Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

1960-10-26 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:56, Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

1

Nr 56

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående decentralisering

av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig

biltrafik.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 209 i första kammaren av herr Andersson,

Axel Emanuel, m. fl. och nr 265 i andra kammaren av herr Nilsson i

Tvärålund m. fl. om överflyttning på länsstyrelserna av statens biltrafiknämnds

prövning av tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran, samt

2) motionen nr 546 i andra kammaren av herrar Asp och Sundelin om

viss ändring av 5 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m.

I motionerna I: 209 och II: 265 hemställes, »att riksdagen måtte besluta,

att statens biltrafiknämnds prövning av tillstånd till beställningstrafik för

godsbefordran överflyttas på länsstyrelserna, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext».

I motionen II: 5W hemställes, att riksdagen måtte besluta följande ändring

i 5 § fjärde stycket förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m.:

(Nuvarande lydelse)

Tillstånd att bedriva linjetrafik å

vägsträcka, som är belägen i mer än

ett län, eller mellan orter inom skilda

län eller att i beställningstrafik för

godsbefordran använda lastautomobil

med maximilast överstigande 4 500

kilogram eller att i sådan beställningstrafik

använda lastautomobil jämte

släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast

överstiger 5 500 kilogram, meddelas

av biltrafiknämnden.

(Föreslagen lydelse)

Tillstånd att bedriva linjetrafik å

vägsträcka, som är belägen i mer än

ett län, eller mellan orter inom skilda

län eller att i beställningstrafik för

godsbefordran använda lastautomobil

med maximilast överstigande 6 500

kilogram eller att i sådan beställningstrafik

använda lastautomobil jämte

släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast

överstiger 8 000 kilogram, meddelas

av biltrafiknämnden.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får

utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionerna II: 265 och II: 546.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 56

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

Över motionen II: 546 har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen

föreskriver inhämtat yttrande från statens biltrafiknämnd och länsstyrelsen

i Gävleborgs län. Utskottet har därjämte berett Svenska lasttrafikbilägareförbundet

tillfälle att avgiva yttrande över motionen. Länsstyrelsen i Gävleborgs

län har vid sitt yttrande fogat yttrande av Gävleborgs läns lasttrafikbilägareförening.

Gällande bestämmelser

Enligt förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik

m. m. förstås med yrkesmässig trafik sådan trafik, i vilken automobil

jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller

godsbefordran. Vad som föreskrives om automobil skall i tillämpliga delar

gälla även i avseende å motorcykel och traktortåg. Den yrkesmässiga trafiken

uppdelas i linjetrafik och beställningstrafik. Med linjetrafik förstås yrkesmässig

trafik för regelbunden befordran av passagerare eller gods å viss

vägsträcka eller mellan vissa orter under sådana omständigheter att bestämmanderätt

i fråga om bilens utnyttjande icke tillkommer viss trafikant

eller vissa trafikanter gemensamt. Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra

till linjetrafik, benämnes beställningstrafik.

Enligt förordningen ankommer på central myndighet — biltrafiknämnden

— samt länsstyrelserna att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den

yrkesmässiga trafiken. I detta syfte skall det särskilt åligga biltrafiknämnden

att, i vad angår den yrkesmässiga trafiken, inhämta möjligast fullständiga

kännedom om trafikbehov, fordonsbestånd och transportarbete, att i

övrigt med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom trafikväsendet

och vidtaga eller hos Kungl. Maj :t eller vederbörande myndigheter

föreslå de åtgärder, vilka nämnden kan finna påkallade med avseende å den

yrkesmässiga biltrafiken, samt handlägga och avgöra de ärenden, som enligt

förordningen angående yrkesmässig biltrafik m. m. skall tillhöra nämnden.

Biltrafiknämnden, som har sitt säte i Stockholm, består av minst fem och

högst sju ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid. Inom nämnden

finns ett kansli.

För bedrivande av yrkesmässig biltrafik fordras särskilt tillstånd, trafiktillstånd.

Beslutanderätten i trafiktillståndsärendena är enligt gällande bestämmelser

fördelad mellan biltrafiknämnden, länsstyrelserna samt polismyndigheterna

i städerna. Å biltrafiknämnden ankommer att pröva frågor

om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen inom mer

än ett län, eller mellan orter inom skilda län eller att i beställningstrafik

för godsbefordran använda lastbil med maximilast överstigande 4 500 kg

eller att i sådan beställningstrafik använda lastbil jämte släpvagn, vilkas

sammanlagda maximilast överstiger 5 500 kg. Tillstånd till beställningstrafik

för personbefordran med stationsort i stad meddelas av polismyndigheten

i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelsen i det

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

3

län, varest linjetrafik skall äga rum eller där stationsort för beställningstrafik

skall förläggas (5 §).

