Sök i Ratio Lex

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1980

1960-11-15 · 101 sidor, varav 99 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 99 av 101 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:31, Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1980

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1980

1

Nr 31

Ltlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter

av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag), m. m.

Genom en den 13 maj 1960 dagtecknad proposition, nr 160, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedanstående vid propositionen

fogade lagförslag.

1) Förslag

till

Lag

om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt

mineral m. m. (uranlag)

Härigenom förordnas som följer.

1 KAP.

Inledande bestämmelser

1 §•

Rätt att för utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening

undersöka fyndighet av uranhaltigt mineral är, med de undantag som

i 2 § sägs, beroende av särskilt tillstånd (undersökningstillstånd). Tillståndet

medför rätt att, med uteslutande av andra, på de villkor och med de inskränkningar

denna lag innehåller, inom det område tillståndet omfattar

utföra arbete för undersökning av fyndighet av uranhaltigt mineral (undersökningsarbete

).

För rätt att bearbeta sådan fyndighet med syfte att utvinna uran eller

uranförening kräves ock särskilt tillstånd (koncession).

Angående rätt att förvärva eller eljest taga befattning med uran eller annat

ämne, som användes såsom bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi,

är särskilt stadgat.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. .9 avd. Nr 31

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

2 §•

Rätt att utan undersökningstillstånd, med uteslutande av andra som ej

hava undersökningstillstånd eller koncession, undersöka fyndighet tillkommer,

på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller:

1) inmutare å inmutat område;

2) gruvinnehavare å utmålsområde och därmed likställt område;

3) innehavare av koncession enligt denna lag eller lagen angående stenkolsfyndigheter

m. m. å koncessionsområdet;

4) jordägare å annan mark än sådan som avses under 1)—3);

5) den som av vederbörande rättsägare fått å sig överlåten rätt som avses

under 1)—4).

Inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare och deras rättsinnehavare

äga dock icke utan undersökningstillstånd utföra undersökningsarbete

å område som avses under 1)—3), om genom undersökningsarbetet intrång

sker i jordägarens rätt till området och medgivande till arbetet ej lämnats

av denne och innehavare av nyttjanderätt till området.

3 §.

1 mom. Ej må undersökningstillstånd eller koncession omfatta eller undersökningsarbete

eller bearbetning av fyndighet äga rum å

1) område å kronojord som genom beslut av Konungen och riksdagen

förklarats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält

statlig myndighet väckt förslag hos Konungen; dock skall vad

sålunda stadgats ej äga tillämpning, därest tillstånd sökes eller arbetet utföres

för kronans räkning, varjämte Konungen i andra fall, när synnerliga

skäl äro därtill, äger medgiva undantag från vad nu föreskrivits;

2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark

eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag

hos Konungen; dock äger Konungen medgiva undantag från vad nu stadgats,

när synnerliga skäl äro därtill;

3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning

Konungen bestämmer;

4) kyrkogård eller begravningsplats;

5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller

kanal som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av

vederbörande ämbetsmyndighet; och skall nämnda avstånd räknas från

ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva anläggningens

ytterkant;

6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter i horisontalplanet

räknat från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till

bostad, eller från annan åbyggnad som är uppförd vid gård, eller från tomtplats

eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts, med mindre antingen

medgivande lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller

trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt eller ock Konungen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

3

lämnat tillstånd, vilket må ske när synnerliga skäl äro därtill; dock skall

under byggnad som nu sagts ej innefattas byggnad som är belägen å område,

till vilket rätt till inmutning, utmål, koncession eller undersökningsarbete

äger bestånd;

7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,

med mindre medgivande lämnats av ägaren till kraftstationen eller

anläggningen eller Konungen lämnat tillstånd därtill.

2 mom. Undersökningstillstånd eller koncession beträffande inmutat område

eller utlagt utmål eller område, varå koncession meddelats, så ock annat

område som avses i 5 § 8) gruvlagen, må ej meddelas annan än inmutaren,

gruvinnehavaren eller koncessionsinnehavaren, med mindre synnerliga

skäl äro därtill.

3 mom. Har sökanden inmutningsrätt eller koncessionsrätt till område

varom i denna paragraf är fråga, skall vad i 1 mom. är stadgat icke utgöra

hinder för att undersökningstillstånd och rätt till undersökningsarbete eller

koncession utsträckas även till sådant område.

2 KAP.

Undersökning av fyndighet

Undersökningstillstånd

4 §.

Undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium.

5 §•

1 mom. Till kommerskollegium ställd ansökan om undersökningstillstånd

jämte bilagor skall i tre exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt

där fyndigheten är belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) fyndighetens art;

3) det område, varå tillstånd sökes, med angivande av församling och

län där området är beläget;

4) med bevis om ingivandet försedd fyndanmälan enligt 44 §, där sådan

anmälan skett.

Sökanden skall tillika lämna uppgifter, i den mån sådana äro för honom

tillgängliga, om fastigheter, jordägare, nyttjanderättshavare, inmutare, gruvinnehavare,

koncessionsinnehavare samt innehavare av undersökningstillstånd

inom området.

3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:

1) karta eller kartskiss jämte beskrivning över det med ansökningen avsedda

området av sådan beskaffenhet som kommerskollegium bestämmer;

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

2) där sökanden önskar att undersökningstillståndet skall omfatta område,

för vilket medgivande kräves enligt 3 §, handling utvisande att sådant

medgivande lämnats eller, där Konungens tillstånd är erforderligt, till

Konungen ställd ansökan om sådant tillstånd;

3) ansökningsavgift av femtio kronor för varje undersökningstillstånd

samt förskott till stämpel för tillståndsbevis och till beräknad kostnad för

kungörelse av ansökningen.

6 §.

Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något

av de avseenden som angivas i 5 § eller att eljest upplysning erfordras

rörande omständighet som är av betydelse för ansökningens bedömande, eller

har sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall

bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid

äventyr, om det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller såvitt

angår viss del av det med ansökningen avsedda området.

7 §•

Då ansökan om undersökningstillstånd inkommit, skall bergmästaren

utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning

i orten. I den mån tillgängliga uppgifter göra det möjligt och därtill giva anledning'',

bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas fastighetsägare,

nyttjanderättshavare och industriella företag som beröras av ansökningen,

innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller

koncession ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen

och meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara

av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det

att kungörelse var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen

anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätl eller rätt till

utmål eller ock koncessionsrätt enligt lagen angående stenkolsfyndigheter

in. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är

stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren

ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium

insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

8 §•

Innehålla handlingarna i ärendet ansökan om Konungens tillstånd i något

hänseende, skall kommerskollegium insända sådan ansökan jämte eget

utlåtande till Konungen. I avbidan på Konungens beslut skall ansökningen

om undersökningstillstånd vila.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960 5

9 §•

Vid prövning av ansökan om undersökningstillstånd skall beaktas huruvida

ur det allmännas synpunkt tillstånd kan medgivas sökanden.

Söka flera undersökningstillstånd å samma område, skall vid bedömande

av frågan vilken av sökandena som må äga företräde särskilt beaktas,

förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan

som i 44 § sägs eller eljest visar sig hava gjort fynd eller verkställt undersökningsarbete

å området.

10 §.

Undersökningstillstånd må icke omfatta område överstigande etthundra

hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan

förnärmande av annans rätt.

11 §•

Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, längst till utgången av

tredje kalenderåret efter det då tillståndet beviljades. Förlängning av undersökningstiden

kan ske på sätt stadgas i 14 §.

Undersökningstillstånd må ej överlåtas utan medgivande av kommerskollegium.

12 §.

Kommerskollegium äger, där så befinnes erforderligt, uppställa särskilda

villkor för undersökningstillstånd. I sådant hänseende må föreskrivas, i

vilken omfattning undersökning får ske och vilka åtgärder som skola vidtagas

för att återställa marken i lämpligt skick sedan undersökningsarbetet

slutförts. Vid tillståndet må ock fogas föreskrifter, som finnas påkallade

för att förebygga att industriellt företag hindras. Även andra villkor, som

erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, må uppställas.

Iakttages icke uppställt villkor eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger

kommerskollegium återkalla undersökningstillstånd.

13 §.

I undersökningstillståndet skall upptagas:

1) det område tillståndet avser;

2) tiden för tillståndets giltighet;

3) erinran om hinder enligt 3 §;

4) de villkor i övrigt som gälla för tillståndet;

5) benämning på området.

14 §.

På ansökan, som göres innan giltighetstiden för undersökningstillståndet

gått till ända, äger kommerskollegium, om skäl visas föreligga, förlänga tiden

med högst tre år.

När synnerliga skäl äro därtill, må kommerskollegium medgiva ytlerli
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

gare förlängning av undersökningstiden med högst tre ar, saframt ansökan

därom göres före utgången av den förlängda tiden.

Ansökan om förlängning enligt första eller andra stycket skall ingivas

till bergmästaren. Vid ansökningen skall fogas, förutom handlingar till bevis

om de omständigheter som sökanden vill åberopa som skäl för förlängningen,

berättelse över de av honom utförda undersökningarna. Berättelsen

bör vara till riktigheten vitsordad av två allmänt betrodda personer. Bergmästaren

skall till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet

jämte eget yttrande.

Kommerskollegium äger vid förlängning av undersökningstiden begränsa

undersökningsområdet, där så befinnes skäligt. Om förlängning av undersökningstiden

skall kollegium underrätta jordägaren och bergmästaren.

Är vid utgången av undersökningstiden ansökan om koncession eller om

förlängning av tiden beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå

intill dess ansökningen slutligen prövats.

15 §.

Vill innehavare av undersökningstillstånd helt eller delvis frånträda tillståndet,

innan tiden för detta gått till ända, skall han därom till bergmästaren

ingiva till kommerskollegium ställd anmälan, och upphör rätten till det

område anmälan avser från den dag anmälan inkommit till bergmästaren.

Denne skall översända anmälan till kollegium.

Har den mark som anmälan avser genom undersökningsarbetet tagit skada

för framliden, skall den som innehaft tillståndet, intill dess ersättning

för sådan skada blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

Under sökning sarbe te

16 §.

Minst fjorton dagar innan något undersökningsarbete börjas skall innehavare

av undersökningstillstånd, i den ordning som för delgivande av stämning

i tvistemål är stadgad eller annorledes bevisligen, härom underrätta

såväl ägaren av den mark varå han ämnar bedriva arbetet som den vilken

med nyttjanderätt innehar sådan mark; dock må, där marken äges eller innehaves

av enskild person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas

av annan, underrättelsen lämnas förvaltaren.

Det åligger därjämte annan tillståndsinnehavare än kronan att, innan något

arbete börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han

är förbunden enligt 21 §, såframt icke den till ersättning berättigade annat

medgivit. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning

berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där undersökningsområdet

eller större delen därav finnes.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

17 §.

Undersökningsarbetet må allenast bestå i sådana åtgärder, vilka erfordras

för att ådagalägga att inom undersökningsområdet förekommer fyndighet

av det slag som avses i lagen samt för att vinna närmare kännedom

om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras

så, att minsta möjliga skada förorsakas.

Å undersökningsområdet må den som verkställer undersökning icke utan

tillstånd av jordens ägare och innehavare uppföra andra byggnader än sådana

som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet. Undersökaren

äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom undersökningsområdet.

18 §.

Kan ej med jordägaren eller annan rättsinnehavare träffas överenskommelse

om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller inom området,

skall bergmästaren, på ansökan av innehavaren av undersökningstillståndet

och efter kallelse å rättsinnehavarna, på stället anvisa, antingen

på en gång vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera uppkommer

under undersökningstiden, det område som får användas för ändamålet.

19 §.

1 mom. Under arbetet brutna mineral av beskaffenhet som avses i denna

lag må den undersökande icke använda på annat sätt eller i större omfattning

än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och

lämplighet för teknisk bearbetning. Därvid utvunna produkter äger undersökaren

fritt tillgodogöra sig.

På enahanda sätt äger undersökaren utnyttja inom undersökningsområdet

befintligt varp, som förutvarande rättsinnehavare icke, enligt vad i 35 §

stadgas, äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild

inmutning enligt äldre författning.

2 mom. Andra mineraliska ämnen än som avses i denna lag må av undersökaren

brytas allenast i den mån det erfordras för undersökningsarbetets

ändamålsenliga bedrivande. Undersökaren äger därav använda vad för undersökningsarbetet

å fyndigheten behöves.

20 §.

I syfte att förebygga att undersökaren överskrider den rätt som enligt

17 § första stycket och 19 § tillkommer honom äger bergmästaren meddela

särskilda föreskrifter. Dessa skola omedelbart lända till efterrättelse samt

gälla intill dess på förd klagan annorlunda förordnas av högre myndighet.

21 §.

1 mom. För begagnandet av den mark som innehavare av undersökningstillstånd

tager i anspråk enligt 17 § skall han till innehavaren av jorden

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

giva full ersättning i årlig avgift, som skall betalas förskottsvis för år. Tillståndsinnehavaren

skall jämväl ersätta skada, som marken kan hava tagit

för framtiden; och åligger det honom att, intill dess denna ersättning blivit

erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.

Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,

skall ock full ersättning därför givas.

2 mom. Avser undersökningstillståndet område, varå innehavaren av tillståndet

har inmutningsrätt, skall frågan om årlig avgift och annan ersättning

bedömas som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete.

22 §.

Sämjas ej parterna om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning

som enligt 21 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla att densamma

bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i lagen

om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande

av vad nedan i andra stycket finnes särskilt föreskrivet.

Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den som skiljemännen pröva därtill

skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade,

utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.

Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän,

draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.

3 KAP.

Bearbetning av fyndighet

Koncession

23 §.

Koncession meddelas av Konungen.

24 §.

Den som erhållit koncession äger med uteslutande av andra rätt att, på

de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom det område

koncessionen omfattar undersöka och bearbeta fyndigheter av de slag

som avses i lagen.

Från äldre gruvbrytning härrörande icke uppfordrat uranhaltigt mineral

ävensom uppfordrat sådant mineral, som kvarligger inom koncessionsområdet

på löst mark, må koncessionsinnehavaren tillgodogöra sig, i den

mån det icke enligt vad i 35 § stadgas av den tidigare rättsinnehavaren bortföres.

Även andra mineraliska ämnen må av koncessionsinnehavaren brytas i

den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande. Av dessa

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

ämnen må han använda vad vid gruvarbetet behöves samt dessutom tillgodogöra

sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande

kan avskiljas från det uranhaltiga mineralet. Koncessionsinnehavaren må

ock i övrigt tillgodogöra sig sådana ämnen, såframt de icke av jordägaren

eller annan rättsinnehavare, mot erläggande av kostnader som koncessionsinnehavaren

nedlagt därå, avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.

Vad i tredje stycket är stadgat medför ej rätt att utan inmutning eller

koncession bearbeta brytvärd fyndighet av inmutningsbart mineral eller

mineral som avses i lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.

