Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående avgiftsbelagda trafikanläggningar m. m. Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herrar Sveningsson och Schött och nr 90 i andra kammaren av herr Bohman m. fl. samt nr 458 i första kammaren av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl. och nr 550 i andra kammaren av herr Börjesson m. fl.

1960-05-12 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:28, Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående avgiftsbelagda trafikanläggningar m. m. Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herrar Sveningsson och Schött och nr 90 i andra kammaren av herr Bohman m. fl. samt nr 458 i första kammaren av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl. och nr 550 i andra kammaren av herr Börjesson m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 dr 1960

1

Nr 28

Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående avgiftsbelagda

trafikanläggningar m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herrar Sveningsson och

Schött och nr 90 i andra kammaren av herr Bohman m. fl. samt nr 458 i

första kammaren av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl. och nr 550 i andra

kammaren av herr Börjesson m. fl.

I de likalydande motionerna 1:75 och 11:90 hemställes, »att riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att frågan om formerna och förutsättningarna

för anordnande av avgiftsbelagda trafikanläggningar snarast

utredes samt att de förslag till lagändringar, vartill en dylik utredning kan

leda, framlägges inför riksdagen».

De likalydande motionerna 1:458 och 11:550 utmynnar i ett yrkande,

»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om framläggande

av förslag till sådana ändringar i gällande väglag och andra författningar,

som är erforderliga för att broföretag, som avses att användas för allmän

trafik, kan efter prövning i särskilda fall komma till stånd genom byggande

och finansiering i enskild regi samt därefter för viss tid beläggas med

avgifter för finansiering av byggnads- och driftkostnader».

över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

yttranden inhämtats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna

i Kalmar, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län samt Svenska öresundsdelegationen.

Vidare har yttranden inkommit från Kungl. Automobil klubben,

Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund,

Svenska lasttrafikbilägareförbundet och Svenska vägföreningen (gemensamt

yttrande), Folkrörelsernas motorförbund samt Handelskamrarnas nämnd,

Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och

småindustriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,

Sveriges lantbruksförbund och Skogsbrukets motortransportkommitté

(gemensamt yttrande).

Historik och gällande rätt

Allmänna vägar

Väghållningen på landet åvilade ända fram till slutet av 1800-talet uteslutande

ägare och brukare av jord. Bördan fördelades vanligen häradsvis

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 8 avd. Nr 28

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

mellan bönderna efter byamål —■ sedermera mantal -—- och utgjordes, vad

beträffar underhållet, enbart genom naturaprestationer.

Enligt 1734 års lag —som i 25 kap. byggningabalken (BB) innehöll stadganden

om landsväg —- ankom det å landshövdingen att avgöra, när ny väg

skulle anläggas. Ursprungligen hade häradsrätten att avgöra vilka fastigheter

som skulle tillsläppa jord och hur väghållningen skulle fördelas mellan

fastigheterna. Beslutanderätten övergick sedermera i större utsträckning

till länsstyrelserna.

Redan under 1700-talet väcktes frågan om en lindring i jordbrukets väghållningsbörda,

och så tidigt som år 1841 började staten lämna årliga bidrag

till anläggning av nya vägar och omläggning av redan befintliga. Först genom

tillkomsten av 1891 års lag om väghållningsbesvärets utgörande på

landet, vilken lag såvitt angick landsbygden ersatte bestämmelserna i 25

kap. BB av 1734 års lag, uppnåddes emellertid en jämnare fördelning av

väghållningsbördan. Enligt 1891 års lag ålåg väghållningen särskilda för

ändamålet bildade kommunala samfälligheter, benämnda väghållningsdistrikt,

vilka i regel omfattade ett härad. Huvudansvaret för väghållningen

åvilade fortfarande jordbruksfastigheterna. Dessa hade att efter vägdelning,

in natura ombesörja underhållet av vägarna. Även andra beskattningsföremål

än jordbruksfastigheter skulle emellertid bidraga, nämligen genom utgivande

av vägskatt, vilken inlevererades till en s. k. vägkassa, som skulle

finnas inom varje vägdistrikt. Vidare skulle statsverket bidraga till underhållet

av vägarna med 10 procent av kostnaden för underhållet in natura.

Motivet härför var en strävan att bereda jordbruket skälig lindring i väghållningsbesväret

och vidare ansågs att underhållet av de allmänna vägarna

i viss mån kunde betraktas som ett statsändamål. Frågan om statens övertagande

av den allmänna väghållningen hade upptagits i ett betänkande av

vägkommissionen år 1880 men tiden för en sådan reform var alltså icke

inne år 1891.

Vägkommissionen föreslog även, att väg- och bropenningar skulle avskaffas.

Till stöd därför uttalades den åsikten att väg- och bropenningar,

såsom direkta avgifter å trafiken och därtill medförande obehag och hinder

för trafikanter, var olämpliga. Kommissionen upplyste även att nyare lagstiftning

i andra länder eftersträvat att avskaffa sådana avgifter. Däremot

ansåg sig kommissionen ej kunna föreslå slopande jämväl av färjpenningarna.

Orsaken härtill var dels att dessa avgifter uppgick till betydande belopp

och dels att de ej på samma sätt som väg- och bropenningar vållade tidsuppehåll

(se NJA II: 1892 s. 50). En bestämmelse av det innehåll kommissionen

föreslagit intogs såsom 20 § i 1891 års lag om väghållningsbesvärets

utgörande.

Vid ett flertal riksdagar i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet

väcktes motioner i syfte att vägväsendet måtte, antingen helt eller åtminsto
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

3

ne beträffande kostnaderna, överflyttas på statsverket. Tanken på en sådan

reform avvisades emellertid av såväl vägkommissionen i ett betänkande år

1916 som i betänkanden av 1920 och 1929 års vägsakkunniga.

Sistnämnda betänkande resulterade emellertid i bl. a. 1934 års lag om allmänna

vägar. Denna lag ersatte 1891 års lag och avsåg både land och stad.

Hållandet av de allmänna vägarna på landet ålåg på landet vederbörande

vägdistrikt och inom stads område staden, allt under överinseende av länsstyrelserna

samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med dess tjänstemän i

länen. Vägdistriktens kostnader för väghållningen bestreds huvudsakligen

med statsmedel och genom uttaxering av vägskatt. Statsbidrag utgick med

85 procent av underhållskostnaderna. Det ålåg länsstyrelserna att pröva

frågor om byggande av väg och om enskild vägs förändring till allmän samt

om indragning av allmän väg. Den centrala, tekniska och ekonomiska uppsikten

över vägväsendet tillkom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Även i 1934 års lag om allmänna vägar intogs en bestämmelse om väg- och

broavgifter. Bestämmelsen, som återfinnes i 67 §, har följande lydelse.

Såvida ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, skola vägoch

bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant

kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.

