Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående avgiftsbelagda trafikanläggningar m. m. Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herrar Sveningsson och Schött och nr 90 i andra kammaren av herr Bohman m. fl. samt nr 458 i första kammaren av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl. och nr 550 i andra kammaren av herr Börjesson m. fl.
1960-05-12 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1960:28, Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående avgiftsbelagda trafikanläggningar m. m. Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herrar Sveningsson och Schött och nr 90 i andra kammaren av herr Bohman m. fl. samt nr 458 i första kammaren av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl. och nr 550 i andra kammaren av herr Börjesson m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 dr 1960
1
Nr 28
Utlåtande i anledning av motioner om utredning angående avgiftsbelagda
trafikanläggningar m. m.
Tredje lagutskottet har behandlat fyra i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 75 i första kammaren av herrar Sveningsson och
Schött och nr 90 i andra kammaren av herr Bohman m. fl. samt nr 458 i
första kammaren av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl. och nr 550 i andra
kammaren av herr Börjesson m. fl.
I de likalydande motionerna 1:75 och 11:90 hemställes, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att frågan om formerna och förutsättningarna
för anordnande av avgiftsbelagda trafikanläggningar snarast
utredes samt att de förslag till lagändringar, vartill en dylik utredning kan
leda, framlägges inför riksdagen».
De likalydande motionerna 1:458 och 11:550 utmynnar i ett yrkande,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa om framläggande
av förslag till sådana ändringar i gällande väglag och andra författningar,
som är erforderliga för att broföretag, som avses att användas för allmän
trafik, kan efter prövning i särskilda fall komma till stånd genom byggande
och finansiering i enskild regi samt därefter för viss tid beläggas med
avgifter för finansiering av byggnads- och driftkostnader».
över motionerna har i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
yttranden inhämtats från väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna
i Kalmar, Malmöhus och Göteborgs och Bohus län samt Svenska öresundsdelegationen.
Vidare har yttranden inkommit från Kungl. Automobil klubben,
Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund,
Svenska lasttrafikbilägareförbundet och Svenska vägföreningen (gemensamt
yttrande), Folkrörelsernas motorförbund samt Handelskamrarnas nämnd,
Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, Sveriges industriförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges lantbruksförbund och Skogsbrukets motortransportkommitté
(gemensamt yttrande).
Historik och gällande rätt
Allmänna vägar
Väghållningen på landet åvilade ända fram till slutet av 1800-talet uteslutande
ägare och brukare av jord. Bördan fördelades vanligen häradsvis
Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 8 avd. Nr 28
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
mellan bönderna efter byamål —■ sedermera mantal -—- och utgjordes, vad
beträffar underhållet, enbart genom naturaprestationer.
Enligt 1734 års lag —som i 25 kap. byggningabalken (BB) innehöll stadganden
om landsväg —- ankom det å landshövdingen att avgöra, när ny väg
skulle anläggas. Ursprungligen hade häradsrätten att avgöra vilka fastigheter
som skulle tillsläppa jord och hur väghållningen skulle fördelas mellan
fastigheterna. Beslutanderätten övergick sedermera i större utsträckning
till länsstyrelserna.
Redan under 1700-talet väcktes frågan om en lindring i jordbrukets väghållningsbörda,
och så tidigt som år 1841 började staten lämna årliga bidrag
till anläggning av nya vägar och omläggning av redan befintliga. Först genom
tillkomsten av 1891 års lag om väghållningsbesvärets utgörande på
landet, vilken lag såvitt angick landsbygden ersatte bestämmelserna i 25
kap. BB av 1734 års lag, uppnåddes emellertid en jämnare fördelning av
väghållningsbördan. Enligt 1891 års lag ålåg väghållningen särskilda för
ändamålet bildade kommunala samfälligheter, benämnda väghållningsdistrikt,
vilka i regel omfattade ett härad. Huvudansvaret för väghållningen
åvilade fortfarande jordbruksfastigheterna. Dessa hade att efter vägdelning,
in natura ombesörja underhållet av vägarna. Även andra beskattningsföremål
än jordbruksfastigheter skulle emellertid bidraga, nämligen genom utgivande
av vägskatt, vilken inlevererades till en s. k. vägkassa, som skulle
finnas inom varje vägdistrikt. Vidare skulle statsverket bidraga till underhållet
av vägarna med 10 procent av kostnaden för underhållet in natura.
Motivet härför var en strävan att bereda jordbruket skälig lindring i väghållningsbesväret
och vidare ansågs att underhållet av de allmänna vägarna
i viss mån kunde betraktas som ett statsändamål. Frågan om statens övertagande
av den allmänna väghållningen hade upptagits i ett betänkande av
vägkommissionen år 1880 men tiden för en sådan reform var alltså icke
inne år 1891.
Vägkommissionen föreslog även, att väg- och bropenningar skulle avskaffas.
Till stöd därför uttalades den åsikten att väg- och bropenningar,
såsom direkta avgifter å trafiken och därtill medförande obehag och hinder
för trafikanter, var olämpliga. Kommissionen upplyste även att nyare lagstiftning
i andra länder eftersträvat att avskaffa sådana avgifter. Däremot
ansåg sig kommissionen ej kunna föreslå slopande jämväl av färjpenningarna.
Orsaken härtill var dels att dessa avgifter uppgick till betydande belopp
och dels att de ej på samma sätt som väg- och bropenningar vållade tidsuppehåll
(se NJA II: 1892 s. 50). En bestämmelse av det innehåll kommissionen
föreslagit intogs såsom 20 § i 1891 års lag om väghållningsbesvärets
utgörande.
Vid ett flertal riksdagar i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet
väcktes motioner i syfte att vägväsendet måtte, antingen helt eller åtminsto
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
3
ne beträffande kostnaderna, överflyttas på statsverket. Tanken på en sådan
reform avvisades emellertid av såväl vägkommissionen i ett betänkande år
1916 som i betänkanden av 1920 och 1929 års vägsakkunniga.
Sistnämnda betänkande resulterade emellertid i bl. a. 1934 års lag om allmänna
vägar. Denna lag ersatte 1891 års lag och avsåg både land och stad.
Hållandet av de allmänna vägarna på landet ålåg på landet vederbörande
vägdistrikt och inom stads område staden, allt under överinseende av länsstyrelserna
samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen med dess tjänstemän i
länen. Vägdistriktens kostnader för väghållningen bestreds huvudsakligen
med statsmedel och genom uttaxering av vägskatt. Statsbidrag utgick med
85 procent av underhållskostnaderna. Det ålåg länsstyrelserna att pröva
frågor om byggande av väg och om enskild vägs förändring till allmän samt
om indragning av allmän väg. Den centrala, tekniska och ekonomiska uppsikten
över vägväsendet tillkom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Även i 1934 års lag om allmänna vägar intogs en bestämmelse om väg- och
broavgifter. Bestämmelsen, som återfinnes i 67 §, har följande lydelse.
Såvida ej Konungen för särskilt fall annorlunda förordnar, skola vägoch
bropenningar, där de hittills av vägfarande erlagts, upphöra, då sådant
kan ske utan förnärmande av någons enskilda rätt.
