Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 210 i första kammaren av herrar Jansson och Palm samt nr 260 i andra kammaren av herr Sköldin m. fl.

1960-10-26 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:54, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätt för kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 210 i första kammaren av herrar Jansson och Palm samt nr 260 i andra kammaren av herr Sköldin m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1960

1

Nr 54

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående rätt för

kommun att uttaga avgifter för förbränning av sopor.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 210 i första kammaren av herrar

Jansson och Palm samt nr 260 i andra kammaren av herr Sköldin m. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om en skyndsam översyn av

de bestämmelser i hälsovårdsstadgan, vilka reglerar frågorna om kommuns

rätt att uttaga avgifter för renhållning, i syfte att göra det möjligt för kommunerna

att uttaga avgifter för förbränning av sopor.

Över motionerna har på begäran av utskottet yttranden avgivits av Hyresgästernas

riksförbund, Svenska landskommunernas förbund, Svenska stadsförbundet

och Sveriges fastighetsägareförbund.

Gällande rätt m. m.

Enligt 1 § hälsovårdsstadgan den 19 december 1958 ankommer det på

kommun att handha den allmänna hälsovården inom kommunen. I 53 § föreskrives

att allmän avstjälpningsplats och allmän destruktionsanläggning

skall vara så belägna och anordnade samt skall så underhållas och skötas,

att sanitär olägenhet ej uppstår. Av bl. a. dessa bestämmelser anses följa,

att det ingår i kommuns allmänna åligganden att i mån av behov anordna

allmän avstjälpningsplats och/eller allmän destruktionsanläggning (jfr prop.

B 46 år 1958, s. 253).

Finansieringen av kommuns allmänna åligganden måste i regel ske genom

beskattning och icke medelst avgifter. Eljest torde kommunen bryta mot

principen om likställighet mellan kommunmedlemmarna. Beslutet vilar i

så fall på orättvis grund och kan efter överklagande upphävas (jfr 76 §

kommunallagen).

Däremot är kommun oförhindrad att uttaga avgifter för bortforsling av

sopor och avfall till avstjälpningsplats eller destruktionsanläggning, eftersom

denna uppgift ej anses ingå i kommuns allmänna åligganden. I detta

sammanhang må nämnas att fastighetsägare i vissa fall på grund av innehållet

i lokala renhållningsbestämmelser ålagts utgiva avgifter för bortforsling

av sopor och avfall, ehuru de icke begagnat kommunens eller av denna

antagen entreprenörs tjänster.

Ovan angivna regler överensstämmer i sak med vad som ansetts gälla

enligt den äldre hälsovårdsstadgan och tidigare kommunallagstiftning.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. Hand. Nr 54

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1960

Bakgrunden till motionerna torde vara ett rättsfall, som avgjordes av

regeringsrätten den 26 november 1959 (RÅ 1959 ref. 38). Fakta i målet var

i korthet följande.

Solna stad har tidigare som avstjälpningsplats begagnat den s. k. Råstatippen,

belägen inom staden, men sommaren 1955 upphörde denna tipp på

grund av utfyllnad och av sanitära hänsyn. Därefter rådde något år ett

provisorium med en avstjälpningsplats vid Ångarn några mil norr om staden.

1956 ingick staden ett avtal med Sundbybergs stad om rätt att mot

viss avgift avlämna inom Solna uppkommande sopor vid Sundbybergs sopförbränningsanläggning.

Genom beslut den 28 januari och 25 mars 1957 hestämde stadsfullmäktige

i Solna, att fastighetsägare skulle för renhållningen erlägga ersättning efter

viss taxa, vilken skulle täcka icke blott kostnaderna för att forsla bort soporna

utan även kostnaderna för att bli kvitt dem.

över besluten anfördes besvär hos länsstyrelsen i Stockholms län. I besvären

framhölls, att besluten innebar alt det ålades fastighetsägarna att svara

även för kostnaderna för sopornas destruktion. Denna kostnad borde belasta

stadens allmänna budget. Den sanitära uppgift som bestod i sopornas

destruktion utgjorde en för alla kommuninvånare gemensam angelägenhet.

Stadsfullmäktige anförde i anledning av besvären bl. a., att Solnas kostnader

enligt avtalet med Sundbyberg var lägre än de kostnader som var

förenade med soptransporterna till och från avstjälpningsplatsen vid Ångarn.

