Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av byggnadslagstiftningen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 130 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. och nr 150 i andra kammaren av herr Bohman in. fl.
1960-04-05 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1960:16, Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av byggnadslagstiftningen. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 130 i första kammaren av herr Sveningsson m. fl. och nr 150 i andra kammaren av herr Bohman in. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1960
1
Nr 16
Utlåtande i anledning av motioner om viss översyn av byggnadslagstiftningen.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 130 i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 150 i andra kammaren av herr Bohman in. fl.
I motionerna, vilka är likalydande, hemställes, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn snarast möjligt av byggnadslagstiftningen
i syfte att skapa större rättssäkerhet på detta område».
De skäl motionärerna anfört till stöd för sitt yrkande framgår i huvudsak
av det följande. Beträffande skälen i övrigt hänvisar utskottet till
motionerna.
Den 30 december 1959 (nr 611 och nr 612) har utfärdats dels lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 19i7 (nr 385) och dels — med upphävande,
bortsett från vissa i övergångsbestämmelserna angivna undantag, av byggnadsstadgan
den 30 juni 1947 (nr 390) — ny byggnadsstadga (prop. 1959:
168; L3U 26; RSkr. 358). De nya bestämmelserna, som skall träda i kraft
den 1 juli 1960, har tillkommit i huvudsakligt syfte att åvägabringa förenklingar
och förkortningar av förfarandet i planläggnings- och byggnadsärenden
samt minskning av författningsmaterialets omfattning.
Motionärerna menar, att den nya lagstiftningen icke innebär någon ändring
i själva grunderna för 1947 års byggnadslagstiftning, och anser, att det
bör övervägas, huruvida icke en ny översyn av byggnadslagstiftningen nu
bör komma till stånd. Enligt motionärerna motsvarar lagreglerna på området
icke de anspråk på klarhet och tydlighet, som bör ställas på en lagstiftning
av så ingripande natur för den enskilde, och vidare har den alltmer
detaljerade regleringen av byggandet i våra tätorter skapat behov även av
materiella lagändringar.
Motionärerna fäster uppmärksamheten vid vissa särskilda frågor inom
byggnadslagstiftningen, där enligt deras uppfattning en översyn av bestämmelserna
ur rättssäkerhetssynpunkt är angelägen. Frågorna rör dels den
principiella avvägningen mellan allmän och enskild rätt i planläggningsfrdgor,
dels den enskildes rätt till ersättning för skada och intrång, dels ock
vilken myndighet som bör vara sista besvärsinstans i planärenden.
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 16
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960
Avvägningen mellan allmän och enskild rätt
I 1947 års byggnadslag uttalas i 4 §, att vid planläggning »såväl allmänna
som enskilda intressen» skall »tillbörligen beaktas». Jämväl 1947 års -—
ännu gällande — byggnadsstadga upptager vissa allmänna bestämmelser i
detta hänseende. Sålunda stadgas i 26 § beträffande stadsplan och i 157 §
beträffande regionplan, att vid uppgörandet av planen »tillbörlig hänsyn»
skall tagas till »markägarnas berättigade intressen». Enligt 117 § i stadgan
skall bestämmelserna i 26 § i tillämpliga delar gälla vid uppgörande av
byggnadsplan. Vidare kan nämnas 28 § 1 mom. andra stycket samma författning,
som beträffande stadsplan föreskriver, att byggnadsverksamheten
icke bör »genom detaljerade stadsplanebestämmelser kringgärdas i vidare
mån än som är nödvändigt för vinnande av det med planen avsedda syftet».
Denna bestämmelse gäller jämlikt 118 § byggnadsstadgan i tillämpliga delar
också byggnadsplan.