I propositionen hade stadgandet en något annan lydelse. Enligt denna

fanns ingen dispensmöjlighet för Konungen. Den slutliga lydelsen tillkom

på förslag av vederbörande utskott, som, under hänvisning till gällande ordning

för upptagande av bropenningar för passerande av den s. k. Lidingöbron,

ansåg det obilligt mot städerna Stockholm och Lidingö, att låta den

nya lagen medföra ett upphörande av avgifterna i fråga.

Frågan om ett förstatligande av vägväsendet upptogs ånyo år 1938 efter

en framställning från kommunalskatteberedningen, som funnit att gällande

grunder för vägväsendets organisation och finansiering icke lämnade ett ur

beskattningssynpunkt tillfredsställande resultat. I anledning av denna framställning

tillkallades vissa sakkunniga, vilka i ett år 1941 avgivet betänkande

(SOU 1941: 12) förordade att staten skulle övertaga den allmänna väghållningen

på landet. -Genom proposition till 1942 års riksdag framlades

förslag till riktlinjer för en sådan reform. Sedan riksdagen i allt väsentligt

lämnat propositionen utan erinran, utarbetades av 1942 års vägsakkunniga

förslag till bl. a. ny lag om allmänna vägar. Förslaget förelädes 1943 års

riksdag och resulterade i den nu gällande lagen den 30 juni 1943 om allmänna

vägar.

Det som enligt statsmakternas mening mest talade för ett förstatligande

av den allmänna väghållningen på landet var behovet av en mera rättvis

fördelning av väghållningsbördan. Den revolutionerande utveckling som vägtrafiken

undergått under 1920- och 1930-talen, hade i betydande mån rubbat

Rihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 8 and. Nr 28

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

förutsättningarna för väghållningens ombesörjande av kommunala samfälligheter.

Genom den starkt stegrade biltrafiken och det ekonomiska livets

ökade rörlighet hade vägarna upphört att huvudsakligen vara ett lokalt

intresse. Vägarna togs i allt större utsträckning i anspråk även av andra än

de som bodde i orten. Härigenom hade väghållningen alltmer blivit en hela

landets angelägenhet.

Enligt 1943 års lag om allmänna vägar, är kronan väghållare på landet.

Någon egentlig definition av begreppet allmän väg har icke givits i lagen.

Väghållningen omfattar byggande och underhåll av väg. Kungl. Maj :t äger

på framställning av stadsliknande samhälle förordna samhället att vara

väghållare inom sitt område. Inom stads område åligger väghållningen i

princip staden. Väghållningen för kronans räkning handhaves av väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna i länen.

Enligt äldre lag var väghållare principiellt skyldig att genast bygga respektive

till allmänt underhåll intaga varje väg, som prövades nödig för den allmänna

samfärdseln. Vidare skulle varje allmän väg, om den icke längre

kunde anses nödig för den allmänna samfärdseln, indragas. I 1943 års lag

har väghållningsskyldigheten bestämts på ett annat sätt. Skyldigheten har

sålunda principiellt begränsats att avse endast underhåll av alla de vägar,

som var allmänna vid lagens ikraftträdande, och de vägar, som därefter

byggts såsom allmänna respektive intagits till allmänt underhåll. Någon

skyldighet att bygga respektive till allmänt underhåll intaga varje väg, som

prövas nödig för den allmänna samfärdseln, åligger principiellt icke vare

sig kronan eller, med visst undantag, annan väghållare. Då kostnaderna för

vägbyggnadsföretag, vilka kan anses nödiga för den allmänna samfärdseln,

uppgår till enorma belopp, har det ansetts olämpligt, att staten genom att i

väglagen föreskriva skyldighet för väghållare att bygga varje väg, som prövas

nödig för den allmänna samfärdseln, uttryckligen ikläder sig ansvar för

att alla dessa arbeten bliva utförda. Vägbyggnadsverksamheten har följaktligen

den omfattning, som bestämmes av de anslag, riksdagen beviljar för

ändamålet.

Intagandet av enskilda vägar till allmänt underhåll har förutsatts skola

ske i ungefär samma utsträckning som förut, men måste självfallet bliva

beroende av att tillräckliga underhållsanslag ställes till förfogande.

1943 års lagstiftning medförde en genomgripande omgestaltning av handläggningen

av vägfrågor. Enligt den nya ordningen innefattar förfarandet

vid behandlingen av fråga om byggande av väg regelmässigt tre huvudmoment,

nämligen dels en förberedande utredning om behovet av föreslagen

väg, dels arbetets upptagande i flerårsplan i den ordning, som betingas av

dess angelägenhetsgrad, dels ock upprättande och fastställande av arbetsplan

för företaget. Den förberedande utredningen ankommer på länsstyrelsen

med biträde av vägförvaltningen i länet. Den länsstyrelserna enligt äldre

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

5

lag tillkommande beslutanderätten i vägfråga har emellertid i viktiga

hänseenden överflyttats på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Denna

centralisering har ansetts nödvändig för vinnande av enhetlighet och en

rättvis fördelning av vägbyggnadsmedlen.

Beträffande rätt att upptaga väg- och broavgifter innehåller 1943 års lag

en bestämmelse (78 §) som är helt likalydande med motsvarande bestämmelse

i 1934 års lag.

En av de bestämmelser i lagen om allmänna vägar, som här kan vara av

särskilt intresse, är 7 §. Enligt denna må enskild väg, som prövas nödig för

den allmänna samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för

det allmänna, förändras till allmän. I frågan huruvida ersättning skall utgå

i fall då enskild väg intages till allmänt underhåll, uttalade 1942 års vägsakkunniga

följande.

I de flesta fall torde vid intagning av enskild väg till allmänt underhåll

vägens intressenter gratis upplåta den för vägen erforderliga marken. Stundom

göras besluten om intagning beroende av att marken upplåtes gratis. De

sakkunniga förutsätta att marken även efter reformens genomförande upplåtes

utan kostnad för väghållaren. Kräves emellertid ersättning för marken,

måste frågan om vägens förändring till allmän bli beroende av att medel

härtill finnas tillgängliga. Frågan får då avgöras på samma sätt som föreskrivits

för det fall, att omläggnings- eller förbättringsarbeten erfordras.

Härför synas emellertid några lagbestämmelser icke behöva givas, lika litet

som för närvarande.

Enskilda vägar

1734 års lag innehöll bestämmelser även om enskilda vägar eller byvägar

som de då brukade benämnas. I avsnittet angående de allmänna vägarna

har lämnats en redogörelse för utvecklingen beträffande dessa vägar. Även

beträffande de vägar som ej var av större betydelse för den allmänna samfärdseln

gjorde sig under 1800-talets senare decennier gällande en strävan

att få till stånd regler som kunde ersätta de ålderdomliga bestämmelserna

i 1734 års lag. Reformsträvandena gällde främst frågan om rätt för fastighetsägare

att framdraga väg över annans mark samt frågan om fördelning

av väghållningsbördan.

Nya bestämmelser infördes genom 1907 års lag om enskilda vägar på landet.

