avses. Skulle en oförutsedd nödsituation

uppstå innan en dylik komplettering hunnit ske, bör enligt utredningens

mening Kungl. Maj:t även ha möjlighet att ingripa in casu. Den begränsningen

anser utredningen dock böra stadgas i Kungl. Maj :ts befogenheter,

att icke i något fall skall få göras större ingrepp i enskilds rätt än som

enligt utredningens förslag skall vara tillåtet vid en olycka i en svensk

atomenergianläggning.

Utredningen har icke framlagt något förslag i anslagsfrågor

som kan tänkas bli aktuella i samband med uppbyggandet av en beredskapsorganisation

mot atomolyckor. Utredningen erinrar emellertid om att

en beredskap mot händelser, vid vilka radioaktiva ämnen i hälsofarlig

mängd sprides över någon del av vårt land, måste omfatta även annat än

ett klarläggande av ansvarsförhållandena och av myndigheternas maktbefogenheter.

Det är enligt utredningen i hög grad angeläget, att på lämpliga

platser i landet finns tillgång till erforderlig teknisk och annan utrustning

och att det finns personal, som är utbildad att handha denna utrustning.

Icke mindre viktigt är att allmänheten har kännedom om möjligheterna

för den enskilde att själv skydda sig mot strålningens skadeverkningar.

Jordbruksbefolkningen kan även behöva kunskap om sätten att

motverka en spridning av radioaktiviteten från mark och växtlighet till

människor.

Utredningen antager, att resultaten av försvarets och civilförsvarets arbete

för s. k. radiakskydd i krig med fördel kan utnyttjas även för den

rent civila uppgiften att skydda befolkningen mot olyckshändelser i fredstid.

Dessutom erinras om att företag och institutioner, som arbetar inom

atomenergiområdet samt inom radiofysik och liknande områden, i växande

omfattning kommer att få resurser av här åsyftat slag. Dessa resurser skulle,

enligt det av utredningen framlagda lagförslaget, kunna utnyttjas av myndigheterna

i händelse av en atomolycka. I den mån sålunda tillgängliga resurser

ej kan antagas förslå för beredskapen mot atomolyckor får det enligt

utredningen bli en uppgift för länsstyrelserna att bos statsmakterna göra

framställning om erforderliga anslag.

2* — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 45

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

D epartementschefen

Föredragande departementschefen har anfört:

»Ett viktigt led i de sedan länge pågående förberedelserna i vårt land för

att taga atomenergin i anspråk såsom kraftkälla utgör de lagstiftningsåtgärder,

som vidtagits i syfte bl. a. att skydda anställda inom atomindustrin

och allmänheten mot strålskador. Jag tänker därvid i första hand på 1956

års atomenergilag och 1958 års strålskyddslag. Genom dessa lagar har

garantier skapats för att säkerhetssynpunkterna blir tillgodosedda vid konstruktion

och förläggning av atomreaktorer och andra atomenergianläggningar

samt vid driften av anläggningarna. Med stöd av atomenergilagen

kan anläggningsinnehavaren också åläggas att hålla en viss personell

och materiell beredskap för den händelse en olycka, som kan medföra utspridning

av radioaktivitet -— trots alla säkerhetsåtgärder — inträffar i anläggningen.

Redan vid tillkomsten av strålskyddslagen framhölls från flera håll angelägenheten

av att myndigheterna utrustades med tillräckliga befogenheter

att vid en större atomolycka vidta extraordinära åtgärder för att begränsa

skadeverkningarna, även om åtgärderna skulle medföra inskränkningar

i enskildas rörelsefrihet eller annat ingrepp i enskildas eljest rättsligt

skyddade intressen. Den nu verkställda utredningen rörande dessa frågor

har enligt min uppfattning med full tydlighet visat, att en beredskapslagstiftning

med detta innehåll bör komma till stånd. Någon annan mening

har — med ett undantag — inte heller kommit till synes i de remissyttranden,

som avgivits i ärendet. Lagstiftningen bör genomföras snarast

möjligt, eftersom den första svenska atomreaktor, som vid en olycka kan

föranleda mera omfattande skadeverkningar, kommer att tagas i bruk under

innevarande år.

Åtskilliga remissinstanser har uppehållit sig vid frågan om lagstiftningens

tillämplighetsområde. Man har sålunda ansett, att

lagstiftningen borde ges en mera generell räckvidd och avse inte blott

atomolyckor utan även andra katastrofsituationer. Jag är emellertid för

min del ense med utredningen om att atomolyckorna intar en särställning,

framför allt därför att den utspridda radioaktiviteten utgör en fara som

allmänheten inte på egen hand kan konstatera och som kan kvarstå under

lång tid. Det kan inte förväntas, att den enskilde, såsom vid andra katastrofer,

av egen drift vidtar nödiga försiktighetsmått. Att mången skulle

ha svårt att inse nödvändigheten att t. ex. lämna sitt hem, när ingen fara

skönjes, eller att underlåta att använda livsmedel, som inte företer något

som helst tecken på skada, synes naturligt. Under sådana förhållanden

måste myndigheterna ha befogenhet att beordra de försiktighetsåtgärder,

som kan vara påkallade. En annan omständighet som motiverar en särreglering

av atomolyckorna är att det för bemästrandet av faresituatio
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

