Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag angående anordningar för underlättande av personligt frivillig tilläggspensionering, avsedd att från och med den 1 juli 1961 ersätta nu gällande lagfästa tilläggspensionering, i enlighet med vad i motionen har anförts».

1960-03-10 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:6, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag angående anordningar för underlättande av personligt frivillig tilläggspensionering, avsedd att från och med den 1 juli 1961 ersätta nu gällande lagfästa tilläggspensionering, i enlighet med vad i motionen har anförts».

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

1

Nr 6

Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande lagen om försäkring

för allmän tilläggspension, m.m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft fjorton inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna nr 74 i första kammaren av herr Stefanson

samt nr 94 i andra kammaren av herrar Nordgren och Nilsson i Svalöv

om viss ändring av 8 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

2) de likalydande motionerna nr 446 i första kammaren av herr Bengtson

m. fl. och nr 560 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl. om utredning

angående personligt frivillig tilläggspensionering,

3) de likalydande motionerna nr 448 i första kammaren av herr Bergh,

Ragnar, samt nr 551 i andra kammaren av herrar Darlin och Nordgren

angående återlån av avgifter som inbetalats enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension,

4) de likalydande motionerna nr 450 i första kammaren av herr Ewerlöf

m. fl. och nr 565 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl. om upphävande

av lagen om försäkring för allmän tilläggspension samt om

utredning rörande personligt frivillig och valfri tilläggspension, m. m.,

5) de likalydande motionerna nr 457 i första kammaren av herr Larsson,

Nils Theodor, m. fl. och nr 557 i andra kammaren av herr Fälldin m. fl.

om utredning i visst avseende angående arbetsgivaravgiften till den

allmänna tilläggspensionen,

6) de likalydande motionerna nr 461 i första kammaren av herr Lundström

m. fl. och nr 579 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. om vidgad valfrihet

inom den allmänna tilläggspensioneringen, m. m., samt

7) de likalydande motionerna nr 462 i första kammaren av herr Mattsson

m. fl. samt nr 549 i andra kammaren av herrar Brandt i Sätila och Larsson

i Norderön om utredning angående förbättrade möjligheter för

småföretagare till återlån från den allmänna pensionsfonden.

M otionsyrkandena

I motionerna I: 74 och II: 94 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta

att i § 8 i lag om försäkring för allmän tilläggspension måtte ändras på så

sätt, att de bestämmelser beträffande inkomst av annat förvärvsarbete och

som innebär inskränkningar i fråga om beräkning av pensionsgrundande

inkomst utgår, så att full likställdhet crhålles mellan inkomst av anställning

och inkomst av annat förvärvsarbete».

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. AV 6

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

I motionerna 1:446 och 11:560 har hemställts, »att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag angående

anordningar för underlättande av personligt frivillig tilläggspensionering,

avsedd att från och med den 1 juli 1961 ersätta nu gällande lagfästa

tilläggspensionering, i enlighet med vad i motionen har anförts».

I motionerna 1:448 och 11:551 har hemställts, »att riksdagen i händelse

den ej beslutar upphäva lagen om allmän tilläggspensionering måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t, med hänsyn till vad som

framförts i motionen, måtte vidtaga åtgärder för att liberalisera reglerna

för återlån av inbetalda avgifter enligt nämnda lag samt att förslag i anledning

härav måtte föreläggas nästa års riksdag».

I motionerna 1:450 och II: 565 har hemställts,

»I. att riksdagen måtte besluta

A) att lagen om obligatorisk tilläggspensionering med tillhörande följdförfattningar

skall upphöra att gälla med utgången av kalenderåret 1961;

B) att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag till 1961 års vårriksdag

om de åtgärder, som kan anses erforderliga för en lösning av tillläggstrygghetens

problem byggd på den personliga frivillighetens och valfrihetens

grund, varvid följande huvudprinciper bör beaktas:

1) den enskilde skall ha rätt att själv bestämma arten och omfattningen

av sin egen ålders- och familjetrygghet utöver folkpensionen,

2) envar betalar fullt ut med sin egen arbetsförtjänst sin tilläggspensionering,

alltså utan överkompensation, d. v. s. utan kostnadsövervältring på

ungdomen,

3) statens insats koncentreras på samlade, effektiva och planmässiga åtgärder

för att underlätta och stimulera frivilligt sparande för äldre dar och

för familjens trygghet — exempelvis genom skattebefrielse för olika former

av sådant sparande — samt för att göra det möjligt att det som hopsparats

under arbetsåren kan anbringas på sådant sätt att det behåller sitt

värde,

4) hopsamling av medel till statliga fonder skall icke äga rum;

C) att för tiden till och med utgången av 1961,

1) de avgifter som jämlikt förordningen angående uppbörd av avgifter

enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension skall inbetalas i stället

skall reserveras på ett betryggande sätt i företagen eller eljest, för deras

räkning för vilka de erlagts samt att, i den mån avgifter hunnit erläggas,

dessa utan dröjsmål skall återbetalas och överföras till sådan förvaltning,

2) staten och dess affärsdrivande verk icke skall göra någon inbetalning

av avgifter enligt nämnda förordning,

3) erforderliga ändringar vidtages i lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

så att denna icke lägger hinder i vägen för enskild person att

utträda om han så önskar;

samt att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 3

II. vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till de författningsändringar

som behöver göras för att tillgodose dessa yrkanden».

I motionerna I: 457 och 11:557 har framhållits, att det enligt lagen om

försäkring för allmän tilläggspension kan i vissa fall, i synnerhet i fråga om

korttidsanställningar, inträffa, att arbetsgivaren för arbetstagare erlägger

avgift till försäkringen, utan att denne på grund därav erhåller rätt till

pension. Under åberopande härav har motionärerna hemställt, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en skyndsam utredning,

syftande till att lagen i fråga om korttidsanställningar ändras antingen så,

att arbetsgivaravgift inte behöver erläggas för utgivet vederlag, som inte

blir pensionsgrundande inkomst, eller så, att inkomsten blir pensionsgrundande

i den mån arbetsgivaravgift erlagts för densamma.

I motionerna 1:461 och II: 579 har hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära

att utformningen av bestämmelser som utvidgar valfriheten inom det

allmänna tilläggspensionssystemet skyndsamt utreds,

att vidgade möjligheter för företagens kapitalförsörjning genom användning

av premiemedel, bland annat återlånerätt och avgiftens erläggande

genom revers under för de försäkrade betryggande former, samt i övrigt i

enlighet med vad som i denna motion förordats, likaledes skyndsamt utreds

och

att 1961 års riksdag föreläggs förslag i dessa avseenden».

I motionerna 1:462 och II: 549 har hemställts, »att riksdagen — därest

beslut icke skulle fattas i syfte att möjliggöra den obligatoriska tilläggspensioneringens

ersättande med en personligt frivillig tilläggspensionering

— i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om skyndsam utredning och

förslag angående förbättrade möjligheter för småföretagare till återlån från

den allmänna pensionsfonden i enlighet med motionens syfte».

Beträffande de skäl motionärerna anfört för sina yrkanden får utskottet,

i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till motionerna

11:94, 11:560, 11:551, 11:565, 11:557, 11:579 och 1:462.

Frågan om tilläggstrygghetens ordnande

Huvuddragen av lagstiftningen om försäkring för

allmän tilläggsjiension

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension trädde i kraft den 1

januari 1960. Tilläggspensioner skall börja utges år 1963.

Tillsammans med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen tillför
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

säkra alla förvärvsarbetande rätt till ålders-, invalid- och familjeskydd avvägt

i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten.

Rätt till tilläggspension kan förvärvas av svensk medborgare och av här

mantalsskriven utlänning. Tilläggspension grundas på arbetsinkomst, som

förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten ligger mellan

4 000 och 30 000 kronor. Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete än

anställning är regeln att det belopp, som överskjuter 8 000 kronor, räknas

som pensionsgrundande till två tredjedelar. Den pensionsgrundande inkomsten

beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt.

I likhet med folkpensionen skall tilläggspensionen vara värdebeständig.

Även de nämnda inkomstgränserna skall följa ändringar i prisnivån.

Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den

genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten under de 15 bästa åren. För

full ålderspension fordras i inledningsskedet 20 pensionsgrundande år, vilket

krav successivt höjes till att avse 30 år. Jämte folkpensionen kommer full

ålderspension från tilläggspensioneringen att i stort sett motsvara två

tredjedelar av hela arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens ålderspension

kan uttagas från 63 års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den

som väntar med att ta ut pensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss

höjning av pensionen.

Förtidspension lämnas till den, som åtnjuter invalidförmån från folkpensioneringen.

Vid förlust av arbetsförmågan utgår hel förtidspension med

samma belopp som vederbörande skulle erhålla i ålderspension från 67 års

ålder. Vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan utgår 60 procent av hel

förtidspension.

Familjepensionen utgöres av änkepension och barnpension. Änkepension

utgår förutsatt att äktenskapet ingåtts senast då mannen fyllde 60 år och

att det varat i minst fem år. Har makarna gemensamma barn, utgår dock

änkepension oavsett om dessa förutsättningar föreligger eller ej. Barnpension

utgår då den avlidne efterlämnar barn under 19 år. Tilläggspensioneringens

familjepension motsvarar en viss del av den tilläggspension, som

den avlidne uppbar eller skulle ha erhållit om han blivit invalid, nämligen

för en efterlevande (änka eller barn) 40 procent, för två efterlevande (änka

och ett barn eller två barn) 50 procent o. s. v. För fem eller flera efterlevande

utgår 80 procent av den avlidnes tilläggspension.

I likhet med folkpensioneringen finansieras tilläggspensioneringen enligt

ett fördelningssystem, dock endast med avgifter och således utan tillskott

av skattemedel; inom tilläggspensioneringen uppbygges vidare en betydande

fond, allmänna pensionsfonden. På inkomst av anställning erlägges

kollektiv arbetsgivaravgift. På inkomst av annat förvärvsarbete erlägges

egenavgift, vilken benämnes tilläggspensionsavgift. Samma uttagsprocent

tillämpas för arbetsgivaravgift och tilläggspensionsavgift.

Rätt till tilläggspension har börjat intjänas och avgifter erlagts från och

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

med år 1960. Avgiftsuttaget har till en början fastställts för fem år och

utgör 3 procent år 1960 för att sedan stiga med en procent om året till

7 procent år 1964. Räknat på den totala lönesumman blir arbetsgivaravgiften

vid konstant penningvärde och oförändrad inkomstnivå 1,9 procent

1960 och 4,5 procent 1964. Det har förutsatts att arbetsgivaravgiften framdeles

inte kommer att överstiga 10 procent av den totala lönesumman.

Försäkringen är i princip obligatorisk, men möjligheter finns till undantagande

från den allmänna tilläggspensioneringen, kollektivt för inkomst

av anställning och individuellt för inkomst av annat förvärvsarbete.

Allmänna pensionsfonden beräknas vid konstant penningvärde och oförändrad

inkomstnivå uppgå till 4 700 miljoner kronor vid 1964 års utgång.

Förvaltningen av fonden är anförtrodd åt tre styrelser. Första fondstyrelsen

förvaltar de arbetsgivaravgifter som erlägges av det allmänna, andra fondstyrelsen

arbetsgivaravgifter från enskilda större arbetsgivare samt tredje

fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter och tilläggspensionsavgifter. I styrelserna

skall företrädare finnas för närmast berörda parter utan att någon

parts representanter ensamma har majoritet.

