Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag angående anordningar för underlättande av personligt frivillig tilläggspensionering, avsedd att från och med den 1 juli 1961 ersätta nu gällande lagfästa tilläggspensionering, i enlighet med vad i motionen har anförts».
1960-03-10 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1960:6, Skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag angående anordningar för underlättande av personligt frivillig tilläggspensionering, avsedd att från och med den 1 juli 1961 ersätta nu gällande lagfästa tilläggspensionering, i enlighet med vad i motionen har anförts».
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
1
Nr 6
Utlåtande i anledning av väckta motioner rörande lagen om försäkring
för allmän tilläggspension, m.m.
Andra lagutskottet har till behandling förehaft fjorton inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna nr 74 i första kammaren av herr Stefanson
samt nr 94 i andra kammaren av herrar Nordgren och Nilsson i Svalöv
om viss ändring av 8 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
2) de likalydande motionerna nr 446 i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 560 i andra kammaren av herr Hedlund m. fl. om utredning
angående personligt frivillig tilläggspensionering,
3) de likalydande motionerna nr 448 i första kammaren av herr Bergh,
Ragnar, samt nr 551 i andra kammaren av herrar Darlin och Nordgren
angående återlån av avgifter som inbetalats enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension,
4) de likalydande motionerna nr 450 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. och nr 565 i andra kammaren av herr Hjalmarson m. fl. om upphävande
av lagen om försäkring för allmän tilläggspension samt om
utredning rörande personligt frivillig och valfri tilläggspension, m. m.,
5) de likalydande motionerna nr 457 i första kammaren av herr Larsson,
Nils Theodor, m. fl. och nr 557 i andra kammaren av herr Fälldin m. fl.
om utredning i visst avseende angående arbetsgivaravgiften till den
allmänna tilläggspensionen,
6) de likalydande motionerna nr 461 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 579 i andra kammaren av herr Ohlin m. fl. om vidgad valfrihet
inom den allmänna tilläggspensioneringen, m. m., samt
7) de likalydande motionerna nr 462 i första kammaren av herr Mattsson
m. fl. samt nr 549 i andra kammaren av herrar Brandt i Sätila och Larsson
i Norderön om utredning angående förbättrade möjligheter för
småföretagare till återlån från den allmänna pensionsfonden.
M otionsyrkandena
I motionerna I: 74 och II: 94 har hemställts, »att riksdagen måtte besluta
att i § 8 i lag om försäkring för allmän tilläggspension måtte ändras på så
sätt, att de bestämmelser beträffande inkomst av annat förvärvsarbete och
som innebär inskränkningar i fråga om beräkning av pensionsgrundande
inkomst utgår, så att full likställdhet crhålles mellan inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete».
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. AV 6
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
I motionerna 1:446 och 11:560 har hemställts, »att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning och förslag angående
anordningar för underlättande av personligt frivillig tilläggspensionering,
avsedd att från och med den 1 juli 1961 ersätta nu gällande lagfästa
tilläggspensionering, i enlighet med vad i motionen har anförts».
I motionerna 1:448 och 11:551 har hemställts, »att riksdagen i händelse
den ej beslutar upphäva lagen om allmän tilläggspensionering måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t, med hänsyn till vad som
framförts i motionen, måtte vidtaga åtgärder för att liberalisera reglerna
för återlån av inbetalda avgifter enligt nämnda lag samt att förslag i anledning
härav måtte föreläggas nästa års riksdag».
I motionerna 1:450 och II: 565 har hemställts,
»I. att riksdagen måtte besluta
A) att lagen om obligatorisk tilläggspensionering med tillhörande följdförfattningar
skall upphöra att gälla med utgången av kalenderåret 1961;
B) att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag till 1961 års vårriksdag
om de åtgärder, som kan anses erforderliga för en lösning av tillläggstrygghetens
problem byggd på den personliga frivillighetens och valfrihetens
grund, varvid följande huvudprinciper bör beaktas:
1) den enskilde skall ha rätt att själv bestämma arten och omfattningen
av sin egen ålders- och familjetrygghet utöver folkpensionen,
2) envar betalar fullt ut med sin egen arbetsförtjänst sin tilläggspensionering,
alltså utan överkompensation, d. v. s. utan kostnadsövervältring på
ungdomen,
3) statens insats koncentreras på samlade, effektiva och planmässiga åtgärder
för att underlätta och stimulera frivilligt sparande för äldre dar och
för familjens trygghet — exempelvis genom skattebefrielse för olika former
av sådant sparande — samt för att göra det möjligt att det som hopsparats
under arbetsåren kan anbringas på sådant sätt att det behåller sitt
värde,
4) hopsamling av medel till statliga fonder skall icke äga rum;
C) att för tiden till och med utgången av 1961,
1) de avgifter som jämlikt förordningen angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension skall inbetalas i stället
skall reserveras på ett betryggande sätt i företagen eller eljest, för deras
räkning för vilka de erlagts samt att, i den mån avgifter hunnit erläggas,
dessa utan dröjsmål skall återbetalas och överföras till sådan förvaltning,
2) staten och dess affärsdrivande verk icke skall göra någon inbetalning
av avgifter enligt nämnda förordning,
3) erforderliga ändringar vidtages i lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
så att denna icke lägger hinder i vägen för enskild person att
utträda om han så önskar;
samt att
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 3
II. vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till de författningsändringar
som behöver göras för att tillgodose dessa yrkanden».
I motionerna I: 457 och 11:557 har framhållits, att det enligt lagen om
försäkring för allmän tilläggspension kan i vissa fall, i synnerhet i fråga om
korttidsanställningar, inträffa, att arbetsgivaren för arbetstagare erlägger
avgift till försäkringen, utan att denne på grund därav erhåller rätt till
pension. Under åberopande härav har motionärerna hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en skyndsam utredning,
syftande till att lagen i fråga om korttidsanställningar ändras antingen så,
att arbetsgivaravgift inte behöver erläggas för utgivet vederlag, som inte
blir pensionsgrundande inkomst, eller så, att inkomsten blir pensionsgrundande
i den mån arbetsgivaravgift erlagts för densamma.
I motionerna 1:461 och II: 579 har hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
att utformningen av bestämmelser som utvidgar valfriheten inom det
allmänna tilläggspensionssystemet skyndsamt utreds,
att vidgade möjligheter för företagens kapitalförsörjning genom användning
av premiemedel, bland annat återlånerätt och avgiftens erläggande
genom revers under för de försäkrade betryggande former, samt i övrigt i
enlighet med vad som i denna motion förordats, likaledes skyndsamt utreds
och
att 1961 års riksdag föreläggs förslag i dessa avseenden».
I motionerna 1:462 och II: 549 har hemställts, »att riksdagen — därest
beslut icke skulle fattas i syfte att möjliggöra den obligatoriska tilläggspensioneringens
ersättande med en personligt frivillig tilläggspensionering
— i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om skyndsam utredning och
förslag angående förbättrade möjligheter för småföretagare till återlån från
den allmänna pensionsfonden i enlighet med motionens syfte».
Beträffande de skäl motionärerna anfört för sina yrkanden får utskottet,
i den mån redogörelse därför inte lämnas i det följande, hänvisa till motionerna
11:94, 11:560, 11:551, 11:565, 11:557, 11:579 och 1:462.
Frågan om tilläggstrygghetens ordnande
Huvuddragen av lagstiftningen om försäkring för
allmän tilläggsjiension
Lagen om försäkring för allmän tilläggspension trädde i kraft den 1
januari 1960. Tilläggspensioner skall börja utges år 1963.
Tillsammans med folkpensioneringen skall tilläggspensioneringen tillför
-
4
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
säkra alla förvärvsarbetande rätt till ålders-, invalid- och familjeskydd avvägt
i förhållande till den tidigare arbetsinkomsten.
Rätt till tilläggspension kan förvärvas av svensk medborgare och av här
mantalsskriven utlänning. Tilläggspension grundas på arbetsinkomst, som
förvärvas i åldern 16—65 år, i vad den årliga arbetsinkomsten ligger mellan
4 000 och 30 000 kronor. Beträffande inkomst av annat förvärvsarbete än
anställning är regeln att det belopp, som överskjuter 8 000 kronor, räknas
som pensionsgrundande till två tredjedelar. Den pensionsgrundande inkomsten
beräknas på grundval av taxeringen till statlig inkomstskatt.
I likhet med folkpensionen skall tilläggspensionen vara värdebeständig.
Även de nämnda inkomstgränserna skall följa ändringar i prisnivån.
Ålderspension, som börjar utgå vid 67 års ålder, utgör 60 procent av den
genomsnittliga pensionsgrundande inkomsten under de 15 bästa åren. För
full ålderspension fordras i inledningsskedet 20 pensionsgrundande år, vilket
krav successivt höjes till att avse 30 år. Jämte folkpensionen kommer full
ålderspension från tilläggspensioneringen att i stort sett motsvara två
tredjedelar av hela arbetsinkomsten. Tilläggspensioneringens ålderspension
kan uttagas från 63 års ålder, varvid pensionen minskas på visst sätt. Den
som väntar med att ta ut pensionen till efter 67 år får å andra sidan en viss
höjning av pensionen.
Förtidspension lämnas till den, som åtnjuter invalidförmån från folkpensioneringen.
Vid förlust av arbetsförmågan utgår hel förtidspension med
samma belopp som vederbörande skulle erhålla i ålderspension från 67 års
ålder. Vid höggradig nedsättning av arbetsförmågan utgår 60 procent av hel
förtidspension.
Familjepensionen utgöres av änkepension och barnpension. Änkepension
utgår förutsatt att äktenskapet ingåtts senast då mannen fyllde 60 år och
att det varat i minst fem år. Har makarna gemensamma barn, utgår dock
änkepension oavsett om dessa förutsättningar föreligger eller ej. Barnpension
utgår då den avlidne efterlämnar barn under 19 år. Tilläggspensioneringens
familjepension motsvarar en viss del av den tilläggspension, som
den avlidne uppbar eller skulle ha erhållit om han blivit invalid, nämligen
för en efterlevande (änka eller barn) 40 procent, för två efterlevande (änka
och ett barn eller två barn) 50 procent o. s. v. För fem eller flera efterlevande
utgår 80 procent av den avlidnes tilläggspension.
I likhet med folkpensioneringen finansieras tilläggspensioneringen enligt
ett fördelningssystem, dock endast med avgifter och således utan tillskott
av skattemedel; inom tilläggspensioneringen uppbygges vidare en betydande
fond, allmänna pensionsfonden. På inkomst av anställning erlägges
kollektiv arbetsgivaravgift. På inkomst av annat förvärvsarbete erlägges
egenavgift, vilken benämnes tilläggspensionsavgift. Samma uttagsprocent
tillämpas för arbetsgivaravgift och tilläggspensionsavgift.
Rätt till tilläggspension har börjat intjänas och avgifter erlagts från och
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
med år 1960. Avgiftsuttaget har till en början fastställts för fem år och
utgör 3 procent år 1960 för att sedan stiga med en procent om året till
7 procent år 1964. Räknat på den totala lönesumman blir arbetsgivaravgiften
vid konstant penningvärde och oförändrad inkomstnivå 1,9 procent
1960 och 4,5 procent 1964. Det har förutsatts att arbetsgivaravgiften framdeles
inte kommer att överstiga 10 procent av den totala lönesumman.
Försäkringen är i princip obligatorisk, men möjligheter finns till undantagande
från den allmänna tilläggspensioneringen, kollektivt för inkomst
av anställning och individuellt för inkomst av annat förvärvsarbete.
Allmänna pensionsfonden beräknas vid konstant penningvärde och oförändrad
inkomstnivå uppgå till 4 700 miljoner kronor vid 1964 års utgång.
