Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

1960-11-08 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:58, Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

1

Nr 58

Utlåtande i anledning av väckta motioner om likalöns principen,

m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fyra inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 310 i första kammaren av herr Lundström

m. fl. och nr 386 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. angående

likalönsprincipen, m. m.,

dels ock de likalydande motionerna nr 471 i första kammaren av herr

öhman och herr Persson, Helmer, samt nr 419 i andra kammaren av herrar

Holmberg och Hagberg angående likalönsprincipen.

I motionerna I: 310 och II: 386 har yrkats (yrkandena under 1), att riksdagen

måtte besluta »att uttala sig för att Sverige ratificerar

a) Internationella arbetsorganisationens konvention nr 111 angående

diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning liksom även

b) Internationella arbetsorganisationens konvention nr 100 med ansluten

rekommendation nr 90 angående lika lön för män och kvinnor för arbete

av lika värde».

Förevarande båda motioner innehåller även andra yrkanden, nämligen

angående en utredning för att företaga en ekonomisk uppskattning av hushållsarbetet,

m. m. (yrkandena under 2). Dessa yrkanden behandlas i utskottets

utlåtande nr 60.

I motionerna I: 471 och II: 419 har yrkats, »att riksdagen måtte besluta

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag till lag, som förbjuder

att betala kvinnor lägre lön än män för likvärdigt arbete, förelägges senast

vid 1961 års riksdag».

Över motionerna 1:310 och II: 386 har Folkpartiets kvinnoförbund,

Högerns kvinnoförbund, Landsorganisationen i Sverige, Riksförbundet

Landsbygdens folk (RLF), Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska landsbygdens

kvinnoförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, Sveriges

socialdemokratiska kvinnoförbund, Tjänstemännens centralorganisation

och Yrkeskvinnors samarbetsförbund (YSF) erhållit tillfälle att yttra sig.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund har icke låtit sig avhöra.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 58

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde

Frågan om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde var

föremål för en första behandling vid Internationella arbetsorganisationens

33 :e sammanträde år 1950.

Till grund för diskussionerna vid nämnda sammanträde låg en av arbetsbyrån

utarbetad rapport med ett frågeformulär till medlemsstaternas regeringar

rörande den tilltänkta internationella regleringens utformning samt

ett av byrån med ledning av regeringarnas svar å frågeformuläret framlagt

textförslag. Inom det för frågans behandling tillsatta utskottet yppade sig

starka meningsskiljaktigheter rörande särskilt följande tre punkter, nämligen

om formen för den internationella regleringen, om möjligheterna för

medlemsstaterna att trygga tillämpningen av regleringens principer, därest

de offentliga myndigheterna icke ingrepe på löneområdet, samt om definitionen

av uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde».

Vid 1950 års konferens utformades förslag till texter, vilka skulle läggas

till grund för frågans behandling år 1951. Däremot tog man vid konferensen

år 1950 icke ställning till den internationella regleringens form, d. v. s. huruvida

likalönsfrågan borde göras till föremål för en konvention eller en

rekommendation eller eventuellt bådadera. Vid 1951 års konferens skulle

sålunda beslut fattas rörande både den internationella regleringens form

och dess definitiva innehåll.

I fråga om regleringens form gick meningarna starkt isär inom vederbörande

konferensutskott. Arbetargruppen avböjde att låta hela regleringen

taga form av en konvention men uttalade sig klart för en konvention i

själva principfrågorna med en kompletterande rekommendation beträffande

tillämpningsföreskrifterna. Arbetsgivargruppen ville i allmänhet icke

sträcka sig längre än till en rekommendation. Inom regeringsgruppen intog

Sverige, Danmark och Norge tillsammans med övriga länder, där man enligt

principen om arbetsmarknadens frihet avböjer samhällsingripande genom

lagstiftning i lönefrågan, den ståndpunkten, att den internationella

regleringen icke borde få form av en konvention. Däremot var dessa länder

beredda att tillstyrka en långtgående rekommendation för att därigenom

understryka sin uppfattning om det rättvisa och riktiga i likalönsprincipen

såsom sådan. Samma hållning intog en grupp regeringsrepresentanter från

s. k. underutvecklade länder, där ett omedelbart genomförande av likalönsprincipen

i form av en konvention uppgavs vara omöjligt på grund av därmed

förenade ekonomiska konsekvenser. Vid en inom utskottet företagen

omröstning uppnåddes majoritet för antagandet av en konvention, kompletterad

med en rekommendation.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

Beträffande innehållet i konventionen, som bilägges i utdrag (Bil.

A), må följande anmärkas.

Konventionen definierar i artikel 1 uttrycket »lön» samt föreskriver, att

uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde» skall hänföra

sig till lönesatser, som fastställes utan åtskillnad på grund av arbetstagarens

kön. Enligt bestämmelserna i artikel 2 förbinder sig vidare medlemsstaterna

att med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är förenligt

med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och, i den mån

sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde. Denna princip må kunna tilllämpas

genom lagstiftning, genom i lag fastställd eller erkänd ordning för

bestämmande av lön, genom kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare

eller genom angivna utvägar i förening.

Konventionen föreskriver vidare i artikel 3 första punkten, att, såframt

genomförandet av dess bestämmelser därigenom underlättas, åtgärder skall

vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften på grundval

av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter (the work to be performed).

Denna artikel, som berör sättet för arbetsuppgiftens värdering, blev

föremål för en ingående debatt inom utskottet. De meningsskiljaktigheter,

som rådde mellan arbetar- och arbetsgivargrupperna beträffande denna

artikel, koncentrerades kring frågan, huruvida värderingen skulle gälla den

föreliggande arbetsuppgiften (the work to be performed) eller den utförda

arbetsprestationen (the work performed). Den senare formuleringen —

som föreslogs från arbetsgivarhåll — skulle ha öppnat möjlighet för att i

arbetsvärderingen inlägga en uppskattning även av de extra produktionskostnader,

som ett användande av kvinnlig arbetskraft enligt gjorda erfarenheter

ansåges medföra. I den slutliga, av konferensen antagna texten

användes såsom nämnts uttrycket »the work to be performed», och därmed

angives, att värderingen skulle avse den föreliggande arbetsuppgiften. I

punkt 3 av samma artikel stadgas, att skillnader i lönesatser, vilka motsvarar

— utan hänsynstagande till kön — differenser, som fastställts vid

en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift, som skall utföras (the

work to be performed), icke må anses såsom oförenliga med likalönsprincipen.

I fråga om innehållet i konventionen må vidare nämnas, att utskottet

ansåg, att hänsyn borde tagas till i olika länder gällande metoder för fastställande

av löner. Konventionen stadgar därför i punkt 2 av artikel 3,

att de metoder, som bör anlitas vid en objektiv värdering av arbetsuppgiften,

må kunna bestämmas av de för fastställande av lönesatser ansvariga

myndigheterna eller, där lönesatserna fastställes genom kollektivavtal, av

vederbörande parter.

Slutligen föreskriver konventionen i artikel 4, att medlemsstaterna skall

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer

för genomförandet av konventionens bestämmelser.

Rekommendationen, som bilägges (Bil. B), behandlar metoderna

för likalönsprincipens tillämpning. Till en början angives vissa områden,

inom vilka de offentliga myndigheterna efter hörande av vederbörande

arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer bör vidtaga direkta åtgärder för

principens tillämpning, nämligen inom den centrala statsförvaltningen ävensom

sådana verksamhetsområden, där lönesättningen regleras eller kontrolleras

av det allmänna. Vidare förordas att, därest så med gällande ordning

för fastställande av lönesatser är förenligt, åtgärder vidtages genom

lagstiftning för en allmän tillämpning av principen.

Rekommendationen innehåller därefter bestämmelser rörande åtgärder

från det allmännas sida för att trygga eller främja principens successiva

tillämpning. Medlemsstaterna anmodas att, där så är lämpligt, vidtaga åtgärder

för att i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares

organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv

värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift

som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar

utan avseende å kön.

Olika åtgärder föreslås för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet

samt för att i skilda hänseenden likställa dem med manliga

arbetstagare. Sålunda förordas, att arbetstagare av båda könen erhåller

samma eller likvärdig tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning,

yrkesutbildning och arbetsförmedling samt att kvinnorna uppmuntras att

begagna de möjligheter som i nämnda hänseenden står till buds. Välfärdsoch

sociala åtgärder, svarande mot kvinnliga arbetstagares behov — särskilt

sådana med försörjningsplikt — bör vidtagas, och kostnaderna härför bör

bestridas på sådant sätt, att icke anställandet av kvinnliga arbetstagare

hindras. Likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga

om tillträde till yrken eller befattningar bör främjas, med vederbörligt beaktande

av bestämmelserna i internationella regleringar och i nationell lagstiftning

angående skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

Slutligen framhålles, att intet bör underlåtas för att inför den allmänna

opinionen klargöra skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor

för arbete av lika värde bör genomföras.

Vid behandlingen av denna fråga i konferensens plenarsammanträde

framlade regeringsombuden för Australien, Danmark, Indien, Storbritannien

och Sverige ett förslag att konventionen måtte utbytas mot en rekommendation.

