Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 210 i första kammaren av herrar Jansson och Palm samt nr 260 i andra kammaren av herr Sköldin m. fl.
1960-10-26 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1960:54, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 210 i första kammaren av herrar Jansson och Palm samt nr 260 i andra kammaren av herr Sköldin m. fl.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1960
1
Nr 54
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätt för
kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 210 i första kammaren av herrar
Jansson och Palm samt nr 260 i andra kammaren av herr Sköldin m. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam översyn av
de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, vilka reglerar frågorna om kommuns
rätt att uttaga avgifter för renhållning, i syfte att göra det möjligt för kommunerna
att uttaga avgifter för förbränning av sopor.
Över motionerna har på begäran av utskottet yttranden avgivits av Hyresgästernas
riksförbund, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet
och Sveriges fastighetsägareförbund.
Gällande rätt m. m.
Enligt 1 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 ankommer det på
kommun att handha den allmänna hälsovården inom kommunen. I 53 § föreskrives
att allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning
skall vara så belägna och anordnade samt skall så underhållas och skötas,
att sanitär olägenhet ej uppstår. Av bl. a. dessa bestämmelser anses följa,
att det ingår i kommuns allmänna åligganden att i mån av behov anordna
allmän avstjälpningsplats och/eller allmän destruktionsanläggning (jfr prop.
B 46 år 1958, s. 253).
Finansieringen av kommuns allmänna åligganden måste i regel ske genom
beskattning och icke medelst avgifter. Eljest torde kommunen bryta mot
principen om likställighet mellan kommunmedlemmarna. Beslutet vilar i
så fall på orättvis grund och kan efter överklagande upphävas (jfr 76 §
kommunallagen).
Däremot är kommun oförhindrad att uttaga avgifter för bortforsling av
sopor och avfall till avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning, eftersom
denna uppgift ej anses ingå i kommuns allmänna åligganden. I detta
sammanhang må nämnas att fastighetsägare i vissa fall på grund av innehållet
i lokala renhållningsbestämmelser ålagts utgiva avgifter för bortforsling
av sopor och avfall, ehuru de icke begagnat kommunens eller av denna
antagen entreprenörs tjänster.
Ovan angivna regler överensstämmer i sak med vad som ansetts gälla
enligt den äldre hälsovårdsstadgan och tidigare kommunallagstiftning.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. Hand. Nr 54
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1960
Bakgrunden till motionerna torde vara ett rättsfall, som avgjordes av
regeringsrätten den 26 november 1959 (RÅ 1959 ref. 38). Fakta i målet var
i korthet följande.
Solna stad har tidigare som avstjälpningsplats begagnat den s. k. Råstatippen,
belägen inom staden, men sommaren 1955 upphörde denna tipp på
grund av utfyllnad och av sanitära hänsyn. Därefter rådde något år ett
provisorium med en avstjälpningsplats vid Ångarn några mil norr om staden.
1956 ingick staden ett avtal med Sundbybergs stad om rätt att mot
viss avgift avlämna inom Solna uppkommande sopor vid Sundbybergs sopförbränningsanläggning.
Genom beslut den 28 januari och 25 mars 1957 hestämde stadsfullmäktige
i Solna, att fastighetsägare skulle för renhållningen erlägga ersättning efter
viss taxa, vilken skulle täcka icke blott kostnaderna för att forsla bort soporna
utan även kostnaderna för att bli kvitt dem.
över besluten anfördes besvär hos länsstyrelsen i Stockholms län. I besvären
framhölls, att besluten innebar alt det ålades fastighetsägarna att svara
även för kostnaderna för sopornas destruktion. Denna kostnad borde belasta
stadens allmänna budget. Den sanitära uppgift som bestod i sopornas
destruktion utgjorde en för alla kommuninvånare gemensam angelägenhet.
Stadsfullmäktige anförde i anledning av besvären bl. a., att Solnas kostnader
enligt avtalet med Sundbyberg var lägre än de kostnader som var
förenade med soptransporterna till och från avstjälpningsplatsen vid Ångarn.
Sedan länsstyrelsen lämnat besvären utan bifall under motivering att
stadsfullmäktiges beslut icke, såvitt handlingarna utvisade, var olagligt i
något av de i 76 § kommunallagen angivna hänseendena, fullföljdes besvären
till Kungl. Maj :t.
