Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om rätt för hyresgäst att anföra besvär över beslut berörande hyressåttningen i vissa fall. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagen väckt till lagutskott hänvisad motion, nr 268 i andra kammaren, av herrar Svenning m. fl.

1960-04-20 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:18, Utlåtande i anledning av motion om rätt för hyresgäst att anföra besvär över beslut berörande hyressåttningen i vissa fall. Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagen väckt till lagutskott hänvisad motion, nr 268 i andra kammaren, av herrar Svenning m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

1

Nr 18

Utlåtande i anledning av motion om rätt för hyresgäst att anföra

besvär över beslut berörande hyressåttningen i vissa

fall.

Tredje lagutskottet har behandlat en i riksdagen väckt till lagutskott

hänvisad motion, nr 268 i andra kammaren, av herrar Svenning m. fl.

I motionen yrkas, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om

sådan ändring i gällande regler, »att hyresgäst blir behörig föra talan i

samband med avgöranden om statlig belåning, hyresmaximering och hyresfördelning»

för fastigheter som icke omfattas av hyresregleringens huvudstadganden.

över motionen har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver inhämtats

yttranden från bostadsstyrelsen och statens hyresråd varjämte på

begäran av utskottet yttranden avgivits av Sveriges fastighetsägareförbund

och Hyresgästernas riksförbund.

Inledning

Genom lagen den 19 juni 1942 om hyresreglering m. m. (hyresregleringslagen)

stadgades bl. a. begränsning av hyrans storlek för flertalet lägenheter.

Lagen ägde före år 1957 tillämpning i alla städer, köpingar och

municipalsamhällen, vilkas invånarantal vid 1942 års ingång uppgick till

minst 2 000 samt dessutom, efter särskilda förordnanden av Kungl. Maj :t,

i inemot 300 andra orter.

I ett den 27 september 1955 dagtecknat slutbetänkande (SOU 1955:35)

framlade hyresregleringskommittén förslag om en successiv avveckling av

hyresregleringen, som då gällde till och med den 30 september 1956. Förslaget

förutsatte att hyresregleringslagen i princip skulle erhålla förlängd

giltighet men att lagen samtidigt skulle bringas att upphöra för vissa slag

av lägenheter och att dessutom möjlighet skulle öppnas att sätta lagen ur

kraft för vissa orter. Kommittén föreslog alltså både en kategorimässig och

en regional avveckling av hyresregleringen.

Genom proposition (nr 168/1956) föreslogs bl. a. en lagstiftning av i

huvudsak den innebörd hyresregleringskommittén sålunda föreslagit.

Sedan tredje lagutskottet i princip tillstyrkt propositionen i nu avhand1

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 18

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

lade del (utlåtande nr 28/1956) och riksdagen antagit förslaget trädde den

nya lagstiftningen i kraft den 1 januari 1957.

För innehållet i denna lagstiftning redogöres under följande rubrik.

Gällande bestämmelser

Den regionala avvecklingen av hyresregleringen åstadkommes genom att

Kungl. Maj :t för viss ort, där lagen eljest skulle vara tillämplig, förordnar,

att lagen icke vidare skall äga tillämpning.

Huvudstadgandet om den kategorimässiga avvecklingen finnes i 26 §

hyresregleringslagen. Enligt detta lagrum skall stadgandena i 2—6 §§

samma lag icke äga tillämpning på upplåtelse av lägenhet i hyresvärden

tillhörigt hus, för vilket utgått sådant statligt lån, som är förenat med villkor

om begränsning av rätten att uttaga hyra och slutligt beviljats efter

den 31 december 1956 samt icke uppsagts till betalning.

Bakom avvecklingen av hyresregleringen för lägenheter i vissa statsbelånade

hus ligger det förhållandet att hyrorna i dessa hus med tidigare lagstiftning

var föremål för en i viss mån dubbel kontroll. I samband med att

lån beviljas har nämligen det lånebeviljande organet (bostadsstyrelsen

eller länsbostadsnämnd) att för varje hus bestämma det högsta hyresbelopp

som sammanlagt får uttagas för lägenheterna i huset. I förekommande fall

uppdelas summan pa ett belopp för bostäderna och ett för övriga lokaler i

huset. Uttages högre hyra än som medgivits kan lånet uppsägas till betalning.

Vid sidan av den prövning som alltså sker hos det lånebeviljande organet

hade före år 1957 hyresnämnd att fastställa grundhyra för varje enskild

lägenhet i huset. I praktiken fördelade hyresnämnden därvid den av lånemyndigheten

fastställda totala hyressumman på de särskilda lägenheterna.