Förfarandet i samband med ansökan om trafiktillstånd har ingående

reglerats såväl i avseende å vilka uppgifter, som skall åtfölja ansökningen,

som i fråga om inhämtande av yttrande över ansökningen från myndigheter

ävensom från trafikföretag och sammanslutningar av utövare av yrkesmässig

trafik samt andra, vilka ärendet kan angå (7—11 §§). Här skall endast

nämnas, att över ansökningar om sådana tillstånd till linjetrafik och beställningstrafik,

vars beviljande ankommer på biltrafiknämnden, nämnden

skall infordra yttrande av vederbörande länsstyrelse, vilken det åligger att

verkställa erforderlig utredning på samma sätt som när länsstyrelsen själv

är beslutande myndighet. I förordningens 12 § har upptagits stadganden om

de villkor, som skall vara för handen för att trafiktillstånd skall få meddelas.

Främst skall avseende fästas vid frågan om trafikens behövlighet och

de villkor, som skall vara för handen för att trafiktillstånd skall få meddelas

endast därest den ifrågasatta trafiken finnes behövlig samt i övrigt

lämplig samt att tillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till

erfarenhet och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter

befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Beträffande tillstånd

till linjetrafik, som kan komma att konkurrera med annan redan utövad

linjetrafik eller med järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik, gäller viss

företrädesrätt för den tidigare utövaren av trafiken. Trafiktillstånd skall

ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de villkor och bestämmelser,

som prövas nödiga. Juridisk person må dock beviljas tillstånd till

beställningstrafik allenast om särskilda skäl därtill är. Vid meddelande av

tillstånd till beställningstrafik skall bestämmas ort, å vilken automobil, som

brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort). I fråga om beställningstrafik

för godsbefordran skall tillika angivas ett lokalområde för trafiken.

Det ankommer på biltrafiknämnden att efter länsstyrelsernas hörande

och i övrigt erforderlig utredning indela riket i lokalområden. Lokalområde

skall utgöras av län eller sammanhängande delar av ett eller flera

län.

Hos biltrafiknämnden föres register över innehavare av tillstånd till yrkesmässig

trafik, vartill tillstånd meddelats av nämnden. Länsstyrelserna har

även att föra förteckningar över innehavarna av tillstånd till yrkesmässig

trafik på det sätt och i den omfattning, som biltrafiknämnden finner skäl

att föreskriva.

Historik

I propositionen nr 115 till 19W års riksdag framlades för riksdagens yttrande

det förslag till förordning om yrkesmässig biltrafik, som alltjämt är

i huvudsakliga delar gällande. Beträffande frågan om de tillståndsgivande

myndigheterna anförde föredragande departementschefen bl. a.:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

Frågan huruvida tillståndsgivning genom en central myndighet eller genom

lokala myndigheter är att föredraga, synes böra bedömas uteslutande

med hänsyn till de praktiska fördelar, som den ena eller andra organisationsformen

kan väntas medföra. Att till en central myndighet överflytta

handläggning av frågor om tillstånd till sådan trafik, som huvudsakligen är

avsedd att tillgodose lokalt begränsade trafikbehov, synes icke vara till

nytta; en dylik centralisering skulle medföra icke allenast onödig tidsutdräkt

och ökat arbete vid tillståndsfrågornas behandling, utan även att den

centrala myndigheten i regel skulle komma att sakna den kännedom om

lokala förhållanden, som ofta nog finnes hos en lokal myndighet eller som

utan svårighet kan där inhämtas. I andra fall kan däremot en centralisering

medföra avsevärt gagn ur transporthushållningssynpunkt.---

Möjligheten att åstadkomma en planmässig transporthushållning synes

mig i första hand bero på, att åtgärder vidtagas för att förhindra, att en

lokal myndighet kan meddela trafiktillstånd, som minska eller omintetgöra

verkan av åtgärder, som av annan myndighet vidtagits i nyss angivna syfte.

Vad som för detta ändamål påkallas, synes i första hand vara, att tillstånd

till sådan trafik, som kan förutsättas icke hava övervägande lokal karaktär

utan i huvudsak vara inriktad på långväga transporter, meddelas av ett centralt

organ. ---

Vad därefter beställningstrafiken och till en början dylik trafik för godsbefordran

angår, finner jag med hänsyn till vad nyss anförts mest ändamålsenligt

att låta frågor om tillstånd till dylik trafik handläggas av den

centrala myndigheten, där ansökningen avser rätt att använda lastbilar med

större lastförmåga än som vanligen kommer till användning i den lokala

trafiken. Lämpligen torde på grund härav frågor om tillstånd att i beställningstrafik

använda lastbil med en lastförmåga över 3 1/2 ton höra prövas

av den centrala myndigheten. Detsamma synes böra gälla, därest ansökningen

avser tillstånd att till lastbil koppla släpvagn, om nämligen därigenom

aggregatets sammanlagda lastförmåga skulle komma att överstiga 4 ton.

Övriga frågor om tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran synas

åter böra handläggas av länsstyrelserna.

Andra lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande över

propositionen, nr 27, att utskottet icke hade något att erinra mot det sätt på

vilket tillståndsgivningen uppdelats mellan biltrafiknämnden och andra myndigheter.