Regeringsrätten yttrade i sitt utslag: Enär skötseln av allmän avstjälpningsplats»
i förekommande fall omfattande jämväl destruktion av avfallet,
måste anses utgöra en kommunal anlägenhet för bland annat förhindrande
av sanitära olägenheter för alla inom staden bosatta personer och kostnaderna
härför således icke böra åvila allenast en grupp av stadens invånare,
samt vid sådant förhållande klandrade beslutet, i vad därigenom fastighetsägare
i staden ålägges att svara för kostnaderna för sopförbränning, icke är
lagligen grundat, prövar regeringsrätten lagligt att, med ändring av länsstyrelsens
utslag, upphäva stadsfullmäktiges beslut.
Motionerna
Motionärerna framhåller, att det i regel är förenat med stora svårigheter
att i tätorterna anskaffa lämplig plats för avstjälpning av sopor inom kommunens
gränser. Många kommuner får därför forsla soporna till avlägset
belägna platser — många gånger på ett avstånd av flera mil från kommunen.
Detta medför avsevärda kostnader, som påföres fastighetsägarna. I
motionerna framhålles såsom en ytterligare olägenhet med avstjälpningsplatser,
att dessa är störande intryck i naturen.
Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1960
3
Dessa olägenheter har, säger motionärerna, medfört att flera av rikets
städer byggt kostsamma förbränningsanläggningar för sopor. Sådana anläggningar
kan utan fara för sanitära olägenheter förläggas inom tätorterna.
Enligt motionerna överväges för närvarande i flera av landets tätorter att
där uppföra sopförbränningsanläggningar. Motionärerna anför härefter:
Det finns städer, som efter dylika förbränningsanordningars iordningställande
tagit ut en avgift, lika hög som den som vederbörande fastighetsägare
tidigare betalat, när soporna kördes till en soptipp. Genom den kortare
transportväg, som man genom anläggandet av sopförbränningsanläggningen
åstadkommit, har vid bibehållen taxa uppstått ett överskott, vilket kommunerna
i sin tur använt för att bestrida en del av kostnaderna för driften av
anläggningen. Man har betraktat detta som varande naturligt från kommunernas
sida.
Emellertid har i dagarna regeringsrätten efter besvär av fastighetsägarna
avkunnat ett utslag, vilket innebär, att kommunerna inte får taga högre
avgifter än just vad som omfattas av själva transporten till förbränningsanläggningen.
Regeringsrättens utslag innebär alltså, att fastighetsägarna
skulle vara den enda part, som skulle tillgodogöra sig en vinst på förbränningsanläggningen.
Då det emellertid ändå får betraktas som önskvärt, att
kommunerna i allt större utsträckning gör sig kvitt sina sopor på sätt som
tidigare nämnts, har detta regeringsrättens utslag nu medfört, att kommunernas
intresse för att lösa sina sopproblem genom förbränningsanläggning
därigenom kommer att minska. Det måste enligt vårt förmenande dock vara
ett samhällsintresse att se till, att kommunernas förehavande på detta avsnitt
av vårt samhällsliv snarare uppmuntras än motsatsen. I detta sammanhang
kan erinras om de nya principer som kommit till uttryck i lagen om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar den 3 juni 1955. Genom denna lag
har lagstiftaren ökat kommuns möjlighet att uttaga avgifter till täckande av
bland annat kostnaderna för allmän avloppsanläggning. Tidigare kunde
dessa endast uttagas i form av engångsavgifter genom gatubyggnadskostnadsbestämmelser
men i den nya lagen ges kommunerna möjlighet att fortlöpande
uttaga kostnaderna för avloppsanläggning. Detta är även en sanitär
fråga och de därmed förbundna kostnaderna har lagstiftaren ansett icke
böra uteslutande åvila kommun.
Beträffande vad som ytterligare anförts i motionerna må här hänvisas till
motionen II: 260.
Avgifter till avloppsanläggningar
Före den 1 juli 1955, då lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar trädde i kraft, var rätten att uttaga avgifter för nyttjandet
av kommunala avloppsanläggningar begränsad. Där bebyggelsen nått
sådan utveckling, att särskilda avloppsanordningar blivit behövliga, ansågs
det falla inom kommunens allmänna uppgifter att sörja för sådana.
