Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

1960-10-25 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:52, Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

1

Nr 52

Utlåtande i anledning av väckt motion om viss ändring i lagstiftningen

om konkurrensbegränsning.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft en inom andra kammaren

av herr Kellgren m. fl. väckt motion, nr 157, vilken hänvisats till lagutskott.

Motionen

Motionärerna framhåller, att gällande ordning på prisbildningens område

bygger på tanken, att konkurrensen inom näringslivet skall tillgodose

konsumenternas centrala intresse av en rimlig prissättning. Enligt motionärerna

har också konkurrensen ökat i betydande grad efter det att gällande

ordning infördes. Såsom särskilt fördelaktig ur konsumentsynpunkt

nämner motionärerna den starkt ökade priskonkurrensen inom handeln på

vissa orter med avseende på viktiga konsumtionsvaror som tidigare haft av

fabrikanten fastställda priser. Enligt motionärerna har initiativet till denna

priskonkurrens i stor utsträckning tagits av nj^a företag. Dessa har emellertid

mött motstånd från den traditionella handelns sida. Motståndet har,

säger motionärerna, tagit sig uttryck dels i prissänkningar även hos den

traditionella handeln, dels ock i motåtgärder av mer anmärkningsvärt slag.

De senare åtgärderna anser motionärerna bäst framgå av några i motionen

intagna citat ur köpmannapressen, av vilka endast följande, hämtat ur

SSLF-tidningen för augusti 1958, må återgivas här:

Den lagstiftning mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning inom näringslivet,

som funnits sedan några år tillbaka, har i viss mån varit ägnad

att skapa osäkerhet om vad som är tillåtet eller icke. Många leverantörer har

använt denna lagstiftning som en förevändning för att leverera sina varor

till vilken köpare som helst och därvid hävdat, att lagstiftningen skulle förbjuda

en leverantör att välja sina kunder. Det är därför angeläget att, som

vi redan vid tidigare tillfällen framhållit, understryka, att gällande lagstiftning

icke lägger några hinder i vägen för selektiv distribution och att alltså

en leverantör har rätt att välja sina kunder efter vad han själv i varje särskilt

fall anser vara bäst för det egna företaget. Att en leverantör vid en

sådan bedömning i hög grad måste ta hänsyn till sin tidigare kundkrets

reaktioner anser vi vara helt uppenbart. Det är sålunda inte så att en leverantör

inför sin kundkrets kan fritas ifrån ansvaret för sin försäljningspolilik

och varje detaljist hör ha (letta i åtanke när han väljer sina leverantörer.

Det finns därvid ingen anledning att gynna sådana leverantörer som

inte intar en klar och positiv inställning till den reguljära handeln.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 52

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

I motionen framhålles, att den reella innebörden i ovanstående och liknande

uttalanden är att man genom påtryckningar på leverantörerna vill

åstadkomma, att dessa antingen vägrar att sälja till företag som tillämpar

lägre priser än den traditionella handeln eller också ger dessa företag sämre

villkor. Härefter nämner motionärerna ett flertal exempel på att starkt

priskonkurrerande företag vägrats leverans eller erbjudits sämre villkor än

den traditionella handeln. De flesta exemplen avser AB Hemköp i Stockholm,

ett företag som bedriver försäljning efter beställning per telefon. Motionärerna

anser, att de hinder i konkurrensen som åstadkommes genom nyssnämnda

företeelser skulle kunna motverkas genom att det ålades de företag

som försäljer allmänt annonserade märkesvaror till återförsäljare att tillämpa

offentligt redovisade försäljningsvillkor, som står öppna för alla köpare.

I motionen utvecklas denna tanke på följande sätt.

Såväl den här berörda priskonkurrensen som de insatta motåtgärderna

avser i främsta hand allmänt annonserade märkesvaror. De risker som ur

konsumentsynpunkt följer med att producenterna med hjälp av en omfattande

reklam kan erhålla en »kvasimonopolställning» på marknaden har

under senare år i ökad utsträckning observerats av både svenska och utländska

nationalekonomer. Ett ingripande lagstiftningsvägen för att reglera

reklamkonkurrensen reser mycket komplicerade problem. Riskerna ur konsumentsynpunkt

kan emellertid väsentligt reduceras, om man skapar garantier

för fri konkurrens inom handeln i fråga om reklamerade märkesvaror.

Det bruttoprisförbud som finns intaget i nuvarande lagstiftning tillkom

just i syfte att bryta den rådande tendensen till alltför höga marginaler

på märkesvaror. Bruttoprisförbudet har visserligen haft avsevärd

effekt. På många områden har det dock inte blivit fullt effektivt genom att

de priskonkurrerande företagen inte kunnat få varuleveranser eller endast

kunnat köpa till ofördelaktiga priser.

Det bör därför övervägas att bruttoprisförbudet kompletteras med en bestämmelse

som innebär, att en tillverkare eller en importör av en allmänt

annonserad märkesvara ålägges att tillämpa offentligt redovisade försäljningsvillkor,

som står öppna för alla köpare.

Ett leveranstvång kan synas utgöra ett allvarligt intrång i näringsfriheten.

Förutsättningen för leveransplikt skall emellertid vara, att leverantören

genom sin reklamverksamhet dokumenterat sin strävan efter ökad

försäljning. Även om en icke oväsentlig diskriminering kan ske och har

skett via företagens kreditpolitik anser vi att detta område bör lämnas

utanför bestämmelserna. Märkesvarufabrikanten bör alltså ha rätt att, om

han så anser erforderligt, kräva kontant betalning. Någon reell skada synes

icke kunna drabba en fabrikant, som genom annonsering dokumenterar sin

vilja till ökad försäljning, om hans rätt att avstå från försäljning inskränkes.

I de fall som i praktiken förekommit kan man i allmänhet utgå från att den

verkliga orsaken till leveransvägran varit hänsynstagande till övriga återförsäljares

intressen av att undvika priskonkurens. I vissa fall kan dock ett

utbyggt system av selektiv försäljning vara försvarligt även ur allmän synpunkt.

