Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om viss ändring av 1 § ensittarlagen. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare av fru Löfqvist och herr Karlsson i Olofström väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 568.

1960-05-03 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:22, Utlåtande i anledning av motion om viss ändring av 1 § ensittarlagen. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare av fru Löfqvist och herr Karlsson i Olofström väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 568.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1960

1

Nr 22

Utlåtande i anledning av motion om viss ändring av 1 § ensittarlagen.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens andra kammare

av fru Löfqvist och herr Karlsson i Olofström väckt, till lagutskott hänvisad

motion, nr 568.

I motionen hemställes, »att riksdagen måtte besluta, att 1 § i ensittarlagen

må erhålla följande ändrade lydelse:

Den--— under förutsättning:

dels---till mer än tio år;

dels att nyttjanderättshavare tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig

bostad åt honom och hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari

1940;

och dels--- — byggnader.

Avlider---stadgat.

Ändå —--nyttjanderättshavare.

Vid---förutsatt.»

De skäl motionärerna anfört till stöd för denna hemställan framgår av

det följande.

I den ordning 46 § riksdagsordningen stadgar har yttranden inhämtats

från lantmäteristyrelsen samt länsstyrelserna i Blekinge och Hallands län.

Länsstyrelserna har i sin tur infordrat yttranden från överlantmätaren i

respektive län.

Gällande bestämmelse och dess tillkomsthistoria. Frågans tidigare

behandling i riksdagen

En av förutsättningarna för rätt till inlösen enligt lagen den 18 juni 1925

om rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt

upplåtet område, den s. k. ensittarlagen, är enligt 1 §, att nyttjanderättshavare

tillhörigt boningshus, som lämnade nöjaktig bostad åt honom och

hans familj, fanns å marken uppfört den 1 januari 1919. Motionärernas

yrkande avser sålunda eu framflyttning av denna tidpunkt.

I den första ensittarlagen, som tillkom den 28 juni 1918 (nr 569) angavs

motsvarande tidpunkt till den 1 januari 1918. I propositionen till 1918 års

riksdag (nr 172) uttalade departementschefen, att lagen icke innebure någon

för framtiden gällande förändring av de rättsverkningar, som följde

av upplåtelseavtal för längre tid, utan allenast en övergående reglering för

avhjälpande av bestående missförhållanden (se NJA II 1918 sid. 613).

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 3 avd. Nr 22

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1960

Berörda tidsangivelse ändrades genom en den 26 mars 1920 (nr 132)

utfärdad ny ensittarlag till den 1 januari 1919.

Nu gällande ensittarlag av år 1925 föregicks av ett utav jordkommissionen

år 1921 upprättat förslag till ny lag i ämnet. Detta förslag remitterades,

sedan det i justitiedepartementet underkastats vissa ändringar, till lagrådet

för yttrande. I förslaget hade den här aktuella tidsangivelsen satts

till den 1 januari 1921. Förslaget i denna del mötte inom lagrådet allvarliga

erinringar (se NJA II 1925 sid. 342—344). Därvid betonades, att lagstiftningens

uppgift alltifrån början varit att söka undanröja de sociala olägenheter,

som uppkommit i följd av den under tidigare förhållanden rådande

svårigheten för den mindre bemedlade befolkningen att å landet förvärva

egna hem å fri och egen grund, och framhölls bl. a., att redan den framflyttning

som skett genom 1920 års lag vore oegentlig och hade fört längre

än som varit förenligt med ensittarlagstiftningens syftemål samt att en

framflyttning av tidpunkten måste framkalla farhågor, att ytterligare åtgärder

i samma riktning efter hand komme att vidtagas, varigenom en

betänklig rättsosäkerhet skulle uppkomma och tilliten till de lagstiftande

myndigheterna bli undergrävd. I den proposition i ämnet som framlades

för 1922 års riksdag (nr 251) bibehölls med anledning av de betänkligheter

som yppats inom lagrådet den tidigare stadgade tidpunkten, den 1 januari

1919. Denna proposition föranledde icke någon ny ensittarlagstiftning utan

allenast viss ändring på en punkt av den gamla lagen.