Något särskilt skäl ansågs icke föreligga, varför icke kommunens samtliga
invånare borde i vanlig ordning bidraga till utgiften för anordningarna. En
bidragande orsak till denna uppfattning var, att avloppsanordningarna i de
flesta fall var behövliga även för bortledande av regnvatten från gator och
allmänna platser.
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1960
Vid lagrådsremisser! av förslaget till ovannämnda lag anförde t. f. chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, bl. a. följande till motivering
för att avgifter borde uttagas av fastighetsägare för benyttjande av allmänna
avloppsanläggningar (se prop. nr 121 till 1955 års riksdag s. 64 o. f.):
Argumentet att det ur sanitär synpunkt skulle vara mindre lämpligt att
belägga nyttjandet av avloppsanordningar med avgift är knappast bärande.
Tvärtom kan ur sanitär synpunkt åberopas, att frånvaron av befogenhet för
kommunerna att uttaga ersättning av vederbörande fastighetsägare för nyttjandet
av avloppsanordningar med säkerhet ofta motverkar deras benägenhet
att utföra sådana och därigenom fördröjer en lösning av avloppsfrågan.
Särskilt torde detta ofta vara fallet där motsättningar råder mellan invånarna
i skilda delar av en kommun.---—
—--- Enligt nu gängse uppfattning kan ett system med avgifter till
och med anses erforderligt just för att hindra att vissa grupper av kommuninvånare
otillbörligt gynnas framför andra. I samband med tillkomsten
av 1931 års lagstiftning framhöll dåvarande departementschefen, att
ägare av fastigheter i högre grad än stadens övriga invånare droge nytta av
anordningar för avlopp till följd av att fastigheternas värde påverkades av
avloppsnätets beskaffenhet. Argumentet kan — såsom de sakkunniga framhållit
— utan avsevärd överdrift tillspetsas därhän, att de investeringar
kommunen gör i sådana anordningar direkt tillgodogöres av fastighetsägarna
genom höjda försäljningspriser på fastigheterna. —--
Såsom framhållits i motionerna medger lagen om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar, att avgifter uttagas av de fastigheter, som anslutits till
sådan anläggning, till täckande av nödiga kostnader för utförande samt
underhåll och drift av anläggningen.
Remissyttrandena
Motionerna tillstyrks i princip av Svenska landskommunernas förbund
och Svenska stadsförbundets styrelse. Hyresgästernas riksförbund avstyrker
bestämt motionärernas förslag. Sveriges fastighetsägareförbund finner det
icke påkallat att utredning rörande nya bestämmelser i ämnet kommer till
stånd.
Landskommunernas förbund erinrar i sitt yttrande om de regler som gäller
rörande avgifter för hämtning och bortforsling av hushållssopor samt
om att avloppsavgifter i allmänhet icke kunde uttagas före tillkomsten av
lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Vidare framhålles,
att motionsyrkandet, om det bifalles, blir av betydelse främst för städer och
andra större tätortssamhällen. Den pågående urbaniseringsprocessen och
de skärpta sanitära kraven gör emellertid att motsvarande kostnadsfrågor
får aktualitet även i landsbygdens tätortskommuner, som redan nu har
skyldighet att tillhandahålla och sköta erforderliga avstjälpningsplatser.
Enligt förbundets mening är det betydelsefult för kommuner av alla slag att
avgiftsrättens innehåll klarlägges. Härefter fortsätter förbundet:
Med hänsyn till ovan anmärkta förhållanden får ett behov av att den
kommunala rätten att uppbära renhållningsavgifter lagfästes anses föreligga.
Detta bör emellertid icke ske genom inarbetande av regler i ämnet i hälso
-
Andra lagutskottets utlåtande nr ä\ år 1960
5
vårdsstadgan utan genom en särskild avgiftslag. Med tanke på den reglering
rätten att uppbära avloppsavgifter undergått synes kommunerna härvid
böra tilläggas rätt att av fastighetsägare uppbära ersättning för, förutom
avfallets bortforsling, icke blott som motionärerna föreslagit med destruktionsanläggningar
förenade kostnader utan även kostnader för anordnande
och drivande av avstjälpningsplatser överhuvud. Endast om så sker får avgiftsrätten
en klar och entydig bestämning och kommunerna skälig kompensation
för sina prestationer. Under förutsättning att den begärda översynen
av avgiftsrätten ges denna vidare omfattning vill styrelsen tillstyrka
bifall till motionerna.