4 § byggnadslagen har icke berörts av 1959 års lagändring. I den nya
byggnadsstadgan har i 9 §, bland bestämmelser, som ansetts kunna göras
gemensamma för alla planinstitut och som jämväl i övrigt är av den karaktär
att de funnits försvara en så framskjuten placering, upptagits en erinran,
att man vid bebyggelseplanering skall göra en rimlig avvägning mellan de
olika allmänna intressen, som gör sig gällande i det särskilda fallet, och att
»även enskildas intressen» skall »tillbörligen beaktas». Efter mönster av 28 §
1 mom. andra stycket och 118 § 1947 års byggnadsstadga har vidare i 9 §
gjorts en erinran — med tillämplighet på all planeringsverksamhet — att
plan ej må »göras mera detaljerad än som är nödvändigt för att nå det därmed
avsedda syftet». Slutligen har i 1959 års byggnadsstadga angivits i 12 §
beträffande uppgörande av stadsplan, att »skälig hänsyn skall tagas till bestående
äganderättsförhållanden, fastighetsgränser, servitut och andra omständigheter,
som kunna inverka på planens genomförande», samt i 13 §
om uppgörande av byggnadsplan, att »särskild hänsyn skall tagas till bebyggelsens
art, äganderättsförhållanden samt markägarnas möjligheter att
genomföra planen».
Om de nu angivna reglerna yttrar motionärerna, bland annat:
Det säger sig självt, att dylika allmänt hållna regler och uttalanden icke
ger stadsplanerarna någon klar och säker ledning i det praktiska arbetet.
Att avgörandena under sådana förhållanden måste bli subjektiva och icke
sällan godtyckliga, är icke ägnat att förvåna. En lagstiftning med så svävande
och vaga uttryckssätt utgör intet stöd för en objektiv rättstillämpning och
icke heller något säkert skydd för enskild rätt. Det är icke möjligt för den
enskilde rättsinnehavaren att på förhand bedöma, hur avgörandet kommer
att ske. Någon säkerhet för att lika fall behandlas lika finns icke. Förutsättningar
saknas för rättssäkerhet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960
3
Ersättningsreglerna
Bestämmelserna i 1947 års byggnadslag om hur markägare skall tillgodoses
för inskränkning i förfoganderätten till marken är utformade efter två
linjer, nämligen dels såsom en skyldighet för kommun eller samhälle att i
vissa fall lösa mark, dels såsom en rätt för markägare att i viss utsträckning
erhålla ersättning för intrånget.
Lösningsskgldighet har stadgats, då mark på grund av innehållet i fastställd
generalplan eller stadsplan eller genom bebyggelseförbud av hänsyn
till försvaret, luftfarten m. m. icke får användas för enskilt bebyggande
ävensom beträffande tomtdel då ett år förflutit från tomtindelnings fastställande
(21, 48, 83, 104, 106 och 121 §§). Förutsättning för sådan skyldighet
är i samtliga fall, att markens ägare till följd av ingreppet i förfoganderätten
kan njdtja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till markens tidigare värde. Med avseende å inlösen i dessa fall liksom
då kommun, samhälle eller enskild hävdar den rätt till inlösen, som stiftats
genom bestämmelserna i 18, 41, 46, 47, 103 och 106 §§ eller tillkommit efter
Kungl. Maj:ts medgivande jämlikt 44 eller 45 §§, skall enligt 137 § bestämmelserna
i expropriationslagen med vissa smärre avvikelser lända till efterrättelse.
Den enskildes förfoganderätt över sin mark kan emellertid enligt byggnadslagstiftningen
inskränkas i åtskilliga hänseenden utan att totalt förbud
mot enskilt bebyggande föreligger. Rätt till ersättning härför föreligger i ett
antal särskilt angivna fall. Under förutsättning att markägaren efter inskränkningen
kan nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart missförhållande
till dess tidigare värde skall sålunda ersättning utgå för skada
genom förbud i fastställd generalplan mot annan glesbebyggelse än för jordbrukets,
fiskets, skogsskötselns och därmed jämförligt behov (22 och 104
§§), genom förbud mot nybyggnad och vissa andra åtgärder till hinder för
försvaret, luftfarten in. in. (83 och 121 §§) samt genom bestämmelser i vissa
fall i byggnadsplan, att mark skall användas till väg eller annan allmän plats
(116 §). För begränsningar i förfoganderätten genom andra byggnadsförbud
eller genom stadsplanebestämmelser, som reglerar markens användning,
anses markägare kompenserade genom de fördelar stadsplanen respektive
tomtindelningen medför. Vidare kan någon ersättningsrätt icke göras gällande
för hinder att exploatera mark för tätbebyggelse. Delta anses följa av
den i 5 § byggnadslagen inskrivna principen, att mark icke får användas
till tätbebyggelse, om den ej vid planläggning enligt byggnadslagen prövats
från allmän synpunkt lämpad för ändamålet, och har motiverats med att
möjligheten att utnyttja marken för tätbebyggelse och därigenom erhålla ett
högre markpris beror av samhällets utveckling och sålunda i allmänhet icke
av åtgärder, som vidtagits av ägaren. — Mål om ersättning eller markvärde
liihung
till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 16
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1960
ring i fall som regleras av byggnadslagen skall upptagas av expropriationsdomstol
(se 22, 39, 53, 56—69, 71, 83, 84 och 116 §§).
