Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av byggnadslagstiftningen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 130 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. och nr 150 i andra kammaren av herr Bohman in. fl.

1960-04-05 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:16, Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av byggnadslagstiftningen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 130 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. och nr 150 i andra kammaren av herr Bohman in. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1960

1

Nr 16

Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av byggnadslagstiftningen.

Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 130 i första kammaren av herr Sveningsson

m. fl. och nr 150 i andra kammaren av herr Bohman in. fl.

I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn snarast möjligt av byggnadslagstiftningen

i syfte att skapa större rättssäkerhet på detta område».

De skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande framgår i huvudsak

av det följande. Beträffande skälen i övrigt hänvisar utskottet till

motionerna.

Den 30 december 1959 (nr 611 och nr 612) har utfärdats dels lag om ändring

i byggnadslagen den 30 juni 19i7 (nr 385) och dels — med upphävande,

bortsett från vissa i övergångsbestämmelserna angivna undantag, av byggnadsstadgan

den 30 juni 1947 (nr 390) — ny byggnadsstadga (prop. 1959:

168; L3U 26; RSkr. 358). De nya bestämmelserna, som skall träda i kraft

den 1 juli 1960, har tillkommit i huvudsakligt syfte att åvägabringa förenklingar

och förkortningar av förfarandet i planläggnings- och byggnadsärenden

samt minskning av författningsmaterialets omfattning.

Motionärerna menar, att den nya lagstiftningen icke innebär någon ändring

i själva grunderna för 1947 års byggnadslagstiftning, och anser, att det

bör övervägas, huruvida icke en ny översyn av byggnadslagstiftningen nu

bör komma till stånd. Enligt motionärerna motsvarar lagreglerna på området

icke de anspråk på klarhet och tydlighet, som bör ställas på en lagstiftning

av så ingripande natur för den enskilde, och vidare har den alltmer

detaljerade regleringen av byggandet i våra tätorter skapat behov även av

materiella lagändringar.

Motionärerna fäster uppmärksamheten vid vissa särskilda frågor inom

byggnadslagstiftningen, där enligt deras uppfattning en översyn av bestämmelserna

ur rättssäkerhetssynpunkt är angelägen. Frågorna rör dels den

principiella avvägningen mellan allmän och enskild rätt i planläggningsfrdgor,

dels den enskildes rätt till ersättning för skada och intrång, dels ock

vilken myndighet som bör vara sista besvärsinstans i planärenden.

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 16

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960

Avvägningen mellan allmän och enskild rätt

I 1947 års byggnadslag uttalas i 4 §, att vid planläggning »såväl allmänna

som enskilda intressen» skall »tillbörligen beaktas». Jämväl 1947 års -—

ännu gällande — byggnadsstadga upptager vissa allmänna bestämmelser i

detta hänseende. Sålunda stadgas i 26 § beträffande stadsplan och i 157 §

beträffande regionplan, att vid uppgörandet av planen »tillbörlig hänsyn»

skall tagas till »markägarnas berättigade intressen». Enligt 117 § i stadgan

skall bestämmelserna i 26 § i tillämpliga delar gälla vid uppgörande av

byggnadsplan. Vidare kan nämnas 28 § 1 mom. andra stycket samma författning,

som beträffande stadsplan föreskriver, att byggnadsverksamheten

icke bör »genom detaljerade stadsplanebestämmelser kringgärdas i vidare

mån än som är nödvändigt för vinnande av det med planen avsedda syftet».

Denna bestämmelse gäller jämlikt 118 § byggnadsstadgan i tillämpliga delar

också byggnadsplan.

4 § byggnadslagen har icke berörts av 1959 års lagändring. I den nya

byggnadsstadgan har i 9 §, bland bestämmelser, som ansetts kunna göras

gemensamma för alla planinstitut och som jämväl i övrigt är av den karaktär

att de funnits försvara en så framskjuten placering, upptagits en erinran,

att man vid bebyggelseplanering skall göra en rimlig avvägning mellan de

olika allmänna intressen, som gör sig gällande i det särskilda fallet, och att

»även enskildas intressen» skall »tillbörligen beaktas». Efter mönster av 28 §

1 mom. andra stycket och 118 § 1947 års byggnadsstadga har vidare i 9 §

gjorts en erinran — med tillämplighet på all planeringsverksamhet — att

plan ej må »göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det därmed

avsedda syftet». Slutligen har i 1959 års byggnadsstadga angivits i 12 §

beträffande uppgörande av stadsplan, att »skälig hänsyn skall tagas till bestående

äganderättsförhållanden, fastighetsgränser, servitut och andra omständigheter,

som kunna inverka på planens genomförande», samt i 13 §

om uppgörande av byggnadsplan, att »särskild hänsyn skall tagas till bebyggelsens

art, äganderättsförhållanden samt markägarnas möjligheter att

genomföra planen».