nen krävs specialutbildad personal och särskild utrustning för lokalisering

av den radioaktiva strålningen. En på förhand organiserad samhällelig

beredskap i berörda avseenden är därför nödvändig. Något mera överhängande

behov av en motsvarande beredskapslagstiftning för andra katastrofer

kan knappast anses föreligga. Erfarenheten visar, att myndigheterna

hittills även vid svåra olyckor genom att utnyttja tillgängliga resurser

kunnat möta situationens krav. De resurser som stått till buds hos polis

och brandkår m. m. har i förening med militärt bistånd och frivilliga

insatser varit tillfyllest. Med hänsyn härtill och då bestämningen av de

situationer, i vilka en allmän beredskapslagstiftning av antydda slag skulle

få tillämpas, erbjuder problem som inte blivit tillräckligt penetrerade, är

jag f. n. inte beredd att förorda någon reglering beträffande andra olyckor

än atomolyckor.

Såvitt avser lagens tillämplighet har även i ett annat hänseende från flera

håll rests invändningar mot utredningens förslag. Man menar sålunda,

att det är principiellt felaktigt att — som utredningen föreslagit — i lagen

närmare reglera endast olyckor i svenska stationära atomenergianläggningar

men beträffande andra fall, i vilka en utspridning i större mängd av radioaktiva

ämnen kan tänkas förekomma, generellt uppdraga åt Kungl. Maj :t

att i administrativ ordning utfärda erforderliga bestämmelser. Jag är också

av den uppfattningen, alt, när myndighet ges befogenhet att ingripa mot

person och egendom, såväl arten av ingripandena som de förutsättningar

under vilka dessa skall få företagas bör regleras direkt i lag. Samtidigt är

det emellertid onekligen så, att en mera fullständig lagreglering mot atomolyckor

f. n. endast kan åstadkommas för våra stationära atomenergianläggningar.

Såsom framhållits av en del remissinstanser, innebär de i våra grannländer

befintliga atomreaktorerna ungefär samma risker för vissa delar av

vårt land som de inom landet belägna reaktorerna och i stort sett samma

åtgärder erfordras för att begränsa skadeverkningarna av olyckor i båda

fallen. Men för att en likartad reglering skall kunna ske av dessa fall

krävs att vissa överenskommelser träffas mellan berörda länder. Jag har

anledning att tro, att sådana överenskommelser skall kunna komma till

stånd utan längre tidsutdräkt.

Även frågan om skydd mot olyckor i atomdrivna fartyg kan väntas bli

aktuell inom en mycket nära framtid, och så snart en något säkrare grund

erhålles för bedömandet av olycksriskerna kan bestämmelser utfärdas även

i detta ämne. Det är möjligt, att skydd därvid kan skapas mot den allvarligaste

olycksrisken, en olycka ombord på ett atomdrivet fartyg som ligger

i hamn, efter de riktlinjer som strålskyddsnämnden uppdragit i sitt remissyttrande,

d. v. s. på det sättet att atomdrivna fartyg endast tillätes

anlöpa vissa bestämda hamnar samt att länsstyrelsen i län där sådan

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr i5 år 1960

hamn finns får ansvaret för allmän säkerhet och ålägges att vidtaga förberedande

skyddsåtgärder.

Däremot torde den tid när vårt land trafikeras av atomdrivna flygplan

ännu vara rätt avlägsen och det synes ogörligt att på länge taga ställning

till vilken beredskapsorganisation som erfordras för en olycka med sådant

flygplan.

Sådana olyckor som jag hittills berört liksom även olyckor vid transport

av radioaktiva ämnen torde knappast kunna medföra annat än lokalt begränsade

skadeverkningar. Radioaktiv beläggning Ofall-out») i samband

med utomlands bedrivna kärnvapenprov kan däremot tänkas medföra en

viss strålfara i stora delar av vårt land. I gengäld förefaller det i sistnämnda

fall osannolikt att faran skulle uppstå så hastigt att ögonblickliga motåtgärder

blev påkallade. Dessa skillnader mellan olika nödsituationer måste

rimligen beaktas vid utformningen av katastrofskyddet. Stundom torde

det vara lämpligt att ansvaret för skydds- och räddningsarbetet lägges på

ett lokalt eller regionalt organ, men i andra fall kan endast en central ledning

garantera ett rationellt skydd. Det kan enligt min mening knappast

vara ändamålsenligt att redan nu, innan riskförhållandena i olika sammanhang

blivit närmare klarlagda, generellt bestämma vilken myndighet som

i nödlägen av olika slag skall ha ansvaret för att allmänheten skyddas mot

strålsjukdomar och strålskador.

Enligt min mening kan såväl de principiella som de praktiska synpunkter,

som gör sig gällande i detta sammanhang, tillgodoses inom ramen

för utredningens förslag med endast smärre jämkningar. Jag anser sålunda

i likhet med utredningen, att lagen i första hand bör utformas med sikte på

att bemästra olyckor vid stationära atomenergianläggningar inom landet

och att det därvid skall vara länsstyrelsen som utövar ledningen och är

utrustad med erforderliga befogenheter. När det gäller andra slag av atomolyckor

bör motsvarande befogenheter att ingripa i stället tillkomma Kungl.

Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Det bör också ankomma

på Kungl. Maj:t att meddela behövliga föreskrifter om beredskap

mot sådana atomolyckor. Med en dylik utformning anges i lagen både vilka

ingripanden som får företagas och under vilka förutsättningar så får ske.

Det enda som i fråga om befogenheterna överlämnas åt Kungl. Maj :t att

bestämma är, vilken myndighet som skall utöva dem och i vilken omfattning

detta får ske.

Jag vill härefter något närmare beröra de befogenheter och skyldigheter,

som länsstyrelsen bör ha, för att allmänheten i möjligaste mån skall kunna

skyddas mot strålfaran vid en olycka i atomenergianläggning inom länet.

Såsom utredningen påvisat är de åtgärder som kan behöva vidtagas

utomordentligt mångskiftande, och det är angeläget att bestämmelser i

ämnet avfattas så allmänt att länsstyrelsen får behövlig handlingsfrihet.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Förutom avspärrningar, evakueringar och utegångsförbud

blir det fråga om åtgärder som kan inkräkta på enskildas rätt att förfoga

över egendom, och närmast, har man därvid att räkna med ingrepp som

tar sikte på användningen av naturprodukter och livsmedel

av olika slag. Däremot lär de med radioaktiviteten förbundna

hälsoriskerna icke vara sådana att frihetsberövande åtgärder mot dem som

blivit utsatta för strålning behöver komma ifråga.

En enskild skall, förutom att han i allmänt intresse nödgas underkasta sig

beslut om sådana åtgärder som nu berörts, enligt utredningens förslag även

kunna åläggas att genom eget arbete och genom tillhandahållande av förnödenheter

aktivt vara verksam i katastrofskyddet. I remissvaren har man

genomgående utgått från att bestämmelser om tjänsteplikt och förfoganderätt

icke kan undvaras, men från enstaka håll har uttryckts

önskemål om vissa begränsningar i bestämmelsernas räckvidd. För egen

del anser jag utredningens förslag på denna punkt välgrundat. Detta innebär

bl. a., att tvångsuttagning av arbetskraft och egendom skall kunna

ske även i län som ej direkt beröres av olyckan. Vad särskilt gäller ianspråktagande

av strålskyddsutbildad arbetskraft och specialutrustning för

radioaktivitetsundersökningar vill jag erinra om att våra tillgångar på området

för närvarande icke är större än att det vid en verkligt omfattande

olycka kan bli nödvändigt att sätta in en betydande del av dem för att bekämpa

olyckan. Emellertid vill jag i likhet med utredningen understryka,

att möjligheten att tvångsvis uttaga arbetskraft och förnödenheter bör användas

endast som en nödfallsutväg.

Särskilda åtgärder torde behöva vidtagas för att vid en olycka säkerställa

ett tillräckligt snabbt ingripande från länsstyrelsens sida. Jag instämmer i

vad utredningen anfört därom att det icke är praktiskt möjligt att i en

bereds k apsorganisation mot atomolyckor infoga särskilda jourtjänster

vid länsstyrelserna. Det förefaller mig svårt att gå längre i riktning

mot en beredskap av detta slag än till att låta länsstyrelsen i län som

kan tänkas bli berört av en olycka i en atomenergianläggning utse en befattningshavare

med befogenhet att interimistiskt handla i länsstyrelsens ställe

i avbidan på att någon som normalt äger besluta å länsstyrelsens vägnar

hinner ingripa. Dock bör man med fördel kunna taga fasta på det av vissa

länsstyrelser under remissbehandlingen framförda önskemålet att en eller

flera ställföreträdare skall utses för denne befattningshavare. Vad remisssvaren

i övrigt innehåller på nu ifrågavarande punkt ger stöd för utredningens

antagande att det lämpligen bör överlämnas åt vederbörande länsstyrelse

att med hänsyn till förhållandena inom länet avgöra vem som bör

förordnas till sådan befattningshavare eller till ställföreträdare för denne.

Vid sitt ställningstagande bör länsstyrelsen låta sig vägledas av synpunkten,

att man för uppgiften bör välja en kvalificerad befattningshavare som, även

om han icke i sitt vanliga arbete har jourtjänst, likväl kan väntas vara lätt

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

tillgänglig. Valet bör, när så finnes lämpligt, kunna falla även på någon befattningshavare

i offentlig tjänst som icke är anställd vid länsstyrelsen.

Den från ett par håll framförda tanken att utrusta lokal polismyndighet

eller rentav anläggningsinnehavaren själv med provisoriska maktbefogenheter

i begynnelseskedet efter en olycka anser jag mig icke kunna biträda i

vidare mån än vad utredningen föreslagit, nämligen att erforderliga mätningar

och undersökningar får utföras på anläggningsinnehavarens uppdrag

utan hinder av att visst intrång därigenom kan ske i enskild rätt. Det

är utomordentligt viktigt att anläggningsinnehavaren på så sätt kan medverka

till att en snabb kartläggning sker av radioaktivitetens spridning, och

det intrång som därvid kan visa sig behövligt blir jämförelsevis obetydligt.

I övrigt bör det däremot icke komma ifråga att bekläda en befattningshavare

i lägre ställning och än mindre en privatanställd person utan tjänstemannaansvar

med makt att föreskriva åtgärder som inkräktar på enskildas rörelsefrihet

eller rätt till egendom. Med en placering av ansvaret hos lokala organ

skulle vidare samordningsproblemen kunna bli mycket svårlösta.