Uppstår tvist om beloppet av gottgörelse varom i tredje stycket stadgas,

skall vad i 22 § är för där avsett fall föreskrivet äga motsvarande tillämpning;

dock skola parterna stå var sina kostnader för skiljedomsförfarandet

och gälda vardera halva kostnaden för skiljemännens sammanträde. Tiden

för avhämtandet skall räknas från det gottgörelsens belopp blivit slutligen

bestämt. £1

25 §.

Koncessionsinnehavaren äger icke använda koncessionsområdet i dagen

eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande

verksamhet för produkternas tillgodogörande och ej heller område,

som han utom koncessionsområdet fått sig anvisat enligt 37 §, för annat

än där avsett ändamål.

I dagen må koncessionsområdet på sätt i första stycket är sagt användas

allenast till den del det blivit anvisat vid förrättning som i 36 § sägs.

Det åligger koncessionsinnehavaren att å mark inom eller utom koncessionsområde,

vilken tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket,

ensam hålla det stängsel som är nödigt.

26 §.

1 mom. Till Konungen ställd ansökan om koncession jämte bilagor skall

i fyra exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är

belägen.

2 mom. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) undersökningstillstånd som gäller för område som avses med ansökningen;
3)

fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området

är beläget;

4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av ifrågavarande

område eller med avseende därå hava nyttjanderätt; dock må, där

mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten

finnes känd styrelse eller annan som är satt att förvalta densamma,

uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;

5) inmutningar, utmål och koncessioner inom området;

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

6) vilka fynd av uranhaltigt mineral som gjorts på området med hänvisning

till fyndanmälan enligt 44 §, där sådan anmälan skett, ävensom den

omfattning vari arbetet är avsett att bedrivas.

3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:

1) av lantmätare eller annan sakkunnig person upprättad karta över det

med ansökningen avsedda området i skala om minst 1: 4 000 eller ock, där

kommerskollegium det medgivit, i annan skala om minst 1:20 000, utom

såvitt angår mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning,

i vilket fall kartan skall vara upprättad i därför lämplig skala; och

skall av kartan jämte beskrivning framgå fastigheternas registerbeteckningar,

områdets belägenhet, därå befintliga fastighetsgränser, inmutningar, utmål

och koncessionsområden ävensom byggnader, platser och anordningar

av de slag som omförmälas i 3 § 1 mom.;

2) redogörelse av sakkunnig person för resultatet av utförd undersökning;
3)

intyg som sökanden vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom

ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans förfogande;
4)

där jämlikt 3 § särskilt medgivande kräves antingen för koncessionen

över huvud taget eller beträffande någon del av det med ansökningen

avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande lämnats eller,

då fråga är om tillstånd av Konungen, ansökan om dylikt tillstånd;

5) förskott a beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.

4 mom. I fall som avses i 27 § andra stycket må de i 2 och 3 mom. föreskrivna

uppgifterna inskränkas i den mån det betingas av det i förstnämnda

lagrum avsedda förenklade förfarandet.

5 mom. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen skall vad i

6 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

27 §.

Då ansökan om koncession inkommit, skall bergmästaren utan dröjsmål

införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. Han

skall ock genom meddelande med posten underrätta fastighetsägare, nyttjanderättshavare

och industriella företag, som beröras av ansökningen,

innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller koncession

ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen och

meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende

äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen

var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra

vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.

Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt till

utmål eller ock koncessionsrätt enligt lagen angående stenkolsfyndigheter

m. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är

stadgat.

Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmäs
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

n

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

faren ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium

insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.

28 §.

Sedan ärendet inkommit till kommerskollegium, skall kollegium med eget

yttrande översända handlingarna till Konungen.

29 §.

Framgår av ansökningshandlingarna, att å området förekommer brytvärd

fyndighet av uranhaltigt mineral, prövar Konungen, huruvida ur det allmännas

synpunkt koncession bör meddelas sökanden.

Söka flera koncession å samma område, bestämmer Konungen vilken av

sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde

till erhållande av koncession.

30 §.

Koncession må icke omfatta område överstigande etthundra hektar. Gränserna

på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande

av annans rätt.

31 §.

Konungen äger för koncessionen uppställa särskilda villkor. I sådant hänseende

må meddelas föreskrifter som finnas pakallade för att förebygga att

annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Därest koncession beviljas

å område vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser meddelas för

att, med iakttagande av vad i 46 § är stadgat, reglera förhållandet mellan

sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleda det,

må föreskrivas vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken

i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra

villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild

rätt, må uppställas.

Konungen äger tillika, när särskilda skäl äro därtill, vid meddelande av

koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas.

Konungen kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.

32 §.

I koncessionen skall upptagas:

1) gränserna för det område koncessionen omfattar;

2) erinran om hinder enligt 3 §;

3) de villkor som gälla för koncessionen;

4) benämning på koncessionen.

33 §.

Koncession må av Konungen återkallas, om uppställt villkor icke uppfyllts

eller om eljest synnerliga skäl äro därtill. Har återkallelse skett, skall

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

beträffande rätten till marken och annan egendom inom koncessionsområdet

gälla vad i 35 § är stadgat.

Koncession må ej överlåtas utan medgivande av Konungen.

34 §.

Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, skall han till bergmästaren

ingiva till kommerskollegium ställd anmälan därom, och upphör

koncessionen från den dag sådan anmälan skett. Bergmästaren skall

ofördröjligen översända anmälan till kollegium samt på koncessionsinnehavarens

bekostnad låta införa kungörelse om anmälan i allmänna tidningarna

och tidning i orten. Bergmästaren skall därjämte genom meddelande

med posten underrätta berörda markägare om att koncessionen upphört.

önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av det område

koncessionen omfattar, skall han göra ansökan därom hos Konungen.

Ärendet skall behandlas i den ordning som är föreskriven för erhållande av

koncession.

35 §.

Då koncession upphör att gälla, skall koncessionsinnehavaren vara förlustig

all rätt dels till sådant ej uppfordrat uranhaltigt mineral, som vid tiden

för upphörandet finnes inom koncessionsområdet, dels till byggnader

som verkställts för gruvans styrka och bestånd, dels till den mark som inom

eller utom koncessionsområdet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till

stängsel som det ålegat koncessionsinnehavaren att hålla.

Andra för gruvdriften gjorda anläggningar ävensom ur gruvan uppfordlat

uranhaltigt mineral må under högst två år efter koncessionens upphörande

avgiftsfritt kvarligga för koncessionsinnehavarens räkning; till det

som icke inom nämnda tid borttagits har koncessionsinnehavaren förlorat

all rätt.

Efter koncessionens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen

förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan egendom,

som koncessionsinnehavaren enligt vad förut sagts går förlustig, tillfaller

likaledes jordägaren; dock skola byggnader och stängsel som i första stycket

sägs utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till

fyndighetens bearbetande och skall beträffande brutet uranhaltigt mineral

gälla vad därom i 24 § andra stycket är stadgat.

Anvisande av mark

36 §.

1 mom. Det område i dagen inom koncessionsområdet, som innehavare

av koncessionen behöver för arbete eller för väg, skall vid förrättning på

stället anvisas antingen på en gång vid arbetets början eller efter hand som

senare yppas behov därav.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

2 mom. Ansökan om förrättning som avses i 1 mom. skall ingivas till

bergmästaren. I ansökningen skall uppgivas:

1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;

2) fastighet, församling och län, där det område är beläget som sökanden

önskar få sig anvisat;

3) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av det under

2) angivna området eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,

rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller

rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med

skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som

är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen

eller förvaltaren.

Vid ansökningen skall sökanden foga karta och beskrivning som i 26 §

3 mom. 1) sägs.

Kostnaderna för förrättningen, kungörelsekostnaden däri inberäknad,

skola gäldas av sökanden; och skall han vara pliktig att, där bergmästaren

det fordrar, förskjuta dessa kostnader.

I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad i 22

—24 §§, 25 § andra stycket, 26—29, 32, 33 och 40 §§ gruvlagen är för motsvarande

fall stadgat om utmålsförrättning.

37 §.

Utom koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid förrättning få

sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra

avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg,

transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning, som är erforderlig

för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas

visst område av ras eller sättningar, må det ock anvisas.

Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras särskilt tillstånd

eller fråga är om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän

trafik, skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat.

Vad som är stadgat angående förrättning som avses i 36 § skall gälla jämväl

beträffande förrättning enligt denna paragraf; karta må dock upprättas

i den skala som prövas lämplig för ändamålet.

38 §.

1 mom. Mark inom koncessionsområdet, som anvisas för arbete i dagen

eller för väg, skall med det undanlag som i 2 mom. sägs lösas av koncessionsinnehavaren.

Upplåtes för ändamål som avses i 37 § mark utom koncessionsområdet

skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet

eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i

annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens

begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt

men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren det begär. Uppkommer

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför

givas.

Är nyttjanderätt till mark, för vilken lösen skall utgå eller som lider skada

eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av

rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk

kraft eller av återköpsrätt, och går till följd av anvisandet av mark sådan

särskild rätt förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl utgå

därför.

Förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall ock sådan skada

eller förlust ersättas.

2 mom. Är område som anvisas för arbete i dagen avsett endast för undersökningsarbete

eller för väg och vill innehavaren av koncessionen icke

förfoga däröver under längre tid än högst tre år, är han ej skyldig att lösa

området.

Angående årlig avgift och annan ersättning i fall som i detta moment avses

samt förfarandet vid bestämmande av sådan ersättning skall vad i 21

och 22 §§ är för där avsett fall stadgat äga motsvarande tillämpning.

39 §.

Lösen och annan ersättning som avses i ,38 § 1 mom. skola bestämmas i

penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark,

ersättning för skada eller intrång å fastighet samt annan ersättning till

jordägaren skola ock bestämmas var för sig.

Lösen skall bestämmas till den avträdda markens fulla värde och hälften

därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse

och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan

särskild rättighet, varom förmäles i 38 § 1 mom tredje stycket, förminskning

av markens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande

ersättningen läggas det värde marken med därå vilande besvär äger.

Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av markens

värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten

avtalade villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten

skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade

förminskningen av markens värde.

40 §.

Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning som avses i 38 § 1

inom., skall den bestämmas av bergmästaren och gode männen vid förrättningen.

Yppas därvid skiljaktiga meningar, gäller vad de flesta säga. Har var

och en sin särskilda mening, gäller den mening till vilken jämkning kan ske.

41 §.

Angående utbetalning av ersättning som avses i 40 § skall vad i 42—

44 §§ gruvlagen är stadgat äga motsvarande tillämpning. Erfordras för tilllämpning

av reglerna i 43 § andra stycket nämnda lag, att särskild värde
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

ring sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar därå,

skall sådan värdering verkställas i samband med ersättningens fastställande.

42 §.

Uppstår efter förrättning skada eller intrång, som ej förutsetts vid förrättningen,

må särskild talan om ersättning därför föras vid domstol.

Avgäld

43 §.

Jordägaren är berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en avgäld,

motsvarande en procent av värdet av sådant uranhaltigt mineral, som brutits

och uppfordrats inom koncessionsområdet. Avgälden skall dock ej för

något år beräknas högre än till 10 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan

regelbunden brytning av sådant mineral pågått inom koncessionsområdet

under sammanlagt tjugu år. Finnas inom koncessionsområdet flera

jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande år

till jordägaren eller, där flera jordägare finnas, till den person som de utse.

Uppstår tvist om beloppet av avgälden, skall vad i 22 § är för där avsett

fall stadgat äga motsvarande tillämpning.

Förekommer uran tillsammans med mineral som äro inmutade enligt

gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt lagen angående stenkolsfyndigheter

m. m., skall i fråga om avgäld till jordägaren uran i varje

särskilt fall likställas med de mineral, för vilka avgäld eller avgift till jordägaren

skall utgå.

4 KAP.

Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare

44 §.

Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral må därom göra skriftlig

anmälan till bergmästaren. Anmälan skall ingivas i tre exemplar, av

vilka bergmästaren utan dröjsmål skall översända ett till kommerskollegium

och återlämna ett till sökanden, försett med bevis om ingivandet.

Anmälan bör innehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet, stället

där fyndet gjorts med angivande av fastighet, församling och län där fyndplatsen

är belägen samt utförliga uppgifter om fyndets beskaffenhet. Fyndplatsen

bör angivas på karta jämte detaljskiss.

45 §.

Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om

annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

5 KAP.

Ordningsstadganden m. m.

46 §.

Beviljas inmutning enligt gruvlagen eller koncession enligt lagen angående

stenkolsfyndigheter m. m. å område, till vilket rätt enligt reglerna om

undersökningstillstånd eller koncession i denna lag föreligger, eller meddelas

undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å område som

är inmutat enligt gruvlagen eller föremål för koncession enligt lagen om

stenkolsfyndigheter m. m., må arbete för fyndighetens undersökning och

bearbetande, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke

hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare.

Uppstår tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete,

skall bergmästaren, med iakttagande av vad därom blivit i undersökningstillstånd

jämlikt 12 § eller i koncession jämlikt 31 § föreskrivet, bestämma,

hur arbetena skola ordnas, så att innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt

driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.

47 §.

Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola utöva sådan tillsyn

över gruvarbetet, att icke därigenom fara uppstår för annans egendom.

Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbetet samt

tillsyn däröver gäller vad som är stadgat i arbetarskyddslagen.

48 §.

De i 47 § nämnda tillsynsmyndigheterna skola jämväl tillse, att gruvarbetet

icke bedrives på sådant sätt, att gruvans framtida bestånd äventyras

eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres

eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med

malm äger rum.

Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola underhållas

på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon

igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, skall han därtill söka bergmästarens

tillstånd, vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.

Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom

bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren vare sig rätten

till förstnämnda gruva äger bestånd eller icke, tillse att till förekommande

härav lämpliga åtgärder vidtagas.

49 §.

Md påbörjande av gruvarbete så ock vid nedläggande av arbetet eller vid

dess abrytande för längre tid än två månader samt vid dess återupptagande

skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren.

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

50 §.

Finner bergmästaren nödigt att i gruva vidtagas åtgärder till förekommande

av fara för gruvans bestånd eller annans egendom eller till tryggande

av tillträde till gruvans obrutna delar eller till förhindrande av sådan

misshushållning med malm varom förmäles i 48 §, äger bergmästaren förelägga

koncessionsinnehavaren att inom viss tid utföra sådana åtgärder vid

äventyr, om det försummas, förutom ansvar enligt vad i 58 § sägs, att efter

omständigheterna åtgärderna på hans bekostnad utföras genom bergmästarens

försorg eller gruvarbetet inställes, till dess åtgärderna utförts. Bergmästaren

äger ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter i fråga

om gruvarbetets bedrivande.

