Utlåtande i anledning av väckt motion om arbetstidsreglering för personal inom den yrkesmässiga biltrafiken, m. m.
1960-11-08 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1960:62, Utlåtande i anledning av väckt motion om arbetstidsreglering för personal inom den yrkesmässiga biltrafiken, m. m.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1960
1
Nr 62
Utlåtande i anledning av väckt motion om arbetstidsreglering för
personal inom den yrkesmässiga biltrafiken, m. m.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 254,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herrar Ekström i Iggesund och
Mellqvist hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att en utredning tillsättes med uppgift att åstadkomma en arbetstidsreglering
för personal i den yrkesmässiga biltrafiken och för lastbilschaufförer
inom industri- och handelsföretag, som är avpassad efter numera
rådande förhållanden».
Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan
får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande,
hänvisa till motionen.
över motionen har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat yttrande från arbetarskyddsstyrelsen. Yttranden har därjämte
på utskottets begäran avgivits av Landsorganisationen i Sverige,
Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lasttrafikbilägareförbundet.
Svenska arbetsgivareföreningen har vid sitt yttrande fogat yttrande av
Biltrafikens arbetsgivareförbund. Redogörelse för yttrandena lämnas i det
följande.
Gällande bestämmelser
Frågan om arbetstiden, bortsett från semester, för förare i yrkesmässig
trafik regleras dels av lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning
(allmänna arbetstidslagen), dels av arbetarskyddslagen den 3 januari 1949,
dels ock av de särskilda arbetstidsbestämmelser, som återfinns i 28 § förordningen
den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.
Allmänna arbetstidslagen är tillämplig på rörelse, industriell eller icke, —
alltså även å företag för yrkesmässig trafik — samt på hus-, väg- eller
vattenbyggnad, vattenavledning eller annat sådant särskilt arbetsföretag,
såvitt i rörelsen eller företaget för arbetsgivarens räkning i regel användes
flera än fyra arbetare. Från lagens tillämpning undantages emellertid bland
annat arbete som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden,
att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande, arbete som till sin natur är så oregelbundet att det icke
kan förläggas till bestämda tider, arbete som bedrives av staten, samt
1 — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 2 avd. Nr 62
2 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1960
arbete som åligger trafikpersonal vid järnväg, som är upplåten för allmän
trafik. Såsom arbetare skall vid lagens tillämpning icke räknas bland annat
medlem av arbetsgivarens familj samt befattningshavare i överordnad
ställning. Huvudregeln i lagen är den, att den ordinarie arbetstiden får
uppgå till högst 9 timmar per dygn samt att den, raster oräknade, inte
får överstiga 45 timmar i veckan. Bedrives arbete med regelbunden skiftindelning
må annan arbetstid än nyss angivits tillämpas, såframt arbetstiden
under en tidrymd av högst tre veckor icke överstiger i genomsnitt
45 timmar i veckan. Någon maximering av antalet arbetstimmar under ett
dygn förekommer inte i detta fall. Från de begränsningar som sålunda
stadgats får avsteg göras genom kollektivavtal, som å arbetstagaresidan
slutits eller godkänts av organisation, vilken enligt lagen om föreningsoch
förhandlingsrätt är att anse såsom huvudorganisation. Vidare äger
arbetarskyddsstyrelsen medgiva undantag från bestämmelserna. Lagen ger
därjämte utförliga regler om arbetares användande till arbete å övertid.
På grund av kravet om minst fyra arbetare utom arbetsgivarens familj
blir lagen endast i mindre utsträckning tillämplig på företag, som driver
yrkesmässig trafik. Under lagen faller dock åtskilliga störa åkeri- och bussföretag.
