Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom

1960-03-17 · 152 sidor, varav 145 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 145 av 152 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:5, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

1

Nr 5

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med

förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom

(barnavårdslag) m. m., dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 11 december 1959 dagtecknad proposition, nr 10/1960, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och

lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen

fogade förslag till

1) lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag); samt

2) lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp.

I samband med propositionen har utskottet behandlat vissa motioner,

nämligen

dels följande i anledning av propositionen väckta motioner:

1) de likalydande motionerna I: 17 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 25 av

herr Hjalmar son m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 45 av herr Källqvist och II: 52 av herr

Hammar,

3) de likalydande motionerna I: 213 av fröken Mattson m. fl. och II: 252

av fru Wallerius-Gunne m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 442 av herr Bengtson m. fl. och II: 561

av herr Hedlund m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:443 av fru Gärde Widemar m. fl. samt

II: 566 av fröken Höjer och herr Rimmerfors.

6) de likalydande motionerna 1:444 av herr Larsson, Lars, m. fl., och

II: 567 av herr Lundkvist i Eskilstuna m. fl.,

7) motionen II: 92 av herrar Nyberg och Neländer,

8) motionen II: 253 av fru Sjöqvist m. fl.,

9) motionen II: 548 av herr Braconier;

dels ock följande motioner:

10) de likalydande motionerna I: 6 av herr Lundström m. fl. och II: 9 av

herr Ohlin m. fl., om inrättande av undomsdomstolar,

11) de likalydande motionerna I: 15 av herr Ewerlöf m. fl. och 11:23 av

herr Hjalmarson m. fl., om inrättande av ungdomsdomstolar,

12) de likalydande motionerna I: 16 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 24 av

herr Hjalmarson m. fl., angående införande i det svenska reaktionssystemet

av kortvarigt frihetsberövande.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 5

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

För yrkandena i motionerna redogöres i det följande vid de avsnitt, till

vilka motionerna efter sitt innehåll hör.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att den nuvarande barnavårdslagen av år 1924

skall ersättas med en ny lag i ämnet.

Enligt förslaget skall barnavården liksom f. n. i första hand vara en kommunal

angelägenhet. I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd med

i princip samma ställning som enligt gällande barnavårdslag.

Betydelsen av en allmänt förebyggande verksamhet understrykes starkt

i förslaget. I enlighet med den utveckling som ägt rum på detta område avses

att särskilda kommunala organ även i fortsättningen skall kunna tillsättas

för att handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård.

I fråga om barnavårdsnämndens inre organisation föreslås regler som nära

ansluter sig till socialhjälpslagens bestämmelser om socialnämnd. Särskilda

föreskrifter ges i förslaget om utnyttjande av juridisk sakkunskap i barnavårdsarbetet

samtidigt som nuvarande rekommendation om inval av jurist

i barnavårdsnämnd bibehålies.

Proceduren i barnavårdsärenden har i förslaget blivit föremål för en fylligare

och mer allmängiltig reglering än vad som är fallet i gällande barnavårdslag.

Det främsta syftet med de föreslagna bestämmelserna är att skapa

bättre garantier för att utredningen i sådana ärenden blir fullständig och

tillförlitlig. Särskilt har eftersträvats att ytterligare tillgodose rättsskyddet

för de personer som beröres av barnavårdsnämndernas verksamhet.

Ramen för samhällets barnavård vidgas enligt förslaget genom att den nuvarande

16-årsgränsen i fråga om skyddsuppfostran och samhällsvård höjts

till 18 år. I övrigt ansluter sig förslaget såvitt gäller förutsättningarna för

ingripanden nära till gällande rätt. I terminologiskt avseende föreslås den

nyheten, att beteckningen skyddsuppfostran skall utbytas mot samhällsvård.

När det gäller ingripanden i de nuvarande skyddsuppfostringsfallen, effektiviseras

verksamheten enligt förslaget genom att de förebyggande åtgärderna

byggs ut och möjlighet öppnas till provisoriska omhändertaganden under

utredningstiden. Vidare föreslås, att polismyndigheterna skall få vidgade

befogenheter att ta kriminella eller eljest asociala ungdomar i tillfälligt

förvar.

Vad angår de omhändertagnas behandling innebär förslaget främst den

nyheten, att vård i enskilt hem skall ha principiellt företräde framför anstaltsvård

oavsett anledningen till omhändertagandet. I förslaget kommer till

uttryck vilka befogenheter barnavårdsorganen har att vid behov begränsa

de omhändertagnas rörelsefrihet. Bestämmelserna om de omhändertagnas

behandling har därjämte i hög grad förenklats.

Förslagets bestämmelser om upphörande av samhällsvård ansluter sig i

sak tämligen nära till gällande rätt. Även på detta område innebär förslaget

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

emellertid en stark förenkling av lagregleringen genom att åtskilliga föreskrifter

som ansetts praktiskt betydelselösa utmönstrats ur lagstiftningen.

I syfte att få till stånd en effektivare förhandsprövning av tilltänkta fosterhem

föreslås, att barnavårdsnämndens tillstånd alltid skall krävas för

rätt att mottaga fosterbarn. Frågan om att bereda fosterbarnen ökat skydd

mot skadliga förflyttningar skall enligt förslaget lösas på det sättet, att barnavårdsnämnderna

får befogenhet att förbjuda föräldrar att återtaga sitt

barn från fosterhem, om det skulle vara till avsevärd skada för barnet att

skiljas från fosterhemmet.

Enligt förslaget blir vissa elevhem att hänföra till barnavårdsanstalter

och alltså underkastade tillsyn av barnavårdsorganen. I övrigt föreslås inte

några större förändringar av de nuvarande bestämmelserna om barnavårdsanstalter.

Rätten att besluta om inskrivning av elever vid ungdomsvårdsskolorna

föreslås skola överflyttas till socialstyrelsen som centralmyndighet för skolorna.

Reformen äger samband med att staten helt övertagit ansvaret för

skolorna. I fråga om elevernas behandling föreslås, att begreppen utackordering

och villkorlig utskrivning skall slopas samt de skilda vårdformerna

i stället betecknas som vård inom och vård utom skolan.

Beträffande kommuns rätt till ersättning av annan kommun eller staten

för vissa vårdkostnader ansluter sig förslaget nära till gällande rätt. Inte

heller i fråga om enskildas ersättningsskyldighet föreslås någon väsentlig

omdaning av gällande bestämmelser. Befogenheten för barnavårdsnämnd

att omhändertaga underårigs egendom föreslås dock skola utbytas mot en

begränsad ersättningsrätt.

I avbidan på resultatet av utredningen om administrativa frihetsberövanden

har de nuvarande reglerna om tvångsåtgärder mot försumliga försörj are

som ett provisorium överflyttats till den föreslagna nya lagen utan några

större ändringar.

Den nya barnavårdslagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1961.

Härjämte föreslås vissa ändringar i sooialhjälpslagen, vilka sammanhänger

med förslaget till ny barnavårdslag.

Lagförslagen

De vid propositionen fogade lagförslagen är av följande lydelse.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Förslag

till

Lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

Härigenom förordnas som följer.

1 kap. Inledande bestämmelser

1 §•

Samhällets vård av barn och ungdom (barnavård) har till syfte att främja

en gynnsam utveckling av de unga och goda uppväxtförhållanden i övrigt

för dem.

2 §‘

Varje kommun skall sörja för sin barnavård enligt vad nedan stadgas samt

även i övrigt genom lämpliga anordningar och åtgärder verka för det i 1 §

angivna syftet.

I varje kommun skall finnas en barnavårdsnämnd, som vid befattning

med ärenden rörande ungdom över femton år må kalla sig ungdomsnämnd.

3 §. -

Barnavårdsnämnden har

att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden

inom kommunen samt därvid särskilt uppmärksamma sådana underåriga

som med hänsyn till kroppslig eller själslig hälsa och utrustning, hem- och

familjeförhållanden samt omständigheterna i övrigt kunna anses vara särskilt

utsatta för risk att utvecklas ogynnsamt,

att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens barnavård

samt därvid i mån av behov och möjligheter främja anordningar för bättre

fritidsförhållanden för barn och ungdom,

att lämna allmänheten råd och upplysningar i frågor som äga samband

med nämndens verksamhet,

att förvalta egendom som hör till kommunens barnavård, i den mån ej

förvaltningen uppdragits åt annan nämnd eller åt särskild styrelse,

att själv eller genom ombud föra kommunens talan i alla mål och ärenden

som angå nämndens verksamhet samt

att även i övrigt ombesörja sådana angelägenheter som avse kommunens

barnavård och äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.

4 §.

Varje länsstyrelse skall inom sitt län noga följa tillämpningen av denna

lag samt tillse, att barnavården ordnas och handhaves ändamålsenligt.

Finner länsstyrelsen att barnavårdsnämnd i länet försummat att vidtaga

erforderliga åtgärder beträffande underårig, skall länsstyrelsen ålägga

nämnden att fullgöra sin skyldighet. Om eljest missförhållande yppas rörande

barnavård, för vilken kommun i länet är ansvarig, har länsstyrelsen

att vidtaga den åtgärd som erfordras för att vinna rättelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

5

5 §•

Socialstyrelsen har att följa barnavårdsverksamheten i riket, att genom

råd och anvisningar verka för att den ordnas och utvecklas ändamålsenligt

samt att öva tillsyn över barnavårdsanstalter som avses i 8 kap.

6 §.

Medicinalstyrelsen har att meddela råd och anvisningar av medicinsk natur

rörande vård av barn och ungdom.

2 kap. Barnavårdsnämnd

7 §•

Ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd väljas av kommunens fullmäktige

till det antal fullmäktige bestämma. Antalet ledamöter må dock icke

vara under fem. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap vara

företrädd inom nämnden.

Valet skall vara proportionellt, om det begäres av minst så många väljande

som motsvara det tal, vilket erhålles, då samtliga väljandes antal delas

med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant

proportionellt val är särskilt stadgat.

Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall den ordning bestämmas,

i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring.

8 §.

Beträffande barnavårdsnämnd skall vad i 32—42 §§ kommunallagen är

stadgat om kommunens styrelse äga motsvarande tillämpning. I kommunens

tjänst anställd befattningshavare skall dock icke på grund av denna

sin tjänsteställning vara obehörig att vara ledamot eller suppleant i barnavårdsnämnd.

Ej heller är det erforderligt, att barnavårdsnämnds protokoll

upptager, förutom vad som må följa av 14 § tredje stycket denna lag, annat

än förteckning på närvarande ledamöter och för varje ärende beslutet och

skälen därför.

9 §■

Barnavårdsnämnden skall hos kommunens fullmäktige och styrelse göra

erforderliga framställningar och äger att från kommunens styrelse och övriga

nämnder samt dess beredningar och befattningshavare infordra yttranden

och upplysningar.

Nämnden bör samarbeta med myndigheter, institutioner, föreningar och

andra, vilkas verksamhet berör barnavården.

Finner nämnden att åtgärd bör vidtagas beträffande vårdnad eller förinynderskap

för underårig, har den att göra anmälan eller ansökan därom

hos vederbörande domstol.

10 §.

Barnavårdsnämnden äger vid behov tillkalla särskilda sakkunniga att

deltaga i nämndens överläggningar samt tillsätta befattning hos nämnden

och anlita det biträde i övrigt som erfordras.

Är behovet av juridisk sakkunskap icke tillgodosett inom nämnden, bör

den anlita biträde av lagfaren person.

Har kommunen beslutat inrätta befattning, som skall vara gemensam för

barnavårdsnämnden och annat kommunalt förvaltnings- eller verkställighetsorgan,

må befattningen tillsättas i den särskilda ordning kommunen bestämmer.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

11 §•

Kan barnavårdsnämndens prövning icke avvaktas utan fara eller allvarlig

olägenhet, äger nämndens ordförande

1. vidtaga åtgärd som enligt 4 eller 5 kap. ankommer på nämnden,

2. meddela beslut enligt 43 § om att samhällsvård skall återupptagas efter

villkorligt upphörande,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i

47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 § samt

4. förordna barnavårdsman.

Beslut som ordföranden fattat med stöd av första stycket länder omedelbart

till efterrättelse och gäller tills vidare i avbidan på nämndens prövning.

Det skall anmälas vid nämndens nästa sammanträde.

Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 § eller förbud enligt

50 §, skall ordföranden omedelbart sammankalla nämnden för att besluta

i ärendet. Nämndens sammanträde skall i sådant fall hållas utan dröjsmål

och senast inom tio dagar från dagen för ordförandens beslut.

12 §.

Om kommunens fullmäktige så bestämma, äger barnavårdsnämnden uppdraga

åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot i nämnden

eller åt befattningshavare i kommunens tjänst att på nämndens vägnar

avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges

beslut. Nämnden må dock icke annorledes än genom samfällt beslut
1.

utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2., 3. eller 4. eller enligt 29 eller 30 § eller göra

framställning om intagning i ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i

47 § eller förbud som avses i 50 eller 51 §,

4. meddela föreläggande enligt 100 §,

5. fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken, enligt

4 § andra stycket eller 5 § lagen om allmänna barnbidrag eller enligt 11 §

1 eller 3 mom., 12 § 2 mom. eller 17 § andra stycket bidragsförskottslagen

eller

6. göra framställning eller avgiva yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut som fattats på grund av uppdrag enligt första stycket skall anmälas

vid nämndens nästa sammanträde.

13 §.

Vad i detta kapitel stadgas avser icke Stockholms stad. I fråga om organisationen

av barnavården där skola i stället gälla de särskilda bestämmelser

som efter förslag av stadsfullmäktige fastställas av Konungen.

Kan i annan kommun organisationen icke lämpligen anordnas efter vad

i detta kapitel sägs, äger Konungen på framställning av kommunens fullmäktige

medgiva undantag.

3 kap. Förfarandet i ärenden hos barnavårdsnämnd

14 §.

Åligger det barnavårdsnämnd enligt denna lag eller annan författning att

i anledning av ansökan eller eljest pröva viss fråga eller har nämnden genom

anmälan eller på annat sätt fått kännedom om fall, där åtgärd som ankommer

på nämnden kan antagas vara påkallad, skall erforderlig utredning

inledas utan dröjsmål.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Utredningen skall åsyfta att allsidigt klarlägga de omständigheter som

äro av betydelse för ärendets bedömning. Den skall genomföras så skyndsamt

som förhållandena betinga och bedrivas på sådant sätt, att obehag,

olägenhet eller kostnad icke i onödan vållas någon.

Vad som framkommit vid utredningen av betydelse i ärendet skall upptecknas

i protokoll eller tillvaratagas på annat betryggande sätt.

15 §.

Envar som ärendet rör eller som antages kunna lämna upplysningar av

betydelse må höras under utredningen.

Den som skall höras må kallas att inställa sig inför barnavårdsnämnden

eller särskilt utsett ombud för nämnden.

Skall barn under femton år kallas, bör kallelse med föreläggande att inställa

barnet delgivas föräldrarna eller annan som har barnet i sin vård.

16 §.

Om det erfordras för utredningen, bör yttrande inhämtas av läkare eller

annan sakkunnig.

Gäller ärendet ingripande med stöd av 25 § eller förbud som avses i 50 §,

äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande förordna att läkarintyg angående

den underårige skall anskaffas. Sådant intyg skall, om ej särskilda

skäl föranleda annat, föreligga, innan nämnden beslutar att omhändertaga

underårig för samhällsvård enligt 29 § eller meddelar förbud som avses i

50 § första stycket.

I fall som avses i andra stycket må den underårige kallas till undersökning

hos anvisad läkare. Skall barn under femton år kallas, gäller vad som

är stadgat i 15 § tredje stycket.

17 §.

I kallelse enligt 15 eller 16 § må föreskrivas vite av högst etthundra kronor.

Har kallelse delgivits så tidigt att den kallade åtnjutit skäligt rådrum och

uteblir han utan anmält laga förfall, äger barnavårdsnämnden eller dess ordförande

förordna att han skall hämtas genom polismyndighets försorg. Inställes

han icke samma dag genom hämtning, må nämnden i fall av tredska

utdöma det vite som kan ha föreskrivits i kallelsen.

Vad i denna paragraf stadgas skall dock icke gälla, då person som skall

höras upplysningsvis kallats att inställa sig på plats utanför den kommun,

där han bor eller eljest uppehåller sig.

18 §.

Utredning i ärende enligt 4 eller 7 kap. bör omfatta hembesök.

Är fråga om ingripande med stöd av 25 § och kan ärendet icke nöjaktigt

utredas utan besök i den underåriges hem, äger barnavårdsnämnden eller

dess ordförande vid behov påkalla polishandräckning för att vinna tillträde

till hemmet.

19 §.

Innan barnavårdsnämnden avgör ärende som rör enskild person, skall

tillfälle beredas honom att yttra sig, såvida icke sådant yttrande befinnes

uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande

icke kan avvaktas. ,

Begär den som är berättigad att yttra sig att bli muntligen hörd inför

nämnden, skall förhör med honom anordnas, om ej särskilda skäl föranleda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

annat. Den som beredes tillfälle att yttra sig skall erinras om rätten att påkalla

sådant förhör.

Den ärendet rör äger att utveckla sin talan och förebringa bevisning.

Begär han att upplysning skall inhämtas eller att annan utredning skall

förebringas, skall begäran efterkommas, om det kan antagas att åtgärden

skulle äga betydelse.

Är fråga om barn under femton år, skall vad i denna paragraf stadgas endast

gälla föräldrarna.

20 §•

Den ärendet rör må anlita biträde, när han höres av barnavårdsnämnden

eller företrädare för denna.

Visar biträde oskicklighet eller oförstånd eller befinnes han eljest vara

olämplig, må han avvisas.

^Är den ärendet rör under aderton år, böra hans föräldrar vara närvarande,

när han höres, om det kan ske utan men för utredningen.

21 §.

Beslut som barnavårdsnämnden meddelar skall, i den mån så icke befinnes

obehövligt, innehålla de skäl, på vilka avgörandet grundas.

Om talan mot beslutet må fullföljas enligt denna lag, skall det innehålla

fullfölj dshän visning.

22 §.

Av barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite. lända till

efterrättelse utan hinder av att det ej äger laga kraft. Beslut enligt 30 § angående

omhändertagande för utredning skall även lända till omedelbar efterrättelse.

, .Nämnden ^§er förordna att beslut angående omhändertagande för samhällsvård

enligt 29 § skall gå i verkställighet utan hinder av att beslutet ei

vunnit laga kraft.

23 §.

När barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall beslutet skyndsamt skriftligen delgivas den det rör.

År fråga om barn under femton år, behöver beslutet såvitt barnet angår endast

delgivas föräldrarna.

Tillkännagives beslut som avses i första stycket vid förhör inför nämnden

i narvaro av den som skall erhålla del av beslutet, må skriftlig delgivmng

med honom underlåtas. Han skall då anses ha fått del av beslutet vid

torhoret. På begäran skall nämnden dock tillhandahålla utskrift av beslutet.

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall omhandertagas

för samhällsvård eller utredning, skall beslutet ofördröiligen på

satt som stadgas i 23 § delgivas honom själv, om han fyllt femton år, och

hans föräldrar. Den som delgives beslutet skall samtidigt anmodas att skriftligen

lorklara, huruvida han samtycker till att det verkställes.

hamnas icke av envar som enligt första stycket skall erhålla del av beslutet

samtycke till verkställighet, skall beslutet underställas länsstyrelsens

piovnmg. För sådant andamål skall beslutet jämte samtliga handlingar i

ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen för beslutet ingivas

till länsstyrelsen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

9

4 kap. Barnavårdsnämnds ingripanden m. m.

25 §.

Barnavårdsnämnd bär att vidtaga åtgärder enligt 26—29 §§

a) om någon, som ej fyllt aderton år, misshandlas i hemmet eller eljest

där behandlas på sådant sätt, att hans kroppsliga eller själsliga hälsa utsättes

för fara, eller om hans utveckling äventyras på grund av föräldrarnas eller

annan fostrares olämplighet som fostrare eller bristande förmåga att

fostra honom samt

b) om någon, som ej fyllt tjugoett år, på grund av brottslig gärning, sedeslöst

levnadssätt, underlåtenhet att efter förmåga ärligen försörja sig,

missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel eller av annan jämförlig anledning

är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets

sida.

Har någon som avses ib) gjort sig skyldig till brottslig gärning, må ingripande

enligt denna lag dock ej ske efter det att han fyllt aderton år, såvida

icke hans livsföring i övrigt utgör tillräcklig anledning därtill eller sådant

ingripande med hänsyn till pågående behandling enligt denna lag eller

av annan särskild anledning måste anses lämpligast för hans tillrättaförande.

26 §.

Föreligger sådant förhållande som avses i 25 §, skall barnavårdsnämnden

söka att såvitt möjligt åstadkomma rättelse genom en eller flera förebyggande

åtgärder, nämligen

1. hjälpåtgärder, innefattande råd och stöd,

2. förmaning och varning,

3. föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt

4. övervakning.

Nämnden äger för genomförande av vad från dess sida tillråtts eller

föreskrivits bestrida kostnader för rådfrågning, undersökning, behandling,

utbildning och dylikt samt lämna bidrag till resor, kläder, annan utrustning

och omkostnader i övrigt.

27 §.

Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden må meddelas den underårige,

hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande

av barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig

eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort

eller bostad, förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar eller förbud

att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift

må även meddelas.

På barnavårdsnämnd som meddelat föreskrift ankommer att ändra eller

upphäva denna, när så är påkallat. Behörigheten att ändra eller upphäva

föreskrift må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

Föreskrift upphör alt gälla senast då den underårige fyller tjugoett år.

28 §.

Förordnar barnavårdsnämnden om övervakning, skall nämnden till övervakare

utse lämplig person.

Övervakaren har att fortlöpande följa den underåriges utveckling och

uppmärksamma hans levnadsförhållanden samt att söka befordra vad som

kan vara till gagn för honom.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Övervakning skall stå nnder tillsyn av den barnavårdsnämnd som beslutat

därom. Tillsynen må dock överflyttas till annan barnavårdsnämnd, om

denna samtycker.

Beslut om övervakning gäller tills vidare men skall omprövas med högst

ett års mellanrum. Övervakning upphör senast då den underårige fyller

tjugoett år.

29 §.

Om förebyggande åtgärder bedömas vara gagnlösa eller om sådana åtgärder

vidtagits utan att medföra rättelse, skall den underårige omhändertagas

för samhällsvård.

30 §.

Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § är påkallat,

må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras omhändertaga

den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på

grund av förefintliga risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller

för brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller med hänsyn

till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare

åtgärder hindras.

Omhändertagande för utredning må bestå högst fyra veckor.

Beslut om sådant omhändertagande förfaller, om den underårige häktas.

31 §.

Om någon som ej fyllt aderton år behöver vård och fostran på grund av

att föräldrarna avlidit eller övergivit honom, skall barnavårdsnämnden, om

behovet icke tillgodoses på annat sätt, omhändertaga honom för samhällsvård.

Är någon som ej fyllt aderton år, utan att fall som avses i 25 § föreligger,

i behov av specialvård eller annan vård och fostran utom hemmet på grund

av att föräldrarna icke kunna bereda honom sådan vård eller eljest underlåta

att tillfredsställande sörja för honom, skall nämnden, om behovet ej

tillgodoses på annat sätt, på begäran av föräldrarna eller med deras samtycke

omhändertaga honom för samhällsvård.

Den som fyllt femton år må, om ej särskilda skäl föranleda annat, endast

efter eget samtycke omhändertagas enligt denna paragraf.

32 §.

Beslut angående omhändertagande för samhällsvård förfaller, om beslutet

icke börjat verkställas inom sex månader från den dag då det vann laga

kraft.

Sådant beslut förfaller även, om det icke börjat verkställas innan den

underårige fyllt aderton år eller, i fall som avses i 25 § b), innan han fvllt

tjugoett år.

33 §.

Innebär underårig^ uppträdande eller levnadssätt fara för allmän ordning

eller säkerhet och föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av

25 § är påkallat mot den underårige, äger polismyndighet på lämpligt sätt

taga honom i förvar i avbidan på barnavårdsnämnds beslut.

Då underårig sålunda tagits i förvar, skall anmälan därom ofördröj ligen

göras hos barnavårdsnämnden, som har att skyndsamt besluta, om han

skall omhändertagas eller frigivas. I sistnämnda fall må han enligt nämn
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 11

dens bestämmande kvarhållas till dess han avhämtas av föräldrarna eller

annan fostrare.

34 §.

Ingripande enligt detta kapitel skall göras av barnavårdsnämnden i den

kommun, där den underårige vistas, om ej annat följer av andra stycket.

Lämnar han kommunen efter det att fråga om ingripande väckts, är nämnden

skyldig att fullfölja ärendet, såvida icke annan barnavårdsnämnd ingriper.

Då barn som vårdas på anstalt, där modern intagits, bör omhändertagas

för samhällsvård enligt 31 §, skall åtgärden vidtagas, om modern är omhändertagen

för samhällsvård, av den barnavårdsnämnd som har befattningen

med henne samt i annat fall av barnavårdsnämnden i den kommun,

där barnet är mantalsskrivet eller, om det till följd av sin ålder ej blivit

mantalsskrivet, där det har sin födelsehemort.

Ärende som avses i denna paragraf må överflyttas till annan barnavårdsnämnd,

om denna samtycker.

5 kap. De omhändertagnas behandling

35 §.

Den som omhändertagits för samhällsvård skall erhålla god vård och fostran

samt den utbildning som hans personliga förutsättningar och övriga omständigheter

påkalla.

Den som omhändertagits för utredning skall, i den mån förhållandena

medgiva och med beaktande av skälen för ingripandet, erhålla sådan behandling

som avses i första stycket.

I detta kapitel angivna åtgärder som ankomma på barnavårdsnämnd skola

vidtagas av den nämnd som beslutat omhändertagandet, om ej annat är

särskilt stadgat. Befattningen med den omhändertagne må dock överflyttas

t ill annan barnavårdsnämnd, om denna samtycker.

36 §.

Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i

lämplig anstalt. Har han omhändertagits för samhällsvård eller utredning

av anledning som avses i 25 § b), må han intagas i ungdomsvårdsskola.

Den vårdform skall väljas som med hänsyn till den omhändertagnes ålder,

utveckling och egenskaper får anses bäst främja hans väl och tillgodose behovet

av uppsikt över honom. Är han omhändertagen för samhällsvård, bör

vård i enskilt hem i första hand komma i fråga.

37 §.

Har barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet,

av anledning som avses i 25 § b) omhändertagit underårig för samhällsvård

eller utredning, eller har sådant omhändertagande beslutats av

nämndens ordförande, ankommer det på polismyndighet att, om den omhändertagne

på grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän

ordning eller säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ordförande

på lämpligt sätt förvara den omhändertagne till dess länsstyrelsen

eller nämnden meddelat slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.

Den som sålunda tages i förvar må ej kvarhållas längre än en vecka. Om

synnerliga skäl föreligga, må doek länsstyrelsen på framställning av nämn
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

den eller dess ordförande medgiva förlängning av tiden med ytterligare

högst en vecka.

38 §.

Lider den omhändertagne av sjukdom eller annan kroppslig eller själslig

brist eller svaghet, skall barnavårdsnämnden bereda honom erforderlig

vård och behandling.

39 §.

Barnavårdsnämnden skall noggrant följa den omhändertagnes utveckling

och uppmärksamma, huruvida de krav som angivas i 35 § äro uppfyllda.

Om så erfordras, skall nämnden bereda den omhändertagne ny placering i

samma eller annan vårdform. Särskilt skall prövas, om det är möjligt att

utbyta anstaltsvård mot vård i enskilt hem.

Vad i denna paragraf stadgas har ej avseende på elev vid ungdomsvårdsskola.

40 §.

Finner barnavårdsnämnd att sådan omhändertagen, som placerats inom

kommunen eller eljest vistas där och ej är elev vid ungdomsvårdsskola,

icke erhåller tillfredsställande vård, fostran och utbildning eller icke står

under erforderlig uppsikt, och tillkommer befattningen med den omhändertagne

annan barnavårdsnämnd, skall denna nämnd ofördröjligen underrättas.

Leder underrättelsen ej till åsyftad verkan, skall förhållandet anmälas

hos länsstyrelsen.

Om åtgärd av den barnavårdsnämnd som har befattningen med den omhändertagne

icke utan fara kan avvaktas, skall barnavårdsnämnden i den

kommun, där den omhändertagne finnes, tills vidare sörja för hans vård.

För sådant ändamål må han vid behov skiljas från hem, anstalt eller anställning,

vari han placerats, och erhålla annan placering.

Föreligger beträffande elev vid ungdomsvårdsskola sådant förhållande

som avses i första stycket, skall skolans styrelse ofördröjligen underrättas.

41 §.

Är den omhändertagne icke elev vid ungdomsvårdsskola, ankommer det

på barnavårdsnämnden att själv eller genom den åt vilken nämnden anförtrott

vården öva uppsikt över honom samt att, i den mån behandlingen

så kräver, bestämma rörande hans person och personliga förhållanden.

Den omhändertagne må underkastas den begränsning i rörelsefriheten som

betingas av syftet med omhändertagandet.

Föräldrarna äro i fråga om rätt till umgänge med sådan omhändertagen

som avses i första stycket underkastade de bestämmelser som nämnden

med hänsyn till hans vård och fostran samt omständigheterna i övrigt finner

skäligt meddela. Föräldrar till den som omhändertagits enligt 31 § må

dock ej betagas tillfälle till umgänge med den omhändertagne, såvida icke

särskilda skäl föreligga.

6 kap. Samhällsvårdens upphörande

42 §.

Barnavårdsnämnden skall förklara samhällsvården avslutad, så snart ändamålet

med vården får anses uppnått. Beträffande den som omhändertagits

enligt 31 § skal! samhällsvården även förklaras avslutad, om föräld
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 dr 1960

13

rama begära det, eller om den omhändertagne begär det efter det att han

fyllt femton år och särskilda skäl ej föranleda annat.

Samhällsvården skall upphöra senast då den omhändertagne fyller aderton

år eller, om han omhändertagits enligt 29 § efter det att han fyllt femton

år, senast tre år efter omhändertagandet.

Finner nämnden att samhällsvård enligt 31 § icke kan upphöra utan sådan

fara för den omhändertagne som avses i 25 § a), skall nämnden omhändertaga

honom för fortsatt samhällsvård enligt 29 §. Fortsatt omhändertagande

må även beslutas, om sådant fall föreligger som avses i 25 § b).

43 §.

Beträffande den som omhändertagits enligt 29 § må barnavårdsnämnden,

om så anses lämpligt, meddela beslut om villkorligt upphörande av samhällsvården.

Sådant beslut innebär att samhällsvården försöksvis avslutas.

Efter beslutet må vården när som helst återupptagas, om så erfordras för

att uppnå dess syfte.

I samband med villkorligt upphörande av samhällsvård må nämnden

meddela en eller flera sådana föreskrifter som avses i 27 § samt förordna

om övervakning. Föreskrift eller förordnande varom här stadgas skall ej

gälla för längre tid än till dess samhällsvården slutligt upphör.

44 §.

Vid beslut om slutligt eller villkorligt upphörande av samhällsvård skall

barnavårdsnämnden tillse, att den omhändertagne kommer i tillfredsställande

levnadsförhållanden. Nämnden bör vid behov föranstalta om att den

omhändertagne får lämpligt arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller

utrustning och erforderliga medel för resa och särskilda omkostnader.

45 §.

Bestämmelserna i detta kapitel ha icke avseende på elev vid ungdomsvårdsskola.

Om upphörande av samhällsvården beträffande sådan omhändertagen

stadgas i 9 kap.

7 kap. Fosterbarnsvård m. m.

46 §.

I denna lag förstås med

fosterbarn barn under sexton år, som vårdas och fostras i annat enskilt

hem än hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har

vårdnaden om barnet,

fosterföräldrar de som i sitt hem mottagit fosterbarn samt med

fosterhem hem vari fosterbarn mottagits.

Då särskilda skäl föreligga, äger barnavårdsnämnden besluta, att barn

under sexton år, som vistas i annat enskilt hem än hos föräldrarna eller

särskilt förordnad förmyndare men ej är att hänföra till fosterbarn, tills

vidare skall anses såsom sådant.

Nämnden må, om särskilda skäl det påkalla, beträffande barn som avses

i första eller andra stycket besluta, att nämndens tillsyn enligt bestämmelserna

i detta kapitel skall fortsätta under viss tid, högst tre år, efter

det att barnet fyllt sexton år.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

47 §.

Den som önskar mottaga fosterbarn har att inhämta tillstånd av barnavårdsnämnden

i den kommun, där han har sitt hem.

Sådant tillstånd må lämnas endast om nämnden finner, att barnet hos

sökanden kommer att erhålla god vård och fostran samt i övrigt gynnsamma

levnadsförhållanden.

Vad i första stycket stadgas har icke avseende på barn som är omhändertaget

enligt denna lag och av barnavårdsnämnden placeras i fosterhem inom

kommunen. Vid sådan placering skall dock vad i andra stycket sägs om

förutsättningar för tillstånd äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Fosterföräldrar äro skyldiga att till barnavårdsnämnden eller dess företrädare

lämna önskade upplysningar om barnet, dess vård och fostran samt

därmed sammanhängande förhållanden.

Om fosterföräldrarna flytta, skola de anmäla detta hos nämnden inom en

vecka. Sker flyttningen till annan kommun, har nämnden att, så snart den

erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta barnavårdsnämnden i denna

kommun.

Har fosterbarnet avlidit eller har fosterbarnsförhållandet eljest upphört

av annan anledning än att barnavårdsnämnden ingripit, skola fosterföräldrarna

anmäla detta hos nämnden inom en vecka.

49 §.

Barnavårdsnämnden har att öva noggrann tillsyn över alla fosterhem inom

kommunen i syfte att trygga, att varje fosterbarn erhåller god vård och

fostran samt i övrigt gynnsamma levnadsförhållanden. Nämnden skall även

verka för att fosterbarn får den utbildning som anses lämplig med hänsyn

till barnets anlag och övriga omständigheter.

Nämnden har att lämna råd åt fosterföräldrar som äro i behov därav.

50 §.

Om det skulle vara till avsevärd skada för ett fosterbarn att skiljas från

fosterhemmet, äger barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet

finnes, för viss tid eller tills vidare förbjuda föräldrarna eller annan som

har vårdnaden om barnet att taga det från fosterhemmet.

Är förbud som avses i första stycket av sannolika skäl påkallat men har

erforderlig utredning icke hunnit slutföras, må nämnden meddela förbud

att gälla i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras, dock högst fyra

veckor.

51 §.

Om det erfordras ur barnavårdssynpunkt, må barnavårdsnämnden förbjuda

person som har sitt hem inom kommunen att utan nämndens medgivande

mottaga annans barn under sexton år för vistelse i hemmet annat

än tillfälligt.

Förbud som meddelats enligt första stycket äger giltighet även om den

det gäller flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd som meddelat

förbudet skall, så snart den erhåller kännedom om avflyttningen, underrätta

barnavårdsnämnden i den kommun, dit flyttningen sker. Denna

nämnd skall på motsvarande sätt vidarebefordra underrättelsen vid ny

flyttning till annan kommun.

Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas. När den förbudet gäller

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

flyttat till annan kommun, ankommer det på barnavårdsnämnden i denna

kommun att besluta i frågan.

52 §.

Om barnavårdsnämnd prövas ha vidtagit fullt betryggande anordningar

för tillsyn över omhändertagna barn som av nämnden överlämnas till fosterhem

i annan kommun, må Konungen medgiva befrielse tills vidare under

högst tio år från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§. Nämnden

är dock skyldig att, sedan omhändertaget barn överlämnats till fosterhem

i annan kommun, ofördröjligen anmäla förhållandet hos barnavårdsnämnden

i denna kommun.

53 §.

Barnavårdsnämnd må på synnerliga skäl medgiva befrielse tills vidare

från tillämpningen av bestämmelserna i 47—49 §§ beträffande visst hem

inom kommunen. Sådant medgivande skall avse bestämd bostad och må

förbindas med erforderliga villkor. I medgivande skall föreskrivas, att anmälan

ofördröjligen skall göras hos nämnden, om fosterbarn mottages i

hemmet.

54 §.

Enskild person eller sammanslutning må ej utan tillstånd av socialstyrelsen

bedriva förmedlingsverksamhet beträffande fosterbarn.

8 kap. Barnavårdsanstalter

55 §.

Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag sådan för vård och fostran av

barn och ungdom under aderton år avsedd anstalt som ej är att hänföra till

sjukvårdsanstalt, till hem för psykiskt efterblivna, blinda, döva eller vanföra

eller till sådant elevhem som står under tillsyn av central skolmyndighet.

Vad i lagen stadgas om barnavårdsanstalt äger ej tillämpning på ungdomsvårdsskola.

Särskilda former av barnavårdsanstalter äro

a) barnhem av olika slag, såsom spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem

och specialhem,

b) barnkolonier, vilka mottaga barn för vistelse under begränsad del av

året,

c) barnstugor, vilka regelbundet mottaga barn för begränsad del av dygnet,

såsom lekskolor, daghem och fritidshem, samt

d) elevhem, vilka äro knutna till skolor och ha till ändamål att underlätta

elevernas skolgång.

56 §.

För varje landstingskommun skall Konungen, efter förslag av landstinget,

fastställa barnhemsplan, i vilken skola upptagas barnhem till sådant antal

och av sådan art, att behovet av olika slags barnhemsvård blir ändamålsenligt

tillgodosett. Även ändring av planen fastställes av Konungen.

Landstingskommun har att inrätta och driva de barnhem som finnas

upptagna i barnhemsplanen, i den mån annan icke drager försorg därom. Det

åligger även landstingskommunen att, om erforderliga medel icke på annat

sätt tillhandahållas, bestrida kostnaderna för inrättande och drift av annan

tillhöriga barnhem som upptagits i planen, försåvitt deras vårdplatser äro

avsedda för landstingskommunens gemensamma behov.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Vad i denna paragraf stadgas om landstingskommun skall äga motsvarande

tillämpning på stad som ej tillhör landstingskommun.

57 §.

Om kommun eller landstingskommun ämnar inrätta barnhem, skall plan

för hemmet och dess verksamhet underställas Konungen eller, om Konungen

så bestämmer, socialstyrelsen. Önskar annan än kommun eller landstingskommun

inrätta barnhem, skall tillstånd sökas hos Konungen eller, om

Konungen så bestämmer, hos socialstyrelsen.

När verksamheten påbörjas vid annan barnavårdsanstalt än barnhem,

skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen eller, om Konungen så bestämmer,

hos vederbörande länsstyrelse.

Vad i första och andra styckena stadgas skall äga motsvarande tillämpning,

när den som driver barnavårdsanstalt vill flytta eller utvidga anstalten

eller vidtaga större förändring beträffande dess anordningar, personal eller

verksamhet eller när ombyte av innehavare skall ske.

58 §.

Socialstyrelsen äger beträffande varje barnavårdsanstalt meddela föreskrift

om det högsta antal barn och unga som samtidigt må vårdas där.

59 §.

Medgivande till intagning i barnhem lämnas av dess innehavare eller

ledning eller av den, till vilken beslutanderätten överlämnats. Är barnhemmet

upptaget i barnhemsplan skall, om så kan ske, samråd om önskad intagning

äga rum med länsstyrelsen. Befrielse från skyldighet att iakttaga

denna föreskrift må meddelas av Konungen.

Angående dem som vårdas i barnhem skola uppgifter lämnas till länsstyrelsen

enligt vad därom är särskilt stadgat.

Länsstyrelsen äger förordna, att den som intagits eller avses bli intagen

i visst barnhem icke må vårdas där.

60 §.

Barnavårdsnämnd har att öva tillsyn över varje barnavårdsanstalt inom

kommunen.

Finner nämnden att för barnavårdsanstalt gällande bestämmelser åsidosättas

eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten,

dess anordningar, personal, verksamhet eller förhållanden i övrigt, skall anmälan

ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.

61 §.

Finner länsstyrelsen att missförhållande föreligger vid barnavårdsanstalt

inom länet, skall den ålägga anstaltens ledning eller innehavare att vidtaga

tjänliga åtgärder för att avhjälpa missförhållandet. Länsstyrelsen skall underrätta

socialstyrelsen om dylikt åläggande.

62 §.

Om åläggande som avses i 61 § bedömes vara gagnlöst eller om sådant

åläggande meddelats utan att medföra nöjaktig rättelse, ankommer det pa

socialstyrelsen att återkalla lämnat tillstånd eller att meddela förbud mot

fortsatt verksamhet.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

17

63 §.

Myndighet som avses i 60, 61 eller 62 § äger att efter anfordran erhålla de

iipplysningar som erfordras för sin tillsyn över barnavårdsanstalt.

Den som har att utöva tillsynen skall äga tillträde till anstalten samt rätt

att göra sig underrättad om förhållande som är av betydelse för tillämpningen

av denna lag eller med stöd av lagen meddelade föreskrifter. Handräckning

av polismyndighet må begäras, om tillträde vägras utan godtagbart

skäl.

9 kap. Ungdomsvårdsskolor

64 §.

Staten inrättar och driver ungdomsvårdsskolor, vilka ha till ändamål att

bereda vård, fostran och utbildning åt dem som omhändertagits för samhällsvård

och inskrivits som elever vid skolorna.

Socialstyrelsen är centralmyndighet för skolorna och beslutar om inskrivning

av elever vid dessa.

Om skolornas organisation, om grunder för elevernas fördelning på olika

skolor och avdelningar samt om verksamheten och ordningen vid skolorna

förordnar Konungen.

65 §.

Ungdomsvårdsskola skall stå under ledning av en styrelse, vilken det

åligger

att över eleverna utöva den bestämmanderätt som enligt 41 § tillkommer

barnavårdsnämnd i fråga om andra omhändertagna,

att besluta om val av vårdform enligt 66 § samt

att besluta om utskrivning av elever.

Under styrelsen beslutar skolans rektor om vården av eleverna och förbereder

deras utskrivning.

66 §.

Vården av de elever som äro inskrivna vid ungdomsvårdsskola äger rum

inom eller utom skolan.

Vård inom skolan bör vara så anordnad att den skapar förutsättningar

för att överföra eleven till friare vård. Om så befinnes lämpligt, må elev

beredas arbete eller utbildning annorstädes än i skolan.

Vård utom skolan skall anlitas så snart det kan ske. För sådan vård må

eleven överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig anstalt.

67 §.

Elev skall utskrivas, när

a) ändamålet med vården får anses uppnått,

b) eleven behöver vård, fostran eller utbildning, som bättre kan beredas

på annat sätt än genom ungdomsvårdsskolas försorg, eller

c) eleven enligt dom, som vunnit laga kraft mot honom, intagits i fångvårdsanstalt.

Utskrivning skall ske senast när eleven fyller tjugoett år eller, om han

omhändertagits för samhällsvård efter det att han fyllt aderton år, senast

tre år efter omhändertagandet.

2 Bihang till riksdagens protokoll 19G0. 9 samt. 2 avd. Nr S

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

68 §.

Genom beslut om utskrivning upphör samhällsvården. Om hinder ej möter

på grund av vad som stadgas i 42 § andra stycket, må dock i sådant beslut

förordnas att samhällsvården skall bestå.

Meddelas ej förordnande om att samhällsvården skall bestå, skall skolans

styrelse tillse, att eleven vid utskrivningen kommer i tillfredsställande förhållanden.

Styrelsen bör vid behov föranstalta om att eleven får lämpligt

arbete och tillfälle till utbildning samt erhåller utrustning och erforderliga

medel för resa och särskilda omkostnader.

69 §.

Misstänkes det att den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola begått brott

före utskrivningen och hör brottet under allmänt åtal, ankommer det på

statsåklagaren att sedan han hört skolans styrelse avgöra, huruvida åtal

lämpligen bör ske.

70 §.

Om domstol eller annan myndighet begär att elev vid ungdomsvårdsskola

skall inställas inför myndigheten, har skolans rektor att föranstalta därom.

Finner skolans rektor att inställelsen skulle vara uppenbart olämplig ur

vårdsynpunkt eller att hinder eljest möter för inställelsen, skall han omedelbart

anmäla detta hos myndigheten.

10 kap. Kommuns rätt till ersättning för vissa vårdkostnader

71 §.

Vad i 22—24 §§ lagen om socialhjälp är stadgat om rätt för kommun att

av annan kommun eller av staten erhålla ersättning för socialhjälp, som

lämnats enligt 12 § nämnda lag, skall äga motsvarande tillämpning i fråga

om kommuns rätt att erhålla ersättning för utgift, som föranletts av att

någon omhändertagits för samhällsvård.

Beträffande sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad som för

motsvarande fall är stadgat i 25—29, 31 och 32 § § lagen om socialhjälp.

72 §.

När någon omhändertagits för samhällsvård, äger kommunen att som

ersättning för vårdkostnaden uppbära underhållsbidrag eller annan periodiskt

utgående förmån, som tillkommer honom och belöper på vårdtiden.

Kommun är även berättigad att utfå ersättning för sagda kostnad av egendom,

som tillhör den underårige vid omhändertagandet eller som tillfaller

honom medan han är omhändertagen.

För kostnad, som kommun haft för någon som omhändertagits för samhällsvård

och ej fyllt sexton år, äro föräldrarna ersättningsskyldiga. Beträffande

omfattningen av ersättningsskyldigheten samt om undantag från

denna skall vad som är stadgat i 36 § andra, tredje och fjärde styckena

samt 38 § lagen om socialhjälp äga motsvarande tillämpning.

Ersättningsskyldighet enligt denna paragraf må eftergivas av barnavårdsnämnden.

Om det högsta ersättningsbelopp som må uttagas förordnar

Konungen.

73 §.

Vill kommun erhålla ersättning enligt 72 § och sker betalning icke godvilligt,

äger kommunen föra talan om ersättningen hos länsstyrelsen i det

län, där den som sökes har att vid domstol svara i tvistemål. I fråga om

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

19

sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §

lagen om socialhjälp.

74 §.

Ersättning som avses i 72 § andra stycket bör, om ej omständigheterna

föranleda annat, bestämmas att utgå såsom bidrag på lämpliga tider, så

länge omhändertagandet består.

Bidragsskyldigheten må fastställas genom avtal, vilket skall upprättas

skriftligen och vara bevittnat av två personer. Kan avtal ej träffas, bestämmes

bidragsskyldigheten av länsstyrelsen på talan av kommunen. Angående

sådan talan skall i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat i 39 §

lagen om socialhjälp.

På yrkande av kommunen eller den ersättningsskyldige äger länsstyrelsen,

utan hinder av förut träffat avtal eller meddelat beslut, upptaga fråga

som här avses till ny prövning.

11 kap. Förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål

75 §.

I fråga om förfarandet hos länsstyrelse i underställningsmål skola bestämmelserna

i 14—16 §§, 17 § första och andra styckena samt 19—21 §§ i tilllämpliga

delar lända till efterrättelse.

Vid förhör inför länsstyrelsen skall representant för barnavårdsnämnden

beredas tillfälle att närvara.

Skall underställt beslut lända till efterrättelse oberoende av laga kraft,

åligger det länsstyrelsen att utan dröjsmål pröva, huruvida beslutet må

verkställas innan målet slutligt avgöres.

76 §.

Finner länsstyrelsen erforderligt, att någon höres såsom vittne vid domstol,

eller bor den som skall höras upplysningsvis så avlägset, att det är

förenat med oskälig omgång eller kostnad att höra honom vid länsstyrelsen,

äger denna förordna att förhör angående uppgivna omständigheter skall

äga rum vid den underrätt som prövas lämplig med hänsyn till tid och

plats för dess sammanträden. På framställning av länsstyrelsen skall rätten

låta inkalla dem som skola höras samt underrätta barnavårdsnämnden och

dem som enligt länsstyrelsens beprövande böra berättigas närvara vid förhöret.

Om det befinnes lämpligt, må rätten förordna att förhöret skall hållas

inom stängda dörrar.

77 §.

I fråga om ersättning till den, som enligt förordnande av länsstyrelse inställt

sig inför länsstyrelsen eller domstol för att höras upplysningsvis eller

såsom vittne, skall vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna

medel till vittne äga motsvarande tillämpning. Ersättningen skall dock alltid

stanna på statsverket.

Om ersättning som avses i denna paragraf beslutar länsstyrelsen. Ersättning

till den som höres enligt 76 § bestämmes dock av rätten.

78 §.

Innan underställningsmål slutligt avgöres, bör länsstyrelsen infordra yttrande

från barnavårdsnämnden, om utredningen föranleder det.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

79 §.

Finner sig länsstyrelsen icke kunna fastställa underställt beslut, enligt

vilket någon omhändertagits för samhällsvård, äger länsstyrelsen i stället

förordna om en eller flera förebyggande åtgärder eller uppdraga åt barnavårdsnämnden

att föranstalta därom.

12 kap. Besvär

80 §.

I barnavårdsnämnds beslut må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen,

om nämnden

utdömt förelagt vite,

avvisat av enskild anlitat biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden

eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller

övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,

meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med

någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat

att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,

meddelat beslut som avses i 46 § andra eller tredje stycket,

avslagit ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn eller

träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 50 eller 51 §.

Ändring sökes genom besvär, vilka skola ingivas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen äger att i avvaktan på slutligt avgörande förbjuda eller avbryta

verkställighet av överklagat beslut som skall lända till efterrättelse

oberoende av laga kraft.

81 §.

I beslut som styrelse för ungdomsvårdsskola meddelat i ärende rörande

utskrivning från skolan må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen

genom besvär, vilka skola ingivas till denna.

Om talan mot beslut av styrelse för ungdomsvårdsskola i andra fall är

särskilt stadgat.

82 §.

Av länsstyrelse meddelat beslut eller utslag i mål eller ärende som avses

i denna lag skall genom länsstyrelsens försorg skyndsamt delgivas varje

enskild person och kommun som beröres därav.

83 §.

Över länsstyrelses slutliga beslut eller utslag i mål eller ärende angående

skyldighet för kommun, staten eller enskild att ersätta kommuns kostnad

för omhändertagen eller beträffande enskilds bidrag till omhändertaget

barns vård må besvär anföras hos kammarrätten. Talan må dock ej fullföljas

endast beträffande ränta eller rättegångskostnad.

Om mål angående ersättning från kommun förevarit hos två eller flera

länsstyrelser och besvär anföras över det i huvudsaken sist meddelade utslaget,

må i samband därmed föras talan även mot utslag eller beslut som

dessförinnan meddelats i målet. Sådant utslag eller beslut skall ej hindra att

saken prövas i sin helhet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

21

84 §.

I länsstyrelses beslut i andra frågor rörande tillämpningen av denna lag

än som angivas i 83 § må ändring sökas hos Konungen genom besvär.

Länsstyrelses beslut i ärende som avses i 4—9 kap. länder till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

85 §.

Besvär över länsstyrelses beslut eller utslag skola ingivas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen skall skyndsamt infordra förklaring över besvären, om anledning

ej uppenbarligen saknas, samt, efter att ha införskaffat den ytterligare

utredning som kan vara erforderlig, insända samtliga handlingar i

målet jämte eget utlåtande till kammarrätten eller, om besvären skola prövas

av Konungen, till socialdepartementet.

86 §.

I fråga om delgivning av kammarrättens utslag skall vad som är stadgat

i 82 § äga motsvarande tillämpning.

Över kammarrättens utslag må klagan icke föras.

87 §.

I beslut av socialstyrelsen må ändring sökas hos Konungen genom besvär,

vilka skola ingivas till socialdepartementet.

Av socialstyrelsen enligt 58 eller 62 § meddelat beslut länder till efterrättelse

utan hinder av förd klagan.

13 kap. Ansvarsbestämmelser och särskilda föreskrifter

88 §.

Försumma fosterföräldrar att fullgöra anmälningsskyldighet enligt 48 §

andra eller tredje stycket eller underlåter annan än kommun eller landstingskommun

att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrives i 57 §

andra eller tredje stycket, straffes med dagsböter.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som

1. utan tillstånd, då sådant enligt 47 § kräves, i sitt hem mottager fosterbarn,

2. överträder förbud som meddelats enligt 50 eller 51 §,

3. utan tillstånd, då sådant enligt 54 § kräves, bedriver förmedlingsverksamhet

beträffande fosterbarn,

4. utan tillstånd, då sådant enligt 57 § kräves, driver barnhem eller beträffande

sådant hem vidtager åtgärd som avses i tredje stycket av nämnda

paragraf eller

5. i strid mot förbud som meddelats enligt 62 § fortsätter verksamheten

vid barnavårdsanstalt.

89 §.

Har någon genom att bortföra eller dölja underårig eller genom att medverka

till att han avviker eller genom att lämna vilseledande uppgifter hindrat

eller försvårat utredning i ärende som avses i 4 eller 7 kap.,

eller har någon genom dylikt förfarande hindrat eller försvårat verkställighet

av beslut, som avses i 4 kap. eller rör behandlingen av den som omhändertagits,

eller medverkat till att den omhändertagnes vård i hem eller

anstalt, dit han överlämnats, avbrytes eller efter avbrott icke återupptages,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader, om ej gärningen

eljest är i lag belagd med strängare straff.

Detsamma skall gälla, om någon lämnar alkoholhaltiga drycker åt sådan

omhändertagen, som är intagen i barnhem eller åtnjuter vård inom ungdomsvårdsskola,

eller eljest hjälper den omhändertagne att åtkomma dylika

drycker eller om någon förleder sådan omhändertagen till könsligt umgänge.

90 §.

Den som överträder av barnavårdsnämnd eller av styrelse eller rektor

för ungdomsvårdsskola meddelat förbud mot att besöka någon som är omhändertagen

straffes med dagsböter, om ej gärningen eljest är i lag belagd

med strängare straff.

91 §.

Den som är eller varit verksam inom samhällets barnavård må ej obehörigen

yppa vad han därvid erfarit rörande enskilds personliga förhållanden.

Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Alla handlingar i förekommande mål och ärenden skola så förvaras, att

de icke äro tillgängliga för obehöriga.

92 §.

Gärning som är belagd med straff enligt 88, 89 eller 90 § må ej åtalas av

allmän åklagare, om ej gärningen anmäles till åtal av vederbörande barnavårdsnämnd

eller styrelse för ungdomsvårdsskola eller av tillsynsmyndighet.

Brott som avses i 91 § första stycket må åtalas av allmän åklagare endast

efter angivelse av målsägande.

93 §.

Myndigheter vilkas verksamhet berör barnavården samt befattningshavare

hos sådana myndigheter ävensom i allmän tjänst ej anställda läkare,

lärare, sjuksköterskor och barnmorskor ha att ofördröj ligen till barnavårdsnämnd

anmäla sådant som de i sin verksamhet erhållit kännedom om av

beskaffenhet att föranleda nämndens ingripande.

94 §.

Polismyndighet har att på begäran av barnavårdsnämnd eller dess ordförande

eller, efter nämndens bemyndigande, av annan ledamot i nämnden

eller befattningshavare i kommunens tjänst lämna handräckning för att

efterforska underårig som är föremål för utredning i ärende enligt 25 §, för

att verkställa beslut angående omhändertagande, för att efterforska och återhämta

sådan omhändertagen som avvikit från hem eller anstalt, dit han

överlämnats, samt för att ombesörja annan förflyttning av någon som är

omhändertagen.

Handräckning skall även lämnas styrelse eller rektor för ungdomsvårdsskola

för att efterforska och återhämta elev som avvikit samt för att ombesörja

annan förflyttning av elev.

95 §.

Delgivning av kallelser, beslut eller andra meddelanden enligt denna lag

skall ske genom posten, såvida icke vederbörande myndighet finner den

böra verkställas på annat sätt. Om postdelgivning ej användes, må biträde

för delgivningen påkallas hos polismyndigheten.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 23

I övrigt skall beträffande delgivning i tillämpliga delar gälla vad som finnes

stadgat i 33 kap. 6, 7, 14, 23 och 25 §§ rättegångsbalken.

96 §.

Handräckning eller annat biträde av polismyndighet lämnas kostnadsfritt.

97 §.

Vad i denna lag stadgas angående föräldrar skall i fråga om adoptivbarn

gälla adoptanten eller, om make adopterat andra makens barn, båda makärnä
Tillkommer

vårdnaden om underårig endast den ena av föräldrarna eller

särskilt förordnad förmyndare, skall vad i 3, 4 och 6 kap. är stadgat med

avseende på föräldrarna gälla om den som har vårdnaden.

98 §.

Konungen äger med främmande makt träffa överenskommelse om behandlingen

i barnavårdshänseende av dess undersåtar här i riket och om

gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.

99 §.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

14 kap. Åtgärder mot försumlig försörjare

100 §.

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden efter sin förmåga

utföra arbete i arbetshem, som avses i lagen om socialhjälp, är

a) den som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar

sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att samhällsvård

måste beredas detta, och tillika undandrager sig att fullgöra honom

härför åliggande ersättningsskyldighet samt

b) den som enligt dom, vilken vunnit laga kraft, eller enligt skriftligt, av

två personer bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet

utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton

år, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt och

härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran

som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige

prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem må dock icke meddelas den

som ej fyllt tjugoett år.