De nyss refererade bestämmelserna återfinnes i tertiärlånekungörelsen

(1957: 360), som i övrigt innehåller bl. a. följande, som här är av intresse.

I 4 § första stycket och 5 § första stycket stadgas att lån må beviljas allenast

under förutsättning att sökanden avger en förbindelse att, därest

lägenheterna i byggnad, som ansökningen avser, underkastas hyreskontroll

i den mening som avses i kungörelsen, ställa sig därav föranledda föreskrifter

till efterrättelse. Enligt 6 § skall lägenheter i byggnad, som tillkommit,

ombyggts eller förvärvats med stöd av lån enligt kungörelsen, under lånetiden

vara underkastade hyreskontroll, såvida icke byggnaden äges av vissa

angivna slag av företag. Vidare ges föreskrifter om de grunder efter vilka

maximihyran skall fastställas. 16 § innehåller bl. a. en bestämmelse om att

lån kan uppsägas därest villkoren för detsamma åsidosättes.

Bestämmelser av motsvarande innehåll fanns även i 1948 års tertiärlånekungörelse.

Hyreskontroll enligt denna kungörelse har alltså fungerat

en lång följd av år vid sidan och i princip oberoende av den allmänna hyresregleringen.

Detta system med dubbel hyreskontroll ansågs onödigt kom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

plicerat, och det uttalades att en hyreskontroll enbart genom det lånebeviljande

organet borde vara tillräcklig.

Hyresregleringskommittén uttalade härom (prop. s. 17).

Kommittén hävdar, att hyresregleringsmyndigheternas tillsyn utan nämnvärd

olägenhet kan undvaras, när det finnes statlig kontroll över hyrorna via

långivningen. Därest man undantar de statligt belånade husen från hyresregleringen,

vinner man den fördelen, att hyresnämnderna och hyresrådet

befrias från det huvudsakliga arbetet med prövning av hyra för nybyggda

hus.

Även om lånemyndigheterna icke skulle ha möjligheter att ingripa beträffande

fördelningen av lägenhelshyrorna, synes det ej vara anledning

befara, att fastighetsägarna skulle missbruka sina möjligheter att bestämma

över fördelningen i sådan utsträckning att man med hänsyn därtill behöver

avstå från här ifrågavarande avvecklingsmöjlighet. Dock torde man böra

förbehålla hyresnämnden möjlighet att vid prövning av uppsägning för

hyresreglering förlänga hyresförhållandet mot den hyra, som nämnden

finner skälig.

Ett stort antal av de remissmyndigheter som yttrade sig över hyresregleringskommitténs

förslag tillstyrkte förslaget i nu förevarande del endast

under förutsättning, att de långivande myndigheterna eller annan myndighet

finge befogenhet att kontrollera fastighetsägarens fördelning av totalhyran

på de olika lägenheterna. Remissmyndigheterna grundade sitt ställningstagande

på farhågor för att hyresvärdarna skulle missbruka befogenheten

att själva fördela maximihyran på de olika lägenheterna. Statens

hyresråd framhöll, att hyresvärden t. ex. kunde ordna det så att han bodde

hyresfritt själv och därjämte gynnade vissa hyresgäster på de andras bekostnad.

Flertalet av remissmyndigheterna föreslog, att det skulle ankomma på

bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd att uppdela hyresbeloppet på de

olika lägenheterna. I några yttranden föreslogs dock, att hyresgäst, som

var missnöjd med hyresvärdens fördelning av hyran, skulle få vända sig

till hyresnämnd för att få hyrans skälighet prövad.

Bostadsstyrelsen uttalade bl. a. följande.

Motivet för kommitténs förslag är att ifrågavarande hus oberoende av hyresregleringen

är föremål för hyreskontroll i samband med den statliga belåningen.

Hittills har det dock i realiteten icke varit fråga om någon dubbel

hyreskontroll, enär hyresregleringsmyndigheternas och de långivande

organens verksamhet har varit samordnad. Avvecklingen av hyreskontrollen

enligt hyresregleringslagen skulle i stort sett endast innebära att arbetsuppgifter

överflyttades från hyresnämnderna och hyresrådet till förmedlingsorganen,

länsbostadsnämnderna och bostadsstyrelsen. Totalt sett torde

någon nämnvärd administrativ förenkling ej erhållas. För de bostadspolitiska

organen skulle en sådan överflyttning innebära att arbetsuppgifterna

vidgades, vilket skulle medföra ökat personalbehov. Härtill kommer emellertid,

att de nya uppgifterna i viss mån skulle bli helt väsensskilda i förhållande

till dem som nu åvilar bostadsmyndigheterna.

— Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 8 and. Nr 18

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

Styrelsen ansåg, att den enskilde hyresgästen borde kunna dra en hyresfördelning

under offentlig myndighets prövning men att de långivande organen

icke i en bristsituation var lämpade att handha denna prövning. Därom

anförde styrelsen.

Sakfrågan i sådana klagomål skiljer sig icke avsevärt från sakfrågan i

tvister enligt hyresregleringslagen, och handläggningen av dem bör icke

överflyttas från hyresnämnderna till de långivande organen, vilka icke har

någon för deras handläggning lämplig organisation. Enligt kommitténs förslag

skall hyresnämnderna beträffande de statligt belånade husen handlägga

frågor i samband med uppsägningsskyddet även sedan hyreskontrollen

enligt hyresregleringslagen är avskaffad beträffande dessa hus. Styrelsen

föreslår att deras befogenheter utvidgas till att upptaga klagomål av hyresgäst

om maximihyrans fördelning på husets lägenheter och om ersättning

för uppvärmning av lägenheterna och deras förseende med varmvatten.

Departementschefen (dåvarande statsrådet Zetterberg) fann det vara en

förutsättning för slopandet av hyresnämndernas befattning med hyressättningen

i de statsbelånade husen, att de långivande organen bestämde ej

blott den totala hyressumman utan även hyran för varje lägenhet. Han ansåg

dock att detta borde kunna ske på ett enkelt sätt, som icke medförde någon

större belastning för det beslutande organet, och uttalade vidare följande.

Jag vill förorda, att det skall ankomma på fastighetens ägare att, sedan

det totala hyresbeloppet fastställts, inkomma med förslag om hur beloppet

skall fördelas på de olika lägenheterna. Förslaget bör hos det kommunala

förmedlingsorganet för låneärenden hållas tillgängligt för hyresgäster eller

hyressökande i fastigheten så att dessa får tillfälle att framställa sina erinringar.

Förmedlingsorganet bör därefter översända förslaget med eget yttrande

till bostadsstyrelsen eller länsbostadsnämnd, som meddelar beslut.

Härvid bör fastighetsägarens förslag icke frångås, om det ej är uppenbart

att fördelningen skulle leda till obilliga konsekvenser såsom t. ex. om

fastighetsägaren velat gynna sig själv eller viss hyresgäst på de övrigas bekostnad.

Den nu förordade ordningen för hyrans uppdelning på lägenheterna

torde kunna genomföras i administrativ väg.

Tredje lagutskottet uttalade.

Beträffande den kategorimässiga avvecklingen har utskottet intet att erinra

mot att denna nu påbörjas med statsbelånade hus i överensstämmelse

med Kungl. Maj :ts förslag, varvid förutsättes att såsom i

propositionen uttalats sådana administrativa bestämmelser kommer att

utfärdas att det lånebeviljande organet kan bestämma hyran för varje lägenhet.

Förslaget till ändring av 26 § andra stycket hyresregleringslagen innebär

att samtliga lägenheter i dessa hus, således även affärslägenheter, under

förutsättning att de uthyres av husägaren och alltså icke i andra hand

samt att lånet ej uppsagts, icke vidare skall vara underkastade hyreskontroll

enligt hyresregleringslagen men fortfarande kvarstå under reglerna

för uppsägningsskydd.

I vissa motioner (I: 458 och II: 596) yrkades att fördelningen av det totala

hyresbeloppet skulle anförtros fastighetsägaren.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

5

Utskottet yttrade härom.

Anledning föreligger enligt utskottets mening icke heller att f. n. tillstyrka

yrkandet i samma motioner, att fördelningen på olika lägenheter

av det av bostadsstyrelsen fastställda totala hyresbeloppet skall tillkomma

fastighetsägare i stället för hyresnämnd, eftersom detta önskemål beträffande

de hus, som utskottet anser kunna nu undantagas från hyresregleringen,

praktiskt taget kommer att bli helt tillgodosett genom den i propositionen

förordade ordningen. Enligt denna skall nämligen fastighetsägarens

förslag icke frångås, om det ej är uppenbart att fördelningen skulle

leda till obilliga konsekvenser.

Uttalande av justitieombudsmannen

I anledning av klagomål över bostadsstyrelsens beslut att i visst fall icke

till prövning upptaga av hyresgäst anförda besvär över länsbostadsnämnds

beslut i ärende angående fastställande av hyra, har justitieombudsmannen

gjort vissa uttalanden, vilka återgivits i ämbetsberättelsen för år 1960.

Justitieombudsmannen, som fann klagomålen icke föranleda någon åtgärd,

uttalade i ärendet (s. 269) följande.