Sedan länsstyrelsen lämnat besvären utan bifall under motivering att

stadsfullmäktiges beslut icke, såvitt handlingarna utvisade, var olagligt i

något av de i 76 § kommunallagen angivna hänseendena, fullföljdes besvären

till Kungl. Maj :t.

Regeringsrätten yttrade i sitt utslag: Enär skötseln av allmän avstjälpningsplats»

i förekommande fall omfattande jämväl destruktion av avfallet,

måste anses utgöra en kommunal anlägenhet för bland annat förhindrande

av sanitära olägenheter för alla inom staden bosatta personer och kostnaderna

härför således icke böra åvila allenast en grupp av stadens invånare,

samt vid sådant förhållande klandrade beslutet, i vad därigenom fastighetsägare

i staden ålägges att svara för kostnaderna för sopförbränning, icke är

lagligen grundat, prövar regeringsrätten lagligt att, med ändring av länsstyrelsens

utslag, upphäva stadsfullmäktiges beslut.

Motionerna

Motionärerna framhåller, att det i regel är förenat med stora svårigheter

att i tätorterna anskaffa lämplig plats för avstjälpning av sopor inom kommunens

gränser. Många kommuner får därför forsla soporna till avlägset

belägna platser — många gånger på ett avstånd av flera mil från kommunen.

Detta medför avsevärda kostnader, som påföres fastighetsägarna. I

motionerna framhålles såsom en ytterligare olägenhet med avstjälpningsplatser,

att dessa är störande intryck i naturen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 51 år 1960

3

Dessa olägenheter har, säger motionärerna, medfört att flera av rikets

städer byggt kostsamma förbränningsanläggningar för sopor. Sådana anläggningar

kan utan fara för sanitära olägenheter förläggas inom tätorterna.

Enligt motionerna överväges för närvarande i flera av landets tätorter att

där uppföra sopförbränningsanläggningar. Motionärerna anför härefter:

Det finns städer, som efter dylika förbränningsanordningars iordningställande

tagit ut en avgift, lika hög som den som vederbörande fastighetsägare

tidigare betalat, när soporna kördes till en soptipp. Genom den kortare

transportväg, som man genom anläggandet av sopförbränningsanläggningen

åstadkommit, har vid bibehållen taxa uppstått ett överskott, vilket kommunerna

i sin tur använt för att bestrida en del av kostnaderna för driften av

anläggningen. Man har betraktat detta som varande naturligt från kommunernas

sida.

Emellertid har i dagarna regeringsrätten efter besvär av fastighetsägarna

avkunnat ett utslag, vilket innebär, att kommunerna inte får taga högre

avgifter än just vad som omfattas av själva transporten till förbränningsanläggningen.

Regeringsrättens utslag innebär alltså, att fastighetsägarna

skulle vara den enda part, som skulle tillgodogöra sig en vinst på förbränningsanläggningen.

Då det emellertid ändå får betraktas som önskvärt, att

kommunerna i allt större utsträckning gör sig kvitt sina sopor på sätt som

tidigare nämnts, har detta regeringsrättens utslag nu medfört, att kommunernas

intresse för att lösa sina sopproblem genom förbränningsanläggning

därigenom kommer att minska. Det måste enligt vårt förmenande dock vara

ett samhällsintresse att se till, att kommunernas förehavande på detta avsnitt

av vårt samhällsliv snarare uppmuntras än motsatsen. I detta sammanhang

kan erinras om de nya principer som kommit till uttryck i lagen om allmänna

vatten- och avloppsanläggningar den 3 juni 1955. Genom denna lag

har lagstiftaren ökat kommuns möjlighet att uttaga avgifter till täckande av

bland annat kostnaderna för allmän avloppsanläggning. Tidigare kunde

dessa endast uttagas i form av engångsavgifter genom gatubyggnadskostnadsbestämmelser

men i den nya lagen ges kommunerna möjlighet att fortlöpande

uttaga kostnaderna för avloppsanläggning. Detta är även en sanitär

fråga och de därmed förbundna kostnaderna har lagstiftaren ansett icke

böra uteslutande åvila kommun.

Beträffande vad som ytterligare anförts i motionerna må här hänvisas till

motionen II: 260.