Den som intagits i arbetshem må kvarhållas där till dess grundad anledning

föreligger till antagande att han skall söka efter förmåga fullgöra sina

skyldigheter mot barnet. Han må dock icke kvarhållas i oavbruten följd

under längre tid än ett år.

Vad i 42, 43, 48—51, 55—57, 61 och 62 §§ lagen om socialhjälp är stadgat

om delgivning av föreläggande, om handräckning, varning och tvångsarbete

samt om besvär skall äga motsvarande tillämpning.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses däri eljest

föreskrift, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen

i stället lända till efterrättelse.

_ 2. Val av ledamöter och suppleanter i barnavårdsnämnd skall med tilllämpning

av denna lag första gången äga rum i december månad 1960. Valet

skall avse tiden intill utgången av året näst efter det, då allmänna val

av kommunens fullmäktige första gången ägt rum efter lagens ikraftträdande.

3. Beträffande dem som vid ingången av år 1961 äro enligt äldre barnavårdslagen

omhändertagna för skyddsuppfostran eller samhällsvård skola

efter ingången av år 1961 i denna lag meddelade bestämmelser om behandlingen

av dem som omhändertagits för samhällsvård samt om upphörande

av sådan vård tillämpas. Härvid skall anses, att den som omhändertagits

enligt 22 § a) eller b) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård

av anledning som avses i 25 § a) denna lag, att den som omhändertagits

enligt 22 § c) eller d) äldre barnavårdslagen blivit föremål för samhällsvård

av anledning som avses i 25 § b) denna lag samt att den som är omhändertagen

för samhällsvård blivit föremål för sådan vård enligt 31 § denna

lag.

4. Beträffande ersättningsskyldighet för kostnad, vilken belöper på tid

före den 1 januari 1961, samt i fråga om underställning och överklagande

av beslut, som meddelats före sagda dag, skola bestämmelserna i äldre barnavårdslagen

äga tillämpning.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Ändra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

25

Förslag

till

Lag

angående^andring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp

Härigenom förordnas, att 7, 12, 23, 35, 41, 48, 52, 53, 55 och 64 §§ lagen

den 4 januari 1956 om socialhjälp skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

7 §•

Socialnämnden bör — --------berör nämndens.

1 kommun, där särskild barnavårdsnämnd

är tillsatt, böra socialnämnden

och barnavårdsnämnden

eller representanter för dem i den

mån så finnes påkallat sammankomma

för rådplägning om angelägenheter,

som beröra båda nämnderna.

Då i kommun, som avses i andra

stycket, socialnämnden vid prövning

av fråga om socialhjälp finner skäl

till antagande att någon, som ej fyllt

21 år, bör bliva föremål för åtgärd av

barnavårdsnämnden, bär socialnämnden

skyndsamt genom den ledamot,

som är ledamot jämväl i barnavårdsnämnden,

inhämta dess uppfattning

i ärendet. Av socialnämnden

införskaffad utredning bör därvid

tillhandahållas barnavårdsnämnden

jämte förslag till den åtgärd, som socialnämnden

finner lämpligen böra

vidtagas. Råda olika meningar mellan

nämnderna, bör ärendet överlämnas

till en tremannanämnd, bestående

av den gemensamma ledamoten

jämte ytterligare en ledamot av socialnämnden,

vald av denna för ett

år i sänder, och en ledamot av barnavårdsnämnden,

vald av denna för

motsvarande tid. Tremannanämndcn

har att skyndsamt avgöra, huruvida

socialnämnden eller barnavårdsnämnden

skall taga befattning med

ärendet. Finner socialnämnden tre
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mannanämndens avgörande icke

kunna utan våda avvaktas, må socialnämnden

tills vidare vidtaga

lämplig åtgärd.

12 §.

Minderårig ävensom — —--—--jämväl uppfostran.

Med minderårig---—--— 16 år.

Rörande omhändertagande av min- Rörande omhändertagande för

derårig, som på grund av nöd eller samhällsvård stadgas i barnavårdslaannan

dylik anledning är i behov av gen.

vård utom hemmet, stadgas i barnavårdslagen.

23 §.

För socialhjälp, som enligt 12 § För socialhjälp, som enligt 12 §

lämnats åt svensk medborgare, vil- lämnats åt svensk medborgare, vilken

för det år hjälpen utgivits eller, ken för det år hjälpen utgivits ej

i fall varom sägs i 22 § andra stycket, mantalsskrivits i riket eller vars

för det år, soni där avses, ej mantals- mantalsskrivningsort för nämnda år

ej kunnat utrönas, är den kommun

som lämnat hjälpen berättigad att

erhålla ersättning av staten i den

mån gottgörelse ej kunnat uttagas av

enskild person. Vad nu sagts skall

även gälla i fall som avses i 22 § andra

stycket, där för det senaste år, för

vilket vistelse eller inackordering i

enskilt hem eller vårdhem under omständigheter,

som i a)—c) sistnämnda

lagrum sägs, ej påverkat hjälptagarens

mantalsskrivning, hjälptagaren

icke blivit mantalsskriven i riket

eller hans mantalsskrivningsort

ej kunnat utrönas.

skrivits i riket eller vars mantalsskrivningsort

för nämnda år ej kunnat

utrönas, är den kommun som

lämnat hjälpen berättigad att erhålla

ersättning av staten, i den mån

gottgörelse ej kunnat uttagas av enskild

person.

Rätt till —- —■

— -—■ — svensk medborgare.

35

Make är —- — ■— -—■ -—----

För socialhjälp, som utgått till make

för tid, då andra maken varit häktad

eller intagen i arbetshem, fångvårds-

eller tvångsarbetsanstalt, skola

tillhörande barna- och ungdomsvården

eller allmän vårdanstalt för

alkoholmissbrukare och till följd

därav icke varit i stånd att fullgöra

sin underhållsskyldighet mot maken,

föreligger icke ersättningsskyldighet

enligt denna paragraf. Ersättnings
-

§•

— andra maken

För socialhjälp, som utgått till make

för tid, då andra maken varit

häktad eller intagen i arbetshem,

fångvårds- eller tvångsarbetsanstalt,

ungdomsvårdsskola eller allmän

vårdanstalt för alkoholmissbrukare

och till följd därav icke varit i stånd

att fullgöra sin underhållsskyldighet

mot maken, föreligger icke ersättningsskyldighet

enligt denna paragraf.

Ersättningsskyldighet förelig
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

skyldighet föreligger ej heller för so- ger ej heller för socialhjälp, som utcialhjälp,

som utgått till make för gått till make för tid, då andra matid,

då andra maken åtnjutit social- ken åtnjutit socialhjälp enligt 12 §.

hjälp enligt 12 §.

41 §.

Den som---------

Föreläggande att utföra arbete i arbetshem

må dock icke meddelas den

som ej fyllt 18 år.

48 §.

Därest någon, som intagits i arbetshem,

undandrager sig att utföra

anvisat arbete eller visar tredska att

efterkomma givna föreskrifter eller

gör sig skyldig till uppförande som

strider mot sedlighet eller god ordning

eller utan tillstånd lämnar arbetshemmet,

äger hemmets styrelse,

under förutsättning att han fyllt 21

år, tilldela honom varning med erinran

om den påföljd, som kan inträda

jämlikt 49 §.

över beslut —-------

- i arbetshem.

Föreläggande att utföra arbete i

arbetshem må dock icke meddelas

den som ej fyllt 21 år.

Därest någon, som intagits i arbetshem,

undandrager sig att utföra

anvisat arbete eller visar tredska att

efterkomma givna föreskrifter eller

gör sig skyldig till uppförande som

strider mot sedlighet eller god ordning

eller utan tillstånd lämnar arbetshemmet,

äger hemmets styrelse

tilldela honom varning med erinran

om den påföljd, som kan inträda

jämlikt 49 §.

— den felande.

52 §.

Länsstyrelserna hava, var inom Länsstyrelserna hava, var inom sitt

sitt län, att med biträde av social- län, att noga följa tillämpningen av

vårdskonsulenter noga följa tillämp- denna lag samt därvid tillse, att soningen

av denna lag samt därvid till- cialhjälpsverksamheten ordnas och

se, att socialhjälpsverksamheten ord- handhaves på ett ändamålsenligt satt.

nas och handhaves på ett ändamålsenligt

sätt. . „

Underlåter kommun — — — —----skyldighet härutinnan.

Yppas eljest-------dess avhjälpande.

Instruktion för socialvårdskonsulenterna

fastställes av Konungen.

53 §.

Socialstyrelsen har att med biträ- Socialstyrelsen har att genom råd

de av statens socialhjälpsinspektör och upplysningar verka för att sogenom

råd och upplysningar verka cialhjälpsverksamheten ordnas och

för att socialhjälpsverksamheten utvecklas på ett ändamålsenligt sätt

ordnas och utvecklas på ett ända- samt att öva uppsikt över arbetshemmålsenligt

sätt samt att öva uppsikt men.

över arbetshemmen.

Det ankommer på Konungen att

fastställa instruktion för socialh

jälpsinspektören.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

55 S.

Är någon — — —----—---

Besvär, varom-------

64

Vad hos socialnämnd förekommit

rörande enskilds personliga förhållanden

må ej yppas för obehörig.

Bryter någon häremot straffes med

dagsböter eller fängelse. Å brott som

nu sagts må allmän åklagare tala

allenast efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande

ärenden skola så förvaras, att de icke

åtkommas av obehöriga.

— hos länsstyrelsen.

--viss tid.

Beslut av länsstyrelsen i fråga om

handräckning som nu avses länder

till efterrättelse utan hinder därav,

att beslutet ej äger laga kraft.

§•

Den som är eller varit verksam vid

behandlingen av frågor enligt denna

lag må ej obehörigen yppa vad han

därvid erfarit rörande enskilds personliga

förhållanden. Bryter någon

häremot straffes med dagsböter eller

fängelse i högst sex månader, k brott

som nu sagts må allmän åklagare tala

allenast efter angivelse av målsäganden.

Alla handlingar i förekommande

ärenden skola så förvaras, att de,

icke äro tillgängliga för obehöriga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

29

Inledning

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 16 juni 1950 tillkallade dåvarande

chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, särskilda sakkunniga

för att biträda med utredning rörande översyn av barnavårdslagstiftningen

och därmed sammanhängande frågor. De sakkunniga1, vilka antog

benämningen barnavårdskommittén, har avgivit tre betänkanden: betänkande

I den 30 september 1955 med förslag angående utredningshem (SOU 1955:

37), betänkande II den 27 oktober 1956 med förslag till ny barnavårdslag

''SOU 1956: 61) och betänkande III den 25 november 1957 med förslag till

följ dförfattningar till ny barnavårdslag m. m. (SOU 1957:49). Med sistnämnda

betänkande avslutades de sakkunnigas arbete. I det följande är, om

ej annat anges, endast fråga om kommitténs betänkande II.

Kommitténs förslag bygger på samma huvudprinciper som gällande barnavårdslag

— BvL — i fråga om den samhälleliga barnavårdens organisation,

verksamhetens inriktning och utformning samt kostnadernas fördelning.

Förslaget innebär emellertid att ramen för samhällets barna- och

ungdomsvård i viss mån vidgas samt att verksamheten, bl. a. genom öppnande

av nya åtgärdsmöjligheter, på olika sätt effektiviseras. Rättsskyddet

för de personer, vilka beröres av barnavårdsorganens verksamhet, tillgodoses

ytterligare. De ändringar i gällande rätt, vilka kommittén funnit erforderliga,

är så många och vittgående, att desamma enligt kommittén icke kan

inarbetas i BvL med bibehållande av denna lags systematik och med bevarande

av vissa avsnitt. Kommittén framlägger därför förslag till helt ny

barnavårdslag. — Genom de ändringar i BvL, som vidtogs i samband med

tillblivelsen av lagen om socialhjälp (SochjL), har bestämmelserna om ersättning

av stat, landsting, kommun eller enskilda för barnavårdskostnad

ändrats på sätt, som bl. a. innebär viss förenkling samt minskning av antalet

föreskrifter. I fråga om sådan ersättning innebär förslaget ytterligare

förenkling och viss begränsning av antalet lagregler. Vad angår bestämmelser

om barnavårdsnämnden, dess verksamhetsområde och uppgifter, sammansättning

och tjänstgöringstid, dess arbetssätt m. m. föreslås i syfte att

vinna anslutning till SochjL och kommunallagen (KL) en mindre omfattande

lagreglering än gällande lags. Samtidigt som förslaget i fråga om åtskilliga

avsnitt eller särskilda stadganden kunnat göras enklare och mindre

omfattande än gällande lag, har strävandena till förbättrad barnavårdslagstiftning

lett till ett ökat antal bestämmelser om åtgärder, som ankommer

på barnavårdsorganen, samt om behandling av barnavårdsärenden.

I förslaget saknas stadganden om åtgärder mot försumliga försörjare.

Kommittén, som i annat sammanhang yttrat sig över vad i socialvårdskommitléns

betänkande angående socialhjälp m. m. anförts och föreslagits be
1

Generaldirektören E. Bexelius, ordförande, socialläkaren A. Bursell, ledamoten av riksdagens

andra kammare E. Ewerlöf, advokaten H. Lindberg, filosofie licentiaten K. Lindegren,

borgarrådet Hj. Mehr, ledamoten av riksdagens andra kammare H. Sjöstrand, ledamoten av

riksdagens första kammare A. Sjöström-Bengtsson och rektorn H. Törnquist.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år t960

träffande sådana åtgärder, har därvid uttalat sin anslutning till socialvårdskommitténs

mening, att erforderliga bestämmelser på området borde meddelas

i en särskild lag.

I fråga om länsstyrelsernas organisation för handhavandet av barnavårdsverksamheten

inom länen har kommittén övervägt mera vittgående

åtgärder syftande till att länsstyrelsens beslutanderätt i betydelsefulla barnavårdsärenden,

vilka rör enskilds personliga förhållanden, skulle utövas

av ett kollegium med starkt lekmannainslag. Samtidigt har framhållits, att

frågan om länsstyrelsens sammansättning vid handläggning av barnavårdsärenden

äger samband med andra utredningsuppdrag, avseende dels det

administrativa besvärsinstitutet, dels frågan om ökade rättsliga garantier

vid administrativa frihetsberövanden. Kommittén inskränker sig därför

till att redovisa sin principiella inställning till förevarande spörsmål.

Vad angår socialvårdskonsulentorganisationen ansluter sig kommittén till

socialvårdskommitténs och 1948 års länsstyrelseutrednings förslag, att socialvårdskonsulenterna

knytes till länsstyrelserna såsom dessas tjänstemän,

och förutsätter därvid att det, kanske på något undantag när, behövs en

konsulent för varje län.

Genom brev den 5 november 1954 anbefallde Kungl. Maj :t kommittén

ävensom de sakkunniga för utredning av vissa frågor rörande enhetsskolans

ledning och lokala organisation m. m. (1951 års skolstyrelseutredning)

att till närmare övervägande upptaga det i Kungl. Maj:ts proposition den

19 februari 1954, nr 156, angående anslag till främjande av ungdomens

föreningsliv och fritidsverksamhet m. m. berörda spörsmålet om den kommunala

handläggningen av vissa ungdomsfrågor och att efter samråd framlägga

de förslag, vartill övervägandena kunde föranleda. Kommittén och

skolstyrelseutredningen har icke kunnat enas i denna fråga utan framlägger

vardera sitt förslag.

Över kommitténs betänkande jämte därvid fogade lagförslag ävensom

över skolstyrelseutredningens nyss berörda förslag har efter remiss yttranden

avgivits av justitiekanslersämbetet, riksåklagarämbetet, Göta hovrätt,

hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, fångvårdsstyrelsen,

socialstyrelsen (med bifogande av yttranden från socialvårdskonsulenter,

ungdomsvårdsskolornas rektorsförening samt styrelserna

för ungdomsvårdsskolorna), arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,

statskontoret, kammarrätten, skolöverstyrelsen, överståthållarämbetet

och samtliga länsstyrelser (med bifogande av yttranden från ca 200

kommunala organ, landsfogdar, förste provinsialläkare, barnavårdsassistenter

och föreningar), domkapitlet i Uppsala ärkestift, domkapitlet i

Lunds stift, domkapitlet i Göteborgs stift, besvärssakkunniga, utredningen

om administrativa frihetsberövanden, föreningen Sveriges häradshövdingar,

föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen

Sveriges stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges

polismästare, Sveriges advokatsamfund, svenska socialvårdsförbundet,

svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska lands
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 31

tingsförbundet, svenska läkaresällskapet, svenska barnpsykiatriska föreningen,

svenska psykologförbundet, högerns kvinnoförbund, folkpartiets

kvinnoförbund, socialdemokratiska kvinnoförbundet, Fredrika-Bremerförbundet,

yrkeskvinnors samarbetsförbund, kooperativa kvinnogillesförbundet,

Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges förskollärares

riksförbund, målsmännens riksförbund, riksförbundet för sexuell upplysning,

mentalsjukvårdsdelegationen, kyrkliga kvinnorådet, svenska barnpsykologiska

föreningen, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund,

Sveriges småskollärarförbund och publicistklubben. Därjämte

har flertalet landstings förvaltningsutskott avgivit yttranden.

Förutom remissvaren har i ärendet inkommit skrivelser dels från riksdagens

justitieombudsman angående inställelse av elev å skola tillhörande

barna- och ungdomsvården, dels från den sjunde ungdomsrådskonferensen

i Kvarnsveden angående den kommunala organisationen av allmänt förebyggande

barna- och ungdomsvård.

Kungl. Maj :t har därefter förordnat byråchefen Torsten Eriksson och

hovrättsassessorn Holger Romander att såsom sakkunniga inom socialdepartementet

biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag. Under

detta arbete har de sakkunniga, vilka biträtts av förbundssekreteraren i

svenska socialvårdsförbundet Bertil Grönlund och hovrättsassessorn Äke

Widding, i studiesyfte besökt vissa barnavårdsnämnder, bl. a. i de fem

största städerna, samt hållit överläggningar med chefstjänstemännen hos

barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,

Gävle, Eskilstuna och Östersund. De sakkunniga har därjämte under

hand samrått med representanter för olika myndigheter, främst socialstyrelsen.

Under ett senare skede av departementsarbetet med lagförslaget har under

ledning av föredragande statsrådet fru Lindström överläggningar hållits dels

med riksåklagaren samt företrädare för socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,

svenska socialvårdsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas

förbund och svenska landstingsförbundet, dels med landshövdingarna

Bergquist, Nyström och Eckerberg. Särskilda överläggningar har därjämte

ägt rum med svenska socialvårdsförbundet.

Slutligen har från utredningen om administrativa frihetsberövanden inkommit

en promemoria med vissa synpunkter på ett som ett led i departementsarbetet

upprättat utkast till ny barnavårdslag i de avseenden som berör

utredningens uppdrag.

Vad angår de av kommittén berörda organisatoriska spörsmålen beträffande

länsstyrelserna och socialvårdskonsulenterna erinrar föredragande

statsrådet om att de till en del aktualiserades redan i samband med tillkomsten

av SochjL och att chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen

till 1955 års riksdag (V ht p. 7) förklarade sig ha för avsikt att, sedan

arbetet med översyn av barnavårdslagstiftningen avslutats, ta upp frågan

om konsulentorganisationen till omprövning. Föredraganden har uttalat att,

då ifrågavarande spörsmål icke äger omedelbart samband med det nu fram
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

lagda lagförslaget, de torde få upptagas till behandling i annat sammanhang.

Vid remissen till lagrådet av ett inom socialdepartementet med biträde av

nämnda sakkunniga utarbetat förslag till lag om samhällets vård av barn

och ungdom (barnavårdslag) — s. 397—418 i propositionen — lämnade

föredraganden först en översikt av den nordiska barnavårdslagstiftningen.

Därefter behandlade hon vissa allmänna och betydelsefulla frågor, och slutligen

gick hon närmare in på de särskilda bestämmelserna i förslaget.

Lagrådet hemställde i yttrande över det remitterade förslaget, att detta

icke utan ytterligare utredning lades till grund för lagstiftning. Emellertid

framlade lagrådet även vissa vid detalj granskningen framkomna speciella

erinringar.

Vid anmälan i statsrådet av lagrådets yttrande uttalade statsrådet Lindström,

att vad lagrådet anfört till stöd för sin ståndpunkt enligt hennes mening

icke motiverade att reformen uppsköts.

Samtidigt anmälde statsrådet Lindström ett på grundval av barnavårdskommitténs

betänkande III utarbetat förslag till ändringar i lagen om socialhjälp.

Förslaget var av samma lydelse som det ovan intagna.

Med iakttagande av de flesta erinringar, som framkommit vid lagrådets

detalj granskning av förslaget till barnavårdslag, hemställde föredraganden

med instämmande av statsrådets övriga ledamöter, att till riksdagen

skulle avlåtas proposition innefattande de båda ovan intagna lagförslagen.

Denna hemställan bifölls.

Den följande framställningen begränsas i huvudsak till en redogörelse

för huvuddragen av den svenska barnavårdslagstiftningen samt för föredragande

statsrådets och lagrådets egna uttalanden i de ovan avsedda allmänna

frågorna samt för motionerna. I anslutning till motionerna lämnas

på vissa punkter en fylligare redogörelse för förarbetena och dessutom en

sammanfattning av de skäl som anförts för motionsyrkandena. De motioner

som inte omedelbart hänger samman med propositionen — 10)—12) i förteckningen

— behandlas förhållandevis utförligt. I övrigt hänvisas till propositionen

och till motionerna 11:25, 11:52, 1:213, 11:561, 1:443, 11:567,

II: 92, II: 253, II: 548, II: 9, II: 23 och II: 24.

Huvuddragen av den svenska barnavårdslagstiftningen

De äldsta bestämmelserna om beredande av vård och skydd åt barn genom

samhällets försorg gavs i förordningar angående kommunernas fattigvård.

I första hand inriktades samhällets hjälpverksamhet, såvitt rörde

barn, på de föräldralösa och dem som övergivits av sina föräldrar. När dylika

barn icke av anhöriga eller andra bereddes vård, måste samhället ta hand

om dem. Det vanligaste sättet härför var utackordering i enskilda hem. Även

omhändertagande i fattigstugor och fattiggårdar förekom.

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Genom lagar den 6 juni 1902 om fosterbarns vård samt den 13 juni samma

år angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade

barn fick samhällets barnavårdande verksamhet en betydligt vidgad ram.

1902 års fosterbarnslag innehöll bestämmelser om övervakning av den

vård, som bereddes sådana barn under 7 års ålder vilka mot ersättning fostrades

hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar

eller förmyndare. Tillsynen skulle utövas av hälsovårdsnämnden eller, där

sådan ej fanns, av kommunalnämnden eller av särskilt tillsatt fosterbarnsnämnd.

Lagen om uppfostran åt vanartade och försummade barn möjliggjorde

ingripande från samhällets sida beträffande sådana barn under 15 — i

vissa fall 16 — års ålder. Ingripandet skulle gå ut på att åvägabringa rättelse,

i sista hand genom att barnet skildes från hemmet och bereddes vård

och uppfostran genom samhällets försorg i enskilt hem, barnhem eller

skyddshem. För tillämpning av lagen skulle i vai’je skoldistrikt finnas eu

barnavårdsnämnd, särskilt tillsatt eller ock identisk med folkskolestyrelsen

eller skolrådet.

Genom lagen den 14 juni 1918 om fattigvården (FvL) vidgades samhällets

skyldigheter gentemot vårdbehövande och nödlidande barn. Fattigvård åt

minderårig, varmed förstods den som ej fyllt 16 år, skulle enligt lagen utgå i

samtliga de fall, där ett faktiskt nödläge förelåg, oavsett orsaken härtill, och

hjälpen skulle omfatta underhåll, vård och uppfostran. Hjälpen skulle givas

genom understöd i hemmet eller vård utom detsamma. För vård utom

hemmet fick minderåriga över 2 års ålder endast under vissa betingelser intagas

i fattigvårdsanstalt. Utackordering av minderåriga fick endast ske

till därför lämpade personer och det skulle särskilt övervakas, att fostrarna

fullgjorde sina skyldigheter. Då omhändertagen minderårig hunnit den ålder

samt nått den utveckling och stadga, att han kunde anses i stånd att

försörja sig, skulle såvitt möjligt åt honom beredas lämplig tjänst eller anställning

samt tillses, att han erhöll nödig utrustning. Verksamheten ankom

på fattigvårdsstyrelsen i varje kommun (fattigvårdssamhälle).

Dessa tre lagar, vilkas innehåll nu i korthet berörts i vad det är av intresse

i detta sammanhang, reglerade i det väsentliga den samhälleliga verksamhet,

som kunde betecknas som offentlig barnavård i trängre mening.

Det var alltså de egentliga barnavårdslagarna före tillkomsten den 6 juni

1924 av den ännu gällande lagen om samhällets barnavård, vars beteckning

sedermera ändrats till lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd

(barnavårdslag).

Genom 1902 års barnavårdslagar hade en i och för sig värdefull grund

lagts för en samhällelig barnavårdsverksamhet utanför fattigvårdens ram.

Nämnas må, att den 27 juni samma år sådana förändringar i strafflagen

vidtogs, att 15 år blev ovillkorlig straffmyndighetsålder, samt att minderårighet,

varmed avsågs uppnådd ålder av 15 men ej 18 år, blev allmän straffminskningsgrund

och, under vissa betingelser, kunde föranleda att straff

:! Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9saml. 2 avd. Nr 0

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ersattes av tvångsuppfostran. Om sådan fostran samt om förfarandet i brottmål

rörande minderåriga utfärdades samtidigt vissa lagbestämmelser.

I praktiken kom emellertid 1902 års barnavårdslagar att få tämligen begränsad

betydelse. Fattigvårdslagstiftningskommittén anför därom i sitt betänkande

av år 1921 med förslag till lag om den offentliga barnavården m. in.

(FvLK IV motiv s. 32 o. f.), att i det stora flertalet kommuner de ärenden,

som avsågs i lagen om uppfostran åt vanartade m. fl. barn, icke övertagits

av därför avsedd myndighet eller över huvud taget framkallat någon som

helst åtgärd, medan fosterbarnslagen, frånsett en del städer och större landskommuner,

icke blivit tillämpad i någon större utsträckning. I 1924 års proposition

med förslag till lag om samhällets barnavård m. m. (nr 150) heter

det, att den då gällande barnavårdslagstiftningen till stor del blivit en lag

på papperet (prop. s. 47). En av anledningarna till nu berörda förhållande

fann fattigvårdslagstiflningskommittén däri, att genom 1902 års lagar två

grenar av barnavårdsverksamheten anförtroddes åt skilda kommunala organ,

vilka ej heller hade befattning med den i fattigvårdslagen reglerade

hjälpverksamheten för nödställda barn, vilken senare verksamhet fått stor

omfattning.

Genom lagar den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap samt om äktenskaplig

börd, om adoption, om införsel i avlöning, pension eller livränta samt

om förbud för vissa underliållsskyldiga att avflytta från riket, ävensom lagar

den 11 juni 1920 om barn i äktenskap samt om makes underhållsskyldighet

mot andra makens barn, blev barnens rättsställning i förhållande till föräldrarna,

adoptivföräldrarna och styvföråldrarna fixerad och barnens intressen

i olika hänseenden tryggade. Barnavårdsmannainstitutionen infördes

genom nämnda lag om barn utom äktenskap och betydande uppgifter tilllades

barnavårdsnämnderna. Detta ledde till att särskild barnavårdsnämnd

tillsattes i många kommuner, där sådan förut ej funnits, och denna utveckling

medförde en viss förbättring med avseende på verksamheten till skydd

för vanartade och i sedligt avseende försummade barn.

I 1924 års barnavårdslag sammanfördes bestämmelser om de förut i skilda

lagar reglerade tre barnavårdsuppgifterna, tillsyn av fosterbarnsvård, ingripande

beträffande vanartade barn och barn i fara att bli vanartade samt

hjälp åt nödställda och vårdbehövande barn genom vård utom hemmet. Fattigvårdsstyrelsernas

befattning med nödställda och vårdbehövande barn inskränktes

till att omfatta de fall, då enbart understöd i hemmet, ej omhändertagande,

behövdes. De till barnavården hörande kommunala uppgifterna

centraliserades till ett enda organ, barnavårdsnämnden. Lagen medförde vidare,

att den offentliga barnavården fick ett vidgat verksamhetsfält samt en

fastare och utförligare lagreglering. Till barnavårdsnämndens uppgifter lädes

att ingripa även beträffande barn, som i föräldrahemmet utsattes för

misshandel, vanvård eller annan fara till liv eller hälsa. Nämndens uppgifter

vidgades vidare genom höjning av de med hänsyn till barnens ålder dragna

gränserna för fosterbarnstillsyn och för åtgärder i anledning av missförhållanden.

Nämnden anbefalldes att genom åtgärder av allmän art verka för

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1060

35

förbättrad barn- och ungdomsvård. I fråga om verksamhetens bedrivande,

omhändertagna barns behandling samt upphörande av befattningen med

omhändertagen lämnades utförliga föreskrifter, som ställde skärpta anspråk

på barnavårdsorganen. I lagen gavs vidare bestämmelser bl. a. om uppsikt

över samhällets barnavård, om barnhem och skyddshem samt, i viss anslutning

till fattigvårdslagen, om fördelning av det allmännas barnavårdskostnader

och om enskildas ersättnings- och arbetsskyldighet.

Barnavårdslagen har, utan att dess huvudinnehåll rubbats, undergått åtskilliga

ändringar, vilka bl. a. inneburit att lagens tillämpningsområde

vidgats.

Särskilt betydelsefulla ändringar gjordes genom lagar den 31 maj 1934,

den 12 juni 1936 och den 22 juni 1945. Genom den förstnämnda av dessa tre

lagar tillädes barnavårdsnämnden uppgifter att ingripa även beträffande

personer i åldern 18—21 år med förebyggande åtgärder eller skyddsuppfostran.

Samtidigt erhöll lagens rubrik sin nuvarande lydelse. 1936 års lagändring

gav uttryck för en omläggning av skyddshemsorganisationen. Lagändringen

den 22 juni 1945 gällde barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Den

gick beträffande barnavårdsanstalterna i allmänhet ut på att åvägabringa

förbättrad tillsyn samt beträffande barnhemmen på att skapa en fastare organisation

och trygga ekonomin. Fosterbarnsbegreppet utvidgades och fosterbarnskontrollen

effektiviserades. Härjämte må nämnas, att i samband

med att socialhjälpslagen satts i fattigvårdslagens ställe väsentliga ändringar

genom lag den 4 januari 1956 vidtagits i barnavårdslagen, särskilt beträffande

ersättning för kommuns kostnader för omhändertagna. Ändringslagen

trädde liksom socialhjälpslagen i kraft den 1 januari 1957.

Till barnavårdslagen ansluter sig ett antal författningar, upptagande bestämmelser

vilka kompletterar barnavårdslagens regler eller innefattar i lagen

för vissa fall möjliggjorda undantag o. s. v. Av dessa författningar kan

särskilt nämnas kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter

i anledning av barnavård slagen, stadgorna den 22 juni 1945 om barnavårdsanstalter

samt om fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll ävensom stadgan

den 28 juni 1946 för skolor tillhörande barna- och ungdomsvården.

Propositionen och motionerna

Allmänna synpunkter på frågan om ny barnavårdslagstiftning

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet

Det är ett allmänt erkänt förhållande, all samhällets barna- och ungdomsvård

på grundval av 1924 års lag utvecklats väl och att verksamheten

i stort sett löper i goda banor. Det råder dock knappast några delade

meningar om att ramen för den offentliga barna- och ungdomsvården

i viss mån bör vidgas och verksamheten på olika sätt effektiviseras för att

ännu bättre tillgodose de syften, som uppbär samhällets insatser på detta

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 11)60

område. Det av kommittén framlagda lagförslaget är byggt på samma huvudprinciper

som gällande lag i fråga om ansvar och organisation, verksamhetens

art och inriktning m. m. Samtidigt innefattar emellertid förslaget

en tämligen långt gående omgestaltning av barnavårdslagstiftningen i riktning

mot vidgade befogenheter för de barnavårdande organen att kontrollera

och ingripa i de enskildas personliga förhållanden samt mot ökat ansvarstagande

från samhällets sida beträffande barns och ungdoms vård

och fostran. Vad kommittén sålunda föreslagit har ingalunda saknat stöd

vid remissbehandlingen. Åtskilliga remissinstanser har lämnat huvudgrunderna

i förslaget utan erinran, och andra, bl. a. socialstyrelsens majoritet,

har givit dem sin positiva anslutning. Den alldeles övervägande inställningen

till lagförslaget i vad det innefattar reformer i nyss angiven riktning

är dock kritisk. Man anser sålunda förslaget vara präglat av överskattning

av samhällets möjligheter att garantera, att barn och ungdom

får lämplig vård och fostran, samt av en häremot svarande brist på tilltro

till föräldrars och andra fostrares vilja och förmåga att med egna resurser

och på eget ansvar lösa uppkommande problem. Vidare framhålles att man

i förslaget saknar ett tillräckligt framhävande av den biologiska familjen

såsom den primära enhet, vilken det i främsta rummet gäller att stödja och

bygga på. Till dessa kritiska synpunkter kan jag i många stycken ansluta mig.

Såsom närmare utvecklas i senare avsnitt har jag sålunda funnit mig böra

förorda en väsentligt mindre genomgripande omgestaltning av gällande BvL

än som föreslagits av kommittén. De sakliga ändringar, som — huvudsakligen

i enlighet med kommitténs förslag —• befunnits påkallade, har likväl

blivit av den omfattning, att de berör nära nog alla avsnitt av lagen. Härtill

kommer att en allmän formell revision av denna måste anses i hög

grad önskvärd. Ehuru jag hyser förståelse för de i vissa yttranden anförda

skäl, som talar för att man med bibehållande av gällande lag bör gå fram

med partiella reformer, har jag därför i likhet med kommittén funnit ofrånkomligt

att framlägga förslag till helt ny barnavårdslag.

Vid utformningen av en sådan lag måste beaktas, att den i stor utsträckning

kommer att tillämpas av lekmän, som saknar större förtrogenhet med

lagläsning och lagtolkning. Stora krav måste därför ställas på att lagen är

lättläst, lättbegriplig och överskådlig. Såsom framhållits i ett stort antal

yttranden företer kommitténs lagförslag i detta hänseende påtagliga brister.

Förslaget är sålunda präglat av en alltför långt gående detaljreglering till

följd av kommitténs strävan efter fullständighet. Vidare har den begagnade

metoden att dela upp sammanhörande bestämmelser på mindre omfattande

paragrafer lett till en avsevärd ökning av antalet paragrafer och till att

talrika hänvisningar måst göras från en paragraf till annan. Lika med kommittén

anser jag önskvärt, att paragraferna i ny barnavårdslag blir mindre

omfångsrika än vad förhållandet i BvL ofta är. Detta bör emellertid enligt

min mening åstadkommas genom att ur lagstiftningen utmönstras sådana

detalj föreskrifter, som lika gärna kan upptagas i tillämpningsföreskrifter

till lagen eller i anvisningar från socialstyrelsen. Till andra spörsmål, som

s. 37 Kontrollera mot PDF

37

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

sammanhänger med lagens allmänna uppställning och utformning i övrigt,

återkommer jag i senare sammanhang.

Vid remissbehandlingen har man på sina håll —- även där man i princip

ställer sig positiv till tanken på en helt ny barnavårdslag — velat ifrågasätta,

huruvida en sådan lagstiftning bör genomföras i nuvarande läge. Det

är härvid två olika synpunkter som anförts. Sålunda har hävdats, att resultatet

av vissa pågående utredningar — utredningen om administrativa frihetsberövanden

samt besvär ssakkunnigas arbete på en allmän besvärslag

— borde avvaktas, innan en ny barnavårdslag antages. Vidare har framhållits,

att en upprustning av samhällets resurser på de områden som beröres

av lagen måste ske före lagens ikraftträdande.

Själva proceduren vid samhälleliga ingripanden beträffande barn och

ungdom är ett av de problem, som träder i förgrunden vid revision av barnavårdslagstiftningen.

Såväl i fråga om det i första instans beslutande organet

som beträffande rättsmedlen ansluter sig kommitténs förslag till rådande

ordning. Kommittén har emellertid vid utformningen av sitt förslag

lagt vikt vid att söka förbättra barnavårdsorganens möjligheter att vinna tillförlitlig

och allsidig utredning samt i detta syfte och för att stärka garantierna

för den enskildes rättssäkerhet föreslagit åtskilliga ändringar i och

tillägg till vad gällande lag innehåller om barnavårdsärendens behandling,

fullföljdsrätt m. m. Det gäller här spörsmål, som i hög grad äger samband

med de berörda utredningarna, varför det givetvis varit önskvärt, att resultatet

av deras arbete kunnat avvaktas. Emellertid torde det ännu dröja

avsevärd tid, innan de förslag, som är att vänta från dessa utredningar,

kan antagas leda till lagstiftning. Då vissa reformer — som inte direkt sammanhänger

med procedurreglerna — på barnavårdslagstiftningens område

framstår som synnerligen angelägna, bör det enligt min uppfattning icke

ifrågakomma att hela lagstiftningsfrågan av nu berörda skäl skulle uppskjutas

på obestämd tid. För att inte föregripa resultatet av det pågående

utredningsarbetet torde det emellertid vara nödvändigt att i större utsträckning

anknyta till gällande procedurregler än som föreslagits av kommittén.

Härvid kan inte undvikas, att lagförslaget i dessa delar kommer att framstå

som ett provisorium. Jag har emellertid varit angelägen om att rättssäkerhetens

krav även under provisorietiden skall tillgodoses i så vid utsträckning

som av antytt skäl varit möjligt och lagförslaget har utformats

i enlighet härmed.

Barnavårdsnämnderna har alt fullgöra eu samhällsuppgift som ställer

stora krav på det handlande organet. Nämnderna har att självständigt tilllämpa

eu i viss mån komplicerad lagstiftning av betydande omfattning. Såsom

jag i ett senare sammanhang återkommer till föreslår jag, att det i

fortsättningen inte skall uppställas några speciella kvalifikationsvillkor

för valbarhet till ledamot av barnavårdsnämnd. Barnavårdsnämnderna

kommer alltså enligt förslaget att i ännu högre grad än för närvarande få

karaktär av rena lekmannaorgan. Det är med hänsyn härtill uppenbart alt

nämnderna i inte ringa omfattning behöver bistånd utifrån. Nämnderna kan

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

för sådant ändamål anlita tjänstemän eller biträden med speciell utbildning

för barnavårdsarbete eller med ingående erfarenhet av dylikt. Med anledning

av vad i yttrandena anförts om behovet av förstärkning av barnavårdsnämndernas

personella resurser vill jag framhålla, att den begränsade

reform jag avser att föreslå knappast i och för sig bör medföra, att barnavårdsnämnderna

behöver öka sin personal. I detta hänseende råder dock på

sina håll redan nu mindre tillfredsställande förhållanden. Vad som härutinnan

brister är dock inte av den beskaffenhet, att det rimligen bör föranleda

uppskov med ikraftträdandet av ny barnavårdslag.

Emellertid är det tydligt, att barnavårdsnämnderna — även bortsett från

att det kan brista i fråga om de personella resurserna — i stor utsträckning

står dåligt rustade att handlägga sådana ärenden av invecklad eller känslig

beskaffenhet, som kan förekomma i såväl små som stora kommuner. Som

exempel må nämnas ärenden angående åtgärder för att tillrättaföra och i

samhället återanpassa kriminell eller eljest asocial ungdom samt ärenden

om ingripande för att hindra en skadlig förflyttning av fosterbarn. Många

kommuner har ännu inte tillgång till erfarna socialutredare. Ofta saknas

den medicinska och psykologiska expertis, som erfordras i dylika ärenden.

Även behovet av juridiskt skolat biträde kan framhållas.

I viss mån kan barnavårdsnämnderna erhålla hjälp av de myndigheter

och befattningshavare, på vilka det ankommer att öva uppsikt över samhällets

barnavård. Såsom redan tidigare berörts har kommittén föreslagit en

förstärkning av länsstyrelserna och konsulentorganisationen. Förslaget innebär

i stort sett, att särskild socialsektion inrättas vid varje länsstyrelse

och att i varje län skall finnas en till länsstyrelsen knuten socialvårdskonsulent.

Utan att ta ställning till detta förslag vill jag endast framhålla,

att den föreslagna förstärkningen blott i ringa mån skulle kunna avhjälpa det

behov av bistånd varom här är fråga. Kommittén har även diskuterat en

mer omvälvande nyhet, nämligen att införa länsbarnavårdsnämnder, men

själv avvisat tanken därpå. En annan tanke, som framförts reservationsvis

inom kommittén, är att kommunalförbund skulle bildas för att handha utrednings-,

rådgivnings-, förmedlings- och verkställighetsuppgifter på barnavårdens

område samt på närstående arbetsfält. Inte något av dessa båda

reformförslag har vunnit anslutning vid remissbehandlingen, och för egen

del anser jag att väsentliga resultat bör kunna uppnås utan dylika organisatoriska

nyskapelser.

Av vissa sammanslutningar göres redan nu en betydelsefull insats för alt

stärka den enskilda kommunens och barnavårdsnämndens resurser. Jag

åsyftar här svenska socialvårdsförbundet med dess länsförbund, svenska

landskommunernas förbund och dess länsavdelningar samt svenska stadsförbundet.

För mera kvalificerad kursverksamhet må erinras om Kommunskolan,

i vars styrelse nämnda tre förbund är representerade. Riksförbundens

verksamhet är främst inriktad på direkt serviceverksamhet genom att

tillhandagå medlemmarna med råd och upplysningar, utge tidskrifter och

särskilda publikationer. Länsförbundens och länsavdelningarnas informa
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 39

tionsverksamhet utövas däremot genom kursverksamhet. I detta sammanhang

är allmänna barnhusets bidragsgivning av stor betydelse.

Då den sålunda bedrivna serviceverksamheten allmänt erkännes vara av

stort värde för barnavården, har jag funnit anledning överväga, huruvida

det inte skulle vara möjligt att gå vidare på denna väg och genom en förmedlingsverksamhet

tillgodose barnavårdsnämndernas behov av sakkunnigt

bistånd. För uppgiften såsom förmedlingsorgan torde svenska socialvårdsförbundet

såsom kommunernas egen sammanslutning på det sociala området

i främsta rummet ifrågakomma. Jag har sålunda tänkt mig, att detta

förbund — centralt eller genom lokala kontakter t. ex. i varje län —

skulle till barnavårdsnämnderna förmedla erforderlig assistens av läkare,

psykologer, socialutredare för komplicerade ärenden och jurister samt helst

också personer med sakkunskap rörande allmänt förebyggande åtgärder

och anordningar, såsom experter i fråga om inrättande av ungdomslokaler

och initiativmän för ungdomsledning. Sedan jag i denna angelagenhet

hänvänt mig till förbundet, har jag därifrån erhållit det beskedet, att förbundet

är villigt att åtaga sig ifrågavarande verksamhet. Denna betydelsefulla

verksamhet kan därför väntas komma att — till en början försöksvis

och i begränsad omfattning — igångsättas inom en nära framtid. Det är avsett

att kostnaden för experternas arbete skall betalas av vederbörande kommun.

Då förmedlingen av expertisen förutsättes skola ingå i förbundets allmänna

serviceverksamhet, torde särskild förmedlingsavgift däremot enligt

vad som uppgivits knappast behöva komma i fråga.

När man yrkat på en upprustning av resurserna har man på vissa håll

även åsyftat de möjligheter, som står till buds för behandling av barn och

ungdom, särskilt sådana som omhändertagits av barnavårdsnämnd på grund

av kriminalitet eller annan asocialitet. Vad som här i främsta rummet

krävts, är en utökning av antalet platser vid ungdomsvårdsskolorna samt inrättande

av sådana utredningshem, som föreslagits av kommittén i dess betänkande

I. Därjämte har bl. a. också framhållits bristerna på den psykiska

barna- och ungdomsvårdens område.

Vad angår ungdomsvårdsskolor och utredningshem må här allenast hänvisas

till proposition nr 88/1959 angående anslag för budgetåret 1959/60

till statens skolor tillhörande barna- och ungdomsvården m. m. I denna proposition

redogöres för de åtgärder, som på grund av det starkt ökade platsbehovet

vid ungdomsvårdsskolorna vidtagits för att säkerställa ett maximalt

utnyttjande av skolorganisationens nuvarande resurser samt för att genom

provisoriska åtgärder öka platstillgången vid skolorna. Vidare redovisas i

propositionen av kommittén för ungdomsvårdsskolorna framlagda förslag

angående utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna samt töreslås förstärkning

av organisationen bl. a. genom inrättande av sex mottagningsavdelningai

och en specialavdelning vid olika skolor. Syftet med mottagningsavdelningurna

är i första hand att möjliggöra ett effektivt omhändertagande av s. k.

utredningsfall, främst för brott misstänkta ungdomar under 18 år. På grund

av tidigare av riksdagen fattade beslut samt de genom ifrågavarande pro
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

position föreslagna åtgärderna beräknas skolorganisationen komma att tillföras

ca 215 mer permanenta platser utöver de ca 750 platser, som var tillgängliga

den 1 mars 1959. Vid sidan av denna utbyggnad kommer inom den

närmaste tiden ca 70 platser att färdigställas vid provisoriska förläggningar.

Slutligen föreligger planer på att upprätta en ny ungdomsvårdsskola på

Gotland för psykiskt abnorma manliga elever. De i propositionen framlagda

förslagen har bifallits av riksdagen.

Den psykiska barna- och ungdomsvården har ännu inte tillnärmelsevis

nått fullständig utbyggnad. Organisationen utvecklas emellertid efter hand

så långt tillgängliga resurser förslår. I detta sammanhang må erinras om att

mentalsjukvårdsdelegationen i två betänkanden (SOU 1957: 40 och 1958: 20)

framlagt förslag till ny organisation för den psykiska barna- och ungdomsvården

och därvid bl. a. föreslagit inrättandet av två olika typer av behandlingshem

för barn och ungdomar. Detta förslag prövas för närvarande inom

inrikesdepartementet.

Lagrådet

Barnavården, som historiskt sett framvuxit ur fattigvården, rörde sig ursprungligen

inom en ram, som nära svarade mot vad som förekom på andra

kommunala områden. Redan genom nu gällande barnavårdslag har emellertid

ramen vidgats till uppgifter, som sakna dylik motsvarighet, och förslaeet

innefattar ytterligare utvidgningar. Här må endast framhållas att enligt förslaget

barnavården utsträckes till högre åldersgrupper samt att barnavårdsmyndigheterna

skola erhålla vidgade möjligheter att omhändertaga kriminell

eller eljest svårt missanpassad ungdom.

Lagrådet har vid sin granskning av det remitterade förslaget funnit, att

vägande skäl föreligga för att låta lagstiftning i ämnet anstå i avbidan på

ytterligare utredning. Till en början må framhållas, att det nära sambandet

med utredningen om administrativa frihetsberövanden föranleder att dess

inom kort väntade betänkande bör avvaktas. Anledning finnes vidare att av\

akta det förslag om det allmänna påföljdssystemet, som för närvarande

utarbetas inom justitiedepartementet på grundval av strafflagberedningens

slutbetänkande. Avgöranden i dessa viktiga frågor synas böra ske före eller

samtidigt med en barnavårdsreform och icke bli beroende av vilken ståndpunkt

som intagits vid en tidigare lagstiftning på barnavårdens område.

Föredragande statsrådet har framhållit, att det givetvis varit önskvärt om

man kunnat avvakta resultatet av utredningen om administrativa frihetsberövanden

och besvärssakkunnigas utredning, men funnit vissa reformer

på barnavårdslagstiftningens område framstå som så angelägna, att det icke

kunde ifrågakomma att uppskjuta lagstiftningsfrågan. Vad sålunda anförts

synes snarare innefatta skäl för ändringar på särskilda punkter i gällande

lag än för antagande av en helt ny lag av delvis provisorisk karaktär.

Barnavårdskommitténs betänkande, som ligger till grund för det remitterade

förslaget, avsåg i stor utsträckning att länka utvecklingen in på nya

banor, vilka måste verka mer eller mindre bestämmande även på andra om
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

41

råden än barnavårdens. Koinmittéförslaget, som under remissbehandlingen

blivit utsatt för skarp kritik i många hänseenden från olika håll, har inom

departementet gjorts till föremål för en genomgripande omarbetning. Departementsförslaget,

som mera ansluter sig till gällande rätt, upptager på

flera punkter lösningar i syfte att möjliggöra vidareutveckling efter olika

linjer med ledning av kommande ståndpunktstaganden i andra sammanhang.

I en enligt lagrådets mening mycket viktig fråga, nämligen att vidgade

befogenheter skola anförtros barnavårdsnämnderna utan erforderlig ökning

av ledamöternas kvalifikationer, överensstämmer emellertid det remitterade

förslaget med kommitténs.

Vad som framkallat önskemålen om en barnavårdsreform torde främst

vara, att barnavårdsnämndernas verksamhet visat sig alltför litet effektiv.

Härpå söker förslaget råda bot genom att tillerkänna barnavårdsnämnderna

ökade befogenheter. Någon motsvarande ökning av deras kvalifikationer

föreslås däremot icke. Fastmera skola gällande lags regler om särskilda kvalifikationer

för vissa nämndledamöter enligt förslaget borttagas.

Det är enligt lagrådets mening icke uteslutet, att den påtalade ineffektiviteten

i barnavårdsnämndernas verksamhet delvis haft sin grund i en känsla

av otillräckliga kvalifikationer. Erfarenheten utvisar också att nämnder

stundom vid försök att lösa mera vanskliga uppgifter brustit i omdöme.

Därest det allmännas befogenheter att ingripa i barns och ungdoms fostran

utvidgas — något som otvivelaktigt i viss utsträckning ligger i utvecklingens

linje — anser lagrådet det ofrånkomligt att dessa vidgade uppgifter anförtros

därför kvalificerade organ. Härvid förtjäna övervägas lösningar, som

hittills icke blivit närmare utredda, exempelvis att hänskjuta vissa frågor

till organ med större judiciell kompetens.

Under åberopande av det anförda får lagrådet hemställa, att det remitterade

förslaget icke utan ytterligare utredning lägges till grund för lagstiftning.

Denna utredning bör särskilt inriktas på frågan om stärkande av de

beslutande organens kvalifikationer. Vad angår övriga frågor märkes, att

departementets förslag i så hög grad skiljer sig från kommitténs att det kan

sägas vara någonting helt nytt, som bort bli föremål för remissbehandling

före lagrådsremissen. Även ur denna synpunkt är därför ytterligare utredning

påkallad.

Det bör även erinras, att den föreslagna barnavårdslagens antagande nödvändiggör

ändringar i flera andra lagar och författningar. Frågan härom

har icke upptagits till behandling i nu förevarande sammanhang. Däremot

har barnavårdskommittén avgivit ett särskilt betänkande rörande följdförfattningar

till ny barnavårdslag m. in. (SOU 1957:49), beträffande vilket

tiden för avgivande av remissyttranden nyligen utgått. Då vissa följdändringar

äro av beskaffenhet att böra behandlas samtidigt med frågan om nya

barnavårdslagens antagande, föreligger här enligt lagrådets mening ett ytterligare

skäl att låta sistnämnda fråga anstå.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande nr ö år 1960

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande

Som framgår av den lämnade redogörelsen har lagrådet hemställt, att det

remitterade förslaget inte utan ytterligare utredning lägges till grund för

lagstiftning. De skäl som föranlett mig att i nuvarande läge framlägga förslag

till eu helt ny barnavårdslag har jag redovisat i remissprotokollet. Vad

lagrådet anfört till stöd för sin ståndpunkt i denna fråga motiverar enligt

min mening inte att reformen uppskjutes. Lagrevisionen har förberetts

genom omfattande förarbeten, vilka pågått i nära ett decennium. I det betänkande

av barnavårdskommittén, vilket ligger till grund för lagförslaget,

har de olika frågorna gjorts till föremål för inträngande undersökningar

och problemen har därefter blivit ytterligare belysta vid den omfattande

remissbehandlingen. Härvid har endast ett mycket litet antal remissinstanser

intagit den ståndpunkten, att reformen bör uppskjutas. Den överarbetning

av kommitténs förslag som slutligen skett inom socialdepartementet

har i huvudsak inneburit, att önskemål och synpunkter som framkommit

vid remissbehandlingen blivit beaktade. Resultatet har blivit ett lagförslag

vilket, såsom lagrådet självt framhåller, företer väsentligt mindre

avvikelser från gällande barnavårdslag än vad kommitténs förslag gjorde.

I stort sett har andra lösningar inte föreslagits än sådana som diskuterats av

kommittén eller vid remissbehandlingen eller eljest varit föremål för särskild

utredning vid sidan om beredningen inom departementet. Med hänsyn härtill

bär jag inte ansett det motiverat att betunga myndigheter och andra med

ett nytt remissförfarande. Som framgår av remissprotokollet har emellertid

under departementsarbetet överläggningar angående lagförslaget ägt rum

med ett flertal myndigheter och organisationer. Då lagrådet som ett skäl för

att låta lagstiftning i ämnet anstå i avbidan på ytterligare utredning framhållit

det nära sambandet med utredningen om administrativa frihetsberövanden,

vill jag erinra om att denna utredning, som avgivit remissyttrande

över kommitténs lagförslag, därvid i allt väsentligt godkänt förslaget ur

de synpunkter som utredningen har att företräda och att utredningen även

beretts tillfälle att granska ett inom departementet upprättat lagförslag. De

påpekanden utredningen i anledning härav gjort i den i remissprotokollet

omnämnda promemorian har i nästan alla hänseenden blivit beaktade. Under

dessa förhållanden kan jag inte finna, att nämnda utredning bör föranleda

att nu ifrågavarande reform uppskjutes, i synnerhet som det för

närvarande inte är möjligt att bedöma när utredningens blivande förslag

kan bli föremål för statsmakternas prövning. Inte heller kan jag dela lagrådets

uppfattning att det finns anledning att avvakta det förslag om det

allmänna påföljdssystemet, som för närvarande utarbetas inom justitiedepartementet

på grundval av strafflagberedningens slutbetänkande. Tvärtom

torde det vara till fördel, om de regler om barnavårdsnämnds ingripanden

och om de omhändertagnas behandling som är av betydelse för brottsbekämpandet

blir fastlagda, innan ställning tages till frågan hur de straffrättsliga

bestämmelserna om unga lagöverträdare bör utformas. Hur gränsen bör

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 43

dragas mellan barnavård och kriminalvård, synes nämligen i liög grad vara

beroende av bl. a. vilka åtgärder som inom barnavårdslagstiftningens ram

skall kunna vidtagas mot unga lagöverträdare.

Som ytterligare ett skäl att låta frågan om den nya barnavårdslagens antagande

anstå har lagrådet åberopat, att vissa följdändringar till lagen är

av den beskaffenhet att de bör prövas samtidigt med nämnda fråga. Med

anledning härav må framhållas, att jag i det följande kommer att föreslå

vissa med den nya barnavårdslagen sammanhängande ändringar i lagen om

socialhjälp och att de följdändringar i annan lagstiftning, som kan befinnas

erforderliga, avses skola föreläggas riksdagen vid 1960 års vårsession. Möjlighet

kommer följaktligen att öppnas att, om så anses önskvärt, pröva frågorna

i ett sammanhang.

Slutligen må framhållas, att ett bifall till lagrådets hemställan endast skulle

medföra att den nuvarande barnavårdslagen skulle bestå i ytterligare ett

antal år med de brister som detta skulle innebära i form av bl. a. både

otillräckliga möjligheter att ingripa och ett otillfredsställande rättsskydd för

dem som beröres av ingripanden. Att bota dessa brister genom begränsade

ändringar i lagen torde nämligen inte vara möjligt.

Allmänt förebyggande verksamhet

Gällande bestämmelser

Att kommunen har ansvar för allmänt stödjande och främjande anordningar

och åtgärder kommer i BvL till uttryck i 1 § första stycket jämfört

med 2 § 1 mom. första punkten och särskilt med 2 mom. I sistnämnda lagrum

heter det, att »barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och

ungdomsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda,

söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom

andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd».

Såsom framgår av citatet har åt 2 § 2 mom. givits en icke tvingande utformning,

och i propositionen 150/1924 (s. 79) sägs, att barnavårdsnämndens

arbetsuppgifter enligt 2 mom. kan betecknas såsom fakidtativa. Såväl

fattigvårdslagstiftningskommitténs uttalanden (se särskilt FvLK IV Avd. 2

s. 102—104) som propositionens innehåll (se särskilt s. 40) ger dock vid

handen, att samhällets barnavård ansetts självfallet omfatta en allmän

verksamhet för att befordra de ungas väl från födelsen och till vuxen ålder,

fastän man funnit överflödigt eller vanskligt att låta denna uppfattning

komma till klart och bjudande uttryck i lagbestämmelserna angående barnavårdsorganens

uppgifter.

