Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. in. Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 264 av herr Levin, nr 285 av herr Svensson i Krokstorp m. fl. samt nr 596 och 597 av herr Lundberg.

1960-04-05 · 28 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 28 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:15, Utlåtande i anledning av motioner om ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. in. Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagens andra kammare väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 264 av herr Levin, nr 285 av herr Svensson i Krokstorp m. fl. samt nr 596 och 597 av herr Lundberg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

1

Nr 15

Utlåtande i anledning av motioner om ändring i lagen om ersättning

för mistad fiskerätt m. in.

Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagens andra kammare väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 264 av herr Levin, nr 285 av herr

Svensson i Krokstorp m. fl. samt nr 596 och 597 av herr Lundberg.

I motionen II: 264 hemställes, att riksdagen måtte besluta sådan ändring

av lagen om ersättning för mistad fiskerätt, att i lagens första paragraf såsom

ett tredje stycke tillfogas: »Vid ersättnings bestämmande skall beaktas

ej blott den förlust av fiskerätt som ägaren vidkännes utan även den

utvidgning av rätten till fritt eller enskilt fiske som ägaren må hava vunnit.»

Motionen 11:285 gäller strandägares rätt till ersättning för utredningsarbete

m. in. i samband med ansökan om ersättning för mistad fiskerätt.

I motionen yrkas »att riksdagen måtte besluta att samma rätt till ersättning

för utredningsarbete och liknande förberedelser för domstolsbehandling

må tillerkännas strandägare, som styrkt sig ha i laga ordning ansökt om

ersättning för mistad fiskerätt som Kungl. Maj :t beslutat eller kommer att

besluta i fråga om de för kronans räkning utsedda fiskesakkunniga och

övriga experter samt att ersättningarna skall utgå ur förslagsanslag till

Ersättning till strandägare för mistad fiskerätt som redan av riksdagen beslutats

eller framdeles kan komma att beslutas».

I motionen II: 596 yrkas dels avslag å Kungl. Maj:ts förslag att i ersättning

till strandägare för mistad fiskerätt m. in. för budgetåret 1960/61 anvisa

ett förslaganslag av 5 000 000 kronor, dels att riksdagen måtte »hos

Kungl. Maj :t hemställa om förslag snarast möjligt om ett övertagande av

de vatten- och fiskerättsområden som till fullo är betalda till dem som krävt

ersättning för intrång i fiskerätt».

I motionen 11:597 anhålles, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa

»dels att de förutsättningar som riksdagen knöt till lag om gräns mot

vatten angående rätt för alla medborgare att få nyttja vattenområde blir

respekterade, dels om utredning angående eu begränsning av bolagens och

större jordägares dispositionsrätt till fauna, flora och vattenområden och

eventuellt ett överförande till samhället av markområden då de icke utgör

råvarukälla till industriell verksamhet inom området samt skapande av

ett effektivt skydd för att skär och holmar efter kusten icke ockuperas av

bolag och andra till förfång för allmänhetens rekreation och trivsel».

över motionerna II: 264 och 285 har i den ordning 46 §'' riksdagsordningen

föreskriver yttranden inhämtats från Svea hovrätt, kammarkollegiet, stats1

—Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. .7 avd. Nr 15

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

kontoret, fiskeristyrelsen och ordförandena i samtliga fiskevärderingsnämnder.

Gällande rätt m.m.

I syfte att skapa klarhet i den under flera århundraden diskuterade frågan

i vad mån rikets vattenområden skall anses ingå i fastigheterna eller

utgöra »allmänt vatten» som ej omfattas av enskild äganderätt, tillskapades

efter ett omfattande lagstiftningsarbete lagen den 1 december 1950 om

gräns mot allmänt vattenområde. Före lagens tillkomst var man vid bedömandet

av hithörande frågor hänvisad att söka ledning närmast från vissa

delvis oklara och svårtolkade stadganden om gränserna för enskild fiskerätt.

De i nyssnämnda lag intagna bestämmelserna ansluter väsentligen till rådande

rättsuppfattning. På vissa ställen medförde lagen dock en utvidgning

av det enskilda vattnet och på andra ställen en minskning därav.

Samtidigt med lagen om gräns mot allmänt vattenområde utfärdades

lagen om rätt till fiske. Rätten till fiske inom olika vattenområden har anknutits

direkt till den i lagen om gräns mot allmänt vattenområde genomförda

uppdelningen mellan enskilt vatten, som tillhör de enskilda fastigheterna,

och allmänt vatten, som ej omfattas av enskild äganderätt. I princip

är fisket fritt i allmänt vatten men tillhör jordägaren i enskilt vatten.

I den mån lagen om gräns mot allmänt vattenområde medför minskning

av enskilt vattenområde eller lagen om rätt till fiske medför intrång i bestående

enskild fiskerätt skall ersättning utgå enligt lagen den 1 december

1950 om ersättning för mistad fiskerätt.

De fall då ersättning enligt denna lag skall utgå är enligt 1 § i lagen

följande:

1. då vattenområde jämlikt lagen om gräns mot allmänt vattenområde

frångår ägaren;

2. då jordägares fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt vissa bestämmelser

i lagen om rätt till fiske annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten

må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren;

3. då någon enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan

särskild grund innehar fiskerätt och denna rätt blir helt eller delvis utan

verkan till följd av att enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde och

lagen om rätt till fiske enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till

följd av vissa bestämmelser i lagen om rätt till fiske;

4. då någon den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse

åtnjöt förmån, vilken helt eller delvis gått förlorad genom

den nya lagstiftningen.

I det under 1) angivna fallet skall ersättning utgå för värdet av fiskerätt

och annan förmån, som ägaren till vattenområdet förlorar så ock för

annan skada som därigenom tillskyndas honom. Ersättningen i de under

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 är 1960 3

2—4) angivna fallen skall motsvara värdet av förlorad förmån och annan

skada.

Frågor om ersättning för mistad fiskerätt prövas av fiske värde ringsnämnder.

Efter en år 1957 genomförd lagändring är dessa nämnder numera att

betrakta såsom domstolar. Detta tar sig uttryck bl. a. däri att fullföljd av

talan mot nämndernas avgöranden sker direkt till hovrätt. Fiskevärderingsnämnderna

är till antalet 10. Vid måls avgörande skall nämnd bestå av

ordförande och ytterligare två ledamöter. Ordföranden utses av Konungen

och skall vara lagkunnig samt erfaren i domarevärv. Övriga ledamöter bör

vara allmänt betrodda och väl förtrogna med förhållandena i bygden.

Beträffande förfarandet inför fiskevärderingsnämnd gäller vad i rättegångsbalken

är stadgat om rättegången i tvistemål, dock med vissa avvikelser.

Lagen om fri rättegång är tillämplig. Om skäl därtill föreligger äger

nämnden förordna, att förskott skall utgå i avräkning på ersättning som

slutligen kan komma att fastställas.

Kronans talan i ersättningsmålen bevakas av kammarkollegiet.

Beträffande rättegångskostnader gäller att kronan i regel skall ersätta

sökanden dennes kostnader å målet inför nämnden. Vid fullföljd av talan

gäller särskilda regler. Kronan skall städse själv vidkännas sina kostnader

i den högre instansen och motpartens kostnad i anledning av att kronan

fullföljt talan. I övrigt gäller rättegångsbalkens bestämmelser.

Slutligen bör omnämnas, att anspråk på ersättning vid påföljd av talans

förlust skulle framställas före den 1 januari 1958. Beträffande ersättningsanspråk

föranledda av en 1956 beslutad ändring av 11 § i lagen om rätt

till fiske utlöper preklusionstiden den 30 juni 1961.

Uttalanden vid lagstiftningens tillkomst

Om grunderna för bestämmandet av ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Fiskerättskommittén uttalade i sitt betänkande (SOU 1947: 47 s. 316 o. f.)

bl. a. följande.

Vid utformandet av sitt förslag till reglering av förhållandet mellan den

enskilda fiskerätten samt den rätt till fiske, som tillkommer varje svensk

medborgare, har kommittén i allmänhet sökt i möjligaste mån ansluta sig

till vad som enligt kommitténs uppfattning utgör gällande rätt eller eljest

motsvarar gängse praxis. Full överensstämmelse har dock naturligtvis eji

kunnat uppnås, bland annat därför att den gällande rättens innebörd stundom

varit oklar eller att de lokala rättsvanorna företett alltför många variationer

för att de skolat kunna beaktas i lagen. Då det gällt att fixera den

allmänna frivattensgränsen i saltsjön och de stora sjöarna, har sålunda

kommittén för att komma fram till en generellt användbar formel måst i

viss utsträckning bortse från det rådande rättsläget. I fråga om några särskilda

fisken — bland vilka märkes hummerfisket i Bohuslän — har kommittén

ansett det vara nödvändigt att få till stånd en ur allmänna synpunkter

lämplig ordning även om bestående rättsförhållanden därigenom komine

att rubbas. I dessa och andra fall, då de föreslagna nya fiskerättsliga reg
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr lä år 1960

lerna medföra rättsförluster, bör såsom i flera sammanhang framhållits

skäligt vederlag av allmänna medel utgå till den därav drabbade. Detta

står också i överensstämmelse med de principer som tillämpats vid tidigare

ändringar i fiskelagstiftningen.

De av kommittén åsyftade tidigare ändringarna i fiskelagstiftningen var

vissa åren 1928, 1930 och 1932 meddelade bestämmelser beträffande rätten

till fiske vid olika delar av kusten. I anslutning till dessa bestämmelser utfärdades

även lagar om ersättning för mistad fiskerätt.

Beträffande de fyra fall då ersättning kan utgå uttalade kommittén (s.

317) följande.

Huruvida och i vad mån ersättning i det enskilda fallet bör utgå,

får bedömas med hänsyn till de föreliggande förhållandena. Generellt måste

krävas, att den inträdda förändringen verkligen kan anses medföra en märkbar

minskning av det till fastigheten hörande fiskets värde. Lika litet som eu

av de nya reglerna föranledd mindre utvidgning av det enskilda fiskevattnet

utan vidare lärer anses höja fiskets och därmed fastighetens värde, lika litet

bör enbart den omständigheten, att den nya frivattensgränsen må löpa något

eller några tiotal meter närmare land än den gamla, utgöra tillräcklig grund

för ett ersättningsanspråk. Å andra sidan lärer man ej rimligtvis få ställa

alltför stora krav på fastighetsägarens förmåga att på ett bindande sätt

styrka sina anspråk, över huvud har det synts kommittén önskvärt, att skälighetshänsyn

i största möjliga mån anläggas vid ersättningsfrågornas prövning.