I propositionen hade stadgandet en något annan lydelse. Enligt denna
fanns ingen dispensmöjlighet för Konungen. Den slutliga lydelsen tillkom
på förslag av vederbörande utskott, som, under hänvisning till gällande ordning
för upptagande av bropenningar för passerande av den s. k. Lidingöbron,
ansåg det obilligt mot städerna Stockholm och Lidingö, att låta den
nya lagen medföra ett upphörande av avgifterna i fråga.
Frågan om ett förstatligande av vägväsendet upptogs ånyo år 1938 efter
en framställning från kommunalskatteberedningen, som funnit att gällande
grunder för vägväsendets organisation och finansiering icke lämnade ett ur
beskattningssynpunkt tillfredsställande resultat. I anledning av denna framställning
tillkallades vissa sakkunniga, vilka i ett år 1941 avgivet betänkande
(SOU 1941: 12) förordade att staten skulle övertaga den allmänna väghållningen
på landet. -Genom proposition till 1942 års riksdag framlades
förslag till riktlinjer för en sådan reform. Sedan riksdagen i allt väsentligt
lämnat propositionen utan erinran, utarbetades av 1942 års vägsakkunniga
förslag till bl. a. ny lag om allmänna vägar. Förslaget förelädes 1943 års
riksdag och resulterade i den nu gällande lagen den 30 juni 1943 om allmänna
vägar.
Det som enligt statsmakternas mening mest talade för ett förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet var behovet av en mera rättvis
fördelning av väghållningsbördan. Den revolutionerande utveckling som vägtrafiken
undergått under 1920- och 1930-talen, hade i betydande mån rubbat
Rihang till riksdagens protokoll 1960. 9 sand. 8 and. Nr 28
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
förutsättningarna för väghållningens ombesörjande av kommunala samfälligheter.
Genom den starkt stegrade biltrafiken och det ekonomiska livets
ökade rörlighet hade vägarna upphört att huvudsakligen vara ett lokalt
intresse. Vägarna togs i allt större utsträckning i anspråk även av andra än
de som bodde i orten. Härigenom hade väghållningen alltmer blivit en hela
landets angelägenhet.
Enligt 1943 års lag om allmänna vägar, är kronan väghållare på landet.
Någon egentlig definition av begreppet allmän väg har icke givits i lagen.
Väghållningen omfattar byggande och underhåll av väg. Kungl. Maj :t äger
på framställning av stadsliknande samhälle förordna samhället att vara
väghållare inom sitt område. Inom stads område åligger väghållningen i
princip staden. Väghållningen för kronans räkning handhaves av väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen samt vägförvaltningarna i länen.
Enligt äldre lag var väghållare principiellt skyldig att genast bygga respektive
till allmänt underhåll intaga varje väg, som prövades nödig för den allmänna
samfärdseln. Vidare skulle varje allmän väg, om den icke längre
kunde anses nödig för den allmänna samfärdseln, indragas. I 1943 års lag
har väghållningsskyldigheten bestämts på ett annat sätt. Skyldigheten har
sålunda principiellt begränsats att avse endast underhåll av alla de vägar,
som var allmänna vid lagens ikraftträdande, och de vägar, som därefter
byggts såsom allmänna respektive intagits till allmänt underhåll. Någon
skyldighet att bygga respektive till allmänt underhåll intaga varje väg, som
prövas nödig för den allmänna samfärdseln, åligger principiellt icke vare
sig kronan eller, med visst undantag, annan väghållare. Då kostnaderna för
vägbyggnadsföretag, vilka kan anses nödiga för den allmänna samfärdseln,
uppgår till enorma belopp, har det ansetts olämpligt, att staten genom att i
väglagen föreskriva skyldighet för väghållare att bygga varje väg, som prövas
nödig för den allmänna samfärdseln, uttryckligen ikläder sig ansvar för
att alla dessa arbeten bliva utförda. Vägbyggnadsverksamheten har följaktligen
den omfattning, som bestämmes av de anslag, riksdagen beviljar för
ändamålet.
Intagandet av enskilda vägar till allmänt underhåll har förutsatts skola
ske i ungefär samma utsträckning som förut, men måste självfallet bliva
beroende av att tillräckliga underhållsanslag ställes till förfogande.
1943 års lagstiftning medförde en genomgripande omgestaltning av handläggningen
av vägfrågor. Enligt den nya ordningen innefattar förfarandet
vid behandlingen av fråga om byggande av väg regelmässigt tre huvudmoment,
nämligen dels en förberedande utredning om behovet av föreslagen
väg, dels arbetets upptagande i flerårsplan i den ordning, som betingas av
dess angelägenhetsgrad, dels ock upprättande och fastställande av arbetsplan
för företaget. Den förberedande utredningen ankommer på länsstyrelsen
med biträde av vägförvaltningen i länet. Den länsstyrelserna enligt äldre
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
5
lag tillkommande beslutanderätten i vägfråga har emellertid i viktiga
hänseenden överflyttats på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Denna
centralisering har ansetts nödvändig för vinnande av enhetlighet och en
rättvis fördelning av vägbyggnadsmedlen.
Beträffande rätt att upptaga väg- och broavgifter innehåller 1943 års lag
en bestämmelse (78 §) som är helt likalydande med motsvarande bestämmelse
i 1934 års lag.
En av de bestämmelser i lagen om allmänna vägar, som här kan vara av
särskilt intresse, är 7 §. Enligt denna må enskild väg, som prövas nödig för
den allmänna samfärdseln eller eljest finnes vara till synnerligt gagn för
det allmänna, förändras till allmän. I frågan huruvida ersättning skall utgå
i fall då enskild väg intages till allmänt underhåll, uttalade 1942 års vägsakkunniga
följande.
I de flesta fall torde vid intagning av enskild väg till allmänt underhåll
vägens intressenter gratis upplåta den för vägen erforderliga marken. Stundom
göras besluten om intagning beroende av att marken upplåtes gratis. De
sakkunniga förutsätta att marken även efter reformens genomförande upplåtes
utan kostnad för väghållaren. Kräves emellertid ersättning för marken,
måste frågan om vägens förändring till allmän bli beroende av att medel
härtill finnas tillgängliga. Frågan får då avgöras på samma sätt som föreskrivits
för det fall, att omläggnings- eller förbättringsarbeten erfordras.
Härför synas emellertid några lagbestämmelser icke behöva givas, lika litet
som för närvarande.
Enskilda vägar
1734 års lag innehöll bestämmelser även om enskilda vägar eller byvägar
som de då brukade benämnas. I avsnittet angående de allmänna vägarna
har lämnats en redogörelse för utvecklingen beträffande dessa vägar. Även
beträffande de vägar som ej var av större betydelse för den allmänna samfärdseln
gjorde sig under 1800-talets senare decennier gällande en strävan
att få till stånd regler som kunde ersätta de ålderdomliga bestämmelserna
i 1734 års lag. Reformsträvandena gällde främst frågan om rätt för fastighetsägare
att framdraga väg över annans mark samt frågan om fördelning
av väghållningsbördan.
