Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
1960-10-26 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1960:56, Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
1
Nr 56
Utlåtande i anledning av väckta motioner angående decentralisering
av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig
biltrafik.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft tre inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 209 i första kammaren av herr Andersson,
Axel Emanuel, m. fl. och nr 265 i andra kammaren av herr Nilsson i
Tvärålund m. fl. om överflyttning på länsstyrelserna av statens biltrafiknämnds
prövning av tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran, samt
2) motionen nr 546 i andra kammaren av herrar Asp och Sundelin om
viss ändring av 5 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.
I motionerna I: 209 och II: 265 hemställes, »att riksdagen måtte besluta,
att statens biltrafiknämnds prövning av tillstånd till beställningstrafik för
godsbefordran överflyttas på länsstyrelserna, samt
att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig författningstext».
I motionen II: 5W hemställes, att riksdagen måtte besluta följande ändring
i 5 § fjärde stycket förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.:
(Nuvarande lydelse)
Tillstånd att bedriva linjetrafik å
vägsträcka, som är belägen i mer än
ett län, eller mellan orter inom skilda
län eller att i beställningstrafik för
godsbefordran använda lastautomobil
med maximilast överstigande 4 500
kilogram eller att i sådan beställningstrafik
använda lastautomobil jämte
släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast
överstiger 5 500 kilogram, meddelas
av biltrafiknämnden.
(Föreslagen lydelse)
Tillstånd att bedriva linjetrafik å
vägsträcka, som är belägen i mer än
ett län, eller mellan orter inom skilda
län eller att i beställningstrafik för
godsbefordran använda lastautomobil
med maximilast överstigande 6 500
kilogram eller att i sådan beställningstrafik
använda lastautomobil jämte
släpvagn, vilkas sammanlagda maximilast
överstiger 8 000 kilogram, meddelas
av biltrafiknämnden.
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sina yrkanden får
utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa
till motionerna II: 265 och II: 546.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 56
2
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
Över motionen II: 546 har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen
föreskriver inhämtat yttrande från statens biltrafiknämnd och länsstyrelsen
i Gävleborgs län. Utskottet har därjämte berett Svenska lasttrafikbilägareförbundet
tillfälle att avgiva yttrande över motionen. Länsstyrelsen i Gävleborgs
län har vid sitt yttrande fogat yttrande av Gävleborgs läns lasttrafikbilägareförening.
Gällande bestämmelser
Enligt förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m. förstås med yrkesmässig trafik sådan trafik, i vilken automobil
jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller
godsbefordran. Vad som föreskrives om automobil skall i tillämpliga delar
gälla även i avseende å motorcykel och traktortåg. Den yrkesmässiga trafiken
uppdelas i linjetrafik och beställningstrafik. Med linjetrafik förstås yrkesmässig
trafik för regelbunden befordran av passagerare eller gods å viss
vägsträcka eller mellan vissa orter under sådana omständigheter att bestämmanderätt
i fråga om bilens utnyttjande icke tillkommer viss trafikant
eller vissa trafikanter gemensamt. Yrkesmässig trafik, som icke är att hänföra
till linjetrafik, benämnes beställningstrafik.
Enligt förordningen ankommer på central myndighet — biltrafiknämnden
— samt länsstyrelserna att verka för ett ändamålsenligt ordnande av den
yrkesmässiga trafiken. I detta syfte skall det särskilt åligga biltrafiknämnden
att, i vad angår den yrkesmässiga trafiken, inhämta möjligast fullständiga
kännedom om trafikbehov, fordonsbestånd och transportarbete, att i
övrigt med uppmärksamhet följa den allmänna utvecklingen inom trafikväsendet
och vidtaga eller hos Kungl. Maj :t eller vederbörande myndigheter
föreslå de åtgärder, vilka nämnden kan finna påkallade med avseende å den
yrkesmässiga biltrafiken, samt handlägga och avgöra de ärenden, som enligt
förordningen angående yrkesmässig biltrafik m. m. skall tillhöra nämnden.
Biltrafiknämnden, som har sitt säte i Stockholm, består av minst fem och
högst sju ledamöter, vilka förordnas av Konungen för viss tid. Inom nämnden
finns ett kansli.
För bedrivande av yrkesmässig biltrafik fordras särskilt tillstånd, trafiktillstånd.
Beslutanderätten i trafiktillståndsärendena är enligt gällande bestämmelser
fördelad mellan biltrafiknämnden, länsstyrelserna samt polismyndigheterna
i städerna. Å biltrafiknämnden ankommer att pröva frågor
om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen inom mer
än ett län, eller mellan orter inom skilda län eller att i beställningstrafik
för godsbefordran använda lastbil med maximilast överstigande 4 500 kg
eller att i sådan beställningstrafik använda lastbil jämte släpvagn, vilkas
sammanlagda maximilast överstiger 5 500 kg. Tillstånd till beställningstrafik
för personbefordran med stationsort i stad meddelas av polismyndigheten
i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelsen i det
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
3
län, varest linjetrafik skall äga rum eller där stationsort för beställningstrafik
skall förläggas (5 §).
