Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om renmärken, m. m.
1960-04-05 · 28 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 24 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1960:14, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om renmärken, m. m.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1960
1
Nr 14
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
med förslag till lag om renmärken, m. m.
Genom en den 4 mars 1960 dagtecknad proposition, nr 64, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen antaga följande förslag till
1) Lag om renmärken
Härigenom förordnas som följer.
1 §•
Ren som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete
i Sverige skall, där ej annat följer av vad i 8—11 §§ stadgas, vara försedd
med ett av länsstyrelsen för ägaren registrerat märke, anbragt i renens
öron.
Om storlek och form av de snitt, som må ingå i renmärke, och om renmärkes
utformning i övrigt skall gälla vad Konungen förordnar.
Registrerat märke må användas för att märka renar endast vid renskötsel,
som bedrives inom den lappby som angivits i registreringsbeslutet.
2 §.
Ansökan om registrering av renmärke skall innehålla uppgift om sökandens
namn och hemvist och om den lappby, där märket är avsett att användas
vid renskötsel. Vid ansökningen skall fogas avbildning av märket.
3 §•
Ärende angående registrering av renmärke upptages av länsstyrelsen i
det län, dit lappbyn hör.
Länsstyrelsen skall föra register över renmärken och ägarna av dessa.
4 §•
Renmärke må ej registreras för annan renägare än den som enligt förenämnda
lag äger rätt till renskötsel i den lappby ansökningen avser eller är
berättigad att där hava renar i vård hos renskötande lapp.
Ej må renägare samtidigt hava mer än ett registrerat märke.
5 §•
Släktmärke — varmed avses renmärke av en för viss släkt eller släktgren
gemensam grundtyp — må icke utan särskilda skäl registreras för någon,
som ej tillhör släkten eller släktgrenen.
1 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 14
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960
6§.
Renmärke skall för att kunna registreras
a) tydligt skilja sig från annat giltigt märke, som användes eller må användas
å renar med vilka sökandens renar kunna sammanblandas; samt
b) hava en form, som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.
Utan hinder av bestämmelsen under b) må släktmärke registreras, om
registreringen medgives av sådan innehavare av äldre märke av samma
grundtyp, som kan hava förfång av registreringen.
7 §•
Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans registrerade
renmärke och vill han begagna detsamma vid renmärkning, skall
han hos länsstyrelsen göra ansökan om märkets registrering för sin räkning.
8 §.
Registrerat märke skall av länsstyrelsen avlysas
a) om märkeshavaren hos länsstyrelsen anmäler att han icke vidare ämnar
begagna märket vid renmärkning;
b) om märket under tio år icke begagnats vid renmärkning;
c) om märket efter flyttning av renar icke vidare skall begagnas i någon
under länsstyrelsen hörande lappby; och
d) om rätt att äga renar icke längre tillkommer märkeshavaren eller
hans dödsbo.
Avlyses märke efter anmälan som under a) sägs, må det bibehållas å därmed
märkt ren under tio år, räknat från dagen för avlysningen.
9 8.
Äro två eller flera registrerade märken helt och hållet lika eller så lika att
de lätt kunna förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma
med varandra, och medför denna likhet förfång för innehavare av sådant
märke eller olägenhet från allmän synpunkt, må domstol på talan av någon
av märkeshavarna eller av lappfogden antingen avlysa något eller några av
märkena eller, om så finnes lämpligare, föreskriva ändring av märkena eller
något eller några av dem.
Märke som sålunda avlyses må bibehållas å därmed märkt ren under tid,
som rätten bestämmer. Beslutes ändring av märke, må detta bibehållas oförändrat
å därmed märkt ren under tid, som av rätten fastställes.
Vad i denna paragraf stadgas skall äga tillämpning även å avlyst märke,
som bibehålies å ren enligt 8 §, och å avbrottsmärke, varom stadgas i 10 §.
Härvid skall i stället för avlysning föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid.
10 §.
Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må ommärkning till
förvärvarens registrerade märke ske endast efter medgivande av ordningsmannen
i den lappby, där ommärkningen är avsedd att företagas. Lämnas ej
sådant medgivande, må å renen bibehållas det förut anbragta märket, vilket
efter medgivande av ordningsmannen i förvärvarens lappby må förses
med avbrott för att skilja renen från andra renar med samma märke.
Sker förvärvet ej på grund av giftorätt, arv eller testamente, fordras överlåtarens
samtycke till ommärkning eller avbrottsmärkning.
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1960
3
Ommärkning och avbrottsmärkning må endast ske i närvaro av ordningsmannen
eller två vittnen.
Avbrottsmärke må icke bibehållas å därmed märkt ren längre än tio år
etter det ordningsmannens medgivande gavs.
11 §•
Dödsbo efter aAdiden renägare må begagna det märke som registrerats för
den avlidne.
12 §.
Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av
det år, då kalven fötts. Märkning må dock ske även efter denna tid intill
den 1 maj, därest märkningen utföres i närvaro av ordningsmannen eller
två vittnen.
Anträffar den, som verkställer renmärkning, i sin hjord annans renko
med omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns märke. Är märket
avbrottsmärke eller avlyst märke och äger han kännedom om ägarens registrerade
märke, skall detta i stället anbringas vid märkningen. Den som
sålunda märkt annans kalv äger få gottgörelse av ägaren.
13 §.
Ren, som ej blivit märkt inom den i 12 § första stycket andra punkten
föreskrivna tiden, skall genom ordningsmannens försorg slaktas och säljas
eller ock säljas levande och förses med köparens märke. Av medel, som inflyta
genom försäljningen, skall ordningsmannen erhålla skälig gottgörelse,
varefter den återstående behållningen tillfaller lappbyn.
Ren, vars märke är förfalskat, förstört eller okänt eller icke utfört i överensstämmelse
med de föreskrifter som givits om renmärkes utformning, skall
genom ordningsmannens försorg slaktas och säljas. Med köpeskillingen skall
så förfaras som i första stycket sägs. Den som styrker sig vara ägare till renen
må, om han anmäler sig inom två år från försäljningsdagen, utfå ett
belopp motsvarande den del av köpeskillingen som tillfallit lappbyn.
Anträffas eljest ren med ogiltigt märke, må länsstyrelsen förordna, att
renen skall slaktas och säljas för ägarens räkning. Kostnaden för renens omhändertagande,
slakt och försäljning skall gäldas ur köpeskillingen.
14 §.
Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har under
sin vård, åsidosätter vad i 1 § tredje stycket stadgas eller, där fråga ej är
om tillåten avbrottsmärkning eller om fall som i 11 § sägs, begagnar märke
som ej är för renägaren registrerat, dömes till dagsböter.
Med dagsböter straffas ock den som verkställer ommärkning eller avbrottsmärkning
i strid mot föreskrift i 10 § eller som överträder bestämmelsen
i 12 § första stycket andra punkten att kalvmärkning skall ske i närvaro
av ordningsmannen eller två vittnen.
15 §.
Mot beslut varigenom registrering beviljats må talan ej föras.
Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut i övrigt enligt denna lag,
må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet.
4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960
16 §.
Närmare föreskrifter om renmärkesärendes handläggning och tillämpningen
i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.
Genom lagen upphäves lagen den 18 juli 1928 (nr 310) om renmärken.
Med avseende å införandet av den nya lagen skall följande iakttagas.
1. Renmärkesärende som inkommit till häradsrätt före den nya lagens
ikraftträdande skall handläggas enligt äldre lag.
2. Länsstyrelsen skall granska de märken, som äro fastställda enligt
äldre lag, och avlysa sådana, beträffande vilka förutsättning härför föreligger
enligt 8 § första stycket b), c) eller d) nya lagen.
Annat äldre fastställt märke skall överföras till det nya registret, om
märkets utförande överensstämmer med de föreskrifter, som med stöd av
den nya lagen givits om renmärkes utformning. I annat fall skall märket
intagas i en övergångsförteckning.
Nu angivna åtgärder skola vara vidtagna före den 1 juli 1964.
3. Märke som intagits i övergångsförteckning må bibehållas å därmed
märkt ren intill den 1 juli 1975. Å sådant märke skall vad i 9 § nya lagen
stadgas om avlyst märke äga motsvarande tillämpning.
4. När märke intagits i övergångsförteckning, skall märkeshavaren underrättas
om åtgärden och om innebörden därav. Han skall tillika anmanas
att inkomma med ansökan om registrering av nytt märke.
5. Renmärke som fastställts enligt äldre lag må begagnas vid märkning
till dess märke registrerats för märkeshavaren enligt den nya lagen,
dock ej efter den 30 juni 1965.
6. Vad i nya lagen stadgas i fråga om avlyst märke och avbrottsmärkc
skall i tillämpliga delar gälla beträffande enligt äldre lag avlyst märke som
bibehålies å därmed märkt ren samt enligt äldre lag tillkommet avbrottsmärke.
I fråga om avbrottsmärke som nu sagts skall dock den i 10 § fjärde stycket
nya lagen stadgade tioårstiden räknas från dagen för lagens ikraftträdande.
2) Lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309)
om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige
Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska
lapparnas rätt till renbete i Sverige skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan sägs.
11 §•
(Gällande lydelse)
1. För varje — — — lapparnas hörande.
Byordningen skall, — —• — såsom
om:
(Föreslagen lydelse)
1. För varje---— lapparnas hö
rande.
Byordningen skall, — •—- — såsom
om:
Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1960
5
(Gällande lydelse)
a) fördelning av — — — annat ändamål;
e)
förfarandet vid renmärkning
och renslakt, särskilt vid nedslaktning
av omärkta renar eller av renar,
vilkas märken blivit förstörda eller
förfalskade eller äro okända, ävensom
vid försäljning av dylika renar,
levande eller slaktade, så ock tid för
och förfarande vid uppvisning enligt
lagen om renmärken av renar, vilkas
märken blivit förstörda eller förfalskade
eller äro okända;
f) ersättning till lapp för märkning
av annans ren eller för tillfällig vård
om främmande renar eller till ordningsman
för omhändertagande och
vidare förfarande med omärkta renar
eller med renar, vilkas märken
blivit förstörda eller förfalskade eller
äro okända;
g) förvaltning, användning -—- —
— skola ntses.