Arbetarskyddslagen har avseende å varje rörelse, industriell eller icke,
vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivarens räkning, ävensom
å hus-, väg- eller vattenbyggnad, vattenavledning eller annat dylikt särskilt
arbetsföretag, vari arbetstagare användes på sådant sätt. Undantag stadgas
dock för vissa fall, bland annat för arbete som utföres i arbetstagarens
hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, samt arbete som utföres
av medlem av arbetsgivarens familj. Enligt denna lag skall, då arbetstagare
utför arbete under minst 6 timmar av dygnet, arbetet i den utsträckning,
som kan anses erforderlig med hänsyn till dess beskaffenhet och
varaktighet samt arbetsförhållandena i övrigt, avbrytas genom en eller
flera lämpligt förlagda raster av tillräcklig varaktighet. Då arbete på grund
av samband med mekaniskt driven arbetsprocess eller till följd av annat
förhållande kräver ihållande anspänning eller eljest är särskilt påfrestande,
skall under arbetstiden erforderligt antal lämpligt avpassade och förlagda
arbetspauser beredas arbetstagaren. Lagen innehåller även vissa bestämmelser
om natt- och veckovila. Såvitt ej arbetet med hänsyn till sin natur,
allmänhetens behov eller annan särskild omständighet måste fortgå jämväl
nattetid, skall arbetstagare sålunda åtnjuta erforderlig ledighet för nattvila
mellan klockan 23 och klockan 5. Arbetarskyddsstyrelsen må dock dispensera
från stadgandet. För varje period om sju dagar skall arbetstagare
vidare, där ej särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar undantag, åtnjuta
minst 24 timmars sammanhängande ledighet. Även i detta avseende må
arbetarskyddsstyrelsen medgiva undantag.
3
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1960
Med huvudsakligt syfte att minska den fara för trafiksäkerheten, som är
förenad med förares överansträngning, innehåller 28 § yrkestrafikförordningen
följande stadganden. Förare av automobil i yrkesmässig trafik får
ej utan uppehåll om minst 30 minuter i följd framföra bil under längre tid
än 5 timmar, dock att bestämmelsen ej äger tillämpning å linjetrafik med
omnibus eller å körningar uteslutande inom stationsort. Utöver vad som
gäller enligt allmänna arbetstidslagen, skall beträffande förares arbetsoch
vilotid iakttagas följande. Förares arbetstid får under 24 på varandra
följande timmar icke överskrida 11 timmar, dock att, då tjänstgöringen
icke lämpligen kan ordnas på annat sätt, arbetstiden får utsträckas till
13 timmar, under förutsättning att arbetstiden under en tidrymd av 48
timmar icke överskrider sammanlagt 22 timmar. I arbetstiden skall inräknas
all den tid som föraren till följd av sin tjänstgöring tillbringar på bil,
som brukas i trafiken, ävensom tid som han använder för bilens skötsel
eller för på- eller avlastning av gods, som befordras med bilen, så ock rast
som understiger 30 minuter eller under vilken föraren icke äger frihet att
avlägsna sig från bilen. Beträffande vilotiden föreskrives, att föraren skall
åtnjuta 9 sammanhängande timmars vila under varje tidrymd av 24 timmar,
räknat från vilken tjänstgöring som helst. Vilotiden får emellertid
två gånger under varje period av 7 sammanhängande dygn minskas till
lägst 7 timmar. Statens biltrafiknämnd äger, då synnerliga skäl därtill
föranleder, medgiva avvikelse från dessa bestämmelser. Beträffande såväl
arbets- som vilotiden får undantag också göras, såvida olyckshändelse eller
annan dylik särskild omständighet, som ej kunnat förutses, föranleder
därtill.
Det är att märka att bestämmelserna i yrkestrafikförordningen är tilllämpliga
endast på förare i yrkesmässig trafik, d. v. s. trafik i vilken bil
jämte förare mot ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller
godsbefordran. Förare som är anställda hos industri- eller handelsföretag
faller således utanför förordningen.
Historik
Till grund för den nu gällande yrkestrafikförordningen ligger ett år 1938
av 1936 års trafikutredning framlagt betänkande med förslag till förordning
angående yrkesmässig biltrafik m. m. I motiven för stadgandet angående
förares arbets- och vilotid uttalade utredningen bl. a.:
Lagen om arbetstidens begränsning har mycket ringa tillämpning inom
den yrkesmässiga trafiken om man bortser från omnibustrafiken. Denna
lag avser nämligen endast företag med flera än fyra arbetare och gäller ej
arbetsgivaren eller dennes familj. I detta sammanhang bör erinras om att
trafikutövarna i mycket stor utsträckning själva för sina bilar.
Det föreslagna stadgandet avser liksom gällande föreskrift alla, som föra
1* — Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 2 avd. Nr 62
4 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1960
bil i yrkesmässig trafik, vare sig de äro anställda eller trafikutövare. I den
mån åttatimmarslagen över huvud taget är tillämplig å ett trafikföretag,
skall den gälla i den mån, den innefattar strängare föreskrifter än förevarande
paragraf. Omvänt får ifrågavarande bestämmelse komplettera åttatimmarslagen
i den mån den innefattar mera vittgående föreskrifter.