En betydande del av fondmedlen kan i form av återlån genom banker

och andra kreditinstitut gå tillbaka till dem som erlagt avgifter. Övriga

fondmedel placeras i obligationer och andra skuldförbindelser som utfärdas

av staten, kommuner och kreditinrättningar m. fl.

Historik

Förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension förelädes 1959

års riksdag genom ''propositionen nr 100. Propositionen behandlades av

särskilda utskottet, som i sitt utlåtande nr 1 avstyrkte propositionen.

Riksdagen biföll emellertid lagförslaget i enlighet med en vid utlåtandet

fogad reservation. I propositionen anförde föredragande departementschefen,

statsrådet Nilsson, bland annat följande.

De arbetsinsatser, som de äldre har gjort i samhället under sin verksamma

tid, bildar den grund, på vilken den yngre generationen bygger vidare.

Produktionsresultatet är alltså en följd av de olika generationernas

gemensamma ansträngningar. När de äldre träder ut ur produktionslivet,

kan de inte som tidigare genom arbetsinkomsten tillgodogöra sig resultatet

av sina insatser. Det är därför en gammal tanke, att de som är i aktiv ålder

skall avstå en del av produktionsresultatet till pension åt de äldre. Med

detta betraktelsesätt ter det sig också naturligt att de äldre, när de drar sig

tillbaka från arbetslivet, för sig och sina familjer inte skall behöva vidkännas

en alltför kännbar sänkning av den levnadsnivå, på vilken de kunnat

inrätta sitt liv medan de stod kvar i produktionen. Pensionen bör alltså i

princip avvägas efter inkomsten under den aktiva tiden och motsvara en väsentlig

del av denna inkomst. Diskussionen kring pensionsfrågan har visat,

att det sist sagda ger uttryck för en mycket utbredd uppfattning.

Genom folkpensioneringen avstår de som är i aktiv ålder en del av sina

inkomster till pensionärerna. Folkpensioneringens förmåner är dock inte av
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

hängiga av vars och ens tidigare inkomster utan utgår med enhetsbelopp.

Det är ur många synpunkter önskvärt, att folkpensioneringen lägges som

grund i ett nytt pensionssystem. För att detta system skall fylla det anspråk,

som nyss angivits i fråga om pensionernas storlek, måste de enhetliga

folkpensionerna kompletteras med tilläggspensioner, som är avpassade

efter vars och ens tidigare inkomstförhållanden.

Sedan länge har vi i vårt land haft en lagstiftning om folkpensionering.

Tack vare lagstiftningen kan folkpensioneringen finansieras genom ett fördelningssystem.

En sådan finansieringsmetod innebär renodlad, att varje

års pensionsutgifter bekostas av de pensionsavgifter och andra inkomster,

som inflyter under året. Fördelarna med detta finansieringssystem är uppenbara

och allmänt erkända såvitt angår folkpensioneringen. Alla kan få rätt

till pensioner av i lagen bestämd storlek. Pensionsförbättringar kräver ingen

lång uppbyggnadstid utan kan genomföras snabbt. Pensionerna kan göras

automatiskt värdebeständiga.

Genom att finansiera tilläggspensioneringen enligt samma metod som

folkpensioneringen kan man utnyttja dessa fördelar för hela pensionssystemet.

Man kan alltså relativt snabbt tillförsäkra alla förvärvsarbetande och

deras familjer värdebeständiga pensioner av tillfredsställande storlek.

I sitt utlåtande nr 1 anförde särskilda utskottet:

I motionerna I: 429 av herr Bengtson m. fl. och II: 519 av herr Hedlund

m. fl., 1:431 av herr Ewerlöf m.fl. och 11:520 av herr Hjalmarson m. fl.

samt I: 433 av herr Aastrup m. fl. och II: 523 av herr Ohlin in. fl. har från

skilda utgångspunkter principiella och praktiska skäl framförts för att

Kungl. Maj:ts förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension icke

kan godtagas. Utskottet har även för sin del funnit att Kungl. Maj:ts förslag

bör avslås.

För utskottet framstår det som synnerligen betydelsefullt att allt flera

människor i vårt land får möjlighet att ordna sin trygga försörjning för

ålderdomen. Detta kan ske i en rad olika former, genom pensionsanordningar

och andra försäkringar och genom sparande exempelvis i egen rörelse,

egen gård eller eget hem.

Den gemensamma grunden för alla måste emellertid vara folkpensioneringen.

Dess utbyggnad och säkerhet måste därför alltid vara av primärt

intresse. Ett stort antal anställda torde önska en komplettering av folkpensionen

genom pensionsförsäkringar eller annat försäkringsmässigt sparande.

För jordbrukare och andra företagare torde det vanligen vara mest fördelaktigt

att placera sitt ålderssparande i den egna rörelsen.

_ Beträffande utformningen av de pensions- och försäkringsmässiga anordningarna

och angelägenheten av att göra sparandet för sådana ändamål

värdebeständigt återkommer utskottet i andra avsnitt av sin framställning.

I förevarande sammanhang inskränker sig utskottet alltså till att beträffande

sådant försäkringssparande understryka några synpunkter, vilka utskottet

betraktar som betydelsefulla. Den första av dessa är att utbyggnaden

av detta sparande får ske på ett sådant sätt att det medför en kapitalbildning

som är så långt som möjligt decentraliserad. Denna måste få

komma produktionen till godo och liksom annat enskilt sparande leda till

en effelctivisering av vårt näringsliv så att detta får möjlighet att bibehålla

sin internationella konkurrenskraft och att bilda underlaget för en förbätt
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 7

ring av levnadsförhållandena för alla folkgrupper. Genom decentralisering

måste man undvika en otillbörlig prioritering av den statliga sektorn av investeringarna

och därmed att näringslivet även i fortsättningen blir underförsörjt

med kapital.

En annan betydelsefull synpunkt som utskottet vill framföra är att en

ytterligare utbyggnad av pensioneringen inte får ske på ett sådant sätt att

hinder läggs i vägen för fullföljande av arbetet på folkpensionernas utbyggnad

till en solidarisk medborgerlig grundpension.

Angående motiveringen i övrigt för utskottets avslagsyrkande hänvisas

till vad som framförts i motionerna 1:429 av herr Bengtson m. fl. och

II: 519 av herr Hedlund m. fl.. I: 431 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 520 av

herr Hjalmarson m.fl. samt 1:433 av herr Aastrup m. fl. och 11:523 av

herr Ohlin m. fl.

I reservationen, vari propositionen tillstyrktes, anfördes:

När det gäller främst ålderdoms- och inval iditetsskydd men även i fråga

om efterlevandeskyddet har genom den allmänna folkpensioneringen skapats

ett grundskydd, som kommer att avsevärt vidgas och stärkas vid ett

förverkligande av de planer på en vidare utbyggnad av folkpensioneringen,

vartill riksdagen förra året uttalade sin anslutning. Emellertid har i takt

med standardutvecklingen och ökningen av samhällets resurser den meningen

vuxit sig allt starkare bland allt större grupper av vart folk, att den

trygghet som bör åstundas inte bör begränsas till enbart ett minimiskydd.

Strävandena har i stället alltmer inriktats på att nå därhän, att den förvärvsarbetande,

när han med ålderns rätt drar sig tillbaka från sin verksamhet,

skall genom pension vara garanterad en levnadsstandard som någorlunda

kan anses motsvara den han haft under sin aktiva tid. Motsvarande

betraktelsesätt har också gjort sig gällande i fråga om målsättningen för

invaliditets- och efterlevandeskyddet. Med utgångspunkt från sådana bedömanden

har också vissa befolkningsgrupper sin pensionsfråga ordnad på

ett tillfredsställande sätt. Detta gäller i huvudsak statens och kommunernas

anställda, vilka erhåller en ålderspension som i stort sett utgör två tredjedelar

av lönen och som numera i praktiken är värdebeständig. Även om det

vid sidan av dem finns grupper som har pensionsfrågan mer eller mindre

väl ordnad, saknar dock den stora massan av förvärsarbetande i vårt land

rätt till pension utöver folkpensionen. Denna klyfta bör nu överbryggas,

och målet bör vara att skänka alla förvärvsarbetande möjlighet att under

jämbördiga villkor förvärva rätt till pension för sig och sina efterlevande

utöver de förmåner folkpensioneringen kan erbjuda.

En stor majoritet inom vårt folk och i riksdagen ansluter sig numera

till den uppfattningen att ett genomförande av en allmän och effektiv tilläggspensionering

kräver lagstiftning i någon form. Enighet råder därvid

också om att en sådan lagstiftning bör innebära ett åliggande för arbetsgivarna

att erlägga avgifter för de anställdas pensionering.

Utskottet är för sin del av den bestämda uppfattningen att lagstiftningsvägen

är den enda framkomliga om man verkligen vill realisera önskemålen

om att snabbt bereda alla förvärvsarbetande rätt till tillfredsställande

pensionsförmåner. Tiden måste nu också anses mogen att — efter en följd

av utredningar i frågan — skrida till lagstiftning på området.

När det gäller utformningen av den lagstiftning som enligt utskottets

mening snarast bör komma till stånd har utskottet att nu taga ställning

till två framlagda förslag, nämligen dels propositionens förslag — som

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

föreligger i form av en utarbetad lagtext — dels det i de likalydande motionerna

I: 433 av herr Aastrup m. fl. och II: 523 av herr Ohlinm. fl. framlagda

principförslaget, som anger riktlinjerna för en lösning efter andra

grunder än de propositionen innehåller.

Vid sin granskning av de föreliggande förslagen har utskottet prövat

möjligheterna att genom de föreslagna anordningarna tillgodose tre huvudkrav,

vid vars uppfyllande utskottet fäster avgörande vikt: att tillförsäkra

alla förvärvsarbetande tilläggspensioner av tillfredsställande storlek, att

relativt snabbt åstadkomma sådana pensioner samt att garantera deras

värdebeständighet.

Från angivna utgångspunkter leder utskottets bedömande tveklöst till

att en lagstiftning bör grundas på de i propositionen givna förutsättningarna.

Det företräde, som vid den jämförelse, varom här är fråga, måste tillerkännas

propositionens förslag, söker sitt ursprung främst däri, att man

i propositionen valt ett finansieringssystem — fördelningssystemet — som

bättre än det i motionerna förordade premiereservsystemet är ägnat att

främja ett infriande av de nämnda kraven. Att nöjaktigt tillgodose dessa

krav inom ramen för ett pensionssystem byggt på premiereservmetoden

synes utskottet icke möjligt.

Motioner

I motionerna I: 446 och II: 560 hemställes om skyndsam utredning och

förslag angående anordningar för personligt frivillig tilläggspensionering,

avsedd att från och med den 1 juli 1961 ersätta nu gällande allmänna tilläggspensionering.

Motionärerna avstår dock från att nu hemställa om avskaffande

av sistnämnda pensionering, vilket de motiverar på följande sätt.

Lagen om den obligatoriska eller allmänna tilläggspensioneringen har

antagits av riksdagen så sent som i fjol. Med den sammansättning som

riksdagen för närvarande har finner vi det nu inte förenligt med praktisk

politik att yrka på upphävande av lagen. Men det synes oss starkt motiverat,

att frågan i princip upptages till förnyad prövning. Pensionspremier

inbetalas visserligen redan i år till den allmänna pensionsfonden, men utbetalningen

av tilläggspensioner skall börja först 1963. Några praktiska

hinder i anledning av riksdagens tidigare beslut föreligger alltså inte för en

lösning av frågan enligt den personliga frivilliglinjens principer.