Det tidigare förslaget framlades emellertid i reviderat skick år 1925 och

remitterades ånyo till lagrådet. I förslaget sådant det då befanns hade den

här aktuella tidpunkten alltjämt fastställts till den 1 januari 1919. Lagrådet

framhöll bl. a. (se NJA II 1925 sid. 348—349).

Det torde till förekommande av missuppfattning böra betonas, att om

och i den mån utvidganden av gränserna för lösningsrättens utövning i förhållande

till vad nu gäller vid den nu företagna granskningen funnits vara

att förorda eller i allt fall kunna lämnas utan erinran, detta i väsentliga

delar skett med hänsyn till att förslaget bibehållit de nu gällande allmänna

villkoren, att såväl före den 1 januari 1919 som vid tiden för lösningsrättens

utövning nyttjanderättshavare ägde och bebodde nöjaktigt boningshus

å området samt att vid sistnämnda tidpunkt nyttjanderättshavarens

byggnader ägde ett värde motsvarande minst en fjärdedel av hela lägenheten.

Skulle vid en blivande lagstiftning dessa förutsättningar rubbas,

komme, såsom lätt torde inses, frågorna om villkoren beträffande områdets

beskaffenhet, upplåtelsetiden, verkan av avtal om att byggnader och förbättringar

tillfalla jordägaren o. s. v. i ett väsentligt förändrat läge, till vilket

det för närvarande icke funnits anledning att taga ståndpunkt.

I samband med att nu nämnda förslag efter ytterligare jämkningar i

proposition (nr 142/1925) underställdes riksdagens prövning, hemställdes

i en motion, att ensittarlagen måtte vinna tillämpning då å lägenheten fanns

nöjaktig bostad för brukaren och hans familj den 1 januari 1925. Propositionen

jämte bl. a. nämnda motion behandlades av andra lagutskottet,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 åt 1960

3

som i sitt utlåtande nr 30/1925 anförde, att av skäl som åberopats inom

lagrådet utskottet ansåg en framflyttning av den tidpunkt för lägenhetens

bebyggande, som genom 1920 års lag blivit lagfäst såsom villkor för lösningsrätt,

icke böra ske. Riksdagen biföll utskottets hemställan. I 1925 års

lag upptogs således som avgörande tidpunkt den 1 januari 1919.

Frågan om framflyttning av den i 1 § 1925 års lag fastställda tidpunkten

för lägenhetens bebyggande har sedermera vid ett flertal tillfällen behandlats

av riksdagen i anledning av väckta motioner. Härom hänvisas till andra

lagutskottets utlåtanden nr 32/1933, nr 17/1937, nr 3/1946 och nr 1/1947

samt till tredje lagutskottets utlåtande nr 6/1955.

Som framgår av sistnämnda utlåtande har den riksdagsskrivelse med

begäran om utredning i ämnet som föranletts av andra lagutskottets utlåtande

nr 1/1947 överlämnats först till de år 1939 tillkallade fastighetsbildningssakkunniga

och därefter, sedan dessa sakkunnigas verksamhet upphört,

till 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Motionen

Motionärerna anför, att enligt vad som under hand inhämtats fastighetskommittén

icke har för avsikt att behandla de nu aktualiserade frågorna

i sitt huvudbetänkande, som angives tidigast år 1961, utan först i ett senare

sammanhang. Det synes motionärerna därför angeläget, att riksdagen vidtager

åtgärder för att snabbt åstadkomma rättelse av de missförhållanden

motionärerna anser föreligga på detta område.

I motionen framhålles, att under den tid som 1925 års ensittarlag gällt

många fall förekommit då »lagens tillämpning förhindrats på grund av

den i berörda paragraf förekommande bestämmelsen, att boningshuset

fanns å marken uppfört den 1 januari 1919». Motionärerna finner därför

lagen böra »anpassas efter det praktiska livets ändrade behov» och anser,

att ifrågavarande tidpunkt lämpligen bör fastställas till den 1 januari 1940.

