Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

1960-05-10 · 44 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 37 av 44 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:26, Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

1

Nr 26

Utlåtande i anledning av motioner angående rätten för jordbrukare

i Norrbottens lappmark till vatten och fiske.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 126 i första kammaren av herrar Nyström och Hedström

och nr 152 i andra kammaren av herr Berglund m. fl.

1 motionerna, vilka är likalydande, yrkas, »att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa om förslag till bestämmelser, som tillerkänner

jordbrukarna i Norrbottens lappmark beträffande rätt till vatten

och fiske samma fördelar som de, vilka gälla för jordbrukarna i Västerbottens

lappmark». En närmare redogörelse för motionernas innehåll lämnas

å s. 37 nedan.

Historik* 1

Nybyggarnas ställning

Nybyggen torde ej annat än i enstaka undantagsfall ha anlagts i lappmarkerna

förr än efter utfärdande av kungl. plakatet den 27 september 1673

angående lappmarkernas bebyggande, även om i tidigare kungl. förordnanden

förmåner bjudits dem, som »ville draga upp i fjällen» (Hertig Carls

instruktion den 3 december 1603 för fogdarna i Piteå och Luleå lappmarker

m. fl.).

Nämnda plakats utfärdande hade föregåtts av en utredning genom två

tjänstemän, vilka utsänts till dåvarande Umeå lappmark för att verkställa

besiktning rörande landets tjänlighet för bosättning samt dess kartläggande.

Vid denna undersökning rörande förutsättningarna för landets bebyggande

och uppodling skulle tillses, att lapparna icke oroades. Undersökningsmännen

förständigades att »så laga, att icke lapparna måtte härav fatta sådan

inbillning, det de på något sätt skola trängde bliva uti det, som deras

skälige rättighet vara kan, utan de måtte sålunda underrättas, att Hans

Kungl. Maj :ts allernådigaste uppsåt är detta att låta dem bliva vid deras

land och fiskevatten».

Genom 1673 års plakat avsågs att åvägabringa en inflyttning; och skulle

»del, som nu ligger öde och obrukat, därigenom göras nyttigt och upparbe
1

Framställningen är huvudsakligen hämtad från SOU 1952: 13. (Om denna utredning se

närmare nedan s. 15.)

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 26

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

tas». Detta borde enkannerligen ske förmedelst svenska och finska åbor,

»vilka den jordmån, varav lapparna efter sin näringsart nu ingen nytta

eller fördel sig kunna göra, till ängsmark och mulbete samt annan tarvelig

föda av skog, strömmar och sjöar bruka och nyttja kunna». För att uppmuntra

personer till bosättning i lappmarkerna och att söka inrymning

såsom åbor tillförsäkrades dem skattelättnader. De skulle under 15 år erhålla

befrielse från alla skatter och utlagor. Efter förloppet av dessa frihetsår

skulle de icke åläggas högre skatt än lapparna, »med vilka de över allt

göras like».

Bestämmelserna kom icke till större tillämpning.

Den huvudsakliga delen av nybyggena i lappmarkerna har upptagits med

stöd av det sedermera utfärdade kungl. reglementet den 24 november 1749

för dem, som antingen redan bo och bygga i Lappland eller ock hädanefter

till landets uppbrukande därstädes sig nedsätta vilja. Efter detta reglementes

tillkomst började bosättningen så småningom taga fart, och reglementet

har fortsatt att ligga till grund för nybyggesupplåtelserna i lappmarkerna,

så länge denna form av jordupplåtelser över huvud använts. Såvitt angår

fjälltrakterna i Norrbottens och Västerbottens län var detta fallet, intill

dess genom Kungl. Maj :ts brev den 13 december 1867 angående bestämmandet

av en provisionell gräns emellan lappmarkernas kulturland och

fjällbyggd anläggning av nybyggen ovanför den sålunda föreskrivna gränsen

förbjöds. I återstående delarna av lappmarkerna fortsattes nybyggesupplåtelserna

allt intill dess avvittringen upphörde såsom institut för jorddelning.

Några kronoöverloppsmarker, varå nybyggesupplåteiser skulle kunna

ske, finnes icke mer.

Enligt 1749 års lappmarksreglemente medgavs nybyggesupplåteiser av

länsstyrelsen. För nybygget anvisades viss plats för uppodling och bebyggelse.

Där skulle inom föreskriven tid uppföras vissa för en jordbruksfastighet

nödiga byggnader samt påbörjas odling. För att användas i första

början av nybyggets inrättande, innan marken hunnit i nödig utsträckning

uppodlas, anvisades nybyggaren »hö- och skogsmyrar». Dessa fick han behålla

endast så länge andra mera närbelägna och till röjning dugliga platser

ej var för handen och ingen annan nybyggare tillkom, som bättre behövde

dylika myrar. Reglementet förutsätter, att nybyggaren skulle äga för husbehov

tillgodogöra sig skogen å kronomarken.

Bestämmelser meddelades tillika angående nybyggarens rätt till jakt och

fiske. Jakträtten var begränsad till en trakt inom en halv mil från hans

hemvist. Härigenom avsågs att skydda lapparnas rättigheter men även att

nybyggaren ej skulle nedlägga för mycken tid å jakt till hinder vid fastighetens

brukande. Slog sig en annan nybyggare ned bredvid honom, ägde

han »ej att tillegna sig någon enskild ägande rättighet på något djur- och

fågelfänge inom samma trakt; utan nyttja de det gemensamt».

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

3

Såvitt möjligt borde varje nybyggare bibehållas vid fiske till sitt behov,

och »därföre får icke den ena underslås så mycket fiskevatten, där det finnes,

till evärdelig ägo, att icke en annan och så månge som kunna rymtnas

på de där till nybruk tjänliga varande platser även kunna få idka fiske till

sin bättre tarv och utkomst».

Nybyggaren åtnjöt vissa frihetsår, varunder han var fritagen från skatter

och onera.

Den rätt, varmed nybyggaren innehade sitt nybygge och därmed förbundna

förmåner, var en nyttjanderätt, vilken även denna var oviss, i det förändringar

kunde ske med avseende å dess omfattning. Endast rätten till den

uppodlade jorden var mera bestämd. Önskemålet var att bereda utrymme för

största möjliga anlal nybyggare. I samband med föreskrifter angående nybyggens

lantmäterilekniska utstakande och skattläggning stadgas, att detta

skulle ske icke just efter de gränser och råmärken, som vid första utsyningen

uppgivits, utan til! »det mantal, som de ägors beskaffenhet, vilka åborne

vilja hava och utan andras förfördelande kunna få under hemmanen, befinnes

svara före». I samband härmed tillägges: »och må en äldre nybyggare

icke så underslås alla de trakter och till uppodling tjänlig mark, som han

begär och efterstår, men till uppbrukning ej medhinna kunde, att icke även

den, som brede vid honom sig nedsatt eller bygga vill, kan få så mycken till

nybruk tjänlig jord uti åker och ängs tillfälligheter, att han också må sig

därstädes bärga och uppehålla, fast icke alltid med så stort hemman som den

äldre.» Mark, som upparbetats till åker- eller ängsland, kunde dock icke

frånkännas honom utan med hans goda vilja och mot betalning.

Motsvarande föreskrift förekommer rörande jakt- och fiskeområdena: »så

varder ej heller den förfördelad, som för ett eller annat nybygges yttermera

inrättande skull mister de platser, dom han blott till fågel- och djurfänge

brukat; likaledes fiskevatten och andra lägligheter, som ej egentligen syfta

på jordbruket.» På ett annat ställe uttalas, att en och var, som ärnar upptaga

nybruk, skall, där fiskevatten finnes, äga frihet att fiska till husbehov. Även

prästen fick vika för en nybyggare. Hade prästen på närmare håll vad han

behövde för sin hushållning, var han skyldig avstå av honom brukad fiskeplats,

belägen på längre avstånd än en fjärdedels mil från kyrkan.

Anmärkas må, att enligt den i nybyggesförfattningarna använda terminologien

de upplåtelser som medgavs benämnes ibland hemman och ibland

nybyggen.

Den form för upplåtelse av nybygget, som reglementet avsåg, var emellertid

av provisorisk natur. Avsikten var, att nybyggena skulle efter frihetsårens

förlopp »geometrice avtagas» å marken och skattläggas. Härom föreskrives

vidare i lappfogdeinstruktionen den 5 augusti 1760, att efter utgången

av de nybygget medgivna frihetsåren hemmanet skulle vid tingsrätten

provisioncllt skattläggas. Lantmätaren skulle därefter geometrice avtaga del
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

samma; och skulle skattläggningen sedan upprättas och underställas landshövdingen.

Det sålunda angivna lantmäterimässiga utbrytandet av ägorna

synes dock ha förekommit endast undantagsvis. Fördelen härav var ock

ringa. I förklaring i Kungl. Maj :ts brev den 30 september 1851 angående

skattläggning av hemman i Västerbottens läns lappmarker uttalas att, då den

geometriska avfattningen av ett hemmans tillhörigheter borde inom lappmarkerna

inskränkas till hemmanets inägor, med avskiljande från angränsande

fastigheter av de en by eller hemman tillhörande ägor finge anstå, till

dess den allmänna avvittringen i Lappmarken komme att försiggå.

Avvittringens genomförande

Slutliga regleringen av nybyggena skedde genom avvittringen. Efter att

ha genomförts i de sydligare norrländska länen samt kusttrakterna i Västerbottens

och Norrbottens län nådde avvittringen så småningom upp till

lappmarkerna. Såsom särskilda administrativa områden finnes lappmarker

numera endast i sistnämnda båda län. Den mera osäkra rätt nybyggaren där

haft att nyttja vissa inägoområden och att jämte andra i viss ordning tillgodogöra

sig vad i övrigt naturen skänkte utböts vid avvittringen mot en

bestämd rätt till särskilda å marken utlagda skiften med de adpertinenser,

som enligt lagarna hör till en självständig fastighet.

För alla awittringsförrättningar i lappmarkerna har stadgan den 30 maj

1873 (nr 26) om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

legat till grund. Före tillkomsten av denna författning hade utfärdats en

stadga den 13 december 1850 för avvittring och skattläggning i Luleå lappmark.

Någon avvittring kom emellertid aldrig att slutföras med tillämpning

av sistnämnda stadga. Genom Kungl. Maj:ts brev den 28 december 1861 förordnades,

att en ny stadga för avvittring och skattläggning skulle utarbetas,

omfattande, där så kunde ske, alla lappmarkerna. Enligt 1873 års avvittringssladga

blev stadgan av år 1850 uttryckligen upphävd.

I 1873 års stadga har gjorts en del ändringar, varjämte beträffande vissa

områden, dit avvittringen sist nådde, genom senare Kungl. Maj :ts brev och

kungörelser meddelats åtskilliga tilläggsbestämmelser.

Såsom anledning till stadgans tillkomst angives, att allmänna bestämmelser

om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker funnits

vara av behovet påkallade, varjämte föreskrifter i sammanhang därmed ansetts

böra meddelas för betryggande av skogens framtida bestånd och bevarande

av lapparnas renbetesrätt.

Enligt stadgan skulle genom allmän avvittring från kronans marker nödiga

områden tilldelas såväl de i lappmarken förut varande, icke behörigen

avvittrade hemman och nybyggen som ock de nybyggen, vilka kunde vid

avvittringen i laga ordning tillkomma. Tillika skulle fastställas ränta och

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 20 år 1960

5

mantal för provisionellt skatt!agda hemman och förut behörigen upplåtna

nybyggen och jordlägenheter samt för nybyggen, som tillkom vid avvittringen.

De särskilda hemmanen och nybyggena skulle erhålla skog ej blott till

husbehov utan även till avsalu.

Vid områdestilldelningen skulle gemensamt område tilldelas hemman och

nybyggen, som hörde till en by eller eljest hade sådant läge, att de syntes

lämpligen kunna utgöra ett skifteslag. Varje område skulle läggas i ett skifte

eller, där sådant utan verklig skada för någon delägare ej kunde äga rum,

i så få skiften omständigheterna medgåve. Skulle flera skiften än fyra anses

erforderliga eller fråga uppstå om egentliga skogsanslagets läggande i mera

än ett skifte, skulle frågan underställas länsstyrelsen. (Enligt stadgans ändring

genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 9 november 1877.)

Varje delägare skulle bibehållas vid sina inägor, så vitt de fölle inom

skogsområdet. Mark, som vore odlad och till hemmanet eller nybygget i behörig

ordning upplåten eller av ålder lydande, finge ej frånhändas innehavaren

utan vederlag av annan mark, som var odlad eller till odling tjänlig.

Vid avvittringen skulle bildas kronoparker i anslutning till i stadgan meddelade

bestämmelser och »vad därom särskilt vore eller framdeles bleve förordnat».

Samma dag, den 30 maj 1873, som avvittringsstadgan utfärdades, meddelades

även en förordning angående skattläggningsmetod för Västerbottens

och Norrbottens läns lappmarker. Enligt denna skulle genom skattläggning

bestämmas hemmantal efter inägornas uppskattade avkastning. Vid uppskattningen

togs ej hänsyn till inkomst av jakt och fiske eller andra särskilda

förmåner.

Enligt avvittringsstadgan kunde även efter den allmänna avvittringens

fullbordande nybyggen upplåtas på odisponerad mark nedom odlingsgränsen.

Dylikt nybygge skulle med tillämpning av avvittringsstadgans bestämmelser

utbrytas genom särskilda avvittringsåtgärder, s. k. efteravvittring.

Ett betydelsefullt tillägg beträffande avvittringen, såsom den reglerats

genom 1873 års stadga, gjordes sedermera med avseende å de under hemman

och nybyggen brukade ströängarna. Enligt 1749 års lappmarksreglemcnte

var väl avsikten, att nyttjandet av dylika naturängar skulle vara av

provisorisk karaktär och användas »i första början av nybyggets inrättande»

för att undan för undan ersättas av odlad jord. Det gick emellertid långsamt

med odlingarna, och naturängarna kom alltjämt att vara av avgörande betydelse

för foderanskaffningen. I avvittringsstadgan togs icke särskild hänsyn

till dessa ängar vid skiftesläggningen. I den mån de icke föll inom de skiften,

som för hemmanet och nybygget utlades, bortföll fördenskull fastighetens

rätt att bruka desamma. För en så hastig omläggning av jordbrukets bedrivande

var man emellerlid icke beredd. Genom särskilda Kungl. Maj:ts brev,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

det första den 12 juli 1878 och det sista den 19 oktober 1894, förklarades, att

i viss ordning de inom kronoparks område (»å kronomark», enligt brevet

rörande nuvarande Karesuando socken) belägna spridda ängslägenheter,

vilka tillhörde hemman eller nybygge inom lappmarkernas olika socknar,

finge, utan att från kronoparken (kronomarken) genom uppdragna rågångar

avskiljas, tills vidare, innan de kunde mot annan mark utbytas, under hemmanet

eller nybygget bibehållas och såsom endast ett skifte beräknas. Tilllika

medgavs, att det virke, som åtginge till behövliga hägnader, hässjor och

hölador vid dessa lägenheter, tills vidare finge efter anvisning av revirförvaltaren

kostnadsfritt avhämtas från skogsmarken.

Avvittringen inom Västerbottens läns lappmarker kom först att genomföras

inom trakterna nedom odlingsgränsen. I de socknar, som genom

odlingsgränsen uppdelades i en övre och en nedre del, kom sålunda avvittringen

i dess första skede till utförande endast i socknens nedre område.

Därefter följde avvittringen ovan odlingsgränsen.

Viktiga tillägg till 1873 års avvittringsstadga meddelades genom kungörelsen

den 20 april 1906 angående vissa ändringar i gällande bestämmelser

rörande avvittringen inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker

samt kungörelsen den 5 juni 1909, innefattande ytterligare föreskrifter beträffande

samma awitlring.

Förstnämnda kungörelse skulle lända till efterrättelse inom de områden

av Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker, med undantag av Karesuando

socken, beträffande vilka länsstyrelserna ännu icke meddelat avvittringsutslag.

Vid tiden för kungörelsens tillkomst hade allmänna avvittringen

slutförts inom alla lappmarkssocknar i Norrbottens län med undantag

av Karesuando, där avvittringen då stod nära sin avslutning, ävensom

inom lappmarkssocknarna nedom odlingsgränsen i Västerbottens län. På

grund härav kom kungörelsen att tillämpas allenast i trakterna ovan odlingsgränsen

i Västerbottens län samt vid efteravvittringen i Norrbottens läns

lappmarker. Dylik efteravvittring förekom ej i Västerbottens läns lappmarker.

Bland avvittringsbestämmelserna finnes inga föreskrifter rörande hemmanen

åtföljande särskilda rättigheter utom såvitt angår rätt till skog. Beträffande

rättigheter med avseende å sjöar och strömmar förekommer ej

annat än att kronan och andra virkesägare förbehölls rätt till flottning i alla

de vattendrag, där flottled fanns eller kunde upprensas. I samband härmed

skulle för allmänt begagnande undantagas mark, som kunde erfordras till

upplagsplats för virke från kronans skogar samt till nödiga utfartsvägar från

dessa ned till vattendragen. Vidare undantogs för kronans räkning på kronomarker

och inom kronohemmans och boställens områden befintliga större

strömfall, som kunde användas till farleders öppnande, sjöars uttappning,

ovanför belägna ägors befrielse från översvämningar med mera dylikt; och

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

7

borde av kringliggande mark nödigt utmål därtill avsättas (1873 års avvittringsstadga,

§ 7). Genom 1878 års omförmälda ändring av avvittringsstadgan

gavs en erinran, att så vitt möjligt kronoparkerna borde förläggas invid

vattendrag, där flottled kunde anordnas. Vid avvittringarnas genomförande

förbehölls emellertid i vissa trakter för kronan ensamrätten till vattenområden

långt utöver vad som följer av de allmänna stadgandena om jordägares

rätt till vattnet vid hans strand.

Om jordägarnas rätt till jakt och fiske säges intet i avvittringsföreskrifterna.