Frågan om en översyn ur rättsskyddssynpunkt av ersättningsreglerna har
tidigare behandlats i mera generella sammanhang. Sålunda hemställdes i två
likalydande motioner vid 1954 års riksdag (1: 129 och II: 319) om utredning
angående åtgärder för en likformig reglering av rätten till ersättning vid
ingrepp i enskilds äganderätt och frihet. Motionerna, som hänvisades till
lagutskott, behandlades av sammansatt konstitutions- och första lagutskott,
till vars utlåtande nr 2 utskottet hänvisar. I nämnda utlåtande redovisas frågans
tidigare behandling. I sammansatta utskottets yttrande bortsågs från
reglerna om ersättning vid intrång och rådighetsbegränsningar i fast egendom,
enär i den delen vid samma riksdag väckts särskilda motioner, nämligen
nr 234 i första kammaren av herr Velander in. fl. och nr 154 i andra
kammaren av herr Munktell m. fl. Dessa motioner, vilka är likalydande, behandlades
av tredje lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 32 anförde följande:
Såsom motionärerna framhåller begränsas den enskilde markägarens rätt
att förfoga över sin egendom genom skilda bestämmelser i ett stort antal
författningar. Utskottet delar motionärernas uppfattning att det ur många
synpunkter är önskvärt att de ersättningsfrågor, vartill dessa begränsningar
kan ge anledning, i största möjliga utsträckning löses efter enhetliga principer.
Självfallet bör därvid tillses att rättskänslans krav samt den enskildes
rättssäkerhet icke trädes för när. De situationer, i vilka den enskilde markägarens
förfoganderätt begränsas, är emellertid så olikartade att frågan,
huruvida och i vad mån ersättning bör utgå, måste besvaras mycket olika
i de skilda fallen. En långt driven strävan efter enhetliga ersättningsregler
kan därför komma att motverka önskemålet att i varje särskild situation
erhålla en lösning, som innebär en lämplig avvägning mellan allmänna och
enskilda intressen. — Utskottet, som genomgått ifrågavarande regler i ett
antal författningar, vill emellertid ingalunda göra gällande att reglerna på
alla områden ter sig helt tillfredsställande. En närmare granskning torde
därför i viss utsträckning vara påkallad. I första hand synes en sådan granskning,
såsom redan nu är fallet, böra ske i samband med ändrad lagstiftning
om begränsningar i den enskildes förfoganderätt. Om det i övrigt i särskilda
fall med skäl kan ifrågasättas, huruvida ersättningsreglerna i en viss lagstiftning
står i god samklang med motsvarande regler i annan lagstiftning,
där problemen ter sig någorlunda likartade, bör givetvis också en översyn
komma till stånd. På så sätt kan ersättningsreglerna i mån av behov successivt
genomgås. Det kan i detta sammanhang framhållas att exempelvis
den s. k. saneringsutredningen, som nyligen framlagt sitt betänkande (SOU
1954: 31), granskat vissa ersättningsregler i byggnadslagen. Vidare vill utskottet
erinra om vad tredje lagutskottet vid 1953 års riksdag i sitt utlåtande
nr 23 rörande vissa ändringar i nyssnämnda lag anförde om angelägenheten
av att en utredning snarast komme till stånd beträffande det ännu olösta
problemet om indragning till det allmänna av s. k. oförtjänt värdestegring.
En sådan utredning har också helt nyligen igångsatts. Vid denna utredning
synes det naturligt att exempelvis byggnadslagens regler om ersättning till
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1960
o
fastighetsägare på grund av ny eller ändrad planläggning samordnas med
en eventuell lagstiftning om indragning av värdestegring. Med hänsyn till
byggnadslagens av motionärerna påpekade centrala ställning bland de författningar,
som innehåller bestämmelser om ersättning i anledning av begränsningar
i den enskildes rätt att förfoga över sin fasta egendom, synes
det önskvärt att resultatet av den sist nämnda utredningen avvaktas, innan
nya utredningar på nu ifrågavarande områden igångsättes.