Om de nu angivna reglerna yttrar motionärerna, bland annat:

Det säger sig självt, att dylika allmänt hållna regler och uttalanden icke

ger stadsplanerarna någon klar och säker ledning i det praktiska arbetet.

Att avgörandena under sådana förhållanden måste bli subjektiva och icke

sällan godtyckliga, är icke ägnat att förvåna. En lagstiftning med så svävande

och vaga uttryckssätt utgör intet stöd för en objektiv rättstillämpning och

icke heller något säkert skydd för enskild rätt. Det är icke möjligt för den

enskilde rättsinnehavaren att på förhand bedöma, hur avgörandet kommer

att ske. Någon säkerhet för att lika fall behandlas lika finns icke. Förutsättningar

saknas för rättssäkerhet.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960

3

Ersättningsreglerna

Bestämmelserna i 1947 års byggnadslag om hur markägare skall tillgodoses

för inskränkning i förfoganderätten till marken är utformade efter två

linjer, nämligen dels såsom en skyldighet för kommun eller samhälle att i

vissa fall lösa mark, dels såsom en rätt för markägare att i viss utsträckning

erhålla ersättning för intrånget.

Lösningsskgldighet har stadgats, då mark på grund av innehållet i fastställd

generalplan eller stadsplan eller genom bebyggelseförbud av hänsyn

till försvaret, luftfarten m. m. icke får användas för enskilt bebyggande

ävensom beträffande tomtdel då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande

(21, 48, 83, 104, 106 och 121 §§). Förutsättning för sådan skyldighet

är i samtliga fall, att markens ägare till följd av ingreppet i förfoganderätten

kan njdtja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till markens tidigare värde. Med avseende å inlösen i dessa fall liksom

då kommun, samhälle eller enskild hävdar den rätt till inlösen, som stiftats

genom bestämmelserna i 18, 41, 46, 47, 103 och 106 §§ eller tillkommit efter

Kungl. Maj:ts medgivande jämlikt 44 eller 45 §§, skall enligt 137 § bestämmelserna

i expropriationslagen med vissa smärre avvikelser lända till efterrättelse.

Den enskildes förfoganderätt över sin mark kan emellertid enligt byggnadslagstiftningen

inskränkas i åtskilliga hänseenden utan att totalt förbud

mot enskilt bebyggande föreligger. Rätt till ersättning härför föreligger i ett

antal särskilt angivna fall. Under förutsättning att markägaren efter inskränkningen

kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande

till dess tidigare värde skall sålunda ersättning utgå för skada

genom förbud i fastställd generalplan mot annan glesbebyggelse än för jordbrukets,

fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov (22 och 104

§§), genom förbud mot nybyggnad och vissa andra åtgärder till hinder för

försvaret, luftfarten in. in. (83 och 121 §§) samt genom bestämmelser i vissa

fall i byggnadsplan, att mark skall användas till väg eller annan allmän plats

(116 §). För begränsningar i förfoganderätten genom andra byggnadsförbud

eller genom stadsplanebestämmelser, som reglerar markens användning,

anses markägare kompenserade genom de fördelar stadsplanen respektive

tomtindelningen medför. Vidare kan någon ersättningsrätt icke göras gällande

för hinder att exploatera mark för tätbebyggelse. Delta anses följa av

den i 5 § byggnadslagen inskrivna principen, att mark icke får användas

till tätbebyggelse, om den ej vid planläggning enligt byggnadslagen prövats

från allmän synpunkt lämpad för ändamålet, och har motiverats med att

möjligheten att utnyttja marken för tätbebyggelse och därigenom erhålla ett

högre markpris beror av samhällets utveckling och sålunda i allmänhet icke

av åtgärder, som vidtagits av ägaren. — Mål om ersättning eller markvärde
liihung

till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 16

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1960

ring i fall som regleras av byggnadslagen skall upptagas av expropriationsdomstol

(se 22, 39, 53, 56—69, 71, 83, 84 och 116 §§).