En nyhet i denna lag var rätten att framdraga väg över annans mark när

det för fastighets ändamålsenliga brukande var av synnerlig vikt att väg

för den fastigheten byggdes över annan fastighet och sådant ej kunde lända

till märkligt men för den senare fastigheten. Vidare stadgades, att om väg,

som någon ville bygga för sin fastighets behov, tillika var av synnerlig vikt

för ett ändamålsenligt brukande av annan fastighet, skulle denna fastighet

deltaga i vägens byggande. Med avseende å omfattningen av varje fastighets

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

väghållningsskyldighet stadgades, att skyldigheten att bygga eller underhålla

väg skulle fördelas med hänsyn till den omfattning, vari fastigheterna

beräknades komma att begagna sig av vägen, dock att den som icke fordrat

vägen ej fick åläggas större andel än som svarade mot den nytta hans fastighet

bereddes genom vägen.

1907 års lag ersattes 1926 av en ny lag, vilken var tillämplig även för städerna.

Nyssnämnda principer i 1907 års lag bibehölls i stort sett oförändrade.

En nyhet var att möjlighet öppnades att anordna väghållning enligt ett

gemensamhetssystem i stället för genom vägdelning. De väghållningsskyldiga

kunde bilda en samfällighet för väghållningen.

I anledning av från olika håll framförda krav på reformer av 1926 års lag

tillkallades år 1935 sakkunniga för att utreda frågan om en ny lagstiftning

angående enskilda vägar. De sakkunniga avgav betänkande 1938 (SOU

1938: 23) och på grundval därav utarbetades förslag till bl. a. ny lag om

enskilda vägar. Sedan riksdagen godkänt en proposition i ämnet utfärdades

ny lag om enskilda vägar den 3 september 1939. Denna lag har sedermera

ändrats i några detaljer och kompletterats med två kapitel, det ena om

skogsvägar och det andra med bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten.

Bestämmelserna i 1939 års lag överensstämmer — beträffande de allmänna

principerna — i stort sett med de principer som låg till grund för

1907 års och 1926 års lagar. Lagen är tillämplig å såväl stad som landsbygd

men äger i allmänhet ej tillämpning å område för vilket stadsplan fastställts.

Gemensamhetssystemet för väghållning är i förhållande till 1926 års lag

ytterligare utbyggt. Tvister angående rätt att begagna väg, väghållningsskyldighet

m. m. upptages och prövas vid särskild förrättning, där förrättningsmannen

avger utlåtande, vilket kan överklagas.

1939 års lag innehåller ingen definition på begreppet enskild väg. Alla

vägar, som icke är allmänna anses emellertid som enskilda. Karaktär av allmän

får en väg genom att den bygges såsom allmän eller i viss ordning förklaras

vara allmän. Hur allmänt befaren en väg än må vara, anses den alltså

som enskild om den ej förklarats för allmän. Vissa äldre vägar räknas dock

som allmänna ehuru de ej genom uttryckligt beslut förklarats vara allmänna.

Huruvida en väg äges och hålles av staten, en kommun eller en allmän

inrättning är en omständighet som icke inverkar på vägens egenskap

av enskild eller allmän. Bestämmelserna i lagen om enskilda vägar är icke

i något fall tillämpliga å gata. Däremot kan gata i vissa fall vara att anse

som allmän väg.

Fastighet för vilken upplåtes rätt att begagna väg såsom farväg förpliktas

vanligen att med viss andel deltaga i väghållningen. Därest så ej sker åligger

det enligt 9 § tredje stycket lagen om enskilda vägar fastigheten att utgiva

ersättning för det slitage å vägbanan, som beräknas uppkomma genom vä
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

7

gens begagnande för fastigheten. Bestämmelsen gäller alltså endast fastighet

som förklarats berättigad nyttja vägen och endast om vägen nyttjas såsom

farväg, d. v. s. ej allenast för gång- eller cykeltrafik.

Utöver vad nyss sagts innehåller lagen om enskilda vägar ingen bestämmelse

om uttagande av avgifter för begagnande av enskild väg. Något förbud

för vägens ägare att uttaga avgifter för motorfordon som använder

vägen finnes alltså icke.

Vägrätt och expropriation

Enligt äldre rätt skulle den mark, som behövdes till allmän väg, i regel

tagas av oskifto, d. v. s. av bys oskiftade ägor eller av allmänning. Vägs anläggande

torde då ej ha medfört någon ändring i äganderätten till den mark,

som togs i anspråk.

Redan i 1734 års lag fanns dock bestämmelser om skyldighet för vederbörande

jordägare att avstå den mark som erfordrades till allmän väg. Rätten

att bestämma vilken mark som skulle tagas i anspråk för vägändamål

berodde av beslut av länsstyrelse.

Genom tillkomsten av vårt lands första expropriationsförfattning år 1845

lades i Kungl. Maj :ts hand att pröva fråga om skyldighet för enskilda fastighetsägare

att avstå mark till bl. a. väg. 1845 års förordning ersattes 1866 av

en ny expropriationsförordning. Enligt den tillämpning som gavs åt denna

förordning ansågs expropriationsrätt utan ansökan och uttryckligt beslut i

expropriationsmål följa beslut av Kungl. Maj:t, varigenom anslag till väganläggningen

beviljats och arbetsplan för vägen fastställts.

Enligt den nu gällande 1917 års lag om expropriation kan fastighet genom

expropriation tagas i anspråk för allmän väg. Väghållaren kan därigenom

vinna antingen äganderätt eller nyttjanderätt till vägmärken.

Genom 1930 års lag om vägrätt tillskapades en mindre omständlig form

än expropriationsförfarandet för att taga i anspråk vägmark. Vägrätt innebär

— beträffande allmänna vägar -— att det allmänna med företräde framför

all annan rätt till marken äger nyttja denna till allmän väg utan annan

tidsbegränsning än att vågrätten upphör om vägen indrages.

Bestämmelserna om vägrätt har sedermera inarbetats i lagstiftningen om

allmänna vägar. Enligt nu gällande regler skall beslut om fastställande av

arbetsplan för allmän väg medföra rätt för väghållare att taga den mark,

som erfordras för vägen, i besittning och att sedan nyttja marken för väg

utan hinder av den rätt annan må äga med avseende å fastigheten. Det förutsättes,

att väghållaren som regel skall nöja sig med vägrätt. I vissa fall

kan det emellertid vara fördelaktigt för väghållaren att inneha marken med

äganderätt. För sådana fall förutsättes att expropriationsförfarande skall

komma till användning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

De bestämmelser för vilka nu redogjorts gäller allmänna vägar. Även för

enskilda vägar upplåtes mark i regel genom vägrätt. Däremot kan expropriationsinstitutet

ej användas för förvärvande av mark som erfordras till

anläggande av enskild väg.

Enligt expropriationslagen kan expropriation användas för förvärv av

mark som erfordras för byggande av bl. a. bro.