Utskottet förklarade emellertid, att om den pågående övergången

från lättare till tyngre vagnar fortsatte, det torde bli nödvändigt att inom en

nära framtid höja de föreslagna gränserna för fordonens lastförmåga.

Under 1940-talet framfördes i olika sammanhang förslag i decentraliseringssyfte

om höjning av de viktgränser, som bestämde biltrafiknämndens

kompetensområde beträffande tillståndsgivningen. Av betydelse för förslagsställarnas

uppfattningar hade varit den förskjutning i lastbilsbeståndets

sammansättning i riktning mot en fortgående ökning av fordonens maximilast,

som ägt rum.

19h''r års trafikutredning stannade för sin del inför ett förslag att ifrågavarande

gränser höjdes till 5 000 kg för enbart lastbil och till 6 000 kg för

lastbil jämte tillkopplad släpvagn (SOU 1947: 85).

Biltrafiknämndsutredningen uttalade i sitt betänkande den 26 januari

1948 (stencilerat), att en viss justering av ifrågavarande bestämmelser syntes

befogad men ansåg att en ändring måste ske med försiktighet, om icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

5

det av statsmakterna åsyftade trafikpolitiska målet skulle skjutas åt sidan.

Utredningen föreslog därför, alt viktgränserna höjdes till 4 500 kg för enbart

lastbil och 5 500 kg för lastbil jämte tillkopplad släpvagn.

Decentraliseringsutredningen förordade i en den 27 januari 1948 avgiven

promemoria, att biltrafiknämndens befattning med samtliga frågor om tillstånd

till beställningstrafik samt med fråga om tillstånd till linjetrafik, som

berörde mer än två län, överflyttades till länsstyrelserna. Såsom motiv anförde

utredningen bl. a.:

Tillståndsgivningens förläggande till central eller lokal myndighet bör

uteslutande vara en praktisk fråga. En omfattande decentralisering av tillståndsgivningen

bör således enligt utredningens mening icke företagas, om

biltrafiknämndens möjligheter att såsom centralmyndighet leda den statliga

verksamheten för en sund utveckling av den yrkesmässiga biltrafiken

därigenom skulle mera väsentligt beskäras. Emellertid anser" utredningen,

att nämnden har möjligheter att annorledes än genom beslut i enskilda ärenden

påverka och leda av länsstyrelserna och städernas polismyndigheter direkt

handhavd tillståndsprövning. Utredningen syftar härvid på de möjligheter

som föreligga för nämnden att påverka utvecklingen dels genom

upplysnings- och rådgivningsverksamhet och dels genom att i särskilda fall,

där nämnden har annan mening än vederbörande länsstyrelse besvärsvägen

bringa frågan under Kungl. Maj:ts prövning.---

Även bortsett från de rent praktiska synpunkterna anser utredningen den

nu gällande kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden och länsstyrelserna

mindre rationell. En över- eller underdimensionering av den lättare

bilparken kan enligt utredningens mening få samma skadliga verkningar

ur transporlhushållningssynpunkt som motsvarande utveckling beträffande

de tyngre bilarna. För att leda utvecklingen beträffande trafiken

med lättare fordon är nämnden emellertid hänvisad allenast till förut angivna

allmänna åtgärder. Då nu nämnden haft möjligheter att leda utvecklingen

av den yrkesmässiga trafiken med lättare bilar utan att handhava den

individuella tillståndsgivningen, ifrågasätter utredningen, huruvida icke så

skulle kunna bli fallet även beträffande de tyngre bilarna.

I propositionen nr 26 till 1950 års riksdag föreslogs viss decentralisering

av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik från statens biltrafiknämnd

till länsstyrelserna på så sätt, att de viktgränser, som bestämde

biltrafiknämndens kompetensområde i fråga om tillståndsgivningen,

skulle höjas till 4 500 kg för enbart lastbil och 5 500 kg för lastbil jämte

tillkopplad släpvagn. Föredragande departementschefen tog i propositionen

först upp till behandling decentraliseringsutredningens ovannämnda förslag

men förklarade sig icke kunna biträda detsamma på i huvudsak följande

skäl:

Att av nämnden kräva, att den, utan närmare kontakt med tillståndsgivningen

och utan möjlighet att genom egna beslut påverka denna tillståndsgivning

i viss riktning, skall allenast genom allmänna direktiv utforma

och leda en ändamålsenlig kommunikationspolitik är att ställa nämnden

inför en olöslig uppgift. Den politik, nämnden vill förverkliga, måste enligt

min mening taga gestalt i konkreta beslut; allmänna direktiv, vilka i de

särskilda fallen kunna lämna rum för olika lösningar och vilka i och för sig

icke äro förpliktande för den myndighet, som mottar desamma, kunna icke

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

anses tillfyllest. Icke heller kan den befogenhet att anföra besvär över de

tillståndsbeviljande myndigheternas beslut, som författningsenligt tillkommer

nämnden, enligt min mening anses tillräcklig för att nämnden skall

kunna fylla sina uppgifter. Uppenbart är att besvärsbefogenheten är ett

medel, som bör anlitas endast i principiellt viktiga fall och sedan andra

möjligheter för nämnden att förverkliga sina intentioner visat sig vara förgäves.