I likhet med vad som gällt beträffande det hittillsvarande bruttoprisförbudet

bör näringsfrihetsrådet kunna bevilja dispens för ett företag som

kan förebringa tillfredsställande motivering för tillämpning av ett selektivt

försäljningssystem. Att avgöra om en vara är allmänt annonserad eller ej

torde i allmänhet inte bereda några större svårigheter. Det synes inte lämpligt

att i lagen införa en exakt definition av begreppet, utan detta torde över
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

3

låtas till rättspraxis. Enligt vår uppfattning bör en reklaminsats av 50 000

kronor per år medföra att en fabrikants varor måste anses allmänt annonserade;

åtskillnad bör ej göras mellan de enskilda produkterna i en fabrikants

sortiment.

Motionen utmynnar i ett yrkande, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj :t »uttrycka önskan om sådan komplettering av 2 § i lagen den

25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet som i det föregående angivits».

Beträffande vad i övrigt anförts i motionen må här hänvisas till denna.

Gällande bestämmelser m. m.

Gällande regler angående prisbildningen i landet och därmed sammanhängande

spörsmål innebär i princip, att prisbildningen skall vara fri. Tanken

är, att under normala förhållanden en fri och effektiv konkurrens är

det bästa sättet att främja en för konsumenterna och samhället fördelaktig

prisutveckling. För att trygga att konkurrensen verkligen blir fri och

effektiv, finnes bestämmelser om motverkande av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. Dessutom pågår från samhällets sida undersökningar av

pris- och konkurrensförhållandena inom olika delar av näringslivet. Vidare

må nämnas att från statens sida vidtagits åtgärder för att öka konsumenternas

insikter i pris- och kvalitetsfrågor och därmed deras möjligheter att

utnyttja fördelarna av en fri konkurrens.

De direkta bestämmelserna om motverkande av konkurrensbegränsningar

finns i lagen den 25 september 1953 om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning

inom näringslivet. Enligt lagen får vissa konkurrensbegränsande

förfaranden icke förekomma, med mindre näringsfrihetsrådet lämnar

sitt tillstånd därtill. De sålunda förbjudna förfarandena är dels stipulerande

av s. k. fasta bruttopriser, dels ingående och tillämpning av överenskommelser

om s. k. anbudskarteller. Med stipulerande av fasta bruttopriser

förstås, att en företagare antingen betingar sig av en företagare inom senare

försäljningsled, att vid försäljning av förnödenhet inom riket visst pris

inte underskrides, eller till ledning för prissättningen inom senare försäljningsled

eljest anger viss pris, med mindre därvid kommer till uttryck att

priset får underskridas (2 §). En anbudskartell är en överenskommelse att

samråd eller annan samverkan mellan olika företagare skall äga rum, innan

någon av dem avger anbud å försäljning av förnödenhet eller utförande av

tjänst (3 §). överträdelse av förbuden är straffbelagda (29 §).

Beträffande konkurrensbegränsningar i andra fall gäller, att näringsfrihetsrådet

skall genom förhandling söka undanröja skadlig verkan därav

(1 § och 5 § första stycket). Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning

förstås, att konkurrensbegränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt

sätt påverkar prisbildningen, hämmar verkningsförmågan inom näringslivet

eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning (5 § andra stycket).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

Förhandling inför näringsfrihetsrådet påkallas av ombudsmannen för

näringsfrihetsfrågor (16 § första stycket). Har ombudsmannen i visst fall

beslutat alt icke påkalla förhandling, äger jämväl företagare, som omedelbart

beröres av konkurrensbegränsningen, samt sammanslutning av konsumenter

eller löntagare påkalla förhandling (16 § andra stycket).

Har förhandling påkallats, tillkommer det näringsfrihetsrådet först att

avgöra, huruvida betingelserna för förhandlling är uppfyllda, d. v. s. huruvida

konkurrensbegränsning med skadlig verkan föreligger (19 §). Innan

rådet beslutar i denna fråga, skall i regel tillfälle beredas parterna att vid

sammanträde inför rådet framlägga sina synpunkter i frågan (18 §). Själva

förhandlingarna för undanröjande av konkurrensbegränsning äger delvis

också rum vid sammanträde inför rådet (20 §).

Sammanträdena inför näringsfrihetsrådet kan liknas vid domstolsförhandlingar,

vid vilka ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor spelar rollen

av åklagare. Den första fasen i proceduren utmynnar i rådets beslut i

frågan, huruvida förhandlingar skall äga rum. Därest beslutet blir positivt,

ankommer det därefter på rådet att förhandlingsvägen söka undanröja den

skadliga verkningen av konkurrensbegränsningen. Någon exekutiv befogenhet

härvidlag har alltså inte rådet. Skulle emellertid förhandlingarna

misslyckas, finnes likväl vissa möjligheter att komma till rätta med de icke

önskvärda företeelserna. Det stadgas nämligen, att det i ett sådant läge,

där saken finnes vara av större vikt, åligger rådet att göra anmälan om förhållandet

till Konungen (21 § första stycket). Om den skadliga verkningen

av konkurrensbegränsningen innebär, att visst pris med hänsyn till kostnaderna

och övriga omständigheter är uppenbart för högt och saken finnes

vara av allmän betydelse, må Konungen på hemställan av rådet förordna

om visst högsta pris, vilket inte får överskridas av företagare utan medgivande

från rådet (21 § andra stycket). Sådant förordnande skall gälla för viss

tid, högst ett år.

Konungen har hittills icke meddelat något förordnande av nyssnämnda

slag. Ej heller har näringsfrihetsrådet gjort någon hemställan därom.

Näringsfrihetsrådet består av ordförande och åtta ledamöter (8 §). Ordföranden

och två av ledamöterna utses bland personer, som icke kan anses

företräda vare sig företagarintressen eller konsument- och löntagarintressen.

Ordföranden och den ene av de nu nämnda ledamöterna skall vara lagkunniga

och i domarvärv erfarna. Den andre ledamoten skall äga särskild insikt

i näringslivets förhållanden. Av de övriga ledamöterna utses tre bland personer,

som kan anses förträda företagarintressen, och återstående tre bland

personer, som kan anses företräda allmänna konsument- och löntagarintressen.

Ordföranden och ledamöterna utses av Konungen.

Ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor förordnas av Konungen. Han

skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren.

Lagen om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet

äger enligt uttrycklig bestämmelse (28 §) icke tillämpning å över
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

5

enskommelse mellan arbetsgivare och arbetstagare angående arbetslön och

andra arbetsvillkor.