Den sakkunskap på frågor rörande strålskydd, livsmedelshygien, vattenvård

m. m. som erfordras vid en atomolycka synes lämpligen kunna tillhandahållas

länsstyrelsen inom ramen för en sådan för hela riket gemensam

expertkommission som utredningen förordat. Vid sammansättningen

av kommissionen bör såsom strålskyddsnämnden framhållit beaktas

kravet på smidighet och snabbhet i handlandet, och kommissionen bör

därför icke göras alltför stor.

Samarbetet mellan länsstyrelsen och lokala myndigheter torde icke erbjuda

några problem av den beskaffenhet att de behöver beaktas i lagstiftningsarbetet

utom såtillvida, att en uttrycklig bestämmelse om skyldighet

för kommunal myndighet att lämna länsstyrelsen erforderligt bistånd bör

införas.

Vad beträffar anläggningsinnehavarens medverkan i katastrofskyddet

har jag stannat för att denna såsom utredningen förordat

i huvudsak bör regleras i koncessionsvillkoren. En dylik ordning medger,

att kraven anpassas efter förhållandena vid varje särskild anläggning.

Den överensstämmer också med nuvarande praxis att i koncessionsvillkoren

ålägga innehavaren av en atomenergianläggning att hålla viss katastrofberedskap.

För att vinna erforderlig stadga i beredskapen mot atomolyckor bör i enlighet

med utredningens förslag länsstyrelsen i län som kan väntas bli utsatt

för radioaktiv beläggning vara skyldig att upprätta en organisationsplan.

I organisationsplanen skall klarläggas bl. a. frågor om ansvars-

och arbetsfördelning mellan olika myndigheter och organ och om tillgången

på personella och materiella resurser för olika ändamål. Utredningens

förslag i denna del innefattar en lämplig lösning på åtskilliga praktiska

problem, och det föranleder från min sida ingen annan erinran än att jag —

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

i likhet med vissa remissinstanser —- anser att, när så finnes lämpligt, en

gemensam organisationsplan bör kunna upprättas för flera län.

En nödvändig förutsättning för att länsstyrelsen vid en olycka i en atomenergianläggning

skall kunna bedöma, vilka åtgärder som bör vidtagas för

att skydda allmänheten mot strålfaran, är att länsstyrelsen har tillgång

till på förhand fastställda högsta tillåtliga strål nivåer, d. v. s.

normer som anger vid vilka intensiteter luft-, mark- och vattenaktiviteten i

olika sammanhang utgör en fara. Det bör ankomma på strålskyddsnämnden

att utarbeta erforderliga anvisningar i detta hänseende.

Vad beträffar de ersättningsfrågor som kan uppkomma med anledning

av åtgärder för att bekämpa en atomolycka anser jag i likhet med

utredningen, att, om annan än anläggningsinnehavaren ålagts att utföra

arbete eller tillhandahålla egendom, ersättning härför bör utgå av statsmedel.

Till frågan huruvida ersättning också bör utgå för frivilliga insatser

samt spörsmål om ersättningens bestämmande m. m. återkommer jag i den

särskilda motiveringen till de enskilda bestämmelserna i lagförslaget.

Några remissinstanser har ansett, att i samband med en beredskapslag

mot atomolyckor borde övervägas att införa generella bestämmelser om rätt

till ersättning för skada som tillfogas enskild genom ingripande av myndighet

med stöd av lagen. I anledning härav vill jag till en början erinra om

det av mig i annat sammanhang berörda förslaget till atomansvarighetslag,

vilket tidigare denna dag remitterats till lagrådet. Enligt detta förslag

kommer den som i samband med en olycka i en atomenergianläggning drabbas

av »atomskada» — varunder innefattas bl. a. skada genom strålning

från radioaktivt ämne som frigjorts vid en olycka — i allmänhet att kunna

erhålla ersättning av anläggningsinnehavaren, som även skall vara skyldig

att teckna ansvarighetsförsäkring för atomskador.

Åtskilliga ingripanden av myndighet vid en atomolycka kan väntas komma

att röra egendom som blivit radioaktivt förorenad under sådana omständigheter

att ägaren kan göra anspråk på ersättning av anläggningsinnehavaren

enligt atomansvarighetslagen. Naturligtvis kan dock för enskilda även

uppkomma förluster, som icke omfattas av anläggningsinnehavarens skadeståndsansvar.

Som exempel härpå må nämnas förluster, som kan tillfogas

allmänheten till följd av att länsstyrelsen för säkerhets skull påbjuder utrymning

av område som ligger i farozonen men som senare visar sig icke ha

blivit belagt med radioaktivitet i hälsofarlig mängd, och vidare förluster

som kan åsamkas jordbruksbefolkningen för den händelse länsstyrelsen

inom sådant område provisoriskt skulle förbjuda försäljning av mjölk

eller andra livsmedel. Skall ersättning utgå för förluster av nämnda slag

ligger det tydligen närmast till hands att ersättningen bestrides av statsmedel.