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet

I den proposition, som ligger till grund för BvL, uttalas, att samhällets

barnavård i vidsträckt mening omfattar ett mycket stort socialt arbetsfält,

nämligen hela den samhälleliga verksamhet som har till syfte att befordra

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

de ungas väl från födelsen och till vuxen ålder. Denna definition torde alltjämt

kunna betecknas som adekvat och uttömmande. Liksom inom socialvården

i övrigt har man på barna- och ungdomsvårdens område alltmer insett

betydelsen av mera generellt förebyggande åtgärder, d. v. s. sådana åtgärder

till barns och ungdoms välfärd som siktar till att över huvud taget

förebygga uppkomsten av åtminstone vissa mera allmänt förekommande

missförhållanden. Det bör emellertid fasthållas, att i begreppet barna- och

ungdomsvård även ingår omsorgen om den normala, den friska ungdomen

eller vad som brukar gå under benämningen allmän ungdomsvård. Såsom

gemensam beteckning för de mera allmänt inriktade insatserna från samhällets

sida till barns och ungdoms bästa må här — i enlighet med den av

kommittén begagnade terminologien —- användas uttrycket allmänt förebyggande

verksamhet, ehuru denna beteckning särskilt i fråga om ungdomsvårdsarbetet

i och för sig kan anses mindre lämplig.

I stort sett torde numera inte råda några delade meningar om den allmänt

förebyggande verksamhetens stora betydelse för samhället. I likhet

med kommittén anser jag därför, att i ny barnavårdslag bör upptagas bestämmelser

av mera förpliktande karaktär än i gällande lag. Såsom kommittén

föreslagit torde det därvid vara lämpligt att lägga ansvaret för den

allmänt förebyggande verksamheten på primärkommunen, medan övriga

bestämmelser liksom i gällande lag bör vara riktade till barnavårdsnämnden.

Innan jag närmare går in på bestämmelserna om verksamhetens innebörd,

torde det vara lämpligt att till behandling uppta spörsmålet om den kommunala

organisationen för allmän ungdomsvård.

Enligt min mening talar beaktansvärda skäl för kommitténs förslag att

ungdomsvårdsarbetet skall vara en obligatorisk uppgift för barnavårdsnämnden.

Särskilt må framhållas, att barnavårdsnämnderna i Stockholm och

Göteborg nedlagt ett omfattande arbete på allmän förbättring av barns och

ungdoms villkor i samhället och att deras verksamhet på området nått en rik

utveckling. Betydande insatser har även gjorts av åtskilliga andra barnavårdsnämnder.

Det synes med hänsyn härtill knappast kunna betvivlas, att

barnavårdsnämnderna i gemen äger förutsättningar alt bedriva denna verksamhet

på lillfredsställade sätt. Såsom kommittén särskilt betonat synes det

allmänt förebyggande arbetet för barns och ungas bästa också vara ett

värdefullt, delvis nödvändigt komplement till nämndens individuellt inriktade

verksamhet. När det gäller att ta ställning till ifrågavarande organisatoriska

spörsmål, måste man emellertid även beakta, hur utvecklingen på

den allmänna ungdomsvårdens område hittills faktiskt gestaltat sig. Såsom

berörts i den föregående redogörelsen har det samhälleliga ungdomsvårdsarbetet

på senare tid i ett stort antal städer och andra kommuner — enligt

uppgift i mer än 300 — centraliserats till en kommunal myndighet kallad

ungdomsstyrelse, ungdomsvårdsstyrelse, nämnd för ungdomsvårdsfrågor eller

ungdomsdelegation. Som motivering för denna organisationsform, för vilken

gällande BvL inte lägger hinder i vägen, har anförts nödvändigheten att

sammanföra de olika verksamhetsgrenarna, att få en överblick över hela

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

fältet av stödåtgärder och kunna anpassa dessa till varandra och göra dem så

effektiva som möjligt. Även andra skäl torde stundom ha medverkat till att

sådant särskilt organ tillsatts för ungdomsvårdsarbetet. Hur önskvärt det i

och för sig än må vara, att de allmänt förebyggande uppgifterna läggs på

barnavårdsnämnderna, lär det inte kunna bestridas, att den berörda utvecklingen

varit till fördel för ungdomsvården i stort sett. Den av kommittén förordade

anordningen med ett berednings- och samarbetsorgan, utan egen

beslutanderätt, synes inte innebära någon tillfredsställande ersättning för de

nuvarande särskilt tillsatta myndigheterna. Med hänsyn härtill anser jag i

likhet med ett stort antal remissinstanser att man inte bör bryta den hittillsvarande

utvecklingen. Det bör sålunda enligt min mening även framdeles

stå varje kommun fritt att, om den så finner lämpligt, uppdra åt ett

särskilt organ att handlägga frågor rörande allmän ungdomsvård. Beträffande

denna organisationsform torde några särskilda bestämmelser lika litet

som i gällande BvL behöva införas i ny barnavårdslag. Härav följer att

ifrågavarande organ i kommunalrättsligt hänseende blir att hänföra till s. k.

oreglerade nämnder. Barnavårdslagens bestämmelser om den allmänt förebyggande

verksamheten torde böra ges samma innebörd som för närvarande.

Barnavårdsnämnden bör sålunda åläggas att tillse att vad som bör göras

för ungdomen också blir gjort, antingen genom att stimulera andra kommunala

organ att vidtaga åtgärder eller också genom att göra det själv. Om

ungdomsstyrelse eller motsvarande organ tillsättes i en kommun, medför

detta, att barnavårdsnämndens arbetsbörda lättas, men det innebär inte att

nämnden befrias från allt ansvar för den allmänna ungdomsvården inom

kommunen. Barnavårdsnämnden såsom det centrala organet för samhällets

barna- och ungdomsvård har alltid ytterst ansvaret för att erforderliga åtgärder

och anordningar inom kommunen vidtages till främjande av goda

uppväxtförhållanden för ungdomen.

En särskild fråga är vilket organ inom kommunen som bör utöva de uppgifter,

som avses i 1954 års kungörelser angående statsbidrag till ungdomens

förenings- och fritidsverksamhet (nr 575) samt om statsbidrag till utrustning

m. m. av vissa föreningslokaler (nr 615). Såsom framgår av den

förut lämnade redogörelsen är ifrågavarande organisatoriska uppgifter för

kommunerna mycket begränsade. De inskränker sig sålunda till att mottaga

vissa anmälningar och avge vissa yttranden. Med hänsyn till det nära sambandet

mellan de olika statsbidragsformcrna torde annat knappast kunna

ifrågasättas än att berörda uppgifter bör ankomma på ett och samma organ.

De organ som härvid kommer i fråga är — förutom ungdomsstyrelser eller

motsvarande, där sådana finnes — barnavårdsnämnder och skolstyrelser.

I denna fråga har kommittén och skolstyrelseutredningen stannat i olika

uppfattningar. Medan kommittén anser, att uppgiften bör tillkomma barnavårdsnämnderna,

menar skolstyrelseutredningen, att det här gäller en lämplighetsfråga,

som bör överlämnas till varje kommuns praktiska bedömande

med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Ehuru jag hyser den

uppfattningen, att barnavårdsnämnden med hänsyn till dess verksamhets
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

fält måste anses ligga närmast till för uppgiften, ansluter jag mig till skolstyrelseutredningens

berörda slutsats, att kommunerna bör ha frihet att

själva avgöra organisationsfrågan. Jag kan härvid stödja mig på en övervägande

opinion bland remissinstanserna.

Vad härefter beträffar den allmänt förebyggande verksamheten i vidsträckt

bemärkelse utgör en allmän tillsyn från barnavårdsnämndens sida

självfallet en nödvändig förutsättning för att nämnden skall kunna uppdaga

behov av allmänna stödåtgärder och välja lämpliga dylika eller ta erforderliga

initiativ. Liksom hittills bör det därför — i nära överensstämmelse

med vad kommittén föreslagit — även enligt ny barnavårdslag åligga

barnavårdsnämnden att göra sig väl förtrogen med barns och ungdoms levnadsförhållanden

inom kommunen. Då det torde vara självklart, att barnavårdsnämnden

alltid bör bedriva sin verksamhet på sådant sätt, att missförhållanden

i fråga om barns och ungas behandling och utveckling såvitt möjligt

förebygges, synes någon uttrycklig föreskrift om att verksamheten skall

ha en sådan inriktning inte vara erforderlig.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen hade kommittén enligt sina

direktiv att pröva, huruvida inom barnavårdslagstiftningens ram åtgärder

kan vidtagas, som är lämpliga för att åstadkomma ett förbättrat skydd för

skilsmässobarn och styvbarn, varjämte kommittén erhållit särskilt uppdrag

att utreda frågan, i vilken utsträckning barnavårdsman bör utses för barn i

äktenskap och adoptivbarn samt därmed sammanhängande spörsmål. I anledning

av sistnämnda uppdrag har kommittén i sitt slutbetänkande framlagt

förslag till sådana ändringar i 8 kap. föräldrabalken, att barnavårdsman

i vidgad utsträckning skall utses för barn i äktenskap och adoptivbarn.

Samtidigt har kommittén föreslagit även andra ändringar i föräldrabalken,

i synnerhet i balkens 6 kap. om vårdnad och umgängesrätt. Ifrågavarande

ändringsförslag, som bör prövas inom justitiedepartementet, skall här inte

upptagas till behandling. Vad angår spörsmålet, huruvida skilsmässo- och

styvbarn bör beredas förbättrat skydd inom barnavårdslagstiftningens ram,

har kommittén funnit, att ett för dessa kategorier särskilt avsett skydd knappast

kan anordnas på annat sätt än genom att en obligatorisk tillsyn av sådan

art som fosterbarnstil]synen införes. Kommittén har själv ställt sig avvisande

till tanken på en sådan tillsyn, och införande därav har inte påyrkats

i något yttrande. Inte heller jag finner mig böra framlägga förslag till bestämmelser

av denna innebörd.

I likhet med kommittén anser jag vidare, att stadgandet om allmän tillsyn

från barnavårdsnämndernas sida över barns och ungdoms levnadsförhållanden

bör kompletteras med en anvisning för nämnden att särskilt uppmärksamma

vissa grupper av underåriga. Kommittén har i detta sammanhang

framhållit bl. a. hjälpklassbarnen och barn i hem, där någon av föräldrarna

eller annan är alkoholmissbrukare eller psykiskt abnorm. Härtill

kan läggas fall, där kriminalitet eller annan bristande samhällsanpassning

yppats i den underåriges miljö, ehuru sådana omständigheter inte föreligger

att direkt ingripande är påkallat. Genom att ägna särskild uppmärk
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

47

samhet åt sådana underåriga bör barnavårdsnämnderna kunna göra betydande

insatser inom ramen för den allmänt förebyggande verksamheten. Uppgiften

kommer visserligen att ställa ökade krav på barnavårdsnämnderna.

Om tillgängliga resurser utnyttjas på ett rationellt sätt, bör dock nämnderna

enligt min mening kunna gå i land därmed. De invändningar mot kommitténs

förslag som framförts i vissa yttranden kan jag därför inte tillmäta avgörande

betydelse.

Såväl den föreslagna lagtexten som den anförda motiveringen ger vid

handen, att kommittén avsett att särskild uppmärksamhet skall ägnas åt

sådana underåriga, som kan befaras inte få god vård och fostran, även i

fall, där fara för deras gynnsamma utveckling eller samhällsanpassning inte

föreligger. Ett sådant stadgande måste anses vara alltför vittsyftande. Enligt

min mening är det uppenbart, att många barnavårdsnämnder inte kommer

att vara tillräckligt rustade för att bemästra en så långt gående tillsynsplikt.

Stadgandet är därjämte alltför vagt till sin innebörd. Jag föreslår

därför att anvisningen om särskild uppmärksamhet begränsas till sådana

fall, där ogynnsam utveckling kan befaras. Härigenom framhäves också

starkare barnavårdsnämndens skyldighet att genom allmänt inriktade

åtgärder verka till förebyggande av kriminalitet eller annan asocialitet

hos de unga.

Jag delar kommitténs uppfattning, att det bör överlåtas åt barnavårdsnämnderna

att själva på sätt som befinnes lämpligt — genom överenskommelser

med myndigheter och andra eller annorledes —- säkerställa att

de får reda på sådana underåriga, beträffande vilka särskild uppmärksamhet

från nämndens sida är påkallad.

I viss anslutning till gällande BvL har kommittén föreslagit, att lagen

skall ge anvisning på vissa uppgifter, som barnavårdsnämnden i sin allmänt

förebyggande verksamhet främst bör inrikta sig på. Dessa uppgifter

hänför sig enligt förslaget till ungdomens fritidsförhållanden, anordnande av

god familjevård samt inrättande av barnavårdsanstalter och ungdomshem.

Jag är ense med kommittén om att åtgärder för att förbättra barns och

ungdoms fritidsförhållanden är en så central uppgift för barnavårdsorganen,

att de särskilt bör framhållas i lagtexten. Vad angår de övriga i förslaget

angivna uppgifterna torde det inte råda några delade meningar om att barnavårdsnämnderna

i dessa avseenden kan göra särskilt betydelsefulla insatser.

Andra uppgifter synes emellertid kunna vara väl så viktiga. Behoven

varierar på detta område starkt från kommun till kommun, och ändrade förhållanden

kan också förmodas komma att medföra att man i denna verksamhet

bör söka sig nya vägar. Då angivandet av exempel lätt kan komma

att binda verksamheten inom vissa utstakade gränser, anser jag att det är

lämpligast att i ny barnavårdslag inte upptaga någon motsvarighet till gällande

lags exemplifiering. Erforderliga anvisningar för hur den allmänt förebyggande

verksamheten bör bedrivas får i stället lämnas i andra former

främst genom vägledning av lillsynsorgancn.

Det kan i många fall vara önskvärt och värdefullt, att barnavårdsnämn
-

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

den genom kurser, föredrag eller på annat sätt upplyser om de möjligheter

som finns till rådgivning och undersökning och ekonomiskt stöd härför samt

till utbildning. Då en upplysningsverksamhet av denna art emellertid synes

ingå som ett naturligt led i nämndens insatser för förbättring av kommunens

barna- och ungdomsvård, torde någon uttrycklig anvisning därom

i lagen — i enlighet med vad jag nyss anfört — icke vara erforderlig eller

lämplig.

Däremot torde — efter förebild av bl. a. lagen om nykterhetsvård och

SochjL — i ny barnavårdslag böra införas ett stadgande om skyldighet för

barnavårdsnämnden att tillhandagå allmänheten med råd och upplysningar i

frågor, som äger samband med nämndens verksamhet.

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande

Det är mig angeläget att i detta sammanhang framhålla betydelsen av att

barnavårdsnämnderna i sin allmänt förebyggande verksamhet samarbetar

med hem, skola och lokala ungdomsorganisationer samt tager väl vara på

de erfarenheter och frivilligkrafter som dessa organisationer förfogar över

och ger organisationslivet ett praktiskt stöd. Detta innebär självfallet inte,

att ungdomsorganisationerna i sin allmänna verksamhet skulle stå under

barnavårdsnämndens tillsyn. Särskilt om en speciell ungdomsstyrelse eller

liknande inrättas, såsom jag i remissprotokollet förutsatt liksom hittills skall

kunna ske, bör det i första hand vara genom denna stjnelse som kommunens

ansvar för den allmänt förebyggande ungdomsverksamheten och samarbetet

i detta hänseende med organisationerna kommer till uttryck.

Motionerna I: 444 och II: 567 samt II: 92

I de likalydande motionerna 1:444 av herr Larsson, Lars, m. fl., och II:

567 av herr Lundkvist i Eskilstuna m. fl. ävensom i motionen II: 92 av herrar

Nyberg och Nelander har yrkats ändring av 3 § förslaget till barnavårdslag

av sådan innebörd, att det klarare skulle framgå, att kommun själv skall

kunna avgöra, vilket kommunalt organ som skall kunna utöva de med ungdomens

förenings- och fritidsverksamhet förenade uppgifterna. Ändringen

skulle få den formen, att uttrycket »att verka för önskvärda förbättringar

i fråga om kommunens barnavård samt därvid i mån av behov och möjligheter

främja anordningar för bättre fritidsförhållanden för barn och ungdom»,

skulle bytas ut mot två uttryck. Det första av dessa skulle enligt alla

motionerna lyda: »att verka för önskvärda förbättringar i fråga om kommunens

barnavård,»; det andra skulle lyda, enligt motionerna 1:444 och

II: 567: »att, i den mån detta icke tillkommer ungdomsstyrelse eller annat

kommunalt organ, genom stöd åt frivilliga organisationer samt genom särskilda

anordningar verka för bättre fritidsförhållanden för ungdom,» samt

enligt motionen 11:92: »att försåvitt icke annan nämnd eller styrelse av

kommunen erhållit detta åläggande främja bättre fritidsförhållanden för

ungdomen, bl. a. genom att stödja de frivilliga organisationernas strävanden

i denna riktning,».

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

49

Yrkandet i motionerna I: 444 och II: 567 motiveras på följande sätt.

Motionärerna anser att stödet till ungdomsföreningar är motiverat av

organisationernas värde i sig som betydelsefulla organ till fostran för samhället

och demokratien. Motionärerna hyser den principiella uppfattningen

att studiecirkel-, ungdomscirkel-, fritidsgruppsverksamhet och idrottslig

verksamhet bland ungdom bör följas och främjas av särskilda kommunala

organ, som är specialiserade på att handlägga med det allmänt ungdomsfostrande

arbetet sammanhängande frågor. Vi finner det därför angeläget att

de av statsrådet åberopade ungdomsstyrelsernas ställning och karaktär av

organ för hithörande uppgifter framgår av lagtexten.

I motionen II: 92 understrykes den stora betydelsen av att kommunerna

— i enlighet med propositionens ståndpunkt ■—■ själva skall få avgöra vilket

kommunalt organ som skall ha hand om den kommunala verksamheten inom

det frivilliga ungdomsarbetet. Motionärerna menar, att föredragande

statsrådets uttalanden i frågan är tacknämliga men att det borde framgå

även av lagtexten, att kommunerna har fria händer på området. I motionen

anföres också, att motionärernas önskemål kan tillgodoses även genom andra

tillägg till eller ändringar i lagtexten än den i motionen angivna ändringen

av 3 §.

Om juristmedverkan i barnavårdsnämnd och om ungdomsdomstolar

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet

Kraven på obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete

har framkommit i den allmänna diskussionen om rättssäkerhet vid s. k. administrativa

frihetsberövanden, och den synpunkt som här anlagts har varit

nödvändigheten att stärka rättssäkerhetsgarantierna för de enskilda, såväl

de unga själva som deras föräldrar. När det gäller barnavårdsnämndernas

befattning med unga lagöverträdare, har även en annan synpunkt trätt i

förgrunden. Man har nämligen hävdat, att barnavårdsnämnderna måste organiseras

med domare eller annan jurist som ledamot för att bekämpandet

av ungdomsbrottsligheten skall bli tillräckligt effektivt och behovet av samhällsskydd

tillfredsställande tillgodosett.

Allmänt sett torde inte kunna göras gällande, att barnavårdsnämnderna

visat benägenhet att vidtaga obefogade eller otillräckligt grundade ingripanden.

Enstaka fall av sådana ingripanden torde dock ha förekommit. Omständigheterna

kan också i undantagsfall vara särskilt ägnade att vilseleda

bedömningen, den allmänna meningen kan vara mycket bestämd och för ett

lokalt organ svår att helt frigöra sig från, personer utanför nämnden kan

engagera sig i strävanden att obehörigen påverka ett ärendes undersökning

och bedömning etc. Det torde vidare knappast kunna bestridas, att ingripanden

mot unga lagöverträdare inte alltid skett med önskvärd effektivitet.

Den av riksåklagarämbetet i detta hänseende framförda kritiken kan sålunda

inte anses obefogad. Med hänsyn till det nu anförda står det enligt min

mening fullt klart, att ett ökat utnyttjande av juridisk sakkunskap skulle

4 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 5

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

stärka rättssäkerheten och främja effektiviteten i barnavårdsnämndernas

arbete. Härigenom skulle nämndernas ställning allmänt sett också förbättras.

Om man skulle vilja föreskriva obligatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämndernas

arbete, anser jag övervägande skäl tala för en sådan lösning,

som ifrågasatts av kommittén, d. v. s. att en kvalificerad domare skulle

inträda som ledamot av nämnden vid handläggning företrädesvis av ärenden

rörande omhändertagande. En sådan ordning, som i princip överensstämmer

med den som gäller enligt den nya norska barnavårdslagen, är ur

flera synpunkter tilltalande. De praktiska erfarenheterna av denna organisationsform

i Norge lär i stort sett vara goda. De organisatoriska och andra

olägenheter som framhållits av kommittén torde vidare vara betydligt överdrivna.

Emellertid skulle — såsom kommittén också framhållit — ett genomförande

av den ifrågasatta reformen innebära en principiell nyhet, som

skulle bryta mot hittillsvarande uppfattning om lämpliga former för det

kommunala socialvårdsarbetets bedrivande. I likhet med kommittén, vars

ståndpunkt godtagits av flertalet remissinstanser, finner jag, att de skäl

som talar för obligatorisk medverkan av jurist i barnavårdsnämnds arbete

inte är av den styrka, att de kan motivera att en så genomgripande reform

nu genomföres.

Det är vidare tydligt, att frågan om obligatorisk juristmedverkan inte bör

ses som ett isolerat problem utan sättas in i ett större sammanhang, nämligen

spörsmålet om det vid administrativa frihetsberövanden verksamma

organet i första instans. Med ett slutligt ställningstagande till ifrågavarande

organisationsproblem torde därför under alla förhållanden böra ansta i avbidan

på prövningen av de förslag, som är att vänta från utredningen om

administrativa frihetsberövanden.

Nämnda utredning — som biträtt kommitténs ståndpunkt i förevarande

fråga — har uttalat, att rättssäkerhetsgarantierna huvudsakligen bör knytas

till handläggningen på länsstadiet av sådana ärenden angående omhändertagande,

där verklig tvist föreligger rörande det berättigade i en viss åtgärd.

Detta betraktelsesätt synes mig i stort sett vara realistiskt. Dock får

detta inte undanskymma, att det givetvis är angeläget att i möjligaste män

även förbättra förfarandet hos barnavårdsnämnderna, bl. a. genom att tillgodose

behovet av juridisk sakkunskap.

Enligt gällande BvL bör sådan sakkunskap, där så lämpligen kan ske,

vara företrädd inom nämnden. Eftersom övriga speciella kvalifikationsvillkor

för ledamotskap i barnavårdsnämnd slopas, kan jag inte tillstyrka, att

denna föreskrift bibehålies i ny barnavårdslag. Även om inval av domare eller

annan jurist i barnavårdsnämnd i många fall kan vara ett lämpligt sätt

att tillgodose nämndens behov av juridisk sakkunskap, kan detta tillgodoses

också på andra vägar. I likhet med kommittén föreslår jag, att nämnden

skall få tillkalla särskilda sakkunniga att delta i sina överläggningar samt

anlita det biträde i övrigt som erfordras. Med stöd av denna befogenhet äger

nämnden tillförsäkra sig bl. a. erforderligt juridiskt biträde. Jag kan i detta

s. 51 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 51

sammanhang nämna, att den engelska ungdomsdomstolen normalt består

av tre lekmän med en juridiskt utbildad sekreterare. Utan att i någon mån

förringa betydelsen för barnavårdsarbetet av annan sakkunskap kan emellertid

med fog sägas att behovet av juristmedverkan ligger på ett särskilt

plan. Juristens uppgift är att vaka över att de i lagen föreskrivna formerna

och anvisade utvägarna anlitas. Sålunda har han bl. a. att tillse, att speciell

sakkunskap, såsom medicinsk och psykologisk sådan, i erforderlig omfattning

anlitas i nämndens arbete. Kraven på ökad rättssäkerhet talar också

för att den juridiska sakkunskapen bör i viss mån inta en särställning. Jag

har med hänsyn härtill funnit mig böra föreslå, att i lagen införes en direkt

anmaning till barnavårdsnämnderna att — om behovet av juridisk sakkunskap

inte är tillgodosett inom nämnden — anlita biträde av lagfaren person.

Närmare föreskrifter om på vilket sätt eller i vilken omfattning detta skall

ske synes inte vara nödvändiga eller ens önskvärda.

Åtminstone i de största städerna torde det vara mest naturligt att knyta

en jurist till nämnden såsom heltidsanställd befattningshavare. För det

stora flertalet nämnder kan emellertid knappast ifrågakomma annat än att

vid uppkommande behov anlita jurist från fall till fall. En lämplig ordning

synes därvid vara, att avtal träffas med lämplig jurist om att denne skall stå

till nämndens förfogande i den omfattning, som påkallas. För uppgiften synes

kunna ifrågakomma såväl domare och andra domstolsjurister som advokater

och förvaltningsjurister. Några svårigheter att finna en lämplig jurist,

vilken givetvis inte behöver vara bosatt inom kommunen, torde i allmänhet

inte behöva uppstå. Såsom framgår av vad jag tidigare anfört räknar

jag med att juridisk expertis vid behov skall kunna förmedlas till nämnderna

av svenska socialvårdsförbundet.

Medverkan av jurist erfordras självfallet inte i alla slags ärenden. Behov

av juridisk sakkunskap föreligger främst i ärenden, som avser ingripande

i sådana fall som anges i 22 § BvL. Enligt föreliggande lagförslag skall barnavårdsnämnderna

kunna hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar. Även

i dessa fall måste juristmedverkan anses särskilt påkallad. Alla ärenden av

angiven art är emellertid inte invecklade eller svårbedömda, utan i många

fall är utgången mer eller mindre självklar. I dylika fall kan juristens medverkan

göras mycket begränsad eller måhända helt avvaras. I allmänhet

torde juristen dock behöva följa handläggningen av ifrågavarande ärenden

mer kontinuerligt. Han bör därvid särskilt kontrollera, att utredningen blir

fullständig, lämna anvisningar om de kompletteringar som krävs, tillse att

bestämmelserna om rätt för den enskilde att yttra sig m. m. blir vederbörligen

iakttagna, på nämndens uppdrag leda förhör samt ge vägledning för

nämndens avgörande. Slutligen bör han också i erforderlig omfattning biträda

med beslutens avfattning.

Lagrådet

Vid sitt övervägande av den föreliggande frågan har lagrådet ansett stort

avseende böra fästas vid det förhållandet att barnavårdsnämnderna ha att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

fullgöra uppgifter, vilka äro av mycket ingripande beskaffenhet för de enskilda

och i många fall jämväl av stor betydelse för samhällsskyddet. I betydande

utsträckning har denna verksamhet anknytning till rättsliga förhållanden,

där tillgången till juridisk sakkunskap och erfarenhet ur olika

synpunkter måste anses nödvändig både för berörda parter och för nämnden

själv. Lagrådet vill i detta sammanhang särskilt framhålla hurusom, på

sätt riksåklagarämbetet påpekat, vården av kriminell ungdom under 18 år

alltmer anförtrotts åt socialvårdsmyndigheterna, så att barnavårdsnämnderna

i realiteten kommit att fungera som en sorts barndomstolar. Om strafflagberedningens

förslag till skyddslag i vad det avser lagöverträdare under

18 år antages, kommer detta antagligen att medföra en ökad verksamhet för

barnavårdsnämnderna på sagda område. Då enligt den föreslagna nya barnavårdslagen

åldersgränsen för vissa fall höjts från 16 till 18 år kommer barnavårdsnämndernas

klientel att utvidgas. Därjämte innebär förslaget i flera

avseenden väsentligt ökade befogenheter för nämnderna, varav måste följa

skärpta krav på dessa ur såväl effektivitets- som rättssäkerhetssynpunkt.

Bland de i förslaget upptagna ökade befogenheter, vilka måste anses i hög

grad aktualisera behovet av juristmedverkan, förtjäna följande att särskilt

framhållas, nämligen att omhändertaga underårig för utredning (30 §), att

i tveksamma fall avgöra frågan om tillstånd att taga fosterbarn även då det

gäller barn i åldern över ett år (47 §) samt att beträffande fosterbarn meddela

förbud för föräldrarna eller annan som har vårdnaden om barnet att

skilja det från fosterhemmet (50 §). Hänvisas må även till de allmänt ökade

utredningsbefogenheterna, till bestämmelserna om rätt att påkalla polishandräckning

i 18 och 94 §§ samt till vad statsrådet anfört om innebörden

av nämndens befogenheter enligt 41 §. Det förtjänar att i detta sammanhang

erinras om att åtskilliga åtgärder, som kunna vara av beskaffenhet

att på ett allvarligt sätt ingripa i den enskildes rätt och frihet, enligt förslagets

11 § kunna komma att beslutas av nämndens ordförande. Det är

angeläget att för dylika fall någon representant för juridisk sakkunskap

finnes bland nämndens ledamöter. Detsamma gäller utan tvivel när inom

nämnden skall hållas förhör eller upptagas bevisning. Enligt föredragande

statsrådets uppgifter ha, såsom redan antytts, barnavårdsnämnderna visat

sig icke alltid vara vuxna sina uppgifter, bl. a. då det gällt ingripanden

mot unga lagöverträdare. Denna omständighet måste mot bakgrunden

av förslaget att anförtro nämnderna väsentligt ökade befogenheter av

nu angivet slag anses tala för skärpta krav i fråga om ledamöternas kvalifikationer.

På nu anförda skäl finner lagrådet, att det obestridliga behovet av juridisk

sakkunskap icke kan anses tillräckligt tillgodosett genom förslagets

stadgande i detta avseende utan att —• såvitt ej för vissa ärenden mera kvalificerade

organ tillskapas eller anvisas •— obligatorisk juristmedverkan i

barnavårdsnämnderna är ett ofrånkomligt krav. Lagrådet saknar underlag

för ett bedömande av hur sådan medverkan lämpligast bör och kan anordnas

i organisatoriskt avseende. I den delen torde erfordras ytterligare ut
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

53

redning. Enligt lagrådets mening är det emellertid att föredraga att en jurist

är ansvarig ledamot av nämnden framför ett anlitande av sakkunnig från

fall till fall, detta ej minst med hänsyn till önskvärd likformighet och kontinuitet

i avgörandena. Även andra jurister än domare synas därvid kunna

komma i fråga, exempelvis advokater och förvaltningsjurister. önskvärt är

att juristen har erfarenhet i frågor som falla inom området för barnavårdsnämndernas

verksamhet. Att juristen är ordförande torde ej vara ofrånkomligt.

I vad mån juristens medverkan bör begränsas till allenast vissa slag av

ärenden synes i och för sig närmast vara en praktisk fråga. Kommittén har

befarat att en dylik anordning skulle kunna föranleda att vid val mellan

olika åtgärder sådan åtgärd med förkärlek väljes, som icke kräver juristmedverkan.

Om dylika farhågor verkligen äga fog för sig, vilket undandrar

sig lagrådets bedömande, synes någon begränsning icke böra ske i fråga om

de ärenden i vilka juristen äger medverka.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer lagrådet att, i avbidan

på slutförd utredning om det vid administrativa frihetsberövanden

verksamma organet i första instans, ändring nu icke vidtages i gällande lags

bestämmelser om juristmedverkan i barnavårdsnämnd. Om denna hemställan

bifalles, bör i 7 § införas en bestämmelse av innehåll, att där så lämpligen

kan ske, juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden.

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande

Den ytterligare utredning som lagrådet enligt vad nyss nämnts ansett erforderlig

skulle särskilt inriktas på frågan om stärkande av de beslutande

organens kvalifikationer. Härvid har lagrådet åsyftat bl. a. sådana lösningar

som exempelvis att hänskjuta vissa frågor till organ med större judiciell

kompetens. Ehuru synpunkten inte närmare utvecklats i lagrådets yttrande,

vill jag erinra om att vissa sådana lösningar övervägts av kommittén men

avvisats av såväl denna som flertalet remissinstanser. Särskilt har lagrådet

emellertid anmärkt, att barnavårdsnämnderna enligt förslaget inte fått en

tillräckligt kvalificerad sammansättning med tanke på de ökade befogenheter

av olika slag som tillägges nämnderna. Lagrådet har sålunda funnit

att behovet av juridisk sakkunskap inte kan anses tillräckligt tillgodosett

genom det remitterade förslagets stadgande i detta avseende utan att —

såvitt inte för vissa ärenden mera kvalificerade organ tillskapas eller anvisas

— obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämnderna är ett ofrånkomligt

krav. Hur sådan medverkan lämpligast kan och bör anordnas i

organisatoriskt avseende, bör enligt lagrådet närmare utredas.

Med anledning härav vill jag till en början hänvisa till mitt uttalande vid

lagrådsremisser!, att ställningstagandet till berörda organisationsproblem —

som endast är ett led i det större spörsmålet om det vid administrativa frihetsberövanden

verksamma organet i första instans — bör anstå i avbidan på

prövningen av förslag i denna del från utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Att vid sidan om denna utredning göra en särskild undersök
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ning på ett område, som måste anses falla inom den angivna utredningens

uppdrag, kan knappast i dagens läge komma i fråga.

Som framgår av remissprotokollet har jag starkt understrukit betydelsen

av att juridisk sakkunskap kommer att utnyttjas i barnavårdsnämndernas

arbete. I likhet med kommittén och flertalet remissinstanser bar jag emellertid

intagit den ståndpunkten, att barnavårdsnämnderna bör bibehållas vid

sin karaktär av kommunala nämnder och att man inte för närvarande bör

genomföra en så genomgripande reform som att föreskriva att domare eller

annan jurist obligatoriskt skall ingå som ledamot av barnavårdsnämnd över

huvud taget eller vid handläggning av vissa slags ärenden. I stället bar som

redan antytts i det remitterade förslaget intagits ett stadgande om att barnavårdsnämnd

bör anlita biträde av lagfaren person, om behovet av juridisk

sakkunskap inte är tillgodosett inom nämnden. Som det föreslagna stadgandet

utvisar har det härvid förutsatts att det kan visa sig lämpligt att tillföra

en barnavårdsnämnd erforderlig sakkunskap på detta område genom att i

nämnden invälja domare eller annan jurist. Lagrådets yttrande i frågan om

juristmedverkan i barnavårdsnämnd har utmynnat i hemställan, att ändring

inte nu vidtages i gällande lags bestämmelser härom. Ehuru stadganden som

endast innebär en rekommendation om inval i kommunala nämnder av personer

med särskilda kvalifikationer synes kunna ge anledning till invändningar

från såväl praktiska som principiella synpunkter, har jag velat gå

lagrådet till mötes i detta hänseende. I enlighet med vad lagrådet föreslagit

torde sålunda i 7 § böra införas en bestämmelse av innehåll att, där så

lämpligen kan ske, juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom nämnden,

Bestämmelsen synes lämpligen kunna fogas som en ny punkt till paragrafens

första stycke. Det må framhållas, att en sådan bestämmelse inte medför

att andra stycket i förslagets 10 § blir överflödigt. De båda stadgandena kommer

i stället att komplettera varandra. En rekommendation om inval av jurist

är i och för sig mindre väl förenlig med den proportionella valmetoden.

Något avgörande hinder torde likväl inte föreligga mot att bibehålla de föreslagna

bestämmelserna om tillämpning av denna valmetod.

Vad nu sagts utesluter inte att frågan om obligatorisk juristmedverkan

kan komma i ett annat läge, därest utredningen om administrativa frihetsberövanden

inte föranleder att för vissa ärenden mera kvalificerade organ än

barnavårdsnämnderna tillskapas eller anvisas. I en sådan situation får hela

spörsmålet självfallet omprövas.

Motioner

I de likalydande motionerna I: 17 av herr Ewerlöf in. fl. och II: 25 av herr

Hjalmarson m. fl. framställes i denna del intet yrkande. I motiveringen till

yrkandena anför emellertid motionärerna, att de anser det med hänsyn till

rättssäkerheten betänkligt att ge administrativa organ med ringa juridisk

kompetens så stora befogenheter som barnavårdsnämnderna enligt lagförslaget

skulle få med avseende på rätten att ingripa i enskilda människors

liv. De fortsätter:

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

55

Vi finner det särskilt märkligt, att man vill väsentligt vidga gränserna

för barnavårdsnämndernas inflytande utan att samtidigt tillförsäkra nämnderna

eu juridiskt betryggande sammansättning. I propositionen ägnar föredragande

statsrådet ett helt kapitel åt frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämnd,

men den omfångsrika diskussionens ringa resultat är att någon

mera betydande ändring i förhållande till nuvarande ordning icke befunnits

påkallad. På framsiällning av lagrådet har i lagtexten upptagits en

motsvarighet till den i gällande lag intagna rekommendationen att juridisk

sakkunskap, där så lämpligen kan ske, bör vara företrädd i nämnden. Vidare

finns i lagförslagets 10 § en passus av innebörd att, därest behovet av

juridisk sakkunskap icke är tillgodosett inom nämnden, denna bör anlita

biträde av lagfaren person. Dessa rekommendationer må i och för sig vara

värdefulla, men de kan inte anses tillfredsställande svara mot det starka

krav på juridiskt kompetenta nämnder, som hör samman med de förutsatta

nytillkommande eller vidgade uppgifterna. Man måste räkna med att ett

stort antal barnavårdsnämnder varken kommer att ha någon jurist som

ledamot eller annat än undantagsvis kunna utnyttja de servicemöjligheter

i fråga om juridisk sakkunskap som propositionen ställer i utsikt. Likafullt

skulle de betros med ökade fullmakter att träffa avgöranden i frågor av delvis

komplicerad juridisk karaktär och av största betydelse för berörda parter.

Hyste vi uppfattningen att barnavårdsnämnderna borde handlägga alla

de kategorier av ärenden som förutsätts i propositionen, skulle vi icke tveka

att föreslå obligatorisk juristmedverkan. Då vi emellertid, såsom framgår av

det följande, finner det riktigast att nämndernas verksamhetsområde icke

vidgas i den omfattning och på det sätt som föreslås i propositionen, anser

vi att det är till fyllest" med de i lagförslaget intagna rekommendationerna.

Vi understryker att vårt ställningstagande i denna både principiellt och

praktiskt betydelsefulla fråga måste ses i sammanhang med de förslag och

synpunkter som i övrigt framförs i denna motion.

Även i de likalydande motionerna 1: 442 av herr Bengtson m. fl. och II:

561 av herr Hedlund m. fl. beröres frågan om juristmedverkan i barnavårdsnämnderna

endast i motiveringen. Motionärerna yttrar, att det enligt deras

mening kan befaras, att nämnderna icke skall kunna tillfredsställande fylla

uppgiften att resocialisera kriminella ungdomar under 18 år. I fortsättningen

yttrar motionärerna bl. a.:

Nämndernas konstruktion såsom förtroendevalda barnavårdande organ

synes icke särskilt väl lämpa sig för vidtagande av tillrättaförande åtgärder

mot kriminell ungdom. Detta gäller särskilt olika former av frihetsberövanden.

För de nämndledamöter vilka är personligt bekanta med den underåriges

föräldrar och övriga släktningar kan ett beslut att beröva den unge

friheten ofta framstå som så obehagligt att beslutet, trots att det borde fattas,

fördröjes — med de risker för fortsatt brottslig verksamhet och skadligt

inflytande på den underåriges kamrater som detta för med sig. Det nu

sagda talar enligt vår mening närmast för att i vart fall alla ärenden rörande

tvångsomhändertagande för skyddsuppfostran och för i 30 § nämnd utredning

obligatoriskt skulle hänskjutas till domstol för avgörande. Vi håller

också före, att ur rättssäkerhetssynpunkt domstol skulle vara mer lämpad

än barnavårdsnämnd att avgöra sådana ärenden. Behov av att kunna vidtaga

sådana åtgärder föreligger emellertid. Då vi emellertid förväntar att

bestämmandet av reaktion mot grova brott av ungdomar under 18 år även

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

i framtiden skall åvila domstolarna, och då vi är förvissade om att barnavårdsnämnderna

i fortsättningen liksom hittills kommer att noga söka beakta

rättssäkerhetskravet, finner vi oss böra godtaga förslaget i denna del.

Vi förutsätter dock att frågan om domstols medverkan i nämnda ärenden

icke anses slutgiltigt löst utan att frågan, sedan erfarenheter av lagens tilllämpning

vunnits, måtte göras till föremål för nya överväganden.

I de likalydande motionerna I: 6 av herr Lundström m. fl. och II: 9 av

herr Ohlin m. fl. hemställes, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

måtte begära tillsättande av en utredning rörande överflyttandet av vissa av

barnavårdsnämndernas uppgifter i fråga om bekämpandet av ungdomsbrottsligheten

till särskilt organ (ungdomsdomstolar, socialdomstolar)».

Ett likartat yrkande framställes i de likalydande motionerna 1: 15 av herr

Ewerlöf m. fl. och II: 23 av herr Hjalmarson m. fl. Där hemställes nämligen,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa om en allsidig

och förutsättningslös utredning beträffande frågan om att anförtro i vart

fall vissa tvångsingripanden mot unga lagöverträdare åt särskilda ungdomsdomstolar».

I motionerna 1: 6 och II: 9 erinras om att barnavårdsnämndernas uppgifter

och befogenheter att ingripa i den enskildes förhållanden i betydande

grad utvidgas genom propositionens förslag till barnavårdslag. Härom

yttrar motionärerna:

En barnavårdsnämnd har således vid sidan av sina förebyggande och

övervakande uppgifter även vittgående befogenheter i fråga om administrativa

frihetsberövanden. I detta avseende intar de svenska barnavårdsnämnderna

en särställning så till vida som beslut om sådana frihetsberövanden

— skyddsuppfostran — kan företagas utan judiciellt inslag. Även i Norge

och Danmark kan motsvarigheter till våra barnavårdsnämnder visserligen

besluta om sådana ingripanden, men då skall domare deltaga i förhandlingarna.

Dessutom kan i dessa länder frågan om rättsenligheten i sådana ingripanden

prövas av allmän domstol.

Efter en redogörelse för vissa uttalanden under förarbetena till propositionen

om värdet av juristmedverkan i barnavårdsnämnderna fortsätter motionärerna:
För

vår del kan vi helt ansluta oss till den uppfattningen, att rättssäkerhetskravet

skulle gagnas av att avgörandena i de frågor som gäller tvångsingripanden

mot barn och ungdom skedde under medverkan av juridisk sakkunskap.

Samtidigt talar emellertid enligt vår mening många skäl emot införandet

av tvingande bestämmelser om obligatorisk juristmedverkan i barnavårdsnämnderna.

Utöver de redan anförda vill vi bl. a. betona svårigheten

för nämnderna att få tillgång till för dessa uppgifter erfarna och lämpade

jurister.

Motionärerna erinrar därefter om att rättssäkerhetssynpunkterna vid beslut

om frihetsberövande i administrativ ordning är under utredning och

uttalar den förmodan, att utredningsförslaget kommer att gå ut på att

prövningen även framdeles skall göras hos barnavårdsnämnderna som första

instans och att rättssäkerhetsgarantierna kommer att förläggas till ett

prövningsorgan. I anslutning härtill anför motionärerna:

s. 57 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 57

Enligt vår mening bör emellertid övervägas om ej det tänkta judiciella

organet även bör handlägga barnavårdsärenden i första instans. Det kan även

ifrågasättas, om man bör bibehålla det nuvarande systemet, att beslut av barnavårdsnämnd

om frihetsberövande kan verkställas utan prövning i annan

instans om det medgives av vederbörande själv. Det kan nämligen dragas i

tvivelsmål, att dylika medgivanden alltid tillkommer med full insikt om vad

medgivandet innebär.

Flera möjliga utformningar bör därvid kunna tänkas. Med hänsyn till

att den ovan nämnda utredningen har att utreda frågan om rättssäkerhetsgarantier

vid alla former av administrativa frihetsberövanden får det förutsättas

att utredningen kommer att föreslå att prövningen förlägges till organ

med karaktär av »socialdomstol». Om detta organ i enlighet med vad vi här

föreslagit beredes möjlighet att handlägga barnavårdsärenden även i första

instans bör organet därvid kunna fungera som särskild »ungdomsdomstol»

och även benämnas så.

Med hänsyn till den karaktär av »prövningsinstans» för barnavårdsnämnderna

som det av utredningen förordade organet väntas få, kan det också

förutsättas att man är inne på tanken att inordna organet i någon redan befintlig

administrativ instans.

Enligt vår mening bör det emellertid övervägas att förlägga ett eventuellt

organ med uppgift att vid sidan av barnavårdsnämnderna handlägga ärenden

inom barna- och ungdomsvården till det nuvarande domstolsväsendet.

Vad vi härmed åsyftar är ett organ liknande de i många utomnordiska

länder förekommande s. k. ungdomsdomstolarna.

En omprövning av barnavårdsnämndernas uppgifter i dessa avseenden

skulle möjliggöra, att tyngdpunkten i deras verksamhet förskjutes mot den

vårdande, stödjande och hjälpande verksamheten, vilket enligt vår uppfattning

bör eftersträvas.

Därest ett sådant särskilt organ tillskapas bör barnavårdsnämnderna kunna

befrias från uppgiften att tillrättaföra det mest kriminellt belastade ungdomsklientelet.

.

Men även andra fördelar torde stå att vinna med införandet av ett judiciellt

organ på barna- och ungdomsvårdens område.

Både enligt nu gällande ordning och enligt departementsförslaget saknar

barnavårdsnämnderna i stort sett reaktionsformer som är lämpade beträffande

ungdom vars brott ej tyder på vanart, såsom detta begrepp tolkats i

nuvarande BvL. Med ett judiciellt, för behandling av barn och ungdom lämpligt

sammansatt organ skulle man utan de uppenbara olägenheter av psykologisk

art, som är förenade med att ställa unga människor inför allmän domstol

ändå kunna använda sig av sådana reaktionsformer, som t. ex. böter

och skadestånd, vilka i många fall sannolikt kan vara mera verkningsfulla

än de åtgärder som nu står till en barnavårdsnämnds förfogande. Det är

främst åtgärder av förebyggande, övervakande, rådgivande och vårdande art

för vilka barnavårdsnämnderna är väl kvalificerade och som också utgör

den övervägande delen av deras arbete. Om eu sådan ordning genomfördes

skulle ej längre betänkligheter möta att låta kravet på medverkan av jurist

i nämnden falla. En ytterligare fördel med en sådan ordning skulle med skäl

kunna förväntas ligga däri att proceduren och atmosfären i eu ungdomsdomstol

— även om den komme att bli betydligt mindre formell än den som

följes inom en allmän domstol — liksom också de påföljdsregister, som cn

sådan domstol kunde tänkas förfoga över, skulle vara ägnade att bland ett

yngre kriminellt klientel ingjuta större respekt än vad en barnavårdsnämnd

kan göra och klargöra det allvar med vilket samhället betraktar kriminella

handlingar.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att frågan om kompetenskonflikten

mellan domstolarna och barnavårdsnämnderna i fråga om åtgärder

mot unga lagöverträdare icke är löst på tillfredsställande sätt. Å ena

sidan har man i princip fastslagit, att barnavårdsnämnderna skall ha ansvaret

för tillrättaförandet av lagöverträdare under 18 år, men å andra sidan

ankommer det på åklagaren att avgöra huruvida åtal vid domstol skall ske,

och den reaktionsform, bötesstraff, som är lämplig för många lindrigare

fall, kan endast tillämpas av domstol. Den oklarhet och kompetensblandning,

som bär föreligger, är till stort men för bekämpandet av ungdomsbrottsligheten.

Avslutningsvis yttrar motionärerna, att de i motionen nämnda problemen

bör bli föremål för särskild utredning, oberoende av om den föreslagna

barnavårdslagen antages och oberoende av det väntade förslaget rörande

förfarandet i ärenden om administrativa frihetsberövanden.

I motionerna I: 15 och II: 23 åberopas såsom motivering innehållet i en

vid motionerna fogad promemoria angående barnavårdsnämnd/ungdomsdomstol,

författad av lektor Ola Nyqvist. Vidare anföres i motionerna:

Den på senare år starkt stigande ungdomskriminaliteten har uppenbarligen

gjort frågan om de lämpligaste formerna för samhällets ingripanden

mot unga lagöverträdare i hög grad aktuell. I anledning härav synes det

fullt befogat att närmare låta undersöka huruvida de i vårt land hittills

gällande eller nu föreslagna reglerna för dylika ingripanden icke skulle

kunna förbättras. Bland annat synes härvid böra övervägas om icke det

nuvarande av justitieombudsmannen påtalade dualistiska systemet, varigenom

rätten till ingripanden uppdelats mellan barnavårdsnämnderna å ena

samt de allmänna domstolarna å andra sidan, skulle kunna ersättas med

något mera enhetligt. Härvid inställer sig tanken på inrättande av s. k.

ungdomsdomstolar.

Genom inrättandet av dylika skulle såsom framhålles i promemorian under

avsnittet C. åtskilliga fördelar kunna vinnas, varvid vi särskilt betonar

en ökad rättssäkerhet.

Det synes därför väl värt att utredas huruvida icke ett system med ungdomsdomstolar

borde införas även för vårt lands del liksom redan skett

i de flesta andra länder. Att i denna motion ingå på hur ett dylikt system

lämpligast bör utformas kan givetvis icke komma i fråga. Såsom framgår

bland annat av den i promemorian gjorda internationella översikten är

emellertid många lösningar härvid tänkbara.

De under avsnittet C. i promemorian anförda synpunkterna stämmer i

stor utsträckning överens med innehållet i motionerna 1: 6 och II: 9. Utskottet

hänvisar till promemorian.

Förfarandet hos barnavårdsnämnd m. m.

Gällande bestämmelser

Regler om förfarandet hos barnavårdsnämnd är i BvL samlade främst i

18, 24, 25 och 75 §§. Även 52 § 1 mom. och 81 § 1 och 5 mom. BvL bör emellertid

beaktas i sammanhanget.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 59

Ett »ingripande» av barnavårdsnämnd skall alltid föregås av en undersökning

rörande förhållandena. Då barnavårdsnämnden (eller dess ordförande)

genom anmälan eller på annat sätt fatt kännedom om fall, där åtgärd som

ankommer på nämnden synes påkallad, skall ordföranden för ärendets beredande

oförtövat söka inhämta noggrann kännedom om de omständigheter,

som kan inverka på bedömningen av fallet. (18 § första stycket BvL.)

För det särskilda fall, att barnavårdsnämnd genom ansökan eller anmälan

eller annorledes fått kännedom om att någon ämnar i sitt hem mottaga

eller redan mottagit fosterbarn — då ärendet alltså gäller prövning och eventuell

åtgärd jämlikt bestämmelserna om fosterbarnsvård — är stadgat, att

nämnden ofördröjligen skall låta verkställa undersökning av hemmets beskaffenhet,

såframt nämnden icke redan äger noggrann kännedom om hemmet

(52 § 1 mom. BvL). Liknande undersökningsskyldighet föreligger för

barnavårdsnämnd, som fått kännedom om att barn under omständigheter,

som avses i 59 § BvL, utan att vara fosterbarn vistas i annat enskilt hem än

hos föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare (59 § 4 mom. BvL).

Under vissa betingelser skall eller bör barnavårdsnämnd i förekommande

ärenden anlita speciell sakkunskap eller bereda personer, som sitter inne med

särskild kännedom och erfarenhet, tillfälle att lämna upplysningar och anföra

sin mening.

Rätt för dem saken angår att yttra sig i ärende, som barnavårdsnämnd förehar,

är i BvL endast i så måtto erkänd, att nämnden -— enligt 24 § 2 mom.

första stycket — icke må besluta omhändertagande för skvddsuppfostran

med mindre tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig beretts den underåriges

föräldrar, om de vistas på känd ort inom riket, samt honom själv,

om han fyllt 15 år.

Med avseende å inställelseplikt och beträffande barnavårdsnämndens befogenhet

att framtvinga pliktuppfyllelse ger BvL olika regler för olika fall

(24 § 2 mom. andra stycket ävensom 75 § 1 mom. första och andra styckena

samt 2 inom.).

Barnavårdsnämnds beslut är i regel omedelbart verkställbara, även om de

ej vunnit laga kraft; har besvär anförts, där sådant är tillåtet, äger dock

länsstyrelsen förbjuda verkställighet (81 § 1 mom). En annan regel gäller

för beslut om att någon skall omhändertagas för skyddsuppfostran. För att

verkställighet skall ske, innan vederbörligt samtycke erhållits eller fastställelse

meddelats, förutsättes, att nämnden —■ med hänsyn till att uppskov

funnits förbundet med våda — förordnat om omedelbar verkställighet (25 §

3 mom.).

Protokollsuldrag skall utan avgift tillhandahållas den som är i behov därav

för klagan över nämndens beslut (81 § 5 mom.). Delgivning är däremot

föreskriven endast i fråga om beslut om någons omhändertagande för skyddsuppfostran.

Sådant beslut skall ofördröjligen skriftligen delgivas föräldrarna

samt, där saken gäller person, som avses i 22 § d) BvL, jämväl denne. Avser

beslutet barn under 18 år, skall dessutom ofördröjligen skriftlig förklaring

avfordras föräldrarna, huruvida de samtycker till beslutets verkställande.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Lämnar föräldrarna inte sådant samtycke som nyss sagts eller kan de

inte anträffas, skall nämnden underställa beslutet länsstyrelsens prövning.

Avser beslutet person i åldern 18—21 år, skall förklaring som nyss sagts inte

avfordras hans föräldrar, utan beslutet skall alltid underställas länsstyrelsens

prövning. (Vad här sagts om föräldrar gäller enligt 78 §, om vårdnaden

om underårig tillkommer allenast den ene av föräldrarna eller särskilt förordnad

förmyndare, den som har vårdnaden.) Underställning skall göras så

snart ske kan och senast två veckor efter det beslutet om omhändertagande

fattats. Vid underställning skall till länsstyrelsen överlämnas redogörelse för

vad i ärendet förekommit. (25 § 2 mom.)

Slutligen är att nämna, att barnavårdsnämnd och dess ordförande äger att

— även i andra fall än de förut angivna •— där de så prövar nödigt för vidtagande

av åtgärd, som enligt BvL ankommer på dem, utan kostnad för

nämnden erhålla handräckning av polismyndighet (77 §). Särskilda bestämmelser

gäller för anlitande av polismyndighets bistånd i ärende angående

arbetsföreläggande (72 § BvL med hänvisning till SochjL).

Föredragande statsrådet

Gällande BvL innehåller spridda föreskrifter om beredning av ärende hos

barnavårdsnämnd, om utredningsåtgärder, som nämnden må eller skall vidtaga,

samt om nämndens befogenheter, när det gäller att införskaffa utredning.

Vidare meddelas vissa bestämmelser om beslut, delgivning, verkställighet

och underställning. Kommittén har funnit lämpligt, att reglerna om

ärendes behandling hos barnavårdsnämnden samlas och systematiseras samt

kompletteras och ges mera allmän giltighet. Bestämmelserna om förfarandet

har upptagits i ett särskilt kapitel av lagförslaget.

Liksom flertalet remissinstanser anser jag, att de av kommittén föreslagna

bestämmelserna — i vilka givits uttryck för de viktiga och vedertagna principerna

om att utredning skall utföras objektivt, taktfullt och så att de berörda

personerna får sina önskemål i fråga om utredningen såvitt möjligt

beaktade och inte i onödan åsamkas olägenhet eller kostnad — innefattar en

i stort sett ändamålsenlig reglering av förfarandet. Jag förordar även, att

bestämmelserna om förfarandet samlas i ett särskilt kapitel, vilket principiellt

bör äga tillämpning på alla slags ärenden. Jag har sålunda inte ansett

det vara att anbefalla, att procedurreglerna — såsom ifrågasatts i vissa yttranden

— begränsas till att avse endast ärenden av särskild vikt ur rättssäkerhetssynpunkt.

Även beträffande andra slags ärenden måste det anses

vara av inte ringa betydelse bl. a. för att säkerställa riktiga avgöranden, att

förfarandet är till sina huvuddrag reglerat i lagen. Inte minst utgör en reglerad

procedur stöd och hjälp för barnavårdsnämnderna själva. Samtidigt måste

som kommittén framhållit förfarandet i barnavårdsärende självfallet vara

avpassat efter nämndens sammansättning, inre arbetsformer m. m. Sådana

krav på handläggningen får inte ställas, som i onödan skulle tynga nämnden

och ogynnsamt påverka dess förmåga till aktiva insatser. Detta är enligt

min mening inte heller fallet med de regler som föreslagits.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Det är inte min avsikt att här gå in på alla frågor som rör förfarandet i

ärenden hos barnavårdsnämnd, utan jag kommer att begränsa mig till vissa

betydelsefulla spörsmål. Härvid avser jag att först något uppehålla mig vid

en del viktigare nyheter i kommitténs förslag. Vidare skall jag också beröra

underställningsinstitutet och en av kommittén diskuterad fråga om rätt för

barnavårdsnämnd att hänskjuta beslutanderätten i ett ärende till länsstyrelsen.

Barnavårdsnämnderna får i sin verksamhet en ganska omfattande utredningshjälp

från polismyndigheternas sida. Även när det inte gäller befattningen

med unga lagöverträdare, som efter åtalseftergift eller beslut av

domstol överlämnas för barnavårdsåtgärd, kan barnavårdsnämnderna salunda

i inte ringa utsträckning bygga på rapporter och förhörsprotokoll

från polismyndighet. Sådan utredningshjälp kommer barnavårdsnämnderna

självfallet att behöva också framdeles. Jag kan emellertid inte tillstyrka

kommitténs förslag, att barnavårdsnämnd skall få lita till polismyndighets

bistånd på det sättet att polismyndigheten har att bedriva utredningsverksamhet

för nämndens räkning. De utredningar som skall ligga till grund för

avgöranden i barnavårdsärenden bör nämligen enligt min mening även i

fortsättningen i princip utföras med anlitande av barnavårdsnämndernas

egna resurser. Detta förutsätter dock givetvis, att ett intimt och fortlöpande

samarbete upprätthålles mellan barnavårdsnämnderna och polismyndigheterna.

I huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt torde barnavårdsnämnd

alltså enligt den nya barnavårdslagen endast böra få rätt att påkalla

hjälp av polismyndighet med att efterforska underårig och göra det

möjligt för nämnden att vidtaga viss utredningsåtgärd, t. ex. hembesök.

Enligt min uppfattning måste det anses riktigt och skäligt, att personer

som höres för att lämna upplysningar i barnavårdsärende och fördenskull

får vidkännas utgifter eller går miste om inkomst bör kunna få ersättning

härför. Man kan i så fall med mindre betänklighet kalla personer till inställelse,

och ersättningsrätten blir härigenom också till direkt fördel för barnavårdsarbetet.

Inställelseersättning torde inte kunna medföra omkostnader

av större betydelse för kommunerna, och inte heller i övrigt synes några vägande

invändningar kunna göras mot rätt till sådan ersättning. Kommitténs

förslag i denna del torde sålunda vara välmotiverat, och det har också

allmänt godtagits vid remissbehandlingen. Frågan om ersättning för inställelse

berör emellertid inte enbart barnavårdsnämnderna utan även andra

kommunala nämnder, och en lösning av fragan för barnavårdsnämndernas

del kan inte sägas vara särskilt angelägen. Att personer kallas för att höras

upplysningsvis inför barnavårdsnämnd eller företrädare för denna förekommer

inte i någon större utsträckning, och omständigheterna torde för övrigt

oftast vara sådana att den som inställt sig knappast har några befogade ersättningsanspråk.

Med hänsyn härtill anser jag i likhet med länsstyrelsen

i Kopparbergs län, att frågan inte bör lösas isolerat för barnavårdsnämndernas

del utan att den bör upptagas i ett större sammanhang. Härvid får man

även ta ställning till spörsmålet om i vilken utsträckning ersättning skall

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

kunna utgå till dem som ärendet närmast rör. I detta sammanhang må erinras

om att det enligt gällande lag (18 § andra stycket BvL) åligger barnavårdsnämnd

att vid behov medverka till att inställelse kommer till stånd,

när det gäller läkarundersökning, och att nämnden alltså kan få bestrida

olika utgifter som är förenade med sådan undersökning. Detsamma bör

uppenbarligen gälla även i fortsättningen. Någon uttrycklig bestämmelse

om skyldighet för nämnden att medverka till att inställelsen kommer till

stånd torde dock inte behöva upptagas i den nya lagen.

Innan jag lämnar frågan om inställelseersättning, vill jag något beröra

förfarandet i barnavårdsärenden på länsstadiet. Enligt gällande lag kan personer

som höres upplysningsvis i underställt mål angående skyddsuppfostran

få ersättning för inställelsen endast om förhöret på länsstyrelsens begäran

äger rum inför domstol. Däremot gäller enligt 30 § lagen om nykterhetsvård,

att sådan person får ersättning även för inställelse inför länsstyrelsen

i ärende rörande tvångsintagning. De skäl som talar för att rätt till

ersättning skall föreligga gör sig självfallet gällande med en helt annan

styrka i fråga om förfarandet på länsstadiet än när det gäller utredningen

hos barnavårdsnämnderna. Frånvaron av en sådan rätt enligt gällande lag

torde inte sällan innebära en allvarlig olägenhet såväl för den som kallas

till förhör som med hänsyn till utredningen i dessa mål. Såsom framgår av

redogörelsen för remissyttrandena har utredningen om administrativa frihetsberövanden

att ta ställning till frågan om ersättning för inställelse, i

varje fall i vad avser ersättning för inställelse inför länsstyrelse eller annat

länsorgan. Trots detta har jag funnit mig böra föreslå, att den som höres

upplysningsvis inför länsstyrelsen i underställningsmål skall få ersättning

för inställelsen i överensstämmelse med vad som gäller enligt nämnda stadgande

i lagen om nykterhetsvård.

Kommitténs förslag att de som ett barnavårdsärende rör skall få lagfäst

rätt att anlita biträde, när de höres av barnavårdsnämnden eller av företrädare

för denna, har godtagits i nära nog alla yttranden, och även jag delar

uppfattningen att en sådan rätt bör införas. Som kommittén föreslagit måste

den som anlitas som biträde givetvis kunna avvisas, om han visar sig olämplig.

Justitiekanslersämbetet har förordat, att biträde skall kunna avvisas i

något större omfattning än som följer av förslaget. Biträdets närvaro vid förhöret

kan onekligen i vissa fall innebära en belastning för utredningsarbetet.

Trots detta anser jag mig inte kunna tillstyrka någon begränsning av rätten

att anlita biträde. Vid remissbehandlingen har framställts yrkanden om

komplettering av det föreslagna stadgandet också i andra avseenden. I ett

yttrande har sålunda uttalats, att bestämmelserna om biträde borde utformas

i analogi med vad som gäller om försvarare i brottmål. Detta innebär

bl. a. att föreskrift skulle meddelas om att vederbörande skall underrättas om

sin rätt att anlita biträde och att biträde under vissa förutsättningar skulle

förordnas för honom. Vidare skulle regleras i vilken utsträckning biträde

skall kallas till och vara berättigad att närvara vid förhör även med annan

än den saken rör. I andra yttranden har särskilt efterlysts bestämmelser

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

om rätt att få biträde på allmän bekostnad. Det gäller här genomgående frågor

av väsentlig betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Problemen kräver dock

uppenbarligen närmare överväganden. De är vidare inte speciella för barnavårdsärenden

utan har aktualitet också på flera andra områden av samhällsverksamheten.

Det är därför inte möjligt eller lämpligt att ta ställning

till dem i detta sammanhang, utan prövningen torde böra anstå i avbidan på

de lagförslag som är att vänta från besvärssakkunniga och utredningen om

administrativa frihetsberövanden.

En grundläggande princip för handläggningen av barnavårdsärenden liksom

för det administrativa förfarandet i övrigt måste vara, att den saken rör

regelmässigt skall ha rätt att yttra sig i ärendet. Denna regel kräver som ett

nödvändigt komplement, att den saken rör även skall få ta del av all utredning

av betydelse i ärendet. Om någon väsentlig del av utredningen hemlighålles

för honom, blir nämligen rätten att yttra sig mer eller mindre illusorisk.

Att kommunikationsprincipen iakttages är därjämte av betydelse ur

den synpunkten, att det hos den enskilde lätt kan uppstå misstro mot nämndens

avgörande, om utredning undanhållits honom. Regeln om delgivning

av utredningsmaterial kan dock inte upprätthållas utan undantag. Kommittén

har ansett behov föreligga av fastare normer på detta område och föreslagit,

att vissa riktlinjer skall fastslås i lagen. För egen del har jag i likhet

med flera remissinstanser funnit lämpligast att man avstår från en sådan

lagreglering.

Om i lagen inte regleras under vilka förutsättningar utredningsmaterial

får hemlighållas för den ärendet gäller, bortfaller det viktigaste skälet för

det av kommittén föreslagna stadgandet om bedömningen av visst material.

Detta stadgande, som för övrigt ger anledning till kritik ur olika synpunkter,

bör därför enligt min mening utgå ur förslaget.

I detta sammanhang vill jag något uppehålla mig vid det av kommittén

berörda spörsmålet om hur man bör förfara, när den som kan lämna upplysningar

i ärendet begär att hans namn inte skall utlämnas till den saken

rör. Såsom kommittén framhållit är möjligheterna att till skydd för sagesmannen

hemlighålla dennes namn enligt sekretesslagen mycket begränsade.

Någon bindande utfästelse att namnet inte skall utlämnas kan aldrig

lämnas vid förhöret. Kommittén har särskilt uppmärksammat det fall, att

den som skall höras förklarar att han inte är villig att lämna upplysningar

under annan förutsättning än att hans namn inte kommer att yppas för den

som upplysningarna rör. För sådant fall har kommittén rekommenderat,

att förhöret hålles men att uppteckningen över förhöret uteslutes ur materialet

och därmed undandrages såväl från att utlämnas som från att beaktas

vid ärendets prövning, om barnavårdsnämnden eller annan myndighet

som har att pröva ärendet finner sig inte kunna respektera viljeyttringen.

Ett sådant förfaringssätt, som torde vara svårt att tillämpa på ett ur alla

synpunkter godtagbart sätt, kan jag inte förorda, utan jag anser liksom justitiekanslersämbetet

och hovrätten över Skåne och Blekinge, att man hellre

bör avstå från att höra den som uppställer ett ovillkorligt förbehåll om att

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

hans namn inte skall utlämnas. Jag vill slutligen även framhålla, att om

anteckning göres om att en sagesman önskar få sitt namn hemlighållet en

sådan anteckning inte får tilläggas annan betydelse än som ett påpekande

om att namnet inte bör utlämnas utan att frågan därom övervägts i enlighet

med de grundsatser som gäller enligt sekretesslagen. En sådan anteckning

får däremot inte i och för sig inverka på själva bedömningen av om namnet

skall utlämnas eller inte.

Underställningsinstitutet var, när det infördes i barnavårdslagstiftningen,

utan tvivel starkt motiverat ur rättssäkerhetssynpunkt. Förhållandena

har emellertid sedan dess på olika sätt förändrats. Barnavårdsnämnderna

har sålunda på det hela taget blivit väl förtrogna med lagstiftningen, något

som visar sig däri att underställda beslut till övervägande del blir fastställda,

och vidare torde de enskilda nu på ett helt annat sätt än tidigare vara

medvetna om sina rättigheter och äga förmåga att bevaka sina intressen i

förhållande till samhällsorganen. Enligt min uppfattning kan det därför

ifrågasättas, om det inte skulle vara möjligt att ersätta underställningsinstitutet

med regler om besvärsrätt. Då frågan om erforderliga rättssäkerhetsgarantier

beträffande omhändertaganden enligt barnavårdslagstiftningen

är ett av de spörsmål som är föremål för prövning av utredningen om

administrativa frihetsberövanden har jag dock funnit, att en sådan reform

inte bör genomföras i nuvarande läge.

Det förhåller sig utan tvivel så, att barnavårdsnämnderna stundom ställes

inför uppgifter, som de har svårt att bemästra. Kommittén har med tanke

på sådana fall övervägt att föreslå, att möjlighet öppnas för barnavårdsnämnd

att i undantagsfall hänskjuta ärende till länsstyrelsens omedelbara

upptagande. Sådan möjlighet skulle endast gälla vissa ärenden av särskild

vikt och vara beroende av olika förutsättningar. Kommittén har emellertid

funnit tillräckliga skäl inte föreligga för att föreslå, att denna nyhet införes

på barnavårdslagstiftningens område. I likhet med de remissinstanser som

uttryckligen avvisat den ifrågasatta reformen anser jag, att denna väcker

betänkligheter ur såväl principiella som praktiska synpunkter. I stället bör

man enligt min mening inrikta sig på att förbättra barnavårdsnämndernas

möjligheter att komma till rätta med svårigheterna. I detta syfte kan olika

åtgärder vidtagas. Särskilt må framhållas den förmedling av olika slags

expertis genom svenska socialvårdsförbundet som jag tagit initiativ till

samt förslaget om ökad juristmedverkan i barnavårdsnämndernas arbete.

Vissa åldersgränser i barnavårdslagen

Föredragande statsrådet

Enligt nu gällande lagstiftning är gränsen för barnavårdsnämnds rätt och

plikt att ingripa för att åvägabringa eller bevara tillfredsställande levnadsförhållanden

för underåriga — frånsett fall, där ingripande är föranlett av

den underåriges eget beteende — dragen vid 16 år. Kommitténs förslag

s. 65 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

65

att denna åldersgräns höjes till 18 år liar vunnit anslutning i nära nog

samtliga yttranden. Som skäl för reformen har främst anförts, att många

ungdomar i åldern mellan 16 och 18 år med hänsyn till den utökade

skolgången och strävan efter bättre yrkesutbildning inte kan försörja sig

själva samt att det blivit alltmera vanligt att underhållsbidrag i domar och

avtal bestämmes att utgå tills barnet fyllt 18 år. Vad särskilt angår ingripande

för att skydda barn och unga mot undermålig uppväxtmiljö har framhållits

bl. a., att fall i praktiken förekommit, där svaga, sent utvecklade eller

psykiskt särpräglade barn, som fyllt 16 år, blivit utsatta för misshandel eller

olämpliga inflytelser eller inte fått tillbörlig omvårdnad i föräldrahemmet,

att åldern mellan 16 och 18 år för många unga är en kritisk period

samt att ett ingripande under detta skede av de ungas uppväxttid inte sällan

torde kunna förebygga och onödiggöra senare ingripande i anledning av

deras eget beteende. Även enligt min uppfattning föreligger bärande skäl

för att vidga ramen för samhällets verksamhet till de ungas bästa genom

en höjning av ifrågavarande åldersgräns till 18 år. Framhållas må, att kommitténs

förslag i denna del nära ansluter sig till vad som gäller enligt såväl

dansk som norsk barnavårdslagstiftning.

Vad angår samhällsvård i fall, motsvarande de i 29 § BvL avsedda, må

understrykas, att fråga endast är om att höja den åldersgräns, som för närvarande

avskär möjligheten att ingripa med omhändertagande samt att låta

samhällsvård fortgå. För omhändertagande skall även i fortsättningen alltid

krävas ett vårdbehov, som inte avhjälpes på annat sätt, och samhällsvården

skall inte heller fortsätta längre än behovet verkligen påkallar.

Vad slutligen angår kommitténs förslag om höjning även av åldersgränsen

för fosterbarnsbegreppet kan det visserligen synas önskvärt, att nuvarande

16-årsgräns genomgående ersättes av en 18-årsgräns. De skäl, som anförts

för höjning av gränsen när det gäller samhällsvård, talar onekligen i

viss mån för att 16-årsgränsen i nuvarande läge är för låg också beträffande

stödet till fosterbarnen. Emellertid förhåller det sig enligt min uppfattning

otvivelaktigt så, att flertalet fosterbarn knappast är i behov av fortsatt stöd

från samhällets sida, sedan de uppnått 16 års ålder. Vidare skulle ett genomförande

av den föreslagna reformen komma att medföra ett avsevärt merarbete

för barnavårdsorganen till men för andra, mera angelägna uppgifter.

Vid övervägande av denna fråga har jag därför i likhet med ett antal remissinstanser

kommit till den uppfattningen att de fördelar, som står att vinna

genom en högre åldersgräns, inte uppväger de med denna förenade olägenheterna.

Jag föreslår alltså, att åldersgränsen för att någon skall kunna anses

som fosterbarn även i fortsättningen bestämmes till 16 år. De skäl, som

talar för en höjning av denna gräns, särskilt önskemålet att kunna stödja

fosterbarnens fortsatta utbildning efter avslutad obligatorisk skolgång, synes

väsentligen kunna tillgodoses genom utnyttjande av möjligheten att i

särskilda fall besluta förlängning av tillsynen. En sådan möjlighet bör

nämligen stå till buds även framdeles. Då det synes vara av värde att kunna

5 Bihang till riksdagens protokoll 11)60. 9 samt. 2 and. Nr 6

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

stödja de unga under något längre tid än som är möjligt enligt gällande lag,

föreslår jag att maximitiden för den utsträckta tillsynen ökas från två till

tre år.

Barnavårdsnämnds ingripanden i enskilda fall

Gällande bestämmelser

Enligt 22 § BvL har barnavårdsnämnden att skrida till förebyggande åtgärder

eller till omhändertagande för skyddsuppfostran beträffande

a) barn under 16 år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes

för allvarlig vanvård eller annan fara till sin kroppsliga eller själsliga hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet

eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bli vanartat;

c) barn under 18 år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder

krävs för dess tillrättaförande; samt

d) person i åldern mellan 18 och 21 år, som befinnes föra ett oordentligt,

lättjefullt eller sedeslöst liv eller eljest visat svår oart och beträffande vilken

särskilda åtgärder från samhällets sida krävs för hans tillrättaförande.

BvL utgår från att barnavårdsnämnden i första hand skall, om det icke

framstår som utsiktslöst, söka komma till rätta med sådana missförhållanden

som sägs i 22 § genom att inskrida med en eller flera av de i 23 § angivna

förebyggande åtgärderna.

När det gäller missförhållanden, som avses i 22 § a)—c), och det alltså

är fråga om underåriga, som ej fyllt 18 år, har nämnden enligt 23 § att lita

till följande förebyggande åtgärder, nämligen att antingen inför nämnden

eller genom utsett ombud tilldela föräldrarna en allvarlig förmaning att

bättre uppfylla sina förpliktelser mot barnet samt erinra dem om de påföljder,

som kan inträda om rättelse ej sker, att ge vanartat barn en allvarlig

varning, om så finnes lämpligt förenad med erinran om risken för

ytterligare påföljder, samt att föreskriva anlitande av lämplig anstalt, inrättad

till stöd för hemuppfostran (barnavårdscentral, lekskola, ungdomsgård

o. d.), eller att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

Vidare kan beslutas övervakning.

Är det däremot fråga om underårig, som fyllt 18 år, skall barnavårdsnämnden

tillhålla honom att föra ett ordentligt liv samt allvarligt erinra honom

om de påföljder, som annars kan inträda. Där det kan vara till gagn för

den unges tillrättaförande, skall nämnden vara honom behjälplig med anskaffande

av arbete eller vidtaga annan lämplig åtgärd. För ändamålet bör

nämnden vända sig till arbetsförmedling, myndighet som handhar ledningen

av allmänt arbetsföretag, annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga

eller andra, som kan finnas lämpliga och villiga att taga hand om

honom eller att eljest bereda tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig

och föra ett ordentligt liv. Nämnden må ock, när omständigheterna det påkallar,

uppmana den unges föräldrar att tillse, att han för ett ordentligt liv.

Jämväl beträffande de unga, som fyllt 18 år, kan övervakning beslutas.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

67

Övervakning »av den, mot vilken åtgärden skall vidtagas», bör enligt BvL

läggas till, då annan förebyggande åtgärd beslutats, men nämnden kan också

förordna om övervakning såsom fristående förebyggande åtgärd, övervakningen

bör av nämnden uppdragas åt någon av nämndens ledamöter, åt biträde

eller tjänsteman hos nämnden, åt annan lämplig person eller åt

förening eller stiftelse. Närmare föreskrifter angående övervakares befogenheter

och den övervakades skyldigheter skall enligt lagen meddelas av Kungl.

Maj :t. Så har skett genom kungörelsen den 30 november 1934 med vissa föreskrifter

i anledning av barnavårdslagen.

Lagen utsäger intet om giltighetstiden för föreskrift om anlitande av anstalt

eller hållande till viss sysselsättning eller för sådan övervakning, som

avses i 23 §.

Prövar barnavårdsnämnden de i 23 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa

eller har sådana förgäves anlitats, bör nämnden enligt 24 § 1 mom. BvL omhändertaga

den underårige för att bereda åt honom en efter hans egenskaper

och utveckling lämpad behandling — skyddsuppfostran — enligt i 4 kap.

BvL meddelade bestämmelser.

Ingripande kan ej grundas på 22 § a) eller b), när det gäller fosterbarn.

Finner barnavårdsnämnden, att fosterbarn med hänsyn till barnafostrarens

personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt icke hos honom erhåller

tillfredsställande vård och uppfostran, skall nämnden genom lämpliga

föreställningar söka åstadkomma rättelse. Då omständigheterna i det särskilda

fallet ger anledning därtill, äger nämnden föreskriva, att barnafostraren

skall anlita lämplig, till stöd för barns hemuppfostran inrättad anstalt

eller ock att barnet skall hållas till av nämnden bestämd, lämplig sysselsättning.

(54 §.)

Anser nämnden föreställningar eller föreskrifter gagnlösa eller har sådana

prövats utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga barnafostraren

att inom viss bestämd tid lämna barnet ifrån sig till den som är skyldig att

taga vård om detsamma. Befinnes detta ej lämpligt, eller kan barnet ej utan

allvarlig våda kvarbli i hemmet till dess det kan överlämnas till någon, som

är skyldig taga vård om det, har nämnden att omhändertaga barnet och

därmed förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård. Då

åtgärd vidtagits, som innebär att barnet skall skiljas från fosterhemmet,

skall den, som är skyldig att taga vård om barnet, ofördröj ligen underrättas.

(55 §.)

Underlåter barnafostrare att söka tillstånd att mottaga fosterbarn under

ett år eller att göra förhandsanmälan om avsett mottagande av äldre fosterbarn,

må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna föranleda

därtill, skilja barnet från fosterhemmet — med eller utan omhändertagande.

(56 §.)

Samhällsvård, som regleras i 29 § BvL, är en lijälpform, avsedd för barn

under 16 års ålder, vilka

1) lider nöd i föräldrahemmet på grund av föräldrarnas sjukdom, liknöjdhet

eller oförmåga eller i anledning av förhållandena i övrigt i hemmet (1

mom.), eller

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

2) till följd av sjukdom, brist eller svaghet är i behov av särskild vård

utom hemmet, vilken ej kan beredas av föräldrarna (2 mom.), eller

3) behöver vård i anledning av att föräldrarna avlidit eller övergivit barnet

(3 mom.).

Dessa barn skall, om behovet icke annorledes avhjälpes och — beträffande

de i 1 och 2 mom. avsedda barnen — under den ytterligare förutsättningen,

att föräldrarna lämnar sitt medgivande, omhändertagas av barnavårdsnämnden

för samhällsvård enligt i 4 kap. BvL meddelade behandlingsbestämmelser.

I syfte att draga en gräns mot skyddsuppfostringsfallen stadgas

i 29 § 1 och 2 mom. också, att för samhällsvård förutsättes, att fall som i

22 § avses icke föreligger.

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet

Till grund för kommitténs förslag, såvitt avser förutsättningarna för barnavårdsnämnds

ingripande i enskilda fall för att skydda barn och unga mot

olämplig uppväxtmiljö eller för att tillrättaföra ungdomar, som visat beteenderubbningar,

ligger den uppfattningen, att sådant ingripande bör komma

till stånd på ett tidigare stadium än vad som är medgivet enligt gällande BvL.

Den starka kritik, som förslaget mött såväl inom kommittén själv som i ett

stort antal yttranden, riktar sig huvudsakligen mot att kommittén avsett att

inte blott förebyggande åtgärder utan även omhändertagande skall tillgripas

i vidgad omfattning. Att ingripande med förebyggande åtgärder, åtminstone

sådana av rent hjälpande karaktär, bör ske på ett tidigt stadium, understrykes

däremot både av reservanter inom kommittén och av flera mot kommitténs

förslag i övrigt kritiskt inställda remissinstanser.

Såsom kommittén funnit nödgas man konstatera, att barnavårdsnämnds

ingripande ofta sker på ett alltför sent stadium, sedan den unge tillbringat

en stor del av sin uppväxttid i högst ogynnsamma förhållanden och själv blivit

märkt av dem. Det säger sig självt, att utsikterna att avhjälpa otillfredsställande

förhållanden i den unges miljö och att bota uppkommen skada är

gynnsammare ju tidigare samhället griper in. Den rätta vägen att lösa detta

problem är emellertid enligt min mening inte att vidga barnavårdsmyndigheternas

befogenheter att ingripa tvångsvis. Det är av rättssäkerhetsskäl

nödvändigt att göra en noggrann avvägning mellan å ena sidan samhällets

intresse av att främja de ungas personliga och sociala utveckling samt å

andra sidan de enskildas anspråk på att få ordna sina personliga förhållanden

utan inblandning från det allmännas sida. Den avvägning, som i detta

hänseende ligger till grund för gällande BvL, är enligt min mening i stort

sett riktig. Någon väsentlig utvidgning av indikationerna för ingripande kan

jag därför inte förorda.

Det nu anförda gäller i främsta rummet om tvångsomhändertagande. I

fråga om förebyggande åtgärder kan läget delvis sägas vara ett annat. Ju

mindre ingripande en åtgärd är, desto mindre träder självfallet rättssäkerhetssynpunkten

i förgrunden. Kommitténs förslag att i fråga om indikationerna

frigöra de förebyggande åtgärderna från den nuvarande sammankopp
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

69

lingen med skyddsuppfostran är därför i och för sig rimligt. Det kan erinras

om att förebyggande åtgärder enligt den danska barnavårdslagstiftningen må

vidtagas vid mindre allvarliga missförhållanden än dem som krävs för omhändertagande.

Även vissa förebyggande åtgärder kan dock vara mycket kännbara

för den enskilde, vilket synes böra leda till att — såsom kommittén

föreslagit — olika förutsättningar skall gälla för olika förebyggande åtgärder,

beroende på ingripandets art in. m. Emellertid är det förenat med

stora svårigheter att med en sådan konstruktion utforma indikationerna på

ett sätt som är förenligt med kravet på att lagtexten skall vara lättläst, lättbegriplig

och överskådlig. Den kritik, som framförts mot kommitténs förslag

i formellt avseende, torde också främst vara riktad mot de bestämmelser,

som anger förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande med olika

åtgärder. Enligt min mening är det därför lämpligast att även i ny barnavårdslag

uppställa samma förutsättningar för förebyggande åtgärder som

för omhändertagande. Liksom i gällande lag bör bestämmelserna därvid utformas

på sådant sätt, att omhändertagande närmast framstår som en nödfallsåtgärd,

vilken får tillgripas endast om förebyggande åtgärder prövats

utan verkan eller på förhand bedömes vara gagnlösa.

Önskemålet om tidigare ingripanden bör alltså enligt min mening inte

tillgodoses genom vidgade indikationer. Lösningen bör i stället sökas i effektivisering

av barnavårdsverksamheten och utbyggnad av de allmänt förebyggande

åtgärderna. Vad det i främsta rummet gäller är att barnavårdsmyndigheterna

söker att på ett tidigt stadium få kännedom om rådande missförhållanden.

Intimt samarbete måste upprätthållas med andra sociala organ,

polismyndigheter, skolor m. fl. I olika former kan ett givande samarbete

också etableras med föräldrar. När något missförhållande kommer till barnavårdsnämndens

kännedom, får nämnden inte tveka att ingripa. Målet måste

därvid vara att om möjligt vinna rättelse utan att skilja den unge från hans

miljö. Genom de olika familjesociala anordningar som står till buds i dagens

samhälle är förutsättningarna för att lyckas härmed numera väsentligt större

än vid BvL:s tillkomst. Här må endast erinras om socialhjälpen, om den

psykiska barna- och ungdomsvården samt om daghems- och feriebarnsverksamheten.

Det är barnavårdsnämndens sak att vid behov medverka till

att sådana och andra sociala hjälpmöjligheter utnyttjas.

Vad angår de i barnavårdslagen reglerade förebyggande åtgärderna kommer

den av kommittén föreslagna befogenheten att lämna ekonomiskt stöd

för rådfrågning, undersökning och behandling in. m. att bli till stort värde

för barnavårdsverksamheten. Förslaget har i denna del genomgående fått ett

gott mottagande och tillstyrkes också av mig. Med hänsyn till det bestämda

syftet med ifrågavarande bidragsgivning och den begränsning både i fråga

om stödets karaktär och dess omfattning som ligger häri torde det i regel

inte bli så svårt att avgränsa denna stödjande verksamhet från socialhjälp.

.lag vill emellertid framhålla vikten av att ett intimt samarbete på detta område

upprätlhålles mellan barnavårdsnämnden och socialnämnden. I vad

förslaget eljest avser hjälpåtgärder samt föreskrifter rörande underårig^ lev
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

nadsförhållanden finner jag det även i huvudsak välbetänkt. Däremot anser

jag i likhet med barnavårdsnämnden i Stockholm, att några bärande skäl

inte föreligger för att såsom kommittén föreslagit uppdela övervakning på

två särskilda institut. Sagda barnavårdsnämnd har förordat, att beteckningen

övervakning utbytes mot tillsyn. Då en sådan ändrad terminologi inte synes

mig vara tillräckligt motiverad, har jag stannat vid att den hittills använda

beteckningen bör bibehållas. Angående värdet av sådana tillrättavisande

åtgärder som varning och förmaning råder delade meningar. Åtgärder

av denna art har kommit att få allt mindre betydelse i barnavårdsnämndernas

verksamhet. Självfallet kan det i det praktiska arbetet ofta vara lämpligt,

att barnavårdsnämndens representant under ärendets behandling uttalar

förmaningar och varningar. Jag delar emellertid den uppfattning som

kommit till uttryck i vissa yttranden, att varning som ett särskilt institut

är tämligen verkningslöst. Det för dessutom med sig vissa formella olägenheter.

Jag förordar därför, att detta institut slopas. Däremot kan det enligt

min mening vara lämpligt, att förmaningar skall kunna meddelas som en avolika

tänkbara hjälpåtgärder.

I likhet med kommittén anser jag, att barnavårdsmyndigheterna bör få

befogenhet att ingripa för att hindra skadliga fosterbarnsförflyttningar. Såsom

utvecklas i nästföljande avsnitt har jag emellertid funnit mig böra föreslå,

att denna fråga löses på ett annat sätt än enligt kommitténs förslag.

Vad angår frågan om ingripande vid missförhållanden i fosterhem innebär

kommitténs förslag, att barnet skall kunna skiljas från fosterhemmet vid

mindre allvarliga missförhållanden än som krävs för att barnavårdsnämnden

skall äga omhändertaga barn som vistas i föräldrahemmet. För egen

del har jag funnit mig böra föreslå att ingripanden vid missförhållanden i

fosterhem skall följa samma regler som gäller beträffande andra ingripanden

för att skydda barn och unga mot en olämplig uppväxtmiljö.

Vid utformningen av ny barnavårdslag bör den tidigare berörda förskjutningen

av gränsen mellan kriminalvårdens och socialvårdens områden komma

till uttryck. Den nuvarande gränsdragningen innebär, att behandlingen

av lagöverträdare under 18 år i många fall ankommer på barnavårdens

organ. I kommitténs förslag har som exempel på anledning till varning eller

omhändertagande uttryckligen nämnts sådan lagöverträdelse från den

unges sida som visar allvarlig missanpassning. Vidare innebär förslaget, att

sådan underårig, som fyllt 18 år och som gjort sig skyldig till brott, får omhändertagas

inom barna- och ungdomsvården endast om hans livsföring i

övrigt ger anledning härtill eller omhändertagandet eljest av något speciellt

skäl, såsom förut vidtagen barnavårdsåtgärd beträffande honom, är lämpligast

för hans tillrättaförande. Vad kommittén sålunda föreslagit synes mig

i huvudsak välbetänkt. Dock torde den angivna regeln böra gälla inte blott

omhändertagande utan varje form av ingripande. Det torde i detta sammanhang

böra understrykas, att den starkt stigande ungdomskriminaliteten

ställer krav på effektiva åtgärder från barnavårdsmyndigheternas sida. Såsom

tidigare berörts har barnavårdsnämnderna många gånger inte ingripit

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Andra lagutskottets utlåtande nr ö år 1960

tillräckligt snabbt mot kriminell ungdom. Orsaken härtill torde delvis vara,

att nämnderna är obenägna att handla så länge det är ovisst, om den unge

slutligen skall omhändertagas inom kriminalvården. Med hänsyn till vikten

av att reaktionen på brottet följer så snart som möjligt är det dock angeläget,

att barnavårdsnämndens ingripande inte uppskjutes i avvaktan på

eventuella judiciella åtgärder mot den unge. Dömes denne sedermera till frihetsstraff

eller ställes han under övervakning i samband med villkorlig dom,

torde nämnden böra taga sin åtgärd under omprövning. Jag har övervägt, huruvida

i ny barnavårdslag bör införas bestämmelser för att förebygga, att

någon på grund av samma gärning drabbas av såväl brottspåföljd som bainavårdsåtgärd,

men funnit att något behov av sådana bestämmelser knappast

föreligger. I fråga om barnavårdsnämndernas befattning med kriminell

ungdom kan jag i övrigt ansluta mig till de synpunkter som framhållits

av första lagutskottet vid innevarande års riksdag (utlåtande nr 25: 1959).

Beträffande frågan, huruvida möjlighet bör införas att i fall, motsvarande

skyddsuppfostringsfallen i gällande BvL, besluta omhändertagande med villkorligt

anstånd i fråga om verkställigheten, går meningarna starkt isär i

yttrandena. Institutet villkorligt omhändertagande är inte helt okänt inom

sociallagstiftningen; det förekommer enligt lagen om nykterhetsvård. Säkerligen

skulle en motsvarande ordning på barnavårdens område kunna

medföra vissa fördelar. Förhallandena är dock inte alldeles jämförliga, och

de antydda fördelarna torde knappast vara av den betydelse, att de förmår

uppväga de olägenheter, som måste antagas bli en följd av att förslaget genomföres.

Såsom bl. a. socialstyrelsen framhållit föreligger sålunda risk för

att omhändertagande skulle komma att beslutas utan fullgiltiga skäl, därest

beslutet förbindes med villkorligt anstånd. Utvecklingen skulle också lätt

kunna gå i den riktningen, att ett villkorligt anstånd komme att av såväl

barnavårdsnämnder som allmänheten uppfattas som ett normalt led i den

förebyggande verksamheten. Härigenom skulle de egentliga förebyggande

åtgärderna kunna få minskad verkan, samtidigt som det skulle bli svårare

att omedelbart få till stånd ett omhändertagande, där sådant är påkallat.

Ett stadgande om villkorligt anstånd låter sig för övrigt svårligen förena med

förutsättningarna för beslut angående omhändertagande. Såsom framgår av

det nyss anförda skall för sådant beslut krävas, att rättelse inte kan vinnas

på annat sätt än genom att den underårige skiljes från sin vanliga miljö och

blir föremål för behandling i särskild ordning. Jag har på grund härav inte

velat föreslå, att institutet villkorligt anstånd med omhändertagande införes

i ny barnavårdslag.

Enligt BvL får i princip omhändertagande inte företagas provisoriskt med

verkan tills vidare på svagare skäl än som krävs för definitivt ingripande.

Visserligen äger barnavårdsnämndens ordförande, annan ledamot av

nämnden eller tjänsteman hos denna i vissa fall vid trängande behov besluta

omhändertagande tills vidare, men bestämmelserna härom avser endast

att möjliggöra snabbare handläggning. Den som beslutar måste stödja sig på

full bevisning om behov av slutgiltigt omhändertagande. Ofta ar det emeller
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

tid med hänsyn till ett barns hälsa eller utveckling önskvärt att kunna ordna

för barnet under det att utredning pågår. Det kan också vara angeläget

att söka hindra, att underårig under utredningstiden fortsätter brottslig

eller annan skadlig verksamhet eller håller sig undan så att utredningen

försvåras eller vidare åtgärder från samhällets sida hindras. Även om utredningen

bedrives skyndsamt, kan det inte alltid undvikas, att missförhållande

uppstår eller förvärras under den tid, som åtgår för utredningen, om inte

tillfälliga ingripanden får vidtagas utan den utredning som krävs för definitivt

beslut. I själva verket lär också dylika preliminära ingripanden förekomma.

Att sådana åtgärder, hur nödvändiga de än må vara, företages utan

stöd av lag är naturligtvis otillfredsställande. I enlighet med vad kommittén

föreslagit torde därför i ny barnavårdslag böra upptagas ett stadgande

angående omhändertagande för utredning.

Enligt kommitténs förslag skall möjlighet vidare finnas att ingripa provisoriskt

med bl. a. föreskrifter rörande underårigs levnadsförhållanden.

Förutsättning därför skall vara, att ingripandet prövas nödigt för att tillvarataga

den underåriges bästa eller därför att senare meddelad föreskrift

skulle bli verkningslös. Något verkligt behov av att kunna ingripa med sådana

provisoriska åtgärder har enligt min mening inte blivit ådagalagt. Jag

har därför inte funnit skäl tillstyrka förslaget i denna del.

Det har inte från något håll ifrågasatts annat än att möjlighet även i fortsättningen

bör stå till buds att såsom en form av hjälp omhändertaga barn

och unga i fall, ungefärligen motsvarande dem som avses i 29 § BvL.

Vad beträffar spörsmålet, huruvida två till namnet åtskilda omhändertagandeinstitut

bör bibehållas i ny barnavårdslag, hyser jag i likhet med

kommittén den uppfattningen, att den nuvarande åtskillnaden mellan

skyddsuppfostran och samhällsvård är förenad med övervägande olägenheter

för barnavårdsverksamheten. De betänkligheter, som i ett flertal yttranden

anförts mot kommitténs förslag att i terminologiskt avseende sammanföra

de två formerna av omhändertagande, finner jag å andra sidan

avsevärt överdrivna. Såsom kommittén framhållit är en terminologisk åtskillnad

mellan de båda omhändertagandeinstituten inte erforderlig för att

framhäva skillnaden i fråga om förutsättningar in. m., och den får slutligen

enligt föreliggande förslag lika litet som i BvL täckning i reglerna för omhändertagnas

behandling. En tänkbar lösning av förevarande problem skulle

vara att slopa beteckningarna skyddsuppfostran och samhällsvård utan att

ersätta dem med någon annan benämning. Då det emellertid ur lagteknisk

synpunkt torde vara svårt att avvara en sådan benämning — med hänsyn

bl. a. till det nya institutet omhändertagande för utredning — har jag funnit

mig inte böra förorda en dylik lösning. Jag biträder därför kommitténs

förslag om en enhetlig beteckning för ifrågavarande åtgärd. Lika med kommittén

anser jag samhällsvård vara den lämpligaste sammanfattande benämningen.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

73

Lagrådet

Enligt gällande rätt kan domstol, om tilltalad tillhör sådan åldersgrupp

att skyddsuppfostran kan förekomma och han övertygas om brott som kan

medföra fängelse eller straffarbete, i stället för att döma till straff överlämna

till barnavårdsnämnd eller, beträffande elev vid skola tillhörande

barna- och ungdomsvården, till skolans styrelse att vidtaga åtgärd för hans

omhändertagande för skyddsuppfostran. Stadgandet härom är upptaget i 1 §

lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av

underårig. Ett domstolsbeslut av nu angivet innehåll innebär icke i och för

sig att barnavårdsnämnden eller skolstyrelsen är skyldig att vidtaga åtgärd

beträffande den sakfällde, utan nämnden eller skolstyrelsen har att på eget

ansvar bedöma huruvida så bör ske. Vid lagrådsgranskningen av 1952 års

lag uttalades, att med en sådan ordning garantier saknades för att domstolsdomen

verkställdes på sätt domstolen avsett.

Strafflagberedningen har i sitt slutbetänkande om skyddslag i förevarande

avseende föreslagit en bestämmelse av innehåll att, därest den som begått

brottslig gärning kan bliva föremål för vård enligt barnavårdslagen, rätten

må, efter hörande av barnavårdsnämnd eller, i fråga om den som är elev i

skola tillhörande barna- och ungdomsvården, skolans styrelse, överlämna åt

nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforderlig vård. I strafflagberedningens

förslag förutsättes att sådant överlämnande till barnavård skall

kunna ske oberoende av vilken form av barnavård som må finnas motiverad,

och av betänkandet framgår, att med förslaget icke avses någon ändring av

nuvarande ordning i fråga om kompetensfördelningen mellan domstolar och

barnavårdsnämnder. Domstolens beslut skulle endast innebära ett avgörande

att den sakfällde icke med anledning av det påtalade brottet skall underkastas

någon behandling inom kriminalvården och att ansvaret för att erforderliga

åtgärder vidtagas lägges på barnavårdsmyndigheterna, som således skulle

ha att avgöra icke blott vilken form av barnavård som vore lämpligast utan

om överhuvudtaget något ingripande från deras sida vore påkallat.

I anledning av förenämnda lagrådsyttrande rörande 1952 års lag uttalade

departementschefen, att möjligheten av en meningsskiljaktighet mellan domstol

och barnavårdsnämnd som skulle medföra en fara för samhällsskyddet

finge anses vara av huvudsakligen teoretisk art. Risk föreligger dock att avsaknaden

av bestämmelser, som skulle innebära garantier för att ett domstolsbeslut

av omförmäld innebörd blir verkställt såsom domstolen avsett,

verkligen kan leda till ytterst otillfredsställande förhållanden såväl ur samhällets

synpunkt som för den unges egen del. I samband med sitt nyssnämnda

uttalande angående 1952 års lag erinrade departementschefen om

att de påtalade formella bristerna dittills icke lett till några allvarliga olägenheter.

Numera kan påvisas fall då så skett. Lagrådet får i detta avseende

hänvisa till justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1959 s. 207 ff.

Med hänsyn till det anförda äro bestämmelser otvivelaktigt påkallade för

närmare reglering av samordnandet av domstolarnas och barnavårdsnämndernas

verksamhet, då det gäller unga lagöverträdare. Dessa bestämmelser

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 är 1960

behöva emellertid ej nödvändigt meddelas inom barnavårdslagstiftningens

ram. Behovet kan tillgodoses i samband med den allmänna översynen av det

straffrättsliga reaktionssystemet. Under förutsättning att bestämmelser i ämnet

meddelas inom en snar framtid vill lagrådet icke motsätta sig att frågan

nu lämnas öppen.

Vad vidare angår institutet varning ha enligt lagrådets mening tillräckliga

skäl icke anförts för att utmönstra denna förebyggande åtgärd, helst som

myndigheterna i allmänhet icke framställt någon erinran mot kommitténs

förslag om dess bibehållande. Med hänsyn till det svårbehandlade klientel av

kriminell och missanpassad ungdom, som kommer att bli föremål för barnavårdsnämndernas

verksamhet, kan det enligt lagrådets mening icke vara välbetänkt

att avstå från en så betydelsefull förebyggande åtgärd som varningsinstitutet,

rätt använt, måste anses utgöra. Det kan även framhållas, att frågan

om bibehållande av detta institut kan anses äga ett visst samband med

det av kommittén framlagda förslaget angående omhändertagande med villkorligt

anstånd. Detta förslag har med fog avstyrkts av flertalet remissmyndigheter

och därvid ha hl. a. besvärssakkunniga framhållit, att man i barnavårdsprocessen

för samma syfte som den villkorliga domen har förmaning

och varning. Även föredragande statsrådet har ställt sig avvisande mot berörda

förslag och därvid framhållit, att de egentliga förebyggande åtgärderna

eljest skulle kunna få minskad verkan. Det synes lagrådet jämväl ur nu antydda

synpunkter angeläget att bland de förebyggande åtgärderna även bibehålla

barnavårdsnämndernas möjlighet att kunna tilldela varning.

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande

I samband med granskningen av de i 25 § upptagna bestämmelserna har

lagrådet uppmärksammat frågan om samordnandet av domstolarnas och

barnavårdsnämndernas verksamhet med avseende på unga lagöverträdare.

Lagrådet har ansett att lagbestämmelser på detta område otvivelaktigt är

påkallade men inte velat motsätta sig att frågan nu lämnas öppen under

förutsättning att sådana bestämmelser meddelas inom en snar framtid. Erfarenheterna

från tillämpningen av 1952 års lag med vissa bestämmelser om

påföljd för brott av underårig ger enligt min mening vid handen att ett i

stort sett gott samarbete rått mellan domstolar och barnavårdsnämnder. I

vissa fall har emellertid inträffat, att sedan domstol överlämnat en lagöverträdare

till barnavårdsnämnd med stöd av nämnda lag, åtgärd enligt barnavårdslagen

inte ansetts indicerad. Det har härvid gällt personer i åldern

mellan 18 och 21 år och missförhållandet sammanhänger med att stadgandet

i 22 § d) barnavårdslagen inte är tillämpligt på person, vars asociala

beteende enbart eller till övervägande del utgöres av kriminalitet. Ifrågavarande

problem torde därför i praktiken komma att få mindre omfattning,

om vidgad möjlighet i enlighet med det remitterade förslaget öppnas för

barnavårdsnämnd att ingripa även beträffande lagöverträdare i nämnda ålder.

Jag vill dock inte bestrida, att ett behov av bestämmelser för att sam
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

75

ordna domstolarnas och barnavårdsnämndernas verksamhet likväl kan komma

att föreligga. Denna reglering bör emellertid inte ske inom barnavårdsiagstiftningens

ram, utan frågan torde såsom också lagrådet synes ha avsett

böra beaktas vid utformningen av det straffrättsliga påfölj dssystemet. Spörsmålet

överväges för närvarande inom justitiedepartementet.

Vid 26 § har lagrådet hemställt, att även varning upptages bland de förebyggande

åtgärderna. Som remissprotokollet utvisar bär det avsetts, att

förmaningar som nämns i paragrafen skall kunna riktas inte blott till föräldrar

och andra fostrare utan även till de underåriga. Förslaget innebär

alltså inte att möjligheten att meddela de underåriga tillrättavisningar utmönstras,

endast att varning inte bibehålies som ett särskilt institut. Vad

som motiverat den föreslagna omläggningen är vissa negativa erfarenheter

från tillämpningen av gällande barnavårdslag. Det har nämligen visat sig

att formella varningar som fristående åtgärder är tämligen verkningslösa

men att deras betydelse på sina håll överskattas, med påföljd att erforderliga

ingripanden försenas. Med insikt om varningsinstitutets svagheter har man

på andra håll, såsom i Stockholm, helt eller delvis upphört att meddela formella

varningar och övergått till att varna och förmana under hand i eller

titan samband med andra åtgärder. Som jag framhållit vid lagrådsremissen

kan tillrättavisningar vara verkningsfulla åtgärder, men endast om de utformas

på ett positivt och uppbyggande sätt. Huruvida varning uttryckligen

bör omnämnas i lagtexten eller inte, är enligt min mening dock en fråga av

underordnad betydelse. Jag vill därför inte motsätta mig den av lagrådet

föreslagna ändringen men är angelägen att understryka, att varningar utformas

på ett sådant sätt som jag nyss antytt. Ofta torde det vara lämpligt att

förbinda dem med andra förebyggande åtgärder.

Motioner

Under rubriken »Barnavårdens otillräcklighet» anföres i de likalydande

motionerna 1: 17 av herr Ewerlöf m. fl., och II: 25 av herr Hjalmarson m. fl.,

att, som en konsekvens bl. a. av 1944 års lag om åtalseftergift och 1952 års

lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig, tillrättaförande

av unga lagöverträdare som regel skall ske inom barnavårdens ram. Motionärerna

fortsätter:

Någon ändring i nämnda huvudregel övervägs veterligen icke av Kungl.

Maj :t. Från och med innevarande år har visserligen öppnats en möjlighet

för domstol att kombinera villkorlig dom med böter — riksåklagaren har

också fäst åklagarnas uppmärksamhet på den villkorliga domens till följd

härav ökade användbarhet —- men generellt har ingen rubbning inträffat i

gällande princip att barnavården, icke rättsväsendet, skall svara för samhällsreaktionen

mot unga lagöverträdare. Snarast har principen ytterligare

accentuerats genom föreliggande förslag till ny barnavårdslag. Det faktum

att brottsfrekvensen är ojämförligt större inom de yngre åldersskikten än

bland de vuxna ger särskild skärpa åt kravet på att barnavården verkligen

svarar mot de väldiga uppgifter den anförtrotts.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Motionärerna uttalar uppfattningen, att detta icke är fallet. Till utveckling

av påståendet om det nuvarande reaktionssystemets svagheter anför

motionärerna:

1. Samhället har inom barnavårdens ram icke tillräckliga möjligheter att

i ett tidigt skede ingripa med åtgärder som av de lagbrytande ungdomarna

verkligen uppfattas som stoppsignaler.

Många ungdomar tar icke rättelse av de råd, förmaningar och varningar

som i regel är samhällets första svar på brottslig aktivitet. När de ertappade

finner att det icke blir någon menlig påföljd, drar de därav slutsatsen

att den beträdda vägen är riskfri. I fortsättningen kan det bli fråga om

övervakning, men som nämnts blir denna ofta i realiteten en formsak, och

i sådant fall styrks de unga ytterligare i sin föreställning att samhället icke

på allvar ingriper mot brott. På så sätt kan de komma att sjunka allt djupare

ner i kriminalitet, utan att barnavårdsmyndigheterna förmår stoppa

utvecklingen. Slutligen återstår endast intagning på ungdomsvårdsskola,

d. v. s. långvarigt frihetsberövande. Men då är den unge i regel redan så förkommen,

att utsikterna till resocialisering är starkt begränsade.

Slutsats: Reaktionssystemet måste ges större spärrverkan och framför

allt utformas så, att det möjliggör ett effektivare ingripande på tidigt stadium.

2. Behandlingen svarar i det enskilda fallet icke alltid mot den föreliggande

situationen.

Särskilt de primära ingripandena är ofta föga adekvata. Hela behandlingsregistret

kan karakteriseras som variationer på vårdtemat. Lagöverträdaren

blir, oavsett hur han är beskaffad och oavsett arten av hans kriminalitet,

föremål för vård —- i ordets vida mening — antingen det är fråga

om hjälpåtgärder, föreskrifter, övervakning eller anstaltsvård. Ingen förutsätter

att alla vuxna lagöverträdare är vårdfall. Varför skulle man då utgå

från att alla lagbrytande personer under ett visst åldersstreck är det? Lika

val som vuxna människor utan att ha djupare karaktärsdefekter kan falla

för frestelser och överträda lagen, kan ungdomar göra sig skyldiga till brott

utan att vara i egentlig mening missanpassade. Sannolikt är ett mycket stort

antal av de underåriga, som någon gång begår brott av icke alltför grav

karaktär, i allt väsentligt normala och i grunden sunda ungdomar som av

en eller annan orsak — kanske just vetskapen om att gärningen inte bestraffas

— faller för frestelsen. Den rätta behandlingen vid sådan kriminalitet

är förvisso inte vård, vare sig av ena eller andra slaget. Där behövs,

precis som i motsvarande situation för vuxna, ett mot förseelsen svarande

straff, t. ex. böter.

Slutsats: Reaktionssystemet måste innefatta vidgade möjligheter till annan

behandling än vård med hänsyn till de många fall, där uppenbarligen

intet vårdbehov föreligger.

•3. De moralbildande faktorerna är otillräckligt beaktade.

Genom att straffbelägga vissa handlingar markerar samhället sitt ogillande

av dessa handlingar. Straffets storlek utgör ett mått på det samhälleliga

ogillandet och blir på så sätt också normerande för medborgarnas rättsuppfattning.

Omvänt gäller att i den mån sambandet mellan brott och straff

upplöses riskerar man en uttunning av moralbegreppen. För vuxna människor

är väl risken inte så stor, då hos dem i allmänhet vissa normer hunnit

stabiliseras. För ungdomen är faran desto mer uppenbar. Ändå är det

främst på ungdomsbrottslighetens område som den graderade påföljden avskaffats

och därmed ett viktigt normbildande element försvunnit.

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 77

I själva verket har inom ungdomssektorn inte bara straffgraderingen utan

straffet som sådant i det stora hela avvecklats. Djupast motiveras detta med

att det är olyckliga omständigheter utom den unges egen kontroll som förorsakat

hans kriminella aktivitet och att det rimligtvis icke kan ifrågakomma

att man straffar en sålunda moraliskt skuldlös person. En sådan grundsyn

beträffande den moraliska ansvarigheten torde få anses rimlig i vissa

fall, då det är fråga om psykiskt eller fysiskt defekta eller svårt milj oskadade

ungdomar, men det finns ingen anledning förutsätta att det stora flertalet

unga lagöverträdare skulle genom miljö eller på annat sätt vara till

den grad predestinerade att begå brott att de inte kan göras moraliskt ansvariga

för sina gärningar. Dessvärre torde det förhålla sig så att ett reaktionssystem

som det nuvarande, baserat på den visserligen icke alldeles

klart uttalade förutsättningen om de ungas reella skuldlöshet, verkar moraliskt

försvagande på ungdomar, som ännu inte är så förkomna att de förlorat

all känsla av egen skuld och eget ansvar. Samhället gör dem en otjänst

genom att behandla dem som om de vore utan skuld och därmed undergräva

den motståndskraft mot fortsatta oarter som ett icke alldeles nedsövt

samvete dock inrymmer.

Slutsats: Reaktionssystemet måste utformas på sådant sätt, att det i stället

för att försvaga tvärtom stärker den enskildes känsla av eget ansvar.

4. De allmänprevcntiva synpunkterna är otillräckligt tillgodosedda.

Behandlingen av unga lagöverträdare har så gott som helt inriktats på individ

ualprevention, d. v. s. den enskilde lagöverträdarens återanpassning.

Enligt själva sin natur är samhällets nuvarande barnavård exklusivt individualpreventiv.

Vi anser att också allmänpreventionen, d. v. s. vad som

i strafflagen kallas hänsyn till allmänna laglydnaden, måste tillmätas betydelse.

Självfallet är det''inte tal om en återgång till ofruktbara vedergällningsprinciper

eller ett betraktelsesätt enligt vilket beivran av själva brottet

är viktigare än resocialiseringen av den brottslige. Inte heller kan det

vara fråga om att av allmänpreventiva skäl ge t. ex. vården vid ungdomsvårdsskolorna

karaktären av bestraffning. I all synnerhet vid behandlingen av

den för vård omhändertagna ungdomen — i regel fall med miljöskador eller

defekter i personligheten — måste de individualpreventiva synpunkterna

vara vägledande. Allmänpreventionen tillgodoses för övrigt vad denna sektor

beträffar automatiskt, eftersom ungdomen i regel hyser stor respekt för

den långa vårdtiden.

Kravet på större hänsyn till allmänpreventionen avser framför allt reaktionen

gentemot den jämförelsevis lindriga brottsligheten. Genom att det

stora flertalet ungdomsbrott inte medför någon mer ingripande samhällsreaktion

än förmaning och varning eller en knapp förnummen övervakning

bibringas inte bara de lagbrytande ungdomarna själva utan också deras

kamrater i riskzonen uppfattningen att kriminell aktivitet är en tämligen

oskyldig och för utövarna ofarlig sysselsättning. Om överträdelserna i större

utsträckning ledde till någon form av faktisk beivran är det sannolikt, alt

detta skulle ha en på samma gång individual- och allmänpreventiv effekt.

Slutsats: Reaktionssystemet måste utformas så, att respekten för samhället

och dess lagar på ett effektivare sätt än nu kan upprätthållas.

I samma motioner hemställes, att 110 § första stycket i förslaget till barnavårdslag

måtte erhålla följande lydelse:

Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § a) är påkallat,

må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras

omhändertaga den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på

grund av förefintliga risker för den underåriges hälsa eller utveckling.

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Ändra lagutskottets utlåtande nr 5 är 1960

Vidare yrkas vissa i samband härmed stående ändringar i 36 och 37 §£.

Såsom motivering för sin hemställan uttalar motionärerna, att de accepterar

lagförslagets 30 § så långt den hänför sig till 25 § a) men anser den

svårförenlig med rättssäkerheten i den mån den hänför sig till 25 § b), alltså

i den mån den gäller ungdomar som missköter sig och ungdomar som

gör sig skyldiga till brottsliga gärningar. Motionärerna utvecklar sin uppfattning

härom på följande sätt.

Vad först beträffar ungdomar, som är oordentliga men icke brottsbelastade,

äro ingripanden med olika åtgärder från barnavårdsnämndernas sida i

icke så få fall påkallade. Understundom föreligger också behov av omhändertagande.

Inte minst gäller detta unga flickor om hemfallit åt ett asocialt

levnadssätt. Det skall inte ifrågasättas att ett provisoriskt omhändertagande

i avvaktan på utredning och definitiva åtgärder därvid understundom

kan vara värdetullt. I regel torde man dock kunna nå det med provisoriskt

omhändertagande åsyftade resultatet på annat sätt. Det förefaller oss rimligt,

att man i första hand inskrider med hjälp utan anlitande av tvångsåtgärder

samt att fallet i samband med detta inskridande skyndsamt utreds.

Omhändertagande för utredning på indikationerna i 25 § b skulle uppenbarligen

främst komma att gälla ungdomar som gjort sig skyldiga till lagöverträdelser.

Lagförslaget syftar sålunda i denna del till att ge barnavården

ökade möjligheter att snabbt bryta en ung persons brottsaktivitet och

samtidigt betaga honom möjligheterna att försvåra utredningen. I princip

är det alltså ett ingripande som motsvarar häktning.

Vi understryker det angelägna i skyndsamt ingripande från samhällets

sida i sådana fall varom här är fråga men anser samtidigt att så starka invändningar

måste resas mot den föreslagna metoden för provisoriskt omhändertagande

av unga lagöverträdare att denna bör avvisas. Redan den

omständigheten att man skulle för utredning få omhänderta personer utan

att det förutses att dessa, sedan deras fall prövats, kommer att omhändertas

för samhällsvård, förefaller oss ytterligt betänklig. Förutsätter man att väsentligen

endast s. k. förebyggande åtgärder behövs, synes det icke påkallat

att skrida till så drastisk provisorisk åtgärd som omhändertagande under

en tid av upp till fyra veckor. Enligt vår mening skulle lagen här ge

samhället rätt att bruka mera våld än nöden kräver.