Kan det erfarenhetsmässigt antas att den skedda förändringen medför

minskade möjligheter med avseende på fiskets ekonomiska utnyttjande

— vare sig i form av mindre egen fångst, lägre arrendeinkomster eller eljest

försämrad avkastning — bör ersättning utgå efter skäliga grunder.

Då det gäller att bedöma, om och i vad mån förlust uppkommit för en

viss fastighet, bör beaktas att de nya reglerna kunna ur strandägarsynpunkt

få både gynnsamma och ogynnsamma verkningar. Så kan exempelvis

för en och samma fastighet frivattensgränsen komma att förskjutas inåt

på ett ställe men utåt på ett annat. Enligt kommitténs mening skall i dylika

fall ersättning utgå endast i den mån skadan eller intrånget överväger nyttan.

(Se NJA 1944 s. 516; jfr 9 § expropriationslagen). Ifrågasättas kan

möjligen, om ej en uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd bör upptas i

lagen. — över huvud taget synes det ej oberättigat, att vid uppskattningen

av liden skada viss hänsyn tas även till de allmänna fördelar i skilda hänseenden,

som den nya lagstiftningen i praktiken må medföra för den ersättningsberättigade.

Vid remissbehandlingen av förslaget till lag om ersättning för mistad

fiskerätt gjordes vissa erinringar med anledning av fiskerättskonnnitténs uttalanden

angående grunderna för beräknandet av ersättning. Sveriges lantbruksförbund

framhöll, att det vore av stor vikt att förlusten av fiskerätt ej

skattades för lågt. Även om fiskerätten icke utnyttjades, innebure innehavet

av densamma en ökad trygghet i försörjningen. Den utgjorde då på sätt och

vis en försäkring, som enligt förbundets mening borde värderas och ersättas.

Fastighetsbildningssakkunniga och lantmäteristgrelsen ifrågasatte, om ej

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1!)60 5

efter mönster av 9 § expropriationslagen en uttrycklig föreskrift borde meddelas

om att ersättning skulle utgå allenast såvitt skadan eller intrånget

övervägde nyttan. Samma ståndpunkt intogs av länsstyrelsen i Älvsborgs

län, som dessutom förklarade sig anse att ersättning aldrig borde lämnas i

annat fall än då den lidna förlusten vore mera betydande. Kammarkollegiet

ansåg däremot att det vore en fördel att något stadgande om kvittning av

skada mot nytta ej upptagits i förslaget. Härom anförde kollegiet följande.

Kommittén har ansett i princip riktigt, att vinst genom de nya rättsreglerna

bör få kompensera uppkommande förlust, men har ej uppställt någon

lagregel härom. Kollegiet är likaledes av den uppfattningen, att en sådan

regel ej bör inflyta i lagtexten, då vinsten och förlusten kunna vara svåra

att jämföra. Förlusten kan bestå i en minskning i fastighetens årliga avkastning,

som omedelbart inträder, medan vinsten ej kan utnyttjas utan en

viss kapitalinsats, vilken ej är ekonomiskt försvarlig under överskådlig tid.

Det skulle vara obilligt att i ett sådant fall kvitta den årliga förlusten mot

det ökade kapitalvärdet.

Departementschefen uttalade följande (proposition nr 60/1950 s. 139).

Vad angår frågan om de närmare förutsättningarna för ersättningsrätt

i varje enskilt fall, delar jag den uppfattning som kommit till uttryck i

kommitténs----uttalanden i ämnet. Sålunda bör enligt min mening

i princip gälla, att ersättning skall utgå allenast om och i den mån skadart

eller intrånget ej uppväges av nytta som lagstiftningen samtidigt må hava

medfört. Bland annat av de skäl som anförts av kammarkollegiet har dock

någon uttrycklig bestämmelse därom icke ansetts böra upptagas i förslaget.

Tredje lagutskottet uttalade (utlåtande nr 22/1950) följande.

I viss mån har den föreslagna normaliseringen av fastigheternas gräns

mot allmänt vatten och de önskade jämkningarna i fiskerätten icke kunnat

ske utan att man avviker från bestående rättsförhållanden. I den mån intrång

sker i förefintliga rättigheter, är det enligt utskottets mening ofrånkomligt

att ersättning skall utgå av statsmedel efter de grunder, som angivits

i Kungl. Maj :ts förslag.---

De olika ersättningsfallen framgå av 1 § i den föreslagna lagen om ersättning

för mistad fiskerätt m. m. Vid bedömande av ersättningens storlek

bör beaktas att de nya reglerna kunna för en och samma rättsägare få

både gynnsamma och ogynnsamma verkningar, och över huvud synes det,

på sätt fiskerättskommittén framhållit ej oberättigat att vid uppskattningen

av liden skada viss hänsyn tages även till de allmänna fördelar i skilda hänseenden

som den nya lagstiftningen i praktiken må medföra för den ersättningsberättigade.

I sådana fall då ett fast fiskeredskap till följd av den nya lagstiftningen

oj kan sträckas lika långt ut som tidigare, bör vid ersättningens bestämmande

beaktas att åt redskapet, till den längd det fortfarande får utsättas,

genom 22 § andra stycket i förslaget till fiskerättslag beretts möjlighet till

ett starkare skydd än enligt gällande lag, exempelvis genom att under fiskesäsongen

störande frifiske förbjudes inom visst avstånd från redskapet. Vid

bestämmandet av ersättningen för alt strandägare förlorar ensamrätt att

fiska med fast redskap torde viss hänsyn böra tagas till hans möjlighet ätt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

med stöd av den allmänna frifiskerätten eller eventuellt efter tillstånd av

myndighet ändock fortsätta med sitt fiske.

Storleken av beräknade, fordrade och utdömda ersättningar

Fiskerättskommittén fann det vanskligt att göra någon förhandsberäkning

av ersättningsbeloppen. Med beaktande av att ersättningsbeloppen

enligt 1928, 1930 och 1933 års bestämmelser till och med maj månad 1947

uppgått till 482 000 kronor och av att ersättningen för hummerfiske kunde

beräknas till 750 000 kronor uttalade kommittén (s. 321) att ersättningsbeloppen

ej kunde förväntas överskrida ett belopp av 2 miljoner kronor.

I propositionen (nr 60/1950 s. 26) framhöll departementschefen att en

tillfredsställande lösning ej kunde vinnas utan att enskilda rättsägare i viss

utsträckning åsamkades förluster, för vilka de borde hållas skadeslösa av

statsmedel. Gjorda förhandsberäkningar om totalkostnaden kunde, som

kommittén framhållit, av flera skäl endast bli approximativa och kunde

därför i praktiken komma att behöva justeras i den ena eller andra riktningen.

Emellertid saknades anledning antaga, att kostnaderna skulle bli

av sådan storleksordning att de inte mer än väl uppvägdes av det allmänna

intresset av fiskets och fiskevårdens främjande.

På förslag av tredje lagutskottet utvidgades rätten till fritt fiske längs

norrlandskusten och Uppsala läns kust. Därvid uttalade utskottet (utlåtande

nr 23/1950 s. 23—24) följande.

Däremot vill utskottet för norrlandskusten och Uppsala läns kust förorda

större frihet till fiske än enligt Kungl. Maj :ts förslag. Vid stora delar av

dessa kuster är fisket med rörligt redskap, i regel dock ej efter lax, redan

nu av ålder fritt för envar. Sådant fiske, särskilt efter sik och siklöja, är

mångenstädes vid dessa kuster av betydelse för yrkesfiskarena och även

för de många binäringsfiskarena (jfr SOU 1947: 47 s. 270, 374—406). Även i

fråga om trakter, där dylik sedvana nu icke finnes, tala enligt utskottets

mening starka skäl för att införa sådan frihet. Några större olägenheter för

jordägarna skulle ej vållas, och inlösningssummorna torde bli ganska måttliga.

Bruttovärdet för allt här avsett fiske (alltså frånsett strömming, skarpsill,

lax och vad av annan fisk som fångas i fasta redskap) har uppgivits

till 50 000—100 000 kronor per år, däri inberäknat även sådant fiske som

av ålder bedrivits fritt.

Utskottet yttrade vidare följande.

Ersättningarnas sammanlagda belopp höjes i viss mån av de jämkningar

utskottet föreslår i bland annat förslaget till ny fiskerättslag. Ersättningsbeloppen

— vilka komma att fördelas på åtskilliga år — kunna emellertid

ej väntas bli av sådan storleksordning att statsfinansiella betänkligheter

kunna anföras mot den nya lagstiftningen.

Enligt en inom justitiedepartementet i april 1959 gjord sammanställning

uppgick antalet mål, vari yrkandena icke preciserats till något över 475.

Kammarkollegiet har vitsordat de i motionen II: 264 lämnade uppgifterna

om storleken av utbetalda ersättningar och preciserade anspråk samt angå
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960 7

ende uppskattningen av ersättningsbeloppen i de mål vari yrkandena icke

preciserats.

1958 års besparingsutredning

Utredningen har upptagit frågan om möjligheter till besparingar å anslaget

till ersättningar för mistad fiskerätt m. in. Enligt eu i utredningens

betänkande (SOU 1959: 28 s. 235 o. ff.) intagen uppgift från kammarkollegiet

hade t. o. m. juni 1959 utbetalats i ersättningsbelopp och rättegångskostnader

ungefär 9 miljoner kronor, men stora anspråk kvarstod då ännu

oreglerade.

Utredningen uttalade följande.

Statsverket har sålunda redan orsakats utgifter långt utöver vad som

förutsågs, då statsmakterna tog ställning till förevarande lagstiftning, och

de återstående utgifterna kan förväntas bli än kännbarare.

Ehuru besparingsutredningen är fullt medveten om att eu revidering av

den nu gällande lagstiftningen kan komma att medföra komplikationer i

olika hänseenden och måhända också viss ersättnings- och skadeståndsskyldighet

för kronan, har utredningen likväl med hänsyn till det statsfinansiella

läget ansett sig böra ifrågasätta en omprövning av 1950 års

fiskerättslagstiftning.

I remissyttranden över besparingsutredningens betänkande har anförts

följande.

Kammarkollegiet bekräftar, att kostnaderna för de ersättningar, som återstår

att reglera, torde komma att uppgå till ett flerfaldigt större belopp än

hittills uppkomna kostnader. Kollegiet har sökt bilda sig en närmare uppfattning

om det belopp, vartill de återstående kostnaderna för staten i fiskeersättningsmålen

kan väntas uppgå, men funnit att ett dylikt belopp icke

kan angivas.