Avgifter till avloppsanläggningar

Före den 1 juli 1955, då lagen den 3 juni 1955 om allmänna vatten- och

avloppsanläggningar trädde i kraft, var rätten att uttaga avgifter för nyttjandet

av kommunala avloppsanläggningar begränsad. Där bebyggelsen nått

sådan utveckling, att särskilda avloppsanordningar blivit behövliga, ansågs

det falla inom kommunens allmänna uppgifter att sörja för sådana.

Något särskilt skäl ansågs icke föreligga, varför icke kommunens samtliga

invånare borde i vanlig ordning bidraga till utgiften för anordningarna. En

bidragande orsak till denna uppfattning var, att avloppsanordningarna i de

flesta fall var behövliga även för bortledande av regnvatten från gator och

allmänna platser.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1960

Vid lagrådsremisser! av förslaget till ovannämnda lag anförde t. f. chefen

för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, bl. a. följande till motivering

för att avgifter borde uttagas av fastighetsägare för benyttjande av allmänna

avloppsanläggningar (se prop. nr 121 till 1955 års riksdag s. 64 o. f.):

Argumentet att det ur sanitär synpunkt skulle vara mindre lämpligt att

belägga nyttjandet av avloppsanordningar med avgift är knappast bärande.

Tvärtom kan ur sanitär synpunkt åberopas, att frånvaron av befogenhet för

kommunerna att uttaga ersättning av vederbörande fastighetsägare för nyttjandet

av avloppsanordningar med säkerhet ofta motverkar deras benägenhet

att utföra sådana och därigenom fördröjer en lösning av avloppsfrågan.

Särskilt torde detta ofta vara fallet där motsättningar råder mellan invånarna

i skilda delar av en kommun.---—

—--- Enligt nu gängse uppfattning kan ett system med avgifter till

och med anses erforderligt just för att hindra att vissa grupper av kommuninvånare

otillbörligt gynnas framför andra. I samband med tillkomsten

av 1931 års lagstiftning framhöll dåvarande departementschefen, att

ägare av fastigheter i högre grad än stadens övriga invånare droge nytta av

anordningar för avlopp till följd av att fastigheternas värde påverkades av

avloppsnätets beskaffenhet. Argumentet kan — såsom de sakkunniga framhållit

— utan avsevärd överdrift tillspetsas därhän, att de investeringar

kommunen gör i sådana anordningar direkt tillgodogöres av fastighetsägarna

genom höjda försäljningspriser på fastigheterna. —--

Såsom framhållits i motionerna medger lagen om allmänna vatten- och

avloppsanläggningar, att avgifter uttagas av de fastigheter, som anslutits till

sådan anläggning, till täckande av nödiga kostnader för utförande samt

underhåll och drift av anläggningen.

Remissyttrandena

Motionerna tillstyrks i princip av Svenska landskommunernas förbund

och Svenska stadsförbundets styrelse. Hyresgästernas riksförbund avstyrker

bestämt motionärernas förslag. Sveriges fastighetsägareförbund finner det

icke påkallat att utredning rörande nya bestämmelser i ämnet kommer till

stånd.

Landskommunernas förbund erinrar i sitt yttrande om de regler som gäller

rörande avgifter för hämtning och bortforsling av hushållssopor samt

om att avloppsavgifter i allmänhet icke kunde uttagas före tillkomsten av

lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar. Vidare framhålles,

att motionsyrkandet, om det bifalles, blir av betydelse främst för städer och

andra större tätortssamhällen. Den pågående urbaniseringsprocessen och

de skärpta sanitära kraven gör emellertid att motsvarande kostnadsfrågor

får aktualitet även i landsbygdens tätortskommuner, som redan nu har

skyldighet att tillhandahålla och sköta erforderliga avstjälpningsplatser.

Enligt förbundets mening är det betydelsefult för kommuner av alla slag att

avgiftsrättens innehåll klarlägges. Härefter fortsätter förbundet:

Med hänsyn till ovan anmärkta förhållanden får ett behov av att den

kommunala rätten att uppbära renhållningsavgifter lagfästes anses föreligga.