Rätten att anföra besvär över förvaltningsmyndighets beslut avser en

fråga, som i allmänhet icke ansetts böra eller kunna bli föremål för närmare

reglering i författningstexten. Det har sålunda överlämnats åt rättstillämpningen

att besvara dylika spörsmål. Inom de fiesta områden av förvaltningen

har också genom Kungl. Maj :ts avgöranden en tämligen fast praxis härutinnan

utbildats. Den allmänna grundsatsen synes härvid vara, att besvärsrätt

allenast tillkommer den, vars rättsliga ställning eller eljest erkända intresse

på ett för honom ofördelaktigt sätt rönt inverkan av beslutet.

Den i förevarande ärende uppkomna frågan, huruvida — förutom hyresvärd

— jämväl hyresgäst äger anföra besvär över länsbostadsnämnds beslut

angående fördelning av totalhyra i tertiärbelånade fastigheter kan icke

besvaras med ledning av författningstexten. Icke heller synes någon på

Kungl. Maj :ts avgörande grundad praxis föreligga. För sin del har bostadsstyrelsen

stannat för den meningen, att besvärsrätt icke kan tillerkännas

hyresgäst.

Väl kunna vissa skäl anföras till förmån för den uppfattningen att ett

beslut om fördelningen av totalhyran berör hyresgästernas intressen på

sådant sätt, att besvärsrätt bör tillkomma dem. Å andra sidan är det här

fråga om en från statliga myndigheters sida utövad kontroll över att beviljade

lån icke disponeras på sätt som är oförenligt med det ändamål, som

långivningen är avsedd att främja, nämligen produktionen av billiga bostäder.

Denna kontroll, som i författningarna utformats som ett lånevillkor

och som således till sin natur är ett led i avtalet mellan långivaren och låntagaren,

är — även om den givetvis kommer de boende till godo — icke

utformad i syfte att närmare reglera förhållandet mellan hyresvärd och

hyresgäst. För ett behörigt utövande av denna kontroll är det — såsom

bostadsstyrelsen även framhållit — självfallet av värde att hyresgästerna

medverka såväl därigenom att de underrätta den lånegivande myndigheten

om hyresöverskridanden som därigenom alt de anföra sina synpunkter på

frågan om hyresfördelningen och sålunda underlätta myndighetens bedöm
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

ning härav. Med ett sådant betraktelsesätt är det följdriktigt att icke tillerkänna

hyresgäst besvärsrätt med avseende å beslut, som berör ett offentligrättsligt

reglerat avtalsförhållande mellan långivare och låntagare.

Vilken uppfattning man än må hysa beträffande frågan om hyresgästs

besvärsrätt i förevarande hänseende, är det uppenbart att bostadsstyrelsens

bedömning icke innefattar tjänstefel. Besvarandet av berörda fråga bör,

liksom motsvarande spörsmål på andra områden av förvaltningen, ankomma

på rättstillämpningen. Det må även anmärkas, att frågan huruvida det är

möjligt att genomföra en närmare författningsmässig reglering av den administrativa

besvärsrätten ingår i det utredningsuppdrag, som anförtrotts besvärssakkunniga.

Motionerna

Motionärerna erinrar om att hyresgäst — i motsats till fastighetsägaren

— icke äger rätt att anföra besvär vare sig över beslut om belåning, om

bestämmande av »maximihyra» eller om fördelningen av denna. Vidare

anföres.

I vissa fall har det varit alldeles uppenbart, att frånvaron av formell rätt

för hyresgäst att anföra besvär lett till att diskutabla tomtkostnader accepterats.

Genom att lånebeviljande organ icke haft möjlighet att beakta av hyresgästerna

framförda anmärkningar mot uppgivna produktionskostnader har

högre belåning och därmed högre hyror erhållits än vad som eljest bort bli

fallet.

Rent allmänt måste också framhållas att det ur rättssäkerhetssynpunkt

ter sig stötande, att för både den enskilde och samhället betydelsefulla ekonomiska

frågor avgöres på rent administrativ väg utan möjlighet för annan än

ena parten i hyresförhållandet att öva inflytande på de bedömningar, som

ligger till grund för lånebeslut och hyressättning.

Remissyttrandena

Statens hyresråd har — under åberopande av att rådet saknar erfarenhet

av verkningarna av att hyreskontrollen omlagts — inskränkt sig till att

såsom sin mening uttala, att därest det visat sig att hyresgästernas intressen

icke vinner tillbörligt beaktande, utredning bör verkställas om hur en

ändring i förhållandena skulle kunna genomföras.

