Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 459 i första kammaren av herrar Lundström och Edström samt nr 572 i andra kammaren av herr Neländer.

1960-11-15 · 22 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 22 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1960:63, Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m. m. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 459 i första kammaren av herrar Lundström och Edström samt nr 572 i andra kammaren av herr Neländer.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

1

Nr 63

Utlåtande i anledning av väckta motioner om åtgärder mot mörkerolyckor

i trafiken, m. m.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 459 i första kammaren av herrar

Lundström och Edström samt nr 572 i andra kammaren av herr Neländer.

I motionerna, vilka är likalydande, har framlagts vissa förslag till ändringar

och kompletteringar av gällande trafiklagstiftning. Motionärerna har

sålunda föreslagit,

1) att en uppmjukning av vänsterregeln sker på så sätt att trafiken på

leder med stark trafik och genomfartstrafik skall kunna framgå utan att

lämna från vänster kommande fordon företräde och att en dylik »genomfartsled»

utmärkes med särskilt vägmärke, förslagsvis en på ena spetsen

ställd, mindre triangel,

2) att den nu föreskrivna skyldigheten att ha cyklar och mopeder utrustade

med belysnings- och reflexanordningar vid färd på väg under mörker

utsträckes till att gälla även vid färd under dager, dock endast vid färd på

allmän väg,

3) att gående på väg utan belysning och utan gångbana i mörker bör

vara utrustad med lykta eller på kläderna på lämpligt sätt fastsätta reflexanordningar,

4) att lagfästa bestämmelser om vägbelysningens utformning införes,

5) att dragfordon med tillkopplad släpvagn skall vara utrustad med en

på vänstra, främre stänkskärmen på en pejlstång av böjligt material placerad

skylt med texten »Släp», samt

6) att vägmärke innefattande förbud mot omkörning obligatoriskt uppsättes

även vid vägens högra kant.

Med hänvisning till dessa förslag har motionärerna hemställt, att riksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära sådana ändringar i vägtrafikförordningen

och vägmärkeskungörelsen, som erfordras för de av motionärerna

förordade reformerna.

Beträffande de skäl motionärerna åberopat till stöd för sin hemställan

får utskottet, i den mån redogörelse därför icke lämnas i det följande, hänvisa

till motionen I: 459.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat yttranden från statens trafiksäkerhetsråd samt väg- och

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

vattenbyggnadsstyrelsen. Utskottet har därjämte berett Folkrörelsernas

motorförbund, Kungliga automobilldubben, Motormännens riksförbund och

Motorförarnas helnykterhetsförbund tillfälle att avgiva yttranden över motionerna.

De tre sistnämnda har därvid inkommit med yttrande genom sitt

gemensamma organ Motororganisationernas samarbetsdelegation. Redogörelse

för yttrandena kommer att lämnas i det följande.

Gällande bestämmelser

Trafikregler för korsande möte återfinnes i 48 § vägtrafikförordningen

den 28 september 1951. Huvudregeln är att, då ett fordons kurs

skär ett annat fordons kurs, föraren av det fordon, som har det andra fordonet

på sin vänstra sida, skall lämna företräde åt det sistnämnda fordonet.

Härmed fritages dock icke någon förare från skyldighet att iakttaga försiktighet

vid passerande av eller färd in på korsande eller anslutande väg.

Detta skall särskilt gälla den, som från väg med ringa trafik kommer in på

väg med livlig trafik. Från huvudregeln göres emellertid tre viktiga undantag.

För det första åligger det fordonsförare, som ämnar passera eller eljest

köra in på huvudled, att dessförinnan stanna fordonet samt lämna företräde

åt fordon på huvudleden, för det andra skall förare, som ämnar köra in på

motorväg, lämna företräde åt fordon på denna, och för det tredje skall

förare, som från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt område

vill passera eller svänga in på väg, lämna företräde åt fordon på

vägen. Härutöver gäller vissa undantag som sammanhänger med att spårvagn,

militärtrupp, begravningståg och annan procession samt utryckningsfordon,

då så påkallas, skall om möjligt lämnas fri väg. Det må tilläggas, att

genom lokal trafikföreskrift skyldighet kan stadgas för förare att, innan han

kör in på väg, som icke är huvudled, stanna sitt fordon. Genom en sådan

föreskrift sättes icke enligt gällande bestämmelser vänsterregeln ur spel. Av

rättspraxis torde dock kunna utläsas, att förare i sådant fall i allmänhet skall

lämna företräde för den på den korsande vägen framgående trafiken.

Regler om belysnings- och reflexanordningar på

cykel återfinns i 7 § vägtrafikförordningen. Enligt denna gäller, att cykel

vid cykling under mörker skall vara försedd med dels framtill en lykta,

som visar gult eller vitt sken av tillräcklig ljusstyrka för att cykeln skall

kunna föras på betryggande sätt och som, därest den har bländande sken,

snabbt kan avbländas på tillfredsställande vis, dels ock baktill en lykta,

som visar rött sken bakåt, och reflexanordning, som vid belysning återkastar

rött sken bakåt. Det tillåtes dock att baklykta och reflexanordning kombineras.

Något stadgande att cykel skall ha sådan utrustning vid färd i

dagsljus finns icke.

Jämlikt föreskrift i kungörelsen den 23 maj 1952 med vissa bestämmelser

om cyklar med hjälpmotor har nämnda regler gjorts tillämpliga även på

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

mopeder. I det förslag till förordning om mopeder, över vilket riksdagen

yttrade sig i våras och vilken förordning är avsedd att träda i kraft den 1

juli 1961, är motsvarande bestämmelser intagna.

I 60 § vägtrafikförordningen lämnas särskilda bestämmelser för gåend

e, varmed även förstås den som för barnvagn, rullstol eller lekfordon,

så ock den som åker skidor, skridskor eller rullskridskor. Av bestämmelserna

må nämnas, att gående, frånsett den som åker skidor, skall, där så påkallas

för undvikande av fara eller olägenhet för annan trafik, använda

gångbana om sådan finns eller cykelbana om sådan men ej gångbana finns.

Finns varken gångbana eller cykelbana, skall gående begagna yttersta delen

av vägen, företrädesvis den på högra sidan. Det åligger vidare gående att

iakttaga särskild försiktighet vid beträdande av körbana. Några regler om

gåendes utrustning i trafiken finns däremot icke.

Beträffande frågan om normer för vägbelysnings utformning

må anmärkas följande. Enligt 64 § 4 mom. vägtrafikförordningen ankommer

anbringande av anordningar för tillgodoseende av trafiksäkerheten

beträffande allmän väg, gata eller annan allmän plats på väghållaren samt

beträffande enskild väg, inom stad eller stadsliknande samhälle på den, som

enligt lagen om allmänna vägar är väghållare, och eljest på vägförvaltningen

i länet. Föreskriften lär emellertid icke medföra någon skyldighet i

fråga om vägbelysning. De författningar, som reglerar ordnings- och trafiksäkerhetsfrågor

— allmänna ordningsstadgan och vägtrafikförordningen —

ger inte något svar på frågan vem det åligger att svara för uppsättandet av

vägbelysningar. Lagen om allmänna vägar och lagen om enskilda vägar

reglerar bland annat omfattningen av väghållningsskyldigheten. Lagtexten

inbegriper emellertid icke häri vägbelysning. Genom rättspraxis är också

klarlagt att ordnande av vägbelysning faller utanför väghållningsbegreppet

enligt lagen om enskilda vägar. Eftersom detta väghållningsbegrepp i stort

sett sammanfaller med allmänna väglagens, kan man utgå från att anordnande

av vägbelysning efter allmän väg icke heller ankommer å väghållaren

i denna hans egenskap. Från väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida har

sedan några år hävdats, att hållande av belysning på allmän väg i princip

torde vara en kommunal angelägenhet, dock att väghållaren i två fall skulle

bära ansvaret; dels då belysning i stället för annan extra åtgärd behöver

anordnas på grund av något riskmoment på vägen som sådan eller någon

trafikanordning, t. ex. vid rörlig bro eller färja, dels då belysning ur trafiksäkerhetssynpunkt

fordras på sådana hårt trafikerade vägar, exempelvis

infartsvägar till städerna, där med hänsyn till trafiktätheten bilarna måste

framföras med halv- eller parkeringsljus. Bortsett från en bestämmelse i

civilförsvarslagen den 22 april 1960 om skyldighet för kommun att vidtaga

erforderliga anordningar för s. k. vägledande belysning under mörkläggning,

finns icke någon i lag fastslagen skyldighet för kommun att under normala

förhållanden anordna gatu- och vägbelysning. Däremot torde föreligga en

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

sedvanerättslig skyldighet, som icke sammanhänger med gatu- och väghållningen

i och för sig, för åtminstone städer och köpingar att i tättbebyggda

delar hålla vägbelysning. Om kravet kan sträckas till att avse en ur trafiksäkerhetssynpunkt

tillfredsställande belysning av hög kvalitet är dock osäkert.