Detta förslag förkastades dock med 103 röster mot 68. Konventionen

antogs därefter av konferensen med 105 röster mot 33 och 40

nedlagda röster. Rekommendationen antogs med 146 röster mot 18, medan

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

19 ombud avstod från att rösta. Av de svenska ombuden nedlade regeringsombuden

sina röster i fråga om såväl konventionen som rekommendationen,

medan arbetarombudet röstade för och arbetsgivarombudet mot antagandet

av konventionen och rekommendationen.

Konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering i

fråga om anställning och yrkesutövning

Beträffande innehållet i konventionen må följande anmärkas.

Varje stat, som ratificerar konventionen, skall förbinda sig att utforma

och tillämpa en nationell politik, avsedd att genom metoder, anpassade efter

landets förhållanden och praxis, främja likställdhet med avseende å möjligheter

och behandling i fråga om anställning och yrkesutövning i syfte

att avskaffa varje diskriminering i nämnda hänseende (art. 2). Begreppet

»diskriminering» definieras i konventionen såsom avseende varje åtskillnad,

uteslutning eller företräde på grund av ras, hudfärg, kön, religion,

politisk uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung, som har

till följd, att likställdhet med avseende å möjligheter eller behandling i

fråga om anställning eller yrkesutövning omintetgöres eller beskäres.

Konventionen äger tillämpning å tillträde till yrkesutbildning, till anställning

och till skilda yrken ävensom å anställningsvillkor (art. 1).

Rekommendationen angiver de områden inom vilka staterna bör

tillämpa en politik av icke-diskriminerande natur ävensom de principer som

bör vara vägledande för de offentliga myndigheterna, arbetsgivarna och arbetarna

samt deras respektive organisationer. Bland de i rekommendationen

uppräknade tillämpningsåtgärderna må särskilt nämnas upprättandet av

lämpliga organ för att främja politikens tillämpning inom alla områden av

offentlig och privat anställning samt en hänvisning till den år 1949 av arbetskonferensen

antagna reviderade konventionen angående migrerande arbetare

och den därtill anslutna rekommendationen.

Konventionen antogs av konferensen med 189 röster mot 24 och 13 nedlagda

och rekommendationen med 212 röster mot 0 och 11 nedlagda. Av

de svenska ombuden röstade regerings- och arbetarombuden för antagandet

av såväl konventionen som rekommendationen, medan arbetsgivarombudet

röstade mot konventionen och nedlade sin röst beträffande rekommendationen.

Likalönskommittén

Den 10 januari 1947 tillkallades sju utredningsmän1 för att inom finans
-

1 Generaldirektören A. E. V. Swartling, ordförande, kamreraren Karin Almgren, ledamoten

av riksdagens första kammare, bibliotekarien Ebon M. I. Andersson, ledamoten av riksdagens

andra kammare, ombudsmannen Sigrid H. E. Ekendahl, ordföranden i statens lönenämnd, statskommissarien

B. E. Johnsson, förtroendemannen G. Jönsson samt dåvarande ledamoten av riks
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

departementet biträda med utredning angående likalönsprincipens genomförande

i statsförvaltningen. Utredningsmännen, som antog benämningen

likalönskommittén, avgav den 18 maj 1953 betänkande i ämnet »Lika lön

för män och kvinnor i det statliga lönesystemet» (SOU 1953: 18). Vid betänkandet

fanns fogat ett av ledamoten N. H. T. Larsson avgivet särskilt

yttrande, innehållande en i vissa delar avvikande mening.

Kommittén definierade likalönsprincipen med utgångspunkt från

definitionen i Internationella arbetsorganisationens konvention nr 100 såsom

»Lika lön för man och kvinna för likvärdig arbetsuppgift». Detta innebär,

framhöll kommittén, att lönen skall fastställas med hänsyn till den

föreliggande arbetsuppgiften och att denna skall värdesättas efter samma

normer, antingen den utföres av man eller kvinna.

Vid sin undersökning, huruvida likalönsprincipen

var genomförd inom det statliga lönesystemet, konstaterade kommittén,

att härför fordras först och främst, att avlöningsförmånerna i en och

samma tjänst är lika, antingen den innehas av man eller kvinna (lika

lön i samma befattning). Kommittén fann, att principen såtillvida var genomförd

inom det statliga avlöningssystemet.

Kommittén framhöll därefter, att det givetvis strider mot likalönsprincipen,

om för samma slags arbetsuppgifter har inrättats särskilda tjänster

för män och särskilda tjänster för kvinnor och de kvinnliga tjänsterna har

placerats i lägre lönegrad än de manliga. En sådan avvikelse från likalönsprincipen

fann kommittén föreligga i fråga om vissa kvinnliga tjänster vid

fångvårdsanstalterna och statens sinnessjukhus.

De kvinnliga tjänsterna med direkt manlig motsvarighet utgjorde emellertid

enligt kommittén ett begränsat problem. Likalönsprincipen fann kommittén

ha sin största räckvidd, när det gäller lönegradsplaceringen av sådana

tjänster, som visserligen inte är reserverade för kvinnor men som de

facto uteslutande eller huvudsakligen innehas av kvinnor (av kommittén

kallade »kvinnliga» tjänster) och som inte har några direkta motsvarigheter

bland de »manliga» tjänsterna (tjänster som uteslutande eller huvudsakligen

innehas av män). Kommittén framhöll, att likalönsprincipen kräver,

att de »kvinnliga» tjänsterna lönegradsplaceras med hänsyn till arbetsuppgifterna

och värdesättes efter samma grunder som de »manliga» tjänsterna.

I detta avseende fann kommittén de väsentligaste avvikelserna från

likalönsprincipen föreligga inom det statliga lönesystemet. Vissa av de

»kvinnliga» tjänsterna hade vid jämförelse med »manliga» tjänster en med

dagens andra kammare, sedermera statsrådet Hj.R. Nilson. Under utredningsarbetets gång ersattes

Jönsson med förbundsordföranden B. Larsson, vilken i sin tur ersattes med ledamoten av

riksdagens andra kammare, ombudsmannen S. H. Henriksson, samt Nilson av ledamoten av

riksdagens första kammare, lantbrukaren N. H. T. Larsson.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

7

hänsyn till arbetsuppgifterna alltför låg löneställning. Detta gällde särskilt

de »kvinnliga» tjänster, som var placerade under dåvarande 10 lönegraden

(numera 7 lönegraden). Denna lönegrad kunde betecknas som den manliga

bottenlönegraden, d. v. s. den lägsta lönegrad, som i praktiken användes för

ordinarie eller extra ordinarie tjänst, avsedd att rekryteras med män.

Kommittén tog därefter upp frågan, om likalönsprincipen

borde genomföras inom det statliga lönesystemet, och framhöll därvid,

att de invändningar som gjorts och fortfarande gjordes mot ett fullständigt

genomförande av likalönsprincipen, kunde hänföras till tre olika

lönesättningsprinciper, nämligen behovslöneprincipen, prestationslöneprincipen

och marknadslöneprincipen.

Behovslöneprincipen har åberopats som skäl för en generell löneskillnad

mellan män och kvinnor, varvid anförts, att gruppen manliga tjänstemän

i genomsnitt har större familjeförsörjningsbörda än gruppen kvinnliga

tjänstemän. Kommittén framhöll, att staten genom att tillämpa lika lön för

män och kvinnor i samma befattning avvisat en öppen tillämpning av behovslöneprincipen.

En »dold» tillämpning av behovslöneprincipen förekom

däremot enligt kommittén på så sätt, att tjänster, avsedda att huvudsakligen

rekryteras av män, oavsett arbetsuppgifterna icke placerades lägre än i dåvarande

10 lönegraden, eftersom lönen ansetts böra avpassas efter en familjeförsörjares

behov, medan tjänsterna under denna »manliga bottenlönegrad»

praktiskt taget uteslutande var sådana som endast eller huvudsakligen

innehades av kvinnor.

Kommittén avvisade behovslöneprincipen som skäl mot genomförande av

likalönsprincipen och framhöll, att lön borde betalas efter arbetet och oberoende

av arbetstagarens personliga förhållanden; utjämning av försörjningsbördan

borde ske genom skatte- och socialpolitiska åtgärder, som berör

alla medborgare. Att anföra behovssynpunkter som motivering för lägre

lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster var enligt kommitténs uppfattning

orimligt redan av den anledningen, att ett stort antal kvinnor i statstjänst

har fått sin lön bestämd utan dylika hänsyn.

Prestationslöneprincipen innebär, att lönen göres beroende av arbetstagarens

prestation, varmed förstås den totala arbetsinsatsen under hela anställningstiden,

ställd i relation till arbetsgivaren-statens utgifter för lön, pensionering,

utbildning etc. Med åberopande av prestationslöneprincipen har

det gjorts gällande, att kvinnornas löner borde reduceras generellt på grund

av att kvinnornas arbetsinsats i genomsnitt är lägre än männens.