Enligt hemmansägarnas och kronoåbornas av Kungl. Maj:t fastställda beslut

avsattes vid allmänna awittringen i Norrbottens läns lappmarker i alla

avvittringslag utom Karesuando, där annan anordning träffades, en fjärdedel

av de hemmanen och nybyggena tilldelade skogsanslagen till gemensamma

områden, benämnda -— ehuru häradsindelning ej förekommer — häradsallmänningar.

Här nedan omtalas de såsom allmänningsskogar. I Västerbottens

läns lappmarker gick, vad angår trakterna nedom odlingsgränsen,

hemmansägare och åbor ej med på avsättande av dylika allmänningar. För

trakterna ovan odlingsgränsen i samma län reglerades frågan om allmänningars

bildande genom 1906 och 1909 års tilläggskungörelser rörande avvittringen.

I övrigt avsattes vid avvittringarna för kronans räkning kronoparker,

strömfall och strömfallsutmål samt därutöver såväl för kronans som andra

allmänna behov vägar, kyrkplatser, båt- och upplagsplatser m. m.

De vid allmänna awittringen odisponerade kronomarkerna benämndes

kronoöverloppsmarker. Vid efteravvittringen, där sådan förekommit, utlades

en del av dessa såsom enskilda fastigheter (nybyggen och frälsetorp) och

eu del såsom kronoparker. Därefter kvarvarande kronoöverloppsmarker förvaltas

såsom kronoparker.

En viss jämkning i den vid awittringen framkomna fastighetsbildningen

har genomförts såvitt angår de fastigheterna tillagda ströängarna. Dessa

har i stor utsträckning indragits till kronan. Bestämmelserna härom är intagna

i en kungörelse den 30 december 1916 om tilläggsawittring i vissa

delar av Västerbottens lappmarker och i lagen den 22 juni 1921 om ströängsindragning.

De ängar vilka bibehölls under fastigheterna knöts i samband

med prövningen av frågan om indragning fastare till fastigheterna.

Allmänna uppgifter rörande vattnens fördelning vid awittringen

Såsom förut berörts kom awittringen, såvitt angår dess lokala utförande,

att verkställas i annan ordning i Västerbottens än i Norrbottens län. I anslutning

till odlingsgränsens tillkomst och förbudet mot nybyggesupplåtel
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

ser ovan denna gräns skedde i förstnämnda län en uppdelning i awittringshänseende

av lappmarkerna. Awittring upptogs allenast i områdena nedom

gränsen. Först sedan Kungl. Maj :t därom särskilt förordnat, fortsattes avvittringen

ovan denna. På grund härav kom envar av Sorsele, Vilhelmina

och Dorotea socknar att i anslutning till odlingsgränsen fördelas på två avvittringslag.

Den del av Stensele socken, som ligger ovan odlingsgränsen,

samt den ovan gränsen helt belägna Tärna socken bildade tillhopa ett avvittringslag.

En ganska lång tid kom genom avvittringens sagda utförande samt

ändringar i avvittringsbestämmelserna att förflyta emellan avslutandet av

förrättningarna i det nedre och det övre landet.

Vid avvittringen inom Norrbottens län fick odlingsgränsens uppdragande

icke någon inverkan på avvittringsdistriktens utformning. Varje distrikt omfattade

en av de inom lappmarkerna belägna socknarna.

1873 års avvittringstadga låg till grund vid genomförandet av alla avvittringsförrättningarna

i Lappland. Vid tillkomsten av de tillägg till avvittringsbestämmelserna,

som beslutades i 1900-talets början, hade avvittringen fortskridit

så långt, att tilläggen fick tillämpning endast vid avvittringen ovan

odlingsgränsen i Västerbottens län samt vid efteravvittring inom vissa av

lappmarkssocknarna i Norrbottens län. De nya bestämmelserna medförde

bland annat en strängare översyn beträffande skogstilldelningen åt hemman

och nybyggen.

Vad särskilt angår tilldelningen av vattenområden till hemman och andra

fastigheter förmärkes en viss skillnad vid avvittringens handläggning inom

Västerbottens läns och inom Norrbottens läns lappmarker liksom mellan de

tidigare och de senare avvittringsförrättningarna inom det förra länet.

Vid avvittringen inom Norrbottens läns lappmarker har i stor utsträckning

förekommit, att kronan av sjöar tillagts områden, även om dessa gränsat till

enskildas fastigheter, eller ock ha sådana fastigheter tilldelats sjöområden av

mindre omfattning än som tillkomme dem enligt grundregeln i 12 kap. 4 §

jordabalken att, där å, sjö eller sund är sidlångs byar emellan, de däri äga

hälften vardera. På liknande sätt ha i rinnande vatten, även i andra fall än

då avsättning för kronans räkning skett för strömfall, områden av vattendraget

förbehållits kronan.

Även vid avvittringen i trakterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens län

blev stora vattenområden förbehållna kronan, vilka enligt allmänna grunder

bort tillföras de enskilda. Sålunda undantogs för kronans räkning samtliga

inom avvittringslagen belägna större vattendrag. Såsom nedan närmare

omtalas, reglerades emellertid genom särskild lagstiftning den vid avvittringen

gjorda vattenfördelningen.

Vid avvittringsförrättningarna nedom odlingsgränsen i Västerbottens län

synes endast i undantagsfall avvikelse ha gjorts från huvudregeln rörande

fastighet tillkommande vattenrätt.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

9

Ändring i fördelningen av vattenområdena ovan odlingsgränsen

i Västerbottens län

Att vid avvittringen ovan odlingsgränsen i Västerbottens län kronan kom

att tillerkännas så omfattande vattenområden föranleddes av yrkanden under

avvittringsberedningen av advokatfiskalen hos kammarkollegiet. Såsom

skäl för dessa yrkanden anfördes, att de större sjöarna i dessa trakter merendels

var förbundna med varandra eller med annat vatten genom långsträckta

mindre sjöar, som ofta låg på ett lägre plan än den ovanför liggande

större sjön, varför det med hänsyn till framtida vattenregleringar i

dessa trakter kunde vara av vikt att, även där »större strömfall» icke kunde

anses vara för handen, vattnet med tillhörande grund förbehölls kronan.

I avvittringsförslagen avsattes i överensstämmelse härmed för kronan,

med stöd av § 7 i avvittringsstadgan, dels ett antal strömfall jämte utmål för

strömfall och dammfästen och dels samtliga inom avvittringslagen belägna

större vattendrag, nämligen inom Sorsele avvittringslag Vindeln, Tjulån och

Juktan, omfattande It 741 hektar, inom Stensele-Tärna avvittringslag Ume

älv med bivattendrag, 23 533 hektar, inom Vilhelmina avvittringslag Vojmån

och Ångermanälven, 13 591 hektar, samt inom Dorotea avvittringslag Korpån,

442 hektar. Inom sistberörda avvittringslag gjordes för kronan ytterligare ett

särskilt undantag, i det såsom kronopark upptogs den inom avvittringslaget

fallande delen av Saxälven, innefattande jämväl vattenområden vid enskilda

hemmans stränder.

Avvittringsdelägarna hade ställt sig något olika till advokatfiskalens yrkande.

Inom Sorsele avvittringslag hade man intet att invända, sedan advokatfiskalen

förklarat att någon ändring ej uppstode i befolkningens dåvarande

fiskerätt samt att rätt till uppgrundningar för vattendragens utnyttjande var

beroende av särskilda föreskrifter. Inom Stensele-Tärna avvittringslag framställdes

det villkoret, att vid undantagen strandägarna borde förbehållas

såväl strandrätt som rätt till uppgrundningar och fiskerätt. Vid avvittringsberedningen

i Vilhelmina avvittringslag uttalade den jordägande befolkningen

det önskemålet, att densamma måtte förbehållas strandrätt och rätt till uppgrundningar

samt fiskerätt i samma usträckning som den förut innehaft

sådan rätt, dels av ålder och dels på grund av insyningshandlingar. Från

jordägarnas inom Dorotea avvittringslag sida synes icke ha rests någon invändning

mot undantagen.

Riksdagsbeslut 1916. Sedan avvittringsförslag för de delar av Västerbottens

läns lappmarker som ligger ovan odlingsgränsen upprättats, hade

vissa anmärkningar riktats mot vad som förekommit vid avvittringsförrättningarna

och mot förslagen. I detta sammanhang blev förbehållen om vattenundantag

för kronans räkning uppmärksammade från statsmakternas sida.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

Frågan därom berördes nämligen i propositionen nr 166 till 1916 års riksdag

angående åskilliga med den då pågående avvittringen inom Västerbottens

läns lappmark sammanhängande förhållanden. Propositionen innehåller ett

utlåtande den 3 mars 1916 av lantmäteristyrelsen, vari styrelsen fäste uppmärksamheten

på vattenundantagen. Styrelsen uttalade, att det sätt, varpå i

avvittringsförslagen hemman berövats vattenrätt, enligt dess åsikt var synnerligen

olämpligt. Detta kunde för framtiden komma att medföra stora

olägenheter för befolkningen utan tillnärmelsevis motsvarande nytta för kronan.

Styrelsen föreslog därför rättelse därhän, att vattendragen blev redovisade

i enlighet med 12 kap. 4 § jordabalken eller således på det sättet att

vattenområde hänfördes till den strand det låg närmast.

Lantmäteristyrelsen bemöttes av kammarkollegiet, som i ett likaledes i

propositionen intaget yttrande bestred, att hänsyn togs till vad lantmäteristyrelsen

anfört och föreslagit.

Departementschefen gick en medelväg och föreslog att undantagen skulle

bestå men att jordägarna vid avvittringen skulle bli tillförsäkrade rätt att

fortsätta att fiska i de vatten, där de tidigare fiskat. Han anförde.

En följd av att vissa angivna vattendrag blivit undantagna för kronans

räkning torde bliva, att fastighetsinnehavarna går miste om den fiskerätt i

dessa vattendrag, som annars skulle tillkomma dem. På grund av den stora

roll, som fisket i dessa trakter spelar i den enskildes hushållning, torde en

sådan påföljd kunna medföra betydande olägenheter, vilka i görligaste mån

bör undanröjas. Att härvid gå så långt, som lantmäteristyrelsen föreslagit,

nämligen att låta ifrågavarande förbehåll gå tillbaka genom vattendragens

redovisande vid avvittringen i enlighet med 12 kap. 4 § jordabalken torde,

såsom av kammarkollegiet framhållits, näppeligen böra ifrågakomma. Frågan

om den utsträckning, i vilken regleringar av nämnda större vattendrag kan

ifrågakomma i framtiden, är oviss. jDet synes under sådana omständigheter

vara välbetänkt, att grunden i vattendragen tillförsäkras kronan, på det icke

enskilda markägare, t. ex. vid eventuellt inrättade regleringsdammar, som

under långa tider av året plägar stå torra, kan göra anspråk på mark, som

förut varit sjö eller älvbotten. Fiskerätten bör däremot skyddas. Frågan om

upplåtande av fiske åt enskilda i kronans vatten är för närvarande under utredning.

I avbidan på de bestämmelser, som kan komma att meddelas sedan

utredningen slutförts, torde vara tillfyllest att vid avvittringen vederbörande

hemmansåbor får sig tillförsäkrat att tills vidare åtnjuta den fiskerätt i

samma vatten, som dem för närvarande tillkommer.

Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen. I dess skrivelse nr 230/

1916 anfördes, att befolkningen syntes tillräckligt tillgodosedd med fiskerätt

genom det av departementschefen föreslagna förbehållet, vilket innebar att

befolkningen tills vidare skulle bibehållas vid den

fiskerätt den redan innehade.

Regerings rätt sut slag åren 1919, 1920 och 1921. Sedan riksdagen fattat sitt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

11

beslut, meddelade länsstyrelsen under tiden 1916—1918 utslag beträffande

avvittringslagen i Västerbottens läns lappmarker ovan odlingsgränsen. I enlighet

med förordnande av Kungl. Maj:t angavs i utslagen, att hemmansägare

eller åbo, som på grund därav, att vid awittringen vattendrag blivit

undantaget för kronans räkning skulle mista den fiskerätt som eljest skulle

ha tillkommit honom, skulle äga att utan avgift tills vidare begagna sig av

den fiskerätt i samma vattendrag, vilken före awittringen tillkommit innehavaren

av den av honom brukade fastigheten.

Enskilda avvittringsdelägare anförde emellertid besvär i regeringsrätten

över vissa av utslagen. Några klagande yrkade därvid undanröjande helt och

hållet av gjorda förbehåll om undantag av vattendrag för kronans räkning,

dvs. de ville själva ha både vattnet och fisket utanför sin strand. Andra begärde

att de skulle få fisket men yrkade icke att bli tillerkända vatten och

grund.

Regeringsrätten meddelade utslag den 26 oktober 1919, 17 juni 1920 och 19

maj 1921. I utslagen erinrade regeringsrätten om den i svensk rätt sedan gammalt

vedertagna grundsatsen, att med äganderätt till strand följer äganderätt

till vatten. Detta måste anses äga tillämpning också vid avvittring i den mån

icke uttryckligen stadgats att undantag skulle ske. 1873 års avvittringsstadga

medgav i 7 § undantag men bara med avseende på flottning och större strömfall.

Sådant undantagsfall hade ej prövats föreligga i de föreliggande fallen.

Delägare i skifteslag som uppkommit genom awittringen måste sålunda anses

äga rätt till vatten vid skifteslagets strand. Regeringsrätten biföll därför

delägarnas besvär och undanröjde avvittringsutslagen, såvitt de överklagats.

Delägarna fick alltså, alltefter sina yrkanden, antingen både vattnet och fisket

utanför sin strand eller bara fisket. De delägare, som besvärat sig, fick däremot

avstå från den fiskerätt de hade vid tiden före awittringen.

Efter det regeringsrätten meddelat sina utslag fanns det således i Västerbotten

ovan odlingsgränsen en grupp jordägare, som hade rätt till vatten och

fiske utanför sin strand, en annan grupp som hade rätt till fisket men inte till

vattnet och en tredje som varken hade rätt till vattnet eller fisket men i gengäld

var bibehållen vid äldre fiskerättigheter.

Detta sakernas tillstånd var uppenbarligen icke tillfredsställande. Åtskilliga

förslag väcktes om åtgärder som skulle medföra en bättre ordning.

Kammarkollegiet och domänstyrelsen ansåg, alt strandägarna borde utan

avgift för all framtid få samma rätt till fiske, som skulle tillkommit dem om

vattenområdena icke blivit undantagna för kronans räkning. Strandägarna

skulle emellertid vara skyldiga att utan anspråk på gottgörelse tåla skada

eller intrång på fisket som föranleddes av vattenreglering eller utbyggande av

strömfall. Länsstyrelsen i Västerbottens län och lantmäteristyrclsen höll däremot

före, att kronan borde avslå från vattenrätten helt ocli hållet, alltså såväl

från rätten till fisket som från annan rätt, som följer av vatteninnehav.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

Vattenfallsstyrelsen, slutligen, ansåg, att kronan borde behålla både vattenrätten

och fiskerätten.

Riksdagsbeslut år 1926. Frågan togs upp i propositionen nr 69 till 1926 års

riksdag. Däri föreslogs, att strandägarna skulle få den rätt till fiske utanför

sina stränder, som skulle ha tillkommit dem om vattenundantagen icke hade

ägt rum. Så långt överensstämde alltså förslaget med vad kammarkollegiet

hade förordat. I propositionen föreslogs emellertid därutöver, att strandägarna

skulle få rätt till uppgrundningar utanför sin strand och att deras

rätt såväl till fisket som uppgrundningarna skulle gälla utan förbehåll om

skyldighet att utan gottgörelse tåla skada därå vid vattenregleringar och

utbyggande av strömfall. Departementschefen yttrade bl.a.

Visst fog synes onekligen föreligga för lantmäteristyrelsens uttalande, att

det icke må anses lämpligt, att en för hemmanen så viktig rätt som den, varom

nu är fråga, blir beroende av om den tillfällige innehavaren eller ägaren

besvärat sig i ämnet, helst, såsom av lantmäteristyrelsen också framhållits,

betydelsen av frågan knappast kan anses ha stått klar för flertalet.

Även om den betänklighet gent emot ett efterskänkande helt av kronans

rätt i förevarande avseende, som må kunna ha sin grund i att statsmakterna

1916 vid prövning av frågan om avvittringsförslagens godkännande utgick

från att vattenundantagen skulle bestå, icke i och för sig synes vara av beskaffenhet

att böra lägga hinder i vägen därför, reser sig emellertid en annan

och starkare betänklighet däremot. Såsom framgår av det av vattenfallsstyrelsen,

om ock överslagsvis, beräknade värdet, 200 000 till 300 000 kronor,

å de strömfall, som ingår i vattenundantagen, skulle nämligen ett efterskänkande

helt och hållet av kronans vattenrätt i förevarande avseende medföra,

att kronan, om och när vattenreglering för kronans räkning kom att ske, därvid

dessa strömfall skulle ingå eller varigenom de skulle indämmas, hade att

för strömfallen utgiva synnerligen avsevärda ersättningar. Även om man nu

ej kan bedöma, om eller när en dylik vattenreglering kan komma till stånd,

synes mig emellertid de kostnader för kronan, som vid en sådan skulle följa

av ett efterskänkande helt av vattenrätten, vara så betydande, att ett dylikt

efterskänkande icke kan av mig förordas.

Då jag av nu angiven grund sålunda måste ställa mig avvisande mot ett

efterskänkande av kronans rätt i dess helhet, har det varit för mig angeläget

att söka tillse huruvida möjlighet finnes att därförutan tillgodose billighetssynpunkterna.

Förfoganderätten över vattnet utanför stranden torde i de trakter, varom

nu är fråga, för jordägarna ha sitt största värde i den däruti ingående fiskerätten

samt rätten att tillgodogöra sig uppgrundningar. Härtill kommer emellertid

givetvis också rätten att i vattenkraftsändamål tillgodogöra sig förefintliga

strömfall.