Bedrives gruvarbete på sådant sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd

eller annans egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda

gruvarbetets fortsatta bedrivande. Sådant förbud skall omedelbart gå i verkställighet

samt gälla intill dess på förd klagan högre myndighet annorlunda

förordnar. Då bergmästaren förordnat om gruvarbetets inställande, må han,

där så är nödigt, för verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.

51 §.

Över gruva som är under arbete skall i minst tre exemplar upprättas fullständig

och noggrann gruvkarta. Alla nya gruvarbeten böra inmätas och inläggas

å kartan sist inom påföljande årets utgång. Av kartan skall ett exemplar

finnas vid gruvan samt ett exemplar insändas till bergmästaren och

ett till kommerskollegium.

Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verkställas

av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium förklarats

behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättandet

av kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret

skola gäldas av koncessionsinnehavaren. Denne är även skyldig att tillhandahålla

erforderligt material för komplettering av de exemplar av kartan

vilka förvaras av bergmästaren och kommerskollegium.

Närmare föreskrifter om kartans upprättande och komplettering meddelas

av kommerskollegium.

52 §.

Försummar koncessionsinnehavaren vad i fråga om kartas upprättande

och komplettering är föreskrivet, äger bergmästaren förelägga honom, vid

vite ej överstigande femhundra kronor, att inom viss tid antingen inkomma

med karta eller ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom

bergmästarens försorg.

53 §.

Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten

blivit inmätta och inlagda å karta.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 and. Nr 31

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

54 §.

Före den 1 mars varje år skall koncessionsinnehavaren till bergmästaren

insända uppgift å den under föregående år utvunna malmen jämte de övriga

statistiska redogörelser som kommerskollegium föreskriver.

Försummar koncessionsinnehavaren vad i första stycket föreskrives, äger

bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens fullgörande,

varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.

55 §.

Den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet skall till

kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen av arbetet som

kollegium begär.

Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen

bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig

följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.

Vägrar den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet att

ställa sig till efterrättelse vad som enligt första och andra styckena åligger

honom, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite

ålägga honom att fullgöra sin skyldighet.

56 §.

Bergmästaren skall över undersökningstillstånd och koncessioner, varom

i denna lag är fråga, föra register (uranregister). I registret skola göras anteckningar

om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndighet

meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra undersökningsområdet

eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan och andra

omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten till området.

Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning

bör ske i uranregistret, skall underrättelse om beslutet så snart kan ske sändas

till bergmästaren.

Närmare föreskrifter om uranregistrets inrättande och förande meddelas

av kommerskollegium.

57 §.

Vad som är stadgat i 58—64 §§ gruvlagen om samäganderätt i gruva

samt i 65 §, 66 § första, andra, tredje och fjärde styckena ävensom 67 §

samma lag om övergång av rätt till gruva skall i tillämpliga delar gälla beträffande

fyndigheter av uranhaltigt mineral.

6 KAP.

Påföljder m. m.

58 §.

1 mom. Den som utan undersökningstillstånd, där sådant erfordras, för

utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening undersöker

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

19

fyndighet av uranhaltigt mineral eller som, utan koncession, för utvinnande

av uran eller uranförening bearbetar sådan fyndighet straffes med dagsböter.

1 fall som avses i första stycket må uran eller uranförening som utvunnits

förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.

2 mom. Med dagsböter straffes ock

1. den som bryter mot villkor som enligt 12 § första stycket eller 31 §

första stycket föreskrivits för undersökningstillstånd eller koncession;

2. den som åsidosätter av bergmästare enligt 20 eller 50 § meddelad föreskrift;
3.

den som påbörjar undersökningsarbete, innan han fullgjort vad som

åligger honom enligt 16 §;

4. den som i strid mot 48 § andra stycket utan bergmästares tillstånd

igenlägger utfraktsväg eller ort som leder till fyndighetens obrutna delar,

eller som nedlägger arbetet å fyndighet, innan han fullgjort vad som åligger

honom enligt 53 §; samt

5. den som försummar att fullgöra i 49 § stadgad anmälningsskyldighet

eller som underlåter att fullgöra till följd av hänvisningen i 57 § föreliggande

skyldighet att göra anmälan om övergång av rätt till fyndighet av

uranhaltigt mineral.

59 §.

Med böter tjugufem kronor straffes den som försummar att avlämna statistiska

uppgifter i enlighet med vad i 54 § stadgas.

60 §.

Har undersökningsarbete påbörjats, innan den undersökande fullgjort

vad som åligger honom enligt 16 § andra stycket, eller har den undersökande

inom undersökningsområdet uppfört annan byggnad än han enligt 17 § andra

stycket ägt uppföra, ankommer på överexekutor att på ansökan av jordens

ägare eller innehavare förordna, i förra fallet om inställande av arbetet intill

dess nämnda åliggande blivit fullgjort och i senare fallet om byggnadens

borttagande på undersökarens bekostnad. Avser undersökningen kronojord,

må ansökan som nyss sagts göras av allmän åklagare; och skall i sådant

fall kostnaden för förrättningen, där utmätningsmannen det äskar, förskjutas

av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda bestämmelser, som i 191 §

utsökningslagen äro för där avsett fall stadgade.

61 §.

Vidtager koncessionsinnehavare olovligen å annans mark förfoganden

över område i dagen, som icke blivit anvisat vid förrättning som avses i 36

och 37 §§, skall bergmästaren förordna om inställande av arbetet, intill dess

vad i fråga om markanvisning är föreskrivet blivit fullgjort; och åligger det

utmätningsmannen i orten, då han därför anlitas, att lämna nödig handräckning

för arbetets inställande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

62 §.

Överträdelse som avses i 58 § 2 mom. första punkten må av allmän åklagare

åtalas allenast efter anmälan av vederbörande bergsstatstjänsteman

eller angivelse av målsägande.

Överträdelse som avses i 58 § 2 mom. andra punkten, i vad gäller enligt

20 § meddelad föreskrift, eller i tredje punkten må ej, där densamma endast

förnärmar enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande.

7 KAP.

Fullföljd av talan mot bergmästares beslut

63 §.

Är någon missnöjd med bergmästares åtgärd eller beslut under förrättning

som avses i 36 och 37 §§ i vad gäller annan fråga än som rör anvisat

områdes storlek, form eller sträckning eller anvisande av mark utanför koncessionsområdet,

äger han till domstol instämma sin talan därom, vid äventyr

av dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande.

Klagan över bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut

föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser

64 §.

Å kronan tillhörig mark som innehaves under stadgad åborätt skall åbon

njuta de rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.

65 §.

Vad i denna lag föreskrives om uran eller uranförening eller fyndighet

av uranhaltigt mineral skall gälla även torium eller toriumförening eller fyndighet

av toriumhaltigt mineral.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom nya lagen upphäves 9 kap. lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter

m. m.

Har koncession jämlikt stadgandena i nämnda kapitel beviljats före nya

lagens ikraftträdande, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla utom i

följande hänseenden:

1) Koncession, som beviljats enbart för uranfyndighet eller enbart för toriumfyndighet,

skall anses avse båda dessa slag av fyndigheter.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

21

2) Vad i 47—57 §§ jämte därtill anslutande straffbestämmelser i 58 och

59 §§ är stadgat skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser enligt

äldre rätt.

Har koncession sökts men ej beviljats före nya lagens ikraftträdande, bestämmer

Konungen, huruvida sökanden skall beviljas koncession på grund

av bestämmelserna i äldre rätt eller undersökningstillstånd eller koncession

enligt nya lagen. Innan beslut meddelas, skall sökandens yttrande inhämtas.

2) Förslag

till

Lag

om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

Härigenom förordnas, att 5 §, 6 § 3 mom., 11 § 1 mom., 52, 53, 55 och 80 §§

gruvlagen den 3 juni 1938 samt punkt 7 i övergångsbestämmelserna till samma

lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §.

Inmutningspunkten må icke vara

belägen å, ej heller inmutat område

omfatta:

1) område å —--för utvidg
ningen;
9)

område, varå koncession förut

meddelats för eftersökande och bearbetande

av stenkol, såvida begärd inmutning

avser mineral som ingår i

stenkolen och ej kan utvinnas utan

stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,

såvida begärd inmutning avser

mineral som förekommer i sådant

samband med skiffern att det ej

kan tillgodogöras för sig eller utan

skada för skifferfyndigheten; dock

att hinder mot inmutning ej föreligger,

om koncessionsinnehavaren lämnat

medgivande därtill.

Inmutningspunkten må icke vara

belägen å, ej heller inmutat område

omfatta:

1) område å —--för utvidg
ningen;
9)

område, varå koncession förut

meddelats för eftersökande och bearbetande

av stenkol, såvida begärd

inmutning avser mineral som ingår i

stenkolen och ej kan utvinnas utan

stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,

såvida begärd inmutning avser

mineral som förekommer i sådant

samband med skiffern att del

ej kan tillgodogöras för sig eller utan

skada för skifferfyndigheten, ävensom

område, varå undersökningstillstånd

eller koncession enligt uranlagen

sökts eller meddelats, såvida begärd

inmutning avser mineral som

förekommer i sådant samband med

1 Senaste lydelse, se beträffande 5 § och 6 § 3 mom. ävensom 53 och 55 §§ SFS 1952: 148

samt beträffande 52 § och punkt 7 i övergängsbestämmelserna SFS 1953: 211.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

(Gällande lydelse)

6

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:
1)

karta eller---medgivan
de

lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag

eller svensk ekonomisk förening eller

där jämlikt 5 § 1), 2) eller 7)

Konungens tillstånd erfordras för inmutning,

handlingar utvisande sökandens

rätt att verkställa inmutningen

eller, om sökanden icke innehar

sådan rätt, till Konungen ställd

ansökning om tillstånd att verkställa

inmutningen;

4) en ansökningsavgift — — —

10 § stadgas. 11

11

1 mom. Är sökanden missnöjd med

bergmästarens beslut över ansökningen

om inmutningsrätt, må talan

mot beslutet föras hos kommerskollegium

genom besvär, vilka vid äventyr

av talans förlust skola vara dit

inkomna sist å trettionde dagen efter

det sökanden fått del av beslutet.

(Föreslagen lydelse)

ämne avsett i nämnda lag, att det ej

kan tillgodogöras för sig; dock att

hinder mot inmutning ej föreligger

om, såvitt angår koncession å stenkol

eller alunskiffer, koncessionsinnehavaren

lämnat medgivande därtill eller,

då fråga är om undersökningstillstånd

eller koncession enligt uranlagen,

sökanden eller innehavaren av

undersökningstillstånd eller koncession

lämnat medgivande till inmutningen

eller Konungen medgivit undantag

från vad nu stadgats.

§•

3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:
1)

karta eller — — — medgivande

lämnats;

3) där sökanden är svenskt bolag

eller svensk ekonomisk förening eller

där jämlikt 5 § 1), 2), 7) eller 9)

Konungens tillstånd erfordras för inmutning,

handlingar utvisande sökandens

rätt att verkställa inmutningen

eller, om sökanden icke innehar

sådan rätt, till Konungen ställd

ansökning om tillstånd att verkställa

inmutningen;

4) en ansökningsavgift -----

10 § stadgas.

§•

1 mom. Är sökanden missnöjd med

bergmästarens beslut över ansökningen

om inmutningsrätt, må talan

mot beslutet föras hos kommerskollegium

genom besvär, vilka skola ingivas

till kommerskollegium.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

23

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

52 §.

Gruvinnehavaren må---in
mutningsbara

mineralen.

Av de — — — efter tillsägelse.

Uppstår tvist---slutligen be
stämt.

Vad i denna paragraf stadgas om

rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra

sig icke inmutningsbara mineraliska

ämnen skall icke gälla

uran, torium eller beryllium eller

förening, vari någon av dessa metaller

ingår.

53

Jordägaren vare berättigad att av

gruvinnehavaren erhålla en avgäld,

motsvarande en procent av värdet av

alla de inmutningsbara mineral som

inom utmålet brutits och uppfordrats.

Avgäld varom nu är sagt beräknas

dock ej för något år högre än

till 5 000 kronor och skall upphöra

att utgå, sedan regelbunden brytning

av inmutningsbara mineral pågått

inom utmålet under sammanlagt tjugu

år. Sker sammanläggning eller

uppdelning av utmål vare sådan åtgärd

utan verkan i de hänseenden,

varom nu är fråga. Finnas inom utmålet

flera jordägare, njute de lott

i avgälden efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall — — — motsvarande

tillämpning.

Gruvinnehavaren må — — — inmutningsbara

mineralen.

Av de---efter tillsägelse.

Uppstår tvist —--slutligen be
stämt.

Vad i denna paragraf stadgas om

rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra

sig icke inmutningsbara mineraliska

ämnen skall icke gälla

ämnen som avses med uranlagen,

med mindre fråga är allenast om uttagande

av material ur fyndighet för

analys eller anrikningsförsök.

§•

Jordägaren vare berättigad att av

gruvinnehavaren erhålla en avgäld,

motsvarande en procent av värdet av

alla de inmutningsbara mineral som

inom utmålet brutits och uppfordrats.

Avgäld varom nu är sagt beräknas

dock ej för något år högre än

till 10 000 kronor och skall upphöra

att utgå, sedan regelbunden brytning

av inmutningsbara mineral pågått

inom utmålet under sammanlagt tjugu

år. Sker sammanläggning eller

uppdelning av utmål vare sådan åtgärd

utan verkan i de hänseenden,

varom nu är fråga. Finnas inom utmålet

flera jordägare, njute de lott i

avgälden efter som de äga del i jorden.

Avgälden skall — — — motsvarande

tillämpning.

55 §.

Det åligger gruvinnehavaren, vare Det åligger gruvinnehavaren, vare

sig arbete bedrives eller icke, att sig arbete bedrives eller icke, att

från och med året efter det varunder från och med året efter det varunutmålsförrättningen

avslutats utgiva der utmålsförrättningen avslutats uten

årlig försvarsavgift av tio kronor giva en årlig försvarsavgift av tjugu

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

(Gällande lydelse)

för varje hektar eller överskjutande

del av hektar av utmålets areal. Av

avgiften tillfaller hälften kronan och

hälften den jordägare på vilkens

mark utmålet är beläget. Finnas

inom utmålet flera jordägare, njute

de lott i avgiften, efter som de äga

del i jorden. Är gruvinnehavaren tilllika

ägare av mark inom utmålet,

skall den honom tillkommande andelen

i avgiften icke uttagas.

Avgiften skall ----— i avgiften.

80

Där ej förut i denna lag annorlunda

stadgats, må klagan över bergmästarens

enligt denna lag meddelade beslut

föras hos kommerskollegium genom

besvär, vilka vid äventyr av talans

förlust skola vara dit inkomna

sist å trettionde dagen från delfåendet

av det beslut som överklagas.

7. Vad enligt äldre författning gäller

med avseende å rätt för inmutaren

att tillgodogöra sig icke inmutningsbara

mineraliska ämnen skall icke

äga tillämpning å uran, torium eller

beryllium eller förening, vari någon

av dessa metaller ingår.