En allt för ofta förekommande användning av besvärsinstitut skulle

komma nämnden att framstå såsom en institution med en huvudsakligen

negativ inställning till det arbete, som övriga på området verksamma organ

efter bästa förstånd och bästa förmåga utföra.

Beträffande justeringen av viktgränserna anförde departementschefen:

Syftet med den i 1940 års förordning gjorda fördelningen mellan länsstyrelserna,

å ena, och biltrafiknämnden, å andra sidan, av befogenheten

att meddela tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran var, såsom

förut framhållits, att till biltrafiknämnden överföra tillståndsgivningen beträffande

lastbilar med större lastförmåga än som vanligen kommer till användning

i den lokala trafiken. Det är tydligt, att förskjutningen uppåt av

lastkapaciteten i hela det i yrkesmässig trafik använda fordonsbeståndet

medfört, att skillnaden mellan fordon, som användas i lokaltrafik, å ena,

och i fjärrtrafik, å den andra sidan, är mindre utpräglad än tidigare. Icke

desto mindre synes det mig påkallat att fasthålla vid den nyssnämnda principiella

grunden för skillnaden i fråga om tillståndsgivning och att hos

biltrafiknämnden bibehålla tillståndsprövningen i fråga om det fordonsbestånd,

som i första hand synes vara avsett för och med största sannolikhet

kan nyttjas i fj ärrtrafik, där det också på grund av sin större transportkapacitet

har bättre förutsättningar än andra fordon att göra sig gällande.

Å andra sidan synes tillståndsgivningen i fråga om det fordonsbestånd, som

kan förväntas huvudsakligen ägna sig åt lokala trafikuppgifter, böra alltjämt

tillkomma lokala myndigheter.

Andra lagutskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 3

propositionens förslag samt anförde bl. a.:

Vissa skäl tala enligt utskottets uppfattning för decentraliseringsutredningens

förslag att länsstyrelserna skulle helt handha tillståndsgivningen för

beställningstrafik med lastbil samt frågor om tillstånd till linjetrafik, spm

ej berör mer än två län. Framhållas må, att lastbilar med stor lastförmåga

numera stundom komma till användning jämväl i lokal trafik. Såsom länsstyrelsen

i Kopparbergs län uttalat, är detta exempelvis vanligt för körningar

inom skogsbruket, vilka äro i hög grad lokalbetonade. Det synes vidare uppenbart,

"att en över- eller underdimensionering av den lättare bilparken

kan få skadliga verkningar ur transporthushållningssynpunkt lika väl som

en motsvarande utveckling beträffande de tyngre bilarna.

Oaktat de anförda skälen anser sig utskottet dock icke nu kunna förorda

en så långtgående åtgärd som den av decentraliseringsutredningen föreslagna.

Enligt utskottets uppfattning bör tillståndsprövningen även framdeles

i viss," ej alltför obetydlig utsträckning omhänderhavas av biltrafiknämnden.

Detta framstår såsom önskvärt främst för att nämnden på ett

verksamt sätt skall kunna fullgöra sin uppgift att jämte länsstyrelserna

verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken. Även

om en viss utjämning ägt rum i avseende å lastkapaciteten hos de fordon,

som användas i lokaltrafik, å ena, och i fj ärrtrafik, å andra sidan, torde

dock alltjämt gälla, att de tyngre fordonen i regel användas mera i fjärr
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

7

trafik än i lokaltrafik. Utskottet ansluter sig därför till departementschefens

uppfattning att en ändring i den nu gällande kompetensfördelningen

mellan biltrafiknämnden och länsstyrelserna bör avse allenast beställningstrafik

för godsbefordran, därvid en höjning av viktgränserna bör ske. Frågan

om vilka viktgränser, som böra vara avgörande för kompetensfördelningen,

synes i viss mån svårbedömlig och tveksam. Utskottet anser sig

emellertid kunna tillstyrka departementschefens förslag härutinnan.

Såsom departementschefen framhållit, torde den nu pågående ökningen

av lastbilarnas lastkapacitet kunna förväntas fortgå. Utskottet förutsätter

därför att när utvecklingen föranleder därtill Kungl. Maj:t kommer att upptaga

frågan om kompetensfördelningen mellan bitrafiknämnden och länsstyrelserna

till förnyat övervägande.

1958 års besparingsutredning tog i sitt betänkande (SOU 1959: 28) upp

decentraliseringsutredningens förslag om överflyttning på länsstyrelserna

av biltrafiknämndens prövning av tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran.