I motionerna 1:450 och II: 565 hemställes, att den i fjol beslutade tilläggspensioneringen

måtte avskaffas med utgången av år 1961 samt att

riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag till 1961 års vårriksdag

om åtgärder, som kan anses erforderliga för en »lösning av tilläggstrygghetens

problem, byggd på den personliga frivillighetens och valfrihetens

grund».

De i de båda motionsparen framställda yrkandena grundar sig på en

kritisk inställning till den beslutade allmänna tjänstepensioneringen. Härutinnan

anföres i motionerna 1:446 och II: 560:

Den obligatoriska inkomstgraderingen kan inte tillerkännas en social motivering.

Den faller utanför socialpolitikens ram. Genom de s.k. 30- och

15-årsreglerna sker en inkomst överföring till nackdel för de lägre inkomst
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

grupperna och för dem som tidigt kommer ut i förvärvslivet. Ur samma

synpunkt måste allvarliga invändningar resas mot den s. k. överkompensation,

som skall utgå under systemets inledningsskede. Småföretagargrupperna

blir i skilda avseenden missgynnade, bland annat i fråga om återlånen

från den allmänna pensionsfonden. Ur samhällsekonomisk och näringspolitisk

synpunkt framstår det som en allvarlig fara, att pensionspremierna

skall samlas i en stor statlig fond, som genom sitt dominerande inflytande

över kredittillgångarna utgör ett hot mot näringslivets frihet.

I motionerna 1:450 och II: 565 hävdas, att pensionsobligatoriet är en

social orättvisa mot landets ungdom. De som nu befinner sig i medelåldern

och däröver och vinner inträde i pensionssystemet blir enligt motionärerna

befriade från att betala en betydande del av sina egna pensionskostnader,

medan dagens yngre generation — framför allt de som ännu

inte kommit ut på arbetsmarknaden — samt morgondagens blir tvingade

att betala inte bara sina egna utan även en väsentlig del av våra pensionskostnader.

Motionärerna fortsätter:

Att exakt beräkna omfattningen av den kostnadsöverflyttning och kostnadsförfalskning

som obligatoriet medför låter sig inte göra, men en ungefärlig

föreställning om storleken kan man dock skaffa sig. Vid rimliga

antaganden om utvecklingen av inkomsterna och av befolkningens sammansättning

kommer man fram till siffror av storleksordningen 40—50 miljarder

kronor. Den brist som kvarstår ännu 1990 och som måste täckas

genom för höga avgifter kan uppskattas till omkring 30 miljarder kronor,

vilket alltså innebär att huvuddelen av bristen får betalas av dem som i dag

ännu inte nått rösträttsåldern eller inte ens är födda.

I båda motionsparen framhålles, att frågan om ytterligare trygghet utöver

den folkpensioneringen ger bör ordnas efter individuella linjer och utan

tvång. Härom anföres i motionerna I: 446 och II: 560 följande.

Den enskilde medborgaren skall ha rätt till en god grundtrygghet, ordnad

genom samhället. Men han skall också ha rätt och frihet att själv bestämma

på vilket sätt och huru mycket han därutöver skall spara för en utökad

trygghet. För många människor kan det härvid vara lämpligt med tillläggspensionsförsäkring.

Andra åter anser sig ha större trygghet i sparandet

t. ex. i eget hem, i egen rörelse, i bank eller annan kreditinrättning. Det

väsentliga är att medborgaren själv får avgöra denna fråga för sitt eget

vidkommande. Samhällets uppgift skall vara att på likvärdigt sätt söka

uppmuntra olika former av frivilligt sparande för en ökad trygghet.

I motionerna I: 450 och II: 565 anföres:

Vid en frivillig pensionering har den enskilde helt andra möjligheter att

själv gestalta sitt liv efter egna önskningar. Vill han välja att säkra sin

ålderdom och sin familj i pensionsform, så kan han efter vad som passar för

hans personliga förhållanden avväga storleken av de uppoffringar under

arbetsåren som han anser sig orka med mot den inkomst som han vill tillförsäkra

sig på gamla dar och som han vill säkerställa för sin familj utöver

folkpensionen. Ilan beredos också möjlighet att själv välja vid vilken ålder

som pensionen skall börja utbetalas.

Vill han välja andra former för åldersförsörjningen än tjänstepension,

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

t. ex. sparande i eget jordbruk, eget företag eller eget hem skall det stå

honom fritt.

Vad staten kan göra för att stimulera och underlätta de enskilda människornas

ålderdomsförsörjning och familjeskydd är i främsta rummet att

genom olika positiva åtgärder främja sparande för dessa ändamål — inte att

genom beskattningsåtgärder hindra det sparande som måste till under de

arbetsföra åren.

Motionärerna framhåller därefter, att från deras håll väckts olika förslag,

som går ut på skattebefrielse eller skattelindring för vissa slag av sparande

för ålderdomen och till skydd för familjen. Såsom exempel på sparande som

föreslås privilegierat nämnes bostadssparande, egnahemssparande, aktiesparande

samt pensionssparande inom jordbruk och småföretag. Vidare

understryker motionärerna vikten av att staten vidtager åtgärder för att

åstadkomma ett fast penningvärde.

Frågor om ändringar i lagen om försäkring

för allmän tilläggspension

Frågor om större valfrihet i avseende å pensionsålder m. m.

Gällande bestämmelser m. m.

Rätt till ålderspension föreligger i princip från och med den månad,

under vilken den försäkrade fyller 67 år. Efter särskild framställning från

den försäkrade utgår emellertid ålderspensionen även för tid dessförinnan,

dock tidigast från och med den månad, då han uppnår 63 års ålder.

Pensionen utgör, då den börjar utgå vid 67 års ålder, 60 procent av ett

på visst sätt uträknat belopp. Detta belopp motsvarar i princip den försäkrades

medelinkomst under hans femton bästa inkomstår, minskad med

det s. k. basbeloppet (ett belopp som motsvarar 4 000 kronor i 1957 års

penningvärde). Uttages pensionen före 67 års ålder, minskas den med 0,6

procent för varje månad som den uttages i förväg. Till belysning av denna

regel kan nämnas, att den som börjar uppbära ålderspension vid 63 års

ålder, får vidkännas en reducering av pensionsbeloppen till cirka 71 procent

av vad han eljest skulle ha erhållit. Den som börjar uttaga ålderspensionen

vid 65 års ålder får en reduktion till cirka 86 procent. — Den,

som dröjer med pensionsuttaget till efter 67 års ålder, får en motsvarande

höjning av pensionsbeloppen, 0,6 procent för varje uppskovsmånad.

I fråga om sådan höjning skall dock inte hänsyn tagas till månad efter den

då den försäkrade fyllt 70 år. Den som väntar till nämnda ålder med att

ta ut sin ålderspension får denna höjd med cirka 20 procent.

Till den som på grund av nedsättning av arbetsförmågan åtnjuter folkpension

i form av invalidpension eller sjukbidrag utgår förtidspension. För
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 11

tidspensionen utgår i princip med samma belopp som ålderspension, som

börjar uttagas vid 67 års ålder.

Efter försäkrad, som avlider, utgår i princip familjepension. Familjepensionen,

som utgår till änka och barn (adoptivbarn), utgör viss andel av den

invalidpension som tillkommit den avlidne, om han vid dödsfallet varit

berättigad till sådan pension. Andelen utgör för en efterlevande familjepensionsberättigad

40 procent, för två 50 procent, för tre 60 procent, för

fyra 70 procent samt för fem eller flera 80 procent.

Försäkringen finansieras med avgifter och avkastningen av den fond till

vilken avgifterna inbetalas. Avgifterna utgår efter viss för alla lika stor procentsats

av den pensionsgrundande inkomsten. Procentsatsen fastställes av

Konungen och riksdagen och skall enligt lag den 28 maj 1959 utgöra, för

år 1960 tre, för år 1961 fyra, för år 1962 fem, för år 1963 sex och för år

1964 sju.

I propositionen nr 100 till 1959 års riksdag uttalade föredragande departementschefen

bland annat följande.

Jag vill förutskicka att den lagstiftning, som utarbetats om tilläggspensioneringen

och som här framlägges, på några punkter inte är avsedd att

vara definitiv i den meningen att man skulle låta sig nöja med de bestämmelser

som nu utformats. Efter ytterligare utredning bör man pröva möjligheterna

att vidga rätten till pensioneringens förmåner. Här blir fråga

om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av

tilläggspension som behandlas i lagförslaget — kan bereda personer, som

måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före

67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Vidare

måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den

avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir berättigade

till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor

jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialförsäkringskommitté.

I anledning av propositionen väcktes dels motioner (1:428 och II: 524),

vari hemställdes om sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare, dels

ock motioner (I: 430 och II: 525), vari begärdes sänkning med det snaraste

av pensionsåldern för vissa arbetare samt därefter en sänkning av den

allmänna pensionsåldern till 65 år för manliga och 60 år för kvinnliga

pensionärer.

I förutnämnda vid särskilda utskottets utlåtande nr 1 fogade reservation

uttalades i fråga om pensionsåldern:

Utskottet har med tillfredsställelse hälsat det förslag till en rörlig pensionsålder

som inrymmes i propositionen. Därigenom ges bland annat möjlighet

för dem som drar sig tillbaka från förvärvslivet före 67 års ålder att

komma i åtnjutande av förmåner från tilläggspensioneringen från en tidigare

tidpunkt än vad som markeras av den allmänna pensionsålderns inträde.

Utskottet bär emellertid förståelse för de önskemål som framförts — bland

annat i de föreliggande motionerna — om att möjligheter bör förefinnas för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

yrkesgrupper som har behov därav att komma i åtnjutande av oreducerad

ålderspension från en tidigare tidpunkt än 67-årsåldern. Departementschefen

har också i propositionen framhållit, att man efter ytterligare utredning

bör pröva möjligheterna att vidga rätten till pensioneringens förmåner

och att det härvid kan bli fråga om i vilken utsträckning man —

utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget

— kan bereda personer, som måste dra sig tillbaka från förvärvslivet

tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte

är invalider i gängse bemärkelse. Utskottet ansluter sig till departementschefens

uttalande och tillstyrker motionerna på det sättet, att utskottet

förordar en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med

tungt och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad ålderspension före 67

års ålder. Däremot finner sig utskottet — av bland annat samhällsekonomiska

skäl — icke kunna förorda en utredning rörande en allmän sänkning

av pensionsåldern på sätt yrkats i motionerna I: 430 och II: 525.

Frågan om lägre pensionsålder för vissa grupper har överlämnats till

1958 års socialförsäkringskommitté att beaktas av denna vid fullgörande

av dess fortsatta utredningsarbete.

Moticmer

I motionerna 1:461 och 11:579 har begärts skyndsam utredning av »utformningen

av bestämmelser som utvidgar valfriheten inom det allmänna

tilläggspensionssystemet». De hänseenden, i vilka motionärerna önskar

större valfrihet, anges bland annat på följande sätt.