Detta bör emellertid icke ske genom inarbetande av regler i ämnet i hälso
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr ä\ år 1960

5

vårdsstadgan utan genom en särskild avgiftslag. Med tanke på den reglering

rätten att uppbära avloppsavgifter undergått synes kommunerna härvid

böra tilläggas rätt att av fastighetsägare uppbära ersättning för, förutom

avfallets bortforsling, icke blott som motionärerna föreslagit med destruktionsanläggningar

förenade kostnader utan även kostnader för anordnande

och drivande av avstjälpningsplatser överhuvud. Endast om så sker får avgiftsrätten

en klar och entydig bestämning och kommunerna skälig kompensation

för sina prestationer. Under förutsättning att den begärda översynen

av avgiftsrätten ges denna vidare omfattning vill styrelsen tillstyrka

bifall till motionerna.

Stadsförbundets styrelse erinrar inledningsvis bl. a. om att skyldigheten

för kommun att anordna allmän avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning

icke kan av t. ex. en industriidkare åberopas som grund för

ett yrkande att kommunen skall anordna avstjälpningsplats för avfall från

industri. Styrelsen förklarar vidare att kostnaderna för anordnande av allmän

avstjälpningsplats eller allmän destruktionsanläggning i flertalet städer

bestritts med skattemedel. Såvitt styrelsen kunnat finna torde detta dock

icke i och för sig anses ge belägg för en principiell uppfattning hos städerna

att renhållningsskyldigheten skulle vara uppdelad så, att det ålegat

den enskilde fastighetsägaren att svara för avfallets uppsamling, förvaring

och bortforsling, medan kommunen haft att ombesörja avfallets kvittblivning

och oskadliggörande, samt att denna ansvarsfördelning skulle ha varit

avgörande för valet av finansieringsmetod. Efter att ha erinrat om den uppfattning

som rådde före tillkomsten av lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

att kostnaden för avloppsanläggningar i regel skulle bäras

av samtliga skattskyldiga inom kommunen, fortsätter styrelsen:

Enligt styrelsens åsikt talar såväl lämplighets- som rättvisesynpunkter

för att någon principiell åtskillnad i fråga om finansieringssättet icke bör

göras mellan kommunernas kostnader för så näraliggande verksamhetsområden

som anordningar för allmänt avlopp, hämtning och bortforsling av

hushållsavfall eller annan liknande orenlighet samt mottagandet och oskadliggörandet

av sådant avfall på särskild avstjälpningsplats eller dylikt. Ej heller

förefaller det styrelsen rimligt att särskild tippningsavgift skall kunna

uttagas för avfall från industrier och liknande företag men ej för tömning

av hushållsavfall som fastighetsägarna själv transporterar till den allmänna

avstjälpningsplatsen. En kostnadsmässig uppdelning av den kommunala

renhållningen i dels olika stadier av detta bestyr dels skilda kategorier avfall

måste medföra svåra gränsdragningsproblem. En betydande förenkling

torde kunna vinnas därigenom all samtliga kommunala kostnader för avfallets

omhändertagande skulle kunna täckas genom avgifter. Man undviker

då också de av motionärerna påtalade irrationella bedömningsgrunder som

består däri att ett sämre system för avfallets behandling av kostnadsskäl

väljes än det som eljest ur allmänna synpunkter ter sig lämpligast. Med hänsyn

till utgången i regeringsrättens utslag synes det därför vara angeläget

alt tillskapa en laga möjlighet för kommunerna att avgiftsvägen täcka sina

kostnader för anordnandet av allmänna avstjälpningsplatser eller allmänna

destruktion sanläggningar. Delta torde lämpligen kunna ske i den formen

att man genom en särskild avgiftslag efter förebild av 1905 års va-lagstiflning

ger kommunerna möjlighet att uttaga avgifter för dylika anläggningar.

I en sådan avgiftslag skulle då innefattas även kommunernas avgifter för

hämtning och bortforsling av avfall. Med det vidare syftet som bär angivits

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1960

vill styrelsen därför tillstyrka motionärernas förslag om en översyn av de

rättsfrågor som är av betydelse för kommunernas möjligheter att uttaga avgifter

för renhållningen.