Yttrandena

I samtliga remissyttranden avstyrkes bifall till motionerna under hänvisning

till att frågan om revision av ensittarlagen faller inom ramen för det

uppdrag som anförtrotts 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Lantmäteristyrelsen håller icke för troligt, att bostadsbyggnader

för helårsbruk uppförts i större omfattning så sent som under slutet

av 1930-talet, och anser vidare, att framflyttning av ifrågavarande tidpunkt

i allt fall icke kan ske utan närmare utredning av de verkningar en lagändring

skulle få i andra särskilda hänseenden. Styrelsen anför.

Ensittarlagstiftningen tillkom under slutet av ett skede, då mark för

helårsbebyggelse — och även för drivande av självständigt jordbruk i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960

mindre skala — i viss, icke oväsentlig utsträckning uppläts med nyttjanderätt.

Detta system torde numera med enstaka undantag ha upphört. Den

som i dagens läge med normalt hög bostadsstandard och bl. a. därav följande

höga byggnadskostnader vill investera i bostadsbyggande för användning

året om eller i jordbruksbyggnader kräver i allmänhet den säkerhet

för framtiden som äganderätt till fast egendom erbjuder, varjämte detta

ägande utgör en förutsättning för utnyttjande av egendomen som kreditunderlag.

Från tomträttsinstitutet kan i detta sammanhang bortses. I denna

riktning har utvecklingen sedan länge gått; nyttjanderättsinstitutet som

underlag för ny bebyggelse har numera betydelse huvudsakligen i fråga

om sommarbostäder. Detta har medfört att ensittarlagstiftningen, som har

en social bakgrund, inte — med dess hittillsvarande syfte — torde ha någon

funktion beträffande tomtplatser för bostäder, som uppförts under senare

år. De motioner som tid efter annan väckts till förmån för ett vidgande

av tillämpningsområdet för ensittarlagen även till fall, då bostad uppförts

efter den 1 januari 1919, kan visa att bostadsbyggnad för helårsbruk uppförts

på ofri grund i relativt stor omfattning även de närmaste åren efter

1918. Enligt vad lantmäteristyrelsen har sig bekant är det dock inte sannolikt

att så kan vara förhållandet så långt fram i tiden som till slutet av

1930-talet. — I vad mån ett framflyttande i ensittarlagen av angivna tidpunkt

den 1 januari 1919 kan, som motionärerna tänkt sig, vara befogat

och lämpligt som en partiell lagändring synes vara beroende, förutom av

behovet av en sådan lagändring, av huruvida framflyttandet kan ske separat

utan närmare utredning med hänsyn till de verkningar lagändringen

skulle få i olika avseenden. För en bedömning härav torde det böra framhållas

att ensittarlagen i sin nuvarande lydelse kommit att möjliggöra inlösningar,

som vid lagens tillkomst icke synas ha varit avsedda. Inlösen

har sålunda i viss utsträckning kommit att ske till förmån för personer,

som inte kvarbo i byggnad å område som föreslagits till inlösen, och ofta

inte ens i orten. Det synes i varje fall för sådana situationer saknas anledning

att vidga lagens tillämpningsområde. Härtill kommer att, ehuru i

jorddelningslagen införts stränga krav vid avstyckning av områden för

bl. a. bostads- och jordbruksändamål, ensittarlagen fortfarande i fråga om

glesbebyggelsen saknar bestämmelser om fastighets lämplighet, och att genom

inlösning tillkomna fastigheter eller återstående delar av fastigheter

varifrån inlösen sker därför icke alltid uppfylla rimliga krav på ändamålsenlighet.

