Utlåtande i anledning av motioner om användning av skogsbilvågar för allmän biltrafik. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 456 i första kammaren av herrar Jonsson och Svedberg, Erik, samt nr 266 i andra kammaren av herr Haglund och fru Thunvall.
1960-04-20 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1960:20, Utlåtande i anledning av motioner om användning av skogsbilvågar för allmän biltrafik. Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 456 i första kammaren av herrar Jonsson och Svedberg, Erik, samt nr 266 i andra kammaren av herr Haglund och fru Thunvall.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 dr 1960
l
Nr 20
Utlåtande i anledning av motioner om användning av skogsbilvågar
för allmän biltrafik.
Tredje lagutskottet har behandlat två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 456 i första kammaren av herrar Jonsson och
Svedberg, Erik, samt nr 266 i andra kammaren av herr Haglund och fru
Thunvall.
I motionerna, som är likalydande, hänvisas inledningsvis till bilismens
snabba tillväxt och till att vägnätet i landet kraftigt utbyggts under senare
år. Motionärerna beklagar, att möjligheterna för den enskilde bilägaren att
använda bl. a. skogsbilvägarna icke gått parallellt med utbyggnadstakten.
Sålunda har enligt motionärerna ett flertal gamla skogsvägar, som förbättrats
och ombyggts till farbara bilvägar, avstängts för biltrafik under stor del
av året. Motionärerna finner det självklart, att detta skapar irritation bland
bilisterna och anser, att en tillåten biltrafik på dessa vägar kanske kunde
avlasta någon del av den intensiva trafiken på de större vägarna. Enligt
motionärernas mening kan avstängning av viss anledning och under vissa
begränsade tidsperioder vara nödvändig men bör beslut om en dylik avstängning
lämpligen avgöras efter prövning av vederbörande länsstyrelse.
Motionärerna hemställer, »att riksdagen måtte besluta, att vederbörande
utskott utarbetar sådan ändring av lagtexten i 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen
som i motionen åsyftas».
över motionerna har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver
utlåtanden inhämtats från domänstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt länsstyrelserna i Värmlands och Västernorrlands län. På begäran
av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Riksförbundet Landsbygdens
folk (RLF).
Gällande rätt
Någon generell lagbestämmelse som reglerar frågan i vad mån det är tillIåtet
för envar att begagna befintlig enskild väg finnes icke. Lagen den 3
september 1939 om enskilda vägar, som i dess nu gällande lydelse i 4 kap.
upptager bestämmelser om skogsvägar, löser sålunda icke detta spörsmål.
I lagens förarbeten har emellertid frågan utförligt diskuterats. Genomgående
har härvid gällande svensk rättsuppfattning ansetts vara, att all trafik,
som medför fara för skada eller slitage å vägbanan eller avsevärd olägenhet
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 20
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1960
av annat slag, av vägens ägare med laga verkan kan förbjudas (se SOU
1938:23 sid. 51—52; prop. 1939:250 sid. 61; och jordbruksutsk. uti. 75/
1939 sid. 4). I samma förarbeten har jämväl ingående behandlats frågan,
huruvida i väglagen borde stadgas skyldighet att för allmänheten upplåta
enskild väg och sålunda genom en lagstiftningsåtgärd betaga vägägarna den
rätt som enligt vad nyss sagts ansetts gälla (se härom SOU 1938:23 sid.
58—65; prop. 1939: 250 sid. 61—64; och jordbruksutsk. uti. 75/1939 sid.
5—6). Enighet har härvid rått om att såvitt avsåg enskilda vägar utom tättbebyggt
område det eventuella intresset av vägarnas öppethållande för allmän
trafik borde tillgodoses icke genom tvångslagstiftning utan genom
fakultativa statsbidrag, förenade med villkor om skyldighet att tillhandahålla
vägen för sådan trafik. Av uttalandena kan här återges ett yttrande av
föredragande departementschefen i förenämnda proposition.
Vidkommande enskilda vägar på den verkliga landsbygden anser jag alltså
att gällande fundamentala regler om väghållningen såsom vägintressenternas
ensak och om rätt för dem att förbjuda trafik av utomstående, bör
bibehållas i lagstiftningen samt att det särskilda problem, som uppkommer
då den allmänna samfärdseln behöver taga dylik väg i anspråk utan att
vägen dock kan förändras till landsväg, främst avser frågan, huru de enskilda
skall erhålla gottgörelse för den ökning i väghållningsbördan, som den
allmänna trafiken orsakar, samt bör lösas genom fakultativa statsbidrag, vid
vilkas beviljande det allmänna kan betinga sig att vägen hålles öppen för
allmän trafik och underhålles i ett för denna trafik lämpligt skick.