Förfarandet i samband med ansökan om trafiktillstånd har ingående
reglerats såväl i avseende å vilka uppgifter, som skall åtfölja ansökningen,
som i fråga om inhämtande av yttrande över ansökningen från myndigheter
ävensom från trafikföretag och sammanslutningar av utövare av yrkesmässig
trafik samt andra, vilka ärendet kan angå (7—11 §§). Här skall endast
nämnas, att över ansökningar om sådana tillstånd till linjetrafik och beställningstrafik,
vars beviljande ankommer på biltrafiknämnden, nämnden
skall infordra yttrande av vederbörande länsstyrelse, vilken det åligger att
verkställa erforderlig utredning på samma sätt som när länsstyrelsen själv
är beslutande myndighet. I förordningens 12 § har upptagits stadganden om
de villkor, som skall vara för handen för att trafiktillstånd skall få meddelas.
Främst skall avseende fästas vid frågan om trafikens behövlighet och
de villkor, som skall vara för handen för att trafiktillstånd skall få meddelas
endast därest den ifrågasatta trafiken finnes behövlig samt i övrigt
lämplig samt att tillstånd må meddelas allenast den, som med hänsyn till
erfarenhet och vederhäftighet samt andra på frågan inverkande omständigheter
befinnes lämplig såsom utövare av yrkesmässig trafik. Beträffande tillstånd
till linjetrafik, som kan komma att konkurrera med annan redan utövad
linjetrafik eller med järnvägs-, spårvägs- eller sjötrafik, gäller viss
företrädesrätt för den tidigare utövaren av trafiken. Trafiktillstånd skall
ställas å viss fysisk eller juridisk person samt upptaga de villkor och bestämmelser,
som prövas nödiga. Juridisk person må dock beviljas tillstånd till
beställningstrafik allenast om särskilda skäl därtill är. Vid meddelande av
tillstånd till beställningstrafik skall bestämmas ort, å vilken automobil, som
brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort). I fråga om beställningstrafik
för godsbefordran skall tillika angivas ett lokalområde för trafiken.
Det ankommer på biltrafiknämnden att efter länsstyrelsernas hörande
och i övrigt erforderlig utredning indela riket i lokalområden. Lokalområde
skall utgöras av län eller sammanhängande delar av ett eller flera
län.
Hos biltrafiknämnden föres register över innehavare av tillstånd till yrkesmässig
trafik, vartill tillstånd meddelats av nämnden. Länsstyrelserna har
även att föra förteckningar över innehavarna av tillstånd till yrkesmässig
trafik på det sätt och i den omfattning, som biltrafiknämnden finner skäl
att föreskriva.
Historik
I propositionen nr 115 till 19W års riksdag framlades för riksdagens yttrande
det förslag till förordning om yrkesmässig biltrafik, som alltjämt är
i huvudsakliga delar gällande. Beträffande frågan om de tillståndsgivande
myndigheterna anförde föredragande departementschefen bl. a.:
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
Frågan huruvida tillståndsgivning genom en central myndighet eller genom
lokala myndigheter är att föredraga, synes böra bedömas uteslutande
med hänsyn till de praktiska fördelar, som den ena eller andra organisationsformen
kan väntas medföra. Att till en central myndighet överflytta
handläggning av frågor om tillstånd till sådan trafik, som huvudsakligen är
avsedd att tillgodose lokalt begränsade trafikbehov, synes icke vara till
nytta; en dylik centralisering skulle medföra icke allenast onödig tidsutdräkt
och ökat arbete vid tillståndsfrågornas behandling, utan även att den
centrala myndigheten i regel skulle komma att sakna den kännedom om
lokala förhållanden, som ofta nog finnes hos en lokal myndighet eller som
utan svårighet kan där inhämtas. I andra fall kan däremot en centralisering
medföra avsevärt gagn ur transporthushållningssynpunkt.---
Möjligheten att åstadkomma en planmässig transporthushållning synes
mig i första hand bero på, att åtgärder vidtagas för att förhindra, att en
lokal myndighet kan meddela trafiktillstånd, som minska eller omintetgöra
verkan av åtgärder, som av annan myndighet vidtagits i nyss angivna syfte.
Vad som för detta ändamål påkallas, synes i första hand vara, att tillstånd
till sådan trafik, som kan förutsättas icke hava övervägande lokal karaktär
utan i huvudsak vara inriktad på långväga transporter, meddelas av ett centralt
organ. ---
Vad därefter beställningstrafiken och till en början dylik trafik för godsbefordran
angår, finner jag med hänsyn till vad nyss anförts mest ändamålsenligt
att låta frågor om tillstånd till dylik trafik handläggas av den
centrala myndigheten, där ansökningen avser rätt att använda lastbilar med
större lastförmåga än som vanligen kommer till användning i den lokala
trafiken. Lämpligen torde på grund härav frågor om tillstånd att i beställningstrafik
använda lastbil med en lastförmåga över 3 1/2 ton höra prövas
av den centrala myndigheten. Detsamma synes böra gälla, därest ansökningen
avser tillstånd att till lastbil koppla släpvagn, om nämligen därigenom
aggregatets sammanlagda lastförmåga skulle komma att överstiga 4 ton.