Undersökningarna av pris- och konkurrensförhållandena inom näringslivet

handhaves av statens pris- och kartellnämnd, bank- och fondinspektionen

samt försäkringsinspektionen. Sistnämnda båda myndigheter har hand

om förevarande uppgifter, såvitt angår bank- och fondväsendet resp. försäkringsväsendet.

Enligt Kungl. Maj:ts instruktion den 19 oktober 1956 för statens pris- och

kartellnämnd har nämnden till uppgift att följa utvecklingen av och främja

allmän kännedom om pris- och konkurrensförhållandena inom näringslivet,

utom såvitt avser bank- och fondväsendet samt försäkringsväsendet (2 §).

Med avseende å prisförhållandena åligger det nämnden särskilt att insamla

och registrera uppgifter om priser för olika förnödenheter och tjänster inom

landet, att genom bearbetning och sammanställning av dylika uppgifter

ävensom av prisuppgifter från utlandet klarlägga prisutvecklingen samt att,

där prisutvecklingen, konkurrensförhållandena eller andra omständigheter

ger anledning därtill, utföra undersökning rörande prisbildningen inom visst

område av näringslivet (3 §). I fråga om konkurrensförhållandena har

nämnden bl. a. att, om anledning finnes att befara skadlig verkan av konkurrensbegränsning

inom visst område av näringslivet eller eljest skäl

förekommer därtill, utföra undersökning beträffande förekomsten av sådan

begränsning och därav föranledd inverkan på pris-, produktions-, omsättnings-

eller transportförhållanden i riket samt att lämna näringsfrihetsrådet

och ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor biträde för utredning i

fråga, som kan vara av betydelse för förhandling enligt konkurrensbegränsningslagen

(4 §). Nämnden skall vidare bedriva upplysning rörande sin

verksamhet och därvid bl. a. lämna fortlöpande prisuppgifter samt redogörelser

för verkställda undersökningar i syfte att för allmänheten klargöra

rådande pris- och konkurrensförhållanden inom näringslivet (5 §).

Då nämnden finner anledning därtill, skall den delge ombudsmannen för

näringsfrihetsfrågor eller annan myndighet sådant undersökningsresultat,

som kan föranleda åtgärd från myndighetens sida med avseende å pris- och

konkurrensförhållandena inom näringslivet (6 §). Nämnden utger i informationssyfte

publiktaionen Pris- och kartellfrågor, som även innehåller

uppgifter om näringsfrihetsrådets och ombudsmannens för näringsfrihetsfrågor

verksamhet (7 §).

För att befrämja konsumentupplysningen i kvalitetsfrågor har inrättats

statens konsumentråd och statens institut för konsumentfrågor.

Lagbestämmelser för att i vissa extraordinära situationer möjliggöra en

tvångsmässig reglering från det allmännas sida av prisbildningen finns i

allmänna prisrcglcringslagen den 1 juni 1956. Lagen är, efter mönster från

de allmänna förfogande- och ransoneringslagarna, utformad såsom en fullmaktslag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

Beträffande förutsättningarna för tillämpning av lagens bestämmelser

skils mellan tre olika fall. Kommer riket i krig träder bestämmelserna automatiskt

i tillämpning. Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Kungl.

Maj :t förordna om tillämpning av lagens bestämmelser. Slutligen tillkommer

denna rätt Kungl. Maj:t även i ett läge, där av annan orsak än krig

eller krigsfara betydande fara uppkommit för allvarlig stegring av det allmänna

prisläget inom riket. Har Kungl. Maj :t meddelat förordnande om

prisreglering, skall förordnandet inom viss kortare tid underställas riksdagens

prövning.

Historik

Beträffande den utveckling som lett fram till nuvarande ordning på prisoch

konkurrenslagstiftningens område må här hänvisas till den redogörelse

därför som finnes i andra lagutskottets utlåtande nr 42 till 1959 års riksdag.

Här kommer endast att refereras vad som förekom vid nämnda riksdag i

anledning av i ämnet väckta motioner.

Vid 1959 års riksdag väcktes två par inbördes likalydande motioner,

nämligen dels I: 12 och II: 20, dels I: 325 och II: 397, vilka syftade till

ändringar i pris- och konkurrenslagstiftningen.

I motionerna I: 12 och II: 20 anfördes, att en oberättigad höjning av marginalerna

i parti- och detaljhandelsledet förekommit, en höjning som i sin

tur hade sin grund i en kraftig monopolisering av handeln. Motionerna utmynnade

i förslag om införande av allmän prisreglering.

I motionerna I: 325 och II: 397 hävdades, att en effektiv konkurrens icke

fanns inom näringslivet. Orsaken härtill angavs vara, att tendenser till priskonkurrens

motarbetas inom näringslivet. Såsom exempel härpå åberopades

i motionerna ett antal i dagspressen refererade fall av konkurrensbegränsning,

huvudsakligen avseende vägran att leverera varor till starkt priskonkurrerande

företag. Flera av exemplen synes vara identiska med dem

som åberopas i förevarande motion. I motionerna yrkades en översyn av

hela pris- och kartellagstiftningen. Motionärerna tänkte sig att prisregleringslagen

skulle gälla även under normala förhållanden och att pris- och

kartellnämnden skulle erhålla befogenhet att föreskriva visst högsta pris,

som inte skulle få överskridas.

Båda motionsparen behandlades av andra lagutskottet i dess utlåtande nr

42. Efter att ha framhållit att tillgängliga uppgifter icke gav stöd för uppfattningen

att prisutvecklingen varit i anmärkningvärd grad ogynnsam för

konsumenterna fortsatte utskottet:

Den uppfattning om konkurrensförhållandena inom näringslivet som redovisas

i motionerna kan utskottet inte dela. Såsom anföres i flertalet remissyttranden

torde konkurrensen snarast ha ökat efter genomförandet av gällande

ordning på prisbildningens område. Utskottet vill härutinnan särskilt

understryka den betydelse bruttoprisförbudet haft för uppkomsten av en

verksam priskonkurrens inom detaljhandeln. Inte heller kan man enligt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

7

utskottets mening ta de i motionerna I: 325 och II: 397 anförda fallen av leveransvägran

till intäkt för att konkurrensen genomgående skulle hämmas

från näringslivets sida. Samtliga fall har för övrigt kommit till de näringsfrihetsvårdande

myndigheternas kännedom, och i de fall, där myndigheterna

funnit sig föranlåtna att ingripa, har godtagbara lösningar åstadkommits.