Vad det här gäller är i själva verket ett problem som närmast går

in under den vittsyftande frågan, i vad mån ersättning överhuvudtaget bör

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

utgå till enskild för skada som tillfogas honom genom åtgärd som myndighet

beslutar i allmänt intresse. Beträffande skador som vid en olycka i en

atomenergianläggning drabbar enskilda under sådana förhållanden att

de ej kan få skadestånd av anläggningsinnehavaren eller ersättning från

försäkring talar enligt min uppfattning starka skäl för att statsmakterna

rent allmänt bör träda in med viss hjälp. Särskilt kan atomenergiverksamhetens

karaktär av en hela samhällets angelägenhet motivera att ersättning

utges av staten. Det förefaller emellertid vara en naturlig ordning

att riksdagen här liksom eljest vid större katastrofer i varje särskilt fall

får taga ställning till ersättningsfrågan. Förfaringssättet stämmer även

med den tanke som kommit till uttryck i en bestämmelse i förslaget till

atomansvarighetslag, att vid större katastrofer, då anläggningsinnehavaren»

ansvarighetsförsäkring ej förslår att bereda alla skadelidande gottgörelse,

ersättning skall utgå av statsmedel enligt grunder som i varje särskilt fall

fastställes av statsmakterna.

Utredningen har i sitt förslag icke närmare gått in på sådana anslagsfrågor

som hur kostnaderna för expertkommissionens arbete m. m. skall

täckas. Till dessa frågor torde ställning få tagas i annat sammanhang.»

Specialmotivering

8 §•

Föredragande departementschefen har beträffande denna paragraf anfört:
»Det

är naturligt, att den som av myndighet tvångsvis uttagits till arbete

eller förelagts att tillhandahålla förnödenhet för bekämpandet av en olycka

tillförsäkras gottgörelse av statsmedel, och sådan gottgörelse bör kunna

beredas honom på ett snabbt och smidigt sätt. Åsamkas vederbörande skada

till person eller egendom, bör han i mån av befogenhet på vanligt sätt kunna

kräva skadestånd av den som enligt civilrättsliga regler är ansvarig för

skadan. Dock skall han givetvis icke i något fall sammanlagt få mer än full

ersättning för liden skada. Det här antydda sambandet mellan ersättningar

enligt denna lag och skadeståndsanspråk har även uppmärksammats i

förslaget till atomansvarighetslag. Sålunda har i motiveringen till sistnämnda

förslag anförts, att hinder icke möter för den som är berättigad

till ersättning enligt förevarande lag att tillika göra anspråk på ersättning

av anläggningsinnehavaren enligt atomansvarighetslagen.

Vad nyss sagts om det naturliga i att ersättning utgår av statsmedel vid

tvångsuttagningar har enligt min uppfattning i huvudsak giltighet även beträffande

frivillig medverkan vid bekämpandet av en olycka. Visserligen lär

väl den som först efter särskild överenskommelse med anläggningsinneha
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

varen eller med myndighet ingriper i skyddsarbetet vara berättigad till gottgörelse

av sin uppdragsgivare enligt allmänna civilrättsliga regler. Om den

frivilliga insatsen gjorts utan föregående överenskommelse blir emellertid

vederbörandes rätt till ersättning betydligt osäkrare. Särskilt ogynnsamt

skulle läget kunna bli för den som gjorde en frivillig arbetsinsats och därvid

blev skadad under sådana omständigheter att varken anläggningsinnehavaren

eller någon annan kunde göras skadeståndsansvarig. Den beskrivna

ordningen är redan från allmänna rättvisesynpunkter otillfredsställande.

Såsom arbetsmarknadsstyrelsen påpekat tillkommer dessutom att en snäv

inställning i ersättningsfrågan är ägnad att motverka frivilliga insatser.

För min del anser jag, att den som frivilligt ställt sin arbetskraft eller egendom

till förfogande bör kunna få ersättning efter samma grunder som skall

gälla vid tvångsuttagning. Självfallet måste dock, när det gäller prestation

som gjorts utan anmaning av någon för katastrofskyddet ansvarig, i varje

särskilt fall diskretionärt kunna prövas om skäl föreligger att lämna ersättning

av statsmedel. Departementsförslaget har, ifråga om kretsen av

ersättningsberättigade, utformats i enlighet med dessa synpunkter.

Beträffande grunderna för ersättningens bestämmande har utredningen

utgått från att vanligen full gottgörelse bör lämnas, och länsstyrelsen i Västernorrlands

län har föreslagit, att denna princip kommer till uttryck i

lagtexten. Att full ersättning utgår bör också enligt min mening vara regel,

då fråga är om ersättning för utfört arbete och därmed sammanhängande

kostnader eller för ianspråktagande av egendom med äganderätt eller med

nyttjanderätt. Vanskligare är att generellt avgöra vad som bör gälla beträffande

ersättning för skador som uppkommit i samband med att arbete

utförts eller förnödenhet tillhandahållits för att bekämpa en olycka.