Frågan om en översyn ur rättsskyddssynpunkt av ersättningsreglerna har

tidigare behandlats i mera generella sammanhang. Sålunda hemställdes i två

likalydande motioner vid 1954 års riksdag (1: 129 och II: 319) om utredning

angående åtgärder för en likformig reglering av rätten till ersättning vid

ingrepp i enskilds äganderätt och frihet. Motionerna, som hänvisades till

lagutskott, behandlades av sammansatt konstitutions- och första lagutskott,

till vars utlåtande nr 2 utskottet hänvisar. I nämnda utlåtande redovisas frågans

tidigare behandling. I sammansatta utskottets yttrande bortsågs från

reglerna om ersättning vid intrång och rådighetsbegränsningar i fast egendom,

enär i den delen vid samma riksdag väckts särskilda motioner, nämligen

nr 234 i första kammaren av herr Velander in. fl. och nr 154 i andra

kammaren av herr Munktell m. fl. Dessa motioner, vilka är likalydande, behandlades

av tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 32 anförde följande:

Såsom motionärerna framhåller begränsas den enskilde markägarens rätt

att förfoga över sin egendom genom skilda bestämmelser i ett stort antal

författningar. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det ur många

synpunkter är önskvärt att de ersättningsfrågor, vartill dessa begränsningar

kan ge anledning, i största möjliga utsträckning löses efter enhetliga principer.

Självfallet bör därvid tillses att rättskänslans krav samt den enskildes

rättssäkerhet icke trädes för när. De situationer, i vilka den enskilde markägarens

förfoganderätt begränsas, är emellertid så olikartade att frågan,

huruvida och i vad mån ersättning bör utgå, måste besvaras mycket olika

i de skilda fallen. En långt driven strävan efter enhetliga ersättningsregler

kan därför komma att motverka önskemålet att i varje särskild situation

erhålla en lösning, som innebär en lämplig avvägning mellan allmänna och

enskilda intressen. — Utskottet, som genomgått ifrågavarande regler i ett

antal författningar, vill emellertid ingalunda göra gällande att reglerna på

alla områden ter sig helt tillfredsställande. En närmare granskning torde

därför i viss utsträckning vara påkallad. I första hand synes en sådan granskning,

såsom redan nu är fallet, böra ske i samband med ändrad lagstiftning

om begränsningar i den enskildes förfoganderätt. Om det i övrigt i särskilda

fall med skäl kan ifrågasättas, huruvida ersättningsreglerna i en viss lagstiftning

står i god samklang med motsvarande regler i annan lagstiftning,

där problemen ter sig någorlunda likartade, bör givetvis också en översyn

komma till stånd. På så sätt kan ersättningsreglerna i mån av behov successivt

genomgås. Det kan i detta sammanhang framhållas att exempelvis

den s. k. saneringsutredningen, som nyligen framlagt sitt betänkande (SOU

1954: 31), granskat vissa ersättningsregler i byggnadslagen. Vidare vill utskottet

erinra om vad tredje lagutskottet vid 1953 års riksdag i sitt utlåtande

nr 23 rörande vissa ändringar i nyssnämnda lag anförde om angelägenheten

av att en utredning snarast komme till stånd beträffande det ännu olösta

problemet om indragning till det allmänna av s. k. oförtjänt värdestegring.

En sådan utredning har också helt nyligen igångsatts. Vid denna utredning

synes det naturligt att exempelvis byggnadslagens regler om ersättning till

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1960

o

fastighetsägare på grund av ny eller ändrad planläggning samordnas med

en eventuell lagstiftning om indragning av värdestegring. Med hänsyn till

byggnadslagens av motionärerna påpekade centrala ställning bland de författningar,

som innehåller bestämmelser om ersättning i anledning av begränsningar

i den enskildes rätt att förfoga över sin fasta egendom, synes

det önskvärt att resultatet av den sist nämnda utredningen avvaktas, innan

nya utredningar på nu ifrågavarande områden igångsättes.