Vidare är att märka, att det hittills icke kommit i fråga att tillgripa konkurrenslagstiftningens

yttersta korrektiv, nämligen Kungl. Maj :ts förordnande

om visst högsta pris.

Att utskottet inte kan ansluta sig till motionärernas uppfattning om

rådande konkurrensförhållanden innebär icke att utskottet anser dessa i allo

tillfredsställande. Såsom framgår av flera remissyttranden synes prisbildningen

på åtskilliga områden fortfarande ske utan inflytande av effektiv

konkurrens. Motionärerna har föreslagit, att man för att uppnå bättre förhållanden

härvidlag borde tillgripa prisreglerande åtgärder. Såsom framhållits

bl. a. vid införandet av gällande ordning är prisreglering emellertid

förenad med flera nackdelar. Utskottet vill såsom exempel på sådana nackdelar

här endast framhålla priskontrollens tendenser att dels verka konserverande

i fråga om priser, som kommit att bli för höga, dels fastlåsa priserna

med hänsyn till de mindre effektiva enheterna inom produktionen och distributionen.

Priskontroll kan således i viss utsträckning få motsatt verkan mot

vad som åsyftats därmed. Enligt utskottets uppfattning har i förevarande

ärende icke framkommit sådana omständigheter, att man kan förvänta sig att

prisreglering för närvarande skulle medföra gynnsammare prisförhållanden

än den nu tillämpade ordningen.

I stället anser utskottet att förefintliga missförhållanden på prisbildningens

område i första hand bör bekämpas genom att de näringsfrihetsvårdande

myndigheterna får fortsätta sin verksamhet och denna i de fall där så visar

sig erforderligt intensifieras. I den nyligen avlämnade propositionen nr 162

med förslag till förordning om allmän varuskatt, m. m., har föredragande

departementschefen uttalat, att det i samband med införandet av nämnda

skatt är angeläget att åtgärder vidtages för en skärpt prisövervakning. Enligt

vad utskottet inhämtat åsyftas därmed i huvudsak en förstärkning redan

under innevarande budgetår av pris- och kartellnämndens resurser på

prisövervakningens område. Förstärkningen är avsedd att genomföras dels

genom en viss omdisposition av resurserna, dels genom en utökning av personalen.

De föreslagna åtgärderna, som synes möjliggöra en fullständigare

information till konsumenterna rörande pris- och konkurrensförhållandena,

torde även kunna ge ett vidgat underlag för den verksamhet som tillkommer

näringsfrihetsrådet och ombudsmannaämbetet för näringsfrågor.

Under hänvisning till det anförda hemställde utskottet att motionerna

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Remissyttranden

över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från kungl. kommerskollegium och ordföranden

i näringsfrihetsrådet, varjämte på utskottets begäran yttranden avgivits av

Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges industriförbund

och Sveriges köpmannaförbund. Vid kommerskollegii yttrande har fogats

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

till kollegium inkomna yttranden från handelskamrar i riket. Ordföranden

i näringsfrihetsrådet har vid sitt yttrande fogat en av ombudsmannen

för näringsfrihetsfrågor utarbetad promemoria innehållande ombudsmannens

allmänna synpunkter på vad som i motionen anförts om bakgrunden

till motionsförslagen.

Motionsyrkandet avstyrkes av samtliga remissinstanser. I flera yttranden

framhålles, att pris- och kartellagstiftningen fungerar tillfredsställande

och för närvarande icke är i behov av ändring. Ordföranden i näringsfrihetsrådet

hänvisar till rådets yttrande över de vid fjolårets riksdag

väckta motionerna I: 325 och II: 397, vari rådet som sin bestämda uppfattning

uttalade, att det ur skilda synpunkter vore lyckligast om den nuvarande

förhandlingslagstiftningen kunde bestå. Rådets ordförande anser,

att detta uttalande icke förlorat sin giltighet. Enligt honom bör icke det förhållandet

att svårigheter och gnissel uppstått i och för sig fattas som bevis

för att lagstiftningen är olämplig eller otillräcklig. Svårigheterna bör särskilt

ses mot bakgrunden av den relativt stora förändring av betraktelsesättet

i fråga om vissa åtgärders tillåtlighet eller otillåtlighet som införandet

av konkurrensbegränsningslagen innebar.

Även kommerskollegium hänvisar till sitt yttrande över ovannämnda motioner

vid fjolårets riksdag, där kollegiet framhöll, att det — med hänsyn

framför allt till att pris- och kartellagstiftningen dittills icke hunnit prövas

under så lång tid att tillräckliga erfarenheter kunnat vinnas om hur lagstiftningen

kunde komma att verka på längre sikt — vore riktigast att, innan

en skärpning av lagstiftningen närmare övervägdes, avvakta ytterligare erfarenheter

rörande pris- och konkurrensutvecklinuen. Vidare erinrar kollegiet

om att 1959 års riksdag lämnade nämnda motioner utan bifall samt

förklarar sig allmänt anse, att under den korta tid som förflutit efter detta

riksdagens beslut icke förekommit några omständigheter som bör föranleda

ett ändrat ståndpunktstagande.

Sveriges industriförbund anser, att de i motionen påtalade förhållandena

går att komma till rätta med med gällande lagstiftning. Förbundet fortsätter:
Uppfattningen

att denna fråga kommer att lösas utan ytterligare lagstiftning

bestyrkes i hög grad av hittillsvarande erfarenheter från tillämpningen

av gällande lagstiftning. Det synes anmärkningsvärt att dessa möjligheter

knappast ens berörts av motionärerna. Likväl har vissa viktiga principavgöranden

rörande leveransvägran fattats av Näringsfrihetsrådet, varjämte

åtskilliga ärenden av detta slag varit föremål för bedömande av Näringsfrihetsombudsmannen,

i samtliga fall med det resultatet att av myndigheterna

önskade leveranser kommit till stånd. Ytterligare ärenden av denna

typ är för närvarande anhängiga såväl hos rådet som hos ombudsmannen.