Vad särskilt gäller ersättning för personskada är att märka, att bl. a.

i militärersättningsförordningen och i särskilda kungörelser om ersättning

för kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret och under

verksamhet vid brandsläckning, ersättningen anpassats efter yrkesskadeförsäkringslagens

regler. Intresset av enhetlighet inom all beredskapslagstiftning

talar för att det kan komma att visa sig lämpligt att även i förevarande

lag bygga på principerna för yrkesskadeförsäkring. Den förenkling

som detta skulle innebära kunde bli av stor praktisk betydelse främst för

möjligheten att snabbt utanordna ersättning men även eljest. Den skadelidande

kan visserligen icke alltid få full gottgörelse för sina förluster enbart

genom en ersättning efter mönster av yrkesskadeförsäkringen, men vid

det här i praktiken viktigaste skadefallet, skada av radioaktiv strålning,

lär han ej sällan, utöver sådan ersättning, även kunna få skadestånd av anläggningsinnehavaren

jämlikt atomansvarighetslagen.

Beträffande olyckor som inträffar under krig — i motiveringen till 1 §

har nämnts att lagen är tillämplig även under krigsförhållanden — kan finnas

skäl att meddela särskilda ersättningsregler.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Det anförda ger enligt min mening vid handen, att det icke är lämpligt

att i lagtexten generellt stadga, att full gottgörelse skall utgå för enskilds

medverkan vid bekämpandet av olycka i en atomenergianläggning och för

skada som har samband därmed, eller att eljest binda statsmakterna på

sådant sätt, att nyanserade regler om ersättningsgrunderna ej kan ges i

tillämpningsförfattning till lagen.

Frågan om förfarandet vid prövningen av ersättningsanspråk har av utredningen

lämnats öppen. Häremot kan enligt min mening icke riktas någon

invändning. Det mest ändamålsenliga måste vara, att förfarandet regleras

i samband med att närmare föreskrifter meddelas om ersättningsgrunderna.

Såvitt nu kan bedömas är det lämpligast att ersättningsfrågorna i allmänhet

prövas av länsstyrelsen, men undantag kan behöva göras beträffande

ersättning för personskada. Om personskador skall ersättas enligt yrkesskadeförsäkringslagens

grunder kan det nämligen vara praktiskt att dessa

skador regleras av riksförsäkringsanstalten.

Ett par remissinstanser har dryftat frågan huruvida staten bör ha regressrätt

mot anläggningsinnehavaren för ersättning som utgivits med stöd av

förevarande bestämmelser. Tanken att innehavaren av en olycksdrabbad

industriell anläggning skall vara skyldig att slutligt stå för samhällets

kostnader i samband med skydds- och räddningsarbete som föranletts

av olyckan ligger i och för sig icke fjärran. Någon allmän regel av denna

innebörd lär emellertid icke kunna uppställas med utgångspunkt från gällande

rätt, och det är att märka att brandlagen icke innehåller någon

regressregel i anslutning till lagens bestämmelser om ersättning av statsmedel

till den som medverkat vid brandsläckning. Visserligen kunde med

sikte särskilt på atomenergianläggningar måhända sägas, att anläggningsinnehavaren

i sista hand borde bära åtminstone den del av statens kostnader

i samband med en olycka som hänför sig till s. k. atomskador, främst

skador av radioaktiv strålning. Ett skäl härför skulle då vara att anläggningsinnehavaren

enligt förslaget till atomansvarighetslag är skyldig att

till täckande av atomskador hålla en ansvarighetsförsäkring på ett mångmiljonbelopp.

Därmed är man emellertid inne på en vittomfattande fråga,

som icke lämpligen bör lösas i detta sammanhang. Här skall blott konstateras,

att hittills i lagstiftningen icke konsekvent införts regressrätt mot anläggningsinnehavaren

beträffande ersättningar för atomskador. Regress från

yrkesskadeförsäkringen mot anläggningsinnehavaren är sålunda för närvarande

icke möjlig. Ej heller skulle statsverket enligt gällande lagstiftning

regressvis kunna kräva ersättning t. ex. för utgifter enligt militärersättningsförordningen

för strålskador på militär personal som deltagit i skyddsoch

räddningsarbetet vid en olycka i en atomenergianläggning. I anslutning

till sistnämnda exempel må slutligen även anmärkas, att ett skäl för att ej

medgiva staten regressrätt kan vara att staten icke bör konkurrera med enskilda

skadelidande om det tillgängliga försäkringsbeloppet. En dylik kon
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

kurrens synes nämligen stå i mindre god överensstämmelse med det förut

omnämnda stadgandet i förslaget till atomansvarighetslag, att staten skall

tillskjuta medel för den händelse anläggningsinnehavarens ansvarighetsförsäkring

i något fall icke skulle förslå till att bereda alla skadelidande

full ersättning.

Såsom framgår av det anförda är jag för närvarande icke beredd att förorda,

att en regel om regressrätt upptages i förevarande lag i anslutning till

dess ersättningsbestämmelser.»

Lagrådet m. m.

Lagrådet har endast föreslagit en smärre ändring i lagen. Vad lagrådet

sålunda föreslagit har beaktats vid propositionens slutliga utformning.

Angående lagrådets yttrande samt vad föredragande departementschefen

anfört i anledning därav hänvisas till propositionen s. 87 och 88.