Utskottet förordade i sin hemställan till riksdagen, att motionerna icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Mot utlåtandet reserverade sig herrar Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka

ansåg, att motionerna borde bifallas.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Den i utskottets utlåtande omnämnda utredningen angående indragning

av oförtjänt jordvärdestegring, den s. k. markutredningen, har den 25 oktober

1957 framlagt ett betänkande (SOU 1957: 43), utmynnande i tre olika

förslag, av vilka intet vunnit anslutning från flertalet av utredningens ledamöter.

I ett den 29 juli 1958 avgivet svar på en interpellation i andra kammaren

av herr Johansson i Norrköping angående åtgärder med anledning

av betänkandet har dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Lindell förklarat betänkandet — som icke sänts på remiss — icke vara

ägnat att tjäna som grundval för ett regeringsförslag och har framhållit såsom

uppenbart, att ytterligare utredning krävs.

Motionärerna framhåller till en början, att det icke finnes någon »direkt

lagregel, som föreskriver skyldighet för kommunen att hålla markägare skadeslös

för stadsplanebestämmelser eller andra ingrepp, som kan mer eller

mindre urholka äganderätten». Under hänvisning till att markutredningen

slutfört sitt arbete, utan att »frågan om ökat rättsskydd på byggnadslagstiftningens

område förts närmare sin lösning», och med betonande av att byggnadslagstiftningen

intar en central ställning bland de författningar, som innehåller

bestämmelser om ersättning i anledning av begränsningar i den enskildes

rätt att förfoga över sin fasta egendom, anföres vidare, att en utredning

i enlighet med motionärernas förslag måste vara av stort värde vid en

motsvarande översyn av närbesläktade regler. Motionärerna påpekar slutligen,

att en sådan utredning skulle överensstämma med den uppfattning som

kommit till uttryck såväl i det ovan citerade utskottsutlåtandet som i sammansatta

konstitutions- och första lagutskottets tidigare berörda utlåtande

nr 2 vid 1954 års riksdag.

Sista instans i planärenden

Frågan om kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan

Kungl. Maj :l i statsrådet och regeringsrätten har nyligen utretts av f. d. justitierådet

Seve Ekberg, vilken såsom sakkunnig tillkallats för att verkställa

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960

en systematisk översyn av 2 § regeringsrättslagen. Utredningsmannen har

den 15 april 1959 framlagt betänkande i ämnet (SOU 1959:4). I betänkandet

har prövningen av byggnadsmålen utförligt behandlats (sid. 391—421),

varvid en redogörelse givits för nu gällande instansordning.

Motionärerna åberopar vad i betänkandet anförts om vikten av att rättsskyddsbehovet

inom nu ifrågavarande område tillgodoses och framhåller,

att utredningsmannen — ehuru han icke framlagt förslag i frågan då denna

icke omfattats av uppdraget — förordar inrättande av en fristående högsta

planmyndighet såsom den lämpligaste lösningen för att skapa ett tillfredsställande

rättsskydd i byggnadsmålen.

Utskottet

Den nuvarande utvecklingen mot en allt starkare koncentration av bebyggelsen

till städer och andra tätorter innebär med nödvändighet, att samhället

på bekostnad av den enskildes handlingsfrihet i ökad utsträckning måste

ingripa i samhällsbildningen i reglerande och samordnande syfte. Konfliktsituationer,

där samhällets och den enskildes intressen icke låter sig förena,

uppstår oftare och i alltmer varierande former. Det är uppenbart, att dessa

förhållanden ställer stora krav på en lagstiftning som skall angiva riktlinjerna

för den avvägning mellan allmän och enskild rätt varom här blir fråga.

Motionärernas kritik emot byggnadslagstiftningen, i den utformning den

erhåller då de år 1959 beslutade ändringarna träder i kraft, avser såväl reglernas

utformning som deras sakliga innehåll. I förstnämnda hänseende angriper

motionärerna främst de allmänna bestämmelser, som anger principerna

för gränsdragningen mellan samhälleligt och enskilt intresse, men

synes också anse, alt ersättningsreglerna icke fått en tillräckligt klar och

entydig form. Kritiken i sak riktar sig även den mot ersättningsbestämmelserna,

som enligt motionärerna icke i erforderlig utsträckning håller den

enskilde skadeslös för planmyndigheternas ingripanden. Slutligen vänder

sig motionärerna mot besvärsförfarandet och anser det böra övervägas, huruvida

icke den slutliga överprövningen av planärenden bör ankomma på en

särskild högsta planmyndighet.