En lagstiftning i syfte att nedbringa statens utgifter för ersättningar för

mistad fiskerätt m. m. kan enligt kollegiet — rent teoretiskt — åvägabringas

efter två linjer, nämligen ändring eller eventuellt upphävande av fiskeersättningslagen

med bibehållande av lagen om gräns mot allmänt vattenområde

och fiskerättslagen oförändrade eller ock ändring av de två sistnämnda

lagarna eller endera av dem med bibehållande av fiskeersättningslagen

oförändrad. Kollegiet anför härom vidare.

Att upphäva fiskeersättningslagen utan ändring av de båda andra lagarna

— innebärande att strandägare och andra icke skulle utfå ersättning för

rättigheter av ekonomisk natur som genom lagstiftning fråntagits dem —

är något som enligt kollegiets mening icke må ifrågakomma i eu rättsstat.

Av samma skäl anser kollegiet det otänkbart med sådan ändring av

fiskeersättningslagen, att vederbörande förklarades icke skola utfå ersättning

för liden skada utan endast viss del därav.------Eu lagstiftning

med nya riktlinjer i fråga om beräkningen av skadeersättningarna avstyrker

kollegiet likaledes, dels emedan bedömningen av värdet av eu förlorad

rättighet — såsom förutsattes vid lagstiftningens tillkomst och såsom sker

vid tillämpningen av lagen om expropriation —- bör vara helt anförtrodd

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr tö dr 1960

åt vederbörande domstol, och dels enär det icke rimligen bör ifrågakomma

att, sedan åtskilliga ersättningsmål numera avdömts, utfärda nya direktiv

för fiskevärderingsnämnderna för att därigenom nå ett för ena parten, kronan,

fördelaktigare resultat av nämndernas fortsatta verksamhet.

Kammarkollegiet anser ej heller, att någon ändring i lagen om gräns mot

allmänt vattenområde och fiskerättslagen i förevarande syfte bör ske.

Vid bedömning av denna fråga synes först böra beaktas, att det icke torde

överensstämma med sedvanliga grunder för lagstiftning att efter förhållandevis

kort tid återtaga en genomförd lagändring, icke därför att ändringen

i och för sig visat sig icke önskvärd utan därför att den kommit

att draga större kostnader för det allmänna än beräknat. Även om det rättsläge,

som rådde före den nuvarande lagstiftningens ikraftträdande den 1

januari 1951, skulle återställas, skulle staten icke undgå att få utgiva ytterligare

ersättningsbelopp, ty under de ca nio år som förflutit från nämnda

tidpunkt har förorsakats skada, för vilken staten har att svara.

För många strandägare, som ej redan erhållit ersättning, torde en återgång

till tidigare gällande regler te sig som icke önskvärd, då de numera

inrättat sig efter de nya förhållandena.----De strandägare och övriga

ersättningsberättigade, som redan erhållit ersättning, lär icke kunna åläggas

att återgälda denna.----Slutligen må framhållas, att en återgång

till äldre förhållanden skulle kunna medföra ersättningar från statsverket

till fiskare, som för utnyttjande av allemansrätten till fiske gjort investeringar

— i båtar, redskap eller fiskestugor — vilka genom lagändringen

bleve helt eller delvis onyttiga.

Kollegiet, som sålunda avstyrker den av besparingsutredningen ifrågasatta

omprövningen av 1950 års fiskerättslagstiftning, uttalar slutligen, att

det alltjämt avser att, i vad på kollegiet ankommer, tillvarataga alla möjligheter

att — inom ramen för gällande lagstiftning — hålla ersättningarna

inom rimliga gränser.

Av i huvudsak samma skäl, som framförts i kammarkollegiets yttrande,

har fiskevärderingsnämnderna, med nedan nämnt undantag, ej ansett sig

kunna förorda, att en omprövning sker. Fiskevärdering snämnden för saltsjökusterna

av Gävleborgs och Uppsala lön finner däremot, att en revidering

av 1950 års fiskerättslagstiftning är påkallad framför allt av sociala

skäl. Nämnden åberopar därvid bl. a., att yrkesfiskare, som ej är bvdelägare,

icke erhållit någon ersättning.

Sveriges lantbruksförbund motsätter sig bestämt den ifrågasatta revideringen.

Riksförbundet Landsbygdens folk understryker, alt en revision av nu gällande

lagstiftning kan medföra komplikationer men instämmer samtidigt

i utredningens allmänna konstaterande om det nödvändiga i att beräkningar

angående kostnaderna för olika reformförslag göres med all möjlig noggrannhet.

Enligt Sveriges fiskares riksförbunds uppfattning skulle, om andemeningen

i lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. in. tillämpades vid prövningen

av inkomna ersättningsanspråk, väsentliga besparingar åstadkommas.

Norrbottens läns hushållningssällskap framhåller, att 1950 års fiskerätts
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

lagstiftning redan åstadkommit ett intrång i yrkesfisket, som påverkat dettas

struktur. Helt säkert torde det fria fisket komma att fortsätta, då det

ingått i det allmänna medvetandet, att rätt härtill förefinnes. Intrångsersättningar

måste alltså utgå även för kommande tid, oavsett återkallande av

lagen, för att uppenbara orättvisor ej skall komma att uppstå.

Departementschefen i 1960 års statsverksproposition

Vid behandlingen av anslaget till ersättningar för mistad fiskerätt under

budgetåret 1960/61 anförde chefen för jordbruksdepartementet följande.

1958 års besparingsutredning har med hänsyn till det statsfinansiella läget

ifrågasatt en omprövning av 1950 års fiskerättslagstiftning, för att därigenom

åstadkomma en begränsning av den ersättningsskyldighet, som till

följd av lagstiftningen åvilar staten. Utredningen har emellertid inte angivit,

vilka delar av ifrågavarande lagkomplex som skulle beröras av revideringen

och inte heller närmare diskuterat de rättsliga, ekonomiska och övriga

konsekvenser, som ett ingrepp skulle föra med sig. De remissinstanser,

som yttrat sig över utredningens betänkande i denna del, har därför i viss

mån varit tveksamma angående innebörden i förslaget. I princip har de

emellertid avstyrkt en omprövning av fiskerättslagstiftningen.

De år 1950 antagna lagarna om gräns mot allmänt vattenområde, rätt till

fiske samt ersättning för mistad fiskerätt m. in. bygger på den i svensk

rättsuppfattning vedertagna principen, att fisket tillhör jordägaren eller

den, som enligt särskild rättsgrund äger rätt därtill. Vid lagarnas genomförande

förutsattes även att, i den mån de medförde intrång i enskild rätt,

ersättning skulle utgå i enlighet med vad som skett vid tidigare ändringar

i fiskerättslagstiftningen. De grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna

för erhållande av ersättning har intagits i lagen om ersättning

för mistad fiskerätt in. in. Bortsett från vissa uttalanden i ämnet av dåvarande

chefen för jordbruksdepartementet i propositionen 1950:60 och av

tredje lagutskottet i utlåtandet 1950: 22 överläts år 1950 i stort sett åt fiskevärderingsnämnderna

själva att avgöra, om efsätlningsgill skada uppstått,

samt att uppskatta skadans storlek.

Svårigheten år 1950 att överblicka de ekonomiska konsekvenserna av

den nya lagstiftningen ledde som bekant till att statens utgifter för ersättningar

inte bedömdes bli av större omfattning. I förarbetena till ersättningslagen

gjordes vidare vissa uttalanden, enligt vilka ersättningsanspråken

skulle bedömas liberalt saint alltför stora krav inte finge ställås på fastighetsägarnas

förmåga att på ett bindande sätt styrka sina anspråk. Enligt

min uppfattning har emellertid i vissa fall ersättningar utgått med belopp,

som avsevärt överstigit vad statsmakterna vid lagens tillkomst avsett. Sedan

storleken av de framställda ersättningsanspråken blivit känd, har vissa åtgärder

även vidtagits i avsikt att erhålla garanti för alt anspråken skulle bli

mera noggrant prövade. .lag vill särskilt understryka, att 1957 års reformer,

varigenom klagorätt infördes för kronan samt fiskevärderingsnämnderna

ombildades till domstolar, måste ha givit ett klart uttryck för statsmakternas

önskan, att ersättningsfrågorna skall prövas med största omsorg och att

kronans intressen skall beaktas bättre än vad från början var möjligt.

Ett uppgivande av 1950 års reformer och återgång till det rättsläge, som

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

var rådande före år 1951, kan av rättsliga skäl bemötas med tungt vägande

invändningar. Men även i ekonomiska hänseenden — vilka torde ha varit

bestämmande för besparingsutredningen — skulle en sådan åtgärd medföra

avsevärda olägenheter såväl för enskilda som för staten. Under de

cirka nio år de nuvarande lagarna gällt har en anpassning skett till det nya

rättsläget. På många håll har de nya reglerna föranlett investeringar i båtar

och redskap, som eljest inte skulle ha kommit till stånd. Vidare har

under åren efter de nuvarande reglernas tillkomst skador förorsakats, för

vilka staten skall svara.

Att låta de nuvarande förhållandena gälla för sådana strandägare, som

redan fått sina ersättningsanspråk definitivt prövade, och återställa tidigare

gällande fiskerättsförhållanden för övriga strandägare torde leda till

ett nära nog kaotiskt tillstånd med betydande rättsosäkerhet.

Avgörande invändningar måste följaktligen riktas mot de olika utvägar,

som framkastats, att genom ändring i 1950 års fiskerättslagstiftning åstadkomma

en begränsning av kronans ersättningsskyldighet. Jag anser mig

därför inte kunna biträda ett förslag om revidering i detta syfte av ifrågavarande

lagar. Jag förutsätter emellertid, att vid utförandet av kronans talan

i fiskeersättningsmål alla möjligheter tillvaratages att begränsa utgående

ersättningsbelopp till vad som kan anses vara sakligt motiverat.

Ersättningsprinciper i jämförbara lagar, m.m.

I motionen II: 264 har såsom stöd för det framställda yrkandet åberopats

bestämmelserna i 9 § expropriationslagen och 19 § lagen om enskilda vägar.

På grund härav skall här nedan lämnas en kort redogörelse för bl. a.

dessa lagrum och deras innebörd.

9 § expropriationslagen

I denna paragraf stadgas, att om en del av en fastighet exproprieras och

expropriationen eller den exproprierade delens användande föranleder skada

eller intrång å den återstående delen men i annat hänseende jämväl nytta

för densamma, så skall ersättning för sådant men gäldas endast i den mån

det överstiger nyttan.