Enligt besparingsutredningens uppfattning borde den linjen ånyo

tagas under övervägande som en utväg att undgå fortsatt utbyggnad av biltrafiknämndens

personal. Besparingsutredningen förmenade, att det genom

rådgivnings- och upplysningsverksamhet borde på detta som på andra områden

vara möjligt att säkerställa den grad av enhetlighet som var erforderlig

samt att utvecklingen i stort skulle kunna följas och övervakas på

statistisk väg. På länsplanet, där ärendena redan var föremål för förberedande

handläggning, torde enligt besparingsutredningen decentraliseringen

inte medföra någon nämnvärd förändring i arbetsbördan.

Besparingsutredningens förslag tillstyrktes vid remissbehanding av statens

organisationsnämnd, överståthållareämbetet samt länsstyrelserna i

Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelsen i

Älvsborgs län ifrågasatte dessutom om inte ytterligare arbetsuppgifter med

fördel kunde decentraliseras från biltrafiknämnden. Järnvägsstyrelsen, biltrafiknämnden

och 1953 års trafikutredning ställde sig däremot avvisande

till förslaget. 1953 års trafikutredning ansåg det uteslutet att decentralisera

biltrafiknämndens prövning av ärenden rörande fjärrtrafik på basis av det

trafikpolitiska system, som yrkestrafikförordningen är uttryck för. Fj ärrtrafikens

verksamhetsområde omfattar hela landet och det kunde därför ej

komma i fråga, att regleringsåtgärder avseende samma verksamhetsområde

skulle ankomma på ett 25-tal olika tillståndsmyndigheter. Trafikutredningen

förordade, att förslaget icke föranledde någon åtgärd i avbidan på

framläggandet av resultatet av den översyn beträffande yrkestrafikförordningen,

som trafikutredningen för närvarande är sysselsatt med.

I statsverkspropositionen till innevarande riksdag förklarade föredragande

departementschefen, att frågan om ändrad kompetensfördelning mellan

biltrafiknämnden och länsmyndigheterna i ärenden rörande den yrkesmässiga

biltrafiken borde bedömas på grundval av det material, som kommer

att framläggas av 1953 års trafikutredning. Departementschefen var därför

icke beredd att ta ställning till besparingsutredningens förslag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

Motionerna

Motionerna 1:209 och 11:265 bygger helt på besparingsutredningens förslag.

Motionärerna förmenar, att det för närvarande sker ett onödigt dubbelarbete

på området i fråga samt att genom decentralisering till länsstyrelserna

förutsättningar skulle skapas för ett snabbare och enklare förfarande

för tillståndsprövningen.

I motionen II: 5i6 framhålles, att de i yrkesmässig trafik använda lastbilarnas

bärighet avsevärt ökats under de senaste åren framför allt på

grund av höjningar av de tillåtna axel- och boggietrycken. Medelbärigheten

för yrkeslastbilarna uppgick således i november 1954 till 4,56 ton men i

november 1959 till 5,47 ton enligt av statens biltrafiknämnd upprättad statistik.

Motionärerna fortsätter:

Genom angivna ökning av yrkeslastbilarnas bärighet har en markant

förskjutning av tillståndsgivningen från länsstyrelserna till biltrafiknämnden

ägt rum, vilken fått till följd att biltrafiknämnden numera till väsentlig

del har att besluta i ärenden, som avser lokaltrafik.

Det framstår som angeläget att den mellan biltrafiknämnden och länsstyrelserna

i 1940 års förordning avsedda kompetensfördelningen återställes,

vilket lämpligen kan ske genom en höjning av de i 5 § yrkestrafikförordningen

angivna maximilasterna. Genom en sådan ordning komme biltrafiknämndens

arbetsbörda att minska utan att länsstyrelsernas arbetsuppgifter

med trafikärendena behöver öka, eftersom ju länsstyrelserna redan

nu har att verkställa utredning jämväl i de tillståndsärenden, vilka

avgöres av biltrafiknämnden.

Remissyttrandena

Motionen II: 5i6

Statens biltrafiknämnd ställer sig i huvudsak positiv till motionärernas

förslag. Nämnden framhåller inledningsvis, att en uppdelning av den yrkesmässiga

trafiken på rent lokal sådan och på transporter på längre avstånd

på grundval av fordonens lastförmåga icke är realistisk. Det förekommer

således, att fordon med mycket hög lastkapacitet med fördel kan

nyttjas vid lokalt betonade transporter, t. ex. timmertransporter, samt att

fordon med relativt låg lastförmåga nyttjas i trafik på längre avstånd. Detta

förhållande har medfört komplikationer i fråga om tillståndsgivningen, därigenom

att trafikutövaren icke sällan övergått till att med fordonet utföra

andra transporter än dem han åberopat som skäl för sin ansökan. Nämnden

har därför såsom villkor vid meddelande av trafiktillstånd i betydande

omfattning föreskrivit, att tillstånden må nyttjas endast för vissa i tillstånden

angivna transporter. — Nämnden understryker vidare, att utvecklingen

under senare år i snabb takt gått emot allt större enheter inom lastbilstrafiken,

såväl lokaltrafiken som fjärrtrafiken, vilket medfört att allt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

9

större del av tillståndsgivningen övergått till nämnden. Av de 20 545 tillstånd

till beställningstrafik för godsbefordran, som var gällande i mars

1960 och utfärdade av nämnden, torde endast cirka 1 500 nyttjas i reguljär

fjärrtrafik och 1 500—2 000 mera sporadiskt användas för dylik trafik.