Fastighetsägareförbundet framhåller inledningsvis, att motionernas syfte

är att överföra kostnaden för förbränningen av sopor från kommunen till

fastighetsägarna. Enligt förbundets mening måste frågan bedömas från utgångspunkten,

huruvida sopförbränningen är en för alla kommunmedlemmar

gemensam angelägenhet eller om den med hänsyn till sin art bör åvila

de särskilda fastigheternas ägare. Enligt förbundet har i motionerna icke

anförts några skäl för att den i regeringsrättens förutnämnda utslag intagna

ståndpunkten till frågan skulle vara sakligt oriktig. Förbundet fortsätter:

De motiv, som framlagts för förslaget, äro rent kommunfinansiella. Förbundet

kan för sin del icke finna att sådana motiv böra utgöra stöd för lagstiftning

av föreslagen art. Det måste i sista hand vara den materiellt riktiga

iördelningen av denna skyldighet som skall vara avgörande för bestridandet

av kostnaderna. Den enskilde bör icke belastas med kostnader, som i och

för sig skola åvila alla kommunmedlemmar, endast därför att detta medför

lättnader i den kommunala budgeten.

Förbundet kan ej heller dela motionärernas synpunkt, att fastighetsägarna

»skulle vara den enda part, som skulle tillgodogöra sig en vinst på förbränningsanläggningen».

Det kan icke gärna anses vara en vinst för fastighetsägarna

att kommunen förhindrats uttaga en olaglig avgift. Motionärerna

framhålla vidare att det måste vara ett samhällsintresse att kommunernas strävan

att anlägga sopförbränningsstationer uppmuntras. I och med att man såsom

motionärerna i detta sammanhang talar om ett samhällsintresse, ter det sig

oegentligt att detsamma ur ekonomisk synpunkt skall tillgodoses endast genom

vissa enskildas försorg. Föreligger tekniskt motiverade skäl för anordnande

av sopförbränning, bör kostnaden härför kunna uttagas skattevägen

på samma sätt som kommunens övriga gemensamma behov. Motionärerna

ha icke förutsatt att de allmänna avstjälpningsplatserna skulle bekostas av

fastighetsägarna. Detta innebär, att därest så skulle bli fallet beträffande

sopförbränningsstationerna, sådana genom kommunens försorg skulle tillkomma

i en utsträckning som icke motiverades av hygieniska eller ekonomiska

synpunkter.

En avgiftsbeläggning av fastighetsägarna i enlighet med motionärernas

förslag skulle jämväl leda till komplikationer med hänsyn till lagstiftningen

om hyresreglering. Fastighetsägarnas möjligheter att av hyresgästerna uttaga

ersättning för avgifterna torde, om någon kompensation härför över

huvud taget erhålles, knappast komma till stånd inom ramen för den generella

hyreshöjningen med hänsyn till de lokalt starkt varierande förhållandena.

Man kunde då tvingas att, på samma sätt som skett beträffande vatten-

och avloppsavgifterna införa bestämmelser i 4 § hyresregleringslagen

om rätt för hyresvärd att träffa särskilt avtal om hyrestillägg för kompensation

av avgiften. Den redan nu alltför oformliga och invecklade regleringslagstiftningen

skulle därigenom ytterligare kompliceras.

Det torde även för de många innehavarna av egna hem te sig svårförståeligt

att de bleve belastade med kostnaderna för en anordning som avser

att undanröja sanitära olägenheter för kommunen i sin helhet.

Hyresgästernas riksförbund anför inledningsvis, att under det senaste årtiondet

kraftiga hyreshöjningar företagits som följd av att utgifter, som tidigare

bestridits eller bort bestridas av skattemedel, överflyttats till boendekostnader.

Så har enligt förbundet varit fallet med vissa civilförsvarsutgifter

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1960

7

och med avloppsavgifterna enligt lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar.

Förbundet framhåller därefter, att boendekostnaderna numera

— framför allt i nybyggda hus — nått en sådan nivå, att allvarliga

skadeverkningar för bostadsförsörjningen kan befaras, därest ytterligare hyreshöjningar

skulle behöva tillgripas. Därför bör enligt förbundet stor restriktivitet

iakttagas i fråga om åtgärder, som ytterligare kan komma att

höja boendekostnaderna. Förbundet betvivlar vidare motionärernas påstående,

att övergången till sopförbränning skulle i regel innebära en kostnadsstegring

för kommunen och en besparing för fastighetsägarna. Härutinnan

anför förbundet bl. a., att sopförbränningsanläggningar kan tänkas ge kommunerna

vinst. Denna tanke utvecklas på följande sätt.