Kommittén konstaterade, att prestationslöneprincipen kan anses avvisad

i det statliga lönesystemet, när det gäller själva lönesystemets konstruktion,

i och med att lika lön i samma befattning genomförts. Efter att ha omnämnt

vissa undersökningar, som utvisade, att sjukledighetsfrekvensen genom
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

gående är högre för en grupp kvinnor än för en grupp män med samma

arbetsuppgifter, fortsatte kommittén:

Även om det med hänsyn till den genomsnittliga sjukledighetsfrekvensen

måste anses sannolikt, att en grupp kvinnor vållar arbetsgivaren-staten större

utgifter än en lika stor grupp män med samma lön, finner vi det orättvist

att reducera lönen för en kvinnlig tjänsteman, därför att hon tillhör en viss,

statistiskt lätt avgränsbar grupp. Det måste vara orimligt, att de av kvinnorna,

som är friskare än genomsnittet bland männen, skall betala för de

övriga kvinnornas sjukledigheter. Vi avvisar varje slags generell lönereduktion

för kvinnliga tjänstemän på grund av denna grupps högre sjukledighetsfrekvens

och anser följaktligen, att sjukledighetsfrekvensen inte får tas till

intäkt för lägre lönegradsplacering av »kvinnliga» tjänster. Om hög sjukledighetsfrekvens

skall ge anledning till särskilda löneavdrag, måste dessa

avse såväl män som kvinnor och innebära en bättre anpassning av det statliga

lönesystemet till den individuella prestationen sådan den avspeglas i

närvarofrekvensen.

Marknadslöneprincipen innebär, att statstjänstemännens löner skall avvägas

så, att lönen för ett visst arbete i statstjänst så nära som möjligt ansluter

sig till den lön som på den privata arbetsmarknaden betalas för likartat

arbete. Kommittén ansåg, att man kunde utgå ifrån att avlöningen för

sådana arbetsuppgifter i statstjänst, som huvudsakligen utföres av män, i

stort sett anpassats efter lönenivån för »manliga» arbetsuppgifter på den

privata arbetsmarknaden, och att arbetsuppgifter, som huvudsakligen utföres

av kvinnor, i stort sett betalas med samma lön som »kvinnligt» arbete

i enskild tjänst. Vidare anförde kommittén, att marknadslöneprincipens

tillämpning historiskt sett är den främsta anledningen till att vissa »kvinnliga»

tjänster är lönegradsplacerade i strid med likalönsprincipen. Kommittén

ansåg det emellertid i princip riktigt, att inom det statliga lönesystemet

lönegradsplaceringen av de »kvinnliga» tjänsterna, oberoende av den privata

arbetsmarknadens värderingar, sker helt i överensstämmelse med likalönsprincipen.

Detta förutsätter enligt kommittén en så långt möjligt objektiv

arbetsvärdering inom det statliga lönesystemet.

I fråga om likalönsprincipens genomförande uttalade

kommittén, att ett omedelbart eliminerande av de avvikelser från principen

som ovan redovisats skulle innebära en ökning av statens kostnader för

löner med cirka 51 milj. kr. per år. Därvid hade inte räknats med någon

kostnadsökning på grund av de förskjutningar i löneställning för »kvinnliga»

tjänster i dåvarande 10 eller högre lönegrader, som kunde komma att

föranledas av att 10 lönegraden skulle bli bottenlönegrad för både kvinnor

och män. Till kostnadsökningen skulle dessutom komma ökade kostnader

för pensioner, övertidsersättningar m. m. Det syntes kommittén vidare ofrånkomligt,

att en lönegradsuppflyttning av de »kvinnliga» statliga befattningarna

måste fora med sig lönejusteringar för motsvarande befattningar

vid landsting, städer och andra kommuner. Dessa lönejusteringar beräkna
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

des av kommittén medföra en ökning av löneutgifterna för landstingen med

cirka 36, för städerna med cirka 36 och för landskommunerna med cirka 21

milj. kr. per år. Likalönsprincipens genomförande i det statliga lönesystemet

måste enligt kommittén också inverka på löneutvecklingen på den privata

marknaden. Likalönsfrågan var därför ytterst en fråga om löneutjämning

mellan manliga och kvinnliga arbetstagare på hela arbetsmarknaden. Denna

utjämning kunde emellertid främjas genom att staten vid lönesättningen

för sina anställda i snabbare takt förverkligade likalönsprincipen. I vilken

takt förverkligandet borde ske var emellertid en politisk-ekonomisk avvägningsfråga,

som föll utanför kommitténs uppdrag.

Historik

Likalönskonventionen m. m. inför riksdagen

Riksdagen har flera gånger uttalat sig mot ratificering av likalönskonventionen.

Första gången skedde detta i anledning av proposition (nr 47)

år 1 9 5 2, vari anhölls om riksdagens yttrande angående konventionen,

och i samband därmed behandlade motioner. Andra lagutskottet anslöt sig

i sitt utlåtande (nr 21), som låg till grund för riksdagens beslut i ärendet,

till en under frågans föregående behandling uttalad uppfattning, att en ratificering

av konventionen skulle innebära ett frångående av den dittills allmänt

godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens parter att utan

påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser

om löneförhållanden.

Vid 1956 års riksdag framställdes i två likalydande motioner

(1:356 och 11:270) yrkande av innebörd att riksdagen måtte uttala, att

Sverige skulle ratificera likalönskonventionen och den därtill anslutande rekommendationen

nr 90. Andra lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 37),

att motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Utskottet uttalade

därvid sin anslutning till den ovan återgivna principen om rätt för

arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom fria

avtalsförhandlingar träffa överenskommelser om löneförhållanden. Vidare

yttrade utskottet, att enligt dess mening arbetstagarnas egna organisationer

vore bäst ägnade att tillgodose kvinnornas intressen i nu förevarande avseenden.

I fråga om lönerna på de statliga och kommunala områdena yttrade utskottet:
Såvitt

avser det statliga området medger gällande ordning i vårt land, att

statsmakterna bestämmer lönerna och således även att likalönsprincipen

genomföres. En ratificering av konventionen innebär här alltså enligt den

ovan återgivna artikel 2, att statsmakterna åtager sig att »trygga tillämpningen»

av nämnda princip. Enligt en av den s. k. likalönskommittén genomförd

undersökning, vilken redovisats i kommitténs år 1953 avgivna

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

betänkande, skulle likalönsprincipens fullständiga genomförande på det

statliga området i vårt land innebära en ökning av statens kostnader för

löner beräknade efter dåvarande förhållanden, av 51 miljoner kronor per

år. För samtliga statliga och kommunala tjänster skulle löneutgifterna öka

med 144 miljoner kronor. Till detta belopp komme även ökade kostnader

för pensioner, övertidsersättning m. m. Ett genomförande av likalönsprincipen

på det statliga området skulle vidare givetvis få konsekvenser även

för det privata näringslivet.

Utskottet fann sig, med hänsyn såväl till nämnda kostnader som till

principen om den privata arbetsmarknadens frihet, icke kunna tillstyrka

att konventionen ratificerades.

Avslutningsvis uttalade utskottet.

Utskottet vill emellertid understryka, att utskottets ställningstagande till

frågan om svensk ratificering av likalönskonventionen icke berör frågan,

huruvida en successiv höjning av kvinnornas löner bör genomföras. I denna

fråga uttalar utskottet emellertid sin tillfredsställelse över att arbetsmarknadens

parter visat ett positivt intresse för genomförandet av förbättringar

samt att den tidigare eftersläpningen av kvinnornas löner i förhållande

till männens alltmer minskat. Från arbetstagarnas organisationer

har också i samband med de årliga löneförhandlingarna i olika sammanhang

gjorts uttalanden av innebörd, att särskild uppmärksamhet skall ägnas

kvinnornas lönefrågor. Man har enligt utskottets mening med hänsyn

till vad som sålunda förekommit anledning antaga, att utvecklingen på

lönemarknaden även i fortsättningen skall gå i en för kvinnorna gynnsam

riktning.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Samma yrkande väcktes genom motion (I: 123) vid 1 9 5 8 års B - r i k sdag.

Även denna motion avstyrktes av andra lagutskottet (uti. B 8). Utskottet

yttrade, att riksdagen åren 1952 och 1956 som sin mening förklarat

att ratificering icke borde ske, och fortsatte:

Såsom skäl för denna ståndpunkt har åberopats att en ratificering skulle

innebära att man frångick den hittills allmänt godtagna principen om rätt

för arbetsmarknadens parter att utan påverkan från statsmakterna genom

fria avtalsförhandlingar träffa överenskommelser i lönefrågor. Enligt utskottets

mening är nämnda skäl alltjämt bärande.

Emellertid vill utskottet framhålla att förevarande spörsmål kan tänkas

komma i ett annat läge såsom följd av genomförandet av ett frihandelsområde

i Västeuropa, varom förhandlingar sedan en tid pågått. I dessa

förhandlingar lär frågan om likalönsprincipen ha aktualiserats. Det är

därför möjligt att man från svensk sida kan komma att ta ställning till

problemet om likalönsprincipen såsom en del av det större problemkomplexet

om genomförandet av frihandelsområdet.