Motiven för denna paragraf och för den allmänna arbetstidslagen äro
i viss mån olika. Lagen är betingad av sociala hänsyn, under det att paragrafen
åtminstone huvudsakligen motiverats med trafiksäkerhetssynpunkter.
Detta är orsaken till att paragrafen förlänats en mera generell giltighet
och undantagslöst skall lända till efterrättelse för alla förare.
Vidare anförde utredningen:
Trafikutredningen har uppmärksammat det fall, att förare av bil i yrkesmässig
trafik vid sidan av sin tjänst som förare har annat arbete. De gällande
arbetstidsbestämmelserna ha avseende endast å den del av en sådan
persons verksamhet, som avser tjänstgöring som förare i yrkesmässig trafik.
Vid tillämpningen av dessa föreskrifter skall man sålunda helt bortse
från annat arbete. Det föreligger sålunda intet hinder för en person att
under samma dygn arbeta åtta timmar på en fabrik och därefter tjänstgöra
som förare av exempelvis en personbil under tolv timmar.
En dylik frihet är givetvis ägnad att väcka betänkligheter med hänsyn
särskilt till de trafiksäkerhetsintressen, som föranlett föreskrifterna om
bilförares arbetstid. Trafikutredningen har emellertid icke ansett sig böra
förorda några särskilda bestämmelser rörande dylika »blandade» arbetare.
Det torde böra nämnas, att motsvarande situationer ej sällan uppstå, då
arbetstidslagen eller lantarbetstidslagen är tillämplig endast å en del av
persons verksamhet.
Enligt trafikutredningens mening kan en tillståndshavare icke anses
handhava sin trafik på ett lämpligt sätt, om han i densamma använder
»blandade» arbetare i sådan utsträckning eller under sådana omständigheter
att trafiksäkerheten på grund av förarens överansträngning eller
trötthet äventyras. De tillståndsgivande myndigheterna böra därför i görligaste
mån hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden.
Det torde även med fog kunna betraktas som en uppgift för trafikutövarnas
sammanslutningar att verka för att medlemmarna bedriva sin
verksamhet på ett sätt, som varken ur sociala synpunkter eller med hänsyn
till trafiksäkerheten ger anledning till anmärkning.
De i det föregående framförda förslagen hava väsentligen grundats på
hänsyn till trafiksäkerheten. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla
önskvärdheten av att spörsmålet om arbetstiden för förare i ickeyrkesmässig
trafik ägnas uppmärksamhet, då ur trafiksäkerhetssynpunkt
i stort sett samma skäl tala för en reglering av arbetstiden för dem som
för förare i yrkesmässig trafik. Då trafikutredningens uppdrag är begränsat
till den yrkesmässiga trafiken, har utredningen icke ansett sig böra närmare
ingå på detta spörsmål. Enligt utredningens mening bör emellertid
denna fråga snarast upptagas till övervägande. Det torde för övrigt ur allmänna
sociala synpunkter kunna ifrågasättas, huruvida icke med hänsyn
till arbetets egenartade natur en undersökning bör verkställas rörande behovet
och lämpligheten av en särskild arbetstidslagstiftning för anställda
bilförare. En dylik särlagstiftning är icke främmande för svensk rätt, då
ju särskilda bestämmelser ansetts erforderliga rörande bl. a. lantarbetare
5
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1960
och sjöfolk. Vid en dylik undersökning bör uppmärksamhet ägnas frågan
om s. k. blandat arbete.
I propositionen nr 115 till 19å0 års riksdag framlades för riksdagens
yttrande det förslag till yrkestrafikförordning, som alltjämt är i huvudsakliga
delar gällande. Beträffande frågan om förares arbets- och vilotid anförde
föredragande departementschefen bl. a.:
Det kan givetvis väcka betänkligheter, att arbetstidsbestämmelserna helt
bortse från sådana fall, där föraren av bil i yrkesmässig trafik vid sidan
av sin tjänst har annat arbete.