Stadsförbundets styrelse erinrar inledningsvis bl. a. om att skyldigheten
för kommun att anordna allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning
icke kan av t. ex. en industriidkare åberopas som grund för
ett yrkande att kommunen skall anordna avstjälpningsplats för avfall från
industri. Styrelsen förklarar vidare att kostnaderna för anordnande av allmän
avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning i flertalet städer
bestritts med skattemedel. Såvitt styrelsen kunnat finna torde detta dock
icke i och för sig anses ge belägg för en principiell uppfattning hos städerna
att renhållningsskyldigheten skulle vara uppdelad så, att det ålegat
den enskilde fastighetsägaren att svara för avfallets uppsamling, förvaring
och bortforsling, medan kommunen haft att ombesörja avfallets kvittblivning
och oskadliggörande, samt att denna ansvarsfördelning skulle ha varit
avgörande för valet av finansieringsmetod. Efter att ha erinrat om den uppfattning
som rådde före tillkomsten av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,
att kostnaden för avloppsanläggningar i regel skulle bäras
av samtliga skattskyldiga inom kommunen, fortsätter styrelsen:
Enligt styrelsens åsikt talar såväl lämplighets- som rättvisesynpunkter
för att någon principiell åtskillnad i fråga om finansieringssättet icke bör
göras mellan kommunernas kostnader för så näraliggande verksamhetsområden
som anordningar för allmänt avlopp, hämtning och bortforsling av
hushållsavfall eller annan liknande orenlighet samt mottagandet och oskadliggörandet
av sådant avfall på särskild avstjälpningsplats eller dylikt. Ej heller
förefaller det styrelsen rimligt att särskild tippningsavgift skall kunna
uttagas för avfall från industrier och liknande företag men ej för tömning
av hushållsavfall som fastighetsägarna själv transporterar till den allmänna
avstjälpningsplatsen. En kostnadsmässig uppdelning av den kommunala
renhållningen i dels olika stadier av detta bestyr dels skilda kategorier avfall
måste medföra svåra gränsdragningsproblem. En betydande förenkling
torde kunna vinnas därigenom all samtliga kommunala kostnader för avfallets
omhändertagande skulle kunna täckas genom avgifter. Man undviker
då också de av motionärerna påtalade irrationella bedömningsgrunder som
består däri att ett sämre system för avfallets behandling av kostnadsskäl
väljes än det som eljest ur allmänna synpunkter ter sig lämpligast. Med hänsyn
till utgången i regeringsrättens utslag synes det därför vara angeläget
alt tillskapa en laga möjlighet för kommunerna att avgiftsvägen täcka sina
kostnader för anordnandet av allmänna avstjälpningsplatser eller allmänna
destruktion sanläggningar. Delta torde lämpligen kunna ske i den formen
att man genom en särskild avgiftslag efter förebild av 1905 års va-lagstiflning
ger kommunerna möjlighet att uttaga avgifter för dylika anläggningar.
I en sådan avgiftslag skulle då innefattas även kommunernas avgifter för
hämtning och bortforsling av avfall. Med det vidare syftet som bär angivits
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1960
vill styrelsen därför tillstyrka motionärernas förslag om en översyn av de
rättsfrågor som är av betydelse för kommunernas möjligheter att uttaga avgifter
för renhållningen.
Fastighetsägareförbundet framhåller inledningsvis, att motionernas syfte
är att överföra kostnaden för förbränningen av sopor från kommunen till
fastighetsägarna. Enligt förbundets mening måste frågan bedömas från utgångspunkten,
huruvida sopförbränningen är en för alla kommunmedlemmar
gemensam angelägenhet eller om den med hänsyn till sin art bör åvila
de särskilda fastigheternas ägare. Enligt förbundet har i motionerna icke
anförts några skäl för att den i regeringsrättens förutnämnda utslag intagna
ståndpunkten till frågan skulle vara sakligt oriktig. Förbundet fortsätter:
De motiv, som framlagts för förslaget, äro rent kommunfinansiella. Förbundet
kan för sin del icke finna att sådana motiv böra utgöra stöd för lagstiftning
av föreslagen art. Det måste i sista hand vara den materiellt riktiga
iördelningen av denna skyldighet som skall vara avgörande för bestridandet
av kostnaderna. Den enskilde bör icke belastas med kostnader, som i och
för sig skola åvila alla kommunmedlemmar, endast därför att detta medför
lättnader i den kommunala budgeten.