— Därest ensittarlagen skall ändras i fråga om tidpunkten för

bostadshusets uppförande, torde det böra närmare utredas i vad mån i

samband därmed bör införas vissa restriktioner för att säkerställa att

inlösen icke möjliggöres utanför ramen för syftet med lagstiftningen och

för att tillgodose vissa krav på fastighetsindelningens lämplighet. Därjämte

uppkomma även andra problem, varvid bär må nämnas att spörsmålet om

avtals förbindande verkan torde böra beaktas. En nyttjanderättsupplåtelse

efter 1918 kan ha skett mot bakgrund av att ensittarlagen ej gällde för

upplåtelsen och att ägaren alltså ej behövde riskera ett avstående av äganderätten

till marken. Även om en sådan förutsättning i och för sig icke torde

få tillmätas avgörande betydelse vid bedömning av den av motionärerna

väckta frågan, synes den böra få utöva inflytande vid avgränsning av de

upplåtelser, som skola få ligga till grund för inlösen. — Enär frågan om

revision av ensittarlagen enligt direktiven för 1954 års fastighetsbildningskommitté

är anförtrodd denna kommitté för utredning och enär fastighetsbildningskommittén

numera befinner sig i slutskedet av sitt utrednings
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 år 1960 5

uppdrag, anser lantmäteristyrelsen på grund av vad ovan anförts att motionen

icke bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Länsstyrelsen i Hallands län finner det icke uteslutet, att

en framflyttning av den aktuella tidpunkten nu bör ske, men anser, med

hänsyn till det ingrepp i jordägarnas rätt en sådan ändring skulle innebära,

att en sådan ändring icke bör genomföras utan närmare utredning om

behovet av och villkoren för eu vidgad rätt till inlösen. Vidare papekar

länsstyrelsen, att efter den 1 januari 1919 åtskilliga nyttjanderättsupplåtelser

torde ha skett av områden, varå uppförts sommarstugor, av vilka

en del vinterbonats, och anser, att jämväl frågan i vad mån sådana upplåtelser

bär omfattas av en blivande lagstiftning närmare bör diskuteras.

Länsstyrelsen finner det självfallet, att en lagstiftning av ifrågavarande slag

måste anknyta till de allmänna regler som gäller för fastighetsbildning,

vilka regler nu är föremål för utredning av 1954 års fastighetsbildningskommitté.

Slutligen påpekar länsstyrelsen, att hinder icke föreligger mot

att nämnda kommitté, ehuru det synes lämpligast att den fullföljer revisionen

av ensittarlagen först sedan huvuduppdraget avslutats, redan nu,

parallellt med detta uppdrag, verkställer den utredning som måste föreligga

som grundval för en ny ensittarlagstiftning, varigenom mera väsentligt

dröjsmål med slutligt ställningstagande till den av motionärerna väckta

lagstiftningsfrågan icke behöver uppkomma.

Överlantmätaren i Hallands län uttalar, med åberopande

av vad lagrådet anfört under förarbetena till ensittarlagstiftningen, att han

icke finner det skäligt att utsträcka lagens retroaktiva verkan till nyttjanderättslägenheter,

varå boningshus uppförts först efter den 1 januari

1919. 1 allt fall bör enligt överlantmätaren ett förslag till sådan lagändring

föregås av närmare utredning angående omfattningen av lagens tillämplighet

och ändringens följdverkningar. Överlantmätaren anför härom.

Vad angår en ändrad lags tillämpningsområde torde detsamma bli relativt

begränsat, då förutsättningarna att utan möjlighet till fastighetskredit

mot inteckningssäkerhet uppföra bostadshus efter det första världskrigets

slut torde ha varit relativt små. De äldre ensittarlägenheterna bebyggdes

under eu tid med helt andra ekonomiska förhållanden. Vad åter angår

följderna av en lagändring synes det icke uteslutet, att ensittarlagen skulle

kunna bli tillämplig i avseende å lägenheter med vinterbonade boningshus,

som uppförts endast för fritidsvistelse. En till dylika lägenheter utökad

tillämpning av ensittarlagen torde uppenbarligen icke stå i överensstämmelse

med de motiv som låg till grund för lagens tillkomst.