Men även från andra synpunkter finner vi förslaget mindre lyckligt. Det

är sålunda enligt vår mening icke tillrådligt med hänsyn till rättssäkerheten

att man åt ett administrativt organ överlämnar uppgifter av så ingripande

karaktär som frihetsberövande, när dessa med fördel kan anförtros

åt domstol. Visserligen förutsätts (24 §) att den som delgivits beslut om omhändertagande

skall skriftligen deklarera, huruvida han samtycker till beslutet

eller icke. I senare fallet skall beslutet underställas länsstyrelsens

prövning. Häri ligger dock ingen garanti mot otillräckligt underbyggt ingripande,

då barnavårdsnämndens beslut i regel omedelbart går i verkställighet.

Handlingarna i saken behöver inte ingivas till länsstyrelsen förrän

inom tio dagar, och även om länsstyrelsen, såsom förutsättes i propositionen,

handlägger ärendet utan tidsomgång, kan sålunda den omhändertagne

få vänta på eventuell rättelse av felaktigt beslut.

I praktiken torde ofta barnavårdsnämndens ordförande komma att fatta

det primära beslutet om omhändertagande med stöd av It g. Han kan enligt

denna paragraf självständigt besluta om ingripande, ehuru nämnden

skall sammankallas omedelbart och hålla sammanträde inom 10 dagar i och

för beslutets konfirmering. Man skulle alltså här ge en icke rättsbildad per
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Andra lagutskotleis utlåtande nr 5 år 1!)60

son befogenhet att helt efter eget bedömande beröva en för brott misstänkt

person under 18 år, i vissa fall under 21 år, hans frihet i 10 dagar. En sådan

anordning kan vi icke biträda.

1 de likalydande motionerna I: 443 av fru Gärde Widemar m. fl. samt

It: 566 av fröken Höjer och herr Rimmerfors riktas kritik mot propositionens

ståndpunkt, att samma förutsättningar skall gälla för förebyggande

åtgärder som för omhändertagande. Motionärerna anför:

Föredragande statsrådet behandlar i propositionen på s. 135 tf frågan

om förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande i särskilda fall.

Förebyggande åtgärder äro att föredraga framför sådana som äro av tvångskaraktär.

Det framhålles att de för att bliva så effektiva som möjligt böra

vidtagas på ett tidigt stadium. Statsrådet har dock, närmast av lagtekniska

skäl, icke funnit det möjligt att lösa denna fråga på annat sätt än att samma

relativt stränga indikationer krävas för förebyggande åtgärder av lindrigare

slag som för tvångsingripanden. Denna ståndpunkt ger det nya lagförslaget

faktiskt mindre utrymme för de förebyggande åtgärderna än den

praxis, som för närvarande tillämpas med stöd av gällande lag. Vi anse, att

den nya lagen, såsom även barnavårdskommittén i princip föreslagit, bör i

så stor utsträckning som möjligt understödja och befrämja ett tidigt ingripande

med milda medel.

Detta kan enligt motionärerna åstadkommas genom ett på visst sätt formulerat

tillägg till 25 § i lagförslaget, varom hemställan väckes i motionerna.

Frågan, om två skilda omhändertagandeinstitut bör behållas i den nya

lagen, har tagits upp i de likalydande motionerna 1: 442 av herr Bengtson

m. fl. och II: 561 av herr Hedlund m. fl. Motionärerna yrkar, att för sådan

behandling som avses i 29 § i lagförslaget måtte införas beteckningen samhällsfostran.

De åberopar, att barnavårdskommitténs förslag, som i denna

del stämde överens med propositionen, härvidlag avstyrkts av de flesta remissinstanser

som yttrat sig i frågan. Motionärerna fortsätter:

Vi finner också starka skäl tala för att bibehålla två begrepp i fråga om

nu avsedda omhändertaganden, och vi vill framhålla att det förefaller oss

synnerligen olustigt om ett litet barn, som måste lagas om hand exempelvis

därför att dess föräldrar plötsligt avlidit, skulle omhändertagas under

samma namn som kriminella ungdomar. Såsom medicinalstyrelsen framhållit

skulle nämnda sammanförande av instituten ofta kunna föranleda

irritationsskapande missförstånd och medföra icke obetydliga olägenheter

för den som skall handha bestämmelsernas tillämpning. Kommitténs mening

alt särskiljandet av de två instituten övervägande varit till olägenheter

för barnavårdsverksamheten i stort synes icke heller ha fått något avsevärt

stöd från remissinstanserna. Enär, såsom barnavårdsnämnden i Stockholm

framhållit, den principiella gränslinjen bibehållits såväl i fråga om indikationerna

för omhändertagande som beträffande reglerna för vårdens upphörande,

torde det bidraga till klarhet i lagen att även den terminologiska

uppdelningen bibehålies. Om emellertid genomförande sker av slrafflagbcredningens

förslag att införa beteckningen skyddsfostran för det nuvarande

begreppet ungdomsfängelse, bör namnet skyddsuppfostran icke kvarstå,

och vi vill med hänsyn härtill föreslå att institutet skyddsuppfostran i

den nya lagen erhåller namnet samhällsfostran och att beteckningen samhällsvård

bibehålies för att beteckna de fall av omhändertagande som avses

i förslagets 31 §.

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Kortvarigt frihetsberövande

Straf f lagberedning en

I sitt år 1956 avlämnade slutbetänkande »Skyddslag» (SOU 1956:55),

som för närvarande är under prövning inom justitiedepartementet, föreslog

strafflagberedningen, närmast med avseende på åldersgruppen 18—20 år,

en form av korttidsbehandling i vad beredningen kallade tillsynsanstalter

med efterföljande vård i frihet. Beredningen anför i sina motiv, att ett frihetsberövande

av ungdomar i denna ålder ibland är påkallat icke så mycket

för att under anstaltstiden bereda den brottslige en uppfostran och

utbildande behandling — även om tiden naturligen i görligaste mån bör

utnyttjas härför — som för att bryta den brottsliga aktiviteten och förmå

den brottslige att inse allvaret i sin situation. För detta ändamål räcker det

enligt beredningen i allmänhet med en relativt kort tids omhändertagande.

Beredningen anser emellertid, att tillsyn icke i något fall bör utebli efter

frigivning av unga brottslingar, som tagits in på anstalt. Enligt strafflagberedningens

förslag skall behandling i tillsynsanstalt pågå i två månader. Behandlingen

skall ingå såsom ett led i skyddstillsyn och därvid i regel inleda

denna. Domstolen skall kunna besluta, att förordnande om behandling

i tillsynsanstalt skall gå i verkställighet ulan hinder av att förordnandet ej

har vunnit laga kraft. Behandling i tillsynsanstalt får emellertid ej tilllämpas

å den som är under 18 år.

1958 års B-riksdag

I motioner till 1958 års B-riksdag yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl

Maj :t hemslälla om förslag till åtgärder för ungdomsbrottslighetens bekämpande

efter de riktlinjer som angivits i motionerna. Motionärerna uttalade

sig bl. a. för att påföljdssystemet skulle kompletteras med ett frihetsstraff

på högst tre månader, som skulle avtjänas på anstalt avsedd uteslutande

för ungdom. Motionärerna åberopade såsom förebild för en sådan

reaktionsform det brittiska systemet med »detention centres», vilket enligt

motionärerna visat sig ha positiv verkan på ungdomsbrottslingar.

Motionerna behandlades av allmänna beredningsutskottet, som inhämtade

yttranden däröver från vissa myndigheter, däribland fångvårdsstyrelsen,

riksåklagaren och socialstyrelsen. Dessa myndigheter avstyrkte alla motionerna

i förevarande del. Riksåklagaren åberopade därvid, att korttidsbehandlingen,

sådan den tillämpades i Storbritannien — och f. ö. även i Västtyskland

under beteckningen Jugendarrest — inte är förenad med någon

eftervård. Från olika håll hänvisades vidare till strafflagberedningens ovan

nämnda förslag angående korttidsbehandling i tillsynsanstalter med efterföljande

vård i frihet.

Allmänna beredningsutskottet tog i sitt utlåtande i ämnet (B 4/1958) avstånd

från tanken på korttidsbehandling i enlighet med vad motionärerna

förordat. Utskottet anförde:

s. 81 Kontrollera mot PDF

81

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Utskottet vill här endast framhålla, att det icke delar motionärernas uppfattning

om värdet av en sådan strafform som detention centre. Utskottet

vill ansluta sig till de kritiska synpunkter härå som anförts i remissmyndigheternas

svar, av vilka även framgår att strafformen icke visat sig

effektiv när det gäller att motverka återfallsbrottsligheten. Utskottet kan ej

heller rekommendera införande av ett straff av typen Jugendarrest, vilket

torde te sig ganska främmande för vårt rättssystem. En påtaglig brist i motionärernas

''förslag är vidare att det, som riksåklagaren påpekat, icke beaktat

frågan om eftervården.

Försöksverksamhet med korttidsbehandling inom socialvården

På senare tid har fråga uppkommit om korttidsbehandling inom ungdomsvårdsskolornas

ram av en viss del av deras klientel, och socialstyrelsen har

under den allra senaste tiden inlett försöksverksamhet med sadan behandling

vid Hammargårdens yrkesskola strax utanför Stockholm. Vad gäller

riktlinjerna för behandlingen har i det i november 1959 framlagda betänkandet

»Ungdomsbrottslighet, överväganden och förslag av parlamentariska

sakkunniga» (SOU 1959: 37) uppgivits, att några sådana inte offentliggjorts

men att från socialstyrelsen upplysts, att tanken på korttidsbehandling borde

ses mot bakgrunden av att barnavårdsnämnderna under senare år — särskilt

sedan 1952 års lagstiftning om unga lagöverträdare trätt i kraft — i allt

större utsträckning fått att göra med ungdomar, framförallt pojkar i åldern

15—17 år, med någorlunda normal uppväxt och personlighetsutrustning,

vilka under puberteten gjort sig skyldiga till plötsligt insättande kriminalitet.

För dessa hade, enligt vad som upplysts från socialstyrelsen, placering

vid ungdomsvårdsskola blivit ett alternativ till kortvarigt fängelsestraff. På

allra senaste tiden hade skolorna också fått ett antal elever som under

arbetslöshet missbrukat sprit, gjort lagbrott och måst omhändertagas. På

skolorna var dessa elever enligt vad som uppgavs från styrelsen lättskötta

och de kunde snart skrivas ut. För båda dessa kategorier anses anstaltsbehandling

om tre månader vara tillräcklig, åtföljd av effektiv eftervård.

Behandlingens innehåll och syfte skall i princip inte skilja sig från de grundsatser

som nu tillämpas på ungdomsvårdsskolarna.

Korttidsbehandling utomlands

Utom de två ovan angivna typerna av korttidsbehandling, som tillämpas

i Storbritannien och Västtyskland, förekommer sådan behandling även i

Amerikas förenta stater. — I det ovan angivna betänkandet om ungdomsbrottsligheten

(SOU 1959: 37) lämnas en redogörelse för korttidsbehandlingen

utomlands av unga lagöverträdare. Utskottet hänvisar till denna redogörelse.

1959 års betänkande angående ungdomsbrottsligheten

Redogörelsen i nyssnämnda betänkande för olika typer av ingripanden

mot unga lagöverträdare och för pågående reformer på området mynnar

ut i följande uttalanden:

G Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 5

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Av den ovan lämnade redogörelsen för de åtgärder som i vårt land beslutats

eller planerats i syfte att effektivisera samhällsingripandena mot

unga lagöverträdare torde framgå hurusom stora delar av det straffrättsliga

reaktionssystemet och motsvarande sektor inom den samhälleliga barnavården

ligger i stöpsleven. Det är av stor betydelse att detta reformarbete

resulterar i ett tillräckligt differentierat system som erbjuder möjlighet till

såväl korttids- som långtidsbehandling av unga lagöverträdare. Ett kriminalpolitiskt

system är emellertid aldrig en gång för alla färdigt; det måste kunna

smidigt anpassas efter växlande förhållanden inom samhällslivet. Härvid

bör också de erfarenheter som vunnits i andra länder noga tillvaratagas.

Vad särskilt angår ingripanden i form av kortare frihetsberövande!! pågår på

olika håll i utlandet experiment och diskussioner som är förtjänta av uppmärksamhet

även från vår sida. Denna fråga har bl. a. behandlats vid sammanträden

åren 1957 och 1959 i Strasbourg med en arbetsgrupp inom FN:s

europeiska konsultativa grupp för brottsprevention och behandling av lagöverträdare.

Den står också på dagordningen för den kongress angående

brottsprevention och behandling av lagöverträdare som FN skall hålla i

London år 1960. Det torde således inom en relativt nära framtid bli möjligt

att med material och erfarenheter från andra länder få ett säkrare underlag

för ett ställningstagande till hithörande frågor. Att följa utvecklingen

på detta område och till Kungl. Maj :t göra de framställningar som

härav föranledes utgör otvivelaktigt en av de viktigare uppgifterna för det

rådgivande organ som föreslås i ett följande avsnitt.

Uttalandet i sista punkten åsyftar ett av de sakkunniga i betänkandet

framlagt förslag om inrättande av ett statens ungdomsråd.

Motionerna I: 16 och II: 24

I motionerna I: 16 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 24 av herr Hjalmarson

m. fl. yrkas, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära att en

utredning skyndsamt tillsättes för att med stöd även av erfarenheter från

andra länder allsidigt och förutsättningslöst snarast utreda frågan om införandet

i det svenska reaktionssystemet av kortvarigt frihetsberövande».

Såsom motivering för sin hemställan anför motionärerna bl. a.:

En allmän tendens i den nu härskande riktningen vad angår behandlingen

av kriminalitetens problem är att brottsligheten nästan uteslutande betraktas

som en funktion av miljöfaktorer. Av uttalanden från extrema företrädare

för individualpreventionen, d. v. s. den enskilde lagöverträdarens

återanpassning, får man ofta det intrycket att uppfattningen om straffets

allmänpreventiva effekt, d. v. s. vad som i strafflagen kallas hänsyn till allmänna

laglydnaden, skulle kunna vederläggas med hänvisning till att brottsligheten

uppkommer som en följd av komplicerade miljöförhållanden, vilka

ej nämnvärt kan påverkas med straffrättsliga medel.

Givetvis vill ingen förneka att miljön är av den största betydelse, men

ofta synes man under senare decennier ha förbisett att medvetandet om risken

för straff ingår som en viktig faktor i den för brottslighetens uppkomst

och omfattning relevanta miljön. Det är givetvis riktigt, att t. ex. den fortskridande

industrialiseringen och urbaniseringen, upplösningen av familjebanden,

den alltmer ökade frestelsemängden liksom över huvud taget de

alltmer komplicerade samhällsförhållandena i negativ riktning påverkar

brottslighetskurvans utveckling. Det är likaledes självklart att effektiva

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

83

brottsförebyggande åtgärder — särskilt sådana som insättes vid mycket

unga år — är av den största betydelse.

Enligt vår mening har emellertid det straffrättsliga reaktionssystemet en

långt större betydelse än man på många håll under senare år velat tillerkänna

detsamma.

Att risken för straff påverkar brottslighetens omfattning kan beträffande

vissa viktiga former av brottslighet icke av någon bestridas. Man kan som

exempel ta bilkörning efter spritförtäring. Bland de faktorer som verkar

återhållande på omfattningen av detta brott är uppenbart straffet bland

de viktigaste, och ingen tvekan råder väl om att sådan bilkörning skulle

förekomma väsentligt oftare än nu är fallet om straffet för rattfylleri mildrades.

Som ett annat lika belysande exempel kan nämnas deklarationsbrotten,

som otvivelaktigt väsentligt skulle öka om risken för straff bortföll.

Enligt vår mening har således miljöbegreppet, fattat i snäv bemärkelse,

tillmätts alltför stor betydelse. Det måste emellertid starkt understrykas att

motsättningen mellan den allmänprevenliva uppfattningen och vad man kan

kalla miljötänkandet i vad avser kriminaliteten i själva verket är skenbar,

då medvetandet om hur samhällets reaktion är utformad ingår i den miljö

som påverkar brottsligheten.

I fortsättningen i frågasätter motionärerna, om det svenska reaktionssystemet

— vare sig sådant det är eller sådant det blir om strafflagberedningens

förslag genomföres — är tillräckligt effektivt och om det inte skulle

vara lämpligt att i systemet infoga ett kortvarigt frihetsberövande för personer

som ännu icke hunnit fixeras i djupare kriminalitet och som därför

kan tänkas bli påverkade av en både för dem och omgivningen påtaglig reaktion.

Motionärerna gör gällande, att åtalseftergift och villkorlig dom

kommit till alltför vidsträckt användning och därför icke blivit så effektiva

hjälpmedel i kampen mot brottsligheten som man hade hoppats. Efter en

redogörelse för korttidsbehandling av unga lagöverträdare utomlands i huvudsaklig

överensstämmelse med de uppgifter som lämnats i nämnda betänkande

om ungdomsbrottsligheten yttrar motionärerna, att det givetvis är

omöjligt att göra mera bestämda uttalanden om olika former av kortvarigt

frihetsberövande utan ingående utredning. Motionärerna framhåller vidare,

att deras avsikt ingalunda är att personer som redan är fixerade i grav

asocialitet eller kriminalitet skall behandlas med kortvarigt frihetsberövande

utan att de i stället åsyftar att många av dem som nu får den ena

åtalseftergiften efter den andra och på så sätt glider in i allvarlig kriminalitet

genom en tillräckligt effektiv varning i tid skall hejdas i sin utveckling. I

det följande understryker motionärerna, att där så anses nödvändigt eller

lämpligt ett kortvarigt frihetsberövande bör kunna förenas med eftervård.

Avslutningsvis åberopar motionärerna de ovan återgivna uttalandena i betänkandet

om ungdomsbrottsligheten och yttrar att, oavsett vilket resultat

de pågående övervägandena utomlands får, en grundlig utredning måste

göras i varje land där frågan aktualiserats. Enligt motionärerna är det därför

av vikt att utredningen påbörjas utan dröjsmål.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Skadliga fosterbarnsförflyttningar

Rådande förhållanden

I detta sammanhang är fråga endast om fosterbarn, vilka överlämnats till

fosterhem av föräldrarna eller annan vårdnadshavare och som icke därefter

omhändertagits och placerats i fosterhemmet. Med förflyttning åsyftas åtgärd,

som innebär att barnet tages från fosterföräldrarna med verkan att

deras vård och fostran av barnet avslutas.

Vårdnadshavare — regelmässigt föräldrarna eller en av dem — måste

för att kunna bereda barnet uppehälle, uppfostran och utbildning samt vård

och skydd i övrigt äga rätt att bestämma över barnets person, således bl. a.

över dess vistelseort. Teoretiskt sträcker sig denna bestämmanderätt lika

långt som vårdnaden över huvud taget, d. v. s. till dess barnet fyllt 21 år

eller ingått äktenskap. Rättsligt sett föreligger blott den inskränkningen,

som följer av att barnet i viss mån efter fyllda 16 år och i högre grad efter

fyllda 18 år äger själv sluta arbetsavtal. Men faktiskt blir självfallet möjligheterna

att utöva bestämmanderätt över barnets person, oavsett eventuellt

arbetsavtal, allt svagare ju mer barnet närmar sig myndighetsåldern.

Att barnet vårdas och eventuellt även fostras hos annan än vårdnadshavare^

står icke i strid med vårdnadshavare^ plikter och inverkar i och för

sig ej på vårdnadshavare^ rätt. Han kan ej avhända sig sina befogenheter.

Har barn överlämnats till fosterhem, äger följaktligen vårdnadshavaren att,

oavsett avtal, när som helst återkräva barnet från fosterföräldrarna, om barnet

ej omhändertagits av barnavårdsnämnd.

Vårdnadshavaren äger regelmässigt få annan person, som icke vill foga

sig i vad vårdnadshavaren beslutat angående barnets vistelseort, förpliktad

att respektera detta. Har den fastställda förpliktelsen gått ut pa barnets

överlämnande till vårdnadshavaren, kan fullgörande vid behov framtvingas

i exekutiv väg. Vårdnadshavaren äger för ändamålet vända sig till allmän

domstol med yrkande om åläggande för den andre att utlämna barnet. Vårdnadshavaren

har också i regel ansetts berättigad anlita handräckning enligt

191 § utsökningslagen.

Beträffande rättspraxis och rådande förhållanden i övrigt på detta område

må härutöver hänvisas till framställningen i betänkandet på s. 403—

409.

Frågan om åtgärder från statsmakternas sida för att förhindra olämpliga

förflyttningar av fosterbarn har länge varit aktuell. För framställda ändringsförslag

m. m. redogöres i propositionen på s. 141 143.

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet

Frågan om åtgärder för att hindra skadliga förflyttningar av fosterbarn

har såsom framgår av den lämnade redogörelsen länge varit aktuell. I stort

sett torde enighet numera råda om att behov föreligger av en lagstiftning

till skydd för fosterbarnen mot sådana förflyttningar. Meningarna bryter

sig däremot beträffande det lämpligaste sättet att lösa detta lagstiftnings
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 85

problem. Under den tidigare förda diskussionen har för frågans lösning anvisats

två olika vägar, antingen att införa ändrade regler angående överflyttande

av den rättsliga vårdnaden eller att genom en utvidgning av

barnavårdsmyndigheternas befogenheter inskränka vårdnadshavarens faktiska

möjlighet att utöva vårdnaden. Av skäl som förut redovisats har statsmakterna

i samband med antagandet av föräldrabalken avvisat alternativet

att lösa problemet genom en utvidgning av möjligheterna att entlediga vårdnadshavare.

Då det inte varit möjligt att finna någon lämplig form för att

överflytta prövningen till allmän domstol, anser jag i likhet med kommittén

ofrånkomligt att bereda ökat skydd för fosterbarnen genom en utvidgning

av barnavårdsmyndigheternas befogenheter. Denna ståndpunkt har

även vunnit anslutning i det övervägande flertalet yttranden.

I tekniskt avseende kan den av kommittén föreslagna lösningen av förevarande

problem sägas innebära en utvidgning av institutet skyddsuppfostran.

Barnavårdsnämnden skall sålunda ha att välja mellan förebyggande åtgärder

— i sista hand föreskrift att barnet inte må tagas från fosterhemmet

— samt omhändertagande. Denna konstruktion äger samband med förslaget,

att nämnden skall kunna ingripa på ett tidigare stadium än för närvarande

för att förebygga att ogynnsamma förhållanden uppstår. Då jag

såsom framgår av det tidigare anförda funnit, att ny barnavårdslag beträffande

förutsättningarna för ingripanden bör bygga på samma principer som

gällande lag, följer härav att skyddet mot skadliga förflyttningar av fosterbarn

enligt min mening inte bör åstadkommas genom en utvidgning av institutet

skyddsuppfostran. Problemet bör i stället lösas så att barnavårdsnämnden

får befogenhet att hindra en ifrågasatt skadlig förflyttning av fosterbarn

genom ett till föräldrarna eller annan vårdnadshavare riktat förbud

däremot. Ur systematisk synpunkt måste det vidare anses riktigast, att

detta institut regleras i anslutning till övriga bestämmelser om vården av fosterbarn.

Det må framhållas, att den sålunda förordade lösningen ganska nära

ansluter sig till vad som gäller enligt dansk och norsk barnavårdslagstiftning.

Såsom antytts i den förut lämnade redogörelsen har vårdnadshavare i åtskilliga

fall frånkänts samhällets stöd ■— i form av handräckningsutslag eller

donii jämte verkställighet under exekutiv myndighets medverkan -— för

att få barn tillbaka från fosterhem. Barn har dock i stor utsträckning vid

prövning i högsta instans befunnits böra återlämnas. De dominerande skälen

för ett avgörande till vårdnadshavarens förmån i tveksamma fall torde vara

följande: Familjerätten och i mycket även andra delar av rättsordningen

bygger på de naturliga föräldrarnas rätt och plikt att utöva vårdnaden och

bestämma över barnet. Utövningen av föräldramyndigheten bör därför få

samhällets stöd mot utomstående, om ej mycket starka skäl talar för undantag.

Barnets framtid är mera oviss hos annan barnafostrare, som ej är

på jämförligt sätt förpliktad. Blodsbandet får anses ha stor betydelse. Det

finns särskilda förutsättningar för samförstånd och samhörighetskänsla

mellan nära befryndade. Barnet bär hållas samman med sina syskon. Barn

visar i regel — även efter mycket kraftig reaktion mot ifrågasatt eller vid
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

tagen förändring — stor förmåga att anpassa sig i nya förhållanden, förutsatt

att miljön är god.

Att avgöra, i vilka fall det är med barnets sanna bästa mest förenligt, att

det får bli kvar i fosterhemmet, är en utomordentligt svår och grannlaga

uPPgift. Vid prövningen torde i allt väsentligt de nyss berörda synpunkterna

böra vara vägledande. I likhet med ett flertal remissinstanser hyser jag

den uppfattningen, att ingripande till förhindrande av en ifrågasatt flyttning

av fosterbarn bör förekomma endast i undantagsfall. De i kommitténs

förslag angivna förutsättningarna för ingripande och särskilt den därför

anförda motiveringen synes ge vid handen, att kommittén åsyftat att stadgandet

skulle komma att tillämpas i en omfattning, som måste anses gå

alltför långt. Endast om det föreligger risker för allvarlig skada på barnets

kroppsliga eller själsliga hälsa eller för dess utveckling, bör barnavårdsnämnden

kunna hindra förflyttningen. En mera måttlig risk för psykisk

skada bör sålunda exempelvis inte utgöra tillräckligt skäl för att meddela

förbud. Såsom förutsättning för att förbud mot barns skiljande från fosterhem

skall få meddelas bör därför enligt min mening krävas, att det skulle

vara till avsevärd skada för barnet att bli förflyttat från fosterhemmet.

Vid prövningen av ifrågavarande ärenden skall enligt kommitténs förslag

särskilt beaktas barnets ålder, utvecklingsgrad, egenskaper och känslobindningar,

förhållandena i fosterhemmet och den tid barnet fostrats där,

de förhållanden, vartill barnet vid ifrågasatt skiljande från fosterhemmet

skulle överföras, samt skälen för sådan förändring i barnets levnadsförhållanden,

den tid barnet vårdats annorstädes än hos föräldrarna samt dessas

befattning med barnet under samma tid. Vad kommittén sålunda föreslagit

torde i och för sig inte ge anledning till erinran, även om värderingen

av de angivna omständigheterna på grund av kravet på avsevärd skada blir

en annan. I likhet med vissa remissinstanser anser jag dock mindre lämpligt

att upptaga anvisningar av denna beskaffenhet i lagtexten. Uppenbart

är att avgörandet — vilket måste grundas på allmänmänsklig erfarenhet

samt beprövad medicinsk och annan vetenskap — skall träffas under beaktande

av samtliga för prövningen betydelsefulla omständigheter. Önskvärt

är att den psykiska barna- och ungdomsvårdens resurser kan utnyttjas som

ett väsentligt led i bedömningen.

Såsom kommittén berört är det praxis i handräcknings- och tvistemål om

överföring av fosterbarn, att överflyttning inte får ske i strid med barnets

bestämda vilja under förutsättning att barnet nått en ålder av ungefär 15

år eller en utveckling, jämförlig med 15-åringens. Enligt kommitténs åsikt

bör avgörande vikt i regel läggas vid barnets vilja redan då barnet nått 12- årsåldern eller motsvarande utveckling. Vilken ålder eller grad av utveckling

barnet bör ha nått för att dess inställning till den ifrågasatta flyttningen

skall tillmätas betydelse torde vara en fråga, som bör överlämnas åt

den praktiska tillämpningen, varför någon rekommendation i ena eller andra

riktningen inte lämpligen synes böra lämnas. Det bör emellertid betonas,

att avgörande vid bedömningen endast skall vara, huruvida flyttningen

s. 87 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 87

skulle lända barnet till avsevärd skada. Barnets egen inställning är givetvis

betydelsefull men utgör endast en bland olika omständigheter som skall beaktas

vid prövningen. Till det nu anförda torde ytterligare böra fogas det

påpekandet, att största omsorg och försiktighet är på sin plats, när det gäller

att fastställa vad som är ett barns verkliga viljeinriktning.

Om förut angivna förutsättning —- avsevärd skada — är för handen, bör

barnavårdsnämnden äga meddela förbud, så snart anledning därtill förekommer.

Härmed åsyftas i första hand, att en förflyttning över huvud taget

är att räkna med. Däri kan emellertid även anses ligga en anvisning för

nämnden att inte skrida till ett förbud, om en tillfredsställande lösning kan

åstadkommas utan att anlita maktmedel. Frågan om förbud torde i regel

uppkomma genom att fosterföräldrarna fäster nämndens uppmärksamhet

på att föräldrarna fordrar barnet åter. Det är emellertid önskvärt, att nämnden

själv såvitt möjligt för att förebygga allvarliga konflikter håller sig

informerad om vårdnadshavare^ planer beträffande barnet.

Är det redan från början klart, att förflyttning av fosterbarnet bör hindras

endast under viss begränsad tid, såsom till dess visst förhållande inträffat

i föräldrahemmet eller till dess barnet hunnit avsluta pågående skoltermin

eller liknande, bör förbudet begränsas i enlighet härmed. I andra fall

bör förbudet gälla tills vidare. Oavsett förbudets innebörd måste det givetvis

när som helst kunna upphävas, när anledning förekommer därtill.

När fråga uppkommit om meddelande av förbud mot barns skiljande från

fosterhem, torde det många gånger föreligga behov av ett provisoriskt ingripande,

innan utredningen slutförts. Nämnden kan i annat fall riskera att

bli ställd inför fullbordad flyttning. I anslutning till kommitténs förslag

föreslår jag därför, att möjlighet skall finnas för nämnden att vid behovmeddela

tillfälligt förbud under förutsättning att definitivt förbud är av

sannolika skäl påkallat.

Den rättsliga innebörden av ett förbud mot barns skiljande från fosterhem

är — liksom beträffande omhändertagande — att den i vårdnaden ingående

befogenheten att bestämma barnets vistelseort suspenderas. Om befogenhet

införes för barnavårdsnämnd att meddela dylika förbud, kommer

alltså behovet av överexekutors prövning av yrkande om fosterbarns återlämnande

att minska. Sådana fall kan dock tänkas inträffa, där fosterföräldrarna,

fastän förbud inte ansetts motiverat, vägrar att återlämna barnet

till vårdnadshavaren. I dylika fall måste denne tydligen även i fortsättningen

kunna lita till de exekutiva myndigheternas bistånd. Utvägen att

erhålla handräckning enligt utsökningslagen kan därför inte, såsom kommittén

synes ha avsett, i nuvarande läge helt stängas. En sådan åtgärd torde

för övrigt, med hänsyn till rådande rättspraxis, inte kunna genomföras utan

lagändring. Jag delar emellertid kommitténs uppfattning att nuvarande ordning

i fråga om exekution för överflyttning av barn ur flera synpunkter är

otillfredsställande och i behov av revision. Införandet av befogenhet för barnavårdsmyndigheterna

att förbjuda förflyttning av fosterbarn skapar också

samordningsproblem, som kräver närmare överväganden. Samtliga hithö
-

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

rande spörsmål torde lämpligen böra upptagas till behandling under den

pågående översynen av utsökningslagstiftningen.

Lagrådet

Lagrådet delar uppfattningen, att fosterbarn böra skyddas mot olämpliga

förflyttningar. Frågor av detta slag ägnas stor uppmärksamhet när de föreligga

i rättegång eller uppkomma genom att någon, med stöd av sin i lag eller

på domstols avgörande grundade vårdnadsrätt, söker på exekutiv väg

framtvinga barnets utlämnande. Vanligen förebringas därvid ingående utredning

och bevisning, och domstolarna ha sökt att beakta erfarenhetsmässiga

och av den psykologiska sakkunskapen anförda skäl mot barns förflyttning;

när frågan uppkommit handräckningsvis bär i tveksamma fall handräckning

vägrats.

Det är uppenbarligen icke rimligt, att om domstol i rättegång träffat avgörande

i en dylik fråga, barnavårdsnämnd skulle äga förbjuda verkställighet

av domen, därför att nämnden finner själva avgörandet olämpligt. Om efter

domen nya omständigheter tillkommit som kunna innebära hinder för verkställigheten,

bör däremot nämnden äga hos verkställighetsmyndigheten hemställa

om uppskov med verkställigheten. 1 detta hänseende torde nämnden

kunna stödja sig på bestämmelserna i cirkuläret den 15 april 1955 till de exekutiva

myndigheterna angående förfarandet vid verkställighet av beslut om

överlämnande av barn.

Vidare är att märka, att förslaget skulle få än längre gående verkningar.

Tvister om fosterbarns förflyttning skulle i viss omfattning för framtiden

komma att undandragas domstols prövning och det verkliga avgörandet i stället

tillkomma barnavårdsnämnden i barnets vistelsekommun genom att

nämnden ägde att efter omständigheterna meddela respektive underlåta att

meddela förbud mot förflyttningen. Möjligheten att få saken allsidigt prövad

vid domstol skulle i sådana fall ersättas av ett avgörande hos nämnden med

dess långt mera begränsade utredningsmöjligheter och ur rättssäkerhetssynpunkt

svagare sammansättning.

Lagrådet finner, att även denna anordning måste avvisas. Att nämnden på

något sätt bör kunna taga initiativ för att hindra en olämplig förflyttning

skall däremot icke bestridas. En tänkbar utväg vore att nämnden, när saken

uppkommer annorledes än i rättegång, ägde hos allmän domstol göra framställning

om förbud mot förflyttningen, varvid domstolen även skulle ha befogenhet

att interimistiskt meddela förbud. Detta är emellertid en fråga som

skulle kräva särskild lagstiftning av mera central karaktär; även andra frågor

angående barns förflyttning kunde därvid böra uppmärksammas. Lagrådet

erinrar också om att barnavårdskommittén i sitt betänkande rörande

följ dförfattningar föreslagit vissa ändringar i föräldrabalkens vårdnadsregler.

På grund av det anförda har lagrådet i nuvarande läge endast att hemställa

om att de i 50 § upptagna stadgandena måtte utgå.

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande

Lagrådet har motsatt sig att frågan om skydd för fosterbarn mot olämpliga

förflyttningar löses i enlighet med det remitterade förslaget. Till grund för

lagrådets ståndpunkt ligger uppfattningen, att de avgöranden varom här är

fråga bör ankomma på de allmänna domstolarna och att barnavårdsnämnd

endast bör berättigas att hos domstol göra framställning om förbud mot en

ifrågasatt förflyttning. Jag har i viss mån förståelse för de betänkligheter lagrådet

anfört men anser mig likväl böra vidhålla den lösning som valts i det

remitterade förslaget. Som remissprotokollet utvisar överensstämmer denna

lösning med vad som förordats av chefen för justitiedepartementet i

samband med föräldrabalkens tillkomst. Den prövning som enligt förslaget

skall tillkomma barnavårdsnämnderna ingår som redan kommittén

framhållit som ett naturligt led i tillsynen över fosterbarnsvården och ligger

sålunda väl i linje med nämndernas traditionella uppgifter. Ett av barnavårdsnämnd

meddelat förflyttningsförbud kommer att medföra den verkan,

att handräckning eller domsverkställighet för barnets utlämnande

hindras så länge förbudet gäller. Även om det får anses oundvikligt, att meningsbrytningar

mellan domstolar och barnavårdsnämnder stundom kan

uppkomma vid bedömanden av den vanskliga natur varom här är fråga,

torde man i praktiken inte behöva befara några sådana komplikationer som

lagrådet antytt. Självfallet bör det inte få förekomma, att om domstol i rättegång

träffat avgörande i en fråga om utlämnande av fosterbarn, barnavårdsnämnd

förbjuder verkställighet av domen, därför att nämnden finner själva

avgörandet olämpligt. Med hänvisning till det nu anförda finner jag de i 50 §

upptagna stadgandena böra bibehållas i förslaget. Jag vill emellertid framhålla,

att denna omstridda och komplicerade fråga icke härmed torde få anses

slutgiltigt löst. Anledning att ytterligare pröva frågan och bl. a. överväga

den av lagrådet skisserade lösningen föreligger i samband med den pågående

revisionen av utsökningslagstiftningen. En av huvudfrågorna vid

denna översyn gäller, huruvida exekutionsgöromål i större omfattning bör

överflyttas till domstolarna.

Motioner

I de likalydande motionerna I: 17 av herr Ewerlöf in. fl. och 11: 25 av herr

Hjalmarson in. fl. hemställes, alt 50 § i lagförslaget måtte utgå samt att vissa

därav föranledda ändringar måtte vidtagas i It, 12, 16, 80 och 88 §§ i förslaget.

Vidare yrkas, att riksdagen måtte hemställa om skyndsam utredning

i syfte att öppna möjlighet för allmän domstol att på framställning av

barnavårdsnämnd meddela förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning.

I motiveringen för sin hemställan uttalar motionärerna, att de kan instämma

i föredragande statsrådets uttalanden om behovet av föreskrifter på området

och godtaga hennes avvägning — att endast sådan förflyttning som

kan väntas medföra avsevärd skada för barnet bör hindras. Motionärerna

fortsätter:

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Om vi kan instämma i föredragande statsrådets allmänna synpunkter på

frågan, kan vi emellertid icke dela hennes mening att regleringen i huvudsak

skal! ske inom ramen för barnavårdslagstiftningen. Vid tillkomsten av

gällande föräldrabalk avvisades tanken på att regleringen skulle ske genom

utvidgade möjligheter att överflytta vårdnadsrätten. Detta betyder emellertid

icke, såsom statsrådet synes förutsätta, att därmed endast vägen med utsträckta

befogenheter för barnavårdsnämnderna återstår. Vi håller före att

man bör söka en lösning av innebörd att institutet förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning

i enlighet med intentionerna i propositionen införs, att

barnavårdsnämnd får befogenhet att interimistiskt meddela sådant förbud

samt att det definitiva avgörandet förläggs till allmän domstol. Denna lösning

överensstämmer i fråga om första och tredje leden med synpunkter

som antytts av lagrådet vid dess granskning av lagförslaget.

Motionärerna förklarar, att även enligt deras mening vissa skäl talar för

att befogenheten att meddela förflyttningsförbud tillerkännes barnavårdsnämnderna.

Vidare anför motionärerna:

Man kan emellertid å andra sidan inte bortse från risken av ensidighet i

bedömningen. Det ligger i sakens natur att den lokala nämnden blir mer

förtrogen med den miljö, vari barnet vistas (fosterhemmet), än med den

ofta på annan ort belägna miljö till vilken barnet skulle förflyttas. En korrekt

uppfattning om den senare miljön är emellertid av största betydelse

för bedömningen av den eventuella skadligheten av en förflyttning. Man

måste också räkna med möjligheten av att nämnden genom den lokala anknytningen

kan ta särskilt starkt intryck av påverkan från fosterhemmet.

En domstol har genom själva sin karaktär större förutsättningar att värja

sig mot sidoinflytelser.

Till förmån för avgörande genom domstol talar också den omständigheten

att de allmänna domstolarna är väl förtrogna med spörsmålets problematik

i och med att de har att träffa beslut i frågor om handräckning och

vårdnadsrätt. Ett avgörande i ärende om förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning

torde icke sällan förutsätta överväganden likartade dem som förekommer

t. ex. vid mål om fråntagande av vårdnadsrätt enligt föräldrabalken

6 kap. 6 §. I båda fallen är det djupast hänsyn till barnet som bestämmer

avgörandet. Men i båda fallen finns också den föräldrarättsliga aspekten.

En formellt bibehållen vårdnadsrätt blir självfallet illusorisk om den

inte får utövas, och ett varaktigt förbud mot förflyttning blir vad beträffar

den fundamentala frågan om barnets placering liktydigt med frånkänd vårdnadsrätt.

Det synes därför konsekvent att bestämmanderätten i bägge avseendena

ligger hos en och samma instans, nämligen allmän domstol. På så

sätt kan man också undvika de kompetenskonflikter som skulle uppstå i fall,

där såväl domstol som barnavårdsnämnd är inkopplade och där domstolens

och nämndens uppfattning går isär.

Att barnavårdsnämnd bör kunna meddela provisoriskt förflyttningsförbud

i avvaktan på domstolens avgörande finner vi naturligt. Då denna möjlighet

inte kan öppnas förrän frågan om institutet i dess judiciella del är

löst, får vi här begränsa oss till att föreslå dels att den i 50 § föreslagna ordningen

icke blir föremål för lagstiftning samt dels att frågan i dess helhet

skyndsamt utreds med sikte på en lösning enligt ovan skisserade riktlinjer.

I de likalydande motionerna I: 443 av fru Gärde Widemar m. fl. och II: 566

av fröken Höjer och herr Rimmerfors hemställes om sådana ändringar i lagförslaget,

att beslut om förbud mot att skilja barn från fosterhem skall fattas

i samma ordning som beslut jämlikt 29 eller 30 § angående omhänder
-

s. 91 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

91

tagande för samhällsvård eller utredning, d. v. s. underställas länsstyrelsens

prövning, om vederbörliga samtycken inte erhålles.

Motionärerna anför, att vissa skäl talar för propositionens ståndpunkt att

förbud som här är i fråga skall kunna meddelas. Motionärerna fortsätter:

Det måste emellertid framhållas, att en sådan åtgärd är av synnerligen ingripande

karaktär i förhållande till de naturliga föräldrarna. På ansvarigt

barnavårdshåll befaras, att svårigheter kunna uppstå att bereda barn till

ensamstående mödrar vård i lämpliga fosterhem. Mödrarna torde bli mindre

villiga att — trots bristande möjlighet att själva taga hand om barnen —

lämna ifrån sig dessa, om det icke kan garanteras, att de själva åter kunna

få hand om sina barn, då deras förutsättningar härför förbättrats. Med

hänsyn till den ingripande karaktären av beslut som dessa, bör förbud för

föräldrar att återtaga sina barn från fosterhem föregås av en noggrann och

kvalificerad prövning.

Vissa andra frågor rörande fosterbarnsvård m. m.

De frågor som här avses gäller främst fosterbarnsbegreppets omfattning,

införande av koncessionssystem beträffande fosterbarn samt anmälningsplikt

och tillsyn i fråga om s. k. vistelsebarn.

Föredragande statsrådet

Beträffande innebörden av begreppet fosterbarn innebär kommitténs förslag

i förhållande till gällande lag, frånsett den i tidigare sammanhang berörda

höjningen av åldersgränsen från 16 till 18 år, endast den sakliga ändringen,

att till fosterbarn hänföres även sådant barn, som vårdas och fostras

hos särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Såsom

framgår av den förut lämnade redogörelsen övervägdes ett motsvarande reformförslag

i samband med 1945 års ändringar i BvL. De skäl som föranledde

att detta förslag avvisades äger i huvudsak alltjämt giltighet. Då vårdnadsuppdraget

direkt eller indirekt bygger på ett av domstol träffat avgörande,

kan det nämligen inte anses lämpligt, att förmyndaren skall vara beroende

av barnavårdsnämndens tillstånd för att få vårda och fostra barnet

i sitt hem. Av denna anledning finner jag mig inte kunna biträda kommitténs

ifrågavarande förslag. Med hänsyn härtill och då jag såsom förut nämnts

föreslår, att berörda åldersgräns bibehålies oförändrad, bör fosterbarnsbegreppet

följaktligen enligt min uppfattning i ny barnavårdslag bestämmas

på i sak samma sätt som i gällande lag.

I samband med 1945 års lagstiftning behandlades även ett förslag om införande

av anmälningsplikt för vårdnadshavare, som överlämnar barnet till

fosterhem. Beträffande detta förslag anförde chefen för socialdepartementet,

att det visserligen är angeläget att barnavårdsnämnden äger känndom om

alla de fall, då fosterbarn mottages inom kommunen, men att det var tvivel

underkastat, huruvida de ökade garantier härför, som kunde vinnas genom

förslaget, övervägde den tunga, som den dubbla anmälningsplikten skulle

innebära för allmänheten. Inte heller i denna fråga föreligger enligt min

mening sådana omständigheter, att ett ändrat ställningstagande kan anses

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

motiverat. Jag avstyrker därför kommitténs förslag om införande av anmälningsplikt

för vårdnadshavare.

Såsom kommittén framhållit nödgas man konstatera, att bestämmelserna

i BvL om ordningen för att mottaga fosterbarn —- enligt vilka barnavårdsnämndens

tillstånd krävs för mottagande av barn under ett års ålder, medan

äldre barn som regel får mottagas en vecka efter gjord anmälan hos

nämnden, om nämnden inte meddelar förbud — inte har visat sig effektiva.

I inte ringa utsträckning mottages sålunda barn såsom fosterbarn i

enskilda hem utan att tillstånd inhämtats eller föreskriven anmälan gjorts,

och det är inte heller ovanligt att förhandsgranskning av hemmet underlåtes

i fall, där anmälan om mottagande av barn över ett år skett i vederbörlig

ordning. En enhetlig regel om att barnavårdsnämndens tillstånd

alltid fordras för rätt att mottaga fosterbarn torde ha större utsikter än

det nuvarande blandade systemet att tränga igenom i det allmänna medvetandet,

och en sådan regel tvingar barnavårdsnämnderna att verkligen i förväg

undersöka hemmen, när tillståndsansökan göres. Då en noggrann förhandsgranskning

utgör en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande

fosterbarnsvård, föreslår jag därför, att tillstånd alltid skall krävas för rätt

att mottaga fosterbarn. Härvid kan jag stödja mig på en stark opinion bland

remissinstanserna. En sådan regel ställer såsom redan antytts större anspråk

på barnavårdsnämndernas insatser. Däremot innebär kravet på tillståndsansökan

inte någon ökad belastning för de enskilda, och ett koncessionstvång

torde inte heller kunna betraktas som ett opåkallat ingrepp i de enskildas

disposition beträffande barnen. Erinras må även att koncessionstvång

är genomfört såväl i Danmark som i Norge.

Om koncessionstvång genomföres, saknas tydligen behov av befogenhet

för barnavårdsnämnden att förbjuda att barn mottages såsom fosterbarn i

visst hem, och inte heller erfordras något generellt förbud mot att mottaga

fosterbarn i hem, där smittsam sjukdom av visst slag förekommer. Gällande

lags bestämmelser om dylika förbud synes därför inte böra få motsvarighet

i ny barnavårdslag.

Vad nyss sagts om lagstiftningens bristande effektivitet, när det gäller

bestämmelserna om ordningen för att mottaga fosterbarn, äger i ännu högre

grad tillämpning i fråga om reglerna om anmälningsplikt och tillsyn beträffande

s. k. vistelsebarn. Det torde i själva verket förhålla sig så, att dessa

regler kommit att i det närmaste helt stanna på papperet. Enligt min mening

är de skäl, som ligger till grund för dessa bestämmelser, numera inte

särskilt starka. Det typiska för de situationer det bär är fråga om är att

föräldrarna för någon tid behöver hjälp med den omedelbara vården av

barnet utan att avsikten är att den som mottager barnet helt skall övertaga

ansvaret för barnets vård och fostran. Den personliga kontakten mellan föräldrar

och barn upprätthålles på ett helt annat sätt än vad som brukar vara

fallet, när föräldrarna överlämnat barnet till ett fosterhem. Det kan därför

inte utan fog hävdas, att det här gäller angelägenheter som de enskilda bör

få ordna utan inblandning från det allmännas sida. Även om det i och för

sig skulle vara önskvärt, att föräldrarna i dessa fall finge åtnjuta sam
-

s. 93 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 93

hällets bistånd med kontroll av barnens vård, förhåller det sig för övrigt

så, att barnavårdsnämndernas resurser inte tillnärmelsevis förslår för att

utöva en allmän tillsyn över vistelsebarnen. Splittringen av de tillgängliga

resurserna är också till men för fosterbarnsvården, där det allmännas

stöd verkligen är påkallat. Barn, som vistas i annat enskilt hem än föräldrarnas

eller särskild förmyndares utan att dock vara fosterbarn i egentlig

mening, bör enligt min uppfattning framdeles liksom hittills på särskilda

skäl kunna förklaras vara att anse som fosterbarn. Vidare bör såsom kommittén

föreslagit i ny barnavårdslag föreskrivas befogenhet för barnavårdsnämnd

att meddela förbud mot att någon i sitt hem mottager annans barn

för vistelse annat än tillfälligt. Genom bestämmelser av nu angiven innebörd

torde vistelsebamens behov av skydd från samhällets sida tillgodoses

i erforderlig utsträckning. Jag har därför stannat vid att föreslå, att man i

ny barnavårdslag helt avstår från bestämmelser om anmälningsplikt och

generell tillsyn beträffande vistelsebarn.

Barnavårdsanstalter m. m.

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet

Kommitténs förslag innebär inte någon omdaning i väsentliga hänseenden

av vad i 5 kap. BvL sägs om barnavårdsanstalter. Emellertid har kommittén

föreslagit, att med barnavårdsanstalter i viss mån skall jämställas vissa

andra institutioner för barns vård och fostran, nämligen hem för barn med

kroppsfel, d. v. s. blinda, döva och vanföra barn, samt vissa skolhem. Vidare

har kommittén föreslagit, att sådana ungdomshem, som mottager underåriga,

vilka inte fyllt 18 år, skall bli föremål för kontroll av barnavårdsmyndighelerna.

Slutligen må nämnas, att förslaget också avser inrättandet av en ny

typ av barnhem, betecknade specialbarnhem, avsedda främst för psykopatiska

och nervösa samt gomdefekta och spastiska barn.

Det torde vara lämpligt att till behandling först upptaga frågan om ungdomshemmen.

Med ungdomshem förstås allmänt sådana av kommuner eller enskilda

drivna institutioner, som har till syfte att bereda inackordering och viss tillsyn

åt ungdom, företrädesvis i åldern 15—20 år. Utöver nämnda syfte tjänar

ungdomshemmen i viss utsträckning också andra ändamål. Sålunda har

somliga ungdomshem inordnats i den samhälleliga ungdomsvården, främst

i den förebyggande och eftervårdande verksamheten. Ungdomshem har upprättats

i första hand i de större städerna men också i vissa andra tätorter,

huvudsakligen industriorter. De drives av barnavårdsnämnder samt av föreningar

och stiftelser eller industrier. Vid samtliga hem gäller regeln, att

de inackorderade av sina arbetsförtjänster eller på annat sätt i större eller

mindre utsträckning bestrider kostnaderna för inackorderingen. Resterande

belopp till sk j utes av huvudmannen för hemmet. Ett flertal ungdomshem har

upprättats främst för ungdom med enbart bostadssvåriglieter. Industriernas

ungdomshem t. ex. avser sålunda att bereda bostadslösa ungdomar eller and
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ra ungdomar med speciella bostadsproblem lämplig inackordering under

den tid, då de har arbetsanställning inom företaget. Andra ungdomshem har

däremot omedelbar betydelse såsom hjälpmedel i den av barnavårdsnämnder

bedrivna ungdomsvårdande verksamhet, som tar sikte på att bistå

ungdomar, vilka lever i oordnade förhållanden eller redan visat beteenderubbningar

i högre eller lägre grad. Ungdomshemmen utnyttjas därjämte i

viss begränsad utsträckning också för den i högre grad missanpassade ungdomen

i de fall, där placering på ungdomsvårdsskola eller liknande inte anses

lämplig eller ännu inte kunnat komma till stånd. Ibland omhändertages

dylika ungdomar för skyddsuppfostran i samband med intagningen i ungdomshemmet.

Det förekommer också, att ungdomshemmen tas i anspråk för

omhändertagen ungdom i avvaktan på nämndens beslut om definitiv placering.

Såsom av det nu anförda framgår har ungdomshemmen visserligen det

gemensamt, att de främst syftar till att bereda bostad åt ungdomar, men

skiljer sig i övrigt med hänsyn till ändamålet väsentligt från varandra. Industriernas

och andra enskilda ungdomshem avviker endast så till vida

från hotell eller pensionat, att ungdomarna även får ett visst mått av personlig

omvårdnad. Detta förhållande bör enligt min mening inte föranleda

att dessa ungdomshem ställes under en generell kontroll från barnavårdsmyndigheternas

sida. Att införa bestämmelser om sådan kontroll beträffande

inrättningar för välartade ungdomar, som i allmänhet lämnat skolan

och befinner sig ute i förvärvslivet eller i vart fall på lärlingsstadiet, skulle

med fog kunna anses opåkallat inte blott för huvudmannen utan också för

den som mottages vid hemmet. Att förhållandena vid ifrågavarande hem

skulle vara sådana, att något behov av den föreslagna kontrollen kan anses

föreligga, är inte heller ådagalagt. Härtill kommer — frånsett svårigheterna

att avgöra när ett ungdomshem skall anses föreligga — att kommitténs

förslag skulle kunna utgöra en frestelse för huvudmännen att upphöra med

den personliga omvårdnaden och lägga om verksamheten till ren hotelleller

pensionatrörelse för att därigenom undgå kontrollen, en utveckling

som givetvis inte är önskvärd. Tillsyn från barnavårdsmyndigheternas sida

kan däremot väl anses befogad beträffande den kategori ungdomshem, som

har till syfte att i större eller mindre utsträckning mottaga missanpassade

eller av missanpassning hotade ungdomar. Dessa ungdomshem, vanligen

kommunala, är emellertid inordnade i den samhälleliga barna- och ungdomsvården

och står redan under betryggande tillsyn av barnavårdsmyndigheterna,

i första hand vederbörande barnavårdsnämnd. Några särskilda

föreskrifter i barnavårdslagen beträffande tillsynen av de nu avsedda ungdomshemmen

kan av detta skäl inte anses behövliga. I likhet med reservanter

inom kommittén har jag därför funnit mig inte kunna biträda kommitténs

förslag till bestämmelser om kontroll över vissa ungdomshem. Härvid

kan jag även stödja mig på en stark opinion bland remissinstanserna.

Enligt BvL förstås med barnavårdsanstalter sådana anstalter, som är avsedda

för vård och fostran av barn, utan att någon åldersgräns för klientelet

s. 95 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

95

angives. Med hänsyn till den åldersgräns, som gäller beträffande omhändertagande

för samhällsvård, har det emellertid varit en utbredd uppfattning,

att barnavårdsanstalterna inte är avsedda för ungdomar över 16 år. På grund

av den innebörd begreppet barn har i kommitténs förslag innefattar detta,

att en bestämd åldersgräns vid 18 år införes i det hänseende, varom här är

fråga. Någon erinran häremot har inte framställts. Det torde också vara till

fördel, att klarhet härutinnan skapas. Skäl kan visserligen anföras för att

gränsen bör sättas högre än vid 18 år, men med hänsyn till den betydelse

adertonårsgränsen i andra sammanhang har enligt lagförslaget och då en

höjning av gränsen över 18 år skulle kräva ytterligare överväganden, har

jag ansett mig böra åtminstone för närvarande godtaga kommitténs förslag.

Härvid bör betonas, att syftet med den föreslagna åldersgränsen är att klarlägga

förutsättningarna för att de i kapitlet meddelade bestämmelserna skall

vara att tillämpa. Av stadgandet får alltså inte dragas den slutsatsen, att

den som uppnått 18 års ålder under inga omständigheter får vara intagen

på barnavårdsanstalt. Avgörandet av sådana frågor bör träffas med beaktande

av vad som i det enskilda fallet är ur vårdsynpunkt lämpligast för

den unge själv och för övriga intagna.

Då ifrågavarande anstalter sålunda skall vara avsedda även för ungdomar

över den egentliga barnaåldern, kan benämningen barnavårdsanstalt sägas

vara mindre adekvat. Det torde emellertid vara svårt att finna någon annan

benämning, som är helt lämplig. Någon praktisk olägenhet av att bibehålla

benämningen torde inte heller föreligga, i synnerhet som de anstalter,

vilka i detta hänseende är av största intresse, nämligen upptagningshemmen,

går under en benämning, som inte innehåller sammansättningsledet

barn. Såsom jag strax återkommer till föreslår jag, att motsvarande skall

gälla i fråga om de anstalter, vilka i BvL betecknas som barnhem för varaktig

vård.

Från bestämmelserna om barnavårdsanstalter bör liksom hittills undantagas

sjukvårdsanstalter, i BvL betecknade såsom sjukhus och sjukhem. Såsom

kommittén funnit bör anstalterna för epileptiker — vilka enligt BvL:s

terminologi utgör anstalter för abnorma — hänföras till sjukvårdsanstalt.

Hit är emellertid också att hänföra vissa anstalter, som enligt kommitténs

förslag skulle vara att betrakta som barnhem.

De i kommitténs förslag angivna specialbarnhemmen skulle såsom redan

nämnts vara avsedda för bl. a. psykopatiska och nervösa barn. Frågan om

anstaltsorganisationen för dessa barnkategorier har, sedan kommitténs förslag

avlämnats, kommit i ett annat läge genom det förslag om behandlingshem

och mentalsjukhem för barn och ungdomar, vilket framlagts i mentalsjukvårdsdelegationens

betänkande II (SOU 1958: 20). De i detta betänkande

angivna behandlingshemmen av typ II är avsedda att i stort sett motsvara

de nuvarande anstalterna för psykopatiska och nervösa barn. Enligt

förslaget skall behandlingshemmen betraktas såsom tillhörande sjukvården

och alltså organisatoriskt behandlas såsom sjukvårdsanstalter. Om detta

förslag godtages, förfaller följaktligen grunden för kommitténs förslag om

s. 96 Kontrollera mot PDF

96

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

inrättande av anstalter för psykopatiska och nervösa barn inom ramen för

den sociala barnavården. Vad angår hemmen för gomdefekta och spastiska

barn är de såsom medicinalstyrelsen anmärkt att anse som sjukvårdsanstalter

och bör alltså också undantagas från tillämpningen av barnavårdslagens

bestämmelser om barnavårdsanstalter.