Förvaltningen av fonden är anförtrodd åt tre styrelser. Första fondstyrelsen
förvaltar de arbetsgivaravgifter som erlägges av det allmänna, andra fondstyrelsen
arbetsgivaravgifter från enskilda större arbetsgivare samt tredje
fondstyrelsen övriga arbetsgivaravgifter och tilläggspensionsavgifter. I styrelserna
skall företrädare finnas för närmast berörda parter utan att någon
parts representanter ensamma har majoritet.
En betydande del av fondmedlen kan i form av återlån genom banker
och andra kreditinstitut gå tillbaka till dem som erlagt avgifter. Övriga
fondmedel placeras i obligationer och andra skuldförbindelser som utfärdas
av staten, kommuner och kreditinrättningar m. fl.
Historik
Förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension förelädes 1959
års riksdag genom ''propositionen nr 100. Propositionen behandlades av
särskilda utskottet, som i sitt utlåtande nr 1 avstyrkte propositionen.
Riksdagen biföll emellertid lagförslaget i enlighet med en vid utlåtandet
fogad reservation. I propositionen anförde föredragande departementschefen,
statsrådet Nilsson, bland annat följande.
De arbetsinsatser, som de äldre har gjort i samhället under sin verksamma
tid, bildar den grund, på vilken den yngre generationen bygger vidare.
Produktionsresultatet är alltså en följd av de olika generationernas
gemensamma ansträngningar. När de äldre träder ut ur produktionslivet,
kan de inte som tidigare genom arbetsinkomsten tillgodogöra sig resultatet
av sina insatser. Det är därför en gammal tanke, att de som är i aktiv ålder
skall avstå en del av produktionsresultatet till pension åt de äldre. Med
detta betraktelsesätt ter det sig också naturligt att de äldre, när de drar sig
tillbaka från arbetslivet, för sig och sina familjer inte skall behöva vidkännas
en alltför kännbar sänkning av den levnadsnivå, på vilken de kunnat
inrätta sitt liv medan de stod kvar i produktionen. Pensionen bör alltså i
princip avvägas efter inkomsten under den aktiva tiden och motsvara en väsentlig
del av denna inkomst. Diskussionen kring pensionsfrågan har visat,
att det sist sagda ger uttryck för en mycket utbredd uppfattning.
Genom folkpensioneringen avstår de som är i aktiv ålder en del av sina
inkomster till pensionärerna. Folkpensioneringens förmåner är dock inte av
-
6
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
hängiga av vars och ens tidigare inkomster utan utgår med enhetsbelopp.
Det är ur många synpunkter önskvärt, att folkpensioneringen lägges som
grund i ett nytt pensionssystem. För att detta system skall fylla det anspråk,
som nyss angivits i fråga om pensionernas storlek, måste de enhetliga
folkpensionerna kompletteras med tilläggspensioner, som är avpassade
efter vars och ens tidigare inkomstförhållanden.
Sedan länge har vi i vårt land haft en lagstiftning om folkpensionering.
Tack vare lagstiftningen kan folkpensioneringen finansieras genom ett fördelningssystem.
En sådan finansieringsmetod innebär renodlad, att varje
års pensionsutgifter bekostas av de pensionsavgifter och andra inkomster,
som inflyter under året. Fördelarna med detta finansieringssystem är uppenbara
och allmänt erkända såvitt angår folkpensioneringen. Alla kan få rätt
till pensioner av i lagen bestämd storlek. Pensionsförbättringar kräver ingen
lång uppbyggnadstid utan kan genomföras snabbt. Pensionerna kan göras
automatiskt värdebeständiga.
Genom att finansiera tilläggspensioneringen enligt samma metod som
folkpensioneringen kan man utnyttja dessa fördelar för hela pensionssystemet.
Man kan alltså relativt snabbt tillförsäkra alla förvärvsarbetande och
deras familjer värdebeständiga pensioner av tillfredsställande storlek.
I sitt utlåtande nr 1 anförde särskilda utskottet:
I motionerna I: 429 av herr Bengtson m. fl. och II: 519 av herr Hedlund
m. fl., 1:431 av herr Ewerlöf m.fl. och 11:520 av herr Hjalmarson m. fl.
samt I: 433 av herr Aastrup m. fl. och II: 523 av herr Ohlin in. fl. har från
skilda utgångspunkter principiella och praktiska skäl framförts för att
Kungl. Maj:ts förslag till lag om försäkring för allmän tilläggspension icke
kan godtagas. Utskottet har även för sin del funnit att Kungl. Maj:ts förslag
bör avslås.
För utskottet framstår det som synnerligen betydelsefullt att allt flera
människor i vårt land får möjlighet att ordna sin trygga försörjning för
ålderdomen. Detta kan ske i en rad olika former, genom pensionsanordningar
och andra försäkringar och genom sparande exempelvis i egen rörelse,
egen gård eller eget hem.
Den gemensamma grunden för alla måste emellertid vara folkpensioneringen.
Dess utbyggnad och säkerhet måste därför alltid vara av primärt
intresse. Ett stort antal anställda torde önska en komplettering av folkpensionen
genom pensionsförsäkringar eller annat försäkringsmässigt sparande.
För jordbrukare och andra företagare torde det vanligen vara mest fördelaktigt
att placera sitt ålderssparande i den egna rörelsen.
_ Beträffande utformningen av de pensions- och försäkringsmässiga anordningarna
och angelägenheten av att göra sparandet för sådana ändamål
värdebeständigt återkommer utskottet i andra avsnitt av sin framställning.
I förevarande sammanhang inskränker sig utskottet alltså till att beträffande
sådant försäkringssparande understryka några synpunkter, vilka utskottet
betraktar som betydelsefulla. Den första av dessa är att utbyggnaden
av detta sparande får ske på ett sådant sätt att det medför en kapitalbildning
som är så långt som möjligt decentraliserad. Denna måste få
komma produktionen till godo och liksom annat enskilt sparande leda till
en effelctivisering av vårt näringsliv så att detta får möjlighet att bibehålla
sin internationella konkurrenskraft och att bilda underlaget för en förbätt
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 7
ring av levnadsförhållandena för alla folkgrupper. Genom decentralisering
måste man undvika en otillbörlig prioritering av den statliga sektorn av investeringarna
och därmed att näringslivet även i fortsättningen blir underförsörjt
med kapital.
En annan betydelsefull synpunkt som utskottet vill framföra är att en
ytterligare utbyggnad av pensioneringen inte får ske på ett sådant sätt att
hinder läggs i vägen för fullföljande av arbetet på folkpensionernas utbyggnad
till en solidarisk medborgerlig grundpension.
Angående motiveringen i övrigt för utskottets avslagsyrkande hänvisas
till vad som framförts i motionerna 1:429 av herr Bengtson m. fl. och
II: 519 av herr Hedlund m. fl.. I: 431 av herr Ewerlöf m. fl. och II: 520 av
herr Hjalmarson m.fl. samt 1:433 av herr Aastrup m. fl. och 11:523 av
herr Ohlin m. fl.
I reservationen, vari propositionen tillstyrktes, anfördes:
När det gäller främst ålderdoms- och inval iditetsskydd men även i fråga
om efterlevandeskyddet har genom den allmänna folkpensioneringen skapats
ett grundskydd, som kommer att avsevärt vidgas och stärkas vid ett
förverkligande av de planer på en vidare utbyggnad av folkpensioneringen,
vartill riksdagen förra året uttalade sin anslutning. Emellertid har i takt
med standardutvecklingen och ökningen av samhällets resurser den meningen
vuxit sig allt starkare bland allt större grupper av vart folk, att den
trygghet som bör åstundas inte bör begränsas till enbart ett minimiskydd.
Strävandena har i stället alltmer inriktats på att nå därhän, att den förvärvsarbetande,
när han med ålderns rätt drar sig tillbaka från sin verksamhet,
skall genom pension vara garanterad en levnadsstandard som någorlunda
kan anses motsvara den han haft under sin aktiva tid. Motsvarande
betraktelsesätt har också gjort sig gällande i fråga om målsättningen för
invaliditets- och efterlevandeskyddet. Med utgångspunkt från sådana bedömanden
har också vissa befolkningsgrupper sin pensionsfråga ordnad på
ett tillfredsställande sätt. Detta gäller i huvudsak statens och kommunernas
anställda, vilka erhåller en ålderspension som i stort sett utgör två tredjedelar
av lönen och som numera i praktiken är värdebeständig. Även om det
vid sidan av dem finns grupper som har pensionsfrågan mer eller mindre
väl ordnad, saknar dock den stora massan av förvärsarbetande i vårt land
rätt till pension utöver folkpensionen. Denna klyfta bör nu överbryggas,
och målet bör vara att skänka alla förvärvsarbetande möjlighet att under
jämbördiga villkor förvärva rätt till pension för sig och sina efterlevande
utöver de förmåner folkpensioneringen kan erbjuda.
En stor majoritet inom vårt folk och i riksdagen ansluter sig numera
till den uppfattningen att ett genomförande av en allmän och effektiv tilläggspensionering
kräver lagstiftning i någon form. Enighet råder därvid
också om att en sådan lagstiftning bör innebära ett åliggande för arbetsgivarna
att erlägga avgifter för de anställdas pensionering.
Utskottet är för sin del av den bestämda uppfattningen att lagstiftningsvägen
är den enda framkomliga om man verkligen vill realisera önskemålen
om att snabbt bereda alla förvärvsarbetande rätt till tillfredsställande
pensionsförmåner. Tiden måste nu också anses mogen att — efter en följd
av utredningar i frågan — skrida till lagstiftning på området.
När det gäller utformningen av den lagstiftning som enligt utskottets
mening snarast bör komma till stånd har utskottet att nu taga ställning
till två framlagda förslag, nämligen dels propositionens förslag — som
8 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
föreligger i form av en utarbetad lagtext — dels det i de likalydande motionerna
I: 433 av herr Aastrup m. fl. och II: 523 av herr Ohlinm. fl. framlagda
principförslaget, som anger riktlinjerna för en lösning efter andra
grunder än de propositionen innehåller.
Vid sin granskning av de föreliggande förslagen har utskottet prövat
möjligheterna att genom de föreslagna anordningarna tillgodose tre huvudkrav,
vid vars uppfyllande utskottet fäster avgörande vikt: att tillförsäkra
alla förvärvsarbetande tilläggspensioner av tillfredsställande storlek, att
relativt snabbt åstadkomma sådana pensioner samt att garantera deras
värdebeständighet.
Från angivna utgångspunkter leder utskottets bedömande tveklöst till
att en lagstiftning bör grundas på de i propositionen givna förutsättningarna.
Det företräde, som vid den jämförelse, varom här är fråga, måste tillerkännas
propositionens förslag, söker sitt ursprung främst däri, att man
i propositionen valt ett finansieringssystem — fördelningssystemet — som
bättre än det i motionerna förordade premiereservsystemet är ägnat att
främja ett infriande av de nämnda kraven. Att nöjaktigt tillgodose dessa
krav inom ramen för ett pensionssystem byggt på premiereservmetoden
synes utskottet icke möjligt.
Motioner
I motionerna I: 446 och II: 560 hemställes om skyndsam utredning och
förslag angående anordningar för personligt frivillig tilläggspensionering,
avsedd att från och med den 1 juli 1961 ersätta nu gällande allmänna tilläggspensionering.
Motionärerna avstår dock från att nu hemställa om avskaffande
av sistnämnda pensionering, vilket de motiverar på följande sätt.
Lagen om den obligatoriska eller allmänna tilläggspensioneringen har
antagits av riksdagen så sent som i fjol. Med den sammansättning som
riksdagen för närvarande har finner vi det nu inte förenligt med praktisk
politik att yrka på upphävande av lagen. Men det synes oss starkt motiverat,
att frågan i princip upptages till förnyad prövning. Pensionspremier
inbetalas visserligen redan i år till den allmänna pensionsfonden, men utbetalningen
av tilläggspensioner skall börja först 1963. Några praktiska
hinder i anledning av riksdagens tidigare beslut föreligger alltså inte för en
lösning av frågan enligt den personliga frivilliglinjens principer.