Utskottet anser dock att under rådande förhållanden Sverige icke bör

biträda konventionen.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vissa ändringar i riktning mot likalönsprincipens förverkligande på det

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

statliga området beslutades vid 1957 års riksdag (prop. 120, SU 90,

rskr. 225) och vid 1958 års B-riksdag (prop. Bl, bil. 2. p. 2,

SU B 14, rskr. B 11). Ändringarna rörde personal inom fångvården och

mentalsjukvården. I sitt av riksdagen godkända utlåtande till 1958 års

B-riksdag yttrade statsutskottet, att, även om åtskilliga i likalönskommitténs

betänkande behandlade spörsmål ännu återstod olösta, det likväl enligt

utskottets mening måste framstå såsom mest ändamålsenligt, att de resterande

frågorna betraktades som förhandlingsfrågor och behandlades i enlighet

därmed. I anslutning därtill avstyrkte utskottet ett motionsvis framställt

yrkande om att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om förslag

till genomförande etappvis av likalönsprincipen i det statliga avlöningssystemet.

Vid 1959 års riksdag behandlades dels i anledning av proposition

(nr 23) frågan om ratificering av konventionen angående diskriminering i

fråga om anställning och yrkesutövning, dels ock i anledning av en motion

(II: 214) frågan om ratificering av likalönskonventionen. I propositionen uttalades,

att Sverige icke borde tillträda den förstnämnda konventionen, enär

en ratificering skulle ålägga Sverige att främja och trygga likalönsprincipen.

I anledning av propositionen väcktes två likalydande motioner (I: 381 och

11:458), vari yrkades, att riksdagen måtte tillstyrka ratificering av konventionen

angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 2) anförde andra lagutskottet:
Av

de frågor, som behandlas i den av Internationella arbetskonferensen

år 1958 antagna konventionen angående diskriminering i fråga om anställning

och yrkesutövning, är de flesta redan lösta för vårt lands vidkommande.

Beträffande tillsättning av statliga befattningar gäller sålunda på grund

av § 28 regeringsformen, att avseende skall fästas endast vid förtjänst och

skicklighet. Hänsyn får alltså icke tagas till ras, hudfärg, kön, religion, politisk

uppfattning, nationell härstamning eller socialt ursprung. Att i fråga

om prästtjänster och vissa andra befattningar med anknytning till det religiösa

livet avseende skall fästas vid trosåskådning, lär icke strida mot konventionen.

Även beträffande kommunala och privata anställningar torde i de flesta

avseenden tillämpas principer, som är förenliga med konventionen.

En av de grundsatser, som behandlas i 1958 års konvention, nämligen

principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, kan

emellertid icke anses vara fullt genomförd vare sig inom statlig, kommunal

eller privat verksamhet.

Statsmakterna har numera intagit den ståndpunkten, att likalönsprincipens

genomförande på det statliga området är en förhandlingsfraga. Denna

ståndpunkt är knappast förenlig med konventionen, som ålägger ratificerande

stat bl. a. att främja likalönsprincipen, »såvitt avser anställning, som

är underkastad nationell myndighets omedelbara kontroll».

Inom övriga delar av arbetsmarknaden är likalönsprincipens genomförande

helt beroende på arbetsmarknadsparternas överenskommelser; det skulle

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

strida mot hävdvunnen ordning, om statsmakterna — i enlighet med de förpliktelser,

som skulle följa med en ratifikation — sökte förmå arbetsmark - nadsparterna att genomföra likalönsprincipen.

Vad nu anförts rörande statsmakternas inställning till genomförandet av

likalönsprincipen innefattar, såsom ock föredragande departementschefen

funnit, hinder för vårt land att ratificera den år 1958 antagna konventionen

angående diskriminering i fråga om anställning och sysselsättning. Utskottet

kan därför icke tillstyrka yrkandet i motionerna I: 381 och II: 458 angående

ratificering av konventionen.

Vad utskottet ovan uttalat om 1958 års konvention har tillämpning även

på internationella arbetsorganisationens konvention av år 1951 angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Riksdagen har för övrigt

flera gånger tidigare uttalat sig mot ratificering av denna konvention.

Utskottet anser sig alltså böra avstyrka även motionen II: 214, enligt vilken

1951 års konvention och en åtföljande rekommendation skulle ratificeras

av Sverige.

Likalönskonventionen inför Nordiska rådet

Vid Nordiska rådets 7:e session år 1959 hemställdes i

ett av herrar Nihlfors och Osvald väckt medlemsförslag, att rådet måtte

rekommendera regeringarna att ratificera likalönskonventionen samt vidtaga

åtgärder för att förverkliga den därmed sammanhängande rekommendationen

nr 90.

Över förslaget avgavs utlåtande av Nordiska rådets socialpolitiska niomannakommitté,

som konstaterade, att konventionen redan ratificerats av

Island och Norge samt att regeringen i Danmark hade anmält sin avsikt att

framlägga förslag om ratifikation vid folketingssessionen 1959/60. Kommittén

påpekade härefter, att de betänkligheter som framförts mot ratifikation

för Sveriges vidkommande hänförde sig till den i de nordiska länderna rådande

principen om arbetsmarknadsparternas frihet att utan statlig inblandning

träffa överenskommelser i lönefrågor. Kommittén fortsatte härefter:
På

det principiella planet gäller motsättningarna framför allt frågan, huruvida

en ratificering av konventionen låter sig förena med den hävdvunna

avtalsfriheten på arbetsmarknaden.

Å ena sidan finnes de, som företräder den meningen, att ratifikation på nu

angiven grund inte bör ske. De synes motivera sin ståndpunkt huvudsakligen

därmed, att — vare sig man väljer lagstiftningsvägen eller avtalsvägen

— en statlig intervention i syfte att åvägabringa anställningsvillkorens reglering

enligt de i konventionen uttalade principerna skulle betyda ett ingripande

i lönesättningen i klar strid mot principen om avtalsparternas frihet

att själva träffa överenskommelser i dessa frågor. Därutöver tar man avstånd

från ett system, som skulle innebära, att en internationell konvention

ratificerades allenast på grundval av kollektivavtal. Även om en sådan ordning

godkändes, kan man därmed — framhålles det — då det gäller likalönskonventionen,

inte komma ifrån statens konventionsenliga skyldigheter

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960 13

att öva inseende över att kollektivavtalens innehåll inte i något avseende innebär

diskrimination i den mening detta begrepp enligt konventionen måste

tolkas i fråga om anställningsvillkorens reglering för män och kvinnor.

Det finnes å andra sidan, som framför allt understryker, att konventionen

ingalunda kräver, att stat, som ratificerar denna, skall lagfästa likalönsprincipen

och därmed göra denna rättsligt bindande för arbetsmarknadens

parter. Konventionen öppnar enligt deras mening full möjlighet att genomföra

principen på annat sätt, t. ex. kollektivavtalsvägen, även i etapper. Ett

antagande av konventionen anses därför inte på något sätt stå i strid med

de principer för arbetsmarknadens frihet, som är gällande i de nordiska länderna.

För statens del torde konventionens principer i vart fall formellt vara

i huvudsak genomförda.

Socialpolitiska utskottet uttalade i sitt förslag i anledning av medlemsförslaget,

att allmän enighet i stort sett råder i de nordiska länderna därom,

att man bör eftersträva en lönesättning för utförda arbetsprestationer, som

icke gör åtskillnad mellan könen, samt att det följaktligen i Norden icke

föreligger några delade meningar av väsentlig betydelse om själva grundtanken

i likalönskonventionen. Utskottet ville för sin del uttala sig till förmån

för att likalönsfrågan i enlighet med denna målsättning bringas närmare

sin lösning i de nordiska länderna. Av allt att döma syntes det också

utskottet, som om det steg på vägen mot en lösning av likalönsfrågan som

en ratifikation av konventionen utgör inom en nära framtid sannolikt kan

tagas av alla länder i Norden. Beträffande Sverige hänvisade utskottet härvid

till att en utredning pågick inom Landsorganisationen i Sverige med

uppgift att i olika hänseenden närmare undersöka de med likalönsfrågan

sammanhängande problemen. De betänkligheter som i Sverige anförts mot

en ratifikation syntes utskottet i allt väsentligt vara av principiell natur, i

det man där med hänsyn till arbetsmarknadsorganisationernas fria ställning

torde hysa den uppfattningen, att en ratifikation bör ske först efter det att

förutsättningar härför skapats genom organisationernas egna insatser. Härefter

fortsatte utskottet:

I detta läge finner utskottet, som med tillfredsställelse konstaterar, att

man i samtliga länder i Norden arbetar för en lösning av likalönsfrågan,

den lämpligaste åtgärden vara att uppskjuta behandlingen av medlemsförslaget

i avvaktan på resultatet av de utredningar, som i Finland och Sverige

pågår på detta område. Samtidigt vill utskottet uttrycka förhoppningen,

att det sålunda i dessa länder pågående utredningsarbetet i förening med

arbetsmarknadsorganisationernas insatser i förestående löneförhandlingar

kommer att inom en snar framtid skapa erforderliga förutsättningar för

likalönskonventionens ratificering även i dessa länder.

Under hänvisning till det anförda föreslog utskottet, att rådet skulle uppskjuta

vidare behandling av medlemsförslaget till en senare session.