Detta är emellertid icke något för den yrkesmässiga biltrafiken särskilt
utmärkande. Motsvarande situationer uppstå ej sällan, exempelvis då arbetstidslagen
eller lantarbetstidslagen är tillämplig endast å en del av en persons
verksamhet. Med hänsyn till trafiksäkerheten är emellertid onekligen
nyss angivna förhållande ägnat att väcka större betänkligheter, än vad tilllämpningen
av övriga ovan berörda författningar förorsakar.
Ehuru jag icke ansett mig kunna för närvarande framlägga något förslag
i detta ämne, delar jag trafikutredningens mening, att en tillståndshavare
icke kan anses handhava sin trafik på ett lämpligt sätt, om han i densamma
använder »blandade» arbetare i sådan utsträckning eller under sådana omständigheter,
att trafiksäkerheten på grund av förarens överansträngning
eller trötthet äventyras. De tillståndsgivande myndigheterna böra därför
i görligaste mån hava sin uppmärksamhet riktad på ifrågavarande förhållanden.
Det torde även med fog kunna betraktas som en uppgift för biltrafiknämnden
att följa utvecklingen på ifrågavarande område och i sinom
tid framlägga förslag till sådana bestämmelser, som på grund av erfarenheten
kunna visa sig erforderliga.
Andra lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 27,
att utskottet vid behandlingen av denna fråga inte kunnat undgå att uppmärksamma
de faror för trafiksäkerheten, som kunde föranledas av att
särskilda bestämmelser icke meddelats för det fall att föraren vid sidan av
sin tjänst hade annat arbete, samt fortsatte:
Svårigheterna att på lagstiftningsvägen reglera dylika förhållanden äro
otvivelaktigt betydande, och utskottet har icke ansett sig kunna för närvarande
framlägga något förslag i detta syfte. Utskottet, inom vilket exempel
på vådorna av det nu åsyftade systemet anförts, önskar emellertid
understryka departementschefens uttalande, att de tillståndsgivande myndigheterna
böra i görligaste mån söka förebygga att en tillståndshavare
använder »blandade» arbetare i sådan utsträckning eller under sådana omständigheter,
att trafiksäkerheten på grund av förarens överansträngning
eller trötthet äventyras, ävensom att biltrafiknämnden bör följa utvecklingen
på ifrågavarande område och i sinom tid framlägga förslag till sådana
bestämmelser som på grund av erfarenheten kunna visa sig erforderliga.
I skrivelse den 12 december 1952 gjorde Svenska transportarbetareförbundet
en framställning till Kungl. Maj:t angående vissa missförhållanden
inom den fjärrgående lastbilstrafiken. Förbundet vände sig mot de faror
6 Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1960
såväl med hänsyn till arbetarskyddet som för trafiksäkerheten, som måste
anses uppkomma genom överträdelse av lagbestämmelserna på området
och anvisade såsom medel häremot skärpning av stadgandena om indragning
av trafiktillstånd och ökade krav på omdöme och ansvar hos förarna,
som skulle komma till uttryck i form av ett särskilt tillståndsbevis för dessa,
samt framförallt inrättande av en särskild trafikinspektion.
År 1954 framlade arbetstidsutredningen sitt betänkande V med förslag
till ny arbetstidslagstiftning och partiell arbetstidsförkortning. Bland nyheterna
i förslaget må nämnas, att den nya lagstiftningen föreslogs få tilllämpning
på i princip alla arbetstagare, som mot vederlag användes till
arbete för arbetsgivarens räkning. Från regeln gjordes vissa undantag, dock
av väsentligt mindre omfattning än de som stadgades i den allmänna arbetstidslagen.
De största ändringarna innebar, att arbete som bedrevs av
staten infördes under lagstiftningen liksom arbete som utfördes av trafikpersonal
vid järnväg, varjämte undantaget för småföretag slopades. I betänkandet
uttalades också, att biltrafiken borde läggas under den nya arbetstidslagen.
De särskilda i yrkestrafikförordningen intagna föreskrifterna
angående förares arbets- och vilotid gjordes däremot icke till föremål
för behandling av utredningen. Skälet härtill var, att det här gällde
arbetstids- och trafiksäkerhetsproblem inte endast i avseende på personer
i arbetstagareställning utan även för företagarna själva. De kunde därför
inte lösas genom bestämmelser i den allmänna arbetstidslagen.