Frågans tidigare behandling

Någon utredning av den i motionerna berörda frågan synes icke tidigare

ha företagits eller ens begärts. Däremot har frågan om byggande av broar

över Öresund och Kalmarsund flera gånger förts på tal.

Bro över Kalmarsund

Redan under 1940-talet verkställde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på

Kungl. Maj:ts uppdrag en undersökning rörande möjligheterna att förena

Öland med fastlandet genom en väg- och broförbindelse. Utredningen framlades

i mars 1949 och blev föremål för remissbehandling men föranledde

ingen åtgärd. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fortsatte emellertid undersökningarna.

På uppdrag av Kalmar läns kommunikationsråd har professor Torsten

R. Åström upprättat en trafikprognos och intäktskalkyl för en avgiftsbelagd

bro över Kalmarsund. Med utgångspunkt härifrån har sedan två bolag, nämligen

Aktiebolaget Skånska Cementgjuteriet och Aktiebolaget Armerad Betong

utarbetat olika förslag till förbindelseleder mellan Öland och fastlandet.

Även i riksdagen har frågan om en bro över Kalmarsund varit föremål för

uppmärksamhet. Vid 1954 års riksdag framställdes interpellation i ämnet

och vid 1956 års riksdag väcktes motioner. Vid intet av dessa tillfällen synes

dock frågan om en avgiftsbelagd förbindelse ha varit aktuell.

1954 års ö-utredning avgav i juni 1956 ett betänkande angående Öland.

I detta betänkande behandlades även brofrågan. Utredningen förordade att

en bro snarast skulle komma till stånd.

I nyssnämnda utredning upplyses även, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

på hemställan av länsstyrelsen i Kalmar län, upprättat en arbetsplan

för en statlig färjeled över Kalmarsund. Ö-utredningen, som inhämtat

vissa uppgifter om kostnaderna för en sådan färjeled, fann att Ölands kommunikationsproblem

på lång sikt icke kunde lösas på ett tillfredsställande

sätt genom inrättandet av en statlig färjeled. Utredningen framhöll dessutom

att skillnaderna i kostnader i förhållande till broalternativet icke var

stora.

Vid såväl 1956 års som 1958 års riksdag väcktes motioner (1:199 och

II: 360 resp. I: 45=1: B 131 och II: 54=11: B 176) angående en bro mellan

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

9

Öland och fastlandet. I motionerna yrkades att frågan om en sådan bro

måtte prövas så skyndsamt, att broföretaget kunde intagas i närmast aktuella

flerårsplan för byggande av storbroar. Frågan om avgiftsbeläggning av

trafiken å en eventuell bro synes ej ha varit föremål för vare sig motionärernas

eller utskottets uppmärksamhet. I enlighet med statsutskottets hemställan

(utlåtande 134/1956 och B 87/1958) föranledde motionerna icke någon

riksdagens åtgärd.

Bro över Öresund

Frågan om en fast förbindelse mellan Danmark och Sverige har varit föremål

för debatt ända sedan slutet av 1800-talet. Bland de förslag som framlagts

kan nämnas ett av år 1936, utarbetat av tre stora svenska byggnadsfirmor,

nämligen Aktiebolaget Armerad Betong, Aktiebolaget Skånska Cementgjuteriet

och Byggnadsaktiebolaget Contractor. Förslagsställarna räknade

med att driftkostnader m. m. eventuellt skulle kunna täckas genom

upptagande av avgifter.

I anledning av motioner vid 1952 års riksdag och av statsutskottet i samband

därmed gjorda uttalanden (utlåtande nr 229) uppdrog Kungl. Maj :t

genom beslut den 12 mars 1954 åt särskilt tillkallade sakkunniga att, bl. a.

i samarbete med den utredningsdelegation, som för ändamålet kunde komma

att utses från dansk sida, utreda förutsättningarna för anordnande av en

fast förbindelse mellan Sverige och Danmark över Öresund. De sakkunniga

benämnes Svenska öresundsdelegationen.

1953 års trafikutredning

Denna utredning bär tillkallats enligt bemyndigande den 5 juni 1953. Enligt

direktiven skall utredningen verkställa en översyn av riktlinjerna för

den statliga trafikpolitiken. Utredningen har därvid bl. a. att undersöka förutsättningarna

för att uppnå en kostnadsmässigt sett riktig fördelning av

transportverksamheten mellan de olika trafikmedlen, främst järnvägar och

lastbilar.

Enligt riksdagsberättelsen för innevarande år beräknas utredningens arbete

fortgå under hela år 1960.

Motioner om utredning beträffande avgiftsbelagda broar m. m.

I motioner vid 1959 års riksdag (I: 118 och II: 144) framfördes tanken på

finansiering av trafikanläggningar genom upptagande av avgifter som skulle

förränta och amortera investeringarna i anläggningarna. Motionärerna ansåg,

att ett sådant tillvägagångssätt ej utan vidare borde förkastas. Som förutsättning

för avgiftsbeläggning borde dock enligt motionärernas mening

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

gälla, att andra framkomstmöjligheter ej stod trafikanterna till buds och att

de alltså hade valmöjlighet mellan en längre, mer belastad, kostnadsfri led

och en snabbare men avgiftsbelagd. Frågan var enligt motionärernas mening

förtjänt av att utredas och syntes ligga inom ramen för 1953 års trafikutrednings

uppdrag.

Statsutskottet (utlåtande nr 6) fann någon åtgärd från riksdagens sida

icke erforderlig. Utskottet hade nämligen inhämtat, att inom 1953 års trafikutredning

redan pågick arbete med utredning rörande bl. a. bilismens skatteoch

finansieringsfrågor.

Interpellation vid 1959 års riksdag

I en vid 1959 års riksdag i andra kammaren gjord interpellation till chefen

för kommunikationsdepartementet ställdes frågan om hinder enligt allmänna

väglagen eller eljest enligt lag eller författning förelåg för att en för

den allmänna samfärdseln betydelsefull, fast broförbindelse utfördes i enskild

regi samt för att särskilda avgifter därefter uttogs av trafikanterna på

bron.

Departementschefen uttalade i sitt svar (den 16 december 1959) följande:

Det får nu anses som en vedertagen princip, att några avgifter icke får

upptagas för begagnande av allmän väg eller därtill hörande anordningar.

Vad angår möjligheten att etablera ett avgiftssystem på en väg eller del

därav — t. ex. en bro —■ som inte har karaktär av allmän, vill jag till en

början anmärka, att något principiellt hinder inte föreligger för enskilda

personer eller företag att utföra sådana vägföretag som får betydelse också

ur allmän synpunkt. Inte heller finns något förbud stadgat för ägare av enskild

väg att ta upp avgifter av allmänheten. Emellertid är lagstiftningen

ingalunda uppbyggd med tanke på att möjliggöra sådana företag som dem

interpellanten syftar på. I praktiken kommer ett dylikt företag att möta

hinder, vilka kan betecknas som oöverstigliga. Som exempel må nämnas,

att företaget inte kan få rätt till expropriation eller rätt att ta mark i anspråk

enligt lagen om allmänna vägar och knappast heller enligt lagen om

enskilda vägar. De bestämmelser, som lagen om enskilda vägar innehåller

om rätt för fastighetsägare att nyttja befintlig väg och om villkoren för sådant

nyttjande, medför att ett avgiftssystem inte kan upprätthållas konsekvent

och därför blir besvärligt för att icke säga omöjligt att tillämpa.