Anstalter för psykiskt efterblivna barn faller under beteckningen anstalter

för abnorma i BvL och skall enligt kommitténs förslag även i fortsättningen

vara undantagna från barnavårdslagens tillämpningsområde. Lämpligheten

härav har ifrågasatts av socialstyrelsen, som ansett det vara av vikt, att barnavårdsmyndigheterna

får möjlighet att utöva tillsyn med avseende på de

intagnas personliga omvårdnad i andra än rent medicinska hänseenden. Anstaltsorganisationen

för de psykiskt efterblivna står emellertid under överinseende

av skolöverstyrelsen och medicinalstyrelsen, varför behovet av tillsyn

torde vara väl tillgodosett. På grund härav och då frågan om tillsynen

varit föremål för statsmakternas ställningstagande så sent som i samband

med tillkomsten av 1954 års lag om undervisning och vård av vissa psykiskt

efterblivna, biträder jag kommitténs förslag.

Under beteckningen anstalter för abnorma faller — förutom anstalterna

för epileptiker och psykiskt efterblivna — även hem för blinda och döva

barn. Dessa hem liksom hemmen för vanföra — av kommittén sammanfattningsvis

betecknade som hem för barn med kroppsfel — har lokala styrelser

och är därjämte knutna till centrala tillsynsmyndigheter. Hemmen för blinda

och döva barn står sålunda under tillsyn av skolöverstyrelsen, vilken som

biträde anlitar en inspektör för vartdera vårdområdet. Ledamot i styrelsen

för varje hem skall vara en läkare, som tillägges viktiga uppgifter med avseende

på tillsyn över elevernas vård. Medicinalstyrelsen var tidigare huvudtillsynsmyndighet

för vanförevården i dess helhet. Enligt en vid 1955 års

riksdag (prop. 135/1955) beslutad omorganisation av vanförevården har

emellertid tillsynen uppdelats på olika centrala myndigheter, så att de ortopediska

klinikerna fortfarande står under medicinalstyrelsens tillsyn medan

arbetsvärd och yrkesutbildning ledes av de samhällsorgan, som finnes för

dessa områden, och skolhemsorganisationen har ställts under skolöverstyrelsens

tillsyn. Vid behov äger skolöverstyrelsen att hos vederbörande länsstyrelse

påkalla biträde av barnavårdsassistent för fullgörande av den lokala

inspektionen. Det har också förutsatts, att med hänsyn till skolhemmens speciella

karaktär ett intimt samarbete skall komma till stånd med såväl socialstyrelsen

som medicinalstyrelsen. Det torde sålunda vara väl sörjt för tillsyn

över anstalter för blinda, döva eller vanföra barn. Det kan tilläggas, att skolöverstyrelsen,

sedan en byrådirektörsbefattning i skolsociala frågor inrättats

våren 1954, har tillgång till erforderlig sakkunskap på barnavårdsområdet

och att överstyrelsen även förfogar över nödig pedagogisk och medicinskpsykiatrisk

expertis. Därest den nuvarande tillsynen likväl inte skulle anses

fullt tillfredsställande ur barnavårdssynpunkt, bör detta inte föranleda

att barnavårdsmyndigheterna i barnavårdslagen tillägges särskilda tillsynsuppgifter,

utan tillsynen bör utövas med gällande kompetensfördelning men

s. 97 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

97

med utnyttjande i ökad omfattning av barnavårdsmyndigheternas sakkunskap.

Särskild föreskrift härom bör inte upptagas i barnavårdslagen. Jag

biträder alltså i likhet med ett stort antal remissinstanser det av fyra reservanter

inom kommittén framförda förslaget, att hemmen för blinda, döva

eller vanföra barn även i fortsättningen skall lämnas utanför regleringen i

barnavårdslagen.

Till barnavårdsanstalt är enligt BvL slutligen inte att hänföra skoldistrikt

tillhörigt skolhem. Andra skolhem eller elevhem omnämnes inte särskilt och

är alltså egentligen att anse som barnavårdsanstalter. I praktiken har dessa

hem dock inte ansetts vara underkastade bestämmelserna om barnavårdsanstalter

och deras verksamhet.

Folkskolans skolhem är underkastade tillsyn enligt stadgan den 8 juni

1928 angående statsunderstödda skolhem. Enligt denna stadga utövas den

lokala tillsynen av vederbörande skolstyrelse. Skolhem står därjämte under

lillsyn av skolöverstyrelsen. En ny stadga är för närvarande under utarbetande

inom ecklesiastikdeparetmentet. Även andra skolhem, som åtnjuter

statsbidrag till driften, står enligt särskilda föreskrifter under tillsyn av

lokala styrelser och är underkastade överinseende av statliga myndigheter,

skolöverstyrelsen resp. överstyrelsen för yrkesutbildning. För icke statsunderstödda

skolhem — vissa privata internatskolor och elevhem i anslutning

till privata skolor — förekommer däremot inte någon form av statlig tillsyn.

Enligt folkskolestadgan står dock enskild skola för barn i skolpliktig

ålder under vederbörande skolstyrelses tillsyn.

Kommitténs förslag innebär, att såväl de statsunderstödda som de icke

statsunderstödda skolhemmen skall ställas under tillsyn ur barnavårdssynpunkt

av vederbörande barnavårdsnämnd och länsstyrelse, däremot inte av

socialstyrelsen.

Vad angår de statsunderstödda skolhemmen kan jag av motsvarande skäl,

som jag nyss anfört beträffande hemmen för blinda, döva eller vanföra barn,

inte godtaga kommittéförslaget. Något verkligt behov av den föreslagna

kompletterande tillsynen över dessa skolhem kan inte anses vara ådagalagt,

och förslaget skulle därjämte leda till en olycklig splittring av tillsynsuppgifterna.

Erforderlig förbättring av tillsynen ur barnavårdssynpunkt bör i

stället åstadkommas genom att skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning

i ökad omfattning utnyttjar tillgänglig sakkunskap på detta

område. Självfallet bör överstyrelserna sålunda äga rätt att påkalla biträde

av vederbörande barnavårdsassistent, och jag förutsätter också, att ett intimt

samarbete skall upprätthållas med socialstyrelsen. Ytterligare en omständighet

som med styrka talar emot kommitténs ifrågavarande förslag

utgör tillkomsten av länsskolnämnderna. Även i dessas uppgifter ingår att

utöva tillsyn över skolhemmen. I denna tillsynsverksamhet är det naturligt

att länsskolnämnden utnyttjar den inom länsstyrelsen tillgängliga barnavårdsexpertisen.

När det gäller de icke statsunderstödda skolhemmen eller, såsom de hellre

bör betecknas, elevhemmen, har det i praktiken visat sig föreligga ett starkt

7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 5

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

behov av kontroll över dem ur barnavårdssynpunkt. Härvid uppställer sig

först spörsmålet, på vilka myndigheter tillsynsuppgiften skall ankomma,

barnavårdsmyndigheterna eller skolmyndigheterna. Skolöverstyrelsen har

som sin mening uttalat, att tillsynen bör utövas av överstyrelsen i samarbete

med de socialvårdande organen. För en sådan ordning kan andragas, att

skolöverstyrelsen är tillsynsorgan för de statsunderstödda skolhemmen —

bortsett från dem som hör under överstyrelsen för yrkesutbildning — och

därför förvärvat förtrogenhet med denna speciella typ av anstalter. Å andra

sidan talar emellertid också starka skäl för att tillsynen bör ankomma på

barnavårdsmyndigheterna. För en lösning av frågan i denna riktning kan

särskilt åberopas, att den utan svårighet kan åstadkommas inom ramen för

barnavårdslagen och alltså inte kräver lagstiftning på ett nytt område. För

egen del anser jag det lämpligast att sådana elevhem, som enligt nu rådande

ordning inte är underkastade tillsyn av statlig myndighet, framdeles, åtminstone

tills vidare, ställes under tillsyn av de barnavårdande organen.

Härvid kan en tillsyn av den begränsade innebörd som kommittén föreslagit

inte anses till fyllest. Jag finner det sålunda till en början uppenbart, att

även den centrala sakkunniga myndigheten — socialstyrelsen — bör vara engagerad

i denna tillsynsverksamhet på sätt nu gäller i fråga om barnavårdsanstalter.

För en effektiv tillsyn torde det vidare vara en nödvändig

förutsättning, att viss anmälningsplikt beträffande verksamheten vid elevhem

införes samt att socialstyrelsen får befogenhet att såsom ett yttersta

medel i händelse av missförhållanden förbjuda fortsatt verksamhet. Detta

innebär, att ifrågavarande elevhem enligt min mening i fortsättningen bör

vara att anse som barnavårdsanstalter. Såsom av det förut anförda framgår

överensstämmer detta tämligen nära med gällande lags avfattning. Från

tillämpningsområdet för bestämmelserna om barnavårdsanstalter bör dock i

ny barnavårdslag undantag stadgas inte blott för skoldistriktens skolhem

utan för alla sådana elevhem, som är underkastade tillsyn av central skolmyndighet,

d. v. s. för närvarande skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för

yrkesutbildning.

Att BvL:s bestämmelser om barnavårdsanstalter i praktiken inte tillämpats

i fråga om elevhem torde till inte ringa del bero på att det ingalunda

är givet, till vilken form av barnavårdsanstalt elevhem skall hänföras.

Elevhem företer likheter med både barnhem och barnkoloni, för vilka mycket

olika regler gäller. Att elevhem inte varit i åtanke vid utformningen av

definitionen av barnkoloni är tydligt. Lika klart är det, att elevhemmen inte

heller uppmärksammats vid utformningen av de särskilda stadgandena om

barnhem. Enligt min mening synes det lämpligt, att elevhemmen i den nya

lagen upptages såsom en särskild form av barnavårdsanstalt vid sidan av

barnhem, barnkolonier och anstalterna för halvöppen barnavård. Framför

allt torde detta medverka till att bestämmelserna verkligen kommer att tilllämpas.

Såsom elevhem torde därvid böra betecknas sådana barnavårdsanstalter,

som är knutna till skola och har till ändamål att underlätta elevernas

skolgång. Härmed åsyftas såsom förut nämnts såväl elevhem vid internatskolor

som andra elevhem.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

99

I övrigt torde några större nyheter i fråga om barnavårdsanstalternas

klassificering inte vara påkallade. De genom 1945 års lagstiftning införda

normerna har sålunda visat sig i allt väsenligt motsvara det praktiska livets

krav. I likhet med barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg anser jag

dock, att vårdformen och inte vårdtiden bör vara det principiellt avgörande

för differentieringen av barnhemmen. Det har sålunda förekommit, att de

nuvarande föreskrifterna framtvingat omplaceringar, vilka inte varit motiverade

ur vårdsynpunkter. Mindre strikta regler i detta hänseende torde

därför vara att anbefalla. Emellertid anser jag, att bestämmelser av denna

innebörd inte bör inflyta i ny barnavårdslag utan upptagas i tillämpningsföreskrifter

till lagen. Jag föreslår därför, att de olika slagen av barnhem

endast såsom en vägledning anges genom en exemplifiering, som upptar de

nuvarande formerna av barnhem. Härvid bör benämningen barnhem för varaktig

vård utbytas mot en beteckning, som inte pekar på vårdtiden. Såsom

jag förut nämnt bör vidare sammansättningsledet barn inte ingå i benämningen

på dessa anstalter, vilka kommer att få mottaga ungdomar upp mot

18 års ålder. I det tidigare omnämnda betänkandet av mentalsjukvårdsdelegationen

har föreslagits inrättande av en ny typ av anstalter betecknade

specialhem, i vilka skall placeras dels de ojämnt mogna ungdomarna,

dels debila ungdomar, som ännu inte kan reda sig ensamma i förvärvslivet,

dels slutligen vissa skolbarn i tonåren, som av olika skäl inte kan vistas

i det egna föräldrahemmet men som inte heller lämpar sig för fosterhemsplacering

eller är i behov av vård i behandlingshem. Mot detta förslag

torde i och för sig inte finnas anledning till erinran. Då barnhemmen för

varaktig vård över huvud taget tillgodoser speciella vårdbehov till skillnad

från upptagningshemmen, vilka utgör så att säga de normala barnhemmen,

synes beteckningen specialhem emellertid vara väl lämpad även för den

förra gruppen av barnhem. Jag föreslår därför, att i ny barnavårdslag skall

upptagas en ny form av barnhem med beteckningen specialhem, avsedda

att ersätta barnhemmen för varaktig vård men också att tillgodose andra

speciella vårdbehov, främst dem som avses med mentalsjukvårdsdelegationens

förslag.

I likhet med kommittén anser jag att anstalterna för halvöppen barnavård

i den nya lagen bör benämnas barnstugor. De av kommittén använda

definitionerna av begreppen barnkoloni och barnstuga har inte heller givit

mig anledning till anmärkning. Det synes mig också vara lämpligt att i lagtexten

exemplifiera olika slag av barnstugor. Härvid bör enligt min mening

beteckningen eftermiddagshem, vilken förekommer i kommitténs förslag,

utbytas mot fritidshem.

Kommitténs förslag att det skall tillkomma socialstyrelsen att med bindande

verkan avgöra, huruvida i visst fall sådan institution föreligger, som

avses med bestämmelserna i 10 kap. av kommitténs lagförslag, samt i så fall

till vilken av de i kapitlet angivna anslaltsformerna institutionen är alt hänföra,

bar i stort sett lämnats utan erinran. Emellertid begränsas behovet

av dylika auktoritativa förklaringar starkt genom de väsentliga förenkling
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ar av ifrågavarande bestämmelser som jag nyss förordat. De avgöranden

som behöver träffas torde i huvudsak endast komma att gälla frågorna, huruvida

i visst fall en anstalt för barns och ungdoms vård och fostran föreligger

— ett spörsmål som liksom hittills får avgöras med hänsyn tagen till

olika förhandenvarande omständigheter — samt i så fall huruvida anstalten

är att hänföra till någon av de särskilt undantagna kategorierna. Att

träffa bindande avgöranden i frågor av denna innebörd bör enligt min mening

icke ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten själv. Däremot

skulle det väl kunna tänkas att, såsom socialvårdskommittén föreslog i sitt

år 1944 avgivna betänkande, socialstyrelsen skulle tilläggas befogenhet att

med bindande verkan fastslå, till vilken av de särskilt angivna formerna en

viss barnavårdsanstalt är att hänföra. Något större behov av en sådan befogenhet

torde dock inte föreligga. Det av kommittén föreslagna stadgandet

i 139 § har därför inte fått motsvarighet i departementsförslaget.

Lagrådet

Vad i remissprotokollet upptagits rörande elevhem, som äro knutna till

skolor och ha till ändamål att underlätta elevernas skolgång, finner lagrådet

innefatta avgörande skäl för att de icke skola hänföras till barnavårdsanstalter

utan vara underkastade tillsyn av central skolmyndighet. Att dylik

tillsyn saknas beträffande vissa elevhem bör avhjälpas genom lagstiftning

i annat sammanhang och ej föranleda att dessa elevhem ens under en

mellantid ställas under tillsyn av barnavårdsmyndigheterna. Lagrådet hemställer

därför, att i första stycket orden »sådant elevhem som står under

tillsyn av central skolmyndighet» utbytas mot »elevhem, varmed förstås anstalt

som är knuten till skola och har till ändamål att underlätta elevernas

skolgång» samt att i andra stycket punkten d) får utgå.

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande

Innebörden av lagrådets hemställan vid 55 § är, att inte någon grupp bland

elevhemmen skall stå under tillsyn av den sociala barnavårdens organ utan

att alla elevhem bör underkastas tillsyn av central skolmyndighet. Som framgår

av remissprotokollet har jag intagit den ståndpunkten, att de elevhem

som inte står under tillsyn av statligt organ skall hänföras till barnavårdsanstalter

och alltså komma under barnavårdsorganens tillsyn. Särskilt som

det här gäller en mycket ringa del av alla elevhem — undantagna blir bl. a.

sådana enskilda internatskolor som t. ex. Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk

och Lundsbergs skola — talar onekligen i och för sig goda skäl för

den av lagrådet förordade ordningen. Avsaknaden av varje tillsyn från det

allmännas sida över vissa elevhem har emellertid i några fall visat sig innebära

en allvarlig brist ur social synpunkt som snarast möjligt måste avhjälpas.

Enligt min uppfattning är det för närvarande knappast möjligt att nå

detta ändamål på annat sätt än genom en reglering inom barnavårdslagstiftningens

ram. Några principiella eller systematiska synpunkter bör inte hindra

en sådan lösning, då det här endast gäller att ta ställning i en ren lämplig
-

s. 101 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

101

hetsfråga. Lösningen får dock betraktas som ett provisorium. Det torde nämligen

kunna förutsättas, att möjlighet i ett senare sammanhang kan öppnas

att genom annan lagstiftning åstadkomma en enhetlig reglering av tillsynen

över samtliga elevhem.

Motioner

I de likalydande motionerna I: bo av herr Källqvist och 11: 52 av herr

Hammar samt i motionen II: 253 av fru Sjöqvist m. fl. framställs yrkanden

av samma innebörd, nämligen att bestämmelserna om tillsyn från barnavårdsmyndigheternas

sida över elevhem som avses i 55 § d) måtte utgå.

Som motiv för yrkandet anföres i motionerna I: 45 och II: 52, att det redan

är sörjt för att dessa hem blir föremål för erforderlig tillsyn av myndigheter

med fullt tillräcklig sakkunskap. Motionärerna utvecklar sin uppfattning

på följande sätt:

Det måste betraktas som i hög grad otillfredsställande att kategorisera

en och samma institution som skola, i och med att den får statsanslag,

men såsom varande av icke-pedagogisk art, så länge den ej har statsanslag.

Det måste vidare vara något avvita, att en pedagogisk institution ställes

under en icke pedagogiskt sakkunnig myndighet. Dessutom är det att

märka, att lagstiftningen i här berörda fall kommer att rikta sig mot

endast ett fåtal skolor med ett mycket litet antal elever. Motivet till att

propositionen undantar alla statsinspekterade skolhem är det att »förslaget

skulle leda till en olycklig splittring av tillsynsuppgifterna». Men

detsamma gäller dock även de få kvarvarande skolhemmen, då de mottager

elever i skolplikt^ ålder. Även de står ju under vederbörande skolstyrelses

och folkskoleinspektörs tillsyn.

Motiveringen för yrkandet i motionen 11:253 är i huvudsak av samma

innebörd.

I de likalydande motionerna I: 213 av fröken Mattson och 11: 252 av fru

Wallerius-Gunne m. fl. hemställes, att riksdagen måtte uttala att av anslag

för uppförande och drift av mottagningsavdelningar (utredningshem) statsbidrag

må kunna utgå till kommuner, där särskilt behov av sådana avdelningar

föreligger.

Motionärerna anför att den år 1959 beslutade utbyggnaden av ungdomsvårdsskoleorganisationen

visserligen ökat möjligheterna att inom barnaoch

ungdomsvården omhänderta ungdomar, som är föremål för utredning i

anledning av brott, men att de platser som ställts till förfogande likväl inte

tillgodoser behovet för de största kommunerna, exempelvis Stockholm och

Göteborg. Motionärerna fortsätter:

Den vid Fagareds yrkesskola föreslagna mottagningsavdelningen med 8

platser är främst avsedd för utredningsfall från göteborgsområdet. På liknande

sätt avses de planerade mottagningsavdelningarna å vardera 8 platser

vid Hammargårdens yrkesskola respektive Bistagårdens yrkesskola i första

hand för utredningsfall från Stockholm sområdet.

Mottagningsavdelningarna vid nyssnämnda ungdomsvårdsskolor skall sålunda

inte blott tillgodose behovet för Stockholm och Göteborg utan även

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

kringliggande områden. Dessutom torde platserna inte komma att oreserverat

kunna förbehållas dessa två angivna områden.

Härtill kommer att mottagningsavdelningarna inte endast är avsedda för

»utredningsfallen» utan även för ungdomsvårdsskolornas »vanliga» elever,

vilka vid intagningen kommer att först placeras på mottagningsavdelning

för en tids observation.

Både Stockholm och Göteborg måste räkna med egna institutioner med

hem för håde manliga och kvinnliga elever. Denna typ av hem måste med

hänsyn till klientelet, som oftast är mycket oroligt och labilt, ha speciell utrustning

samt särskilt val kvalificerad personal. Både investerings- och

driftkostnader måste därför bli väsentligt högre för dessa hem än för ett

upptagningshem för psykiskt och fysiskt friska barn. Som bekant utgår f. n.

statsbidrag till uppförande eller inrättande av barnhem samt till driften

av barnhem, som upptagits i sådan plan för barnliemsvårdens ordnande,

varom omförmäles i 40 § i nu gällande barnavårdslag, så ock, där särskilda

skäl föreligger, för annat barnhem som finnes tillgodose ett allmänt behov.

I första fallet utgår statsbidrag till nybyggnad med högst 9 000 kr. för

varje vårdplats, som barnhemmet med normal beläggning beräknas rymma.

Driftbidraget utgår med 1 krona 50 öre för dag och i barnhemmet intaget

barn.

Med hänsyn till att byggnadskostnaderna under en följd av år stigit avsevärt,

samtidigt som man måste ställa större fordringar på hemmens ändamålsenliga

utrustning, har statsbidraget till uppförande av hemmen kommit

att få allt mindre betydelse. Vad det statliga driftbidraget beträffar

uppgår detta numera inte till 5 procent av kostnaderna vid hem av här

ifrågasatt typ.

Kommunerna bör, i den mån de själva bidrar till att bestrida här ifrågavarande

platsbehov genom inrättandet av egna anstalter, tillförsäkras statsbidrag,

vilket i avsevärd grad täcker kostnaderna för dessa, såväl investering

som drift.

Motionärerna nämner att Göteborgs barnavårdsnämnd planerar nya upptagningshem

både för manliga och för kvinnliga elever och fortsätter:

Det kan ifrågasättas om inte för såväl staten som Göteborgs stad det

skulle vara fördelaktigt om i anslutning till dessa nya hem mottagningsavdelningar

(utredningshem) ordnades, till vilka staten lämnade bidrag till

både investering och drift. Närheten till Göteborg gör det möjligt för barnavårdsnämndens

assistenter, barnpsykiater och annan personal alt följa fallen.

Härigenom skulle säkerligen den eftersträvade korttidsbehandling, som

man avser för Hammargården, kunna ge resultat och de omhändertagna

snabbare bringas till balans och hälsa. Trots de bristande resurserna på

pojkhemmet Ivarsberg och flickhemmet Lilla Torp kan en del ungdomar

efter relativt kort tid utskrivas därifrån.

En olägenhet med nuvarande vårdform är att barnavårdsnämnderna förlorar

kontakten med de omhändertagna unga, då de sänds till ungdomsvårdsskolor.

En genomgångsstation i utrednings- eller mottagningshemmen

skulle göra det möjligt för barnavårdsnämnderna att med sina bättre insikter

om de unga och den miljö, varifrån de kommer, ägna dem eu behandling,

som kan ge snabbare resultat och i varje fall möjlighet att skilja ut de

lättare fallen och hastigare återföra dem till ett normalt liv.

Andra frågor rörande kommunala upptagningshem diskuteras — utan att

något yrkande frainställcs — i de likalydande motionerna I: 17 av herr Evver
-

s. 103 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

103

löf in. fl. och II: 25 av herr Hjalmarson m. fl. Motionärerna anför, att de

för utredning omhändertagna enligt propositionen norinalt kommer att placeras

i kommunala upptagningshem eller — de svåraste fallen — på ungdomsvårdsskolornas

mottagningsavdelningar. Om de senare säger motionärerna,

att de, åtminstone vid skolorna för pojkar, får helt sluten karaktär.

Enligt motionärerna lämnar propositionen beträffande de kommunala upptagningshemmen

i denna fråga inte alldeles entydiga uppgifter. Motionärerna

fortsätter:

Om dessa hem sägs att de icke bör ha en strängt sluten karaktär men att

det icke desto mindre bör vara möjligt att vid dem anordna en för flertalet

fall betryggande uppsikt. Den begränsning i de intagnas rörelsefrihet, som

betingas av syftet med omhändertagandet, skall åstadkommas genom att

hemmen förses med tillräcklig och välkvalificerad personal, genom att byggnaderna

placeras på lämpligt sält samt genom särskilda tekniska anordningar

såsom rymningssäkra fönster.

Den föreslagna lösningen, ett mellanting mellan sluten och öppen anstalt,

är alt betrakta som resultatet av en kompromiss mellan två svårförenliga

synpunkter. Å ena sidan är det ett starkt önskemål att ungdomar, som av

samhället omhändertas på grund av kriminell aktivitet, placeras på ett ur

säkerhetssynpunkt betryggande sätt. Detta talar för helt sluten placering.

Å andra sidan är det principiellt betänkligt att ge kommunala organ med

ringa eller ingen juridisk kompetens befogenhet att — t. o. m. innan utredning

verkställts — förpassa lagöverträdare eller för brott misstänkta personer

till helt slutna anläggningar. I verkligheten röjer sig här en svaghet

i själva systemet med barnavårdsnämnder som utövare av samhällsreaktionen

mot brottslighet. Man vill med hänsyn till kravet på effektivitet ge

nämnderna vidsträckta befogenheter men har samtidigt en känsla av att

dessa befogenheter icke väl låter sig förena med kravet på rättssäkerhet.

Det torde vara realistiskt att räkna med att upptagningshemmen, även om

de utformas enligt av statsrådet angivna riktlinjer med avseende på möjligheterna

att begränsa de intagnas rörelsefrihet, inte blir ens tillnärmelsevis

rymningssäkra. Att placera byggnaderna så att rymning förhindras är

nämligen i praktiken inte möjligt. Att genom intensiv uppsikt nå samma

syfte är lika ogörligt, eftersom det skulle förutsätta ett uppbåd av kvalificerad

personal som av både ekonomiska och andra skäl i praktiken icke

kan väntas stå till förfogande. Inte heller s. k. rymningssäkra fönster utgör

någon garanti mot avvikanden, i varje fall inte såsom isolerad teknisk

skydd sa nordning.

Enligt statsrådet kan omhändertagande för utredning i stor utsträckning

komma alt ersätta häktning av för brott misstänkta ungdomar. Det är därvid,

såsom alltid när häktningsskäl eller motsvarande situation föreligger,

fråga om jämförelsevis grav brottslighet. Av flera skäl är det angeläget att

de omhändertagna effektivt hålls isolerade. Man måste befara att upptagningshemmen

inte kommer att motsvara de krav som här bör ställas. Även

om avsikten är att de svårare fallen skall placeras på sluten mottagningsavdelning

vid ungdomsvårdsskola, är det sannolikt alt platsbristen vid dessa

skolor kan omöjliggöra sådan placering med påföljd att upptagningshemmen

kommer att få mottaga ett allt allvarligare belastat klientel av typen

häktningsfall. Visserligen förutsätts icke någon ändring i gällande regler

beträffande häktning. Men kombinationen av institutet omhändertagande

för utredning och i säkerhetsavseende något förstärkta upptagningshem kan

medföra eu liv och uppmjukad häklningspraxis med den här nämnda kon
-

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

sekvensen. Vi vill fästa uppmärksamheten på möjligheten av denna med

hänsyn till samhällsskyddets betänkliga utveckling.

Landstingskommuns befattning med fosterbarnsvård

Föredragande statsrådet

Enligt kommitténs förslag skall i ny barnavårdslag införas ett stadgande

om att landstingskommun må ekonomiskt stödja förmedling av fosterbarn

och fosterhem samt med bidrag främja fosterbarnsvården. Syftet med det

föreslagna stadgandet är i första hand att klarlägga, att landstingskommun

äger befogenhet att lämna bidrag till fosterbarnslegor beträffande såväl omhändertagna

som icke omhändertagna barn, vilka överlämnas för vård i enskilda

hem. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen lär det inte

vara ovanligt att landstingen lämnar sådana bidrag. För egen del kan jag

inte finna annat än att denna praxis är förenlig med kompetensregeln i 4 §

av den nu gällande landstingslagen. Det finns sålunda enligt min mening

inte tillräckliga skäl för att i barnavårdslagen införa en bestämmelse av

föreslagen innebörd.

Med det föreslagna stadgandet har kommittén därjämte velat hindra, att

från landstingskommuns sida bedrives någon självständig verksamhet, som

innebär bl. a. förmedling av fosterbarn och fosterhem. Landstingskommun

torde enligt gällande lagstiftning vara oförhindrad att bedriva sådan förmedlingsverksamhet,

och jag finner i likhet med bl. a. svenska landstingsförbundet

anledning inte föreligga att på föreslaget sätt begränsa landstingskommunernas

befogenhet härutinnan.

Såsom berörts i åtskilliga yttranden skulle den föreslagna begränsningen

och preciseringen av landstingskommuns befogenheter också lägga hinder

i vägen för att landstingskommun driver eller understödjer annan för barna-

och ungdomsvården betydelsefull verksamhet än den i stadgandet direkt

angivna. För barna- och ungdomsvårdens utveckling är det utan tvivel av

stort värde att möjligheten hålles öppen för nya insatser från landstingskommunernas

sida. Ramen för dessas verksamhet bör därför inte underkastas

annan begränsning än som följer av 4 § landstingslagen.

Av ovan anförda skäl har jag funnit mig inte kunna tillstyrka kommitténs

ifrågavarande förslag.

Utskottet

Den nuvarande barnavårdslagen (BvL), som antogs år 1924, har länge

ansetts vara i behov av översyn, önskemålen därom har till stor del avsett

särskilda frågor, såsom ungdomens fritidsverksamhet, ingripandena mot

kriminell och asocial ungdom och skydd mot skadliga förflyttningar av barn

från fosterhem. Man har emellertid även ansett, att nuvarande bestämmelser

om barnavårdsnämndens organisation och förfarandet inför nämnden

s. 105 Kontrollera mot PDF

105

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

inte ger tillräckliga garantier för riktiga avgöranden. Slutligen har anmärkningar

framställts mot BvL i formellt avseende.

Betänkande med förslag till ny barnavårdslag framlades år 1956 av barnavårdskommittén.

Efter en omfattande remissbehandling bearbetades förslaget

inom socialdepartementet av experter. Ett därvid utarbetat lagförslag

remitterades till lagrådet i juni 1959. I anledning av lagrådets utlåtande

gjordes vissa ändringar i förslaget; detta har därefter upptagits i förevarande

proposition. Samtidigt har vissa ändringar, huvudsakligen följdändringar,

föreslagits i socialhjälpslagen.

Förslaget till ny barnavårdslag söker avhjälpa de påtalade bristerna i

BvL. Fritidsverksamhet bland ungdomen, som hittills ansetts vara en frivillig

uppgift för kommunerna, blir enligt förslaget en obligatorisk uppgift

såsom en del av den så kallade allmänt förebyggande verksamheten. I

kampen mot brottslighet och asocialt levnadssätt i övrigt ger förslaget barnavårdsmyndigheterna

nya hjälpmedel, bl. a. ett mera differentierat system

av förebyggande åtgärder. Frågan om skydd mot skadliga förflyttningar av

fosterbarn har fått en, låt vara provisorisk, lösning, och bestämmelserna

om barnavårdsnämndernas organisation och om förfarandet hos nämnderna

har omarbetats från grunden. Dessa ändringar har rört flera olika avsnitt

av lagen och motiverat en allmän översyn av denna. En sådan, som

även från andra synpunkter varit påkallad, har också gjorts; i själva verket

företer förslaget i formellt avseende endast obetydliga överensstämmelser

med BvL.

Lagrådet avstyrkte att lagförslaget framlades för riksdagen utan ytterligare

utredning. Vad lagrådet främst vände sig mot var att förslaget i flera

avseenden tillerkände barnavårdsnämnderna ökade befogenheter utan att

på motsvarande sätt öka kraven på ledamöternas kvalifikationer. Den ytterligare

utredningen borde särskilt inriktas på frågan om stärkande av de

beslutande organens kvalifikationer. Enligt lagrådet borde reformen av

barnavårdslagstiftningen anstå, så att den nya barnavårdslagen kunde samordnas

med dels den väntade lagstiftningen om administrativa frihetsberövanden,

dels den lagstiftning om det allmänna påföljdssystemet, som för

närvarande förberedes inom justitiedepartementet.

Kungl. Maj:t har emellertid ansett övervägande skäl tala för att lägga

fram lagförslaget nu, och under riksdagsbehandlingen har inte från något

håll yrkats avslag på propositionen eller ytterligare utredning av dess huvudgrunder;

de motionsyrkanden som väckts i anledning av propositionen

syftar till ändringar av lagförslaget på särskilda punkter eller eljest till uttalanden

i speciella frågor. I fristående motioner har dessutom framlagts

krav på utredning av vissa frågor rörande ingripanden mot unga lagöverträdare,

nämligen dels inrättande av ungdomsdomstolar, dels införande av

ett kortvarigt ovillkorligt frihetsstraff för unga.

Såsom ovan antytts innefattar förslaget eu grundlig omarbetning av reglerna

om förfarandet inför barnavårdsnämnden. Med hänsyn därtill hade

det givetvis varit önskvärt, att förslaget i enlighet med lagrådets uppfatt
-

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 19f>0

ning kunnat behandlas tillsammans med det lagförslag som kan väntas bli

framlagt på grundval av utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Även besvärssakkunnigas arbete kan väntas leda till lagstiftning av stor

betydelse för barnavården, särskilt för proceduren på länsplanet. Vissa

skäl kan också anföras för att förslaget till barnavårdslag borde invänta

förslaget om det allmänna påföljdssystemet; de jämkningar i barnavårdslagstiftningen,

som kan föranledas därav, torde dock inte bli mera omfattande

än att de kan göras såsom ändringar i den nya lagen.

Många av de föreslagna sakliga ändringarna är emellertid uppenbarligen

angelägna, och det skulle sannolikt ha varit svårt att foga in dessa i BvL:s

systematik. Ändringarna av föreskrifterna om förfarandet i barnavårdsärenden

— vilka för övrigt i allt väsentligt godtagits av utredningen om

administrativa frihetsberövanden —- innebär vidare så stora förbättringar,

framför allt från rättssäkerhetssynpunkt, att lagförslaget redan med hänsyn

till dessa måste bedömas som ett klart framsteg. Utskottet vill i detta

sammanhang erinra om att det för riksdagen framlagda lagförslaget, i enlighet

med vad lagrådet i andra hand förordat, behåller den nuvarande rekommendationen

om att juridisk sakkunskap bör vara företrädd inom

nämnden, där så lämpligen kan ske, och att förslaget dessutom innehåller

föreskrift att, om behovet av sådan sakkunskap inte är tillgodosett inom

nämnden, denna bör anlita biträde av lagfaren person. Tack vare en serviceverksamhet,

som under förarbetena ställts i utsikt av Svenska socialvårdsförbundet,

finns anledning räkna med att även sådana kommuner,

som eljest har svårt att få juridiskt biträde, genom förbundet skall få anvisning

på lämpliga jurister, liksom för övrigt på andra sakkunniga, såsom

läkare och psykologer. Vidare måste den föreslagna utförliga regleringen av

förfarandet i och för sig innebära viss garanti för att nämnderna kommer

att få tillförlitligt material såsom grund för sina avgöranden.

På grund av de nu redovisade övervägandena ansluter sig utskottet till

propositionen i vad därigenom föreslås, att BvL skall ersättas med en ny

barnavårdslag.

Kommunernas allmänt förebyggande verksamhet bland

ungdom är betydelsefull från olika synpunkter. Från barnavårdssynpunkt

är syftet med denna verksamhet att, i enlighet med uttryckssättet i 1 § av

den föreslagna lagen, »främja en gynnsam utveckling av de unga och goda

uppväxtförhållanden i övrigt för dem». Redan detta syfte medger en vidsträckt

tolkning av begreppet allmänt förebyggande verksamhet. Härunder

kan sålunda rymmas främjande av goda fritidsförhållanden för ungdom,

däribland inrättande av idrottsanläggningar och klubblokaler m. m., bevakande

av särskilda barn- och ungdomsintressen vid stadsplanering, upplysningsverksamhet

av skilda slag inom barnavårdens område in. m. Det kunde

med hänsyn härtill synas naturligt, om barnavårdsnämnden alltid skulle

vara kommunalt organ för den allmänt förebyggande verksamheten. Stundom

har emellertid kommunernas hittills bedrivna verksamhet på området

s. 107 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

107

gått utöver vad som varit motiverat enbart från barnavårdssynpiinkt. Kommuner

har exempelvis, med eller utan statligt stöd, understött studiecirklar,

fritidsgrupper av skilda slag m. in. Denna verksamhet syftar ofta huvudsakligen

till en allmän medborgerlig fostran. I åtskilliga kommuner har också

befattningen med den verksamhet som brukar betecknas allmän ungdomsvård

uppdragits åt annat organ än barnavårdsnämnden, exempelvis

ungdomsstyrelse.

Enligt propositionen skall kommunerna även framdeles kunna anlita andra

organ än barnavårdsnämnderna för den allmänna ungdomsvården. Häremot

vill utskottet inte göra någon erinran; enligt utskottets mening är det

lyckligast om kommunerna även i fortsättningen får behålla friheten att

bestämma om organisationen för denna betydelsefulla verksamhet.

Lagtekniskt har frågan om kommunal organisation för ungdomsvård i

propositionen fått den lösningen, att kommunens ansvar för verksamheten

lagts på barnavårdsnämnden samt att förbud inte stadgats mot att uppdraga

den åt annat bestående organ eller att tillsätta särskilt organ därför. Att

kommun vid detta förhållande kan tillsätta särskild nämnd eller styrelse

för ungdomsvården — liksom för andra förvaltningsuppgifter — följer av

44 § andra stycket kommunallagen och motsvarande stadgande i kommunallagen

för Stockholm. Sådan nämnd eller styrelse blir att betrakta som

s. k. oreglerad eller icke specialreglerad nämnd, vars organisation och verksamhetsformer

har sin enda lagliga reglering i kommunallagen respektive

kommunallagen för Stockholm.

För att framhäva ungdomsstyrelsernas ställning och karaktär av organ

för studiecirkel-, ungdom scirkel-, fritidsgrupp- och idrottsverksamheten

bland ungdomen samt deras betydelse för de ungas individuella och samhälleliga

fostran föreslås i de likalydande motionerna I: Ht och 11: 567 viss

ändring av 3 § av innebörd att, om kommun tillsatt ungdomsstyrelse eller

annat särskilt organ för fritidsverksamheten, barnavårdsnämnden icke skall

vara ansvarig härför. Liknande syfte har motionen II: 92.

Utskottet vill i anledning av motionsyrkandena understryka ett uttalande

av föredragande statsrådet i propositionen om att, när kommun tillsatt

särskild ungdomsstyrelse eller liknande, det i första hand bör vara genom

denna styrelse som kommunens ansvar för den allmänt förebyggande ungdomsverksamheten

kommer till uttryck. Något hinder föreligger uppenbarligen

inte mot att ungdomsstyrelsen blir ansvarig direkt inför kommunens

fullmäktige. Från kommunalrättslig synpunkt kan emellertid betänkligheter

anföras mot den lösning som förordats i motionerna. Denna skulle nämligen

ha till följd, att ungdomsstyrelsen såsom bärare av det kommunalrättsliga

ansvaret för ifrågavarande verksamhet måste få ställning som specialreglerad

nämnd, något som skulle medföra avsevärda lagtekniska svårigheter.

På grund härav och då, särskilt med hänsyn till vad som förekommit

i lagstiftningsärendet, tvekan inte kan råda om att kommunerna i

enlighet med den allmänna grundsatsen inom kommunallagstiftningen får

inrätta särskilda ungdomsstyrelser, kan utskottet inte tillstyrka motionsyr
-

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

kandena. Utskottet har övervägt att genom en hänvisning i lagtexten införa

en erinran om kommunernas behörighet härvidlag. En sådan erinran saknar

emellertid motsvarigheter inom kommunallagstiftningen i övrigt och

skulle möjligen kunna vara vilseledande.

BvL innehåller endast spridda och ofullständiga stadganden angående

förfarandet hos barnavårdsnämnd. I motsats härtill föreslås

i propositionen en tämligen utförlig och allmän reglering av förfarandet.

Framför allt har vissa för rättssäkerheten betydelsefulla principer slagits

fast i förslaget. Härvid vill utskottet i första hand framhålla stadgandena i

19 § om rätt att yttra sig, rätt att påkalla muntlig procedur inför nämnden,

rätt att utveckla talan och att själv förebringa bevisning samt rätt att begära

komplettering av utredningen. Vidare kan nämnas rätten att anlita

biträde.

Vid jämförelse med förfarandet inför domstol träder vissa olikheter i dagen.

Bland dessa kan framhållas, att nämnden — för övrigt i likhet med

länsstyrelsen såsom besvärs- eller underställningsinstans —- inte skall kunna

höra personer under vittnesed. En annan skillnad är, att det ej ansetts möjligt

att i någon omfattning införa rätt till ersättning av allmänna medel för

juridiskt biträde; detta kan leda till en viss olikhet mellan barn till välsituerade

föräldrar och andra barn, en olikhet som dock bör kunna motverkas

genom den av landstingskommunerna lämnade utomprocessuella rättshjälpen.

Vidare är att märka, att föreskrifterna i 19 § i allmänhet inte är

villkorslösa. Exempelvis är rätten till yttrande för den ärendet rör -— d. v. s.

i allmänhet den underårige och hans föräldrar — i någon mån begränsad

genom stadgande, att yttranderätt föreligger såvida inte yttrande befinnes

uppenbart obehövligt eller ärendet kräver så snabbt avgörande att yttrande

inte kan avvaktas.

Då det gäller att bedöma de föreslagna stadgandena om förfarandet vin

utskottet till en början erinra om att lagförslaget i denna del i viss mån är

ett provisorium, i vart fall såvitt gäller omhändertaganden tvångsvis. Då

det förslag som väntas från utredningen om administrativa frihetsberövanden

leder till lagstiftning, kan det visa sig erforderligt att gestalta förfarandet

i barnavårdsärenden på annat sätt. Det är anledning att räkna med att,

även om det inte då skulle bli fråga om någon mera djupgående reform, i

varje fall vissa frågor kommer att tas under omprövning. En sådan fråga

är just frågan om rätt till ersättning av allmänna medel för biträde. Skulle

emellertid erfarenheten av den nya barnavårdslagens tillämpning ge vid handen,

att det nu föreslagna förfarandet beträffande vissa slag av ärenden över

huvud inte fungerar tillfredsställande, föreligger givetvis intet hinder mot

mera genomgripande ändringar.

Då kritik riktats mot propositionens utformning i fråga om barnavårdsnämndernas

organisation och förfarandet i barnavårdsärenden, torde man

i första hand ha tänkt på ärenden om ingripande mot unga lagöverträdare.

Härvidlag måste man hålla i minnet, att barnavårdsnämnderna inte i någon

s. 109 Kontrollera mot PDF

109

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

större utsträckning har att pröva frågor, huruvida underårig gjort sig skyldig

till brott. Då det gäller underårig som fyllt 15 år, kommer frågan om

åtgärd i anledning av brottslig gärning under nämndens bedömande antingen

i samband med att åklagare efterger åtal med stöd av 1944 års lag om

eftergift av ålal mot vissa underåriga eller genom alt domstol med stöd av

1952 års lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig överlämnar

den underårige åt nämnden för skyddsuppfostran. I det senare fallet

prövas skuldfrågan av domstolen, och det torde inte kunna komma i fråga,

att barnavårdsnämnden ingår i ny prövning därav. I det förra fallet kommer

däremot skuldfrågan inte under domstols prövning. Emellertid är det en förutsättning

för åtalseftergift enligt 1944 års lag, att den underårige begått

brott; sådan eftergift kan därför inte meddelas annat än då utredningen

otvetydigt visar att den underårige gjort sig skyldig till brott. Detta torde

nästan undantagslöst innebära, att den underårige måste ha erkänt brottet.

Men dessutom fordras, att ingenting förekommit, som är ägnat att rubba

tilltron till erkännandet. I fråga om underåriga som fyllt 15 år torde alltså

barnavårdsnämnderna över huvud inte behöva pröva skuldfrågor.

Beträffande underåriga som ej fyllt 15 år och som alltså ännu inte är

straffmyndiga saknas däremot för närvarande möjlighet att få till stånd

domstolsprövning. Är det fråga om ingripande mot sådan underårig med

anledning av brottslig gärning, måste alltså barnavårdsnämnden enligt förslaget

— liksom enligt BvL -— själv pröva skuldfrågan. I praktiken inträffar

det dock sällan att någon tvekan i sådana fall behöver råda i skuldfrågan;

i inte ringa utsträckning klarlägges händelseförloppet genom polisutredning.

Utskottet vill vidare erinra om att strafflagberedningen i sitt förslag till

skyddslag förordat, att åklagare, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt,

efter framställning av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse skall få begära

domstols prövning huruvida barn under femton år begått brottslig gärning,

s. k. bevistalan. Syftet med bestämmelserna härom är främst att åstadkomma

en förbättring av barnavårdsorganens möjligheter att erhålla tillfredsställande

underlag för sina beslut i barnavårdsärenden. Införes möjligheten till

sådan bevis talan, kommer barnavårdsorganen inte heller beträffande barn

under 15 år att behöva pröva skuldfrågor i någon större utsträckning.

Den del av barnavårdsnämndernas verksamhet som är av intresse från

rättssäkerhetssynpunkt är i stället främst deras prövning av frågor huruvida

de sociala indikationerna för ingripande är för handen, alltså om det föreligger

annat förhållande som avses i 25 § lagförslaget än brottslig gärning.

Av särskild vikt härvidlag är ärenden där nämnden överväger att skilja

barn från deras fostrare. Beslut som innebär att barn skiljes från fostrare

skall emellertid enligt propositionen i huvudsaklig anslutning till nu gällande

ordning underställas länsstyrelsens prövning, såvida inte den underårige

om han fyllt 15 år och hans föräldrar skriftligen samtycker till att beslutet

verkställes. Den förbättrade proceduren inför barnavårdsnämnden innefattar

enligt utskottets mening jämte förfarandet inför länsstyrelsen — vilket

för övrigt får antagas bli omgestaltat genom lagstiftningen om administra
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ilo Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

tiva frihetsberövande!! — tillfredsställande garantier för den enskildes rättssäkerhet.

Utskottet vill slutligen framhålla, att barnavårdsnämnderna hittills

knappast visat benägenhet att företaga ogrundade ingripanden.

Med beaktande av vad nu anförts anser utskottet att det föreslagna förfarandet

kan godtagas. I en detaljfråga vill utskottet dock förorda en mindre

jämkning av Kungl. Maj:ts förslag. Såsom ovan framhållits, fastslås i 19 §

bl. a. att den ärendet rör som regel skall erhålla tillfälle att yttra sig. Föredragande

statsrådet har vid remissen till lagrådet framhållit, att denna regel

som ett nödvändigt komplement kräver, att den ärendet rör också skall få

ta del av all utredning av betydelse i ärendet. Härvid har statsrådet framhållit

dels att rätten att yttra sig blir mer eller mindre illusorisk, om någon

väsentlig del av utredningen hemlighålles för honom, dels att det hos den

enskilde lätt kan uppstå misstro mot nämndens avgörande, om utredning

undanhållits honom. Att rätten att ta del av utredningen likväl inte slagits

fast i lagtext torde bero på de svårigheter som uppkommer när utredningen

omfattar handlingar, som med stöd av sekretesslagen kan undanhållas den

ärendet rör. Enligt uskottets mening är emellertid principen om rätt att ta

del av utredningen så viktig, att den bör framgå av själva lagtexten. Detta

torde kunna åstadkommas genom ett tillägg till 19 § första stycket av innebörd

att den ärendet rör skall underrättas om vad som framkommit vid utredningen

i samband med att tillfälle beredes honom att yttra sig. I den mån

handlingarna i ärendet med stöd av sekretesslagen kan undanhållas den

ärendet rör, bör tillvägagångssättet bli att nämnden eller den ledamot eller

tjänsteman som ger den ärendet rör del av utredningsmaterialet föredrar

handlingarna med utelämnande av sådana partier som inte får komma till

dennes kännedom. — Utskottet förordar även i övrigt en viss jämkning av

19 § första stycket.

I motionerna I: 6 och II: 9 samt motionerna 1: 15 och II: 23 har framförts

krav på utredning om inrättande av ungdomsdomstolar. Tanken på

sådana domstolar har sin grund bl. a. i uppfattningen, att frågor om tvångsingripanden

mot ungdom av rättssäkerhetsskäl borde avgöras under medverkan

av juridisk sakkunskap och lämpligen i ett annat organ än barnavårdsnämnden,

vilken i sa fall skulle kunna förlägga tyngdpunkten i sin

verksamhet till vård-, stöd- och hjälpåtgärder av olika slag. En ungdomsdomstol

skulle enligt motionärerna också ha det företrädet framför barnavårdsnämnden

när det gällde att komma till rätta med kriminalitet bland

de unga, alt den skulle kunna tillämpa reaktionsformer lämpade för ungdomar

som begått brott men inte är i behov av egentlig vård. Såsom sådana

reaktionsformer har i motionerna I: 6 och II: 9 nämnts böter och skadestånd.

I en vid motionerna I: 15 och II: 23 fogad promemoria, till vilken motionärerna

hänvisat, har dessutom nämnts »korttidsarrest» och disciplinära ålägganden

av olika slag. Vidare har motionärerna menat, att man med ungdomsdomstolar

skulle undvika nackdelarna med det nuvarande »dualistiska»

systemet, som enligt motionärerna inrymmer risker för kompetenskonfliktei

mellan domstolarna och barnavårdsnämnderna.

s. 111 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 111

I det föregående avsnittet, om förfarandet hos barnavårdsnämnd, har utskottet

uttalat uppfattningen, att det föreslagna förfarandet, bl. a. med hänsyn

till att nämnderna i allmänhet inte torde behöva pröva skuldfrågor, är

godtagbart. De brister som kan sägas vidlåda förfarandet bör för övrigt kunna

avhjälpas genom den väntade lagstiftningen om administrativa frihetsberövanden

och om det allmänna påföljdssystemet. Enligt utskottets mening

kan därför rättssäkerhetskraven inte åberopas som stöd för införande av

ungdomsdomstolar.

Vad gäller motionärernas uttalanden om att en ungdomsdomstol skulle

kunna tillämpa vissa slag av påföljder lämpade för ungdomar som begått

brott men inte är i behov av egentlig vård, vill utskottet till en början framhålla,

att lagstiftningen inte uppställer några hinder mot att sådana ungdomar

åtalas. Det finns i själva verket särskilda föreskrifter om rättegången

i mål rörande brott av underåriga. Dessa föreskrifter, intagna i lag den 20

december 1946, innebär bl. a. att man då det gäller allvarligare brott för

tjänstgöring i nämnden bör anlita nämndemän med insikt och erfarenhet

i vård och fostran av ungdom. Om den underårige i sådana fall saknar försvarare,

skall domstolen i regel förordna offentlig försvarare för honom. Vidare

skall mål mot underårig alltid behandlas skyndsamt; krav på särskild

skyndsamhet uppställes för det fall att den tilltalade inte fyllt 18 år. Domstolen

har också möjlighet att handlägga mål rörande brott av underårig

inom stängda dörrar i större omfattning än eljest.

De grundläggande föreskrifterna om när underårig skall åtalas och när

han utan åtal skall överlämnas till barnavårdsnämnden för åtgärd meddelas

i den förut nämnda lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Åtal

får jämlikt denna lag över huvud inte eftergivas, om åtal är påkallat med

hänsyn till den allmänna laglydnaden eller eljest från allmän synpunkt.

Lagstiftningen bär alltså här lagt i åklagarens händer att beakta de allmänna

synpunkterna. Bortsett från fall då brottet är ringa och uppenbarligen

skett av okynne eller förhastande fordras dessutom för åtalseftergift,

att den underårige omhändertages för skyddsuppfostran eller blir föremål

för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild

tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att härigenom

vad som är lämpligast för hans tillrättaförande vidtages. Härav framgår,

att åklagare bör väcka åtal -— utom i fall då det påkallas av hänsyn till

den allmänna laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt — så snart han

har anledning förmoda, att den påföljd domen kan innebära är lämpligare

för att tillrättaföra den underårige än åtgärder som kan vidtagas med stöd

av barnavårdslagen. Så kan vara fallet, utom i de sällsynta fall då åklagaren

anser att brottet bör förskylla ovillkorligt frihetsstraff, exempelvis då

åklagaren finner det lämpligt med villkorlig dom kombinerad med föreskrift

om skadeståndsbetalning. Utskottet vill här också erinra om att domstol

kan döma till böter för brott som begåtts av person under 18 år, även

om eljest endast frihetsstraff ingår i straffskalan. Med verkan från och

med den 1 januari 1960 har vidare införts möjlighet att kombinera villkor
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

lig dom och ovillkorligt bötesstraff, en påföljd som i många fall för åklagarna

torde framstå som lämpligare än åtgärder inom barnavårdens ram.

Om statsmakterna i en framtid kommer att införa någon form av kortvarigt

frihetsstraff eller andra disciplinära åtgärder för unga lagöverträdare,

torde även sådana påföljder komma i betraktande.

Önskemålen om effektivare ingripanden mot sådana ungdomar som inte

är i behov av egentlig vård torde således kunna tillgodoses lika väl inom

nuvarande domstolssystem som inom ett system med ungdomsdomstolar.

Inte heller dessa önskemål kan därför enligt utskottets mening åberopas

till stöd för införande av ungdomsdomstolar. Härmed är dock icke sagt, att

det inte kan vara lämpligt att införa ytterligare specialbestämmelser för

rättegången i mål angående brott av underåriga.

Motionärerna syftar emellertid också till att vissa rena barnavårdsuppgifter

skulle föras över till ungdomsdomstolar. Härvid torde man ha åsyftat

i första hand sådana åtgärder som vidtages med anledning av den underåriges

eget beteende, alltså i fall som avses i 25 § b) förslaget till barnavårdslag.

Utskottet vill inte förneka, att man härigenom skulle kunna undvika

vissa kompetenskonflikter mellan domstolarna och barnavårdsmyndigheterna

vid behandlingen av lagöverträdare. Emellertid ifrågasätter utskottet,

om en ungdomsdomstol skulle kunna anses bättre kvalificerad än ett

barnavårdsorgan att avgöra frågor om behov av sådana tillrättaförande åtgärder

som avhandlas i barnavårdslagen. Det är att märka, att ungdomsdomstolens

prövning inte skulle inskränkas till fall då den underårige förövat

brottslig gärning utan också skulle gälla fall, då det är fråga om huruvida

den underårige av andra anledningar, såsom sedeslöst levnadssätt, underlåtenhet

att efter förmåga ärligen försörja sig och missbruk av rusdrycker

eller narkotiska medel, är i behov av sådana åtgärder. Det kan för övrigt

antagas, att ett system med ungdomsdomstolar skulle ge upphov till

nya kompetenskonflikter, dels mellan allmän domstol och ungdomsdomstol,

dels mellan ungdomsdomstol och barnavårdsnämnd.

Enligt utskottets mening kan det däremot knappast uteslutas, att det från

vissa synpunkter skulle vara till fördel för barnavårdsnämnderna, om de

delvis befriades från att besluta om tvångsingripande mot ungdomar. Det

kan dock här knappast bli fråga om andra ingripanden än omhändertaganden;

även motionärerna tycks utgå från att barnavårdsnämnderna skall behålla

befattningen med de förebyggande åtgärderna. Det kan emellertid

ifrågasättas, om man ens i detta avseende skulle vinna något väsentligt genom

att inrätta ungdomsdomstolar; de ovan anförda skälen talar enligt utskottets

mening snarast för att befattningen med tvångsomhändertaganden,

om än barnavårdsnämnderna befriades därifrån, även därefter borde åligga

ett barnavårdsorgan.

Vid övervägande av vad nu anförts anser utskottet att det saknas anledning

att begära utredning angående ungdomsdomstolar, och utskottet kan

därför icke tillstyrka motionerna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 113

Som ett nytt medel i kampen mot ungdomsbrottsligheten har i motionerna

I: 16 och II: 2b förordats ett kortvarigt frihetsstraff. Motionärerna

anser, att åtalseftergift och villkorlig dom inte varit så effektiva

hjälpmedel mot brottsligheten som man hoppats. Orsaken härtill är enligt

motionärerna att dessa åtgärder fått alltför vidsträckt användning. Det kortvariga

frihetsstraff som motionärerna tänkt sig skulle tillämpas beträffande

personer, som ännu inte hunnit fixeras i djupare kriminalitet och som

därför kan tänkas bli påverkade av en både för dem och för omgivningen

påtaglig reaktion. Beträffande utformningen av påföljden har motionärerna

hänvisat till vissa utländska förebilder, bl. a. den i Storbritannien praktiserade

behandlingen i detention centres och den i Västtyskland tillämpade

straff ormen Jugendarrest. Som en brist i dessa reaktionsf ormer har motionärerna

emellertid betecknat, att de inte är förenade med någon form av

eftervård.