Uppgifterna i motionen om vissa fall av leveransvägran saknar under sådana

förhållanden intresse, därest man icke samtidigt redovisar, om vederbörande

sökt med stöd av gällande lagstiftning komma till råtta med fallen och i vilken

utsträckning detta lyckats.

Liknande synpunkter framföres av Sveriges grossistförbund.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

Kooperativa förbundets styrelse anser, att de avsteg från den fria konkurrensen

som exemplifieras i motionen kan i allt väsentligt bli föremål

för verksamma ingripanden inom ramen för den nu gällande konkurrenslagstiftningen.

Omfattningen och verkningarna av förekommande konkurrensbegränsande

företeelser belyses i promemorian från ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor.

Häri anföres avslutningsvis:

Sammanfattningsvis torde böra framhållas att starkt priskonkurrerande

företag och företagsformer i allmänhet kan erhålla för sin försäljning erforderliga

handelsvaror men att bl. a. trycket från den traditionella enskilda

detaljhandelns sida på leverantörerna stundom i viss utsträckning

kan försvåra deras inköp. Svårigheterna för de priskonkurrerande företagens

önskade varuinköp torde måhända i viss utsträckning böra ses såsom naturliga

anpassningssvårigheter i en brytningstid med en snabbt fortgående

omdaning av distributionen. För ett upprätthållande av den ur konsumentsynpunkt

så betydelsefulla priskonkurrensen inom distributionen är det

emellertid av vikt att företag, som vill och har möjlighet att priskonkurrera,

icke hindras därifrån genom åtgärder stridande mot konkurrensbegränsningslagens

syften. De här berörda problemen förtjänar därför att följas

med uppmärksamhet.

Sveriges industriförbund framhåller såsom uppenbart, att leverantörerna

— såväl inom industrien som inom grosshandeln — emellanåt befinner sig

i en besvärlig situation, när det gäller att ta ställning till distributörernas

önskemål. Det är förklarligt, fortsätter förbundet, om leverantörerna vid

dylika avgöranden tar hänsyn till den — verkliga eller förmenta — risken

att de till följd av leverans till vissa kunder kommer att utsättas för en

ogynnsam reaktion från den övriga kundkretsens sida. Emellertid anser

förbundet, att nackdelarna härav ur samhällelig synpunkt inte bör överdrivas.

Det är sannolikt till väsentlig del fråga om ett övergångsfenomen, som

sammanhänger med att konkurrensen —• under trycket av lagstiftning och

andra faktorer — på relativt kort tid lett till upplösning av tidigare bindningar

och till ökad frihet inom näringslivet.

Kooperativa förbundets styrelse anser, att de s. k. samköps- och hemköpsföretagens

betydelse för att åstadkomma en för konsumenterna gynnsam

prisbildning inte bör överdrivas. Härvid spelar enligt styrelsens uppfattning

andra företagsformer en långt större roll. Styrelsen anför sålunda:

Motionen accentuerar i detta sammanhang särskilt de s. k. hemköps- och

storköpsföretagen. Sådana former av varuförmedling har sin givna plats i

den moderna varudistributionens struktur. Styrelsen vill emellertid framhålla

att vid ett bedömande av den samhällsekonomiskt betydelsefulla priskonkurrens

som nu består, frågans kvantitativa aspekter inte rimligen kan

lämnas helt ur räkningen. Av hela detaljhandeln med livsmedel representerar

konsumentkooperationen i runt tal 25 %, jordbrukarkooperationen

5 %, ICA-företagen 30 % och vissa andra kedjeföretag inom den privata

sektorn ej oväsentliga delar av återstoden, därest man räknar med hela

procenttal. De s. k. samköps- och hemköpsföretagen representerar var för

sig endast någon bråkdel av en procent. Deras försäljningsandel av andra

varor än livsmedel är försvinnande liten. Detta utesluter självfallet inte att

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

dessa företagsformer på längre sikt, i den mån de är effektiva och förmår på

lika villkor hävda sig i en hårdnande konkurrens, kan vinna en växande

marknad.

Sveriges köpmannaförbund redovisar sina synpunkter på frågan hur konkurrensen

bör vara beskaffad och anför därvid:

Med anledning härav (påståendena i motionen om påtryckningar från den

traditionella handelns sida för att försvåra och fördyra varutillförseln för

starkt priskonkurrerande företag) må framhållas, att vad den enskilda butikshandeln

eftersträvar, är att uppnå konkurrens på lika villkor, vilket

framför allt innefattar, att leverantörernas försäljningsbestämmelser

skall baseras på den s. k. prestationsprincipen. Denna princip innebär att

leverantörernas pris- och rabattvillkor utformas med beaktande av olika

återförsäljares varierande prestationer. Såvitt vi kan bedöma, måste kravet

på konkurrens på lika villkor stå i överensstämmelse med vad som ur

samhällets och konsumenternas synpunkt är eftersträvansvärt. Endast i den

mån som konkurrensen får en sådan utformning, kan den ge det ur samhällsekonomisk

synpunkt riktiga resultatet. Dessvärre brister det emellertid

ofta i tillämpningen av prestationsprincipen, vilket lett till, att enskilda

butikshandelsföretag blir missgynnade och därigenom kommer i ett ofördelaktigt

konkurrensläge.

Kooperativa förbundets styrelse gör sig till tolk för en annan uppfattning

och framhåller, att det bör stå konsumenterna fritt att begagna sig av den

form för inköp av varor som de själva föredrar. Det måste, säger styrelsen,

som påpekar att de starkt priskonkurrerande företagen ofta ger kunderna

mindre service, överlämnas åt kundernas eget omdöme att bestämma, vilken

större eller mindre del av varudistributionen i detalj de själva vill utföra.

Den i motionen anvisade vägen för att öka konkurrensen i detaljhandelsledet

har i de flesta yttrandena utsatts för mycket stark kritik. Denna går

i allmänhet ut på dels att förslaget skulle leda till en begränsning av konkurrensen

i stället för en intensifiering av denna, dels att den föreslagna

ordningen är behäftad med praktiska olägenheter av väsentlig betydelse.