I motionen göres gällande, att 1959 års lagstiftning icke inneburit någon

ändring i grunderna för tidigare gällande bestämmelser. Utskottet kan icke

helt dela denna uppfattning. Den decentralisering och förenkling i förfarandet

som nu genomförts måste i viss mån anses innebära nya förutsättningar

vid prövning av planfrågor. 1959 års reform innebar emellertid också i vissa

avseenden ganska ingripande ändringar i den äldre rättens rent materiella

innehåll. Frågan om den enskildes rätt var vid ärendets behandling i riksdagen

föremål för särskild uppmärksamhet. Tredje lagutskottet anförde sålunda

i sitt utlåtande (nr 26/1959) bl. a.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960

7

Utskottet finner propositionens förenklingar och övriga ändringar av byggnadslagstiftningen

värdefulla. Reformen torde motsvara ett gammalt och

allmänt önskemål från såväl de byggandes som byggnadsmyndigheternas

sida. Propositionen synes för flertalet fall innebära en lycklig avvägning

mellan de motsatta intressen som dessa båda kategorier ofta företräder. Reformen

innebär att myndigheternas inflytande i vissa fall minskar men i

andra fall ökar. Förslaget är präglat av förståelse för de byggandes svårigheter

och en önskan att så mycket som möjligt bistå dem i deras lovvärda hantering.

De band på den enskildes handlingsfrihet som kvarstår eller nu

tillkommit är av den beskaffenhet att de oavsett rådande samhällsekonomiska

värderingar på det stora hela taget får anses vara oumbärliga i varje

ordnat samhällle.

Frågan huruvida de tidigare berörda allmänna stadgandena om avvägning

mellan allmänt och enskilt intresse är tillräckligt tydligt utformade för att

i möjligaste mån garantera en enhetlig tillämpning har på grund av det nyss

anförda kommit i ett delvis nytt läge. Om utredning i denna del skall anses

påkallad bör den i vart fall icke vidtagas förrän praktiska erfarenheter vunnits

av den beslutade men ännu ej ikraftträdda lagstiftningen. Härtill kommer,

att de genom lagändring den 5 juni 1953 införda nya bestämmelserna

i 44 och 45 §§ byggnadslagen, varigenom möjligheterna avsevärt vidgats för

stad eller kommun att lösa mark för att i saneringssyfte genomföra större

stadsplanering (zonexpropriation) först på senare tid börjat mera allmänt

utnyttjas. Någon möjlighet till en samlad bedömning av dessa fall av ingripanden

— som givetvis inrymmer ett stort antal avvägningsfrågor av den art

som här avses — föreligger därför knappast ännu.

Vad därefter angår utformningen av ersättnings- och lösenbestämmelserna

får utskottet erinra om att tillämpningen av dessa ankommer på exproprialionsdomstol.

Från justitiedepartementet har upplysts att, sedan tidigare

stadgad skyldighet att till departementet insända dom i mål som avgjorts

av eller fullföljts från expropriationsdomstol upphört, det insända materialet

— som omfattar tiden fr. o. m. november 1951 t. o. m. mars 1960 — skall

bli föremål för bearbetning i syfte att klarlägga huvudlinjerna i praxis i sådana

mål. Den fråga motionärerna i denna del åsyftar kommer självfallet

att därvid bli belyst.

Behovet av nya regler om vidgad rätt till ersättning och av en ny form för

överprövning av planärenden är uppenbarligen i viss mån avhängigt av frågan

huruvida fog finnes för den kritik motionärerna framfört i de hänseenden

som här förut behandlats. Dessa frågor bör därför icke för sig utredas.

Motionens syfte i dessa delar måste därjämte anses innebära eu genomgripande

förändring av de grundläggande principerna i byggnadslagstiftningen.