Bostadsstyrelsen har avstyrkt motionen. Efter en redogörelse för justitieombudsmannens

här ovan redovisade uttalanden anför styrelsen följande.

Till vad justitieombudsmannen har anfört kan läggas ytterligare två synpunkter.

Den ena är av administrativ art. Hyresnämnderna har en sådan

sammansättning, att de är lämpliga för handläggning av tvister mellan hyresgäst

och hyresvärd, men det har inte de lånebeviljande organen. Varken

länsbostadsnämnderna eller styrelsen har heller erfarenhet om den typ av

handläggning av ett ärende som erfordras, när två parters motstridiga intressen

skall beaktas.

Den andra synpunkten är, att den formella rätten att föra talan eller

anföra besvär inte skulle få någon motsvarighet i en hyresgästerna tillkommande

enskild rätt gentemot hyresvärden att få hyran nedsatt. Någon

motsvarighet till den rätt de skulle ha haft enligt hyresregleringslagen, om

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

den hade varit tillämplig, torde inte kunna beredas dem inom ramen för en

låneförfattning.

När det alltså gäller fördelningen av en i lånebeslutet maximerad totalhyra,

är det ändamålsenligt att hyresgästernas mening om låntagarens förslag

inhämtas såsom nu sker, ty därigenom vinner bedömningen av förslaget

i säkerhet. Den omständigheten att deras mening inhämtas betyder icke att de

har »talerätt» i ordets strängt juridiska mening. Skulle de tilldelas en sådan

rätt, främst då rätten att i högre instans söka ändring i länsbostadsnämndens

beslut, måste syftet därmed tänkas vara, att de skulle — i eget välförstått

intresse, som emellertid, när de vill överklaga hyresfördelningen,

måste antagas vara motsatt fastighetsägarens — tillvarataga det allmänna

intresset av säkerhet i avgörandena om hyresfördelning. Vid dessa avgöranden

bör enligt chefens för justitiedepartementet uttalande i propositionen

1956: 168, s. 42, »fastighetsägarens förslag icke frångås, om det ej är

uppenbart att fördelningen skulle leda till obilliga konsekvenser såsom t. ex.

om fastighetsägaren velat gynna sig själv eller viss hyresgäst på de övrigas

bekostnad». Detta tyder på att en viss liberalisering av hyresfördelningen

i de ifrågavarande husen var avsedd.-----

Motionärernas yrkande går emellertid---betydligt längre och avser

att bereda hyresgäst talerätt i de frågor, som avhandlas i själva lånebeslutet.

Det har hänt att hyresgäster eller en organisation av hyresgäster har kommit

med inlagor i enstaka låneärenden, men man kan knappast säga, att

det tidigare på allvar har gjorts gällande, att hyresgäst borde ha rätt att

föra talan i sådana frågor.

»I vissa fall har det», anför motionärerna till stöd för sitt förslag i denna

del, »varit alldeles uppenbart, att frånvaron av formell rätt för hyresgäst

att anföra besvär lett till att diskutabla tomtkostnader accepterats. Genom

att lånebeviljande organ icke haft möjlighet att beakta av hyresgästerna

framförda anmärkningar mot uppgivna produktionskostnader har högre

belåning och därmed högre hyror erhållits än vad som eljest bort bli fallet.»

Denna syn på saken kan icke vara riktig. Metoderna för beräkning av lånets

storlek "(med tillämpning av bestämmelserna om belåningstak) är alltför

generella, och icke heller är de metoder som tillämpas för beräkningen av

godtagbar produktionskostnad (tomtkostnad, byggnadskostnad) sådana,

att det kan antagas, att hyresgästernas medverkan skulle vara av värde för

det lånebeviljande organet. När hyresgäster i spridda fall har anfört sina

synpunkter i låneärenden, har det varit givet, att man har tagit del av dem

vid ärendebehandlingen, ehuru hyresgästerna icke har haft någon formell

talerätt. Bostadsstyrelsens erfarenheter från sådana tillfällen ger icke heller

något stöd åt tanken, alt ärendebehandlingen skulle vinna i säkerhet eller

i något annat avseende, om hyresgästernas mening inhämtades i lånefrågorna,

innan det slutliga beslutet meddelades.

Det sagda utesluter icke att synpunkter av hyresgäster kan vara av värde

för själva lånebehandlingen. Det bör framhållas, alt en enskild hyresgäst

eller en organisation av hyresgäster kan anföra synpunkter på frågan i samband

med handläggningen av låneärendet hos kommunens förmedlingsorgan,

och givetvis kan hyresgästerna alltfort komma med inlagor till det

långivande organet. Däremot innebär vad som nu har sagts, att bostadsstyrelsen

icke kan finna att det skulle vara ändamålsenligt att inhämta hyresgästernas

mening i de frågor, till vilka ställning skall tagas i lånebeslutet.