Utskottet förordade i sin hemställan till riksdagen, att motionerna icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Mot utlåtandet reserverade sig herrar Ebbe Ohlsson och Munktell, vilka
ansåg, att motionerna borde bifallas.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Den i utskottets utlåtande omnämnda utredningen angående indragning
av oförtjänt jordvärdestegring, den s. k. markutredningen, har den 25 oktober
1957 framlagt ett betänkande (SOU 1957: 43), utmynnande i tre olika
förslag, av vilka intet vunnit anslutning från flertalet av utredningens ledamöter.
I ett den 29 juli 1958 avgivet svar på en interpellation i andra kammaren
av herr Johansson i Norrköping angående åtgärder med anledning
av betänkandet har dåvarande statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Lindell förklarat betänkandet — som icke sänts på remiss — icke vara
ägnat att tjäna som grundval för ett regeringsförslag och har framhållit såsom
uppenbart, att ytterligare utredning krävs.
Motionärerna framhåller till en början, att det icke finnes någon »direkt
lagregel, som föreskriver skyldighet för kommunen att hålla markägare skadeslös
för stadsplanebestämmelser eller andra ingrepp, som kan mer eller
mindre urholka äganderätten». Under hänvisning till att markutredningen
slutfört sitt arbete, utan att »frågan om ökat rättsskydd på byggnadslagstiftningens
område förts närmare sin lösning», och med betonande av att byggnadslagstiftningen
intar en central ställning bland de författningar, som innehåller
bestämmelser om ersättning i anledning av begränsningar i den enskildes
rätt att förfoga över sin fasta egendom, anföres vidare, att en utredning
i enlighet med motionärernas förslag måste vara av stort värde vid en
motsvarande översyn av närbesläktade regler. Motionärerna påpekar slutligen,
att en sådan utredning skulle överensstämma med den uppfattning som
kommit till uttryck såväl i det ovan citerade utskottsutlåtandet som i sammansatta
konstitutions- och första lagutskottets tidigare berörda utlåtande
nr 2 vid 1954 års riksdag.
Sista instans i planärenden
Frågan om kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan
Kungl. Maj :l i statsrådet och regeringsrätten har nyligen utretts av f. d. justitierådet
Seve Ekberg, vilken såsom sakkunnig tillkallats för att verkställa
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960
en systematisk översyn av 2 § regeringsrättslagen. Utredningsmannen har
den 15 april 1959 framlagt betänkande i ämnet (SOU 1959:4). I betänkandet
har prövningen av byggnadsmålen utförligt behandlats (sid. 391—421),
varvid en redogörelse givits för nu gällande instansordning.
Motionärerna åberopar vad i betänkandet anförts om vikten av att rättsskyddsbehovet
inom nu ifrågavarande område tillgodoses och framhåller,
att utredningsmannen — ehuru han icke framlagt förslag i frågan då denna
icke omfattats av uppdraget — förordar inrättande av en fristående högsta
planmyndighet såsom den lämpligaste lösningen för att skapa ett tillfredsställande
rättsskydd i byggnadsmålen.
Utskottet
Den nuvarande utvecklingen mot en allt starkare koncentration av bebyggelsen
till städer och andra tätorter innebär med nödvändighet, att samhället
på bekostnad av den enskildes handlingsfrihet i ökad utsträckning måste
ingripa i samhällsbildningen i reglerande och samordnande syfte. Konfliktsituationer,
där samhällets och den enskildes intressen icke låter sig förena,
uppstår oftare och i alltmer varierande former. Det är uppenbart, att dessa
förhållanden ställer stora krav på en lagstiftning som skall angiva riktlinjerna
för den avvägning mellan allmän och enskild rätt varom här blir fråga.
Motionärernas kritik emot byggnadslagstiftningen, i den utformning den
erhåller då de år 1959 beslutade ändringarna träder i kraft, avser såväl reglernas
utformning som deras sakliga innehåll. I förstnämnda hänseende angriper
motionärerna främst de allmänna bestämmelser, som anger principerna
för gränsdragningen mellan samhälleligt och enskilt intresse, men
synes också anse, alt ersättningsreglerna icke fått en tillräckligt klar och
entydig form. Kritiken i sak riktar sig även den mot ersättningsbestämmelserna,
som enligt motionärerna icke i erforderlig utsträckning håller den
enskilde skadeslös för planmyndigheternas ingripanden. Slutligen vänder
sig motionärerna mot besvärsförfarandet och anser det böra övervägas, huruvida
icke den slutliga överprövningen av planärenden bör ankomma på en
särskild högsta planmyndighet.