(Föreslagen lydelse)

kronor för varje hektar eller överskjutande

del av hektar av utmålets

areal. Av avgiften tillfaller, med den

jämkning som kan föranledas av

stadgandet i andra stycket, hälften

kronan och hälften den jordägare på

vilkens mark utmålet är beläget.

Finnas inom utmålet flera jordägare,

njute de lott i avgiften, efter som de

äga del i jorden. Är gruvinnehavaren

tillika ägare av mark inom utmålet,

skall den honom tillkommande

andelen i avgiften icke uttagas.

Därest den jordägaren enligt första

stycket för viss jordlott tillkommande

andelen i gruvförsvarsavgift

icke utgör helt krontal, skola överskjutande

oren tillfalla kronan. Uppgår

andelen icke till fem kronor, skall

andelen i sin helhet tillfalla kronan.

Avgiften skall —--i avgiften.

§•

Där ej förut i denna lag annorlunda

stadgats, må klagan över bergmästarens

enligt denna lag meddelade beslut

föras hos kommerskollegium genom

besvär, vilka skola ingivas till

kommerskollegium.

7. Vad enligt äldre författning gäller

med avseende å rätt för inmutaren

att tillgodogöra sig icke inmutningsbara

mineraliska ämnen skall icke

äga tillämpning å ämnen som avses

med uranlagen, med mindre fråga är

allenast om uttagande av material ur

fyndighet för analys eller anrikningsförsök.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961, dock att 55 § i sin äldre

lydelse fortfarande skall tillämpas beträffande

försvarsavgifter för tidigare

år än 1962.

3) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående

stenkolsfyndigheter m. m.

Härigenom förordnas, att 2, 10, 48 och 58 §§ lagen den 28 maj 1886 angående

stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

2

Ansökning om koncession göres

skriftligen och ingives till Konungens

Befallningshavande i länet. Sådan

ansökning skall innehålla uppgift å

sökandens namn, hemvist och

yrke;

det jordområde, varå koncession

sökes, med angivande av hemman eller

lägenhet samt socken, där området

är beläget;

huru stor ytvidd i dagen inom sagda

område, som sökanden anser sig

för arbetet behöva; samt den mark

för väg till området, som kan vara

erforderlig.

Ansökningen skall åtföljas av karta

över området i skala av 1:4 000,

upprättad av behörig lantmätare, enligt

de för kartor vid ägoskiften gällande

bestämmelser, samt upptagan
-

(Föreslagen lydelse)

§•

Ansökning om koncession göres

skriftligen och ingives till Konungens

Befallningshavande i länet. Sådan

ansökning skall innehålla uppgift å

sökandens namn, yrke, hemvist och

postadress;

det jordområde, varå koncession

sökes, med angivande av fastighet,

församling och län, där området är

beläget;

huru stor ytvidd i dagen inom sagda

område, som sökanden anser sig

för arbetet behöva; samt den mark

för väg till området, som kan vara

erforderlig.

Ansökningen skall åtföljas av karta

över området, upprättad av lantmätare

eller annan sakkunnig person,

i skala om minst 1: 4 000, eller,

där kommerskollegium det medgivit,

1 Senaste lydelse se beträffande 10 § SFS 1917:185 och beträffande 58 § SFS 1942: 511.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

(Gällande lydelse)

de de å området befintliga byggnader

och platser av det slag, varom i 13 §

sägs.

Sökanden skall---sökandens

förfogande.

10

Den, som---fyndigheter fö
rekomma.

Övriga på---eller boställs
innehavaren.

Är mineralfyndighet---17 §

sägs.

48

Klagan över bergmästares beslut

må föras hos bergsöverstyrelsen genom

besvär, som skola, vid talans förlust,

dit insändas i mål från Norrbottens,

Västerbottens, Jämtlands och

Västernorrlands län innan klockan

tolv å fyrtiofemte dagen och i mål

från övriga orter i riket innan klockan

tolv å trettionde dagen från delfåendet

av det beslut, som överklagas.

(Föreslagen lydelse)

i annan skala, dock om minst

1:20 000; och skall av kartan jämte

beskrivning framgå fastigheternas registerbeteckningar,

områdets belägenhet,

därå befintliga fastighetsgränser,

inmutningar, utmål och koncessionsområden

ävensom byggnader,

platser och anordningar av de slag

som omförmälas i 13 §.

Sökanden skall — — — sökandens

förfogande.

§•

Den, som--- — fyndigheter fö
rekomma.

Övriga på--— eller boställs
innehavaren.

Är mineralfyndighet---17 §

sägs.

Vad i andra stycket är stadgat om

rätt för koncessionsinnehavaren att

tillgodogöra sig övriga mineraliska

ämnen skall icke gälla ämnen som

avses med uranlagen, med mindre

fråga är allenast om uttagande av

material ur fyndighet för analys eller

anrikningsförsök.

§•

Klagan över bergmästares beslut

må föras hos kommer skollegium genom

besvär, vilka skola ingivas till

kommerskollegium.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

(Gällande lydelse)

58

Den, som---till efterrättelse.

Koncessionsinnehavaren må--

— av koncessionsinnehavaren.

Är mineralfyndighet---där

sägs.

(Föreslagen lydelse)

§•

Den, som---till efterrättelse.

Koncessionsinnehavaren må--

— av koncessionsinnehavaren.

Är mineralfyndighet---där

sägs.

Vad i andra stycket är stadgat om

rätt för koncessionsinnehavaren att

tillgodogöra sig där avsedda mineraliska

ämnen skall icke gälla ämnen

som avses med uranlagen, med mindre

fråga är allenast om uttagande av

material ur fyndighet för analys eller

anrikningsförsök.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961.

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt

att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag)

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna

atomenergi m. m. (atomenergilag) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives.

(Gällande lydelse)

1 §•

Ej må----ämne ingår.

Vad nu---i atomreaktor.

Om rättighet att för utvinnande av

uran eller torium eller förening vari

något av dessa ämnen ingår eftersöka

och bearbeta samt tillgodogöra

(Föreslagen lydelse)

Ej må---ämne ingår.

Vad nu---i atomreaktor.

Om rättighet att för utvinnande av

uran eller torium eller förening vari

något av dessa ämnen ingår undersöka

och bearbeta samt tillgodogöra

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

sig mineralfyndighet gäller vad där- sig mineralfyndighet gäller vad därom

är särskilt stadgat. om är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961.

I propositionen framlägges förslag till ny lagstiftning angående uranfyndigheter.

Enligt förslaget skall de nuvarande bestämmelserna angående sådana

fyndigheter i 9 kap. stenkolslagen ersättas med en särskild lag. Den

föreslagna regleringen bygger liksom den nu gällande på ett koncessionssystem.

Eftersökande av uran (prospektering), som icke inkräktar på jordägarens

rätt, lämnas utanför regleringen. I övrigt skiljes i förslaget mellan

undersökning och bearbetning av fyndighet. Undersökningsarbete får enligt

förslaget i största utsträckning utföras utan särskilt tillstånd. Sålunda skall

jordägare på sin mark . samt innehavare av gruvrätt på sitt gr uvområde äga

utföra undersökningsarbete utan tillstånd av myndighet. Kan den som vill

utföra undersökningsarbete icke utverka jordägarens medgivande därtill eller

vill undersökaren erhålla en skyddad ensamrätt att utföra undersökningsarbete,

skall han av kommerskollegium kunna utverka särskilt tillstånd (undersökningstillstånd).

För bearbetning av fyndighet skall alltid fordras tillstånd

av Kungl. Maj :t (koncession). Frågan huruvida undersökningst.illstånd

eller koncession skall beviljas sökanden skall i första hand bedömas

med hänsyn till det allmännas intresse.

Koncessionsområdes maximistorlek föreslås minskad från nuvarande 1 600

hektar till 100 hektar. Även undersökningstillstånd föreslås få omfatta ett

område om högst 100 hektar.

Mark inom eller utom koncessionsområde, som koncessionsinnehavare bebehöver

för gruvarbetet, skall anvisas,vid bergmästareförrättning i huvudsaklig

överensstämmelse med reglerna i gruvlagen angående utmål sförrättning.

Jämväl i fråga om koncessionsinnehavares skyldighet att lösa mark

och utgiva ersättning för skada och intrång föreslås bestämmelser, som i

allt väsentligt överensstämmer med gruvlagens motsvarande regler.

Avgäld till jordägaren för brutna mineral skall i regel utgå enligt gruvlagens

regler.

Förfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd, koncession och bergmästareförrättning

för markanvisning är i huvudsak utformat efter förebild

från reglerna i gruvlagen angående inmutning och utmålsförrättning.

Uranlagsförslaget föranleder vissa följdändringar i gruvlagen, stenkolslagen

och atomenergilagen. Därutöver föreslås vissa fristående ändringar i

gruvlagen och stenkolslagen. Med hänsyn till den förändring av penningvärdet

som inträtt efter gruvlagens ikraftträdande föreslås sålunda, att det

i 53 § gruvlagen stadgade maximibeloppet för jordägareavgäld höjes från

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

29

5 000 till 10 000 kronor. Vidare föreslås, att den i 55 § gruvlagen stadgade

gruvförsvarsavgiften höjes från 10 till 20 kronor för hektar av utmålsarealen.

I samband därmed föreslås vissa ytterligare ändringar i 55 § gruvlagen

i syfte att undvika ur administrativ synpunkt arbets- och kostnadskrävande

utbetalning av alltför små jordägarandelar i försvarsavgiften.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1961.

Tillkomsten av de framlagda lagförslagen

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 12 december

1957 justitierådet Hugo Digman för att såsom utredningsman verkställa en

översyn av lagstiftningen om fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m.

Kommerserådet Ingemar Sahlin samt överingenjörerna Sven Dalhammar,

Magnus Smedberg och Erik Svenke förordnades sedermera att såsom experter

biträda utredningsmannen. Till fullgörande av sitt uppdrag har utredningsmannen

avlämnat ett den 6 december 1958 dagtecknat betänkande

med förslag till lagstiftning angående undersökning och bearbetning av

fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. (SOU 1958:41).

Vidare har kommerskollegium dels i skrivelse den 23 december 1958

framlagt vissa förslag berörande avgifter enligt gruvlagen, dels i skrivelse

den 13 februari 1959 hemställt om ändring i stenkolslagens bestämmelser

angående karta, som skall åtfölja ansökan om koncession enligt nämnda

lag.

Över betänkandet med förslag till uranlag har efter remiss yttranden avgivits

av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,

kommerskollegium, som bifogat yttranden från samtliga fyra bergmästarämbeten

ävensom från Skånes handelskammare, handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län samt handelskammaren i Gävle, Sveriges geologiska

undersökning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, som bifogat yttranden

från lantbruksnämnderna i Skaraborgs län, Örebro län och Norrbottens

län, lantmäteristyrelsen, som bifogat yttranden från överlantmätaren

i Skaraborgs län och från överlantmätaren i Örebro län, atomkommittén,

länsstyrelsen i Malmöhus län, som bifogat yttranden från överlantmätaren

i länet och från Sydsvenska kraftaktiebolaget, länsstyrelsen i Skaraborgs

län, länsstyrelsen i Värmlands län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen

i Västmanlands län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Västernorrlands

län, som bifogat ett av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare

avgivet yttrande, länsstyrelsen i Västerbottens län, länsstyrelsen

i Norrbottens län, som bifogat yttrande från överlantmätaren i länet,

samt delegationen för atomenergifrågor.

Yttranden över betänkandet har vidare efter remiss avgivits av Aktiebolaget

Atomenergi, Svenska gruvföreningen, Sveriges industriförbund, som

åberopat det av Svenska gruvföreningen avgivna yttrandet som sitt eget,

Svenska teknologföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbun
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

det Landsbygdens folk, vilka båda förbund avgivit gemensamt yttrande,

Svenska skifferoljeaktiebolaget och Sveriges advokatsamfund.

Jämväl de förut nämnda båda skrivelserna från kommerskollegium har

remissbehandlats. Yttranden över skrivelsen den 23 december 1958 har sålunda

avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, länsstyrelsen

i Örebro län, som bifogat ett av handelskammaren för Örebro

och Västmanlands län avgivet utlåtande, länsstyrelsen i Kopparbergs län,

länsstyrelsen i Västerbottens län och länsstyrelsen i Norrbottens län, som

bifogat yttrande från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, samt av de fyra

bergmästareämbetena, Svenska gruvföreningen, Sveriges lantbruksförbund

och Riksförbundet Landsbygdens folk. Sistnämnda båda förbund har

avgivit gemensamt yttrande.

Över skrivelsen den 13 februari 1959 har yttranden avgivits av lantmäteristyrelsen,

rikets allmänna kartverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen

i Malmöhus län, som bifogat yttranden från överlantmätaren i

länet och från bergmästarämbetet i västra distriktet, länsstyrelsen i Örebro

län, som åberopat ett bifogat, av överlantmätaren i länet avgivet yttrande,

länsstyrelsen i Västmanlands län, som bifogat yttrande från bergmästarämbetet

i östra distriktet, länsstyrelsen i Norrbottens län, som bifogat

yttranden från överlantmätaren i länet och från bergmästareämbetet

i norra distriktet, samt Svenska gruvföreningen.

I. Inledning

De grundämnen som tilldrar sig särskilt intresse vid utformandet av en

lagstiftning angående fyndigheter av betydelse för atomenergien är uran,

torium och beryllium.

Uran, som för närvarande har central betydelse för framställning av atomenergi,

är ett metalliskt grundämne, som i olika föreningar förekommer

relativt allmänt i jordskorpan. Som regel är fyndigheterna mycket lågvärdiga,

oftast endast några gram per ton. De enda urantillgångar i vårt land,

som man för närvarande säkert vet kan utnyttjas, förekommer i alunskiffer,

de s. k. kambriska skiffrarna i Närke och Västergötland. Uranhalten

är även i dessa låg, 200—300 gram per ton i de gynnsammaste skikten. I de

mellansvenska skiffrarna finns sparsamt små linser, s. k. kolm, som innehåller

cirka 3 000 gram uran per ton. I de oljeförande skikten av skiffrarna,

där utvinning av olja sker efter koncession enligt stenkolslagen, förekommer

uranhalter av 100—150 gram per ton. Uranmängden i Billingen,

Falbygden och Närke torde uppgå till åtminstone en miljon ton, men uranhalten

är som nämnts låg. Uranletning försiggår emellertid i stor utsträckning

utanför alunskiffrarna och många företag är intresserade av denna

prospektering. Uran förekommer understundom i mineral, som är inmutningsbara

enligt gruvlagen, men man har ännu icke gjort brytvärda sådana

fynd. Granit innehåller i vissa fall cirka 25 gram uran per ton. Man har

s. 31 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

31

alltså att räkna med att uran förekommer dels i inmutningsbara mineral,

dels i mineral reglerade enligt stenkolslagens bestämmelser och dels i mineral,

som ligger under jordägarens fria förfogande.

Torium är ett grundämne, som till sin natur liknar uran. Forskningen

är inriktad på att få fram en metod, varigenom torium kan omvandlas på

sådant sätt att atombränsle erhålles därav. Nämnvärda fynd av torium

har ännu ej gjorts i Sverige. Detta ämne kan liksom uran förekomma i mineral

av olika slag. Torium användes nu som legeringsmetall i volframtråd

för glödlampor. Även vid tillverkningen av kvartslampor och ultravioletta

lampor har torium funnit viss användning. Detsamma gäller tillverkningen

av vissa högeldfasta rör och deglar.

Beryllium är ett grundämne med sådana egenskaper, att det kan ersätta

tungt vatten som moderator vid atomdrift i reaktor. Därjämte kan det

ingå som konstruktionsmaterial i reaktorer. Det förekommer vanligast tillsammans

med aluminium och kisel i ett aluminiumsilikat kallat beryll,

innehållande omkring 5,3 procent beryllium. Beryll finns i viss utsträckning

i kvarts- och fältspatsfyndigheter, vilka ligger under jordägarens fria

förfogande. Beryll förekommer emellertid också i malmförekomster av sådant

slag som avses i gruvlagen. Tidigare har beryllium haft sin största

användning för vissa legeringar, bl. a. vissa slag av rostfritt stål. Den rena

metallen beryllium användes som fönster i röntgenrör. Importerade berylliumsalter

användes för lysämnesrör (elektroder för neonljus). I högeldfasta

rör och deglar ingår beryllium i form av oxid.

II. Gällande rätt

Stenkolslagens bestämmelser angående uranfyndigheter

Nu gällande bestämmelser angående undersökning och bearbetning av

fyndigheter av uranhaltigt, toriumhaltigt och berylliumhaltigt mineral återfinnes

i 9 kap. lagen den 28 mars 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.

Denna lag avsåg ursprungligen endast stenkolsfyndigheter (1—5 kap.) men

genom senare vid skilda tillfällen gjorda tillägg har lagen utvidgats till att

omfatta även saltfyndigheter (6 kap.), olje- och gasfyndigheter (7 kap.),

alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja (8 kap.) samt fyndigheter

av uranhaltigt mineral (9 kap.).

9 kap. stenkolslagen, som numera omfattar 63—67 §§, tillkom genom

lag den 21 december 1945. Dessförinnan var rätten att tillgodogöra sig

uranhaltigt mineral förbehållen jordägaren. Uran tillhörde nämligen icke

de inmutningsbara mineralen, vilkas tillgodogörande regleras av gruvlagen,

och ej heller de fyndigheter, för vilkas bearbetande och tillgodogörande

fordrades särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t (koncession) enligt stenkolslagen.

Genom 1945 års lagstiftning, som endast avsåg uran (sålunda icke

torium och beryllium), gjordes rätten att eftersöka och bearbeta fyndighet

av uranhaltigt mineral beroende av koncession. Som motivering härför

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

åberopades, att ämnet uran genom konstruktionen av atombomben och de

tekniska uppfinningar som ligger till grund för denna fått en försvarspolitisk

och utrikespolitisk betydelse, som icke torde kunna överskattas, och

att uran och vissa uranföreningar jämväl torde kunna utnyttjas för andra,

fredliga ändamål (prop. nr 372/1945 s. 6). Då såvitt var bekant uranhaltigt

mineral av sådan beskaffenhet att det kunde praktiskt tillgodogöras i vårt

land huvudsakligen förekom inom alunskifferfyndigheter, ansågs i stort

sett de bestämmelser som givits i stenkolslagen beträffande sådana fyndigheter

kunna erhålla motsvarande tillämpning beträffande fyndighet av uranhaltigt

mineral. Genom lagändring 1953 (prop. nr 207/1953) utvidgades

den i 9 kap. stenkolslagen givna regleringen till att avse jämväl fyndigheter

av torium- och berylliumhaltigt mineral.

I 9 kap. stenkolslagen reglerades ursprungligen icke endast rätten att

eftersöka och bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral utan även rätten

att bearbeta utvunnet uran ävensom rätten att föra detsamma ur riket. I

detta avseende avvek 9 kap. i systematiskt hänseende från bestämmelserna

i stenkolslagen beträffande andra av lagen omfattade fyndigheter. I samband

med tillkomsten av lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna atomenergi

m. m. (atomenergilagen) överfördes från 9 kap. stenkolslagen till

nämnda lag de bestämmelser som avsåg rätt till bearbetning av uran samt

rätt till utförsel därav.

Som framgått av det förut anförda är de nu gällande bestämmelserna på

ifrågavarande område utformade på grundval av ett Ikoncessionssystem.

Koncessionssystemet innebär, i princip, att Kungl. Maj :ts tillstånd

erfordras för eftersökande och bearbetning av fyndigheter av uranhaltigt,

toriumhaltigt och berylliumhaltigt mineral (63 § första stycket

stenkolslagen). Koncession kan enligt samma lagrum begränsas till att avse

endast undersökning. Vid beviljandet av koncession har Kungl. Maj :t att

pröva, huruvida med hänsyn främst till det allmännas intresse koncession

skall beviljas viss sökande. I motsats till vad som är fallet vid inmutning

blir alltså sökanden beroende av den koncessionsbeviljande myndighetens

bedömning i det särskilda fallet.

Koncessionstvånget är emellertid — efter lagändring år 1950 — ej undantagslöst.

I 63 § andra stycket stenkolslagen infördes år 1950 (prop. nr

201/1950) ett stadgande av innehåll, att föreskriften om koncession icke

skall utgöra hinder mot att endast för erhållande av prov ur fyndighet

för analys verkställa borrning eller sprängning eller upptaga provgropar eller

vidtaga andra liknande åtgärder. Detta stadgande innebär, att man för

där avsett undersökningsarbete ej behöver söka koncession men att man

kan erhålla koncession, om man ej kan träffa överenskommelse med markägaren.

Vill man utföra undersökningsarbete av större omfattning än i stadgandet

anges, måste man däremot alltjämt söka koncession och detta även

om överenskommelse med markägaren kan uppnås.

Förfarandet i fråga om koncession å uranfyndigheter följer i stort

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

33

sett samma regler som gäller för koncession i allmänhet enligt stenkolslagen.

Ansökning om koncession ingives till vederbörande länsstyrelse (2 §

stenkolslagen). I ansökningen, som skall åtföljas av karta, skall uppgift

lämnas bl. a. angående vilka fastigheter som beröres av ansökningen och

vilken ytvidd i dagen som erfordras för arbete. Ansökningen skall kungöras,

och den som anser sin rätt vara av frågan beroende äger avgiva yttrande

till länsstyrelsen (3 och 4 §§). Sedan jämväl vederbörande bergmästare avgivit

yttrande, insänder länsstyrelsen handlingarna jämte eget utlåtande till

Kungl. Maj :t, som prövar, huruvida med avseende å företagets gagn för orten

och det allmänna koncession må beviljas sökanden. Söker flera koncession

å samma område, bestämmer Kungl. Maj :t, oberoende av tiden då ansökningarna

inkommit, vilken av sökandena, vare sig de är jordägare, upptäckare

eller andra, som skall äga företräde till koncession (7 §).

Nu berörda bestämmelser beträffande ansökningsförfarandet behöver enligt

64 § andra stycket ej iakttagas i fråga om fyndighet av uranhaltigt och

därmed jämställt mineral, om ansökningen endast avser rätt till undersökning

av fyndigheten eller sökanden redan förut har koncession till området

eller detta anvisats honom som utmål enligt gruvlagen. I nu nämnda fall

har förfarandet i praxis fått följande gestaltning. Ansökningen inges i regel

direkt till handelsdepartementet. Därifrån remitteras den — efter viss teknisk

förhandsgranskning — till vederbörande länsstyrelse för yttrande samt

för hörande av bergmästaren i distriktet. Genom länsstyrelsens försorg anordnas

ett i jämförelse med vad som gäller för bearbetningskoncessioner

förenklat kungörelseförfarande, varvid markägare beredes tillfälle att inom

tre veckor yttra sig över ansökningen. Sedan ärendet återkommit till departementet,

överlämnas det till kommerskollegium för granskning och yttrande.

Därefter går ärendet till delegationen för atomenergifrågor och när

dess yttrande föreligger, är ärendet färdigt för avgörande. Ibland händer det

att ansökningen inges till vederbörande länsstyrelse. I sådant fall behandlas

ärendet i länsstyrelsen på samma sätt som vid remissförfarandet, varefter

det vidarebefordras till handelsdepartementet.

Koncessionsområdet må enligt 5 § omfatta högst 1 600 hektar. I koncessionen

skall angivas gränserna för koncessionsområdet, den ytvidd i dagen

inom området som må anvisas sökanden för arbete, den mark för väg till

området som sökanden äger begagna samt den årliga arbetsskyldighet han

minst skall fullgöra (8 §). Ytvidden för arbete i dagen skall därefter, med

iakttagande av vad i koncessionen föreskrivits om maximiareal för sådant

arbete, anvisas av bergmästaren vid särskild förrättning (12 § 1 mom.). Enligt

13 § är vissa områden fredade från anvisning genom s. k. hindersbestämmelser.

Det anvisade området skall vid förrättningen utstakas på marken

och förses med rosen eller andra skiljemärken samt inläggas å koncessionskarta.

Sålunda anvisat område ävensom mark som i koncessionen kan

ha anvisats för väg skall enligt 14 § 1 mom. i allmänhet lösas, därvid vad

i expropriationslagen stadgas skall äga motsvarande tillämpning; dock alt

I! Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. .‘land. .Yr-?/

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 är 1960

förhöjning av ersättningen skall ske med hälften av det belopp som skall

utgå jämlikt de i nämnda lag stadgade grunderna. — Innan koncessionsinnehavaren

får taga i besittning anvisat område eller mark till väg, då rätt

därtill är medgiven i koncessionen, åligger det honom att för lösen av området

eller marken ställa borgen hos länsstyrelsen (12 § 2 mom.). Är området

avsett endast för fyndighetens undersökning medelst borrning och vill

koncessionsinnehavaren icke förfoga däröver under längre tid än högst tre

år, är han emellertid enligt 14 § 2 mom. icke skyldig lösa området. Han

skall då i stället, så länge området användes, till innehavaren av jorden

förskottsvis för varje år utgiva ersättning, motsvarande dubbla beloppet av

jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnaden. Därjämte skall

han, då området icke längre begagnas, utgiva ersättning för all skada som

marken genom arbetet kan ha tagit för framtiden. Motsvarande gäller för

vägmark (14 § 3 mom.). Koncessionsinnehavaren äger icke rätt att ovan

jord taga i besittning eller eljest förfoga över annan del av koncessionsområdet

än som anvisats honom vid bergmästareförrättning (15 §). Sker det

kan koncessionsinnehavare ådömas bötesstraff (20 § 1 mom.).

Beträffande marklösen gäller som nyss berörts för koncession i allmänhet

enligt stenkolslagen, att ersättning skall utgå med 50 procents förhöjning

(14 § 1 mom.). I fråga om koncession enligt 9 kap. stadgas emellertid

i 64 § fjärde stycket, att 50 procents förhöjning skall ske — förutom

i ett speciellt fall som sammanhänger med dispens enligt 64 § tredje stycket

från hindersbestämmelse — allenast då fråga är om mark, för vilken

avgäld till jordägare enligt 60 § stenkolslagen ej skall utgå, emedan marken

ej är avsedd för brytning, t. ex. mark som löses för uppförande av fabriksbyggnad.

Tillskyndas jordägare eller annan genom arbete som verkställes på grund

av koncession skada eller intrång som ej förutsetts vid inlösen, skall ersättning

därför givas av koncessionsinnehavaren (18 §).

Vid tvist om ersättning som skall utgå enligt stenkolslagen skall frågan,

om den ej gäller jordlösen, prövas av skiljemän. Vill den som fordrar ersättning

hellre genast anlita domstol, står detta honom fritt (19 §).

Den som erhållit koncession skall enligt 11 § som pant för skada och intrång

som genom arbetet kan tillskyndas jordägare eller annan, hos länsstyrelsen

nedsätta i penningar eller vissa slag av obligationer 2 000 kronor,

innan något arbete får börjas samt därutöver, innan annat arbete än undersökning

medelst borrning sker, ett belopp av 50 kronor för varje hektar av

koncessionsområdet. Är koncessionsinnehavaren ägare av området, må i

koncessionen meddelas honom befrielse till hela beloppet eller del därav.

Efter hand som nedsatt belopp tages i anspråk för ersättningar skall beloppet

åter fyllas. Verkställes arbete innan pant nedsatts, kan koncessionsinnehavaren

ådömas bötesstraff härför (20 § 1 mom.).

Huvudstadgandet i stenkolslagen om koncessionsområdes användning

finns i 10 §. Detta stadgande, som primärt avser stenkols
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

35

fyndigheter och som väsentligen överensstämmer med motsvarande bestämmelser

i 51 och 52 §§ gruvlagen, skall enligt 64 § första stycket stenkolslagen

äga motsvarande tillämpning på fyndigheter av torium- eller berylliumhaltigt

mineral men däremot icke på uranhaltigt mineral. Stadgandet innebär,

i vad det har avseende å torium och beryllium, att den som erhållit koncession

äger uteslutande rätt att inom det område koncessionen omfattar eftersöka

samt bearbeta och tillgodogöra sig därstädes befintliga fyndigheter som

avses med koncessionen, övriga på djupet inom koncessionsområdet anträffade

mineraliska ämnen må även brytas, i den mån detta är erforderligt för

arbetets ändamålsenliga bedrivande, och koncessionsinnehavaren äger därav

använda vad för gruvdriftens ändamål behöves. Vad sålunda icke användes

får koncessionsinnehavaren också behålla, såframt det icke av jordägaren

mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader

avhämtas inom 60 dagar efter tillsägelse. Vad här sägs om »Övriga

mineraliska ämnen» gäller emellertid enligt uttryckligt stadgande i 65 § icke

uran, torium eller beryllium eller förening vari något av dessa ämnen ingår.

Som nyss nämnts är 10 § stenkolslagen ej tillämplig på fyndighet av uranhaltigt

mineral. För urankoncessionernas del gäller i stället vad i 58 § stenkolslagen

är stadgat beträffande koncession för utvinnande av olja ur alunskifferfyndighet.

Med hänsyn till att uran förekommer i samband med dylika

fyndigheter har det nämligen ansetts lämpligt, att 58 § erhåller motsvarande

tillämpning på uranfyndigheter (se prop. nr 372/1945 s. 8). Specialreglerna

i 58 § innebär, i vad de har avseende å uranfyndighet, att innehavare

av urankoncession äger uteslutande rätt att inom koncessionsområdet

för utvinnande av uran eller uranförening eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra

sig därstädes befintlig fyndighet av uranhaltigt mineral. Sedan

område för arbete i dagen anvisats för inlösen, får fyndigheten därinom ej

heller i annat syfte utnyttjas av annan. I 58 § upptages icke såsom i 10 §

någon allmän regel om att koncessionsinnehavaren äger rätt till »övriga mineraliska

ämnen» inom koncessionsområdet med eller utan hembud till

jordägaren. Koncessionsinnehavaren kan emellertid tillgodogöra sig -—

förutom uranfyndigheter — jämväl kalksten och andra mineraliska ämnen

som måste brytas för tillgodogörandet av det uranhaltiga mineralet eller

som eljest förekommer i sådant samband med detta att de ej kan tillgodogöras

för sig. I sådant fall behöver hembud till jordägaren ej ske.

Enligt 56 § andra stycket stenkolslagen gäller beträffande koncession för

utvinnande av olja ur alunskifferfyndighet, att Kungl. Maj:t i koncessionen

bestämmer, i vilken omfattning fyndigheten årligen må utnyttjas och vilka

åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick efter

avslutad brytning. Vid koncession skall vidare fogas de föreskrifter, som

finnes påkallade till förebyggandet av att annat industriellt företag hindras

i sin utveckling eller eljest finnes erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt.

Enligt 56 § tredje stycket äger Kungl. Maj :t tillika vid meddelande av

koncession bestämma, i vilken omfattning skifferfyndighet skall utnyttjas,

s. 36 Kontrollera mot PDF

36 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

för att den rätt som grundas på koncessionen skall äga bestånd. Dessa särskilda

bestämmelser är enligt hänvisning i 64 § stenkolslagen tillämpliga

jämväl å fyndigheter av uran-, torium- eller berylliumhaltigt mineral. Beträffande

dessa fyndigheter äger sålunda de allmänna bestämmelserna i 3

kap. stenkolslagen om arbetsskyldighet och vilostånd ej tillämpning.

I 17 § regleras vissa frågor rörande kollision mellan olika slag

av gruvrättigheter. Denna paragraf är tillämplig jämväl å fyndigheter

av mineral som avses i 9 kap. stenkolslagen. Sker på område, varå

koncession meddelats, inmutning av mineralfyndighet enligt gruvlagen eller

meddelas koncession å område som förut är inmutat, må arbete för fyndighetens

eftersökande och bearbetande, som verkställes på grund av först

vunnen rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av inmutning

eller koncession som uppkommit senare. Uppstår i detta fall tvist

om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete, ankommer det på

bergmästaren att bestämma, hur arbetena skall ordnas så att minsta möjliga

förfång uppstår.

I 60 § stenkolslagen meddelas bestämmelser om avgift till jordägaren.

Bestämmelserna, som primärt gäller koncession för utvinnande

av olja ur alunskifferfyndighet, innebär, att jordägaren är berättigad att av

koncessionsinnehavaren erhålla en avgift med 15 kronor för ar av mark

inom vilken skiffer brutits i dagen eller under jorden eller olja utvunnits,

vare sig marken blivit löst eller ej. Bestämmelsen är tillämplig jämväl å

fyndighet som avses i 9 kap. stenkolslagen. Enligt särskilt stadgande i 64 §

femte stycket skall dock bestämmelserna i 60 § ej föranleda, att den som

erhållit koncession jämväl för utvinnande av olja ur alunskiffer skall erlägga

större avgift än i 60 § sägs för mark, inom vilken han företagit brytning,

förutom av skiffer för utvinnande av olja, även av uranhaltigt mineral.

Om frånträdande eller förverkande av koncession meddelas

närmare bestämmelser i 21 §. Då koncession förverkats eller eljest

upphört att gälla, tillfaller enligt 32 § all mark som blivit löst jordägaren

utan ersättning, dock att koncessionsinnehavaren har rätt att under två år

därefter avgiftsfritt behålla kvar å området byggnader och andra tillhörigheter.

Schakt och gruvöppningar samt i gruvan befintliga, för dess styrka

och bestånd nödiga byggnader skall utan lösen tillfalla den som sedermera

i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.

Utredningsmannen har (s. 14 i betänkandet) från kommerskollegium inhämtat

statistiska uppgifter angående ansökningar enligt 9 kap. stenkolslagen,

avseende tiden intill den 10 oktober 1958. Enligt sedermera verkställd

komplettering fördelar sig de till och med den 9 december 1959 inkomna

ansökningarna enligt följande uppställning:

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

37

Ansökningar

avseende

Uran, to- rium och

beryllium

Uran

Uran

och

torium

Olja

och

uran

Beryl-

lium

Obekant

eller ej

angivet

Summa

Undersökning

Under handläggning____

59

1

60

Beviljade ..............

94

24

1

119

Avslagna .............

12

2

14

Återkallade ............

25

12

2

39

Bearbetning

Under handläggning____

4

2

6

Beviljade ..............

1

1

Avslagna ..............

1

1

2

Återkallade ............

5

1

2

8

Summa

200

41

1

1

2

4

249

Koncessionssökandena utgöres huvudsakligen av gruv- och industriföretag

men även ett antal privatpersoner står som sökande. Ett stort antal

gruvföretag har sökt koncession för områden, till vilka de har gruvrätt.

Inmutningsförfarandet enligt gruvlagen

Med hänsyn till att utredningsmannens förslag till uranlag i väsentliga

delar anknyter till bestämmelserna i gruvlagen den 3 juni 1938, skall här redogöras

för inmutningsförfarandet sådant det är utformat i nämnda lag.

Gruvlagen bygger till skillnad från stenkolslagen på inmutningsystemet,

som innebär, att envar äger genom inmutning erhålla rätt att å

egen eller annans mark undersöka och bearbeta fyndigheter av vissa i gruvlagens

1 § angivna mineral, varibland märkes våra vanligaste malmer. Den

som först söker inmutning — i regel upptäckaren — får utan förutgående

diskretionär prövning från myndighets sida en rätt till den fyndighet ansökningen

avser. Sker inmutning av annan än kronan, är kronan enligt 46 §

gruvlagen berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i företaget <kronoandel).

Beträffande gruva som tillkommit före gruvlagens ikraftträdande

tillkommer motsvarande rätt i stället jordägaren (jordägareandel).

Inmutning sökes hos vederbörande bergmästare (6 § gruvlagen). I ansökningen,

som skall åtföljas av karta, skall uppgift lämnas bl. a. angående

de fastigheter och ägare därav som beröres av ansökningen samt om

den s. k. inmutningspunktens belägenhet. Något kungörelseförfarande är

icke föreskrivet. Sist inom trettio dagar från det ärendet blivit komplett

skall bergmästaren företaga ärendet till slutligt avgörande (9 § 1 mom.).

Ansökningen skall avslås, om sökanden icke är behörig att inmuta mineralfyndighet

i riket och icke erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd därtill, om fyndigheten

icke är av det slag som avses i gruvlagen eller om inmutningspunkten

är belägen å område som enligt hindersbestämmelserna i 5 § är fredat för

inmutning. Vid bifall till inmutningsansökan har bergmästaren att utfärda

mutsedel för sökanden (2 §). Mutsedeln skall översändas till inmutaren och

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

en avskrift till jordägaren. Mutsedeln skall dessutom kungöras i allmänna

tidningarna och tidning i orten. — Inmutningsrätten gäller enligt 3 § första

stycket i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen

därom inkom till bergmästaren. Om å samma dag flera inkommit

med ansökningar, som helt eller delvis avser samma område, njuter de lika

rätt med avseende å det gemensamma området (3 § andra stycket). Dock

skall, om någon av sökandena kan visa, att han innan ansökningarna inkommit,

först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område

hans ansökning avser samt fyndstället icke är beläget å område som förut

varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma

området tillkomma honom ensam. För att få denna fråga prövad skall bergmästaren

förelägga envar av de sökande att, om han vill göra gällande ensamrätt

till det gemensamma området, inom viss tid väcka talan därom vid

domstol (7 § andra stycket). Innan tvisten avgjorts av domstolen, får ininutningsärendet

icke avgöras.

Inmutningsområde skall enligt 4 § vara cirkelformigt och ha en radie

av 200 meter, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av

hindersbestämmelserna i 5 §. När särskilda skäl därtill är, må även annan

inskränkning i områdets yta ske på begäran av inmutaren. Medelpunkten

i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge på marken bestämd.

Gränserna skall vara lodräta, såvida intrång icke därigenom sker på äldre

utmål.

Å inmutat område får bedrivas undersökningsarbete beträffande

inmutningsbara mineral (2 § andra stycket). Detta arbete får enligt

13 § endast bestå i sådana åtgärder som erfordras för att ådagalägga, att

inom inmutningsområdet förekommer fyndighet av inmutningsbart mineral

samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet

och brytvärdhet. På det inmutade området får inmutaren icke uppföra

andra byggnader än som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet.

Inmutaren äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom

det inmutade området. För begagnandet av marken för undersökningsarbete

skall inmutaren enligt 17 § till jordägaren giva full ersättning i årlig

avgift. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan ha tagit för

framtiden. Då eljest av undersökningsarbetet vållas förlust, skada eller intrång,

skall full ersättning därför givas. Om parterna ej kan sämjas om den

ersättning som skall utgå enligt 17 §, skall frågan avgöras av skiljemän.

Den ersättningsberättigade äger dock, om han det hellre vill, omedelbart

draga tvisten inför domstol (18 §). Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete

påbörjas skall inmutaren underrätta markägaren och eventuell

nyttjanderättshavare därom (12 § första stycket). Annan inmutare än

kronan skall därjämte, om annat ej överenskommes, innan arbete påbörjas,

ställa av överexekutor godkänd pant eller borgen för all den ersättning han

enligt 17 § kan vara skyldig utgiva. Undersökningsarbete skall vara utfört

inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Tiden kan dock i vissa

fall på ansökan förlängas (19 §).

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

39

Enligt 14 § 1 mom. må inmutaren icke använda vid undersökningsarbetet

brutna inmutningsbara mineral på annat sätt eller i större omfattning än

som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet

för teknisk bearbetning. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen må enligt

2 mom. av inmutaren brytas endast om det erfordras för undersökningsarbetets

ändamålsenliga bedrivande och av dem äger inmutaren använda vad

som behöves för undersökningsarbetet.

Visar inmutaren, att inom det inmutade området finnes inmutningsbart

mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan

myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift,

äger han enligt 2 § tredje stycket gruvlagen efter ansökning vid särskild

förrättning (utmålsförrättning) av bergmästaren få sig anvisat visst arbetsområde

(utmål). Utmålets areal får icke överstiga 16 hektar (30 §). Utmålet,

som skall avpassas efter fyndighetens sannolika utsträckning och gruvdriftens

behov samt i regel vara fyrsidigt med räta vinklar och begränsas

av räta linjer, skall enligt 32 § vid förrättningen utstakas samt förses med

rosen och skiljemärken ävensom inläggas å karta. För utmål gäller i huvudsak

samma hindersbestämmelser som för inmutning (31 §). Sökanden

äger själv bestämma hur stort utrymme inom utmålet han vill taga i anspråk

för arbete ovan jord (33 §). Detta område skall särskilt utstakas och

inläggas å kartan. Utanför utmålet äger sökanden enligt 34 § vid förrättningen

få sig anvisad nödig mark för upplagsplats, väg m. m. Gruvinnehavaren

äger enligt 54 § icke använda utmålet i dagen eller under jord för

annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet

för produkternas tillgodogörande, och område som anvisats utom utmål får

användas endast för i 34 § angivet ändamål. I dagen får utmålet användas

endast till den del det blivit löst. Å område inom eller utom utmål åligger

det gruvinnehavaren att ensam hålla stängsel.

Mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet

ovan jord, skall av honom lösas (36 §). Jämväl mark som enligt 34 § upplåtes

utom utmålet skall, om den helt tages i anspråk för avsett ändamål

eller lider synnerligt men av upplåtelsen, lösas. I annat fall skall för den

utom utmålet upplåtna marken ersättning utgå för skada och intrång.

Skall en del av fastighet avstås och lider därigenom eller genom markens

begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men,

skall jämväl denna del lösas, om ägaren begär det. Uppkommer eljest skada

eller intrång å återstod av fastighet, skall ersättning gäldas härför. Jämväl

innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten kan

vara berättigad till ersättning, om rätten går förlorad eller intrång förorsakas

till följd av utmålsläggningen. Då till följd av utmålsläggningen förorsakas

annan skada eller förlust än nu nämnts, skall också sådan skada och

förlust ersättas.

Lösen och annan ersättning skall enligt 37 § bestämmas i penningar att

utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. 50 procents förhöjning utgår.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning, skall denna bestämmas

av bergmästaren med gode män (38 §). Uppstår efter utmålsförrättnings

avslutande skada eller intrång, som ej kunnat förutses vid förrättningen,

kan särskild talan härom föras vid domstol (39 §). Vid utmålsförrättning

fastställd lösen och annan ersättning skall inom 90 dagar från dagen

för förrättningens avslutande oavsett förd talan utbetalas till den ersättningsberättigade

(42 § första stycket). I vissa fall, såsom då den lösta

marken är intecknad för fordran, skall ersättningsbeloppet dock i stället

nedsättas hos länsstyrelsen, som har att fördela ersättningssumman i huvudsak

i enlighet med reglerna om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis

såld fast egendom. Försummelse med avseende å utbetalning eller nedsättning

av ersättningsmedel kan medföra, bland annat, att handräckning

kan påkallas för gruvarbetets inställande.

Gruvinnehavaren är enligt 53 § skyldig att årligen till jordägaren erlägga

en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara

mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden är dock maximerad

till 5 000 kronor för år och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden

brytning pågått under sammanlagt 20 år. Gruvinnehavaren är vidare

enligt 55 § gruvlagen pliktig att, vare sig arbete bedrives eller icke, utgiva

en årlig försvarsavgift av tio kronor för varje hektar eller överskjutande

del därav som utmålet omfattar. Av denna avgift tillfaller hälften jordägaren

och hälften kronan. Är gruvinnehavaren själv ägare av mark inom utmålet,

skall den honom tillkommande andelen i avgiften ej uttagas.

Om försvarsavgift trots påminnelse icke erlägges inom föreskriven tid,

kan bergmästaren meddela beslut om gruvrättens förverkande

(56 §). Genom förverkandet går gruvinnehavare förlustig all rätt dels till inom

utmålet befintliga icke uppfordrade inmutningsbara mineral, dels till de

för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader, dels till den mark

som inom eller utom utmålet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till

stängsel som det ålegat gruvinnehavaren att hålla (57 § första stycket).

Andra för gruvdriften gjorda anläggningar än de nu nämnda ävensom ur

gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter

förverkandet avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning; till det

som icke inom denna tid bortförts, förlorar gruvinnehavaren all rätt. Marken

äger jordägaren förfoga över utan lösen. Annan förverkad egendom

tillfaller också jordägaren; dock att de för gruvans styrka och bestånd verkställda

byggnaderna samt stängsel utan lösen övergår till den som i laga

ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande. Icke uppfordrade inmutningsbara

mineral ävensom uppfordrade sådana som kvarligger inom utmålet

å löst mark, tillfaller likaledes ny gruvinnehavare, i den mån desamma

icke enligt vad nyss sagts må bortföras av den förre gruvinnehavaren.

Beträffande den rätt som tillkommer gruvinnehavaren

med avseende å mineral inom utmålet meddelas bestämmelser

i 51 och 52 §§ gruvlagen. Sedan utmål blivit anvisat, äger gruvinnehava
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år WHO

41

ren rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga inmutningsbara

mineral (51 § första stycket). Även brutna sådana mineral, som

härrör från äldre gruvbrytning, tillfaller gruvinnehavaren i den mån de antingen

icke alls uppfordrats eller, uppfordrade, kvarligger inom utmålet

på löst mark, dock med förbehåll för den rätt den förre gruvinnehavaren

enligt 57 § kan äga att bortföra de brutna mineralen. Beträffande icke inmutningsbara

mineral gäller, att dessa må av gruvinnehavaren brytas i

den mån så erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga

om de inmutningsbara mineralen (52 § första stycket). Av dessa icke inmutningsbara

mineral får gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet

behövs och dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller

därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen.

Han får även i övrigt tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska

ämnen, såvida icke dessa — mot erläggande av därå nedlagda kostnader -—

av jordägaren avhämtas inom sex månader efter tillsägelse (52 § andra

stycket). Vad sålunda gäller om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra

sig icke inmutningsbara mineral gäller dock — enligt uttryckligt stadgande

i 52 § tredje stycket — ej uran, torium eller beryllium eller förening, vari

något av dessa ämnen ingår.

I 8 kap. gruvlagen (58—64 §§) finnes bestämmelser för det fall att två

eller flera deltaga i samma gruvrörelse (samäganderätt i gruva). I sådant

fall skall för gruvans förvaltning årligen utses en gruvföreståndare, som har

att iakttaga de föreskrifter om tillsyn över gruvdriften som är meddelade

i 10 kap. gruvlagen (59 §). I 9 kap. gruvlagen (65—67 §-§) regleras formerna

för överlåtelse av gruva eller andel däri och i 10 kap. (68—78 §§) meddelas

åtskilliga bestämmelser om tillsyn över gruvdriften. Ill kap. slutligen meddelas

vissa särskilda bestämmelser angående den rätt i gruvrättsligt hänseende

som tillkommer innehavare av stadgad åborätt samt regler om talan

mot bergmästarens beslut i vissa fall ävensom vissa forum- och åtalsbestämmelser.

För innehållet i dessa kapitel redogöres närmare i det följande i

anslutning till behandlingen av de särskilda paragraferna i uranlagsförslaget.

A tomenergilagen

Med den förut omnämnda atomenergilagen har avsetts att skapa möjligheter

till erforderlig kontroll och tillsyn över verksamheten på atomenergiområdet.

Enligt lagen fordras särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t eller myndighet

som Kungl. Maj :t bestämmer för förvärv, innehav, överlåtelse och

bearbetning av eller annan befattning med samt utförsel av uran, plutonium

eller annat ämne, som användes såsom atombränsle i atomreaktor, eller förening

vari sådant ämne ingår. Detsamma skall gälla i fråga om torium och

annat ämne, som är ägnat att omvandlas till atombränsle, ävensom förening,

vari sådant ämne ingår, så ock beträffande atombränsle som använts i atomreaktor.

Särskilt tillstånd fordras även för uppförande, innehav och drift

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

av atomreaktor eller anläggning för bearbetning av ämne eller förening som

förut angivits. Lagen innehåller också vissa allmännna regler om sådana tillstånd

samt bestämmelser rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen och med

stöd av denna meddelade föreskrifter ävensom ansvarsbestämmelser m. m.

Hl. Huvuddragen i förslaget

Utredningsmannen

En huvudfråga vid utformningen av lagförslaget har gällt, om och i vad

mån koncessionssystemet bör bibehållas beträffande nu ifrågavarande

fyndigheter. Utredningsmannen påpekar, att syftet med lagstiftningen

angående rätten att eftersöka och bearbeta fyndigheter av betydelse

för atomenergin i vart fall från början i första hand var, att utnyttjandet

av naturtillgångar av sådant slag samt användningen av mineralen skulle

stå under statlig kontroll. I prop. nr 372 till 1945 års riksdag, vilken proposition

ligger till grund för den nu gällande lagstiftningen, uttalades sålunda,

att det med hänsyn till den utomordentliga och säregna betydelse som uran

redan hade och framdeles kunde få framstod som uppenbart, att avsevärda

olägenheter och vådor var förbundna med en ordning, enligt vilken vem

som helst ägde förfoga över naturtillgångar av sådan beskaffenhet. Det

framhölls vidare, att de främmande stater, vilka inom sina gränser ägde

urantillgångar, kunde förutsättas komma att snabbt vidtaga åtgärder för

sådan kontroll. Utredningsmannen framhåller, att man får se dessa uttalanden

mot bakgrunden av att man vid denna tid betraktade dessa frågor

främst med hänsyn till uranets försvarspolitiska och utrikespolitiska betydelse.

Numera träder däremot atomkraftens fredliga användning alltmera

i förgrunden såväl i vårt land som i andra länder. Med hänsyn härtill och

till en önskan att uppmuntra enskilda att söka efter uran har man, påpekar

utredningsmannen, tillägnat sig en delvis annan syn på problemet. Det allmännas

intresse är nu främst, att man skall få kännedom om fyndigheterna

och att vi i vårt land skall få fram material för den atomdrift som man räknar

med kan bli av så stor betydelse i framtiden. Även i utlandet är det

så att man, efter att till en början ha liaft den inställningen att det

gällde att snabbt skaffa staten en långtgående kontroll över dessa naturtillgångar,

numera funnit att det allmännas intresse bäst betjänas av att den

enskildes insatser stimuleras genom lättnader i lagstiftningen. Kontrollbehovet

anser utredningsmannen väsentligen kunna tillgodoses på sätt som

skett genom tillkomsten år 1956 av vår atomenergilag. Utredningsmannen

framhåller att man redan genom 1950 års ändringar i 9 kap. stenkolslagen

kom in på en väg, som ledde till lättnader i den statliga kontrollen. Då

gjordes undersökningsförfarandet väsentligen fritt; för undersökningsarbete

av viss begränsad omfattning erfordrades ej längre koncession. Det ansågs

i sådant fall tillräckligt, att jordägarens och annan rättsägares intressen

tillgodosågs. Möjlighet att även för undersökningsarbete förvärva kon
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

cession ansågs dock böra stå öppen; det kunde anses erforderligt exempelvis

om rätt att företaga undersökning ej kunde erhållas genom frivillig

överenskommelse eller om någon ville skaffa sig ensamrätt till undersökning

av en fyndighet eller rätt till undersökningsarbete av större omfattning.

De synpunkter som enligt utredningsmannens uppfattning vid den nya

lagstiftningen torde böra särskilt beaktas är följande:

man bör eftersträva stimulans av de enskildas intresse att söka efter,

undersöka och bearbeta uranfyndigheter genom att skapa dels så stor frihet

och så enkla förfaranden som möjligt, dels ock ett skydd för den enskildes

rätt till eftersökande och till de resultat som därigenom uppnås;

man måste skapa möjlighet för den som vill söka efter uran att även mot

jordägares eller andra rättsinnehavares vilja och givetvis med tillgodoseende

av dessas intressen få vara verksam för att eftersöka, undersöka och bearbeta

uranfyndigheter så att dessa fyndigheter blir upptäckta och utnyttjade

genom enskilt initiativ.

Det har vidare synts utredningsmannen vara ett det allmännas intresse,

att en väsentlig del av landets behov av uran i framtiden kan täckas genom

inhemsk uranutvinning och att en viss kontroll kan utövas över fyndigheterna

och deras utnyttjande. Även kontrollen kan i detta sammanhang,

påpekar utredningsmannen, tjäna effektiviteten i produktionen; kontrollen

kan nämligen inriktas på att man får kännedom om fyndigheterna och

på att de resurser som finnes på bästa sätt utnyttjas.

Utredningsmannen anser för sin del, att de syften som man enligt vad

nyss sagts främst synes böra tillgodose med en ny lagstiftning på ifrågavarande

område otvivelaktigt kan uppnås såväl med inmutnings- som koncessionssystemet

samt anför i fortsättningen bl. a. följande.

Då man skall taga ståndpunkt till spörsmålet, vilket system — inmutning

eller koncession — som är att föredraga i fråga om rättigheten att eftersöka

och bearbeta uranfyndigheter, har man att bedöma dels huruvida uran

har och kan förväntas få den betydelse att koncession ur denna synpunkt

får anses motiverad och dels vilket system som framstår såsom det ur praktisk

och rättslig synpunkt mest ändamålsenliga.

Vad beträffar uranets betydelse bedömes detta under närmast överskådlig

tid komma att spela en avgörande roll såsom primärt bränsle för de

civila atomenergiprogrammen med en alltmer stegrad efterfrågan som följd.

Den effektivare utnyttjning av uranet, som kan komma till stånd genom

principiella och tekniska förbättringar, kommer sannolikt icke att medföra

någon revolutionerande förändring i detta förhållande. Uranets betydelse i

och för sig torde sålunda motivera fortsatt tillämpning av koncessionssystemet.

Om man betraktar de praktiska och rättsliga skälen, är det alltjämt så

att våra enda kända brytvärda fyndigheter av uran finns i alunskiffrarna.

Man vet emellertid att uran finns även i inmutningsbara och andra mineral

och intresset är i hög grad inriktat på att få fram brytvärda fyndigheter av

uran även där. Man torde vid lagstiftningen böra räkna med att dessa strävanden

kommer att vinna framgång och att inmutningsbara mineral och

uran därför i framtiden kommer att brytas samtidigt ur samma fyndigheter.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

Uran kan alltså beräknas förekomma dels i fyndigheter, som nu regleras

enligt stenkolslagens koncessionssystem, dels i fyndigheter som är inmutningsbara

enligt gruvlagen. Detta försvårar ett rationellt ordnande av uranlagstiftningen.

För vissa fall kan det framstå som mest ändamålsenligt att

tillämpa stenkolslagens regler, för andra åter är gruvlagens regler lämpligare.

Man måste sträva efter att såvitt möjligt eliminera de olägenheter

som skulle uppstå i ett fall då till samma fyndigheter finns skilda rättsägare

beträffande olika mineral som är underkastade olika regler.

Den anpassning i det särskilda fallet, som sålunda är önskvärd eller nödvändig,

är i och för sig ett skäl för att man använder koncessionssystemet.

I samband med att koncession beviljas kan en sådan anpassning ske, medan

inmutningsrätten är bunden av mera bestämda regler. Om en koncessionsrätt

redan föreligger till ett område, är det ägnat att skapa konfliktsituationer,

om en inmutare utan vidare förvärvar en konkurrerande rätt

till samma område. Dylika konflikter kan väl uppkomma redan inom ramen

för nuvarande lagstiftning, men det gäller då mera speciella situationer.

I 5 § punkt 9 gruvlagen har ett par sådana fall reglerats genom bestämmelser

om inmutningshinder. Skulle uran i framtiden kunna uttagas

ur en mängd olika fyndigheter, skulle konfliktsituationerna kunna komma

att bli allmänna.

Inmutningsrätten tillämpad på våra gruvor av klassisk typ är en vidsträckt

rätt, som ofta närmar sig äganderätten i sina verkningar. Det vore

ägnat att ingiva betänkligheter att tillämpa en sådan rätt för utvinnande av

uran ur fyndigheter som sträcker sig över stora områden. Såsom förut

nämnts förekommer uran allmänt, ehuru i små kvantiteter, i jordskorpan.

Att märka är även, att atomenergiverksamheten under de närmaste åren

ej kan beräknas bli en ekonomisk verksamhet av vanlig typ. Den är på nuvarande

stadium beroende av insatser av subventionskaraktär. Avsättningen

av och prisbildningen på uran kommer att sammanhänga därmed.

Fördelarna med inmutningssystemet — dess stimulerande inverkan på

prospekteringsverksamheten, dess innebörd av rättsligt förfarande oberoende

av diskretionär prövning samt den automatiska lösningen av rätten till

uran inom områden, som redan omfattas av rätt till andra mineral enligt

gruvlagen — synes ej uppväga de skäl som talar för koncession. Man kan

för övrigt ordna ett koncessionssystem med sikte på att tillgodose enskildas

intressen. I den mån gruvlagen har fördelar framför stenkolslagen, kan de

beaktas vid utformningen av lagstiftningen. Det är så mycket mera naturligt

som en samordning av reglerna om uran och inmutningsbara mineral

bör eftersträvas. Skulle det i framtiden visa sig att uran ej kommer att ha

den speciella betydelse, som man nu synes böra räkna med, kan man måhända

då överväga att upptaga uran som inmutningsbart mineral i gruvlagen.

Man har då också en säkrare uppfattning om vilken gestaltning

uranfyndigheterna får, särskilt i fråga om utsträckning och belägenhet. Att

i nuvarande läge taga steget att göra uran inmutningsbart synes ej tillrådligt.

Härefter övergår utredningsmannen till att behandla frågan, hur man

med tillämpning av koncessionssystemet skall kunna uppnå en ändamålsenlig

ordning på förevarande område. Utredningsmannen uttalar, att det

allmännas intresse av kontroll inträder först när bearbetning av en fyndighet

skall komma till stånd. Särskilt under nuvarande föidiållanden, då det

gäller att erhålla kännedom om uranförekomsterna i vårt land, finnes anledning

att bereda största möjliga frihet och uppmuntran åt dem som öns
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 dr 1960

45

kar och har förutsättningar för att söka efter uran. Utredningsmannen konstaterar,

att intresse för en sådan verksamhet föreligger och att den relativt

allmänna förekomsten av uran gör, att eftersökandet redan är ganska utbrett

och kan bli det i än högre grad i den mån tekniken ytterligare utvecklas

och uranbehovet allt starkare aktualiseras. Man måste emellertid

också räkna med att de brytvärda fynden kan bli förhållandevis fåtaliga.

Vad som ur allmän eller enskild synpunkt kan krävas beträffande bearbetning

av uranfyndigheter bör därför ej inverka på ordningen för eftersökande

och undersökning av fyndigheter. Detta är av vikt för att förfarandet icke

skall bli onödigt betungande för den enskilde och taga den administrativa

apparaten i anspråk på ett sätt som ej motiveras av behovet. I detta sammanhang

erinrar utredningsmannen om föredragande departementschefens

uttalanden i samband med 1950 års ändringar i 9 kap. stenkolslagen, vilka

ändringar innebar, att föreskriften om koncession ej vidare skulle utgöra

hinder mot att endast för erhållande av prov ur uranfyndighet för analys

verkställa borrning eller sprängning eller upptaga provgropar eller vidtaga

andra liknande åtgärder (prop. nr 201/1950 s. 8 f).