Förbundet kan ej heller dela motionärernas synpunkt, att fastighetsägarna
»skulle vara den enda part, som skulle tillgodogöra sig en vinst på förbränningsanläggningen».
Det kan icke gärna anses vara en vinst för fastighetsägarna
att kommunen förhindrats uttaga en olaglig avgift. Motionärerna
framhålla vidare att det måste vara ett samhällsintresse att kommunernas strävan
att anlägga sopförbränningsstationer uppmuntras. I och med att man såsom
motionärerna i detta sammanhang talar om ett samhällsintresse, ter det sig
oegentligt att detsamma ur ekonomisk synpunkt skall tillgodoses endast genom
vissa enskildas försorg. Föreligger tekniskt motiverade skäl för anordnande
av sopförbränning, bör kostnaden härför kunna uttagas skattevägen
på samma sätt som kommunens övriga gemensamma behov. Motionärerna
ha icke förutsatt att de allmänna avstjälpningsplatserna skulle bekostas av
fastighetsägarna. Detta innebär, att därest så skulle bli fallet beträffande
sopförbränningsstationerna, sådana genom kommunens försorg skulle tillkomma
i en utsträckning som icke motiverades av hygieniska eller ekonomiska
synpunkter.
En avgiftsbeläggning av fastighetsägarna i enlighet med motionärernas
förslag skulle jämväl leda till komplikationer med hänsyn till lagstiftningen
om hyresreglering. Fastighetsägarnas möjligheter att av hyresgästerna uttaga
ersättning för avgifterna torde, om någon kompensation härför över
huvud taget erhålles, knappast komma till stånd inom ramen för den generella
hyreshöjningen med hänsyn till de lokalt starkt varierande förhållandena.
Man kunde då tvingas att, på samma sätt som skett beträffande vatten-
och avloppsavgifterna införa bestämmelser i 4 § hyresregleringslagen
om rätt för hyresvärd att träffa särskilt avtal om hyrestillägg för kompensation
av avgiften. Den redan nu alltför oformliga och invecklade regleringslagstiftningen
skulle därigenom ytterligare kompliceras.
Det torde även för de många innehavarna av egna hem te sig svårförståeligt
att de bleve belastade med kostnaderna för en anordning som avser
att undanröja sanitära olägenheter för kommunen i sin helhet.
Hyresgästernas riksförbund anför inledningsvis, att under det senaste årtiondet
kraftiga hyreshöjningar företagits som följd av att utgifter, som tidigare
bestridits eller bort bestridas av skattemedel, överflyttats till boendekostnader.
Så har enligt förbundet varit fallet med vissa civilförsvarsutgifter
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1960
7
och med avloppsavgifterna enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.
Förbundet framhåller därefter, att boendekostnaderna numera
— framför allt i nybyggda hus — nått en sådan nivå, att allvarliga
skadeverkningar för bostadsförsörjningen kan befaras, därest ytterligare hyreshöjningar
skulle behöva tillgripas. Därför bör enligt förbundet stor restriktivitet
iakttagas i fråga om åtgärder, som ytterligare kan komma att
höja boendekostnaderna. Förbundet betvivlar vidare motionärernas påstående,
att övergången till sopförbränning skulle i regel innebära en kostnadsstegring
för kommunen och en besparing för fastighetsägarna. Härutinnan
anför förbundet bl. a., att sopförbränningsanläggningar kan tänkas ge kommunerna
vinst. Denna tanke utvecklas på följande sätt.