Den variation nedåt i fråga om pensionsåldern till 63 år, som lagen medger,

torde för stora grupper försäkrade inte vara tillfredsställande. Detta

gäller inte bara arbetstagare såsom gruvarbetare, skogsarbetare och byggnadsarbetare,

vilka särskilt omnämnts under förberedelsearbetet till lagstiftningen,

utan jämväl andra grupper av försäkrade. De svårigheter, som

den nu lagfästa pensionsanordningen dras med i detta avseende, när det

gäller att uppnå en både för olika grupper och individer någorlunda tillfredsställande

lösning, kan inte motivera, att man blundar för att problemet

finns. Dess sociala och ekonomiska betydelse torde nämligen vara oomtvistlig.

Som lagens bestämmelser nu är utformade uppkommer stora olikheter i

pensionsnivåerna före och efter 67-årsåldern samtidigt som behovet i vissa

fall av lägre pensionsålder än lagens 63 år inte kan tillgodoses.

_ Inom pensioneringens ram bör möjligheter till individuella eller kollektiva

variationer i fråga om pensionsåldern och i samband härmed pensionsnivån

åstadkommas, varvid det kan bli nödvändigt att öppna möjligheter

för en differentiering av avgifterna, givetvis under förutsättning av överenskommelse

härom, gruppvis eller individuellt. Förslag härom bör snarast

läggas på riksdagens bord, sedan en utredning bearbetat de i detta sammanhang

uppkommande problemen.

Enligt vår mening bör också de försäkrade, som omfattas av den nu

gällande tilläggspensioneringen, ha möjligheter att flytta över en del av

ålderspensionen till familje- och invalidpensionerna i syfte att stärka efterlevandeskyddet

eller rusta sig bättre mot invaliditetsrisken.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

13

Fråga om undantagande från försäkringen

Gällande regler m. m .

I fråga om rätt till undantagande från försäkringen gäller enligt 36 §

lagen om försäkring för allmän tilläggspension, såvitt angår inkomst av

annat förvärvsarbete, att för den försäkrade från och med året efter det då

han gjort anmälan om undantagande icke skall tagas hänsyn till sådan inkomst.

Sådan anmälan kan återkallas, dock att återkallelsen får verkan

först sedan undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan om undantagande

återkallats, får anmälan inte ånyo göras.

Om skälen för och de begränsningar i rätten till undantagande som de

förenämnda reglerna innebär uttalades i specialmotiveringen till ■propositionen

nr 100 vid 1959 års riksdag:

Om någon inte längre vill att undantagande enligt denna paragraf skall

gälla för honom, synes det i regel inte böra förvägras honom att få detsamma

upphävt. Han har därför möjlighet att återkalla gjord anmälan. Återkallelsen

får verkan från och med året efter det att den göres, dock tidigast

sedan anmälan ägt giltighet i fem år. Bestämmelsen om att undantagande

inte kan bringas att upphöra förrän efter viss tid har sin grund i att man vill

undvika förhastade anmälningar om undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen.

Den som gör sådan anmälan bör noga ha övervägt sin

situation på längre sikt. Undantagande bör således som regel grundas på en

bedömning av pensionsbehovet och inte göras annat än där detta av olika

skäl är mindre framträdande eller blir tillgodosett i annan ordning. Någon

anledning för försäkringen att underlätta kortfristiga spekulationer för att

undkomma avgiftsskyldighet under något eller några år föreligger självfallet

inte. Även om anmälan enligt denna paragraf således normalt bör ske

med tanke på att den skall gälla permanent, kan naturligtvis ändrade förhållanden

göra det önskvärt för den, för vilken undantagande gäller, att

åter bli fullt omfattad av försäkringen. Då det inte synes lämpligt att medge

återanslutning till försäkringen efter alltför kort tid, har den minsta tiden

för giltigheten av anmälan enligt denna paragraf bestämts till fem år. Vad

nyss framhållits om att anmälan om undantagande måste förutsatta grundliga

överväganden av den försäkrade rörande hans pensionssituation på

lång sikt låter sig inte förena med att en försäkrad flera gånger går ut och

in i det allmänna systemet. Med hänsyn härtill föreskrives, att den som en

gång återkallat gjord anmälan inte ånyo får göra sådan anmälan.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 50/1959 i anledning av propositionen

nr 175 med förslag till förordning angående beräkning av pensionsgrundande

inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

m.m., uttalade andra lagutskottet, att det borde övervägas, om det inte

framdeles kunde överlämnas till den försäkrade att själv sörja för betalning

av tilläggspensionsavgiften. En sådan lösning skulle uppenbarligen

medföra, att den försäkrade genom att underlåta att inbetala avgiften för

visst år kunde bli undantagen från försäkringen för det året.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

Vidare må nämnas, att undantagande från försäkringen alltid medför

minskning i pensionen, som är på visst sätt proportionell till det antal år

undantagandet varat. Samma gäller för det fall att den försäkrade underlåtit

betala pensionsavgift.

Motioner

I motionerna 1:461 och II: 579 yrkas skyndsam utredning i syfte att helt

slopa eller modifiera spärren för undantagande och återinträde. I sin motivering

anför motionärerna:

I fråga om andra inkomsttagare än löntagare gäller nu en »andragångsspärr»

för undantagande från försäkringen. Lagstiftaren har här funnit det

önskvärt att undvika, att försäkrade utträder ur pensionssystemet längre

fram under sin levnad, då pensionsavgiften är betydligt högre än under

tidigare år. Med hänsyn till dels att realinkomsten för dessa inkomsttagare

regelmässigt är större i högre aktiv ålder än under yngre år och dels att det

försäkringstekniska värdet av en kronas intjänt pensionsrätt är flerdubbelt

större i 60-årsåldern än t. ex. i 20-årsåldern, anser vi, att lagens anordning

mot spekulation ej är nödvändig.

Pensionsgrundande inkomst för företagare

Gällande bestämmelser m. m.

Den pensionsgrundande inkomsten av anställning beräknas på den årliga

arbetsinkomsten, i vad denna ligger mellan 4 000 och 30 000 kronor, räknade

i 1957 års penningvärde. I fråga om inkomst av annat förvärvsarbete

gäller motsvarande regler med det undantaget att inkomst över 8 000 kronor

i nämnda penningvärde endast är pensionsgrundande till två tredjedelar

(8 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension).

Orsaken till den reducering av den pensionsgrundande inkomsten som

skall ske då inkomsten härrör från annat förvärvsarbete än anställning

sammanhänger med lagens syfte att bereda pension endast på grundval av

inkomst av arbete. I inkomst av annat förvärvsarbete än anställning kan

normalt antagas ingå ett inslag av annan natur, nämligen avkastning på det

i verksamheten nedlagda kapitalet. Sådan avkastning bör alltså, liksom

annan kapitalavkastning, inte vara pensionsgrundande.

Förevarande presumtion att inkomst av annat förvärvsarbete än anställning

inrymmer ett visst mått av kapitalavkastning har inte ansetts gälla

obetingat. I de lägre inkomstskikten finns i regel inte så stort fog för att

antaga att något nämnvärt kapital är investerat i verksamheten eller att

detta kapital ger nämnvärd avkastning. Vidare har det ansetts angeläget

att pensionsskyddet i dessa fall inte förringas.

I de fall då reduktion skall förekomma har det inte ansetts möjligt att

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

för varje försäkrad utreda i vad mån inkomsten härrör från kapital eller

från arbete, och man har därför valt en enhetlig reduktionsnorm för alla.

I ;propositionen nr 100 till 1959 års riksdag uttalade föredragande departementschefen

rörande denna fråga:

Emedan rörelseinkomst till en del kan förutsättas innefatta kapitalavkastning,

åtminstone när vederbörandes inkomster överstiger en viss gräns,

förordades i princippropositionen att man — utan att fördenskull anse sig

slutligt bunden — skulle utgå från att endast två tredjedelar av inkomsten

utöver basbeloppet gjordes pensionsgrundande i vad denna inkomst kom

från rörelsen. Efter närmare överväganden har jag emellertid funnit, att

man bör räkna med att en större del av rörelseinkomsten hänför sig till

inkomsttagarens egen arbetsinsats. I de fall, då inkomsten totalt inte uppgår

till mer än vad som betraktas som en blygsam familjeinkomst, bör man

inte förutsätta att någon avkastning av kapital ingår i inkomsten. Jag

föreslår därför, att för den, som har enbart rörelseinkomst, denna inkomst

skall vara helt pensionsgrundande mellan basbeloppet och dubbla beloppet

därav, d. v. s. 8 000 kronor i 1957 års penningvärde. Först ovanför denna

högre gräns bör man ta hänsyn till endast två tredjedelar av rörelseinkomsten.

Har någon vid sidan av rörelseinkomst även löneinkomst, skall löneinkomsten

i första hand inräknas i nämnda 8 000 kronor.

I anledning av propositionen väcktes två likalydande motioner (I: 430

och II: 525) med yrkande om att förutnämnda gränsbelopp 8 000 kronor

måtte höjas till 12 000 kronor.

Riksdagen uttalade i enlighet med förutnämnda vid särskilda utskottets

utlåtande nr 1 fogade reservation:

Utskottet har vid sitt ställningstagande till förevarande spörsmål kommit

till den slutsatsen, att det mått av kapitalavkastning som ingår i en

rörelseinkomst måste bli högst varierande från fall till fall. Det är högeligen

vanskligt att dra några gränser som allmänt sett kan anses representera ett

genomsnitt. Lika väl som den i propositionen föreslagna lösningen ur de

synpunkter man här har att utgå ifrån kan betraktas som väl avvägd, kan

å andra sidan skäl anföras för en höining av ifrågavarande gräns i enlighet

med motionärernas yrkande. Det måste emellertid även beaktas, att en

höjning av gränsen med åtföljande ökning av den pensionsgrundande inkomsten

också medför en motsvarande ökning av de avgifter den försäkrade

har att erlägga för sin pensionering. Det torde mot bakgrunden härav

inte utan vidare kunna tagas för givet, att de som beröres av den ifrågavarande

gränsdragningen i allmänhet önskar en ändring i den av motionärerna

angivna riktningen. Vid övervägande av de olika synpunkter som

sålunda gör sig gällande har utskottet stannat för att rekommendera ett

vidhållande av propositionens förslag i förevarande del och att alltså avstyrka

motionsyrkandet.

Motioner

I motionerna I: 7 4 och II: 94 yrkas, att riksdagen måtte besluta att förutnämnda

två tredjedelsregel måtte slopas, så att pensionsgrundande inkomst

beräknas på samma siltt för inkomst av anställning och för inkomst av

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

annat förvärvsarbete. Såsom skäl för sitt yrkande anför motionärerna, att

de anser, att tilläggspensionsförsäkringen bör vara så utformad, att den ger

alla pensionsberättigade, som så önskar, samma rätt och möjlighet till en

tryggad ålderdom. Motionärerna fortsätter:

Förutom det allmänna rättvisemomentet kan som skäl anföras den relativa

rörlighet, som existerar mellan grupperna företagare-löntagare, speciellt

i vad det gäller mindre företag inom hantverket, småindustrien, handeln och

jordbruket. Den allmänna tilläggspensioneringen bör vara så uppbyggd, att

den ger en driftig yrkesarbetare, som startar eget företag, samma pensioneringsmöjligheter

han har som anställd.

Vidare anför motionärerna, att ett slopande av två tredjedelsregeln inte

medför några kostnader för statsverket, enär företagarna själva helt erlägger

avgifterna för sin pension. Slutligen påpekar motionärerna, att

nämnda regel lätt kan kringgås av företagare genom att de ombildar företaget

till aktiebolag. I så fall torde företagarna bli att betrakta som anställda

och regeln inte bli tillämplig.

