Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 30
1960-02-24 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1960:2, Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 30
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1960
1
Nr 2
Utlåtande i anledning av motioner om upphävande av lagen om
tillståndstvång för byggnadsarbete.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 30(5 i första kammaren* 1 av herrar Spetz och Jacobsson
samt nr 261 i andra kammaren av herr Ståhl m. fl.
I motionerna som är likalydande hemställes, »att riksdagen måtte besluta
att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för byggnadsarbete måtte upphävas
med giltighet fr. o. m. den 1 oktober 1960».
Lagstiftningen om tillståndstvång för byggnadsarbete
Lagen den 30 juni 1943 (nr 444; ändr. 186/1948, 749/1948 och 222/1956)
om tillståndstvång för byggnadsarbete utgör ett led i statsmakternas strävan
att upprätthålla ett fast penningvärde och främja en ändamålsenlig användning
av förnödenheter och arbetskraft. Lagen gäller — sedan dess giltighetstid
vid olika tillfällen blivit förlängd, senast genom lag den 30 april
1959, nr 132 — till och med den 30 juni 1961.
Enligt 1 § i lagen äger Konungen, i den mån det finnes erforderligt för att
uppnå nyssnämnda syfte, förordna, att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning.
Har dylikt förordnande meddelats, följer därav att byggnadsarbete icke får
bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd). Sådant tillstånd meddelas
av Konungén eller, i den mån Konungen förordnar därom, av myndighet,
åt vilken Konungen uppdrager att utöva tillsyn över tillämpningen av lagen,
eller myndighet, som är underordnad tillsynsmyndigheten. Enligt 4 § må i
byggnadstillstånd stadgas begränsning eller villkor för arbetets bedrivande
eller för användningen av förnödenheter eller arbetskraft.
Genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) har Kungl. Maj:t förordnat,
att 2—7 §§ i lagen skall äga tillämpning, samt meddelat tillämpningsföreskrifter
till lagen. Dessa har därefter flera gånger ändrats. Från och med
den 1 januari 1959 gäller tills vidare enligt ett av Kungl. Maj :t den 19 december
1958 meddelat beslut (SFS 648/1958) generellt byggnadstillstånd för
varje slag av byggnadsarbete. Kungl. Maj :t har dock, med stöd av 4 § lagen
om tillståndstvång för byggnadsarbete, föreskrivit, att såsom villkor för
byggnadsarbetets bedrivande skall, där ej Kungl. Maj :t annorlunda förord
-
1 Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
1 —Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 2
2 Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1960
nar, gälla dels att vederbörande länsarbetsnämnd skall, i den mån arbetsmarknadsstyrelsen
ej finner skäl att själv bestämma därom, besluta om tid
för arbetets igångsättande samt, därest så finnes erforderligt, om avbrott i
detsamma, dels att nämnden har att bestämma storleken och sammansättningen
av den arbetsstyrka, som vid varje tid må sysselsättas i arbetet.
Frågans behandling vid 1959 års riksdag
Chefen för socialdepartementet, statsrådet Nilsson (i proposition nr
83/1959)
Under största delen av den tid byggnadsregleringen varit i tillämpning
har dess huvuduppgift varit av investeringsbegränsande natur. De tillgångliga
produktionsresurserna inom byggnadsmarknaden hai'' nämligen icke
förrän på senare tid varit tillräckliga för att tillgodose alla de önskemål om
investeringar i byggnader och anläggningar som förefunnits. Byggnadsregleringen
har därför intill det senaste året använts för att utvälja de byggnadsföretag,
som med hänsyn till sin betydelse ansetts böra få ta i anspråk det
disponibla investeringsutrymmet. Regleringen har vidare utnyttjats i strävandena
att begränsa de största städernas expansion, särskilt på industrins
och handelns områden, och därmed indirekt främja en utspridning av näringslivet
till andra orter. En viktig uppgift har slutligen varit att med regleringens
hjälp söka få en sådan tidsmässig spridning av igångsättningen av
olika byggen att största möjliga vinterbyggande uppnås.