Nämnden fortsätter:

Genom det svällande antalet ansökningar om tillstånd till beställningstrafik

har nämndens arbetsbörda högst väsentligt ökat. Nämnden har i ett

flertal framställningar hemställt om höjda anslag för sin verksamhet. Dessa

framställningar ha icke villfarits i närmelsevis den omfattning, som enligt

nämndens uppfattning varit erforderligt. Då ansökningarna om tillstånd

till beställningstrafik äro ärenden av löpande natur, som icke tåla uppskov,

har nämnden tvingats att åsidosätta eller låta anstå med andra ärenden,

som i och för sig äro av väsentlig betydelse. Här kan nämnas ärenden angående

taxefrågor, sammanställande av statistiska och andra uppgifter,

som ge möjlighet att i större sammanhang överblicka trafikläget etc.

Ur synpunkten av att bättre kunna tillgodose dessa uppgifter vore en

minskning av det med beställningstrafikärenden förknippade arbetet av betydelse.

Beträffande frågan om lämplig gränsdragning mellan nämndens och länsstyrelsernas

kompetensområde framhåller nämnden:

Från teknisk synpunkt synes, om kompetensgränsen skall flyttas, vara

lämpligare att draga den vid heltal ton än vid halvt ton, bland annat ur

synpunkten av statistiska jämförelser. I centrala bilregistrets statistik redovisas

bilarna i halvtonsklasser upp till 5 ton och därefter i heltonsklasser.

I nämndens driftstatistik fördelas bilarna på fyra bärighetsklasser med

gränserna 2,0 respektive 4,5 och 6,0 ton. Dessa klassgränser möjliggöra åtskiljandet

av bilar över och under den nuvarande kompetensgränsen. Nya

klassgränser kunna uppenbarligen inrättas för framtiden, men jämförelser

bakåt i tiden försvåras. Ur nu anförda synpunkter vore att föredraga, om

gränsen i fråga om tillståndsgivningen för lastbilar utan släpvagn sattes

vid 6 000 kg. Denna gräns synes jämväl lämplig med hänsyn till att den

för närvarande vanligaste typen av fordon nyttjade för helt lokala transporter

— schaktningskörningar, distributionskörningar och liknande — regelmässigt

icke överstiger 5 500 kg.

Avslutningsvis erinrar nämnden om 1953 års trafikutredning, som skall

framlägga förslag bland annat angående den yrkesmässiga trafiken. Därest

förslag kommer att framläggas i en tämligen nära framtid och ett sådant

förslag kan förutsättas komma att innebära mera vittgående ändringar i

nu gällande yrkestrafikförordning, ifrågasätter nämnden starkt, huruvida

man över huvud taget bör i nuvarande läge verkställa någon ändring i kompetensfördelningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker bifall till motionen. Länsstyrelsen

framhåller, att en markant förskjutning av tillståndsgivningen från

länsstyrelserna till bitrafiknämnden ägt rum genom ökningen av yrkeslastbi

lar nas bärighet samt att detta fått till följd att biltrafiknämnden numera

till väsentlig del har att besluta i ärenden, som avser lokaltrafik. För att

belysa utvecklingen har länsstyrelsen utarbetat en sammanställning rörande

av länsstyrelsen och biltrafiknämnden under år 1951 och åren 1955—

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

1959 meddelade tillstånd till yrkesmässig trafik med lastbil i länet. Därav

framgår att av samtliga under år 1951 meddelade tillstånd länsstyrelsen

meddelat 82,79 % av tillstånden med viss tidsbegränsning och 43,29 % av

övriga tillstånd samt att motsvarande siffror för år 1955 var 36,79 % och

19,14 % samt för år 1959 33,98 % och 12,84 %. Länsstyrelsen fortsätter:

På grund härav synes, om de av departementschefen angivna och av

riksdagen godtagna principerna för fördelningen mellan länsstyrelserna och

biltrafiknämnden alltjämt skola gälla, skäl föreligga för en ny justering av

gränsen mellan kompetensområdena. Länsstyrelsen vill i denna fråga ansluta

sig till motionärernas förslag att till länsstyrelsernas prövning hänföra

frågor om tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran med lastbilar

med en maximilast upp till 6 500 kg eller med en sådan kombination

av lastbil och släpvagn, vars sammanlagda maximilast icke överstiger 8 000

kg. Detta fordonsbestånd synes nämligen ej i första hand vara avsett för

eller kunna nyttjas i fjärrtrafik utan torde kunna antagas huvudsakligen

ägna sig åt lokala trafikuppgifter.

Det må anmärkas, att Gävleborgs läns lasttrafikbilägareförening, vars

yttrande länsstyrelsen inhämtat, tillstyrker, att ifrågavarande viktgränser

höjes men att föreningen vill sätta gränserna ännu högre än motionärerna,

nämligen vid 7 500 kg respektive 10 000 kg.