Övriga frågor om tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran synas
åter böra handläggas av länsstyrelserna.
Andra lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande över
propositionen, nr 27, att utskottet icke hade något att erinra mot det sätt på
vilket tillståndsgivningen uppdelats mellan biltrafiknämnden och andra myndigheter.
Utskottet förklarade emellertid, att om den pågående övergången
från lättare till tyngre vagnar fortsatte, det torde bli nödvändigt att inom en
nära framtid höja de föreslagna gränserna för fordonens lastförmåga.
Under 1940-talet framfördes i olika sammanhang förslag i decentraliseringssyfte
om höjning av de viktgränser, som bestämde biltrafiknämndens
kompetensområde beträffande tillståndsgivningen. Av betydelse för förslagsställarnas
uppfattningar hade varit den förskjutning i lastbilsbeståndets
sammansättning i riktning mot en fortgående ökning av fordonens maximilast,
som ägt rum.
19h''r års trafikutredning stannade för sin del inför ett förslag att ifrågavarande
gränser höjdes till 5 000 kg för enbart lastbil och till 6 000 kg för
lastbil jämte tillkopplad släpvagn (SOU 1947: 85).
Biltrafiknämndsutredningen uttalade i sitt betänkande den 26 januari
1948 (stencilerat), att en viss justering av ifrågavarande bestämmelser syntes
befogad men ansåg att en ändring måste ske med försiktighet, om icke
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
5
det av statsmakterna åsyftade trafikpolitiska målet skulle skjutas åt sidan.
Utredningen föreslog därför, alt viktgränserna höjdes till 4 500 kg för enbart
lastbil och 5 500 kg för lastbil jämte tillkopplad släpvagn.
Decentraliseringsutredningen förordade i en den 27 januari 1948 avgiven
promemoria, att biltrafiknämndens befattning med samtliga frågor om tillstånd
till beställningstrafik samt med fråga om tillstånd till linjetrafik, som
berörde mer än två län, överflyttades till länsstyrelserna. Såsom motiv anförde
utredningen bl. a.:
Tillståndsgivningens förläggande till central eller lokal myndighet bör
uteslutande vara en praktisk fråga. En omfattande decentralisering av tillståndsgivningen
bör således enligt utredningens mening icke företagas, om
biltrafiknämndens möjligheter att såsom centralmyndighet leda den statliga
verksamheten för en sund utveckling av den yrkesmässiga biltrafiken
därigenom skulle mera väsentligt beskäras. Emellertid anser" utredningen,
att nämnden har möjligheter att annorledes än genom beslut i enskilda ärenden
påverka och leda av länsstyrelserna och städernas polismyndigheter direkt
handhavd tillståndsprövning. Utredningen syftar härvid på de möjligheter
som föreligga för nämnden att påverka utvecklingen dels genom
upplysnings- och rådgivningsverksamhet och dels genom att i särskilda fall,
där nämnden har annan mening än vederbörande länsstyrelse besvärsvägen
bringa frågan under Kungl. Maj:ts prövning.---
Även bortsett från de rent praktiska synpunkterna anser utredningen den
nu gällande kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden och länsstyrelserna
mindre rationell. En över- eller underdimensionering av den lättare
bilparken kan enligt utredningens mening få samma skadliga verkningar
ur transporlhushållningssynpunkt som motsvarande utveckling beträffande
de tyngre bilarna. För att leda utvecklingen beträffande trafiken
med lättare fordon är nämnden emellertid hänvisad allenast till förut angivna
allmänna åtgärder. Då nu nämnden haft möjligheter att leda utvecklingen
av den yrkesmässiga trafiken med lättare bilar utan att handhava den
individuella tillståndsgivningen, ifrågasätter utredningen, huruvida icke så
skulle kunna bli fallet även beträffande de tyngre bilarna.
I propositionen nr 26 till 1950 års riksdag föreslogs viss decentralisering
av tillståndsgivningen beträffande yrkesmässig biltrafik från statens biltrafiknämnd
till länsstyrelserna på så sätt, att de viktgränser, som bestämde
biltrafiknämndens kompetensområde i fråga om tillståndsgivningen,
skulle höjas till 4 500 kg för enbart lastbil och 5 500 kg för lastbil jämte
tillkopplad släpvagn. Föredragande departementschefen tog i propositionen
först upp till behandling decentraliseringsutredningens ovannämnda förslag
men förklarade sig icke kunna biträda detsamma på i huvudsak följande
skäl:
Att av nämnden kräva, att den, utan närmare kontakt med tillståndsgivningen
och utan möjlighet att genom egna beslut påverka denna tillståndsgivning
i viss riktning, skall allenast genom allmänna direktiv utforma
och leda en ändamålsenlig kommunikationspolitik är att ställa nämnden
inför en olöslig uppgift. Den politik, nämnden vill förverkliga, måste enligt
min mening taga gestalt i konkreta beslut; allmänna direktiv, vilka i de
särskilda fallen kunna lämna rum för olika lösningar och vilka i och för sig
icke äro förpliktande för den myndighet, som mottar desamma, kunna icke
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
anses tillfyllest. Icke heller kan den befogenhet att anföra besvär över de
tillståndsbeviljande myndigheternas beslut, som författningsenligt tillkommer
nämnden, enligt min mening anses tillräcklig för att nämnden skall
kunna fylla sina uppgifter. Uppenbart är att besvärsbefogenheten är ett
medel, som bör anlitas endast i principiellt viktiga fall och sedan andra
möjligheter för nämnden att förverkliga sina intentioner visat sig vara förgäves.