Som motiv till denna bestämmelse anfördes i det kommittébetänkande av

år 1910 som låg till grund för 1917 års expropriationslag (s. 140 f.) bl. a.

följande.

Kommitténs förslag innebure icke något försök att i större omfattning

lösa frågan, huruvida och i vad mån avdrag från ersättningen för en exproprierad

fastighetsdel borde få göras på grund av värdestegring å den återstående

delen. Visserligen förefölle det i och för sig riktigt, att om den,

från vilken exproprierades, vunne någon fördel genom det tillämnade företaget,

han icke hade grundat anspråk på ersättning för mer än det belopp,

varmed hans skada överstege vinsten. Men saken finge ett annat utseende,

så snart man fäste uppmärksamheten vid att kanske många, från vilka intet

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

exproprierades, i samma eller t. o. in. större omfattning erliölle fördel av

företaget och ej hade att fordra någon expropriationsersättning, från vilken

avdrag kunde göras. Det härvid uppkommande stora problemet om att låta

vissa slag av allmänna företag betalas av dem, som hade omedelbart gagn

därav, ansåg kommittén knappast falla inom expropriationslagstiftningens

ram. Emellertid hade kommittén i annat sammanhang framhållit, att ehuru

expropriationsersättning i allmänhet icke skulle utgå på grund av skada

genom det företag, för vilket expropriationen skedde, borde undantag göras

för den händelse att en del av en fastighet exproprierades och återstoden

lede skada genom den exproprierade delens användande. Denna skada hade

ej någon motsvarighet i avseende å dem, från vilka ej exproprierades. Lika

väl kunde det tänkas, att en egendom, varav en del exproprierades, för sin

återstående del åtnjöte förmåner, som icke eller icke i samma utsträckning

komme de närliggande egendomarna till godo. I dylika fall, då såväl skada

som vinst uppkommit blott för dem, från vilka exproprierades, kunde ur

rättvisans synpunkt ingen invändning göras mot att skadan och vinsten

kvittades. Kvittning av vinsten jämväl mot löseskillingen för den exproprierade

fastighetsdelen syntes däremot icke böra medgivas. Jordägarens anspråk

på full betalning för den jord, som frånliändes honom, vilade på en

fastare grundval än de alltid i viss mån osäkra ömsesidiga fordringsanspråk,

som byggdes på beräkningen om framtida skada och vinst.

Av det sålunda refererade framgår att vid expropriationen uppkommen

nytta icke alltid skall avräknas. Värdet av nyttan får icke avdragas från

löseskillingen för den exproprierade fastigheten. Förutom det motiv härför,

som nyss redovisats, har senare inom doktrinen påpekats, att denna regel

även kan vara påkallad av hänsyn till inteckningshavares rätt. Vidare lär

fördel icke få beaktas vid bestämmande av sådan genom expropriationen

uppkommen skada för fastighetsägaren, som avses i 7 § första stycket sista

punkten expropriationslagen, nämligen fastighetsägarens personliga skada.

Om en del av en fastighet exproprieras och det härigenom eller genom den

exproprierade delens användning uppstår skada eller intrång å restfastigheten,

skall däremot enligt 9 § expropriationslagen sådan nytta, som uppkommer

för restfastigheten, avdragas från ersättningen för skadan eller

intrånget. I doktrinen, där nu ifrågavarande spörsmål behandlats av flera

författare, har det framhållits, att detta beaktande av uppkommen fördel är

underkastat ytterligare begränsningar och preciseringar. (Beträffande det

anförda se Strahl: Fyra expropriationsrättsliga uppsatser 1926, s. 236 ff-,

Ernberg: Expropriationsskada å återstod av fastighet, 1938, s. 96 ff. octi

Värdering vid expropriation, 1953, s. 18 f. och 217 f.)

19 § lagen om allmänna vägar

Enligt första stycket i denna paragraf skall för upplåtelse av mark till

väg, så ock för annat intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande,

fastighetens ägare vara berättigad till ersättning, och enligt paragrafens

andra stycke skall enahanda rätt till ersättning för intrång till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr i5 år 1960

komma nyttjanderättshavare och innehavare av annan särskild rätt till fastigheten.

I paragrafens tredje stycke, varom här är fråga, stadgas att om

vägens framdragande jämväl medför nytta för fastigheten eller för särskild

rätt i avseende å denna, skall ersättningen jämkas med hänsyn därtill.

Regeln i tredje stycket är nästan ordagrant hämtad från 4 § i den tidigare

gällande lagen den 16 maj 1930 om vägrätt. Enligt motiven till sistnämnda

stadgande har detta haft 9 § expropriationslagen till förebild (NJA II iÖ3Ö

s. 80 f.).

Ett rättsfall (NJA I 1936 s. 148) utvisar, att värdet av nyttan utav vägen

får avräknas icke blott på sådan gottgörelse som markägaren erhåller för

intrång utan även på ersättning för den upplåtna marken. Vid expropriation

gäller, såsom förut omnämnts, att avräkning ej får ske på löseskilling för

marken.

Vattenlagen

Svea hovrätt har i yttrande över motionen II: 264 anfört följande.

Av särskilt intresse för frågan om avdrag för uppkommande nytta från

ersättning för mistad fiskerätt är lösningen av motsvarande problem inom

andra rättsområden, där det saknas uttryckliga bestämmelser om kompensation

mellan nytta och skada. Ett exempel utgör det vattenrättsliga området.

Bestämmelse om sådan kompensation som nu är i fråga saknas i vattenlagen,

men i praxis har frän ersättning för skada, som ett jämlikt vattenlagen

tillåtet företag tillskyndat fastighetsägare med avseende å fiske, avräknats

värdet av båtnad, som till följd av företaget vunnits på hans mark

génom förbättrad torrläggning (H. 1944 s. 516). Jämväl i andra fall bär i

vattenrättskipningen hänsyn till hytta tagits vid prövning av anspråk på

skadeersättning. För att låta värdet av nytta avräknas från skadeersättning

torde därvid åtminstone i vattenöverdomstolen ha uppställts som villkor,

att skada och nytta gällt en och sannna fastighet samt att nyttan varit eu

mera speciell fördel för den eller de skådade fastigheterna. Att ett företag

ansetts lända till allmän fördel för bygden har alltså icke föranlett jämkning

av ersättningen för skada å vissa fastigheter.

Motionerna

Motionerna II: 264 och II: 596 utgår båda från i viss mån samma förutsättningar.

I båda påtalas de mycket stora ersättningsanspråk, som lagen

om ersättning för mistad fiskerätt givit upphov till. Yrkandena är emellertid

helt olika. Med utgångspunkt från angivna förutsättningar yrkas i motionen

11:596 bj. a. att för kommande budgetår icke måtte anvisas något

anslag till ersättning för mistad fiskerätt. I motionen II: 264 däremot upptas

en fråga om ändring i lagen om ersättning för mistad fiskerätt i syfte

att uppnå en begränsning av ersättningsbeloppen.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

I motionen 11:596 erinras om att vid riksdagsbeslutet 1950 ersättningarna

för mistad fiskerätt uppskattades till högst tre miljoner kronor och

att riksdagen redan anvisat 11 miljoner kronor. Motionären anför vidare.

Det synes ha gällt att ösa ut miljoner utan vare sig kontroll eller hänsyn,

och ersättningar har utgått med belopp motsvarande mer än dubbla inköpspriset

för fastigheter som förlorat fiskerätt. Expropriationslagens ersättningsregler

har ej följts utan ersättningar har utgått med 10 ä 20 gånger

värdet och utan kontroll av vattenområdets nuvarande utseende. Fall har

förekommit där ersättning utgått för vattenområden som genom landhöjning

m. in. gjorts ofarbara med båt och där fisken är obefintlig. Ett bolag

har fått nära 100 000 kronor i ersättning ehuru ett timmermagasin upptog

större delen av fiskeområdet. Att ersättningsbeloppen blivit så stora torde

till huvudsaklig del bero på lagen om gräns mot allmänt vattenområde.

Genom denna lag hade utan någon motprestation miljonvärden överförts

från staten till bolag och enskilda. Lagen har av en del bolag och större jordägare

utnyttjats på sådant sätt att en månghundraårig hävd för bygdebefolkning

att nyttja fiskevatten gjorts om intet. Mycket starka skäl talar för

att Kungl. Maj :t snarast möjligt vidtager åtgärder för övertagande av de

vattenområden som staten i många fall betalat ockerpris för.

I motionen II: 264 uppges, att ersättningsanspråken för mistad fiskerätt

i anledning av 1950 års lagstiftning torde komma att uppgå till ungefär 200

miljoner kronor. Även om de ersättningar, som slutligen kommer att utbetalas,

blir avsevärt mindre än de belopp som yrkats, är det enligt motionärens

mening uppenbart, att man vid lagstiftningens tillkomst ej räknade

med ersättningar av den storleksordning som nu yrkats och delvis — beträffande

ett belopp på 9 miljoner kronor — redan utbetalats. Med utgångspunkt

från tredje lagutskottets uttalanden i utlåtande nr 22/1950 (ovan s.

5) anföres i motionen vidare följande.

Enär principen om ersättningens begränsning till nettoförlusten icke kommit

att inflyta i lagen och då en praxis enligt vilken ersättning beräknas enligt

frikostigare regler får anses stå i strid med lagens intentioner men lagens

ord ej utesluter en sådan praxis, är det angeläget att lagen snarast bringas

i överensstämmelse med lagstiftarens avsikter. Därigenom skulle även varje

anledning till tveksamhet hos myndigheter och allmänhet om lagens innebörd

undvikas. Eftersom det icke är fråga om att beröva någon hans rätt

utan endast att lagfästa vad som otvivelaktigt avsågs vid lagens tillkomst,

kan några principiella betänkligheter knappast resas mot den föreslagna

åtgärden.

I motionen II: 285 lämnas eu redogörelse för hl. a. den år 1957 genomförda

lagstiftning genom vilken fiskevärderingsnämnderna ombildades till

specialdomstolar och kammarkollegium kom att intaga partsställning. Det

göres gällande, att dessa reformer även innebar att bevisbördan för liden

skada överflyttades på de ersättningssökande och att deras möjligheter att

erhålla ersättning till ytterlighet komplicerades. Härtill hade medverkat att

sökandena numera måste själva verkställa dyrbara utredningar t ill styrkande

av sina anspråk.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

Motionärerna uttalar vidare i huvudsak följande.