I sitt yttrande den 31 januari 1955 över arbetstidsutredningens betänkande
anförde Landsorganisationen i Sverige, att frågan om en arbetstidsförkortning
för trafikpersonalen inom det yrkesmässiga bilväsendet var av sådan
vikt, att den snarast borde göras till föremål för särskilt övervägande.
Genom skrivelse den 20 juni 1957 avlät Svenska transportarbetareförbundet
en ny framställning till Kungl. Maj :t angående tjänstgöringen i den
yrkesmässiga biltrafiken. Förbundet tog denna gång sikte på de faror, som
var förknippade med att yrkestrafikförordningen kunde kringgås genom
s. k. blandat arbete, d. v. s. genom att bilförare utförde dubbelarbete antingen
såsom chaufförer på annat håll i icke yrkesmässig trafik eller genom
anställning av annat slag. Enligt förbundets mening var en uttröttad
förare en minst lika stor fara i trafiken som en rattfyllerist. Förbundet väntade
sig därför, att en utredning skulle komma till stånd rörande frågan
om trötthet i trafiken. Förbundet efterlyste också en effektivare kontroll
av den i den yrkesmässiga trafiken tjänstgörande extra personalen. En sådan
kontroll kunde enligt förbundets mening ernås genom lagändring och
ett tillägg till yrkestrafikförordningen, så att även arbetstagare, som inte
var att hänföra till arbetstagare i den yrkesmässiga trafiken, föll under
samma regler som ordinarie buss-, lastbils- och droskförare. På så sätt
skulle dubbelarbete såsom förare hos två eller flera arbetsgivare förhindras,
i den mån härigenom de uppställda gränserna för körtid och arbets
-
7
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1960
tid skulle komma att överskridas och sålunda en väsentlig minskning av
det påtalade dubbelarbetet uppnås. Kvar skulle härefter vara endast fall
med blandat arbete.
Sedan transportarbetareförbundets skrivelse varit föremål för remissbehandling,
uppdrog Kungl. Maj :t den 22 november 1957 åt statens trafiksäkerhetsråd
att i samarbete med ifrågakommande myndigheter och organisationer
på grundval av forskningsarbete rörande trötthetsfaktorns betydelse
för uppkomsten av trafikolyckor skyndsamt uppgöra och till Kungl.
Maj :t inkomma med motiverat förslag till åtgärder för motverkande av
olyckor i motorfordonstrafiken, helt eller delvis förorsakade av uttröttning
hos föraren. Tillika uppdrog Kungl. Maj :t åt rådet att, därest anledning
därtill fanns föreligga, upprätta utkast till nya eller ändrade bestämmelser
i arbetstids- och vägtrafiklagstiftningen rörande körtid, arbetstid
och vilotid för förare i såväl yrkesmässig som annan trafik.
I en skrivelse den 15 september 1958 till Kungl. Maj :t pekade Landsorganisationen
i Sverige på arbetstidsförhållandena såväl för chaufförer inom
den yrkesmässiga biltrafiken som för chaufförer på lastbilar, som ägs av
industri- och handelsföretag. För sistnämnda arbetstagarekategori, underströks
det, är i många fall ingen som helst arbetstidsreglering tillämplig,
eftersom den inte kommer in under den allmänna arbetstidslagen på grund
av att företaget har för få anställda och inte heller faller inom yrkestrafikförordningen.
Skrivelsen utmynnade i en hemställan om tillsättande av en
särskild utredning med uppdrag att åstadkomma en tillfredsställande arbetstidsreglering
såväl för trafikpersonalen inom det yrkesmässiga bilväsendet
som för lastbilschaufförerna inom industri- och handelsföretag.
Landsorganisationens skrivelse överlämnades av Kungl. Maj :t den 29
oktober 1958 till trafiksäkerhetsrådet.
Motionen
Motionärerna förmenar, att det, icke minst med tanke på att yrkestrafikförordningen
trädde i kraft för tjugo år sedan, föreligger skäl till en ingående
prövning, huruvida lagen för närvarande är tillfredsställande utformad beträffande
arbetstidsreglering m. m. Sedan motionärerna redogjort för innebörden
av de gällande bestämmelserna, fortsätter de:
Det måste framstå som en uppenbar olägenhet, att de ibland onormalt
långa tjänstgöringspassen splittras i flera inställelser, vilka kan uppgå till
ett antal av ända upp till fem. Det torde väl icke råda någon tvekan om att
dessa avbrott i tjänstgöringen icke kan ge den vila och avkoppling som är
erforderlig för att man skall befinna sig i god kondition, när tjänstgöringen
återupptages.