Slutligen må nämnas, att reglerna om de villkor, under vilka en enskild väg

kan förklaras för allmän, inte tar några hänsyn till de särskilda ekonomiska

intressen, som är förbundna med vägföretag av det slag, som interpellanten

åsyftar.

Huruvida det är lämpligt att genom lagändringar bryta igenom de sålunda

gällande principerna är en vittomfattande lagstiftningsfråga, för vars besvarande

kräves ett mera omfattande och framför allt ett mera konkret material

än det, som nu står till buds. Frågan — som f. ö. inte närmare berörts i

interpellationen — torde emellertid komma att i väsentliga hänseenden behöva

bli klarlagd i anslutning till det arbete, som bedrives inom den s. k.

Öresundsdelegationen.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

11

Motionerna

I motionerna 1: 75 och II: 90 anföres.

I allt fler länder har trafiktunnlar, broar och även vägar tillkommit och

finansierats genom avgifter på den trafik, vars behov anläggningarna tillgodoser.

Den första s. k. tullbron i Frankrike invigdes förra året, nämligen

den nära 1,5 km långa hängbron över Seine vid Tancarville vid Le Havre.

Handelskammaren i Le Havre har beviljats koncession för anläggningen,

som finansierats genom privata lån. Att döma av erfarenheterna under den

tid bron varit i drift lär det icke föreligga några svårigheter att förränta och

amortera det nedlagda kapitalet med hjälp av avgifter för brons nyttjande.

Även i Norge har under de senaste åren tillkommit ett icke ringa antal avgiftsbelagda

broar, vilka ersatt tidigare befintliga färjleder. Ifrågavarande

broar ägs visserligen av staten, men det förutsattes vid anläggningen att inflytande

broavgifter skulle finansiera såväl byggnadskostnader som brounderhåll.

Någon principiell skillnad har icke ansetts föreligga mellan avgifter

vid nyttjande av färjleder och motsvarande avgifter på broar tillkomna

för att ersätta dylika leder. I staden Bergen har ett aktiebolag med hjälp

av privat och kommunalt kapital helt nyligen anlagt både en trafiktunnel

och en bro, som båda finansieras med avgifter på trafikanterna. I staden

Tromsö slutfördes i år anläggningen av en 43 m hög och nära 1 km lång

betongbro tillkommen på enskilt initiativ och avsedd att finansieras med

broavgifter.

På skilda håll i utlandet har alltså allt större förståelse vunnits för tanken,

att en trafik som har väsentligt behov och särskilt stor nytta av en ny

trafikled i vissa fall skall genom avgifter medverka till anläggningens tillkomst

och underhåll. Ett dylik differentierat avgiftssystem har ansetts erbjuda

en praktiskt framkomlig väg att lösa besvärliga finansieringsproblem.

I vårt land har emellertid vissa principiella betänkligheter framförts mot dylika

projekt. Bro- och färjavgifter var i äldre tid relativt vanliga även på

allmänt trafikerade leder, och det ansågs allmänt vara ett framsteg, då detta

finansieringssystem successivt avskrevs, allteftersom vägväsendet förstatligades.

En omprövning i detta hänseende synes emellertid nu böra komma

till stånd. En äldre tids bro- och vägavgifter syftade icke blott till att täcka

anläggnings- och driftkostnaderna för trafiklederna utan torde även ha uppburits

av rent fiskaliska motiv. Förhållandena har genom motorismens utveckling

avsevärt förändrats. De betydande skatter som uttages av motorismen

och som enligt principbeslut av riksdagen skall användas för vägbyggnader,

underhåll och andra med trafiken sammanhängande åtgärder

måste vid varje tillfälle disponeras på det sätt som ur allmänna trafikpolitiska

synpunkter bedömes vara mest angeläget. Det torde många gånger vara

vanskligt att inom ramen för tillgängliga resurser disponera dylika medel

för mycket kapitalkrävande trafikanläggningar, som har att tillgodose enbart

lokala eller alldeles speciella behov. Om intresset för och behovet av

dylika anläggningar är så stort, att trafikanterna bedömes vara beredda att

utöver de allmänna bilskatterna genom avgiftsbetalning bekosta anläggningarnas

tillkomst, kan emellertid knappast någon invändning riktas häremot

ur vare sig sakliga eller principiella synpunkter. Den trafik, som är

villig underkasta sig ett speciellt avgiftssystem för att få sitt trafikledsbehov

snabbt tillgodosett, kan antagas ha sådan nytta av anläggningen, alt avgif
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

terna i förhållande därtill saknar praktisk betydelse. Icke minst för näringslivets

transporter kan en tidsvinst på en halv eller en timme föranledd av

en ny bro eller trafiktunnel medföra betydande vinster ur transportekonomiska

synpunkter. Sådana förbättringar av transportekonomien kommer

direkt eller indirekt produktion eller distribution och i sista hand konsumenterna

till godo.

Även om för närvarande formella hinder icke föreligger för ett avgiftssystem

på enskilda broar, tunnlar och vägar, reser dock svensk lagstiftning

sådana svårigheter mot dylika företag, att de knappast kan sägas vara praktiskt

genomförbara. Ett klarläggande av vilka lagändringar som erfordras

för att möjliggöra tillkomsten av avgiftsbelagda trafikanläggningar är därför

önskvärt. Först bör emellertid utredas, i vilka former och under vilka

förutsättningar en avgiftsbeläggning av dylika leder lämpligen bör komma

till stånd. Som ett villkor för avgiftsbeläggning torde i regel böra gälla, att

andra framkomlighetsmöjligheter står trafikanterna till buds. De bör med

andra ord ha valmöjlighet mellan längre eller mer belastade kostnadsfria

leder och snabbare men avgiftsbelagda. Visserligen torde — såsom framhölls

av chefen för kommunikationsdepartementet i hans svar på den likaledes

ovan nämnda interpellationen —• berörda frågor bli klarlagda i anslutning

till det arbete som bedrives inom den s. k. öresundsdelegationen. Enligt vår

mening bör emellertid detta arbete icke avvaktas. Det kan ifrågasättas, huruvida

icke en mera allsidig prövning av berörda problem bör komma till

stånd än den som förväntas ske inom Öresundsdelegationen. Även andra broprojekt,

baserade på ett avgiftssystem, har som bekant aktualiserats, bl. a.

över Kalmar sund och Göta älv. österleden i Stockholm är också ett tänkbart

projekt. Prövningen bör ske så skyndsamt, att delegationen får möjlighet

att grunda sina ståndpunktstaganden på det material som därvid framkommer.