2. I byordning--— är sagt.
(Föreslagen lydelse)
a) fördelning av---annat än
damål
;
e) förfarandet vid renmärkning
och renslakt, särskilt vid nedslaktning
av renar, som avses i 13 § första
och andra styckena lagen om renmärken,
ävensom vid försäljning av
dylika renar;
f) ersättning till lapp för märkning
av annans ren eller för tillfällig vård
om främmande renar eller till ordningsman
för omhändertagande av
och vidare förfarande med renar,
som avses i 13 § första och andra
styckena lagen om renmärken;
g) förvaltning, användning -— —
— skola utses.
2. I byordning---är sagt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen framlägges förslag till ny renmärkeslag och till vissa därmed
sammanhängande formella ändringar av 11 § renbeteslagen. Förslagen
överensstämmer i huvudsak med förslag, som framlagts av 1955 års renmärkeskommitté.
Den nya renmärkeslagen är avsedd att ersätta lagen den 18 juli 1928 om
renmärken. Lagstiftningen är föranledd av den omläggning till mera extensiva
former, som renskötseln undergått på senare årtionden. Denna omläggning
medför ökade krav på renmärkenas särskiljande förmåga och på registreringsförfarandet.
Befattningen med renmärkcsregistreringen föreslås överflyttad från häradsrätterna
till länsstyrelserna. De nuvarande renmärkesförteckningarna,
som föres i kronologisk ordning, avses skola ersättas med register, upplagda
efter lösbladssystem. För att ett renmärke skall kunna registreras uppställes
i förslaget strängare fordringar på märkets beskaffenhet än den nuvarande
lagen innehåller. Registrerat märke får i regel användas endast inom
viss lappby.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960
Registrerat märke skall enligt förslaget kunna avlysas, i vissa fall genom
beslut av länsstyrelse och i andra fall genom beslut av domstol. Den tid,
inom vilken märkning av kalvar skall vara utförd, föreslås framflyttad. Den
nuvarande renmärkeslagens bestämmelser om förfarandet med påträffade
omärkta renar eller renar med okända eller ogiltiga märken har delvis omarbetats
och utvidgats. Vissa straffbestämmelser i gällande lag har i förslaget
uteslutits såsom onödiga.
Närmare regler om renmärkes utformning samt om renmärkesregisters
förande och handläggningen av renmärkesärenden föreslås skola utfärdas
av Kungl. Maj :t.
Lagförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1960. I samband med
det nya registrets uppläggande skall länsstyrelserna ompröva det befintliga
märkesbeståndet och utmönstra sådana märken, som inte fyller den
nya lagens krav beträffande märkes beskaffenhet.
Inledning
Renskötseln är i vårt land förbehållen lapparna. Huvudregeln härom finns
i 1 g renbeteslagen, vari stadgas bl. a. att rätt till renskötsel tillkommer den
som är av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av
dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt
däri eller ock länsstyrelsen medger honom rätt därtill. Rätten till renskötsel
innefattar befogenhet för lapp att begagna vissa områden till underhåll för
sig och renarna. I huvudsak är renbetesrätten lokaliserad till Norrbottens
och Västerbottens läns lappmarker samt renbetesfjällen i Jämtlands län.
Inom vissa områden i Norrbottens läns kustland kan länsstyrelsen bevilja
koncession å renskötsel.
För renskötselns drivande skall lapparna vara indelade i lappbyar. I
regel fordras tillstånd av länsstyrelsen för att inflytta med renar till en
lappby. För varje lappby skall finnas en byordning. Denna utfärdas av
länsstyrelsen efter lapparnas hörande. Byordningen skall innehålla föreskrifter
om ordningen för renskötselns drivande inom byn och förhållandet
i övrigt mellan lapparna inbördes.
I lappby skall finnas en ordningsman, som byns renskötande lappar
själva utser inom sig vid sammanträde inför lappfogde eller landsfiskal.
Undantagsvis kan även en eller flera vice ordningsmän få förekomma.
Ordningsmannen, som utses för sex år, har att vaka över efterlevnaden av
gällande lagar rörande renskötseln och av byordningen. Länsstyrelsen utfärdar
instruktion för honom.
Lappar samt ägare och brukare av jordbruksfastighet inom Norrbottens
läns lappmarker eller inom koncessionslappby äger rätt att i viss utsträckning
ha renar i vård hos renskötande lapp, s. k. skötesrenar.
Bruket att särskilja olika lappars renar genom märken i renarnas öron går
tillbaka på sedvänja, som utbildat sig långt innan förfarandet reglerades i
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1960
lag. Den första lagen om renmärken i vårt land utfärdades den 4 juni 1886.
Den var kortfattad och innehöll i huvudsak endast bestämmelser om märkes
fastställande vid häradsrätt och om straff för den som använde märke, som
inte fastställts. Denna lag ersattes den 1 januari 1899 med en ny och betydligt
mer omfattande lag i ämnet. Häradsrätternas befattning med märkenas
fastställelse bibehölls. Nu gällande renmärkeslag utfärdades den 18 juli 1928.
Den innehåller vissa nyheter i förhållande till den äldre lagen men avviker
i övrigt endast obetydligt från denna.
När de första renmärkeslagarna kom till, bedrevs renskötseln nästan helt
efter en intensiv metod. Varje renägare höll sin hjord samlad under noggrann
tillsyn. Redan när 1928 års lag trädde i tillämpning hade emellertid renskötselmetoderna
ändrats. Numera bedrivs renskötseln i en kollektiv arbetsform,
som innebär att flera ägares renar, ofta alla renar i lappbyn, särskilt under
sommarbetet i fjällen strövar omkring i stora hjordar, som bevakas endast
i betesområdets ytterkanter. Förutom sammanblandning av renar inom samma
lappby kan detta förhållande medföra att renar i större eller mindre skaror
strövar över till främmande lappbyar och blandas med renarna där.
Gällande rätt
Enligt 1 § renmärke slag en föreligger märkningstvång. Ren, som förs på
bete enligt renbeteslagen, skall sålunda vara försedd med ägarens fastställda
märke, anbragt i renens öron. Renmärke fastställes av häradsrätten (2 §),
som för register över fastställda renmärken och ägarna därav (7 §). För
att erhålla fastställelse gäller vissa förutsättningar, bl. a. att märket tydligt
skall skilja sig från andra gällande märken inom tingslaget eller angränsande
tingslag. Lagen innehåller vidare bestämmelser bl. a. om avlysning av
märken, som inte längre begagnas (5 §), och om registrering av förvärv av
annans fastställda märke (6 §). Vid förvärv av ren, som redan är märkt,
kan förvärvaren befästa sin äganderätt genom ett tilläggssnitt, s. k. avbrottsmärke.
Detta märke behöver inte fastställas (8 §). Märkning av kalvar, som
fötts under året, skall vara utförd före den 1 november (9 § 1.). Vissa regler
ges om hur man skall förfara med omärkta renar, som paträffas (9 §
2. och 3.), och med renar, vars märke blivit förstört eller förfalskat eller är
okänt (10 §). Lagen innehåller även vissa straffrättsliga och processuella
bestämmelser (11—14 §§).
Renmärkningen i Finland och Norge. Konventioner
Propositionen innehåller en redogörelse för huvuddragen av den finska
och norska lagstiftningen om renskötsel och renmärken. Beträffande Finland
är att märka, att där finnes ett för hela landet gemensamt register
över renmärken, vilket föres enligt det s. k. rovaniemisystemet och karakteriseras
av en långtgående snittstandardisering.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960
Enligt den svensk-norska renbeteskonventionen av år 1919 har svenska
och norska lappar viss betesrätt i det andra riket. Konventionen anger de
tider av året, då betesrätten får utövas, och de områden, som får tagas i anspråk.
Beträffande renmärken förekommer i konventionen inte några andra
bestämmelser än att lapp, som vill begagna sig av rättigheten att låta sina
renar beta i det andra landet, skall till sin lappfogde anmäla bl. a. det renmärke,
som han använder. Däremot har i en tilläggskonvention av år 1949
löreskrivits bl. a., att förhandlingar skall upptagas mellan de båda rikena
om åtgärder till undvikande av att i det ena rikets gränsområden registreras
renmärken, som lätt kan förväxlas med märken, vilka tidigare registrerats i
det andra riket.
Den svensk-finska konventionen av år 1925 angående renar i gränsområdena
avser icke någon ömsesidig betesrätt men medger svenska lappar att
vid deras årliga flyttningar till betesland i Troms fylke i Norge begagna sig
av flyttningsvägar över finskt område. Konventionen berör inte märkesfrågorna.
I den mellan Finland och Norge gällande konventionen av år 1952 om
byggande och underhåll av rengärden m. in. har märkesfrågorna uppmärksammats.
Den finska länsstyrelsen och den norske fylkesmannen skall tillställa
varandra förteckningar över de renmärken, som registrerats i vartdera
rikets gränsområde. I det ena riket får icke registreras nya märken,
som lätt kan leda till förväxling med märken, som tidigare är inregistrerade
i det andra riket. Nya märken, som anmäles till registrering, skall sändas
till registreringsmyndigheten i det andra riket. Denna har att omgående
meddela, huruvida något är att erinra mot den sökta registreringen.
Renmärkeskoimnittén ock dess förslag
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 september 1955 tillkallade
dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den 10 oktober 1955 häradshövdingen
S. O. Östberg att verkställa utredning rörande renmärkning
och därmed sammanhängande spörsmål. Att såsom sakkunniga biträda utredningsmannen
tillkallades ordningsmannen A. Persson Blind, nämndemannen
P. J. Fjellström, ordningsmannen A. G. Åhrén samt lappfogdarna K.
E. Malmström och K. E. Kangas.
Utredningen, som arbetat under namnet 1955 års renmårkeskommitté,
har den 14 oktober 1958 avgivit betänkande (stencilerat) med förslag till
lag om renmärken,
lag om ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas
rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen) och
kungörelse om tillämpningen av lagen om renmärken,
över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret (i
viss del), kammarkollegiet, patent- och registreringsverket, hovrätten för
Övre Norrland, häradshövdingarna i Jämtlands västra domsaga, Västerbot
-
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960
tens västra domsaga och Gällivare domsaga, länsstyrelserna i Jämtlands län
(efter hörande av lappfogden i länet), Västerbottens län (efter hörande av
lappfogden i länet) och Norrbottens län (efter hörande av lappfogden i
Norrbottens norra fjälldistrikt) samt ordföranden i styrelsen för Svenska
samernas riksförbund. Länsstyrelsen i Norrbottens län har därjämte bifogat
yttranden av landsfogden i länet och landsfiskalen i Övertorneå distrikt.