De synpunkter som talar mot att ge hyresgäst formell talerätt i frågor

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

rörande hyresfördelning gäller även förslaget att ge dem talerätt i själva

lånefrågorna, och de gör sig i en del fall gällande med större styrka. Om

redan en till beslut om hyresfördelning begränsad rätt för hyresgästerna att

överklaga skulle medföra en besvärande komplikation av förfarandet, skulle

detta sålunda i ännu mycket högre grad gälla en talerätt, som omfattade

alla de frågor som det lånebeviljande organet tar ställning till i själva lånebeslutet.

Hyresgästernas riksförbund understryker starkt betydelsen av att en utredning

verkställes i syfte att bereda hyresgästerna möjlighet att tillvarataga

sina intressen. Förbundet erinrar även om att frågan om hyresgästs

besvärsrätt i fall som avses i motionerna, varit föremål för prövning av såväl

justitieombudsmannen som Kungl. Maj:t.

Förbundet anför.

På anmälan av en enskild hyresgäst över Bostadsstyrelsens beslut att icke

uppta besvär till prövning i ärende rörande hyresfördelningen uttalade

justitieombudsmannen att det väl kunde ifrågasättas om icke hyresgäst

borde äga sådan rätt men att å andra sidan Bostadsstyrelsen haft skäl för

sitt beslut att avvisa besvären.

Senare har Kungl. Maj :t på besvär av hyresgäst i ärende rörande maximihyror

och produktionskostnader förklarat, att sådan besvärsrätt icke tillkommer

hyresgäst.

Den ändring, som vidtogs i 26 § hyresregleringslagen, har icke avsett att

helt undantaga de ifrågavarande lägenheterna från hyrespriskontroll. Syftet

var allenast att åstadkomma en förenkling i det administrativa förfarandet

för bestämmandet av maximihyror i nybyggda fastigheter genom att undanröja

det dubbelarbete som i viss mån skedde hos de hyresreglerande och de

långivande myndigheterna. Av förarbetena framgår, att man icke tänkt sig

att detta skulle behöva leda till någon försämring i hyresgästernas rätt och

möjligheter att öva inflytande på hyressättningen. Emellertid har den rent

administrativa handläggningen av frågorna om produktionskostnader, hyresmaximering

och hyresfördelning i praktiken visat sig leda till en avsevärd

försämring av hyresgästernas rättsliga ställning.

Förbundet har sig bekant ett flertal fall, där det kan ifrågasättas om den

administrativa handläggningen av dessa ärenden givit riktiga resultat och

där lånebeviljande organs beslut framkallat en kraftig reaktion och en

stark känsla av rättslöshet hos den part, som berörts av besluten men som

icke haft möjligheter att inverka på dessa.

Det är visserligen riktigt, att hyresgäst icke formellt är part i dessa låneärenden.

Det ankommer emellertid på de lånebeviljande organen att icke

blott bevilja lån enligt därför fastställda regler utan att också fastställa

grundhyror beräknade efter den faktiska produktionskostnaden, vilken kan

icke oväsentligt överstiga det avkastningsvärde, som ligger till grund för de

statliga lånen.

Rättssäkerheten fordrar därför, att hyresgäst beredes möjlighet att besvärsvägen

påkalla prövning och bedömning av samtliga de faktorer, som

ytterst bestämma vad som slutligen skall erläggas i hyra.

Sveriges fastighetsägareförbund avstyrker motionerna och uttalar därvid.

Ändringen av 26 § betingades---i första hand av en önskan att för
enkla

förfarandet och utgjorde ett led i avvecklingen av hyresregleringen.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

9

Sett mot denna bakgrund skulle ett bifall till motionärernas yrkande innebära

ett steg tillbaka i den påbörjade avvecklingen samt medföra ytterligare

en komplicering av regleringarna.

Ändamålet med de lånebeviljande organens hyreskontroll är närmast att

reglera förhållandet mellan långivare och låntagare, d. v. s. att bevaka, att

lånen icke disponeras på annat sätt än vad som är förenligt med det ändamål

som långivningen är avsedd att stödja, nämligen en produktion av billiga

bostäder. Denna kontroll har utformats som ett lånevillkor och som ett

led i avtalet mellan långivare och låntagare. Hyresgästerna har emellertid

tillförsäkrats rätt att i viss utsträckning yttra sig över hyresfördelningen

och underlättar således den långivande myndighetens bedömning härav.