I motionerna 1:450 och II: 565 hemställes, att den i fjol beslutade tilläggspensioneringen
måtte avskaffas med utgången av år 1961 samt att
riksdagen hos Kungl. Maj:t begär utredning och förslag till 1961 års vårriksdag
om åtgärder, som kan anses erforderliga för en »lösning av tilläggstrygghetens
problem, byggd på den personliga frivillighetens och valfrihetens
grund».
De i de båda motionsparen framställda yrkandena grundar sig på en
kritisk inställning till den beslutade allmänna tjänstepensioneringen. Härutinnan
anföres i motionerna 1:446 och II: 560:
Den obligatoriska inkomstgraderingen kan inte tillerkännas en social motivering.
Den faller utanför socialpolitikens ram. Genom de s.k. 30- och
15-årsreglerna sker en inkomst överföring till nackdel för de lägre inkomst
-
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
grupperna och för dem som tidigt kommer ut i förvärvslivet. Ur samma
synpunkt måste allvarliga invändningar resas mot den s. k. överkompensation,
som skall utgå under systemets inledningsskede. Småföretagargrupperna
blir i skilda avseenden missgynnade, bland annat i fråga om återlånen
från den allmänna pensionsfonden. Ur samhällsekonomisk och näringspolitisk
synpunkt framstår det som en allvarlig fara, att pensionspremierna
skall samlas i en stor statlig fond, som genom sitt dominerande inflytande
över kredittillgångarna utgör ett hot mot näringslivets frihet.
I motionerna 1:450 och II: 565 hävdas, att pensionsobligatoriet är en
social orättvisa mot landets ungdom. De som nu befinner sig i medelåldern
och däröver och vinner inträde i pensionssystemet blir enligt motionärerna
befriade från att betala en betydande del av sina egna pensionskostnader,
medan dagens yngre generation — framför allt de som ännu
inte kommit ut på arbetsmarknaden — samt morgondagens blir tvingade
att betala inte bara sina egna utan även en väsentlig del av våra pensionskostnader.
Motionärerna fortsätter:
Att exakt beräkna omfattningen av den kostnadsöverflyttning och kostnadsförfalskning
som obligatoriet medför låter sig inte göra, men en ungefärlig
föreställning om storleken kan man dock skaffa sig. Vid rimliga
antaganden om utvecklingen av inkomsterna och av befolkningens sammansättning
kommer man fram till siffror av storleksordningen 40—50 miljarder
kronor. Den brist som kvarstår ännu 1990 och som måste täckas
genom för höga avgifter kan uppskattas till omkring 30 miljarder kronor,
vilket alltså innebär att huvuddelen av bristen får betalas av dem som i dag
ännu inte nått rösträttsåldern eller inte ens är födda.
I båda motionsparen framhålles, att frågan om ytterligare trygghet utöver
den folkpensioneringen ger bör ordnas efter individuella linjer och utan
tvång. Härom anföres i motionerna I: 446 och II: 560 följande.
Den enskilde medborgaren skall ha rätt till en god grundtrygghet, ordnad
genom samhället. Men han skall också ha rätt och frihet att själv bestämma
på vilket sätt och huru mycket han därutöver skall spara för en utökad
trygghet. För många människor kan det härvid vara lämpligt med tillläggspensionsförsäkring.
Andra åter anser sig ha större trygghet i sparandet
t. ex. i eget hem, i egen rörelse, i bank eller annan kreditinrättning. Det
väsentliga är att medborgaren själv får avgöra denna fråga för sitt eget
vidkommande. Samhällets uppgift skall vara att på likvärdigt sätt söka
uppmuntra olika former av frivilligt sparande för en ökad trygghet.
I motionerna I: 450 och II: 565 anföres:
Vid en frivillig pensionering har den enskilde helt andra möjligheter att
själv gestalta sitt liv efter egna önskningar. Vill han välja att säkra sin
ålderdom och sin familj i pensionsform, så kan han efter vad som passar för
hans personliga förhållanden avväga storleken av de uppoffringar under
arbetsåren som han anser sig orka med mot den inkomst som han vill tillförsäkra
sig på gamla dar och som han vill säkerställa för sin familj utöver
folkpensionen. Ilan beredos också möjlighet att själv välja vid vilken ålder
som pensionen skall börja utbetalas.
Vill han välja andra former för åldersförsörjningen än tjänstepension,
10 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
t. ex. sparande i eget jordbruk, eget företag eller eget hem skall det stå
honom fritt.
Vad staten kan göra för att stimulera och underlätta de enskilda människornas
ålderdomsförsörjning och familjeskydd är i främsta rummet att
genom olika positiva åtgärder främja sparande för dessa ändamål — inte att
genom beskattningsåtgärder hindra det sparande som måste till under de
arbetsföra åren.
Motionärerna framhåller därefter, att från deras håll väckts olika förslag,
som går ut på skattebefrielse eller skattelindring för vissa slag av sparande
för ålderdomen och till skydd för familjen. Såsom exempel på sparande som
föreslås privilegierat nämnes bostadssparande, egnahemssparande, aktiesparande
samt pensionssparande inom jordbruk och småföretag. Vidare
understryker motionärerna vikten av att staten vidtager åtgärder för att
åstadkomma ett fast penningvärde.
Frågor om ändringar i lagen om försäkring
för allmän tilläggspension
Frågor om större valfrihet i avseende å pensionsålder m. m.
Gällande bestämmelser m. m.
Rätt till ålderspension föreligger i princip från och med den månad,
under vilken den försäkrade fyller 67 år. Efter särskild framställning från
den försäkrade utgår emellertid ålderspensionen även för tid dessförinnan,
dock tidigast från och med den månad, då han uppnår 63 års ålder.
Pensionen utgör, då den börjar utgå vid 67 års ålder, 60 procent av ett
på visst sätt uträknat belopp. Detta belopp motsvarar i princip den försäkrades
medelinkomst under hans femton bästa inkomstår, minskad med
det s. k. basbeloppet (ett belopp som motsvarar 4 000 kronor i 1957 års
penningvärde). Uttages pensionen före 67 års ålder, minskas den med 0,6
procent för varje månad som den uttages i förväg. Till belysning av denna
regel kan nämnas, att den som börjar uppbära ålderspension vid 63 års
ålder, får vidkännas en reducering av pensionsbeloppen till cirka 71 procent
av vad han eljest skulle ha erhållit. Den som börjar uttaga ålderspensionen
vid 65 års ålder får en reduktion till cirka 86 procent. — Den,
som dröjer med pensionsuttaget till efter 67 års ålder, får en motsvarande
höjning av pensionsbeloppen, 0,6 procent för varje uppskovsmånad.
I fråga om sådan höjning skall dock inte hänsyn tagas till månad efter den
då den försäkrade fyllt 70 år. Den som väntar till nämnda ålder med att
ta ut sin ålderspension får denna höjd med cirka 20 procent.
Till den som på grund av nedsättning av arbetsförmågan åtnjuter folkpension
i form av invalidpension eller sjukbidrag utgår förtidspension. För
-
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 11
tidspensionen utgår i princip med samma belopp som ålderspension, som
börjar uttagas vid 67 års ålder.
Efter försäkrad, som avlider, utgår i princip familjepension. Familjepensionen,
som utgår till änka och barn (adoptivbarn), utgör viss andel av den
invalidpension som tillkommit den avlidne, om han vid dödsfallet varit
berättigad till sådan pension. Andelen utgör för en efterlevande familjepensionsberättigad
40 procent, för två 50 procent, för tre 60 procent, för
fyra 70 procent samt för fem eller flera 80 procent.
Försäkringen finansieras med avgifter och avkastningen av den fond till
vilken avgifterna inbetalas. Avgifterna utgår efter viss för alla lika stor procentsats
av den pensionsgrundande inkomsten. Procentsatsen fastställes av
Konungen och riksdagen och skall enligt lag den 28 maj 1959 utgöra, för
år 1960 tre, för år 1961 fyra, för år 1962 fem, för år 1963 sex och för år
1964 sju.
I propositionen nr 100 till 1959 års riksdag uttalade föredragande departementschefen
bland annat följande.
Jag vill förutskicka att den lagstiftning, som utarbetats om tilläggspensioneringen
och som här framlägges, på några punkter inte är avsedd att
vara definitiv i den meningen att man skulle låta sig nöja med de bestämmelser
som nu utformats. Efter ytterligare utredning bör man pröva möjligheterna
att vidga rätten till pensioneringens förmåner. Här blir fråga
om i vilken utsträckning man — utöver den form av tidigare uttag av
tilläggspension som behandlas i lagförslaget — kan bereda personer, som
måste dra sig tillbaka från förvärvslivet tidigare än andra, pension före
67 års ålder även i de fall då de inte är invalider i gängse bemärkelse. Vidare
måste invalidpensioneringen bli föremål för ytterligare överväganden. Den
avgränsning som gjorts i lagförslaget rörande kretsen av dem som blir berättigade
till familjepension är inte heller att betrakta som slutlig. De frågor
jag nu berört bör för vidare utredning hänskjutas till 1958 års socialförsäkringskommitté.
I anledning av propositionen väcktes dels motioner (1:428 och II: 524),
vari hemställdes om sänkning av pensionsåldern för vissa gruvarbetare, dels
ock motioner (I: 430 och II: 525), vari begärdes sänkning med det snaraste
av pensionsåldern för vissa arbetare samt därefter en sänkning av den
allmänna pensionsåldern till 65 år för manliga och 60 år för kvinnliga
pensionärer.
I förutnämnda vid särskilda utskottets utlåtande nr 1 fogade reservation
uttalades i fråga om pensionsåldern:
Utskottet har med tillfredsställelse hälsat det förslag till en rörlig pensionsålder
som inrymmes i propositionen. Därigenom ges bland annat möjlighet
för dem som drar sig tillbaka från förvärvslivet före 67 års ålder att
komma i åtnjutande av förmåner från tilläggspensioneringen från en tidigare
tidpunkt än vad som markeras av den allmänna pensionsålderns inträde.
Utskottet bär emellertid förståelse för de önskemål som framförts — bland
annat i de föreliggande motionerna — om att möjligheter bör förefinnas för
12 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
yrkesgrupper som har behov därav att komma i åtnjutande av oreducerad
ålderspension från en tidigare tidpunkt än 67-årsåldern. Departementschefen
har också i propositionen framhållit, att man efter ytterligare utredning
bör pröva möjligheterna att vidga rätten till pensioneringens förmåner
och att det härvid kan bli fråga om i vilken utsträckning man —
utöver den form av tidigare uttag av tilläggspension som behandlas i lagförslaget
— kan bereda personer, som måste dra sig tillbaka från förvärvslivet
tidigare än andra, pension före 67 års ålder även i de fall då de inte
är invalider i gängse bemärkelse. Utskottet ansluter sig till departementschefens
uttalande och tillstyrker motionerna på det sättet, att utskottet
förordar en utredning beträffande möjligheterna för yrkesgrupper med
tungt och hälsofarligt arbete att erhålla oreducerad ålderspension före 67
års ålder. Däremot finner sig utskottet — av bland annat samhällsekonomiska
skäl — icke kunna förorda en utredning rörande en allmän sänkning
av pensionsåldern på sätt yrkats i motionerna I: 430 och II: 525.
Frågan om lägre pensionsålder för vissa grupper har överlämnats till
1958 års socialförsäkringskommitté att beaktas av denna vid fullgörande
av dess fortsatta utredningsarbete.
Moticmer
I motionerna 1:461 och 11:579 har begärts skyndsam utredning av »utformningen
av bestämmelser som utvidgar valfriheten inom det allmänna
tilläggspensionssystemet». De hänseenden, i vilka motionärerna önskar
större valfrihet, anges bland annat på följande sätt.