I motionen göres gällande, att 1959 års lagstiftning icke inneburit någon
ändring i grunderna för tidigare gällande bestämmelser. Utskottet kan icke
helt dela denna uppfattning. Den decentralisering och förenkling i förfarandet
som nu genomförts måste i viss mån anses innebära nya förutsättningar
vid prövning av planfrågor. 1959 års reform innebar emellertid också i vissa
avseenden ganska ingripande ändringar i den äldre rättens rent materiella
innehåll. Frågan om den enskildes rätt var vid ärendets behandling i riksdagen
föremål för särskild uppmärksamhet. Tredje lagutskottet anförde sålunda
i sitt utlåtande (nr 26/1959) bl. a.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960
7
Utskottet finner propositionens förenklingar och övriga ändringar av byggnadslagstiftningen
värdefulla. Reformen torde motsvara ett gammalt och
allmänt önskemål från såväl de byggandes som byggnadsmyndigheternas
sida. Propositionen synes för flertalet fall innebära en lycklig avvägning
mellan de motsatta intressen som dessa båda kategorier ofta företräder. Reformen
innebär att myndigheternas inflytande i vissa fall minskar men i
andra fall ökar. Förslaget är präglat av förståelse för de byggandes svårigheter
och en önskan att så mycket som möjligt bistå dem i deras lovvärda hantering.
De band på den enskildes handlingsfrihet som kvarstår eller nu
tillkommit är av den beskaffenhet att de oavsett rådande samhällsekonomiska
värderingar på det stora hela taget får anses vara oumbärliga i varje
ordnat samhällle.
Frågan huruvida de tidigare berörda allmänna stadgandena om avvägning
mellan allmänt och enskilt intresse är tillräckligt tydligt utformade för att
i möjligaste mån garantera en enhetlig tillämpning har på grund av det nyss
anförda kommit i ett delvis nytt läge. Om utredning i denna del skall anses
påkallad bör den i vart fall icke vidtagas förrän praktiska erfarenheter vunnits
av den beslutade men ännu ej ikraftträdda lagstiftningen. Härtill kommer,
att de genom lagändring den 5 juni 1953 införda nya bestämmelserna
i 44 och 45 §§ byggnadslagen, varigenom möjligheterna avsevärt vidgats för
stad eller kommun att lösa mark för att i saneringssyfte genomföra större
stadsplanering (zonexpropriation) först på senare tid börjat mera allmänt
utnyttjas. Någon möjlighet till en samlad bedömning av dessa fall av ingripanden
— som givetvis inrymmer ett stort antal avvägningsfrågor av den art
som här avses — föreligger därför knappast ännu.
Vad därefter angår utformningen av ersättnings- och lösenbestämmelserna
får utskottet erinra om att tillämpningen av dessa ankommer på exproprialionsdomstol.
Från justitiedepartementet har upplysts att, sedan tidigare
stadgad skyldighet att till departementet insända dom i mål som avgjorts
av eller fullföljts från expropriationsdomstol upphört, det insända materialet
— som omfattar tiden fr. o. m. november 1951 t. o. m. mars 1960 — skall
bli föremål för bearbetning i syfte att klarlägga huvudlinjerna i praxis i sådana
mål. Den fråga motionärerna i denna del åsyftar kommer självfallet
att därvid bli belyst.
Behovet av nya regler om vidgad rätt till ersättning och av en ny form för
överprövning av planärenden är uppenbarligen i viss mån avhängigt av frågan
huruvida fog finnes för den kritik motionärerna framfört i de hänseenden
som här förut behandlats. Dessa frågor bör därför icke för sig utredas.
Motionens syfte i dessa delar måste därjämte anses innebära eu genomgripande
förändring av de grundläggande principerna i byggnadslagstiftningen.