Beträffande förslagens allmänna utgångspunkter anför kommittén,
att en revision av renmärkeslagstiftningen länge varit angelägen på
grund av den omläggning som renskötselmetoderna undergått på senaste
årtionden. Då de första renmärkeslagarna kom till mot slutet av 1800-talet
drevs renskötseln nästan överallt efter en intensiv metod. Djuren stod under
noggrann tillsyn av ägaren och hans husfolk och fick sällan tillfälle att
förirra sig till främmande lappbyar, knappast ens till andra hjordar inom
samma lappby. Under sådana förhållanden var risken för förväxling eller
förfalskning av märkena inte så stor.
Redan när den nuvarande renmärkeslagen trädde i tillämpning hade förhållandena
grundligt ändrats. Den intensiva skötselmetoden hade förbytts i
en kollektiv arbetsform, som innebär, att renarna, särskilt på sommarbeteslanden,
får ströva i stora hjordar, ofta omfattande alla renar i lappbyn
och bevakade endast i betesområdets ytterlinjer. Beträffande renmärkningen
medför den nya arbetsformen näckdelar av allvarlig art. Renarna lämnas
långa tider av året att röra sig tämligen fritt i markerna. De strövar därvid
lätt över till främmande, inte sällan avlägset belägna lappbyar. I dessa kan
åtskilliga renmärken vara snarlika eller kanske helt identiska med dem som
bärs av de från annat håll inkomna strörenarna. Vidare kan snittutformningen
vara olik den i renarnas hemtrakt förekommande, med påföljd att
märken tolkas fel vid kalvmärkningar, skiljningar och slakter. Detta kan
lätt leda till att de främmande renarna kommer i orätta händer och går
förlorade för de rätta ägarna, också utan att någon behöver beskyllas för ont
uppsåt.
Vid en revision av renmärkeslagstiftningen bör enligt kommitténs mening
märkningstvånget bibehållas. Skälen härför är att märkningen inte blott
skall skydda äganderätten till renar utan också skall göra det lättare för de
bofasta att få ersättning för skador, som vållas av renar, och för det allmänna
att kontrollera renbeteslagens efterlevnad.
I sakens natur ligger enligt kommittén att en lagstiftning om renmärken
så långt sig göra låter måste respektera lapsk sedvana och lapsk rätlsåskådning.
I det väsentliga måste den snitteknik bibehållas, som lapparna utbildat
och funnit god. Denna teknik innebär att ett eller flera snitt med kniv
anbringas i renens öron. Lapparna har visat sig ointresserade av en övergång
till knappmärkning. Sådan märkning har i ganska stor omfattning prövats
inom lappväsendets renforskning men försöken har inte fallit väl ut.
Kommittén framhåller, att överallt där renskötsel bedrives på ömse sidor
om riksgräns sammanblandas renar från det ena landet med renar från det
andra landet. Dessa sammanblandningar är ofta betydande även i gränsom
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960
råden, där intetdera rikets lappar har betesrätt i det andra riket; exempel
härpå lämnar Härjedalen och Idre. Under dessa förhållanden, anför kommittén,
kan kravet på olikhet mellan renmärken inte begränsas till märkesbeståndet
i renägarens hemland. Kommittén anser därför att förhandlingar
bör upptagas med Finland och Norge om åtgärder till förhindrande av att i
ett rike registreras renmärke, som får störande likhet med renmärke i annat
rike. Kommittén föreslår en bestämmelse av innebörd, att svensk registreringsmyndighet
för detta ändamål skall samråda med motsvarande myndighet
i Finland och Norge.
Organisationen av renskötseln är föremål för utredning genom 1956 års
renutredning. Kommittén har dock funnit att renmärkningen kan tillfredsställande
ordnas utan ändring i de nuvarande formerna för renskötselns bedrivande.
En av de större nyheterna i kommitténs förslag är att befattningen med
märkesregistreringen föreslås överflyttad från häradsrätterna
till länsstyrelserna. Kommittén framhåller, att renmärkesärendena numera
handläggs på domarkanslierna av en ensamdomare, ofta en tingsnotarie,
som endast har tillgång till den egna domsagans renmärkesförteckning och
därför i regel inte ger sig in på en mera självständig prövning av det föreslagna
märkets lämplighet. Denna ordning förtjänar enligt kommitténs mening
inte att bibehållas. Kommittén anför vidare bl. a. följande.
Utan vidare är det klart, att tingslagen äro för små för att vara registreringsområden.
Å andra sidan är renskötselområdet så stort att en central
registrering för hela riket ter sig olämplig, särskilt om släktskap och andra
personliga förhållanden skola beaktas vid bedömningen. Det återstår då endast
att anordna registreringen länsvis. Härvid kan registreringen antingen
läggas på länsstyrelsen eller på en av länets underrätter.
Bland lapparna möter man ofta betänkligheter mot eu överflyttning av
registreringen från domstol till administrativ myndighet. När renmärkesfrågan
diskuterades vid Svenska samernas riksförbunds årsmöte i Karesuando
1956, var det ett allmänt önskemål att renmärkesärendena skulle bli
kvar hos domstolarna; man syntes misstro giltigheten och »rättskraften»
hos en administrativ registrering. Även de i kommittén ingående lapparna
Fjellström och Åhrén ha varit tveksamma på denna punkt.
Av den registrering hos förvaltningsmyndighet, som förekommer i Finland
och Norge, torde erfarenheterna uteslutande vara goda.
Renmärkesregistreringens syfte är att skapa och bibehålla ordning och
reda, så att förväxling och olovlig ommärkning såvitt möjligt förebyggas
och möjlighet finnes att få veta vem som äger ett renmärke. Uppgiften är
ifcke i egentlig mening en domstolsangelägenhet utan kan lika väl handhas
av förvaltningsmyndighet. Valet av registreringsmyndighet är närmast en
lämplighetsfråga.
De förhållanden som på sin tid föranledde att registreringen förlädes
till häradsrätterna äro i stort sett icke längre för handen. I nuvarande läge
bör stor vikt läggas vid att man svårligen kan undvara lappfogdarnas medverkan
vid förundersökning och bedömning. Ur den synpunkten ter det sig
naturligast att renmärkesregistreringen överlämnas till länsstyrelserna, till
vilka lappfogdarna äro knutna som föredragande. Med en sådan åtgärd sparas
tydligen en del dubbelarbete.
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960
Av dessa skäl föreslår kommittén — de sakkunniga Fjellström och Ährén
dock med tvekan men utan formlig reservation — att ärende angående registrering
av renmärke skall upptagas av den länsstyrelse, varunder lappbyn
hör.
Kommittén anser, att det nuvarande förfarandet att i registreringsärendena
höra renägarna i orten och vederbörande ordningsman bör bibehållas.
Föreskriften har dock överförts till förslaget till tillämpningskungörelse.
Däri har också upptagits en bestämmelse om att länsstyrelsen i regislreringsärende
skall samråda med annan länsstyrelse och med motsvarande
registreringsmyndigliet i Finland och Norge.
Kommittén framhåller vidare, att besvär över länsstyrelsens beslut i registreringsärende
jämlikt 57 § länsstyrelseinstruktionen skall anföras hos
Kungl. Maj :t och att besvärsprövningen bör ligga hos regeringsrätten.
Förutsättningarna för fastställelse av renmärke hänför
sig enligt reninärkeslagen dels till märkets beskaffenhet och dels till sökandens
person. I 3 § renmärkeslagen stadgas att renmärke för att kunna fastställas
skall vara så inrättat, att det tydligt skiljer sig från andra gällande
renmärken inom tingslaget eller angränsande tingslag samt att det inte lätt
kan förändras till sådant äldre märke eller sådant äldre märke förändras
till likhet med det, varå fastställelse sökes. Enligt 4 § får märke inte fastställas
för annan renägare än den som äger rätt till renskötsel jämlikt renbeteslagens
bestämmelser eller är berättigad att ha renar i vård hos renskötande
lapp. Inte heller får renägare samtidigt ha mer än ett fastställt märke.
Kommitténs förslag har i dessa delar väsentligen samma innehåll som
renmärkeslagen. Kraven på alt sökanden skall vara berättigad att själv idka
renskötsel eller ha renar i vård hos annan och att han inte samtidigt
får inneha mer än ett registrerat märke återkommer med oförändrat innehåll
i 4 § av förslaget. Olikhetskravet i renmärkeslagens 3 § motsvaras av
6 § i kommittéförslaget.
För att minska risken för förväxling och olovlig ommärkning och föi
att underlätta registreringen krävs enligt kommitténs mening en tämligen
sträng standardisering av snittens form och storlek. De närmare bestämmelserna
om märkenas utformning anser kommittén böra meddelas i tilllämpningskungörelsen.
En nyhet i kommittéförslaget är att bruket med släktmärken legaliseras.
Detta bruk bygger på gamla traditioner och karakteriseras av att
medlemmar av samma släkt ha renmärken av en för släkten gemensam
grundtyp. Skillnaden mellan märkena åstadkommes genom småsnitt, som
icke ändra märkets grundkaraktär. Omfattningen av »släkten» varierar
starkt. Bruket av släktmärken anges ha stora fördelar, särskilt vid arvskiften.
Varianterna inom en släktmärkesgrupp uppfylla ofta ej kraven på
olikhet men lapparna själva tillåta mycket nära likhet i dessa tall.
Kommittén anför, att släktmärkena inte kan eu gång för alla avgränsas
från märken som inte är släktmärken. I verkligheten pågår en ständig nybildning
och avveckling av släktmärkesgrupper. Egenskapen av släktmärke
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1960
lämpar sig därför inte för registrering. Det måste överlåtas åt registreringsmyndigheten
att i varje särskilt registreringsärende avgöra om märket
bör anses som släktmärke eller inte.
Beträffande innebörden av begreppet släktmärke yttrar kommittén, att
i ordet ligger ett krav på en något så när särpräglad grundtyp och på att
denna grundtyp skall vara gemensam för en större eller mindre krets av
anhöriga. Kommittén föreslår i 5 § den definitionen, att som släktmärke
skall anses märke av en för viss släkt eller släktgren gemensam grundtyp.