Den variation nedåt i fråga om pensionsåldern till 63 år, som lagen medger,
torde för stora grupper försäkrade inte vara tillfredsställande. Detta
gäller inte bara arbetstagare såsom gruvarbetare, skogsarbetare och byggnadsarbetare,
vilka särskilt omnämnts under förberedelsearbetet till lagstiftningen,
utan jämväl andra grupper av försäkrade. De svårigheter, som
den nu lagfästa pensionsanordningen dras med i detta avseende, när det
gäller att uppnå en både för olika grupper och individer någorlunda tillfredsställande
lösning, kan inte motivera, att man blundar för att problemet
finns. Dess sociala och ekonomiska betydelse torde nämligen vara oomtvistlig.
Som lagens bestämmelser nu är utformade uppkommer stora olikheter i
pensionsnivåerna före och efter 67-årsåldern samtidigt som behovet i vissa
fall av lägre pensionsålder än lagens 63 år inte kan tillgodoses.
_ Inom pensioneringens ram bör möjligheter till individuella eller kollektiva
variationer i fråga om pensionsåldern och i samband härmed pensionsnivån
åstadkommas, varvid det kan bli nödvändigt att öppna möjligheter
för en differentiering av avgifterna, givetvis under förutsättning av överenskommelse
härom, gruppvis eller individuellt. Förslag härom bör snarast
läggas på riksdagens bord, sedan en utredning bearbetat de i detta sammanhang
uppkommande problemen.
Enligt vår mening bör också de försäkrade, som omfattas av den nu
gällande tilläggspensioneringen, ha möjligheter att flytta över en del av
ålderspensionen till familje- och invalidpensionerna i syfte att stärka efterlevandeskyddet
eller rusta sig bättre mot invaliditetsrisken.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
13
Fråga om undantagande från försäkringen
Gällande regler m. m .
I fråga om rätt till undantagande från försäkringen gäller enligt 36 §
lagen om försäkring för allmän tilläggspension, såvitt angår inkomst av
annat förvärvsarbete, att för den försäkrade från och med året efter det då
han gjort anmälan om undantagande icke skall tagas hänsyn till sådan inkomst.
Sådan anmälan kan återkallas, dock att återkallelsen får verkan
först sedan undantagandet ägt giltighet i fem år. Har anmälan om undantagande
återkallats, får anmälan inte ånyo göras.
Om skälen för och de begränsningar i rätten till undantagande som de
förenämnda reglerna innebär uttalades i specialmotiveringen till ■propositionen
nr 100 vid 1959 års riksdag:
Om någon inte längre vill att undantagande enligt denna paragraf skall
gälla för honom, synes det i regel inte böra förvägras honom att få detsamma
upphävt. Han har därför möjlighet att återkalla gjord anmälan. Återkallelsen
får verkan från och med året efter det att den göres, dock tidigast
sedan anmälan ägt giltighet i fem år. Bestämmelsen om att undantagande
inte kan bringas att upphöra förrän efter viss tid har sin grund i att man vill
undvika förhastade anmälningar om undantagande från den allmänna tilläggspensioneringen.
Den som gör sådan anmälan bör noga ha övervägt sin
situation på längre sikt. Undantagande bör således som regel grundas på en
bedömning av pensionsbehovet och inte göras annat än där detta av olika
skäl är mindre framträdande eller blir tillgodosett i annan ordning. Någon
anledning för försäkringen att underlätta kortfristiga spekulationer för att
undkomma avgiftsskyldighet under något eller några år föreligger självfallet
inte. Även om anmälan enligt denna paragraf således normalt bör ske
med tanke på att den skall gälla permanent, kan naturligtvis ändrade förhållanden
göra det önskvärt för den, för vilken undantagande gäller, att
åter bli fullt omfattad av försäkringen. Då det inte synes lämpligt att medge
återanslutning till försäkringen efter alltför kort tid, har den minsta tiden
för giltigheten av anmälan enligt denna paragraf bestämts till fem år. Vad
nyss framhållits om att anmälan om undantagande måste förutsatta grundliga
överväganden av den försäkrade rörande hans pensionssituation på
lång sikt låter sig inte förena med att en försäkrad flera gånger går ut och
in i det allmänna systemet. Med hänsyn härtill föreskrives, att den som en
gång återkallat gjord anmälan inte ånyo får göra sådan anmälan.
I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 50/1959 i anledning av propositionen
nr 175 med förslag till förordning angående beräkning av pensionsgrundande
inkomst enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m.m., uttalade andra lagutskottet, att det borde övervägas, om det inte
framdeles kunde överlämnas till den försäkrade att själv sörja för betalning
av tilläggspensionsavgiften. En sådan lösning skulle uppenbarligen
medföra, att den försäkrade genom att underlåta att inbetala avgiften för
visst år kunde bli undantagen från försäkringen för det året.
14
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
Vidare må nämnas, att undantagande från försäkringen alltid medför
minskning i pensionen, som är på visst sätt proportionell till det antal år
undantagandet varat. Samma gäller för det fall att den försäkrade underlåtit
betala pensionsavgift.
Motioner
I motionerna 1:461 och II: 579 yrkas skyndsam utredning i syfte att helt
slopa eller modifiera spärren för undantagande och återinträde. I sin motivering
anför motionärerna:
I fråga om andra inkomsttagare än löntagare gäller nu en »andragångsspärr»
för undantagande från försäkringen. Lagstiftaren har här funnit det
önskvärt att undvika, att försäkrade utträder ur pensionssystemet längre
fram under sin levnad, då pensionsavgiften är betydligt högre än under
tidigare år. Med hänsyn till dels att realinkomsten för dessa inkomsttagare
regelmässigt är större i högre aktiv ålder än under yngre år och dels att det
försäkringstekniska värdet av en kronas intjänt pensionsrätt är flerdubbelt
större i 60-årsåldern än t. ex. i 20-årsåldern, anser vi, att lagens anordning
mot spekulation ej är nödvändig.
Pensionsgrundande inkomst för företagare
Gällande bestämmelser m. m.
Den pensionsgrundande inkomsten av anställning beräknas på den årliga
arbetsinkomsten, i vad denna ligger mellan 4 000 och 30 000 kronor, räknade
i 1957 års penningvärde. I fråga om inkomst av annat förvärvsarbete
gäller motsvarande regler med det undantaget att inkomst över 8 000 kronor
i nämnda penningvärde endast är pensionsgrundande till två tredjedelar
(8 § lagen om försäkring för allmän tilläggspension).
Orsaken till den reducering av den pensionsgrundande inkomsten som
skall ske då inkomsten härrör från annat förvärvsarbete än anställning
sammanhänger med lagens syfte att bereda pension endast på grundval av
inkomst av arbete. I inkomst av annat förvärvsarbete än anställning kan
normalt antagas ingå ett inslag av annan natur, nämligen avkastning på det
i verksamheten nedlagda kapitalet. Sådan avkastning bör alltså, liksom
annan kapitalavkastning, inte vara pensionsgrundande.
Förevarande presumtion att inkomst av annat förvärvsarbete än anställning
inrymmer ett visst mått av kapitalavkastning har inte ansetts gälla
obetingat. I de lägre inkomstskikten finns i regel inte så stort fog för att
antaga att något nämnvärt kapital är investerat i verksamheten eller att
detta kapital ger nämnvärd avkastning. Vidare har det ansetts angeläget
att pensionsskyddet i dessa fall inte förringas.
I de fall då reduktion skall förekomma har det inte ansetts möjligt att
15
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
för varje försäkrad utreda i vad mån inkomsten härrör från kapital eller
från arbete, och man har därför valt en enhetlig reduktionsnorm för alla.
I ;propositionen nr 100 till 1959 års riksdag uttalade föredragande departementschefen
rörande denna fråga:
Emedan rörelseinkomst till en del kan förutsättas innefatta kapitalavkastning,
åtminstone när vederbörandes inkomster överstiger en viss gräns,
förordades i princippropositionen att man — utan att fördenskull anse sig
slutligt bunden — skulle utgå från att endast två tredjedelar av inkomsten
utöver basbeloppet gjordes pensionsgrundande i vad denna inkomst kom
från rörelsen. Efter närmare överväganden har jag emellertid funnit, att
man bör räkna med att en större del av rörelseinkomsten hänför sig till
inkomsttagarens egen arbetsinsats. I de fall, då inkomsten totalt inte uppgår
till mer än vad som betraktas som en blygsam familjeinkomst, bör man
inte förutsätta att någon avkastning av kapital ingår i inkomsten. Jag
föreslår därför, att för den, som har enbart rörelseinkomst, denna inkomst
skall vara helt pensionsgrundande mellan basbeloppet och dubbla beloppet
därav, d. v. s. 8 000 kronor i 1957 års penningvärde. Först ovanför denna
högre gräns bör man ta hänsyn till endast två tredjedelar av rörelseinkomsten.
Har någon vid sidan av rörelseinkomst även löneinkomst, skall löneinkomsten
i första hand inräknas i nämnda 8 000 kronor.
I anledning av propositionen väcktes två likalydande motioner (I: 430
och II: 525) med yrkande om att förutnämnda gränsbelopp 8 000 kronor
måtte höjas till 12 000 kronor.
Riksdagen uttalade i enlighet med förutnämnda vid särskilda utskottets
utlåtande nr 1 fogade reservation:
Utskottet har vid sitt ställningstagande till förevarande spörsmål kommit
till den slutsatsen, att det mått av kapitalavkastning som ingår i en
rörelseinkomst måste bli högst varierande från fall till fall. Det är högeligen
vanskligt att dra några gränser som allmänt sett kan anses representera ett
genomsnitt. Lika väl som den i propositionen föreslagna lösningen ur de
synpunkter man här har att utgå ifrån kan betraktas som väl avvägd, kan
å andra sidan skäl anföras för en höining av ifrågavarande gräns i enlighet
med motionärernas yrkande. Det måste emellertid även beaktas, att en
höjning av gränsen med åtföljande ökning av den pensionsgrundande inkomsten
också medför en motsvarande ökning av de avgifter den försäkrade
har att erlägga för sin pensionering. Det torde mot bakgrunden härav
inte utan vidare kunna tagas för givet, att de som beröres av den ifrågavarande
gränsdragningen i allmänhet önskar en ändring i den av motionärerna
angivna riktningen. Vid övervägande av de olika synpunkter som
sålunda gör sig gällande har utskottet stannat för att rekommendera ett
vidhållande av propositionens förslag i förevarande del och att alltså avstyrka
motionsyrkandet.
Motioner
I motionerna I: 7 4 och II: 94 yrkas, att riksdagen måtte besluta att förutnämnda
två tredjedelsregel måtte slopas, så att pensionsgrundande inkomst
beräknas på samma siltt för inkomst av anställning och för inkomst av
16
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
annat förvärvsarbete. Såsom skäl för sitt yrkande anför motionärerna, att
de anser, att tilläggspensionsförsäkringen bör vara så utformad, att den ger
alla pensionsberättigade, som så önskar, samma rätt och möjlighet till en
tryggad ålderdom. Motionärerna fortsätter:
Förutom det allmänna rättvisemomentet kan som skäl anföras den relativa
rörlighet, som existerar mellan grupperna företagare-löntagare, speciellt
i vad det gäller mindre företag inom hantverket, småindustrien, handeln och
jordbruket. Den allmänna tilläggspensioneringen bör vara så uppbyggd, att
den ger en driftig yrkesarbetare, som startar eget företag, samma pensioneringsmöjligheter
han har som anställd.
Vidare anför motionärerna, att ett slopande av två tredjedelsregeln inte
medför några kostnader för statsverket, enär företagarna själva helt erlägger
avgifterna för sin pension. Slutligen påpekar motionärerna, att
nämnda regel lätt kan kringgås av företagare genom att de ombildar företaget
till aktiebolag. I så fall torde företagarna bli att betrakta som anställda
och regeln inte bli tillämplig.
Sambandet mellan pensionsavgift och pensionsgrundande inkomst
Gällande bestämmelser m . m .
Pensionsgrundande inkomst för ett år utgöres i princip av summan av
den försäkrades inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete
för året, i den mån summan överstiger det för året gällande basbeloppet,
d. v. s. ett belopp som motsvarar 4 000 kronor i 1957 års penningvärde.