Vid 1958 års B-riksdag väcktes motionsyrkanden, som bl. a. syftade till

införande av kortvarigt frihetsstraff för unga lagöverträdare. Riksdagen tog

då avstånd från tanken på sådana straff. Allmänna beredningsutskottet,

som behandlade motionerna, anförde att det inte delade motionärernas uppfattning

om värdet av en sådan strafform som detention centre; härvid åberopades

bl. a. att denna strafform inte visat sig effektiv när det gällt att

motverka återfallsbrottslighet. Angående Jugendarrest yttrade utskottet, att

ett sådant straff torde te sig ganska främmande för vårt rättssystem. Utskottet

framhöll vidare, att motionsförslaget inte beaktat frågan om eftervård.

Emellertid har tanken på ett kortvarigt frihetsberövande för ungdomsbrottslingar

framförts i vårt land i andra sammanhang. Främst kan nämnas,

att strafflagberedningen i sitt förslag till skyddslag upptagit behandling

under två månader i s. k. tillsynsanstalt såsom ett led i vad beredningen

kallat skyddstillsyn, närmast motsvarande s. k. kvalificerad villkorlig dom

med övervakning och särskilda föreskrifter. Anstaltsbehandlingen är avsedd

främst för unga i åldern 18—20 år och skall i allmänhet inleda skyddstillsynen.

Skyddstillsynen skall enligt beredningen i undantagsfall få tillkimpas

även för unga i åldern 15—17 år, men för dessa skall behandling i

tillsynsanstalt inte få komma i fråga.

Inom barnavården har försöksverksamhet med korttidsbehandling börjat

under den senaste tiden. Verksamheten bedrives vid Hammargårdens

ungdomsvårdsskola i Stockholms-trakten. Behandlingen, som i likhet med

annan behandling vid ungdomsvårdsskola skall kunna förenas med eftervård,

är avsedd framför allt för den typ av ungdomar, som motionärerna

tycks ha i tankarna, nämligen pojkar i åldern 15—17 år med någorlunda

normal uppväxt och personlighetsutrustning som under puberteten gjort

sig skyldiga till en plötsligt insättande kriminalitet och dessutom sådana

som under arbetslöshet missbrukat sprit, förövat brott och måst omhändertagas.

Avsikten är, att behandlingen på skolan normalt skall pågå högst

tre månader.

8 llihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sanil. 2 avd. Nr 5

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Frågan om kortvariga frihetsberövanden har under senare år behandlats

även i internationella sammanhang och står på dagordningen för en

kongress angående brottsprevention och behandling av lagöverträdare som

Förenta Nationerna skall hålla i London innevarande år.

Av vad nu anförts framgår, att spörsmålet om brottspåföljder för unga

lagöverträdare — liksom påföljdssystemet i sin helhet — för närvarande

är under omprövning. Uppenbarligen kommer man härvid att beakta erfarenheterna

både av försöksverksamheten vid Hammargården och av utomlands

tillämpade metoder för korttidsbehandling. Beträffande ungdomar i

åldern 18—20 år vill utskottet framhålla, att det inte torde ha ifrågasatts

annat än att dessa även framdeles i allmänhet bör tas om hand inom kriminalvården;

härvid bör korttidsbehandling i tillsynsanstalt i enlighet med

strafflagberedningens förslag kunna innebära en avsevärd förstärkning av

resurserna. När det gäller lagöverträdare i åldern 15—17 år finns möjligheten

— om det skulle visa sig att korttidsbehandling vid ungdomsvårdsskola

inte lämpar sig för alla unga av ifrågavarande typ — att sänka eller avskaffa

den av strafflagberedningen föreslagna åldersgränsen för behandling

i tillsynsanstalt; förslag i denna riktning har för övrigt framförts från

flera håll under remissbehandlingen av strafflagberedningens betänkande.

Över huvud taget är det, såsom framhållits i det under hösten 1959 av parlamentariska

sakkunniga framlagda betänkandet angående ungdomsbrottsligheten,

av stor betydelse att det pågående reformarbetet resulterar i ett

tillräckligt differentierat system som erbjuder möjlighet till såväl korttidssom

långtidsbehandling av unga lagöverträdare.

Då frågan om kortvarigt frihetsberövande av unga lagöverträdare således

redan är under övervägande, anser utskottet icke nödvändigt alt föreslå

''riksdagen att göra en framställning i ämnet. Utskottet kan alltså icke tillstyrka

motionerna.

Vad gäller barnavårdsnämndernas ingripanden i enskilda

fall innebär propositionen icke någon genomgripande reform. Viktigast

av ändringarna torde vara att åldersgränsen för ingripande i fall, då ingripandet

inte föranledes av den underåriges beteende, höjes från 16 till 18

år. Av stor vikt är också den föreslagna utbyggnaden av de förebyggande

åtgärderna, främst genom stadganden om hjälpåtgärder och om föreskrifter

rörande underårigs levnadsförhållanden. En annan nyhet — som emellertid

redan torde ha tillämpats i barnavårdsnämndernas praxis — är provisoriskt

omhändertagande i fall då fullständig utredning ännu icke föreligger; sådant

omhändertagande benämnes i propositionen omhändertagande för utredning.

I den viktiga frågan om förutsättningar för ingripande

ansluter sig förslaget nära till BvL. Detta anser utskottet lyckligt, i första

hand därför att avvägningen i BvL mellan den privata sfären och samhällsingripanden

måste antagas stämma överens med allmän rättsuppfattning.

Därtill kommer, att barnavårdsorganen i väsentliga avseenden får bygga vi
-

s. 115 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 ur 1960 115

dare på den rättspraxis som utbildats under den tid BvL gällt. Den effektivisering

av barnavårdsverksamheten som kan erfordras bör åstadkommas

dels genom utbyggnad av den förebyggande verksamheten, dels genom förstärkning

av barnavårdsorganens resurser med avseende på personal, anstalter

m. in.

Liksom hittills skall förutsättningarna för att barnavårdsnämnd skall

få ingripa med förebyggande åtgärder — hjälpåtgärder, förmaning och varning,

föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning

— vara desamma som för omhändertagande. Givetvis är dock en

gradering åsyftad, så att underårig som regel inte skall omhändertagas förrän

andra åtgärder prövats. Denna gradering kommer till uttryck främst i

ett i nära anslutning till en bestämmelse i BvL utformat stadgande, att, om

förebyggande åtgärder bedöms vara gagnlösa eller om sådana åtgärder vidtagits

utan att medföra rättelse, den underårige skall omhändertagas för

samhällsvård.

I motionerna I: 443 och II: 566 har yrkats sådan ändring av lagtexten, att

det klart skulle framgå, att förebyggande åtgärder får vidtagas vid mindre

allvarliga missförhållanden än dem som gäller för omhändertagande. Motionärerna

har tänkt sig att ändringen kunde få den formen, att förebyggande

åtgärder skulle kunna vidtagas icke endast då sådana förhållanden

som beskrivs i 25 § föreligger utan dessutom då det är risk för att sådana

förhållanden skall inträda om inga åtgärder vidtages. Till stöd för yrkandet

åberopas, att propositionens ståndpunkt ger det nya lagförslaget mindre

utrymme för de förebyggande åtgärderna än den praxis som utbildats med

stöd av BvL. Detta uttalande torde inte vara hållbart. Såsom utskottet ovan

anmärkt, är just en av fördelarna med den i propositionen valda konstruktionen

att det blir möjligt att bygga vidare på hittills utbildad praxis. Snarare

torde propositionen syfta till att den förebyggande verksamheten skall

intensifieras. Detta skall dock inte i första hand ske genom att möjligheterna

till tvångsingripande vidgas utan främst genom att hjälpåtgärderna

och andra åtgärder som kan vidtagas i samråd med den underårige och

hans föräldrar får större omfattning. Uppenbarligen kan hjälpåtgärder och

liknande åtgärder med samtycke av den underårige och hans föräldrar vidtagas

även om förhållande som avses i 25 § inte är för handen. Utskottet vill

härvidlag vidare erinra om en föreskrift i förslagets 3 § av innebörd att

barnavårdsnämnden under sin allmänt förebyggande verksamhet skall särskilt

uppmärksamma sådana underåriga som med hänsyn till kroppslig eller

själslig hälsa och utrustning, hem- och familjeförhållanden samt omständigheterna

i övrigt kan anses vara särskilt utsatta för risk att utvecklas

ogynnsamt. Utskottet kan av nu anförda skäl inte tillstyrka motionerna.

Såsom ovan antytts medger BvL ej omhändertagande för skyddsuppfostran

utan alt fulla skäl förebringats. Barnavårdsnämndens ordförande kan

emellertid vid trängande behov fatta provisoriskt beslut om o mh

ä n d c r t a g a n d e. Det har uppgivits, afl sådana beslut stundom fat
-

s. 116 Kontrollera mot PDF

116 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

tats innan utredningen till fullo klarlagt att de stadgade förutsättningarna

förelegat.

Lagförslaget innebär, att omhändertagande för utredning skall få beslutas

om sannolika skäl för ingripande med stöd av 25 § föreligger och om

omhändertagandet dessutom kan anses nödvändigt 1) på grund av risker

för den underåriges hälsa eller utveckling eller 2) på grund av risk för

brottslig eller annan skadlig verksamhet från hans sida eller 3) med hänsyn

till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare

åtgärder hindras. Omhändertagande för utredning må bestå högst fyra

veckor. Beslut om omhändertagande för utredning skall, om den underårige

— då han fyllt 15 år — och hans föräldrar inte skriftligen samtycker till

att det verkställes, utan dröjsmål och senast inom tio dagar underställas

länsstyrelsens prövning. Interimistiskt beslut får meddelas av ordföranden.

Sådant beslut skall underställas nämndens prövning. Även i detta fall skall

underställningen ske utan dröjsmål och senast inom tio dagar.

I motionerna I: 17 och II: 25 har yrkats sådan ändring, att omhändertagande

för utredning skall få beslutas endast i det under 1) angivna fallet.

I övrigt är enligt motionärerna institutet svårförenligt med rättssäkerheten.

Härvid har motionärerna anfört bl. a. att man icke åt ett administrativt

organ bör överlämna uppgifter av så ingripande karaktär som frihetsberövande

när dessa uppgifter med fördel kan anförtros åt domstol.

Betänkligheterna från rättssäkerhetssynpunkt mot det föreslagna institutet

bör enligt utskottets mening ses mot bakgrund av nu rådande förhållanden.

Institutet kan, såsom ovan antytts, väsentligen ses som kodifiering

av praxis; de viktigaste skillnaderna torde vara, att förslaget i motsats

till BvL dels stadgar vissa tidsgränser, dels föreskriver underställning,

då samtycke ej lämnas. Skäl kan måhända anföras i synnerhet mot att

anförtro åt nämndens ordförande att interimistiskt besluta om omhändertagande

för utredning. Icke heller härvidlag medför emellertid förslaget någon

reell förändring i förhållande till BvL, och det torde knappast ha gjorts

gällande, att rättssäkerheten äventyrats genom den möjlighet ordföranden

enligt BvL har att fatta provisoriska beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran.

För övrigt kan denna fråga liksom andra rättssäkerhetsfrågor

i samband med omhändertagandeinstituten komma i annat läge som följd

av utredningen om administrativa frihetsberövanden.

Av nu anförda skäl och på grund av att det uppenbarligen är nödvändigt

för barnavårdsorganen att ha möjlighet till provisoriska omhändertaganden

även i de under 2) och 3) ovan angivna fallen kan utskottet inte tillstyrka

motionerna i denna del.

Av stor betydelse för effektiviteten hos institutet omhändertagande för

utredning är givetvis att det finns möjligheter att med tillbörlig grad av säkerhet

förvara de omhändertagna. Till denna fråga, som är av vikt även

när det gäller omhändertagande för vård, återkommer utskottet i det följande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ur

Till frågan om den tid, varunder omhändertagande för utredning får bestå,

återkommer utskottet i specialmotiveringen.

I BvL benämnes de former av omhändertagande som kan göras oberoende

av inställningen hos den saken rör skydds uppfostran. Omhändertagande

som är beroende av samtycke kallas samhällsvård; till

denna kategori hänföres också omhändertagande av barn, som är i behov av

vård på grund av att föräldrarna övergivit barnet eller avlidit. Propositionen

behåller i huvudsak skillnaden i förutsättningar mellan de två slagen

av omhändertagande men sammanför dem under gemensam benämning,

nämligen samhällsvård. Detta har motiverats främst med att den nuvarande

terminologiska skillnaden är förenad med övervägande olägenheter för

barnavårdsverksamheten och dessutom inte erforderlig för att framhäva

skillnaden i fråga om förutsättningar m. m. Vidare har anförts, att den terminologiska

skillnaden inte får täckning i reglerna för de omhändertagnas

behandling.

I motionerna I: 442 och II: 561 har yrkats, att för motsvarigheten till nuvarande

skyddsuppfostran, d. v. s. samhällsvård jämlikt 29 § i lagförslaget,

måtte införas beteckningen samhällsfostran. Yrkandet har motiverats framför

allt med att det skulle vara otillfredsställande, om omhändertagandet av

ett litet barn, som måste tas om hand exempelvis därför att dess föräldrar

avlidit, skulle ha samma beteckning som omhändertagandet av kriminella

ungdomar. Sammanförandet av instituten skulle enligt motionärerna ofta

kunna föranleda irritationsskapande missförstånd och medföra olägenheter

för dem som skall tillämpa bestämmelserna. Vidare skulle det, anför motionärerna,

bidraga till klarhet i lagen, om den terminologiska uppdelningen

behålles, eftersom den principiella skiljelinjen finns kvar både i fråga om

förutsättningarna för omhändertagande och beträffande vårdens upphörande.

Frågan om beteckningen på de skilda slagen av omhändertagande är enligt

utskottets mening av underordnad vikt. Den är av rent lagteknisk natur, och

anledning saknas att antaga att allmänheten skulle fästa nämnvärt avseende

vid om ett omhändertagande får den ena eller den andra beteckningen. Skall

man emellertid göra någon skillnad, bör denna rimligen göras mellan å ena

sidan fall, då ingripandet föranledes av den underåriges beteende, d. v. s. fall

enligt 25 § b), samt å andra sidan fall, där ingripandet beror på att barnet

är i behov av skydd eller vård, alltså fall enligt 25 § a) och 31 §. Härigenom

skulle emellertid lagtexten kompliceras i onödan, och utskottet kan inte

tillstyrka eu sådan ändring.

Frågan om skydd mot skadliga fosterbarnsförflyttningar

har varit aktuell under lång tid. Många önskemål har framkommit

om laglig reglering av frågan. I huvudsak har två utvägar diskuterats,

nämligen dels att vidga möjligheterna att ta vårdnaden från vårdnadshavaren

och överföra den till fosterföräldrarna, dels att ge barnavårdsmyndigheterna

befogenhet att inskränka vårdnadshavarens rätt all ta barnet till

s. 118 Kontrollera mot PDF

118

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

sig. Den försl nämnda utvägen övervägdes under förarbetena till den år 1949

antagna föräldrabalken men avvisades då. Det avgörande skälet var, att

överflyttning av vårdnaden i en del fall ansågs vara en alltför vittsyftande

åtgärd för att hindra förflyttningen. I stället rekommenderades, att problemet

skulle lösas efter det andra alternativet. I enlighet härmed har nu i propositionen

(50 §) föreslagits, att barnavårdsnämnd skall kunna meddela

förbud mot förflyttning av fosterbarn. För förbud skall fordras, att det skulle

vara till avsevärd skada för fosterbarnet att skiljas från fosterhemmet.

Angående innebörden av uttrycket »avsevärd skada» får utskottet hänvisa

till föredragande statsrådets uttalanden i frågan (s. 85—87 ovan).

Föredragande statsrådets uttalanden om i vilken utsträckning förbud skall

kunna meddelas har inte mött opposition vare sig under lagrådsbehandlingen

eller i motionerna. Däremot har anmärkningar framställts mot vad som

föreslagits rörande ärendenas handläggning. Lagrådet motsatte sig att beslutanderätten

skulle tillkomma barnavårdsnämnden. En tänkbar lösning

var enligt lagrådet att barnavårdsnämnden, när saken uppkommer annorledes

än i rättegång, skulle äga göra framställning hos allmän domstol

om förbud mot förflyttningen, varvid domstolen även skulle ha befogenhet

att meddela förbud interimistiskt. Frågan krävde emellertid enligt lagrådet

särskild lagstiftning av mera central karaktär; i nuvarande läge inskränkte

sig lagrådet till att hemställa att stadgandena om förbud mot fosterbarnsförflyttning

måtte utgå.

Även i motionerna I: 17 och II: 25 hemställes, att ifrågavarande stadganden

måtte utgå. Motionärernas ståndpunkt sammanfaller i huvudsak med

lagrådets, men motionärerna tänker sig att barnavårdsnämnden själv skall

kunna meddela beslut interimistiskt. Denna befogenhet kan dock enligt

motionärerna inte fastslås i barnavårdslagen förrän frågan om domstolens

medverkan är löst. Motionärerna har också hemställt om utredning angående

formerna för domstols medverkan.

Om fosterföräldrarna till ett barn inte gått med på att lämna ut barnet

till vårdnadshavare!!, har denne varit oförhindrad att hos allmän domstol

väcka talan om att få barnet utlämnat. En annan möjlighet har varit att hos

överexekutor —- som regel länsstyrelsen eller ledamot av magistraten — begära

handräckning för att få ut barnet. Fullföljdsinstanser för handräckningsprocessen

är — liksom för domstolsprocessen — hovrätterna och högsta

domstolen. I avsaknad av bestämmelser har myndigheterna varit hänvisade

till att själva utbilda praxis på området. Åtminstone under senare tid torde

de härvid regelmässigt ha fäst avseende just vid sådana synpunkter som

enligt propositionen skall vara avgörande vid barnavårdsorganens prövning

av frågor om förbud att skilja barn från fosterhem, nämligen främst om förflyttningen

kunnat antagas lända barnet till psykisk skada. I den mån kritik

riktats mot hittills tillämpad procedur torde den framför allt ha avsett formerna

för verkställighet av bifallande avgöranden. Även eljest kan givetvis

proceduren ha varit upprivande både för barnet, för föräldrarna och för fosterföräldrarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

U9

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Vad gäiler verkställigheten vill utskottet erinra om att Kungl. Maj:t i ett

cirkulär den 15 april 1955 fäst exekutionsmyndigheternas uppmärksamhet

på angelägenheten av att verkställighet av beslut om överlämnande av barn

sker under sådana former och vid sådan tidpunkt att fara ej uppstår för barnets

hälsa; i den mån så kan anses behövligt bör enligt cirkuläret barnavårdsnämnd

och läkare höras i ärendet samt kallas till förrättningen. Det

får antagas, att cirkuläret bidragit till att göra verkställigheten av de ifrågavarande

besluten så skonsam som möjligt. För övrigt ligger det i sakens

natur, att frågor om skiljande av barn från fosterhem engagerar de inblandade

personerna känslomässigt, oavsett hur förfarandet ordnas.

Det synes emellertid utskottet angeläget, att spörsmålet om skydd mot

skadliga fosterbarnsförflyttningar, som länge varit föremål för uppmärksamhet

från riksdagens sida, omsider blir lagligen reglerat. I och för sig

hade det varit lyckligt, om prövningen kunnat anförtros åt de allmänna domstolarna.

Dessa skulle ha kunnat bygga vidare på den praxis som redan utbildats

hos dem; utskottet vill också hänvisa till att domstolarna har stor

erfarenhet av liknande avgöranden från målen angående vårdnaden om barn.

Emellertid har det enligt föredragande statsrådet inte varit möjligt att finna

någon lämplig form för att förlägga prövningen till allmän domstol. 1

detta läge bör enligt utskottets mening de nu föreslagna bestämmelserna

godtagas; utskottet understryker emellertid, i anslutning till vad föredragande

statsrådet anfört vid anmälan av lagrådets utlåtande, att den föreslagna

ordningen får anses som ett provisorium och att den bör omprövas i

samband med den pågående översynen av utsökningslagstiftningen. Om

erfarenheterna av det nya förfarandet ger anledning därtill, bör frågan enligt

utskottets mening kunna brytas ut till särskild beliandling.

Av vad nu anförts framgår, att utskottet inte kan tillstyrka yrkandet i

motionerna I: 17 och 11:25 om att 50 § i lagförslaget måtte utgå. Eftersom

den nu föreslagna ordningen under alla förhållanden får antagas komma

under omprövning, saknas också anledning att hos Kungl. Maj:t anhålla om

utredning i ämnet.

Av barnavårdsnämnd meddelat förbud mot förflyttning av fosterbarn

skall enligt propositionen inte bringas under länsstyrelsens prövning genom

underställning utan endast om besvär anföres. I denna fråga har i motionerna

I: ''ii3 och II: 566 hemställts om föreskrift att förbud skall underställas

länsstyrelsens prövning, om vårdnadshavaren inte samtycker till förbudet.

Yrkandet motiveras med att ett förbud är av synnerligen ingripande karaktär

i förhållande till föräldrarna. Vidare framhålles att svårigheter kan

uppstå att bereda barn till ensamstående mödrar vård i lämpliga fosterhem,

eftersom mödrarna torde bli mindre villiga att lämna från sig barnen, om det

inte kan garanteras att de själva åler kan få hand om dem då deras möjligheter

därtill förbättrats.

Tanken att förbud mot att skilja barn från fosterhem skulle underställas

länsstyrelsens prövning för att bli gällande har diskuterats av föredragande

statsrådet vid lagrådsremissen. Statsrådet har därvid motiverat pro
-

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

positionens ståndpunkt med att den enskildes rättssäkerhet kan tillgodoses

lika väl med besvärsrätt som med underställning. Statsrådet har vidare uttalat

bl. a., att man torde kunna utgå från att föräldrarna sannolikt endast

sällan väll åtnöjas med ett av barnavårdsnämnden beslutat förbud. I denna

fråga ansluter sig utskottet till propositionen. Med anledning av vad motionärerna

anfört vill utskottet framhålla att varken nuvarande ordning,

propositionen eller propositionen med den av motionärerna föreslagna ändringen

kan utgöra underlag för någon av barnavårdsorgan lämnad garanti

att ensamstående moder eller annan vårdnadshavare skall få tillbaka sitt

barn då vårdnadshavare^ möjligheter att ha hand om barnet förbättrats;

frågan om återfående av barnet skall prövas enbart med hänsyn till de förhållanden

som råder då frågan uppkommer. Utskottet kan alltså inte tillstyrka

motionerna I: 443 och II: 566 i denna del.

Vad gäller fosterbarnsvården föreslås i propositionen i övrigt bl. a. att

barnavårdsnämndens tillstånd alltid skall krävas för rätt att

mottaga fosterbarn. För närvarande gäller ett blandat tillståndsoch

anmälningssystem. I övrigt föreslås, att i BvL stadgad anmälningsskyldighet

beträffande barn som vistas hos annan än vårdnadshavaren utan att

vara fosterbarn — s. k. v i s t e 1 s e b a r n — inte skall få motsvarighet i

den nya lagen. Skyddet för sådana barn skall bestå i dels att de genom särskilt

beslut kan jämställas med fosterbarn, dels att förbud kan meddelas

för viss person att i sitt hem mottaga annans barn under 16 år annat än

tillfälligt. I dessa delar har utskottet inte funnit anledning till erinran.

Beträffande barn av år dsanstalter innebär propositionen inga

mera betydelsefulla ändringar. Diskussionen i förevarande del har framför

allt rört två slags inrättningar, nämligen dels s. k. ungdomshem, dels

elevhem.

Barnavårdskommittén föreslog i sitt betänkande bestämmelser om tillsyn

över vissa typer av ungdomshe m, men dessa bestämmelser har

inte fått motsvarighet i propositionen. Föredragande statsrådet har i sin

motivering härför anfört, att ungdomshemmen visserligen har det gemensamt

att de främst syftar till att bereda bostad åt ungdomar men att de

i övrigt med hänsyn till ändamålet skiljer sig väsentligt från varandra. En

grupp är enligt statsrådet industriernas och andra enskilda ungdomshem.

Beträffande dessa finns enligt statsrådets mening inte tillräckliga skäl för

generell kontroll från barnavårdsmyndigheternas sida. En annan kategori

är de ungdomshem, som har till syfte att i större eller mindre utsträckning

mottaga missanpassade eller av missanpassning hotade ungdomar. Dessa är

emellertid, anförde statsrådet, vanligen kommunala och inordnade i den

samhälleliga barnavården och står redan under betryggande tillsyn av barnavårdsmyndigheterna,

i första hand vederbörande barnavårdsnämnd. Därför

är enligt statsrådet inga särskilda tillsynsföreskrifter i barnavårdslagen

angående dessa anstalter behövliga.

Mot vad sålunda i propositionen föreslagits angående ungdomshem har

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

utskottet ingen erinran. Vad gäller ungdomshemmen för missanpassade eller

av missanpassning hotade ungdomar vill utskottet tillägga, att vissa a"s

dessa hem — nämligen de som är avsedda för dem som är under 18 år —

enligt lagen är hänförliga till barnhem, närmare bestämt upptagningshem,

även om de i någon omfattning nyttjas också för äldre ungdom. Övriga ungdomshem

inom denna grupp — exempelvis sadana som inrättats särskilt

för underåriga i åldern 18—20 år som kanske väntar på plats på ungdomsvårdsskola

— är däremot inte hänförliga under lagens bestämmelser om

barnhem eller barnavårdsanstalter i övrigt. I den mån dessa anstalter, som

vanligen torde vara fallet, drivs av barnavårdsnämnd, står de givetvis ändå

under nämndens tillsyn. Och eftersom socialstyrelsen och länsstyrelserna

med stöd av de allmänna tillsynsbestämmelserna har att utöva uppsikt över

barnavårdsnämndernas verksamhet i dess helhet, får det enligt utskottets

mening anses vara tillfredsställande sörjt för kontrollen även över dessa

ungdomshem.

Från tillsyn av barnavårdsmyndigheterna undantar förslaget i nära anslutning

till BvL bl. a. elevhem som står under tillsyn av central skolmyndighet.

Hit hör flertalet inrättningar där skolelever vistas i samband

med undervisning, nämligen för det första alla elevhem som tillhör skoldistrikt

och för det andra alla elevhem i anslutning till skolor som eljest

har statsbidrag. Till den senare gruppen hör de allra flesta privata internatskolor,

såsom Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk, Lundsbergs skola

och Solbacka läroverk. Även internatskolor som har statsbidrag endast

till vissa klasser torde få hänföras hit. Övriga elevhem, som är knutna till

skolor och har till ändamål att underlätta elevernas skolgång, d. v. s. elevhemmen

vid vissa privata skolor, främst internatskolor, anses däremot i

förslaget som barnavårdsanstalter och blir därigenom underkastade tillsyn

av barnavårdsorganen. Denna grupp är till antalet obetydlig, troligen högst

tio inrättningar i riket. Under förarbetena till propositionen har rått delade

meningar om denna grupp. Lagrådet ansåg att dessa elevhem borde vara

underkastade tillsyn av central skolmyndighet, något som borde åstadkommas

genom särskild lagstiftning. Föredragande statsrådet har funnit goda

skäl tala för den av lagrådet förordade ordningen. Hon har emellertid ansett

det nödvändigt att tillsyn över de ifrågavarande elevhemmen kommer

till stånd snarast möjligt och funnit det omöjligt att för närvarande åstadkomma

tillsynen på annat sätt än genom en reglering inom barnavårdslagstiftningens

ram. Statsrådet har uttryckligen betecknat lösningen som ett

provisorium.

En ståndpunkt likartad med lagrådets intages i motionerna I: L5 och 11:

52 samt II: 253. I alla dessa motioner yrkas att bestämmelserna om tillsyn

från barnavårdsmyndigheternas sida över här berörda elevhem måtte

utgå ur lagförslaget. I de två förstnämnda motionerna anföres att det måste

anses otillfredsställande att behandla samma institution som skola i och

med att den får statsbidrag men såsom varande av icke-pedagogisk art så

länge den inte får sådant bidrag. Enligt motionärerna är det vidare orim
-

s. 122 Kontrollera mot PDF

122

Andra laguiskottets utlåtande nr 5 år 1960

ligt att en pedagogisk institution ställes under tillsyn av en pedagogiskt

icke sakkunnig myndighet. I alla motionerna anföres vidare, att förslaget

skulle medföra en olycklig splittring av tillsynsuppgifterna; härvid har hänvisats

till att de ifrågavarande privatskolorna, i den mån de mottager elever

i skolplikt^ ålder, jämlikt folkskolestadgan redan står under tillsyn

av den lokala skolstyrelsen.

Även enligt utskottets uppfattning talar starka skäl för att tillsynen över

de ifrågavarande elevhemmen uppdrages åt undervisningsmyndigheterna;

det måste, såsom påpekats i ett par av motionerna, anses oegentligt att frågan

om tillsynsmyndigheten skall vara beroende av om statsbidrag utgår eller

ej. Behovet av tillsyn över vissa av elevhemmen lär emellertid vara trängande

— utskottet vill härvid framhålla att elevhem vid skolor som inte mottager

elever i skolplikt^ ålder över huvud taget inte står under tillsyn —

och det torde inte vara möjligt att under detta år åstadkomma den erforderliga

författningsmässiga regleringen, om tillsynen skall anförtros undervisningsväsendet.

Tillsynen måste därför enligt utskottets mening i enlighet

med Kungl. Maj:ts förslag under en övergångstid ombesörjas inom barnavården.

Utskottet kan således inte för närvarande biträda motionsyrkandena.

I detta sammanhang behandlar utskottet motionerna 1: 213 och II: 252, i

vilka hemställes att riksdagen måtte uttala att statsbidrag för uppförande

och drift av mottagningsavdelningar (utredningshem) må utgå till

kommuner, där särskilt behov av sådana avdelningar föreligger. Vidare ämnar

utskottet här ta upp vissa uttalanden i motionerna I: 17 och 11:25 angående

kommunala upptagningshem.

I anledning av motionerna vill utskottet till en början erinra om att riksdagen

år 1959 i samband med behandlingen av proposition om utbyggnad

av ungdomsvårdsskolorna godtog ett i propositionen framlagt förslag att

vissa av dessa skolor skulle kompletteras med särskilda mottagningsavdelningar,

avsedda framför allt för s. k. utredningsfall, d. v. s. främst unga i

åldern 15—17 år som misstänks för brott. För sådana fall skulle också specialavdelningar

vid andra av ungdomsvårdsskolorna kunna tas i anspråk.

Riksdagsbeslutet innebar, att det under tiden fram till mitten av år 1960

skulle inrättas sammanlagt sex mottagningsavdelningar, fyra vid pojkskolor

och två vid flickskolor. Varje avdelning skulle innehålla åtta platser. Av

mottagningsavdelningarna avses en pojkavdelning — vid Hammargården

— och en flickavdelning — vid Bistagården i Bålsta i Uppsala län — för

Stockholmsområdet samt en pojkavdelning — vid Fagared i Lindome i

Hallands län — för Göteborgs-området. För Malmö och närliggande område

skall en nyinrättad specialavdelning vid Råby i Lund fylla motsvarande

ändamål.

Vad gäller vården av dem som oinliändertages för utredning på grund

av sitt eget beteende innebär nu förevarande proposition, att de i första hand

skall placeras i kommunala upptagningshem. Barnavårdsnämnderna skall

ha befogenhet att underkasta de omhändertagna den begränsning av rörel
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

123

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 ur 1960

sefriheten som betingas av syftet med omhändertagandet. För detta ändamål

krävs enligt föredragande statsrådet främst att hemmen förses med tillräcklig

och välltvalificerad personal. Vidare bör uppsikten kunna underlättas

genom lämplig placering av byggnaderna och genom särskilda tekniska

anordningar, såsom rymningssäkra fönster. De i det föregående nämnda

mottagningsavdelningarna vid ungdomsvårdsskolorna skall enligt statsrådet

anlitas för sådana utredningsfall, för vilka intagning i anstalt av mera

sluten typ erfordras.

I motionerna I: 213 och II: 252 göres gällande, att det antal platser staten

ställer till förfogande genom mottagningsavdelningarna är otillräckligt; både

Stockholm och Göteborg måste räkna med egna institutioner med hem både

för manliga och för kvinnliga elever. Dessa institutioner måste, anför motionärerna,

med hänsyn till att klientelet oftast är mycket oroligt ha speciell utrustning

samt särskilt väl kvalificerad personal, och därför blir både investerings-

och driftskostnaderna väsentligt högre för dem än för upptagningshem

för psykiskt och fysiskt friska barn. Motionärerna nämner, att Göteborgs

barnavårdsnämnd planerar nya upptagningsliem både för manliga och

för kvinnliga elever. De ifrågasätter, om det inte skulle vara fördelaktigt

såväl för staten som för Göteborgs stad, om man i anslutning till hemmen

kunde inrätta mottagningsavdelningar, till vilka staten lämnade bidrag för

både investering och drift. En sådan anordning skulle också, menar motionärerna,

ha gynnsamma verkningar för behandlingen av de unga.

I motionerna I: 17 och II: 25 — där inte något yrkande framställes i denna

del — anläggs vissa synpunkter på kommunala upptagningshem såsom anstalter

för placering av dem som omhändertagits för utredning i anledning

av misstanke om brott. Motionärerna betecknar den föreslagna lösningen

som ett mellanting mellan sluten och öppen anstalt och uttrycker farhågor

för att upptagningshemmen, även om de utformas i enlighet med de av statsrådet

angivna riktlinjerna, inte blir ens tillnärmelsevis rymningssäkra. Visserligen

är avsikten, anför motionärerna, att de svårare fallen skall placeras

på sluten mottagningsavdelning vid ungdomsvårdsskola, men det är sannolikt

att platsbristen vid dessa kan göra sådan placering omöjlig med påföljd

att upptagningshemmen kommer att få mottaga ett allt allvarligare

belastat klientel av typen häktningsfall.

Utskottet vill, från de synpunkter utskottet har att företräda, uttala uppfattningen,

att det för en riktig tillämpning av den nya barnavårdslagen är

av yttersta vikt att tillräckligt många vårdplatser med erforderlig utrustning

ställs till förfogande för sådana unga som på grund av eget beteende

omhändertagits för utredning eller samhällsvård. En möjlig väg är att ytterligare

bygga ut den statliga ungdomsvårdsskoleorganisationen med avdelningar

för mera permanent vård och med specialavdelningar och mottagningsavdelningar.

Eu annan väg är att genom ökat statligt stöd stimulera

kommunerna att inrätta upptagningshem, något som i enlighet med vad som

anföres i motionerna I: 213 och II: 252 möjligen kan medföra vissa fördelar

med avseende på behandlingen. Utskottet vill här erinra om att de parla
-

s. 124 Kontrollera mot PDF

124 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

mentariska sakkunniga i det förut nämnda betänkandet om ungdomsbrottsligheten

framhållit att, i den mån barnavårdsnämnderna skulle behöva anordna

särskilda hem för omhändertagande av unga under utredningstiden,

fråga kan uppkomma om fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna

för inrättande av dessa hem. Vad särskilt gäller uttalandena i motionerna

1: 17 och II: 25 vill utskottet eriura om att det stadgande i lagförslaget

som handlar om barnavårdsnämndens uppsikt över omhändertagna (41 §)

inte drar några bestämda gränser för de åtgärder som får vidtagas för att

förebygga rymningar. Det i stadgandet använda uttrycket, »den omhändertagne

må underkastas den begränsning i rörelsefriheten som betingas av

syftet med omhändertagandet», synes medge en nyanserad tillämpning.

Vad utskottet här anfört i anledning av motionerna I: 213 och II: 252 bör

riksdagen enligt utskottets mening giva Kungl. Maj:t till känna som sin

uppfattning.

Specialmotivering

Här beröres endast vissa stadganden som i anledning av motioner tilldragit

sig utskottets särskilda uppmärksamhet. I övrigt hänvisas till propositionen.

Förslaget till barnavårdslag

7 §•

Gällande bestämmelser. Enligt 3 § BvL skall barnavårdsnämnden bestå

av a) en ledamot av kommunens socialnämnd, b) en i församlingstjänst

inom kommunen anställd ordinarie präst, c) en vid kommunens folkskolor

eller fortsättningsskolor anställd lärare eller lärarinna eller för kommunen

anställd folkskolinspektör, d) minst två andra för nit och intresse för barnoch

ungdomsvård kända män eller kvinnor samt e) i vissa fall en läkare.

De under a)—d) angivna ledamöterna väljes av kommunens fullmäktige,

men om endast en präst eller en representant för skolväsendet finnes, är

denne eller hans ställföreträdare utan val ledamot. Minst en ledamot skall

vara kvinna. Där så lämpligen kan ske, bör juridisk sakkunskap vara företrädd

inom nämnden. I fråga om läkarrepresentanten är föreskrivet, att

i stad såsom ledamot i nämnden skall ingå stadsläkare, om sådan finnes,

eller ock annan i staden bosatt, av staden därtill utsedd läkare. I landskommun,

där tjänsteläkare är bosatt, är denne ledamot av nämnden. Skulle

flera tjänsteläkare vara bosatta i sådan kommun, bestämmer länsstyrelsen

vilken av dem som skall vara ledamot.

Suppleanter i barnavårdsnämnden utses enligt 5 § BvL efter i huvudsak

samma grunder som de ordinarie ledamöterna.

Föredragande statsrådet. Med hänsyn till vad i samband med tillkomsten

av KL och SochjL uttalats om önskvärdheten av största möjliga frihet för

s. 125 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 125

kommunerna att ordna sin förvaltning och sina verksamhetsformer samt

om de fördelar, som stod att vinna ur samordningssynpunkt, därest kvalificerande

bestämmelser oro olika nämnders sammansättning bortföll (jfr

betänkandet s. 246—248), bör det enligt min uppfattning inte ifrågakomma

att hålla fast vid de tvingande bestämmelserna om vissa befattningshavares

eller yrkesutövares ledamotskap i barnavårdsnämnden. Förhållandena

har också så väsentligt ändrats efter tillkomsten av 1924 års lag, att

dessa bestämmelser, som tidigare utan tvivel varit motiverade och av värde,

numera kan avvaras. I likhet med flertalet remissinstanser delar jag alltså

kommitténs ståndpunkt i denna fråga och ansluter mig även till dess

uppfattning, att tillräckliga skäl icke föreligger för en rekommendation

om inval av personer med speciell sakkunskap. I enlighet med nyssnämnda

uttalanden bör det emellertid även i övrigt stå fritt för kommunens fullmäktige

att i barnavårdsnämnden invälja de personer, som anses bäst lämpade

för uppdraget. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att ledamöter

och suppleanter i barnavårdsnämnden skall väljas bland personer

som är kända för intresse och förståelse för barn och ungdom, har därför

inte fått någon motsvarighet i departementsförslaget. Att båda könen skall

vara representerade i barnavårdsnämnden torde vidare numera allmänt

framstå som helt självklart, varför föreskrift därom i lagen inte kan anses

nödvändig.

Motioner. I motionerna 1:442 av herr Bengtson m. fl. och II: 561 av herr

Hedlund in. fl. yrkas sådan ändring av 7 § första stycket att sista punkten

får följande lydelse: I nämnden bör finnas lärare ävensom, där så lämpligen

kan ske, företrädare för juridisk sakkunskap. I motiveringen för sin

hemställan anför motionärerna bl. a.:

De nuvarande bestämmelserna om att i nämnden skall ingå vissa personer

med särskild sakkunskap har enligt vår mening varit till gagn för

verksamheten och har även ofta medfört att nämnderna därigenom tillförts

krafter som varit villiga att åtaga sig det betungande uppdraget som ordförande

i nämnden. Vi kan emellertid ansluta oss till de skäl föredragande

statsrådet anfört mot tvingande föreskrifter om att ledamot skall vara på

visst sätt kvalificerad. En regel att viss sakkunskap bör vara företrädd inom

nämnden kan emellertid vara av ett icke ringa värde såsom handlingsnorm

för de därav berörda.---Med införande av nioårig skolplikt kommer

det att bli av allt större betydelse, i synnerhet för den förebyggande verksamheten,

att en nära kontakt uppehälles mellan skola och barnavårdsnämnd.

Denna kontakt sker bäst genom att någon i kommunen anstalld

lärare inväljes i nämnden. Kommunerna har enligt vår uppfattning haft

goda erfarenheter av de lärarrepresentanter som enligt nuvarande bestämmelser

skolat ingå i nämnden. Med införandet av den nioåriga skolan blir det av

vikt att även den insikt om barnens beteende och den sakkunskap som högstadiets

lärare besitter företrädes inom nämnden. Det synes oss därför värdefullt

att rekommendationen i 7 §, att juridisk sakkunskap bör vara företrädd,

kompletteras med en rekommendation att lärare bör ingå i nämnden.

Utskottet. Önskemålet att i barnavårdsnämnden skall ingå lärare kan

ha två principiellt skilda skäl. Dels kan det motiveras med att läraren har

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

grundlig kännedom om de barn mot vilka åtgärd ifrågasättes, dels kan det

vara förestavat av att lian har erfarenhet av barn i allmänhet. Det först

angivna skälet torde ha nämnvärd betydelse endast för smärre och medelstora

kommuner, och det torde för övrigt vara riktigast, om lärares

kunskaper om ett barn och dettas hemförhållanden tillföres nämnden på

samma sätt som övrig utredning, nämligen genom skriftlig eller muntlig

utsaga, av vilken barnet eller dess föräldrar får del innan ärendet avgöres.

Däremot är det från alla synpunkter angeläget, att nämnden vid behov

får del av den erfarenhet av barn i allmänhet och av pedagogisk verksamhet

bland barn och ungdom som lärarna samlat; önskemålet härom

lorde emellertid tillgodoses genom föreskriften i första stycket av förslagets

10 §, på grund varav nämnden, närhelst behov föreligger, kan tillkalla

lärare liksom andra sakkunniga att deltaga i nämndens överläggningar.

Utskottet — som i övrigt ansluter sig till vad föredragande statsrådet anfört

i frågan — kan följaktligen inte tillstyrka motionsyrkandet.

27 §.

Barnavårdskommittén. Enligt kommitténs förslag skulle föreskrift avseende

underårigs levnadsförhållanden få avse bl. a. inskränkning i den underåriges

förfogande över arbetsförtjänst eller andra medel. I sin motivering anförde

kommittén i denna del bl. a.:

Föreskrift för underårig att underkasta sig inskränkning i förfogandet

över arbetsförtjänst eller andra medel är avsedd icke blott att lära den unge

att planera sin ekonomi och sina utgifter utan bör också kunna tjäna till

att förmå honom att ersätta skada som han kan ha orsakat. Att underårig

får söka ersätta skada som han vållat andra kan i många fall ha en god uppfostrande

effekt. Om den unge har någotsånär god inkomst och om det värde,

som skall ersättas, är måttligt stort, bör han sålunda helt eller till större

delen kunna ersätta detsamma. Meningen är däremot icke, att man skall söka

förmå honom att betala så stora summor, att betalningen måste utsträckas

över flera år, och icke heller att nämnden skall medverka till att skadeersättning

avkräves den som undergår utbildning och icke har någon nämnvärd

inkomst, över huvud taget bör vid meddelande av föreskrift av här

ifrågavarande slag hänsyn tagas såväl till den skadelidandes omständigheter

som till den unges möjligheter att fullgöra vad som ålägges honom.

Föredragande statsrådet. Vad kommittén föreslagit i fråga om föreskrifter

avseende underårigs levnadsförhållanden kan jag i allt väsentligt godtaga.

Föreskrift om förfogande över arbetsförtjänst eller andra medel är avsedd

inte blott för att lära den unge att planera sin ekonomi och sina utgifter

utan bör — såsom kommittén framhållit — också kunna tjäna till

att förmå honom att ersätta skada som han kan ha orsakat. Inom ramen

för en sådan föreskrift bör alltså även kunna meddelas bestämmelse om tid

och sätt för skadeståndsbetalning. I några yttranden har påyrkats, att i

lagen skall införas en uttrycklig bestämmelse om att föreskrift av sistnämnda

art skall kunna meddelas. Tydligtvis har man därvid åsyftat en

s. 127 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

127

bestämmelse av motsvarande innebörd som i 8 § lagen om villkorlig dom.

Enligt detta stadgande kan föreskrivas, att den dömde skall på visst angivet

sätt söka fullgöra honom åvilande skadeståndsskyldighet i anledning

av brottet. En bestämmelse av denna innebörd skulle emellertid enligt min

mening vara främmande för barnavårdslagstiftningen. Föreskrift om skadeståndsbetalning

enligt lagen om villkorlig dom behöver nämligen inte

vara individualpreventivt motiverad, utan den kan användas enbart i syfte

att målsäganden skall få ut sitt skadestånd. Vid bedömande av huruvida

underårig med stöd av barnavårdslagen bör åläggas att gottgöra skada bör

emellertid i första hand endast den uppfostrande effekten av sådan föreskrift

beaktas. Då upptagandet i barnavårdslagen av en bestämmelse av

ifrågavarande innebörd också eljest skulle kunna vålla missförstånd angående

barnavårdsnämndens uppgifter, har jag funnit mig icke kunna biträda

de framställda yrkandena.

Motioner. I motionerna I: 17 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 25 av herr Hjalmarson

m. fl. hemställes om sådan ändring av 27 §, att föreskrift rörande

underårigs levnadsförhållanden skall få gälla även fullgörande av skadeståndsskyldighet.

I motiveringen för yrkandet anför motionärerna efter att

ha redogjort för vad föredragande statsrådet uttalat i frågan:

För oss förefaller det uppenbart att en bestämmelse av antytt slag bör intagas

i lagen. Anser man att tid och sätt för betalning av i judiciell ordning

utdömt skadestånd skall kunna fastställas inom ramen för de i 27 § nämnda

föreskrifterna, bör detta också sägas ut i lagtexten. Statsrådets resonemang

om individualprevention och särskilt risken för missförstånd angående

barnavårdsnämndernas uppgifter är uppenbarligen framsprunget ur

känslan av att barnavårdsnämndernas naturliga funktion är vårdande, icke

rättsskipande, och att nämnderna i sitt handlande därför inte får låta sig

ledas av hänsyn till tredje man. I sin mån ställer detta vårt nuvarande reaktionssvstems

djupaste dilemma i blixtbelysning. Barnavården har övertagit

en stor del av rättsvårdens funktioner, men den är — på grund av själva

sitt väsen och sin naturligt ensidiga inriktning — icke kapabel att i alla avseenden

fullgöra den. Snedvridningen i denna del innebär att samhället inriktar

omsorgerna på den skadegörande parten och icke i tillbörlig mån beaktar

den skadelidandes intressen.

Vi understryker att rimlig uppmärksamhet måste ägnas åt skadeståndsfrågan.

Delta är påkallat redan med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet.

Emellertid anser vi också att det är viktigt ur både individual- och

allmänpreventiv synpunkt. Vi tror alt många ungdomar skulle avhålla sig

från skadegörelser om de finge klart för sig att det blir kännbara ekonomiska

efterräkningar för dem själva. För den som vållat skada torde ett lämpligt

utformat ersättningsåläggande ha en fostrande och för framtiden

brottsåterhållande effekt. Att ersättningen icke får bli så betungande, att

vederbörande kanske finner det meningslöst att konnna i ordnade förhållanden

och leva skötsamt säger sig självt. En skälig avvägning måste göras

från fall till fall.

Utskottet. Under förarbetena till 1944 års lag om eftergift av åtal mot

vissa underåriga betonades, att den underåriges och hans föräldrars beredvillighet

att ersätta uppkommen skada borde beaktas vid prövning a-\

s. 128 Kontrollera mot PDF

128

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

fråga om åtalseftergift. Målsägandens ställning framhölls i lagen genom

eif ännu gällande stadgande (5 §) om att, då brottet medfört skada av någon

betydelse, åklagaren där så kan ske skall bereda målsäganden tillfälle

att yttra sig innan åtalet må eftergivas. Det får antagas, att åklagarna vid

angivna förhållanden ofta väcker åtal, när det med hänsyn till målsäganden

eller från allmänna synpunkter är angeläget, att den underåriges skadeståndsansvar

slås fast. Bifalles skadeståndstalan, kan domstolen, om

villkorlig dom meddelas, jämlikt det av statsrådet nämnda stadgandet i

8 § lagen om villkorlig dom föreskriva, att den underårige skall på visst

angivet sätt söka fullgöra skadeståndsskyldigheten. Enligt propositionen

kan nämnden, då en underårig orsakat skada, med stöd av 27 § meddela

bestämmelse om tid och sätt för skadeståndsbetalning; en förutsättning

härför är givetvis, att förhållande som avses i 25 § är för handen. Härvid

kan inte annat skadestånd komma i fråga än sådant som den underårige

medgivit att betala eller som han genom laga kraft ägande dom förpliktats

att utgiva. Bestämmelse om skadeståndsbetalning får naturligtvis inte ha

sådan innebörd, att den äventyrar den underåriges tillrättaförande. Såsom

barnavårdskommittén förordat, bör emellertid hänsyn kunna tas inte blott

till den underåriges möjligheter att fullgöra vad som ålägges honom utan

också till den skadelidandes omständigheter. Att i enlighet med motionsyrkandet

i förevarande paragraf uttryckligen framhäva, att föreskrift rörande

underårigs levnadsförhållanden må avse fullgörande av slcadeståndsskyldighet,

synes med hänsyn till vad nu anförts, bl. a. angående lagen om

åtalseftergift, inte behövligt.

30 §.

Barnavårdskommittén. Omhändertagande under utredning måste enligt

kommittén vara till tiden snävt begränsat. Utredningen skall bedrivas med

all nödig skyndsamhet och bevisning angående eventuellt behov av definitivt

omhändertagande måste skyndsamt framskaffas. Kommittén förutsätter, att

detta i regel skall kunna ske inom loppet av två veckor, och har därför föreslagit,

att beslut om provisoriskt omhändertagande icke skall gälla mer än

nämnda tid. I vissa fall kan emellertid, anför kommittén, utredningen vålla

särskilda svårigheter och dra ut på tiden. Särskilt framhålles vikten i många

fall av att få till stånd ett på tillräcklig observationstid grundat läkarutlåtande

om den underåriges psykiska beskaffenhet. Omhändertagandet för utredning

skall därför enligt förslaget kunna, efter ny prövning, förlängas med

ytterligare högst två veckor. Ytterligare förlängning har befunnits icke böra

ifrågakomma.

Föredragande statsrådet. Omhändertagande för utredning skall enligt kommitténs

förslag få avse högst två veckor, men omhändertagandet skall efter

ny prövning kunna förlängas med ytterligare högst två veckor. Jag kan godtaga

förslaget att maximitiden bestämmes till fyra veckor. Som barnavårdsnämnden

i Stockholm förordat bör däremot föreskriften om att beslutet skall

s. 129 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

129

omprövas efter två veckor enligt min mening slopas. Det torde nämligen

kunna förutsättas, att barnavårdsnämnderna kommer att gå fram med stor

försiktighet på detta område och inte låta omhändertagandet bestå längre än

nödigt. Utgångspunkt för beräkning av tiden är dagen för beslutet angående

omhändertagandet. Har ordföranden meddelat interimistiskt beslut, skall tiden

räknas från dagen för detta beslut och inte från den dag, då nämnden

godkänner åtgärden. Om den underårige enligt 37 § lagförslaget tages i förvar

hos polismyndighet, skall tiden för sådan förvaring självfallet inräknas

i fyraveckorsfristen.

Motioner. I motionerna I: 442 av herr Bengtson m. fl. och II: 561 av herr

Hedlund m. fl. yrkas, att paragrafens andra stycke måtte erhålla följande

lydelse: Omhändertagande för utredning må avse högst två veckor. Efter ny

prövning må, om utredningen i ärendet möter särskilda svårigheter, nämnda

tid förlängas, dock högst med ytterligare två veckor.

I sin motivering anför motionärerna bl. a.:

Att möjlighet öppnas att för utredning omhändertaga barn i de fall

då sannolika skäl föreligger för ingripande med stöd av 25 § synes oss

befogat. Det är emellertid av största vikt att den unge erhåller starkast

möjliga garantier för att detta omhändertagande icke skall bestå längre

än absolut nödvändigt. Från denna synpunkt anser vi att kommittén bättre

än föredragande statsrådet beaktat den enskildes krav på rättssäkerhet.

Utskottet. Det får antagas, att det ofta skulle vara möjligt att slutföra

utredningen på sådan tid, att omhändertagandet för utredning kunde inskränkas

till två veckor. En ändring sådan som den av motionärerna föreslagna

kunde tänkas medverka till att nämnderna mera energiskt än eljest

inriktade sina utredningsresurser främst på sådana fall, där någon

omhändertagits för utredning. Emellertid finns det skäl att räkna med att

nämnderna även med den i propositionen föreslagna lydelsen av bestämmelsen

kommer att visa tillbörlig försiktighet. Såsom föredragande statsrådet

framhållit åligger det barnavårdsnämnden att oavlåtligt följa utvecklingen

och pröva, huruvida behovet av omhändertagande kvarstår. Utskottet

kan med hänsyn till vad nu anförts inte tillstyrka motionsyrkandet.

Emellertid är det här fråga om en ny uppgift för barnavårdsnämnderna.

Skulle erfarenheten visa, att dessa kommer att hålla kvar för utredning

omhändertagna onödigt länge, kan andra tidsfrister övervägas.

33 §.

Föredragande statsrådet. 1 anslutning till ett påpekande av utredningen om

administrativa frihetsberövanden om att bestämmelser i kommittéförslaget

saknades om den tid, under vilken polismyndighet må hålla underårig i förvar,

anför statsrådet:

Avsaknaden i gällande lag och kommitténs förslag av varje föreskrift med

syfte att till tiden begränsa frihetsberövande! utgör onekligen en brist ur

rättssäkerhetssynpunkt. Den av utredningen om administrativa frihetsbcrö!)

Jiihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 and. Nr 5

s. 130 Kontrollera mot PDF

130

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

vanden föreslagna maximitiden, fem dagar, ansluter sig i sak nära till vad

som gäller beträffande anhållande enligt rättegångsbalken, I det övervägande

flertalet fall synes dock en väsentligt kortare tid — ett eller annat

dygn — vara till fyllest. En så lång tid som fem dagar kan endast i sällsynta

fall antagas vara erforderlig. Den föreslagna tidsfristen skulle med

hänsyn härtill i allmänhet inte innebära någon fördel för de i förvar tagna.

Snarast skulle en viss risk föreligga för en förlängning av den genomsnittliga

tiden för förvaringen. Å andra sidan synes det vanskligt att finna någon

kortare tidsfrist, som är ur alla synpunkter lämplig. Jag har därför kommit

till den uppfattningen att frågan bör lösas på annat sätt. Därvid har jag

funnit att rättegångsbalkens bestämmelse om gripande i huvudsak bör

kunna tjäna som förebild. En något längre tid för förvaringen än vad som

förutsatts beträffande gripande torde dock i allmänhet krävas. Jag föreslår

därför ett stadgande av innebörd, att polismyndigheten ofördröjligen skall

anmäla åtgärden hos barnavårdsnämnden och att denna — d. v. s. regelmässigt

ordföranden — skyndsamt skall besluta, om den underårige skall

omhändertagas eller frigivas. Prövningen kommer naturligtvis i allmänhet

endast att gälla, huruvida skäl föreligger till omhändertagande för utredning.

För denna prövning erforderlig utredning synes regelmässigt kunna

införskaffas utan större omgång.

Motioner. I motionerna I: 17 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 25 av herr Hjalmarson

m. fl. föreslås ett tillägg till paragrafens andra stycke av följande lydelse:

Dock må ej någon kvarhållas längre tid än fem dagar. Motionärerna

motiverar sitt förslag på följande sätt:

Det förefaller oss betänkligt att ingen tidsgräns angivits för frihetsberövande

av ifrågavarande slag. Föredragande statsrådet, som utgår från att

det normalt endast kan bli fråga om förvar i ett eller annat dygn, befarar att

fastställande av en maximitid snarast skulle kunna medföra en förlängning

av den genomsnittliga förvaringstiden. Vi anser icke att någon sådan risk

föreligger och förordar i likhet med vad utredningen om administrativa frihetsberövanden

anfört att en maximitid av fem dagar fastställs. Därmed

bringas bestämmelsen i nära anslutning till de regler som gäller för anhållande.

Utskottet. Vid tillämpningen av förevarande bestämmelse måste den normala

gången bli, att barnavårdsnämnden eller dess ordförande blir i stånd

att redan inom ett eller två dygn besluta, om den underårige skall omhändertagas

eller frigivas. Av skäl som föredragande statsrådet anfört synes

det inte nödvändigt eller tillrådligt att föreskriva viss tidsgräns. Skulle emellertid

tillämpningen av bestämmelsen ge anledning därtill, kan frågan om en

sådan gräns tagas upp till bedömande i annat sammanhang. Utskottet kan

därför inte tillstyrka motionsyrkandet.

34 §.