Huruvida skyldigheten sträcker sig till ett allmänt kommunalt åliggande

även för landskommunerna att hålla ytterbelysning, där ordningsoch

trafiksäkerhetssynpunkter så påkallar, synes än mera tveksamt. Några

i lag givna bestämmelser om vägbelysnings utformning finns icke heller.

Bestämmelser om skyltar på motordrivna fordon och

släpfordon upptages i 21 § vägtrafikförordningen. Varken i denna paragraf

eller i något annat stadgande föreskrives skyldighet att ha dragfordon,

till vilket kopplats släpfordon, försett med skylt, som anger detta förhållande.

Vad slutligen gäller frågan om placering av vägmärken vid

omkörningsförbud må anmärkas. Enligt 12 § kungörelsen den 7

december 1951 angående vägmärken m.m. skall förbudsmärken uppsättas

vid vänstra vägkanten i körriktningen räknat. Förbudsmärken som anger

begränsad hastighet skall, då det icke användes endast för upprepat tillkännagivande

av gällande förbud, uppsättas på allmän väg jämväl vid

högra vägkanten. Om så finnes erforderligt, skall detta ske även i fråga om

annat förbudsmärke. Där icke annat betingas av förhållandena på platsen,

skall märket uppsättas vinkelrätt mot vägen och på ett avstånd av högst

tre meter från körbanans kant. Märket skall vidare uppsättas vid den plats

på vägen, där förbudet tar sin början, dock att till förberedande upplysning

om att förare nalkas plats på vägen, där förbud tar sin början, förbudsmärke

må användas med därunder anbragt tilläggstavla, angivande avståndet

till den plats, som förbudet avser.

Historik

Genomfartsleder

1943 års utredningsman, som hade att inom kommunikationsdepartementet

biträda med utredning och förslag i fråga om revision av 1936 års vägtrafikstadga

m.m., föreslog i sitt år 1944 avgivna betänkande (SOU

1944: 18) beträffande reglerna för korsande möte bland annat, att den som

färdades å enskild väg skulle lämna företräde åt den som färdades å allmän

väg samt att oberoende av vägarnas karaktär alltid skulle gälla, att den

som svängde in på annan väg skulle lämna företräde åt den som färdades

rakt fram.

1944 års trafikförfattningssakkunniga upptog emellertid i sitt år 1948

avgivna betänkande med förslag till vägtrafikförordning m.m. (SOU

1948: 34) icke dessa förslag. Beträffande förslaget om företräde för den som

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

färdades på allmän väg invändes nämligen, att trafikanter ofta hade svårt

att skilja allmän väg från enskild väg, ävensom att enskild väg stundom

hade större trafikbelastning än korsande allmän väg. Mot förslaget om företräde

för den som färdades rakt fram anmärktes, att den förordade regeln

var omöjlig att praktisera exempelvis i en likvinklig Y-formig vägförening

samt att den knappast var rimlig i en T-korsning, där så gott som all

trafik var svängande.

I ''propositionen nr 30 till 1951 års riksdag med förslag till vägtrafikförordning

m. m. upptogs icke heller de här nämnda förslagen. Föredragande

departementschefen fann dem på ovan angivna skäl icke lämpliga. Däremot

kunde enligt hans mening övervägas ett stadgande om att utom tättbebyggt

område förare, vilken från väg av betydelse endast för lokaltrafiken ville

korsa större väg eller svänga in på denna, skulle lämna företräde åt fordon

på den större vägen, såvida med hänsyn till förhållandena på platsen förstnämnda

vägs egenskap av biväg var uppenbar. Ett sådant stadgande borde

dock enligt departementschefens mening icke införas, eftersom man borde

undvika att göra reglerna om förkörsrätt alltför invecklade.

I propositionen nr 69 till 1958 års A-riksdag med förslag till ändringar i

vägtrafikförordningen m. m. föreslogs undantaget från vänsterregeln vid utfart

från parkeringsplats, fastighet, tomt, äga eller annat dylikt område. I

anledning av propositionen väcktes motionen II: 434, i vilken föreslogs införande

av ett nytt begrepp, »genomfartsled», samt i anslutning härtill sådant

tillägg till reglerna om korsande möte att förare som ämnade köra in

på genomfartsled ålades att lämna företräde åt fordon på denna.

Föredragande departementschefen hade i propositionen redan tagit ställning

till frågan om genomfartsleder och uttalade därvid i samband med

förslaget till undantag från vänsterregeln:

Måhända skulle det kunna övervägas att utvidga bestämmelsen till en

allmän regel om företräde för den, som färdas på väg med starkare trafik,

i förhållande till den, vilken kommer från väg med svagare trafik. Med en

dylik utformning skulle bestämmelsen emellertid i praktiken sätta vänsterregeln

ur kraft och därigenom leda till mycket långtgående konsekvenser.

Jag är väl medveten om att många kunniga och hänsynsfulla förare i viss

utsträckning tillämpar en dylik princip utan stöd i författningen men anser,

med hänsyn till nyssnämnda följdverkningar, icke lämpligt att en bestämmelse

i ämnet inflyter i vägtrafikförordningen.

Andra lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 20,

över propositionen och de i ämnet väckta motionerna bland annat följande:

Utskottet vill för sin del uttala, att tillskapande av ett sådant institut,

som motionärerna avser, knappast skulle bli av något större värde vid sidan

om det nu existerande huvudledsbegreppet. De väsentligaste olägenheterna

med att ge trafiken på en genomfartsled absolut företräde framför anslutande

trafik är att en sådan ordning medför hinder för den lokala trafiken, särskilt

å tider då livlig trafik råder på genomfartsleden. Detta har medfört att

man i stor utsträckning icke velat införa huvudledsbestämmelser i städerna.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

Berörda olägenheter skulle bli lika stora vid en tillämpning av de av

motionärerna föreslagna reglerna. En nackdel med förslaget är därjämte att

det skulle nödvändiggöra tillförandet av ytterligare ett vägmärke till vår

redan tidigare stora flora på området. Allmänheten skulle också få svårt att

hålla isär de olika bestämmelser, som skulle komma att gälla i avseendet.

Utskottet vill vidare framhålla, att ett förslag liknande det i motionen framförda

framlagts i en till Konungen ställd skrivelse den 30 januari 1957, avfattad

av representanter för trafiknämnder och motsvarande organ i vissa

skånestäder, som på initiativ av Kungl. Automobil klubbens södra avdelning

sammanträtt i Malmö den 30 november 1956. Skrivelsen har gjorts till

föremål för remissbehandling av kommunikationsdepartementet, varvid det

allt övervägande antalet remissinstanser ställt sig avvisande till den framkastade

tanken.

Under hänvisning till det anförda får utskottet avstyrka motionen.