Enligt förbundets uppfattning måste detta vara tillfyllest. När det gäller

hyresgästernas intressen i fråga om granskning av produktionskostnaderna

och fastställande av maximihyror torde dessa kunna tillvaratagas fullt ut

lika tillfredsställande av det långivande organet som av hyresreglerande

myndigheter i övrigt.

I motionen anföres bl. a. att det i vissa fall varit alldeles uppenbart att

frånvaron av formell rätt för hyresgästen att anföra besvär lett till att

diskutabla tomtkostnader accepterats. I vilken utsträckning så varit fallet

är förbundet obekant. Man torde dock kunna utgå ifrån, att de långivande

organen med hänsyn till vad som eventuellt kan ha förevarit, framdeles

kommer att skärpa sin uppmärksamhet på dessa frågor.

Utskottet

År 1956 fattade riksdagen beslut som innebar viss avveckling av den tidigare

gällande hyresregleringen. Sålunda beslutade riksdagen, efter tillstyrkan

av tredje lagutskottet, om den s. k. kategorimässiga avvecklingen. Därigenom

undantogs hyrorna i vissa statsbelånade hus från kontroll genom

hyresnämnderna, och den kontroll av hyressättningen i dessa hus, som tidigare

verkställts i hyresnämnd, förlädes i stället till det lånebeviljande organet,

d. v. s. länsbostadsnämnd eller bostadsstyrelsen. Enligt vid reformen

gjorda uttalanden skall emellertid fastighetsägarens förslag angående fördelning

av den av det lånebeviljande organet fastställda totalhyran ej frångås

med mindre särskilda skäl föreligger. Reformen innebar sålunda att fastighetsägaren

fick ökade möjligheter att inverka på hyrornas fördelning å

de skilda lägenheterna inom fastigheten så länge han höll sig inom den totalhyra

som bestämts av det lånebeviljande organet.

En följd av 1956 års reform var att hyresgästerna i nu ifrågavarande

kategori av hus förlorade sin möjlighet att föra talan om hyrans storlek.

Hyresgästerna har nämligen ej ställning av part i det rättsförhållande mellan

fastighetsägaren (låntagaren) och staten (långivaren), där hyreskontrollen

utgör ett avtalsvillkor. Tidigare hade hyresgästerna kunnat föra talan

både vid hyresnämnderna och i hyresrådet, och talerätten hade omfattat såväl

totalhyran i fastigheten som hyrorna i de skilda lägenheterna. Rätten

att föra talan beträffande totalhyran för fastigheten hade dock närmast varit

av formell natur. Så länge en fastighetsägare nöjde sig med att utlaga den

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

av lånemyndigheten fastställda totalhyran kunde han nämligen alltid räkna

med att få denna hyra fastställd i hyresnämnd och hyresrådet. Nämnda

följd av reformen uppmärksammades vid lagändringen, och vissa remissinstanser

föreslog att hyresgäst i händelse av missnöje skulle få rätt att

bringa hyressättningen under hyresnämnds prövning. Statsmakterna delade

dock ej denna uppfattning. Härtill bidrog bl. a. en strävan att förenkla

hyreskontrollen och befria hyresnämnderna från vissa arbetsuppgifter men

även tilliten till att de långivande organen skulle på ett tillfredsställande sätt

kunna sköta även den för dem nya uppgift som fördelningen av totalhyran

på de skilda lägenheterna innebar. I syfte att tillförsäkra hyresgästerna visst

inflytande föreskrevs, att hyresgästerna skulle beredas tillfälle yttra sig i

fråga om hyressättningen. Vidare stadgades, att yttrande skulle avgivas av

det kommunala förmedlingsorganet. Även i samband med den prövning som

där sker har hyresgästerna möjlighet att framföra sina synpunkter.

Utskottet anser att det skulle innebära en tillbakagång att nu införa en

ordning av det slag motionärerna åsyftar. Endast om den nu rådande ordningen

kan anses behäftad med allvarliga brister bör det därför ifrågakomma

att nu frångå densamma. I motionerna — liksom i ett av remissyttrandena

— påstås visserligen att gällande regler lett till vissa missförhållanden, men

det påvisas icke några fall där så skett. Motionärerna har också framhållit

att rättssäkerhetssynpunkter talar för att hyresgäst tillerkännes besvärsrätt

i fall av nu förevarande slag. Enligt utskottets mening kan det icke göras

gällande, att hänsyn till rättssäkerheten fordrar att hyresgäst tillerkännes

besvärsrätt angående ett förhållande, som utgör villkor i ett avtal mellan

två andra parter. Utskottet anser dessutom att det sätt varpå hyreskontrollen

utövas -— genom förslag från fastighetsägaren, yttrande från hyresgästerna

och det kommunala förmedlingsorganet samt prövning i länsbostadsnämnd

eller bostadsstyrelsen -— icke inger farhågor för att hyresgästens rätt

blir åsidosatt. Därest sådana fall förekommit, som motionärerna antytt,

torde desamma kunna betecknas som undantagsfall av det slag som ej kan

undvikas hur än lagstiftningen utformas.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion II: 268 icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 april 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Åke Larsson, Wirmark och Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, Bengtsson i Halmstad,