Länsstyrelsen i Blekinge län avstyrker bestämt bifall till

framställningen och framhåller, att ett så allvarligt ingrepp i jordägarnas

äganderätt, som en framflyttning av tidpunkten skulle innebära, åtminstone

icke bör företagas utan tillräckligt starka skäl. Om sådana skäl föreligger,

finner länsstyrelsen icke kunna avgöras utan närmare utredning och anser

förslag från 1954 års fastighetsbildningskommitté böra avvaktas. Länssty
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1960

relsen åberopar vidare ett bilagt yttrande som i överlantmätarens frånvaro

avgivits av annan lantmätare vid länslantmäterikontoret i Blekinge. I detta

yttrande anföres.

Karaktären av de under denna tjugoettårsperiod å ofri grund tillkomna

boningshus, som efter lagändringen skulle uppfylla kraven för lösningsrätt

av marken, torde vara mycket varierande. Sådan bebyggelse, som uppstod

från och med 1919 fram till ensittarlagens ikraftträdande 1925, lär icke

skilja sig nämnvärt från den som uppstod närmast före 1919. Under senare

delen av perioden däremot blev uppförandet av helårsbostäder på ofri

grund allt ovanligare. Då började emellertid uppkomma allt fler sportstugor,

som ofta fick en sådan standard att de kunde giva en nöjaktig bostad

även under vinterhalvåret. Här måste dock starkt ifrågasättas om

ensittarlagen med sin karaktär av social lag skall göras tillämplig på mark

som upplåtits för sportstugeändamål. Av vad nu anförts torde framgå, att

man icke kan förutsätta att 1940 års »ensittare» är av samma typ som 1919

års. För att kunna överblicka konsekvenserna av den föreslagna lagändringen

bör man därför först översiktligt inventera och utreda kvantiteten

och karaktären av ifrågavarande bebyggelse, vilken utredning lämpligen

bör utföras av de kommunala organen. — Bland länets lantmätare synes

råda den uppfattningen, att en framflyttning av tiden i 1 § ensittarlagen

från den 1 januari 1919 till tidpunkten för ensittarlagens tillkomst skulle

kunna vara försvarlig.

Utskottet

I sitt tidigare omnämnda utlåtande nr 6/1955 uttalade utskottet, att frågan

om framflyttande av den i 1 § ensittarlagen fastställda tidsbestämningen

den 1 januari 1919 otvivelaktigt är förtjänt av uppmärksamhet. Utskottet,

som beklagade att fastighetsbildningssakkunniga under sitt arbete icke kunnat

taga ståndpunkt till frågan, fann det emellertid vara lämpligast, att avvakta

förslag från 1954 års fastighetsbildningskommitté och kunde därför

icke förorda, att riksdagen i enlighet med vad som föreslagits i de då behandlade

motionerna omedelbart för sin del beslutade ändrad lydelse av

ensittarlagen. Utskottet fann icke heller anledning att i dåvarande läge påkalla

en särskild utredning i frågan.

Utskottet finner icke nu skäl föreligga att frångå sin i nyssnämnda utlåtande

uttalade ståndpunkt. En ändring av ensittarlagen i ifrågasatt hänseende

kan enligt utskottets mening icke företagas utan att behovet av ändrade

bestämmelser ingående utredes och verkan av en sådan ändring i olika

hänseenden närmare undersökes. Ehuru fastighetsbildningskommitténs behandling

av frågan icke synes omedelbart förestå finner utskottet icke heller

nu en särskild utredning i ämnet vara påkallad. Utskottet beaktar härvid att.

såsom av vissa remissinstanser framhållits, den väckta frågan har nära

anknytning till bl. a. reglerna om fastighetsbildning, vilka regler är föremål

för allmän översyn av fastighetsbildningskommittén och finner det även i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 22 dr 1960

1

övrigt lämpligast att utredningen verkställes av denna kommitté. Utskottet

förutsätter, att utredningen av kommittén genomföres med all den skyndsamhet

som är möjlig.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, 11:568, icke måtte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 maj 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HANS LEVIN

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson*, Åke Larsson, Herbert Larsson* och Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp, fru Torbrink,

herrar Andersson i Ryggestad, Nyberg, Jansson i Benestad, Wachtmeister

och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herr Nyberg.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.