I den mån summan överstiger dubbla basbeloppet, medräknas
den, såvitt gäller inkomst av annat förvärvsarbete, endast till två tredjedelar.
Basbeloppet och i förekommande fall dubbla basbeloppet avräknas i
första hand mot inkomsten av anställning. På den pensionsgrundande inkomsten
beräknas sedan på visst sätt pensionspoäng, som i sin tur ligger
till grund för bestämmandet av de förmåner som skall utgå från försäkringen.
Avgift till pensioneringen erlägges i fråga om inkomst av anställning av
arbetsgivaren och i fråga om inkomst av annat arbete av den försäkrade
själv. Avgifterna beräknas i princip på den del av inkomsten som överstiger
basbeloppet. I fråga om arbetsgivaravgifter tillämpas detta i huvudsak
så, att arbetsgivaravgiften beräknas på den sammanlagda lönesumman,
minskad med produkten av basbeloppet och antalet anställda. Därvid
räknas den som varit anstäld på heltid under hela året såsom en anställd,
den som varit anställd på heltid under en månad såsom en tolftedels anställd,
den som varit anställd på halvtid under hela året såsom en halv
anställd o. s. v. — I fråga om avgifter, som skall erläggas på grund av inkomst
av annat förvärvsarbete, sker beräkningen på den pensionsgrundande
inkomsten, i vad denna härrör från annat förvärvsarbete.
17
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
De ovan angivna reglerna kan i vissa fall leda till att pensionsavgift erlägges
av arbetsgivare utan att motsvarande pensionspoäng tillgodoföres
den anställde. Såsom exempel härpå må anföras följande två fall. (I båda
fallen har förutsatts att basbeloppet är 4 000 kronor.)
I. En person har såsom enda arbetsinkomst lön från en anställning som
varar ett halvt år. Lönen utgör för hela anställningstiden 4 000 kronor.
Arbetsgivaren erlägger arbetsgivaravgift på lönebeloppet minskat med halva
basbeloppet, alltså å (4 000 —2 000 =) 2 000 kronor, men någon pensionsgrundande
inkomst beräknas likväl inte, eftersom arbetsinkomsten inte
överstiger basbeloppet.
II. En person har såsom arbetsinkomst dels 4 000 kronor på grund av
verksamhet i egen rörelse, dels 4 000 kronor på grund av tre månaders
anställning. För den sistnämnda inkomsten erlägger arbetsgivaren arbetsgivaravgift,
som beräknas på lönen minskad med en fjärdedel av basbeloppet,
alltså på (4 000 —% X 4 000 =) 3 000 kronor. Den försäkrade är
skyldig att själv erlägga avgift till pensioneringen på inkomsten av rörelse.
Eftersom avdraget för basbelopp i första hand skall göras pa inkomsten
av anställning, som i förevarande fall är lika stor som basbeloppet, beräknas
avgiften på hela inkomsten av annat förvärvsarbete. Resultatet i detta fall
kan sägas vara, att pensionsavgift beräknas även på delar av inkomsten,
som ligger inom basbeloppet, eller att de pensionsavgifter arbetsgivaren
erlägger för den försäkrade inte får någon motsvarighet i pensionspoäng för
den försäkrade.
Lagen är uppbyggd efter för delningsprincipen. Meningen är därför inte
direkt, att en arbetsgivaravgift för en viss försäkrad skall avse just denne
försäkrades pensionsförmåner. Härom uttalades i propositionen nr 100 till
1959 års riksdag under specialmotiveringen till 33 § i lagen om försäkring
för allmän tilläggspension följande.
Enligt principförslaget i propositionen 1958 A: 55 skall finansieringen av
de anställdas tilläggspensionering ske med kollektiva arbetsgivaravgifter av
samma slag som arbetsgivarnas bidrag till sjuk- och moderskapsförsäkringarna,
d. v. s. med en viss procent på en av arbetsgivaren utgiven lönesumma.
En arbetsgivares avgift skall sålunda bidraga till finansieringen av tilläggspensioneringen
för alla anställda, som enligt lagen omfattas av tilläggspensioneringen,
och alltså inte för just den, på vars lön avgift beräknas, eller
för just dem som är anställda hos arbetsgivaren. Lagen år uppbyggd i
överensstämmelse härmed och i denna paragrafs första stycke föreskrives,
att arbetsgivare för varje år skall erlägga avgift för vad han under året utgivit
såsom lön till hos honom anställda arbetstagare.
Särskilda svårigheter ansågs i propositionen uppkomma i fall då de försäkrade
är endast deltidsanställda eller korttidsanställda. Härom anfördes
1 propositionen bland annat:
För att nå det praktiska syftet, att arbetsgivaravgift skall beräknas endast
på den del av lönesumman, som kan antagas bli pensionsgrundande för
de anställda, torde det sålunda bli nödvändigt att räkna med någon form av
2 — Bihang till riksdagens protokoll 1900. 9 samt. 2 avd. Nr 0
18
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
basbeloppsavdrag. At t verkställa avdrag motsvarande hela basbeloppet för
var och en hos en arbetsgivare under kalenderåret anställd skulle emellertid
vara uppenbart orimligt. En arbetsgivare med många korttidsanställda
skulle då trots en hög sammanlagd lönesumma kunna helt slippa från avgift.
De konsekvenser, som avräkningsregeln i fråga om basbeloppet kan få för
dem som har såväl löneinkomst som annan inkomst, har varit kända vid
beslutet om den allmänna tilläggspensioneringen. Detta framgår av ett
uttalande i ovannämnda proposition av föredragande departementschefen,
vari han framhåller, att det synes böra övervägas att efter vidare utredning
jämka avräkningsregeln med tanke på sådana skogskörare, som vid sidan
om företagarinkomst regelbundet har säsongbetonade löneinkomster av
mindre omfattning.
Riksdagen har inte gjort något särskilt uttalande i före varande fråga.
Den av departementschefen omnämnda utredningen har inte kommit till
stånd.
Motioner
I motionerna 1:1+57 och II: 557 hemställes om skyndsam utredning i syfte
att uppnå sådan ändring av förevarande bestämmelser om korttidsanställning
att antingen arbetsgivaravgift inte skall erläggas för vederlag, som inte
blir pensionsgrundande inkomst, eller inkomsten blir pensionsgrundande i
den mån arbetsgivaravgift erlagts för densamma. Till motivering av yrkandet
anför motionärerna bland annat följande.
Arbetsgivaren har sålunda att vid inbetalning av arbetsgivaravgiften
lägga samman olika korttidsanställningar till heltidsanställningar och betala
avgift på grundval härav. Korttidsanställda, som uppburit ersättning som
inte överstiger det nämnda basbeloppet eller obetydligt överstiger detsamma,
får då inte pensionsförmåner som svarar mot de pensionsavgifter som
inbetalats för dem av arbetsgivaren. Denna konsekvens synes särskilt framträda
för stora grupper av småföretagare, som under större delen av året
är sysselsatta med skötseln av det egna företaget men under en kortare tid
utför arbete för annans räkning. Detta gäller exempelvis den stora kategori
jordbrukare, som under en kortare tid av året utför skogskörslor eller annat
skogsarbete för annans räkning.
Det kan möjligen sägas, att dessa bestämmelser om beräkning av arbetsgivaravgiften
är administrativt enkla. Men de missgynnar de grupper av
korttidsanställda som här nämnts. Då arbetsgivaren måste erlägga pensionsavgift
för vederbörande, får man nämligen förutsätta, att den kontanta
ersättningen för det utförda arbetet minskas i motsvarande mån.
Det här påtalade förhållandet är orimligt.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
19
Frågor om utlåning av allmänna pensionsfondens medel
Gällande bestämmelser angående förvaltningen av pensionsmedlen
Avgifterna till försäkringen inbetalas till allmänna pensionsfonden. Fondens
tillgångar skall enligt reglementet för fondens förvaltning placeras dels
i vissa slag av obligationer och skuldförbindelser, dels såsom lån till kreditinrättningar.
De kreditinrättningar, som kan få låna pengar av fonden, är
riksbanken, bankaktiebolag, postsparbanken, postgirot, sparbank, centralkassa
för jordbrukskredit, Sveriges allmänna hypoteksbank, Svenska
skeppshypotekskassan samt annan av Konungen godkänd kreditinrättning.
Förutsättning för att kreditinrättning skall få låna pengar i fonden är att
inrättningen i sin tur utlånat motsvarande belopp till den som erlagt pensionsavgift
och att den erlagda avgiften uppgår till minst dubbelt så
mycket som lånet. Lägsta belopp som kreditinrättning på detta sätt får
återlåna är 500 kronor. Det betyder, att om de för ett år inbetalda pensionsavgifterna
inte uppgår till 1 000 kronor återlån inte kan komma i
fråga.
Räntan på lån från fonden till kreditinrättningen skall i regel med en
halv procent överstiga högsta av bankerna tillämpade inlåningsränta. Nagra
bestämmelser om vilken ränta som skall tillämpas mellan kreditinrättningen
och den som återlånar inbetalade pensionsavgifter finns inte, utan räntans
storlek är vid dessa lån beroende av parternas överenskommelse.
Likaså beror det på överenskommelse mellan kreditinrättningen och den
enskilde om något lån över huvud taget skall ske. Denna fråga får kreditinrättningen
pröva efter bankmässiga grunder, eftersom banken har att
själv stå risken för att den enskilde inte förmår återbetala sitt lån.
Återlån från fonden skall av kreditinrättningen amorteras på tio år.
Rätten till återlån på grund av avgiftsinbetalning uppstår först året efter
avgif tsbetalningen.
Om fondmedlens förvaltning anförde föredragande departementschefen i
propositionen nr 100 till 1959 års riksdag:
»Fondmedlen skall givetvis förvaltas på det sätt som bäst gagnar tilläggspensioneringen.
Pensionsfonden bör följaktligen placeras så att den ger god
avkastning under betryggande säkerhet . Verksamheten bör emellertid bedrivas
under sådana former alt fondstyrelserna inte behöver skaffa sig en
vidlyftig administration för kreditprövning och låneförvaltning.
I likhet med vad pensionskommittén föreslog bör en betydande del av
fondmedlen i form av återlån gå tillbaka till dem som erlagt pensionsavgifterna.
Det nyss anförda medför, att man för denna verksamhet får anlita
banker och andra kreditinstitut.
Vid utformningen av reglerna för återlån har jag i olika hänseenden av
2*
— B ihan g till riksdagens protokoll 1000. 0 samt. 2 avd. AV 6
20
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
vikit från kommittéförslaget i syfte att vidga återlånemöjligheterna. Var
och en som erlagt pensionsavgift för ett visst år skall året därpå kunna
söka återlån med upp till 50 procent av avgiftsbeloppet. Denna gräns skall
komma till användning redan från början; kommittéförslaget hade en gräns
vid 40 procent avseende första årets avgiftsbetalning. Lånens löptid skall
kunna uppgå till tio år — utan den av pensionskommittén förordade begränsningen
till fall då inteckningssäkerhet kan presteras. Om räntesatsen
för återlån får överenskommelse träffas mellan kreditinrättningen och låntagaren.
Då återlånen är avsedda som ett led i företagens kapitalförsörjning,
kunde det synas naturligt, att endast lån av något större omfattning
skulle komma i fråga. Med hänsyn främst till småföretagarna föreslår jag
emellertid att lånegränsen sättes så lågt som vid 500 kronor och att företagare
därjämte skall kunna räkna samman pensionsavgifterna för sig och
sina anställda för att komma över denna gräns.
Kreditinrättningen skall äga rätt att för utgivet återlån erhålla motsvarande
belopp i lån från den fondstyrelse, som förvaltar sådana pensionsavgifter
som låntagaren erlagt. I överensstämmelse med kommittéförslaget
innebär reglerna om räntesatsen för sådana lån bland annat att räntan, om
inte bunden räntesats avtalas, skall ligga en halv procent över den högsta
allmänt förekommande ränta som bankerna tillämpar för dem som sätter
in penningmedel.