Utskottet, som genom sitt ovannämnda utlåtande nr 26/1959 får anses ha

anslutit sig till dessa principer, kan därför icke tillstyrka en sådan reform.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1960

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner, I: 130 och II: 150, icke måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 april 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Kristiansson, Alexanderson*,

Åke Larsson, Schött*, Wirmark och Ernst Olsson*;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar

Munktell, Bengtsson i Halmstad, Nyberg, Svenning, Grebäck och Bengtsson

i Göteborg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Alexanderson, Schött, Munktell, Nyberg, Grebäck och Bengtsson

i Göteborg, vilka ansett att utlåtandet från och med det stycke å sid. 6, som

börjar med orden »Motionärernas kritik», bort ha följande lydelse.

Motionärernas kritik av byggnadslagstiftningen avser icke så mycket lagstiftningens

materiella innehåll som fastmera avsaknaden av objektiva, klart

utformade regler för den gränsdragning mellan samhällets och den enskildes

intressen som i betydande omfattning sker i byggnads- och markfrågor samt

bristen på entydiga ersättningsregler. Den av motionärerna begärda utredningen

åsyftar alltså främst att vinna större garantier för rättssäkerhet på

detta lagstiftningsområde.

Utskottet kan ansluta sig till motionärernas önskemål om en sådan utformning

av lagreglerna på förevarande område, att rättsskyddsbehovet i

största möjliga utsträckning kan tillgodoses. Även om avvägningen mellan

allmän och enskild rätt i planfrågor många gånger i sista hand måste grundas

på lämplighetsavgöranden, bör dock författningsbestämmelserna så vitt

möjligt är giva de tillämpande myndigheterna klar vägledning och stöd för

en objektiv och konsekvent rättstillämpning. Även efter ikraftträdandet av

de förra året beslutade lagändringarna kan byggnadslagstiftningen icke sägas

motsvara dessa önskemål. Den reformering av lagstiftningen som då

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960

9

genomfördes hade som bekant till huvudsakligt syfte att ernå ett enklare

och snabbare förfarande i byggnadsärenden och icke att tillmötesgå de nu

aktualiserade önskemålen, ej heller att revidera själva grunderna för lagstiftningen.

Frågan om en översyn av bl. a. byggnadslagstiftningen i av motionärerna

angivet syfte har tidigare diskuterats inom riksdagen, senast i anledning

av motioner väckta vid 1954 års riksdag. I anledning av däri uttalade önskemål

om enhetlig lösning av ersättningsfrågor uppkomna i samband med

inskränkningar i den enskildes äganderätt underströk utskottet, att rättskänslans

krav samt den enskildes rättssäkerhet självfallet icke borde trädas

för när. Utskottet medgav också, att ersättningsreglerna icke på alla

områden tedde sig helt tillfredsställande och att därför en närmare granskning

i viss utsträckning vore påkallad. Utskottet ansåg emellertid, att utredning

av frågan om ersättning i anledning av begränsningar enligt byggnadslagen

i de enskildes rätt att förfoga över sin fasta egendom icke borde igångsättas,

förrän vissa andra pågående eller förestående utredningar på närgränsande

områden slutförts.

Nyssnämnda utredningar har nu avslutats. Även om de, i varje fall hittills,

icke föranlett några direkta åtgärder, synes detta icke böra föranleda

att en i och för sig önskvärd översyn av byggnadslagstiftningen ytterligare

uppskjutes. Såsom motionärerna framhåller och vilket utskottet tidigare

vitsordat, intager byggnadslagstiftningen en central ställning; en utredning

för tillgodoseende av nyss angivna syften skulle alltså vara av värde vid

en motsvarande översyn av lagstiftningen på närbesläktade rättsområden.

Den utredning som enligt utskottets mening alltså hör komma till stånd

bör jämväl behandla den av utredningen om kompetensfördelningen av

administrativa besvärsmål (SOU 1959: 4) aktualiserade frågan om en sådan

omläggning av planärendenas behandling, att en fristående högsta planmyndighet

inrättas. Utskottet har därmed givetvis icke tagit ställning till lämpligheten

av en dylik omläggning men anser likväl frågan ha sådant intresse,

att en förutsättningslös undersökning därav bör komma till stånd.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 130 och

II: ISO hos Kungl. Maj:t anhålla om översyn snarast möjligt

av byggnadslagstiftningen i syfte att skapa större rättssäkerhet

på detta område.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.