En allt för ofta förekommande användning av besvärsinstitut skulle
komma nämnden att framstå såsom en institution med en huvudsakligen
negativ inställning till det arbete, som övriga på området verksamma organ
efter bästa förstånd och bästa förmåga utföra.
Beträffande justeringen av viktgränserna anförde departementschefen:
Syftet med den i 1940 års förordning gjorda fördelningen mellan länsstyrelserna,
å ena, och biltrafiknämnden, å andra sidan, av befogenheten
att meddela tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran var, såsom
förut framhållits, att till biltrafiknämnden överföra tillståndsgivningen beträffande
lastbilar med större lastförmåga än som vanligen kommer till användning
i den lokala trafiken. Det är tydligt, att förskjutningen uppåt av
lastkapaciteten i hela det i yrkesmässig trafik använda fordonsbeståndet
medfört, att skillnaden mellan fordon, som användas i lokaltrafik, å ena,
och i fjärrtrafik, å den andra sidan, är mindre utpräglad än tidigare. Icke
desto mindre synes det mig påkallat att fasthålla vid den nyssnämnda principiella
grunden för skillnaden i fråga om tillståndsgivning och att hos
biltrafiknämnden bibehålla tillståndsprövningen i fråga om det fordonsbestånd,
som i första hand synes vara avsett för och med största sannolikhet
kan nyttjas i fj ärrtrafik, där det också på grund av sin större transportkapacitet
har bättre förutsättningar än andra fordon att göra sig gällande.
Å andra sidan synes tillståndsgivningen i fråga om det fordonsbestånd, som
kan förväntas huvudsakligen ägna sig åt lokala trafikuppgifter, böra alltjämt
tillkomma lokala myndigheter.
Andra lagutskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 3
propositionens förslag samt anförde bl. a.:
Vissa skäl tala enligt utskottets uppfattning för decentraliseringsutredningens
förslag att länsstyrelserna skulle helt handha tillståndsgivningen för
beställningstrafik med lastbil samt frågor om tillstånd till linjetrafik, spm
ej berör mer än två län. Framhållas må, att lastbilar med stor lastförmåga
numera stundom komma till användning jämväl i lokal trafik. Såsom länsstyrelsen
i Kopparbergs län uttalat, är detta exempelvis vanligt för körningar
inom skogsbruket, vilka äro i hög grad lokalbetonade. Det synes vidare uppenbart,
"att en över- eller underdimensionering av den lättare bilparken
kan få skadliga verkningar ur transporthushållningssynpunkt lika väl som
en motsvarande utveckling beträffande de tyngre bilarna.
Oaktat de anförda skälen anser sig utskottet dock icke nu kunna förorda
en så långtgående åtgärd som den av decentraliseringsutredningen föreslagna.
Enligt utskottets uppfattning bör tillståndsprövningen även framdeles
i viss," ej alltför obetydlig utsträckning omhänderhavas av biltrafiknämnden.
Detta framstår såsom önskvärt främst för att nämnden på ett
verksamt sätt skall kunna fullgöra sin uppgift att jämte länsstyrelserna
verka för ett ändamålsenligt ordnande av den yrkesmässiga trafiken. Även
om en viss utjämning ägt rum i avseende å lastkapaciteten hos de fordon,
som användas i lokaltrafik, å ena, och i fj ärrtrafik, å andra sidan, torde
dock alltjämt gälla, att de tyngre fordonen i regel användas mera i fjärr
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
7
trafik än i lokaltrafik. Utskottet ansluter sig därför till departementschefens
uppfattning att en ändring i den nu gällande kompetensfördelningen
mellan biltrafiknämnden och länsstyrelserna bör avse allenast beställningstrafik
för godsbefordran, därvid en höjning av viktgränserna bör ske. Frågan
om vilka viktgränser, som böra vara avgörande för kompetensfördelningen,
synes i viss mån svårbedömlig och tveksam. Utskottet anser sig
emellertid kunna tillstyrka departementschefens förslag härutinnan.
Såsom departementschefen framhållit, torde den nu pågående ökningen
av lastbilarnas lastkapacitet kunna förväntas fortgå. Utskottet förutsätter
därför att när utvecklingen föranleder därtill Kungl. Maj:t kommer att upptaga
frågan om kompetensfördelningen mellan bitrafiknämnden och länsstyrelserna
till förnyat övervägande.
1958 års besparingsutredning tog i sitt betänkande (SOU 1959: 28) upp
decentraliseringsutredningens förslag om överflyttning på länsstyrelserna
av biltrafiknämndens prövning av tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran.