Belysnings- och reflexanordningar på cykel och moped

Enligt den ursprungliga lydelsen av vägtrafikförordningen skulle cykel

vid cykling under mörker vara utrustad baktill antingen med lykta, som

visade rött sken bakåt, eller med reflexanordning, som vid belysning återkastade

rött sken.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag föreslogs emellertid den skärpningen

av bestämmelserna, att cykel baktill skall vara försedd såväl med

baklykta som reflexanordning. Till grund för propositionen låg ett av 1953

års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagt betänkande. Vid remissbehandlingen

av detta framhölls i yttrande från statspolisintendenten, att

den föreslagna bestämmelsen troligen på sina håll icke kom att lända till

efterrättelse. I syfte att möjliggöra ökad kontroll yrkades därför en sådan

jämkning av bestämmelsen, att cyklar, som brukades på väg — oavsett om

det skedde i mörker eller icke — skulle vara försedda med lykta och reflexanordning

baktill. Liknande synpunkter framfördes även av andra remissinstanser.

Propositionen följde emellertid inte förslagen, enär de enligt föredragande

departementschefen fordrade för sitt förverkligande undersökningar

och överväganden, som icke lämpligen kunde komma till stånd i

sammanhanget.

Genom propositionen nr 68 till årets riksdag förelädes för riksdagens yttrande

förslag till förordning om mopeder m. m. Förslaget innefattade beträffande

mopeds utrustning med belysnings- och reflexanordningar ingen

avvikelse från redan gällande bestämmelser. Vid remissbehandlingen av det

betänkande, avgivet år 1959, som låg till grund för propositionen, gjorde

statspolisintendenten gällande, att nämnda utrustning skulle vara obligatorisk

även vid andra tillfällen än då mopeden fördes under mörker. Önskemålet

motiverades med att kontrollen därigenom skulle avsevärt förenklas.

Föredragande departementschefen ansåg emellertid att gällande bestämmelser

visat sig ändamålsenliga och biträdde därför icke statspolisintendentens

förslag.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

Gående i mörker

1953 års trafiksäkerhetsutredning framhöll i sitt år 1954 avlämnade betänkande,

att fotgängare är den grupp av trafikanter, som drabbas hårdast

av påkörningsolyckor. Enligt utredningens mening var det lämpligast, att

fotgängarna mera allmänt bar med sig varningslykta eller begagnade något

reflekterande märke på sin klädsel. Utredningen föreslog därför, att 60 §

vägtrafikförordningen skulle tillföras ett nytt stycke av huvudsakligen rådgivande

karaktär och av innehåll, att gående, som använde cykelbana eller

körbana, borde bära en tänd lykta eller vara försedd med armbindel, skärp

eller annan anordning av reflekterande material eller ock bära något ljust

klädesplagg eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd för att bli

bättre synlig för andra trafikanter. Utredningen hemställde vidare, att

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande måtte anmodas att

upptaga spörsmålen om bättre säkerhet för fotgängare under mörker till

behandling. Utredningen ville också, att föreskriften om att fotgängare, då

gång- eller cykelbana saknas, skall begagna yttersta delen av vägen, företrädesvis

den på högra sidan, skulle ändras så till vida att ordet »företrädesvis»

utgick.

I ''propositionen nr 172 till 1955 års riksdag förklarade föredragande departementschefen

emellertid, att de föreslagna bestämmelserna, som ej var

förenade med någon straffsanktion, inte hade sin plats i vägtrafikförordningen.

Departementschefen fann det däremot vara en angelägen uppgift

för myndigheter och sammanslutningar, som sysslade med trafiksäkerhetsfrågor,

att bibringa allmänheten insikt om den verkliga omfattningen av

de faror, som är förenade med underlåtenhet att iakttaga de av utredningen

förordade försiktighetsmåtten.

I anledning av propositionen väcktes i riksdagen motionerna I: 506 och

11:626, i vilka föreslogs, att Kungl. Maj:t måtte ta initiativet till att en

upplysningskampanj anordnades i syfte att redovisa riskerna för fotgängare

i mörker och att visa på de skyddsmöjligheter som erbjuder sig i form av

reflekterande material.

Andra lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 34,

över propositionen och de i ämnet väckta motionerna, att utskottet ansåg

en i nämnda motioner efterlyst upplysningskampanj lämpligen böra anförtros

åt Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, men att utskottet

inte fann det nödvändigt att hemställa, att Kungl. Maj:t tog initiativ

till en sådan kampanj.

I propositiojien nr 69 till 1958 års A-riksdag framlades förslag till ändringar

i vägtrafikförordningen m.m. I anledning av propositionen väcktes

de likalydande motionerna 1:341 och 11:433, i vilka föreslogs införande i

vägtrafikförordningen av en bestämmelse av huvudsakligen rådgivande

karaktär och av innehåll, att gående som använder cykelbana eller körbana,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

borde bära tänd lykta eller vara försedd med armbindel, skärp eller annan

anordning av reflekterande material eller ock bära något ljust klädesplagg

eller tygstycke eller vidtaga annan liknande åtgärd för att bli bättre synlig

för andra trafikanter.

Andra lagutskottet fann sig icke kunna tillstyrka motionerna och anförde:

Detta utskottets ställningstagande innebär dock icke på något sätt att

utskottet skulle anse att sådana åtgärder från fotgängarnas sida, som motionärerna

avser, icke skulle vara välmotiverade och till gagn för trafiksäkerheten.

Tvärtom vill utskottet kraftigt understryka angelägenheten av att

gående på olika sätt underlättar för andra trafikanter att upptäcka dem under

mörker. Utskottet vill också uttala sin uppskattning av det intresse för

dessa problem som under senare tid ådagalagts av bland andra klädesfabrikanter,

inte minst fabrikanter av barnkläder. Utskottet anser det dock

icke lämpligt att i vägtrafikförordningen intaga bestämmelser av den

karaktär som föreslagits. Problemet bör i stället lösas genom propaganda

och upplysning.

Normer för vägbelysnings utformning

Vid 1958 års A-riksdag väcktes motionerna 1:121 och 11:81+7, som behandlade

frågor angående vägbelysning. I den förstnämnda motionen hemställdes

om utredning i syfte att i lag fastställa skyldighet att anordna

vägbelysning längs av motorfordon livligt trafikerade gator och genomfartsleder,

och i den sistnämnda motionen hemställdes om sådan översyn av

väglagarna och »vägtrafikstadgan» att klara regler skapades angående ansvaret

för att ur trafiksäkerhetssynpunkt godtagbar belysning kom till

stånd.

I ett över motionerna avgivet yttrande framhöll statens trafiksäkerhetsråd,

att en fullgod väg- och gatubelysning är dyrbar såväl ur anskaffningssom

underhållssynpunkt och måste vägas mot andra tänkbara åtgärder med

trafiksäkerhetsfrämjande effekt, exempelvis vägbreddningar, vilka gagnar

trafiksäkerheten även i dagsljus.

Rådet anförde vidare:

En väg- eller gatubelysning som i själva verket är otillfredsställande men

som kommer motorfordonsförarna att köra med avbländat lyse, kan i många

fall skapa olycksrisker, som inte skulle ha uppstått, om belysning helt saknats.

Det är därför av största vikt att på varje plats, där väg- eller gatubelysning

anordnas, den får den effektivitet, som erfordras för platsen i fråga.

Därför bör normer fastställas för vad som under olika förutsättningar är

att anse som ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande väg- eller gatubelysning.