Rådet beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Vid Nordiska rådets 8:e session år 1960 behandlades det

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

från föregående session uppskjutna medlemsförslaget om ratifikation av

likalönskonventionen.

Socialpolitiska utskottet föreslog, att rådet inte skulle företa sig något i

anledning av medlemsförslaget. I sin motivering härför påpekade utskottet

bl. a., att konventionen dåmera ratificerats även av Danmark. Ehuru Svenska

arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige alltjämt på sakens

dåvarande ståndpunkt ställde sig avvisande till ratifikation, hade emellertid,

framhöll utskottet, i Sverige ett betydelsefullt resultat uppnåtts genom

den våren 1960 mellan Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen träffade

centrala löneuppgörelsen, varvid de båda huvudorganisationerna enats

om att med utgångspunkt från principen lika lön för likvärdig arbetsinsats

rekommendera de anslutna förbunden att under en övergångsperiod av fem

år ändra avtalen så, att beteckningarna män och kvinnor ersättes med ensartade

gruppbeteckningar. Härefter anförde utskottet:

Den omständigheten, att konventionen ännu inte ansetts kunna ratificeras

av två länder, innebär följaktligen inte, att man i dessa länder ställer

sig avvisande till likalönsprincipen. Tvärtom torde allmän enighet råda i

samtliga nordiska länder därom, att man bör eftersträva en lönesättning för

utförda arbetsprestationer, som inte gör åtskillnad mellan könen. I de två

länder, som ännu inte sett sig i stånd att ratificera konventionen har dessutom

olika positiva åtgärder vidtagits, som är ägnade att framdeles skapa

förutsättningar för ratifikation. Härmed har enligt utskottets mening medlemsförslagets

syfte nu i allt väsentligt uppnåtts, och den formella åtgärd,

som en ratifikation innebär, synes mot bakgrunden härav ha avtagit i betydelse.

Utskottet anser, att i detta läge saken inte skulle kunna föras ytterligare

framåt genom en rekommendation från rådets sida utan att det bör

få ankomma på de länder, som ännu inte ratificerat konventionen, att själva

bestämma tidpunkten för ratifikation i enlighet med den uppfattning, som

råder i dessa länder om innebörden av en sådan åtgärd och de förpliktelser,

som följer härav. Härmed skulle enligt utskottets mening förslaget kunna

betraktas såsom slutbehandlat i rådet.

Rådet beslöt i enlighet med utskottets förslag.

Motionerna 1:310 och II: 386 samt de däröver avgivna yttrandena

Motionerna

Motionärerna framhåller, att en av de viktigaste reformerna under 1960- talet bör vara att avskaffa den diskriminering efter kön som finns inom

en rad områden av samhällslivet, inte minst på arbetsmarknaden. Det bör,

fortsätter motionärerna, vara en självklarhet att i det svenska samhället

alla människor oberoende av kön får rätt till samma lön för arbete av

samma värde. Sålunda skall de personliga kvalifikationerna och arbetsuppgifternas

värde i förhållande till ansvar, utbildningskrav och andra relevanta

faktorer vara avgörande för lönesättningen, något som bör gälla

inte minst behandlingen av män och kvinnor i statstjänst. I motionerna

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

erinras om likalönskonventionen (nr 100) och konventionen angående

diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning (nr 111). Enligt

motionärerna medför ratifikation av dessa konventioner inte något ingrepp

från statens sida i arbetsmarknadsparternas förhandlingsfrihet. Däremot

innebär en ratifikation ett naturligt stöd åt likalönsprincipen. Motionärerna

hänvisar vidare till den av Förenta nationernas generalförsamling år 1948

antagna allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, i vars artikel

23: 2 uttalas att envar utan åtskillnad har rätt till lika lön för lika

arbete. Härefter anför motionärerna:

Ett antagande av ILO:s konvention nr 100 tvingar inte till lagstiftning,

ej heller till ett omedelbart genomförande av lika lön. Det finns inte heller

enligt vår mening någon anledning att tolka konventionen så, att ett uppfyllande

av dess stadganden skulle tvinga de fördragsslutande staterna till

ett ingrepp i arbetsmarknadsparternas rätt att fritt förhandla. Enligt texten

skall medlemsstaterna nämligen förbinda sig »med avseende å alla arbetstagare,

på sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av

lönesatser, främja och i den mån sagda ordning så medgiver trygga tillämpningen

av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde».

Beträffande vad i övrigt anförts till stöd för motionsyrkandet får utskottet

hänvisa till motionen II: 386.

Remissgtt randena

Yrkandet om ratifikation avstyrkes av Svenska arbetsgivareföreningen.

Landsorganisationen i Sverige anser, att en ratificering inte för närvarande

är påkallad. Övriga organisationer tillstyrker yrkandet.

LO hänvisar till sitt yttrande den 15 juni 1959 till Nordiska rådets svenska

delegation, vari anfördes, att LO »till fullo ansluter sig till den i konventionen

och i den därtill hörande rekommendationen nr 90 fastslagna principen

om lika lön för likvärdig arbetsinsats men att en svensk anslutning

till denna konvention näppeligen skulle bidra till att i praktiken föra frågan

om en utjämning av löneklyftorna mellan män och kvinnor närmare

sin lösning». I yttrandet hette det i fortsättningen:

Kvinnolöneproblemet i vårt land är nämligen inte blott ett problem om

lönediskriminering utan orsakas även av sämre möjligheter för kvinnorna

att — bl. a. till följd av sämre yrkesutbildning och av familjeskäl framtvingade

avbrott i förvärvsverksamheten — placera sig i välavlönade sysselsättningar.

För fackföreningsrörelsen framstår problemet som det formulerades

vid 1956 års LO-kongress som »ett renodlat solidaritetsproblem,

som det är fackföreningsrörelsens uppgift att söka lösa med gemensamma

riktlinjer och samfällda ansträngningar». Innebörden av detta uttalande

torde vara, att statsmakterna inte bör engageras i lcvinnolönefrågans lösning,

lika litet som man enligt svensk facklig uppfattning önskar statligt

engagemang i andra löneproblem.

LO erinrar härefter om den under våren 1960 träffade uppgörelsen mel
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

lan LO och Svenska arbetsgivareföreningen och konstaterar att uppgörelsen

innehåller riktlinjer för ett genomförande av principen, att lika lön

bör gälla för likvärdig arbetsinsats. Enligt uppgörelsen skall kollektivavtalen

under en övergångstid av fem år ändras så, att beteckningarna män

och kvinnor vid angivande av lönesatser utgår. Dessutom utsägs, att man

skall undanröja sådana bestämmelser i avtalen som förhindrar likställighet

mellan könen, när det gäller att utföra vissa arbetsuppgifter. Härefter

fortsätter organisationen:

LO vill starkt ifrågasätta — och gör det under hänvisning till erfarenheterna

från andra länder — huruvida en svensk ratificering av konventionen

hade lett till ett snabbare förverkligande av likalönsprincipen.

LO:s slutsats av det ovan anförda blir, att det för närvarande inte kan

anses påkallat att de svenska statsmakterna ratificerar ILO:s konvention

nr 100.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar inledningsvis om att föreningen

och LO i anslutning till en av Arbetsmarknadskommittén föranstaltad utredning,

som redovisades i ett betänkande år 1951, å ömse sidor accepterat

principen om lika lön för likvärdig arbetsinsats. Enligt denna princip skall

vid löneavvägningen hänsyn tagas till alla de faktorer som direkt eller

indirekt inverkar på arbetsinsatsens värde, så att de totala produktionskostnaderna

blir desamma oavsett vem som sysselsättes med arbetet. Föreningen

framhåller, att den i likalönskonventionen angivna principen om

lika lön för lika arbetsuppgift inte torde överensstämma med den ovan

redovisade prestationslöneprincipen. Konventionens löneprincip synes, anför

föreningen vidare, förutsätta generella löneutjämningar, som skulle försvåra

en sådan starkare individuell differentiering som parterna anser

önskvärd, och principen torde vidare ej medge, att hänsyn tages exempelvis

till att kvinnorna regelmässigt har en högre frånvaro än männen. Härefter

fortsätter föreningen:

Redan denna bristande överensstämmelse med den på den svenska arbetsmarknaden

accepterade principen är ett skäl mot en ratifikation av konventionen.

Dessutom skulle emellertid, som föreningen tidigare framhållit

vid flera olika tillfällen, en ratifikation av både denna konvention och konvention

nr 111 strida mot de grundläggande principerna för avtalsfriheten

på den svenska arbetsmarknaden. Även om, såsom motionärerna synas

anse, statsmakterna blott skulle lita till ratificeringens opinionsbildande

verkan, vore en ratificering olycklig emedan åtgärden säkerligen skulle

missförstås såväl inom som utom landet.