Nedanstående uppgifter, hämtade ur en tjänstgöringsturlista för bussförare,
torde ge en uppfattning om den splittring i arbetstiden som kan
förekomma:
8
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1960
Tjänstgöringstid
06.05—11.50
12.30—16.00
07.40—11.00
04.50—09.20
05.15—08.15
17.00— 20.30
20.50—02.10
17.00— 19.00
14.30—19.30
Passets längd
14 tim 25 min
13 tim 40 min
11 tim 20 min
14 tim 40 min
3 tim
Betald tid
9 tim 25 min
8 tim 50 min
5 tim 20 min
9 tim 30 min
3 tim
Denna sammanställning utvisar tydligt och klart att en översyn av lagstiftningen
måste komma till stånd, icke bara med tanke på trafiksäkerheten
utan även med hänsyn till den personal det här är fråga om. Verks- och
andra läkare torde kunna omvittna, att den numera rådande trafikhetsen
inverkar menligt på personalens hälsotillstånd.
Remissyttrandena
Av remissinstanserna tillstyrker Landsorganisationen i Sverige motionen,
medan de övriga avstyrker densamma.
Arbetarskyddsstyrelsen hänvisar till det utredningsuppdrag, som anförtrotts
statens trafiksäkerhetsråd, och förmenar, att resultatet av rådets utredningsarbete
får avvaktas, innan särskild översyn av arbetstidslagstiftningen
på området kan bli motiverad.
Landsorganisationen i Sverige erinrar om sitt yttrande över arbetstidsutredningens
betänkande samt om sin skrivelse den 15 september 1958.
Under hänvisning till de synpunkter, landsorganisationen därvid framlade,
instämmer organisationen bestämt i motionärernas yrkande.
Svenska Arbetsgivareföreningen åberopar som sitt eget yttrande vad Biltrafikens
arbetsgivareförbund anför.
Biltrafikens arbetsgivareförbund har begränsat sina synpunkter till den
del av motionen, som avser den yrkesmässiga trafiken. Förbundet anför
bl. a. följande:
Som motiv för den påyrkade utredningen ha motionärerna främst angivit
ökningen av antalet motorfordon och den därmed sammanhängande ökningen
av trafikintensiteten. Att därav utan stöd av undersökningar draga
den slutsatsen, att detta måste medföra, att tidigare gällande bestämmelse
om arbetstiden för förare, som har till yrke att föra bil, måste förändras
torde vara förhastat. Någon ökning av olycksfallsfrekvensen inom den
yrkesmässiga trafiken har heller icke skett på motsvarande sätt som inom
den privata trafiken. Man måste beakta, att jämsides med utvecklingen av
antalet fordon har följt en utveckling av fordonens beskaffenhet. Genom
nykonstruktioner, tekniska anordningar och successiva förbättringar ha
fordonen blivit alltmera lättmanövrerade och bekväma för föraren och
därmed avpassade efter trafikutvecklingen. Detta har säkerligen medfört,
att såväl den allmänna trafiksäkerheten som förarens egen säkerhet gagnats.
Hänsyn måste vidare tagas till att vägar och gator starkt förbättrats,
vilket liksom trafiksäkerhetsarbetet i övrigt säkerligen inverkat positivt på
trafikarbetet. Beträffande den s. k. långtradartrafiken torde för övrigt den
ökade trafikintensiteten spela mindre roll, då denna trafik mestadels är
9
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1960
förlagd till sådana tidpunkter på dygnet, då övrig trafik är inskränkt till
ett minimum. Vid bedömandet av nödvändigheten av den begärda utredningen
i detta hänseende bör således beaktas, att alla trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder som vidtagas ha kommit och kommer alla fordonsförare
till godo. Under alla förhållanden torde man göra sig skyldig till grov generalisering,
om man endast under hänvisning till utvecklingen och den tidrymd,
som förflutit sedan bestämmelserna trädde i kraft, anser det uppenbart,
att skäl föreligger för en utredning.