Nya bestämmelser infördes genom 1907 års lag om enskilda vägar på landet.
En nyhet i denna lag var rätten att framdraga väg över annans mark när
det för fastighets ändamålsenliga brukande var av synnerlig vikt att väg
för den fastigheten byggdes över annan fastighet och sådant ej kunde lända
till märkligt men för den senare fastigheten. Vidare stadgades, att om väg,
som någon ville bygga för sin fastighets behov, tillika var av synnerlig vikt
för ett ändamålsenligt brukande av annan fastighet, skulle denna fastighet
deltaga i vägens byggande. Med avseende å omfattningen av varje fastighets
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
väghållningsskyldighet stadgades, att skyldigheten att bygga eller underhålla
väg skulle fördelas med hänsyn till den omfattning, vari fastigheterna
beräknades komma att begagna sig av vägen, dock att den som icke fordrat
vägen ej fick åläggas större andel än som svarade mot den nytta hans fastighet
bereddes genom vägen.
1907 års lag ersattes 1926 av en ny lag, vilken var tillämplig även för städerna.
Nyssnämnda principer i 1907 års lag bibehölls i stort sett oförändrade.
En nyhet var att möjlighet öppnades att anordna väghållning enligt ett
gemensamhetssystem i stället för genom vägdelning. De väghållningsskyldiga
kunde bilda en samfällighet för väghållningen.
I anledning av från olika håll framförda krav på reformer av 1926 års lag
tillkallades år 1935 sakkunniga för att utreda frågan om en ny lagstiftning
angående enskilda vägar. De sakkunniga avgav betänkande 1938 (SOU
1938: 23) och på grundval därav utarbetades förslag till bl. a. ny lag om
enskilda vägar. Sedan riksdagen godkänt en proposition i ämnet utfärdades
ny lag om enskilda vägar den 3 september 1939. Denna lag har sedermera
ändrats i några detaljer och kompletterats med två kapitel, det ena om
skogsvägar och det andra med bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten.
Bestämmelserna i 1939 års lag överensstämmer — beträffande de allmänna
principerna — i stort sett med de principer som låg till grund för
1907 års och 1926 års lagar. Lagen är tillämplig å såväl stad som landsbygd
men äger i allmänhet ej tillämpning å område för vilket stadsplan fastställts.
Gemensamhetssystemet för väghållning är i förhållande till 1926 års lag
ytterligare utbyggt. Tvister angående rätt att begagna väg, väghållningsskyldighet
m. m. upptages och prövas vid särskild förrättning, där förrättningsmannen
avger utlåtande, vilket kan överklagas.
1939 års lag innehåller ingen definition på begreppet enskild väg. Alla
vägar, som icke är allmänna anses emellertid som enskilda. Karaktär av allmän
får en väg genom att den bygges såsom allmän eller i viss ordning förklaras
vara allmän. Hur allmänt befaren en väg än må vara, anses den alltså
som enskild om den ej förklarats för allmän. Vissa äldre vägar räknas dock
som allmänna ehuru de ej genom uttryckligt beslut förklarats vara allmänna.
Huruvida en väg äges och hålles av staten, en kommun eller en allmän
inrättning är en omständighet som icke inverkar på vägens egenskap
av enskild eller allmän. Bestämmelserna i lagen om enskilda vägar är icke
i något fall tillämpliga å gata. Däremot kan gata i vissa fall vara att anse
som allmän väg.
Fastighet för vilken upplåtes rätt att begagna väg såsom farväg förpliktas
vanligen att med viss andel deltaga i väghållningen. Därest så ej sker åligger
det enligt 9 § tredje stycket lagen om enskilda vägar fastigheten att utgiva
ersättning för det slitage å vägbanan, som beräknas uppkomma genom vä
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
7
gens begagnande för fastigheten. Bestämmelsen gäller alltså endast fastighet
som förklarats berättigad nyttja vägen och endast om vägen nyttjas såsom
farväg, d. v. s. ej allenast för gång- eller cykeltrafik.
Utöver vad nyss sagts innehåller lagen om enskilda vägar ingen bestämmelse
om uttagande av avgifter för begagnande av enskild väg. Något förbud
för vägens ägare att uttaga avgifter för motorfordon som använder
vägen finnes alltså icke.
Vägrätt och expropriation
Enligt äldre rätt skulle den mark, som behövdes till allmän väg, i regel
tagas av oskifto, d. v. s. av bys oskiftade ägor eller av allmänning. Vägs anläggande
torde då ej ha medfört någon ändring i äganderätten till den mark,
som togs i anspråk.
Redan i 1734 års lag fanns dock bestämmelser om skyldighet för vederbörande
jordägare att avstå den mark som erfordrades till allmän väg. Rätten
att bestämma vilken mark som skulle tagas i anspråk för vägändamål
berodde av beslut av länsstyrelse.
Genom tillkomsten av vårt lands första expropriationsförfattning år 1845
lades i Kungl. Maj :ts hand att pröva fråga om skyldighet för enskilda fastighetsägare
att avstå mark till bl. a. väg. 1845 års förordning ersattes 1866 av
en ny expropriationsförordning. Enligt den tillämpning som gavs åt denna
förordning ansågs expropriationsrätt utan ansökan och uttryckligt beslut i
expropriationsmål följa beslut av Kungl. Maj:t, varigenom anslag till väganläggningen
beviljats och arbetsplan för vägen fastställts.
Enligt den nu gällande 1917 års lag om expropriation kan fastighet genom
expropriation tagas i anspråk för allmän väg. Väghållaren kan därigenom
vinna antingen äganderätt eller nyttjanderätt till vägmärken.
Genom 1930 års lag om vägrätt tillskapades en mindre omständlig form
än expropriationsförfarandet för att taga i anspråk vägmark. Vägrätt innebär
— beträffande allmänna vägar -— att det allmänna med företräde framför
all annan rätt till marken äger nyttja denna till allmän väg utan annan
tidsbegränsning än att vågrätten upphör om vägen indrages.
Bestämmelserna om vägrätt har sedermera inarbetats i lagstiftningen om
allmänna vägar. Enligt nu gällande regler skall beslut om fastställande av
arbetsplan för allmän väg medföra rätt för väghållare att taga den mark,
som erfordras för vägen, i besittning och att sedan nyttja marken för väg
utan hinder av den rätt annan må äga med avseende å fastigheten. Det förutsättes,
att väghållaren som regel skall nöja sig med vägrätt. I vissa fall
kan det emellertid vara fördelaktigt för väghållaren att inneha marken med
äganderätt. För sådana fall förutsättes att expropriationsförfarande skall
komma till användning.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
De bestämmelser för vilka nu redogjorts gäller allmänna vägar. Även för
enskilda vägar upplåtes mark i regel genom vägrätt. Däremot kan expropriationsinstitutet
ej användas för förvärvande av mark som erfordras till
anläggande av enskild väg.
Enligt expropriationslagen kan expropriation användas för förvärv av
mark som erfordras för byggande av bl. a. bro.
Frågans tidigare behandling
Någon utredning av den i motionerna berörda frågan synes icke tidigare
ha företagits eller ens begärts. Däremot har frågan om byggande av broar
över Öresund och Kalmarsund flera gånger förts på tal.
Bro över Kalmarsund
Redan under 1940-talet verkställde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på
Kungl. Maj:ts uppdrag en undersökning rörande möjligheterna att förena
Öland med fastlandet genom en väg- och broförbindelse. Utredningen framlades
i mars 1949 och blev föremål för remissbehandling men föranledde
ingen åtgärd. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fortsatte emellertid undersökningarna.
På uppdrag av Kalmar läns kommunikationsråd har professor Torsten
R. Åström upprättat en trafikprognos och intäktskalkyl för en avgiftsbelagd
bro över Kalmarsund. Med utgångspunkt härifrån har sedan två bolag, nämligen
Aktiebolaget Skånska Cementgjuteriet och Aktiebolaget Armerad Betong
utarbetat olika förslag till förbindelseleder mellan Öland och fastlandet.
Även i riksdagen har frågan om en bro över Kalmarsund varit föremål för
uppmärksamhet. Vid 1954 års riksdag framställdes interpellation i ämnet
och vid 1956 års riksdag väcktes motioner. Vid intet av dessa tillfällen synes
dock frågan om en avgiftsbelagd förbindelse ha varit aktuell.
1954 års ö-utredning avgav i juni 1956 ett betänkande angående Öland.
I detta betänkande behandlades även brofrågan. Utredningen förordade att
en bro snarast skulle komma till stånd.
I nyssnämnda utredning upplyses även, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
på hemställan av länsstyrelsen i Kalmar län, upprättat en arbetsplan
för en statlig färjeled över Kalmarsund. Ö-utredningen, som inhämtat
vissa uppgifter om kostnaderna för en sådan färjeled, fann att Ölands kommunikationsproblem
på lång sikt icke kunde lösas på ett tillfredsställande
sätt genom inrättandet av en statlig färjeled. Utredningen framhöll dessutom
att skillnaderna i kostnader i förhållande till broalternativet icke var
stora.
Vid såväl 1956 års som 1958 års riksdag väcktes motioner (1:199 och
II: 360 resp. I: 45=1: B 131 och II: 54=11: B 176) angående en bro mellan
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
9
Öland och fastlandet. I motionerna yrkades att frågan om en sådan bro
måtte prövas så skyndsamt, att broföretaget kunde intagas i närmast aktuella
flerårsplan för byggande av storbroar. Frågan om avgiftsbeläggning av
trafiken å en eventuell bro synes ej ha varit föremål för vare sig motionärernas
eller utskottets uppmärksamhet. I enlighet med statsutskottets hemställan
(utlåtande 134/1956 och B 87/1958) föranledde motionerna icke någon
riksdagens åtgärd.
Bro över Öresund
Frågan om en fast förbindelse mellan Danmark och Sverige har varit föremål
för debatt ända sedan slutet av 1800-talet. Bland de förslag som framlagts
kan nämnas ett av år 1936, utarbetat av tre stora svenska byggnadsfirmor,
nämligen Aktiebolaget Armerad Betong, Aktiebolaget Skånska Cementgjuteriet
och Byggnadsaktiebolaget Contractor. Förslagsställarna räknade
med att driftkostnader m. m. eventuellt skulle kunna täckas genom
upptagande av avgifter.
I anledning av motioner vid 1952 års riksdag och av statsutskottet i samband
därmed gjorda uttalanden (utlåtande nr 229) uppdrog Kungl. Maj :t
genom beslut den 12 mars 1954 åt särskilt tillkallade sakkunniga att, bl. a.
i samarbete med den utredningsdelegation, som för ändamålet kunde komma
att utses från dansk sida, utreda förutsättningarna för anordnande av en
fast förbindelse mellan Sverige och Danmark över Öresund. De sakkunniga
benämnes Svenska öresundsdelegationen.
1953 års trafikutredning
Denna utredning bär tillkallats enligt bemyndigande den 5 juni 1953. Enligt
direktiven skall utredningen verkställa en översyn av riktlinjerna för
den statliga trafikpolitiken. Utredningen har därvid bl. a. att undersöka förutsättningarna
för att uppnå en kostnadsmässigt sett riktig fördelning av
transportverksamheten mellan de olika trafikmedlen, främst järnvägar och
lastbilar.
Enligt riksdagsberättelsen för innevarande år beräknas utredningens arbete
fortgå under hela år 1960.
Motioner om utredning beträffande avgiftsbelagda broar m. m.
I motioner vid 1959 års riksdag (I: 118 och II: 144) framfördes tanken på
finansiering av trafikanläggningar genom upptagande av avgifter som skulle
förränta och amortera investeringarna i anläggningarna. Motionärerna ansåg,
att ett sådant tillvägagångssätt ej utan vidare borde förkastas. Som förutsättning
för avgiftsbeläggning borde dock enligt motionärernas mening
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
gälla, att andra framkomstmöjligheter ej stod trafikanterna till buds och att
de alltså hade valmöjlighet mellan en längre, mer belastad, kostnadsfri led
och en snabbare men avgiftsbelagd. Frågan var enligt motionärernas mening
förtjänt av att utredas och syntes ligga inom ramen för 1953 års trafikutrednings
uppdrag.
Statsutskottet (utlåtande nr 6) fann någon åtgärd från riksdagens sida
icke erforderlig. Utskottet hade nämligen inhämtat, att inom 1953 års trafikutredning
redan pågick arbete med utredning rörande bl. a. bilismens skatteoch
finansieringsfrågor.
Interpellation vid 1959 års riksdag
I en vid 1959 års riksdag i andra kammaren gjord interpellation till chefen
för kommunikationsdepartementet ställdes frågan om hinder enligt allmänna
väglagen eller eljest enligt lag eller författning förelåg för att en för
den allmänna samfärdseln betydelsefull, fast broförbindelse utfördes i enskild
regi samt för att särskilda avgifter därefter uttogs av trafikanterna på
bron.
Departementschefen uttalade i sitt svar (den 16 december 1959) följande:
Det får nu anses som en vedertagen princip, att några avgifter icke får
upptagas för begagnande av allmän väg eller därtill hörande anordningar.
Vad angår möjligheten att etablera ett avgiftssystem på en väg eller del
därav — t. ex. en bro —■ som inte har karaktär av allmän, vill jag till en
början anmärka, att något principiellt hinder inte föreligger för enskilda
personer eller företag att utföra sådana vägföretag som får betydelse också
ur allmän synpunkt. Inte heller finns något förbud stadgat för ägare av enskild
väg att ta upp avgifter av allmänheten. Emellertid är lagstiftningen
ingalunda uppbyggd med tanke på att möjliggöra sådana företag som dem
interpellanten syftar på. I praktiken kommer ett dylikt företag att möta
hinder, vilka kan betecknas som oöverstigliga. Som exempel må nämnas,
att företaget inte kan få rätt till expropriation eller rätt att ta mark i anspråk
enligt lagen om allmänna vägar och knappast heller enligt lagen om
enskilda vägar. De bestämmelser, som lagen om enskilda vägar innehåller
om rätt för fastighetsägare att nyttja befintlig väg och om villkoren för sådant
nyttjande, medför att ett avgiftssystem inte kan upprätthållas konsekvent
och därför blir besvärligt för att icke säga omöjligt att tillämpa.
Slutligen må nämnas, att reglerna om de villkor, under vilka en enskild väg
kan förklaras för allmän, inte tar några hänsyn till de särskilda ekonomiska
intressen, som är förbundna med vägföretag av det slag, som interpellanten
åsyftar.
Huruvida det är lämpligt att genom lagändringar bryta igenom de sålunda
gällande principerna är en vittomfattande lagstiftningsfråga, för vars besvarande
kräves ett mera omfattande och framför allt ett mera konkret material
än det, som nu står till buds. Frågan — som f. ö. inte närmare berörts i
interpellationen — torde emellertid komma att i väsentliga hänseenden behöva
bli klarlagd i anslutning till det arbete, som bedrives inom den s. k.
Öresundsdelegationen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
11
Motionerna
I motionerna 1: 75 och II: 90 anföres.
I allt fler länder har trafiktunnlar, broar och även vägar tillkommit och
finansierats genom avgifter på den trafik, vars behov anläggningarna tillgodoser.
Den första s. k. tullbron i Frankrike invigdes förra året, nämligen
den nära 1,5 km långa hängbron över Seine vid Tancarville vid Le Havre.
Handelskammaren i Le Havre har beviljats koncession för anläggningen,
som finansierats genom privata lån. Att döma av erfarenheterna under den
tid bron varit i drift lär det icke föreligga några svårigheter att förränta och
amortera det nedlagda kapitalet med hjälp av avgifter för brons nyttjande.
Även i Norge har under de senaste åren tillkommit ett icke ringa antal avgiftsbelagda
broar, vilka ersatt tidigare befintliga färjleder. Ifrågavarande
broar ägs visserligen av staten, men det förutsattes vid anläggningen att inflytande
broavgifter skulle finansiera såväl byggnadskostnader som brounderhåll.
Någon principiell skillnad har icke ansetts föreligga mellan avgifter
vid nyttjande av färjleder och motsvarande avgifter på broar tillkomna
för att ersätta dylika leder. I staden Bergen har ett aktiebolag med hjälp
av privat och kommunalt kapital helt nyligen anlagt både en trafiktunnel
och en bro, som båda finansieras med avgifter på trafikanterna. I staden
Tromsö slutfördes i år anläggningen av en 43 m hög och nära 1 km lång
betongbro tillkommen på enskilt initiativ och avsedd att finansieras med
broavgifter.
På skilda håll i utlandet har alltså allt större förståelse vunnits för tanken,
att en trafik som har väsentligt behov och särskilt stor nytta av en ny
trafikled i vissa fall skall genom avgifter medverka till anläggningens tillkomst
och underhåll. Ett dylik differentierat avgiftssystem har ansetts erbjuda
en praktiskt framkomlig väg att lösa besvärliga finansieringsproblem.
I vårt land har emellertid vissa principiella betänkligheter framförts mot dylika
projekt. Bro- och färjavgifter var i äldre tid relativt vanliga även på
allmänt trafikerade leder, och det ansågs allmänt vara ett framsteg, då detta
finansieringssystem successivt avskrevs, allteftersom vägväsendet förstatligades.
En omprövning i detta hänseende synes emellertid nu böra komma
till stånd. En äldre tids bro- och vägavgifter syftade icke blott till att täcka
anläggnings- och driftkostnaderna för trafiklederna utan torde även ha uppburits
av rent fiskaliska motiv. Förhållandena har genom motorismens utveckling
avsevärt förändrats. De betydande skatter som uttages av motorismen
och som enligt principbeslut av riksdagen skall användas för vägbyggnader,
underhåll och andra med trafiken sammanhängande åtgärder
måste vid varje tillfälle disponeras på det sätt som ur allmänna trafikpolitiska
synpunkter bedömes vara mest angeläget. Det torde många gånger vara
vanskligt att inom ramen för tillgängliga resurser disponera dylika medel
för mycket kapitalkrävande trafikanläggningar, som har att tillgodose enbart
lokala eller alldeles speciella behov. Om intresset för och behovet av
dylika anläggningar är så stort, att trafikanterna bedömes vara beredda att
utöver de allmänna bilskatterna genom avgiftsbetalning bekosta anläggningarnas
tillkomst, kan emellertid knappast någon invändning riktas häremot
ur vare sig sakliga eller principiella synpunkter. Den trafik, som är
villig underkasta sig ett speciellt avgiftssystem för att få sitt trafikledsbehov
snabbt tillgodosett, kan antagas ha sådan nytta av anläggningen, alt avgif
-
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
terna i förhållande därtill saknar praktisk betydelse. Icke minst för näringslivets
transporter kan en tidsvinst på en halv eller en timme föranledd av
en ny bro eller trafiktunnel medföra betydande vinster ur transportekonomiska
synpunkter. Sådana förbättringar av transportekonomien kommer
direkt eller indirekt produktion eller distribution och i sista hand konsumenterna
till godo.
Även om för närvarande formella hinder icke föreligger för ett avgiftssystem
på enskilda broar, tunnlar och vägar, reser dock svensk lagstiftning
sådana svårigheter mot dylika företag, att de knappast kan sägas vara praktiskt
genomförbara. Ett klarläggande av vilka lagändringar som erfordras
för att möjliggöra tillkomsten av avgiftsbelagda trafikanläggningar är därför
önskvärt. Först bör emellertid utredas, i vilka former och under vilka
förutsättningar en avgiftsbeläggning av dylika leder lämpligen bör komma
till stånd. Som ett villkor för avgiftsbeläggning torde i regel böra gälla, att
andra framkomlighetsmöjligheter står trafikanterna till buds. De bör med
andra ord ha valmöjlighet mellan längre eller mer belastade kostnadsfria
leder och snabbare men avgiftsbelagda. Visserligen torde — såsom framhölls
av chefen för kommunikationsdepartementet i hans svar på den likaledes
ovan nämnda interpellationen —• berörda frågor bli klarlagda i anslutning
till det arbete som bedrives inom den s. k. öresundsdelegationen. Enligt vår
mening bör emellertid detta arbete icke avvaktas. Det kan ifrågasättas, huruvida
icke en mera allsidig prövning av berörda problem bör komma till
stånd än den som förväntas ske inom Öresundsdelegationen. Även andra broprojekt,
baserade på ett avgiftssystem, har som bekant aktualiserats, bl. a.
över Kalmar sund och Göta älv. österleden i Stockholm är också ett tänkbart
projekt. Prövningen bör ske så skyndsamt, att delegationen får möjlighet
att grunda sina ståndpunktstaganden på det material som därvid framkommer.
Under alla förhållanden bör utredningen samråda med Öresundsdelegationen.
Det är visserligen riktigt att — såsom anfördes i de nyss berörda motionerna
och bekräftades av förra årets riksdag —• här angivna spörsmål i och
för sig ligger inom arbetsområdet för 1953 års trafikutredning. Nämnda utredning
har emellertid att klarlägga och ta ställning även till en mångfald
andra mycket komplicerade problem på trafikområdet. Enligt vad vi nu
inhämtat, kan därför antagas, att om utredningen skulle lösa även här berörda
frågor avsevärd tid kommer att förflyta, innan resultaten kan redovisas.
Läget är emellertid brådskande. Det förefaller under sådana förhållanden
vara mest ändamålsenligt att bryta ut nämnda frågor från trafikutredningens
arbetsprogram och snarast möjligt göra dem till föremål för
särskild utredning.
Efter en kort redogörelse för bl. a. frågan om byggande av en bro över
Kalmarsund anföres i motionerna I: 458 och II: 550 följande.
Starka skäl kan ur olika landsdelars synpunkt anföras för att det i särskilda
fall kan vara motiverat, att enskilda firmor får rätt att utföra större broföretag
m. m. Det synes mot bakgrunden härav mindre tillfredsställande,
att den lagstiftningsmässiga sidan av saken icke klarlägges. Det kan icke
vara rimligt, att -—■ därest i särskilda fall fullgoda och vägande skäl kan
anföras för en sådan lösning — hinder i lagstiftningen reses emot att enskil
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 dr 1960
13
da firmor---iordningställer viktiga kommunikationsleder. Möjlighet
torde i sådant fall föreligga att det allmänna enligt uppställda regler vid
lämplig tidpunkt övertager leden i fråga. Vad särskilt avgiftsfrågan angår
synes denna ej ägnad att försämra situationen för t. ex. en öbefolkning, som
nu för sina förbindelser med fastlandet är beroende av en enskild och följaktligen
avgiftsbelagd båt- eller färjtrafik.
Remissyttrandena
Samtliga remissinstanser med undantag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt Folkrörelsernas motororganisation har tillstyrkt utredning av
den i motionerna berörda frågan.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har helt avstyrkt motionerna.
Folkrörelsernas motorförbund har — utan att vilja helt avstyrka en utredning
— ifrågasatt nyttan och nödvändigheten av en utredning.
Länsstyrelsen i Kalmar län har i sitt yttrande särskilt berört frågan om
byggande av en bro över Kalmarsund och värdet av en sådan bro för befolkningen
och näringslivet på Öland. Härefter anför länsstyrelsen.
Visserligen får det anses som en vedertagen princip att avgifter numera
icke skall upptagas för begagnande av allmän väg eller därtill hörande anordningar.
Emellertid torde man icke utan vidare kunna jämställa en bro
av den storleksordning, som en bro över Kalmarsund utgör, med de färjoch
broförbindelser, där avgift förr upptogs. Färjeleden över Kalmarsund
är så väl dokumenterad att de principiella invändningarna enligt länsstyrelsens
mening bör vika, då det såvitt nu kan bedömas är mycket små utsikter
att bygga bron inom rimlig tid med anslag över statsbudgeten.
Under åberopande av vad sålunda anförts och då behov utan tvekan föreligger
att i särskilda undantagsfall skapa möjligheter att åstadkomma vissa
allmänna kommunikationsleder genom en finansiering i annan ordning än
den, nuvarande lagstiftning förutsätter, får länsstyrelsen hemställa att åtgärder
i motionernas syfte snarast möjligt måtte vidtagas.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uppger sig icke hysa några principiella
betänkligheter mot införandet av en sådan ordning att trafikanläggningar
i vissa fall må kunna finansieras genom avgifter av trafikanterna.
Handels kamrarnas nämnd, Kooperativa förbundet, Sveriges grossistförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges lantbruksförbund och Skogsbrukets
motortransportkommitté har — efter behandling av frågan inom
Näringslivets trafikdelegation — i gemensamt yttrande anfört.
Enligt vår mening bör den allmänna väghållningen såsom en hela landets
angelägenhet i princip alltjämt åvila staten. Detta bör dock icke förhindra,
att enskilda eller kommuner efter prövning från fall till fall erhålla tillstånd
att utföra trafikanläggningar som finansieras genom avgiftsbeläggning. Om
en dylik finansieringsform finge tillämpas, skulle i vissa fall betydande
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
transportekonomiska vinster kunna ernås icke minst för näringslivets godstransporter.
Vi anse därför i likhet med motionärerna, att möjlighet bör
öppnas för de föreslagna undantagen från gängse finansieringsprinciper vid
anordnande av trafikanläggningar.
Liksom i länder, där avgiftsfinansierade trafikleder förekomma, har i
Sverige fordonsbeståndet och därmed trafiken ökat kraftigare än kapaciteten
på trafikanläggningarna. Många i och för sig nödvändiga och önskvärda
trafikanläggningar torde av statsfinansiella skäl icke kunna komma till
utförande förrän i en avlägsen framtid. Särskilt må erinras om kostnadskrävande
storbroprojekt, såsom exempelvis Öresundsbron, österleden i
Stockholm och Göta Älvs-leden i Göteborg. Dylika trafikleder skulle uppenbarligen
kunna komma till utförande snabbare om avgiftsfinansiering kunde
ifrågakomma.
Kungl. Automobil klubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens
riksförbund, Svenska lasttrafikbilägareförbundet och Svenska vägföreningen
har i gemensamt yttrande såsom sin mening uttalat, att tullvägssystemet
börjat få minskad användning exempelvis i USA, troligen beroende
på att kongressen beslutat om utbyggnad på tio år av ett interstatligt
huvudvägnät, som får begagnas avgiftsfritt. Enligt organisationernas mening
sammanhänger användningen av avgiftsbelagda trafikanläggningar intimt
med utformningen av bilismens skattefrågor och metoderna för vägväsendets
finansiering, i vilka hänseenden stora olikheter råder mellan olika
länder.
Vidare anför organisationerna.
Frågan om anordnande av tullbroar och tullvägar har varit föremål för
vissa överväganden inom organisationerna, dock ej så ingående att det i
detta sammanhang synes vara erforderligt att ange något principiellt ståndpunktstagande.
Organisationerna är emellertid fullt införstådda med att det
—■ som kommunikationsministern framhöll i det åberopade interpellationssvaret
— gäller en omfattande lagstiftningsfråga på vägområdet och anser
också att den i motionerna I: 75 och II: 90 begärda utredningen bör komma
till stånd. Det synes vara lämpligt att de lagliga hindren undanröjes för
anordnande av här ifrågavarande anläggningar, av vilka broar och/eller
tunnlar närmast synes kunna bli aktuella. Allt eftersom projekt framlägges
står det sedan fritt att pröva från fall till fall om de anses böra komma till
utförande.
Folkrörelsernas motorförbund anför.
Vi anser principiellt att vägar och broar som anlägges och äges av det allmänna
bör vara fria från avgifter. Genom olika slag av skatter, varav bilskatterna
äro avsedda för dessa slag av byggnader, betalas dessa anläggningar
och de bör därför inte efter anläggningen ytterligare belasta trafikanternas
ekonomi genom avgifter för rätten att begagna dem.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
15
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför följande.
Vad beträffar motionerna I: 75 och II: 90 vill styrelsen först i likhet med
motionärerna framhålla, att det betraktades som ett framsteg när tidigare
utgående bro- och vägavgifter avskaffades. Det torde också nu få anses som
en vedertagen princip att några avgifter icke får uttagas för begagnande av
allmän väg eller därtill hörande anordningar, vilket styrelsen för sin del
finner riktigt. Vissa skäl kunna givetvis åberopas till stöd för motionärernas
förslag att de trafikanter som så önskar, skulle genom avgifter kunna få
medverka till särskilda anläggningars tillkomst och underhåll. I detta sammanhang
måste dock beaktas att de företag som kan tänkas aktualiseras i
detta sammanhang, torde bli relativt kostnadskrävande. Redan för det allmänna
vägväsendets del föreligger såsom av vägplanen för Sverige framgår
ett mycket stort medelsbehov för allmänna vägbyggnader. I planen har sålunda
förslag framlagts om en utbyggnad av det allmänna väg- och gatunätet
under en tjugoårsperiod och till en sammanlagd kostnad av ca 21 miljarder
kronor.
Såvitt nu kan bedömas torde många av de i planen upptagna företagen
svårligen kunna komma till utförande inom den tid, som med hänsyn till
den förutsedda trafikutvecklingen, i och för sig vore motiverat och önskvärt.
En ytterst noggrann angelägenhets- och prioritetsgradering skilda vägföretag
emellan, såväl inom resp. län som inom landet i dess helhet, måste därför
företagas -— på sätt gällande författningar föreskriver. Den investeringsavvägning
som därvid sker, innebär att många såsom angelägna betraktade
företag med hänsyn till nuvarande medelstillgång måste ställas på framtiden.
Även för andra kommunikationsområden liksom för övriga områden
inom samhällslivet föreligga stora och i och för sig angelägna investeringsbehov
medan tillgängliga investeringsmedel äro relativt begränsade. Att under
sådana förhållanden räkna med att av de knappa resurserna kunna i av
motionärerna angivet syfte taga i anspråk belopp av sådan storleksordning,
som det här skulle röra sig om, kan enligt styrelsens mening icke vara realistiskt.
Såvitt styrelsen kan bedöma är detta icke heller ur samhällsekonomiska
synpunkter försvarbart vare sig ordinarie investeringsmedel utnyttjas
eller erforderliga medel upplånas inom eller utom landet.
Den av motionärerna gjorda jämförelsen med förhållanden i Förenta Staterna
torde också vara missvisande, då såväl trafikbehovet som investeringsresurserna
där är av helt annan storleksordning. I anslutning härtill må
framhållas att — vid framläggandet av den stora amerikanska vägplanen i
mitten på 1950-talet — det tidigare tillämpade systemet med särskilda s. k.
tullvägar ej ansågs böra komma till användning vid den fortsatta utbyggnaden.
Härmed sammanhängande frågor har dock ånyo aktualiserats i diskussionen
rörande storleken och arten av den bilbeskattning som krävs för
de föreslagna investeringarnas finansiering.
Såsom motionärerna själva erinrat om är för övrigt vissa av de i motionerna
upptagna frågorna, bl. a. frågan om lånefinansiering, för närvarande
föremål för prövning av 1953 års trafikutredning. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
kan för sin del, med hänsyn till sålunda åberopade förhållanden
icke tillstyrka bifall till motionärernas yrkanden.
Vidkommande åter de i motionerna 1:458 och 11:550 framförda yrkandena
vill styrelsen erinra om att frågan om byggande av en Kalmarsundsbro
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
vid flera tillfällen under de senaste åren aktualiserats samt om vad i samband
härmed förevarit. I nu förevarande motioner bär problemet upptagits
ur mera principiella synpunkter och utvidgats att avse byggande och finansiering
i enskild regi överhuvud taget av skilda broföretag. Motionärerna
har därvid själva erinrat om vad av vederbörande departementschef vid
höstsessionen av fjolårets riksdag anförts i dessa frågor bl. a. beträffande
svårigheterna för enskilda företag med avseende å markexpropriation m. m.
Styrelsen kan för sin del ansluta sig till de sålunda av departementschefen
gjorda uttalandena. Under hänvisning härtill ävensom i tillämpliga delar
till vad ovan anförts angående avgiftsbelagda trafikanläggningar m. m. avstyrker
styrelsen bifall till motionerna ifråga.
Svenska öresundsdelegationen, som har att gemensamt med en motsvarande
dansk delegation utreda förutsättningarna för byggande av en bro
över Öresund, har uttalat, att flera alternativ kan tänkas för finansiering av
en sådan anläggning samt att ett av alternativen är att upptaga en särskild
avgift av trafikanterna. Härefter fortsätter delegationen.
Delegationen anser emellertid speciella förhållanden föreligga vid avgiftsbeläggning
av en fast förbindelse över Öresund. Spörsmålet måste hl. a. ses
i samband med vad man från dansk sida hyser för uppfattning i frågan.
Vidare synes reglerna för en avgiftsbeläggning av en sådan förbindelse berörande
två skilda länder i och för sig icke behöva sammanfalla med för vårt
land allmängiltiga regler och bestämmelser på området. Svenska öresundsdelegationen
vill därför framhålla, att oavsett vilka förslag, som utredningen
i förevarande hänseende kan komma att framlägga, det för öresundsdelegationens
del knappast kan finnas anledning att utreda de av motionärerna
berörda problemställningarna i sådan generell form, att utredningens arbete
härvidlag kan tjäna till underlag för en bedömning av frågan om avgiftsbeläggning
av broar eller andra trafikleder inom Sverige.
Därest av motionärerna avsedd utredning anses böra komma till stånd,
synes densamma med fördel kunna verkställas i samband med att större
frågor på den allmänna väglagstiftningens område göres till föremål för
särskild sakkunnigutredning.
I frågan huruvida den av motionärerna begärda utredningen bör anförtros
1953 års trafikutredning, Svenska öresundsdelegationen eller en ny utredning,
har Handelskamrarnas nämnd m. fl. anfört.
Den föreliggande frågan torde visserligen komma att behandlas inom 1953
års trafikutredning i samband med bilismens skatte- och finansieringsfrågor
och inom den s. k. öresundsdelegationen. Såsom motionärerna anfört är det
dock angeläget, att berörda problem prövas snabbt och allsidigt, varvid
bl. a. bör klarläggas vilka lagändringar som erfordras och i vilka former
och under vilka förutsättningar en avgiftsbeläggning av trafikleder lämpligen
bör komma till stånd. En utredning härom torde främst böra avse
broar och tunnlar samt tillfartsvägar till dessa men icke behöva begränsas
till dessa projekt utan avse frågan i hela dess vidd.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
17
Vid länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län yttrande har fogats ett omfattande
material från en av stadskollegiet i Göteborg — efter motion i stadsfullmäktige
— åren 1958—1959 verkställd utredning angående förutsättningarna
för en avgiftsbelagd västlig broförbindelse över Göta älv. Utredningen
har omfattat byggnadstekniska förutsättningar, byggnadskostnader,
trafikprognoser, årskostnader, broavgifter, möjligheterna till finansiering
samt de juridiska problem som Kan vara förknippade med byggandet av en
sådan bro.
Ur utredningen må här nämnas följande.
De erforderliga broavgifterna — beräknade med utgångspunkt från en
avskrivningstid av 25 år och en räntefot av 6 procent — beräknades, därest
hänsyn ej togs till att olika avgifter borde utgå för lastbilar och personbilar,
till lägst 48 öre och högst 2 kronor 17 öre beroende på vilken byggnadskostnad
och trafikvolym som lades till grund.
Beträffande de juridiska faktorerna resulterade utredningen i ett konstaterande
av så många oklara punkter att varken staden eller enskilda intressenter
kunde antagas vara villiga att för närvarande satsa något kapital på
byggandet av bron i fråga.
I finansieringsfrågan utröntes, att det erforderliga kapitalet med största
sannolikhet skulle kunna uppdrivas genom medverkan från bank, entreprenör
för bron och industrierna inom det område som framför allt skulle gynnas
av bron. Det hade också klarlagts, att entreprenörerna hyste ett synnerligen
starkt intresse för projektet såväl ur teknisk synpunkt som ur sysselsättningssynpunkt.
Detta intresse liksom bankens och industriernas intresse
förutsatte dock att oklarheterna angående de lagliga möjligheterna att uttaga
broavgift undanröjdes och klara bestämmelser skapades för uttagande
av sådan avgift och för inlösen av bron, därest staden skulle önska övertaga
densamma innan den slutamorterats samt att garantier skapades för en skälig
återbäring på det i bron satsade kapitalet.
Utskottet
Tanken på ett system med avgiftsbelagda trafikanläggningar har föranletts
av svårigheterna att inom ramen för de allmänna vägplanerna och
planerna för byggande av storbroar inom önskvärd tid bereda utrymme för
sådana kostnadskrävande projekt varom här är fråga.
Investeringar i vägar och broar eller andra trafikanläggningar bör, liksom
övriga mera betydande investeringar, företagas med hänsyn till samhällsekonomiska
överväganden om deras storlek och angelägenhet. Utskottet delar vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens mening att tillgängliga investeringsmedel är relativt
begränsade och att man således kan komma att eftersätta andra ange
-
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
lägna (behov om man ger möjlighet till privatfinansiering av vissa trafikanläggningar.
Under nuvarande förhållanden ankommer det uteslutande å
statsmakterna och deras organ att besluta om användningen av samhällets
resurser för byggande av för den allmänna samfärdseln nödiga större vägar
och broar m. m. Avsaknaden av en viss väg- eller broförbindelse kan emellertid
leda till betydande trafikekonomiska förluster. Sålunda kan nämnas
en uppgift av ö-utredningen i dess betänkande angående Öland, enligt vilken
uppgift Kalmar läns slakterier beräknat den årliga väntetiden vid färjelägena
för sina biltransporter till 7 500 timmar. Därjämte kan den leda till
privata investeringar av mycket kostnadskrävande slag utan att staten har
möjligheter att ingripa. Som exempel kan nämnas tillkomsten av ett flertal
nya färjeförbindelser mellan Sverige och Danmark.
Med hänsyn till att staten har ansvaret för den allmänna väghållningen
anser utskottet att för den allmänna samfärdseln nödiga vägar eller andra
förbindelseleder i princip bör tillskapas genom det allmänna och med användande
av allmänna medel. Ett starkt skäl härför är jämväl den omständigheten
att privata företag för att bli räntebärande måste göras avgiftsbelagda.
I likhet med bl. a. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anser utskottet
principiellt riktigt att avgifter icke får uttagas för begagnande av allmän
väg eller därtill hörande anordning. Utskottet erinrar dock om att gällande
lagstiftning ej på samma sätt som beträffande väg- och broavgifter lägger
hinder i vägen för upptagande av färjeavgifter.
Emellertid förekommer fall då avsteg från nyssnämnda princip kan tänkas
befogade. Utskottet avser därvid särskilt de fall då avgift för nyttjande
av viss förbindelse redan nu utgår. Så är fallet med förbindelserna över
Kalmarsund, Öresund och Göta älv vid Färjenäs inom Göteborgs stad. Tillkomsten
av en avgiftsbelagd bro eller tunnel innebär i sådana fall som regel
endast att trafikanterna får valmöjlighet mellan en avgiftsbelagd färjeförbindelse
och en avgiftsbelagd fast förbindelse.
Den ovan lämnade redogörelsen för gällande rätt ävensom vederbörande
departementschefs interpellationssvar i nu förevarande fråga utvisar att
gällande lagstiftning, även om den blott i enstaka hänseenden lägger direkt
hinder i vägen för tillkomsten av i privat regi finansierade och avgiftsbelagda
trafikanläggningar, dock icke är avpassad för sådana fall och därför i
verkligheten utgör ett hinder.
Med hänsyn till det nu anförda anser utskottet — i likhet med det allt
övervägande antalet remissinstanser, däribland de tre hörda länsstyrelserna,
Kooperativa förbundet, Sveriges industriförbund och Sveriges lantbruksförbund
samt tre stora motororganisationer — att en utredning bör verkställas
i syfte att erhålla en sådan lagstiftning som icke hindrar enskilda, bolag eller
kommuner att anordna avgiftsbelagda trafikanläggningar, i första hand
broar eller tunnlar. Vid en sådan utredning bör även upptagas frågan om
Tredje lagutskottets utlåtande nr 28 år 1960
19
möjlighet att i vissa fall avgiftsbelägga även statliga trafikanläggningar av
nu förevarande slag. Utskottet förutsätter, att lagstiftningen kommer att
avse endast större, angelägna och särskilt kapitalkrävande företag och att
koncession skall krävas för utförande av företagen.
Trafikens snabba ökning och den långa förberedelsetid som krävs för förverkligandet
av projekt av förevarande slag medför att utredningen bör bedrivas
så snabbt att förslag i anledning av utredningen om möjligt kan föreläggas
1961 års riksdag.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna I: 75 och II: 90
samt 1:458 och 11:550 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning i syfte att erhålla en lagstiftning som
möjliggör avgiftsbelagda trafikanläggningar, främst broar
eller tunnlar.
Stockholm den 12 maj 1960
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym*, Göran Karlsson, Kristiansson,
Alexandersson, Åke Larsson, Schött och Ernst Olsson*;
från andra kammaren: herrar Levin*, Johansson i Torp, von Seth, fru
Torbrink*, herrar Munktell*, Persson i Tandö, Nyberg och Grebäck.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1960:308 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition a1 i texten