De tillstyrkande remissinstanserna framhåller i allmänhet likalönsprincipens

tillämpning och likalönskonventionens ratificering såsom självklara

rättvisekrav. RLF framhåller sålunda, att en ratificering skulle innebära

ett moraliskt stöd åt en rättviseprincip. RLF anför vidare, i likhet med

flera andra remissinstanser, att innehållet i ifrågavarande konventioner

knappast kan tolkas så, att en ratificering skulle medföra inskränkning i

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

den svenska arbetsmarknadens traditionella frihet att själv bestämma om

löner och arbetsvillkor utan inblandning från myndigheter. Högerns kvinnoförbund

uttalar, att enligt förbundets uppfattning likalönskonventionens

formulering inte kan tvinga till ett omedelbart genomförande av lika lön.

TCO förklarar sig förorda ratificering av konventionerna samt anför därefter:
Det

finns dock ingen anledning att överdriva betydelsen av att riksdagen

ratificerar konventionerna. Det väsentliga är att myndigheterna utvecklar

och förstärker insatserna på skol- och yrkesutbildningens område,

i fråga om arbetsförmedlingen och den allmänna arbetsmarknadspolitiken

samt yrkesvägledningen på ett sådant vis, att utrymmet för diskrimineringstendenserna

elimineras. Dessa hänger nämligen intimt samman med bristerna

i kvinnornas (och vissa ålderskategoriers) utbildnings- och arbetsmarknadssituation.

Det är inte minst viktigt att den statistiska belysningen

av diskriminering vid rekrytering och i övrigt blir bättre. Vid sidan om

könsdiskriminering torde den med hänsyn till ålder utgöra det största

problemet i Sverige f. n.

Motionerna 1:471 och 11:419

I motionerna hänvisas till motiveringen i motionen II: 418. I denna motion

anföres inledningsvis:

Opinionen för rättvisa åt kvinnorna har äntligen lett därhän att Landsorganisationen

i den nu pågående avtalsrörelsen formulerat kravet om de

särskilda kvinnolönernas avskaffande ur kollektivavtalen. Den aktuella

likalönsdebatten visar emellertid att arbetsgivarna inte ens är beredda att

gå med på detta första steg till rättvisare lönesättning för kvinnorna. Man

söker redan vägar att i praktiken sabotera de resultat som kan komma att

uppnås på förhandlingsvägen. Således aktualiserar man en arbets- och

meritvärdering som bygger på fortsatt diskriminering av den kvinnliga

arbetskraften. Som argument härför anföres bl. a. att kvinnornas yrkesverksamma

tid i regel är kortare än männens. Att så är fallet sammanhänger

främst med det faktum att kvinnorna såsom mödrar, vårdare och

fostrare av barnen utför en av de allra viktigaste arbetsinsatserna i samhället

— en arbetsinsats av grundläggande betydelse även för nyrekryteringen

till arbetslivet.

I motionen framhålles vidare, att på grund av en efterbliven rekryterings-

och lönepolitik kvinnor i regel anställes till sådana underordnade

befattningar som är placerade lägst på löneskalan. Befordringsmöjligheterna

är enligt motionen oftast ytterst begränsade. Både samhällets och de enskilda

individernas intressen kräver, heter det i motionen, att kvinnornas

väg till verkligt likaberättigande på alla samhällslivets områden påskyndas.

1 synnerhet är det enligt motionen av vikt att de strävanden som nu pågår

för att uppnå en rättvisare lönesättning för kvinnorna snabbt vinner lagens

stöd.

Beträffande vad som i övrigt anförts till stöd för yrkandet i motionerna

får utskottet hänvisa till motionen II: 418.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 2 avd. Nr 58

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

Utskottet

Internationella arbetsorganisationens konvention nr 100 om lika lön för

män och kvinnor för arbete av lika värde antogs av organisationens allmänna

konferens år 1951. Konventionen ålägger stat, som ansluter sig därtill,

att, »på sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av

lönesatser, främja och, i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tilllämpningen

av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde». Principen må enligt konventionen kunna tillämpas genom a) lagstiftning,

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön,

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare eller d) genom de vid

a)—c) angivna utvägarna i förening.

Frågan om Sveriges anslutning till likalönskonventionen har vid flera tillfällen

varit under riksdagens prövning. Första gången var år 1952, då i enlighet

med vad som åligger Sverige i egenskap av medlem av internationella

arbetsorganisationen konventionen underställdes riksdagen för yttrande.

Härvid ansåg riksdagen — i enlighet med vad som föreslagits i propositionen

i ämnet — att Sverige icke borde tillträda konventionen. Såsom skäl

härför anfördes, att en ratificering skulle innebära ett frångående av den

dittills allmänt godtagna principen om rätt för arbetsmarknadens parter att

utan påverkan från statsmakterna genom fria avtalsförhandlingar träffa

överenskommelser om löneförhållanden. Detta skäl upprepades, då frågan

återkom vid 1956 års riksdag, 1958 års B-riksdag och 1959 års riksdag.

Därjämte åberopades vid 1956 års riksdag, att ett genomförande av likalönsprincipen

skulle medföra stora utgifter för det allmänna. Vid 1959 års

riksdag anfördes såsom ytterligare skäl mot ratificering, att statsmakterna

vid föregående riksdag intagit den ståndpunkten att principens genomförande

på det statliga området'' var en förhandlingsfråga samt att denna

ståndpunkt knappast var förenlig med konventionen.

Internationella arbetsorganisationens konvention nr 111 angående diskriminering

i fråga om anställning och yrkesutövning antogs av organisationens

allmänna konferens år 1958. Konventionen ålägger ratificerande stat

att främja likställdhet i nämnda hänseenden genom att avskaffa diskriminering

på grund av ras, hudfärg, kön, religion, politisk uppfattning, nationell

härstamning eller socialt ursprung. Över konventionen inhämtades 1959

riksdagens yttrande. Riksdagen anslöt sig därvid till en i propositionen i

ämnet uttalad uppfattning, att Sverige icke borde tillträda konventionen,

enär en ratificering skulle innebära en förpliktelse för statsmakterna att

främja principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Frågan om tillämpning av likalönsprincipen inom det statliga avlöningssystemet

har undersökts av likalönskommittén, som år 1953 avgav betänkande

i ämnet. Kommittén, som med utgångspunkt från likalönskonventionen

definierade principen såsom lika lön för man och kvinna för likvärdig

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

arbetsuppgift, fann att principen var i avsevärda delar genomförd i statsförvaltningen.

De mest betydande avvikelserna från principen förelåg beträffande

vissa tjänster, som huvudsakligen eller uteslutande rekryterades med

kvinnor, s. k. kvinnliga tjänster. Medan tjänster, som var avsedda att besättas

med män, aldrig sattes lägre än i 10 — numera 7 — lönegraden (den

manliga bottenlönegraden), var ett stort antal kvinnliga tjänster placerade

under denna lönegrad, trots att arbetsuppgifterna kunde anses minst lika

kvalificerade som i de manliga tjänsterna. Någon större förändring i detta

förhållande har hittills icke skett.

I motionerna 1:310 och 11:386 hemställes att riksdagen måtte uttala sig

för att Sverige skall ratificera dels likalönskonventionen, dels ock konventionen

angående diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning.

Motionärerna antör, att de personliga kvalifikationerna och arbetsuppgifternas

värde i förhållande till ansvar, utbildningskrav och andra relevanta

faktorer och icke könet — skall vara avgörande för lönesättningen. De

framhåller vidare, att en ratificering av konventionerna innebär ett naturligt

stöd åt likalönsprincipen. Enligt deras mening medför en ratificering

inte något ingrepp från statens sida i arbetsmarknadsparternas förhandlingsfrihet;

den tvingar sålunda inte till lagstiftning i ämnet. Ej heller medför

den tvång att omedelbart genomföra lika lön.

De tidigare anförda skälen mot ratificering av konventionerna är enligt

utskottets mening alltjämt bärande. Mot uppfattningen, att lönesättningen

på den enskilda arbetsmarknaden bör ske utan påverkan från statens sida,

kan visserligen göras gällande, att konventionen icke torde innebära att staten

skall medelst lagstiftning genomdriva likalönsprincipen på den enskilda

arbetsmarknaden, men man kan enligt utskottets mening svårligen komma

ifrån att en ratificering skulle tvinga staten att med andra medel söka påverka

arbetsmarknadens parter att iakttaga principen. Vad angår det statliga

lönesystemet vill utskottet erinra om att enligt likalönskommitténs mening

ett konsekvent genomförande av likalönsprincipen inom detta torde

fordra samma bottenlönegrad för män och kvinnor. Detta medför en betydande

kostnadsstegring för staten. Landstingen, städerna och landskommunerna

måste sannolikt vidtaga motsvarande ändringar i sina lönesystem.

Kostnadsstegringarna för dem skulle bli högre än för staten. Emellertid

torde en sådan konsekvens av likalönsprincipens tillämpning inte vara ostridig.

Definitionen av principen är inte så entydig, att tillämpningen är självklar

i detaljfrågor. Det förutsättes tvärtom utrymme för förhandlingar mellan

parterna. Med hänsyn härtill talar starka skäl för den av statsmakterna

tidigare intagna ståndpunkten, att ännu olösta likalönsfrågor inom det statliga

lönesystemet betraktas såsom förhandlingsfrågor och behandlas i enlighet

därmed. Det bör dessutom framhållas, att en ratificering torde ha

ytterst ringa betydelse för en positiv lösning av likalönsfrågan; de avgö2*

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 and. Nr 58

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

rande initiativen på detta område tas av arbetsmarknadens parter, och deras

ställningstagande påverkas knappast av en ratificering. Man torde för

övrigt kunna hävda, att likalönsfrågan här i landet förts längre fram mot

sin slutgiltiga lösning än i de flesta länder som tillträtt konventionerna. Utskottet

finner alltså inte skäl att biträda förevarande motionsyrkanden.