Sambandet mellan pensionsavgift och pensionsgrundande inkomst

Gällande bestämmelser m . m .

Pensionsgrundande inkomst för ett år utgöres i princip av summan av

den försäkrades inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete

för året, i den mån summan överstiger det för året gällande basbeloppet,

d. v. s. ett belopp som motsvarar 4 000 kronor i 1957 års penningvärde.

I den mån summan överstiger dubbla basbeloppet, medräknas

den, såvitt gäller inkomst av annat förvärvsarbete, endast till två tredjedelar.

Basbeloppet och i förekommande fall dubbla basbeloppet avräknas i

första hand mot inkomsten av anställning. På den pensionsgrundande inkomsten

beräknas sedan på visst sätt pensionspoäng, som i sin tur ligger

till grund för bestämmandet av de förmåner som skall utgå från försäkringen.

Avgift till pensioneringen erlägges i fråga om inkomst av anställning av

arbetsgivaren och i fråga om inkomst av annat arbete av den försäkrade

själv. Avgifterna beräknas i princip på den del av inkomsten som överstiger

basbeloppet. I fråga om arbetsgivaravgifter tillämpas detta i huvudsak

så, att arbetsgivaravgiften beräknas på den sammanlagda lönesumman,

minskad med produkten av basbeloppet och antalet anställda. Därvid

räknas den som varit anstäld på heltid under hela året såsom en anställd,

den som varit anställd på heltid under en månad såsom en tolftedels anställd,

den som varit anställd på halvtid under hela året såsom en halv

anställd o. s. v. — I fråga om avgifter, som skall erläggas på grund av inkomst

av annat förvärvsarbete, sker beräkningen på den pensionsgrundande

inkomsten, i vad denna härrör från annat förvärvsarbete.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

De ovan angivna reglerna kan i vissa fall leda till att pensionsavgift erlägges

av arbetsgivare utan att motsvarande pensionspoäng tillgodoföres

den anställde. Såsom exempel härpå må anföras följande två fall. (I båda

fallen har förutsatts att basbeloppet är 4 000 kronor.)

I. En person har såsom enda arbetsinkomst lön från en anställning som

varar ett halvt år. Lönen utgör för hela anställningstiden 4 000 kronor.

Arbetsgivaren erlägger arbetsgivaravgift på lönebeloppet minskat med halva

basbeloppet, alltså å (4 000 —2 000 =) 2 000 kronor, men någon pensionsgrundande

inkomst beräknas likväl inte, eftersom arbetsinkomsten inte

överstiger basbeloppet.

II. En person har såsom arbetsinkomst dels 4 000 kronor på grund av

verksamhet i egen rörelse, dels 4 000 kronor på grund av tre månaders

anställning. För den sistnämnda inkomsten erlägger arbetsgivaren arbetsgivaravgift,

som beräknas på lönen minskad med en fjärdedel av basbeloppet,

alltså på (4 000 —% X 4 000 =) 3 000 kronor. Den försäkrade är

skyldig att själv erlägga avgift till pensioneringen på inkomsten av rörelse.

Eftersom avdraget för basbelopp i första hand skall göras pa inkomsten

av anställning, som i förevarande fall är lika stor som basbeloppet, beräknas

avgiften på hela inkomsten av annat förvärvsarbete. Resultatet i detta fall

kan sägas vara, att pensionsavgift beräknas även på delar av inkomsten,

som ligger inom basbeloppet, eller att de pensionsavgifter arbetsgivaren

erlägger för den försäkrade inte får någon motsvarighet i pensionspoäng för

den försäkrade.

Lagen är uppbyggd efter för delningsprincipen. Meningen är därför inte

direkt, att en arbetsgivaravgift för en viss försäkrad skall avse just denne

försäkrades pensionsförmåner. Härom uttalades i propositionen nr 100 till

1959 års riksdag under specialmotiveringen till 33 § i lagen om försäkring

för allmän tilläggspension följande.

Enligt principförslaget i propositionen 1958 A: 55 skall finansieringen av

de anställdas tilläggspensionering ske med kollektiva arbetsgivaravgifter av

samma slag som arbetsgivarnas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna,

d. v. s. med en viss procent på en av arbetsgivaren utgiven lönesumma.

En arbetsgivares avgift skall sålunda bidraga till finansieringen av tilläggspensioneringen

för alla anställda, som enligt lagen omfattas av tilläggspensioneringen,

och alltså inte för just den, på vars lön avgift beräknas, eller

för just dem som är anställda hos arbetsgivaren. Lagen år uppbyggd i

överensstämmelse härmed och i denna paragrafs första stycke föreskrives,

att arbetsgivare för varje år skall erlägga avgift för vad han under året utgivit

såsom lön till hos honom anställda arbetstagare.

Särskilda svårigheter ansågs i propositionen uppkomma i fall då de försäkrade

är endast deltidsanställda eller korttidsanställda. Härom anfördes

1 propositionen bland annat:

För att nå det praktiska syftet, att arbetsgivaravgift skall beräknas endast

på den del av lönesumman, som kan antagas bli pensionsgrundande för

de anställda, torde det sålunda bli nödvändigt att räkna med någon form av

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1900. 9 samt. 2 avd. Nr 0

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

basbeloppsavdrag. At t verkställa avdrag motsvarande hela basbeloppet för

var och en hos en arbetsgivare under kalenderåret anställd skulle emellertid

vara uppenbart orimligt. En arbetsgivare med många korttidsanställda

skulle då trots en hög sammanlagd lönesumma kunna helt slippa från avgift.

De konsekvenser, som avräkningsregeln i fråga om basbeloppet kan få för

dem som har såväl löneinkomst som annan inkomst, har varit kända vid

beslutet om den allmänna tilläggspensioneringen. Detta framgår av ett

uttalande i ovannämnda proposition av föredragande departementschefen,

vari han framhåller, att det synes böra övervägas att efter vidare utredning

jämka avräkningsregeln med tanke på sådana skogskörare, som vid sidan

om företagarinkomst regelbundet har säsongbetonade löneinkomster av

mindre omfattning.

Riksdagen har inte gjort något särskilt uttalande i före varande fråga.

Den av departementschefen omnämnda utredningen har inte kommit till

stånd.

Motioner

I motionerna 1:1+57 och II: 557 hemställes om skyndsam utredning i syfte

att uppnå sådan ändring av förevarande bestämmelser om korttidsanställning

att antingen arbetsgivaravgift inte skall erläggas för vederlag, som inte

blir pensionsgrundande inkomst, eller inkomsten blir pensionsgrundande i

den mån arbetsgivaravgift erlagts för densamma. Till motivering av yrkandet

anför motionärerna bland annat följande.

Arbetsgivaren har sålunda att vid inbetalning av arbetsgivaravgiften

lägga samman olika korttidsanställningar till heltidsanställningar och betala

avgift på grundval härav. Korttidsanställda, som uppburit ersättning som

inte överstiger det nämnda basbeloppet eller obetydligt överstiger detsamma,

får då inte pensionsförmåner som svarar mot de pensionsavgifter som

inbetalats för dem av arbetsgivaren. Denna konsekvens synes särskilt framträda

för stora grupper av småföretagare, som under större delen av året

är sysselsatta med skötseln av det egna företaget men under en kortare tid

utför arbete för annans räkning. Detta gäller exempelvis den stora kategori

jordbrukare, som under en kortare tid av året utför skogskörslor eller annat

skogsarbete för annans räkning.

Det kan möjligen sägas, att dessa bestämmelser om beräkning av arbetsgivaravgiften

är administrativt enkla. Men de missgynnar de grupper av

korttidsanställda som här nämnts. Då arbetsgivaren måste erlägga pensionsavgift

för vederbörande, får man nämligen förutsätta, att den kontanta

ersättningen för det utförda arbetet minskas i motsvarande mån.

Det här påtalade förhållandet är orimligt.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

19

Frågor om utlåning av allmänna pensionsfondens medel

Gällande bestämmelser angående förvaltningen av pensionsmedlen

Avgifterna till försäkringen inbetalas till allmänna pensionsfonden. Fondens

tillgångar skall enligt reglementet för fondens förvaltning placeras dels

i vissa slag av obligationer och skuldförbindelser, dels såsom lån till kreditinrättningar.

De kreditinrättningar, som kan få låna pengar av fonden, är

riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirot, sparbank, centralkassa

för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska

skeppshypotekskassan samt annan av Konungen godkänd kreditinrättning.

Förutsättning för att kreditinrättning skall få låna pengar i fonden är att

inrättningen i sin tur utlånat motsvarande belopp till den som erlagt pensionsavgift

och att den erlagda avgiften uppgår till minst dubbelt så

mycket som lånet. Lägsta belopp som kreditinrättning på detta sätt får

återlåna är 500 kronor. Det betyder, att om de för ett år inbetalda pensionsavgifterna

inte uppgår till 1 000 kronor återlån inte kan komma i

fråga.

Räntan på lån från fonden till kreditinrättningen skall i regel med en

halv procent överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta. Nagra

bestämmelser om vilken ränta som skall tillämpas mellan kreditinrättningen

och den som återlånar inbetalade pensionsavgifter finns inte, utan räntans

storlek är vid dessa lån beroende av parternas överenskommelse.

Likaså beror det på överenskommelse mellan kreditinrättningen och den

enskilde om något lån över huvud taget skall ske. Denna fråga får kreditinrättningen

pröva efter bankmässiga grunder, eftersom banken har att

själv stå risken för att den enskilde inte förmår återbetala sitt lån.

Återlån från fonden skall av kreditinrättningen amorteras på tio år.

Rätten till återlån på grund av avgiftsinbetalning uppstår först året efter

avgif tsbetalningen.

Om fondmedlens förvaltning anförde föredragande departementschefen i

propositionen nr 100 till 1959 års riksdag:

»Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggspensioneringen.

Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god

avkastning under betryggande säkerhet . Verksamheten bör emellertid bedrivas

under sådana former alt fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en

vidlyftig administration för kreditprövning och låneförvaltning.

I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av

fondmedlen i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.

Det nyss anförda medför, att man för denna verksamhet får anlita

banker och andra kreditinstitut.

Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden av
2*

— B ihan g till riksdagens protokoll 1000. 0 samt. 2 avd. AV 6

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

vikit från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Var

och en som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna

söka återlån med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall

komma till användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns

vid 40 procent avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall

kunna uppgå till tio år — utan den av pensionskommittén förordade begränsningen

till fall då inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen

för återlån får överenskommelse träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren.

Då återlånen är avsedda som ett led i företagens kapitalförsörjning,

kunde det synas naturligt, att endast lån av något större omfattning

skulle komma i fråga. Med hänsyn främst till småföretagarna föreslår jag

emellertid att lånegränsen sättes så lågt som vid 500 kronor och att företagare

därjämte skall kunna räkna samman pensionsavgifterna för sig och

sina anställda för att komma över denna gräns.

Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsvarande

belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensionsavgifter

som låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslaget

innebär reglerna om räntesatsen för sådana lån bland annat att räntan, om

inte bunden räntesats avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta

allmänt förekommande ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter

in penningmedel.

De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överenstämmelse

med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver

förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuldförbindelser,

nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner m. fl.

och av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor

för jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som

nybildas för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt

min mening här kunna komma i fråga.»

Motioner

I följande motioner, nämligen dels I: 448 och II: 551, dels I: 461 och

II: 579, dels ock I: 462 och II: 549, begäres liberalare regler i fråga om

möjligheterna att använda pensionsmedlen för företagens kapitalförsörjning.