Farhågorna att motionsförslaget skulle verka konkurrenshämmande utvecklas

utförligt i yttrandet från Kooperativa förbundets styrelse, som därvid

hänvisar till de erfarenheter man har från Förenta staterna av en i viss

mån likartad lagstiftning, den s. k. Robinson-Patman-lagen. Enligt styrelsen

innebar denna lag, som antogs år 1936, en principiell likriktning av rabattgivningen

till små och stora återförsäljare. Lagens tillskvndare gjorde

gällande, att storföretagens större konkurrensförmåga i detaljhandelsledet

berodde på att de av sina leverantörer kunde tilltvinga sig s. k. maktrabatter,

d. v. s. rabatter som går utöver vad som kan besparas genom större

leveranser, leveranser vid regelbundna tider o. d. Styrelsen framhåller,

att lagen i motsats till vad man väntat i viss mån lett till att större grupper

bildats på detaljistsidan; bl. a. har det blivit en kraftig utveckling av de frivilliga

kedjeföretagen. I fortsättningen anför styrelsen:

I viss utsträckning har, trots dessa följdföreteelser, Robinson-Patman-lagen

medverkat till att bibehålla en sektor av detaljhandeln, som arbetar med

högre kostnader och, där lokal konkurrens saknas, högre priser än på öv
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

riga orter. Den har, på så sätt, kommit att i högre grad verka som ett skydd

mot konkurrens och alltså mot konsumentintressena än som en faktor för

att främja och stärka pris- och prestationskonkurrensen i detaljhandeln. I

motiveringen till lagen angavs, att den också skulle tjäna ett »socialt» syfte,

men detta påtagligen så att förstå, att de smärre handelsidkarnas privatekonomiska

intressen och upprätthållandet av deras inkomststandard skulle

främjas på konsumenternas bekostnad.

Ordföranden i näringsfrihetsrådet anför liknande synpunkter och framhåller,

att motionärernas huvudregel — att märkesvaror skall säljas till villkor

som står öppna för alla — till sin reella innebörd synes förete likheter

med den amerikanska lagstiftningen mot prisdiskriminering. Mot dessa lagregler

har enligt ordföranden ofta invänts -—• säkerligen med fog — att de

i många fall har en konkurrenshämmande i stället för konkurrensfrämjande

effekt. Härvid hänvisas till följande uttalande av näringsfrihetsrådet i

dess utlåtande över 1954 års priskontrollutrednings betänkande »Konkurrens

och priser»:

Rådet vill understryka angelägenheten av att enskilda köpare icke avskräckas

från att genom vanlig köpslagan pressa säljarnas priser, även om

detta åtminstone för en tid innebär att större prisskillnader uppstå, än som

svara mot skillnader i säljarens kostnad; det är naturligt att de större köparna

gå i spetsen när det gäller att åt sig utverka förmåner av detta slag.

Å andra sidan kan det ur allmän synpunkt vara otillbörligt att sådana

diskriminerande skillnader i inköpspris bli bestående mellan små och stora

köpare eller på ett konventionellt sätt tillämpas mellan olika nominella typer

av kunder, alldeles oavsett försäljningskostnader eller andra objektivt

påvisbara marknadsförhållanden i olika fall. Vanligen torde kunna hävdas

att en sådan typ av prisdiskrimineringar hämmar näringslivets verkningsförmåga,

därför att företagarna ej kunna konkurrera på »lika villkor». Det

kan även komma i fråga att på liknande grunder som vid selektiv försäljning

taga upp fall, då prisdiskriminering uppenbarligen är avsedd att ersätta

en obefogad leveransvägran. Att i övrigt till behandling upptaga fall

som allvarligt försvårar annans näringsutövning torde med hänsyn till vad

som anförts om prisdiskriminering som led i en sund konkurrens få ske med

den största återhållsamhet.

Även kommerskollegium anser, att motionärernas förslag skulle få en

verkan, motsatt den med motionen åsyftade. Kollegium understryker härvid,

att den successiva uppmjukning av priserna som vanligen följer med

en obunden konkurrens skulle löpa risk att gå förlorad.

Sveriges köpmannaförbund synes hysa vissa sympatier för motionsförslaget.

Förbundet anför sålunda:

Vad den offentliga redovisningen av tillämpade försäljningsvillkor beträffar,

skulle väl en sådan redovisning i och för sig leda till, att det bleve

lättare för enskilda butiksliandelsföretag att på ett mer fullständigt sätt än

nu erhålla kännedom om de av olika leverantörer tillämpade försäljningsvillkoren

med den möjlighet att bättre utnyttja dessa, som därav måste

följa. Åtskilligt av det missgynnande av enskild butikshandel, som i dag kan

ske endast genom alt till andra företagsformer lämnade maktrabatter och

andra förmåner hålles strängt hemliga, skulle då inte längre kunna fortsätta.

Det är dock risk för att i ett sådant läge en leverantör, som vill gyn
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

na en särskild kund eller kundkategori, skulle kunna finna andra metoder

härför vid sidan av försäljningsvillkoren. Det skulle också bli mycket svårt

att genom kontroll från myndigheternas sida hindra att så bleve fallet.

I samtliga yttranden hävdas, att motionärernas förslag skulle medföra

betydande praktiska olägenheter. Ordföranden i näringsfrihetsrådet framhåller,

att förslaget synes kunna ge anledning till en mångfald tvister, som

ur allmänna konkurrenssynpunkter är av intet eller ytterst ringa intresse.

Sveriges industriförbund förklarar, att tanken att leveranstvång på märkesvaruområdet

bör knytas till storleken av leverantörens »reklaminsatser»

för märkesvaror är, såvitt förbundet kan finna, ny. Förbundet anför därefter:
Frånsett

att varje sådan storleksgräns måste bli högst godtycklig, måste

en rättsregel av föreslagen innebörd vålla komplikationer av olika slag vid

tillämpningen. Begreppet »märkesvara» är knappast entydigt, icke heller

uttrycket »reklaminsatser», som kan inbegripa varjehanda åtgärder i försälj

ningsfrämj ande syfte, vartill kommer svårigheten att åstadkomma erforderlig

kontroll av regelns efterlevnad. Det vore vidare orimligt att en

fabrikant, som bedriver reklam för endast en eller annan artikel i sitt sortiment,

skulle betagas rätten att beträffande övriga varor i sortimentet —- kanske inom en helt annan bransch — tillämpa selektiv försäljning.