De fondmedel, som inte tas i anspråk för återlån, skall i överenstämmelse
med kommittéförslaget placeras i obligationer och förlagsbevis. Därutöver
förordar jag emellertid, att placering skall kunna ske även i andra skuldförbindelser,
nämligen sådana som är utfärdade av staten, kommuner m. fl.
och av vissa kreditinrättningar såsom banker, sparbanker och centralkassor
för jordbrukskredit samt vissa andra kreditinstitut. Även kreditinstitut som
nybildas för att tillgodose näringslivets behov av långfristig kredit bör enligt
min mening här kunna komma i fråga.»
Motioner
I följande motioner, nämligen dels I: 448 och II: 551, dels I: 461 och
II: 579, dels ock I: 462 och II: 549, begäres liberalare regler i fråga om
möjligheterna att använda pensionsmedlen för företagens kapitalförsörjning.
I motionerna 1:448 och II: 551 anföres såsom skäl för kravet på liberalare
återlåneregler följande.
Det torde vara uppenbart att företagen, såväl stora som små, åsamkas
svårigheter genom denna kapitalavtappning. Redan nu är kapitalförsörjningen
ett problem, framför allt för den mindre företagsamheten. Detta
problem skärpes också genom de krav på mera genomgripande rationaliseringsåtgärder
som de nya marknadsbildningarna i Europa otvivelaktigt för
med sig. I stället för att tappas på kapital borde näringslivet få behålla
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 21
mera av sitt nuvarande kapital och dessutom få tillgång till en friare kapitalmarknad.
För att i någon mån underlätta kapitalförsörjningen bör enligt vår mening
liberalare återlåningsregler införas i den händelse lagen om allmän
försäkring för tilläggspensionering ej upphäves. De krav som ställes på den
lånesökandes kreditvärdighet synes icke stå i god överensstämmelse med att
det är fråga om återlån av inbetalade avgifter. Enligt vår mening bör
möjligheter till återlån stå till buds även i form av förtroendekrediter.
För nystartade företag och för den mindre industrien kan de ekonomiska
förutsättningarna vara relativt goda trots att säkerhet ej alltid kan presteras.
Vid återlån bör vidare finnas möjligheter att erhålla ett högre belopp
än det som uppgår till högst hälften av inbetalade avgifter. Ej heller denna
maximiregel torde stå i god överensstämmelse med att det är fråga om
återlån.
Läget på kapitalmarknaden och företagens behov av kapital till nödvändiga
och fortlöpande rationaliseringar gör det angeläget att största möjliga
del av de inbetalade avgifterna kan återföras till företagen och göras produktiva.
I motionerna 1: 461 och II: 579 anföres såsom skäl för det däri framställda
yrkandet om skyndsam utredning av bland annat återlånereglerna:
De nuvarande reglerna bör sålunda omprövas i flera avseenden. Amorteringstiden
bör inte som nu begränsas till 10 år. Med rimlig takt för avgift
sutvecklingen kan en förlängning till minst 20 år vara lämplig med
hänsyn till den genomsnittliga fonderingstiden av pensionsmedlen i systemet.
Med avseende på avgifterna för ett visst kalenderår synes det oss inte
nödvändigt att företagen måste vänta till nästa år för att få återlån. En
del av avgiften bör direkt kunna betalas medels revers.
Vi anser sålunda, att möjligheten att erhålla återlån och erlägga pensionsavgifterna
i form av revers inte bör vara knuten till förekomsten av
bankmässig säkerhet. De risker som finns förknippade med att enstaka
företag kan komma på obestånd kan mötas med någon form av garantiförsäkring,
utan att krediten därigenom väsentligt fördyras. Den organisatoriska
utformningen av denna vidgade återlånerätt bör bli föremål för
utredning.
I detta sammanhang föreslår vi att en utredning bör företas även i frågan
om hur en för näringslivet lämnlig kanalisering av från företagen erlagda
avgiftsmedel, som icke återlånats, skall kunna komma till stånd genom kreditgivning
i vanliga former. Vi fäster härvid mycket stor vikt vid att småföretagare
på jordbrukets, hantverkets, handelns och småindustriens områden
inte försätts i ogynnsamt läge. Självklart bör denna kreditförmedling
ske genom affärsbanker, sparbanker och andra nu befintliga eller nybildade
kreditinstitut. Deras roll bör bli vidgad i förhållande till lagens
rätt snäva gränser därför. Ivreditgivning av detta slag direkt från fondernas
sida bör inte ifrågakomma.
I motionerna 1: 462 och 11:549 anföres i förevarande ämne:
Formellt har alla företagare samma återlånemöjlighet. I praktiken är
emellertid de olika bestämmelserna — minimisumman på 500 kronor, begränsningen
till föregående års avgifter och amorteringstidens längd — sådana,
att de klart diskriminerar de mindre företagen. I den mån dessa inte
22
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
har tillgång till hypoteksinrättningar torde de så gott som helt bli utestängda
från möjligheten att få medel ur pensionsfonden. Även om de skulle
komma upp i en årlig avgiftssumma, som ger återlånerätt, måste de ta en
mängd smålån utan betydelse som finansieringskälla. Återlånerätten är i
praktiken värdelös för småföretagen. Varken ur rättvise- eller samhällsekonomisk
synpunkt kan detta vara riktigt.
Det är givetvis angeläget, att kapitalmarknaden, där staten är största
låntagaren, tillföres medel från pensionsfonderna. Men detta får inte ske
genom bestämmelser, som ger småföretagarna enbart en skenbar återlånerätt
och som i praktiken utestänger dem. Vår principiella uppfattning är
visserligen, att skattelagstiftningen bör så utformas, att samma avdragsrätt
som för pensionsavgifter beredes den som sätter in pengar i bank, i eget hem
eller i eget företag. Men ej heller när det gäller placering av tilläggspensionens
fondmedel får diskriminering ske.
Det enklaste sättet att göra återlånerätten inte blott formellt utan även
reellt lika för alla är, att man i stället för nu gällande regler inför den bestämmelsen,
att en viss kvot av avgifterna till andra och tredje pensionsfonderna
placeras i kreditinstitut för utlåning av dessa efter vanliga bankmässiga
grunder. Denna kvot bör vara minst hälften av avgifterna — alltså
motsvara nuvarande återlånerätt — men med möjlighet för fondstyrelserna
att överstiga hälften. För medel, som placeras på detta sätt, finns det ingen
anledning att kräva högre ränta än vanlig inlåningsränta. Gängse efter
rådande marknadsläge förekommande inlåningsränta bör tillämpas.
Utskottet
Lagen om försäkring för allmän tilläggspension antogs vid fjolårets riksdag.
Till grund för lagen låg ett omfattande och mångårigt utredningsarbete.
Utskottet har i förevarande ärende behandlat fjorton motioner rörande
lagen och till denna anslutande författningar. Fyra av motionerna, nämligen
de likalydande motionerna I: 446 och II: 560 samt de likalydande
motionerna I: 450 och II: 565, syftar till upphävande av lagen och till en
lösning av tilläggstrygghetens problem efter mera individuella grunder.
I sex av motionerna, nämligen de likalydande motionerna I: 74 och II: 94,
de likalydande motionerna I: 457 och II: 557 samt de likalydande motionerna
I: 461 och II: 579, framställes önskemål om olika ändringar i lagen.
I återstående fyra motioner, nämligen de likalydande motionerna I: 448
och II: 551 samt de likalydande motionerna I: 462 och II: 549, ävensom
i de förut nämnda motionerna I: 461 och II: 579 begäres i olika avseenden
vidgade möjligheter till återlån av medel som inbetalats till tilläggspensioneringen.
Genom beslutet i fjol att införa den allmänna tilläggspensioneringen tog
riksdagen ställning till frågan om tilläggstrygghetens ordnande. Därvid
förelåg förslag icke blott till den genomförda lagstiftningen utan även till
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 23
andra lösningar av frågan, lösningar som nära överensstämmer med de i
motionerna I: 446 och II: 560 samt 1:450 och II: 565 anvisade. Såvitt
utskottet kan finna har därefter intet inträffat som ger anledning till
ändrat ställningstagande till frågan, och utskottet kan därför icke tillstyrka
de i nämnda motioner framställda yrkandena.
Önskemålen om ändringar i lagen berör ett flertal regler i denna. I motionerna
I: 74 och II: 94 hemställes om slopande av den reduktion med
en tredjedel, som vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst skall
göras å inkomst av annat förvärvsarbete i den mån denna överstiger dubbla
basbeloppet. Motionerna I: 457 och II: 557 behandlar det förhållandet, att
det vid deltidsanställningar i vissa fall kan förekomma, att arbetsgivare
erlägger avgift till försäkringen för anställd utan att motsvarande pensionspoäng
blir tillgodoräknade denne. Motionärerna önskar sådan ändring i
lagen, att i dessa fall antingen arbetsgivaren befrias från att erlägga avgift
eller den anställde tillgodoföres pensionspoäng. I motionerna I: 461 och
II: 579 framställes önskemål i olika hänseenden om större valfrihet och
vidgade möjligheter till individuella variationer inom försäkringen. Sålunda
borde enligt motionärerna ålderspension få uttagas även före den i lagen
stadgade minimiåldern, 63 år. Vidare borde möjligheter finnas för de försäkrade
att höja invalid- och familjepensionema på ålderspensionernas bekostnad.
Slutligen förordas slopande av de begränsningar i rätten till undantagande
från försäkringen och till återinträde däri som lagen innehåller
i fråga om inkomst av annat förvärvsarbete.
Frågan om större möjligheter till individuella variationer i fråga om
pensionsåldern vid ålderspension har överlämnats till 1958 års socialförsäkringskommitté
att beaktas vid dess fortsatta utredningsarbete. Några
åtgärder därutöver för att tillgodose ovan redovisade önskemål om ändringar
i lagen bör enligt utskottets mening icke vidtagas, innan erfarenheter
har vunnits av dennas tillämpning i praktiken. På grund härav anser sig
utskottet icke kunna biträda förevarande önskemål.
Bestämmelserna om återlån av inbetalda avgifter antogs så sent som i
fjol och har endast varit i tillämpning sedan årsskiftet. Innan erfarenheter
vunnits av deras verkningar i olika hänseenden, bör de inte ändras. Det
kan härvid erinras om att man vid utarbetandet och antagandet av bestämmelserna
förutsatt att en omprövning av dem kunde bli erforderlig
vid slutet av 1960-talet. Utskottet finner med hänsyn härtill inte skäl
biträda de i motionerna 1:448 och 11:551, 1:461 och 11:579 samt 1:462
och II: 549 framställda önskemålen om liberalare återlåneregler.
Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att förevarande motioner, nämligen
1) motionerna I: 450 och II: 565, vilka avser upphävande
av den allmänna tilläggspensioneringen,
24
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
2) motionerna I: 446 och II: 560, vilka avser utredning
för övergång till en personligt frivillig tilläggspensionering,
3) motionerna I: 461 och II: 579, vilka avser vidgad valfrihet
inom tilläggspensioneringen och vidgade möjligheter
för företagens kapitalförsörjning genom användning av pensionsmedel,
4) motionerna I: 74 och II: 94, vilka avser borttagande
av regeln att, vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst,
inkomst av annat förvärvsarbete skall reduceras
med en tredjedel i den mån den överstiger dubbla basbeloppet,
5) motionerna I: 457 och II: 557, vilka avser ändrade
regler för beräkning på grundval av korttidsanställning av
avgifter till pensioneringen och av pensionsgrundande inkomst,
6) motionerna 1:448 och 11:551, vilka avser liberalare
regler för återlån av pensionsmedel, samt
7) motionerna 1:462 och II: 549, vilka avser förbättrade
möjligheter för småföretagare till återlån av pensionsmedel,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 10 mars 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Sunne, fru Carlqvist, herr
Birke, fru Hamrin-Thorell, herrar Lars Larsson, Magnusson och Thorsten
Larsson;
från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Odhe, Wahlund,
fru Sandström, herrar Bengtsson i Varberg, Fredriksson, Björkman och
Svensson i Kungälv.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
25
Reservationer
Vid utskottets hemställan under 1)
av herrar Birke och Björkman, vilka ansett,
a) att utskottet bort yttra följande.