I motionen har angivits, att tjänstgöringsförhållandena för berörda yrkesgrupper
sakna motsvarighet inom andra områden. Tjänstgöringsförhållandena
för ifrågavarande personal sammanhänga med att transportfacket
är servicebetonat. Transportmedlen måste stå till förfogande för näringslivet
och allmänheten under alla tider på dygnet för att samhällsapparaten
skall kunna fungera. De bestämmelser, som äro avsedda att generellt
reglera arbetstiden för förare av berörda fordon, måste vara avpassade efter
transportnäringens uppgifter och kundernas krav, och en avvägning mellan
de olika intressena måste ske. Genom införandet av bestämmelserna i
förordningen har en sådan avvägning skett, där såväl trafiksäkerhetsintresset
som trafikpersonalens intresse tillvaratagits.
Förbundet anför vidare, att enligt dess uppfattning de nuvarande bestämmelserna
väl fyller de krav, som kan ställas på en reglering av arbetstiden.
Med hänsyn härtill och då motionärerna enligt förbundets mening
synes ha missuppfattat innebörden av gällande bestämmelser finner förbundet,
att bärande skäl icke föreligger för den begärda utredningen. Under
alla förhållanden bör enligt förbundet den inom trafiksäkerhetsrådet
pågående utredningen avvaktas.
Svenska lasttrafikbilägareförbundet åberopar till stöd för sitt avstyrkande
av motionen vad Biltrafikens arbetsgivareförbund sålunda anfört.
Utskottet
Frågan om arbetstid för förare i biltrafik regleras av allmänna arbetstidslagen,
arbetarskyddslagen och förordningen om yrkesmässig automobiltrafik
m. m. Allmänna arbetstidslagen är med vissa undantag tillämplig
på varje rörelse, i vilken användes för arbetsgivarens räkning flera än
fyra arbetare. Lagen föreskriver, att den ordinarie arbetstiden får uppgå till
högst 9 timmar per dygn samt att den, raster oräknade, inte får överstiga
45 timmar i veckan. Från dessa begränsningar får dock avsteg göras genom
kollektivavtal. Arbetarskyddslagen har med vissa undantag avseende å varje
rörelse, vari arbetstagare användes till arbete för arbetsgivarens räkning.
Lagen innehåller vissa bestämmelser om raster, arbetspauser samt nattoch
veckovila. Yrkestrafikförordningen slutligen ger vissa föreskrifter med
huvudsakligt syfte att minska den fara för trafiksäkerheten, som är förknippad
med förares överansträngning. Föreskrifterna är tillämpliga endast
på förare i yrkesmässig trafik, d. v. s. trafik i vilken bil jämte förare mot
10
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1960
ersättning tillhandahålles allmänheten för person- eller godsbefordran.
Förutom bestämmelse att förare icke utan uppehåll om minst 30 minuter i
följd får framföra bil under längre tid än 5 timmar, innehåller förordningen
stadganden, som skall iakttagas utöver vad som gäller enligt allmänna arbetstidslagen.
Förares arbetstid får sålunda under 24 på varandra följande
timmar icke överskrida 11 timmar, dock att, då tjänstgöringen icke lämpligen
kan ordnas på annat sätt, arbetstiden får utsträckas till 13 timmar,
under förutsättning att arbetstiden under en tidrymd av 48 timmar icke
överskrider sammanlagt 22 timmar. Vidare skall förare åtnjuta 9 sammanhängande
timmars vila under varje tidrymd av 24 timmar, räknat från
början av vilken tjänstgöring som helst. Vilotiden får emellertid två gånger
under varje period av 7 sammanhängande dygn minskas till lägst 7 timmar.
Enär allmänna arbetstidslagen gäller endast rörelse, i vilken användes
flera än fyra arbetare, blir lagen blott i mindre utsträckning tillämplig på
företag, som driver yrkesmässig trafik. Under lagen faller emellertid åtskilliga
större åkeri- och bussföretag. Bestämmelserna i yrkestrafikförordningen
får genom sin begränsning till endast yrkesmässig trafik icke tilllämpning
på förare, som är anställd hos industri- eller handelsföretag. Däremot
har den avseende å alla förare i yrkesmässig trafik, oavsett om de är
arbetstagare eller arbetsgivare.