Sveriges grossistförbund anför:

Motionärerna har i sitt förslag utgått från att säljare i sin reklamverksamhet

ådagalägger sin vilja att öka sin försäljning. De tycks förmena, att

leverantören därmed har ett intresse av att sälja till alla kunder, som

uppenbarar sig, och för dessa presentera sina försäljningsvillkor. För vår

del har vi svårt att inse logiken i detta resonemang. Reklamen för en vara

utgör ett verksamt medel att få varan känd bland konsumenterna. Leverantören

har självfallet intresse av att denna effekt blir så god som möjligt,

men det kan inte vara rimligt att knyta an till reklamverksamheten som

sådan och dess omfattning för att motivera leveransplikt. Dessutom går en

hel del av distributionen selektivt via fristående grossistföretag. Dessa skulle

i så fall ej kunna åläggas leveransplikt med denna motivering, eftersom de

ej utför reklamverksamheten för varan.

Utredning på pris- och konkurrenslagstiftningens område

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 29 april 1960 har chefen för

handelsdepartementet, statsrådet Lange, den 6 maj 1960 tillkallat fil. dr

Rudolf Meidner, ordförande, ledamoten av andra kammaren fru Anna-Lisa

Lewén-Eliasson och revisionssekreteraren Åke Sundqvist att såsom särskilda

sakkunniga verkställa utredning rörande lagstiftningen och administrationen

på pris- och konkurrensområdet. I utredningsdirektiven har anförts

bl. a. följande.

På det hela taget torde för närvarande konkurrensen mellan företagarna

vara tillfredsställande. Tendenser, som klart strider mot samhällets konkurrensfrämjande

strävanden, saknas dock icke. Erinras kan sålunda om de

uppmärksammade fall då leveransvägran utlösts som följd av strävanden

att hindra priskonkurrens i detaljistledet. Gällande regler torde dock ha visat

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

13

sig kunna vara verksamma härvidlag; näringsfrihetsombudsmannens kontakter

med företagarna har i detta sammanhang varit av betydelse. Andra

missförhållanden har emellertid visat sig svårare att komma till rätta med.

Prisutvecklingen har — även om inträffade prishöjningar i stort sett hållit

sig inom rimliga gränser — på vissa områden givit anledning till oro. Marginalökningar

har förekommit som synes svåra att förklara med inträffade

kostnadsökningar. Prisrekommendationer från företagarorganisationer, s. k.

horisontella riktprislistor, har i vissa fall lett till omotiverade prishöjningar.

Även prisrekommendationer från tillverkare och grossister till senare distributionsled,

s. k. vertikala riktpriser, har medfört olägenheter. Även om sådana

riktpriser inte alltid uteslutit priskonkurrens, har det i viss utsträckning

förekommit att konkurrensen i högre grad än önskvärt kommit att inrikta

sig på annat än prissättningen. De torde också i åtskiliga fall ha lett

till prisstelhet i detaljhandelsledet.

I fråga om lagstiftningen synes man ännu icke ha tillräcklig erfarenhet

för att avgöra om de grundläggande principerna skall bibehållas eller om

det är nödvändigt att införa befogenheter till direkta ingripanden. Jag är

därför icke nu beredd att tillstyrka mera genomgripande ändringar i gällande

lagstiftning. Utredningen "bör i stället ta sikte på en mera begränsad

översyn av lagreglerna inom ramen för de nuvarande principerna. Syftet bör

vara icke att skapa grundval för prisreglerande åtgärder utan att föreslå

sådana justeringar av lagstiftningen som är ägnade att underlätta den erforderliga

skärpningen av prisövervakningen, en effektivisering av åtgärderna

mot konkurrensbegränsningar och en förbättring av konsumenternas

prismedvetande.

Vid utredningen bör inom de gränser som sålunda angivits alla spörsmål

av betydelse kunna upptagas. Såsom exempel på frågor av särskilt intresse

kan nämnas införande av skyldighet att, åtminstone i viss omfattning, utan

särskild anmaning anmäla konkurrensbegränsande överenskommelser för

införande i kartellregistret. Kartellregistreringen är numera allmänt känd

inom näringslivet och större osäkerhet om vad som skall registreras synes i

allmänhet icke behöva råda. Det kan även förtjäna övervägas om icke skyldighet

i vissa fall, exempelvis i fråga om horisontella riktpriser, skall föreligga

att göra anmälan viss tid innan rekommendationerna avses skola tilllämpas.

I fråga om de vertikala riktpriserna bör i första hand undersöka! i

vad mån sekretessreglerna kan ändras så att en mera omfattande publicering

blir möjlig. Möjligen kan det befinnas lämpligt med en registrering av sådana

prisrekommendationer och därtill knutna försäljningsvillkor. För att

registreringsapparaten inte skall bli för tungrodd måste ett förslag om en

sådan registrering innehålla regler till begränsning av vad som skall registreras.

Av intresse i detta sammanhang är självfallet i främsta rummet

de företag som kan antagas vara marknadsledande i fråga om prisbildningen.

Ytterligare bör möjligheterna till åtgärder mot oskälig prissättning beaktas

---. Man bör söka ett system som ger tillräcklig effekt utan de olägenheter

som följer med priskontroll. Verkningarna av ökad publicitet bör

övervägas. Ifrågasättas kan om icke skyldighet att utan särskild anmaning

anmäla prishöjningar i viss omfattning kunde införas.

Även i fråga om administrationen hör utredningen i huvudsak bygga på

den nuvarande ordningen. Kompetensfördelningen mellan organen bör sålunda

bibehållas. Av särskild vikt är att pris- och kartellnämndens ställning

som objektiv, rent utredande myndighet vidmakthålles. Uppgiften bör vara

att söka förhöja administrationens effektivitet med särskilt beaktande av

möjligheterna till snabba åtgärder. Härvidlag är det icke minst av betydelse

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

att göra det möjligt för ombudsmannen för näringsfrihetsfrågor att utan

onödig tidsutdräkt bereda och taga ståndpunkt till utredningsmaterial som

tillhandahålles av pris- och kartellnämnden.

I fråga om pris- och kartellnämnden bör särskilt undersökas huruvida

nämnden disponerar tillräcklig personal för den intensifierade prisövervakningen.

Genomförandet av en särskilt ingående prisövervakning kan även

erfordra en mera specialiserad branschkännedom än nämnden för närvarande

förfogar över. Nämndens möjligheter att anlita särskilda sakkunniga för

att medverka vid utredningar på specialområden synes därför böra utvidgas.