I 61 § 2 mom. vägtrafikförordningen den 28 september 1951 stadgas till en
början, att det beträffande enskild väg ankommer på ägaren av vägen att avgöra,
huruvida trafik därstädes med motordrivna fordon eller visst eller
vissa slag av sådana må äga rum. Denna bestämmelse — som för övrigt motsvarades
av en liknande föreskrift i 1936 års vägtrafikstadga — har sin betydelse
därigenom att överträdelse av ett av vägägare meddelat förbud i nämnda
hänseende hemfaller under en i 68 § andra stycket given straffbestämmelse.
— Genom innehållet i övrigt i 61 § 2 mom. (ändrat i här ej aktuellt hänseende
genom KF 16 maj 1958) regleras länsstyrelsens befogenhet att meddela
föreskrifter i avseende å den trafik som icke av vägens ägare förbjudits.
Det kan här nämnas, att motsvarande bestämmelse i 1936 års vägtrafikstadga
formulerats så, att i praxis länsstyrelsen ansågs äga reglera all motortrafik
å allmänneligen befaren enskild väg, såframt icke vägens ägare helt förbjudit
dylik trafik å vägen. Ägaren ansågs alltså icke, då han icke utfärdat
totalförbud för motorfordonstrafik, kunna exempelvis avstänga vägen för
tung trafik. Denna tolkning ansågs i förarbetena till vägtrafikförordningen
leda till otillfredsställande resultat, varför den nya bestämmelsen utformades
så, att länsstyrelsens befogenhet uttryckligen inskränktes till »den icke
förbjudna trafiken» (se SOU 1948: 34 sid. 265—266).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 dr 1960
3
Av betydelse för den genom motionerna väckta frågan är slutligen i vad
mån föreskrifter om upplåtande av enskild väg för allmän trafik kan meddelas
i samband med beviljande av statsbidrag till väghållningen. Beträffande
skogsvägar är här av intresse dels kungörelsen den 19 december 1952
(nr 793) ang. statsbidrag till enskild väghållning — ändr. SFS 1956: 205 —
dels kungörelsen den 30 juni 19i3 (nr 530) ang. statsbidrag till vissa vägoch
flottledsbyggnader m. m. — intagen i dess senaste lydelse i SFS 1957:
142.
Enligt förstnämnda kungörelse kan väghållare efter ansökan och i mån
av tillgång på för ändamålet anslagna medel under vissa förutsättningar erhålla
dels byggnadsbidrag för sådan enskild väg som är av väsentlig betydelse
såsom samfärdsled för en bygds befolkning (byväg) med 75 procent
av kostnaden för utarbetande av arbetsplan och med högst 75 procent av beräknad
övrig kostnad för företaget, dels bidrag till vägunderhåll och vinterväghållning
för enskild väg som är av väsentlig betydelse för en stor allmänhet
eller för trafik av andra än väghållare; eller där vägen är av väsentlig
betydelse såsom samfärdsled eller utfart för en bebyggelse och vägen är av
betydande längd eller vägens nödiga underhåll eller vinterväghållning måste
anses vara för väghållarna synnerligen betungande. Underhållsbidrag beviljas
f. n. att utgå årligen med sextiofem eller i särskilda fall åttio procent av
den kostnad, vartill den väghållning bidraget avser skattas. I vissa fall kan
för väg, till vilken underhållsbidrag beviljats, utgå istånd sätt ningsbidrag.
Samtliga bidrag beviljas av länsstyrelse, därvid som villkor för bidragets åtnjutande
skall upptagas skyldighet för väghållarna bl. a. — med angiven
begränsning i vissa fall -—- att på tillfredsställande sätt underhålla vägen
samt att icke utan länsstyrelsens medgivande avstänga vägen för trafik.
Enligt kungörelsen om statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader
m. m. kan efter därom gjord ansökan under vissa förutsättningar skogsvårdsstyrelse
utdela av skogsstyrelsen från anslagen till Skogsvård m. m.
anvisade medel såsom byggnadsbidrag för sådan med motorfordon farbar
enskild väg, som är av väsentlig betydelse för utforsling av skogsprodukter
(skogsväg). Sådant bidrag skall utgå till byggande av stamväg — varmed
avses sådan året runt med motorfordon farbar skogsväg, som utgör huvudled
för utforsling av skogsprodukter från större skogsområden — med högst
femtio och till byggande av annan skogsväg med högst fyrtio procent av
den av skogsvårdsstyrelsen godkända kostnaden för företaget. I särskilda
fall kan bidraget uppgå till högst sjuttiofem procent av den sålunda godkända
kostnaden. Bidraget må vidare jämte det lån från skogsväglånefonden
som kan utgå jämlikt kungörelsen den 6 juni 1941 ang. lån från skogsväglånefonden
icke överstiga åttio procent av den godkända kostnaden för företaget.