Det väsentliga bör vara att de ersättningsberättigade tillförsäkras möjlighet

att på lika villkor som motparten — kronan — verkställa de utredningar

de anser erforderliga. Sökandena bör därför kunna av allmänna medel

erhålla anslag för verkställande av erforderliga utredningar. Detta synes

särskilt motiverat med hänsyn till att det med all säkerhet kommer att dröja

årtionden innan målen med hittillsvarande arbetstakt kan slutligt avgöras.

I motsatt fall skulle sökandena nödgas i åratal förskottera egna medel för

mål som med stor sannolikhet i många fall icke kommer att avgöras i deras

livstid.

Det i motionen II: 597 framställda yrkandet torde innebära dels krav

på ändring i eller tillägg till lagen om gräns mot allmänt vattenområde, dels

ock tillskapande av lagstiftning till skydd i vissa fall för den s. k. allemansrätten.

Beträffande skälen för dessa yrkanden hänvisar motionären till

motionen II: 596.

Utöver vad härovan förut angivits anföres i sistnämnda motion bl. a.

följande.

Att skär och holmar i havsbandet som aldrig ägts av vare sig bolag, enskild

eller andra nu håller på att exproprieras av en del bolag borde även i tid

stävjas. Eftersom varken jurister och lantmätare eller en del andra accepterar

att ett markområde kan vara en verklig allmänning utan annan ägare än

samhället, som inte heller har eller skall ha dispositionsrätt över det, är det

väl en tidsfråga när även dessa allmänhetens »friluftslungor» med myndigheters

goda hjälp ockuperas av bolag. Här borde samhället genom lagstiftning

och genom att det i verkligheten, och inte teoretiskt, skapades ett

fritids- eller annat organ, som kunde få till uppgift att skydda de mångas

rätt, göra en verklig välgärning för att skydda friluftsliv etc.

Remissyttrandena

Ang. motionen II: 264

Omdömena bland remissmyndigheterna är mycket skiftande.

Svea hovrätt och fiskeristgrelsen ävensom ordförandena i samtliga fiskevärderingsnämnder

utom den för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands

län anser, att den föreslagna lagändringen är obehövlig enär den princip

som motionären åberopat ändock gäller och tillämpas i de fall då så är

motiverat.

Endast ordföranden i fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Södermanlands

och Östergötlands län anser, utan några reservationer, hinder

saknas att genomföra den föreslagna lagändringen.

Ordförandena i fiskevärderingsnämnderna för saltsjökusterna av Gävleborgs

och Uppsala län samt för Vänern och Vättern anser att det föreslagna

tillägget i lagen om ersättning för mistad fiskerätt ej kan gälla generellt utan

endast i vissa fall.

Motionen avstyrkes bestämt av ordföranden i fiskevärderingsnämnden

för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands län, som anför principiella

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960 15

skäl mot att ändra lagen sedan den varit i kraft flera år och åtskilliga mål

om ersättning redan prövats. Liknande synpunkter anföres av Svea hovrätt,

kammarkollegiet och fiskeristyrelsen. Av vissa skäl tillstyrker kammarkollegiet

dock den föreslagna lagändringen medan hovrätten och fiskeristyrelsen

avstyrker.

Ordföranden i fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Stockholms

och Gotlands län anser att möjligheten till prövning i högsta domstolen

av mål om ersättning för mistad fiskerätt ger fullgoda garantier för att bedömningen

av ersättningsanspråken sker enligt allmänt vedertagna principer.

De ordförande i fiskevärderingsnämnder, som anser den föreslagna lagändringen

obehövlig, uttalar i de flesta fall att principen om kvittning mellan

nytta och skada är allmänt erkänd inom skadeståndsrätten (compensatio

lucri cum damno) och att den — särskilt med hänsyn till vad som uttalats i

förarbetena till lagen — även utan lagstiftning torde gälla jämväl vid bestämmandet

av ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Svea hovrätt anför -— efter en redogörelse för vissa lagrum i expropriationslagen

och allmänna väglagen ävensom för praxis i vattenmål — bl. a.

följande.

Hovrätten finner av den nu lämnade redogörelsen för rättsläget på olika

områden, att det icke kan uppställas klara och generella regler om avräkning

av värdet utav uppkommen nytta från sådan ersättning, som skall utgå

när en fastighet får vidkännas skada direkt till följd av lagstiftning eller

ock genom laglikmätigt ingrepp. Vissa riktlinjer för bedömningen synes

man dock kunna uppdraga med beaktande av innehållet i denna redogörelse.

I sådana fall, då nyttan och skadan ha mycket nära samband med varandra,

kan det vara naturligt att göra en samlad bedömning och utan resonemang

om kompensation bedöma det ekonomiska nettoresultatet. Men i de

fall, då nyttan framstår som en särskild effekt, kan man inte uppställa

som en helt generell regel, att varje fördel, som den skadande åtgärden eller

den ianspråktagna nyttighetens användande medför för fastighetsägaren,

skall gå i avräkning på ersättningen. Om en fördel är gemensam för många,

kanske för en hel bygds invånare, framstår det som orättvist, om fastighetsägaren

skulle för samma fördel vidkännas avdrag på sin ersättning. Men

ju mera nyttan framstår såsom något speciellt för den eller de skadade fastigheterna,

desto mera naturligt ter det sig att beakta fördelen som kompensation

för skadan.

I enlighet med det anförda anser sig hovrätten kunna utgå ifrån, att fiskevärderingsnämnder

och överinstanser äro beredda att —- utan särskilt stöd

i lag och oberoende av den närmare innebörden av motivuttalandena till

ersättningslagen — vid prövning av mål enligt denna lag i viss omfattning

låta värdet av uppkommen fördel avräknas å ersättning för liden skada. Hur

långt en sådan avräkning må sträcka sig och vilka villkor för kompensation

som må uppställas kan icke här göras till föremål för närmare antaganden.

Uppenbarligen tages hänsyn till lagstiftning och praxis på andra

rättsområden och eftersträvas en därmed harmonierande avvägning. En sådan

ordning är enligt hovrättens uppfattning tillfredsställande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

Fiskeristyrelsen uttalar i detta sammanhang följande.

Mot bakgrunden av de förut redovisade och i sak entydiga uttalandena

under förarbetena till 1 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt m. in.

därom, att nytta och skada skall vägas mot varandra vid ersättnings bestämmande,

anser styrelsen det vara i viss mån problematiskt, om nu — mer än

nio år efter lagens ikraftträdande — ett tillägg till lagrummet i enlighet med

motionärens förslag har någon funktion att fylla. De för lagrummets tolkning

förbindande uttalandena i förarbetena torde vara väl kända för fiskevärderingsnämnderna

och överinstanserna i mål om ersättning för mistad

fiskerätt in. in. liksom för kammarkollegiet såsom förande statsverkets

talan i dessa mål — det bör erinras om att det var just kammarkollegiet,

som under lagförslagets remissbehandling, med biträdande av själva den

grundläggande principen, av anförda skäl fann en uttrycklig lagbestämmelse

i ämnet överflödig. Dessutom vill styrelsen erinra om att i slutet av februari

1955 en konferens ägde rum inom jordbruksdepartementet med samtliga

fiskevärderingsnäinndsordförande, varvid bl. a. den här aktualiserade frågan

ingående behandlades under medverkan av framstående sakkunskap.

Beträffande de olika typer av fall då fråga om kvittning mellan skada

och nytta kan ifrågakomma anför kammarkollegiet.

Frågan huruvida en fastighetsägare, som mistat fiskerätt på grund av

1950 års lagar om rätt till fiske och om gräns mot allmänt vattenområde,

genom samma lagar även gjort en vinst, måste bedömas från fall till fall.

Helt allmänt kan sägas att de fall då fastighetsägaren gjort en påtaglig vinst

äro färre än vad i förstone kan förefalla antagligt.

Den situation, dä en fastighetsägares vinst till följd av 1950 års lagstiftning

är tydligast framträdande, är när vederbörande såväl förlorat som

vunnit vattenområde. Där kan genom jämförelse av de olika vattenområdena

direkt konstateras, huruvida nettoförlust eller nettovinst uppkommit för

vederbörande. 1 dylika fall lägges nettoförlusten till grund för ersättningens

bestämmande.

Ett fall, där beträffande fiske med fast redskap fastighetsägaren visserligen

gjort en förlust men denna kan givas en begränsad omfattning, är

det i motionen åberopade av tredje lagutskottet i utlåtande 1950: 22 (s. 24)

anförda exemplet rörande möjlighet att utverka skyddsbestämmelser för

fast fiskeredskap, som till följd av den nya lagstiftningen ej kan sträckas

lika långt ut som tidigare. Det är emellertid att märka att detta äger sin giltighet

endast under förutsättning att fiske med rörligt redskap tidigare varit

i större eller mindre utsträckning tillåtet för envar på fastighetsägarens

enskilda vattenområde.

Vid bedömningen av värdet av den allemansrätt till fiske, som eu fastighetsägare

erhållit genom den nya lagstiftningen, är läget olika, allteftersom

det är fråga om vattenområde, som tidigare tillhört vederbörande enskilt,

eller annat vattenområde.

I fråga om allemansrätten å vattenområde, som tidigare tillhört viss fastighet

enskilt, gör kollegiet vid sin tillämpning av lagen om ersättning för

mistad fiskerätt gällande, att fastighetsägarens nytta av denna allemansrätt

bör beaktas vid ersättningens bestämmande. Eu förutsättning härför

är givetvis, att det icke visas i målet, att beträffande vattenområdet i fråga

värdet för fastighetsägaren av denna allemansrätt är mer eller mindre illusoriskt

till följd av intrång från fritids- eller nöjesfiskare, något som icke

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 är 1060 17

är ovanligt i närheten av städer och andra samhällen. Men även när något

nämnvärt intrång från fritids- och nöjesfiskare på det förut enskilda vattenområdet

icke förekommer, kan ersättningsanspråket likväl i allmänhet

icke helt bestridas. Här ifrågavarande allemansrätt har nämligen ett värde

för fastighetsägaren endast så länge han själv fortfar att utnyttja vattenområdet.

Om t. ex. fastighetsägaren avlider och hans änka icke själv kan

bedriva fiske, kan hon över huvud taget icke tillgodogöra sig fisket på det

vattenområde, som tidigare varit fastighetens enskilda, eftersom det icke

längre kan utarrenderas. Vattenområdets tidigare arrendevärde, i den mån

sådant förelegat, bör alltså även i sist åsyftade fall ersättas.