Vidare synes det finnas anledning att — även mera allmänt än som nyss

berörts —■ överväga en utvidgning och effektivisering av pris- och kartellnämndens

publiceringsverksamhet. Denna har i huvudsak varit begränsad

till utgivningen av nämndens tidskrift samt utsändandet av pressmeddelanden.

Fortlöpande information till dagspressen och medverkan i studieoch

folkbildningsarbetet i större omfattning och i systematisk form torde

förtjäna övervägas.

Även i fråga om ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor kan en

översyn av de personella resurserna vara påkallad. Såsom jag förut antytt

har redan kontakterna mellan ombudsmannaämbetet samt vederbörande

företagare och näringsorganisationer ofta visat sig leda till rättelser av påtalade

missförhållanden, så att behandling inför näringsfrihetsrådet blivit

onödig. Ombudsmannaämbetet har härigenom kommit att öka i betydelse.

Det finns därför anledning undersöka om icke ämbetet bör förstärkas

med särskild ekonomisk och förhandlingsmässig expertis. Härjämte bör

undersökas möjligheterna att i praktiska former ytterligare stärka samarbetet

i utredningsfrågor mellan pris- och kartellnämnden och ombudsmannaämbetet.

Med hänsyn till hittillsvarande erfarenheter synes däremot för närvarande

någon ändring i fråga om näringsfrihetsrådets organisation knappast påkallad.

Enligt sina direktiv skall utredningen utföras med sådan skyndsamhet att

förslag kan föreläggas nästa års riksdag.

Utskottet

Enligt gällande lagstiftning skall prisbildningen under normala förhållanden

i princip ske på grundval av fri konkurrens och utan direkta ingripanden

från samhällets sida. Den statliga verksamheten på detta område är därför

i stort sett begränsad till att motverka konkurrensbegränsningar med

skadlig verkan. Här är i första hand att nämna det i konkurrensbegränsningslagen

intagna bruttoprisförbudet. Vidare bör nämnas de ingripanden

som göres av ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor och näringsfrihetsrådet

för att i fall där skadliga verkningar av konkurrensbegränsningar

visas föreligga undanröja dessa genom förhandlingar. Slutligen kan

erinras om den verksamhet som statens pris- och kartellnämnd bedriver för

att utreda, klarlägga och upplysa om pris- och konkurrensförhållandena

inom näringslivet.

I föreliggande motion åberopas olika exempel på åtgärder, som varit ägnade

att försvåra varutillförseln för starkt priskonkurrerande företag och

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år 1960

15

därigenom hämmat konkurrensen. Några exempel rör direkta leveransavstängningar

eller andra diskrimineringar, andra avser påtryckningar från

den traditionella handelns sida för att förmå dess leverantörer att avstå från

leverans till sådana företag. Exemplen avser huvudsakligen märkesvaror.

För att motverka dessa tendenser till konkurrensbegränsning föreslår motionärerna,

att bruttoprisförbudet kompletteras med en bestämmelse av innebörd,

att en tillverkare eller en importör av en allmänt annonserad märkesvara

ålägges att tillämpa offentligen redovisade försäljningsvillkor, som

står öppna för alla köpare. Motionärerna tänker sig sålunda, att en leverantör,

som genom reklamverksamhet dokumenterat sin vilja till ökad försäljning,

skall på i princip lika villkor leverera till varje återförsäljare, dock

att leverantören alltid skall ha rätt att kräva kontant betalning. Från leveranstvånget

skall näringsfrihetsrådet kunna medge undantag för företag,

som kan förebringa tillfredsställande motivering för tillämpning av ett selektivt

försäljningssystem. Frågan om en vara är allmänt annonserad eller

ej anser motionärerna inte böra bereda några större svårigheter. Enligt deras

uppfattning är det inte lämpligt att i lagen införa någon exakt definition

av detta begrepp utan problemet bör i stället överlämnas till rättspraxis.

Motionärerna uttalar dock som sin uppfattning, att en reklaminsats

av 50 000 kronor per år bör medföra att en fabrikants varor måste anses

allmänt annonserade samt att åtskillnad inte bör göras mellan de olika

produkterna i en fabrikants sortiment.

Ett genomförande av motionsförslaget skulle onekligen i viss utsträckning

underlätta varuförsörjningen för de starkt priskonkurrerande företagen

och därigenom främja konkurrensen i detaljistledet. Emellertid synes

förslaget vara förenat med betydande nackdelar. Såsom framhållits i flera

remissvar är det anledning att befara, att införande av offentligt redovisade

försäljningsvillkor i fabrikant- och grossistledet skulle leda till prisstelhet

inom partihandeln. Återförsäljarnas möjligheter att genom köpslagan under

hand pressa sina leverantörers priser skulle sålunda avsevärt försämras,

något som i sin tur kan antagas verka höjande på konsumentpriserna.

Vidare skulle förslaget, att leveransplikten skall vara beroende av huruvida

varan är att betrakta såsom »en allmänt annonserad märkesvara» medföra

stora praktiska svårigheter. Utskottet kan därför inte biträda motionsyrkandet.

Emellertid är det enligt utskottets mening av stor betydelse att missförhållanden

på konkurrensområdet verksamt bekämpas. Härvid synes den

gällande lagstiftningen och den på grundval därav uppbyggda organisationen

ha visat sig i stort sett effektiva. En ytterligare effektivisering skulle

dock enligt utskottets mening vara av värde. Det är därför att hälsa med

tillfredsställelse, att en utredning tillsatts för att inom ramen för gällande

principer på pris- och konkurrenslagstiftningens område göra en begränsad

översyn av lagreglerna. Enligt direktiven bör syftet med översynen vara sådana

justeringar av lagstiftningen som är ägnade att underlätta bl. a. en

effektivisering av åtgärderna mot konkurrensbegränsningar.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 52 år i960

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, II: 157, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 25 oktober 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne*, fru Carlqvist, fru Hamrin-Thorell, herrar Eric Carlsson* och Kaijser;
från

andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

Odhe*, fru Ekendahl, herr Lothigius*, fröken Höjer, herrar Fredriksson*

och Gustavsson i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

. i; 1\a tu imv !t;.: !:t;j .

601612 Stockholm -1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.