Beträffande registreringssystemet anför kommittén, att ett
renmärkesregister bör medge en snabb identifiering av redan registrerade
märken och en såvitt möjligt säker bedömning av frågan, huruvida ett
föreslaget nytt renmärke är så beskaffat, att det inte får störande likhet
med äldre märken. De vid häradsrätterna förda renmärkesförteckningarna,
vari märkena upptages i kronologisk ordning efter fastställelsedagen, fyller
inte dessa krav.
Det system, som kommittén föreslår, beskrives närmare i betänkandet.
Varje renmärke erhåller enligt detta system en registerformel, som antecknas
på upplägget för ifrågavarande märke. På upplägget skall dessutom
märket avbildas och anteckning göras om den lappby, där renmärket skall
användas, och om renägarens namn och hemvist. Registret tänkes ordnat
som ett kortsystem med synliga rubriker efter förebild av domstolarnas nya
förmynderskapsböcker. Vid förslaget har fogats ett formulär till registerblad.
Kommittén framhåller, att formuläret är uppställt på sådant sätt att
bevis om beviljad registrering skall kunna utskrivas medelst genomslag
samtidigt med registerbladet.
De närmare bestämmelserna om renmärkesregistrets förande har upptagits
i förslaget till tillämpningskungörelse. Kommittén framhåller, att om
antalet märken är stort ett eller flera hjälpregister kan underlätta olikhetsprövningen.
Några föreskrifter om hjälpregister anser kommittén dock
inte erforderliga, utan varje länsstyrelse får själv bedöma om behov av
hjälpregister föreligger och efter vilken grund det skall läggas upp.
Den nuvarande renmärkeslagen tillåter överlåtelse av fastställt
märke även utan samband med överlåtelse av renar, som är
försedda med märket. Förvärvaren skall, om han vill begagna märket, ansöka
om att märket registreras för honom. Kommittéförslaget innebär inte
någon ändring härutinnan.
Liksom fastställt märke kan överlåtas oberoende av om därmed märkta
renar samtidigt överlåtes, så kan renar vara föremål för laga fång utan att
märket ingår i fånget. Äganderättsövergången brukar markeras genom att
det å renarna anbragta märket, om så är möjligt, ändras så att det överensstämmer
med förvärvarens märke eller genom att det befintliga märket förses
med ett tilläggssnitt, s. k. avbrott. I gällande lag är endast avbrottsmärkningen
reglerad. Kommittéförslaget innehåller i 10 § bestämmelser beträffande
såväl o m m ä r k n i n g som a v b r o 11 s in ä r k n i n g. För att
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960
motverka den risk för missbruk som förfarandet med ommärkning och avbrottsmärkning
medför har kommittén föreslagit ett flertal kontrollföreskrifter.
Kommittén har föreslagit, att länsstyrelserna skall erhålla befogenhet att
i vissa fall avlysa registrerade märken. Enligt gällande rätt
skall avlysning av renmärke ske, om innehavaren av märket anmäler, att
han inte vidare vill begagna märket. Avlysningen ankommer på häradsrätten.
Kommitténs förslag innebär en betydande ökning av antalet fall, då
avlysning skall eller kan ske. Enligt förslagets 8 § skall avlysning ske —
förutom i samma fall som enligt gällande lag föranleder avlysning — även
i följande fyra fall, nämligen
om rätt till märket genom avtal eller på annat sätt övergått å annan och
denne fått avslag å ansökan om märkets registrering för sig eller underlåtit
att inom ett år efter förvärvet söka registrering,
om märket under tio år inte begagnats vid renmärkriing,
om märket efter överlåtelse eller flyttning inte vidare skall begagnas i
lappby, som hör under länsstyrelsen, och
om rätt att äga renar inte längre tillkommer märkesinnehavaren eller
hans dödsbo.
Länsstyrelsen skall vidare — enligt 9 § i kommittéförslaget — äga rätt att,
om fullständig eller förväxlingsbar likhet föreligger mellan två märken,
avlysa eller förkorta giltighetstiden för det ena av märkena eller föreskriva
ändring av märkena eller det ena av dem. Enligt samma stadgande
skall länsstyrelsen för att förhindra fortsatt brottslighet kunna avlysa
märke, som missbrukas till olovlig ommärkning.
Kommittén föreslår vidare, att rätten att begagna registrerat
renmärke skall vara begränsad till viss lappby,
som skall anges i registreringsbeslutet. För att denna princip skall kunna
genomföras har kommittén ansett vissa ändringar i renbeteslagen nödvändiga.
Renmärkeslagen innehåller i 9 § vissa bestämmelser om kalvmärkning
och behandlingen av omärkta renar. Märkning av
renkalvar, som fötts under året, skall sålunda vara verkställd före den 1
november. Försittes tiden äger ordningsmannen, om han finner det lämpligt,
låta verkställa märkningen på den försumliges bekostnad (1 mom.).
Äldre omärkt ren, som anträffas inom lappby eller eljest i någon lapps
hjord, skall överlämnas till ordningsmannen samt slaktas och försäljas eller
också levande försäljas samt förses med nye ägarens märke. Av medel,
som inflyter genom försäljningen, erhåller ordningsmannen skälig gottgörelse,
varefter den återstående behållningen tillfaller lappbyn (3 mom.
första stycket). Samma regler gäller beträffande omärkt årskalv, som inte
följer modern och som påträffas efter den 1 november.
Kommittén anför beträffande tillämpningen av dessa regler följande.
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1960
Bestämmelsen om ordningsmannens rätt att på den försumliges bekostnad
låta verkställa kalvmärkning har icke kommit i tillämpning på avsett
sätt; det torde ytterst sällan hända att han begagnar sig av denna befogenhet.
Av kommitténs undersökningar har framgått, att kalvarna till stor del
bli märkta före utgången av oktober, men att kalvmärkning inom hela renskötselområdet
pågår vintern igenom och att man överallt anser sig oförhindrad
att märka kalv, så länge den följer vajan. Ingenstädes anses det
lovligt att märka kalv som ej följer märkt vaja. Vid vårmärkning och senare
märkning anlitas ofta vittnen.
Varje försummelse av kalvmärkningen går ut över renägaren själv. Lapparna
förstå överallt, att kalven hör märkas så tidigt som möjligt, helst
före brunsttiden i oktober, medan digivningen ännu pågår och kalven säkert
tyr sig till modern. Att i vissa trakter oförsvarligt många kalvar förbli
omärkta, beror enligt kommittén icke på bristande vilja hos lapparna utan
på ett långt framskridet förfall i arbetsordningen.---Faran för rätts
stridig
kalvmärkning minskas, om man för sen märkning kräver närvaro
av ordningsmannen eller vittnen. Vid kommitténs sammanträden ha blott
få lappar opponerat sig mot vittnestvång vid sen märkning; de flesta ha
förordat sådant tvång som nödvändigt för kontrollen.
Kommitténs förslag innebär, att kalvmärkningstiden utsträckes till och
med april månad året efter det år då kalven fötts. Vidare föreslås, att ordningsman
eller två vittnen skall närvara vid märkning som sker efter den
31 december det år kalven fötts. Om kalv ej blivit märkt inom tillåten tid
skall ägarens rätt till djuret upphöra samt djuret genom ordningsmannens
försorg slaklas och säljas eller säljas levande och förses med köparens märke.
Av inflytande medel skall ordningsmannen erhålla skälig gottgörelse.
Återstående medel skall tillfalla lappbyn.
Försäljningen av äldre omärkta renar, s. k. helöringar, utgör
enligt kommittén bykassornas främsta inkomstkälla. Förhållandena är dock
olika i olika lappbyar. Kommitténs förslag innebär att nuvarande regler bibehålies.
Beträffande förfarandet då i renhjord påträffas ren vars märke är
förfalskat, förstört eller okänt eller icke utfört i enlighet med
givna föreskrifter, föreslår kommittén regler, vilka i stort sett överensstämmer
med vad som nu tillämpas, d. v. s. med renen förfares på samma sätt
som med omärkt kalv. Finnes sannolika skäl antaga att renen tillhör uppgiven
renägare skall dock denne enligt förslaget utfå de influtna medlen
med avdrag för skälig gottgörelse till ordningsmannen. Särskild preskriptionstid
för anspråk från ägaren anser kommittén obehövlig.
Kommitléförslaget innehåller åtskilliga ändringar av den nuvarande renmärkeslagens
straff- och processrättsliga regler.
Nuvarande bestämmelser om straff för den som anbringar sitt märke å
omärkt ren, till vilken han icke är ägare, föreslås skola utgå. Som skäl åberopas,
att gärningen i regel innebär tillgreppsbrott och därför kan bestraffas
enligt allmänna strafflagen.
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960
I 12 § renmärkeslagen kriminaliseras vissa gärningar, som ger anledning
till misstanke om stöld.
Med böter straffas, enligt 1 inom., den som inom Norrbottens, Västerbottens
eller Jämtlands län innehar oarbetad renhud, varå öronen blivit bortskurna
eller renmärket eljest förstört, om han inte kan visa, att renmärket
blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller förstört, och, enligt 2 mom., den
som inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller å renbetesfjällen
i Jämtlands län anträffas forslande kött av slaktad ren utan tillhörande
renhud under sådana förhållanden, att antagas kan, att köttet
föres från slakt ute å mark.
Bestämmelser ges vidare om beslag dels å hud och kött, som avses i 1 och
2 mom., dels å hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undanstucket
å plats, som inte kan anses såsom vanligt förvaringsställe, såsom i
lada, i höstack eller ute å mark. Beslagsrätt tillkommer allmän åklagare,
lappfogde, lapptillsyningsman och ordningsman.
Kommittén, vars förslag inte upptager någon motsvarighet till 12 § renmärkeslagen,
anför härom i huvudsak följande.
Den presumtion, som ligger bakom 1 mom., är gammal. Den, som vid renslakt
tager bort öronen och ej låter dem följa med skinnet, anses ha stulit
skinnet och den ren som burit det, såframt han ej kan bevisa skinnets lagliga
åtkomst. Samma regel omtalas 1796 från Finnmark.
Beglerna i 12 § ha, såvitt känt är, icke tillämpats på senare årtionden. De
tillkommo på en tid, då lappmarkerna på ett helt annat sätt än nu voro
en väglös ödemark. Kommunikationerna äro i våra dagar så mycket bättre
och polisens effektivitet så väsentligt större att man torde kunna komma till
rätta med rentjuvnad utan hjälp av stadganden av denna art.