Vad angår allemansrätt till fiske på annat vattenområde än det, som tillhör

eller tillhört vederbörande fastighet, har motionären anfört det exemplet,

att en fastighetsägare tidigare haft enskild fiskerätt vid 100 meter egen strand

och förlorat denna rätt men i gengäld fått rätt att fiska fritt icke blott vid sin

egen strand utan även vid grannarnas strand, som kanske är 5 000 meter. Ej

ens i detta tänkta fall är det emellertid givet, att fastighetsägaren genom

allemansrätten gjort en vinst, som bör utesluta ersättning till honom för

den fiskerätt, som han förlorat på sitt tidigare enskilda vattenområde. En

första förutsättning för att allemansrätten skall ha något värde för honom

är, liksom i det i föregående stycke berörda fallet, att det icke visas att fritidsoch

nöjesfiskare öva sådant intrång på den aktuella strandsträckan, att han

på grund härav i praktiken är utestängd från möjligheten att fiska. Vidare

måste det förutsättas, att denna 5 000 meter långa strandsträcka icke till

fullo utnyttjas av de fastighetsägare, som tidigare haft enskild fiskerätt utefter

stranden. Om nämligen alla fastighetsägarna utefter stranden fortsatt

att i full utsträckning bedriva fiske efter den 1 januari 1951 — något

som i regel torde vara fallet — kan det näppeligen göras gällande, att någon

eller några av fastighetsägarna vid strandsträckan gjort någon vinst. Samtliga

de berörda fastighetsägarna ha i stället fått vidkännas den försämringen

1 sitt fiske att de numera aldrig kunna vara säkra på att icke de fiskeplatser,

som de tidigare brukat utnyttja med ensamrätt, äro upptagna av främmande

fiskare, då de skola utlägga sina redskap. Givetvis förekomma dock

fall, då allemansrätten till fiske på vatten som gränsar till sökandens fastighet

har ett verkligt värde för sökanden, och kollegiet hävdar då alltid att

hänsyn därtill skall tagas vid ersättningens bestämmande.

Beträffande den av kammarkollegiet i nyss citerade yttrande sist berörda

frågan anför ordföranden i fiskevärderingsnåmnden för Mälaren och Hjälmaren.

Det har ibland gjorts gällande, att då en (större) del av en fastighets

enskilda vattenområde blivit fritt fiskevatten, vid avgörande om förlustens

storlek borde tagas hänsyn till att fastighetsägaren även i fortsättningen

kunde fiska på det sålunda till fritt fiskevatten förvandlade enskilda vattnet.

Denna synpunkt torde ha visst fog för sig men icke alltid. Om ersättningen

beräknas efter kapitalisering av ett stort fiskearrende, vilket förlorats,

torde saknas anledning att godtaga detta betraktelsesätt. Så kan även

anses vara förhållandet, om fisket på det nyblivna frivattnet kan anses helt

förlorat för jordägaren på grund av att därå uppkommit ett mycket intensivt

yrkesfiske eller ett mycket livligt amatörfiske genom fiskeföreningar

med stort antal medlemmar eller eljest.

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1060. 0 samt. 0 and. Nr 15

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

Ordföranden i fiskevårderingsnämnden för Vänern och Vättern anför följande.

Den i motionen II: 264 upptagna frågan huruvida och i vad mån avdrag

från ersättningen för mistad fiskerätt på ett håll bör få göras på grund av

erhållen fiskerätt på ett annat håll bör obetingat besvaras jakande för det

fall att för en och samma fastighet frivattensgränsen kommer att förskjutas

inåt på ett ställe men utåt på ett annat. I dylika fall skall uppenbarligen

ersättning utgå endast i den mån skadan eller intrånget överväger nyttan.

Vad som sagts följer av allmänna expropriationsrättsliga grundsatser. Mot

att uttrycklig bestämmelse av sådan innebörd upptages i lagen den 1

december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt synes någon erinran icke

vara att göra.

Men frågan blir mera komplicerad för det fall att hänsyn även skall tagas

till de allmänna fördelar i skilda hänseenden som den nya lagstiftningen

må medföra för den ersättningsberättigade. Uppmärksammas må

att den, från vilket intet fråntages, i samma omfattning erhåller fördel av

att kunna fiska på vatten, där han dittills ej haft fiskerätt, och får njuta

denna fördel utan minskning, då han icke har att fordra någon ersättning

för mistad fiskerätt, från vilken avdrag kan göras. För att man med full

rättvisa skall kunna låta dem, från vilka fiskerätt exproprieras, på ifrågavarande

sätt — genom minskning i den ersättning vartill de eljest äro berättigade

— bidraga till genomförandet av den nya gränsdragningen fordras,

att även övriga som njuta fördel av gränsdragningen skola vara skyldiga

att i motsvarande mån bidraga till densamma. Sedd från denna synpunkt

erhåller frågan en mycket stor räckvidd. Jordägarens anspråk på

full ersättning för den fiskerätt som frånhändes honom vilar -—• synes det

mig — på en fastare grund än de alltid i viss mån osäkra antaganden som

fotas på utsikten att få fiska tillsammans med andra på vatten, där han

dittills ej haft fiskerätt. Hans anspråk på gottgörelse för den förlorade fiskerätten

synes därför under alla förhållanden böra tillgodoses, även om

vid uppskattningen av liden skada det icke synes vara ur vägen att viss

hänsyn tages till de fördelar den nya gränsdragningen innebär för honom.

I yttrandet från ordföranden i fiskevårderingsnämnden för saltsjökusterna

av Gävleborgs och Uppsala län uttalas.

För det fall, att ersättningsberättigads enskilda vattenområde ökas genom

stadgande i 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde och härigenom

tillföres ett område exempelvis lämpligt för fiske med fast redskap

skall uppkommen vinst givetvis beaktas vid ersättningens bestämmande.

Särskild föreskrift härom erfordras ej.

Den omständigheten, att den ersättningsberättigade erhåller möjlighet

till frifiske antingen i utökat enskilt vattenområde eller i vattenområde,

tillhörigt annan kan däremot ej föranleda minskning av ersättningsbeloppet.

Skedde detta skulle han ju få betala för en allemansrätt.

Även ordföranden i fiskevårderingsnämnden för Kalmar och Blekinge

län uttalar tveksamhet om lämpligheten av att beakta rätten till fritt fiske.

I yttrandet anföres.

Det torde saknas anledning betvivla att fiskevärderingsnämnderna, även

utan något förtydligande tillägg till bestämmelserna i fiskeersättningsla
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960 19

gen, skola vid ersättningarnas fastställande beakta, att det är nettoförlusten

som skall ersättas. Det föreslagna tillägget synes därför vara onödigt.

Ifrågasättas kan vidare om det över huvud är lämpligt att i lagtext särskilt

föreskriva att vid ersättningarnas bestämmande skall beaktas den rätt till

»fritt fiske», som ersättningssökanden må hava vunnit. Det rör sig nämligen

därvid om en förmån, vars värde icke kan enligt objektiva grunder med

någon större grad av säkerhet uppskattas. Det kan befaras att en uttrycklig

lagbestämmelse i ämnet kan uppmuntra till att i målen införes vidlyftig

och kostsam utredning, som ger föga ledning för bedömandet.

I frågan huruvida en lagändring av det innehåll motionären föreslagit

är att betrakta såsom retroaktiv lagstiftning och därför ej bör genomföras

uttalar kammarkollegiet följande.

Motionens förslag, att nu, sedan fiskeersättningslagen varit gällande i

över nio år, i densamma skall införas en bestämmelse om huru ersättningsfrågorna

skola bedömas, innebär en ovanlig lagstiftningsteknik. Det kan

emellertid göras gällande, att i viss mån en bristande kongruens föreligger

mellan lagtexten och motiven till densamma. Denna omständighet i förening

med det förhållandet att — såsom i motionen framhållits — exempelvis

9 § expropriationslagen innehåller en bestämmelse, som i princip

motsvarar den i motionen avsedda, gör det enligt kollegiets mening önskvärt

att en bestämmelse av åsyftat innehåll intages i fiskeersättningslagen,

varigenom nu nämnda inkongruens bringas att upphöra. Ett sådant

förfarande lärer icke kunna sägas innebära någon i egentlig mening retroaktiv

lagstiftning.

Svea hovrätt anser, att den i motionen föreslagna bestämmelsen är avfattad

så vidsträckt, att den kan leda till en längre gående avräkning än

den som kan följa av överväganden, vilka grundas på uttalanden vid lagens

tillkomst samt hänsyn till lagstiftning och praxis på andra rättsområden.

Hovrätten anför därvid.

De allmänt hållna uttalandena i denna fråga, som gjordes under förarbetena

till ersättningslagen, ha knappast en så stor räckvidd som avses i

motionen och torde ej ha inneburit en så bestämd vägledning för rättspraxis,

att denna skulle ha gått så långt som där förordas. Under sådana

förhållanden skulle emellertid ett genomförande av motionärens förslag

innebära en ändrad norm för bestämmande av ersättning, och förändringen

skulle inträda långt senare än de nya rättsförhållandena och efter det att

åtskilliga ersättningsfrågor redan blivit prövade och slutgiltigt avgjorda enligt

nu gällande rätt. Dessa konsekvenser av motionärens förslag ge uppenbarligen

anledning till principiella betänkligheter.

Ordföranden i fiskevärdcringsnämnden för saltsjökusterna av Stockholms

och Gotlands län anför.

Principen vid ifrågavarande lagstiftning liksom vid all motsvarande lagstiftning

måste vara att den skadelidande skall få full täckning för liden

förlust. Att så skulle bli fallet, om ersättning endast skulle utgå för den av

motionären angivna »nettoförlusten», synes mig tvivelaktigt. Hur det än

förhåller sig härutinnan utgår jag från att fiskevärderingsnämnderna i allmänhet

— liksom den nämnd jag företräder — kommit fram till en be2*

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 3 avd. Nr 15

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

stämd praxis i förevarande hänseende. Att nu, sedan åtskilliga ersättningsmål

avdömts, genom lag utfärda direktiv för nämnderna för att därigenom

nå ett för ena parten, kronan, fördelaktigare resultat av nämndernas fortsatta

verksamhet, bör rimligen icke ifrågakomma.

Statskontoret, som förklarat sig sakna egen omedelbar erfarenhet av tilllämpningen

av ifrågavarande lagstiftning, har anslutit sig till vad kammarkollegiet

anfört.

Motionärens uttalanden om att man vid 1950 års reform uppenbarligen

icke räknade med ersättningar av den storleksordning som nu yrkats och

utbetalas samt om innebörden av reformen för fisket inom Norrbottens

och Västerbottens län har föranlett kammarkollegiet till följande uttalande.