Enligt vad rådet har sig bekant är Svenska elverksföreningen och

Svenska Föreningen för Ljuskultur i färd med att utarbeta vissa rekommendationer

i syfte att få till stånd riktlinjer för hur väg- och gatubelysning

bör vara beskaffade för att fylla berättigade krav ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Liknande synpunkter framfördes av andra remissinstanser.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

Tredje lagutskottet, som behandlade motionerna, uttalade i sitt av riksdagen

godkända utlåtande nr 15, att frågan, i vilken omfattning vägbelysning

kan bidraga till en minskad olycksfrekvens, ännu ej var tillfredsställande

klarlagd. Först sedan så skett och man dessutom fått klarhet i hur en

godtagbar vägbelysning borde vara beskaffad, ansåg utskottet tiden vara

inne för att genom lagstiftning ta ställning till skyldigheten att ordna vägbelysning.

Svar på frågan om beskaffenheten av en fullgod vägbelysning

ansåg utskottet kunna förväntas genom de av elverksföreningen och föreningen

för ljuskultur planerade rekommendationerna. I övrigt ansåg utskottet,

att frågan kunde upptagas vid den översyn av väglagarna, som

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uppgivit sig ha för avsikt att begära.

Utskottet hemställde därför, att motionerna ej måtte föranleda någon åtgärd.

Skylt om släpfordon

Vid remissbehandlingen av 1953 års trafiksäkerhetsutrednings år 1954

avgivna betänkande föreslogs i yttranden av bland annat Motorförarnas

helnykterhetsförbund, Kungliga automobilklubben och statens biltrafiknärrmd,

att det på något sätt framifrån borde utmärkas, huruvida ett fordon

var försett med släpvagn. Den förstnämnda organisationen föreslog en markering

på dragfordonets främre vänstra sida i form av ett lysande »S» och

biltrafiknämnden föreslog ett märke i form av en triangulär gul belysning

över förarhytten och en extra lykta baktill.

I propositionen nr 172 till 1955 års riksdag, som grundade sig på förenämnda

betänkande, följde emellertid föredragande departementschefen

inte förslagen, enär de enligt hans förmenande fordrade för sitt förverkligande

undersökningar och överväganden, som icke lämpligen kunde komma

till stånd i sammanhanget.

Placering av vägmärken vid omkörning

I samband med tillkomsten av den allmänna hastighetsbegränsningen

inom tättbebyggda områden 1955 företogs den ändringen i vägmärkeskungörelsen,

att förbudsmärken angående begränsad hastighet skulle placeras

icke som tidigare endast vid den vänstra vägkanten utan jämväl vid den

högra. Ändringen torde ha föranletts av uttalanden av Kungliga automobilklubben

och Motormännens riksförbund i samband med remissbehandlingen

av det av 1953 års trafiksäkerhetsutredning år 1954 framlagda

betänkandet. I samband därmed företogs jämväl den justeringen av vägmärkeskungörelsen,

att även andra förbudsmärken, om så befanns erforderligt,

skulle uppsättas vid både den vänstra och den högra vägkanten.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

Motionerna

Motionärerna framhåller som bakgrund till sitt yrkande angående genomfartsleder:
Enligt

en undersökning som utförts på uppdrag av statens trafiksäkerhetsråd

utgör olyckor av typen »kollisioner i gatukorsningar med korsande

kurser före kollisionen» 33,3 procent av samtliga olyckor och typen »utkörning

i vägbanan» 3,9 procent, d. v. s. sammanlagt 37,2 procent. En stor del

av dessa kollisioner torde bero på ett överdrivet utnyttjande av vänsterregeln

eller bristande förståelse för den moderna trafikens krav på anpassning

och hänsyn.

De framhåller vidare, att trafikanterna själva valt en praxis som innebär

att vänsterregeln uppmjukas och större respekt visas för leder med starkare

trafik och genomfartstrafik. De anser, att en sådan praxis bör lagfästas genom

ändring i vägtrafikförordningen samt fortsätter:

Möjligheten att införa huvudleder genom städerna står ju redan med

nuvarande lagstiftning öppen för myndigheterna, men denna åtgärd torde

icke vara praktiskt lämplig, då den därmed följande stoppskyldigheten

vållar onödiga komplikationer. I utlandet, t. ex. Tyskland, har genomfartsleder

införts, där trafiken har företräde men där anslutande eller korsande

trafik icke har obligatorisk stoppskyldighet. På de anslutande gatorna markeras

regeln med en på ena spetsen ställd, mindre triangel.

Beträffande frågan om belysnings- och reflexanordningar

på cykel och moped anför motionärerna, att det torde

vara en av de mest angelägna uppgifterna för trafiksäkerhetsarbetet att

söka få till stånd en ökning av synbarhetsdistansen under mörker på gator

och vägar. Ett steg i denna riktning togs, då det infördes skyldighet för

moped och cykel att vid färd under mörker föra såväl lykta som reflexanordning

baktill. Motionärerna fortsätter:

Tyvärr måste det konstateras att denna för trafiksäkerheten nyttiga bestämmelse

i mycket stor utsträckning nonchaleras. En bidragande orsak

härtill torde vara, att möjligheten till effektiv övervakning är starkt beskuren,

då cyklar och mopeder vid färd under dagsljus icke har skyldighet att

föra belysnings- och reflexanordningar. När fordonskontroller — såsom vanligen

sker — anordnas under dagen saknas möjlighet att ingripa mot bristande

utrustning i nämnda fall, och föraren kan icke åläggas att rätta till

bristfälligheten. Nackdelarna ur kontrollsynpunkt är uppenbara.

För att man skall kunna komma till rätta med dessa nackdelar anser

motionärerna att föreskrifterna bör utsträckas att gälla även vid färd på

allmän väg, då mörker inte råder.

Vad angår frågan om gående i mörker förmenar motionärerna,

att en rekommenderande bestämmelse i vägtrafikförordningen av det innehåll

de föreslagit skulle avsevärt stödja och effektivisera den fortsatta trafiksäkerhetspropagandan

samt klargöra för gångtrafikanterna, att de icke

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960 11

helt utan eget ansvar färdas på en mörk väg, då de saknar skyddsanordningar.

Till spörsmålet om normer för vägbelysnings utformning

anföres i motionen:

Ändamålsenlig gatu- och vägbelysning ger i synnerhet på platser med livlig

gång- och cykeltrafik ett gott tillskott till trafiksäkerheten. Å andra

sidan kan en på olämpligt sätt utförd vägbelysning skapa ökade risker i

trafiken. Glesa punktbelysningar med mörka mellanpartier kan bidra till

att minska i stället för att öka siktbarheten av andra trafikanter. Ett flertal

olyckor har inträffat, där olämplig belysning varit en starkt bidragande

orsak. Trafikbelysningens standard i landet kan sägas vara oenhetlig och

ojämn och motsvarar i genomsnitt icke de krav, som ur trafiksäkerhetssynpunkt

borde kunna ställas. Yägbelysningar tillkommer ofta genom privata

initiativ och utföres icke på ett sakkunnigt sätt. De nedlagda kostnaderna

för att vinna en förbättring kan få rakt motsatt effekt eller ge sämre

resultat än vad som vid en sakkunnig planering skulle varit möjligt. En

dålig vägbelysning kan räcka till för att nödtorftigt vägleda de gående, men

utgör inte något skydd för dessa mot att påköras.

För att belysningen av trafikleder skall utgöra ett säkert skydd mot mörkerolyckor

är det nödvändigt att den utföres på ett efter nutida trafikförhållanden

anpassat sätt. Lagfästa bestämmelser om vägbelysningens utformning

saknas för närvarande, och detta medför bland annat att varje kommun

löser frågan relativt godtyckligt och utan samordning med angränsande

områden och ofta utan rådfrågning av trafikbelysningsexpertis.

I anslutning till motionsyrkandet angående skylt om släpfordon

framhåller motionärerna, att allvarlig fara kan uppstå i synnerhet för cyklister

och mopedister, när de omköres av lastbilar med släp, personbilar

med husvagnar, och liknande. Kopplingsanordningarna är ofta så långa,

att den omkörde redan när den dragande bilen passerat får uppfattningen,

att omkörningen är avslutad och utkörning från vägkanten utan risk kan

ske. De uppger, att till förekommande av olyckshändelser på grund av dylika

felbedömningar dragfordon i Danmark skall vara utrustade med en

skylt med texten »Påhäng».