Jämväl Svenska lasttrafikbilägareförbundet tillstyrker bifall till motionen.

Förbundet anför, att kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden

och länsstyrelserna på grund av den tekniska utvecklingen blivit snedvriden

och numera icke fungerar enligt de normer som ursprungligen drogs upp.

Detta framgår bl. a. av följande statistiska uppgifter:

Antal lastbilar med Antal lastbilar med

maximilast upp till maximilast över

4,5 ton 4,5 ton

1/7 1950.......................... 11 406 4 010

1/1 1959.......................... 6 402 12 584

Som anförts i motionen torde antalet yrkeslastbilar i s. k. fjärrtrafik utgöra

högst 1 500. Biltrafiknämndens statistik för år 1959 redovisar för övrigt

ett genomsnittligt antal av 1 277 fjärrtrafikbilar. Med hänsyn till ovan

redovisade antal bilar över 4,5 ton 1/1 1959 skulle följaktligen över 11 000,

som varit engagerade i s. k. lokal trafik, ha fallit inom biltrafiknämndens

kompetensområde, vartill kommer bilar under 4,5 ton med släpvagn, där

den sammanlagda lasten endast i undantagsfall understiger 5,5 ton.

Förbundet ansluter sig i huvudsak till de skäl motionärerna anfört men

framhåller därutöver bl. a. följande:

Den omständigheten att biltrafiknämnden blivit beslutande myndighet i

ett successivt ökat antal ärenden avseende beställningstrafik för godsbefordran

av lokal karaktär har givetvis medfört dels att tidsåtgången för

myndigheternas handläggning av ärendena ökat, dels ock att biltrafiknämnden,

genom denna ökade arbetsbörda och med den relativt fåtaliga personal

som står till nämndens förfogande, måst taga längre tid på sig för avgörande

av ärenden av mera komplicerad natur, exempelvis ärenden som avse

större fordonskombinationer. Detta har i sin tur medfört att de tillståndssökande,

och framför allt då åkeriägare, som önskar tillstånd till lastökning

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

11

i samband med fordonsbyte, många gånger komma i synnerligen brydsamma

situationer. Formellt äger en åkeriägare vid sådant fordonsbyte ej

sätta in en ny bil förrän vederbörligt tillstånd meddelats, men ju längre

beslutet i tillståndsärendet dröjer desto svårare blir det för vederbörande

att avvakta med insättandet av den nya bilen i trafik.

Härutöver är förbundet av den bestämda uppfattningen, att biltrafiknämnden

på grund av det under 1950-talet successivt ökade arbetet med

beställningstrafikärenden av lokal karaktär icke haft möjlighet att ägna

större, inom nämndens verksamhetsområde fallande, arbetsuppgifter erforderlig

uppmärksamhet.---En avlastning av biltrafiknämndens arbete

med beställningstrafikärenden, så att nämnden i stället kan utnyttja sin

personal för sådana arbetsuppgifter, för vilka detta ämbetsverk inrättats,

framstår därför såsom något synnerligen angeläget.

Utskottet

För bedrivande av yrkesmässig trafik fordras särskilt tillstånd, trafiktillstånd.

Beslutanderätten i trafiktillståndsärendena är enligt gällande bestämmelser

fördelad mellan tre organ, statens biltrafiknämnd, länsstyrelserna

samt polismyndigheterna i städerna. Å biltrafiknämnden ankommer att pröva

frågor om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen

inom mer än ett län, eller mellan orter inom skilda län eller att i beställningstrafik

för godsbefordran använda lastbil med maximilast överstigande

4 500 kg eller att i sådan beställningstrafik använda lastbil jämte släpvagn,

vilkas sammanlagda maximilast överstiger 5 500 kg. Tillstånd till beställningstrafik

för personbefordran med stationsort i stad meddelas av polismyndigheten

i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelsen

i det län, där linjetrafiken skall äga rum eller där beställningstrafiken skall

ha sin stationsort. Syftet med fördelningen mellan biltrafiknämnden, å ena,

och länsstyrelserna, å andra sidan, av tillståndsgivningen beträffande beställningstrafik

för godsbefordran är, att biltrafiknämnden skall besluta i

ärenden angående fjärrtrafik och länsstyrelserna i ärenden angående lokaltrafik.

Man har därvid förutsatt, att en uppdelning av trafiken på fjärrtrafik

och lokaltrafik kan ske på grundval av fordonens lastförmåga.

I motionerna I: 209 och II: 265 hemställes med utgångspunkt från ett förslag

av 1958 års besparingsutredning, att biltrafiknämndens prövning av

tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran helt överflyttas på länsstyrelserna.

Den huvudsakliga motiveringen för yrkandet är att en fortsatt utökning

av biltrafiknämndens personal därigenom skulle kunna undvikas.

Därjämte förmenar motionärerna, att en sådan decentralisering skulle skapa

förutsättningar för ett snabbare och enklare förfarande vid tillståndsprövningen.