De med 1950 års fiskerättslagstiftning sammanhängande ersättningsfrågorna

ha sålunda fått en omfattning, som icke förutsågs vid lagstiftningens

genomförande. Till icke oväsentlig del sammanhänger detta med de utökningar

i förhållande till fiskerättskommitténs förslag av rätten till frifiske,

som genomfördes, främst beträffande fisket med rörligt redskap, utom

efter lax, vid norrlandskusten och Uppsala län (på förslag av tredje lagutskottet)

men även i avseende å fisket med fast redskap vid västkusten

(med anledning av riksdagsmotioner) och med rörligt redskap i Mälaren

(i enlighet med propositionen i ämnet). I anledning av uttalandet i motionen,

att 1950 års reform varit av mycket begränsad omfattning för Norrbottens

och Västerbottens län får kollegiet hänvisa till det yttrande av Norrbottens

läns hushållningsällskap, som återgivits i årets statsverksproposition

i samband med anslagsäskande rörande ersättning för mistad fiskerätt

m. m. (bil. 11 s. 340). Enligt detta yttrande har 1950 års fiskerättslagstiftning

redan åstadkommit ett intrång i yrkesfisket, som påverkat dettas

struktur. Det är även kollegiets erfarenhet att det intrång, som frifisket

vid norrlandskusten förorsakat, är betydande.

Ang. motionen II: 285

Flertalet remissinstanser har avstyrkt motionen men av mycket varierande

skäl. Ställningstagandet synes dock i vissa fall vara grundat på en

felaktig uppfattning om motionens innebörd.

I flera remissyttranden lämnas en redogörelse för den procedur som tilllämpas

vid fiskevärderingsnämnderna. Av redogörelserna framgår, att förfarandet

icke är detsamma vid alla nämnder. Vid vissa nämnder tillämpas

en ordning medförande att de enskilda parternas kostnader för utredningar

blir mycket obetydliga. I andra fall däremot ombesörjer sökandena omfattande

lantmäteritekniska och andra utredningar, vilket förorsakar dem stora

kostnader. Vidare framgår, att de olikartade äganderättsförhållandena i

skilda delar av landet återverkar på omfattningen av de nödvändiga utredningarna.

Fiskeristyrelsen samt ordföranden i fiskevårderingsnämnden för Kalmar

och Blekinge län hänvisar till lagens bestämmelser om rättegångskostnader

och avstyrker motionen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

Ordföranden i fiskevärderingsnämnden för Hallands samt Göteborgs och

Bohus län anser behov av någon lagändring ej föreligga.

Övriga remissorgan har uppfattat motionens syfte vara tillskapande av

möjlighet för sökande att i förskott erhålla ersättning för utredningskostnader

m. in. Med denna utgångspunkt har i avgivna yttranden anförts

följande.

Ordföranden i fiskevärderingsnämnden för Västernorrlands och Jämtlands

län, anför.

Det är otillfredsställande, att sökandena och deras ombud skola nödgas

vänta i åratal på ersättning för utgifter och för arbete, som under alla omständigheter

skall gottgöras av kronan. Det är även möjligt, att detta förhållande

avhåller sökande från att införskaffa utredning, vartill han kunde

ha haft fog. På grund härav anser jag, att det finnes skäl för att i ersättningslagen

införa bestämmelse därom, att fiskevärderingsnämnd skall äga

att på de villkor, som gälla för förskott å fiskerättsersättning, förordna, att

förskott skall utgå till sökande för hans kostnader å målet i avräkning på

den kostnadsersättning, som slutligen kan komma att fastställas. Ett dylikt

stadgande synes ej böra begränsas till vissa slag av kostnader, exempelvis

utgifter för utredningar, utan böra gälla alla slag av kostnader, sålunda

även ersättning för sökandens eget arbete och tidsspillan samt ombudsarvode.

Å andra sidan bör förskott endast få lämnas för havda utgifter och

nedlagt arbete men däremot ej för blivande utgifter och kommande arbete.

Det lär ej kunna ifrågakomma att upphäva det för kronans ersättningsskyldighet

stadgade villkoret, att kostnaden skall ha varit skäligen påkallad

för tillvaratagande av sökandens rätt, utan det bör ankomma på sökanden

att själv bedöma, om en av honom planerad utredning kan anses befogad.

I en del fall kan den av sökanden planerade utredningen vara av sådan

art, att nämnden finner sig kunna föranstalta därom. I andra fall torde sökanden

kunna få en viss ledning för sitt bedömande genom en underhandsförfrågan

hos nämndens ordförande.

Även ordföranden i fiskevärderingsnämnden för Norrbottens och Västerbottens

län finner det vara en olägenhet att sökandena ofta få vänta länge

innan de få betalt för sina stundom ganska stora utgifter och anser att man

som botemedel skulle kunna tänka sig en regel liknande den ill kap. 66 §

4 mom. vattenlagen.

Liknande synpunkter anföres av ordföranden i fiskevärderingsnämnden

för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands län. Denne ifrågasätter dock

om icke gällande bestämmelser i 4 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt

ger möjlighet för sökanden att erhålla förskott i avräkning å rättegångskostnaderna.

Ordföranden i fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av

Gävleborgs och Uppsala län gör gällande, att sådan möjlighet föreligger.

Ordföranden i fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Södermanlands

och Östergötlands län anser motionärernas förslag vara synnerligen

behjärtansvärt och anser att ersättningar till anlitade sakkunniga möjligen

kunde utanordnas av ordförande i nämnd på samma sätt som ersättning

kan utanordnas till exempelvis personundersökare i brottmål.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

Ordföranden i fiskevårderingsnämnden för Kalmar och Blekinge län anför

följande.

Den stora tidsutdräkten med målens avgörande har givetvis, såsom motionärerna

framhållit, medfört att sökandena icke sällan under lång tid få

ligga ute med ganska avsevärda kostnader för utredningar av olika slag. Det

vill dock synas som om detta beklagliga missförhållande icke lämpligen bör

botas genom det i motionen anvisade förfarandet, vilket säkerligen skulle

visa sig svårt att tillämpa i praktiken och även ur principiell synpunkt framstår

såsom betänkligt. En lättare framkomlig utväg synes vara att den tid,

varunder sökanden förskotterat dylika kostnader, i den mån kostnaderna

äro ersättningsgilla, beaktas vid bestämmandet av den rättegångskostnadsersättning,

som slutligen skall tilldömas sökanden. Härför erfordras ingen

lagändring eller andra särskilda åtgärder. I detta sammanhang kan erinras

om att sökande med svag ekonomi ha möjlighet att erhålla fri rättegång.

En reform kan icke genomföras enligt de av motionärerna föreslagna linjerna

anser ordföranden i fiskevårderingsnämnden för Mälaren och Hjälmaren.

Enligt hans mening bör den utvägen kunna anlitas att nämnden eller

dess ordförande beviljar förskott å blivande ersättning för mistad fiskerätt,

dock endast i fall då det står klart att sådan ansökning kan komma att utgå.

Svea hovrätt anför i denna del följande.

Därest det föreligger ett behov av ekonomisk hjälp åt ersättningssökande

för att möjliggöra nödiga förberedelser till processen, uppstår frågan om

vilken form en sådan hjälp bör få. Motionen ger icke något uppslag härvidlag.

Närmast till hands synes ligga att öppna en möjlighet att anordna förskott

av statsmedel på den ersättning för rättegångskostnader som kronan

skall gälda. Man kan också tänka sig särskilda former för att tillgodose behovet

av sakkunnigt biträde på utredningsstadiet, exempelvis att gemensam

expertis ställes till förfogande för en grupp ersättningsökande med samma

eller likartade rättsförhållanden genom att en sakkunnig person förordnas

att biträda dem på statens bekostnad i likhet med vad som nu i vissa fall

kan ske för sakägare i vattenmål jämlikt 11 kap. 35 § andra stycket andra

punkten vattenlagen. Det är tänkbart att sådana anordningar icke skulle

öka utan tvärtom minska statsverkets kostnader för ersättningsprocesserna.

Frågan om formen för en eventuell hjälp åt de ersättningssökande måste

särskilt utredas.

Utskottet

Den reform av fiskelagstiftningen som genomfördes år 1950 var i många

avseenden ganska genomgripande. För att uppnå de syften som eftersträvades,

framför allt att skapa enklare och mer allmängiltiga bestämmelser

om rätten till fiske, var det oundvikligt att lagstiftningen i vissa fall kom

att medföra intrång i bestående fiskerätt. Vid den nya lagstiftningens tillkomst

rådde enighet om att ersättning skulle utgå i de fall då genom lagstiftningen

uppkommit skada i något hänseende, och genom lagen den 1

december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt in. in. reglerades i vilka

fall ersättning skulle utgå samt hur den skulle bestämmas. Enighet rådde

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

även om att vid ersättnings bestämmande skulle beaktas ej blott den

skada vederbörande lidit utan även de fördelar den nya lagstiftningen

kunde ha medfört för den ersättningsberättigade.

Med hänsyn till att såväl departementschefens förslag som riksdagens

beslut innebar en icke obetydlig utökning av rätten till frifiske i förhållande

till vad fiskerättskommittén föreslagit, kan den av kommittén gjorda uppskattningen,

enligt vilken ersättningsbeloppen ej kunde förväntas överskrida

två miljoner kronor, icke ställas i relation till de belopp som nu yrkats.

Uppenbart är dock att ingen vid lagstiftningens tillkomst förutsåg att ersättningsbeloppen

skulle bli av den storleksordning som anges i motionen

II: 264 och som i ärendet vitsordats av kammarkollegiet. Av vilken orsak

ersättningarna kommit att röra sig om dessa stora belopp torde icke vara

möjligt att fastslå utan en närmare undersökning av ett större antal avgöranden

i mål om ersättning för mistad fiskerätt. En sådan undersökning

bör enligt utskottets mening kunna klarlägga vilka principer, som i allmänhet

ligger till grund för beräkningarna av värdet av den förlorade fiskerätten.

De ersättningar som regleras av lagen om ersättning för mistad fiskerätt

m. m. är av engångsnatur. Bortsett från ersättningar till följd av en år

1956 beslutad ändring av 11 § lagen om rätt till fiske har alla ersättningsanspråk

redan väckts, och sedan alla anspråk prövats kommer lagen om ersättning

för mistad fiskerätt icke längre att ha någon självständig funktion

att fylla. Nu nämnda förhållanden sätter sin prägel på bedömningen av frågan

om möjligheten att genom ändringar i 1950 års lagstiftning nedbringa

statsverkets kostnader i anledning därav.