Kommittén har vidare föreslagit en bestämmelse av innehåll att om någon
tillägnar sig ren genom att märka den med sitt märke och ägaren inte är
känd, gärningen skall anses begången mot den lappby, dit renen kan antagas
ha hört.
De enda straffstadganden, som kommitténs förslag innehåller, är bestämmelserna
i 14 § om straff för den, som vid annan märkning än avbrottsmärkning
begagnar ett märke som inte är registrerat för renägaren,
och för den som åsidosätter de kontrollföreskrifter, som gäller vid ommärkning
eller avbrottsmärkning samt vid märkning av kalvar efter den 31 december.
Den nya lagen om renmärken och lagen om ändring i renbeteslagen föreslås
skola träda i kraft den 1 juli 1960. Beträffande valet av dag anför kommittén,
att de nya bestämmelserna bör träda i kraft vid en tidpunkt, då
märkningen av fjolårskalvarna avslutats och märkningen av årskalvarna
ännu inte kommit igång i större omfattning.
I övrigt är de föreslagna övergångsbestämmelserna till renmärkeslagen
tämligen utförliga. Kommittén anför bl. a. följande.
Enär den nya lagen är strängare än den gamla i fråga om förutsättningarna
för registrering, måste del förefintliga märkesbeståndet omprövas. De
nya register, som skall uppläggas, får endast upptaga registreringar, som
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1960
kan godtagas enligt de nya reglerna. För underkända märken måste en
avvecklingsfrist medgivas. Arbetet med de nya registren torde kunna vara
slutfört inom tre år från lagens ikraftträdande. Märke som registrerats enligt
äldre lag föreslås därför gälla längst intill den juli 1963. Senast ett år
före denna dag skall innehavare av äldre renmärke ha anmält märket hos
länsstyrelsen, som om hinder ej möter skall registrera märket enligt den nya
lagen. Underlåtes anmälan blir märket ogiltigt efter den 30 juni 1963.
Vid sidan av frågan om renmärkningen har kommittén enligt sina direktiv
behandlat ett särskilt spörsmål om bidrag ur bykassorna
till köp av renar. Bakgrunden härtill är i huvudsak följande.
Obemedlade eller mindre bemedlade renskötande lappar har sedan länge
haft möjlighet att på förmånliga villkor låna pengar ur statens lappfond
för inköp av livrenar. Låneverksamheten, som närmare regleras i kungl.
brev den 17 juni 1943 till statskontoret angående åtgärder till stöd för de
renskötande lapparna, handhas av länsstyrelserna. Lån utgår endast under
vissa förutsättningar beträffande sökandens person och är i regel maximerade
till 3 000 kronor. Lånen är räntefria och amorteringsvillkoren är
förmånliga.
I ett betänkande, som år 1950 framlades av 1948 års jämtländska renbetesutredning,
föreslogs bl. a. att möjlighet borde införas för mindre bemedlade
lappar att erhålla bidrag ur bykassorna för att köpa renar. Enligt
utredningens förslag borde denna bidragsverksamhet handhas av länsstyrelserna.
För att bidragsverksamheten liksom den redan förekommande
låneverksamheten skulle ge bästa möjliga resultat förordade utredningen
att lapp, som erhållit lån eller bidrag, skulle få viss rätt att före andra
spekulanter förvärva omärkta renar. Erforderliga bestämmelser härom
borde meddelas av länsstyrelsen antingen genom ett tilläggsstadgande till
byordningen eller genom bestämmelser i samband med att lån eller bidrag
beviljades.
I brev den 10 februari 1950 angående åtgärder rörande renskötseln i
Jämtlands län m. m. förklarade Kungl. Maj :t, att beslut vidkommande renbetesutredningens
nämnda förslag skulle meddelas framdeles. I direktiven
för 1955 års renmärkeskommitté anfördes, att det torde vara ändamålsenligt
att även dessa förslag övervägdes vid utredningen.
Kommittén anför, att den behandlat frågan vid sammanträden med ombud
för lappbyarna. Rörande vad som därvid förekommit lämnar kommittén
en utförlig redogörelse.
Kommittén ställer sig avvisande till förslaget om bidrag ur bykassorna.
De för kommittén avgörande skälen är att förslaget kräver en omfattande
lagstiftning och att bykassorna är små i de byar där renarna skötes ordentligt.
När renskötseln icke skötes ändamålsenligt skulle det enligt kommitténs
mening vara ändamålslöst att med lån och bidrag uppmuntra små
renägare att öka sitt innehav, särskilt som ökningen måste bli tämligen
oväsentlig.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960
17
Remissyttrandena
Remissmyndigheterna ställer sig i det väsentliga positiva till kommitténs
förslag. De anmärkningar som framställs avser i allmänhet detaljer. Ordföranden
i Svenska samernas riksförbund motsätter sig dock en så betydelsefull
nyhet i förslaget som överflyttningen av registreringsärendenas handläggning
till länstyrelserna.
Beträffande förslagets allmänna utgångspunkter yttrar kammarkollegiet
bl. a. att kommittén, under hänvisning till den år 1956 tillsatta
renutredningen, lagt spörsmålet om rätt för förening eller annan juridisk
person att driva renskötsel åt sidan. Kammarkollegiet anför, att kollegiet
inte har sådan kännedom om renutredningens överväganden och avsikter
att kollegiet kan bedöma i vad mån genomförandet av den ena utredningens
förslag blir avhängigt av ställningstagande till den andras. Vidare
förklarar kammarkollegiet, att kollegiet föreställer sig att förekommande
sammanblandning av renar från olika riken bör åtminstone föranleda
att ny svensk lagstiftning om renmärkning får föregås av officiella förfrågningar
rörande inställningen i Finland och Norge till ändringar i dessa
länders ordning beträffande märkning av renar.
Som allmänt omdöme uttalar kammarkollegiet, att förslaget synes i sak
välgrundat och i tekniskt hänseende tillfredsställande. Detta bedömande
gäller särskilt begränsningen av antalet tillåtna snitt, utformningen av olikhetskravet
samt överflyttningen av registreringen till länsstyrelserna.
Även ordföranden i Svenska samernas riksförbund berör frågan om förslagets
samband med renutredningens arbete. Han anför att detta utredningsarbete
kan komma att leda till en väsentlig reformering av lappbyn
som ett organ för en rationell arbetsgemenskap och att genomförandet av
kommitténs förslag därför bör anstå tills vidare.
Förslaget om att länsstyrelse skall vara registreringsmyndigh
e t tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom
ordföranden i Svenska samernas riksförbund.
Häradshövdingen i Jämtlands västra domsaga anför bl. a. följande.
Jag har av lappfogden, vilken i dagarna avslutat en rundresa bland lapparna
för att höra deras mening om lagförslagen, erfarit att endast eu av
de tillfrågade lapparna, nämligen ordningsmannen i en lappby i Frostviken,
opponerat sig mot förslaget att registreringen skulle överflyttas till länsstyrelsen.
De skäl denne anförde äro emellertid ej alls bärande. Han förmenade
nämligen att det nuvarande systemet var att föredraga, enär deltagandet
i ärendets behandling av i renskötsel kunniga nämndemän utgjorde
en garanti för att registreringen bleve korrekt. Det förhåller sig emellertid
så all ett ärende om registrering av renmärken handläggs av ensamdomare,
vanligtvis en tingsnotaric. F. ö. tror jag ej ens all mina nämndemän någonsin
ha sett eu renmärkesförteckning.
Häradshövdingen i Gällivare domsaga anför, att en överflyltninng av registreringsärendena
till länsstyrelserna synes medföra praktiska fördelar
2 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. .‘land. Nr 14
18 Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1960
och att ärendenas natur inte är sådan att domstolsprövning kan anses nödvändig.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det vara rationellt att koncentrera
registreringen till länsstyrelserna, som har lappfogdarna knutna till sig.
Beträffande handläggningen av registreringsärendena uttalar länsstyrelsen
att, enligt vad länsstyrelsen under hand inhämtat, kommittén tänkt sig att
ärendena skall handläggas som enmansärenden. Emot att enkla registreringsärendcn
liandlägges på sådant sätt finner länsstyrelsen intet vara att
invända. Däremot anser länsstyrelsen att vissa ärenden, som t. ex. de s. k.
kollisionsfallen samt frågor om släktmärken, bör handläggas som tvåmansärenden
med jurist som föredragande.
Ordföranden i Svenska samernas riksförbund anför i huvudsak följande
skäl för sin avvisande inställning till förslaget om överflyttning av registreringsärendena
till länsstyrelserna.
Allt från den tid då rensamerna för flera århundraden sedan kom under
svensk jurisdiktion har renmärken lagfarits och registrerats av häradsrätten
i den socken eller de socknar, där rensamerna hört hemma.
Överfördes registreringen av renmärken till respektive länsstyrelse, alltså
till en administrativ myndighet, så vore det att befara, att samernas
känsla för renmärkenas integritet skulle avtrubbas. Därmed skulle också
strafflagens skydd för varje ren, försedd med ett lagfaret märke, väsentligt
nivelleras i samernas medvetande. En betydande moralisk tillgång hos våra
samer skulle ju på detta sätt gå till spillo. Landsmötet i Karesuando år
1956 deklarerade som sin gemensamma uppfattning, alt domstol alltfort
borde få hava hand om registrering av renmärken.
Skulle länsstyrelse få hand om renmärkesregistreringen, skulle detta i
själva verket betyda, att resp. lappfogde såsom föredragande i sameärenden
i länsstyrelsen skulle få ett dominerande inflytande över en för samerna så
känslig angelägenhet som renmärkenas legalisering. Renmärket är ju det
enda säkra beviset för cn renägares innehav av renar, som bär detta. Avlysningsförfarandet
i 9 § i förslaget till lag om renmärken kunde exempelvis
i en oförståndig lappfogdes hand bli ett medel att utestänga en sainerenägare
från utövning av renskötseln. Denna del av ärendet är av sådan betydelse för
rensamerna, alt de måste beredas tillfälle att vid 1960 års landsmöte taga definitiv
ställning till frågan.
Kammarkollegiet uttalar viss tvekan rörande kommitténs förslag om utsträckning
av kalvmärkningstiden och om vittnestvång vid
Häradshövdingen i Jämtlands västra domsaga anför bl. a. följande.