Utskottet finner, att de principiellt och praktiskt grundade erinringar,
vilka gjordes innan lagen om allmän tilläggspension med osedvanligt knapp
majoritet antogs vid fjolårets riksdag, under den tid som gått sedan dess
vunnit ökad aktualitet och nu måste anföras med än större eftertryck än då.
I all synnerhet anser sig utskottet, som fäster stort avseende vid möjligheterna
att hejda en rullande inflation, nödsakat hänvisa till den oro vilken
uppstått på lönemarknaden ej minst som en följd av lagstiftningen om obligatorisk
tilläggspension samt de krav på kompensation som denna framkallat
och framkallar. Utskottet understryker de risker, vilka särskilt under
nuvarande konkurrensförhållanden är förenade härmed.
Den drivande omständigheten i detta förlopp synes främst vara den i det
obligatoriska pensionssystemet inbyggda överkompensationen, vars reella
innebörd kan sägas vara att en skenbar pensionsrätt, som ej har grund i
motsvarande avgifter, skapas för en något äldre generation i förhoppning
om att de realekonomiskt ofrånkomliga avgiftsprestationerna skall fullgöras
av den yngre och yngsta generationen. Denna överkompensation till
på måfå utvalda grupper, som därtill stiger med stigande inkomst, är socialt
orättfärdig. Den in tecknar framtida arbetsförtjänster om vilkas storlek och
säkerhet ingenting nu kan sägas och begränsar den ekonomiska rörelsefriheten
för de stora grupperna framtida löntagare. Ingreppen förefaller utskottet
så allvarliga och omfattande, att utskottet anser sig tvunget att resa
frågan, huruvida generationerna framöver kommer att känna sig bundna
av förpliktelser som ålagts dem utan deras hörande. Svaret på den frågan,
som för utskottet blir ett otvetydigt nej, avgör huruvida och i vilken mån
en pensionsrätt till den del den bygger på överkompensationen kan anses
hållbar.
Utskottet, som icke kan godtaga överkompensationen — det avgörande
skälet för att tilläggspensioneringen gjorts obligatorisk — finner det naturligt
att tillstyrka bifall till de förslag, som framförts i syfte att skapa de
legala och skattemässiga förutsättningarna för en allmänt omfattad, frivillig
tilläggspensionering, vilken kan ersätta den obligatoriska. Utskottet
vågar hävda, att intresset för tilläggstrygghet är så starkt och spritt, att den
frivilliga pensionen — i olika former — skulle bli verkligt allmän. Utskottet
finner ej skäl betvivla att vidgade möjligheter kan skapas för värdesäker
placering av pensionsmedel och därmed för värdesäkra pensioner. Utskottet
anser det rimligt och samhällsekonomiskt väsentligt att rätten att förfoga
26
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
över den del av arbetsförtjänsten, som avsatts för tilläggstrygghet, icke
begränsas av lagstiftning men att olika, säkra och givande möjligheter
skapas för placering av detta sparande.
Då emellertid väsentliga frågor sammanhängande med det frivilligsystem
som kan ersätta obligatoriet icke blivit tillräckligt undersökta, anser utskottet
i likhet med flera motionärer, att en utredning härutinnan bör komma
till stånd. I betydande utsträckning föreligger redan det behövliga
materialet. Utredningen bör alltså kunna ske skyndsamt och fullständiga
förslag kunna föreläggas 1961 års vårriksdag. Beslut vid denna riksdag bör
då kunna fattas i så god tid att en övergång från obligatorium till frivillighet
hinner förberedas och kan ske vid årsskiftet 1961/62. Under denna förutsättning
kan lagen om allmän tilläggspension upphöra att gälla från ingången
av 1962.
Utskottet tillstyrker alltså yrkandena i motionerna I: 450 och II: 565
såvitt här är i fråga.
I motionerna I: 450 och II: 565 yrkas vidare, dels att de avgifter, som
jämlikt förordningen angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring
för allmän tilläggspension skall inbetalas, i stället skall reserveras
på ett betryggande sätt i företagen eller eljest, för deras räkning för vilka
de erlagts samt att, i den mån avgifter hunnit erläggas, dessa utan dröjsmål
skall återbetalas och överföras till sådan förvaltning, dels att staten och dess
affärsdrivande verk icke skall göra någon inbetalning av avgifter enligt
nämnda förordning. Utskottet biträder dessa förslag.
b) att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte
A) i anledning av motionerna I: 450 och II: 565 besluta
att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag till 1961
års vårriksdag om de åtgärder, som kan anses erforderliga
för en lösning av tilläggstrygghetens problem byggd på den
personliga frivillighetens och valfrihetens grund — så att
lagen om obligatorisk tilläggspensionering med tillhörande
följ dförfattningar kan upphöra att gälla med utgången av
kalenderåret 1961 — varvid följande huvudprinciper bör
beaktas:
1. den enskilde skall ha rätt att själv bestämma arten
och omfattningen av sin egen ålders- och familjetrygghet
utöver folkpensionen,
2. envar betalar fullt ut med sin egen arbetsförtjänst sin
tilläggspensionering, alltså utan överkompensation, d. v. s.
utan kostnadsövervältring på ungdomen,
3. statens insats koncentreras på samlade, effektiva och
planmässiga åtgärder för att underlätta och stimulera fri
-
27
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
villigt sparande för äldre dar och för familjens trygghet —
exempelvis genom skattebefrielse för olika former av sådant
sparande — samt för att göra det möjligt att det som hopsparats
under arbetsåren kan anbringas på sådant sätt att
det behåller sitt värde,
4. hopsamling av medel till statliga fonder skall icke
äga rum;
B) med bifall till motionerna I: 450 och II: 565, såvitt
här är i fråga, för sin del antaga följande
Förslag
till
Förordning
angående avgifter, som skola erläggas jämlikt förordningen den
18 december 1959 (nr 552) angående uppbörd av avgifter
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m.
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
De avgifter, som jämlikt förordningen den 18 december 1959 (nr 552)
angående uppbörd av avgifter enligt lagen om försäkring för allmän tillläggspension,
m. m., skola inbetalas, skola i stället reserveras på ett betryggande
sätt i företagen eller eljest för deras räkning, för vilka de erlagts. I
den mån avgifter hunnit erläggas, skola dessa utan dröjsmål återbetalas
och överföras till sådan förvaltning.
2 §.
Staten och dess affärsdrivande verk skola icke göra någon inbetalning av
avgifter enligt förenämnda förordning.
Denna förordning träder i kraft dagen efter det den utkommit av trycket
i Svensk författningssamling.
28 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
Vid utskottets hemställan under 2)
av herrar Thorsten Larsson och Wahlund, vilka ansett,
a) att utskottet bort yttra följande.
Enligt utskottets mening är det en huvuduppgift inom socialpolitiken att
förbättra grundtryggheten för åldringarna och för dem som till följd av
familjeförsörjarens frånfälle eller förlust av arbetsförmågan inte själva har
möjligheter till skälig försörjning. Den viktigaste uppgiften på pensionsområdet
maste salunda vara en sådan förbättring av folkpensionerna, att
alla medborgare får en rättvis och god grundtrygghet. Utskottet vill understryka
den i motionerna I: 446 och II: 560 uttryckta meningen, att folkpensionerna
måste höjas till den nivå, som riksdagen i princip fastställt,
och i huvudsak i den takt som pensionsberedningen föreslagit.
Däremot skall samhället enligt utskottets mening inte utöver grundskyddet
föreskriva hur den enskilde skall disponera sina inkomster mellan
olika ändamål och mellan de aktiva och passiva åren. Principen måste vara
att förena frihet och trygghet, som båda representerar omistliga värden för
den enskilda människan. En lösning av frågan om tilläggspensioneringen
enligt denna princip förordades vid folkomröstningen 1957 av linje 2, den
personliga frivilliglinjen, och förslag till en sådan lösning har framförts i
riksdagen såväl 1958 som 1959.
Riksdagen fattade emellertid i fjol beslut om införande av obligatorisk
inkomstgraderad tilläggspensionering. Ett sådant system kan inte förenas
med den personliga frivillighetens principer. Såsom framhålles i motionerna
I: 446 och II: 560 innebär detta ett hårt ingrepp i medborgarens frihet och
rätt att själv disponera sina inkomster. Även ur rättvisesynpunkt är den
obligatoriska tilläggspensioneringen, såsom påvisas i de nämnda motionerna,
oförenlig med den personliga frivilliglinjens principer.
Med den sammansättning som riksdagen för närvarande har finner utskottet
det nu inte förenligt med praktisk politik att yrka på upphävande
av lagen om obligatorisk tilläggspensionering. Men det synes starkt motiverat,
att frågan i princip upptages till förnyad prövning. Såsom framhålles
i motionerna I: 446 och II: 560 har frågan om en utformning av tilläggspensioneringen
enligt den personliga frivilliglinjens principer inte varit föremål
för offentlig utredning. Utskottet anser, att en sådan utredning bör
verkställas och tillstyrker sålunda motionerna I: 446 och II: 560.
b) att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 446 och II: 560
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning och förslag angående anordningar för underlättande
av personligt frivillig tilläggspensionering, avsedd att
från och med den 1 juli 1961 ersätta nu gällande lagfästa
tilläggspensionering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 29
Vid utskottets hemställan under 3)
av herr Sunne, fru Hamrin-Thorell, herr Jacobsson i Tobo och fru Sandström,
vilka ansett,
a) att utskottet bort yttra följande.
Utskottet vill först betona önskvärdheten av att vårt lands medborgare
skall känna trygghet för att försörjningen på ålderdomen liksom vid invaliditet
och familjeförsörjarens frånfälle är ordnad. Om pensionsfrågan pa
nytt kastas ut i en stor politisk strid, som sannolikt skulle sträcka sig över
åtskilliga år, skulle detta medföra en otrygghet, som reformarbetet avsett
att avhjälpa. Dessutom har man att räkna med att sedan arbetsmarknadens
parter under de närmaste åren genomfört en besvärlig anpassning av sina
arbetsavtal efter rådande lagstiftning, skulle ett framtida beslut om upprivande
av denna lagstiftning leda till nya stora svårigheter. Redan dessförinnan
skulle risker uppkomma för ökade motsättningar på arbetsmarknaden,
om pensionsfrågan behandlades på detta sätt. Med hänsyn till dessa
förhållanden framstår det som verklighetsfrämmande och icke motiverat
att nu föranstalta om utredning i syfte att utbyta denna lagstiftning mot
en på andra principer vilande ordning. Utskottet avstyrker därför motionerna
I: 446 och II: 560 samt motionerna I: 450 och II: 565. Visserligen är
det uppenbart, att lagstiftningen lider av allvarliga brister. Utskottet erinrar
om att den pensionsordning som folkpartiet föreslog grundades på
valfrihet för enskilda eller organisationer att ordna sina pensionsförhållanden
med hänsyn till de skiftande omständigheter, som råder inom olika
sektorer av arbetslivet. Folkpartiets förslag medgav också en naturlig utveckling
av de förekommande pensionssystemen och skulle ha möjliggjort
en snabb och harmonisk tillväxt av nya sådana utan besvärande samordningssvårigheter.
Det säkrade dessutom möjligheterna för näringslivet att
erhålla en betryggande kapitalförsörjning.