I motionerna 1:448 och II: 551 anföres såsom skäl för kravet på liberalare

återlåneregler följande.

Det torde vara uppenbart att företagen, såväl stora som små, åsamkas

svårigheter genom denna kapitalavtappning. Redan nu är kapitalförsörjningen

ett problem, framför allt för den mindre företagsamheten. Detta

problem skärpes också genom de krav på mera genomgripande rationaliseringsåtgärder

som de nya marknadsbildningarna i Europa otvivelaktigt för

med sig. I stället för att tappas på kapital borde näringslivet få behålla

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 21

mera av sitt nuvarande kapital och dessutom få tillgång till en friare kapitalmarknad.

För att i någon mån underlätta kapitalförsörjningen bör enligt vår mening

liberalare återlåningsregler införas i den händelse lagen om allmän

försäkring för tilläggspensionering ej upphäves. De krav som ställes på den

lånesökandes kreditvärdighet synes icke stå i god överensstämmelse med att

det är fråga om återlån av inbetalade avgifter. Enligt vår mening bör

möjligheter till återlån stå till buds även i form av förtroendekrediter.

För nystartade företag och för den mindre industrien kan de ekonomiska

förutsättningarna vara relativt goda trots att säkerhet ej alltid kan presteras.

Vid återlån bör vidare finnas möjligheter att erhålla ett högre belopp

än det som uppgår till högst hälften av inbetalade avgifter. Ej heller denna

maximiregel torde stå i god överensstämmelse med att det är fråga om

återlån.

Läget på kapitalmarknaden och företagens behov av kapital till nödvändiga

och fortlöpande rationaliseringar gör det angeläget att största möjliga

del av de inbetalade avgifterna kan återföras till företagen och göras produktiva.

I motionerna 1: 461 och II: 579 anföres såsom skäl för det däri framställda

yrkandet om skyndsam utredning av bland annat återlånereglerna:

De nuvarande reglerna bör sålunda omprövas i flera avseenden. Amorteringstiden

bör inte som nu begränsas till 10 år. Med rimlig takt för avgift

sutvecklingen kan en förlängning till minst 20 år vara lämplig med

hänsyn till den genomsnittliga fonderingstiden av pensionsmedlen i systemet.

Med avseende på avgifterna för ett visst kalenderår synes det oss inte

nödvändigt att företagen måste vänta till nästa år för att få återlån. En

del av avgiften bör direkt kunna betalas medels revers.

Vi anser sålunda, att möjligheten att erhålla återlån och erlägga pensionsavgifterna

i form av revers inte bör vara knuten till förekomsten av

bankmässig säkerhet. De risker som finns förknippade med att enstaka

företag kan komma på obestånd kan mötas med någon form av garantiförsäkring,

utan att krediten därigenom väsentligt fördyras. Den organisatoriska

utformningen av denna vidgade återlånerätt bör bli föremål för

utredning.

I detta sammanhang föreslår vi att en utredning bör företas även i frågan

om hur en för näringslivet lämnlig kanalisering av från företagen erlagda

avgiftsmedel, som icke återlånats, skall kunna komma till stånd genom kreditgivning

i vanliga former. Vi fäster härvid mycket stor vikt vid att småföretagare

på jordbrukets, hantverkets, handelns och småindustriens områden

inte försätts i ogynnsamt läge. Självklart bör denna kreditförmedling

ske genom affärsbanker, sparbanker och andra nu befintliga eller nybildade

kreditinstitut. Deras roll bör bli vidgad i förhållande till lagens

rätt snäva gränser därför. Ivreditgivning av detta slag direkt från fondernas

sida bör inte ifrågakomma.

I motionerna 1: 462 och 11:549 anföres i förevarande ämne:

Formellt har alla företagare samma återlånemöjlighet. I praktiken är

emellertid de olika bestämmelserna — minimisumman på 500 kronor, begränsningen

till föregående års avgifter och amorteringstidens längd — sådana,

att de klart diskriminerar de mindre företagen. I den mån dessa inte

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

har tillgång till hypoteksinrättningar torde de så gott som helt bli utestängda

från möjligheten att få medel ur pensionsfonden. Även om de skulle

komma upp i en årlig avgiftssumma, som ger återlånerätt, måste de ta en

mängd smålån utan betydelse som finansieringskälla. Återlånerätten är i

praktiken värdelös för småföretagen. Varken ur rättvise- eller samhällsekonomisk

synpunkt kan detta vara riktigt.

Det är givetvis angeläget, att kapitalmarknaden, där staten är största

låntagaren, tillföres medel från pensionsfonderna. Men detta får inte ske

genom bestämmelser, som ger småföretagarna enbart en skenbar återlånerätt

och som i praktiken utestänger dem. Vår principiella uppfattning är

visserligen, att skattelagstiftningen bör så utformas, att samma avdragsrätt

som för pensionsavgifter beredes den som sätter in pengar i bank, i eget hem

eller i eget företag. Men ej heller när det gäller placering av tilläggspensionens

fondmedel får diskriminering ske.

Det enklaste sättet att göra återlånerätten inte blott formellt utan även

reellt lika för alla är, att man i stället för nu gällande regler inför den bestämmelsen,

att en viss kvot av avgifterna till andra och tredje pensionsfonderna

placeras i kreditinstitut för utlåning av dessa efter vanliga bankmässiga

grunder. Denna kvot bör vara minst hälften av avgifterna — alltså

motsvara nuvarande återlånerätt — men med möjlighet för fondstyrelserna

att överstiga hälften. För medel, som placeras på detta sätt, finns det ingen

anledning att kräva högre ränta än vanlig inlåningsränta. Gängse efter

rådande marknadsläge förekommande inlåningsränta bör tillämpas.

Utskottet

Lagen om försäkring för allmän tilläggspension antogs vid fjolårets riksdag.

Till grund för lagen låg ett omfattande och mångårigt utredningsarbete.

Utskottet har i förevarande ärende behandlat fjorton motioner rörande

lagen och till denna anslutande författningar. Fyra av motionerna, nämligen

de likalydande motionerna I: 446 och II: 560 samt de likalydande

motionerna I: 450 och II: 565, syftar till upphävande av lagen och till en

lösning av tilläggstrygghetens problem efter mera individuella grunder.

I sex av motionerna, nämligen de likalydande motionerna I: 74 och II: 94,

de likalydande motionerna I: 457 och II: 557 samt de likalydande motionerna

I: 461 och II: 579, framställes önskemål om olika ändringar i lagen.

I återstående fyra motioner, nämligen de likalydande motionerna I: 448

och II: 551 samt de likalydande motionerna I: 462 och II: 549, ävensom

i de förut nämnda motionerna I: 461 och II: 579 begäres i olika avseenden

vidgade möjligheter till återlån av medel som inbetalats till tilläggspensioneringen.

Genom beslutet i fjol att införa den allmänna tilläggspensioneringen tog

riksdagen ställning till frågan om tilläggstrygghetens ordnande. Därvid

förelåg förslag icke blott till den genomförda lagstiftningen utan även till

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 23

andra lösningar av frågan, lösningar som nära överensstämmer med de i

motionerna I: 446 och II: 560 samt 1:450 och II: 565 anvisade. Såvitt

utskottet kan finna har därefter intet inträffat som ger anledning till

ändrat ställningstagande till frågan, och utskottet kan därför icke tillstyrka

de i nämnda motioner framställda yrkandena.

Önskemålen om ändringar i lagen berör ett flertal regler i denna. I motionerna

I: 74 och II: 94 hemställes om slopande av den reduktion med

en tredjedel, som vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst skall

göras å inkomst av annat förvärvsarbete i den mån denna överstiger dubbla

basbeloppet. Motionerna I: 457 och II: 557 behandlar det förhållandet, att

det vid deltidsanställningar i vissa fall kan förekomma, att arbetsgivare

erlägger avgift till försäkringen för anställd utan att motsvarande pensionspoäng

blir tillgodoräknade denne. Motionärerna önskar sådan ändring i

lagen, att i dessa fall antingen arbetsgivaren befrias från att erlägga avgift

eller den anställde tillgodoföres pensionspoäng. I motionerna I: 461 och

II: 579 framställes önskemål i olika hänseenden om större valfrihet och

vidgade möjligheter till individuella variationer inom försäkringen. Sålunda

borde enligt motionärerna ålderspension få uttagas även före den i lagen

stadgade minimiåldern, 63 år. Vidare borde möjligheter finnas för de försäkrade

att höja invalid- och familjepensionema på ålderspensionernas bekostnad.

Slutligen förordas slopande av de begränsningar i rätten till undantagande

från försäkringen och till återinträde däri som lagen innehåller

i fråga om inkomst av annat förvärvsarbete.

Frågan om större möjligheter till individuella variationer i fråga om

pensionsåldern vid ålderspension har överlämnats till 1958 års socialförsäkringskommitté

att beaktas vid dess fortsatta utredningsarbete. Några

åtgärder därutöver för att tillgodose ovan redovisade önskemål om ändringar

i lagen bör enligt utskottets mening icke vidtagas, innan erfarenheter

har vunnits av dennas tillämpning i praktiken. På grund härav anser sig

utskottet icke kunna biträda förevarande önskemål.

Bestämmelserna om återlån av inbetalda avgifter antogs så sent som i

fjol och har endast varit i tillämpning sedan årsskiftet. Innan erfarenheter

vunnits av deras verkningar i olika hänseenden, bör de inte ändras. Det

kan härvid erinras om att man vid utarbetandet och antagandet av bestämmelserna

förutsatt att en omprövning av dem kunde bli erforderlig

vid slutet av 1960-talet. Utskottet finner med hänsyn härtill inte skäl

biträda de i motionerna 1:448 och 11:551, 1:461 och 11:579 samt 1:462

och II: 549 framställda önskemålen om liberalare återlåneregler.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motioner, nämligen

1) motionerna I: 450 och II: 565, vilka avser upphävande

av den allmänna tilläggspensioneringen,

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

2) motionerna I: 446 och II: 560, vilka avser utredning

för övergång till en personligt frivillig tilläggspensionering,

3) motionerna I: 461 och II: 579, vilka avser vidgad valfrihet

inom tilläggspensioneringen och vidgade möjligheter

för företagens kapitalförsörjning genom användning av pensionsmedel,

4) motionerna I: 74 och II: 94, vilka avser borttagande

av regeln att, vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst,

inkomst av annat förvärvsarbete skall reduceras

med en tredjedel i den mån den överstiger dubbla basbeloppet,

5) motionerna I: 457 och II: 557, vilka avser ändrade

regler för beräkning på grundval av korttidsanställning av

avgifter till pensioneringen och av pensionsgrundande inkomst,

6) motionerna 1:448 och 11:551, vilka avser liberalare

regler för återlån av pensionsmedel, samt

7) motionerna 1:462 och II: 549, vilka avser förbättrade

möjligheter för småföretagare till återlån av pensionsmedel,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 10 mars 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Sunne, fru Carlqvist, herr

Birke, fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Magnusson och Thorsten

Larsson;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Odhe, Wahlund,

fru Sandström, herrar Bengtsson i Varberg, Fredriksson, Björkman och

Svensson i Kungälv.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

25

Reservationer

Vid utskottets hemställan under 1)

av herrar Birke och Björkman, vilka ansett,

a) att utskottet bort yttra följande.