Bestämmelserna ger icke möjlighet att bevilja underhållsbidrag för
skogsväg. Skogsvårdsstyrelsen skall med bidragstagare — liksom med lån
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1960
tagare då lån beviljas från skogsväglånefonden — upprätta skriftligt kontrakt
med vissa föreskrifter men torde icke med stöd av bestämmelserna i
nämnda kungörelser kunna uppställa villkor angående vägens öppethållande
för allmän trafik.
Yttranden
Samtliga remissinstanser ställer sig avvisande till motionärernas yrkande.
Länsstyrelsen i Västernarrlands län uttalar sig endast om de »i egentlig
mening enskilda vägarna» — varmed avses de vägar till vilka statsbidrag ej
utgått — och anser, att ägarna av dessa fortfarande bör få bestämma huruvida
och i vilken omfattning vägarna må användas för motorfordonstrafik.
Vid länsstyrelsens remissvar har fogats yttranden från vägförvaltningen i
Västernorrlands län, Mo och Domsjö Aktiebolag samt örnsköldsviks, Medelpads
respektive Ådalarnas skogsägareförening. De två sistnämnda föreningarna
synes tillstyrka, att avgörandet av frågan om vägs avstängning överlämnas
till länsstyrelsen såvitt angår skogsvägar för vilka statsbidrag utgår.
I övriga nu nämnda yttranden avvisas helt förslaget om ändring i nu bestående
förhållanden.
Remissinstanserna i övrigt redovisar i huvudsak samma skäl för sitt avståndstagande
till motionärernas förslag och andrager sammanfattningsvis,
att i frågan om de egentliga skogsbilvägarna statsbidrag i den mån sådant utgår
beviljas allenast förvägens byggande, att dessa vägar ha tillkommit främst
i skogsnäringens intresse och är att anse som rena driftvägar med därtill anpassad
standard, att vägens ägare icke rimligen bör svara för vägkostnader
som är att hänföra till främmande trafik, samt att det av motionärerna uppställda
syftet icke kan vinnas med mindre statsbidrag beviljas för underhåll
av sådana skogsvägar som anses böra hållas öppna för allmänheten.
I två av yttrandena lämnas vissa statistiska uppgifter till belysning
av den genom motionen väckta frågan.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller sålunda.
En betydande utbyggnad av skogsvägarna har under senare år skett med
anlitande bl.a. av bidragsmedel från det under nionde huvudtiteln upptagna
anslaget till Vägbyggnader å skogar i enskild ägo. I detta sammanhang må
erinras om de av 1955 års skogsvårdsutredning framlagda förslagen, innebärande
bl. a. en utbyggnad av skogsbilvägnätet med ca 40 000 km under en
tidrymd av 15 år och till en beräknad kostnad av 900 milj. kr. — Skogsvägarna
tillkommer ofta med endast partiellt statsbidrag eller helt utan sådant,
och underhållet åvilar de enskilda intressenterna. En utveckling i riktning
mot ökade krav på statsbidrag för underhåll av enskilda vägar framstår icke
såsom önskvärd. Styrelsen erinrar i detta sammanhang om att det statsbidragsberättigade
enskilda vägnätet redan omfattar en väglängd av ca
52 000 km motsvarande mer än halva det allmänna vägnätets totala längd
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 dr 1960
5
(ca 93 000 km) och att längden av det statsbidragsberättigade enskilda vägnätet
ökar betydligt snabbare än det allmänna vägnätet gör. — Ej heller
finner styrelsen det sannolikt att tillåten biltrafik på skogsvägarna i någon
större utsträckning skulle avlasta trafiken på de större vägarna. Detta torde
klart framgå av följande förhållande. I vägplanen för Sverige har man räknat
med att inom en relativt snar framtid minst 60 procent av trafikarbetet
på landsbygden beräknas försiggå på det planerade riksvägnätet med en
längd av ca 14 000 km. Den trafikbelastning, som fördelar sig på det återstående
allmänna vägnätet, dvs. ca 79 000 km länsvägar, samt det enskilda
vägnätet med statsbidrag, dvs. ca 52 000 km, blir för de olika vägdelarna i
regel så relativt liten att värdet av att överföra viss trafik till skogsvägarna
synes vara högst begränsat.