För en regel om utsträckt kalvmärkningstid talar kommitténs uppgift att
man överallt anser sig oförhindrad att under hela vintern märka kalv som
följer märkt vaja. Å andra sidan måste beaktas kommitténs uttalande att
kalvmärkningen i vissa trakter mer eller mindre systematiskt underlåtes.
Det synes kollegiet icke helt osannolikt att förslaget kommer att leda till att
vissa renägare så länge uppskjuta märkningen, att denna ej kan genomföras.
Kommitténs förslag om vittnestvång vid kalvmärkning efter den 31 december
synes i princip gott. Kollegiet har dock uppmärksammat att kommittén
antager att det kan bliva svårt att få ordningsmannen eller andra
vittnen tillstädes för märkningen. Med hänsyn härtill synes man kunna be
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1960 19
fara att regeln om vittnen kommer att trots straffsanktionen överträdas i
talrika fall.
På grund av svårigheten att anvisa alternativ, som är säkrare, vill kollegiet
icke avstyrka innehållet i It § första stycket. Erfarenheten kan dock
komma att göra det nödvändigt att ompröva ifrågavarande regler. Kollegiet
får tillägga att det synes önskvärt att bestämmelserna så redigeras att
av dem kan utläsas en bestämd anvisning om att kalv bör märkas under
hösten.
Även t.f. lappfogden i Jämtlands län framlägger vissa önskemål rörande innehållet
av bestämmelserna i 11 § om kalvmärkning. Han föreslår sålunda
att vittnena skall ha viss kompetens. De bör enligt hans förmenande antingen
själva vara verksamma inom renskötseln i byn eller också vara allmänt
kända som märkeskännare. Vidare anföres, att den föreslagna bestämmelsen
i 11 § andra stycket icke kan tillämpas i södra delen av Jämtlands län,
där sedan lång tid tillbaka viss oordning råder inom renskötseln. Då det
emellertid vore synnerligen angeläget att de omärkta renarnas antal nedbringades
föreslås, att bestämmelsen kompletteras med ett stadgande av innebörd
att om flera lappar (husbönder) höll sin renar tillsammans i en
hjord, ordningsmannen eller, om denne inte vore tillstädes, huvudmannen för
de lappar, som sålunda höll renar tillsammans i en hjord, hade att svara
för märkning av annans ren.
Länsstyrelsen i Jämtlands län ansluter sig till vad t.f. lappfogden sålunda
uttalat.
Ordföranden i Svenska samernas riksförbund anser, att ordningsmannen
fått en alltför dominerande ställning enligt förslaget och yttrar
bl. a. följande.
De! är märkligt, att kommittén principiellt har följt 1928 års renmärkeslag
i sina förslag om byordningsmans medverkan i fråga om övervakning av
renmärkeslagens riktiga tillämpning. Den gamla lagen har ju lagt denna och
andra uppgifter enbart i ordningsmannens personliga avgörande. Törhända
var detta nödvändigt år 1928 med tanke på den dåliga skolunderbyggnad,
som den tidens samer gemenligen ägde. Men under de tre årtionden, som förflutit
sedan dess, har den samiska skolundervisningen i goda nomadskolor
och upplysningsverksamheten i Samernas folkhögskola och i olika fortbildningskurser
samt dessutom föreningsverksamhet i ett stort antal lappbyar
samt slutligen SSR:s årliga landsmöten börjat fostra fram ett kunnigt och
vaket samefolk, som numera äger förutsättningar att på ett sakkunnigt sätt
bedöma olika renskötselfrågor. Därför är det egendomligt, att kommittén i
sitt lagförslag lagt alla avgöranden, som beröra renägarna i lappbyn, enbart
i ordningsmannens skön. På delta sätt befrämjas ju i de olika lappbyarna
ett enmansstyre, som i många fall omöjliggör ett förtroendefullt samarbete
mellan lappbyns husbönder. Byamännen böra i stället äga laglig rätt att göra
sin mening gällande i renmärkesangelägenheter, som på ett eller annat sätt
beröra lappbyns samtliga renägare.
Vid försäljning, slakt och märkning av renar måste visserligen avgörandet
ske i den samlade renhjorden ute på fältet, men detta hindrar inte, att ordningsmannen
där på stället rådgör med sina närvarande byamän om det
föreliggande ärendet. Sedan kan överenskommelsen vid ett formligt sammanträde
protokollföras och justeras. Genom ett sådant förfarande räddas
2f Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. ,9 nåd. Nr 11
opaginerad Kontrollera mot PDF
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr lk år 1960
ordningsmannen från frestelsen till ett godtyckligt och självrådigt förfarande.
Kommitténs förslag och uttalanden rörande de straffrättsliga och
processuella frågorna har föranlett vissa gensagor.
Lappfogden i Västerbottens län, vars uppfattning biträdes av länsstyrelsen
i samma län, ifrågasätter om inte 12 § renmärkeslagen bör bibehållas i
den nya lagen.
Även landsfiskalen i övertorneå distrikt förordar, att bestämmelserna i
12 § bibehålies, enär de har ganska stor brottsavskräckande betydelse. Han
uppger att i hans praktik några fall förekommit, då stadgandet tillämpats,
särskilt i fråga om renhudar, som kommit från Finland och Norge.
Mot de föreslagna övergångsbestämmelserna invänder kammarkollegiet
följande.
Kommitténs förslag under punkt 2 innebär alt innehavare av ett enligt
gällande lag registrerat renmärke skall ha att begära omprövning av detta
vid äventyr, att märket eljest blir ogiltigt och i detsamma märkta renar få
slaktas efter länsstyrelsens förordnande. Väl har kommittén förutsatt att
lappfogdarna skola hjälpa renägarna med ingivandet av ansökningar. Kollegiet
anser likväl att både praktiska och principiella skäl tala mot att initiativ
från renägares sida skall utgöra förutsättning för att denne icke går förlustig
välförvärvad rättighet. Det finnes anledning att i detta sammanhang
erinra om 1932 års lagstiftning om uppläggande av nya fastighetsböcker för
landet. Kollegiet föreslår att länsstyrelsen ex officio skall överföra renmärke,
i vilket enligt vad länsstyrelsen har sig bekant renar äro märkta, till det nya
registret respektive till övergångsförteckning. Därest renägare, vars innehavande
renmärlce icke kan godkännas av länsstyrelsen, inte ansöker om annat
märke, torde länsstyrelsen böra förelägga renägaren att ingiva sådan ansökan
vid äventyr att länsstyrelsen eljest utväljer lämpligt märke för honom;
ett annat tänkbart alternativ är att föreläggandet förenas med vite.
Kommitténs uttalanden om jämtländska renbetesutredningens förslag rörande
bidrag ur bykassorna till köp av renar in. in. har
behandlats i yttranden av statskontoret, kammarkollegiet och länsstyrelsen i
Jämtlands län. Kammarkollegiet och länsstyrelsen ställer sig liksom kommittén
helt avvisande till renbetesutredningens förslag. Statskontoret intar
en i viss mån mer positiv ståndpunkt till förslaget.
Departementschefen
Allmänna synpunkter
Renskötselns omläggning till mera extensiva former kan inte undgå att få
återverkningar för renmärkningens vidkommande. Betydligt större krav än
förut måste ställas på märkenas särskiljande förmåga och på registreringslörfarandet.
Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att en ny
lag i ämnet bör utfärdas. Liksom kommittén anser jag inte tillräckliga skäl
föreligga alt låta frågan härom anstå i avbidan på resultatet av de överväganden
rörande renskötselns organisation, som för närvarande pågår inom
den år 1956 tillsatta renutredningen. Vid utformningen av stadgandena i en
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960
21
ny renmärkeslag bör dock så långt möjligt det förhållandet beaktas, att renu
Iredningens arbete kan komma att leda till att även föreningar eller andra
sammanslutningar av lappar blir berättigade att inneha renar.
Med hänsyn till den sammanblandning som i gränstrakter förekommer
mellan svenska renar och renar från Norge och Finland bör såsom kommittén
framhållit kravet på olikhet mellan märken som förutsättning för registrering
inte begränsas till det svenska märkesbeståndet. Även för Sveriges vidkommande
bör eftersträvas en sådan ordning, som gäller enligt den tidigare
omförmälda finsk-norska konventionen. Denna ordning innebär bland annat,
att i det ena landet inte får registreras märken som lätt kan förväxlas med
märken i det andra landet. För detta ändamål skall yttrande över registreringsansökan
inhämtas även från registreringsmyndighet i det andra landet.
Jag har inhämtat, att vederbörande norska och finska myndigheter inte
har något att erinra mot innehållet i kommitténs förslag till ny lagstiftning,
såvitt norska och finska intressen kan beröras därav, och att man på norskt
och finskt håll är beredd att i förhållandet till Sverige medverka till samma
ordning som enligt vad nyss anförts gäller enligt den finsk-norska konventionen.
Jag avser att snarast upptaga förhandlingar i denna fråga. Utfärdandet
av den nya lagen bör dock inte uppehållas härav.-------.
Rörande de skilda stadgandena i förslagen torde jag till en början få anföra
några ytterligare synpunkter av mera allmän natur.
I likhet med kommittén anser jag, att lagstiftningen så långt sig göra låter
måste respektera lapsk sedvana och lapsk rättsåskådning. Bland annat av
detta skäl bör märkningen alltjämt bygga på den snitteknik, som lapparna
utbildat. Övergång till knappmärkning har inte rönt något intresse bland
lapparna. Metoden har därjämte vissa nackdelar ur praktisk synpunkt.
Det har inte från något håll satts i fråga att slopa det märkning stvång,
som den nuvarande lagen stadgar. Renmärkningens syfte är inte enbart att
skydda äganderätten till renar. Även vissa allmänna intressen ligger bakom.
Märkningen skall sålunda underlätta för den bofasta befolkningen att få ersättning
för skador, som vållas av ren. Vidare är det för det allmännas kontroll
av renbeteslagens efterlevnad viktigt att renarna är märkta. Med hänsyn
härtill bör även i den nya lagen som huvudregel stadgas skyldighet för
den som för renar på bete enligt renbeteslagens bestämmelser att ha renarna
försedda med ägarens registrerade märke.
Fn av de punkter, där den starkaste kritiken riktats mot nuvarande ordning,
avser rcgistreringsförfarandet. I denna del har kommittén föreslagit en
genomgripande omläggning. Denna innebär att befattningen med registreringsärendena
flyttas över från häradsrätterna till länsstyrelserna och att ett
helt nytt register, byggt på lösbladssystem, uppläggs. Genom olika bestämmelser
— till vilka jag i fortsättningen återkommer — är i kommittéförslaget
sörjt för att registret skall vara överskådligt och aktuellt.