Utskottet finner, att de principiellt och praktiskt grundade erinringar,

vilka gjordes innan lagen om allmän tilläggspension med osedvanligt knapp

majoritet antogs vid fjolårets riksdag, under den tid som gått sedan dess

vunnit ökad aktualitet och nu måste anföras med än större eftertryck än då.

I all synnerhet anser sig utskottet, som fäster stort avseende vid möjligheterna

att hejda en rullande inflation, nödsakat hänvisa till den oro vilken

uppstått på lönemarknaden ej minst som en följd av lagstiftningen om obligatorisk

tilläggspension samt de krav på kompensation som denna framkallat

och framkallar. Utskottet understryker de risker, vilka särskilt under

nuvarande konkurrensförhållanden är förenade härmed.

Den drivande omständigheten i detta förlopp synes främst vara den i det

obligatoriska pensionssystemet inbyggda överkompensationen, vars reella

innebörd kan sägas vara att en skenbar pensionsrätt, som ej har grund i

motsvarande avgifter, skapas för en något äldre generation i förhoppning

om att de realekonomiskt ofrånkomliga avgiftsprestationerna skall fullgöras

av den yngre och yngsta generationen. Denna överkompensation till

på måfå utvalda grupper, som därtill stiger med stigande inkomst, är socialt

orättfärdig. Den in tecknar framtida arbetsförtjänster om vilkas storlek och

säkerhet ingenting nu kan sägas och begränsar den ekonomiska rörelsefriheten

för de stora grupperna framtida löntagare. Ingreppen förefaller utskottet

så allvarliga och omfattande, att utskottet anser sig tvunget att resa

frågan, huruvida generationerna framöver kommer att känna sig bundna

av förpliktelser som ålagts dem utan deras hörande. Svaret på den frågan,

som för utskottet blir ett otvetydigt nej, avgör huruvida och i vilken mån

en pensionsrätt till den del den bygger på överkompensationen kan anses

hållbar.

Utskottet, som icke kan godtaga överkompensationen — det avgörande

skälet för att tilläggspensioneringen gjorts obligatorisk — finner det naturligt

att tillstyrka bifall till de förslag, som framförts i syfte att skapa de

legala och skattemässiga förutsättningarna för en allmänt omfattad, frivillig

tilläggspensionering, vilken kan ersätta den obligatoriska. Utskottet

vågar hävda, att intresset för tilläggstrygghet är så starkt och spritt, att den

frivilliga pensionen — i olika former — skulle bli verkligt allmän. Utskottet

finner ej skäl betvivla att vidgade möjligheter kan skapas för värdesäker

placering av pensionsmedel och därmed för värdesäkra pensioner. Utskottet

anser det rimligt och samhällsekonomiskt väsentligt att rätten att förfoga

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

över den del av arbetsförtjänsten, som avsatts för tilläggstrygghet, icke

begränsas av lagstiftning men att olika, säkra och givande möjligheter

skapas för placering av detta sparande.

Då emellertid väsentliga frågor sammanhängande med det frivilligsystem

som kan ersätta obligatoriet icke blivit tillräckligt undersökta, anser utskottet

i likhet med flera motionärer, att en utredning härutinnan bör komma

till stånd. I betydande utsträckning föreligger redan det behövliga

materialet. Utredningen bör alltså kunna ske skyndsamt och fullständiga

förslag kunna föreläggas 1961 års vårriksdag. Beslut vid denna riksdag bör

då kunna fattas i så god tid att en övergång från obligatorium till frivillighet

hinner förberedas och kan ske vid årsskiftet 1961/62. Under denna förutsättning

kan lagen om allmän tilläggspension upphöra att gälla från ingången

av 1962.

Utskottet tillstyrker alltså yrkandena i motionerna I: 450 och II: 565

såvitt här är i fråga.

I motionerna I: 450 och II: 565 yrkas vidare, dels att de avgifter, som

jämlikt förordningen angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring

för allmän tilläggspension skall inbetalas, i stället skall reserveras

på ett betryggande sätt i företagen eller eljest, för deras räkning för vilka

de erlagts samt att, i den mån avgifter hunnit erläggas, dessa utan dröjsmål

skall återbetalas och överföras till sådan förvaltning, dels att staten och dess

affärsdrivande verk icke skall göra någon inbetalning av avgifter enligt

nämnda förordning. Utskottet biträder dessa förslag.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte

A) i anledning av motionerna I: 450 och II: 565 besluta

att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag till 1961

års vårriksdag om de åtgärder, som kan anses erforderliga

för en lösning av tilläggstrygghetens problem byggd på den

personliga frivillighetens och valfrihetens grund — så att

lagen om obligatorisk tilläggspensionering med tillhörande

följ dförfattningar kan upphöra att gälla med utgången av

kalenderåret 1961 — varvid följande huvudprinciper bör

beaktas:

1. den enskilde skall ha rätt att själv bestämma arten

och omfattningen av sin egen ålders- och familjetrygghet

utöver folkpensionen,

2. envar betalar fullt ut med sin egen arbetsförtjänst sin

tilläggspensionering, alltså utan överkompensation, d. v. s.

utan kostnadsövervältring på ungdomen,

3. statens insats koncentreras på samlade, effektiva och

planmässiga åtgärder för att underlätta och stimulera fri
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

villigt sparande för äldre dar och för familjens trygghet —

exempelvis genom skattebefrielse för olika former av sådant

sparande — samt för att göra det möjligt att det som hopsparats

under arbetsåren kan anbringas på sådant sätt att

det behåller sitt värde,

4. hopsamling av medel till statliga fonder skall icke

äga rum;

B) med bifall till motionerna I: 450 och II: 565, såvitt

här är i fråga, för sin del antaga följande

Förslag

till

Förordning

angående avgifter, som skola erläggas jämlikt förordningen den

18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av avgifter

enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

De avgifter, som jämlikt förordningen den 18 december 1959 (nr 552)

angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,

m. m., skola inbetalas, skola i stället reserveras på ett betryggande

sätt i företagen eller eljest för deras räkning, för vilka de erlagts. I

den mån avgifter hunnit erläggas, skola dessa utan dröjsmål återbetalas

och överföras till sådan förvaltning.

2 §.

Staten och dess affärsdrivande verk skola icke göra någon inbetalning av

avgifter enligt förenämnda förordning.

Denna förordning träder i kraft dagen efter det den utkommit av trycket

i Svensk författningssamling.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

Vid utskottets hemställan under 2)

av herrar Thorsten Larsson och Wahlund, vilka ansett,

a) att utskottet bort yttra följande.

Enligt utskottets mening är det en huvuduppgift inom socialpolitiken att

förbättra grundtryggheten för åldringarna och för dem som till följd av

familjeförsörjarens frånfälle eller förlust av arbetsförmågan inte själva har

möjligheter till skälig försörjning. Den viktigaste uppgiften på pensionsområdet

maste salunda vara en sådan förbättring av folkpensionerna, att

alla medborgare får en rättvis och god grundtrygghet. Utskottet vill understryka

den i motionerna I: 446 och II: 560 uttryckta meningen, att folkpensionerna

måste höjas till den nivå, som riksdagen i princip fastställt,

och i huvudsak i den takt som pensionsberedningen föreslagit.

Däremot skall samhället enligt utskottets mening inte utöver grundskyddet

föreskriva hur den enskilde skall disponera sina inkomster mellan

olika ändamål och mellan de aktiva och passiva åren. Principen måste vara

att förena frihet och trygghet, som båda representerar omistliga värden för

den enskilda människan. En lösning av frågan om tilläggspensioneringen

enligt denna princip förordades vid folkomröstningen 1957 av linje 2, den

personliga frivilliglinjen, och förslag till en sådan lösning har framförts i

riksdagen såväl 1958 som 1959.

Riksdagen fattade emellertid i fjol beslut om införande av obligatorisk

inkomstgraderad tilläggspensionering. Ett sådant system kan inte förenas

med den personliga frivillighetens principer. Såsom framhålles i motionerna

I: 446 och II: 560 innebär detta ett hårt ingrepp i medborgarens frihet och

rätt att själv disponera sina inkomster. Även ur rättvisesynpunkt är den

obligatoriska tilläggspensioneringen, såsom påvisas i de nämnda motionerna,

oförenlig med den personliga frivilliglinjens principer.

Med den sammansättning som riksdagen för närvarande har finner utskottet

det nu inte förenligt med praktisk politik att yrka på upphävande

av lagen om obligatorisk tilläggspensionering. Men det synes starkt motiverat,

att frågan i princip upptages till förnyad prövning. Såsom framhålles

i motionerna I: 446 och II: 560 har frågan om en utformning av tilläggspensioneringen

enligt den personliga frivilliglinjens principer inte varit föremål

för offentlig utredning. Utskottet anser, att en sådan utredning bör

verkställas och tillstyrker sålunda motionerna I: 446 och II: 560.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 446 och II: 560

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam

utredning och förslag angående anordningar för underlättande

av personligt frivillig tilläggspensionering, avsedd att

från och med den 1 juli 1961 ersätta nu gällande lagfästa

tilläggspensionering.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 29

Vid utskottets hemställan under 3)

av herr Sunne, fru Hamrin-Thorell, herr Jacobsson i Tobo och fru Sandström,

vilka ansett,

a) att utskottet bort yttra följande.

Utskottet vill först betona önskvärdheten av att vårt lands medborgare

skall känna trygghet för att försörjningen på ålderdomen liksom vid invaliditet

och familjeförsörjarens frånfälle är ordnad. Om pensionsfrågan pa

nytt kastas ut i en stor politisk strid, som sannolikt skulle sträcka sig över

åtskilliga år, skulle detta medföra en otrygghet, som reformarbetet avsett

att avhjälpa. Dessutom har man att räkna med att sedan arbetsmarknadens

parter under de närmaste åren genomfört en besvärlig anpassning av sina

arbetsavtal efter rådande lagstiftning, skulle ett framtida beslut om upprivande

av denna lagstiftning leda till nya stora svårigheter. Redan dessförinnan

skulle risker uppkomma för ökade motsättningar på arbetsmarknaden,

om pensionsfrågan behandlades på detta sätt. Med hänsyn till dessa

förhållanden framstår det som verklighetsfrämmande och icke motiverat

att nu föranstalta om utredning i syfte att utbyta denna lagstiftning mot

en på andra principer vilande ordning. Utskottet avstyrker därför motionerna

I: 446 och II: 560 samt motionerna I: 450 och II: 565. Visserligen är

det uppenbart, att lagstiftningen lider av allvarliga brister. Utskottet erinrar

om att den pensionsordning som folkpartiet föreslog grundades på

valfrihet för enskilda eller organisationer att ordna sina pensionsförhållanden

med hänsyn till de skiftande omständigheter, som råder inom olika

sektorer av arbetslivet. Folkpartiets förslag medgav också en naturlig utveckling

av de förekommande pensionssystemen och skulle ha möjliggjort

en snabb och harmonisk tillväxt av nya sådana utan besvärande samordningssvårigheter.

Det säkrade dessutom möjligheterna för näringslivet att

erhålla en betryggande kapitalförsörjning.

Med hänsyn till ovan berörda omständigheter bör enligt utskottets mening

slutsatsen bli, att den av riksdagen antagna lagstiftningen icke upphäves,

men att reformer bör genomföras inom lagstiftningens ram. Tryggheten

för pensionsrätten bör alltså bevaras, men utrymme beredas för den

valfrihet, som är möjlig inom det använda systemet, t. ex. beträffande pensionsåldern,

varjämte näringslivets kapitalförsörjning bör underlättas och

rättvisare villkor för företagares pensionering bestämmas. Vad kapitalförsörjningen

beträffar vill utskottet särskilt hänvisa till vidgade möjligheter

att återlåna premiemedel och till ändring av reglerna för pensionsfondernas

förvaltning.