Slutligen anser motionärerna, att det är angeläget för trafiksäkerheten att

förbud mot omkörning utmärkes på bästa möjliga sätt. Regeln

om uppsättande av förbudsmärke vid både den vänstra och högra vägkanten

bör därför göras obligatorisk beträffande märke om sådant förbud.

Remissyttrandena

Förslaget om införande av genomfartsleder har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

förklarat sig icke kunna biträda, medan de övriga remissinstanserna

har en positiv inställning till detsamma.

Statens tra\ilcsäkerhetsråd anser, att genomfartsleder icke bör införas i

tätorter. Beträffande förhållandena på landsbygden är rådet medvetet om

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

att vänsterregeln i viss utsträckning icke tillämpas av trafikanterna. Eftersom

vänsterregeln av många, även vissa domstolar, anses föråldrad och icke

anpassad till dagens trafiksituation, vill rådet, ehuru det icke i alla avseenden

kan instämma med motionärerna, tillstyrka, att frågan om vänsterregelns

vara eller icke vara, och i förra fallet dess tillämpningsområde, vid

lämpligt tillfälle göres till föremål för utredning.

Väg- och vattenhy g gnadsstyr elsen anför bland annat:

Att införa en allmän regel om företräde för den som färdas på väg med

starkare trafik i förhållande till den, vilken kommer från väg med svagare

trafik, skulle emellertid vara att i nu förevarande hänseende helt sätta vänsterregeln

ur kraft, något som kan leda till långtgående konsekvenser. Inom

tättbebyggda områden med ofta synnerligen tät trafik skulle sålunda regeln

kunna medföra, att det stundom kunde bli ogörligt för trafikanter från angränsande

gator att komma in på led med stark trafik.

Med hänsyn till det redan nu icke ringa antalet olika regler vid korsande

möte synes det angeläget att icke införa ytterligare en, vilken också skulle

förutsätta införande av nya vägmärken. Det må härvid erinras om att

Sverige — till skillnad från Förbundsrepubliken Tyskland, vilket land åberopats

av motionärerna — ratificerat 1949 års protokoll angående vägmärken,

i vilket sådant märke som här föreslagits icke finnes upptaget.

Utan tvingande skäl synes Sverige ensamt bland de stater, som ratificerat

protokollet, icke böra införa i protokollet icke upptagna märken. Genom

1955 års ändringar i vägmärkeskungörelsen har varningsmärke för korsning

med huvudled (fig. 11, vars motsvarighet återfinnes i protokollet) föreskrivits

skola placeras på samma avstånd som övriga varningsmärken och utgör

därvid en förberedande upplysning om den tvingade stoppskyldigheten före

infart på huvudled (48 § vägtrafikförordningen). Att genom ett fig. 11 motsvarande

märke i mindre storlek — varvid skillnaden i storlek svårligen kan

förutsättas uppfattas av trafikanten, som vid visst tillfälle endast observerar

ett sådant märke — ange att samma korsningsregel gäller som vid infart

på motorväg, det vill säga skyldighet att lämna företräde utan skyldighet

att därvid dessförinnan stanna, är enligt styrelsens mening icke möjligt.

Motor organisationernas samarhetsdelegation framhåller, att det är nödvändigt

att pröva bestämmelser för genomfartsleder i städerna och tillstyrker

därför att en utredning företages härom.

Folkrörelsernas motorjörbund anser, att vänsterregeln, framför allt i städerna,

måste uppmjukas och biträder helt motionärernas synpunkter.

Motionärernas förslag angående belysnings- och reflexanordningar

på cykel och moped har i huvudsak erhållit ett

positivt bemötande.

Statens trafiksäkerhetsråd lämnar inledningsvis några allmänna upplysningar

angående olyckor i mörker:

Av den tillgängliga preliminära statistiken angående under år 1959 inträffade

trafikolyckor framgår att cirka 31 procent skedde under mörker.

Motsvarande procenttal för de två närmast föregående åren var 30. Andelen

mörkerolyckor varierar dock starkt från den ena olyckstypen till den

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

andra. Med hänsyn till att trafikens fördelning på dygnets olika timmar

icke är känd kan icke avgöras huruvida olycksrisken är större under mörker

än på dagen. Med all sannolikhet är detta dock fallet.---

Rådet avser att i detalj studera de olika olyckstyperna för att skapa klarhet

om de närmare omständigheterna i samband med mörkerolyckor. Vidare

avses en undersökning äga rum för att kartlägga trafikintensiteten under

dygnets olika timmar och därmed kunna exakt beräkna olycksriskerna vid

olika tider på dygnet.

På uppdrag av rådet är Psykologiska institutionen vid Uppsala universitet

sysselsatt med en undersökning vilken åsyftar att bestämma gränserna

för det mänskliga synsinnets prestationsförmåga under de betingelser som

föreligger vid mörkerkörning. Dessutom har igångsatts en förberedande undersökning

angående polariserat ljus.

De synpunkter som motionärerna framfört i förevarande fråga förklarar

sig rådet dela och anser därför, att ett genomförande av motionärernas förslag

är värt beaktande.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillstyrker bifall till motionärernas förslag

såvitt avser mopeder. Enligt styrelsens mening bör utrustningen därvid

finnas vid typbesiktningen eller den särskilda besiktningen och bestämmelsen

sålunda avse samtliga mopeder, även om fordonet kommer att brukas

endast på enskild väg. Styrelsen anser sig emellertid inte kunna tillstyrka

förslaget, såvitt detsamma har avseende å cyklar. Styrelsen anför:

Att införa motsvarande bestämmelser angående fram- och baklyse att

gälla även cykel torde enligt styrelsens uppfattning svårligen kunna ifrågakomma

bland annat med hänsyn till kostnaden för anordningen. Ur praktisk

synpunkt torde också här hänsyn böra tagas till polismyndigheternas

ökade arbete med kontrollen över efterlevnaden av den föreslagna bestämmelsen.

Däremot synes det styrelsen icke obefogat att införa en generell

föreskrift om obligatorisk reflexanordning på cykel även om nya cyklar vid

försäljning numera torde vara försedda med sådana.

Motororganisationernas samarbetsdelegation och Folkrörelsernas motorförbund

tillstyrker motionärernas förslag. Båda erinrar emellertid om den

stora stöldfrekvensen av cykelbelysningar, och delegationen uppger, att

detta förhållande tidigare anförts som skäl mot ett genomförande av förslaget.

Enligt delegationen kan mot detta invändas, att om alla cyklar och

mopeder är utrustade med belysningsanordning, anledningen till stöld av

dessa i viss mån bortfaller.

Beträffande motionärernas förslag angående gående i mörker

har remissinstanserna delade meningar.

Statens trafiksäkerhetsråd anser, att en rekommendation av föreslaget

innehåll skulle bli utan betydelse för trafiksäkerhetspropagandan. Ett betydligt

verksammare medel för upplysningsverksamheten bör enligt rådets

mening vara siffror, som klart visar de risker, som är förenade med att

utan lykta eller reflexanordningar gå längs en väg under mörker.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser, att eftersom det redan finns

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

föreskrift med innebörd av rekommendation i avsnittet beträffande gående

i vägtrafikförordningen, nämligen avseende sättet för fotgängare att sinsemellan

väja, några principiella betänkligheter inte behöver föreligga mot

motionärernas förslag. Då upplysningsarbetet för ökad trafiksäkerhet otvivelaktigt

skulle stödjas genom förslaget, tillstyrker styrelsen bifall till detsamma.