Med avseende å den utomordentligt stora betydelse, som fisket i ifrågavarande

trakter har i befolkningens hushållning, är det en angelägenhet av stor

vikt att söka tillgodose vederbörande i detta hänseende. Dåvarande chefen för

jordbruksdepartementet framhöll också uttryckligen vid avvittringsfrågans

behandling 1916, att de olägenheter i detta avseende, som vattenundantagen

kom att medföra, borde i görligaste mån undanröjas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

13

Dessa olägenheter synes kunna helt och hållet upphävas, utan att därav

behöver följa något åsidosättande av kronans intressen i nu förevarande del.

Den rationellaste lösningen av denna fråga synes mig vara, att vederbörande

tillerkännes den rätt till fiske, som skulle ha förelegat, därest vattenundantagen

ej ägt rum. Att på sätt kammarkollegiet föreslagit förbinda upplåtande

av fiskerätten med skyldighet att utan anspråk på gottgörelse tåla skada eller

intrång, som i avseende å fisket föranledes av verkställd vattenreglering eller

utbyggande av strömfall, skulle visserligen kunna innebära en viss fördel för

kronan. Men å andra sidan synes, att döma av erfarenheten vid vattenregleringar

å andra håll inom de nordligare delarna av landet, antagligt, att de

individuella ersättningsanspråk för skada å fiske, som å ifrågavarande trakter

kunna förekomma vid vattenreglering, bli så relativt obetydliga, att de

näppeligen motivera ett dylikt inskränkande tillägg vid upplåtande av fiskerätten.

.lag anser mig därför böra förorda upplåtande av fiskerätten utan det

av kammarkollegiet föreslagna förbehållet.

Vid riksdagsbehandlingen yrkades i motioner, att frågan skulle avgöras

på det sätt lantmäteristyrelsen föreslagit. Till motionärernas uppfattning anslöt

sig jordbruksutskottet (utlåtande nr 53). Riksdagen följde jordbruksutskottet.

Den beslöt antaga en av motionärerna och utskottet föreslagen lag

om rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län, enligt vilken

strandägarna skulle ha rätt till vattenområdet utanför sin strand. Såsom skäl

för sitt beslut uttalade riksdagen (rskr. nr 257) i anslutning till jordbruksutskottets

utlåtande bl. a. följande.

Departementschefen hänvisar till det av vattenfallsstyrelsen överslagsvis

beräknade värdet, 200 000 till 300 000 kronor, å de strömfall, som skulle ingå

i vattenundantagen.

För egen del vill riksdagen givetvis icke helt underkänna betydelsen av

berörda för departementschefen utslagsgivande betänklighet. Det torde emellertid

i detta sammanhang böra framhållas, att vattenfallsstyrelsen själv betonat,

att man vid värdesättningen av sådana strömfall, varom här är fråga,

mest har alt röra sig på gissningarnas område. Det kan ock anföras att, enligt

länsstyrelsens i Västerbottens län mening, man med säkerhet kan utgå ifrån

att inom ifrågavarande vattendrag icke finns något som helst strömfall, som

lämpligen kan användas till kraftkälla av någon betydelse. Jämväl motionärerna

förutsätter, att några strömfall av betydelse icke finns inom vattenområdena.

Vid övervägande av detta spörsmål har riksdagen emellertid ansett de skäl

väga tyngst, som talar för att helt efterskänka kronans ifrågavarande rätt.

Riksdagen vill därvid särskilt understryka, icke blott att dessa vattenundantag

skett utan stöd av bestämmelser i avvittringsstadgan och således utan laglig

grund, utan även att — såsom lantmäteristyrelsen antytt — genom vattenundantagen

för vederbörande hemman uppstått förhållanden, som snart sagt

torde strida mot själva begreppet hemman. Onekligen synes det vara i och för

sig mindre tilltalande för rättskänslan och såvitt möjligt böra undvikas, att

statsmakterna håller på en rätt, som har sådant ursprung och dylik innebörd.

Det synes riksdagen, som om detta borde föranleda till ett bedömande av

spörsmålet från en något annan synpunkt än om det gällde alt pröva en van
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

lig billighetsfråga, där det blott rör sig om att värdesätta ömmande omständigheter.

Den av riksdagen antagna lagen om rätten till vissa vatten i övre delen av

Västerbottens län utfärdades den 18 juni 1926. Däri förordnades, att i avseende

på de områden av Västerbottens läns lappmark, beträffande vilka länsstyrelsen

meddelat avvittringsutslag efter utgången av år 1915, utan hinder av

vad avvittringsutslagen och avvittringsakterna innehöll däremot stridande,

till varje vid avvittringen särskilt utbrutet område som låg vid vatten skulle

höra den del av vattenområdet jämte däri befintliga holmar, som var närmast

det utbrutna områdets strand. Hade vid avvittringen byalag, enstaka hemman

eller nybygge uppdelats i två eller flera ägolotter, skulle vattenområdet anses

såsom samfällighet för samtliga ägolotter.

Lagen trädde i kraft den 1 januari 1927. Samma dag upphörde hemmansägarnas

och åbornas rätt att tills vidare begagna sig av den fiskerätt, som

före avvittringen tillkommit deras fastigheter..

De i lappmarkerna nedom odlingsgränsen i Västerbottens län

belägna fastigheternas vattenområden

Allmänna avvittringen inom Västerbottens läns lappmarker genomfördes

först för trakterna nedom odlingsgränsen samt omfattade nuvarande Lycksele,

Örträsks, Äsele och Fredrika socknar ävensom de nedanför odlingsgränsen

belägna delarna av Sorsele, Stensele, Vilhelmina och Dorotea socknar.

Avvittringen avslutades under åren 1881—1893. Efteravvittring har här icke

ägt rum.

Avvittringen nedom odlingsgränsen inom Västerbottens läns lappmarker

torde, såvitt angår vattentilldelningen till de enskilda, ha i stort sett utförts i

anslutning till avvittringsstadgans föreskrifter och i övrigt gällande bestämmelser.

De inom Norrbottens läns lappmarker belägna

fastigheternas vattenområden

Offentlig utredning

I skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet den 19 september 1946

anmälde fiskerättskommittén, att den från flera håll mottagit framställningar

om reglering av de egenartade fiskerättsförhållanden, som på sina ställen

förekom i bl. a. Norrbottens läns lappmarker. I framställningarna hade yrkats,

att i Norrbottens län hemmansägarna skulle få rätt till vatten utanför

sin strand enligt enahanda grunder som genom 1926 års lagstiftning stadgats

för grannlänet. Tillika hade från båda länen önskemål framkommit om rätts
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

15

lig reglering av det fiske i annans vatten, som ortsbefolkningen av ålder ansett

sig ha rätt att bedriva.

Kommittén fann hithörande förhållanden ofta vara av synnerligen invecklad

natur och föreslog, att särskild utredningsman förordnades med uppgift

att i samråd med kommittén undersöka samt framlägga förslag till ordnande

av de fiskerättsliga förhållandena i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker.

Genom beslut den 1 november 1946 uppdrog Kungi. Maj :t åt generaldirektören

i kammarkollegiet L. Berglöf att enligt föredragande statsrådets närmare

bestämmande verkställa utredning och avgiva förslag rörande i fiskerättskommitténs

skrivelse avsedda fiskerättsliga spörsmål i Västerbottens och

Norrbottens läns lappmarker. Berglöf avgav efter vidlyftig utredning betänkande

den 28 december 1951 (SOU 1952: 13). I betänkandet har redovisats

resultaten av en stickprovsundersökning beträffande fastigheter inom samtliga

berörda socknar—Karesuando, Jukkasjärvi, Gällivare, Jokkmokk, Arjeplog

och Arvidsjaur — vilka envar bildat eget avvittringslag. Undersökningen

visar att kronan i stor utsträckning tillagts vattenområden, som, därest vanliga

grunder för vattens tillhörighet till fastighet kommit till användning,

skulle tillfallit enskildas fastigheter.

Om orsakerna till de betydande undantagen har Berglöf uttalat följande.

Den vid Norrbottensavvittringen tillämpade ordningen torde möjligen ha

fått stöd i det tillägg, som genom kungörelsen den 12 juli 1878 gjordes i avvittringsstadgan,

i överensstämmelse varmed skulle iakttagas, att så vitt möjligt

kronopark skulle förläggas invid vattendrag, där flottled funnes eller

kunde beredas. Vederbörande skogstjänsteman skulle vaka över bestämmandet

bland annat av kronoparkernas belägenhet, och dessa kronans ombud

torde sökt tillse att parkerna blevo väl placerade. Härav torde tillika föranletts

att, i iver att bereda kronan största möjliga lättnad vid kronoparkernas

utnyttjande, understundom hela vattendraget utanför den blivande kronoparken

samt ovan och nedan densamma undantogs för kronan.

Vidare uttalar Berglöf.

Det avsättande av stora vattenområden för kronan, som skedde inom Norrbottens

läns lappmarker, synes icke vid förrättningarna ha väckt större uppmärksamhet

från de enskilda avvittringsdelägarnas sida. Detta torde berott

dels på tidsförhållandena och befolkningens dåvarande inställning till kronan,

dess rättigheter och ämbetsmännens företaganden samt dels därpå, alt

någon omedelbar olägenhet icke framträdde för de enskilda. För dessa låg vid

denna tid vattnets egentliga värde i den med dem förenade fiskerätten.

Fisket intog och intager alltjämt en viktig plats i befolkningens inom lappmarkerna

hushållning. Detta är särskilt fallet beträffande dem, som äro bosatta

i fjälltrakterna. För familjerna där utgör fisk en väsentlig del av kosthållet.

Utan det givande fisket i fjälltrakterna lärer knappast någon mera

avsevärd bosättning där kunnat äga rum. Emellertid synas icke vare sig fastighetsinnehavarna

i Norrbottens läns lappmarker eller avvittringsförrättarna

hava uppmärksammat, att genom avvittringen skedde en ändring i den rätt

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

till fiske, som tillkommit ortsborna under nybyggartiden, då deras fiskerätt

var mera obestämd och de praktiskt taget begagnade sig av alla närliggande

kronans vatten. Oberoende av avvittringens områdestilldelning fortsatte de

att fiska i de sjöar och andra vattendrag de förut nyttjat. Gränsdragning även

i vatten synes, där sådan förekom, i orten närmast ha uppfattats såsom ett

led i markfördelningen, men ej innebära en begränsning av fiskerätten i förhållande

till kronan. I kronans ej disponerade vatten i de vidsträckta skogsoch

fjälltrakterna ansågs liksom förut möjlighet att fiska föreligga över

huvud för en var, som ville använda sig därav. Något ingripande från myndigheternas

sida mot en dylik tillämpning synes ej heller ha förekommit.

Annorlunda hade förhållandena börjat utveckla sig vid den tid avvittringen

avslutades ovan odlingsgränsen i Västerbottens län. Detta skedde icke förr än

i mitten av 1920-talet. Uppmärksamheten var då mera inriktad på den ställning

kronans vatten i äganderättsligt avseende intoge i förhållande till de

enskildas samt vattens betydelse ej blott för fiske. Kronans vatten hade ock

börjat tillgodogöras genom särskilda upplåtelser.

I betänkandet har även redovisats ortsbefolkningens uppfattning om

jordägarnas vatteninnehav och fiskerätt i de trakter varom nu är fråga, sådan

denna uppfattning kommit till uttryck vid av utredningsmannen hållna sammanträden

med befolkningen.

Utredningsmannens förslag

Utredningsmannen erinrar till en början om att avvittringens ändamål

var att tillskapa nya fastighetsenheter och att i de utbrutna hemmanen och

nybyggena ingår ej endast vissa markarealer utan även alla de särskilda, en

fastighet tillkommande förmåner av jakt, fiske in. in., vartill nybyggaren

tidigare haft viss provisorisk nyttjanderätt på kronans omkring nybygget

liggande områden.

Härefter anföres.

Nybyggena skulle i likhet med andra hemman i landet erhålla områden,

vilka i förekommande fall givetvis även kunde omfatta vatten. Några begränsningar

avseende fiske eller andra ett hemmans särskilda rättigheter, vare sig

beträffande land- eller vattenområden, givas icke i vidare mån än att kronan

och andra virkesägare förbehöllos rätt till flottning i alla de vattendrag, där

flottled funnes eller kunde upprensas, varjämte större strömfall undantogos

för kronan. Dessa undantag avse just vattentilldelningen till de enskilda och

visa hän på att vattnen inbegrepos under områdestilldelningen här som i

andra landsdelar.

Avvittringshandlingarna tala ock tydligt om att så varit fallet. Vattenområden

undantagas i stor utsträckning för kronans räkning; och detta bekräftas

genom i fastigheternas strandlinjer eller snävt efter stränderna dragna

rågångar.

Att närmare föreskrifter rörande vattenfördelningen saknas i avvittringsförfattningarna

är helt naturligt. Allt sedan urgammal tid har här i landet

funnits i lag reglerat vilka vattenområden skola höra till viss fastighet. För

närvarande givas huvudbestämmelserna härom i 12 kap. 4 § jordabalken.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

17

Dessa bestämmelser kvarstå oförändrade sådana de intogos i 1734 års lag.

Anledning saknades sålunda att i avvittringsförfattningarna intaga stadganden

i ämnet i vidare utsträckning än där undantag gjordes från huvudreglerna.

Efter att ha konstaterat, att ortsbefolkningens, och särskilt jordbruksbefolkningens

i fjällområdena, beroende av lätt tillgång till fisk i förevarande

avlägsna trakter är väsentligt större än vad fallet i allmänhet är i andra delar

av landet samt att de karga förhållanden, varunder jordbruket drives, de

mången gång sparsamma arbetstillfällen, som står till buds, och de även i övrigt

ofta besvärliga näringsförhållandena medför, att fiske i stor utsträckning

måste tillgripas för livsmedelstillgångens utfyllande, anför Berglöf vidare.

(Alla kursiveringar gjorda här.)

För ägare och åbor å fastigheter, som icke erhållit fulla vattenområden,

torde vattenundantagen framstå såsom en orättvisa vid jämförelse med innehavare

av fastigheter med fullständig vattenrätt. Genom vattenområdenas

undantagande ha de förlorat förmåner, som äro vanliga för fastighet.

Ur fastighetsbildningssynpunkt är även tydligt, att tillämpning vid vattenområdenas

fördelning av allmänna grunder för fastighets vattenrätt skulle

bidragit till större reda i jordinnehavet samt lättare överblick över de med

olika fastigheter följande tillhörigheter.

De vidgade undantagen för kronans räkning av vattenområden ha, såsom

ock vitsordats i samband med tillkomsten av 1926 års lag angående återskänkande

till fastigheterna ovan odlingsgränsen i Västerbottens län av full

vattenrätt, företagits mot allmänna lagens bestämmelser om den med fastighet

förenade rätten till vatten utanför fastighets strand samt bestämmelserna

1 avvittringsstadgan.

Liknande skäl, som lågo till grund för tillkomsten av nämnda 1926 års

lag, ha ansetts förefinnas för en revidering även av den vid avvittringen i

Norrbottens läns lappmarker verkställda fördelningen av vattenområden. Man

torde dock icke kunna bortse från, att förhållandena därstädes äro i viss mån

skiljaktiga.

Den förlust kronan skulle lida genom ett överförande till fastigheter i

Norrbottens läns lappmarker av från dem undantagna vattenområden skulle

bliva väsentligt större än som drabbade kronan genom tillerkännande enligt

1926 års lag av fulla vattenområden åt fastigheterna i de västerbottniska

lappmarkerna ovan odlingsgränsen. Först må erinras, att vid regleringen av

vattentilldelningen därstädes var fråga endast om trakterna ovan odlingsgränsen

och sålunda om mycket mindre områden än i förevarande sammanhang,

inbegripande alla norrbottniska lappmarkerna. På grund av naturförhållandena

finnas ock i sistnämnda lappmarker flera och ofta värdefullare

strömfall än i Västerbottens län ovan odlingsgränsen. Vid avvittringen inom

lappmarkerna i sagda län synes tillika avsättandet enligt avvittringsstadgans

föreskrifter av strömfall för kronans räkning jämte utmål invid stränderna

ha skett mera systematiskt än vid avvittringen i Norrbottens läns lappmarker.

—

Skulle inom de norrbottniska lappmarkerna en vattenreglering ske i samma

ordning som i Västerbottens läns fjälltrakter, skulle betydande vattenfall,

som nu till böra kronan, komma att åtminstone med ena hälften tillfalla en
2

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. .1 and. Nr 26

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

skilda fastigheter. Även vid strömfallsutmål, vilka utgöras endast av fastmark,

synas vattenområden kunna komma att tillföras enskilda. Värdet av

de vattenområden, som genom en dylik reglering skulle frångå kronan, motsvara

högst väsentliga belopp. Anmärkas må, att härvid skulle väckas frågan

i vad mån fastighetsägare, som genom rättegång förklarats icke inneha andel

i vatten angränsande hans fastighet, bör genom regleringen erhålla vattenområde.

Ytterligare omständigheter föreligga. Under tiden efter tillkomsten av 1926

ars lag har beträffande vattnens ekonomiska tillgodogörande skett en stark

utveckling. Då 1873 års avvittringsstadga utfärdades, räknade man med att

endast större strömfall kunde vara av värde för kronan. Såsom skäl för dessas

avsättande åberopas i stadgan fallens disponerande för »farleders öppnande,

sjöars uttappning, ovanföre belägna ägors befrielse från översvämningar, med

mera dylikt». Genom strömmarnas utnyttjande för utvinnande av elektrisk

kraft ha fallen numera blivit av helt annan betydelse och äga ett helt annat

värde. Med teknikens utveckling kunna tillika i våra dagar tillgodogöras ej

endast de fristående större strömfallen utan även mindre fall och forsar samt

hela sträckningar i strömmarna. På olika sätt, såsom genom tunnlar och

uppdämningar, kunna betydande fallhöjder skapas. Vidare utbyggas sjöar

lör fallhöjdens utökande eller till vattenmagasin för vattnens jämnare och

bättre tillvaratagande vid kraftverken. De stora arealer av rinnande vatten

och sjöar, som vid avvittringen bevarades åt kronan, ha genom möjligheten

av vattnens vidsträcktare tillgodogörande fått en helt annan allmän, social

och ekonomisk betydelse än tidigare.