Besparingsutredningens förslag avstyrktes vid remissbehandlingen av

bland annat 1953 års trafikutredning. Utredningen ansåg det uteslutet att

decentralisera biltrafiknämndens prövning av ärenden rörande fjärrtrafik

på basis av det trafikpolitiska system, som yrkestrafikförordningen är ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

tryck för. Eftersom fjärrtrafikens verksamhetsområde omfattar hela landet,

kunde det enligt utredningen inte komma i fråga, att regleringsåtgärder avseende

samma verksamhetsområde skulle ankomma på ett 25-tal olika tillståndsmyndigheter.

Utredningen förordade därför, att förslaget icke skulle

föranleda någon åtgärd i avbidan på framläggande av resultatet av den översyn

beträffande förordningen, som utredningen för närvarande är sysselsatt

med. I statsverkspropositionen till årets riksdag har föredragande departementschefen

anslutit sig till utredningens uppfattning. Även utskottet anser

de av utredningen framförda synpunkterna bärande dch kan därför icke

under rådande förhållanden biträda det i motionerna I: 209 och II: 265 framställda

yrkandet.

Alltsedan tillkomsten av 1940 års yrkestrafikförordning har en fortgående

utveckling ägt rum från lättare till tyngre fordon. Detta har medfört, att de

viktgränser som bestämmer biltrafiknämndens kompetensområde år 1950

höjdes till nu gällande värden. I motionen II: 546 framhålles, att ökningen av

lastbilarnas bärighet fortsatt även efter 1950 års lagändring. Enligt biltrafiknämndens

statistik uppgick sålunda medelbärigheten för yrkeslastbilarna i

november 1954 till 4,56 ton och i november 1959 till 5,47 ton. Detta har enligt

motionärerna fått till följd en markant förskjutning av tillståndsgivningen

från länsstyrelserna till biltrafiknämnden. Denna har därför numera att besluta

i ett avsevärt antal ärenden som avser lokaltrafik. För att återställa den

ursprungliga kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden och länsstyrelserna

hemställer motionärerna, att de viktgränser som bestämmer biltrafiknämndens

kompetensområde fastställes till 6 500 kg för enbart lastbil och

8 000 kg för lastbil jämte tillkopplad släpvagn.

Enligt utskottets mening bör även framdeles tillståndsgivningen beträffande

beställningstrafik för godsbefordran fördelas så att länsstyrelserna prövar

de ärenden, som avser i huvudsak lokaltrafik, och biltrafiknämnden de

ärenden, som avser i huvudsak fjärrtrafik. Även om det icke längre på samma

sätt som vid yrkestrafikförordningens tillkomst är helt realistiskt att

uppdela fordonen på fjärrtrafik och lokaltrafik på grundval av fordonens

lastförmåga, synes det dock utskottet lämpligt att fortfarande utgå från att

de tyngre fordonen företrädesvis användes i fjärrtrafik, där de på grund av

sin större transportkapacitet har bättre förutsättningar än andra fordon att

göra sig gällande. Såsom framgår av motionerna och de över dessa avgivna

remissyttrandena har emellertid utvecklingen under senare år i snabb takt

gått emot allt större enheter inom lastbilstrafiken, med följd att en kraftig

förskjutning av tillståndsgivningen ägt rum från länsstyrelserna till biltrafiknämnden.

Av de 20 545 tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran,

som var gällande i mars 1960 och utfärdade av nämnden, torde sålunda enligt

nämndens egen uppskattning endast omkring 1 500 nyttjas regelbundet

för fjärrtrafik och 1 500 till 2 000 mera sporadiskt användas för sådan trafik.

Utskottet anser därför starka skäl föreligga för en höjning av ifrågavarande

viktgränser, så att den ursprungliga kompetensfördelningen i görligaste

mån kan återställas. Frågan om vilka viktgränser, som bör vara avgöran
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960

13

de, är i viss mån svårbedömlig och tveksam. Mot motionärernas förslag har

biltrafiknämnden erinrat, att det ur statistisk synpunkt är mindre lämpligt

att draga gränsen vid halvtal ton. Utskottet vill för sin del icke binda sig vid

vissa angivna gränser utan överlåter åt Kungl. Maj :t att efter närmare överväganden

lägga fram förslag härom. Enär trafikutredningen enligt vad utskottet

inhämtat kommer att framlägga ett betänkande före årets slut, i vilket

bland annat det i motionen upptagna spörsmålet behandlas, anser utskottet,

att förslag i ämnet snabbt skall kunna föreläggas riksdagen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att motionerna 1: 209 och II: 265 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd, samt

B. att riksdagen i anledning av motionen II: 546 måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till känna

vad utskottet anfört.

Stockholm den 26 oktober 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, herrar Åkesson, Eric Carlsson* och Ringaby*;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

fru Sandström*, fröken Sandell, herrar Lothigius*, Fredriksson och Gustavsson

i Alvesta.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

beträffande A. av herr Gustavsson i Alvesta.

601674 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:361 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. a1 i texten