Motororganisationernas samarbetsdélegation anser syftet med förslaget

behjärtansvärt men ställer sig tveksam till att en bestämmelse av föreslagen

innebörd införes i vägtrafikförordningen, eftersom efterlevnaden av en sådan

inte skulle kunna övervakas. Enligt delegationen bör i stället ökad

propaganda tillgripas för att förmå gående att i mörker utrusta sig med

lykta eller reflexanordning.

Jämväl beträffande frågan om normer för vägbelysnings

utformning redovisas delade meningar.

Statens trafiksäkerhetsråd hänvisar till sitt yttrande till 1958 års A-riksdag

och förmenar, att någon nämnvärd förbättring med avseende å vägbelysningen

ej kunnat iakttagas sedan dess. På grund av detta förhållande

och då rådet anser sig böra vidhålla sina synpunkter i nämnda yttrande,

tillstyrker rådet en utredning i syfte att få fram bestämmelser om utformningen

av vägbelysning.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker bifall till motionerna i denna

del. Då några i lag stadgade bestämmelser om det ekonomiska ansvaret för

en ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande belysning icke utfärdats,

anser styrelsen att icke heller föreskrifter om belysningens standard bör

lämnas. Eftersom kommunerna i åtskilliga fall torde följa de rekommendationer,

som utgivits av Svenska elverksföreningen i ämnet, anser styrelsen

att belysningen, åtminstone i tätorterna, i allmänhet kan anses godtagbar.

Motor organisationernas samarbetsdelegation erinrar om att »Belysningsföreningen»

utgivit normer beträffande vägbelysning. Då det inte finns

några bestämmelser om att dessa normer måste tillämpas, tillstyrker delegationen

en utredning angående de krav, som bör gälla för vägbelysning.

Delegationen anser det också vara nödvändigt att ta hänsyn till frågan om

belysning av trafikleder vid den revision av väglagarna, som i skrivelse till

Kungl. Maj:t föreslagits av de till delegationen anslutna organisationerna.

Förslaget angående skylt om släpfordon har tillstyrkts endast

av motororganisationerna.

Statens trafiksäkerhetsråd saknar uppgifter, av vilka kan dragas slutsatser

angående frekvensen av olyckor av det av motionärerna påtalade

slaget. Det förefaller dock rådet troligt, att de flesta olyckor, där cyklister

eller mopedister påkörts av släpfordon, haft sin grund i andra omständigheter

än bristande insikt om det omkörande fordonets längd. Rådet ifrågasätter

därför, om en lagstiftning av föreslaget innehåll skulle ha någon

trafiksäkerhetsfrämjande effekt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

Väg- och vattenhy g gnadsstyrelsen erinrar om att frågan om allmän användning

av den av motionärerna föreslagna skylten varit föremal för

diskussion inom Ekonomiska kommissionen för Europa men att någon

slutlig ställning till frågan ännu icke tagits. Styrelsen har emellertid lämnat

Svenska lasttrafikbilägareförbundet provisoriska anvisningar om utseendet

och sättet för anbringande av sådan skylt. Enligt styrelsens mening är det

en förutsättning för att märkets värde som varning för efterföljande släp

bevaras, att skylten ej användes, då släpvagn ej är tillkopplad. Trots

styrelsens erinran till förbundet härom, sker så dock dagligen. Under hänvisning

härtill anser styrelsen, att bestämmelser i ämnet för närvarande inte

bör intagas i vägtrafikförordningen.

Motororganisationernas samarhetsdelegation och Folkrörelsernas motorförbund

tillstyrker som nämnts förslaget. Delegationen uppger, att den har

erfarenhet av liknande anordningar i utlandet, och att den funnit dessa

vara väsentliga ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Vad till sist gäller frågan om placering av vägmärken vid

omkörning redovisas även delade meningar.

Statens trafiksäkerhetsråd är i och för sig positivt inställt till motionärernas

förslag. Eftersom det i stor utsträckning måste vara beroende på

lokala förhållanden, huruvida uppsättande av märke på båda sidor av

vägen kan anses erforderligt, och med tanke på de stora kostnader, som är

förenade med uppsättande av ett stort antal ytterligare vägmärken, vill

rådet dock ifrågasätta, om det icke kan överlämnas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

att i de anvisningar om uppsättande av vägmärken, som

styrelsen utfärdar, på lämpligt sätt betona vad motionärerna anfört.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrker förslaget. Styrelsen har beträffande

motorväg och fyrfilig väg i maj 1959 föreskrivit, att ett flertal

särskilt angivna vägmärken, däribland förbudsmärke avseende omkörning,

skall anbringas på såväl vägens vänstra som dess högra sida. Styrelsen anser

emellertid icke för närvarande tillräckliga skäl föreligga, som motiverar att

motsvarande regel införes för tvåfilig väg, särskilt som vägmärkeskungörelsen

medger att dubbla märken kan uppsättas, om så befinnes erforderligt.

Motororganisationernas samarhetsdelegation och Folkrörelsernas motorförbund

tillstyrker däremot bifall till motionerna i denna del.

Utskottet

Förevarande motioner innehåller ett flertal förslag till ändringar och

kompletteringar av gällande trafiklagstiftning.

Motionärerna framhåller, att en undersökning, utförd på uppdrag av statens

trafiksäkerhetsråd, utvisat, att olycker av typen »kollisioner i gatukorsning

med korsande kurser före kollisionen» och typen »utkörning i väg
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

banan» utgör sammanlagt 37,2 procent av samtliga olyckor. Enligt motionärerna

torde en stor del av dessa kollisioner bero på ett överdrivet

utnyttjande av vänsterregeln eller bristande förståelse för den moderna

trafikens krav på anpassning och hänsyn. För att minska risken för olyckor

av nämnda slag föreslår motionärerna, att en uppmjukning av vänsterregeln

sker på så sätt, att leder med stark trafik och genomfartstrafik förklaras

såsom genomfartsleder och utmärkes med särskilt vägmärke, förslagsvis

en på ena spetsen ställd, mindre triangel, samt att trafiken på

sådana leder skall äga företräde.

En motion av samma innebörd har varit föremål för behandling av 1958

års A-riksdag. Därvid uttalades att institutet genomfartsled knappast skulle

bli av något större värde vid sidan om det existerande huvudledsbegreppet.

Att ge trafiken på huvudled absolut företräde framför anslutande trafik

hade den olägenheten att en sådan ordning medförde hinder för den lokala

trafiken, särskilt å tider då livlig trafik rådde på huvudleden, vilket fått till

följd att man i stor utsträckning icke velat införa huvudledsbestämmelser i

städerna. Olägenheterna skulle bli lika stora vid en tillämpning av regler

om genomfartsleder. Vidare ansåg riksdagen förslaget ha den nackdelen, att

det nödvändiggjorde tillförandet av ytterligare ett vägmärke till den redan

tidigare stora floran på området och att allmänheten skulle få svårt att

hålla isär de olika bestämmelser, som skulle komma att gälla vid korsande

möten. Riksdagen avvisade därför motionsförslaget.

De skäl som sålunda åberopades finner utskottet alltjämt bärande, varför

utskottet avstyrker motionerna i denna del.

Enligt gällande bestämmelser skall cykel och moped vid färd

under mörker vara försedda med vissa belysnings- och reflexanordningar,

nämligen framtill en lykta, som visar gult eller vitt

sken av tillräcklig ljusstyrka för att fordonet skall kunna föras på betryggande

sätt, samt baktill en lykta, som visar rött sken bakåt, och reflexanordning,

som vid belysning återkastar rött sken bakåt. I motionerna

framhålles, att dessa bestämmelser i stor utsträckning nonchaleras. En bidragande

orsak härtill torde enligt motionärerna vara, att möjligheten till

effektiv övervakning är starkt beskuren, eftersom ifrågavarande utrustning

inte behöver finnas vid färd under dagsljus. När fordonskontroller, såsom

vanligen sker, anordnas under dagen, kan ingripanden inte göras i anledning

av bristfällig utrustning. Motionärerna föreslår därför, att skyldigheten att

ha cykel och moped utrustade med belysnings- och reflexanordningar vid

färd på väg under mörker utsträckes att gälla även vid färd under dagsljus,

dock endast vid färd på allmän väg.

Erfarenheten ger vid handen att ett mycket stort antal trafikolyckor

inträffar genom påkörning under mörker och att en väsentlig riskfaktor

därvidlag är att många trafikanter alltjämt saknar sådana belysnings- och

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

reflexanordningar att de under mörker lätt kan upptäckas. Till förebyggande

av olyckor av detta slag har under senare år trafiklagstiftningens

föreskrifter rörande fordonens belysnings- och reflexanordningar i ett flertal

avseenden skärpts. Så infördes t. ex. vid 1955 års riksdag obligatorisk skyldighet

för cykel och moped att vid färd under mörker baktill föra både

lykta med rött sken och reflexer. Det är givet, att sådana bestämmelser icke

kan på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål, därest möjligheter till

effektiv kontroll av deras efterlevnad saknas. Det är uppenbarligen en

nackdel ur kontrollsynpunkt att reglerna om cykels och mopeds utrustning

med belysnings- och reflexanordningar är begränsade till att gälla vid färd

med fordonet under mörker. En utsträckning av reglerna till färd även

under dagsljus skulle enligt utskottets mening i och för sig framstå som ur

trafiksäkerhetssynpunkt önskvärd.

Mot en sådan reform talar emellertid att den för åtskilliga innehavare av

cyklar och mopeder skulle medföra icke helt obetydliga kostnader för anskaffande

av utrustningen. Beträffande mopeder torde betänkligheterna i

detta avseende dock icke framstå som särskilt stora, dels emedan flertalet

mopeder redan är utrustade med belysnings- och reflexanordningar, och

dels enär kostnaden för sådan utrustning som regel torde vara tämligen

ringa i förhållande till kostnaden för själva mopeden. I fråga om cyklar

ställer det sig dock något annorlunda. Åtskilliga cyklar saknar för närvarande

utrustning av nämnda slag. Kostnaden för anskaffandet av sådan kan

också för många cyklister, som ofta hör till de ekonomiskt mindre bärkraftiga

trafikanterna, framstå som väl betungande. Härtill må jämväl anmärkas,

att nu gängse konstruktioner av cykelbelysningar icke alltid varit fullt

lämpliga.

Vid avgörandet av frågan har man således att väga de fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt

och det ökade skydd för samtliga trafikanter, som förslaget

innebär, mot de olägenheter ur kostnadssynpunkt, som förslaget kan

medföra för den enskilde trafikanten. Enär olägenheterna framstår som

ganska ringa, då det gäller mopeder, finner utskottet i likhet med samtliga

remissinstanser, skäl att tillstyrka motionerna i denna del. Beträffande

cyklar ställer sig utskottet dock mera tveksamt. Med hänsyn till det stora

antalet mörkerolyckor, vari cyklar är inblandade, synes det dock utskottet

som skälen för förslaget väger över. Utskottet tillstyrker därför motionerna

jämväl i denna del. Det torde vara lämpligt, att ifrågavarande utrustning

beträffande mopeder finnes vid typbesiktningen, då sådan förekommer, och

eljest vid den särskilda besiktningen. Någon inskränkning av bestämmelsen

till att gälla endast vid färd med moped på allmän väg bör således icke

stadgas. Icke heller beträffande cyklar bör sådan inskränkning göras, dels

för undvikande av olika regler och dels enär det icke bör läggas på allmänheten

att pröva huruvida färdvägen har karaktär av allmän eller enskild

väg.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 196G

Motionärerna konstaterar vidare, att mörkerolyckorna varje år kräver ett

stort antal offer bland de gående. De erinrar om att man för att minska

dessa olycksrisker bedriver propaganda i syfte att förmå fotgängarna att på

mörk väg vara försedda med lykta eller reflexer. Enligt motionärerna skulle

en rekommenderande bestämmelse i vägtrafikförordningen av sådan innebörd

avsevärt stödja och effektivisera den fortsatta propagandan. I anledning

därav föreslår de, att det i vägtrafikförordningen intages en föreskrift

av innehåll att på väg utan belysning och utan gångbana gående efter

mörkrets inbrott bör vara utrustad med lykta eller på kläderna på lämpligt

sätt fastsätta reflexanordningar.

Frågor av liknande innebörd har tidigare varit föremål för statsmakternas

överväganden. Det har därvid uttalats, att bestämmelser av föreslaget innehåll

icke hade sin plats i vägtrafikförordningen, enär de ej var förenade

med någon straffsanktion. Problemet borde i stället lösas genom propaganda

och upplysning.

De åtgärder från de gåendes sida som motionärerna avser skulle utan

tvivel i väsentlig mån vara till gagn för trafiksäkerheten. Det är därför en

angelägen uppgift att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade

med att utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker samt

om de medel som står dem till buds för att skydda sig för dylika risker.

Utskottet vill i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera, att

intensiv upplysning och propaganda förts i dessa avseenden, i synnerhet

från Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Enligt utskottets

mening skulle emellertid de organisationer, som bedriver sådan verksamhet,

otvivelaktigt stödjas i sitt arbete om en bestämmelse av det slag motionärerna

förordat intages i författningen. Att som skäl häremot anföra att en

icke straffsanktionerad bestämmelse ej bör införas i vägtrafikförordningen

är icke bärande, enär förordningen redan nu innehåller bestämmelser av

enbart rådgivande karaktär, t. ex. föreskriften att gående sinsemellan bör

väja åt vänster. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionerna i denna del.

Motionärerna tar därefter upp till behandling fråga om normer för

vägbelysnings utformning. De framhåller att en ändamålsenlig

vägbelysning höjer trafiksäkerheten, medan å andra sidan en på olämpligt

sätt utförd belysning kan skapa ökade risker för trafikolyckor. De anser

vidare, att trafikbelysningens standard i landet är oenhetlig och ojämn och

i allmänhet icke motsvarar de krav, som ur trafiksäkerhetssynpunkt borde

kunna ställas. De efterlyser därför lagfästa bestämmelser angående vägbelysningens

utformning.

För närvarande föreligger icke några i lag stadgade bestämmelser angående

skyldighet att uppsätta gatu- och vägbelysning. Däremot torde föreligga

en på sedvanerätt grundad plikt för åtminstone städer och köpingar

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

att i tättbebyggda delar hålla vägbelysning. Om kravet kan sträckas till

att avse en ur trafiksäkerhetssynpunkt tillfredsställande belysning av hög

kvalitet är dock osäkert. Huruvida skyldigheten sträcker sig till ett allmänt

kommunalt åliggande även för landskommunerna att hålla ytterbelysning,

där ordnings- och trafiksäkerhetssynpunkter så påkallar, synes

än mera tveksamt. Några i lag givna bestämmelser om vägbelysningens utformning

finns icke heller. Däremot har Svenska elverksföreningen och

Svenska föreningen för ljuskultur utarbetat vissa rekommendationer för

hur väg- och gatubelysning bör vara beskaffade för att fylla berättigade

krav ur trafiksäkerhetssynpunkt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i

sitt remissyttrande uppgivit, att kommunerna i åtskilliga fall följt dessa

rekommendationer, varför belysningen, åtminstone i tätorterna, i allmänhet

kan anses godtagbar.

Så länge skyldigheten att uppsätta gatu- och vägbelysning icke blivit

reglerad i lag, kan man enligt utskottets mening icke lagstiftningsvägen ge

föreskrifter om belysningens standard. I sistnämnda hänseende får man i

stället lita till de rekommendationer, som avgivits i ämnet av enskilda

organisationer och vilka enligt vad som framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

yttrande torde väl fylla sitt ändamål. Utskottet avstyrker

därför motionerna i denna del.

Emellertid vill utskottet erinra om att chefen för kommunikationsdepartementet

nyligen tillkallat särskilda sakkunniga med uppgift att verkställa

en översyn av väglagstiftningen. I utredningsuppdraget ingår bland annat

att undersöka frågan om skyldighet för väghållare att ordna vägbelysning.

Utredningen torde även kunna ge underlag för ett förnyat ställningstagande

till frågan om belysningens standard.

Enligt motionärerna uppstår icke sällan fara för cyklister och mopedister,

då de omköres av dragfordon med tillkopplad släpvagn. Genom att kopplingsanordningarna

ofta är långa, kan nämligen den omkörde redan när

dragbilen passerat få den uppfattningen, att omkörningen är avslutad och

att utkörning från vägkanten utan risk kan ske. Till förebyggande av

olyckshändelser på grund av sådant missförstånd föreslår motionärerna, att

dragfordon med tillkopplad släpvagn skall vara utrustat med en på främre,

vänstra stänkskärmen på en pejlstång av böjligt material placerad skylt

med texten »Släp».

Utskottet har icke kunnat erhålla några uppgifter, av vilka slutsatser

kan dragas angående frekvensen av olyckor av det slag motionärerna

åsyftar. Det förefaller dock utskottet troligt, att de flesta olyckor, där

cyklister eller mopedister påkörts av släpfordon, haft sin grund i andra omständigheter

än bristande insikt om det omkörande fordonets längd. Enär

en lagstiftning av föreslaget innehåll icke heller ur andra synpunkter torde

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

ha någon mera trafiksäkerhetsfrämjande effekt, finner utskottet inte skäl

biträda förslaget.

Enligt vägmärkeskungörelsen skall förbudsmärken uppsättas vid vägens

vänstra vägkant i körriktningen räknat. Förbudsmärken som anger hastighetsbegränsning

skall emellertid uppsättas på allmän väg jämväl vid högra

vägkanten. Om så finnes erforderligt, skall detta ske även i fråga om

annat förbudsmärke. Motionärerna anser, att det är angeläget ur trafiksäkerhetssynpunkt,

att förbud mot omkörning utmärkes på

bästa möjliga sätt. De föreslår därför, att regeln om uppsättande av förbudsmärke

vid såväl den vänstra som den högra vägkanten göres obligatorisk

beträffande märke om sådant förbud.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har i föreskrifter, utfärdade den 21

maj 1959, stadgat, att ett flertal särskilt angivna vägmärken, däribland

förbudsmärke avseende omkörning, skall såvitt angår motorväg och fyrfilig

väg anbringas såväl vid vägens vänstra som dess högra sida eller, i förekommande

fall, på mittremsa eller mittrefuge. I yttrande över motionerna

har styrelsen icke funnit tillräckliga skäl föreligga för motsvarande föreskrifter

beträffande tvåfilig väg. Utskottet är av samma uppfattning. Det

måste nämligen i stor utsträckning bli beroende på lokala förhållanden,

huruvida uppsättande av märke på båda sidor av vägen kan anses erforderligt.

För sådana fall finns redan föreskrift i vägmärkeskungörelsen. Härtill

kommer att uppsättande av dubbla märken skulle förorsaka stora kostnader

samt att dessa knappast torde komma att motsvara nyttan av åtgärden.

Utskottet avstyrker därför förevarande motionsyrkande.

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande motioner,

1:459 och II: 572, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som

sin mening giva till känna vad utskottet anfört

1) beträffande cykels och mopeds utrustning med belysnings-

och reflexanordningar, samt

2) om gående i mörker; och

B. att motionerna i övriga delar icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 15 november 1960

På andra lagutskottets vägnar:

AXEL STRAND

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande nr 68 år 1960

21

Vid detta ärendes behandling har närvarit

från första kammaren: herrar Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,

Sunne, fru Carlqvist, herr Eric Carlsson1, fröken Nordström och herr

Ringaby;

från andra kammaren: herrar Jacobsson i Tobo, Nilsson i Göteborg,

Odhe1, Lothigius, fröken Höjer, herrar Wahrendorff1, Fredriksson och fru

Eriksson i Ängelholm.

1 Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer

I

beträffande utskottets hemställan under A. 1)

1) av herrar Axel Svensson, Eric Carlsson, Ringaby, Odhe, Lothigius,

Wahrendorff och Fredriksson, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som å s. 17 börjar med orden

»Vid avgörandet» och slutar med orden »enskild väg», bort ersättas med

text av följande lydelse:

»Vid avgörandet av frågan har man således att väga de fördelar ur trafiksäkerhetssynpunkt

och det ökade skydd för samtliga trafikanter, som förslaget

innebär, mot de olägenheter ur kostnadssynpunkt, som förslaget kan

medföra för den enskilde trafikanten. Enär olägenheterna framstår som

ganska ringa, då det gäller mopeder, finner utskottet i likhet med samtliga

remissinstanser, skäl att tillstyrka motionerna i denna del. Det torde vara

lämpligt, att ifrågavarande utrustning finnes vid typbesiktningen, då sådan

förekommer, och eljest vid den särskilda besiktningen. Någon inskränkning

av bestämmelsen till att gälla endast vid färd med moped på allmän väg

bör således icke stadgas.

Beträffande cyklar anser utskottet att förhållandena är annorlunda. Med

hänsyn till att det för närvarande torde finnas omkring 300 000 cyklar som

saknar belysningsanordning och då dessa torde vara avsedda att endast

användas för färd under dagen och särskilt då under den ljusa årstiden,

finner utskottet det inte vara tillräckligt motiverat att av hänsyn till

trafiksäkerheten ålägga cyklisterna den merkostnad som en särskild belysningsanordning

medför. Utskottet avstyrker därför motionerna i denna del.»

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande nr 63 år 1960

b) att utskottet under A. 1) bort hemställa,

att riksdagen i anledning av förevarande motioner, I: 459

och II: 572, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening

giva till känna vad utskottet anfört beträffande mopeds

utrustning med belysnings- och reflexanordningar.

2) av herr Nilsson i Göteborg.

n

beträffande utskottets hemställan under A. 2)

av herrar Ringaby och Lothigius, vilka ansett,

a) att det avsnitt av utskottets yttrande, som å s. 18 börjar med orden

»De åtgärder» och slutar med orden »denna del», bort ersättas med text

av följande lydelse:

»De åtgärder från de gåendes sida som motionärerna avser skulle utan

tvivel i väsentlig mån vara till gagn för trafiksäkerheten. Det är därför en

angelägen uppgift att upplysa fotgängarna om de risker, som är förenade

med att utan lykta eller reflexanordning gå längs en väg under mörker

samt om de medel som står dem till buds för att skydda sig för dylika

risker. Utskottet vill i detta sammanhang med tillfredsställelse konstatera,

att intensiv upplysning och propaganda förts i dessa avseenden, i synnerhet

från Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande. Enligt utskottets

mening är det emellertid tveksamt, om en bestämmelse av det slag motionärerna

förordat bör intagas i författningen, innan man gjort helt klart för

sig vilka konsekvenser den kan få ur straffrättslig och skadeståndsrättslig

synpunkt. Härtill kommer att det måste bli synnerligen svårt att i praxis

dels ge en rimlig tolkning av ifrågavarande bestämmelse och dels kontrollera

efterlevnaden av densamma. Enligt utskottets uppfattning bör man i stället

såsom tidigare söka nå motionernas syfte genom intensiv upplysning och

propaganda. Utskottet lämnar därför motionerna i denna del utan bifall.»

b) att utskottet under A. 2) bort hemställa,

att förevarande motioner, I: 459 och II: 572, såvitt angår

frågan om gående i mörker icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Ivar Hseggströms Boktryckeri AB • Stockholm 1960

602435

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:371 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om åtgärder mot mörkerolyckor i trafiken, m.m. a1 i texten