Motionerna

I motionerna I: 666 och 11: 821 hemställes,

»I. att riksdagen vid behandling av propositionen nr 139

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om erforderliga

åtgärder i syfte att garantera, att länsstyrelse för upprättande

av organisationsplan och vidtagande av övriga åtgärder

till skydd vid olyckor i atomanläggningar samråder med

berörda kommuners styrelser på sätt som ovan förordats;

II. att riksdagen måtte besluta, att förluster å enskild egendom,

som uppstått genom av myndighet beslutade skyddsåtgärder

mot atomolycka och som inte omfattas av anläggningsinnehavarens

skadeståndsansvar, i full utsträckning

må gäldas av statsmedel, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför

erforderlig författningstext».

Beträffande de skäl motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse härför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen II: 821.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

Utskottet

Det genom propositionen framlagda lagförslaget innehåller bestämmelser

för att möjliggöra erforderliga skyddsåtgärder, om radioaktiva ämnen

på grund av olycka i en atomenergianläggning eller av annan anledning

sprids i hälsofarlig mängd i vårt land. De i lagen upptagna reglerna är

i första hand avsedda för det fall att de radioaktiva ämnena härrör från

stationär anläggning inom landet. Uppgiften att i sådana fall vidtaga

skyddsåtgärder har tillagts länsstyrelsen. Länsstyrelsen skall därvid ha befogenhet

att förordna om evakuering, utegångsförbud, inskränkningar i

rätten att nyttja vatten och livsmedel samt andra åtgärder, som kan vara

påkallade från strålskyddssynpunkt. Vidare skall länsstyrelsen, därest tillgängliga

resurser i fråga om personal och materiel icke är tillräckliga,

ha möjlighet att uttaga enskilda personer till tjänsteplikt samt rekvirera

förnödenheter från allmänheten. I län, som Konungen bestämmer, skall

länsstyrelsen upprätta organisationsplan avseende de åtgärder som erfordras

för att skydda allmänheten mot radioaktiva ämnen från atomenergianläggning.

För de fall, då de hälsofarliga radioaktiva ämnena härrör från

annat än en inom riket belägen atomenergianläggning, t. ex. från en sådan

anläggning utomlands eller från ett atomdrivet fartyg som förolyckats,

skall Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äga samma

befogenhet att meddela föreskrifter och vidtaga åtgärder som länsstyrelse

i de förut nämnda fallen.

Radioaktiva ämnen, som sprides i hälsofarlig mängd, utgör obestridligen

allvarliga risker. Det är därför angeläget, att myndigheterna äger möjligheter

att vidtaga de åtgärder som erfordras för att eliminera eller förminska

dessa risker. I vad mån sådana möjligheter föreligger enligt nu

gällande rättsregler är i betydande utsträckning oklart. Föreliggande lagförslag

innehåller en närmare reglering av myndigheternas befogenheter

att vidtaga skyddsåtgärder i förevarande fall, och den tillgodoser därmed

ett viktigt behov. Våra erfarenheter av vilka verkningar en olycka i en

atomanläggning kan få är begränsade. Emellertid måste man räkna med

ätt dessa verkningar kan bli av mångskiftande slag och i ogynnsamma

fall få mycket stor räckvidd. Med hänsyn till dessa omständigheter är det

icke möjligt att närmare bestämma förutsättningarna för myndigheternas

ingripande. Lagbestämmelserna bör därför på ett smidigt sätt ge myndigheterna

befogenhet att ingripa med de i varje situation lämpligaste åtgärderna.

Enligt utskottets mening fyller lagförslaget dessa krav. Under hänvisning

till det anförda vill utskottet uttala sin anslutning till förslaget.

I motionerna 1:666 och 11:821 hemställes om erforderliga åtgärder i

syfte att garantera, att länsstyrelse för upprättande av organisationsplan

och vidtagande av övriga åtgärder till skydd vid olyckor i atomenergianläggningar

samråder med berörda kommuners styrelser. I den till grund

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

för propositionen liggande utredningen framhålles, att organisationsplanen

bör utarbetas i samråd med andra myndigheter och organ, varvid särskilt

nämnes strålskyddsnämnden och atomenergidelegationen. Motionärerna

framhåller, att det är angeläget att länsstyrelsen håller kontakt jämväl

med vederbörande kommunala organ, särskilt i fråga om planering av

eventuell evakuering. Det bör därför enligt motionärernas mening klargöras,

att länsstyrelsen vid upprättande av organisationsplan och vidtagande

av övriga skyddsåtgärder bör samråda med berörda kommuners styrelser.

Enligt utskottets mening är det av största betydelse, att länsstyrelsen

vid organisationsplanens utarbetande samråder med andra myndigheter

och organ, i första hand med sådana som besitter särskild teknisk sakkunskap

på förevarande område eller som kan bli berörda av tilltänkta

skyddsåtgärder. Emellertid måste varje organisationsplan bygga på förhållandevis

lösliga antaganden angående utvecklingen av en atomkatastrof,

och planerna måste därför begränsas till huvudlinjerna i skyddsorganisationen.

Under sådana förhållanden synes det icke tillrådligt att strikt fastställa

med vem länsstyrelsen skall samråda. Länsstyrelsen får i stället från

fall till fall undersöka vilka organ som beröres av organisationsplanen och

samråda med dem vid planens utarbetande. Det får också förutsättas att

länsstyrelsen kommer att ta erforderliga kontakter vid organisationsplanens

uppgörande. Med hänsyn härtill synes syftet med förevarande motionsyrkande

bli i huvudsak tillgodosett, och utskottet anser därför icke

påkallat med någon riksdagens åtgärd i anledning av yrkandet.