Ehuru utskottet sålunda funnit att förutsättningar ännu saknas för ratificering

av konventionerna, anser utskottet önskvärt att frågan föres närmare

sin lösning. Härutinnan har emellertid betydande framsteg gjorts under

senare år. Därvid är först att nämna den i våras träffade överenskommelsen

mellan Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen,

att beteckningarna »män» och »kvinnor» i kollektivavtalen skall under en

övergångstid av fem år ersättas med ensartade gruppbeteckningar. Vidare

må nämnas, att efter författningsändringar 1958 likalönsprincipen är fullt

genomförd i det statliga lönesystemet såtillvida att lika lön betalas för man

och kvinna med samma arbetsuppgifter.

I motionerna I: 471 och II: 419 har yrkats att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t begära förslag till lag, som förbjuder att betala kvinnor lägre lön än

män för likvärdigt arbete. Då en sådan lag skulle strida mot den förutnämnda

hävdvunna uppfattningen, att statsmakterna inte bör påverka

arbetsmarknadens parter vid deras överenskommelser i lönefrågor, avstyrker

utskottet motionerna.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

A. att motionerna I: 310 och II: 386, såvitt avser de däri

under 1) upptagna yrkandena, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd;

B. att motionerna I: 471 och II: 419 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 8 november 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

fru Carlqvist, fru Svenson*, herr Birke, fru Hamrin-Thorell och fröken

Nordström;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Lundberg, fröken

Wetterström, fru Ekendahl, fröken Höjer, herrar Johansson i Södertälje,

Wahrendorff och fru Eriksson i Ängelholm*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

21

Reservation

vid utskottets hemställan under A

av fru Svenson, herr Birke, fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström, herr

Jacobsson i Tobo, fröken Wetterström och fröken Höjer, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar å s. 19 med orden

»De tidigare» och slutar å s. 20 med orden »utskottet motionerna», bort

ersättas med text av följande lydelse.

»De skäl som tidigare åberopats mot ratificering av konventionerna kan

dock icke längre anses bärande. Konventionerna kan knappast tolkas

så, att ratificerande stat skulle vara ålagd att genom lagstiftning eller annorledes

direkt påverka arbetsmarknadens parter att genomföra likalönsprincipen.

Denna uppfattning vinner starkt stöd av det förhållandet, att

både Danmark och Norge, vilka liksom Sverige tillämpar principen om

arbetsmarknadens frihet att avtala rörande löneförhållanden, ansett sig

kunna ratificera likalönskonventionen. Däremot får en ratificering anses

vara ett naturligt stöd från statsmakternas sida till likalönsprincipen. Ett

utslag härav torde vara att staten i sin egen lönepolitik följer principen om

lika lön för män och kvinnor för likvärdig arbetsuppgift. På det statliga

löneområdet föreligger icke några hinder av principiell natur mot en ratificering.

Emellertid är likalönsprincipens fullständiga genomförande inom

statsförvaltningen förhållandevis kostsam, och ett omedelbart genomförande

kan därför ställa sig ganska svårt med hänsyn till de begränsade

resurserna. En ratificering kan dock rimligtvis inte innebära att principen

skall omedelbart genomföras, utan konventionerna måste i stället tolkas

så, att genomförandet skall ske successivt så snabbt som tillgängliga resurser

medger.

Enligt utskottets mening saknas sålunda skäl att icke ratificera konventionerna.

Tvärtom måste det anses angeläget att en ratificering sker, inte

minst med hänsyn till vårt lands internationella anseende. Härvidlag kan

nämnas, att likalönskonventionen den 1 juli i år hade ratificerats av 32

stater, däribland — förutom Danmark och Norge — Belgien, Frankrike, Island,

Italien, Västtyskland och Österrike. Särskilt beklagligt är att Sverige

icke anslutit sig till konventionen nr 111, vilken ger uttryck för några av

de grundläggande värderingar som omfattas av samtliga demokratiska

partier i landet. Utskottet tillstyrker således förevarande motionsyrkanden.

I motionerna I: Ml och II: M9 har yrkats att riksdagen måtte hos Kungl.

Maj:t begära förslag till lag, som förbjuder att betala kvinnor lägre lön än

män för likvärdigt arbete. Då en sådan lag skulle strida mot den förutnämnda

hävdvunna uppfattningen, att statsmakterna inte bör direkt på
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

verka arbetsmarknadens parter vid deras överenskommelser i lönefrågor,

avstyrker utskottet motionerna.

b) att utskottet under A bort hemställa,

»att riksdagen med bifall till motionerna I: 310 och

11:386, såvitt avser de däri under 1) upptagna yrkandena,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till

känna, att Sverige bör ratificera dels den av Internationella

arbetsorganisationens allmänna konferens år 1951 vid dess

trettiofjärde sammanträde beslutade konventionen (nr

100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av

lika värde, dels ock den av organisationens allmänna konferens

år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde beslutade

konventionen (nr 111) angående diskriminering i fråga

om anställning och yrkesutövning».

Särskilt yttrande

av herr Wahrendorff, som anfört:

»Jag har i förevarande ärende, i likhet med företrädare för samtliga i

utskottet representerade meningsriktningar vid tidigare riksdagars behandling

av frågan, avstyrkt svensk ratifikation av konventionen angående lika

lön för män och kvinnor för arbete av lika värde. Detta ställningstagande

innebär självfallet inte att jag ifrågasätter likalönsprincipens riktighet.

Likalönsprincipen bör enligt min mening, även om dess praktiska förverkligande

av skilda orsaker hittills visat sig möta svårigheter, befrämjas av

det allmänna. Jag är ense med utskottets övriga ledamöter däri att detta

bör ske utan åsidosättande av avtalsfriheten och gängse ordning på arbetsmarknaden.

Vid behandlingen av ärendet har hävdats att en ratificering av konventionen

inte skulle innebära en otillbörlig påverkan på arbetsmarknadens

parter inom den privata sektorn. I den mån en ratificering skulle ha någon

effekt på detta område vore det sålunda som ett moraliskt stöd för likalönsprincipens

förverkligande. Till denna del har jag ingen erinran mot en

ratificering, även om arbetsmarknadens huvudparter avstyrkt en sådan

under åberopande bl. a. av enigheten vid årets avtalsuppgörelse om att särskilda

lönesättningar för män och kvinnor skall avvecklas inom en femårsperiod

samt att man skall undanröja sådana bestämmelser i avtalen, som

förhindrar likställighet mellan könen, när det gäller att utföra vissa arbetsuppgifter.

I anslutning härtill har för övrigt arbetstagarparten i sitt yttrande

över ifrågavarande motioner — under hänvisning till erfarenheterna

från andra länder — starkt ifrågasatt huruvida en svensk ratificering av

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år t960 23

konventionen hade lett till ett snabbare förverkligande av likalönsprincipen.

En ratificering av en internationell konvention torde medföra förpliktelse

för staten att omedelbart förverkliga konventionens innehåll till den

del staten har att direkt befatta sig med de spörsmål som är ifråga. Riksdagens

beslut om ratificering av likalönskonventionen vore sålunda liktydigt

med ett bundet direktiv inför kommande förhandlingar med de statsanställda,

som om ock icke i princip så dock ifråga om turordning och angelägenhetsgrad

kan riskera bli ett konfliktämne vid förhandlingen med motparten.

Riksdagen har hittills ställt sig avvisande till dylika bundna direktiv,

varför det framstår som tveksamt om inte en ratificering skulle medföra

ett visst avsteg från hittills gällande ordning vid förhandlingarna, särskilt

om man beaktar att uppgörelserna på det statliga planet och det kommunala

planet i viss utsträckning är normerande för varandra.

Därest en ratificering låter sig förena med den hävdvunna friheten på

arbetsmarknaden, innebär det att grundvalen för ratificeringen utgöres av

kollektivavtal. Det får dock ifrågasättas om det går att komma ifrån statens

konventionsenliga skyldigheter att öva inseende över och i förekommande

fall söka inverka på att kollektivavtalens innehåll inte avviker från konventionens

reglering av anställningsvillkoren. Om en ratificering å andra

sidan inte gives en sådan innebörd har staten biträtt en internationell konvention

utan att annat än i sin egenskap av arbetsgivare kunna åtaga sig

förpliktelser för konventionens förverkligande inom landet. En sådan ordning

för och tillämpning av internationella konventioner förefaller mindre

tillfredsställande.

Av dessa skäl har jag icke funnit en ratificering av likalönskonventionen

som en lämplig väg i arbetet för likalönsprincipens praktiska förverkligande.