Gällande bestämmelser. Det ankommer, som i andra sammanhang berörts,

på varje kommun att ordna sin barnavård och vidtaga åtgärder till skydd

s. 131 Kontrollera mot PDF

131

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

för ungdom inom kommunen (1 § första stycket BvL). Enligt 2 § BvL har

barnavårdsnämnd att noggrant tillse, att barn och ungdom, som vistas inom

kommunen och är i den belägenhet, att det enligt BvL ankommer på nämnden

att ingripa, blir föremål för dess åtgärder. 2 § jämförd med 28 § BvL

torde ge vid handen, att vistelse bör uppfattas så, att även tillfällig uppehållsort

betraktas såsom vistelseort.

Som ett visst undantag från skyldigheten för barnavårdsnämnden i underårigs

vistelseort att göra alla erforderliga ingripanden, då behov av åtgärd

från samhällets sida uppkommer, kan betraktas det förfarande, som möjliggöres

genom 28 § BvL. Enligt detta stadgande äger nämnden i kommun,

där underårig vid tillfälligt uppehåll beträdes med vanart eller eljest med

levnadssätt, som påkallar ingripande enligt BvL, överlämna honom till nämnden

i kommun, där han får anses ha sin egentliga vistelseort.

Barnavårdskommittén. Kommittén har funnit erforderligt att framlägga

förslag till regler, som tydligare och på ett från BvL delvis avvikande sätt

anvisar, vilken barnavårdsnämnd som skall eller må ingripa.

Huvudregeln har ansetts alltjämt böra vara, att ingripande skall företagas

av barnavårdsnämnden i den kommun, där underårig, som ingripandet

gäller, vistas. Detta har i förslaget — 104 § första stycket — kommit till

klart uttryck.

I förslaget saknas direkt motsvarighet till stadgandet i 28 § BvL om underårigs

»överlämnande» till barnavårdsnämnden i hans egentliga vistelseort.

överlämnandeinstitutet ger — anför kommittén — såsom rättslig konstruktion

anledning till kritik och det är enligt kommitténs mening varken

behövligt eller lämpligt att låta stadgandet i 28 § BvL få direkt motsvarighet

i ny barnavårdslag.

Föredragande statsrådet. Propositionens ståndpunkt att i den nya lagen inte

upptaga någon motsvarighet till 28 § BvL har av föredragande statsrådet

motiverats på följande sätt:

Av skäl kommittén anfört torde stadgandet i 28 § BvL om underårigs

Överlämnande till barnavårdsnämnden i hans egentliga vistelseort inte böra

erhålla direkt motsvarighet i ny barnavårdslag. Det yrkande härom, som

framförts i vissa yttranden, kan jag alltså inte tillstyrka. Vistelsens tillfällighet,

det förhållandet att den underårige har sitt hem eller fosterhem i annan

kommun eller andra dylika omständigheter kan emellertid inverka på

valet av åtgärd. Sålunda kan nämnden såsom kommittén framhållit tillråda

eller föreskriva, att den underårige skall uppehålla sig på annan ort

varvid nämnden också närmare kan precisera, vart han bör bege sig, hur

han bör skaffa sig utbildning eller arbete m. m. samt befrämja vad som tillrådes

eller föreskrives med praktiska arrangemang och eventuellt med ekonomiskt

stöd. Härvid bör dock understrykas, att sådan åtgärd får väljas endast

under den förutsättningen att den är berättigad ur barnavårdssynpunkt.

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Andra synpunkter, såsom praktiska lämplighetsskäl, är ovidkommande och

får inte läggas till grund för valet av åtgärd. Enligt departementsförslaget

liksom enligt kommitténs förslag blir det vidare möjligt att överflytta tillsynen

av övervakning eller befattningen med omhändertagna till annan barnavårdsnämnd

med dennas samtycke. Trots de möjligheter som sålunda

enligt förslaget står till buds att uppnå i huvudsak samma resultat som enligt

28 § BvL, föreligger utan tvivel ett behov av att redan från början kunna

överflytta ett ärende från barnavårdsnämnden i den tillfälliga vistelsekommunen

till nämnden i kommun, till vilken den underårige genom sitt

hem eller på annat sätt har starkare anknytning. För en sådan överflyttning

ialar inte sällan starka lämplighetsskäl med hänsyn till utredningen. Främst

med tanke på sådana fall föreslår jag därför ett stadgande av innebörd, att

vistelsekommunens barnavårdsnämnd skall kunna överflytta frågan om ingripande

till annan barnavårdsnämnd. Sådan överflyttning bör dock inte

vara begränsad till dessa fall, utan bör få ske, så snart skäl därtill föreligger.

För överflyttning bör krävas samtycke av den andra nämnden. Ärendet

bör kunna överflyttas på vilket stadium som helst, innan det avgjorts genom

slutligt beslut. Givetvis bör därvid all förebragt utredning tillhandahållas

den nämnd, som skall övertaga ärendet.

Motion. I motionen II: 548 av herr Braconier hemställes att i den nya lagen

måtte intagas en föreskrift om återsändande av innehåll som angives i motionen.

I motiveringen för sin hemställan utvecklar motionären, efter en redogörelse

för föredragande statsrådets uttalanden i frågan, sin ståndpunkt

på följande sätt:

Det torde emellertid icke vara i alla lägen till fyllest att allenast överflytta

ärenden frän en kommun till en annan. Om ett ingripande skall få avsedd

effekt, kan det ej sällan vara nödvändigt att den underårige, varom det är

fråga, kan sändas åter till sin hemkommun. Varje möjlighet härtill bör icke

avskäras i den nya lagen. En regel som ger möjlighet till sådant återsändande

torde därför böra införas i den nya lagen. Såsom villkor bör dock

uppställas, att sådana omständigheter måste föreligga, att det är till uppenbart

gagn för den underårige dels att han vistas i hemkommunen, dels ock

att lians ärende handlägges av dess barnavårdsnämnd.

Utskottet. Såsom motionären anfört kan det, om ett ingripande skall få

avsedd effekt, ej sällan vara nödvändigt att den underårige sändes till sin

hemkommun från den kommun, kanske en storstad, där han påträffats.

Propositionen ger också vidsträckta möjligheter härtill. Slutföres utredningen

av barnavårdsnämnden i den kommun där den underårige påträffats,

kan nämnden i sitt beslut exempelvis ställa den underårige under övervakning

och med stöd av 27 § i lagförslaget föreskriva, att han skall vistas

i sin hemort. Den vidare befattningen med den underårige kan i sådant

fall flyttas över till barnavårdsnämnden i hemorten; enligt förslaget fordras

emellertid härför samtycke av denna nämnd. Stadgandena härom meddelas

i 26 och 27 §§. Motsvarande stadganden om underårig som omhändertagits

för samhällsvård finns i 35 §.

I förevarande paragraf regleras endast överflyttning av ännu icke avgjort

s. 133 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

133

ärende om ingripande mot underårig. Av paragrafens sista stycke framgår,

att överflyttning till hemkommunen — eller annan kommun — kan beslutas

även på detta stadium, något som ofta kan vara lämpligt med hänsyn till

utredningen. Också här förutsättes samtycke från barnavårdsnämnden i

den andra kommunen. Har den underårige omhändertagits för utredning

i den kommun där han påträffats, kommer han väl i sådana fall ofta att

sändas till den andra kommunen för den fortsatta utredningen. Skulle

barnavårdsnämnden i denna kommun vägra sitt samtycke till överflyttningen

av ärendet, kan barnavårdsnämnden i den kommun där den underårige

påträffats likväl under utredningstiden placera denne varhelst han med hänsyn

till utredningen och övriga omständigheter lämpligen bör uppehålla sig.

Av vad nu anförts framgår, att motionärens önskemål sådana de uttryckts

i motionen i allt väsentligt blir uppfyllda genom vad som föreslagits i propositionen.

Den omständigheten att överflyttning av befattningen med underårig

förutsätter samtycke av den barnavårdsnämnd, till vilken befattningen

överflyttas, torde, om barnavårdsnämnderna handlar i enlighet med lagens

syften, inte behöva vålla några svårigheter. Utskottet, som ansluter sig till

vad föredragande statsrådet anfört i frågan, kan därför inte tillstyrka någon

ändring i anledning av motionen.

Förslaget till lag angående ändring i socialhjälpslagen

Beträffande de föreslagna ändringarna i socialhjälpslagen, vilka i huvudsak

är följdändringar till förslaget till barnavårdslagen, har utskottet ej funnit

anledning till uttalande.

Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen, med förklaring att förevarande proposition,

nr 10, icke kunnat helt bifallas samt med avslag å

1) motionerna I: 17 och II: 25, såvitt däri hemställts om

ändringar i förslaget till lag om samhällets vård av barn och

ungdom (barnavårdslag),

2) motionerna I: 45 och II: 52,

3) motionerna I: 442 och II: 561,

4) motionerna I: 443 och II: 566,

5) motionerna I: 444 och II: 567,

6) motionen II: 92,

7) motionen II: 253 samt

8) motionen II: 548,

måtte för sin del antaga

I) det genom propositionen framlagda förslaget till lag

om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

med den ändringen att 19 § erhåller nedan angivna, såsom

utskottets förslag betecknade lydelse.

s. 134 Kontrollera mot PDF

134

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

(Kungl. Maj:ts förslag)

Innan barnavårdsnämnden avgör

ärende som rör enskild person, skall

tillfälle beredas honom att yttra sig,

såvida icke sådant yttrande befinnes

uppenbart obehövligt eller ärendet

kräver så snabbt avgörande att yttrande

icke kan avvaktas.

Begär den

Den ärendet

Är fråga —

(Utskottets förslag)

Innan barnavårdsnämnden avgör

ärende, skall den ärendet rör underrättas

om vad som framkommit vid

utredningen samt tillfälle beredas honom

att yttra sig däröver, såvida icke

sådant yttrande befinnes uppenbart

obehövligt eller ärendet kräver så

snabbt avgörande att yttrande icke

kan avvaktas,

sådant förhör,

äga betydelse,

gälla föräldrarna.

II) det genom propositionen framlagda förslaget till lag

angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr 2) om socialhjälp;
B.

att riksdagen som sin mening ville giva Kungl. Maj:t

till känna vad utskottet yttrat i anledning av motionerna

1:213 och II: 252;

C. att motionerna I: 6 och II: 9 samt I: 15 och II: 23 icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

D. att motionerna I: 16 och II: 24 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd;

E. att motionerna I: 17 och II: 25, såvitt däri hemställts

om utredning angående möjlighet för domstol att meddela

förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning, icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 17 mars 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Axel Svensson, Sunne, fru Carlqvist,

fru Svenson, herr Birke, fru Hamrin-Thorell och herr Magnusson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

Bengtsson i Varberg, fröken Höjer, herrar Johansson i Södertälje, Wahrendorff,

fru Wallerius-Gunne och fru Eriksson i Ängelholm.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

135

Reservationer

Vid A i utskottets hemställan

Förslaget till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

Till 24 §.

Av herr Sunne, fru Hamrin-Thorell, herr Jacobsson i Tobo och fröken

Höjer, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets utlåtande, som börjar »Tanken att» och

slutar »denna del» (s. 119—120) bort ersättas med text av följande lydelse:

Tanken att förbud mot att skilja barn från fosterhem skulle underställas

länsstyrelsens prövning för att bli gällande har diskuterats av föredragande

statsrådet vid lagrådsremissen. Statsrådet har därvid motiverat propositionens

ståndpunkt med att den enskildes rättssäkerhet kan tillgodoses

lika väl med besvärsrätt som med underställning. Utskottet finner

emellertid uppenbart, att ett underställningsförfarande skulle ge bättre

garantier än det föreslagna besvärsförfarandet för att frågor om förbud

av detta slag kommer att avgöras med beaktande av föräldrarnas legala

vårdnadsrätt. Bl. a. måste det antagas, att vårdnadshavaren med den i

propositionen föreslagna lösningen ofta på grund av bristande företagsamhet

skulle underlåta att anföra besvär inom rätt tid, vilket skulle leda till

att frågan om förbud över huvud taget inte skulle prövas av ett juridiskt

kvalificerat organ. Vidare bör länsstyrelsen som regel kunna avgöra ärendet

snabbare vid underställning än om besvärstid först skall löpa. Att barnavårdsnämndens

beslut skall underställas en juridiskt kvalificerad instans

bör också medföra en viss säkerhet mot att förbud meddelas i en

utsträckning som inte är avsedd samt befordra enhetlighet i tillämpningen.

Utskottet anser därför i likhet med motionärerna, att det bör stadgas

att förbud mot förflyttning av fosterbarn för att bli gällande skall underställas

länsstyrelsens prövning. Det synes överflödigt att, såsom motionärerna

förordat, föreskriva att förbud skall underställas endast då

vårdnadshavaren inte samtycker. Frågor om förbud att taga barn från

fosterhem kan nämligen knappast tänkas uppkomma utan att tvist föreligger

mellan fosterföräldrarna och vårdnadshavaren, och det skulle därför

sannolikt sällan inträffa, att vårdnadshavaren godkände ett av barnavårdsnämnden

meddelat förbud. — Stadgandet om underställning bör inflyta

i förslagets 24 §. Ändringen av 24 § föranleder jämkningar i 22 och

80 §§.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av yrkande i motionerna I:

443 och 11:566, måtte för sin del besluta sådana ändringar

i 22, 24 och 80 §§ förslaget till lag om samhällets vård

av barn och ungdom (barnavårdslag), att stadgandena får

följande lydelse.

opaginerad Kontrollera mot PDF

136

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

22 §.

Av barnavårdsnämnden meddelat beslut, mot vilket talan må fullföljas

enligt denna lag, skall, såvitt det icke avser utdömande av vite, lända till

efterrättelse utan hinder av att det ej äger laga kraft. Beslut enligt 30 § angående

omhändertagande för utredning och förbud enligt 50 § att taga

fosterbarn från fosterhemmet skola även lända till omedelbar efterrättelse.

Nämnden äger---laga kraft.

24 §.

Har barnavårdsnämnden enligt 29 eller 30 § beslutat att någon skall

omhändertagas för samhällsvård eller utredning eller har nämnden enligt

50 § meddelat förbud att taga fosterbarn från fosterhemmet, skall beslutet

ofördröjligen på sätt som stadgas i 23 § delgivas den underårige, om

han fyllt femton år, och hans föräldrar.

Den som enligt första stycket får del av beslut angående omhändertagande

skall samtidigt anmodas att skriftligen förklara, huruvida han samtycker

till att det verkställes. Lämnar icke envar som enligt första stycket

skall erhålla del av beslutet sådant samtycke, skall beslutet underställas

länsstyrelsens prövning.

Förbud att taga fosterbarn från fosterhemmet skall städse underställas

länsstyrelsens prövning.

Beslut som skall underställas länsstyrelsens prövning skall jämte samiliga

handlingar i ärendet utan dröjsmål och senast inom tio dagar från dagen

för beslutet ingivas till länsstyrelsen.

80 §.

I barnavårdsnämnds beslut må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen,

om nämnden

utdömt förelagt vite,

avvisat av enskild anlitat biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden

eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller

övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,

meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge

med någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat

att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,

meddelat beslut som avses i 46 § andra eller tredje stycket,

avslagit ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn,

avslagit framställning om förbud att taga fosterbarn från fosterhemmet

eller om upphävande av sådant förbud eller

träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 51 §.

Ändring sökes —- -—- — -—- till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen äger----laga kraft.

s. 137 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

137

Till 27 §.

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne, vilka ansett

a) att utskottets yttrande i specialmotiveringen under 27 § (s. 127^—128

ovan) bort ha följande lydelse:

Enligt lagförslagets 26 § skall bl. a. föreskrifter i vissa fall meddelas underåriga.

Dessa föreskrifter anges närmare i 27 §. Bl. a. nämns föreskrift

angående förfogande över arbetsförtjänst och andra tillgångar. Sådan föreskrift

skall enligt statsrådets uttalande i propositionen bl. a. kunna tjäna till

att förmå den unge att ersätta skada, som han kan ha orsakat. Inom ramen

för dylik föreskrift bör sålunda, säger statsrådet, även kunna meddelas bestämmelse

om tid och sätt för skadeståndsbetalning. Detta har emellertid

icke kommit till uttryck i lagtexten, och som motivering härför anför statsrådet,

att upptagande av en sådan bestämmelse, som skulle komma att motsvara

förefintlig passus av samma innebörd i 8 § lagen om villkorlig dom,

skulle vara främmande för barnavårdslagstiftningen och även eljest kunna

vålla missförstånd angående barnavårdsnämndens uppgifter.

Utskottet kan inte dela denna uppfattning. Därest anordningen i sak

accepteras inom den barnavårdande verksamheten — och statsrådet förutsätter

att så skall bli fallet — synes icke själva det formella stadgandet härom

kunna anses främmande för barnavårdslagstiftningen eller eljest vara

ägnat att vålla missförstånd. Med hänsyn till den betydelse, som en ordnad

och ordentligt fullgjord amortering av ett förnuftigt avvägt skadestånd får

anses ha, synes det utskottet angeläget, att möjligheten till medverkan härvidlag

från barnavårdsnämndernas sida kommer till uttryck i lagen. I anledning

härav föreslår utskottet, att lagförslagets 27 § ändras på sådant sätt,

att det klart framgår, att föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden

skall få gälla även fullgörandet av skadeståndsskyldighet.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till yrkande i motionerna I: 17

och II: 25, måtte för sin del besluta att 27 § förslaget till lag

om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

skall erhålla följande lydelse.

27 §.

Föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden må meddelas den underårige,

hans föräldrar eller annan fostrare. Sådan föreskrift kan gälla anlitande

av barnavårdsanstalt, behandling för sjukdom eller annan kroppslig

eller själslig brist eller svaghet, sysselsättning, arbetsanställning, vistelseort

eller bostad, inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller

andra tillgångar, tid och sätt för fullgörande av skadeståndsskyldighet eller

förbud att använda rusdrycker eller narkotiska medel. Annan liknande föreskrift

må även meddelas.

På barnavårdsnämnd — ---- denna samtycker.

Föreskrift upphör —--tjugoett år.

10 Iiihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 5

s. 138 Kontrollera mot PDF

138 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Till 30 §.

1) Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne, vilka ansett

a) att den del av utskottets utlåtande som börjar med orden »Betänkligheterna

från» och slutar med orden »motionerna i denna del» (s. 116

ovan) bort ersättas med text av följande lydelse:

I vissa situationer kan inom barnavården ett omedelbart omhändertagande

vara påkallat. Detta gäller framför allt i sådana fall där barn utsätts

för misshandel eller eljest för övergrepp i hemmet. Barnavårdsnämnderna

bör i sådana fall liksom i övrigt, då allvarliga missförhållanden i hemmet

kan anses utgöra ett akut hot mot den unges fysiska eller psykiska hälsa,

kunna inskrida med omhändertagande utan hinder av att fullständig utredning

ej hunnit verkställas. Med hänsyn härtill finner utskottet värdefullt

att det i lagförslagets 30 § upptagna institutet omhändertagande för

utredning, i vad det avser ovan nämnda förhållanden, tillföres barnavårdslagstiftningen.

I lagförslaget förutsätts emellertid jämväl, att institutet skall kunna

tillämpas då inskridande påkallas av den unges eget beteende, d. v. s. då

sådana betingelser som anges i 25 § b föreligger och ingripandet motiveras

med risk för brottslig eller annan skadlig verksamhet från den unges

sida eller med hänsyn till att den fortsatta utredningen skulle kunna allvarligt

försvåras eller vidare åtgärder hindras. Även om situationer kan

förekomma, där skyndsamt provisoriskt omhändertagande på angivna

grunder i och för sig är befogat, synes det utskottet att den föreslagna ordningen

främst med avseende på rättssäkerheten inger så starka betänkligheter

att den icke bör lagfästas. Betänkligheterna accentueras av det

förhållandet att barnavårdsnämnderna i många fall kan antas icke inrymma

eller icke ha tillgång till juridisk sakkunskap liksom den omständigheten

att den oftast icke rättsbildade ordföranden ensam med stöd av sina

befogenheter enligt 11 § förutsätts kunna fatta beslut om omhändertagande

samt omedelbart låta detta gå i verkställighet.

Ungdomar, som missköter sig men inte begått brott, bör enligt utskottets

mening under utredningstiden hållas under sorgfällig uppsikt och bli

föremål för hjälpande och tillrättaförande åtgärder från barnavårdsorganens

sida. En ordning, som möjliggör frihetsberövande redan innan det

faktiska vårdbehovet klarlagts, förefaller normalt icke erforderlig. Att

den undantagsvis skulle kunna medföra praktiska fördelar kan, i betraktande

av de principiella invändningar som måste resas mot densamma,

icke anses utgöra tillräcklig motivering för dess införande. Vad beträffar

ungdomar, som begått brott och i anledning av sin kriminella aktivitet

omedelbart bör omhändertas, vill utskottet i första hand erinra om de

möjligheter till kortvarigt polisiärt förvar som enligt lagförslaget under

vissa betingelser föreligger. Är situationen sådan, att ett ingripande av

häktningskaraktär befinnes påkallat, torde häktning — under förutsättning

att lokalfrågan är ordnad på ett tillfredsställande sätt •— vara att fö
-

s. 139 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

139

redra framför omhändertagande för utredning. Det judiciella förfarandet

skapar nämligen större rättssäkerhet. Det ger också bättre garantier för

att omhändertagandet sker under former som effektivt motverkar rymning.

Utskottet vill också erinra om den möjlighet för domstol att ersätta

häktning av underårig under 18 år med övervakning, vilken anvisas i 24

kap. 3 § rättegångsbalken. Sådan övervakning, som kan anordnas på anstalt

inom barnavården, kräver visserligen samtycke av den underårige.

Men det är att märka, att den underårige skall häktas, om han ej vill underkasta

sig övervakningen.

Lagförslagets 30 § bör alltså ändras på det sätt som föreslagits i motionerna

I: 17 och II: 25. Härav föranledes vissa följdändringar i 36 och 37 §§.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till yrkande i motionerna I: 17

och 11:25, måtte för sin del besluta att 30, 36 och 37 §§

förslaget till lag om samhällets vård av barn och ungdom

(bamavårdslag) skall erhålla följande lydelse.

30 §.

Föreligga sannolika skäl för att ingripande med stöd av 25 § a) är påkallat,

må barnavårdsnämnden i avbidan på att ärendet kan slutligt avgöras

omhändertaga den underårige för utredning, om detta anses nödvändigt på

grund av förefintliga risker för den underåriges hälsa eller utveckling.

Omhändertagande för — — —- fyra veckor.

36 §.

Den omhändertagne skall överlämnas till enskilt hem eller placeras i lämplig

anstalt. Har han omhändertagits för samhällsvård av anledning som

avses i 25 § b), må han intagas i ungdomsvårdsskola.

Den vårdform — •—■ ■— i fråga.

37 §.

Har barnavårdsnämnd genom beslut, som omedelbart skall gå i verkställighet,

av anledning som avses i 25 § b) omhändertagit underårig för samhällsvård,

eller har sådant omhändertagande beslutats av nämndens ordförande,

ankommer det på polismyndighet att, om den omhändertagne på

grund av sitt uppträdande eller levnadssätt är farlig för allmän ordning eller

säkerhet, efter framställning av nämnden eller dess ordförande på lämpligt

sätt förvara den omhändertagne till dess länsstyrelsen eller nämnden meddelat

slutligt beslut i ärendet eller annan placering ordnats.

Den som — — ■— en vecka.

2) av fru Svenson och herr Wahrendorff, vilka ansett

a) att utskottets yttrande i specialmotiveringen under 30 § (s. 129) bort

ha följande lydelse:

s. 140 Kontrollera mot PDF

140

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Det får antagas, att det i allmänhet skulle vara möjligt att slutföra utredningen

på sådan tid, att omhändertagandet för utredning kunde inskränkas

till två veckor. En ändring sådan som den av motionärerna föreslagna kunde

tänkas medverka till att nämnderna mera energiskt än eljest inriktade

sina utredningsresurser främst på sådana fall, där någon omhändertagits för

utredning. Undantagen torde främst vara fall där en omfattande läkarundersökning

erfordras. Sådana fall bör kunna tillgodoses genom den av motionärerna

föreslagna möjligheten att, om utredningen i ärendet möter särskilda

svårigheter, förlänga tiden med ytterligare två veckor. Då det av rättssäkerhetsskäl

uppenbarligen är angeläget att i möjligaste mån begränsa omhändertagandet,

ansluter sig utskottet till vad som föreslagits i motionerna.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till yrkande i motionerna 1: 442

och II: 561, måtte för sin del besluta att 30 § förslaget till lag

om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

skall erhålla följande lydelse.

SO §.

Föreligga sannolika —--- åtgärder hindras.

Omhändertagande för utredning må bestå högst två veckor. Efter ny prövning

niå, om utredningen i ärendet möter särskilda svårigheter, nämnda tid

förlängas, dock högst med ytterligare två veckor.

Beslut om -— —--underårige häktas.

Till 33 §.

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne, vilka ansett,

a) att utskottet i specialmotiveringen under 33 § (s. 130) bort anföra följande:
Även

om det får förutsättas att polisiärt tagande i förvar enligt 33 §

normalt kommer att medföra frihetsförlust i blott en eller ett par dagar,

synes det utskottet betänkligt att ingen tidsgräns uttryckligen angivits i

lagen. Utskottet vill understryka vad föredragande statsrådet uttalat härom,

nämligen att avsaknaden av varje föreskrift med syfte att till tiden

begränsa frihetsberövande! utgör en brist ur rättssäkerhetssynpunkt. De

av statsrådet yppade farhågorna för att en maximering till fem dagar snarast

skulle kunna medföra en förlängning av den genomsnittliga tiden för

förvaringen kan utskottet icke dela. Det torde icke göras gällande att motsvarande

bestämmelse om tidsbegränsning, då fråga är om polisiärt omhändertagande

av vuxna, skulle vara ägnad att försena handläggningen och

göra förvaringen längre än nödvändigt. Tvärtom torde det vara en oomtvistad

mening att förekomsten av en tidsgräns utgör en värdefull rättsgaran
-

s. 141 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 141

ti. Det synes utskottet icke finnas anledning förutsätta, att en femdagarsregel

skulle verka på annat sätt i förevarande sammanhang. Utskottet tillstyrker

därför i sak vad som i denna del föreslås i motionerna 1:17 och

11:25, vilket överensstämmer med vad som under remissbehandlingen

förordats av utredningen om administrativa frihetsberövanden. Utskottet

anser dock, att stadgandet bör utformas annorlunda än motionärerna föreslagit.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av yrkande i motionerna I: 17

och 11:25, måtte för sin del besluta sådan ändring i 33 §

förslaget till lag om samhällets vård av barn och ungdom

(barnavårdslag), att stadgandet får följande lydelse.

33 §.

Innebär underårigs -—- -—- —- barnavårdsnämnds beslut.

Då underårig -— — ---— annan fostrare.

Har ej barnavårdsnämnden inom fem dagar från det den underårige tagits

i förvar beslutat att han skall omhändertagas, skall han omedelbart frigivas.

Till 50 §.

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar »Det synes» och slutar

»i ämnet» (s. 119) bort ersättas med text av följande lydelse:

Utskottet finner det angeläget att frågau om förbud mot skadlig foster - barnsförflyttning får en tillfredsställande lösning på så sätt, att ett särskilt

institut angående sådant förbud tillskapas. Den i propositionen föreslagna

avvägningen, nämligen att förbud skall kunna meddelas, då förflyttningen

kan antas medföra avsevärd skada för barnet, bör vara vägledande vid konstruktionen

av den nya regeln. Utskottet anser emellertid att spörsmålet är

av sådan art, att befogenheten att meddela förbud bör ligga hos allmän domstol.

För detta talar bl. a. den omständigheten att en domstol har bättre förutsättningar

att överblicka och taga hänsyn till alla i de enskilda fallen förekommande

omständigheter, som kan kräva beaktande, samt att den till

följd av själva sin konstruktion är bättre skickad än en barnavårdsnämnd

att värja sig mot ovidkommande sidoinflytelser. För avgörande genom domstol

talar också, att de allmänna domstolarna inom sitt kompetensområde

har en rad närbesläktade frågor, där avgörandet måste träffas under hänsynstagande

till bl. a. de omständigheter som skulle vara all beakta vid

tillämpning av institutet förbud mot skadlig fosterbarnsförflyttning. I självu

verket kunde domstolarna här bygga vidare på den praxis som redan utvecklats.

Fxågan bör enligt utskottets mening bli föremål för en skyndsam ut
-

s. 142 Kontrollera mot PDF

142 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

redning med sikte på en lösning av angivet slag. Sedan institutet i dess judiciella

del sålunda reglerats, bör detta kompletteras på så sätt, att i barnavårdslagen

inskrives befogenhet för barnavårdsnämnd på den ort, där barnet

vistas, att i avvaktan på domstols prövning meddela provisoriskt flyttningsförbud.

I avvaktan på att det nu skisserade institutet införes bör enligt utskottets

mening den föreslagna 50 § utgå. Härav föranledes vissa följdändringar i

11, 12, 16, 80 och 88 §§.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till yrkande i motionerna I: 17

och II: 25, måtte för sin del besluta sådan ändring i förslaget

till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag),

att 50 § utgår samt att 11, 12, 16, 80 och 88 §§ får

följande lydelse.

11 §•

Kan barnavårdsnämndens prövning icke avvaktas utan fara eller allvarlig

olägenhet, äger nämndens ordförande

1. vidtaga åtgärd som enligt 4 eller 5 kap. ankommer på nämnden,

2. meddela beslut enligt 43 § om att samhällsvård skall återupptagas efter

villkorligt upphörande,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i

47 § eller förbud som avses i 51 § samt

4. förordna barnavårdsman.

Beslut som--— — nästa sammanträde.

Avser beslutet omhändertagande enligt 29 eller 30 §, skall ordföranden

omedelbart sammankalla nämnden för att besluta i ärendet. Nämndens

sammanträde skall i sådant fall hållas utan dröjsmål och senast inom tio

dagar från dagen för ordförandens beslut.

12 §.

Om kommunens fullmäktige så bestämma, äger barnavårdsnämnden uppdraga

åt särskild inom nämnden bildad avdelning eller åt ledamot i nämnden

eller åt befattningshavare i kommunens tjänst att på nämndens vägnar

avgöra vissa grupper av ärenden, vilkas beskaffenhet skall angivas i fullmäktiges

beslut. Nämnden må dock icke annorledes än genom samfällt beslut
1.

utdöma förelagt vite,

2. vidtaga åtgärd enligt 26 § 2., 3. eller 4. eller enligt 29 eller 30 § eller göra

framställning om intagning i ungdomsvårdsskola,

3. meddela beslut som avses i 46 § andra stycket, tillstånd som avses i

47 § eller förbud som avses i 51 §,

4. meddela föreläggande enligt 100 §,

5. fullgöra vad som ankommer på nämnden enligt föräldrabalken, enligt

s. 143 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 143

4 § andra stycket eller 5 § lagen om allmänna barnbidrag eller enligt 11 §

1 eller 3 mom., 12 § 2 mom. eller 17 § andra stycket bidragsförskottslagen

eller

6. göra framställning eller avgiva yttrande till kommunens fullmäktige.

Beslut som---nästa sammanträde.

16 §.

Om det---annan sakkunnig.

Gäller ärendet ingripande med stöd av 25 §, äger barnavårdsnämnden eller

dess ordförande förordna att läkarintyg angående den underårige skall anskaffas.

Sådant intyg skall, om ej särskilda skäl föranleda annat, föreligga,

innan nämnden beslutar att omhändertaga underårig för samhällsvård enligt

29 §.

I fall---tredje stycket.

80 §.

I barnavårdsnämnds beslut må den beslutet rör söka ändring hos länsstyrelsen,

om nämnden

utdömt förelagt vite,

avvisat av enskild anlitat biträde,

med stöd av 26 § meddelat föreskrift rörande underårigs levnadsförhållanden

eller förordnat om övervakning,

avslagit framställning om ändring eller upphävande av föreskrift eller

övervakning som beslutats enligt nämnda paragraf,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvård enligt 31 §,

meddelat bestämmelse enligt 41 § andra stycket om rätt till umgänge med

någon som är omhändertagen,

träffat avgörande i ärende angående samhällsvårds upphörande eller beslutat

att samhällsvård skall återupptagas efter villkorligt upphörande,

meddelat beslut som avses i 46 § andra eller tredje stycket,

avslagit ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn eller

träffat avgörande i ärende angående förbud som avses i 51 §.

Ändring sökes---till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen äger----laga kraft.

88 §.

Försumma fosterföräldrar — —- — med dagsböter.

Med dagsböter eller fängelse i högst sex månader straffes den som

1. utan tillstånd, då sådant enligt 47 § kräves, i sitt hem mottager fosterbarn,

2. överträder förbud som meddelats enligt 51 §,

3. utan tillstånd, då sådant enligt 54 § kräves, bedriver förmedlingsverksamhet

beträffande fosterbarn,

4. utan tillstånd, då sådant enligt 57 § kräves, driver barnhem eller be
-

s. 144 Kontrollera mot PDF

144 Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

träffande sådant hem vidtager åtgärd som avses i tredje stycket av nämnda

paragraf eller

5. i strid mot förbud som meddelats enligt 62 § fortsätter verksamheten

vid barnavårdsanstalt.

Utan anknytning till visst stadgande.

Av fru Svenson och herr Wahrendorff, vilka ansett,

a) att det stycke i utskottets utlåtande, som börjar »Frågan om» och slutar

»sådan ändring» (s. 117) bort ersättas med text av följande lydelse:

Utskottet vill i huvudsak ansluta sig till vad motionärerna sålunda anfört.

Det kan emellertid diskuteras, om det är lämpligast att dra gränsen mellan

omhändertagande jämlikt 29 § och omhändertagande jämlikt 31 §. Det är att

märka, att omhändertagande jämlikt 29 § kan grundas inte bara på förhållande

som avses i 25 § b) i lagförslaget, d. v. s. brottslig gärning och annan

asocialitet hos den underårige, utan även på att den underårige i hemmet

behandlas på sådant sätt, att hans hälsa ulsättes för fara, eller på att hans

utveckling äventyras på grund av föräldrarnas olämplighet som fostrare eller

bristande förmåga att fostra honom. Dessa sistnämnda fall bör enligt

utskottets mening jämte de under 31 § hänförliga fallen benämnas samhällsvård.

Beteckningen samhällsfostran bör förbehållas de fall, där omhändertagandet

grundar sig på 25 § b) i lagförslaget. Den av utskottet här förordade

ändringen fordrar emellertid omarbetning av många av lagförslagets

stadganden; utskottet anser lämpligt, att förslag till ändringarna utarbetas

inom Kung. Maj :ts kansli och förelägges riksdagen i proposition vid höstsessionen

detta år.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av yrkande i motionerna I: 442

och II: 561, måtte hos Kungl. Maj:t hemställa om förslag till

sådana ändringar i den föreslagna lagen om samhällets vård

av barn och ungdom (barnavårdslag), att för slutligt omhändertagande

av anledning som avses i 25 § b) i lagförslaget

införes beteckningen samhällsfostran samt att beteckningen

samhällsvård förbehålles övriga former av omhändertagande

jämlikt 29 och 31 §§ i lagförslaget.

Vid C i utskottets hemställan

Av herrar Sunne och Birke, fru Hamrin-Thorell, herr Jacobsson i Tobo,

fröken Höjer och fru Wallerius-Gunne, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar »Den del» och slutar

»första stycket» (s. 109—110) bort ersättas med text av följande lydelse:

s. 145 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960 145

Den del av barnavårdsnämndernas verksamhet som är av intresse från

rättssäkerhetssynpunkt är i stället främst deras prövning av frågor huruvida

de sociala indikationerna för ingripande är för handen, alltså om det

föreligger annat förhållande som avses i 25 § lagförslaget än brottslig gärning.

Av särskild vikt är härvidlag ärenden där nämnden överväger att skilja

barn från dess fostrare. Vidare kan nämnas frågor om förbud att skilja

barn från fosterhem; härtill återkommer utskottet i det följande. Beslut som

innebär att barn skiljes från fostrare skall visserligen enligt propositionen

i huvudsaklig anslutning till gällande ordning underställas länsstyrelsens

prövning, såvida inte den underårige om han fyllt 15 år och hans föräldrar

skriftligen samtycker till att beslutet verkställes. Det kan emellertid, även

om denna ordning inte i och för sig ger anledning till allvarligare anmärkningar

från rättssäkerhetssynpunkt, ifrågasättas om det inte skulle vara

möjligt att finna former för prövning av dessa frågor redan i första instans

hos ett juridiskt mera kvalificerat organ. Utskottet tänker härvid på särskilda

ungdomsdomstolar; även till denna fråga återkommer utskottet.

Ehuru utskottet alltså hyser vissa betänkligheter mot det föreslagna förfarandet,

anser utskottet dock att det bör kunna godtagas som ett provisorium.

I en detaljfråga — — — (lika med utskottet)----första styc
ket.

b) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar »I det» och slutar

»ungdomsdomstolar, och utskottet kan därför icke tillstyrka motionerna»

(s. 111—112) bort ersättas med text av följande lydelse:

I det föregående avsnittet, om förfarandet hos barnavårdsnämnd, har utskottet

uttalat, att det föreslagna förfarandet bör kunna godtagas som ett

provisorium. Vad gäller frågor om att skilja barn från dess fostrare har

emellertid utskottet ifrågasatt, om det inte skulle vara möjligt att anförtro

prövningen av dessa frågor redan i första instans åt ett juridiskt mera kvalificerat

organ än barnavårdsnämnden; härmed åsyftade utskottet ungdomsdomstolar.

Handläggning inför sådan domstol av frågor om omhändertagande

skulle enligt utskottets mening innebära bestämda fördelar från rättssäkerhetssynpunkt

jämfört med den i propositionen föreslagna ordningen.

Av vikt är framför allt att rättssäkerhctsgarantierna förlägges till första instans,

medan de enligt det i propositionen föreslagna förfarandet till väsentlig

del skulle ligga i länsstyrelsens underställningsprövning. Den juridiskt

mera kvalificerade prövningen skulle på detta sätt kunna göras snabbare.

Detta skulle vara av stor betydelse för avgörandet — utskottet syftar

f rämst på intresset av att den muntliga bevisningen inte är för gammal - och dessutom bidra till att göra proceduren så skonsam som möjligt för den

underårige och hans föräldrar. Man måste också räkna med att en ungdomsdomstol

skulle löpa mindre risk än eu barnavårdsnämnd att komma

under inflytande av lokala opinioner.

Då utskottet ovan behandlat förfarandet i barnavårdsnämnd, har utskottet

såsom ett skäl att godtaga propositionen i denna del anfört, att nämn
-

s. 146 Kontrollera mot PDF

146

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

den inte i någon större utsträckning behöver pröva skuldfrågor. Därmed

är emellertid inte sagt, att det inte skulle vara fördelaktigt, om både skuldfrågan

och frågan om åtgärd kunde bedömas av samma myndighet. Med

en sådan ordning skulle man slippa från vissa kompetenskonflikter mellan

domstol och barnavårdsorgan. Även i övrigt skulle man få en lämplig lösning

av frågorna om samordning mellan domstolarnas och barnavårdsorganens

verksamhet. Sålunda skulle ett enhetligt förfarande medföra tidsvinster

och besparingar både för det allmänna och för dem ärendet rör. Vidare skulle

samma organ kunna välja mellan åtgärder av både straffrättslig och social

karaktär.

En sådan ordning förutsätter, att den prövande myndigheten har sakkunskap

både på det juridiska och på det sociala området. Barnavårdsnämnderna

kan sålunda inte komma i fråga, om de inte får helt annan sammansättning

än som föreslagits i propositionen. Inte heller ett organ av typen

administrativ domstol torde lämpa sig väl för prövning av skuldfrågor. Lämpligast

torde även från nu berörda synpunkter vara att inrätta särskilda ungdomsdomstolar.

Finge ungdomsdomstolarna lämplig sammansättning, skulle

de vara väl skickade inte bara att pröva skuldfrågor utan också att vid val

av åtgärder beakta både hänsyn till den allmänna laglydnaden och behovet

av tillrättaförande åtgärder i det enskilda fallet.

Utöver ingripanden som regleras i barnavårdslagen — omhändertagande

och olika slag av förebyggande åtgärder -— skulle en ungdomsdomstol till

skillnad från barnavårdsnämnd kunna tillämpa alla påföljder som kan komma

i fråga jämlikt strafflagstiftningen och dessutom ådöma skadestånd. Såsom

tänkbara påföljder kan framhållas böter, villkorlig dom kombinerad

med föreskrift om skadeståndsbetalning, vidare villkorlig dom kombinerad

med ovillkorligt bötesstraff och slutligen sådana särskilda straff för unga

som kan komma att införas.

Såsom motionärerna framhållit, skulle inrättande av ungdomsdomstolar

dessutom kunna tänkas ha gynnsamma verkningar för barnavårdsnämndernas

verksamhet. Dessa skulle nämligen kunna slippa att ta befattning med

frågor om omhändertagande och i stället inrikta sin verksamhet på de

förebyggande åtgärderna, både de allmänt förebyggande och de åtgärder

som grundas på 26 §. Häremot kan knappast invändas, att barnavårdsnämnden

skulle behöva ta initiativet till ungdomsdomstolens prövning

och därmed under alla förhållanden behöva ta ställning i ärendena om

omhändertagande. Det föreligger nämligen inte något hinder mot att det anförtros

åt annan myndighet eller befattningshavare, såsom åklagaren, länsstyrelsen

eller socialvårdskonsulenten, att väcka talan hos domstolen.

Många problem är emellertid förknippade med frågan om ungdomsdomstolar.

Ett sådant är spörsmålet om domstolarnas verksamhetsområde och

sammansättning, ett annat är frågan om förfarandet vid domstolarna. Den

närmare gränsdragningen mot å ena sidan de allmänna domstolarna och å

andra sidan barnavårdsorganen måste också övervägas. För sådana frågor

fordras en utredning. Utredningsarbetet bör bedrivas skyndsamt, om möj
-

s. 147 Kontrollera mot PDF

147

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ligt så att förslaget i ämnet kan prövas parallellt med det väntade förslaget

angående administrativa frihetsberövanden.

c) att utskottet bort hemställa,

C. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 6 och 11:9

samt I: 15 och II: 23, ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning

efter ovan angivna riktlinjer angående inrättande

av ungdomsdomstolar.

Vid D i utskottets hemställan

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets utlåtande som börjar »Av vad» och slutar

»ämnet. Utskottet kan alltså icke tillstyrka motionerna» (s. 114) bort

ersättas med text av följande lydelse:

Av vad nu anförts framgår, att spörsmålet om brottspåföljder för unga

lagöverträdare — liksom påföljdssystemet i sin helhet — för närvarande

är under omprövning. Den uppfattningen torde vinna alltmer gehör, att

reaktionssystemet hos oss är alltför odifferentierat och att det i varje fall

hör byggas ut med möjlighet att för kort tid beröva unga lagöverträdare

friheten huvudsakligen i syfte att hos dem själva och hos andra inskärpa,

att samhället ser allvarligt på brottet. Utskottet vill härvidlag nämna det

av strafflagberedningen framlagda förslaget om korttidsbehandling i tillsynsanstalt.

Visserligen skall enligt beredningen denna behandling inte

kunna tillgripas för lagöverträdare i åldern 15—17 år, men Aid remissbehandlingen

av beredningens betänkande har från flera håll förordats, att

åldersgränsen vid 18 år skulle slopas. Ett annat exempel på att rättsuppfattningen

synes vara på väg att godtaga korttidsbestraffning av unga lagöverträdare

är ett uttalande i det under hösten 1959 av parlamentariska

sakkunniga framlagda betänkandet angående ungdomsbrottsligheten, att

det pågående reformarbetet bör resultera i ett tillräckligt differentierat

system som erbjuder möjlighet till såväl korttids- som långtidsbehandling

av unga lagöverträdare.

Det kan råda delade meningar i frågan i vad mån unga lagöverträdare

hör tas om hand inom socialvården eller inom kriminalvården. Meningsmotsättningar

torde inte i större utsträckning råda beträffande unga med

starkt onormal personlighetsutrustning eller mycket otillfredsställande

uppväxtförhållanden. Här föreligger i allmänhet vårdbehov, och det ter

sig då naturligt att söka tillrättaföra sådana unga med åtgärder inom

barnavårdslagens ram, i sista hand med behandling på ungdomsvårdsskola.

Diskussionen rör i stället främst unga lagöverträdare med någorlunda

normal uppväxt och personlighetsutrustning. På sina håll har man menat,

att även sådana unga bör las om hand inom socialvården; försöksverksamheten

med korttidsbehandling vid Hammargården kan tas som

s. 148 Kontrollera mot PDF

148

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

ett uttryck för en sådan uppfattning. Utskottet håller emellertid före, att

ungdomar av denna typ i allmänhet bör tillrättaföras inom kriminalvården

och detta även om de inte fyllt 18 år. Framför allt vill utskottet åberopa,

att brottspåföljdens främsta syfte när det gäller normala ungdomar

är att slå fast grundläggande normer för samlevnaden, ett syfte som är

främmande för valet av åtgärd inom socialvården. Är brottet sådant, att

böter och villkorlig dom, var för sig eller tillhopa, framstår som en alltför

ringa påföljd, kan frihetsberövande under kortare tid — utskottet bortser

här från verkligt grova brott — vara motiverat, främst för att bryta den

brottsliga aktiviteten och förmå den brottslige att besinna sig och inse allvaret

i sin situation. Ett sådant frihetsberövande bör vid behov kunna

kombineras med eftertillsyn.

Nuvarande lagstiftning ger inte några större möjligheter att utdöma en

sådan brottspåföljd. Beträffande unga i åldern 18—20 år innebär strafflagberedningens

förslag om behandling i tillsynsanstalt som ett led i

skyddstillsyn en betydande förbättring av möjligheterna på området. Men

för yngre lagöverträdare skulle enligt förslaget inte några möjligheter finnas

till omhändertagande för kortare tid inom kriminalvården. Av vad

ovan anförts framgår, att utskottet inte kan ansluta sig till beredningens

ståndpunkt i fråga om denna åldersgrupp. På vad sätt ett kortvarigt frihetsberövande

lämpligast skall anordnas kan utskottet inte nu ta ställning

till. En möjlighet är att låta stadgandena om skyddstillsyn utan inskränkning

bli tillämpliga även i fråga om personer i åldern 15—17 år. I

många fall skulle emellertid den föreslagna tiden för behandling i tillsynsanstalt,

två månader, sannolikt vara alltför lång; åtskilligt torde vara att

vinna genom att införa möjlighet till differentiering. En sådan möjlighet

kan måhända visa sig önskvärd även för lagöverträdare i åldern 18—20

år. I dessa frågor fordras ytterligare överväganden, liksom i fråga om metoderna

för straffets verkställande, eftertillsynen m. m. Utskottet anser,

att riksdagen hos Kungl. Maj :t bör hemställa om utredning om de berörda

spörsmålen och om de frågor i övrigt, som hänger samman med kortvarigt

frihetsberövande för unga.

b) att utskottet bort hemställa,

D. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 16 och II:

24, ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning angående

införande i reaktionssystemet av kortvarigt frihetsberövande.

Vid E i utskottets hemställan

Av herr Birke och fru Wallerius-Gunne, vilka — under hänvisning till

vad de anfört i den ovan under A intagna reservationen till 50 § förslaget

till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag) — ansett,

att utskottet bort hemställa,

s. 149 Kontrollera mot PDF

149

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

E. att riksdagen, med bifall till yrkande i motionerna

I: 17 och II: 25, ville hos Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam

utredning angående möjlighet för domstol att på framställning

från barnavårdsnämnd meddela förbud mot skadlig

fosterbarnsförflyttning, m. m.

Särskilt yttrande

av fru Svenson och herr Wahrendorff.

Den viktigaste åtgärden på lagstiftningens område i kampen mot ungdomsbrottsligheten

är enligt vår mening att införa ett tillräckligt differentierat

system av tillrättaförande åtgärder. I vad mån dessa åtgärder skall

ankomma på socialvården eller på kriminalvården är till stor del en lämplighetsfråga.

Den huvudsakliga skiljelinjen bör emellertid dragas mellan fall

där vårdbehov är för handen och andra fall. För de fall där vårdbehov föreligger

är enligt vår mening den i propositionen föreslagna regleringen i allt

väsentligt lämplig; om åtgärderna kommer att få avsedd effekt torde bero på

om tillräckliga resurser i fråga om anstalter och personal ställs till förfogande.

Även anslagen från stat och kommun till vård i fosterhem och andra

hem torde ha viss betydelse.

När det gäller fall där vårdbehov inte föreligger är det enligt vår mening

önskvärt, att påföljdssystemet snarast möjligt bygges ut med fler åtgärder

som är ägnade att ge de unga lagöverträdarna en tankeställare och att hos

andra ingjuta en känsla av respekt för lagarna och rättsskipningen. I detta

avseende kan vi i mångt och mycket ansluta oss till vad som anförts i reservationen

av herr Birke och fru Wallerius-Gunne angående kortvarigt frihetsberövande.

Såsom framgår av utskottets yttrande är emellertid frågan om

påföljder för brott i sin helhet under omprövning. Särskilt med hänsyn till

de positiva uttalanden angående korttidsstraff för unga som under senare

tid gjorts dels av strafflagberedningen och under remissbehandlingen av

dess betänkande, dels av de parlamentariska sakkunniga i det under hösten

1959 framlagda betänkandet om ungdomsbrottsligheten har vi utgått från

att det nya förslaget angående påföljdssystemet kommer att innefatta bl. a.

möjlighet till kortvarigt frihetsberövande av unga lagöverträdare. På grund

därav har vi i likhet med utskottet ansett överflödigt, att riksdagen gör en

framställning i ämnet till Kungl. Maj :t.

Om påföljdssystemet bygges ut efter de nu angivna riktlinjerna, kommer

åklagarna med all säkerhet alt meddela åtalseftergift i betydligt mindre utsträckning

än vad som varit vanligt hittills; de inom kriminalvården anordnade

påföljderna kommer uppenbarligen ofta att framstå som effektivare

än de åtgärder som kan beslutas med stöd av barnavårdslagen. Redan den

nyligen införda möjligheten alt kombinera villkorlig dom med böter bör för

övrigt verka i denna riktning.

s. 150 Kontrollera mot PDF

150

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Även om vi alltså anser, att den viktigaste lagstiftningsfrågan på området

är hur de tillrättaförande åtgärderna skall gestaltas, bortser vi givetvis

inte från betydelsen av att de beslutande organen är lämpligt sammansatta.

Vad beträffar påföljder inom kriminalvården talar emellertid mycket för

att våra nuvarande allmänna domstolar är fullt ut lika lämpliga som särskilda

ungdomsdomstolar. I denna fråga vill vi i allt väsentligt ansluta oss

till vad utskottet anfört. Ingenting hindrar för övrigt, att de nu gällande särskilda

bestämmelserna om rättegången i mål mot underåriga kompletteras i

vissa avseenden, exempelvis beträffande domstolens sammansättning och

hörande av barnavårdsnämnden eller liknande.

I fråga om åtgärder med stöd av barnavårdslagen skulle det från vissa

synpunkter vara fördelaktigt, om dessa kunde beslutas av samma organ som

tillämpar strafflagstiftningen. Man skulle härigenom komma från vissa

praktiska olägenheter. Dessutom skulle garantierna dels mot ogrundade ingripanden

och dels mot obefogad underlåtenhet att ingripa förstärkas, något

som är av betydelse även beträffande andra unga än lagöverträdare. Enligt

vår mening är det nämligen tvivelaktigt, om de i propositionen föreslagna

reglerna om barnavårdsnämndens organisation och arbetsformer är helt

betryggande i dessa avseenden. I andra hänseenden är det emellertid osäkert,

om något skulle vara att vinna på att ungdomsdomstolar skulle kunna besluta

även om åtgärder med stöd av barnavårdslagen. Vi vill här hänvisa till

den ingående kännedom om barnens miljöer som barnavårdsnämnden i allmänhet

har; denna kännedom är en uppenbar fördel vid valet av åtgärd.

Av nu anförda skäl vill vi inte i nuvarande läge ansluta oss till kravet på

utredning angående ungdomsdomstolar. Frågan om rätlssäkerhetsgarantierna

i barnavårdsförfarandet är emellertid inte slutgiltigt löst. Sedan den

nya barnavårdslagen varit i kraft ett par år, bör det vara möjligt att säkrare

bedöma om den föreslagna ordningen är tillfredsställande, och frågan om

att inrätta ungdomsdomstolar kan då tas upp till ny prövning. Möjligen kan

det vara lämpligt att göra en sådan prövning i samband med det väntade

lagförslaget angående administrativa frihetsberövanden.

s. 151 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Innehållsförteckning

Propositionens huvudsakliga innehåll ..........................

Lagförslagen ..................................................

Förslag till lag om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag)

..................................................

Förslag till lag angående ändring i lagen den 4 januari 1956 (nr

2) om socialhjälp ............................................

Inledning ....................................................

Huvuddragen av den svenska barnavårdslagstiftningen............

Propositionen och motionerna....................................

Allmänna synpunkter på frågan om ny barnavårdslagstiftning..

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet..........

Lagrådet ..................................................

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande .

Allmänt förebyggande verksamhet

Gällande bestämmelser ....................................

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet ..........

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande . .

Motionerna I: 444 och II: 567 samt II: 92....................

Om juristmedverkan i barnavårdsnämnd och om ungdomsdom
stolar

......................................................

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet............

Lagrådet .........................................

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande . .

Motioner ................................................

Förfarandet hos barnavårdsnämnd m. m.......................

Gällande bestämmelser ....................................

Föredragande statsrådet ..................................

Vissa åldersgränser i barnavårdslagen ........................

Föredragande statsrådet ..................................

Barnavårdsnämnds ingripanden i enskilda fall

Gällande bestämmelser ....................................

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet ..........

Lagrådet .........................................

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande..

Motioner ..................................................

Kortvarigt frihetsberövande ..................................

Strafflagberedningen ......................................

1958 års B-riksdag ....................... ........

Försöksverksamhet med korttidsbehandling inom socialvården

Korttidsbehandling utomlands .............

1959 års betänkande angående ungdomsbrottsligheten........

Motionerna 1:16 och II: 24

3

4

25

29

32

35

35

35

40

42

43

43

43

48

48

49

49

51

53

54

58

58

60

64

64

66

66

68

73

74

75

80

80

80

81

81

81

82

151

s. 152 Kontrollera mot PDF

152

Andra lagutskottets utlåtande nr 5 år 1960

Skadliga fosterbarnsförflyttningar .......................... 84

Rådande förhållanden ...................................... 84

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet............ 84

Lagrådet .................................................. 88

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande . . 89

Motioner .................................................. 89

Vissa andra frågor rörande fosterbarnsvärd m. m............. 91

Föredragande statsrådet .................................... 91

Barnavårdsanstalter m. m................................... 93

Föredragande statsrådet vid remissen till lagrådet............ 93

Lagrådet .................................................. 100

Föredragande statsrådet vid anmälan av lagrådets utlåtande . . 100

Motioner .................................................. 101

Landstingskommuns befattning med fosterbarnsvård .......... 104

Föredragande statsrådet.................................... 104

Utskottet ...................................................... 104

Allmänna synpunkter...................................... 104

Allmänt förebyggande verksamhet ........................ 106

Förfarandet hos barnavårdsnämnd ........................ 108

Ungdomsdomstolar ........................................ 110

Kortvarigt frihetsstraff .................................... 113

Ingripanden i enskilda fall .............................. 114

Frågor rörande fosterbarnsvård ............................ 117

Barnavårdsanstalter ........................................ 120

Specialmotivering .............................................. 124

Utskottets hemställan................................ 133

Reservationer .................................................. 135

Vid A i utskottets hemställan, förslaget till lag om samhällets vård

av barn och ungdom ........................................ 135

Till 24 §, av herr Sunne, fru Hamrin-Thorell, herr Jacobsson

i Tobo och fröken Höjer ................................ 135

Till 27 §, av herr Birke och fru Wallerius-Gunne............ 137

Till 30 §, av herr Birke och fru Wallerius-Gunne ............ 138

Till 30 §, av fru Svenson och herr Wahrendorff .......... 139

Till 33 §, av herr Birke och fru Wallerius-Gunne .......... 140

Till 50 §, av herr Birke och fru Wallerius-Gunne ............ 141

Utan anknytning till visst stadgande, av fru Svenson och herr

Wahrendorff .............................................. 144

Vid C i utskottets hemställan................................ 144

av herrar Sunne och Birke, fru Hamrin-Thorell, herr Jacobsson

i Tobo, fröken Höjer och fru Wallerius-Gunne.......... 144

Vid D i utskottets hemställan.................................. 147

av herr Birke och fru Wallerius-Gunne .................... 147

Vid E i utskottets hemställan .............................. 148

av herr Birke och fru Wallerius-Gunne .................. 148

Särskilt yttrande.................... 149

av fru Svenson och herr Wahrendorff .................... 149

600462 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:152 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående rätt för Konungen att i vissa fall förordna om avvikelse f s. 8 i texten