1958 års socialförsäkringskommitté har visserligen att pröva frågan om

variationer i fråga om pensionsåldern. Men dess uppdrag är begränsat att

gälla möjligheterna att skapa sådan valfrihet inom folkpensioneringens ram

— och där inom reglerna för invalidpensioneringen. Den i motionerna I: 461

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

och II: 579 resta frågan gäller möjligheterna att ordna sådan valfrihet inom

ramen för den allmänna tilläggspensioneringens regler på ett mera tillfredsställande

sätt än vad de antagna bestämmelserna nu medger. Denna fråga

är enligt utskottets uppfattning förtjänt av utredning. Såsom motionärerna

framhållit bör man härvid — i syfte att underlätta en sänkning av pensionsåldern

i de fall, där behov därför föreligger — pröva möjligheterna att

öppna vägar för en viss differentiering av avgifterna inom lagens ram efter

frivilliga överenskommelser.

Vad samma motionärer anfört om behovet av vidgade möjligheter för

användning av premiemedlen inom företag genom införande av rätt för

företagen till återlån, vill utskottet starkt understryka. De antagna reglerna

är uppenbart otillfredsställande och bör omprövas enligt de i motionerna

angivna riktlinjerna.

Viktigt anser utskottet det även vara att reglerna för företagarnas ställning

inom pensionssystemet förbättras. Detta gäller såväl spärreglerna för

undantagande och återinträde, vilka synes onödigt rigorösa, som även reglerna

för beräkning av pensionsgrundande inkomst.

Med det anförda tillstyrker utskottet det i motionerna I: 461 och II: 579

framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om att

utformningen av bestämmelser som utvidgar valfriheten inom det allmänna

tilläggspensionssystemet skyndsamt utreds, och att vidgade möjligheter för

företagens kapitalförsörjning genom användning av premiemedel, bland

annat aterlanerätt och avgiftens erläggande genom revers under för de försäkrade

betryggande former, samt i övrigt i enlighet med vad som i denna

motion förordats, likaledes skyndsamt utreds.

Härmed har utskottet även besvarat de i motionerna I: 448 och II: 551

samt motionerna I: 462 och II: 549 framställda yrkandena, vari hemställan

gjorts om utredning i syfte att öppna vidgade möjligheter till återlån av avgifter

till tilläggspensioneringen.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 461 och II: 579

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att utformningen av bestämmelser som utvidgar valfriheten

inom det allmänna tilläggspensionssystemet skyndsamt

utreds,

att vidgade möjligheter för företagens kapitalförsörjning

genom användning av premiemedel, bland annat återlånerätt

och avgiftens erläggande genom revers under för de

försäkrade betryggande former samt i övrigt i enlighet med

vad som i motionerna förordats, skyndsamt utreds,

samt att 1961 års riksdag förelägges förslag i angivna

avseenden.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

31

Vid utskottets hemställan under 4)

I. av herrar Birke och Björkman, vilka ansett,

a) att utskottet bort yttra följande.

I motionerna I: 74 och II: 94 hemställes, att 8 § i lagen om försäkring för

allmän tilläggspension måtte ändras på så sätt, att de bestämmelser beträffande

inkomst av annat förvärvsarbete och som innebär inskränkningar i

fråga om beräkning av pensionsgrundande inkomst utgår, så att full

likställdhet erhålles mellan inkomst av anställning och inkomst av annat

förvärvsarbete. Oaktat utskottets ställningstagande till frågan om obligatoriets

fortbestånd finner sig utskottet böra tillstyrka en sådan ändring för

den tid obligatoriet består. Samma ställning intar utskottet till det i motionerna

I: 457 och II: 557 framställda yrkandet om skyndsam utredning i

syfte att begränsa arbetsgivareavgiften i de fall där arbetstagaren icke kan

erhålla mot avgiften svarande pensionsförmån.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 74 och II: 94

måtte för sin del antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändring av 8 § lagen den 28 maj 1959 (nr 291)

om försäkring för allmän tilläggspension

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring

för allmän tilläggspension skall erhålla följande ändrade lydelse.

8 §.

Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning

och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger

det i 10 § omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet. Basbeloppet

avräknas i första hand mot inkomsten av anställning.

Vid beräkning---annat förvärvsarbete.

Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete avrundas

till närmast lägre hundratal kronor.

Denna lag träder i kraft dagen efter det den utkommit av trycket i

Svensk författningssamling.

II. av herr Sunne, fru Hamrin-Thoréll, herr Jacobsson i Tobo och fru

Sandström, vilka ansett,

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

a) att utskottet bort yttra följande.

Ett avsnitt inom den allmänna tilläggspensioneringens regelsystem, som

enligt utskottets mening bör justeras, gäller reglerna för företagares pensionsvillkor.

Kritik mot avfattningen av de gällande bestämmelserna har

framförts dels i motionerna I: 74 av herr Stefanson och II: 94 av herrar

Nordgren och Nilsson i Svalöv, dels i motionerna I: 461 av herr Lundström

m. fl. och II: 579 av herr Ohlin m. fl. De erinringar som här har gjorts avser

spärreglerna för undantagande och återinträde samt reglerna för beräkning

av pensionsgrundande inkomst. Utskottet delar uppfattningen att ifrågavarande

spärregler är onödigt rigorösa. Vad gäller reglerna för beräkning av

pensionsgrundande inkomst vill utskottet erinra om att enligt nuvarande

bestämmelser är viss del av en företagares inkomster inte att betrakta som

pensionsgrundande, om företaget drives som enskild firma, handelsbolag

eller eljest i annan företagsform än aktiebolag. Som påpekats i de förstnämnda

motionerna betyder detta att en rörelseidkare kan ombilda sin

rörelse till aktiebolag och enligt ett nyligen meddelat utslag av försäkringsrådet,

vilket torde bli prejudicerande, därigenom undgå den reduktion av

tilläggspensioneringen, som de nuvarande bestämmelserna medför. Utskottet

delar motionärernas uppfattning att företagsformen icke bör vara avgörande

för ägares möjlighet att trygga sin pensionering inom ramen för den

allmänna tilläggspensioneringen. Den i den nuvarande lagtexten gjorda åtskillnaden

mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete

är icke uttryck för rättvisa mellan olika grupper av medborgare.

De bestämmelser som här berörts bör enligt utskottets mening omarbetas

i syfte att skapa en mera rättvis ställning för företagare inom pensionssystemet.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 74 och II: 94

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och

förslag till 1961 års riksdag angående förbättring av företagarnas

ställning i tilläggspensionssystemet i vad gäller

reglerna om beräkning av pensionsgrundande inkomst

III. av herrar T hor sten Larsson och Wahlund.

Vid utskottets hemställan under 5)

I. av herrar Birke och Björkman, vilka, under åberopande av vad de

anfört i reservation I. vid utskottets hemställan under 4), ansett att utskottet

bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna I: 457 och II: 557

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

utredning, syftande till att lagen om försäkring för allmän

tilläggspension ändras i fråga om korttidsanställningar antingen

så, att arbetsgivaravgift inte behöver erläggas för

utgivet vederlag, som inte blir pensionsgrundande inkomst,

eller så, att inkomsten blir pensionsgrundande i den mån

arbetsgivaravgift erlagts för densamma.

II. av herrar T hor sten Larsson och Wahlund, vilka ansett,

a) att utskottet bort yttra följande.

Önskemålen om ändringar i lagen berör ett flertal regler i denna. I

motionerna I: 74 och II: 94 hemställes om slopande av den reduktion med

en tredjedel, som vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst skall

göras å inkomst av annat förvärsarbete i den mån denna överstiger dubbla

basbeloppet. Motionerna I: 457 och II: 557 behandlar det förhållandet, att

det vid deltidsanställningar i vissa fall kan förekomma, att arbetsgivare

erlägger avgift till försäkringen för anställd utan att motsvarande pensionspoäng

blir tillgodoräknade denne. Motionärerna önskar sådan ändring

i lagen, att i dessa fall antingen arbetsgivaren befrias från att erlägga avgift

eller den anställde tillgodoföres pensionspoäng. I motionerna I: 461 och

II: 579 framställes önskemål i olika hänseenden om större valfrihet och vidgade

möjligheter till individuella variationer inom försäkringen. Sålunda

borde enligt motionärerna ålderspension få uttagas även före den i lagen

stadgade minimiåldern, 63 år. Vidare borde möjligheter finnas för de försäkrade

att höja invalid- och familjepensionerna på ålderspensionernas bekostnad.

Slutligen förordas slopande av de begränsningar i rätten till undantagande

från försäkringen och till återinträde däri som lagen innehåller

i fråga om inkomst av annat förvärvsarbete.

De i motionerna framförda önskemålen gäller sålunda dels större valfrihet

och vidgade möjligheter till individuella variationer inom försäkringen,

dels större rättvisa för företagare och korttidsanställda. I samtliga avseenden

skulle motionärernas syften, vilka utskottet biträder, tillgodoses vid en

personligt frivillig tilläggspensionering. I motionerna I: 448 och II: 551,

1:457 och II: 557 samt 1:462 och II: 549 förutsättes, att strävandena

främst skall inriktas på möjliggörande av en personligt frivillig tilläggspensionering

men att i avvaktan härpå i motionerna angivna frågor bör upptagas

till prövning. Utskottet tillstyrker dessa motioner.

b) att utskottet bort hemställa,

att riksdagen---(lika med reservation I.)---

för densamma.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

Vid utskottets hemställan under 6) och 7)

av herrar Birke, Thorsten Larsson, Wahlund och Björkman, vilka —

herrar Birke och Björkman för den händelse att riksdagen icke bifaller vad

som yrkats i den reservation som fogats vid utskottets hemställan under

1) och under åberopande av vad som hemställts i motionerna I: 448 och

II: 551 samt I: 462 och II: 549; samt herrar Thorsten Larsson och Wahlund

under åberopande av vad som anförts i reservationen II till utskottets

hemställan under 5) — ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna 1:448 och II: 551

samt I: 462 och II: 549 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

anhålla om utredning och förslag till 1961 års riksdag om

liberalisering av reglerna för återlån av avgifter, som inbetalats

enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,

därvid småföretagarnas problem på förevarande område

bör särskilt beaktas.

Särskilt yttrande

av herrar Thorsten Larsson och Wahlund, vilka framhållit att de ej kunnat

biträda de i motionerna I: 461 och II: 579 framställda yrkandena, enär

dessa bygger på principen om obligatorisk tilläggspensionering.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 35

INNEHÅ L L S F ÖRTECKNING

Sid.

Motionerna................................................... 1

Frågan om tilläggstrygghetens ordnande.......................... 3

Frågor om ändringar i lagen om försäkring för allmän tilläggspension 10

Frågor om större valfrihet i avseende å pensionsålder m. m........ 10

Fråga om undantagande från försäkringen...................... 13

Pensionsgrundande inkomst för företagare...................... 14

Sambandet mellan pensionsavgift och pensionsgrundande inkomst . 16

Frågor om utlåning av allmänna pensionsfondens medel............ 19

Utskottet .................................................... 22

Reservationer................................................. 25

Särskilt yttrande .............................................. 34

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.