I de båda nämnda motionerna behandlas därjämte frågan om ersättning

till dem som lider förluster till följd av myndighets åtgärder i anledning

av atomolycka. I den mån ingripandena avser egendom, som blivit radioaktivt

förorenad, kan ägaren enligt den i propositionen nr 140 till årets

riksdag föreslagna atomansvarighetslagen bli berättigad till skadestånd av

innehavaren av atomenergianläggningen. Motionärerna framhåller, att om

ingripandena däremot rör egendom, som icke blivit förorenad med radioaktivitet,

möjlighet saknas till ersättning enligt atomansvarighetslagen. Såsom

exempel på förluster, som kan uppstå i det sistnämnda fallet, nämner

motionärerna sådana, som uppkommer genom att länsstyrelsen som säkerhetsåtgärd

förordnar om utrymning av ett område, vilket sedermera visar

sig icke ha blivit utsatt för radioaktiv förorening. Motionärerna yrkar, att

bestämmelser måtte införas om att förluster, som uppstår genom av myndighet

beslutade skyddsåtgärder i anledning av atomolycka och som inte

ersättes enligt atomansvarighetslagen, skall i full utsträckning gottgöras

av statsmedel.

Föredragande departementschefen har behandlat även ovannämnda fråga

och därvid intagit den ståndpunkten, att någon bestämmelse med den av

motionärerna föreslagna innebörden icke bör införas. Departementschefen

anför härvid, att problemet närmast går in under den vittsyftande frågan,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

i vad mån ersättning över huvud taget bör utgå till enskild för skada som

tillfogas honom genom åtgärd som myndighet företager i allmänt intresse.

Enligt departementschefens uppfattning talar starka skäl för att statsmakterna

i de i motionerna avsedda fallen träder in med viss hjälp. Särskilt

kan, framhåller han, atomenergiverksamhetens karaktär av en hela

samhällets angelägenhet motivera att ersättning utges av staten. Departementschefen

förmenar emellertid, att det är en naturlig ordning att riksdagen

i sådana fall liksom eljest vid större katastrofer i varje särskilt fall

får taga ställning till ersättningsfrågan.

Att, såsom motionärerna föreslagit, i lag stadga en generell rätt till full

ersättning för förluster, som kan uppstå för enskilda i anledning av att

myndigheterna vidtagit skyddsåtgärder vid en atomolycka, synes utskottet

icke motiverat, så länge man icke på andra områden infört en motsvarande

rätt till ersättning. Såsom departementschefen framhållit bör i stället frågor

om ersättning för förluster av förevarande slag lösas genom beslut av

statsmakterna från fall till fall. En sådan ordning har hittills tillämpats,

och därvid torde tillfredsställande resultat ha uppnåtts. Av anförda skäl

anser sig utskottet icke kunna biträda förevarande motionsyrkande.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition,

nr 139,

B. att förevarande motioner, I: 666 och II: 821, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 maj 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, herrar Edström, Thor sten Larsson* och Ringaby;

från andra kammaren: herrar Nilsson i Göteborg, Odhe, fru Ekendahl,

herr Lothigius, fru Eriksson i Ängelholm, herrar Gustavsson i Alvesta,

Königson* och Anderson i Sundsvall.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 45 år 1960

33

Reservation

av herrar Thorsten Larsson, Ringaby, Lothigius och Gustavsson i Alvesta,

vilka ansett,

a) att det stycke å sid. 32 i utskottets yttrande, som börjar med orden

»Att, såsom» och slutar med orden »förevarande motionsyrkande», bort ersättas

med text av följande lydelse.

»Det är enligt utskottets mening självklart, att den som lidit skada på

grund av myndighets beslut skall ha full ersättning härför av statsmakterna.

Det skulle emellertid vara olyckligt om sådan ersättning till skadelidande

kunde utges endast efter beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen i

varje enskilt fall. Såsom motionärerna framhållit skulle vid en sådan ordning

utbetalningen av ersättningen komma att fördröjas, och osäkerhet

skulle även uppstå bland allmänheten om rätten till ersättning. Det är här

vidare frågan om ett område, där staten uppträder som part, varför det ur

den enskildes synpunkt måste anses otillfredsställande att avgörandet i det

särskilda fallet i efterhand kommer att ligga i statsmakternas händer på

sätt som föreslagits i propositionen.

Enligt utskottets mening bör i lagen om skyddsåtgärder intagas bestämmelser

om att förluster å enskild egendom, som uppstått genom av myndighet

beslutade skyddsåtgärder vid atomolycka i anläggning inom riket

och för vilka ersättning inte kan utgå enligt atomansvarighetslagen, i sin

fulla utsträckning skall gäldas av statsmedel. Det bör enligt utskottets mening

ankomma på Kungl. Maj :t att skyndsamt pröva denna fråga och förelägga

riksdagen de förslag, som därav kan föranledas.»

b) att utskottet under B. bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, 1: 666

och 11:821, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om

förslag till sådana bestämmelser i lagen om skyddsåtgärder

vid olyckor i atomanläggningar m. m., att full ersättning av

statsmedel skall utgå till den som lider förlust i anledning

av skyddsåtgärd vid olycka i atomanläggning inom riket.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:341 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. a1 i texten