Det är sålunda möjligt att utnyttja sopornas värmevärde för framställning

av varmvatten och vid större anläggningar även för generering av elektrisk

energi. I den mån kommunerna bygger sopförbränningsanläggningar kan

sålunda kommunerna försälja hetvatten (fjärrvärme), ånga för industriellt

bruk eller elkraft. Intäkterna härför synes icke blott kunna bära anläggningsoch

driftskostnaderna utan också ge vinst — i synnerhet som bränslet erhålles

utan kostnad och fraktfritt. Det har inte heller i motionerna visats att

nuvarande sopförbränningsanläggningar skulle vålla kommunerna förluster.

Utskottet

Omhändertagande och destruktion av hushållsavfall och hushållssopor

—- antingen detta sker å avstjälpningsplats eller vid sopförbränningsanläggning

— ingår enligt rådande uppfattning i kommuns allmänna åligganden.

Finansieringen av sådan verksamhet kan därför inte ske medelst avgifter

utan måste ske skattevägen. Däremot är kommun berättigad att uttaga avgifter

av fastighetsägarna för transport av avfall och sopor till allmän avstjälpningsplats

eller destruktionsanläggning.

I föreliggande motioner hemställes om sådan ändring i gällande bestämmelser,

att kommun skall få möjlighet att uttaga avgifter för sopförbränning.

Till motivering av yrkandet anför motionärerna, att det i regel är förenat

med stora svårigheter att i tätorterna anskaffa lämplig plats för avstjälpning

av sopor inom kommunens gränser samt att många kommuner

därför får forsla soporna till avlägset belägna platser, något som medför stora

kostnader för fastighetsägarna. Härtill kommer att avstjälpningsplatser utgör

störande inslag i naturen. För att undvika dessa olägenheter har enligt

motionärerna flera av rikets städer byggt kostsamma förbränningsanläggningar

för sopor, vilka utan fara för sanitär olägenhet kunnat förläggas inom

tätorterna. Vissa städer har, framhålles det, tagit ut lika hög renhållningsavgift

efter det att sopförbränningsanläggning tagits i bruk som när avfallet

forslades till soptipp, trots att transportkostnaden på grund av kortare

avstånd blivit lägre. Det sålunda uppkomna överskottet har använts för att

bestrida en del av kostnaderna för driften av anläggningen. Emellertid har

regeringsrätten i ett 1959 meddelat utslag förklarat, att kommun icke får

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 54 år 1960

taga ut avgift för sopförbränning utan endast för transporten till sopförbränningsanläggningen.

Enligt motionärerna har utslaget medfört, att kommunernas

intresse för att anordna sopförbränning minskat. Det måste enligt

motionärernas förmenande vara ett samhällsintresse att kommunernas

vilja att uppföra förbränningsanläggningar i stället uppmuntras. I motionerna

hänvisas slutligen till de principer som kommit till uttryck i 1955 års lag

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, vilken — i motsats till tidigare

gällande regler — ger kommun möjlighet att av fastighetsägarna fortlöpande

uttaga avgifter för täckande av kostnaderna för avloppsanläggning.

Allmänna avstjälpningsplatser och i förekommande fall allmänna destruktionsanläggningar

anordnas bl. a. för att förhindra sanitär olägenhet, vilket

är ett gemensamt intresse för alla inom kommunen bosatta personer. Det

synes därför utskottet rimligt, att kostnaderna härför i princip påföres samtliga

kommunens invånare. Utskottet vill framhålla, att den i motionerna

väckta frågan ytterst rör fördelningen av kostnaderna. Vid en avgiftsfinansiering

får förutsättas att dessa i betydande utsträckning kommer att överföras

på hyresgästerna. Härigenom kommer kostnaderna visserligen att i

stort sett fördelas på samtliga kommunens invånare, men en sådan fördelning

sker icke på samma sätt som vid en skattefinansiering. Det kan också

tilläggas, att en jämförelse med de principer som kommit till uttryck i lagen

om allmänna vatten- och avloppsanläggningar icke synes fullt hållbar. Såsom

skäl för införande av särskilda avloppsavgifter åberopades nämligen

bl. a., att fastigheternas värde påverkades av avloppsnätets beskaffenhet. Ett

liknande argument kan knappast åberopas såsom skäl för avgifter för omhändertagande

och destruktion av avfall.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, 1:210 och 11:260, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 26 oktober 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, herrar Åkesson, Eric Carlsson* och Ringaby*;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

Odhe*, fru Sandström*, fröken Sandell, herrar Lothigius*, Wahrendorff och

Fredriksson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

G01519 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.