Under alla förhållanden bör utredningen samråda med Öresundsdelegationen.

Det är visserligen riktigt att — såsom anfördes i de nyss berörda motionerna

och bekräftades av förra årets riksdag —• här angivna spörsmål i och

för sig ligger inom arbetsområdet för 1953 års trafikutredning. Nämnda utredning

har emellertid att klarlägga och ta ställning även till en mångfald

andra mycket komplicerade problem på trafikområdet. Enligt vad vi nu

inhämtat, kan därför antagas, att om utredningen skulle lösa även här berörda

frågor avsevärd tid kommer att förflyta, innan resultaten kan redovisas.

Läget är emellertid brådskande. Det förefaller under sådana förhållanden

vara mest ändamålsenligt att bryta ut nämnda frågor från trafikutredningens

arbetsprogram och snarast möjligt göra dem till föremål för

särskild utredning.

Efter en kort redogörelse för bl. a. frågan om byggande av en bro över

Kalmarsund anföres i motionerna I: 458 och II: 550 följande.

Starka skäl kan ur olika landsdelars synpunkt anföras för att det i särskilda

fall kan vara motiverat, att enskilda firmor får rätt att utföra större broföretag

m. m. Det synes mot bakgrunden härav mindre tillfredsställande,

att den lagstiftningsmässiga sidan av saken icke klarlägges. Det kan icke

vara rimligt, att -—■ därest i särskilda fall fullgoda och vägande skäl kan

anföras för en sådan lösning — hinder i lagstiftningen reses emot att enskil
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 dr 1960

13

da firmor---iordningställer viktiga kommunikationsleder. Möjlighet

torde i sådant fall föreligga att det allmänna enligt uppställda regler vid

lämplig tidpunkt övertager leden i fråga. Vad särskilt avgiftsfrågan angår

synes denna ej ägnad att försämra situationen för t. ex. en öbefolkning, som

nu för sina förbindelser med fastlandet är beroende av en enskild och följaktligen

avgiftsbelagd båt- eller färjtrafik.

Remissyttrandena

Samtliga remissinstanser med undantag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

samt Folkrörelsernas motororganisation har tillstyrkt utredning av

den i motionerna berörda frågan.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har helt avstyrkt motionerna.

Folkrörelsernas motorförbund har — utan att vilja helt avstyrka en utredning

— ifrågasatt nyttan och nödvändigheten av en utredning.

Länsstyrelsen i Kalmar län har i sitt yttrande särskilt berört frågan om

byggande av en bro över Kalmarsund och värdet av en sådan bro för befolkningen

och näringslivet på Öland. Härefter anför länsstyrelsen.

Visserligen får det anses som en vedertagen princip att avgifter numera

icke skall upptagas för begagnande av allmän väg eller därtill hörande anordningar.

Emellertid torde man icke utan vidare kunna jämställa en bro

av den storleksordning, som en bro över Kalmarsund utgör, med de färjoch

broförbindelser, där avgift förr upptogs. Färjeleden över Kalmarsund

är så väl dokumenterad att de principiella invändningarna enligt länsstyrelsens

mening bör vika, då det såvitt nu kan bedömas är mycket små utsikter

att bygga bron inom rimlig tid med anslag över statsbudgeten.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då behov utan tvekan föreligger

att i särskilda undantagsfall skapa möjligheter att åstadkomma vissa

allmänna kommunikationsleder genom en finansiering i annan ordning än

den, nuvarande lagstiftning förutsätter, får länsstyrelsen hemställa att åtgärder

i motionernas syfte snarast möjligt måtte vidtagas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uppger sig icke hysa några principiella

betänkligheter mot införandet av en sådan ordning att trafikanläggningar

i vissa fall må kunna finansieras genom avgifter av trafikanterna.

Handels kamrarnas nämnd, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund,

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund,

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund och Skogsbrukets

motortransportkommitté har — efter behandling av frågan inom

Näringslivets trafikdelegation — i gemensamt yttrande anfört.

Enligt vår mening bör den allmänna väghållningen såsom en hela landets

angelägenhet i princip alltjämt åvila staten. Detta bör dock icke förhindra,

att enskilda eller kommuner efter prövning från fall till fall erhålla tillstånd

att utföra trafikanläggningar som finansieras genom avgiftsbeläggning. Om

en dylik finansieringsform finge tillämpas, skulle i vissa fall betydande

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

transportekonomiska vinster kunna ernås icke minst för näringslivets godstransporter.

Vi anse därför i likhet med motionärerna, att möjlighet bör

öppnas för de föreslagna undantagen från gängse finansieringsprinciper vid

anordnande av trafikanläggningar.

Liksom i länder, där avgiftsfinansierade trafikleder förekomma, har i

Sverige fordonsbeståndet och därmed trafiken ökat kraftigare än kapaciteten

på trafikanläggningarna. Många i och för sig nödvändiga och önskvärda

trafikanläggningar torde av statsfinansiella skäl icke kunna komma till

utförande förrän i en avlägsen framtid. Särskilt må erinras om kostnadskrävande

storbroprojekt, såsom exempelvis Öresundsbron, österleden i

Stockholm och Göta Älvs-leden i Göteborg. Dylika trafikleder skulle uppenbarligen

kunna komma till utförande snabbare om avgiftsfinansiering kunde

ifrågakomma.

Kungl. Automobil klubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens

riksförbund, Svenska lasttrafikbilägareförbundet och Svenska vägföreningen

har i gemensamt yttrande såsom sin mening uttalat, att tullvägssystemet

börjat få minskad användning exempelvis i USA, troligen beroende

på att kongressen beslutat om utbyggnad på tio år av ett interstatligt

huvudvägnät, som får begagnas avgiftsfritt. Enligt organisationernas mening

sammanhänger användningen av avgiftsbelagda trafikanläggningar intimt

med utformningen av bilismens skattefrågor och metoderna för vägväsendets

finansiering, i vilka hänseenden stora olikheter råder mellan olika

länder.

Vidare anför organisationerna.

Frågan om anordnande av tullbroar och tullvägar har varit föremål för

vissa överväganden inom organisationerna, dock ej så ingående att det i

detta sammanhang synes vara erforderligt att ange något principiellt ståndpunktstagande.

Organisationerna är emellertid fullt införstådda med att det

—■ som kommunikationsministern framhöll i det åberopade interpellationssvaret

— gäller en omfattande lagstiftningsfråga på vägområdet och anser

också att den i motionerna I: 75 och II: 90 begärda utredningen bör komma

till stånd. Det synes vara lämpligt att de lagliga hindren undanröjes för

anordnande av här ifrågavarande anläggningar, av vilka broar och/eller

tunnlar närmast synes kunna bli aktuella. Allt eftersom projekt framlägges

står det sedan fritt att pröva från fall till fall om de anses böra komma till

utförande.

Folkrörelsernas motorförbund anför.