Omfattande och dyrbara undersökningar skulle krävas för ett närmare

bestämmande av sjöarnas och strömmarnas behövlighet för kronan och det

värde de representera. Mången gång torde detta framgå först vid utredning

rörande utbyggandet av den särskilda vattenanläggningen. Värderingen erbjuder

så mycket större svårigheter som ovisshet synes råda om själva värderingsgiunden.

Av vattendomstolarna torde numera utdömas ersättning för

allt strömmande vatten, även om det framflyter mycket sakta och nivåskillnaderna

äro små. Men även sjöarna lära icke sakna intresse. Hela vattensystemet

är en enhet, och det synes svårt att verkställa eu differentiering

emellan strömstrak, lugnare framflytande vatten och sel (älvarnas utvidgning

i sjöar). Det kan visa sig, att kronans undantagna vatten i sig innesluta

nyckelpositioner, som, där kronan ej innehade desamma, måste i händelse

av vattenreglering förvärvas.

En ingående värdesättning av de kronan förbehållna vattnen synes emellertid

i detta sammanhang överflödig. Den verkställda undersökningen rörande

vattenfördelningen vid avvittringen utvisar, att inom vattenområden,

vilka särskilt undantagits för kronans räkning och som eljest skulle tillfallit

enskilda fastigheter, finnas strömfall, forsar och sjöar av vikt ur vattenkraftssynpunkt.

I vattenfallsstyrelsen har vid utredningsmannens hänvändelse

dit i ämnet ansetts tillräckligt att framhålla, att enbart vid Stora

Luleälv flera strömfall äro belägna i vatten, framflytande mellan kronopark

vid ena stranden och enskild fastighet vid den andra. Kronans rätt till

hela vattnet i älven har där bevarats genom vattnets upptagande under kronoparkens

område. Det torde sålunda helt allmänt kunna konstateras, att de

undantagna vattnens betydelse för vattenkraftsanläggningar motsvarar högst

betydande summor.

De undantagna vattnets största värde ligger givetvis i deras utnyttjande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 ur 1960

19

för utvinnande av vattenkraft. Om icke i ekonomiskt hänseende så dock ur

social synpunkt äro emellertid vattnen av stort intresse för det allmänna även

ur fiskesynpunkt. Antalet upplåtelser av fiskerätt i kronovattnen inom lappmarkerna

har genom turistväsendets och friluftslivets utveckling, lättare

avsättning av fisk m. m. under senare tider avsevärt ökat. Även lappmarksborna

själva ha börjat i större utsträckning arrendera fiske i dessa vatten.

Efterfrågan å fiskeupplåtelser kan väntas komma att undan för undan än

mer ökas.

Med avseende å kronans lappmarksvatten må erinras, att ovan odlingsgränsen

fisket tillgodogöres för lapparnas räkning. Med stöd av 56 § renbeteslagen

och Kungl. Maj :ts särskilda bemyndigande ske upplåtelserna

genom länsstyrelsen. Inflytande avgifter skola användas till förmån för lapparna.

Den största avkomsten utvinnes väl genom upplåtelser i andra vattendrag

än de, vilka vid avvittringen särskilt förbehållits kronan; men även

inkomsterna från sistnämnda vatten innebära ett värde. I lappmarkstrakterna

nedom odlingsgränsen, där skogsstatens tjänstemän ombesörja fiskeupplåtelserna

och avgifterna ingå direkt till kronan, kommer motsvarande

minskning att inträda i kronans egna inkomster. Även om denna förlust

i och för sig är utan betydelse, är frågan om vattnens upplåtande av vikt för

allmänhetens tillgodoseende med turistfiske samt även för ortsborna.

De inkomster, som i övrigt kunna inflyta genom andra upplåtelser inom

de undantagna vattenområdena, såsom av slåtterängar och skog å därinom

belägna holmar, genom uppgrundningar i vatten o. d., uppgå i allmänhet till

ringa belopp.

Användningen för flottning av de för kronans räkning från enskilda fastigheter

undantagna vattnen är väl av stor betydelse. Denna fråga regleras

emellertid genom särskild lagstiftning i huvudsak oberoende av vem som

äger vattnen. Såsom samfärdsleder tillgodose dessa vatten endast en viss

lokal trafik, och vattendragen ha i detta avseende i mycket förlorat sin betydelse

efter den utbyggnad av vägarna, som numera skett. Där livligare

båtförbindelser ännu förekomma, såsom i vissa av de större sjöarna, lära

de kunna uppehållas på samma sätt, vare sig den ene eller andre innehar

vattenområdena.

Genom 1926 års lagstiftning rörande vattenfördelningen inom Västerbottens

läns lappmarker ovan odlingsgränsen överfördes till de enskildas fastigheter

samtliga de vattenområden, vilka vid avvittringen behållits för kronan,

bortsett från de med strömfallsutmålen förbundna vattnen. Fastigheterna

fingo de vattenområden vid deras stränder, som tillkomme dem i

anslutning till lagens allmänna grunder. Därest även de enskilda fastigheterna

i Norrbottens läns lappmarker erhålla de vattenområden, som äro belägna

närmast deras stränder, skulle, såsom förut berörts, stora värden frånhändas

kronan. Genom ordningen för avvittringens genomförande i de norrbottniska

lappmarkerna skulle de förlorade värdena där vara större än i de västerbottniska

lappmarkerna ovan odlingsgränsen. Såsom exempel på de stora förluster,

som skulle förorsakats kronan vid ett avstående av de i förstberörda

trakter undantagna vattnen, har nämnts huru Porjus och Ligga vattenfall till

sin ena hälft skulle tillförts innehavarna av invidliggande hemman.

När det gäller vattendragen i Norrbottens läns lappmarker, sgnas jordägarna

därstädes knappast kunna göra anspråk på de utanför deras fastigheter

förbehållna vattnen med samma styrka som jordägarna i Västerbottens

fjälltrakter. Regleringen av kronans särskilda vatlenundaniag och överläm
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

nandet av dessa till vederbörande fastigheter skedde i sistnämnda trakter

i omedelbar anslutning till avvittringen. Fastigheterna hade där icke hunnit

under många decennier gå i hand ur hand, utan de, som vid avvittringen

voro fastigheternas ägare och åbor, fingo själva vara med om slutliga fastställandet

av sina fastigheters innehav. I stort sett sutto samma ägare å

fastigheterna såväl vid vattnens undantagande vid avvittringsförrättningarna

som vid deras återställande genom 1926 års lag. I Norrbottens läns lappmarker

har en avsevärd tid förflutit från den allmänna avvittringens avslutande.

Detta skedde under åren 1883—1898 samt, i Karesuando socken,

1915, sedan ett tidigare av länsstyrelsen år 1907 meddelat avvittringsutslag

upphävts och ärendet återförvisats. Med få undantag, utom möjligen i Karesuando

socken, torde de personer, vilka blevo innehavare av de vid avvittringen

nybildade fastigheterna, numera ha lämnat dessa. Även såvitt angår

Karesuando socken har ganska lång tid förflutit. De som nu sitta å fastigheterna

ha nästan genomgående förvärvat dem med den omfattning och

de rättigheter i övrigt fastigheterna erhållit vid avvittringen samt med ett

däremot svarande värde. De nuvarande hemmansägarna och åborna kunna

sålunda icke sägas ha lidit någon förlust genom vattenundantagen. Visserligen

kan härvid icke bortses från, att mången fastighetsinnehavare levat i

den tron, att fullständig vattenrätt följt med hans fastighet. Gent häremot

kan dock åberopas, att på senare tid genom uppmärksammade rättegångar

samt myndigheters ingripanden och upplysningar kännedom alltmer spritts

bland befolkningen, att de enskildas vatteninnehav ofta äro mer eller mindre

begränsade. För en annan kategori jordinnehavare, såsom bolag och andra

med lätt tillgång till juridisk sakkunskap, lärer föreligga full kännedom om,

vilka rättigheter med avseende å angränsande vatten, som äro förbundna

med deras fastigheter. För dessa skulle en fullständig vattentilldelning utgöra

en oväntad gåva, som från det allmännas sida må synas föga motiverad.

Beträffande de vid ef ter avvittringen utlagda nybyggena och frälsetorpen

verkställdes avvittringen, förutom enligt gällande författningar, även med

ledning av särskilda Kungl. Maj :ts föreskrifter. I dessa förutsattes undantag

för kronans räkning av vattenområden även utöver större strömfall. Om

vidkommande den allmänna avvittringen må kunna sägas, att därvid gjorda

undantag utanför enskilda fastigheters stränder, bortsett från större strömfall,

sedermera kommo såsom en överraskning för många fastighetsägare,

kan detta ej ha varit fallet vid efteravvittringen. Då utfärdade bestämmelser

och verkställda undersökningar av vattendragen lära ej kunnat undgå

allmänhetens uppmärksamhet.

I övrigt må, särskilt efter så lång tids förlopp efter avvittringens avslutande,

även för fastighetsinnehavarna själva framstå såsom förenat med

orättvisa, att vid ett överförande till de enskilda fastigheterna av undantagna

vattenområden en tillfällighet blir avgörande för, om den ena eller andra

fastighetsägaren eller åbon må komma att tillföras ett väsentligt värde. Enligt

avvittringsstadgan skulle de större strömfallen avsällas åt kronan, ehuru

så förvisso ej alltid skett och ej heller all tid utförts i den ordning stadgan

angiver. De mindre fall och forsar, som avsetts kunna tillfalla jordinnehavarna

hade vid tiden för stadgans tillkomst föga ekonomisk betydelse. Vid en

reglering, där fastigheterna tilldelas fulla vattenområden, kan en fastighet

erhålla ett strömfall eller annat vatten, som i våra dagar motsvarar ett stort

belopp, under det en annan fastighet icke mottager något eller, om fastighetens

strand är kort eller vattnet obetydligt, vad den får är av ringa värde.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

21

En ytterligare svårighet föreligger här i bedömandet av vilka strömfall, som

må vara att behandla såsom »större» och böra bevaras åt kronan redan enligt

avvittringsstadgans föreskrifter, och vilka skola anses icke böra upptagas

bland dem.

Med hänsyn till de stora vården det här gäller och den alltmera ökade betydelsen

för kronan att förfoga över sina vattenfall, strömmar och sjöar

synes ett överlämnande till de enskilda fastigheterna under äganderätt, respektive

åborätt, av de vid avvittringen för kronans räkning undantagna

vattenområdena utanför deras stränder icke böra ifrågakomma. Det bör ej

heller ske med den begränsande föreskrift att, i anslutning till avvittringsstadgans

föreskrift om avsättande åt kronan av större strömfall jämte utmål,

i varje fal 1 dylika strömfall i sin helhet, även om enskilda fastigheter invid

dem äga strand, bibehållas under kronan.

Anledning föreligger dock att tillse i vad mån de svårigheter, som drabbat

innehavarna av fastigheter med begränsade vattenområden i förhållande

till innehavare av fastigheter med full vattenrätt, må kunna utjämnas. Det

huvudsakliga gagn, som fastighetsinnehavarna med hänsyn till sina dagliga

levnadsförhållanden ha av vattnen, är fisket i dessa. För hushållen

i förevarande trakter är, såsom förut betonats, av största vikt att kunna

erhålla lätt tillgång till fisk. Sådana ha förhållandena varit alltsedan bosättning

började uppkomma; och, såvitt man kan överblicka, torde detta behov

komma att alltjämt kvarstå, även om det icke, sedan jordbruket och utvecklingen

i övrigt även här gått framåt, gör sig så starkt gällande som i äldre

tid. Erhålla fastighetsinnehavarna rätt att fiska i de från deras fastigheter

undantagna vattnen, skulle de tillförsäkras en väsentlig förmån. Den förlust,

som genom upplåtelse av en dylik rätt drabbar det allmänna, skulle i huvudsak

gå ut över de nomadiserande lapparna, vilka äga rätt att disponera avkastningen

av fiskeupplåtelser i kronans vatten ovan odlingsgränsen. Skadan

skulle löga beröra de enskilda lapparna, vilka i överensstämmelse med gällande

lag i allmänhet skulle kvarstå vid sin rätt att fiska även i de vatten,

där fiskerätt skulle givas de enskilda. Begränsningen av antalet fiskeupplålelser

åt utomstående skulle dock icke i mera kännbar grad påverka lappmenighetens

inkomster, även om den innebär förlust. Denna lärer icke vara

av den storleksordning, att särskilt vederlag bör betingas. Kronans direkta

förlust genom minskat antal fiskeupplåtelser nedom odlingsgränsen torde

ej bliva stor.

Av en viss betydelse för fastighetsinnehavarna skulle även vara alt erhålla

rätten att disponera de uppgrundningar, som kunna uppstå inom de

undantagna vattnen. Dylika uppgrundningar kunna vara till nytta för jordbruken

genom den gräsväxt, som ibland uppstår därstädes. Fastighetsinnehavarna

äro de, som bäst kunna tillgodogöra dylika uppgrundningar. För

kronan är den förlust, som skulle föranledas genom deras upplåtande, ringa.

Till strandinnehavarna synes sålunda böra upplåtas rätt till fiske och

uppgrundningar i sådant vattenområde utanför deras fastigheter som enligt

allmänna grunder skulle hört till dessa, men vid avvittringen behållits under

kronan. Nämnda förmån torde icke böra givas fastighetsinnehavarna med

samma rått, varmed de inneha sina fastigheter. Lämpligen synes den böra

begränsas till eu avgiftsfri, bestående nyttjanderätt, som åtföljer stamfastigheten.

Av endast fiske utan rätt till vatten och grund synes icke kunna

skapas en fastighet, lämplig vare sig att tilläggas stamfastigheten eller bestå

såsom självständig. Medgives ägande- eller åborätt till fisket inom visst

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

vattenområde, skulle kronan tillika berövas möjligheten att där göra upplåtelser

åt andra personer. Hinder häremot skulle innebära en olägenhet

bland annat därutinnan, att de vattenområden, vari fisket skulle tillföras en

del fastigheter, bliva synnerligen betydande och större än fastighetsinnehavaren

behöver för eget behov. Såsom exempel kan nämnas sjöar sådana

som Stora Luleträsk, Hornavan och Uddjaur. Till den enskilda fastigheten

skulle där höra fiskerätt i ett mycket långsträckt och omfattande sjöområde

fram till sjöns mitt. Ett under ägande- eller åborätt upplåtet fiskeområde kan

ock motverka ett rationellt ordnande av fisket i hela sjön. 1 kronans hand

utgör det för kronan undantagna vattenområdet jämte eventuellt tillhörande

fastmarksområde en fristående fastighet, som är oberoende av de vid sjön

belägna enskilda skifteslagens oskiftade fiskevatten och kan disponeras för

särskilda upplåtelser. Detta kan vara av värde, enär det bland annat kan

inträffa, att fisket allt efter olika årstider bäst bedrives i olika delar av sjön.

Dessa platser böra då kunna i möjligaste mån stå öppna och fördelas mellan

de fiskebehövande, därvid emellertid må tillses, att upplåtelser ej ske i sådan

utsträckning till utomstående, att fastighetsinnehavarnas möjligheter tili ett

lönande fiske förstöras.

Uppgrundningarna böra givas samma ställning i formellt hänseende som

fiskerättigheterna.

Uppfattningen att kronans vatten icke böra med ägande- eller åborätt upplåtas

till enskilda fastighetsinnehavare för att bereda dem bättre fiskemöjligheler

överensstämmer med den ställning Kungl. Maj:t intagit vid efteravvittringen

i Norrbottens läns lappmarker. Av Kungl. Maj :ts förfoganden

därvid framgår den betydelse kronan fäste vid innehavet även av andra vattenområden

än de, där större strömfall förefinnas. För tillvaratagande av

kronans intressen skulle ske undersökning rörande vattnens värde för det

allmänna. I sådant sammanhang har ock direkt uttalats, att kronan gjorde

anspråk på forsar.

Den regel om rätt för enskilda fastighetsinnehavare till fiske och uppgrundningar

vid deras fastigheters stränder, som ovan föreslagits, synes

böra göras så enhetlig som möjligt. Undantag bör ifrågakomma endast där

sådana må vara påkallade av starka skäl. Såsom tveksamt framstår i vad

mån rätt till fiske och uppgrundningar bör medgivas strand innehavare vid

sådana kronans större strömfall, som ej ingå i kronans såsom särskilda

fastigheter utlagda strömfallsutmål, vid vilka kronans nuvarande rätt till

fiske och uppgrundningar givetvis icke rubbas. Vid reglering genom 1926

års lag av vattentilldelningen ovan odlingsgränsen i Västerbottens län lämnades

ej föreskrift i sådant hänseende. Detta var emellertid knappast erforderligt,

då de där för kronan behållna strömfallen i allmänhet torde ha omgivits

av utmål och enskildas fastigheter ej gränsade intill fallen. Inom

Norrbottens läns lappmarker äro väl kronans större strömfall understundom

att finna inom utmålen. Men ofta ha —---sådana strömfall behållits

åt kronan genom deras intagande under kronoparlcer och kronoöverloppsmarker

eller genom vattnets avsättande för allmänt behov o. d., därvid enskilda

fastigheter kunna äga strand vid fallet. Utmål kan ock ha utlagts

endast å ena stranden, och vattnet därutanför ingår ej i utmålets areal utan

tillhör exempelvis en kronopark. Finnes då enskild fastighet på motsatt

sida, skulle denna erhålla fiskerätt i vattnet vid utmålet. Ett särskiljande

av fiskerätt vid större och mindre fall må vara tänkbar i anslutning till

att termen »större strömfall» redan finnes upptagen i lagstiftningen och

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr t.960

23

avvittringsutslagen. Såsom skäl mot medgivande av fiskerätt och uppgrundningar

vid större kronan tillhöriga men ej särskilt förbehållna strömfall må

kunna anföras den omgång och de besvärligheter för kronan, som genom

förekomsten av fiskerättigheter och uppgrundningar kunna uppstå vid vattenfalls

utbyggande eller disponerande för andra anläggningar, å andra

sidan skulle uppkomma en förlust för enskilda jordinnehavare av ett mången

gång välbeläget fiske eller en värdefull uppgrundning. Beträffande etl

flertal vattenfall kommer ock att dröja avsevärd tid, innan de utnyttjas

för vatlenkraftsändamål eller i övrigt komma till användning. Sett från

formell synpunkt blir ofta svårt att avgöra, om ett strömfall skall betraktas

såsom större eller om det skall hänföras till den grupp, där fiskerätt skall

medgivas. Utredningsmannen finner av hänsyn till de enskilda men även av

praktiska skäl önskvärt, att fiskerätt och rätt till uppgrundning medgives

de enskilda strandägarna vid större strömfall, där vattnet icke ingår i vattenfallsutmål.