Allteftersom tillgången på arbetskraft och förnödenheter inom byggnadsmarknaden
ökats och —- på senare år — konjunkturen inom näringslivet
avmattats, har regleringen kunnat uppmjukas.----I anslutning till
—--lättnaderna i byggnadsregleringen har en omprövning skett av
formerna för handläggningen inom socialdepartementet av olika frågor
rörande byggnadsverksamheten. Den s. k. byggnadsberedningen, som inom
departementet haft till uppgift att handlägga frågor sammanhängande med
byggnadsregleringen, har i samband därmed avskaffats och ersatts med
en grupp av rådgivare, kallad byggrådet, som skall stå till socialministerns
förfogande i byggnadsfrågor. Rådets uppgift blir att medverka till jämn
sysselsättning för byggnadsarbetarna och samordning av handläggningen
av byggnadsärenden. Avsikten är icke att inom rådet behandla frågor,
som berör ett enskilt byggnadsobjekt, såvida inte ärendet kan anses ha
mera allmän eller principiell betydelse. Även om byggnadsverksamhetens
kreditfrågor kan förutses hli en väsentlig angelägenhet för rådet kommer
sålunda inte kreditfrågan för ett enskilt bygge att behandlas. Planeringsfrågorna
på det kommunala planet har erfarenhetsmässigt visat sig ha stor
betydelse för jämn produktion inom byggnadsverksamheten. Dessa frågor
torde därför komma att ägnas stor uppmärksamhet inom rådet. Även den
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år WHO
3
regionala planeringen och lokaliseringsfrågorna torde komma att dryftas.
Bostadslånen skall endast diskuteras ur arbetsmarknads- och branschsynpunkt
såsom exempelvis beträffande tidpunkten för lånebesked.
Den nu tillämpade ordningen innebär, att byggnadsregleringen icke utnyttjas
vare sig i investeringsbegränsande eller lokaliseringspolitiskt syfte. Däremot
bibehålies det sedan länge rådande systemet med s. k. igångsättningstillstånd.
Härigenom bar arbetsmarknadsmyndigheterna fortfarande möjlighet
alt befrämja en säsongutjämning inom byggnadsverksamheten.
Delade meningar råder om huruvida denna reglering genom igångsättningstillstånd
alltjämt är erforderlig. Enda sättet att få en realistisk uppfattning
om möjligheten att utan att äventyra säsongutjämningen slopa
igångsättningstillstånden synes vara att försöksvis pröva en annan ordning
på vissa orter. Efter överläggningar mellan företrädare för arbetsgivare och
arbetstagare inom byggnads- och anläggningsbranschen samt arbetsmarknadsstyrelsen
har överenskommelse den 3 februari 1959 träffats om att på
orter, där föreskrifterna om igångsättningstillstånd in. m. av Kungl. Maj :t
förklaras icke skola gälla, inrätta en samarbetsnänmd med uppgift att verka
för att byggnadsverksamheten ordnas på sådant sätt, att säsongutjämningen
icke blir sämre än om systemet med igångsättningstillstånd alltjämt hade
tillämpats på ifrågavarande orter.
Sedan denna överenskommelse slutits, har Kungl. Maj :t genom beslut den
G februari 1959 förordnat, att i envar av städerna Uppsala, Linköping, Hälsingborg
och Hudiksvall samt i Skellefteåorten, bestående av Skellefteå stad
och Skellefteå landskommun, byggnadsarbete må från och med den 1 april
1959 tills vidare bedrivas utan iakttagande av de villkor om arbetets igångsättande
in. in., som angivits i Kungl. Maj :ts beslut den 19 december 1958.
Såsom förutsättning härför skall dock gälla att i orten tillsatts en samarbetsnämnd
med den sammansättning och de uppgifter som angivits i nyssbe
rörda
överenskommelse.---------Det kan måhända visa sig påkallat att
utsträcka försöksverksamheten till även andra än nyss angivna orter eller
till större områden. Tillräckliga erfarenheter för alt bedöma om det är möjligt
att på denna väg nå eu tillfredsställande säsongutjämning torde knappast
kunna vinnas förrän den nya ordningen tillämpats under eu period som
sträcker sig över två vintrar. Jag tillmäter säsonguljämningen på byggnadsarbetsmarknaden
sådan vikt, att jag knappast finner det tänkbart att utan
dylika erfarenheter avstå från de möjligheter att påverka säsongvariationerna,
som igångsättningstillstånden ger. Det är även angeläget att samla
erfarenheter om hur lokaliseringsverksamhelcn kommer att påverkas av
att byggnadstillståndsgivningen icke utnyttjas för ifrågavarande verksamhet.
På grund härav synes lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete —
som med den begränsade tillämpning den nu har icke kan anses särskilt
betungande för byggnadsföretagarna — böra erhålla förlängd giltighet till
och med den 30 juni 1961.
1 •:—Bihang till riksdagens protokoll 1900. 9 samt. 3 and. Nr 2
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1960
Tredje lagutskottets majoritet (i utlåtande nr 1711959)
Det vore i och för sig önskvärt om lagstiftningen om tillståndstvång
för byggnadsarbete helt kunde avskaffas. Utskottet anser emellertid i likhet
med departementschefen att detta f. n. icke låter sig göra. På grund av ökat
vinterbyggande är säsongvariationerna inom byggnadsindustrin numera visserligen
mindre än förr. Dessa variationer är dock fortfarande större än
vad som ur det allmännas synpunkt kan anses såsom godtagbart. Detta gäller
ej blott för de två senaste vintrarna, då ju arbetslösheten varit omfattande
inom flertalet arbetstagargrupper. Bland byggnadsarbetarna har en icke obetydlig
arbetslöshet under vintrarna förekommit under hela efterkrigstiden.
Fortfarande är läget sådant att det ur strängt företagsmässig synpunkt är
fördelaktigare att inskränka byggnadsverksamheten under vintersäsongen
och utvidga den under övriga delar av året än att hålla driften i gång jämnt
och fortlöpande året runt. Vid eu helt fri marknad har man därför anledning
att räkna med en ökning av säsongvariationerna.
Det är en allmän förhoppning att den motsättning som här föreligger mellan
önskemålet om rationell drift och därmed billigare hus och bostäder å ena
sidan, och kravet på jämn sysselsättning för alla som är verksamma inom
byggnadsindustrin å den andra, i en ej alltför avlägsen framtid skall kunna
utjämnas.
I motionerna 1:425 (av herr Lindblom in. fl.) och 11:507 (av herr Gustafsson
i Skellefteå in. fl.) göres gällande att olägenheterna av säsongvariationerna
till väsentlig del skulle avlägsnas, om stat och kommun vid sitt byggande
i första hand utnyttjade vintrarna. Även om denna motionärernas
uppfattning vore riktig — vilket utskottet bestrider — skulle förslaget innebära
att huvuddelen av den totala fördyring, som vinterbyggandet medför
för byggherren, skulle drabba det allmänna, något som utskottet självfallet
icke kan godtaga.
För närvarande har samhället icke till sitt förfogande något medel som på
ett enklare och mera verksamt sätt än som sker genom byggnadsregleringen
kan utjämna den intressemotsättning, varom nyss talats. Ej heller synes någon
annan ordning tänkbar, innan det lyckats parterna på denna del av arbetsmarknaden
att genom allmänt accepterade överenskommelser lösa säsongvariationernas
problem. Ett välkommet steg i denna riktning utgör den
försöksverksamhet som från och med detta år bedrives på fem större orter i
olika delar av landet. Dessa orter har i praktiken helt befriats från byggnadsregleringen.
Där har i stället genom beslut av Kungl. Maj:t inrättats samarbetsnämnder,
som erhållit sådan sammansättning att man med hjälp av dem
räknar med att uppnå bl. a. största möjliga säsongutjämning.
På nu anförda skäl tillstyrker utskottet bifall till propositionen, vilket
samtidigt innebär att utskottet icke till någon del kan instämma i vad som
yrkats i motionerna.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1960 5
Sex reservanter i utskottet
Allmän enighet har länge rått om att hyggnadsregleringen bör avvecklas
så snart de samhällsekonomiska förhållandena medger detta. Konsekvensen
härav bör i det läge som nu råder uppenbarligen bjuda att regleringen uppliäves.
Att hyggnadsregleringen icke längre behöver utnyttjas i investeringsbegränsande
syfte framgår klart, om man studerar utvecklingen inom byggnadsindustrin
för de senaste åren. För budgetåren 1956/57 och 1957/58 kunde
sålunda konstateras en betydligt svagare stegring av investeringstakten
inom byggnads- och anläggningsverksamheten än för de närmast föregående
åren. För budgetåret 1958/59 förutses ingen ökning alls, utan i stället
väntas en minskning i investeringstakten.
Även beträffande de kommunala investeringarna är tendensen sjunkande.
När det gäller de statliga investeringarna kan dessa begränsas via budgeten,
och hyggnadsregleringen har därför i detta avseende ingen nämnvärd
betydelse.
Som stöd för byggnadsregleringens bibehållande har emellertid också
åberopats, att den fortfarande behövs för att åstadkomma en utjämning
över hela året av sysselsättningen inom byggnadsbranschen. Vi vill i detta
sammanhang erinra om utskottets uttalande år 1956 (utlåtande nr 15 s. 10),
att lagen icke bör bibehållas enbart i säsongutjämnande syfte. Denna ståndpunkt
finns nu ingen anledning att frångå.
Det är visserligen mycket viktigt, att en dylik utjämning eftersträvas, men
vi anser icke, alt hyggnadsregleringen härutinnan har så stor betydelse.
1949 års investeringskommitté har även i betänkande (SOU 1953: 6) framhållit,
att det är förenat med avsevärda olägenheter alt bibehålla en reglering
över byggnadsverksamheten i säsongut jämnande syfte, och påvisat, bur i
vissa fall arbetskraften just genom hyggnadsregleringen fått gå outnyttjad.
Beträffande vissa delar av byggnadsverksamheten är som kommittén
framhållit möjligheterna till säsongutjämning genom reglering starkt begränsade,
t. ex. då det gäller reparations- och underhållsarbete samt jordbrukets
byggnadsverksamhet och egnahemsbyggandet. Statens och större
delen av kommunernas byggnadsverksamhet torde icke erfordra särskilda
regleringsåtgärder. Vad angår industrins byggnadsarbeten är riskerna begränsade
på grund av dessa arbetens ofta tidskrävande karaktär. De tekniska
framstegen har gjort det driftsekonomiskt lönande att i största möjliga
utsträckning hålla i gång byggenskapen även vintertid. I samband med
kreditgivning kan vinterbyggandet uppmuntras. Dessutom torde det finnas
anledning räkna med att parterna inom branschen söker nå avtalsbestämmelser,
som befordrar en jämnare sysselsättning.
I säsongutjämnande syfte är det sålunda enligt vår mening icke längre
nödvändigt att tillståndstvånget för byggnadsarbete bibehålies.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1960
Syftet med lagen har enligt departementschefens uttalande nu i betydande
grad begränsats. Detta framgår emellertid ej av propositionens förslag till
lagtext. Ett bifall till propositionen innebär därför att Kungl. Maj :t under
den föreslagna till två år förlängda giltighetstiden erhåller bemyndigande
att utan riksdagens hörande utvidga lagens tillämpning långt utöver vad som
förutsatts i propositionen. Ett dylikt tillstånd kan vi icke godtaga. Då härtill
kommer att, såsom ovan framhållits, byggnadstillståndslagen enligt välmening
efter den 30 juni 1959 icke erfordras vare sig i investeringsbegränsande
eller säsongutjämnande syfte, och vi jämväl finner det oriktigt, att
lagen nyttjas för en tvångsmässig reglering av näringslivets lokalisering,
följer att vi icke kan tillstyrka, att lagens giltighet utsträckes.
På grund av vad sålunda anförts får vi hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna måtte avslå propositionen.
Riksdagen biföll vad utskotlsmajoriteten hemställt (skr. 176; för debatten
i kamrarna hänvisas till I nr 13 s. 46 ff och II nr 13 s. 123 ff).
Utskottet
Som skäl för byggnadsregleringens upphävande har motionärerna
anfört att vad som från departementschefens sida senast åberopats för lagens
förlängning, och då främst möjligheten till säsongutjämning inom
byggnadsverksamheten, icke utgör något bärande motiv att behålla lagen.
Den i och för sig önskvärda säsongutjämningen kan lika bra eller bättre
åstadkommas på andra vägar. Ett annat motiv att behålla byggnadsregleringen
har varit önskemålet att använda regleringen som en konjunkturstabiliserande
faktor. Som sådan tjänar emellertid numera i första hand den
sedan några år återinförda politiken med en rörligare ränta, varför byggnadsregleringen
enligt motionärerna icke heller från denna synpunkt har
något existensberättigande. Byggnadsregleringen har vidare kommit att användas
i lokaliseringspolitiskt syfte. En lokalisering av byggnadsverksamheten
genom tvång inrymmer emellertid så stora risker för misstag, att det
angivna syftet icke kan godtagas som skäl att behålla regleringen. En i och
för sig önskvärd rörlighet på bostadsbyggandets arbetsmarknad förhindras
av byggnadsregleringen. Motionärerna påpekar slutligen att regleringen kostar
pengar, som skulle kunna sparas om regleringen avskaffades. Hur stor
besparingen kan bli är svårt att ange exakt. År 1958 beräknades emellertid
administrationskostnaden till 900 000 kronor.
Byggnadsregleringen har numera erhållit en utformning, som gör att det
med regleringen avsedda syftet tillgodoses utan att i nämnvärd utsträckning
besvära den allmänhet som beröres därav. De skäl som förra året av departementschefen
och utskottet åberopades för att förlänga lagen till den 30 juni
1961 äger enligt utskottets mening alltjämt giltighet. De omständig
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1960 7
heter motionärerna åberopar till förmån för en motsatt ståndpunkt har alla
tidigare beaktats och är därför ej ägnade all rubba grunden för 1959 års
beslut. Fortfarande är läget sådant att det är dyrare att bygga under vintern
än under andra årstider. Samtidigt råder under vissa delar av året brist på
utbildad arbetskraft i en del faek. På grund av det intensiva byggande i såväl
kommunal som kooperativ och privat regi som pågår i flera orter uppstår
speciella problem. Bland annat uppkommer en tendens att förlägga det
mesta byggandet till en begränsad del av sommarsäsongen. Härigenom fördyras
byggnaderna. Genom systemet med igångsättningstillstånd kan byggnadsverksamheten
spridas på ett lämpligare sätt till både tid och plats, vilket
medför dels en jämnare sysselsättning, dels att onödiga fördyringar undvikes.
Utskottet har undersökt hur mycket pengar som skulle kunna sparas åt
staten om regleringen avvecklades. Inhämtade uppgifter ger vid handen att
administrationskostnaden för regleringen i dess nuvarande omfattning kan
beräknas utgöra ej fullt 200 000 kronor om året, vilket belopp alltså utgör
vad som kan sparas genom en avveckling. Möjligheten till en sådan förhållandevis
obetydlig besparing kan ej gärna utgöra något skäl alt avveckla eu
reglering som ur andra synpunkter anses böra bestå.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att motionerna 1:306 och 11:261 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 24 februari 1960
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Grym, Georg Carlsson,
Kristiansson, Ebbe Ohlsson, Alexanderson* och Knut Johansson;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Munktell*,
Bengtsson i Halmstad, Nyberg, Jansson i Benestad, Svenning och Bengtsson
i Göteborg.
* F.j närvarande vid utlåtandets justering.
opaginerad Kontrollera mot PDF
cS
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1960
Reservation
av herrar Osvald, Ohlsson, Ebbe, Alexanderson, Munktell, Nyberg och
Bengtsson i Göteborg, vilka
dels anfört följande.
»När riksdagen föregående år beslöt utsträcka giltigheten av lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete till och med den 30 juni 1961, skedde detta
med direkt hänvisning till att lagen numera uteslutande erfordrades för
att åstadkomma en säsongutjämning på byggnadsmarknaden. Majoriteten
av tredje lagutskottet, till vilken riksdagens båda kamrar anslöt sig, framhöll
dessutom, att det i och för sig vore önskvärt om tillståndstvång för
byggnadsarbete helt kunde avskaffas. Riksdagens beslut kan närmast tolkas
så, att riksdagen numera inte anser att regleringen, såsom tidigare
skett, bör utnyttjas i investeringsbegränsande eller i lokaliseringspolitiskt
syfte.
Vi anser det fullt naturligt att både statsmakterna och byggnadsmarknadens
parter på skilda sätt verkar för en säsongutjämning inom byggnadsverksamheten
och att man söker uppnå största möjliga byggande vintertid.
Vi vill emellertid erinra om att byggnadsregleringen försöksvis i fem
orter i landet helt slopats och att på dessa orter samarbetsnämnder, sammansatta
av företrädare för arbetsmarknadens parter, tillsatts med uppgift att
verka för att byggnadsverksamheten ordnas på sådant sätt, att säsongutjämningen
icke blir sämre än om systemet med igångsättningstillstånd alltjämt
hade tillämpats på ifrågavarande orter. Denna försöksverksamhet har
visserligen ännu pågått endast under en tämligen kort tid, men erfarenheterna
har enligt uppgift varit gynnsamma. Någon minskning av vinterbySMan(let
bär, i jämförelse med vad som förekom under den tid, då igångsättningstillstånd
fordrades, såvitt vi erfarit, ej inträffat.
Enligt vår mening bör man därför till arbetsmarknadens parter helt
kunna överlåta frågan om hur säsongvariationernas problem inom byggnadsverksamheten
skall kunna lösas. Härvid bör över hela landet tillämpas
den nu försöksvis använda metoden med särskilda samarbetsnämnder. Vi
förutsätter också, alt stat och kommun vid sitt byggande tar särskild hänsyn
till önskemålen om en jämn sysselsättning för byggnadsarbetarna.
Under förutsättning att arbetsmarknadens parter beaktar vad vi ovan
anfört, torde skäl saknas för att bibehålla byggnadsregleringen. Vi ansluter
oss därför till det i motionerna 1:306 och 2:261 framförda yrkandet
om att lagen om tillståndstvång för byggnadsarbete skall upphöra att gälla
fr. o. m. den 1 oktober 1960».
dels ock ansett att utskottets hemställan bort ha följande lydelse.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 2 år 1960 9
»På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna I: 306 och II: 261
måtte för sin del antaga följande
Förslag
till
lag om ändrad Igdelse av lagen den 30 april 1959 angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr U4) om tillståndstvång för byggnadsarbete
(nr 132).
Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den 2 maj 1958 (nr 194) gäller till och med
den 30 juni 1959, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september
1960.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.