Med hänsyn till ovan berörda omständigheter bör enligt utskottets mening
slutsatsen bli, att den av riksdagen antagna lagstiftningen icke upphäves,
men att reformer bör genomföras inom lagstiftningens ram. Tryggheten
för pensionsrätten bör alltså bevaras, men utrymme beredas för den
valfrihet, som är möjlig inom det använda systemet, t. ex. beträffande pensionsåldern,
varjämte näringslivets kapitalförsörjning bör underlättas och
rättvisare villkor för företagares pensionering bestämmas. Vad kapitalförsörjningen
beträffar vill utskottet särskilt hänvisa till vidgade möjligheter
att återlåna premiemedel och till ändring av reglerna för pensionsfondernas
förvaltning.
1958 års socialförsäkringskommitté har visserligen att pröva frågan om
variationer i fråga om pensionsåldern. Men dess uppdrag är begränsat att
gälla möjligheterna att skapa sådan valfrihet inom folkpensioneringens ram
— och där inom reglerna för invalidpensioneringen. Den i motionerna I: 461
30 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
och II: 579 resta frågan gäller möjligheterna att ordna sådan valfrihet inom
ramen för den allmänna tilläggspensioneringens regler på ett mera tillfredsställande
sätt än vad de antagna bestämmelserna nu medger. Denna fråga
är enligt utskottets uppfattning förtjänt av utredning. Såsom motionärerna
framhållit bör man härvid — i syfte att underlätta en sänkning av pensionsåldern
i de fall, där behov därför föreligger — pröva möjligheterna att
öppna vägar för en viss differentiering av avgifterna inom lagens ram efter
frivilliga överenskommelser.
Vad samma motionärer anfört om behovet av vidgade möjligheter för
användning av premiemedlen inom företag genom införande av rätt för
företagen till återlån, vill utskottet starkt understryka. De antagna reglerna
är uppenbart otillfredsställande och bör omprövas enligt de i motionerna
angivna riktlinjerna.
Viktigt anser utskottet det även vara att reglerna för företagarnas ställning
inom pensionssystemet förbättras. Detta gäller såväl spärreglerna för
undantagande och återinträde, vilka synes onödigt rigorösa, som även reglerna
för beräkning av pensionsgrundande inkomst.
Med det anförda tillstyrker utskottet det i motionerna I: 461 och II: 579
framställda yrkandet om skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om att
utformningen av bestämmelser som utvidgar valfriheten inom det allmänna
tilläggspensionssystemet skyndsamt utreds, och att vidgade möjligheter för
företagens kapitalförsörjning genom användning av premiemedel, bland
annat aterlanerätt och avgiftens erläggande genom revers under för de försäkrade
betryggande former, samt i övrigt i enlighet med vad som i denna
motion förordats, likaledes skyndsamt utreds.
Härmed har utskottet även besvarat de i motionerna I: 448 och II: 551
samt motionerna I: 462 och II: 549 framställda yrkandena, vari hemställan
gjorts om utredning i syfte att öppna vidgade möjligheter till återlån av avgifter
till tilläggspensioneringen.
b) att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 461 och II: 579
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att utformningen av bestämmelser som utvidgar valfriheten
inom det allmänna tilläggspensionssystemet skyndsamt
utreds,
att vidgade möjligheter för företagens kapitalförsörjning
genom användning av premiemedel, bland annat återlånerätt
och avgiftens erläggande genom revers under för de
försäkrade betryggande former samt i övrigt i enlighet med
vad som i motionerna förordats, skyndsamt utreds,
samt att 1961 års riksdag förelägges förslag i angivna
avseenden.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
31
Vid utskottets hemställan under 4)
I. av herrar Birke och Björkman, vilka ansett,
a) att utskottet bort yttra följande.
I motionerna I: 74 och II: 94 hemställes, att 8 § i lagen om försäkring för
allmän tilläggspension måtte ändras på så sätt, att de bestämmelser beträffande
inkomst av annat förvärvsarbete och som innebär inskränkningar i
fråga om beräkning av pensionsgrundande inkomst utgår, så att full
likställdhet erhålles mellan inkomst av anställning och inkomst av annat
förvärvsarbete. Oaktat utskottets ställningstagande till frågan om obligatoriets
fortbestånd finner sig utskottet böra tillstyrka en sådan ändring för
den tid obligatoriet består. Samma ställning intar utskottet till det i motionerna
I: 457 och II: 557 framställda yrkandet om skyndsam utredning i
syfte att begränsa arbetsgivareavgiften i de fall där arbetstagaren icke kan
erhålla mot avgiften svarande pensionsförmån.
b) att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 74 och II: 94
måtte för sin del antaga följande
Förslag
till
Lag
angående ändring av 8 § lagen den 28 maj 1959 (nr 291)
om försäkring för allmän tilläggspension
Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 28 maj 1959 (nr 291) om försäkring
för allmän tilläggspension skall erhålla följande ändrade lydelse.
8 §.
Pensionsgrundande inkomst utgöres av summan av inkomst av anställning
och inkomst av annat förvärvsarbete i den mån summan överstiger
det i 10 § omförmälda, vid årets ingång gällande basbeloppet. Basbeloppet
avräknas i första hand mot inkomsten av anställning.
Vid beräkning---annat förvärvsarbete.
Inkomst av anställning eller inkomst av annat förvärvsarbete avrundas
till närmast lägre hundratal kronor.
Denna lag träder i kraft dagen efter det den utkommit av trycket i
Svensk författningssamling.
II. av herr Sunne, fru Hamrin-Thoréll, herr Jacobsson i Tobo och fru
Sandström, vilka ansett,
32 Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
a) att utskottet bort yttra följande.
Ett avsnitt inom den allmänna tilläggspensioneringens regelsystem, som
enligt utskottets mening bör justeras, gäller reglerna för företagares pensionsvillkor.
Kritik mot avfattningen av de gällande bestämmelserna har
framförts dels i motionerna I: 74 av herr Stefanson och II: 94 av herrar
Nordgren och Nilsson i Svalöv, dels i motionerna I: 461 av herr Lundström
m. fl. och II: 579 av herr Ohlin m. fl. De erinringar som här har gjorts avser
spärreglerna för undantagande och återinträde samt reglerna för beräkning
av pensionsgrundande inkomst. Utskottet delar uppfattningen att ifrågavarande
spärregler är onödigt rigorösa. Vad gäller reglerna för beräkning av
pensionsgrundande inkomst vill utskottet erinra om att enligt nuvarande
bestämmelser är viss del av en företagares inkomster inte att betrakta som
pensionsgrundande, om företaget drives som enskild firma, handelsbolag
eller eljest i annan företagsform än aktiebolag. Som påpekats i de förstnämnda
motionerna betyder detta att en rörelseidkare kan ombilda sin
rörelse till aktiebolag och enligt ett nyligen meddelat utslag av försäkringsrådet,
vilket torde bli prejudicerande, därigenom undgå den reduktion av
tilläggspensioneringen, som de nuvarande bestämmelserna medför. Utskottet
delar motionärernas uppfattning att företagsformen icke bör vara avgörande
för ägares möjlighet att trygga sin pensionering inom ramen för den
allmänna tilläggspensioneringen. Den i den nuvarande lagtexten gjorda åtskillnaden
mellan inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete
är icke uttryck för rättvisa mellan olika grupper av medborgare.
De bestämmelser som här berörts bör enligt utskottets mening omarbetas
i syfte att skapa en mera rättvis ställning för företagare inom pensionssystemet.
b) att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 74 och II: 94
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag till 1961 års riksdag angående förbättring av företagarnas
ställning i tilläggspensionssystemet i vad gäller
reglerna om beräkning av pensionsgrundande inkomst
III. av herrar T hor sten Larsson och Wahlund.
Vid utskottets hemställan under 5)
I. av herrar Birke och Björkman, vilka, under åberopande av vad de
anfört i reservation I. vid utskottets hemställan under 4), ansett att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 457 och II: 557
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
33
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
utredning, syftande till att lagen om försäkring för allmän
tilläggspension ändras i fråga om korttidsanställningar antingen
så, att arbetsgivaravgift inte behöver erläggas för
utgivet vederlag, som inte blir pensionsgrundande inkomst,
eller så, att inkomsten blir pensionsgrundande i den mån
arbetsgivaravgift erlagts för densamma.
II. av herrar T hor sten Larsson och Wahlund, vilka ansett,
a) att utskottet bort yttra följande.
Önskemålen om ändringar i lagen berör ett flertal regler i denna. I
motionerna I: 74 och II: 94 hemställes om slopande av den reduktion med
en tredjedel, som vid beräkningen av pensionsgrundande inkomst skall
göras å inkomst av annat förvärsarbete i den mån denna överstiger dubbla
basbeloppet. Motionerna I: 457 och II: 557 behandlar det förhållandet, att
det vid deltidsanställningar i vissa fall kan förekomma, att arbetsgivare
erlägger avgift till försäkringen för anställd utan att motsvarande pensionspoäng
blir tillgodoräknade denne. Motionärerna önskar sådan ändring
i lagen, att i dessa fall antingen arbetsgivaren befrias från att erlägga avgift
eller den anställde tillgodoföres pensionspoäng. I motionerna I: 461 och
II: 579 framställes önskemål i olika hänseenden om större valfrihet och vidgade
möjligheter till individuella variationer inom försäkringen. Sålunda
borde enligt motionärerna ålderspension få uttagas även före den i lagen
stadgade minimiåldern, 63 år. Vidare borde möjligheter finnas för de försäkrade
att höja invalid- och familjepensionerna på ålderspensionernas bekostnad.
Slutligen förordas slopande av de begränsningar i rätten till undantagande
från försäkringen och till återinträde däri som lagen innehåller
i fråga om inkomst av annat förvärvsarbete.
De i motionerna framförda önskemålen gäller sålunda dels större valfrihet
och vidgade möjligheter till individuella variationer inom försäkringen,
dels större rättvisa för företagare och korttidsanställda. I samtliga avseenden
skulle motionärernas syften, vilka utskottet biträder, tillgodoses vid en
personligt frivillig tilläggspensionering. I motionerna I: 448 och II: 551,
1:457 och II: 557 samt 1:462 och II: 549 förutsättes, att strävandena
främst skall inriktas på möjliggörande av en personligt frivillig tilläggspensionering
men att i avvaktan härpå i motionerna angivna frågor bör upptagas
till prövning. Utskottet tillstyrker dessa motioner.
b) att utskottet bort hemställa,
att riksdagen---(lika med reservation I.)---
för densamma.
34
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960
Vid utskottets hemställan under 6) och 7)
av herrar Birke, Thorsten Larsson, Wahlund och Björkman, vilka —
herrar Birke och Björkman för den händelse att riksdagen icke bifaller vad
som yrkats i den reservation som fogats vid utskottets hemställan under
1) och under åberopande av vad som hemställts i motionerna I: 448 och
II: 551 samt I: 462 och II: 549; samt herrar Thorsten Larsson och Wahlund
under åberopande av vad som anförts i reservationen II till utskottets
hemställan under 5) — ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna 1:448 och II: 551
samt I: 462 och II: 549 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning och förslag till 1961 års riksdag om
liberalisering av reglerna för återlån av avgifter, som inbetalats
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
därvid småföretagarnas problem på förevarande område
bör särskilt beaktas.
Särskilt yttrande
av herrar Thorsten Larsson och Wahlund, vilka framhållit att de ej kunnat
biträda de i motionerna I: 461 och II: 579 framställda yrkandena, enär
dessa bygger på principen om obligatorisk tilläggspensionering.
Andra lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 35
INNEHÅ L L S F ÖRTECKNING
Sid.
Motionerna................................................... 1
Frågan om tilläggstrygghetens ordnande.......................... 3
Frågor om ändringar i lagen om försäkring för allmän tilläggspension 10
Frågor om större valfrihet i avseende å pensionsålder m. m........ 10
Fråga om undantagande från försäkringen...................... 13
Pensionsgrundande inkomst för företagare...................... 14
Sambandet mellan pensionsavgift och pensionsgrundande inkomst . 16
Frågor om utlåning av allmänna pensionsfondens medel............ 19
Utskottet .................................................... 22
Reservationer................................................. 25
Särskilt yttrande .............................................. 34
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.