Rätt till fiske och uppgrundningar hör sålunda i angiven ordning förefinnas

såväl i sjöar som rinnande vatten med därvarande större och mindre

vattenfall. Dock bör, när det gäller rinnande vatten, rättens innehavare

vara skyldig att på anfordran till kronan återlämna sin rätt, då vattendraget

behöver tagas i anspråk för vattenkrafts-, uppdämnings- eller andra anläggningar.

För att nyttjanderätten till fiske och uppgrundningar skall bliva en verklig

tillgång för den fastighet dit rättigheten hör, synes nyttjanderättshavaren

böra i vanlig ordning ha rätt till ersättning vid rättens förlust eller nedsättning

av dess värde i samband med vattenanläggning o. d. Härvid bör dock

undantag göras för nyttjanderätt till laxfiske. Dylika fisken kunna vara

mycket värdefulla, och det skadestånd, som utdömes, kan bliva så betydande,

att kronan knappast bör iklädas en sådan uppoffring. Av dylika

fisken finnas i förevarande trakter mycket få. Fiskena intaga ock en särskild

ställning, då de i främsta rummet torde avse fiske för försäljning,

även om de tillika tillgodose fiskbehovet för fiskeinnehavaren själv. Vad

i övrigt angår en kronans ersättningsskyldighet för fiskerätten må nämnas,

att det förekommit, att ortens vattendomstol i mål om vattenföretag tillerkänt

ersättning för skada å fiske till fastighetsinnehavare, som plägat fiska

i ett av företaget berört vattendrag, även om med hans fastighet icke varit

förenad fiskerätt däri. Rättsgrunden synes ha varit den omständigheten, att

fiske varit av behov påkallat samt att möjlighet till fiske i vattnet förelegat

och där utövats. Den uppoffring, som kronan skulle ikläda sig genom ett

påtagande av ersättningsskyldighet med föreslagen begränsning, torde för

kronan bliva föga betungande.

Vid förluster av fiskerätt genom regleringsföretag skulle för rättsinnehavaren,

såsom här nedan i betänkandet föreslås, återstå möjligheten att

med förtursrätt erhålla upplåtelse av fiske i annat kronans vatten för tillgodoseende

av sitt fiskebehov. De avgifter, som därvid skulle betingas, böra

vara mycket små och mera motsvara en rekognitionsavgift.

Fn rätt såsom här föreslagits till fiske skulle innebära ett tillgodoseende

av den d den berättigade fastigheten boende familjens eget fiskbehov. Rätt

all driva fiske för försäljning inbegripes icke. Eu dylik begränsning ligger

i förevarande rätts egen natur. Man måste kunna undvika, att fiskerättsinnehavaren

å de självständiga fastigheter, som förevarande kronovatten utgöra,

upptager sådant storfiske, som på senare lid från lappars sida före
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

kommit i en del fjällsjöar. Överlåtelse av fiskerätt må ej heller ske. Dylik

begränsning torde ligga i föreskriften, att fiskerätten gäller allenast husbehovsfiske

för fastighetens innehavare och dennes familj. Emot överlåtelse

av nyttjanderätt till uppgrundning synes ej böra ställas hinder.

De fastigheter, som skulle erhålla fiskerätt och rätt till uppgrundningar,

äro hemman, nybyggen och frälsetorp. Under hemmanen och nybyggena inbegripas

de vid avvittringen för delägarnas gemensamma räkning avsatta

allmänningskogarna samt samfällda husbehovsskogar. Dessa skogar ha bildats

av utbrutna delar av de skogsanslag, som tillkommit de särskilda hemmanen

och nybyggena. Det synes då ligga i sakens natur att, utan att detta

särskilt redovisas i lagtexten, delägarna i skogarna äga tillgodonjuta förmånen

av fiske och uppgrundningar i de till skogarna hörande vattnen.

Frälsetorp ha icke andel i allmänningar eller samfällda husbehovsskogar.

Såvitt utrönts är fisket oskiftat inom skifteslagen i Norrbottens läns lappmarker.

För vinnande av största likhet mellan nyttjanderätt av ifrågavarande

slag till fiske i kronovatten invid fastighets strand och fastighetsinnehavares

fiskerätt i byns oskiftade vatten samt tillika fiskemöjligheternas

ökande för nyttjanderättsfiskaren, synes nyttjanderätten böra utsträckkas

även till kronovatten, där dylik nyttjanderätt tillkommer andra fastigheter

i skifteslaget. Samma ordning bör tillämpas vid frälsetorp som delats.

Vad angår avsöndringar eller avstyckningar, som må ha skett från fastighet

berättigad till fiske och uppgrundningar i kronovatten, synes sådan rätt

icke följa fastighetsdel i annat fall än då av upplåtelseavtalet må framgå,

att eventuellt fiske eller uppgrundning vid det upplåtna områdets strand

ingått i avtalet.

Slutligen bör erinras, hurusom vid efteravvittringen utlagda invid vattendrag

belägna nybyggen understundom ej erhöllo område fram till stranden.

Med tanke på en eventuellt blivande uppdämning av vattendraget i samband

med vattenregleringsföretag o. d. bibehölls i kronans hand, till förekommande

av skadeståndsanspråk mot kronan, ett markområde emellan nybygget

och vattnet. Dessa nybyggen erhöllo framtida fiskerätt utanför sagda

mellanliggande markremsa i samma utsträckning som om densamma tillhört

fastigheten. Huruvida fiskerätt för nybyggets innehavare här föreligger,

torde vara beroende av, i vad mån vattnet vid sagda strandremsa undantagits

för något kronans särskilda ändamål, exempelvis såsom avsett för

strömfallsutmål. Fiskerätt förelåge då icke. Innehavare av dylikt nybygge

bör, i anslutning till vad ovan föreslagits, tillförsäkras rätt till fiske och

uppgrundningar i kronovatten utanför strandområdet.

Detsamma bör gälla invid vatten beläget frälsetorp. Också beträffande

dylika lägenheter förekommer, att de vid efteravvittringen ej erhållit område

ända ned till stranden utan att en markremsa där förbehållits kronan.

Särskild uppmärksamhet i förevarande sammanhang tarva de utom hemmanens

områden å kronoparker och kronoöverloppsmarker liggande ströängar,

som vid avvittringen i stort antal kvarlämnades under de enskildas

fastigheter. Enligt särskilda bestämmelser givna i samband med avvittringen

skulle dessa ängslägenheter få, intill dess de kunde mot annan mark utbytas,

tillsvidare bibehållas under fastigheterna. Därvid skulle de för den särskilda

fastigheten beräknas såsom ett skifte. Virke, som åtginge till hägnader, hässDessa

bestämmelser kvarstå oförändrade sådana de intogos i 1734 års lag.

tjänsteman kostnadsfritt avhämtas från skogsmarken. Anledningen till dy
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

25

lika ängars avsätlande var jordbrukets svaga utveckling inom lappmarkerna.

Det kunde befaras, att många hemmans och nybyggens bestånd skulle

äventyras, om de genom avvittringen förlorade sina ströängar. Genom den å

ängarna utvunna höskörden kunde den gröda av gräs, som utvunnes å fastigheternas

i allmänhet föga omfattande odlade marker, väsentligen utökas.

I samband med frågan om den mindre formliga skiftesläggning, som uppstod

genom ängarnas bevarande under fastigheterna, erinrade länsstyrelsen

i Norrbottens län i en framställning angående ängarnas bibehållande under

hemmanen i Arvidsjaurs socken, att oformligheten kunde hävas genom ägoutbyten,

sedan bygderna tillräckligt framskridit i odling. Den särskilda rätt

till skog, som medgavs för ängarnas brukande, vore än mera osäker. Den

gäller, såsom nyss nämnts, endast tillsvidare och kan sålunda när som helst

.indragas.

Sedermera har enligt författningarna om tilläggsavvittring och om ströängsindragning

ett stort antal ströängar blivit mot ersättning efter vissa

grunder återlämnade till kronan. Rörande den ställning i förhållande till

stamfastigheterna de ströängar intaga, som efter ströängsindragningarnas

genomförande kvarstå under fastigheterna, har rått olika meningar. Frågan

har varit uppe i ett av högsta domstolen den 31 januari 1944 (NJA

ref. 37) avdömt mål angående den rätt till fiske, som tillkomme innehavaren

av två vid tilläggsavvittringen i Västerbottens läns fjälltrakter för hemmanet

Bertejaur l1 i Sorsele socken bibehållna ströängar vid sjön Bertejaur.

Högsta domstolen fastställde hovrättens för Övre Norrland utslag, däri yttrades,

bland annat, att, därigenom att ifrågavarande ströängar vid tilläggsavvittringen

förklarats skola bibehållas under hemmanet Bertejaur, hade

ängarna kommit att tillhöra hemmanets ägare med full äganderätt. Med

äganderätten till ängarna hade — då i de med avseende å tilläggsavvittringen

gällande bestämmelserna icke stadgats, att undantag för sådant vattenområde

finge ske, och i förevarande fall något undantag ej heller skett —

följt äganderätten till den del av vattenområdet i sjön, som vore närmast

ängarnas strand. Följaktligen tillkomme rätten att fiska på de i målet avsedda

områdena av sjön ägarna av hemmanet.

Beträffande frågan om fiskerätt vid ströängar må vidare anmärkas afl,

när i sammanhang med avvittringen hemmansägare och nybyggare medgåvos

rätt att behålla de under nybyggena brukade ströängarna, omfattade

denna rätt ostridigt endast slåttern å ängen samt viss rätt att taga därinvid

växande skog. Någon tanke lärer då ej ha förefunnits att med ängarna skulle

följa vattenrätt eller rätt att från ängarna bedriva fiske i angränsande vatten

och använda ängarna för jakt eller att stamfastighetens innehavare

skulle äga att, i vidare mån än som medgåves enligt upplåtelsevillkoren, tillgodogöra

sig ä ängarna växande skog. Ströängarna synas ha haft motsvarande

ställning som urfjällar.

Det må vara ovisst, huruvida med ströäng, som efter ströängsindragning

bibehållits under fastigheten, följa andra och större rättigheter än moderfastigheten

tidigare haft med avseende å ängen samt om sålunda någon rätt

kunnat uppkomma till vattenområde utanför ängen och därvarande fiske.

Att moderfastigheten ej kan göra anspråk på fiskerätt vid de ängar, som

vid ströängsindragningen återfördes till kronan, torde vara påtagligt.

Vid utmätande av ersättning till enskild för till kronan indragen ströäng

togs icke hänsyn till fiske, då sådant aldrig hört till ängen. Ersättningen

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

beräknades helt i anslutning till ängens höavkaslning. Lika litet erhöll kronan

ersättning för fiskerätt vid ströäng, soin bibehölls under hemman. Frågan

om annan rätt än till höavkastning var över huvud ej uppe.

För närvarande har man med avseende å frågan om omfattningen av

innehavarens av moderfasligheten rätt till under fastigheten behållen ströäng

hålla sig till högsta domstolens ifrågavarande avgörande. Detta avsåg

ströängar, som indragits enligt bestämmelserna i kungörelsen om tilläggsavvittring.

Det torde emellertid få antagas, att avgörandet är tillämpligt

även på ängar, vilka återförts till kronan med stöd av 1921 års lag om ströängsindragning.

Ströängsindragningen inom Norrbottens län, som verkställts

enligt nämnda lag, har omfattat Arvidsjaurs och Jukkasjärvi socknar samt

trakterna nedom odlingsgränsen i Arjeplogs, Jokkmokks och Gällivare socknar.

I Karesuando socken, som i sin helhet är belägen ovan odlingsgränsen,

har icke förekommit ströängsindragning.

Vid indragningsförrättningarna ha ett betydande antal ängar behållits

under fastigheterna. Många av dessa ängar äro belägna invid vattendragen.

Sä är ofta fallet med de bättre ängarna. Utgår man från, att inom Norrbottens

låns lappmarker beträffande ströängar, som efter ströängsindragningen

kvarstå under stamfastigheterna, skulle tillämpas högsta domstolens uppfattning

om de med ströängar förenade rättigheter, kan vid ett genomförande

av ovannämnda förslag om nyttjanderätt till fiske och uppgrundningar

uppstå avsevärda olägenheter. På mångfaldiga platser ute i ödemarkerna,

ibland långt avlägset från moderfastigheterna, ligga invid de

för kronan vid avvittringen undantagna större och mindre vattendragen ströängar.

Med dessa små enklaver skulle följa nyttjanderätt av ifrågavarande

slag. Fiske- och jaktbevakningen å kronans markområden är redan nu svår

att upprätthålla. Den skulle ytterligare försvåras, om personer, under förevändning

att besöka dem tillhöriga ströängar, skulle kunna med fiskredskap

ströva omkring å kronans marker och föröva olaga fiske. För genomförande

av rationell fiskevård kan ock uppstå stora hinder. Ströängarnas

innehavare skulle kunna bliva de, som i främsta rummet komme att tillgodogöra

sig av kronan vidtagna åtgärder för utökande av fisktillgången.

Vidare skulle vid genomförande av nu föreslagna nyttjanderättsregler, där

strömfall vid avvittringen tilldelats kronan på sådant sätt, att hela vattenområdet,

där strömfallet ligger, ingår i kronopark, en ströäng belägen vid

fallet erhålla fiskerätt och rätt till uppgrundning i vattnet utanför ängen.

En med ströängarna förbunden vattenrätt synes även i det hänseende mindre

tilltalande, att därigenom en fastighetsinnehavare, som har den turen att

äga ströäng vid ett vattendrag, gynnas framför nabo utan dylik äng.

Med hänsyn till angivna förhållanden synes en lagstiftning, som tillerkänner

fastighet fiskerätt och rätt till uppgrundningar i undantagna kronovatien,

icke böra omfatta ströängar, vare sig sådana som vid tillämpning av

lagen om ströängsindragning behållits åt den fastighet, varunder den tidigare

hört, eller ängar inom de trakter, där ströängsindragning icke förekommit.

Då ströängarna från början tillagts fastigheterna såsom en särskild förmån

för de vid avvittringen utbrutna hemmanen och utöver vad som medgivits

andra hemmansägare i riket samt med hänsyn till den begränsade

rätt, som i varje fall vid tiden för avvittringen var förenad med ängarna,

synes någon orättvisa knappast anses drabba vederbörande fastighetsinnehavare,

därest i samband med tillerkännande åt fastighet av fiskerätt och

s. 27 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

27

rätt till uppgrundning i undantaget vatten ströäng uteslutes från erhållande

av dylika rättigheter.

Erinras må, att utredning pågår1 rörande utsträckning av indragningsförfarandet

beträffande ströängar jämväl till de trakter av Norrbottens läns

lappmarker, som icke inbegrepos under 1921 års ströängslag. I samband med

en sådan ny lagstiftning må tagas under övervägande, huruvida andra förmåner

än slåtter böra åtfölja ströäng, som bibehålies under moderfastigheten.

Remissyttranden

De remissinstanser, som yttrade sig över Berglöfs utredning, var praktiskt

taget ense om behovet av åtgärder för att bereda jordbrukarna i Norrbotten

fiskerätt. Däremot rådde mycket stor tveksamhet om hur detta borde ske.

Utredningsmannens förslag utsattes för kritik — delvis ganska stark -— för

både sin allmänna utformning och sin sakliga innebörd. Även mot förslagets

detaljer riktades åtskilliga anmärkningar.

Förslaget avstyrktes uttryckligen — på olika grunder — av bl. a.

lantmäteristyrelsen och överlantmätaren i Norrbottens län, domänstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen och Arvidsjaurs allmänningsstyrelse.

Kammarkollegiet godtog i princip förslaget men gjorde ändock ganska

avsevärda anmärkningar mot detsamma.

Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg att en lagstiftning liknande den

som år 1926 genomförts i Västerbotten borde införas även för Norrbotten.

Lantmäteristyrelsen erinrade inledningsvis om att frågan huruvida nybyggarnas

fiskerätt slutligt reglerats genom avvittringen under senare år i

olika sammanhang varit föremål för diskussion och om att styrelsen i ett av

hovrätten för Övre Norrland avgjort mål angående olaga fiske i sjön Pjeskejaure

(Svensk juristtidning 1947, rättsfallsreferat nr 4) intagit samma

ståndpunkt som Berglöf. Styrelsen förklarade att den fortfarande intog samma

ståndpunkt.

Vidare anförde styrelsen.

Mot den uppfattningen att avvittring skall tillmätas avgörande betydelse

beträffande fisket, ehuru frågan om fiskets fördelning vid avvittringen i

flertalet fall icke behandlats, kan måhända ur principiella synpunkter vissa

skäl anföras. I denna fråga må dock till jämförelse erinras om att under

1900-talet såsom rättsgrundsats beträffande skifteslags vattenområde gällt,

att därest skifteshandlingarna icke angiva att området blivit uppdelat å de

särskilda fastigheterna, detsamma skall anses vara i och med skiftet delat

mellan strandfastigheterna jämlikt stadgandet i 12 kap. 4 § jordabalken.