Stiernstedt, Nyberg, Svenning, Grebäck, Bengtsson i Göteborg och fru

Lindberg.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

11

Reservation

av herrar Åke Larsson, Wirmark och Svenning samt fru Lindberg, vilka

ansett att utskottets utlåtande bort ha följande lydelse.

År 1956 fattade riksdagen beslut som innebar viss avveckling av den

tidigare gällande hyresregleringen. Sålunda beslutade riksdagen, efter tillstyrkan

av tredje lagutskottet, om den s. k. kategorimässiga avvecklingen.

Därigenom undantogs hyrorna i vissa statsbelånade hus från kontroll genom

hyresnämnderna, och den kontroll av hyressättningen i dessa hus, som

tidigare verkställts i hyresnämnd, förlädes i stället till det lånebeviljande

organet, d. v. s. länsbostadsnämnd eller bostadsstyrelsen. Enligt vid reformen

gjorda uttalanden skall fastighetsägarens förslag angående fördelning

av den av det lånebeviljande organet fastställda totalhyran ej frångås med

mindre särskilda skäl föreligger.

En följd av 1956 års reform var att hyresgästerna i nu ifrågavarande

kategori av hus förlorade sin möjlighet att föra talan om hyrans storlek.

Tidigare hade sådan talan kunnat föras både vid hyresnämnderna och i

hyresrådet, och talerätten hade omfattat såväl totalhyran i fastigheten som

hyrorna i de skilda lägenheterna. Denna följd av reformen uppmärksammades

vid lagändringen, och vissa remissinstanser, däribland bostadsstyrelsen,

föreslog att hyresgäst i händelse av missnöje skulle få rätt att bringa

hyressättningen under hyresnämnds prövning. Statsmakterna delade dock

ej denna uppfattning. För att emellertid i någon mån ge hyresgästerna möjlighet

att påverka fördelningen av totalhyran föreskrevs att de skulle beredas

tillfälle att yttra sig över fastighetsägarens förslag till hyresfördelning.

I fråga om totalhyran däremot saknar hyresgästerna helt rätt att få

göra sin mening gällande.

Bakom 1956 års reform låg bl. a. en strävan att förenkla hyreskontrollen.

Det ansågs att en dubbelprövning förekom därigenom att både det långivande

organet och hyresnämnderna hade att pröva totalhyran. Någon önskan

att fråntaga hyresgästerna dem då tillkommande talerätt förelåg icke. Att

talerätten gick förlorad var endast en följd av att hyreskontrollen för nu

ifrågavarande kategori av hus förlädes till det lånebeviljande organet. Hyresgästerna

har nämligen ansetts icke vara parter i det avtalsförhållande

vari hyreskontrollen ingår som ett villkor. Detta är enligt vår mening ett

formalistiskt betraktelsesätt. Hyreskontrollen har dock i första hand tillkommit

icke i statens (långivarens) intresse utan i hyresgästernas intresse.

Det måste därför te sig naturligt att även tillerkänna dem talerätt i fråga

om hyressättningen.

Den nu rådande ordningen beträffande hyresfördelningen i hus av förevarande

slag fyller enligt vår mening icke rimliga anspråk på rättssäkerhet.

Om exempelvis länsbostadsnämnden följer fastighetsägarens förslag har

hyresgästen ingen besvärsrätt men om nämnden följer hyresgästernas för
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 18 år 1960

slag kan fastighetsägaren anföra besvär. Ett sådant förhållande är icke tillfredsställande.

Även om det sällan förekommit att hyresgäster besvärat sig över hyresnämnds

beslut angående totalhyran kan det dock enligt vår mening icke

göras gällande att denna besvärsrätt skulle sakna betydelse. Enbart förefintligheten

av en klagorätt kan mången gång vara tillräcklig för att förhindra

uppkomsten av fall där klagorätten är avsedd att utgöra ett skydd.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla

om de ändringar i gällande författningar varom yrkande

framställts i motionen II: 268.

IOUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM <0

003930

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.