Det är sålunda möjligt att utnyttja sopornas värmevärde för framställning
av varmvatten och vid större anläggningar även för generering av elektrisk
energi. I den mån kommunerna bygger sopförbränningsanläggningar kan
sålunda kommunerna försälja hetvatten (fjärrvärme), ånga för industriellt
bruk eller elkraft. Intäkterna härför synes icke blott kunna bära anläggningsoch
driftskostnaderna utan också ge vinst — i synnerhet som bränslet erhålles
utan kostnad och fraktfritt. Det har inte heller i motionerna visats att
nuvarande sopförbränningsanläggningar skulle vålla kommunerna förluster.
Utskottet
Omhändertagande och destruktion av hushållsavfall och hushållssopor
—- antingen detta sker å avstjälpningsplats eller vid sopförbränningsanläggning
— ingår enligt rådande uppfattning i kommuns allmänna åligganden.
Finansieringen av sådan verksamhet kan därför inte ske medelst avgifter
utan måste ske skattevägen. Däremot är kommun berättigad att uttaga avgifter
av fastighetsägarna för transport av avfall och sopor till allmän avstjälpningsplats
eller destruktionsanläggning.
I föreliggande motioner hemställes om sådan ändring i gällande bestämmelser,
att kommun skall få möjlighet att uttaga avgifter för sopförbränning.
Till motivering av yrkandet anför motionärerna, att det i regel är förenat
med stora svårigheter att i tätorterna anskaffa lämplig plats för avstjälpning
av sopor inom kommunens gränser samt att många kommuner
därför får forsla soporna till avlägset belägna platser, något som medför stora
kostnader för fastighetsägarna. Härtill kommer att avstjälpningsplatser utgör
störande inslag i naturen. För att undvika dessa olägenheter har enligt
motionärerna flera av rikets städer byggt kostsamma förbränningsanläggningar
för sopor, vilka utan fara för sanitär olägenhet kunnat förläggas inom
tätorterna. Vissa städer har, framhålles det, tagit ut lika hög renhållningsavgift
efter det att sopförbränningsanläggning tagits i bruk som när avfallet
forslades till soptipp, trots att transportkostnaden på grund av kortare
avstånd blivit lägre. Det sålunda uppkomna överskottet har använts för att
bestrida en del av kostnaderna för driften av anläggningen. Emellertid har
regeringsrätten i ett 1959 meddelat utslag förklarat, att kommun icke får
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1960
taga ut avgift för sopförbränning utan endast för transporten till sopförbränningsanläggningen.
Enligt motionärerna har utslaget medfört, att kommunernas
intresse för att anordna sopförbränning minskat. Det måste enligt
motionärernas förmenande vara ett samhällsintresse att kommunernas
vilja att uppföra förbränningsanläggningar i stället uppmuntras. I motionerna
hänvisas slutligen till de principer som kommit till uttryck i 1955 års lag
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, vilken — i motsats till tidigare
gällande regler — ger kommun möjlighet att av fastighetsägarna fortlöpande
uttaga avgifter för täckande av kostnaderna för avloppsanläggning.
Allmänna avstjälpningsplatser och i förekommande fall allmänna destruktionsanläggningar
anordnas bl. a. för att förhindra sanitär olägenhet, vilket
är ett gemensamt intresse för alla inom kommunen bosatta personer. Det
synes därför utskottet rimligt, att kostnaderna härför i princip påföres samtliga
kommunens invånare. Utskottet vill framhålla, att den i motionerna
väckta frågan ytterst rör fördelningen av kostnaderna. Vid en avgiftsfinansiering
får förutsättas att dessa i betydande utsträckning kommer att överföras
på hyresgästerna. Härigenom kommer kostnaderna visserligen att i
stort sett fördelas på samtliga kommunens invånare, men en sådan fördelning
sker icke på samma sätt som vid en skattefinansiering. Det kan också
tilläggas, att en jämförelse med de principer som kommit till uttryck i lagen
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar icke synes fullt hållbar. Såsom
skäl för införande av särskilda avloppsavgifter åberopades nämligen
bl. a., att fastigheternas värde påverkades av avloppsnätets beskaffenhet. Ett
liknande argument kan knappast åberopas såsom skäl för avgifter för omhändertagande
och destruktion av avfall.
Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:210 och 11:260, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 26 oktober 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Åkesson, Eric Carlsson* och Ringaby*;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
Odhe*, fru Sandström*, fröken Sandell, herrar Lothigius*, Wahrendorff och
Fredriksson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
G01519 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.