I likhet med bl. a. kammarkollegiet anser utskottet att det icke kan

ifrågakomma, att nu ändra vare sig lagarna om gräns mot allmänt vattenområde

och lagen om rätt till fiske eller lagen om ersättning för mistad

fiskerätt, på sådant sätt att de principer som ligger till grund för lagarna

rubbas. För att åstadkomma någon ändring beträffande ersättningsbeloppen

återstår då endast att undersöka huruvida sistnämnda lag tillämpats

på ett sätt som icke avsågs vid dess tillkomst och att genom förtydliganden

i lagen eller med stöd av lagen utfärdade författningar eller på annat sätt

söka få en ändring till stånd.

Ehuru utskottet sålunda finner begränsade möjligheter föreligga att nu

påverka storleken av ersättningsbeloppen anser utskottet den genom motionerna

II: 26b och II: 596 väckta frågan om begränsning av ersättningsbeloppen

för mistad fiskerätt vara förtjänt av den största uppmärksamhet.

Utskottet kan dock icke dela det i motionen II: 596 framställda yrkandet om

avslag å förslaget om anslag till ersättning för mistad fiskerätt under kommande

budgetår. Det är även att märka, att Kungl. Maj :t och kronan oberoende

av anslag är pliktig att utgiva av fiskevärderingsnämnd eller högre

instans utdömda belopp.

Enär de med stöd av lagen om ersättning för mistad fiskerätt utgivna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

beloppen utgör skadestånd och icke köpeskilling för berörda vattenområden

kan utskottet ej heller tillstyrka det andra yrkande som framställts i motionen

II: 596.

I motionen II: 264 har gjorts gällande, att i varje fall berörda sakägare

ej haft klar för sig innebörden av vissa vid lagens tillkomst gjorda uttalanden

om att vid bestämmandet av ersättning skulle beaktas ej blott den

förlust som uppkommit för den enskilde rättsägaren utan även de fördelar

som den nya lagstiftningen i olika hänseenden givit honom. För att undvika

varje tveksamhet om lagens innebörd och förhindra en praxis enligt

vilken ersättning utgår efter andra och frikostigare regler bör enligt motionärens

förslag i lagens 1 § införas ett tillägg varigenom fastslås att endast

nettoförlusten skall ersättas. En sådan lagändring skulle enligt motionärens

mening endast innebära ett förtydligande av lagen och därför ej

kunna väcka några principiella betänkligheter.

Enligt motionärens förslag skall vid ersättnings bestämmande »beaktas ej

blott den förlust av fiskerätt som ägaren vidkännes utan även den utvidgning

av rätten till fritt eller enskilt fiske som ägaren må hava vunnit».

Av de uttalanden som gjordes vid lagens tillkomst anser utskottet framgå,

att lagstiftaren avsåg att principen om kvittning mellan skada och nytta

skulle tillämpas om för en och samme ägare gränsen för det enskilda vattenområdet

på ett ställe förskjutits inåt och på ett annat ställe utåt. Remissinstansernas

yttranden i anledning av motionen II: 264 ger, möjligen med

ett undantag, uttryck åt samma uppfattning. Av yttrandena framgår även

att lagen nästan undantagslöst tillämpas på detta sätt. Utskottet är på

grund härav ej övertygat om behovet av en lagändring för detta fall.

Motionärens förslag innebär emellertid, att vid ersättningens bestämmande

skall beaktas även den ökade rätt till fritt fiske som sökanden vunnit.

Att lagstiftaren ej var främmande för att tillämpa kvittning även i

detta fall framgår av bl. a. det av motionären citerade uttalandet av tredje

lagutskottet år 1950. Mot tillämpningen av en sådan princip har gjorts gällande

att den innebär, att den ersättningssökande får betala för en allemansrätt

som de flesta åtnjuter utan någon betalning. Enligt utskottets

mening kan en sådan invändning vara berättigad i vissa fall. Utskottet

anser dock alltjämt att det i många fall måste vara rimligt att åtminstone

i viss mån beakta, att sökandens rätt till fiske, även om denna rätt till följd

av 1950 års lagstiftning ändrats till sitt formella innehåll och numera delvis

består i rätt till fritt fiske, icke undergått sådan ändring att sökandens möjligheter

att utnyttja fisket försämrats. Utskottet hänvisar därvid till kammarkollegiets

uttalanden i utlåtande till utskottet i detta ärende.

Av viss betydelse då det gäller att taga ställning till huruvida ökad rätt

till fritt fiske skall beaktas vid bestämmandet av ersättning för niistad

fiskerätt, är vilka principer som i övrigt ligger till grund för beräkningen av

värdet av den förlorade fiskerätten. Enligt utskottets mening spelar dessa

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960 25

principer större roll för ersättningsbeloppens storlek än de principer som

tillämpas i det av motionären påtalade hänseendet. Såsom utskottet inledningsvis

uttalat bör en undersökning av ett störx-e antal avgöranden i ersättningsmål

kunna utvisa vilka principer som tillämpas.

En fråga, som icke kan lämnas åsido i detta sammanhang är det sätt varpå

kronans talan bevakas i mål om ersättning för mistad fiskerätt. Efter 1957

års reform har kronan ställning av part och kan fullfölja talan mot fiskevärderingsnämnds

avgörande. Beträffande många frågor torde anledning

föreligga att talan prövas i högre instans, särskilt med tanke på de stora

belopp varom här är fråga. Av anförda skäl är det angeläget att kammarkollegiet

-— som för kronans talan i mål av detta slag — tillförsäkras högt

kvalificerad och tillräcklig personal ävensom i övrigt tillräckliga ekonomiska

resurser för att på bästa sätt kunna tillvarataga kronans rätt. Det

anförda innefattar icke någon anmärkning mot kollegiet för att icke på

bästa sätt söka fullgöra sina uppgifter enligt förevarande lagstiftning.

Utskottet anser att den i motionen II: 264- behandlade frågan bör närmare

övervägas inom Kungl. Maj :ts kansli. I samband därmed bör emellertid

även göras en undersökning beträffande de i ersättningsmål tilllämpade

principerna i övrigt för beräkning i olika fall av värdet av den

förlorade fiskerätten samt huruvida dessa principer står i överensstämmelse

med lagen och dess motiv. Vidare bör övervägas om något kan göras

för att ytterligare öka kronans möjligheter att tillvarataga sin rätt. Undersökningen

bör verkställas så snabbt att eventuella förslag till åtgärder i

anledning därav kan föreläggas höstriksdagen år 1960. Vid avgörandet av

huruvida några åtgärder i form av ändringar i 1950 års lagstiftning skall

föreslås bör beaktas vad utskottet här ovan anfört om svårigheterna att

nu reformera denna lagstiftning.

I motionen II: 285 har berörts den år 1957 genomförda reform varigenom

dels kronan erhöll ställning av part och fick rätt att fullfölja talan mot

fiskevärderingsnämnds avgörande, dels nämnderna ombildades till domstolar.

Reformen åsyftade icke att försämra de ersättningsberättigades rätt

till ersättning. Avsikten var endast att ge kronan bättre möjligheter att

tillvarataga sin rätt samt att göra förfarandet snabbare och därmed även

billigare.

Av till utskottet inkomna remissyttranden framgår, att ett något olika

förfarande tillämpas vid olika fiskevärderingsnämnder. På grund härav

varierar sökandenas kostnader i hög grad. Utskottet anser, att lantmäteritekniska

och fiskeritekniska undersökningar i första hand bör verkställas

genom kammarkollegiets försorg. Härigenom kan sökandens kostnader i

många fall nedbringas. Det kan dock naturligtvis icke förmenas sökanden

att på motpartens — kronans — bekostnad göra egna undersökningar till

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960

bemötande eller komplettering av genom kollegiets försorg anskaffad utredning.

Motionärernas önskemål synes vara att sökanden skall få möjlighet till

ersättning för utgifter för anlitade egna sakkunniga och att dessa ersättningar

i avbidan på målets avgörande skall kunna utgå såsom förskott.

Sökandens utgifter för anlitande av sakkunniga, däribland även advokat

eller annat ombud, är att hänföra till rättegångskostnad. Enligt 4 § 4.

lagen om ersättning för mistad fiskerätt skall kronan — bortsett från det

fall att sökanden gjort sig skyldig till försummelse i sin processföring eller

att kostnaden ej varit påkallad för tillvaratagande av hans rätt — alltid

ersätta sökande dennes kostnader vid fiskevärderingsnämnd.

Den gällande lagstiftningen ger sålunda sökande den rätt motionärerna

åsyftar, men ersättning torde ej kunna utgå förrän fiskevärderingsnämnd

meddelat dom i målet. Sökanden äger alltså ej uppbära förskott å utrednings-

eller andra rättegångskostnader. Dessa kostnader kan uppgå till

betydande belopp, och det tar ofta lång tid innan målen blir avgjorda. Utskottet

delar därför den av flera remissinstanser uttalade uppfattningen

att möjlighet bör beredas sökande att erhålla förskott å kostnad som nu

nämnts. Hur bestämmelserna härför närmare skall utformas anser utskottet

bör bli föremål för närmare utredning. I syfte att begränsa kostnaderna

bör, såsom Svea hovräft föreslagit, övervägas om en anordning liknande

den i 11 kap. 35 § andra stycket andra punkten vattenlagen kan ifrågakomma.

Vid nyssnämnda utredning bör enligt utskottets mening jämväl övervägas

åtgärder för åstadkommande av en likformig och ur ekonomisk synpunkt

lämplig handläggningsordning vid skilda fiskevärderingsnämnder.

Vad som anföres i motionen 11: 597 och därtill hörande delar av motionen

II: 596 utgör i stort sett en upprepning av synpunkter som framfördes i de

i anslutning till 1950 års lagstiftning väckta motionerna 11:423 och 424.

Utskottet uttalade då (utlåtande nr 22/1950), att utskottet icke kunde dela

motionärens uppfattning om det gällande rättsläget och om innebörden av

den s. k. allemansrätten samt om rättsverkningarna av lagstiftningen om

gräns mot allmänt vattenområde och rätt till fiske.

Utskottet vidhåller detta sitt uttalande och avstyrker motionen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom

sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning

av motionen II: 264;

B. att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom

sin mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning

av motionen II: 285;

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15 år 1960 27

C. att motionerna II: 596 och II: 597 icke måtte föranleda

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 april 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Alexanderson*, Åke Larsson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,

herrar Andersson i Ryggestad, Wachtmeister, Johansson i öckerö*, Grebäck

och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

opaginerad Kontrollera mot PDF

t b n r

-.i j i {

IOUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM SO

003005

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:183 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående ändrad lydelse av 1 § lagen om ersättning för mistad fiskerätt, m. m. a1 i texten