Vi anser principiellt att vägar och broar som anlägges och äges av det allmänna

bör vara fria från avgifter. Genom olika slag av skatter, varav bilskatterna

äro avsedda för dessa slag av byggnader, betalas dessa anläggningar

och de bör därför inte efter anläggningen ytterligare belasta trafikanternas

ekonomi genom avgifter för rätten att begagna dem.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

15

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför följande.

Vad beträffar motionerna I: 75 och II: 90 vill styrelsen först i likhet med

motionärerna framhålla, att det betraktades som ett framsteg när tidigare

utgående bro- och vägavgifter avskaffades. Det torde också nu få anses som

en vedertagen princip att några avgifter icke får uttagas för begagnande av

allmän väg eller därtill hörande anordningar, vilket styrelsen för sin del

finner riktigt. Vissa skäl kunna givetvis åberopas till stöd för motionärernas

förslag att de trafikanter som så önskar, skulle genom avgifter kunna få

medverka till särskilda anläggningars tillkomst och underhåll. I detta sammanhang

måste dock beaktas att de företag som kan tänkas aktualiseras i

detta sammanhang, torde bli relativt kostnadskrävande. Redan för det allmänna

vägväsendets del föreligger såsom av vägplanen för Sverige framgår

ett mycket stort medelsbehov för allmänna vägbyggnader. I planen har sålunda

förslag framlagts om en utbyggnad av det allmänna väg- och gatunätet

under en tjugoårsperiod och till en sammanlagd kostnad av ca 21 miljarder

kronor.

Såvitt nu kan bedömas torde många av de i planen upptagna företagen

svårligen kunna komma till utförande inom den tid, som med hänsyn till

den förutsedda trafikutvecklingen, i och för sig vore motiverat och önskvärt.

En ytterst noggrann angelägenhets- och prioritetsgradering skilda vägföretag

emellan, såväl inom resp. län som inom landet i dess helhet, måste därför

företagas -— på sätt gällande författningar föreskriver. Den investeringsavvägning

som därvid sker, innebär att många såsom angelägna betraktade

företag med hänsyn till nuvarande medelstillgång måste ställas på framtiden.

Även för andra kommunikationsområden liksom för övriga områden

inom samhällslivet föreligga stora och i och för sig angelägna investeringsbehov

medan tillgängliga investeringsmedel äro relativt begränsade. Att under

sådana förhållanden räkna med att av de knappa resurserna kunna i av

motionärerna angivet syfte taga i anspråk belopp av sådan storleksordning,

som det här skulle röra sig om, kan enligt styrelsens mening icke vara realistiskt.

Såvitt styrelsen kan bedöma är detta icke heller ur samhällsekonomiska

synpunkter försvarbart vare sig ordinarie investeringsmedel utnyttjas

eller erforderliga medel upplånas inom eller utom landet.

Den av motionärerna gjorda jämförelsen med förhållanden i Förenta Staterna

torde också vara missvisande, då såväl trafikbehovet som investeringsresurserna

där är av helt annan storleksordning. I anslutning härtill må

framhållas att — vid framläggandet av den stora amerikanska vägplanen i

mitten på 1950-talet — det tidigare tillämpade systemet med särskilda s. k.

tullvägar ej ansågs böra komma till användning vid den fortsatta utbyggnaden.

Härmed sammanhängande frågor har dock ånyo aktualiserats i diskussionen

rörande storleken och arten av den bilbeskattning som krävs för

de föreslagna investeringarnas finansiering.

Såsom motionärerna själva erinrat om är för övrigt vissa av de i motionerna

upptagna frågorna, bl. a. frågan om lånefinansiering, för närvarande

föremål för prövning av 1953 års trafikutredning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

kan för sin del, med hänsyn till sålunda åberopade förhållanden

icke tillstyrka bifall till motionärernas yrkanden.

Vidkommande åter de i motionerna 1:458 och 11:550 framförda yrkandena

vill styrelsen erinra om att frågan om byggande av en Kalmarsundsbro

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

vid flera tillfällen under de senaste åren aktualiserats samt om vad i samband

härmed förevarit. I nu förevarande motioner bär problemet upptagits

ur mera principiella synpunkter och utvidgats att avse byggande och finansiering

i enskild regi överhuvud taget av skilda broföretag. Motionärerna

har därvid själva erinrat om vad av vederbörande departementschef vid

höstsessionen av fjolårets riksdag anförts i dessa frågor bl. a. beträffande

svårigheterna för enskilda företag med avseende å markexpropriation m. m.

Styrelsen kan för sin del ansluta sig till de sålunda av departementschefen

gjorda uttalandena. Under hänvisning härtill ävensom i tillämpliga delar

till vad ovan anförts angående avgiftsbelagda trafikanläggningar m. m. avstyrker

styrelsen bifall till motionerna ifråga.

Svenska öresundsdelegationen, som har att gemensamt med en motsvarande

dansk delegation utreda förutsättningarna för byggande av en bro

över Öresund, har uttalat, att flera alternativ kan tänkas för finansiering av

en sådan anläggning samt att ett av alternativen är att upptaga en särskild

avgift av trafikanterna. Härefter fortsätter delegationen.

Delegationen anser emellertid speciella förhållanden föreligga vid avgiftsbeläggning

av en fast förbindelse över Öresund. Spörsmålet måste hl. a. ses

i samband med vad man från dansk sida hyser för uppfattning i frågan.

Vidare synes reglerna för en avgiftsbeläggning av en sådan förbindelse berörande

två skilda länder i och för sig icke behöva sammanfalla med för vårt

land allmängiltiga regler och bestämmelser på området. Svenska öresundsdelegationen

vill därför framhålla, att oavsett vilka förslag, som utredningen

i förevarande hänseende kan komma att framlägga, det för öresundsdelegationens

del knappast kan finnas anledning att utreda de av motionärerna

berörda problemställningarna i sådan generell form, att utredningens arbete

härvidlag kan tjäna till underlag för en bedömning av frågan om avgiftsbeläggning

av broar eller andra trafikleder inom Sverige.

Därest av motionärerna avsedd utredning anses böra komma till stånd,

synes densamma med fördel kunna verkställas i samband med att större

frågor på den allmänna väglagstiftningens område göres till föremål för

särskild sakkunnigutredning.

I frågan huruvida den av motionärerna begärda utredningen bör anförtros

1953 års trafikutredning, Svenska öresundsdelegationen eller en ny utredning,

har Handelskamrarnas nämnd m. fl. anfört.