Enligt besparingsutredningens uppfattning borde den linjen ånyo
tagas under övervägande som en utväg att undgå fortsatt utbyggnad av biltrafiknämndens
personal. Besparingsutredningen förmenade, att det genom
rådgivnings- och upplysningsverksamhet borde på detta som på andra områden
vara möjligt att säkerställa den grad av enhetlighet som var erforderlig
samt att utvecklingen i stort skulle kunna följas och övervakas på
statistisk väg. På länsplanet, där ärendena redan var föremål för förberedande
handläggning, torde enligt besparingsutredningen decentraliseringen
inte medföra någon nämnvärd förändring i arbetsbördan.
Besparingsutredningens förslag tillstyrktes vid remissbehanding av statens
organisationsnämnd, överståthållareämbetet samt länsstyrelserna i
Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Gävleborgs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län ifrågasatte dessutom om inte ytterligare arbetsuppgifter med
fördel kunde decentraliseras från biltrafiknämnden. Järnvägsstyrelsen, biltrafiknämnden
och 1953 års trafikutredning ställde sig däremot avvisande
till förslaget. 1953 års trafikutredning ansåg det uteslutet att decentralisera
biltrafiknämndens prövning av ärenden rörande fjärrtrafik på basis av det
trafikpolitiska system, som yrkestrafikförordningen är uttryck för. Fj ärrtrafikens
verksamhetsområde omfattar hela landet och det kunde därför ej
komma i fråga, att regleringsåtgärder avseende samma verksamhetsområde
skulle ankomma på ett 25-tal olika tillståndsmyndigheter. Trafikutredningen
förordade, att förslaget icke föranledde någon åtgärd i avbidan på
framläggandet av resultatet av den översyn beträffande yrkestrafikförordningen,
som trafikutredningen för närvarande är sysselsatt med.
I statsverkspropositionen till innevarande riksdag förklarade föredragande
departementschefen, att frågan om ändrad kompetensfördelning mellan
biltrafiknämnden och länsmyndigheterna i ärenden rörande den yrkesmässiga
biltrafiken borde bedömas på grundval av det material, som kommer
att framläggas av 1953 års trafikutredning. Departementschefen var därför
icke beredd att ta ställning till besparingsutredningens förslag.
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
Motionerna
Motionerna 1:209 och 11:265 bygger helt på besparingsutredningens förslag.
Motionärerna förmenar, att det för närvarande sker ett onödigt dubbelarbete
på området i fråga samt att genom decentralisering till länsstyrelserna
förutsättningar skulle skapas för ett snabbare och enklare förfarande
för tillståndsprövningen.
I motionen II: 5i6 framhålles, att de i yrkesmässig trafik använda lastbilarnas
bärighet avsevärt ökats under de senaste åren framför allt på
grund av höjningar av de tillåtna axel- och boggietrycken. Medelbärigheten
för yrkeslastbilarna uppgick således i november 1954 till 4,56 ton men i
november 1959 till 5,47 ton enligt av statens biltrafiknämnd upprättad statistik.
Motionärerna fortsätter:
Genom angivna ökning av yrkeslastbilarnas bärighet har en markant
förskjutning av tillståndsgivningen från länsstyrelserna till biltrafiknämnden
ägt rum, vilken fått till följd att biltrafiknämnden numera till väsentlig
del har att besluta i ärenden, som avser lokaltrafik.
Det framstår som angeläget att den mellan biltrafiknämnden och länsstyrelserna
i 1940 års förordning avsedda kompetensfördelningen återställes,
vilket lämpligen kan ske genom en höjning av de i 5 § yrkestrafikförordningen
angivna maximilasterna. Genom en sådan ordning komme biltrafiknämndens
arbetsbörda att minska utan att länsstyrelsernas arbetsuppgifter
med trafikärendena behöver öka, eftersom ju länsstyrelserna redan
nu har att verkställa utredning jämväl i de tillståndsärenden, vilka
avgöres av biltrafiknämnden.
Remissyttrandena
Motionen II: 5i6
Statens biltrafiknämnd ställer sig i huvudsak positiv till motionärernas
förslag. Nämnden framhåller inledningsvis, att en uppdelning av den yrkesmässiga
trafiken på rent lokal sådan och på transporter på längre avstånd
på grundval av fordonens lastförmåga icke är realistisk. Det förekommer
således, att fordon med mycket hög lastkapacitet med fördel kan
nyttjas vid lokalt betonade transporter, t. ex. timmertransporter, samt att
fordon med relativt låg lastförmåga nyttjas i trafik på längre avstånd. Detta
förhållande har medfört komplikationer i fråga om tillståndsgivningen, därigenom
att trafikutövaren icke sällan övergått till att med fordonet utföra
andra transporter än dem han åberopat som skäl för sin ansökan. Nämnden
har därför såsom villkor vid meddelande av trafiktillstånd i betydande
omfattning föreskrivit, att tillstånden må nyttjas endast för vissa i tillstånden
angivna transporter. — Nämnden understryker vidare, att utvecklingen
under senare år i snabb takt gått emot allt större enheter inom lastbilstrafiken,
såväl lokaltrafiken som fjärrtrafiken, vilket medfört att allt
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
9
större del av tillståndsgivningen övergått till nämnden. Av de 20 545 tillstånd
till beställningstrafik för godsbefordran, som var gällande i mars
1960 och utfärdade av nämnden, torde endast cirka 1 500 nyttjas i reguljär
fjärrtrafik och 1 500—2 000 mera sporadiskt användas för dylik trafik.
Nämnden fortsätter:
Genom det svällande antalet ansökningar om tillstånd till beställningstrafik
har nämndens arbetsbörda högst väsentligt ökat. Nämnden har i ett
flertal framställningar hemställt om höjda anslag för sin verksamhet. Dessa
framställningar ha icke villfarits i närmelsevis den omfattning, som enligt
nämndens uppfattning varit erforderligt. Då ansökningarna om tillstånd
till beställningstrafik äro ärenden av löpande natur, som icke tåla uppskov,
har nämnden tvingats att åsidosätta eller låta anstå med andra ärenden,
som i och för sig äro av väsentlig betydelse. Här kan nämnas ärenden angående
taxefrågor, sammanställande av statistiska och andra uppgifter,
som ge möjlighet att i större sammanhang överblicka trafikläget etc.
Ur synpunkten av att bättre kunna tillgodose dessa uppgifter vore en
minskning av det med beställningstrafikärenden förknippade arbetet av betydelse.
Beträffande frågan om lämplig gränsdragning mellan nämndens och länsstyrelsernas
kompetensområde framhåller nämnden:
Från teknisk synpunkt synes, om kompetensgränsen skall flyttas, vara
lämpligare att draga den vid heltal ton än vid halvt ton, bland annat ur
synpunkten av statistiska jämförelser. I centrala bilregistrets statistik redovisas
bilarna i halvtonsklasser upp till 5 ton och därefter i heltonsklasser.
I nämndens driftstatistik fördelas bilarna på fyra bärighetsklasser med
gränserna 2,0 respektive 4,5 och 6,0 ton. Dessa klassgränser möjliggöra åtskiljandet
av bilar över och under den nuvarande kompetensgränsen. Nya
klassgränser kunna uppenbarligen inrättas för framtiden, men jämförelser
bakåt i tiden försvåras. Ur nu anförda synpunkter vore att föredraga, om
gränsen i fråga om tillståndsgivningen för lastbilar utan släpvagn sattes
vid 6 000 kg. Denna gräns synes jämväl lämplig med hänsyn till att den
för närvarande vanligaste typen av fordon nyttjade för helt lokala transporter
— schaktningskörningar, distributionskörningar och liknande — regelmässigt
icke överstiger 5 500 kg.
Avslutningsvis erinrar nämnden om 1953 års trafikutredning, som skall
framlägga förslag bland annat angående den yrkesmässiga trafiken. Därest
förslag kommer att framläggas i en tämligen nära framtid och ett sådant
förslag kan förutsättas komma att innebära mera vittgående ändringar i
nu gällande yrkestrafikförordning, ifrågasätter nämnden starkt, huruvida
man över huvud taget bör i nuvarande läge verkställa någon ändring i kompetensfördelningen.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker bifall till motionen. Länsstyrelsen
framhåller, att en markant förskjutning av tillståndsgivningen från
länsstyrelserna till bitrafiknämnden ägt rum genom ökningen av yrkeslastbi
lar nas bärighet samt att detta fått till följd att biltrafiknämnden numera
till väsentlig del har att besluta i ärenden, som avser lokaltrafik. För att
belysa utvecklingen har länsstyrelsen utarbetat en sammanställning rörande
av länsstyrelsen och biltrafiknämnden under år 1951 och åren 1955—
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
1959 meddelade tillstånd till yrkesmässig trafik med lastbil i länet. Därav
framgår att av samtliga under år 1951 meddelade tillstånd länsstyrelsen
meddelat 82,79 % av tillstånden med viss tidsbegränsning och 43,29 % av
övriga tillstånd samt att motsvarande siffror för år 1955 var 36,79 % och
19,14 % samt för år 1959 33,98 % och 12,84 %. Länsstyrelsen fortsätter:
På grund härav synes, om de av departementschefen angivna och av
riksdagen godtagna principerna för fördelningen mellan länsstyrelserna och
biltrafiknämnden alltjämt skola gälla, skäl föreligga för en ny justering av
gränsen mellan kompetensområdena. Länsstyrelsen vill i denna fråga ansluta
sig till motionärernas förslag att till länsstyrelsernas prövning hänföra
frågor om tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran med lastbilar
med en maximilast upp till 6 500 kg eller med en sådan kombination
av lastbil och släpvagn, vars sammanlagda maximilast icke överstiger 8 000
kg. Detta fordonsbestånd synes nämligen ej i första hand vara avsett för
eller kunna nyttjas i fjärrtrafik utan torde kunna antagas huvudsakligen
ägna sig åt lokala trafikuppgifter.
Det må anmärkas, att Gävleborgs läns lasttrafikbilägareförening, vars
yttrande länsstyrelsen inhämtat, tillstyrker, att ifrågavarande viktgränser
höjes men att föreningen vill sätta gränserna ännu högre än motionärerna,
nämligen vid 7 500 kg respektive 10 000 kg.
Jämväl Svenska lasttrafikbilägareförbundet tillstyrker bifall till motionen.
Förbundet anför, att kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden
och länsstyrelserna på grund av den tekniska utvecklingen blivit snedvriden
och numera icke fungerar enligt de normer som ursprungligen drogs upp.
Detta framgår bl. a. av följande statistiska uppgifter:
Antal lastbilar med Antal lastbilar med
maximilast upp till maximilast över
4,5 ton 4,5 ton
1/7 1950.......................... 11 406 4 010
1/1 1959.......................... 6 402 12 584
Som anförts i motionen torde antalet yrkeslastbilar i s. k. fjärrtrafik utgöra
högst 1 500. Biltrafiknämndens statistik för år 1959 redovisar för övrigt
ett genomsnittligt antal av 1 277 fjärrtrafikbilar. Med hänsyn till ovan
redovisade antal bilar över 4,5 ton 1/1 1959 skulle följaktligen över 11 000,
som varit engagerade i s. k. lokal trafik, ha fallit inom biltrafiknämndens
kompetensområde, vartill kommer bilar under 4,5 ton med släpvagn, där
den sammanlagda lasten endast i undantagsfall understiger 5,5 ton.
Förbundet ansluter sig i huvudsak till de skäl motionärerna anfört men
framhåller därutöver bl. a. följande:
Den omständigheten att biltrafiknämnden blivit beslutande myndighet i
ett successivt ökat antal ärenden avseende beställningstrafik för godsbefordran
av lokal karaktär har givetvis medfört dels att tidsåtgången för
myndigheternas handläggning av ärendena ökat, dels ock att biltrafiknämnden,
genom denna ökade arbetsbörda och med den relativt fåtaliga personal
som står till nämndens förfogande, måst taga längre tid på sig för avgörande
av ärenden av mera komplicerad natur, exempelvis ärenden som avse
större fordonskombinationer. Detta har i sin tur medfört att de tillståndssökande,
och framför allt då åkeriägare, som önskar tillstånd till lastökning
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
11
i samband med fordonsbyte, många gånger komma i synnerligen brydsamma
situationer. Formellt äger en åkeriägare vid sådant fordonsbyte ej
sätta in en ny bil förrän vederbörligt tillstånd meddelats, men ju längre
beslutet i tillståndsärendet dröjer desto svårare blir det för vederbörande
att avvakta med insättandet av den nya bilen i trafik.
Härutöver är förbundet av den bestämda uppfattningen, att biltrafiknämnden
på grund av det under 1950-talet successivt ökade arbetet med
beställningstrafikärenden av lokal karaktär icke haft möjlighet att ägna
större, inom nämndens verksamhetsområde fallande, arbetsuppgifter erforderlig
uppmärksamhet.---En avlastning av biltrafiknämndens arbete
med beställningstrafikärenden, så att nämnden i stället kan utnyttja sin
personal för sådana arbetsuppgifter, för vilka detta ämbetsverk inrättats,
framstår därför såsom något synnerligen angeläget.
Utskottet
För bedrivande av yrkesmässig trafik fordras särskilt tillstånd, trafiktillstånd.
Beslutanderätten i trafiktillståndsärendena är enligt gällande bestämmelser
fördelad mellan tre organ, statens biltrafiknämnd, länsstyrelserna
samt polismyndigheterna i städerna. Å biltrafiknämnden ankommer att pröva
frågor om tillstånd att bedriva linjetrafik å vägsträcka, som är belägen
inom mer än ett län, eller mellan orter inom skilda län eller att i beställningstrafik
för godsbefordran använda lastbil med maximilast överstigande
4 500 kg eller att i sådan beställningstrafik använda lastbil jämte släpvagn,
vilkas sammanlagda maximilast överstiger 5 500 kg. Tillstånd till beställningstrafik
för personbefordran med stationsort i stad meddelas av polismyndigheten
i staden. I övriga fall meddelas trafiktillstånd av länsstyrelsen
i det län, där linjetrafiken skall äga rum eller där beställningstrafiken skall
ha sin stationsort. Syftet med fördelningen mellan biltrafiknämnden, å ena,
och länsstyrelserna, å andra sidan, av tillståndsgivningen beträffande beställningstrafik
för godsbefordran är, att biltrafiknämnden skall besluta i
ärenden angående fjärrtrafik och länsstyrelserna i ärenden angående lokaltrafik.
Man har därvid förutsatt, att en uppdelning av trafiken på fjärrtrafik
och lokaltrafik kan ske på grundval av fordonens lastförmåga.
I motionerna I: 209 och II: 265 hemställes med utgångspunkt från ett förslag
av 1958 års besparingsutredning, att biltrafiknämndens prövning av
tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran helt överflyttas på länsstyrelserna.
Den huvudsakliga motiveringen för yrkandet är att en fortsatt utökning
av biltrafiknämndens personal därigenom skulle kunna undvikas.
Därjämte förmenar motionärerna, att en sådan decentralisering skulle skapa
förutsättningar för ett snabbare och enklare förfarande vid tillståndsprövningen.
Besparingsutredningens förslag avstyrktes vid remissbehandlingen av
bland annat 1953 års trafikutredning. Utredningen ansåg det uteslutet att
decentralisera biltrafiknämndens prövning av ärenden rörande fjärrtrafik
på basis av det trafikpolitiska system, som yrkestrafikförordningen är ut
-
12
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
tryck för. Eftersom fjärrtrafikens verksamhetsområde omfattar hela landet,
kunde det enligt utredningen inte komma i fråga, att regleringsåtgärder avseende
samma verksamhetsområde skulle ankomma på ett 25-tal olika tillståndsmyndigheter.
Utredningen förordade därför, att förslaget icke skulle
föranleda någon åtgärd i avbidan på framläggande av resultatet av den översyn
beträffande förordningen, som utredningen för närvarande är sysselsatt
med. I statsverkspropositionen till årets riksdag har föredragande departementschefen
anslutit sig till utredningens uppfattning. Även utskottet anser
de av utredningen framförda synpunkterna bärande dch kan därför icke
under rådande förhållanden biträda det i motionerna I: 209 och II: 265 framställda
yrkandet.
Alltsedan tillkomsten av 1940 års yrkestrafikförordning har en fortgående
utveckling ägt rum från lättare till tyngre fordon. Detta har medfört, att de
viktgränser som bestämmer biltrafiknämndens kompetensområde år 1950
höjdes till nu gällande värden. I motionen II: 546 framhålles, att ökningen av
lastbilarnas bärighet fortsatt även efter 1950 års lagändring. Enligt biltrafiknämndens
statistik uppgick sålunda medelbärigheten för yrkeslastbilarna i
november 1954 till 4,56 ton och i november 1959 till 5,47 ton. Detta har enligt
motionärerna fått till följd en markant förskjutning av tillståndsgivningen
från länsstyrelserna till biltrafiknämnden. Denna har därför numera att besluta
i ett avsevärt antal ärenden som avser lokaltrafik. För att återställa den
ursprungliga kompetensfördelningen mellan biltrafiknämnden och länsstyrelserna
hemställer motionärerna, att de viktgränser som bestämmer biltrafiknämndens
kompetensområde fastställes till 6 500 kg för enbart lastbil och
8 000 kg för lastbil jämte tillkopplad släpvagn.
Enligt utskottets mening bör även framdeles tillståndsgivningen beträffande
beställningstrafik för godsbefordran fördelas så att länsstyrelserna prövar
de ärenden, som avser i huvudsak lokaltrafik, och biltrafiknämnden de
ärenden, som avser i huvudsak fjärrtrafik. Även om det icke längre på samma
sätt som vid yrkestrafikförordningens tillkomst är helt realistiskt att
uppdela fordonen på fjärrtrafik och lokaltrafik på grundval av fordonens
lastförmåga, synes det dock utskottet lämpligt att fortfarande utgå från att
de tyngre fordonen företrädesvis användes i fjärrtrafik, där de på grund av
sin större transportkapacitet har bättre förutsättningar än andra fordon att
göra sig gällande. Såsom framgår av motionerna och de över dessa avgivna
remissyttrandena har emellertid utvecklingen under senare år i snabb takt
gått emot allt större enheter inom lastbilstrafiken, med följd att en kraftig
förskjutning av tillståndsgivningen ägt rum från länsstyrelserna till biltrafiknämnden.
Av de 20 545 tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran,
som var gällande i mars 1960 och utfärdade av nämnden, torde sålunda enligt
nämndens egen uppskattning endast omkring 1 500 nyttjas regelbundet
för fjärrtrafik och 1 500 till 2 000 mera sporadiskt användas för sådan trafik.
Utskottet anser därför starka skäl föreligga för en höjning av ifrågavarande
viktgränser, så att den ursprungliga kompetensfördelningen i görligaste
mån kan återställas. Frågan om vilka viktgränser, som bör vara avgöran
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 56 år 1960
13
de, är i viss mån svårbedömlig och tveksam. Mot motionärernas förslag har
biltrafiknämnden erinrat, att det ur statistisk synpunkt är mindre lämpligt
att draga gränsen vid halvtal ton. Utskottet vill för sin del icke binda sig vid
vissa angivna gränser utan överlåter åt Kungl. Maj :t att efter närmare överväganden
lägga fram förslag härom. Enär trafikutredningen enligt vad utskottet
inhämtat kommer att framlägga ett betänkande före årets slut, i vilket
bland annat det i motionen upptagna spörsmålet behandlas, anser utskottet,
att förslag i ämnet snabbt skall kunna föreläggas riksdagen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att motionerna 1: 209 och II: 265 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, samt
B. att riksdagen i anledning av motionen II: 546 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört.
Stockholm den 26 oktober 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Sunne, fru Carlqvist, herrar Åkesson, Eric Carlsson* och Ringaby*;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,
fru Sandström*, fröken Sandell, herrar Lothigius*, Fredriksson och Gustavsson
i Alvesta.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
beträffande A. av herr Gustavsson i Alvesta.
601674 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1960:361 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig ursprungsbeteckning. a1 i texten