I förevarande motion framhålles, att den kraftiga utvecklingen av motorismen
och den ökade trafikhetsen gjort gällande bestämmelser otillfredsställande
såväl ur trafiksäkerhetssynpunkt som med hänsyn till den personal
det här gäller. Motionärerna hemställer därför, att en utredning tillsättes
med uppgift att åstadkomma en arbetstidsreglering för förare i den
yrkesmässiga biltrafiken och för lastbilschaufförer inom industri- och handelsföretag,
som är avpassade efter rådande förhållanden.
Enligt utskottets mening företer bestämmelserna rörande arbetstiden för
förare i biltrafik vissa brister med avseende å såväl lagstiftningens tillämpningsområde
som dess innehåll. I förstnämnda hänseende må särskilt framhållas,
att de i yrkestrafikförordningen intagna reglerna icke är tillämpliga
på förare, som är anställda i industri- och handelsföretag. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
talar emellertid i stort sett samma skäl för en reglering av
arbetstiden för dem som för förare i yrkesmässig trafik. Vidare kan nämnas,
att dessa arbetstidsbestämmelser har avseende endast å den del av förarens
verksamhet, som består i tjänstgöring som förare. En person kan sålunda
under samma dygn arbeta åtskilliga timmar i annan anställning och därefter
tjänstgöra som bilförare under helt arbetspass; ett förhållande som
ofta kan te sig otillfredsställande. Även om myndigheterna i största möjliga
utsträckning försöker motarbeta sådant dubbelarbete, lär det förekomma
i icke ringa grad. Möjligheterna till kontroll av dessa förhållanden är också
beskurna i brist på uttryckliga bestämmelser. Beträffande innehållet i gällande
regler må framhållas att stadgandena i yrkestrafikförordningen icke
11
Andra lagutskottets utlåtande nr 62 år 1960
utformats med hänsyn till en så kraftig trafikintensitet, som nu är rådande.
Icke heller har dessa regler blivit föremål för översyn i samband med den
genomförda allmänna arbetstidsförkortningen. Vidare kan nämnas, att
gällande bestämmelser i alltför hög grad tillåter att tjänstgöringspassen
splittras i flera inställelser, med följd att den sammanhängande fritiden,
och därmed tiden för vila och rekreation, för förarna blir alltför kort.
Emellertid vill utskottet erinra om att Kungl. Maj :t uppdragit åt statens
trafiksäkerhetsråd att i samarbete med ifrågakommande myndigheter och
organisationer på grundval av forskningsarbete rörande trötthetsfaktorns
betydelse för uppkomsten av trafikolyckor skyndsamt uppgöra och till
Kungl. Maj :t inkomma med förslag till åtgärder för motverkande av olyckor
i motorfordonstrafiken, helt eller delvis förorsakade av uttröttning hos
föraren. Tillika har Kungl. Maj :t uppdragit åt rådet att upprätta utkast till
nya eller ändrade bestämmelser i arbetstids- och vägtrafiklagstiftningen rörande
körtid, arbetstid och vilotid för förare i såväl yrkesmässig som annan
trafik. Utskottet har inhämtat, att rådet har för avsikt att före årets slut
framlägga resultatet av sitt uredningsuppdrag. Med hänsyn härtill finner
utskottet icke nu skäl tillstyrka en hemställan om en utredning av det slag
motionärerna avser. Trafiksäkerhetsrådet har emellertid att behandla ifrågavarande
spörsmål endast med hänsyn till vad som är påkallat ur trafiksäkerhetssynpunkt.
De vidare problemställningar som aktualiserats i motionen
kan enligt utskottets mening fordra ytterligare åtgärder, och det synes
därför lämpligt att frågan härom tas upp till övervägande sedan trafiksäkerhetsrådets
utredningsresultat blivit tillgängligt. Denna utskottets uppfattning
torde böra bringas till Kungl. Maj :ts kännedom.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande motion, II: 254,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening giva till
känna vad utskottet anfört.
Stockholm den 8 november 1960
På andra lagutskottets vägnar:
AXEL STRAND
Vid detta ärendes behandling har närvarit
från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
fru Carlqvist, herrar Birke, Åkesson, Eric Carlsson och fröken Nordström;
från andra kammaren: herr Jacobsson i Tobo, fröken Wetterström,
herr Odhe, fru Ekendahl, fröken Höjer, herrar Johansson i Södertälje,
Wahrendorff och Fredriksson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1960:367 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om utjämning mellan församlingarna av kostnaderna för byggande och underhåll av kyrka. a1 i texten