Utskottet, som genom sitt ovannämnda utlåtande nr 26/1959 får anses ha
anslutit sig till dessa principer, kan därför icke tillstyrka en sådan reform.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 dr 1960
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, I: 130 och II: 150, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 april 1960
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Kristiansson, Alexanderson*,
Åke Larsson, Schött*, Wirmark och Ernst Olsson*;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar
Munktell, Bengtsson i Halmstad, Nyberg, Svenning, Grebäck och Bengtsson
i Göteborg.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Alexanderson, Schött, Munktell, Nyberg, Grebäck och Bengtsson
i Göteborg, vilka ansett att utlåtandet från och med det stycke å sid. 6, som
börjar med orden »Motionärernas kritik», bort ha följande lydelse.
Motionärernas kritik av byggnadslagstiftningen avser icke så mycket lagstiftningens
materiella innehåll som fastmera avsaknaden av objektiva, klart
utformade regler för den gränsdragning mellan samhällets och den enskildes
intressen som i betydande omfattning sker i byggnads- och markfrågor samt
bristen på entydiga ersättningsregler. Den av motionärerna begärda utredningen
åsyftar alltså främst att vinna större garantier för rättssäkerhet på
detta lagstiftningsområde.
Utskottet kan ansluta sig till motionärernas önskemål om en sådan utformning
av lagreglerna på förevarande område, att rättsskyddsbehovet i
största möjliga utsträckning kan tillgodoses. Även om avvägningen mellan
allmän och enskild rätt i planfrågor många gånger i sista hand måste grundas
på lämplighetsavgöranden, bör dock författningsbestämmelserna så vitt
möjligt är giva de tillämpande myndigheterna klar vägledning och stöd för
en objektiv och konsekvent rättstillämpning. Även efter ikraftträdandet av
de förra året beslutade lagändringarna kan byggnadslagstiftningen icke sägas
motsvara dessa önskemål. Den reformering av lagstiftningen som då
Tredje lagutskottets utlåtande nr 16 år 1960
9
genomfördes hade som bekant till huvudsakligt syfte att ernå ett enklare
och snabbare förfarande i byggnadsärenden och icke att tillmötesgå de nu
aktualiserade önskemålen, ej heller att revidera själva grunderna för lagstiftningen.
Frågan om en översyn av bl. a. byggnadslagstiftningen i av motionärerna
angivet syfte har tidigare diskuterats inom riksdagen, senast i anledning
av motioner väckta vid 1954 års riksdag. I anledning av däri uttalade önskemål
om enhetlig lösning av ersättningsfrågor uppkomna i samband med
inskränkningar i den enskildes äganderätt underströk utskottet, att rättskänslans
krav samt den enskildes rättssäkerhet självfallet icke borde trädas
för när. Utskottet medgav också, att ersättningsreglerna icke på alla
områden tedde sig helt tillfredsställande och att därför en närmare granskning
i viss utsträckning vore påkallad. Utskottet ansåg emellertid, att utredning
av frågan om ersättning i anledning av begränsningar enligt byggnadslagen
i de enskildes rätt att förfoga över sin fasta egendom icke borde igångsättas,
förrän vissa andra pågående eller förestående utredningar på närgränsande
områden slutförts.
Nyssnämnda utredningar har nu avslutats. Även om de, i varje fall hittills,
icke föranlett några direkta åtgärder, synes detta icke böra föranleda
att en i och för sig önskvärd översyn av byggnadslagstiftningen ytterligare
uppskjutes. Såsom motionärerna framhåller och vilket utskottet tidigare
vitsordat, intager byggnadslagstiftningen en central ställning; en utredning
för tillgodoseende av nyss angivna syften skulle alltså vara av värde vid
en motsvarande översyn av lagstiftningen på närbesläktade rättsområden.
Den utredning som enligt utskottets mening alltså hör komma till stånd
bör jämväl behandla den av utredningen om kompetensfördelningen av
administrativa besvärsmål (SOU 1959: 4) aktualiserade frågan om en sådan
omläggning av planärendenas behandling, att en fristående högsta planmyndighet
inrättas. Utskottet har därmed givetvis icke tagit ställning till lämpligheten
av en dylik omläggning men anser likväl frågan ha sådant intresse,
att en förutsättningslös undersökning därav bör komma till stånd.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna I: 130 och
II: ISO hos Kungl. Maj:t anhålla om översyn snarast möjligt
av byggnadslagstiftningen i syfte att skapa större rättssäkerhet
på detta område.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.