Länsstyrelsen i Värmlands län uppger om vägnätet i länet.
Det enskilda vägnätet har uppskattningsvis en längd icke understigande
1 000 mil och det allmänna vägnätet en längd av 464 mil. Av det enskilda
vägnätet åtnjuter omkring 1 100 vägar med en sammanlagd längd av omkring
350 mil statsbidrag till underhållet, därvid som villkor för bidraget
gäller att väghållarna icke få avstänga vägen för trafik utan att länsstyrelsen
lämnar sitt medgivande härtill. Enskilda s. k. skogsbilvägar finnas inom
länet med en längd av omkring 250 mil. Ungefär 50 procent av dessa skogsbilvägar
ha byggts med statsbidrag. Av dessa uppgifter framgår, att de allmänna
och enskilda vägar, som icke få avstängas utan länsstyrelsens medgivande,
ha en längd av över 800 mil. Många av dessa vägar ha liten trafik
och de gå också ofta genom vidsträckta skogsområden. Även om de enskilda
skogsbilvägarna i större omfattning än hittills skulle komma att avstängas
för biltrafik vissa tider av året, så kan allmänhetens möjligheter till friluftsliv
i skog och mark därigenom knappast anses bli så beskurna att anledning
finns till ingripande från statsmakternas sida.
Rörande den omfattning i vilken trafik f. n. tillätes
uttalas slutligen följande.
Domänstyrelsen anför.
Motionen avser att tillgodose allmänhetens med större fritid och ökat
bilinnehav allt livligare intresse för att få begagna enskilda vägar bl.a. för
att på så sätt kunna komma ut till fritidsområden av olika slag. Styrelsen
har full förståelse för dessa önskemål och har därför i allmänhet plägat medgiva
dylik främmande trafik på domänverkets skogsbilvägar, dock med
iakttagande av följande. Den främmande trafiken frainföres helt på egen
risk dvs. domänverket anser sig beträffande densamma icke ha något ansvar
för vägarnas beskaffenhet, öppethållande vintertid på domänverkets
bekostnad för allmänheten av vägar, som icke erfordras för skogsdriften,
kan icke komma i fråga. Vägar, som är så svagt byggda, att de icke tål trafik
vid vattenanrikning (tjällossning, långvariga höstregn) avstänges under
dylika svaghetsperioder. Det anses icke föreligga anledning alt upplåta alla
vägar inom en kronopark till allmänhetens begagnande. Föreligger ett utbyggt
vägsystem anses det normalt vara tillfyllest alt medge trafik på huvud
-
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 dr 1960
vägar och sådana sekundärvägar, som leder till för fritidsändamål lämpliga
områden. Även sådana vägar, som normalt upplåtes för allmän trafik, kan
tidvis avstängas, exempelvis om denna trafik är till hinder för domänverkets
egna transporter. — För det enskilda skogsbruket har de olägenheter och
det slitage, som vållas av främmande trafik på skogsvägarna börjat bli så
kännbart, att avstängning av vägarna i allt större omfattning ansetts nödvändig.
Två av de yttranden som bilagts länsstyrelsens i Västernorrlands län utlåtande
belyser också denna fråga.
Medelpads Skogsägareförening yttrar.
Beträffande de skogsvägar av enklare beskaffenhet som skogsägarna privat
eller gemensamt anlagt och som i huvudsak användes för tunga transporter
vintertid är det numera en allmän strävan att bygga dessa vägar till en
sådan standard att de sommartid kan trafikeras med personbilar och
andra lättare fordon. I fråga om de tunga skogsvägarna, de s. k. stamvägarna,
som regelmässigt bygges med statsbidrag och som i fråga om trafikvärdighet
är jämförbara med flertalet allmänna läns- och bygdevägar, torde de i allmänhet
fritt få nyttjas av alla biltrafikanter trots sin karaktär av enskilda
vägar.
Mo och Dom sjö Aktiebolag anför.
De vägar, som byggts uteslutande med bolagets egna medel och som går
över bolagets skogsområden, har betraktats som enskilda vägar och någon
allmän trafik har icke tillåtits på dessa. Däremot har vägarna upplåtits för
trafik i de fall då någon enstaka privat skogsegendom legat inom vägens
båtnadsområde även om denna fastighet icke deltagit i vägens byggnad.
Länsstyrelsen i Värmlands län anger.
Vid förfrågan hos länets skogsvårdsstyrelse har uppgivits, att skogsvårdsstyrelsen
vid beviljande av statsbidrag till byggande av skogsbilväg icke
anser sig kunna ställa som villkor för statsbidragets åtnjutande att vägen
icke får avstängas utan länsstyrelsens medgivande. Den allmänna uppfattningen
bland väghållarna synes dock enligt skogsvårdsstyrelsen vara att
skogsbilväg, som byggts med statsbidrag, icke får avstängas för biltrafik
utan statlig myndighets medgivande. Till skogsvårdsstyrelsens kännedom
hade i varje fall icke kommit något fall, då skogsbilväg, som byggts med
statsbidrag, avstängts för biltrafik annat än tillfälligtvis i samband med tjällossning
o. dyl. Däremot förekom det, att skogsbilvägar byggda av enskilda
eller bolag utan statsbidrag i mindre omfattning, uppskattningsvis högst
10 procent av den totala våglängden, avstängts för biltrafik.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1960
7
Utskottet
Av det tidigare anförda framgår, att med statsbidrag enligt kungörelsen
1952 angående statsbidrag till enskild väghållning — vilken kungörelse i
huvudsak avser byvägar och andra enskilda vägar av större betydelse såsom
samfärdsleder — följer skyldighet att icke utan länsstyrelsens medgivande
avstänga vägen för trafik, medan någon häremot svarande föreskrift icke
är förbunden med statsbidrag till sådan enskild skogsväg som avses i 1943
års kungörelse om statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m.
En möjlighet att nå det syfte motionärerna eftersträvar, nämligen att
skogsvägarna i större utsträckning än som nu är fallet göres tillgängliga för
allmän trafik, kan vara att jämväl i fråga om skogsväg, som icke är byväg,
såsom villkor för statsbidrag uppställa kravet att vägens ägare avhänder sig
bestämmanderätten om vägens avstängande. Att såsom motionärerna föreslagit
inskränka denna rätt genom en bestämmelse i vägtrafikförordningen
är däremot icke en tänkbar lösning.
Utskottet finner väl önskemålet om större möjligheter för allmänheten
att i rekreationssyfte komma ut i skog och mark vara värt beaktande. Att
enbart av detta skäl införa ändrade bestämmelser om rätt att avstänga enskild
skogsväg för trafik kan emellertid enligt utskottets mening icke komma
i fråga. Motionärernas åsikt att ökad biltrafik på skogsvägarna skulle
kunna medföra någon lättnad av betydelse i trafiken på de större vägarna
kan utskottet icke dela. Utskottet ansluter sig i sitt ställningstagande i huvudsak
till de skäl mot ändrade bestämmelser som remissinstanserna anfört.
Det måste sålunda beaktas, att bestämmelserna i 1943 års kungörelse icke
medgiver bidrag av statsmedel annat än för vägs byggande, medan för de
enskilda vägar, som avses i 1952 års kungörelse och som, därest bidrag utgår,
icke får avstängas utan länsstyrelsens medgivande, statsbidrag kan utgå
jämväl för vägunderhåll. Emot detta skäl för bibehållande av nuvarande
bestämmelser kan invändas, att även med beslut om enbart byggnadsbidrag
enligt 1952 års kungörelse obligatoriskt följer, att prövningen angående
vägens öppethållande överflyttas till länsstyrelsen. Sådant byggnadsbidrag
torde emellertid så gott som undantagslöst åtföljas av bidrag jämväl för
vägens underhåll. Avgörande är dock, att de skogsvägar, som är bidragsberätligade
allenast enligt 1943 års kungörelse, icke bygges för att motsvara
de krav som måste ställas å allmän trafikled. Upplåtelse av sådana vägar
för allmän trafik måste därför leda till ökade kostnader icke blott för vägunderhåll
utan även för vägens anpassning såsom allmän trafikled, vilket
i sin tur — därest upplåtelsen skall ske tvångsvis — måste leda till berättigade
krav på ökade statsbidrag. En sådan utveckling kan med hänsyn
särskilt till vad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört icke anses önskvärd.
8 Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 dr 1960
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motioner, 1:456 och 11:266, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 20 april 1960
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Åke Larsson, Wirmark och Gunnar Pettersson;
från andra kammaren: herrar Johansson i Torp, fru Torbrink, herrar
Andersson i Ryggestad, Bengtsson i Halmstad, Stiernstedt, Nyberg, Grebäck
och Turesson.
Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.