Den föreliggande frågan torde visserligen komma att behandlas inom 1953

års trafikutredning i samband med bilismens skatte- och finansieringsfrågor

och inom den s. k. öresundsdelegationen. Såsom motionärerna anfört är det

dock angeläget, att berörda problem prövas snabbt och allsidigt, varvid

bl. a. bör klarläggas vilka lagändringar som erfordras och i vilka former

och under vilka förutsättningar en avgiftsbeläggning av trafikleder lämpligen

bör komma till stånd. En utredning härom torde främst böra avse

broar och tunnlar samt tillfartsvägar till dessa men icke behöva begränsas

till dessa projekt utan avse frågan i hela dess vidd.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

17

Vid länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län yttrande har fogats ett omfattande

material från en av stadskollegiet i Göteborg — efter motion i stadsfullmäktige

— åren 1958—1959 verkställd utredning angående förutsättningarna

för en avgiftsbelagd västlig broförbindelse över Göta älv. Utredningen

har omfattat byggnadstekniska förutsättningar, byggnadskostnader,

trafikprognoser, årskostnader, broavgifter, möjligheterna till finansiering

samt de juridiska problem som Kan vara förknippade med byggandet av en

sådan bro.

Ur utredningen må här nämnas följande.

De erforderliga broavgifterna — beräknade med utgångspunkt från en

avskrivningstid av 25 år och en räntefot av 6 procent — beräknades, därest

hänsyn ej togs till att olika avgifter borde utgå för lastbilar och personbilar,

till lägst 48 öre och högst 2 kronor 17 öre beroende på vilken byggnadskostnad

och trafikvolym som lades till grund.

Beträffande de juridiska faktorerna resulterade utredningen i ett konstaterande

av så många oklara punkter att varken staden eller enskilda intressenter

kunde antagas vara villiga att för närvarande satsa något kapital på

byggandet av bron i fråga.

I finansieringsfrågan utröntes, att det erforderliga kapitalet med största

sannolikhet skulle kunna uppdrivas genom medverkan från bank, entreprenör

för bron och industrierna inom det område som framför allt skulle gynnas

av bron. Det hade också klarlagts, att entreprenörerna hyste ett synnerligen

starkt intresse för projektet såväl ur teknisk synpunkt som ur sysselsättningssynpunkt.

Detta intresse liksom bankens och industriernas intresse

förutsatte dock att oklarheterna angående de lagliga möjligheterna att uttaga

broavgift undanröjdes och klara bestämmelser skapades för uttagande

av sådan avgift och för inlösen av bron, därest staden skulle önska övertaga

densamma innan den slutamorterats samt att garantier skapades för en skälig

återbäring på det i bron satsade kapitalet.

Utskottet

Tanken på ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar har föranletts

av svårigheterna att inom ramen för de allmänna vägplanerna och

planerna för byggande av storbroar inom önskvärd tid bereda utrymme för

sådana kostnadskrävande projekt varom här är fråga.

Investeringar i vägar och broar eller andra trafikanläggningar bör, liksom

övriga mera betydande investeringar, företagas med hänsyn till samhällsekonomiska

överväganden om deras storlek och angelägenhet. Utskottet delar vägoch

vattenbyggnadsstyrelsens mening att tillgängliga investeringsmedel är relativt

begränsade och att man således kan komma att eftersätta andra ange
-

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

lägna (behov om man ger möjlighet till privatfinansiering av vissa trafikanläggningar.

Under nuvarande förhållanden ankommer det uteslutande å

statsmakterna och deras organ att besluta om användningen av samhällets

resurser för byggande av för den allmänna samfärdseln nödiga större vägar

och broar m. m. Avsaknaden av en viss väg- eller broförbindelse kan emellertid

leda till betydande trafikekonomiska förluster. Sålunda kan nämnas

en uppgift av ö-utredningen i dess betänkande angående Öland, enligt vilken

uppgift Kalmar läns slakterier beräknat den årliga väntetiden vid färjelägena

för sina biltransporter till 7 500 timmar. Därjämte kan den leda till

privata investeringar av mycket kostnadskrävande slag utan att staten har

möjligheter att ingripa. Som exempel kan nämnas tillkomsten av ett flertal

nya färjeförbindelser mellan Sverige och Danmark.

Med hänsyn till att staten har ansvaret för den allmänna väghållningen

anser utskottet att för den allmänna samfärdseln nödiga vägar eller andra

förbindelseleder i princip bör tillskapas genom det allmänna och med användande

av allmänna medel. Ett starkt skäl härför är jämväl den omständigheten

att privata företag för att bli räntebärande måste göras avgiftsbelagda.

I likhet med bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser utskottet

principiellt riktigt att avgifter icke får uttagas för begagnande av allmän

väg eller därtill hörande anordning. Utskottet erinrar dock om att gällande

lagstiftning ej på samma sätt som beträffande väg- och broavgifter lägger

hinder i vägen för upptagande av färjeavgifter.

Emellertid förekommer fall då avsteg från nyssnämnda princip kan tänkas

befogade. Utskottet avser därvid särskilt de fall då avgift för nyttjande

av viss förbindelse redan nu utgår. Så är fallet med förbindelserna över

Kalmarsund, Öresund och Göta älv vid Färjenäs inom Göteborgs stad. Tillkomsten

av en avgiftsbelagd bro eller tunnel innebär i sådana fall som regel

endast att trafikanterna får valmöjlighet mellan en avgiftsbelagd färjeförbindelse

och en avgiftsbelagd fast förbindelse.

Den ovan lämnade redogörelsen för gällande rätt ävensom vederbörande

departementschefs interpellationssvar i nu förevarande fråga utvisar att

gällande lagstiftning, även om den blott i enstaka hänseenden lägger direkt

hinder i vägen för tillkomsten av i privat regi finansierade och avgiftsbelagda

trafikanläggningar, dock icke är avpassad för sådana fall och därför i

verkligheten utgör ett hinder.

Med hänsyn till det nu anförda anser utskottet — i likhet med det allt

övervägande antalet remissinstanser, däribland de tre hörda länsstyrelserna,

Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund

samt tre stora motororganisationer — att en utredning bör verkställas

i syfte att erhålla en sådan lagstiftning som icke hindrar enskilda, bolag eller

kommuner att anordna avgiftsbelagda trafikanläggningar, i första hand

broar eller tunnlar. Vid en sådan utredning bör även upptagas frågan om

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960

19

möjlighet att i vissa fall avgiftsbelägga även statliga trafikanläggningar av

nu förevarande slag. Utskottet förutsätter, att lagstiftningen kommer att

avse endast större, angelägna och särskilt kapitalkrävande företag och att

koncession skall krävas för utförande av företagen.

Trafikens snabba ökning och den långa förberedelsetid som krävs för förverkligandet

av projekt av förevarande slag medför att utredningen bör bedrivas

så snabbt att förslag i anledning av utredningen om möjligt kan föreläggas

1961 års riksdag.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna I: 75 och II: 90

samt 1:458 och 11:550 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om utredning i syfte att erhålla en lagstiftning som

möjliggör avgiftsbelagda trafikanläggningar, främst broar

eller tunnlar.

Stockholm den 12 maj 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym*, Göran Karlsson, Kristiansson,

Alexandersson, Åke Larsson, Schött och Ernst Olsson*;

från andra kammaren: herrar Levin*, Johansson i Torp, von Seth, fru

Torbrink*, herrar Munktell*, Persson i Tandö, Nyberg och Grebäck.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:308 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten