Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om renmärken, m. m.

1960-04-05 · 28 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 24 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:14, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om renmärken, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 11 år 1960

1

Nr 14

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen

med förslag till lag om renmärken, m. m.

Genom en den 4 mars 1960 dagtecknad proposition, nr 64, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen antaga följande förslag till

1) Lag om renmärken

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Ren som föres på bete enligt lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige skall, där ej annat följer av vad i 8—11 §§ stadgas, vara försedd

med ett av länsstyrelsen för ägaren registrerat märke, anbragt i renens

öron.

Om storlek och form av de snitt, som må ingå i renmärke, och om renmärkes

utformning i övrigt skall gälla vad Konungen förordnar.

Registrerat märke må användas för att märka renar endast vid renskötsel,

som bedrives inom den lappby som angivits i registreringsbeslutet.

2 §.

Ansökan om registrering av renmärke skall innehålla uppgift om sökandens

namn och hemvist och om den lappby, där märket är avsett att användas

vid renskötsel. Vid ansökningen skall fogas avbildning av märket.

3 §•

Ärende angående registrering av renmärke upptages av länsstyrelsen i

det län, dit lappbyn hör.

Länsstyrelsen skall föra register över renmärken och ägarna av dessa.

4 §•

Renmärke må ej registreras för annan renägare än den som enligt förenämnda

lag äger rätt till renskötsel i den lappby ansökningen avser eller är

berättigad att där hava renar i vård hos renskötande lapp.

Ej må renägare samtidigt hava mer än ett registrerat märke.

5 §•

Släktmärke — varmed avses renmärke av en för viss släkt eller släktgren

gemensam grundtyp — må icke utan särskilda skäl registreras för någon,

som ej tillhör släkten eller släktgrenen.

1 Biliang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 14

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960

6§.

Renmärke skall för att kunna registreras

a) tydligt skilja sig från annat giltigt märke, som användes eller må användas

å renar med vilka sökandens renar kunna sammanblandas; samt

b) hava en form, som såvitt möjligt skyddar mot olovlig ommärkning.

Utan hinder av bestämmelsen under b) må släktmärke registreras, om

registreringen medgives av sådan innehavare av äldre märke av samma

grundtyp, som kan hava förfång av registreringen.

7 §•

Har någon genom avtal eller på annat sätt förvärvat rätt till annans registrerade

renmärke och vill han begagna detsamma vid renmärkning, skall

han hos länsstyrelsen göra ansökan om märkets registrering för sin räkning.

8 §.

Registrerat märke skall av länsstyrelsen avlysas

a) om märkeshavaren hos länsstyrelsen anmäler att han icke vidare ämnar

begagna märket vid renmärkning;

b) om märket under tio år icke begagnats vid renmärkning;

c) om märket efter flyttning av renar icke vidare skall begagnas i någon

under länsstyrelsen hörande lappby; och

d) om rätt att äga renar icke längre tillkommer märkeshavaren eller

hans dödsbo.

Avlyses märke efter anmälan som under a) sägs, må det bibehållas å därmed

märkt ren under tio år, räknat från dagen för avlysningen.

9 8.

Äro två eller flera registrerade märken helt och hållet lika eller så lika att

de lätt kunna förväxlas eller genom ändring komma att överensstämma

med varandra, och medför denna likhet förfång för innehavare av sådant

märke eller olägenhet från allmän synpunkt, må domstol på talan av någon

av märkeshavarna eller av lappfogden antingen avlysa något eller några av

märkena eller, om så finnes lämpligare, föreskriva ändring av märkena eller

något eller några av dem.

Märke som sålunda avlyses må bibehållas å därmed märkt ren under tid,

som rätten bestämmer. Beslutes ändring av märke, må detta bibehållas oförändrat

å därmed märkt ren under tid, som av rätten fastställes.

Vad i denna paragraf stadgas skall äga tillämpning även å avlyst märke,

som bibehålies å ren enligt 8 §, och å avbrottsmärke, varom stadgas i 10 §.

Härvid skall i stället för avlysning föreskrivas förkortning av märkets giltighetstid.

10 §.

Övergår märkt ren genom laga fång till ny ägare, må ommärkning till

förvärvarens registrerade märke ske endast efter medgivande av ordningsmannen

i den lappby, där ommärkningen är avsedd att företagas. Lämnas ej

sådant medgivande, må å renen bibehållas det förut anbragta märket, vilket

efter medgivande av ordningsmannen i förvärvarens lappby må förses

med avbrott för att skilja renen från andra renar med samma märke.

Sker förvärvet ej på grund av giftorätt, arv eller testamente, fordras överlåtarens

samtycke till ommärkning eller avbrottsmärkning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1960

3

Ommärkning och avbrottsmärkning må endast ske i närvaro av ordningsmannen

eller två vittnen.

Avbrottsmärke må icke bibehållas å därmed märkt ren längre än tio år

etter det ordningsmannens medgivande gavs.

11 §•

Dödsbo efter aAdiden renägare må begagna det märke som registrerats för

den avlidne.

12 §.

Renkalv skall märkas med ägarens registrerade märke före utgången av

det år, då kalven fötts. Märkning må dock ske även efter denna tid intill

den 1 maj, därest märkningen utföres i närvaro av ordningsmannen eller

två vittnen.

Anträffar den, som verkställer renmärkning, i sin hjord annans renko

med omärkt kalv, bör han märka kalven med moderns märke. Är märket

avbrottsmärke eller avlyst märke och äger han kännedom om ägarens registrerade

märke, skall detta i stället anbringas vid märkningen. Den som

sålunda märkt annans kalv äger få gottgörelse av ägaren.

13 §.

Ren, som ej blivit märkt inom den i 12 § första stycket andra punkten

föreskrivna tiden, skall genom ordningsmannens försorg slaktas och säljas

eller ock säljas levande och förses med köparens märke. Av medel, som inflyta

genom försäljningen, skall ordningsmannen erhålla skälig gottgörelse,

varefter den återstående behållningen tillfaller lappbyn.

Ren, vars märke är förfalskat, förstört eller okänt eller icke utfört i överensstämmelse

med de föreskrifter som givits om renmärkes utformning, skall

genom ordningsmannens försorg slaktas och säljas. Med köpeskillingen skall

så förfaras som i första stycket sägs. Den som styrker sig vara ägare till renen

må, om han anmäler sig inom två år från försäljningsdagen, utfå ett

belopp motsvarande den del av köpeskillingen som tillfallit lappbyn.

Anträffas eljest ren med ogiltigt märke, må länsstyrelsen förordna, att

renen skall slaktas och säljas för ägarens räkning. Kostnaden för renens omhändertagande,

slakt och försäljning skall gäldas ur köpeskillingen.

14 §.

Den som vid märkning av egna renar eller av renar, vilka han har under

sin vård, åsidosätter vad i 1 § tredje stycket stadgas eller, där fråga ej är

om tillåten avbrottsmärkning eller om fall som i 11 § sägs, begagnar märke

som ej är för renägaren registrerat, dömes till dagsböter.

Med dagsböter straffas ock den som verkställer ommärkning eller avbrottsmärkning

i strid mot föreskrift i 10 § eller som överträder bestämmelsen

i 12 § första stycket andra punkten att kalvmärkning skall ske i närvaro

av ordningsmannen eller två vittnen.

15 §.

Mot beslut varigenom registrering beviljats må talan ej föras.

Är någon missnöjd med länsstyrelses beslut i övrigt enligt denna lag,

må talan föras hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas till jordbruksdepartementet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960

16 §.

Närmare föreskrifter om renmärkesärendes handläggning och tillämpningen

i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Genom lagen upphäves lagen den 18 juli 1928 (nr 310) om renmärken.

Med avseende å införandet av den nya lagen skall följande iakttagas.

1. Renmärkesärende som inkommit till häradsrätt före den nya lagens

ikraftträdande skall handläggas enligt äldre lag.

2. Länsstyrelsen skall granska de märken, som äro fastställda enligt

äldre lag, och avlysa sådana, beträffande vilka förutsättning härför föreligger

enligt 8 § första stycket b), c) eller d) nya lagen.

Annat äldre fastställt märke skall överföras till det nya registret, om

märkets utförande överensstämmer med de föreskrifter, som med stöd av

den nya lagen givits om renmärkes utformning. I annat fall skall märket

intagas i en övergångsförteckning.

Nu angivna åtgärder skola vara vidtagna före den 1 juli 1964.

3. Märke som intagits i övergångsförteckning må bibehållas å därmed

märkt ren intill den 1 juli 1975. Å sådant märke skall vad i 9 § nya lagen

stadgas om avlyst märke äga motsvarande tillämpning.

4. När märke intagits i övergångsförteckning, skall märkeshavaren underrättas

om åtgärden och om innebörden därav. Han skall tillika anmanas

att inkomma med ansökan om registrering av nytt märke.

5. Renmärke som fastställts enligt äldre lag må begagnas vid märkning

till dess märke registrerats för märkeshavaren enligt den nya lagen,

dock ej efter den 30 juni 1965.

6. Vad i nya lagen stadgas i fråga om avlyst märke och avbrottsmärkc

skall i tillämpliga delar gälla beträffande enligt äldre lag avlyst märke som

bibehålies å därmed märkt ren samt enligt äldre lag tillkommet avbrottsmärke.

I fråga om avbrottsmärke som nu sagts skall dock den i 10 § fjärde stycket

nya lagen stadgade tioårstiden räknas från dagen för lagens ikraftträdande.

2) Lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 18 juli 1928 (nr 309)

om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 18 juli 1928 om de svenska

lapparnas rätt till renbete i Sverige skall erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan sägs.

11 §•

(Gällande lydelse)

1. För varje — — — lapparnas hörande.

Byordningen skall, — —• — såsom

om:

(Föreslagen lydelse)

1. För varje---— lapparnas hö
rande.

Byordningen skall, — •—- — såsom

om:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1960

5

(Gällande lydelse)

a) fördelning av — — — annat ändamål;
e)

förfarandet vid renmärkning

och renslakt, särskilt vid nedslaktning

av omärkta renar eller av renar,

vilkas märken blivit förstörda eller

förfalskade eller äro okända, ävensom

vid försäljning av dylika renar,

levande eller slaktade, så ock tid för

och förfarande vid uppvisning enligt

lagen om renmärken av renar, vilkas

märken blivit förstörda eller förfalskade

eller äro okända;

f) ersättning till lapp för märkning

av annans ren eller för tillfällig vård

om främmande renar eller till ordningsman

för omhändertagande och

vidare förfarande med omärkta renar

eller med renar, vilkas märken

blivit förstörda eller förfalskade eller

äro okända;

g) förvaltning, användning -—- —

— skola ntses.

2. I byordning--— är sagt.

(Föreslagen lydelse)

a) fördelning av---annat än
damål

;

e) förfarandet vid renmärkning

och renslakt, särskilt vid nedslaktning

av renar, som avses i 13 § första

och andra styckena lagen om renmärken,

ävensom vid försäljning av

dylika renar;

f) ersättning till lapp för märkning

av annans ren eller för tillfällig vård

om främmande renar eller till ordningsman

för omhändertagande av

och vidare förfarande med renar,

som avses i 13 § första och andra

styckena lagen om renmärken;

g) förvaltning, användning -— —

— skola utses.

2. I byordning---är sagt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1960.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen framlägges förslag till ny renmärkeslag och till vissa därmed

sammanhängande formella ändringar av 11 § renbeteslagen. Förslagen

överensstämmer i huvudsak med förslag, som framlagts av 1955 års renmärkeskommitté.

Den nya renmärkeslagen är avsedd att ersätta lagen den 18 juli 1928 om

renmärken. Lagstiftningen är föranledd av den omläggning till mera extensiva

former, som renskötseln undergått på senare årtionden. Denna omläggning

medför ökade krav på renmärkenas särskiljande förmåga och på registreringsförfarandet.

Befattningen med renmärkcsregistreringen föreslås överflyttad från häradsrätterna

till länsstyrelserna. De nuvarande renmärkesförteckningarna,

som föres i kronologisk ordning, avses skola ersättas med register, upplagda

efter lösbladssystem. För att ett renmärke skall kunna registreras uppställes

i förslaget strängare fordringar på märkets beskaffenhet än den nuvarande

lagen innehåller. Registrerat märke får i regel användas endast inom

viss lappby.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960

Registrerat märke skall enligt förslaget kunna avlysas, i vissa fall genom

beslut av länsstyrelse och i andra fall genom beslut av domstol. Den tid,

inom vilken märkning av kalvar skall vara utförd, föreslås framflyttad. Den

nuvarande renmärkeslagens bestämmelser om förfarandet med påträffade

omärkta renar eller renar med okända eller ogiltiga märken har delvis omarbetats

och utvidgats. Vissa straffbestämmelser i gällande lag har i förslaget

uteslutits såsom onödiga.

Närmare regler om renmärkes utformning samt om renmärkesregisters

förande och handläggningen av renmärkesärenden föreslås skola utfärdas

av Kungl. Maj :t.

Lagförslagen är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1960. I samband med

det nya registrets uppläggande skall länsstyrelserna ompröva det befintliga

märkesbeståndet och utmönstra sådana märken, som inte fyller den

nya lagens krav beträffande märkes beskaffenhet.

Inledning

Renskötseln är i vårt land förbehållen lapparna. Huvudregeln härom finns

i 1 g renbeteslagen, vari stadgas bl. a. att rätt till renskötsel tillkommer den

som är av lapsk härkomst, såframt hans fader eller moder eller någon av

dessas föräldrar såsom stadigvarande yrke drivit renskötsel eller biträtt

däri eller ock länsstyrelsen medger honom rätt därtill. Rätten till renskötsel

innefattar befogenhet för lapp att begagna vissa områden till underhåll för

sig och renarna. I huvudsak är renbetesrätten lokaliserad till Norrbottens

och Västerbottens läns lappmarker samt renbetesfjällen i Jämtlands län.

Inom vissa områden i Norrbottens läns kustland kan länsstyrelsen bevilja

koncession å renskötsel.

För renskötselns drivande skall lapparna vara indelade i lappbyar. I

regel fordras tillstånd av länsstyrelsen för att inflytta med renar till en

lappby. För varje lappby skall finnas en byordning. Denna utfärdas av

länsstyrelsen efter lapparnas hörande. Byordningen skall innehålla föreskrifter

om ordningen för renskötselns drivande inom byn och förhållandet

i övrigt mellan lapparna inbördes.

I lappby skall finnas en ordningsman, som byns renskötande lappar

själva utser inom sig vid sammanträde inför lappfogde eller landsfiskal.

Undantagsvis kan även en eller flera vice ordningsmän få förekomma.

Ordningsmannen, som utses för sex år, har att vaka över efterlevnaden av

gällande lagar rörande renskötseln och av byordningen. Länsstyrelsen utfärdar

instruktion för honom.

Lappar samt ägare och brukare av jordbruksfastighet inom Norrbottens

läns lappmarker eller inom koncessionslappby äger rätt att i viss utsträckning

ha renar i vård hos renskötande lapp, s. k. skötesrenar.

Bruket att särskilja olika lappars renar genom märken i renarnas öron går

tillbaka på sedvänja, som utbildat sig långt innan förfarandet reglerades i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1960

lag. Den första lagen om renmärken i vårt land utfärdades den 4 juni 1886.

Den var kortfattad och innehöll i huvudsak endast bestämmelser om märkes

fastställande vid häradsrätt och om straff för den som använde märke, som

inte fastställts. Denna lag ersattes den 1 januari 1899 med en ny och betydligt

mer omfattande lag i ämnet. Häradsrätternas befattning med märkenas

fastställelse bibehölls. Nu gällande renmärkeslag utfärdades den 18 juli 1928.

Den innehåller vissa nyheter i förhållande till den äldre lagen men avviker

i övrigt endast obetydligt från denna.

När de första renmärkeslagarna kom till, bedrevs renskötseln nästan helt

efter en intensiv metod. Varje renägare höll sin hjord samlad under noggrann

tillsyn. Redan när 1928 års lag trädde i tillämpning hade emellertid renskötselmetoderna

ändrats. Numera bedrivs renskötseln i en kollektiv arbetsform,

som innebär att flera ägares renar, ofta alla renar i lappbyn, särskilt under

sommarbetet i fjällen strövar omkring i stora hjordar, som bevakas endast

i betesområdets ytterkanter. Förutom sammanblandning av renar inom samma

lappby kan detta förhållande medföra att renar i större eller mindre skaror

strövar över till främmande lappbyar och blandas med renarna där.

Gällande rätt

Enligt 1 § renmärke slag en föreligger märkningstvång. Ren, som förs på

bete enligt renbeteslagen, skall sålunda vara försedd med ägarens fastställda

märke, anbragt i renens öron. Renmärke fastställes av häradsrätten (2 §),

som för register över fastställda renmärken och ägarna därav (7 §). För

att erhålla fastställelse gäller vissa förutsättningar, bl. a. att märket tydligt

skall skilja sig från andra gällande märken inom tingslaget eller angränsande

tingslag. Lagen innehåller vidare bestämmelser bl. a. om avlysning av

märken, som inte längre begagnas (5 §), och om registrering av förvärv av

annans fastställda märke (6 §). Vid förvärv av ren, som redan är märkt,

kan förvärvaren befästa sin äganderätt genom ett tilläggssnitt, s. k. avbrottsmärke.

Detta märke behöver inte fastställas (8 §). Märkning av kalvar, som

fötts under året, skall vara utförd före den 1 november (9 § 1.). Vissa regler

ges om hur man skall förfara med omärkta renar, som paträffas (9 §

2. och 3.), och med renar, vars märke blivit förstört eller förfalskat eller är

okänt (10 §). Lagen innehåller även vissa straffrättsliga och processuella

bestämmelser (11—14 §§).

Renmärkningen i Finland och Norge. Konventioner

Propositionen innehåller en redogörelse för huvuddragen av den finska

och norska lagstiftningen om renskötsel och renmärken. Beträffande Finland

är att märka, att där finnes ett för hela landet gemensamt register

över renmärken, vilket föres enligt det s. k. rovaniemisystemet och karakteriseras

av en långtgående snittstandardisering.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960

Enligt den svensk-norska renbeteskonventionen av år 1919 har svenska

och norska lappar viss betesrätt i det andra riket. Konventionen anger de

tider av året, då betesrätten får utövas, och de områden, som får tagas i anspråk.

Beträffande renmärken förekommer i konventionen inte några andra

bestämmelser än att lapp, som vill begagna sig av rättigheten att låta sina

renar beta i det andra landet, skall till sin lappfogde anmäla bl. a. det renmärke,

som han använder. Däremot har i en tilläggskonvention av år 1949

löreskrivits bl. a., att förhandlingar skall upptagas mellan de båda rikena

om åtgärder till undvikande av att i det ena rikets gränsområden registreras

renmärken, som lätt kan förväxlas med märken, vilka tidigare registrerats i

det andra riket.

Den svensk-finska konventionen av år 1925 angående renar i gränsområdena

avser icke någon ömsesidig betesrätt men medger svenska lappar att

vid deras årliga flyttningar till betesland i Troms fylke i Norge begagna sig

av flyttningsvägar över finskt område. Konventionen berör inte märkesfrågorna.

I den mellan Finland och Norge gällande konventionen av år 1952 om

byggande och underhåll av rengärden m. in. har märkesfrågorna uppmärksammats.

Den finska länsstyrelsen och den norske fylkesmannen skall tillställa

varandra förteckningar över de renmärken, som registrerats i vartdera

rikets gränsområde. I det ena riket får icke registreras nya märken,

som lätt kan leda till förväxling med märken, som tidigare är inregistrerade

i det andra riket. Nya märken, som anmäles till registrering, skall sändas

till registreringsmyndigheten i det andra riket. Denna har att omgående

meddela, huruvida något är att erinra mot den sökta registreringen.

Renmärkeskoimnittén ock dess förslag

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 september 1955 tillkallade

dåvarande chefen för jordbruksdepartementet den 10 oktober 1955 häradshövdingen

S. O. Östberg att verkställa utredning rörande renmärkning

och därmed sammanhängande spörsmål. Att såsom sakkunniga biträda utredningsmannen

tillkallades ordningsmannen A. Persson Blind, nämndemannen

P. J. Fjellström, ordningsmannen A. G. Åhrén samt lappfogdarna K.

E. Malmström och K. E. Kangas.

Utredningen, som arbetat under namnet 1955 års renmårkeskommitté,

har den 14 oktober 1958 avgivit betänkande (stencilerat) med förslag till

lag om renmärken,

lag om ändring i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lapparnas

rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen) och

kungörelse om tillämpningen av lagen om renmärken,

över betänkandet har efter remiss yttranden avgivits av statskontoret (i

viss del), kammarkollegiet, patent- och registreringsverket, hovrätten för

Övre Norrland, häradshövdingarna i Jämtlands västra domsaga, Västerbot
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960

tens västra domsaga och Gällivare domsaga, länsstyrelserna i Jämtlands län

(efter hörande av lappfogden i länet), Västerbottens län (efter hörande av

lappfogden i länet) och Norrbottens län (efter hörande av lappfogden i

Norrbottens norra fjälldistrikt) samt ordföranden i styrelsen för Svenska

samernas riksförbund. Länsstyrelsen i Norrbottens län har därjämte bifogat

yttranden av landsfogden i länet och landsfiskalen i Övertorneå distrikt.

Beträffande förslagens allmänna utgångspunkter anför kommittén,

att en revision av renmärkeslagstiftningen länge varit angelägen på

grund av den omläggning som renskötselmetoderna undergått på senaste

årtionden. Då de första renmärkeslagarna kom till mot slutet av 1800-talet

drevs renskötseln nästan överallt efter en intensiv metod. Djuren stod under

noggrann tillsyn av ägaren och hans husfolk och fick sällan tillfälle att

förirra sig till främmande lappbyar, knappast ens till andra hjordar inom

samma lappby. Under sådana förhållanden var risken för förväxling eller

förfalskning av märkena inte så stor.

Redan när den nuvarande renmärkeslagen trädde i tillämpning hade förhållandena

grundligt ändrats. Den intensiva skötselmetoden hade förbytts i

en kollektiv arbetsform, som innebär, att renarna, särskilt på sommarbeteslanden,

får ströva i stora hjordar, ofta omfattande alla renar i lappbyn

och bevakade endast i betesområdets ytterlinjer. Beträffande renmärkningen

medför den nya arbetsformen näckdelar av allvarlig art. Renarna lämnas

långa tider av året att röra sig tämligen fritt i markerna. De strövar därvid

lätt över till främmande, inte sällan avlägset belägna lappbyar. I dessa kan

åtskilliga renmärken vara snarlika eller kanske helt identiska med dem som

bärs av de från annat håll inkomna strörenarna. Vidare kan snittutformningen

vara olik den i renarnas hemtrakt förekommande, med påföljd att

märken tolkas fel vid kalvmärkningar, skiljningar och slakter. Detta kan

lätt leda till att de främmande renarna kommer i orätta händer och går

förlorade för de rätta ägarna, också utan att någon behöver beskyllas för ont

uppsåt.

Vid en revision av renmärkeslagstiftningen bör enligt kommitténs mening

märkningstvånget bibehållas. Skälen härför är att märkningen inte blott

skall skydda äganderätten till renar utan också skall göra det lättare för de

bofasta att få ersättning för skador, som vållas av renar, och för det allmänna

att kontrollera renbeteslagens efterlevnad.

I sakens natur ligger enligt kommittén att en lagstiftning om renmärken

så långt sig göra låter måste respektera lapsk sedvana och lapsk rätlsåskådning.

I det väsentliga måste den snitteknik bibehållas, som lapparna utbildat

och funnit god. Denna teknik innebär att ett eller flera snitt med kniv

anbringas i renens öron. Lapparna har visat sig ointresserade av en övergång

till knappmärkning. Sådan märkning har i ganska stor omfattning prövats

inom lappväsendets renforskning men försöken har inte fallit väl ut.

Kommittén framhåller, att överallt där renskötsel bedrives på ömse sidor

om riksgräns sammanblandas renar från det ena landet med renar från det

andra landet. Dessa sammanblandningar är ofta betydande även i gränsom
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960

råden, där intetdera rikets lappar har betesrätt i det andra riket; exempel

härpå lämnar Härjedalen och Idre. Under dessa förhållanden, anför kommittén,

kan kravet på olikhet mellan renmärken inte begränsas till märkesbeståndet

i renägarens hemland. Kommittén anser därför att förhandlingar

bör upptagas med Finland och Norge om åtgärder till förhindrande av att i

ett rike registreras renmärke, som får störande likhet med renmärke i annat

rike. Kommittén föreslår en bestämmelse av innebörd, att svensk registreringsmyndighet

för detta ändamål skall samråda med motsvarande myndighet

i Finland och Norge.

Organisationen av renskötseln är föremål för utredning genom 1956 års

renutredning. Kommittén har dock funnit att renmärkningen kan tillfredsställande

ordnas utan ändring i de nuvarande formerna för renskötselns bedrivande.

En av de större nyheterna i kommitténs förslag är att befattningen med

märkesregistreringen föreslås överflyttad från häradsrätterna

till länsstyrelserna. Kommittén framhåller, att renmärkesärendena numera

handläggs på domarkanslierna av en ensamdomare, ofta en tingsnotarie,

som endast har tillgång till den egna domsagans renmärkesförteckning och

därför i regel inte ger sig in på en mera självständig prövning av det föreslagna

märkets lämplighet. Denna ordning förtjänar enligt kommitténs mening

inte att bibehållas. Kommittén anför vidare bl. a. följande.

Utan vidare är det klart, att tingslagen äro för små för att vara registreringsområden.

Å andra sidan är renskötselområdet så stort att en central

registrering för hela riket ter sig olämplig, särskilt om släktskap och andra

personliga förhållanden skola beaktas vid bedömningen. Det återstår då endast

att anordna registreringen länsvis. Härvid kan registreringen antingen

läggas på länsstyrelsen eller på en av länets underrätter.

Bland lapparna möter man ofta betänkligheter mot eu överflyttning av

registreringen från domstol till administrativ myndighet. När renmärkesfrågan

diskuterades vid Svenska samernas riksförbunds årsmöte i Karesuando

1956, var det ett allmänt önskemål att renmärkesärendena skulle bli

kvar hos domstolarna; man syntes misstro giltigheten och »rättskraften»

hos en administrativ registrering. Även de i kommittén ingående lapparna

Fjellström och Åhrén ha varit tveksamma på denna punkt.

Av den registrering hos förvaltningsmyndighet, som förekommer i Finland

och Norge, torde erfarenheterna uteslutande vara goda.

Renmärkesregistreringens syfte är att skapa och bibehålla ordning och

reda, så att förväxling och olovlig ommärkning såvitt möjligt förebyggas

och möjlighet finnes att få veta vem som äger ett renmärke. Uppgiften är

ifcke i egentlig mening en domstolsangelägenhet utan kan lika väl handhas

av förvaltningsmyndighet. Valet av registreringsmyndighet är närmast en

lämplighetsfråga.

De förhållanden som på sin tid föranledde att registreringen förlädes

till häradsrätterna äro i stort sett icke längre för handen. I nuvarande läge

bör stor vikt läggas vid att man svårligen kan undvara lappfogdarnas medverkan

vid förundersökning och bedömning. Ur den synpunkten ter det sig

naturligast att renmärkesregistreringen överlämnas till länsstyrelserna, till

vilka lappfogdarna äro knutna som föredragande. Med en sådan åtgärd sparas

tydligen en del dubbelarbete.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960

Av dessa skäl föreslår kommittén — de sakkunniga Fjellström och Ährén

dock med tvekan men utan formlig reservation — att ärende angående registrering

av renmärke skall upptagas av den länsstyrelse, varunder lappbyn

hör.

Kommittén anser, att det nuvarande förfarandet att i registreringsärendena

höra renägarna i orten och vederbörande ordningsman bör bibehållas.

Föreskriften har dock överförts till förslaget till tillämpningskungörelse.

Däri har också upptagits en bestämmelse om att länsstyrelsen i regislreringsärende

skall samråda med annan länsstyrelse och med motsvarande

registreringsmyndigliet i Finland och Norge.

Kommittén framhåller vidare, att besvär över länsstyrelsens beslut i registreringsärende

jämlikt 57 § länsstyrelseinstruktionen skall anföras hos

Kungl. Maj :t och att besvärsprövningen bör ligga hos regeringsrätten.

Förutsättningarna för fastställelse av renmärke hänför

sig enligt reninärkeslagen dels till märkets beskaffenhet och dels till sökandens

person. I 3 § renmärkeslagen stadgas att renmärke för att kunna fastställas

skall vara så inrättat, att det tydligt skiljer sig från andra gällande

renmärken inom tingslaget eller angränsande tingslag samt att det inte lätt

kan förändras till sådant äldre märke eller sådant äldre märke förändras

till likhet med det, varå fastställelse sökes. Enligt 4 § får märke inte fastställas

för annan renägare än den som äger rätt till renskötsel jämlikt renbeteslagens

bestämmelser eller är berättigad att ha renar i vård hos renskötande

lapp. Inte heller får renägare samtidigt ha mer än ett fastställt märke.

Kommitténs förslag har i dessa delar väsentligen samma innehåll som

renmärkeslagen. Kraven på alt sökanden skall vara berättigad att själv idka

renskötsel eller ha renar i vård hos annan och att han inte samtidigt

får inneha mer än ett registrerat märke återkommer med oförändrat innehåll

i 4 § av förslaget. Olikhetskravet i renmärkeslagens 3 § motsvaras av

6 § i kommittéförslaget.

För att minska risken för förväxling och olovlig ommärkning och föi

att underlätta registreringen krävs enligt kommitténs mening en tämligen

sträng standardisering av snittens form och storlek. De närmare bestämmelserna

om märkenas utformning anser kommittén böra meddelas i tilllämpningskungörelsen.

En nyhet i kommittéförslaget är att bruket med släktmärken legaliseras.

Detta bruk bygger på gamla traditioner och karakteriseras av att

medlemmar av samma släkt ha renmärken av en för släkten gemensam

grundtyp. Skillnaden mellan märkena åstadkommes genom småsnitt, som

icke ändra märkets grundkaraktär. Omfattningen av »släkten» varierar

starkt. Bruket av släktmärken anges ha stora fördelar, särskilt vid arvskiften.

Varianterna inom en släktmärkesgrupp uppfylla ofta ej kraven på

olikhet men lapparna själva tillåta mycket nära likhet i dessa tall.

Kommittén anför, att släktmärkena inte kan eu gång för alla avgränsas

från märken som inte är släktmärken. I verkligheten pågår en ständig nybildning

och avveckling av släktmärkesgrupper. Egenskapen av släktmärke

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1960

lämpar sig därför inte för registrering. Det måste överlåtas åt registreringsmyndigheten

att i varje särskilt registreringsärende avgöra om märket

bör anses som släktmärke eller inte.

Beträffande innebörden av begreppet släktmärke yttrar kommittén, att

i ordet ligger ett krav på en något så när särpräglad grundtyp och på att

denna grundtyp skall vara gemensam för en större eller mindre krets av

anhöriga. Kommittén föreslår i 5 § den definitionen, att som släktmärke

skall anses märke av en för viss släkt eller släktgren gemensam grundtyp.

Beträffande registreringssystemet anför kommittén, att ett

renmärkesregister bör medge en snabb identifiering av redan registrerade

märken och en såvitt möjligt säker bedömning av frågan, huruvida ett

föreslaget nytt renmärke är så beskaffat, att det inte får störande likhet

med äldre märken. De vid häradsrätterna förda renmärkesförteckningarna,

vari märkena upptages i kronologisk ordning efter fastställelsedagen, fyller

inte dessa krav.

Det system, som kommittén föreslår, beskrives närmare i betänkandet.

Varje renmärke erhåller enligt detta system en registerformel, som antecknas

på upplägget för ifrågavarande märke. På upplägget skall dessutom

märket avbildas och anteckning göras om den lappby, där renmärket skall

användas, och om renägarens namn och hemvist. Registret tänkes ordnat

som ett kortsystem med synliga rubriker efter förebild av domstolarnas nya

förmynderskapsböcker. Vid förslaget har fogats ett formulär till registerblad.

Kommittén framhåller, att formuläret är uppställt på sådant sätt att

bevis om beviljad registrering skall kunna utskrivas medelst genomslag

samtidigt med registerbladet.

De närmare bestämmelserna om renmärkesregistrets förande har upptagits

i förslaget till tillämpningskungörelse. Kommittén framhåller, att om

antalet märken är stort ett eller flera hjälpregister kan underlätta olikhetsprövningen.

Några föreskrifter om hjälpregister anser kommittén dock

inte erforderliga, utan varje länsstyrelse får själv bedöma om behov av

hjälpregister föreligger och efter vilken grund det skall läggas upp.

Den nuvarande renmärkeslagen tillåter överlåtelse av fastställt

märke även utan samband med överlåtelse av renar, som är

försedda med märket. Förvärvaren skall, om han vill begagna märket, ansöka

om att märket registreras för honom. Kommittéförslaget innebär inte

någon ändring härutinnan.

Liksom fastställt märke kan överlåtas oberoende av om därmed märkta

renar samtidigt överlåtes, så kan renar vara föremål för laga fång utan att

märket ingår i fånget. Äganderättsövergången brukar markeras genom att

det å renarna anbragta märket, om så är möjligt, ändras så att det överensstämmer

med förvärvarens märke eller genom att det befintliga märket förses

med ett tilläggssnitt, s. k. avbrott. I gällande lag är endast avbrottsmärkningen

reglerad. Kommittéförslaget innehåller i 10 § bestämmelser beträffande

såväl o m m ä r k n i n g som a v b r o 11 s in ä r k n i n g. För att

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960

motverka den risk för missbruk som förfarandet med ommärkning och avbrottsmärkning

medför har kommittén föreslagit ett flertal kontrollföreskrifter.

Kommittén har föreslagit, att länsstyrelserna skall erhålla befogenhet att

i vissa fall avlysa registrerade märken. Enligt gällande rätt

skall avlysning av renmärke ske, om innehavaren av märket anmäler, att

han inte vidare vill begagna märket. Avlysningen ankommer på häradsrätten.

Kommitténs förslag innebär en betydande ökning av antalet fall, då

avlysning skall eller kan ske. Enligt förslagets 8 § skall avlysning ske —

förutom i samma fall som enligt gällande lag föranleder avlysning — även

i följande fyra fall, nämligen

om rätt till märket genom avtal eller på annat sätt övergått å annan och

denne fått avslag å ansökan om märkets registrering för sig eller underlåtit

att inom ett år efter förvärvet söka registrering,

om märket under tio år inte begagnats vid renmärkriing,

om märket efter överlåtelse eller flyttning inte vidare skall begagnas i

lappby, som hör under länsstyrelsen, och

om rätt att äga renar inte längre tillkommer märkesinnehavaren eller

hans dödsbo.

Länsstyrelsen skall vidare — enligt 9 § i kommittéförslaget — äga rätt att,

om fullständig eller förväxlingsbar likhet föreligger mellan två märken,

avlysa eller förkorta giltighetstiden för det ena av märkena eller föreskriva

ändring av märkena eller det ena av dem. Enligt samma stadgande

skall länsstyrelsen för att förhindra fortsatt brottslighet kunna avlysa

märke, som missbrukas till olovlig ommärkning.

Kommittén föreslår vidare, att rätten att begagna registrerat

renmärke skall vara begränsad till viss lappby,

som skall anges i registreringsbeslutet. För att denna princip skall kunna

genomföras har kommittén ansett vissa ändringar i renbeteslagen nödvändiga.

Renmärkeslagen innehåller i 9 § vissa bestämmelser om kalvmärkning

och behandlingen av omärkta renar. Märkning av

renkalvar, som fötts under året, skall sålunda vara verkställd före den 1

november. Försittes tiden äger ordningsmannen, om han finner det lämpligt,

låta verkställa märkningen på den försumliges bekostnad (1 mom.).

Äldre omärkt ren, som anträffas inom lappby eller eljest i någon lapps

hjord, skall överlämnas till ordningsmannen samt slaktas och försäljas eller

också levande försäljas samt förses med nye ägarens märke. Av medel,

som inflyter genom försäljningen, erhåller ordningsmannen skälig gottgörelse,

varefter den återstående behållningen tillfaller lappbyn (3 mom.

första stycket). Samma regler gäller beträffande omärkt årskalv, som inte

följer modern och som påträffas efter den 1 november.

Kommittén anför beträffande tillämpningen av dessa regler följande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 74 år 1960

Bestämmelsen om ordningsmannens rätt att på den försumliges bekostnad

låta verkställa kalvmärkning har icke kommit i tillämpning på avsett

sätt; det torde ytterst sällan hända att han begagnar sig av denna befogenhet.

Av kommitténs undersökningar har framgått, att kalvarna till stor del

bli märkta före utgången av oktober, men att kalvmärkning inom hela renskötselområdet

pågår vintern igenom och att man överallt anser sig oförhindrad

att märka kalv, så länge den följer vajan. Ingenstädes anses det

lovligt att märka kalv som ej följer märkt vaja. Vid vårmärkning och senare

märkning anlitas ofta vittnen.

Varje försummelse av kalvmärkningen går ut över renägaren själv. Lapparna

förstå överallt, att kalven hör märkas så tidigt som möjligt, helst

före brunsttiden i oktober, medan digivningen ännu pågår och kalven säkert

tyr sig till modern. Att i vissa trakter oförsvarligt många kalvar förbli

omärkta, beror enligt kommittén icke på bristande vilja hos lapparna utan

på ett långt framskridet förfall i arbetsordningen.---Faran för rätts
stridig

kalvmärkning minskas, om man för sen märkning kräver närvaro

av ordningsmannen eller vittnen. Vid kommitténs sammanträden ha blott

få lappar opponerat sig mot vittnestvång vid sen märkning; de flesta ha

förordat sådant tvång som nödvändigt för kontrollen.

Kommitténs förslag innebär, att kalvmärkningstiden utsträckes till och

med april månad året efter det år då kalven fötts. Vidare föreslås, att ordningsman

eller två vittnen skall närvara vid märkning som sker efter den

31 december det år kalven fötts. Om kalv ej blivit märkt inom tillåten tid

skall ägarens rätt till djuret upphöra samt djuret genom ordningsmannens

försorg slaklas och säljas eller säljas levande och förses med köparens märke.

Av inflytande medel skall ordningsmannen erhålla skälig gottgörelse.

Återstående medel skall tillfalla lappbyn.

Försäljningen av äldre omärkta renar, s. k. helöringar, utgör

enligt kommittén bykassornas främsta inkomstkälla. Förhållandena är dock

olika i olika lappbyar. Kommitténs förslag innebär att nuvarande regler bibehålies.

Beträffande förfarandet då i renhjord påträffas ren vars märke är

förfalskat, förstört eller okänt eller icke utfört i enlighet med

givna föreskrifter, föreslår kommittén regler, vilka i stort sett överensstämmer

med vad som nu tillämpas, d. v. s. med renen förfares på samma sätt

som med omärkt kalv. Finnes sannolika skäl antaga att renen tillhör uppgiven

renägare skall dock denne enligt förslaget utfå de influtna medlen

med avdrag för skälig gottgörelse till ordningsmannen. Särskild preskriptionstid

för anspråk från ägaren anser kommittén obehövlig.

Kommitléförslaget innehåller åtskilliga ändringar av den nuvarande renmärkeslagens

straff- och processrättsliga regler.

Nuvarande bestämmelser om straff för den som anbringar sitt märke å

omärkt ren, till vilken han icke är ägare, föreslås skola utgå. Som skäl åberopas,

att gärningen i regel innebär tillgreppsbrott och därför kan bestraffas

enligt allmänna strafflagen.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960

I 12 § renmärkeslagen kriminaliseras vissa gärningar, som ger anledning

till misstanke om stöld.

Med böter straffas, enligt 1 inom., den som inom Norrbottens, Västerbottens

eller Jämtlands län innehar oarbetad renhud, varå öronen blivit bortskurna

eller renmärket eljest förstört, om han inte kan visa, att renmärket

blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller förstört, och, enligt 2 mom., den

som inom Norrbottens eller Västerbottens läns lappmarker eller å renbetesfjällen

i Jämtlands län anträffas forslande kött av slaktad ren utan tillhörande

renhud under sådana förhållanden, att antagas kan, att köttet

föres från slakt ute å mark.

Bestämmelser ges vidare om beslag dels å hud och kött, som avses i 1 och

2 mom., dels å hud eller kött efter slaktad ren, som finnes dolt eller undanstucket

å plats, som inte kan anses såsom vanligt förvaringsställe, såsom i

lada, i höstack eller ute å mark. Beslagsrätt tillkommer allmän åklagare,

lappfogde, lapptillsyningsman och ordningsman.

Kommittén, vars förslag inte upptager någon motsvarighet till 12 § renmärkeslagen,

anför härom i huvudsak följande.

Den presumtion, som ligger bakom 1 mom., är gammal. Den, som vid renslakt

tager bort öronen och ej låter dem följa med skinnet, anses ha stulit

skinnet och den ren som burit det, såframt han ej kan bevisa skinnets lagliga

åtkomst. Samma regel omtalas 1796 från Finnmark.

Beglerna i 12 § ha, såvitt känt är, icke tillämpats på senare årtionden. De

tillkommo på en tid, då lappmarkerna på ett helt annat sätt än nu voro

en väglös ödemark. Kommunikationerna äro i våra dagar så mycket bättre

och polisens effektivitet så väsentligt större att man torde kunna komma till

rätta med rentjuvnad utan hjälp av stadganden av denna art.

Kommittén har vidare föreslagit en bestämmelse av innehåll att om någon

tillägnar sig ren genom att märka den med sitt märke och ägaren inte är

känd, gärningen skall anses begången mot den lappby, dit renen kan antagas

ha hört.

De enda straffstadganden, som kommitténs förslag innehåller, är bestämmelserna

i 14 § om straff för den, som vid annan märkning än avbrottsmärkning

begagnar ett märke som inte är registrerat för renägaren,

och för den som åsidosätter de kontrollföreskrifter, som gäller vid ommärkning

eller avbrottsmärkning samt vid märkning av kalvar efter den 31 december.

Den nya lagen om renmärken och lagen om ändring i renbeteslagen föreslås

skola träda i kraft den 1 juli 1960. Beträffande valet av dag anför kommittén,

att de nya bestämmelserna bör träda i kraft vid en tidpunkt, då

märkningen av fjolårskalvarna avslutats och märkningen av årskalvarna

ännu inte kommit igång i större omfattning.

I övrigt är de föreslagna övergångsbestämmelserna till renmärkeslagen

tämligen utförliga. Kommittén anför bl. a. följande.

Enär den nya lagen är strängare än den gamla i fråga om förutsättningarna

för registrering, måste del förefintliga märkesbeståndet omprövas. De

nya register, som skall uppläggas, får endast upptaga registreringar, som

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1960

kan godtagas enligt de nya reglerna. För underkända märken måste en

avvecklingsfrist medgivas. Arbetet med de nya registren torde kunna vara

slutfört inom tre år från lagens ikraftträdande. Märke som registrerats enligt

äldre lag föreslås därför gälla längst intill den juli 1963. Senast ett år

före denna dag skall innehavare av äldre renmärke ha anmält märket hos

länsstyrelsen, som om hinder ej möter skall registrera märket enligt den nya

lagen. Underlåtes anmälan blir märket ogiltigt efter den 30 juni 1963.

Vid sidan av frågan om renmärkningen har kommittén enligt sina direktiv

behandlat ett särskilt spörsmål om bidrag ur bykassorna

till köp av renar. Bakgrunden härtill är i huvudsak följande.

Obemedlade eller mindre bemedlade renskötande lappar har sedan länge

haft möjlighet att på förmånliga villkor låna pengar ur statens lappfond

för inköp av livrenar. Låneverksamheten, som närmare regleras i kungl.

brev den 17 juni 1943 till statskontoret angående åtgärder till stöd för de

renskötande lapparna, handhas av länsstyrelserna. Lån utgår endast under

vissa förutsättningar beträffande sökandens person och är i regel maximerade

till 3 000 kronor. Lånen är räntefria och amorteringsvillkoren är

förmånliga.

I ett betänkande, som år 1950 framlades av 1948 års jämtländska renbetesutredning,

föreslogs bl. a. att möjlighet borde införas för mindre bemedlade

lappar att erhålla bidrag ur bykassorna för att köpa renar. Enligt

utredningens förslag borde denna bidragsverksamhet handhas av länsstyrelserna.

För att bidragsverksamheten liksom den redan förekommande

låneverksamheten skulle ge bästa möjliga resultat förordade utredningen

att lapp, som erhållit lån eller bidrag, skulle få viss rätt att före andra

spekulanter förvärva omärkta renar. Erforderliga bestämmelser härom

borde meddelas av länsstyrelsen antingen genom ett tilläggsstadgande till

byordningen eller genom bestämmelser i samband med att lån eller bidrag

beviljades.

I brev den 10 februari 1950 angående åtgärder rörande renskötseln i

Jämtlands län m. m. förklarade Kungl. Maj :t, att beslut vidkommande renbetesutredningens

nämnda förslag skulle meddelas framdeles. I direktiven

för 1955 års renmärkeskommitté anfördes, att det torde vara ändamålsenligt

att även dessa förslag övervägdes vid utredningen.

Kommittén anför, att den behandlat frågan vid sammanträden med ombud

för lappbyarna. Rörande vad som därvid förekommit lämnar kommittén

en utförlig redogörelse.

Kommittén ställer sig avvisande till förslaget om bidrag ur bykassorna.

De för kommittén avgörande skälen är att förslaget kräver en omfattande

lagstiftning och att bykassorna är små i de byar där renarna skötes ordentligt.

När renskötseln icke skötes ändamålsenligt skulle det enligt kommitténs

mening vara ändamålslöst att med lån och bidrag uppmuntra små

renägare att öka sitt innehav, särskilt som ökningen måste bli tämligen

oväsentlig.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960

17

Remissyttrandena

Remissmyndigheterna ställer sig i det väsentliga positiva till kommitténs

förslag. De anmärkningar som framställs avser i allmänhet detaljer. Ordföranden

i Svenska samernas riksförbund motsätter sig dock en så betydelsefull

nyhet i förslaget som överflyttningen av registreringsärendenas handläggning

till länstyrelserna.

Beträffande förslagets allmänna utgångspunkter yttrar kammarkollegiet

bl. a. att kommittén, under hänvisning till den år 1956 tillsatta

renutredningen, lagt spörsmålet om rätt för förening eller annan juridisk

person att driva renskötsel åt sidan. Kammarkollegiet anför, att kollegiet

inte har sådan kännedom om renutredningens överväganden och avsikter

att kollegiet kan bedöma i vad mån genomförandet av den ena utredningens

förslag blir avhängigt av ställningstagande till den andras. Vidare

förklarar kammarkollegiet, att kollegiet föreställer sig att förekommande

sammanblandning av renar från olika riken bör åtminstone föranleda

att ny svensk lagstiftning om renmärkning får föregås av officiella förfrågningar

rörande inställningen i Finland och Norge till ändringar i dessa

länders ordning beträffande märkning av renar.

Som allmänt omdöme uttalar kammarkollegiet, att förslaget synes i sak

välgrundat och i tekniskt hänseende tillfredsställande. Detta bedömande

gäller särskilt begränsningen av antalet tillåtna snitt, utformningen av olikhetskravet

samt överflyttningen av registreringen till länsstyrelserna.

Även ordföranden i Svenska samernas riksförbund berör frågan om förslagets

samband med renutredningens arbete. Han anför att detta utredningsarbete

kan komma att leda till en väsentlig reformering av lappbyn

som ett organ för en rationell arbetsgemenskap och att genomförandet av

kommitténs förslag därför bör anstå tills vidare.

Förslaget om att länsstyrelse skall vara registreringsmyndigh

e t tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser utom

ordföranden i Svenska samernas riksförbund.

Häradshövdingen i Jämtlands västra domsaga anför bl. a. följande.

Jag har av lappfogden, vilken i dagarna avslutat en rundresa bland lapparna

för att höra deras mening om lagförslagen, erfarit att endast eu av

de tillfrågade lapparna, nämligen ordningsmannen i en lappby i Frostviken,

opponerat sig mot förslaget att registreringen skulle överflyttas till länsstyrelsen.

De skäl denne anförde äro emellertid ej alls bärande. Han förmenade

nämligen att det nuvarande systemet var att föredraga, enär deltagandet

i ärendets behandling av i renskötsel kunniga nämndemän utgjorde

en garanti för att registreringen bleve korrekt. Det förhåller sig emellertid

så all ett ärende om registrering av renmärken handläggs av ensamdomare,

vanligtvis en tingsnotaric. F. ö. tror jag ej ens all mina nämndemän någonsin

ha sett eu renmärkesförteckning.

Häradshövdingen i Gällivare domsaga anför, att en överflyltninng av registreringsärendena

till länsstyrelserna synes medföra praktiska fördelar

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. .‘land. Nr 14

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr It år 1960

och att ärendenas natur inte är sådan att domstolsprövning kan anses nödvändig.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det vara rationellt att koncentrera

registreringen till länsstyrelserna, som har lappfogdarna knutna till sig.

Beträffande handläggningen av registreringsärendena uttalar länsstyrelsen

att, enligt vad länsstyrelsen under hand inhämtat, kommittén tänkt sig att

ärendena skall handläggas som enmansärenden. Emot att enkla registreringsärendcn

liandlägges på sådant sätt finner länsstyrelsen intet vara att

invända. Däremot anser länsstyrelsen att vissa ärenden, som t. ex. de s. k.

kollisionsfallen samt frågor om släktmärken, bör handläggas som tvåmansärenden

med jurist som föredragande.

Ordföranden i Svenska samernas riksförbund anför i huvudsak följande

skäl för sin avvisande inställning till förslaget om överflyttning av registreringsärendena

till länsstyrelserna.

Allt från den tid då rensamerna för flera århundraden sedan kom under

svensk jurisdiktion har renmärken lagfarits och registrerats av häradsrätten

i den socken eller de socknar, där rensamerna hört hemma.

Överfördes registreringen av renmärken till respektive länsstyrelse, alltså

till en administrativ myndighet, så vore det att befara, att samernas

känsla för renmärkenas integritet skulle avtrubbas. Därmed skulle också

strafflagens skydd för varje ren, försedd med ett lagfaret märke, väsentligt

nivelleras i samernas medvetande. En betydande moralisk tillgång hos våra

samer skulle ju på detta sätt gå till spillo. Landsmötet i Karesuando år

1956 deklarerade som sin gemensamma uppfattning, alt domstol alltfort

borde få hava hand om registrering av renmärken.

Skulle länsstyrelse få hand om renmärkesregistreringen, skulle detta i

själva verket betyda, att resp. lappfogde såsom föredragande i sameärenden

i länsstyrelsen skulle få ett dominerande inflytande över en för samerna så

känslig angelägenhet som renmärkenas legalisering. Renmärket är ju det

enda säkra beviset för cn renägares innehav av renar, som bär detta. Avlysningsförfarandet

i 9 § i förslaget till lag om renmärken kunde exempelvis

i en oförståndig lappfogdes hand bli ett medel att utestänga en sainerenägare

från utövning av renskötseln. Denna del av ärendet är av sådan betydelse för

rensamerna, alt de måste beredas tillfälle att vid 1960 års landsmöte taga definitiv

ställning till frågan.

Kammarkollegiet uttalar viss tvekan rörande kommitténs förslag om utsträckning

av kalvmärkningstiden och om vittnestvång vid

Häradshövdingen i Jämtlands västra domsaga anför bl. a. följande.

För en regel om utsträckt kalvmärkningstid talar kommitténs uppgift att

man överallt anser sig oförhindrad att under hela vintern märka kalv som

följer märkt vaja. Å andra sidan måste beaktas kommitténs uttalande att

kalvmärkningen i vissa trakter mer eller mindre systematiskt underlåtes.

Det synes kollegiet icke helt osannolikt att förslaget kommer att leda till att

vissa renägare så länge uppskjuta märkningen, att denna ej kan genomföras.

Kommitténs förslag om vittnestvång vid kalvmärkning efter den 31 december

synes i princip gott. Kollegiet har dock uppmärksammat att kommittén

antager att det kan bliva svårt att få ordningsmannen eller andra

vittnen tillstädes för märkningen. Med hänsyn härtill synes man kunna be
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1960 19

fara att regeln om vittnen kommer att trots straffsanktionen överträdas i

talrika fall.

På grund av svårigheten att anvisa alternativ, som är säkrare, vill kollegiet

icke avstyrka innehållet i It § första stycket. Erfarenheten kan dock

komma att göra det nödvändigt att ompröva ifrågavarande regler. Kollegiet

får tillägga att det synes önskvärt att bestämmelserna så redigeras att

av dem kan utläsas en bestämd anvisning om att kalv bör märkas under

hösten.

Även t.f. lappfogden i Jämtlands län framlägger vissa önskemål rörande innehållet

av bestämmelserna i 11 § om kalvmärkning. Han föreslår sålunda

att vittnena skall ha viss kompetens. De bör enligt hans förmenande antingen

själva vara verksamma inom renskötseln i byn eller också vara allmänt

kända som märkeskännare. Vidare anföres, att den föreslagna bestämmelsen

i 11 § andra stycket icke kan tillämpas i södra delen av Jämtlands län,

där sedan lång tid tillbaka viss oordning råder inom renskötseln. Då det

emellertid vore synnerligen angeläget att de omärkta renarnas antal nedbringades

föreslås, att bestämmelsen kompletteras med ett stadgande av innebörd

att om flera lappar (husbönder) höll sin renar tillsammans i en

hjord, ordningsmannen eller, om denne inte vore tillstädes, huvudmannen för

de lappar, som sålunda höll renar tillsammans i en hjord, hade att svara

för märkning av annans ren.

Länsstyrelsen i Jämtlands län ansluter sig till vad t.f. lappfogden sålunda

uttalat.

Ordföranden i Svenska samernas riksförbund anser, att ordningsmannen

fått en alltför dominerande ställning enligt förslaget och yttrar

bl. a. följande.

De! är märkligt, att kommittén principiellt har följt 1928 års renmärkeslag

i sina förslag om byordningsmans medverkan i fråga om övervakning av

renmärkeslagens riktiga tillämpning. Den gamla lagen har ju lagt denna och

andra uppgifter enbart i ordningsmannens personliga avgörande. Törhända

var detta nödvändigt år 1928 med tanke på den dåliga skolunderbyggnad,

som den tidens samer gemenligen ägde. Men under de tre årtionden, som förflutit

sedan dess, har den samiska skolundervisningen i goda nomadskolor

och upplysningsverksamheten i Samernas folkhögskola och i olika fortbildningskurser

samt dessutom föreningsverksamhet i ett stort antal lappbyar

samt slutligen SSR:s årliga landsmöten börjat fostra fram ett kunnigt och

vaket samefolk, som numera äger förutsättningar att på ett sakkunnigt sätt

bedöma olika renskötselfrågor. Därför är det egendomligt, att kommittén i

sitt lagförslag lagt alla avgöranden, som beröra renägarna i lappbyn, enbart

i ordningsmannens skön. På delta sätt befrämjas ju i de olika lappbyarna

ett enmansstyre, som i många fall omöjliggör ett förtroendefullt samarbete

mellan lappbyns husbönder. Byamännen böra i stället äga laglig rätt att göra

sin mening gällande i renmärkesangelägenheter, som på ett eller annat sätt

beröra lappbyns samtliga renägare.

Vid försäljning, slakt och märkning av renar måste visserligen avgörandet

ske i den samlade renhjorden ute på fältet, men detta hindrar inte, att ordningsmannen

där på stället rådgör med sina närvarande byamän om det

föreliggande ärendet. Sedan kan överenskommelsen vid ett formligt sammanträde

protokollföras och justeras. Genom ett sådant förfarande räddas

2f Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. ,9 nåd. Nr 11

opaginerad Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr lk år 1960

ordningsmannen från frestelsen till ett godtyckligt och självrådigt förfarande.

Kommitténs förslag och uttalanden rörande de straffrättsliga och

processuella frågorna har föranlett vissa gensagor.

Lappfogden i Västerbottens län, vars uppfattning biträdes av länsstyrelsen

i samma län, ifrågasätter om inte 12 § renmärkeslagen bör bibehållas i

den nya lagen.

Även landsfiskalen i övertorneå distrikt förordar, att bestämmelserna i

12 § bibehålies, enär de har ganska stor brottsavskräckande betydelse. Han

uppger att i hans praktik några fall förekommit, då stadgandet tillämpats,

särskilt i fråga om renhudar, som kommit från Finland och Norge.

Mot de föreslagna övergångsbestämmelserna invänder kammarkollegiet

följande.

Kommitténs förslag under punkt 2 innebär alt innehavare av ett enligt

gällande lag registrerat renmärke skall ha att begära omprövning av detta

vid äventyr, att märket eljest blir ogiltigt och i detsamma märkta renar få

slaktas efter länsstyrelsens förordnande. Väl har kommittén förutsatt att

lappfogdarna skola hjälpa renägarna med ingivandet av ansökningar. Kollegiet

anser likväl att både praktiska och principiella skäl tala mot att initiativ

från renägares sida skall utgöra förutsättning för att denne icke går förlustig

välförvärvad rättighet. Det finnes anledning att i detta sammanhang

erinra om 1932 års lagstiftning om uppläggande av nya fastighetsböcker för

landet. Kollegiet föreslår att länsstyrelsen ex officio skall överföra renmärke,

i vilket enligt vad länsstyrelsen har sig bekant renar äro märkta, till det nya

registret respektive till övergångsförteckning. Därest renägare, vars innehavande

renmärlce icke kan godkännas av länsstyrelsen, inte ansöker om annat

märke, torde länsstyrelsen böra förelägga renägaren att ingiva sådan ansökan

vid äventyr att länsstyrelsen eljest utväljer lämpligt märke för honom;

ett annat tänkbart alternativ är att föreläggandet förenas med vite.

Kommitténs uttalanden om jämtländska renbetesutredningens förslag rörande

bidrag ur bykassorna till köp av renar in. in. har

behandlats i yttranden av statskontoret, kammarkollegiet och länsstyrelsen i

Jämtlands län. Kammarkollegiet och länsstyrelsen ställer sig liksom kommittén

helt avvisande till renbetesutredningens förslag. Statskontoret intar

en i viss mån mer positiv ståndpunkt till förslaget.

Departementschefen

Allmänna synpunkter

Renskötselns omläggning till mera extensiva former kan inte undgå att få

återverkningar för renmärkningens vidkommande. Betydligt större krav än

förut måste ställas på märkenas särskiljande förmåga och på registreringslörfarandet.

Jag ansluter mig därför till kommitténs uppfattning att en ny

lag i ämnet bör utfärdas. Liksom kommittén anser jag inte tillräckliga skäl

föreligga alt låta frågan härom anstå i avbidan på resultatet av de överväganden

rörande renskötselns organisation, som för närvarande pågår inom

den år 1956 tillsatta renutredningen. Vid utformningen av stadgandena i en

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960

21

ny renmärkeslag bör dock så långt möjligt det förhållandet beaktas, att renu

Iredningens arbete kan komma att leda till att även föreningar eller andra

sammanslutningar av lappar blir berättigade att inneha renar.

Med hänsyn till den sammanblandning som i gränstrakter förekommer

mellan svenska renar och renar från Norge och Finland bör såsom kommittén

framhållit kravet på olikhet mellan märken som förutsättning för registrering

inte begränsas till det svenska märkesbeståndet. Även för Sveriges vidkommande

bör eftersträvas en sådan ordning, som gäller enligt den tidigare

omförmälda finsk-norska konventionen. Denna ordning innebär bland annat,

att i det ena landet inte får registreras märken som lätt kan förväxlas med

märken i det andra landet. För detta ändamål skall yttrande över registreringsansökan

inhämtas även från registreringsmyndighet i det andra landet.

Jag har inhämtat, att vederbörande norska och finska myndigheter inte

har något att erinra mot innehållet i kommitténs förslag till ny lagstiftning,

såvitt norska och finska intressen kan beröras därav, och att man på norskt

och finskt håll är beredd att i förhållandet till Sverige medverka till samma

ordning som enligt vad nyss anförts gäller enligt den finsk-norska konventionen.

Jag avser att snarast upptaga förhandlingar i denna fråga. Utfärdandet

av den nya lagen bör dock inte uppehållas härav.-------.

Rörande de skilda stadgandena i förslagen torde jag till en början få anföra

några ytterligare synpunkter av mera allmän natur.

I likhet med kommittén anser jag, att lagstiftningen så långt sig göra låter

måste respektera lapsk sedvana och lapsk rättsåskådning. Bland annat av

detta skäl bör märkningen alltjämt bygga på den snitteknik, som lapparna

utbildat. Övergång till knappmärkning har inte rönt något intresse bland

lapparna. Metoden har därjämte vissa nackdelar ur praktisk synpunkt.

Det har inte från något håll satts i fråga att slopa det märkning stvång,

som den nuvarande lagen stadgar. Renmärkningens syfte är inte enbart att

skydda äganderätten till renar. Även vissa allmänna intressen ligger bakom.

Märkningen skall sålunda underlätta för den bofasta befolkningen att få ersättning

för skador, som vållas av ren. Vidare är det för det allmännas kontroll

av renbeteslagens efterlevnad viktigt att renarna är märkta. Med hänsyn

härtill bör även i den nya lagen som huvudregel stadgas skyldighet för

den som för renar på bete enligt renbeteslagens bestämmelser att ha renarna

försedda med ägarens registrerade märke.

Fn av de punkter, där den starkaste kritiken riktats mot nuvarande ordning,

avser rcgistreringsförfarandet. I denna del har kommittén föreslagit en

genomgripande omläggning. Denna innebär att befattningen med registreringsärendena

flyttas över från häradsrätterna till länsstyrelserna och att ett

helt nytt register, byggt på lösbladssystem, uppläggs. Genom olika bestämmelser

— till vilka jag i fortsättningen återkommer — är i kommittéförslaget

sörjt för att registret skall vara överskådligt och aktuellt.

Förslaget att göra länsstyrelserna till registreringsmyndighet har tillstyrkts

av samtliga remissorgan utom ordföranden i Svenska samernas riksförbund.

Denne har motsatt sig överflyttningen till länsstyrelserna huvudsakligen av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr /4 år 1960

det skälet att han anser, att rättssäkerheten blir bättre tillgodosedd om märkesärendena

handläggs av häradsrätt. Denna avvisande inställning synes vara

rätt allmän bland lapparna. Kommittén uppger, att det vid samernas riksförbunds

årsmöte i Karesuando år 1956, då kommittén överläde med lapparna

om renmärkesfrågan, var ett allmänt önskemål att renmärkesärendena skulle

bli kvar hos häradsrätterna. Två av de i kommittén ingående lapparna har,

utan att avge någon formlig reservation, förklarat sig blott med tvekan biträda

förslaget i denna del.

Enligt min mening är de skäl som anförts för att flytta över registreringsärendena

till länsstyrelserna helt övertygande. Dessa ärenden är till sin art

sådana att de mycket väl kan handläggas av förvaltningsmyndighet. Som

jämförelse kan nämnas, att den registrering som sker enligt patent- och varumärkes-

samt mönsterskyddslagstiftningen omhänderhas av sådan myndighet.

Så är också fallet beträffande renmärkesregistreringen i Finland och

Norge. Samernas önskan att bibehålla det nuvarande systemet torde delvis

vila på missuppfattning, då de synes utgå från att nämnd deltar i registreringsärendenas

behandling. Detta förekommer emellertid numera inte. Dessa

ärenden handläggs på häradsrättens kansli, vanligen av en tingsnotarie.

Det torde också höra till undantagen att erfarenhet av renmärkning finns

företrädd bland nämndemän.

Enligt gällande renmärkeslag skall utlåtande över registreringsansökan

avges av lappfogden, som hör renägarna i orten och inhämtar särskilt yttrande

av vederbörande ordningsman. I praktiken är lappfogdens yttrande

av avgörande betydelse i registreringsärendena. Det är också helt naturligt

att lappfogdarna måste medverka i dessa ärenden. Med hänsyn härtill ter

det sig mest rationellt att flytta över registreringen till länsstyrelserna, till

vilka lappfogdarna har en nära anknytning. Jag ansluter mig alltså till kommitténs

förslag i denna del.----

Jag delar vidare kommitténs åsikt, att rätten att begagna registrerat märke

bör vara begränsad till viss lappby, som skall anges i registreringsbeslutet.

För att förverkliga denna princip har kommittén bland annat föreslagil

vissa ändringar i renbeteslagen. Som jag närmare kommer att utveckla i

den speciella motiveringen anser jag att frågan kan lösas utan att renbeteslagen

behöver ändras. —-------

Under remissbehandlingen har kammarkollegiet invänt, att överlåtelse av

renmärke bör tillåtas endast om överlåtelsen även avser med märket försedda

renar. Kollegiet föreslår samtidigt en annan jämkning i förslaget i avsikt att

förhindra att överlåtelseförbudet kringgås.

Jag ansluter mig till kommitténs förslag i denna del. Det torde vara praktiskt

omöjligt att göra ett förbud mot överlåtelse av »renlöst» märke effektivt.

I jämförelse med gällande ordning innebär förslaget dock den skärpningen

att registreringsmyndigheten skall pröva inte blott, såsom nuvarande

lag föreskriver, att förvärvaren är berättigad att idka renskötsel eller ha

renar i vård hos renskötande lapp och inte innehar annat fastställt märke

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1960

utan även att de i förslaget angivna kraven beträffande märkes beskaffenhet

är uppfyllda. -— •— —

Enligt min mening har lapparnas avvisande ståndpunkt till förslaget att

göra länsstyrelse till beslutande organ i märkesärenden delvis fog för sig,

såvitt gäller länsstyrelses behörighet att avlysa registrerade märken. Mot

att tillerkänna länsstyrelse sådan behörighet i de fall, som anges i 8 § av

kommittéförslaget, möter enligt min åsikt inte några betänkligheter. Här

är det till väsentlig del endast fråga om att avföra märkesregistreringar, som

inte längre har någon betydelse. Rättssäkerhetsskäl synes inte heller kunna

åberopas mot att låta länsstyrelserna omhänderha avlysningen i dessa fall.

Däremot anser jag mig inte kunna biträda kommitténs förslag att även de i

9 § behandlade fallen skall handläggas av administrativ myndighet. Skälen

härför är följande.

I den kollisionssituation som föreligger enligt 9 § kan fråga uppkomma

om att företaga en avvägning mellan två märlteshavares intressen. Vare

sig beslutet går ut på att det ena märket skall avlysas eller ändras eller beslutet

innebär, att båda märkena skall ändras, kan beslutet, såsom kommittén

själv påpekat, åsamka märkeshavare kostnader, besvär och risk för

ekonomisk förlust. I de kollisionsfall av liknande art, som kan förekomma

beträffande patent, varumärken eller mönster, ankommer prövningen på

domstol.

Jag har förståelse för den av kommittén anförda synpunkten att domstolshandläggning

för de allra flesta av de i 9 § anförda fallen kan vara ett

dyrt och omständligt förfarande och att det i dessa fall oftast är bäst om

ingripandet sker så tidigt som möjligt. Detta bör dock inte få leda till att

de rättssäkerhetsgarantier, som prövning vid domstol innebär, uppoffras.

Önskemålet om ett snabbt och billigt förfarande kan tillgodoses på ett annat

sätt, nämligen genom att talerätt tillerkännes inte blott de enskilda renägare,

som har ett berättigat intresse i saken, utan även det allmänna.

Kollisionsfallen bör inte ses endast som en fråga om enskilda märkeshavares

stridiga intressen. Även det allmänna intresset av ordning och reda i

renmärkningen ligger bakom stadgandet i kommittéförslagets 9 §. I detta

sammanhang må framhållas, att varumärkes- och firmautredningen i sitt

år 1958 framlagda förslag till varumärkeslag förordat, att talan om hävande

av registrering av varumärke skall kunna föras, förutom av envar

som har intresse därav, även av myndighet som Kung]. Maj:t bestämmer.

Det allmännas talerätt begränsas till vissa fall, då registrering kan anses

strida mot ett allmänt intresse.

Uppgiften att för det allmänna väcka och utföra talan om avlysning eller

andra åtgärder som avses i 9 § synes lämpligen kunna anförtros lappfogdarna.

Beträffande avlysningsbestämmelsernas sakliga innehåll har jag i huvudsak

intet att erinra mot kommitténs förslag. — — —

De av kommittén föreslagna bestämmelserna om kalvmärkning och om

förfarandet med äldre omärkta renar m. m. har i allt väsentligt lämnats utan

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr H år 1960

erinran i remissyttrandena. Även jag kan med vissa mindre ändringar, som

anges i den speciella motiveringen, ansluta mig till förslaget i dessa delar.

Ordföranden i Svenska samernas riksförbund synes mena, att byordningsmannen

i kommitténs förslag fått en alltför dominerande ställning på

övriga bydelägares bekostnad. Jag kan inte dela denna uppfattning. De

funktioner oi-dningsmannen tillagts är i huvudsak av kontrollerande och

övervakande art. Han skall exempelvis lämna medgivande till ommärkningar

och avbrottsmärkningar samt föra förteckning över dessa åtgärder.

Sådana uppgifter har han i viss utsträckning redan enligt gällande lag. Vidare

skall han enligt förslaget ombesörja siaktning och försäljning av äldre

omärkta renar samt renar med märken, som är okända eller ogiltiga. Även

dessa uppgifter överensstämmer med ordningsmans åligganden enligt nuvarande

lag.

Det skall inte bestridas att det i många fall kan vara lämpligt att ordningsmannen

vid fullgörandet av sina uppgifter enligt renmärkeslagen liksom

i sin verksamhet i övrigt samråder med andra bydelägare. Anvisningar

härom hör dock inte hemma i renmärkeslagen utan synes i stället i mån av

behov böra meddelas i byordningarna eller i de instruktioner, som länsstyrelserna

utfärdar för ordningsmän.

Kommittén förordar ganska omfattande ändringar av den nuvarande renmärkeslagens

straff- och processrättsliga bestämmelser. Bland annat uteslutes

vissa gällande straffbestämmelser såsom överflödiga eller otidsenliga.

Till kommitténs förslag i denna del, vilket jag i allt väsentligt biträder,

återkommer jag i den speciella motiveringen.

De av kommittén föreslagna övergångsbestämmelserna innebär att de nya

föreskrifterna om renmärkes beskaffenhet skall vara tillämpliga även på

äldre märken.------

Jag delar kommitténs åsikt att en utgallring bör ske av äldre märken som

inte längre är aktuella eller inte fyller den nya lagens krav beträffande märkes

beskaffenhet.

I likhet med kammarkollegiet anser jag det emellertid från principiell

synpunkt betänkligt, att renägare skall åläggas taga initiativ till omprövning

av redan fastställt märke, vid äventyr att han eljest går förlustig sin i

laga ordning förvärvade rättighet. Kommitténs förslag att lägga initiativet

på renägarna har visserligen den praktiska fördelen, att i regel endast sådana

märken, som verkligen är i bruk, kan antagas komma att anmälas för

omprövning. De nu förda renmärkesförteckningarna torde i inte ringa omfattning

innehålla registreringar, som förlorat all aktualitet. Sådana registreringar

skulle alltså till stor del falla bort utan vidare prövning. Även om

man därför måste räkna med en något längre övergångstid för det nya registrets

uppläggande, därest länsstyrelserna ex officio skall ombesörja omprövningen,

anser jag likväl att sistnämnda ordning är att föredraga. Detta

föranleder en omarbetning av kommitténs förslag till övergångsbestämmelser.

Jag återkommer härtill i den speciella motiveringen.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 14 år 1960

25

Beträffande övergångstidens längd — i kommittéförslaget bestämd till

tre år från lagens ikraftträdande — anser jag, med hänsyn till att det av mig

föreslagna omprövningsförfarandet kan medföra att arbetet med det nya

registrets uppläggande blir något mer omfattande än kommittén beräknat,

att tiden bör bestämmas till fyra år, räknat från den 1 juli 1960. ----

Kommittén har som redan anförts även haft att närmare undersöka ett

tidigare framlagt förslag om att länsstyrelse skall kunna tilldela obemedlade

eller mindre bemedlade lappar bidrag ur bykassorna för inköp

av renar och att lapp, som erhållit sådant bidrag eller lån ur statens

lappfond för renköp, skall erhålla rätt att framför andra inköpa omärkta

renar. Kommittén avstyrker dock förslaget.