»

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

Bilaga A

Konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor

för arbete av lika värde

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Genéve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angående

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken

fråga utgör den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en internationell

konvention,

antager denna den tjugunionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande konvention, vilken skall benämnas »konvention angående lika

lön, 1951» (Equal Remuneration Convention, 1951).

Artikel 1.

I denna konvention

a) innefattar uttrycket »lön» den fastställda grund- eller minimilön samt

de tillägg av olika slag, som direkt eller indirekt, kontant eller in natura,

av arbetsgivaren utgivas till arbetstagaren på grund av dennes anställning;

b) hänför sig uttrycket »lika lön för män och kvinnor för arbete av lika

värde» till lönesatser, som fastställts utan åtskillnad på grund av arbetstagarens

kön.

Artikel 2.

1. Varje medlem skall med avseende å alla arbetstagare, på sätt som är

förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser, främja och,

i den mån sagda ordning så medgiver, trygga tillämpningen av principen om

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2. Denna princip må kunna tillämpas genom

a) lagstiftning;

b) i lag fastslagen eller erkänd ordning för bestämmande av lön;

c) kollektivavtal mellan arbetsgivare och arbetstagare; eller

d) under a)-—c) angivna utvägar i förening.

Artikel 3.

1. Åtgärder skola vidtagas för att främja en objektiv värdering av arbetsuppgiften

på grundval av den arbetsinsats, som uppgiften förutsätter,

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960 25

såframt genomförandet av konventionens bestämmelser därigenom underlättas.

2. De metoder, som böra anlitas vid sådan värdering, må kunna bestämmas

av de för fastställande av lönesatser ansvariga myndigheterna eller,

där lönesatserna fastställas genom kollektivavtal, av vederbörande parter.

3. Skillnader i lönesatser, vilka motsvara — utan hänsynstagande till kön

— differenser, fastställda vid en sådan objektiv värdering av den arbetsuppgift,

som skall utföras, må icke anses oförenliga med principen om lika

lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

Artikel 4.

Varje medlem skall på lämpligt sätt samarbeta med vederbörande arbetsgivar-

och arbetarorganisationer för genomförandet av bestämmelserna i

denna konvention.

Bilaga B

Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män och kvinnor

för arbete av lika värde

Internationella arbetsorganisationens allmänna konferens,

vilken av styrelsen för Internationella arbetsbyrån sammankallats

till Geneve och där samlats den 6 juni 1951 till sitt trettiofjärde sammanträde
och

beslutat antaga vissa förslag med avseende å principen angåenda

lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde, vilken

fråga utgör den sjunde punkten på sammanträdets dagordning,

samt beslutat, att dessa förslag skola taga form av en rekommendation,

avsedd att komplettera konventionen angående lika lön, 1951,

antager denna den tjugunionde dagen i juni månad år nittonhundrafemtioett

följande rekommendation, vilken skall benämnas »rekommendation angående

lika lön, 1951» (Equal Remuneration Recommendation, 1951).

Då konventionen angående lika lön, 1951, fastslår vissa allmänna principer

rörande lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

då konventionen föreskriver, att tillämpningen av principen om lika lön

för män och kvinnor för arbete av lika värde skall främjas eller tryggas på

sätt som är förenligt med gällande ordning för fastställande av lönesatser

i vederbörande land,

då det är önskvärt att lämna vissa anvisningar för den successiva tilllämpningen

av de i konventionen fastslagna principerna,

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

då det vidare är önskvärt, att samtliga medlemmar vid tillämpningen av

dessa principer beakta den ordning härutinnan, som med fördel tillämpats

i vissa länder,

förordar konferensen, att varje medlem bör, med beaktande av konventionens

artikel 2, tillämpa följande bestämmelser samt till Internationella

arbetsbyrån, i enlighet med vad styrelsen därom må komma att bestämma,

insända redogörelse angående de åtgärder, som vidtagits för att genomföra

desamma.

1. Efter hörande av vederbörande arbetstagarorganisationer eller, där sådana

saknas, vederbörande arbetstagare, böra lämpliga åtgärder vidtagas

a) för att trygga tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde beträffande samtliga anställda inom den

centrala statsförvaltningen; och

b) för att främja principens tillämpning beträffande anställda inom delstats-,

provins- eller lokala myndigheter, där dessa äga bestämmanderätt

över lönesättningen.

2. Efter hörande av vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer

böra lämpliga åtgärder vidtagas för att snarast möjligt trygga tilllämpningen

av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av

lika värde i fråga om alla andra verksamhetsområden än de i punkt 1

nämnda, beträffande vilka lönesättningen regleras eller kontrolleras av det

allmänna, särskilt såvitt avser

a) fastställandet av minimi- eller andra lönesatser inom sådana industrier

och tjänsteområden, där dylika lönesatser fastställas av offentlig myndighet;
b)

industrier och företag, som drivas eller kontrolleras av det allmänna;

samt

c) där så befinnes lämpligt, arbeten, som utföras enligt bestämmelser

i kontrakt, däri offentlig myndighet är part.

3. 1) Därest så med gällande ordning för fastställande av lönesatser är

förenligt, böra åtgärder genom lagstiftning vidtagas för en allmän tillämpning

av principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde.

2) Vederbörande offentliga myndighet bör vidtaga alla erforderliga och

lämpliga åtgärder för att arbetsgivare och arbetstagare må erhålla fullständig

kännedom om sådana lagbestämmelsers innebörd samt i fall av behov

råd i fråga om bestämmelsernas tillämpning.

4. Därest efter hörande av vederbörande arbetstagares och arbetsgivares

organisationer, där sadana finnas, ett omedelbart genomförande av principen

om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde icke befinnes

möjligt såvitt avser de i punkterna 1, 2 eller 3 angivna verksamhetsområdena

böra lämpliga anordningar snarast möjligt vidtagas eller påkallas

i syfte att uppnå en successiv tillämpning av principen, exempelvis genom

åtgärder som innebära

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

a) en minskning av skillnaden i lönesatserna för män respektive kvinnor

för arbete av lika värde;

b) införandet av lika lönetillägg för män och kvinnor, vilka utföra arbete

av lika värde, där ett system med lönetillägg tillämpas.

5. Där så befinnes lämpligt för att underlätta lönesättningen i enlighet

med principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av lika värde,

bör varje medlem i samråd med vederbörande arbetsgivares och arbetstagares

organisationer införa eller främja införandet av metoder för en objektiv

värdering, genom arbetsanalys eller på annat sätt, av den arbetsuppgift

som skall utföras, i syfte att uppnå en klassificering av arbetsanställningar

utan avseende å kön; sådana metoder böra tillämpas i enlighet med bestämmelserna

i artikel 2 av konventionen.

6. För att underlätta tillämpningen av principen om lika lön för män och

kvinnor för arbete av lika värde böra, där så befinnes erforderligt, lämpliga

åtgärder vidtagas för att höja kvinnliga arbetstagares arbetsproduktivitet;

i sådant syfte

a) bör tillses, att arbetare av båda könen erhålla samma eller likvärdig

tillgång till yrkesvägledning eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling;
b)

böra kvinnor uppmuntras att begagna förefintliga möjligheter till yrkesvägledning

eller yrkesrådgivning, yrkesutbildning och arbetsförmedling;

c) böra välfärds- och sociala åtgärder, svarande mot kvinnliga arbetstagares

behov, särskilt sådana med försörjningsplikt, vidtagas och kostnaderna

bestridas antingen genom anslag å statsbudgeten eller genom fonder

för social trygghet eller välfärdsfonder, upprättade inom företagen genom

avsättningar för arbetarnas räkning utan avseende å kön; och

d) bör likställighet mellan manliga och kvinnliga arbetstagare i fråga

om tillträde till yrken eller befattningar främjas, med vederbörligt beaktande

av bestämmelserna i internationella regleringar och i nationell lagstiftning

angående skydd för kvinnors hälsa och välfärd.

7. Ingenting bör underlåtas för att inför den allmänna opinionen klargöra

skälen för att principen om lika lön för män och kvinnor för arbete av

lika värde bör genomföras.

8. önskvärda utredningar för att främja principens tillämpning böra

företagas.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande nr 58 år 1960

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Motionsyrkandena ...................................................... 1

Konvention (nr 100) och rekommendation (nr 90) angående lika lön för arbete

av lika värde ...................................................... 2

Konvention (nr 111) och rekommendation (nr 111) angående diskriminering

i fråga om anställning och yrkesutövning ................................ 5

Likalönskommittén...................................................... 5

Historik............................................................... g

Likalönskonventionen m. m. inför riksdagen ............................ 9

Likalönskonventionen inför Nordiska rådet.............................. 12

Motionerna 1:310 och 11: 386 samt de däröver avgivna yttrandena .......... 14

Motionerna .......................................................... 14

Remissyttrandena .................................................... 15

Motionerna I: 471 och II: 419 ............................................ 17

Utskottet .............................................................. 18

Reservation .......................................................... 21

Särskilt yttrande ...................................................... 22

Bilagor

Konvention (nr 100) angående lika lön för män och kvinnor för arbete av

lika värde............................ 24

Rekommendation (nr 90) angående lika lön för män och kvinnor för arbete

av lika värde ...................................................... 25

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 61

008119

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.