— Det är för lantmäteristyrelsen välkänt att befolkningen i lappmarken i

stor utsträckning icke iakttagit det nya rättsläge i fråga om fiskerätten som

avvittringen sålunda får anses ha medfört. Obestridligen har intill senare år

i god tro fiske bedrivits i såväl kronans som enskilt vatten även av hem
-

1 Se numera SOU 1957:30.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

mansägare som icke ägt sådan fiskerätt. Även den icke jordägande befolkningen

har ofta utan rättslig grund bedrivit fiske i såväl kronans som enskilt

vatten utan att fisket beivrats. Att detta skulle ha grundat någon sedvanerätt

till fiske anser lantmäteristyrelsen emellertid icke möjligt (jfr tredje

lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 23/1950 s. 48, 49). Lantmäteristyrelsen

vill dock, med hänsyn till den ringa uppmärksamhet som

ägnats fisket vid avvittringen och till de betydande rättsverkningar som

avvittringen får anses ha medfört beträffande fisket här betona billigheten

av åtgärder som syfta till att undanröja olägenheter som uppkommit genom

den mer eller mindre automatiska fördelningen av fisket som onekligen

skett i samband med avvittringen.

Härefter övergår lantmäteristyrelsen till frågan huruvida de enskilda

fastigheterna i Norrbottens län skall erhålla vattenområden enligt 12 kap.

4 § jordabalken eller enbart fiskerätt inom samma områden och anför därvid

följande.

I denna fråga anser sig lantmäteristyrelsen böra erinra om att samma

frågeställning förelåg vid 1926 års lagstiftning om rätten till vissa vatten i

övre delen av Västerbottens län. I Kungl. Maj:ts proposition nr 69 hade

framlagts ett förslag efter liknande grunder som det nu framlagda. Med

frångående av Kungl. Maj :ts förslag beslöt riksdagen emellertid antaga ett

motionsvis framfört förslag till lag. I överensstämmelse med riksdagens sålunda

fattade beslut utfärdades 1926 nu förevarande lag. överlantmätaren

i Norrbottens län har i sitt i ärendet avgivna yttrande ej funnit anledning

antaga att det förfaringssätt som tillämpats vid nämnda lagstiftning icke

med fördel skulle kunna komma till användning även beträffande Norrbottens

läns lappmarker. Lantmäteristyrelsen finner starka skäl tala för

överlantmätarens ståndpunkt.--—

Enligt lantmäteristyrelsens mening skulle ur fastighetsbildningssynpunkt

en fördelning av vattenområden — varmed följer rätt till fiske — efter allmänna

grunder för fastighets vattenrätt bidraga till större reda i jordinnehavet

samt lättare överblick över de med olika fastigheter följande tillhörigheter.

Lagstiftningen bör därför, därest den skall anknyta till fastighet, utformas

i stort sett efter samma riktlinjer som 1926 års lagstiftning i ämnet i

Västerbottens län. Därest vattenområde och därmed fiske, såsom i lagen om

rätten till vissa vatten i övre delen av Västerbottens län, tilldelas »varje vid

avvittringen särskilt utbrutet område», som ligger vid vatten försvinner

flertalet av de olägenheter som kommer att följa av en lagstiftning som på

sätt utredningsmannen föreslagit anknyter till strandfastigheten. Vatten och

fiske kommer därigenom att tillfalla skifteslagen varigenom samtliga de

fastigheter som ha del i dessa automatiskt få del i fisket. Fiskerätten blir

därigenom icke ett privilegium för de fastigheter som angränsa vatten. Ur

fastighetsbildningssynpunkt skulle ett sådant förslag vara avgjort att föredraga

framför det nu framlagda förslaget.--- —

Kronan bör enligt lantmäteristyrelsens mening förbehålla sig att för vattenkraftändamål

och vattenreglering i övrigt taga i anspråk erforderliga

strömfall och vattendrag. Såsom även överlantmätaren i Norrbottens län

framhållit torde i sådant fall en särskild bestämmelse böra införas av innebörd

att ersättning för sådant utnyttjande av strömfall eller i vattendrag

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

29

icke skulle utgå till fastighet som genom förevarande lagstiftning skulle

tillerkännas visst vattenområde. Fisket utgör däremot i motsats till vattenkraften

ett naturligt tillbehör till jordbruksfastighet (jfr det allmänna

lämplighetskravet å jordbruksfastighet i 19 kap. 3 § 2 mom. 1 punkten

jorddelningslagen). Full ersättning för ianspråktagande av fiske vid vattenreglering

bör därför, som förut berörts, utgå till markägarna.

överlantmätaren i Norrbottens län anförde.

Det synes vara klart utrett att avvittringens genomförande i lappmarken

inom Norrbottens län i fråga om vattenområden ej skett på sätt det bort.

Så har t. ex. i ett flertal fall ingen eller blott obetydlig vattenrätt tillagts

fastigheter med strand. Vidare har kronans vattenrätt vid vattenfall o. d. ej

heller tillbörligt beaktats. Den för befolkningens vidkommande vitala frågan

om fiskerätt har över huvud taget ej i någon mån beaktats oavsett de

fall där slumpen spelat in och vattenområde av en eller annan anledning

tillagts fastigheterna.

Det föreliggande förslaget till avhjälpande av dessa missförhållanden synes

dock enligt min mening ej vara lämpligt att lägga till grund i detta avseende.

Genom detsamma tillskapas en särskild sorts fastigheter som skilja

sig från den vanliga formen. I Västerbottens läns lappmarker hava samma

missförhållanden uppmärksammats på ett tidigare stadium och även avhjälpts

på ett naturligt sätt. Det finnes ej anledning antaga att samma förfaringssätt

ej skulle med fördel kunna komma till användning beträffande

Norrbottens läns lappmarker. För att rätta till frågan om kronans rätt till

vattenkraft i områden, som på naturligt sätt lades till fastigheterna i detta

sammanhang kunde väl bestämmelse införas samtidigt, att ersättning för

vattendragets utnyttjande i framtiden för kronans räkning ej skulle utgå

till fastigheten. Möjligen bör i fråga om fastigheter, som avgränsas från

stranden av s. k. dämningsmark, den bestämmelsen införas, att denna omständighet

ej skall inverka på fastighetens tilldelning av vattenområde i enlighet

med gällande bestämmelser.

Domänstyrelsen vitsordade, att den jordbrukande befolkningen inom ifrågavarande

delar av landet i viss utsträckning syntes ha blivit svagt tillgodosedd

i fråga om fiskerätt, som enligt eljest gällande normer bort åtfölja

fastigheterna. Med hänsyn därtill föreföll en utökad möjlighet till fiske

naturlig.

Styrelsen ansåg emellertid, att det framlagda förslaget, om det genomfördes,

skulle allvarligt försvåra fiskevården i många av de vatten där det i

domänverkets regi bedrivna fiskevårdsarbetet redan fortskridit ganska

långt. Med hänsyn därtill fann styrelsen att kravet på fiskerätt borde tillgodoses

på annat sätt.

Vattenfallsstyrelsen anförde.

Med hänsyn till arten av de intressen, styrelsen har att företräda, måste

styrelsen ställa sig avvisande till förenämnda lagförslag. Om det genom
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

föres, kommer det att föranleda, att styrelsen vid genomförande av vattenregleringar

eller andra byggnader i vatten kan komma att få vidkännas icke

oväsentligt högre ersättningar än som skulle ha blivit fallet under nuvarande

förhållanden. Att så relativt stora vattenområden avsatts för allmänt

behov, varmed enligt utredningsmannen avses ett förbehåll för kronans

räkning, är för kronan av stor betydelse just med tanke på nämnda vattenföretag.

Under sådana förhållanden synes det föga följdriktigt och ur statsfinansiell

synpunkt knappast välbetänkt att nu icke endast i viss del uppgiva

kronans ifrågavarande rätt utan därjämte — såsom i förslaget skett -—

föreskriva, att fastighetsinnehavarna skola äga rätt till ersättning, när nyttjanderätten

i fråga upphör att gälla på grund av kronans ianspråktagande

av vattnet.---Särskilt fisket är numera föremål för en helt annan

uppmärksamhet än som tidigare varit fallet vid vattenmålens behandling,

och ersättningarna för skador pläga uppgå till mycket betydande belopp.

Härtill komma de mycket kostsamma åtgärder för fiskets bibehållande i

möjligaste mån, som sökande i vattenmål numera regelmässigt ålägges, såsom

anordnande av fisketrappor och odlingsanstalter samt skyldighet att

uppföda och utplantera fiskyngel och fiskungar m. m. Man bör icke heller

förbise den icke ringa ökning i utredningsarbetet för parter och domstolar,

som lagens genomförande skulle föranleda med ty åtföljande utsträckning

av tiden för dessa måls förberedande och behandling. Ehuru vattenfallsstyrelsen

har full förståelse för att ortsbefolkningens fiskebehov i möjlig

mån bör tillgodoses, kan vattenfallsstyrelsen alltså icke tillstyrka en generell

lagstiftning av här ifrågavarande slag till förmån speciellt för strandägarna

inom Norrbottens lappmark.

Arvidsjaurs allmänningsstyrelse upplyste, att enligt den jordägande befolkningens

bestämda uppfattning hade avvittringen ej omfattat fisket. Befolkningen

ansåg sig därför vara bibehållen vid den fiskerätt som förelåg

före avvittringen. Vad utredningsmannen anfört om rätten till vatten och

grund saknade därför betydelse. — Enligt jordägarnas mening förelåg för

Norrbottens vidkommande väsentligt starkare skäl än för Västerbottens del

att genomföra en lagstiftning av den beskaffenhet som år 1926 genomfördes

för Västerbotten. — Ortsbefolkningen hade även på olika sätt visat intresse

för aktiv fiskevård.

Slutligen uttalade allmänningsstyrelsen.

Sammanfattningsvis vill styrelsen anföra, att enligt dess uppfattning de i

den offentliga utredningen behandlade frågorna erhållit en skev framställning

och att de föreslagna lösningarna såsom regel gått i en för jordägarna

negativ riktning utan att bärande skäl härför kunnat anföras. Styrelsen

har sig väl bekant att det på många håll i Norrbottens län finnas starka

intressen för en reglering av de i utredningen berörda frågorna på ett sätt

liknande 1926 års lagstiftning i Västerbottens län. Styrelsen ansluter sig till

deras ståndpunkt och framhåller för egen del, att det för befolkningen i berörda

delar av länet är synnerligen angeläget att frågorna om rätten till

vatten och grund och rätten till fiske vinna en slutgiltig och rättvis lösning.

Så skulle enligt styrelsens mening alls icke bliva fallet, om det nu föreliggande

förslaget bleve genomfört. Styrelsen är emellertid också medveten

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1960

31

därom, att en lagstiftning liknande 1926 års kan komma att ställa sig avsevärt

vanskligare för Norrbottens läns vidkommande på grund av de stora

värden det här kan förmodas vara fråga om. Så mycket angelägnare synes

det styrelsen därför vara, att erforderligt material för bedömande av båda

frågorna blir förebragt och att icke även fisket berövas befolkningen, därför

att man icke anser sig nu kunna återgiva vatten och grund. Så torde emellertid

icke kunna ske med mindre en ny utredning kommer till stånd.

Kammarkollegiet ansåg, att frågan om strandinnehavarnas fiskerätt inom

Norrbottens läns lappmarker kommit i ett sådant läge att det, med hänsyn

bl. a. till fiskets betydelse för befolkningen i denna landsända, otvivelaktigt

var påkallat med en reglering i någon form av de fiskerättsliga förhållandena.

Härefter anförde kollegiet.

I den i viss mån liknande situation, som uppstod vid avvittringarna ovan

odlingsgränsen i Västerbottens läns lappmarker, löstes frågan så, att strandäganderätten

genom en lag 1926 där genomfördes i full omfattning. En så

radikal lösning har utredningsmannen emellertid ej velat föreslå i förevarande

fall, och de skäl han anfört häremot synas vägande. Framför allt

skulle tillvaratagandet av kronans vattenkraftsintressen därvid nödvändiggöra

nya avvittringsåtgärder så omfattande, att de skulle avsevärt fördröja

regleringens genomförande och medföra stora kostnader utan motsvarande

gagn för de strandinnehavares fiskeintressen, som det främst gäller att tillgodose.

Man kan ej heller bortse från att under den långa tid, som förflutit

efter avvittringarna, även andra fiskeintressen kommit att knytas till kronovattnen.

Nya befolkningskategorier, delvis i tätortssamhällen ha tillkommit,

för vilka utnyttjandet av kronans fiskevatten till husbehovs- eller sport- och

fritidsfiske fyller ett behjärtansvärt behov. Turistväsendets intresse av fiskeupplåtelserna

i kronovattnen bör också beaktas.

Utredningsmannens förslag till reglering av fiskerättsförhållandena går i

princip ut på, att med varje vid vatten beläget hemman, nybygge och frälsetorp

skall följa avgiftsfri rätt till husbehovsfiske i den de! av kronans vattenområde,

som är närmast fastighetens strand. Detta förslag synes innebära

en skälig avvägning mellan å ena sidan de enskilda strandinnehavarnas

fiskebehov och å andra sidan de intressen, som äro beroende av det nuvarande

rättstillståndet. Att den föreslagna fiskerätten sålunda begränsas till

vattenområde, som enligt 12 kap. 4 § jordabalken normalt följer strandäganderätten,

torde vara motiverat av kravet på ordning och reda i fiskeförhållandena.

De vattenområden, inom vilka den nya fiskerätten finge

utövas, skulle stundom bli av betydande storlek, såsom i de stora sjöarna,

och även eljest ofta rymma fisktillgångar utöver husbehovet. Möjlighet

skulle alltså finnas för kronan att genom upplåtelser inom samma vattenområden

tillgodose även andra fiskebehov.

Någon befogad invändning torde icke kunna resas mot att kronan avstår

ifrågavarande husbehovsfiske utan vederlag. Ej heller synes något vara att

erinra mot att fastighetens ägare eller åbo avgiftsfritt får begagna uppgrundningar

utanför fastighetens strand inom det område, där han skulle få

fiskerätt. Bärande skäl synas föreligga att på sätt utredningsmannen föreslagit,

utesluta ströäng från rätt till fiske och uppgrundningar, varom här

är fråga.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

Länsstyrelsen i Norrbottens län anförde.

Länsstyrelsen vill icke förringa styrkan av de av utredningsmannen åberopade

skälen för att icke vattenområden skulle överlämnas med full äganderätt

till jordägarna men länsstyrelsen anser likväl dock att de för statsverket

mindre önskvärda nackdelarna, främst då de ekonomiska konsekvenserna

som ett sådant överlämnande kunde medföra för staten vid framtida

vattenregleringar, icke skola få förhindra en lösning i denna riktning. De

ekonomiska fördelar för staten, som ett utnyttjande av de norrbottniska

vattnen för utbyggnad medföra och den ovisshet om de ytterligare utbyggnader,

utöver de redan nu planerade, som i framtiden kunna bliva aktuella,

torde enligt länsstyrelsens förmenande väl motivera att de norrbottniska

jordägarna medgivas samma förmåner som redan tidigare tilldelats de västerbottniska

jordägarna genom lagen den 18 juni 1926 om rätten till vissa

vatten i övre delen av Västerbottens län.

I fråga om utformningen av lagförslaget framkom kritik

från bl. a. lantmäteristyrelsen, kammarkollegiet och hovrätten för övre

Norrland.

Lantmäteristyrelsen anförde i denna del följande.

Enligt förslaget skall med visst undantag med varje vid vatten beläget

hemman, nybygge och frälsetorp följa rätt att avgiftsfritt nyttja fiske i den

del av vattenområdet, som är närmast fastighetens strand. Denna fiskrätt

har, såsom av det föregående framgår, av utredningsmannen betecknats såsom

en »avgiftsfri bestående nyttjanderätt som åtföljer stamfastigheten».

Uppgrundningar, som enligt 2 § förslaget, tillkommer fastighet borde enligt

utredningsmannen givas samma ställning i formellt hänseende som fiskerättigheterna.

Den av utredningsmannen föreslagna beteckningen »nyttjanderätt»

för här förevarande form av upplåtelse synes dock mindre adekvat

och torde den vara ägnad att skapa missförstånd angående fiskerättens karaktär.

Rätten är till en början otvivelaktigt närmast att likställa med ett

servitut med »bästa rätt». Den skulle, anför utredningsmannen (s. 86), utgöra

en integrerande del av vederbörande fastighet och en i viss mån ny typ

av fastighet skulle konstitueras genom de föreslagna bestämmelserna. Rätten

skulle väl vidare närmast vara att jämföra med ett jorddelningsservitut

ehuru den icke utan särskilt stadgande synes kunna behandlas såsom sådant.

Utan sådant stadgande torde denna fiskerätt med den konstruktion

densamma erhållit icke komma att kunna regleras enligt jorddelningslagens

bestämmelser. Ej heller genom servitutslagens bestämmelser lärer det bli

möjligt att upphäva eller förflytta en dylik fiskerätt, då servitutslagen icke

synes avse sakrätter av här avsett slag. Någon annan grund för rättens upphörande

än den som angivits i 4 § första stycket finnes ej i lagförslaget. Det

torde dock vara uppenbart att det särskilt i samband med fastighetsreglering

kan förekomma fall, då rätt som här avses bör kunna upphöra eller

förflyttas, såsom när strandfastighet i samband med skifte eller ägoutbyte,

flyttas till annat läge, som icke har strandrätt. Huru de härmed sammanhängande

problemen skola lösas har ej behandlats av utredningsmannen.

Förslaget synes innebära att enbart strandfastigheter skola bli bärare av

den föreslagna fiskerätten. Övriga fastigheter i vid avvittring utbrutet skif
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 är 1960

33

teslag, som angränsar kronans vatten, torde däremot icke kunna komma i

fråga härför. Enligt styrelsens mening synes detta orättvist och tillika mindre

lämpligt ur fastighetsbildningssynpunkt. Sistnämnda fastigheter kunna

sålunda efter avvittring i samband med exempelvis laga skifte ha erhållit

ett läge som nu fråntager dem möjligheten att erhålla fiskerätt i kronans

vatten. Innehavaren av sådan fastighet är emellertid i flertalet fall för sin

utkomst i lika hög grad beroende av fisket som strandfastighets innehavare.

Den omständigheten att fastighet vid laga skifte å skifteslag icke tilldelats

område vid strand synes enligt styrelsens mening sålunda ej böra medföra

att sådan fastighet går miste om den förmån lagen avser att ge. Detta synes

böra beaktas i lagförslagets vidare behandling.

Enligt förslaget skall fastighet med andel i samfällt fiske äga rätt att nyttja

fiske i kronans vatten gemensamt med övriga fastigheter med sådan

fiskerätt. Däremot synes fastighet, som har del i fiske men — såsom ofta

är fallet — ej angränsar vatten fortfarande komma att äga del endast i sistnämnt

fiske. Förslaget medför sålunda att inom ett och samma skifteslag

erhålles två olika kretsar av fiskerättsinnehavare. Även detta förhållande

torde medföra praktiska olägenheter och i samband med exempelvis laga

skifte skapa svårlösta problem. Enligt styrelsens mening är det framlagda

förslaget ej heller i denna del tillfredsställande.

Beträffande fiskerättens omfattning föreslår utredningsmannen att den

skall begränsas till husbehovsfiske för fastighetens innehavare och dennes

familj. Med fastighetens innehavare torde här avses fastighetens ägare eller

åbo. — Föreslagen avgränsning synes i och för sig kunna motiveras men i

den praktiska tillämpningen torde det uppstå stora svårigheter att bedöma

vad som är att hänföra till husbehovsfiske. Vidare må enligt förslaget överlåtelse

av den föreslagna fiskerätten icke ske. Dylik begränsning har ansetts

ligga i föreskriften att fiskerätten gäller allenast husbehovsfiske för fastighetens

innehavare och dennes familj. Med »överlåtelse» torde här avses

»upplåtelse». Jfr här 24 § andra stycket lagen om rätt till fiske. Mot överlåtelse

av fiskerätt, som här avses, bör givetvis hinder icke föreligga om så

befinnes lämpligt exempelvis i samband med avstyckning.

Kammarkollegiet ansåg, att den rätt till fiske och uppgrundningar, som

enligt förslaget skulle följa med vissa fastigheter, hade karaktären av servitutsrätt.

Vidare ansåg kollegiet, att fiskerätt borde tillkomma även sådan

delägare i byalaget som ej nådde fram till vattnet med sina ägor.

Hovrätten för Övre Norrland erinrade om de likartade förhållandena i

Västerbottens och Norrbottens län samt anförde.

Hovrätten finner det för sin del tveksamt huruvida det kan anses fullt

skäligt att enahanda problem löses på olika sätt i de båda länen, där förhållandena

i övrigt äro tämligen ensartade. Härtill kommer att, om förslaget

lagfästes, därmed skulle tillskapas ett i viss män nytt slags fastighetsbildning,

något som i och för sig kan vara ägnat att ingiva hetänkligheter. Vissa

skäl som utredningsmannen andragit för att icke, såsom skedde i Västerbottens

län, taga steget fullt ut och tillerkänna strandägare vattenrätt synes

emellertid tungt vägande. Särskilt må beaktas den långa tid som förflutit

3 llihung till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. ,‘l avd. Nr 26

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

sedan avvittringarna och de många förändringar i äganderättsförhållandena,

som ägt rum. Hovrätten anser sig med hänsyn härtill icke böra motsätta sig

förslaget i förevarande avseende.

I fråga om förslagets sakliga innebörd framställdes erinringar i olika hänseenden.

Såsom framgår av här förut intagna delar av yttranden från lantmäteristyrelsen

och kammarkollegiet anmärkte dessa ämbetsverk på att fastigheter,

som ej når fram till vatten, ej skulle få någon

fiskerätt.

Domånstgrelsen och av detta ämbetsverk hörda remissinstanser uttryckte

— som delvis framgår av domänstyrelsens här ovan intagna uttalanden —

farhågor för att utredningsmannens förslag skulle medföra betydande

faror för fiskevården. Arvidsjaurs allmänningsstyrelse har dock

uttalat, att domänverket, genom att för kronans räkning göra anspråk på

alla fiskevatten av betydelse, starkt hämmat det eljest stora enskilda och

kommunala intresset för fiskevårdande åtgärder.

Bland de detaljer i lagförslaget, som rönte kritik kan här nämnas b egränsningen

av fiskerätten till husbehovsfiske, bestämmelserna

om ersättningför mistad fiskerätt samt

bestämmelsen om att ströäng ej skulle få fiskerätt.

Mot begränsningen av fiskerätten till husbehovsfiske uttalade sig bl. a.

hovrätten för övre Norrland, fiskeintendenterna i övre norra och nedre

norra distrikten samt länsstyrelsen i Norrbottens län. Hovrätten fann att

förslaget kunde medföra friktioner mellan lapparna och den bofasta befolkningen.

Lapparna skulle få fiska utan begränsning i vatten där strandägaren

endast hade rätt till husbehovsfiske. Länsstyrelsen ansåg, att de fiskaliska

intressena ej borde få förhindra fiske jämväl till avsalu och påpekade att

fisket var en inkomstkälla av ej ringa betydelse.

Ersättningsbestämmelserna kritiserades av bl. a. vattenfallsstyrelsen och

kammarkollegiet. Vattenfallsstyrelsens uttalande har redovisats här ovan.

Kammarkollegiet ansåg, att ersättning borde utgå enligt de allmänna reglerna

i vattenlagen. Då endast rätt att fiska till husbehov skulle förekomma

fanns det enligt kollegiets mening ej skäl att lämna förlust av laxfiske utan

ersättning. Även hovrätten för övre Norrland, lantmåteristyrelsen och överlantmätaren

i Norrbottens lån ansåg att förlust av laxfiske borde ersättas.

Från bestämmelserna om ströäng tog lantmåteristyrelsen avstånd och anförde

därvid följande.

De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna i 3 § förslaget anser

sig lantmåteristyrelsen av principiella skäl icke kunna biträda. Enligt styrelsens

mening finnes icke anledning att på föreslaget sätt i viss mån i strid

mot vedertagna rättsgrundsatser begränsa fastigheternas fiskerätt. Styrelsen

anser det även vara önskvärt att uppehålla en såvitt möjligt enhetlig behand
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

35

ling av frågor om rätt till vatten och fiske utanför ströängar. Här må även

erinras om att ströängar finnas icke blott på kronomark utan även på allmänningarna.

Huruvida med »ströäng» i 3 § även avses ströäng på allmänning

framgår ej av motiven. — I sin motivering bär utredningsmannen

bland annat uttalat att någon tanke lärer vid avvittringen ej ha förefunnits

att med ströängarna skulle följa vattenrätt eller rätt att från ängarna

bedriva fiske i angränsande vatten. Lantmäteristyrelsen finner detta förhållande

i förevarande fall utan betydelse med hänsyn till att frågan om

fisket i regel icke detaljbehandlats vid avvittringen. Erinras må även att

enligt förordningen den 30 maj 1873 angående skatteläggningsmetod för

Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker räntan beräknades utan

hänsyn till inkomst av jakt och fiske eller andra särskilda förmåner.

Hovrätten för övre Norrland anförde i denna del följande.

Genom rättsfallet NJA 1:1944 s. 133 har avgjorts att med ströäng, som vid

tilläggsavvittring förklarats skola bibehållas under hemman och gränsar

till vatten, följer äganderätt till vattenområdet enligt 12 kap. 4 § jordabalken,

såvida undantag ej gjorts vid avvittringen. Om vattenområdet undantagits

vid avvittringen, torde ovannämnda lag den 18 juni 1926 vara tilllämplig

med avseende å detsamma. Det får antagas, att högsta domstolens

avgörande gäller även för ängar, vilka vid ströängsindragning enligt 1921

års lagstiftning bibehållits under fastigheterna. Med anledning härav och

då det synes angeläget att så mycket som möjligt likställa förhållandena i

de båda länen, bör den föreslagna 3 § utgå eller omarbetas.

Även överlantmätaren i Norrbottens län, Arvidsjaurs allmänningsstyrelse,

Gällivare kommun m. fl. uttalade sig mot den föreslagna bestämmelsen angående

med ströäng förenad rätt till fiske.

Vid remissbehandlingen framfördes två förslag till åtgärder av annat slag

än de av utredningsmannen förordade nämligen dels att kronan skall tilldela

jordägarna både vattenområdet och fisket utanför deras strand och att

en lag därom skall antagas av samma slag som den år 1926 för Västerbotten

utfärdade, dels att kronan i administrativ ordning skall upplåta fiskerätt

utan avgift till jordägare som är i behov därav.

Lappfogdarna i Norrbottens län förordade den förstnämnda åtgärden och

åberopade till stöd därför att starka rättviseskäl talade för att alla lappmarksfastigheter

behandlas lika. De anförde därvid bl. a.

Ursprungligen likaberättigade sakägare — alla lappmarksnybyggare hade

före avvittringen lika rättigheter — borde rättvisligen icke tillerkännas olikartade

förmåner vid en reglering av deras förhållanden gentemot kronan.

Hade nybyggarna vid den tid, då avvittringen försiggick, haft förstånd att

hävda sin rätt, skulle från kronans sida knappast någon invändning ha rests

emot att de fått vatten enligt hävdvunna, sedan gammalt lagfästa regler.

Att värdet av vattnet därefter stegras genom att vattnet i allt större utsträckning

börjat användas som kraftkälla, borde icke kunna annullera den

enskildes rätt gentemot kronan.

3* Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 6 avd. Nr 26

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

Arvidsjaurs allmänningsstyrelse m.fl. och Gällivare kommun hävdade

med stort eftertryck jordägarnas rätt till vattnet utanför sina fastigheter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län och fiskeriintendenten i nedre norra distriktet

ansåg — såsom delvis framgår av det redan anförda — att en motsvarighet

till 1926 års lag borde utfärdas för Norrbottens del.

Lantmäteristyrelsen och överlantmåtaren i Norrbottens län berörde i sitt

yttrande både tanken på att genomföra en motsvarighet till 1926 års lag

och tanken på fiskerättsupplåtelser i administrativ ordning. Vad angår den

förra lösningen uttalade styrelsen, att om en lagstiftning som anknyter till

fastighet skall genomföras, så bör den utformas i stort sett efter samma

riktlinjer som 1926 års lagstiftning för Västerbottens län. En sådan lösning

skulle i allt fall vara att föredraga framför den som utredningsmannen förordat.

Genom att bestämma att vattenområdena skulle tilldelas skifteslagen

och ej de enskilda fastigheterna skulle man i så fall kunna i någon mån

motverka den av styrelsen påtalade olägenheten att fiskerätten blir ett privilegium

för de fastigheter som ligger vid vatten.

Även om lagstiftning efter förebild av den i Västerbotten genomförda i

och för sig skulle kunna godtagas, ifrågasatte lantmäteristyrelsen om icke,

särskilt ur social synpunkt, det lämpligaste vore, att frågan om fiskerättens

tillgodogörande i Norrbottens läns lappmark löstes efter det andra påtänkta

alternativet d. v. s. så att kronan utan kostnad upplät fiskevatten i administrativ

ordning till den jordbrukande befolkningen. Styrelsen anförde till

motivering för denna uppfattning.

En gemensam brist i utredningsmannens och lantmäteristyrelsens förevarande

förslag är att icke alla jordbruksfastigheter i Norrbottens läns lappmark

som saknar fiskerätt och som är i behov av sådan kommer att erhålla

denna förmån. Såsom förut berörts finns det hela skifteslag som ej angränsar

vattendrag och som vid avvittringen ej tilldelats vattenområde och fiske

men som det oaktat av ålder ansett sig äga fiskerätt i kronovatten. Ofta är

sådana skifteslag på grund av avsides belägenhet och ringa utkomstmöjligheter

i stort behov av fiske. Ur social synpunkt talar sålunda starka skäl

för att innehavare eller brukare av jordbruksfastighet inom Norrbottens

läns lappmark utan tillgång till eget fiske tillförsäkras sådant i kronans

vatten oberoende av om fastigheterna är belägna vid vatten eller ej. Inom

lappmarkerna förekommer också i stor utsträckning — särskilt beträffande

bolagsfastigheter — att inägojorden till fastigheterna avsöndrats. Sådant

avskiljande av inägojorden har stundom icke skett på en gång utan successivt.

De brukningsenheter, som omfattar inägojorden, kan sålunda utgöras

av en eller flera avsöndringar, registrerade som särskilda fastigheter. Starka

skäl talar för att innehavarna av här avsedda brukningsenheter bör — även

om brukningsenheterna ej angränsa vatten -— få tillgodogöra sig den fiskerätt

som genom en särskild lagstiftning skulle tillföras vederbörande stamfastighet.

Därest fiskerätten i sådant fall skall knytas till »fastighet» uppstår

givetvis vissa svårigheter. Avsöndringarna har i regel vid sin tillkomst

ej erhållit del i stamfastighetens fiske, de angränsar måhända ej vatten och

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje logutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

37

fråga kan i förekommande fall uppkomma till vilken av avsöndringarna inom

en brukningsenhet fiskerätten skall anknytas.

Vad beträffar den närmare utformningen av förslaget om fisketilldelning

i administrativ väg anförde lantmäteristyrelsen följande synpunkter.

Några mera omfattande undersökningar i orten behövde icke vållas härav,

utan upplåtelser kunde ske by för by och avse rätt för jordägarna att

tillsvidare avgiftsfritt fiska i vissa angivna vattendrag. En sådan fiskerätt,

som skulle bli personlig, borde givetvis ej få utnyttjas för avsalu och kunde

även, där så befanns lämpligt inskränkas på annat sätt i särskilda fall. Frågan

om upplåtelse av kronans fisken på antytt sätt torde måhända kunna

lösas på administrativ väg. För att befolkningen skall känna erforderlig

trygghet beträffande sin fiskerätt synes dock frågan böra bringas under

riksdagens prövning.

Vid bifall till förevarande förslag skulle domänstyrelsen nedanför odlingsgränsen

i Norrbottens läns lappmark och länsstyrelsen i Norrbottens län

ovanför sagda gräns bemyndigas att upplåta fiske i kronans vatten till den

jordbrukande befolkningen. Det skulle därvid även ankomma på dessa myndigheter

att på lämpligt sätt avgränsa fiskets omfattning. Ett särskilt problem

skapar i detta sammanhang lapparnas fiskerätt. Lapparna bör enligt

lantmäteristyrelsens mening i största möjliga utsträckning bibehållas vid

deras rätt till fiske. Att icke denna rätt äventyras, särskilt inom kronovattnen

ovan odlingsgränsen, torde de förvaltande myndigheterna ha att beakta.

Även domänstyrelsen föreslog att förevarande fiskefråga skulle lösas i

administrativ ordning genom upplåtelser enligt kungörelsen den 8 juni 1951

angående förvaltningen av kronans fisken. Om denna utväg valdes, borde

styrelsen bemyndigas att avgiftsfritt för perioder om fem år i lämpligt kronovatten

upplåta fiskerätt till husbehov utan ensamrätt för sådana fastighetsinnehavare

med familjemedlemmar inom Norrbottens läns lappmarker,

vilkas fastigheter angränsar kronovatten. Upplåtelserna skulle endast avse

fastigheter som icke tilldelats vattenområde utanför sin strand vid avvittringen.

En dylik lösning av problemet skulle ge styrelsen möjlighet till viss

kontroll över husbehovsfiskets utövande.

Motionerna

I motionerna redogöres för de rådande förhållandena med avseende å rätten

till vattenområden inom Norrbottens läns lappmarker. Härefter anföres.

Dessa rättsvidriga förhållanden råda på grund av en ofullständig och

oenhetligt tillämpad avvittringsstadga, som icke föreskrev en öppen och

rättsenlig skiftning av vatten. De enskilda markägarnas möjligheter att under

senare hälften av 1800-talet bedöma dessa konsekvenser och med anledning

därav anföra besvär måste betecknas såsom obefintliga. Gammal hävd,

nybyggesrättigheterna i fråga om fiske, nybyggarnas opåtalade brukande

av fiske ända till för ett 15-tal år sedan, den oenhetliga redovisningen från

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

avvittringslantmätarnas sida, m. fl. faktorer ha icke påverkat den juridiska

bedömningen. Detta framgår av högsta domstolens utslag den 20—21 november

1957 i mål mellan Arvidsjaurs sockenallmänning och Kronan.

Den juridiska tolkningen har lett fram till ett motsatsförhållande mellan

de administrativa åtgärdernas rättsliga kraft och den allmänna rättsregeln

i jordabalken 12: 4.

Det bör påpekas, att när den slutliga avvittringen verkställdes i Västerbottens

lappmark före och omkring 1920 blev detta motsatsförhållande uppmärksammat

och ledde fram till 1926 års särlagstiftning, som kom att avse

endast Västerbottens lappmark. Denna lag eliminerade en del av de orättvisor,

som ett konsekvent fullföljande av 1873 års avvittringsstadga skulle

ha medfört.

För Norrbottens lappmark finnes icke någon lagstiftning liknande den

som gäller Västerbottens lappmark. Medan jordbrukarna i Västerbottens

lappmark kostnadsfritt ha tillgång till vatten och fiske vid sina fastigheter

så föreligger icke samma förmån för jordbrukarna i Norrbottens lappmark.

Koloniseringen av Västerbottens och Norrbottens lappmarker ägde rum

under samma betingelser. Levnadsförhållanden och andra omständigheter

äro likartade i de båda lappmarkerna. Några skäl finnas icke — med undantag

för de formellt juridiska — för att olika fördelar skola tillkomma samma

befolkningsgrupper uteslutande av den anledningen att de äro boende i

skilda lappmarker.

Remissyttrandena

Kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen och länsstyrelsen

i Norrbottens län samt överlantmätaren, hushållningssällskapet och lantbruksnämnden

i samma län har intagit en positiv ståndpunkt till motionerna.

Vattenfallsstyrelsen har — under hänvisning till sitt yttrande över Berglöfs

utredning — helt avstyrkt motionerna.

Länsstyrelsen och övriga nämnda länsmyndigheter har delat motionärernas

mening om att även för Norrbottens län bör genomföras en lagstiftning

av det slag som år 1926 genomfördes för Västerbottens län.

Kammarkollegiet och lantmäteristyrelsen anser att den i motionerna berörda

frågan måste lösas och att anledning saknas att dröja därmed. Kollegiet

förordar en lösning av i stort sett det innehåll Berglöf föreslagit. Lantmäteristyrelsen

anser andra utvägar böra ifrågakomma och tillstyrker att

frågan upptages till fortsatt utredning.

Domänstyrelsen förordar en lösning genom upplåtelser av fiskerätt med

stöd av 1951 års kungörelse.

Vid sitt ställningstagande anför kammarkollegiet följande.

1. Lagstiftning av samma innebörd som 1926 års lag

För denna linje synas tala dels synpunkten att i huvudsak ensartade

spörsmål bör om möjligt ges likformig reglering och dels vissa billighetssynpunkter.

Mot en reglering av denna typ ha anförts, bland annat, stats
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

39

finansiella skäl, hänsyn till intresset av effektiv fiskevård och till önskvärdheten

att fiskevatten skola kunna upplåtas även till andra än de närmast

berörda strandägarna samt den långa tid som förflutit sedan avvittringen

genomfördes i Norrbottens lappmarker.

Vid vägandet av dessa intressen mot varandra bör man hålla i minnet att

frågeställningen, huruvida tilldelning åt strandägarna av vatten och grund

enligt 12:4 jordabalken borde vägras av hänsyn till blivande vattenkraftexploatering,

förelåg redan år 1926. Men man bör också beakta att en lagstiftning

för Norrbottens län av 1926 års typ finge genomföras med delvis

andra rättsliga utgångspunkter. År 1926 hade vattenkraftexploateringen ej

börjat i Västerbottens län ovan odlingsgränsen. Om man nu skulle genomföra

motsvarande lag för Norrbottens län tvingades man taga hänsyn till

den utbyggnad av fallhöjder och den skadegörelse å fiske som redan skett.

Man skulle med andra ord kunna få komplicerade problem angående lagstiftningens

tillbakaverkande kraft.

Såväl de statsfinansiella som övriga anförda skäl mot en lagstiftning av

1926 års typ synas kammarkollegiet väga tungt.

2. Rent administrativ reglering

Detta torde vara den för statsverket billigaste linjen. Den erbjuder måhända

de största möjligheterna att tillgodose intresset av god fiskevård.

Dess största förtjänst synes dock vara att den möjliggör en smidig avvägning

mellan strandägarnas önskemål och kronans behov att kunna ställa

fiskemöjligheter till andras förfogande.

För flertalet jordägare torde en rent administrativ reglering emellertid

te sig som otillfredsställande. Fastigheterna tillföres icke något värde. Vidare

kan invändas att för såväl jordägare som administrationen skapas ett fortlöpande

bestyr med omprövning eller förnyelse av nyttjanderättsupplåtelser.

Denna ständigt återkommande arbetsuppgift är av improduktiv natur och

tillför icke staten några inkomster.

3. Utredningsmannens förslag

Mot detta förslag, som utgör en medelväg mellan 1 och 2, ha framförts

åtskilliga invändningar. I den mån de äro av juridisk-teknisk art torde de

dock kunna undanröjas genom detaljjusteringar. Mot förslaget har även

invänts, att jordägare inom skifteslag, som ej ligga vid vatten, icke skulle

kunna få tillgång till fiske. Denna nackdel hos förslaget synes emellertid

kunna undanröjas genom att regleringen utformas som en kombination av

utredningsmannens förslag och det ovan under 2. redovisade förslaget. Innebörden

av det sagda skulle vara, att strandägarna genom lagstiftning tillförsäkrades

fiskerätt i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsmannens

förslag, medan de icke strandägande skifteslagen tillgodosåges genom

administrativa fiskerättsupplåtelser. ökat utrymme för sådana upplåtelser

kan måhända vinnas genom tillskapande av allmänt vattenområde i de största

sjöarna.

Som slutomdöme uttalar kammarkollegiet, att huvudlinjen i utredningsmannens

förslag icke bör avvisas utan noggrann prövning av möjligheterna

att genom jämkning och komplettering därav vinna eu godtagbar lösning.

Lantmäteristgrelsen anför följande.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

Lantmäteristyrelsen kan med den kännedom styrelsen har om förhållandena

i Norrbottens län och om avvittringsverket vitsorda att det föreligger

ett framträdande behov av att till jordbruken i lappmarken upplåta fiskerätt

i de fall sådan rätt icke tilldelats desamma vid avvittringen i överensstämmelse

med de rättsgrundsatser som eljest gälla i fråga om bys rätt till

vatten och fiske i angränsande sjöar och andra vattendrag. Starka skäl tala

därför enligt lantmäteristyrelsens mening för att denna fråga blir föremål

för reglering.

I den utredning för detta ändamål, som skedde genom särskild utredningsman

—- -—- —, och under den debatt i ämnet, som därefter förts, ha många

olika förslag till frågans lösning väckts. I styrelsens utlåtande över utredningsmannens

betänkande framfördes två alternativa lösningar, varav den

ena tog sikte på ett överförande till fastigheterna av erforderlig fiskerätt,

medan det andra avsåg upplåtelser med nyttjanderätt. Lantmäteristyrelsen

vill nu endast anföra följande synpunkter på frågan.

Om fiskerätten skall överföras till fastigheterna, vilket motionärerna

tänkt sig, synes detta böra ske på sådant sätt att gällande rättsregler för

ändring av fiskerätten vid ändrade förhållanden, t. ex. vid fastighetsreglering,

bliva tillämpliga. I annat fall torde få tillskapas ett nytt rättssystem för

ändring av den form av fiskerätt som skulle komma att tillämpas. — Även

det behov av fiskerätt som föreligger för fastigheter, vilka vid laga skifte

icke kommit att få egen strand, bör därvid tillgodoses. Detta torde kunna

ske genom att fiskerätt lägges, icke till varje fastighet för sig, utan till varje

ursprungligt skifteslag för att, i de fall detta undergått skifte, vara för fastigheterna

inom skifteslaget samfällt med delaktighet efter mantal eller

efter den grund som vid delningsförrättning angivits för delaktighet i samfällda

områden och rättigheter. Fiskerätten skulle därigenom få samma

rättsliga ställning som inom flertalet skifteslag i landet. — I de fall skifteslag

är skilt från stranden genom s. k. dämningsmark torde, oberoende därav,

fiskerätt i vattenområde utanför stranden böra läggas till skifteslaget.

Enär det med hänsyn till statens intresse av vissa vattenområden i lappmarken

i fråga om vattenkraftens tillgodogörande, vilket intresse för närvarande

synes vara aktuellt, torde böra tillses att kronan ej avhänder sig

värden med sådan betydelse, synes ett tilläggande av fiskerätt till fastigheterna

icke under alla förhållanden böra ske genom att äganderätten till

vattenområde överföres. Genom ett sådant överförande skulle även fiskerätten

medfölja. I de fall vattenområde har värde ur vattenkraftssynpunkt

torde, om statens intressen skola beaktas fullt ut med hänsyn till innehållet

i 2 kap. 5 § vattenlagen, äganderätten till vattenområde böra bibehållas i

kronans hand. Därvid synes endast fiskerätten böra överföras till fastigheterna.

EU sådant skiljande av fiskerätt från äganderätten till vattenområde

låter sig icke göra genom en fastighetsbildningsåtgärd enligt jorddelningslagen,

men en lagstiftningsåtgärd med sådant innehål! synes icke

behöva mötas av några principiella betänkligheter, om den blott begränsas

till fall, där det å ena sidan är angeläget att fiskerätt hör till jordbruksfastighet

och det å andra sidan är fråga om vattenområde, som ur

allmän synpunkt bör disponeras för vattenkraftsändamål. En sådan från

äganderätten till vattenområde skild totalrätt till fiske får därigenom icke

karaktär av servitut utan behandlas enligt de regler som i jorddelningslagen

gälla för fiskerätt som är knuten till fastighet på annat sätt än såsom

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

41

servitut. —- Om fiskerätt skall överföras till fastighet som särskild rättighet,

torde böra utredas och på lämpligt sätt åskådliggöras inom vilka områden

detta sker.

Jordbrukarna synas böra tilläggas fiskerätt på sådant sätt att de enligt

lagen om rätt till fiske även ha ansvaret för fiskevården inom området för

fiskerätten och att de enligt särskild lagstiftning kunna ingå i sammanslutning

för gemensam fiskevård.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län har lämnat vissa statistiska upplysningar

och därvid anfört.

Antalet jordbruksfastigheter i den del av Lappland, som är belägen inom

Norrbotten, uppgår till ca 4 600, varav omkring 2 100 under två har åker,

ca 2 500 stycken mellan 2—10 har åker samt ca 50 stycken över 10 har åker.

Skogsarealen till varje fastighet är relativt liten och är i regel mindre än

100 har per fastighet. Normalboniteten är låg och uppgår endast till

1,2—1,5 m3 har. Fastigheternas storlek är följaktligen ej sådan att brukaren

har möjlighet att enbart få sin utkomst från brukningsenheten. Jordbrukaren

är därför nödsakad att söka skaffa sig arbete vid sidan av fastigheten.

Emellertid äro sådana arbetstillfällen begränsade och speciellt för jordbrukaren

är det ofta svårt att förena arbeten utanför fastigheten med det egna

jord- eller skogsbruket. De arbetstillfällen som finns på den allmänna arbetsmarknaden

kollidera ofta med arbetet på den egna fastigheten. Det

är ej alltid säkert att annat arbete finnes just då jordbrukaren behöver det.

Det är därför mycket önskvärt att möjlighet finnes till sådana biinkomster

som gå att förena med jordbruket. Fisket synes vara en sådan.

Jordbrukaren i lappmarken synes vanligen bedriva fiske för att förse sig

med husbehovsfisk. Husbehovsfisket har mycket stor betydelse för denna

befolkning, speciellt i den inre lappmarken. Det framgår också av en undersökning

som verkställts 1958 inom Arjeplogs socken. Av denna utredning

framgår att omkring 85 % av jordbrukarna fiskade till husbehov, varav 6 %

fick så stora fångster att familjen var självförsörjande med fisk. Antalet

dagar per vecka med fisk på matsedeln uppgick till 3—4. Det är uppenbart

att under sådana förhållanden möjlighet till fiske måste vara av stor betydelse

för jordbrukarna, i synnerhet om man tar hänsyn till jordbruksfastigheternas

ringa bärkraft.

Efter en redogörelse för Berglöfs skäl mot en lagstiftning även i Norrbotten

av det slag som år 1926 genomfördes för Västerbotten anför Norrbottens

läns hushållningssällskap följande.

Det mesta av vad utredningsmannen anfört mot en reglering av oegentligheterna

enligt samma grunder som i Västerbotten utgöres sålunda av

ekonomiska betänkligheter. En sådan reglering skulle bli för dyrbar för

kronan. Detsamma anfördes även i fråga om Västerbotten, och riksdagens

svar härpå torde äga full giltighet även nu. —• -—■ —

Att orättvisan i fråga om tilldelning av vattenområden i Norrbotten numera

fått bestå så länge, att de ursprungliga ägorna av hemmanen hunnit

do, bör i och för sig ej kunna åberopas som skäl för att missförhållandena

skulle bestå. I den män kronan hävdat sin rätt, har detta skett först på de

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 dr 1960

senaste tio, femton åren, och mångenstädes vägrar man fortfarande att betrakta

detta annat än som ett missförstånd. Att exempelvis fisket icke skulle

tillhöra fastigheterna i trakter där detta näringsfång varit en förutsättning

för bosättningen torde aldrig komma att ingå i det allmänna medvetandet.

I de fall, där befolkningen numera betalar avgift till kronan för rätten att

få fiska utanför egen strand, torde detta mera vara att betrakta som undfallenhet

än som bevis för att de nu hävdade rättsförhållandena accepterats.

Att märka är slutligen, att en rätt till fiske för det egna hushållet ingalunda

motsvarar behovet, när det gäller fiskemöjligheter i de trakter, varom

här i främsta rummet är fråga, Jokkmokks, Arvidsjaurs och Arjeplogs socknar.

Inte ens vid tiden för avvittringen var fisket där enbart ett husbehovsfiske,

trots rådande dåliga kommunikationer. Salt fisk såldes och användes

som bytesvara, och detsamma gällde vintertid även färsk, frusen fisk, som

avyttrades exempelvis vid marknaderna. I dagens situation får fisket för

avsalu en allt större betydelse, framför allt genom flygets utveckling men

även på grund av förbättrade kommunikationer i övrigt, och en ytterligare

utveckling härvidlag är att vänta sedan vissa tekniska hjälpmedel, som underlätta

fisket vintertid, kommit till mera allmän användning. Fisket övergår

till att bli ett binärings- eller i vissa fall rent yrkesfiske. Denna utveckling

torde vara av stort värde, särskilt vid vikande konjunkturer på arbetsmarknaden.

När fisket i fjälltrakterna med flygets hjälp utvecklades under

1940-talet, befarades från vissa håll, att resultatet skulle bli en utarmning

av fiskevattnen. Utvecklingen har emellertid visat, att dessa farhågor varit

obefogade. Tvärtom får det hårdare fisket anses ha varit nyttigt även ur

fiskevårdssynpunkt. Icke heller sådana skäl kunna sålunda åberopas för

att fastigheternas fiske skulle inskränkas till ett husbehovsfiske. Betänkligheter

ur fiskevårdssynpunkt kunna däremot riktas mot det slag av fiske,

som avsetts skola möjliggöras i större omfattning på förvärvsfiskets bekostnad,

nämligen sportfisket. Sportfisket riktar sig huvudsakligen mot de

ur fiskevårdssynpunkt ömtåligaste fiskslagen och saknar den regulator som

medför att förvärvsfisket upphör långt innan gränsen för överfiskning är

nådd, nämligen lönsamhetssynpunkten.

Länsstyrelsen i Norrbottens län åberopar sitt yttrande över Berglöfs utredning

och förklarar sig sakna anledning att nu intaga annan ståndpunkt.

Vidare anföres.

Fiskets betydelse för den jordbrukande befolkningen i länets lappmarker

har i många sammanhang omvittnats. Länsstyrelsen vill vitsorda vad lantbruksnämnden

och hushållningssällskapet därom anfört i sina nu avgivna

yttranden. Den primära frågan synes för länsstyrelsen vara, att befolkningen

i lappmarken genom tilldelning av vattenrätten utanför sina stränder

tillförsäkras rätt till fiske och därmed jämväl möjlighet till ersättning i fall

fisket genom exploatering av vattenkraft skulle försämras eller helt förstöras.

Med tilldelning av vattenrätten kommer väl även att följa, att Kronan

i en framtid kan nödgas utgiva ersättning för fallhöjder och strömsträckor

som skola exploateras, men som nu tillhöra Kronan. Den främsta invändningen

mot en lösning av frågan på sätt motionärerna tänkt sig synes vid

tidigare tillfällen, när frågan varit uppe till övervägande, just ha varit, att

betydande värden därigenom skulle avhändas Kronan. Länsstyrelsen kan

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

43

emellertid icke finna, att några betänkligheter böra möta mot en sådan lösning,

som föreslagits. Det synes tvärt om rimligt att de jordägare, som om

gällande lagar och författningar rätt tillämpats skulle ha varit ägare till

vatten utanför sina stränder och som nyttjat dessa vatten för sin utkomst,

på samma sätt som skett vid vattenutbyggnader i riket i övrigt, beredas ersättning

vid exploatering av vattendragen. Länsstyrelsen vill härvid särskilt

åberopa vad riksdagen anförde i sin skrivelse till Konungen den 21 maj

1926, nr 257, sid. 12.

Utskottet

Av den föregående redogörelsen torde framgå, att den i motionerna upptagna

frågan är av mycket invecklad beskaffenhet. Många förslag till lösningar

har framlagts men mot samtliga har rests invändningar av olika slag.

Frågans lösning kompliceras därav att — förutom svåra juridiska problem

— även sociala synpunkter av olika slag måste tillmätas stor vikt.

Utskottet anser, i likhet med praktiskt taget alla myndigheter som tidigare

haft att taga ställning till frågan, att den bofasta jordbrukande befolkningen

i de trakter varom nu är fråga bör tillförsäkras avgiftsfri fiskerätt.

Hur detta mål skall kunna uppnås är utskottet icke nu berett att taga ställning

till. Det omfattande material som förebragts, främst genom Berglöfs utredning

och i anledning därav avgivna yttranden, måste enligt utskottets

mening göras till föremål för en grundlig genomgång och bearbetning samt

eventuell komplettering med det ytterligare material, som kan vara av betydelse.

Därefter bör för riksdagen framläggas ett utarbetat förslag till lagstiftning

i ämnet. Med avseende å frågan hur lagstiftningen närmare skall

utformas bör utredningsarbetet vara helt förutsättningslöst. Utskottet utgår

från att vid lagstiftningens utformning hänsyn kommer att tagas — förutom

till synpunkter av formell-juridisk natur, fiskets betydelse för den bofasta

befolkningen och lagstiftningens ekonomiska konsekvenser — även till sådana

synpunkter som betydelsen för turistnäringen av tillgång till fiske

samt värdet av en god fiskevård.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till

känna vad utskottet anfört i anledning av motionerna 1:126

och 11:152.

Stockholm den 10 maj 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26 år 1960

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristians

son, Åke Larsson, Schött, Wirmark* och Gunnar Pettersson*;

från andra kammaren: herr Levin, fru Torbrink, herrar Persson

Tandö, Nyberg, Wachtmeister, Grebäck och Turesson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Rydahls Boktryckeri AB - Stockholm 1960

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:259 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner angående rätten för jordbrukare i Norrbottens lappmark till vatten och fiske. a1 i texten