Jag ansluter mig i likhet med kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands

län till kommitténs avvisande ståndpunkt. Av vad kommittén anfört

framgår, att lapparna själva till övervägande del ställer sig negativa till

förslaget. Som kommittén framhållit är det framför allt i de trakter, där

renskötseln inte bedrives under ordnade former, som bykassorna är så stora

att de räcker till att täcka annat än lappbyns gemensamma löpande utgifter.

Förklaringen härtill är att bykassornas huvudsakliga inkomst härrör

från försäljning av omärkta renar.

Med hänsyn till vad nu sagts och till pågående utredning om renskötselns

organisation anser jag att tiden inte är mogen att framlägga något förslag i

förevarande fråga.

Speciell motivering

1 §

Jag anser det vara en riktig tanke att giltigheten av registrering skall

vara begränsad till viss lappby. Denna tanke synes dock lika väl kunna förverkligas

på ett sätt som inte kräver några ändringar i renbeteslagen. Mot

dessa ändringar kan nämligen invändas att det ter sig mindre tillfredsställande

att man för att få kontroll över märkesförhållandena skall vidga det

i flyttningsfallen stadgade tillståndstvånget, som ju i första hand har tillkommit

av helt andra skäl. Vidare synes de av kommittén åsyftade fallen

att lappdräng flyttar tillbaka med renar till den lappby han förut tillhört

och att skötesrenägare flyttar över sina renar från en lappby till en annan

inte vara av någon större praktisk betydelse. I fråga om skötesrenar gäller

för övrigt redan nu tillslåndstvång för det fall att skötesrenägare som är

lapp vill ha renarna i vård hos renskötande lapp inom annan by än den han

själv tillhör (14 § 1. renbeteslagen). Dessutom innebär kommitténs förslag

inte att man reglerar alla flyttningsfall som kan komma i fråga.

Den av mig förordade lösningen innebär att man som tredje stycke i 1 §

inför en bestämmelse om att registrerat märke må användas för att märka

renar endast vid renskötsel, som bedrives inom den lappby som angivits i

registreringsbeslutet. Den som åsidosätter denna bestämmelse kan straffas

enligt 14 §.

opaginerad Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr lb år 1960

12 §

12 § innehåller bestämmelser om kalvmärkning. Stadgandet motsvarar

11 § i kommitténs förslag. Enligt 11 § första stycket i kommittéförslaget

skall kalvmärkning ske före den 1 maj året efter det då kalven blivit född.

Sker märkningen efter den 31 december skall märkningen dock övervaras

av ordningsmannen eller två vittnen. Till andra stycket har kommittén

överfört det nuvarande stadgandet i 9 § 2. renmärkeslagen. Detta stadgande

innebär att lapp, som under renmärkning påträffar annans renko med

kalv i sin hjord, är pliktig att mot gottgörelse av ägaren märka kalven med

moderns märke.

Kammarkollegiet anser det önskvärt, att första stycket omredigeras så,

att därav kan utläsas en bestämd anvisning om att märkningen bör ske

under hösten. Vidare anser kammarkollegiet, att andra stycket, till vilket

någon ansvarspåföljd inte är knuten, bör erhålla en lydelse, som framhäver

stadgandets egenskap av rekommendation. T. f. lappfogden i Jämtlands län,

till vars yttrande länsstyrelsen ansluter sig, föreslår att de vittnen som skall

närvara, om märkningen sker efter den 31 december, skall ha erfarenhet av

renmärkning. Beträffande andra stycket anför samme lappfogde, att viss

oordning sedan länge råder inom renskötseln i södra delen av Jämtlands län

och att bestämmelsen därför inte kan tillämpas där i dess föreslagna lydelse.

Vad kammarkollegiet förordat beträffande lydelsen av första stycket har

jag beaktat. Även önskemålet om att vittnena skall äga erfarenhet av renmärkning

har enligt min mening skäl för sig. Då det emellertid kan uppstå

svårigheter att under alla förhållanden upprätthålla ett sådant kompetenskrav,

synes det inte tillrådligt att meddela uttrycklig föreskrift härom. Jag

förutsätter att lappfogdar och lapptillsynsmän utan sådan föreskrift kommer

att verka för att så långt detta är möjligt endast personer med erfarenhet

av renmärkning anlitas som vittnen. Detta gäller även i de fall, då

vittnen erfordras enligt 10 §.

Beträffande andra stycket har, på sätt kammarkollegiet förordat, den av

kommittén föreslagna lydelsen ändrats så, att stadgandets karaktär av rekommendation

inte döljs. I övrigt har jag, frånsett vissa formella jämkningar,

inte funnit anledning avvika från kommittéförslaget i denna del. Det må

framhållas att frågan om storleken av den gottgörelse som utgår för märkning

av annans ren regleras i byordningarna.

14 §

Som jag framhållit i den allmänna motiveringen innebär kommitténs förslag

ganska omfattande ändringar av den nuvarande renmärkeslagens straffoch

processrättsliga bestämmelser. Förslaget upptager sålunda inte någon

motsvarighet till de gällande straffbestämmelserna i 11 § 2. och 12 § renmärkeslagen.

I 11 § 2. renmärkeslagen stadgas straff för den som anbringar sitt märke

å omärkt ren, till vilken han inte är ägare. Bestämmelsen är tillämplig allenast,

där förseelsen inte är straffbar efter allmän lag. Jag delar kommitténs

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1960

uppfattning att denna straffbestämmelse inte längre har någon funktion att

fylla. Den gärning som avses i lagrummet torde regelmässigt kunna bedömas

som tillgreppsbrott.

Stadgandet i 12 § renmärkeslagen står så gott som oförändrat kvar sedan

1898 års renmärkeslag. Det innebär att vissa gärningar, som ger anledning

till misstanke om stöld, kriminaliseras. Enligt 1 mom. straffas den som

inom Norrbottens, Västerbottens eller Jämtlands län innehar oarbetad renhud,

varå öronen blivit bortskurna eller renmärket eljest förstöi-t, såvida

han inte kan visa att renmärket blivit utan bedräglig avsikt borttaget eller

förstört. Enligt 2 mom. straffas den som inom Norrbottens eller Västerbottens

läns lappmarker eller å renbetesfjällen i Jämtlands län anträffas forslande

kött av slaktad ren utan tillhörande renhud under sådana förhållanden,

att det kan antagas att köttet förs från slakt ute å mark. Till dessa

straffbestämmelser anknyter vissa regler om beslag.

Kommitténs motiv för att slopa bestämmelserna i 12 § är i huvudsak att

dessa bestämmelser inte tillämpats på årtionden och att i våra dagar kommunikationerna

är så mycket bättre och polisens effektivitet så väsentligt

större än när bestämmelserna tillkom, att man torde kunna komma till rätta

med rentjuvnad utan hjälp av stadganden av denna art. Endast i ett par

remissyttranden, nämligen från lappfogden i Västerbottens län och landsfiskalen

i övertorneå distrikt, har gensagor rests mot att slopa ifrågavarande

bestämmelser.

Jag ansluter mig till kommitténs åsikt att föreskrifterna i 12 § inte bör

medtagas i den nya renmärkeslagen. De remissmyndigheter, som velat ha

kvar bestämmelserna, har själva vitsordat att dessa sedan länge inte tilllämpats

i nämnvärd omfattning. Huruvida bestämmelserna, såsom anförts

till stöd för att bibehålla dem, har en brottsförebyggande verkan är självfallet

svårt att bedöma. Viktigare härvidlag torde vara polisens möjligheter

att snabbt uppdaga renstölder. I detta hänseende är, som kommittén anfört,

förhållandena i våra dagar helt andra än tidigare. Numera är det exempelvis

inte ovanligt att polisen i de nordliga delarna av landet kan förfoga

över flyg.

Kommittén har som 13 § föreslagit en bestämmelse av innehåll att om

någon tillägnar sig ren genom att märka den i sitt märke och ägaren inte

är känd, gärningen skall anses begången mot den lappby dit renen kan antagas

hava hört. Jag anser emellertid anledning saknas att för ett speciellt

fall av tillgreppsbrott meddela föreskrift om målsäganderätt. Det må framhållas

att enligt praxis lappbyn anses som målsägande då tillgrepp skett

av omärkt ren, sedan den upphört att följa modern (jämför rättsfallet NJA

1948 s. 307).---

Lagrådsbehandlingen

Lagrådet har icke funnit anledning till erinran mot de genom propositionen

framlagda lagförslagen.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr li år 1960

Utskottet

Det genom propositionen framlagda förslaget till ny lag om renmärken

är enligt utskottets mening väl utformat och motiverat. Utskottet har ingen

annan erinran mot förslaget än att enligt utskottets mening besvär över

länsstyrelses beslut i registreringsärende med hänsyn till ärendenas art bör

prövas av regeringsrätten. Detta synes även stå i överensstämmelse med

den mening som, beträffande registreringsmål i allmänhet, uttalats i betänkande

angående kompetensfördelningen mellan Kungl. Maj :t i statsrådet

och regeringsrätten (SOU 1959: 4 s. 280). Utskottet förutsätter att denna

fråga uppmärksammas i samband med de ändringar i regeringsrättslagen

vartill nyssnämnda betänkande kan föranleda och biträder därför förslaget

även i denna del.

Bland de ändringar som genom propositionen vidtagits i förhållande till

renmärkeskommitténs förslag anser utskottet överflyttningen av prövningen

av de s. k. kollisionsfallen från länsstyrelse till allmän domstol vara

särskilt värdefull, bl. a. därigenom att den synes ägnad att i någon mån

minska den bland lapparna rådande motviljan mot att häradsrätternas befattning

med renmärkesregistreringen föreslås skola upphöra.

Mot förslaget till lag om ändring i renbeteslagen har utskottet ingen erinran.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 5 april 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Grym, Kristiansson,

Alexanderson*, Schött och Wirmark;

från andra kammaren: herr Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar

Munktell, Nyberg, Nilsson i Östersund, Svenning*, Grebäck och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

600680 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:182 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts i statsverkspropositionen gjorda framställning rörande anslag för budgetåret 1960/61 till ersättning till s a1 i texten