Förslaget att göra länsstyrelserna till registreringsmyndighet har tillstyrkts
av samtliga remissorgan utom ordföranden i Svenska samernas riksförbund.
Denne har motsatt sig överflyttningen till länsstyrelserna huvudsakligen av
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr /4 år 1960
det skälet att han anser, att rättssäkerheten blir bättre tillgodosedd om märkesärendena
handläggs av häradsrätt. Denna avvisande inställning synes vara
rätt allmän bland lapparna. Kommittén uppger, att det vid samernas riksförbunds
årsmöte i Karesuando år 1956, då kommittén överläde med lapparna
om renmärkesfrågan, var ett allmänt önskemål att renmärkesärendena skulle
bli kvar hos häradsrätterna. Två av de i kommittén ingående lapparna har,
utan att avge någon formlig reservation, förklarat sig blott med tvekan biträda
förslaget i denna del.
Enligt min mening är de skäl som anförts för att flytta över registreringsärendena
till länsstyrelserna helt övertygande. Dessa ärenden är till sin art
sådana att de mycket väl kan handläggas av förvaltningsmyndighet. Som
jämförelse kan nämnas, att den registrering som sker enligt patent- och varumärkes-
samt mönsterskyddslagstiftningen omhänderhas av sådan myndighet.
Så är också fallet beträffande renmärkesregistreringen i Finland och
Norge. Samernas önskan att bibehålla det nuvarande systemet torde delvis
vila på missuppfattning, då de synes utgå från att nämnd deltar i registreringsärendenas
behandling. Detta förekommer emellertid numera inte. Dessa
ärenden handläggs på häradsrättens kansli, vanligen av en tingsnotarie.
Det torde också höra till undantagen att erfarenhet av renmärkning finns
företrädd bland nämndemän.
Enligt gällande renmärkeslag skall utlåtande över registreringsansökan
avges av lappfogden, som hör renägarna i orten och inhämtar särskilt yttrande
av vederbörande ordningsman. I praktiken är lappfogdens yttrande
av avgörande betydelse i registreringsärendena. Det är också helt naturligt
att lappfogdarna måste medverka i dessa ärenden. Med hänsyn härtill ter
det sig mest rationellt att flytta över registreringen till länsstyrelserna, till
vilka lappfogdarna har en nära anknytning. Jag ansluter mig alltså till kommitténs
förslag i denna del.----
Jag delar vidare kommitténs åsikt, att rätten att begagna registrerat märke
bör vara begränsad till viss lappby, som skall anges i registreringsbeslutet.
För att förverkliga denna princip har kommittén bland annat föreslagil
vissa ändringar i renbeteslagen. Som jag närmare kommer att utveckla i
den speciella motiveringen anser jag att frågan kan lösas utan att renbeteslagen
behöver ändras. —-------
Under remissbehandlingen har kammarkollegiet invänt, att överlåtelse av
renmärke bör tillåtas endast om överlåtelsen även avser med märket försedda
renar. Kollegiet föreslår samtidigt en annan jämkning i förslaget i avsikt att
förhindra att överlåtelseförbudet kringgås.
Jag ansluter mig till kommitténs förslag i denna del. Det torde vara praktiskt
omöjligt att göra ett förbud mot överlåtelse av »renlöst» märke effektivt.
I jämförelse med gällande ordning innebär förslaget dock den skärpningen
att registreringsmyndigheten skall pröva inte blott, såsom nuvarande
lag föreskriver, att förvärvaren är berättigad att idka renskötsel eller ha
renar i vård hos renskötande lapp och inte innehar annat fastställt märke
23
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1960
utan även att de i förslaget angivna kraven beträffande märkes beskaffenhet
är uppfyllda. -— •— —
Enligt min mening har lapparnas avvisande ståndpunkt till förslaget att
göra länsstyrelse till beslutande organ i märkesärenden delvis fog för sig,
såvitt gäller länsstyrelses behörighet att avlysa registrerade märken. Mot
att tillerkänna länsstyrelse sådan behörighet i de fall, som anges i 8 § av
kommittéförslaget, möter enligt min åsikt inte några betänkligheter. Här
är det till väsentlig del endast fråga om att avföra märkesregistreringar, som
inte längre har någon betydelse. Rättssäkerhetsskäl synes inte heller kunna
åberopas mot att låta länsstyrelserna omhänderha avlysningen i dessa fall.
Däremot anser jag mig inte kunna biträda kommitténs förslag att även de i
9 § behandlade fallen skall handläggas av administrativ myndighet. Skälen
härför är följande.
I den kollisionssituation som föreligger enligt 9 § kan fråga uppkomma
om att företaga en avvägning mellan två märlteshavares intressen. Vare
sig beslutet går ut på att det ena märket skall avlysas eller ändras eller beslutet
innebär, att båda märkena skall ändras, kan beslutet, såsom kommittén
själv påpekat, åsamka märkeshavare kostnader, besvär och risk för
ekonomisk förlust. I de kollisionsfall av liknande art, som kan förekomma
beträffande patent, varumärken eller mönster, ankommer prövningen på
domstol.
Jag har förståelse för den av kommittén anförda synpunkten att domstolshandläggning
för de allra flesta av de i 9 § anförda fallen kan vara ett
dyrt och omständligt förfarande och att det i dessa fall oftast är bäst om
ingripandet sker så tidigt som möjligt. Detta bör dock inte få leda till att
de rättssäkerhetsgarantier, som prövning vid domstol innebär, uppoffras.
Önskemålet om ett snabbt och billigt förfarande kan tillgodoses på ett annat
sätt, nämligen genom att talerätt tillerkännes inte blott de enskilda renägare,
som har ett berättigat intresse i saken, utan även det allmänna.
Kollisionsfallen bör inte ses endast som en fråga om enskilda märkeshavares
stridiga intressen. Även det allmänna intresset av ordning och reda i
renmärkningen ligger bakom stadgandet i kommittéförslagets 9 §. I detta
sammanhang må framhållas, att varumärkes- och firmautredningen i sitt
år 1958 framlagda förslag till varumärkeslag förordat, att talan om hävande
av registrering av varumärke skall kunna föras, förutom av envar
som har intresse därav, även av myndighet som Kung]. Maj:t bestämmer.
Det allmännas talerätt begränsas till vissa fall, då registrering kan anses
strida mot ett allmänt intresse.
Uppgiften att för det allmänna väcka och utföra talan om avlysning eller
andra åtgärder som avses i 9 § synes lämpligen kunna anförtros lappfogdarna.
Beträffande avlysningsbestämmelsernas sakliga innehåll har jag i huvudsak
intet att erinra mot kommitténs förslag. — — —
De av kommittén föreslagna bestämmelserna om kalvmärkning och om
förfarandet med äldre omärkta renar m. m. har i allt väsentligt lämnats utan
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1960
erinran i remissyttrandena. Även jag kan med vissa mindre ändringar, som
anges i den speciella motiveringen, ansluta mig till förslaget i dessa delar.
Ordföranden i Svenska samernas riksförbund synes mena, att byordningsmannen
i kommitténs förslag fått en alltför dominerande ställning på
övriga bydelägares bekostnad. Jag kan inte dela denna uppfattning. De
funktioner oi-dningsmannen tillagts är i huvudsak av kontrollerande och
övervakande art. Han skall exempelvis lämna medgivande till ommärkningar
och avbrottsmärkningar samt föra förteckning över dessa åtgärder.
Sådana uppgifter har han i viss utsträckning redan enligt gällande lag. Vidare
skall han enligt förslaget ombesörja siaktning och försäljning av äldre
omärkta renar samt renar med märken, som är okända eller ogiltiga. Även
dessa uppgifter överensstämmer med ordningsmans åligganden enligt nuvarande
lag.
Det skall inte bestridas att det i många fall kan vara lämpligt att ordningsmannen
vid fullgörandet av sina uppgifter enligt renmärkeslagen liksom
i sin verksamhet i övrigt samråder med andra bydelägare. Anvisningar
härom hör dock inte hemma i renmärkeslagen utan synes i stället i mån av
behov böra meddelas i byordningarna eller i de instruktioner, som länsstyrelserna
utfärdar för ordningsmän.
Kommittén förordar ganska omfattande ändringar av den nuvarande renmärkeslagens
straff- och processrättsliga bestämmelser. Bland annat uteslutes
vissa gällande straffbestämmelser såsom överflödiga eller otidsenliga.
Till kommitténs förslag i denna del, vilket jag i allt väsentligt biträder,
återkommer jag i den speciella motiveringen.
De av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna innebär att de nya
föreskrifterna om renmärkes beskaffenhet skall vara tillämpliga även på
äldre märken.------
Jag delar kommitténs åsikt att en utgallring bör ske av äldre märken som
inte längre är aktuella eller inte fyller den nya lagens krav beträffande märkes
beskaffenhet.
I likhet med kammarkollegiet anser jag det emellertid från principiell
synpunkt betänkligt, att renägare skall åläggas taga initiativ till omprövning
av redan fastställt märke, vid äventyr att han eljest går förlustig sin i
laga ordning förvärvade rättighet. Kommitténs förslag att lägga initiativet
på renägarna har visserligen den praktiska fördelen, att i regel endast sådana
märken, som verkligen är i bruk, kan antagas komma att anmälas för
omprövning. De nu förda renmärkesförteckningarna torde i inte ringa omfattning
innehålla registreringar, som förlorat all aktualitet. Sådana registreringar
skulle alltså till stor del falla bort utan vidare prövning. Även om
man därför måste räkna med en något längre övergångstid för det nya registrets
uppläggande, därest länsstyrelserna ex officio skall ombesörja omprövningen,
anser jag likväl att sistnämnda ordning är att föredraga. Detta
föranleder en omarbetning av kommitténs förslag till övergångsbestämmelser.
Jag återkommer härtill i den speciella motiveringen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960
25
Beträffande övergångstidens längd — i kommittéförslaget bestämd till
tre år från lagens ikraftträdande — anser jag, med hänsyn till att det av mig
föreslagna omprövningsförfarandet kan medföra att arbetet med det nya
registrets uppläggande blir något mer omfattande än kommittén beräknat,
att tiden bör bestämmas till fyra år, räknat från den 1 juli 1960. ----
Kommittén har som redan anförts även haft att närmare undersöka ett
tidigare framlagt förslag om att länsstyrelse skall kunna tilldela obemedlade
eller mindre bemedlade lappar bidrag ur bykassorna för inköp
av renar och att lapp, som erhållit sådant bidrag eller lån ur statens
lappfond för renköp, skall erhålla rätt att framför andra inköpa omärkta
renar. Kommittén avstyrker dock förslaget.
Jag ansluter mig i likhet med kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands
län till kommitténs avvisande ståndpunkt. Av vad kommittén anfört
framgår, att lapparna själva till övervägande del ställer sig negativa till
förslaget. Som kommittén framhållit är det framför allt i de trakter, där
renskötseln inte bedrives under ordnade former, som bykassorna är så stora
att de räcker till att täcka annat än lappbyns gemensamma löpande utgifter.
Förklaringen härtill är att bykassornas huvudsakliga inkomst härrör
från försäljning av omärkta renar.
Med hänsyn till vad nu sagts och till pågående utredning om renskötselns
organisation anser jag att tiden inte är mogen att framlägga något förslag i
förevarande fråga.
Speciell motivering
1 §
Jag anser det vara en riktig tanke att giltigheten av registrering skall
vara begränsad till viss lappby. Denna tanke synes dock lika väl kunna förverkligas
på ett sätt som inte kräver några ändringar i renbeteslagen. Mot
dessa ändringar kan nämligen invändas att det ter sig mindre tillfredsställande
att man för att få kontroll över märkesförhållandena skall vidga det
i flyttningsfallen stadgade tillståndstvånget, som ju i första hand har tillkommit
av helt andra skäl. Vidare synes de av kommittén åsyftade fallen
att lappdräng flyttar tillbaka med renar till den lappby han förut tillhört
och att skötesrenägare flyttar över sina renar från en lappby till en annan
inte vara av någon större praktisk betydelse. I fråga om skötesrenar gäller
för övrigt redan nu tillslåndstvång för det fall att skötesrenägare som är
lapp vill ha renarna i vård hos renskötande lapp inom annan by än den han
själv tillhör (14 § 1. renbeteslagen). Dessutom innebär kommitténs förslag
inte att man reglerar alla flyttningsfall som kan komma i fråga.
Den av mig förordade lösningen innebär att man som tredje stycke i 1 §
inför en bestämmelse om att registrerat märke må användas för att märka
renar endast vid renskötsel, som bedrives inom den lappby som angivits i
registreringsbeslutet. Den som åsidosätter denna bestämmelse kan straffas
enligt 14 §.
opaginerad Kontrollera mot PDF
26 Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1960
12 §
12 § innehåller bestämmelser om kalvmärkning. Stadgandet motsvarar
11 § i kommitténs förslag. Enligt 11 § första stycket i kommittéförslaget
skall kalvmärkning ske före den 1 maj året efter det då kalven blivit född.
Sker märkningen efter den 31 december skall märkningen dock övervaras
av ordningsmannen eller två vittnen. Till andra stycket har kommittén
överfört det nuvarande stadgandet i 9 § 2. renmärkeslagen. Detta stadgande
innebär att lapp, som under renmärkning påträffar annans renko med
kalv i sin hjord, är pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka kalven med
moderns märke.
Kammarkollegiet anser det önskvärt, att första stycket omredigeras så,
att därav kan utläsas en bestämd anvisning om att märkningen bör ske
under hösten. Vidare anser kammarkollegiet, att andra stycket, till vilket
någon ansvarspåföljd inte är knuten, bör erhålla en lydelse, som framhäver
stadgandets egenskap av rekommendation. T. f. lappfogden i Jämtlands län,
till vars yttrande länsstyrelsen ansluter sig, föreslår att de vittnen som skall
närvara, om märkningen sker efter den 31 december, skall ha erfarenhet av
renmärkning. Beträffande andra stycket anför samme lappfogde, att viss
oordning sedan länge råder inom renskötseln i södra delen av Jämtlands län
och att bestämmelsen därför inte kan tillämpas där i dess föreslagna lydelse.
Vad kammarkollegiet förordat beträffande lydelsen av första stycket har
jag beaktat. Även önskemålet om att vittnena skall äga erfarenhet av renmärkning
har enligt min mening skäl för sig. Då det emellertid kan uppstå
svårigheter att under alla förhållanden upprätthålla ett sådant kompetenskrav,
synes det inte tillrådligt att meddela uttrycklig föreskrift härom. Jag
förutsätter att lappfogdar och lapptillsynsmän utan sådan föreskrift kommer
att verka för att så långt detta är möjligt endast personer med erfarenhet
av renmärkning anlitas som vittnen. Detta gäller även i de fall, då
vittnen erfordras enligt 10 §.
Beträffande andra stycket har, på sätt kammarkollegiet förordat, den av
kommittén föreslagna lydelsen ändrats så, att stadgandets karaktär av rekommendation
inte döljs. I övrigt har jag, frånsett vissa formella jämkningar,
inte funnit anledning avvika från kommittéförslaget i denna del. Det må
framhållas att frågan om storleken av den gottgörelse som utgår för märkning
av annans ren regleras i byordningarna.
14 §
Som jag framhållit i den allmänna motiveringen innebär kommitténs förslag
ganska omfattande ändringar av den nuvarande renmärkeslagens straffoch
processrättsliga bestämmelser. Förslaget upptager sålunda inte någon
motsvarighet till de gällande straffbestämmelserna i 11 § 2. och 12 § renmärkeslagen.
I 11 § 2. renmärkeslagen stadgas straff för den som anbringar sitt märke
å omärkt ren, till vilken han inte är ägare. Bestämmelsen är tillämplig allenast,
där förseelsen inte är straffbar efter allmän lag. Jag delar kommitténs
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1960
uppfattning att denna straffbestämmelse inte längre har någon funktion att
fylla. Den gärning som avses i lagrummet torde regelmässigt kunna bedömas
som tillgreppsbrott.
Stadgandet i 12 § renmärkeslagen står så gott som oförändrat kvar sedan
1898 års renmärkeslag. Det innebär att vissa gärningar, som ger anledning
till misstanke om stöld, kriminaliseras. Enligt 1 mom. straffas den som
inom Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län innehar oarbetad renhud,
varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest förstöi-t, såvida
han inte kan visa att renmärket blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller
förstört. Enligt 2 mom. straffas den som inom Norrbottens eller Västerbottens
läns lappmarker eller å renbetesfjällen i Jämtlands län anträffas forslande
kött av slaktad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållanden,
att det kan antagas att köttet förs från slakt ute å mark. Till dessa
straffbestämmelser anknyter vissa regler om beslag.
Kommitténs motiv för att slopa bestämmelserna i 12 § är i huvudsak att
dessa bestämmelser inte tillämpats på årtionden och att i våra dagar kommunikationerna
är så mycket bättre och polisens effektivitet så väsentligt
större än när bestämmelserna tillkom, att man torde kunna komma till rätta
med rentjuvnad utan hjälp av stadganden av denna art. Endast i ett par
remissyttranden, nämligen från lappfogden i Västerbottens län och landsfiskalen
i övertorneå distrikt, har gensagor rests mot att slopa ifrågavarande
bestämmelser.
Jag ansluter mig till kommitténs åsikt att föreskrifterna i 12 § inte bör
medtagas i den nya renmärkeslagen. De remissmyndigheter, som velat ha
kvar bestämmelserna, har själva vitsordat att dessa sedan länge inte tilllämpats
i nämnvärd omfattning. Huruvida bestämmelserna, såsom anförts
till stöd för att bibehålla dem, har en brottsförebyggande verkan är självfallet
svårt att bedöma. Viktigare härvidlag torde vara polisens möjligheter
att snabbt uppdaga renstölder. I detta hänseende är, som kommittén anfört,
förhållandena i våra dagar helt andra än tidigare. Numera är det exempelvis
inte ovanligt att polisen i de nordliga delarna av landet kan förfoga
över flyg.
Kommittén har som 13 § föreslagit en bestämmelse av innehåll att om
någon tillägnar sig ren genom att märka den i sitt märke och ägaren inte
är känd, gärningen skall anses begången mot den lappby dit renen kan antagas
hava hört. Jag anser emellertid anledning saknas att för ett speciellt
fall av tillgreppsbrott meddela föreskrift om målsäganderätt. Det må framhållas
att enligt praxis lappbyn anses som målsägande då tillgrepp skett
av omärkt ren, sedan den upphört att följa modern (jämför rättsfallet NJA
1948 s. 307).---
Lagrådsbehandlingen
Lagrådet har icke funnit anledning till erinran mot de genom propositionen
framlagda lagförslagen.
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1960
Utskottet
Det genom propositionen framlagda förslaget till ny lag om renmärken
är enligt utskottets mening väl utformat och motiverat. Utskottet har ingen
annan erinran mot förslaget än att enligt utskottets mening besvär över
länsstyrelses beslut i registreringsärende med hänsyn till ärendenas art bör
prövas av regeringsrätten. Detta synes även stå i överensstämmelse med
den mening som, beträffande registreringsmål i allmänhet, uttalats i betänkande
angående kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet
och regeringsrätten (SOU 1959: 4 s. 280). Utskottet förutsätter att denna
fråga uppmärksammas i samband med de ändringar i regeringsrättslagen
vartill nyssnämnda betänkande kan föranleda och biträder därför förslaget
även i denna del.
Bland de ändringar som genom propositionen vidtagits i förhållande till
renmärkeskommitténs förslag anser utskottet överflyttningen av prövningen
av de s. k. kollisionsfallen från länsstyrelse till allmän domstol vara
särskilt värdefull, bl. a. därigenom att den synes ägnad att i någon mån
minska den bland lapparna rådande motviljan mot att häradsrätternas befattning
med renmärkesregistreringen föreslås skola upphöra.
Mot förslaget till lag om ändring i renbeteslagen har utskottet ingen erinran.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 5 april 1960
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Grym, Kristiansson,
Alexanderson*, Schött och Wirmark;
från andra kammaren: herr Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar
Munktell, Nyberg, Nilsson i Östersund, Svenning*, Grebäck och Turesson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
600680 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1960:182 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen gjorda framställning rörande anslag för budgetåret 1960/61 till ersättning till s a1 i texten