Utredningsmannen konstaterar, att det utan vidare torde kunna sägas, att

något behov av reglering icke föreligger beträffande eftersökande

av uranfyndighet. Därvid utgår utredningsmannen från att gränsen

mellan eftersökande och undersökning dragés i enlighet med de i 24

kap. strafflagen angivna objektiva rekvisiten för skadegörelse och åverkan.

När det gäller undersökning av fyndighet framhåller utredningsmannen

att behov kan föreligga dels av en under viss tid för undersökaren

skyddad rätt, som bör kunna förvärvas även mot jordägarens vilja,

och dels av garantier för jordägarens och annan rättsägares rättigheter och

intressen. Vidare bör, anför utredningsmannen, klargöras, vad en frihet

från skyldighet att söka tillstånd innebär i förhållande till behovet av skydd

för den som verkställer undersökning — om han behöver riskera, att annan

genom att söka tillstånd skaffar sig företräde till fyndigheten. Därtill kommer

möjligen också det allmännas intresse av att få kännedom om fyndigheterna.

På undersökningsstadiet får man emellertid också ha i sikte, att

den som får tillstånd till undersökning — eller får göra undersökning utan

tillstånd — även får ett befogat intresse av att sedan kunna tillgodogöra sig

sina fynd antingen genom tillstånd att bearbeta fyndigheten eller — om

denna rätt överlämnas till annan — genom rätt till skälig ersättning för de

fynd han gjort.

På det stadium, då bearbetning av en fyndighet skall ske,

tillkommer, påpekar utredningsmannen, det allmännas intresse av att den

som bearbetar fyndigheten har tekniska och ekonomiska resurser att effektivt

utnyttja fyndigheten och att denne över huvud är lämplig att — även

ur kontrollsynpunkt — utnyttja en för vårt land utomordentligt betydelsefull

naturtillgång. Detta är emellertid även ett jordägareintresse. Det intrång

som sker i jordägarens egendom medför rätt till ersättning och an
-

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

språk på att arbetet utföres på sådant sätt, att större intrång ej sker än som

är nödvändigt. Tillgodoses jordägarens intresse dessutom genom någon

iorm av avgäld, har han ett intresse av att den som utövar brytningsrätten

har vilja och förmåga att inom rimlig tid åstadkomma brytningsresultat.

De synpunkter som nu anförts har synts utredningsmannen i stort sett

kunna tillgodoses med ett system av följande innebörd:

1) Rätten att eftersöka uranfyndigheter och göra undersökningsarbeten

på sådana fyndigheter kan lämnas i princip fri. Detta betyder, att vem som

helst får söka efter sådana fyndigheter, om han ej inkräktar på jordägarens

rätt samt att jordägaren har rätt att göra undersökningsarbete på sin mark

utan att särskilt tillstånd därtill erhållits. Jordägaren kan också genom

avtal upplåta sina befogenheter åt annan, och denne kan då verkställa undersökningsarbete

utan att ha erhållit tillstånd därtill av myndighet. Vad

nu sagts innebär en utvidgning av friheten från koncessionsplikt i förhållande

till gällande rätt, där friheten är begränsad till eftersökande och

undersökningsarbete av det slag som angives i 63 § andra stycket stenkolslagen.

En särskild fråga, som behandlas i annat sammanhang, är vilken rätt

innehavare av gruvrätt bör äga att undersöka uranfyndigheter på sitt gruvområde.

2) Den som vill förvärva en rätt att med uteslutande av andra undersöka

uranfyndigheter på visst område bör kunna få tillstånd därtill av myndighet.

Lämnas eftersökandet helt fritt betyder det, att en meddelad rätt att

undersöka ett område ej hindrar andra att eftersöka uran på samma område.

3) Rätten att bearbeta en uranfyndighet bör vara beroende av koncession.

Den koncessionsbeviljande myndigheten bör i princip ha frihet vid

bestämmandet av koncessionsinnehavare. Innehavare av gruvrätt bör dock

även i detta avseende intaga en särställning.

4) De väsentliga olikheter som föreligger mellan undersökning och bearbetning

bör föranleda, att man reglerar dessa förhållanden var för sig

med särskilda regler för undersökning (undersökningstillstånd) och särskilda

regler för bearbetning (koncession).

Härtill fogar utredningsmannen följande båda spörsmål:

a) Hur skall man kunna utnyttja fördelen — för såväl den enskilde som

det allmänna — av att undersökningstillstånd ej behöver sökas för det stora

antalet fall, då den som gör undersökning behöver icke endast en rätt och

frihet att göra undersökning utan också ett skydd för sina intressen inom

det område där han undersöker?

b) Hur skall man få till stånd enkla regler för prövning av vem som

skall få företräde då flera gör anspråk på undersökningstillstånd? Det är

av vikt att den tillståndsgivande myndigheten här ej ställes inför svåra

överväganden, som kanske har avgörande betydelse för den framtida rätten

till en värdefull fyndighet.

Utredningsmannen framhåller härefter, att det knappast kan komma i

fråga, att en jordägare i denna sin egenskap får en skyddad rätt gent
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

emot andra, som vill göra undersökning. Det är fastmera just mot jordägaren

som möjligheten att få undersökningstillstånd erfordras. Man kan

knappast heller som en allmän regel uppställa, att ansökan om tillstånd

för annan än jordägaren skall avslås, om jordägaren kan påvisa, att han

själv har ett aktuellt intresse av att göra undersökning. Med en sådan regel

skulle kunna uppkomma ömtåliga och svåra bevisfrågor. Situationen är i

viss mån en annan, om jordägaren åt annan, exempelvis ett gruvföretag

eller annat industriellt företag, upplåtit sin rätt till undersökning beträffande

ifrågavarande ämnen. Om företaget på grund av sådant avtal igångsatt

undersökning, kan det framstå som obilligt, att man ej respekterar en sådan

rätt utan ger undersökningstillstånd åt annan. Utredningsmannen påpekar

att när undersökningsarbete i egentlig mening igångsättes det är av

vikt för den som utför arbetet, att han får ostörd av andra slutföra detsamma.

En möjlighet att undvika ett tillståndsförfarande i det stora antalet fall

skulle vara att införa ett enkelt anmälningsförfarande för de fall, då tillstånd

ej är erforderligt för att få en rätt gentemot jordägaren. Ett sådant

anmälningsförfarande skulle emellertid kunna missbrukas och utnyttjas

för att skaffa företrädesrätt till stora områden för framtiden. Man måste

nämligen räkna med, att många företag skulle genom anmälningar söka

åt sig garantera så stora områden som möjligt. Olägenheterna härav skulle

dock kunna begränsas genom att anmälan ej medförde företrädesrätt mer

än under viss kortare tid. Det vill emellertid synas, framhåller utredningsmannen,

som om man skulle kunna komma fram till ett användbart system

med enkel anmälan, om man kvalificerar den till en fyndanmälan

till myndighet. Det allmänna har ett intresse av att gjorda fynd blir anmälda.

Om den enskildes intresse av att anmäla fynd till myndighet stimuleras

genom att möjligheterna att erhålla undersökningstillstånd eller koncession

i konkurrens med annan i viss mån göres beroende av sådan anmälan,

bör man kunna få en lämplig grund för att skilja mellan olika sökande.

Ur prioritetssynpunkt synes rent sakligt en väl underbyggd fyndanmälan

— och som sådan bör allmänt sett anses anmälan om fynd som har

ett sådant värde, att sökanden är beredd att därå bekosta undersökningsarbete

— böra tillmätas större betydelse än tidpunkten för ansökning om

undersökningstillstånd.

Jämväl frågan om inmutares, gruvinnehavares och koncessionsinnehavares

rättsställning i fråga om rätten att undersöka uranfyndighet på eget

gruvområde kräver, påpekar utredningsmannen, särskilda överväganden.

Utredningsmannen framhåller i detta sammanhang, att ur allmän synpunkt

hinder ej torde föreligga att medge innehavare av gruvrätter en på visst sätt

skyddad företrädesrätt att inom sina områden undersöka uranfyndigheler.

Det skulle ligga väl i linje med principerna i koncessionslagstiftningen sådan

den hittills utformats. Principen i 17 § stenkolslagen är sålunda, som

i det föregående i samband med redogörelsen för gällande rätt berörts, ati

vid konkurrens mellan flera rättigheter först vunnen rättighet i första hand

skall tillgodoses. Vidare hävdades starkt vid införandet av reglerna om

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

koncession å alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja, att sådan rätt

icke fick hindra redan befintliga företag. Kan man ej bereda innehavarna

av gruvrättigheter en utan tillstånd skyddad rätt, får man räkna med att

dessa — och de spelar en betydande roll i detta sammanhang, då ovisshet

ännu råder om förekomsten av brytvärda mängder uran i inmutningsbara

mineral — i stor utsträckning söker undersökningstillsitånd beträffande

uran på sina gruvområden för att skydda sina intressen. Ur administrativ

synpunkt uppkommer härigenom mycket arbete som måste bedömas vara

till föga nytta.

För bedömandet av den rättsställning som bör tillkomma innehavare av

gruvrätt med avseende å rätten till uran uppställer sig först, framhåller utredningsmannen,

den frågan, huruvida man kan — med hänsyn icke blott

till undersökningstiden utan även till det stadium, då en fyndighet skall

bearbetas — med allmänna gruvrättsliga principer lösa de problem som

uppkommer, om beträffande samma fyndighet en person har rätt till uran

och en annan till de inmutningsbara mineralen. Efter att ha erinrat om

vissa uttalanden i frågan av första lagutskottet i samband med tillkomsten

av 1945 års uranlagstiftning (uti. nr 54 år 1945) och av kommerskollegium

i samband med handläggningen av ett koncessionsärende (jfr Från departement

och nämnder 1957 nr 4 s. 66) anför utredningsmannen, att man till

en början kan konstatera, att då uran förekommer i förening med inmutningsbart

mineral brytning av bådadera måste ske samtidigt. Gruvlagen

har i 8 kap. bestämmelser om samäganderätt i gruva och i förevarande fall

skulle en liknande situation föreligga. Det är emellertid ett känt förhållande,

att reglerna om samäganderätt i gruva är mycket svåra att tillämpa i

praktiken, ehuru delägarskapet i en enhetlig gruvrörelse oftast har karaktär

av andelsrätt till viss kvotdel i en fyndighet. Vanligen framtvingas ett uppordnande

av rättsförhållandet genom bildandet av ett aktiebolag. Man skulle

kunna tänka sig, att det inbördes rättsförhållandet mellan innehavare av

urankoncession och innehavare av gruvrätt enligt gruvlagen reglerades på

samma sätt men man måste dock ha regler att falla tillbaka på, om en sådan

ordning ej går att frivilligt genomföra. Kvotdelarna av de olika delägarnas

rätt måste då fastställas, en åtgärd som måste bedömas som mycket

svår att genomföra. Hittillsvarande erfarenhet ger vid handen, aitt man

måste räkna med att urankoncessionen i regel kommer att representera ett

värde mindre än hälften av rätten till hela fyndigheten. Detta medför, att

man — med tillämpning av gruvlagens regler om brytningsvitsord — skulle

komma till att innehavaren av urankoncession ej skulle kunna framtvinga

brytning, eftersom för brytningsvitsord kräves, att den som begär brytning

innehar minst hälften av »gruvan». Om man inför en regel, att innehavaren

av urankoncession får sådant vitsord även om han äger mindre än hälften

i gruvan, inkräktar man å andra sidan på gruvinnehavarens rätt på ett sätt,

som knappast kan godtagas. I regel torde ej uranet få den ekonomiska betydelse

vid bearbetandet av en gruva, att brytningen av uran bör få bli bestämmande

för uttaget av inmutningsbara mineral. För att man i nu be
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

49

rörda hänseende skall kunna komma fram till en rimlig lösning med olika

rättsägare beträffande uran, å ena, samt inmutningsbara mineral, å andra

sidan, måste man kunna bygga på en överenskommelse mellan delägarna

eller en uppdelning av ett visst område dem emellan.

Med nu gällande regler kan man, påpekar utredningsmannen, komma till

rätta med svårigheterna i de fall då urankoncession sökes på gruvområde

genom att normalt meddela sådan koncession endast till gruvinnehavaren.

Men om någon söker inmutning å ett område, beträffande vilket koncession

å uran redan meddelats annan, finns ej möjlighet att hindra inmutningsrättens

uppkomst. Detta fall anser utredningsmannen böra betraktas på

följande sätt.

Om en person eller ett företag sökt uran och funnit sådant i inmutningsbart

mineral, torde meddelande av koncession böra göras beroende av att inmutning

sökts och utmål lagts. Det bör sålunda ej komma i fråga, att en

person på grund av en koncession för utvinnande av uran, som utgör ett

mycket ringa inslag i det inmutningsbara mineralet, skall få bryta och tillgodogöra

sig detta senare utan inmutning och utmålsläggning. Det skulle

innebära, att man kunde sätta hela gruvlagen ur funktion. Redan existensen

av bestämmelserna om kronoandel visar att ett sådant kringgående av gruvlagens

regler ej kan godtagas. Vad nu sagts medför den fördelen, att man i

regel ej behöver riskera, att inmutning senare sökes av annan å område,

som omfattas av urankoncession. Det är dock tänkbart, att så kan ske, om

upptäckten av de inmutningsbara mineralen sker senare än upptäckten av

uranet eller om en inmutningsbar fyndighet vid viss tidpunkt ej anses

brytvärd men senare befinnes vara det. Med hänsyn härtill bör i gruvlagen

såsom uteslutet från inmutning upptagas även område, varå undersökningstillstånd

eller koncession sökts eller meddelats för uran, såvida

begärd inmutning avser mineral, som förekommer i sådant samband med

uran, att det ej kan tillgodogöras för sig, ddck att hinder för inmutning

ej bör föreligga, om innehavaren av undersökningstillstånd eller koncession

lämnat medgivande därtill eller tillstånd till inmutningen lämnas

av Kungl. Maj :t. Genom en sådan bestämmelse och ett stadgande i

uranlagen, att undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å

område som omfattas av existerande gruvrätt (inmutning, utmål eller koncession)

icke kan annat än undantagsvis, när synnerliga skäl är därtill,

meddelas annan än innehavaren av gruvrätten får man en garanti för att

beträffande fyndigheterna normalt kommer att gälla enhetliga rättsförhållanden.

Där så undantagsvis befinnes önskvärt eller lämpligt, kan genom

överenskommelse eller på grund av Kungl. Maj :ts prövning åstadkommas

en uppdelning mellan olika intressenter av det område, varom fråga är.

Tänkbart är, framhåller utredningsmannen, att fall kan uppkomma, där det

framstår som en möjlig lösning att bereda en innehavare av gruvrätt ersättning

för det intrång som göres i hans rätt. Man torde, anser utredningsmannen,

åtminstone för närvarande kunna förutsätta, att uppgörelse i sådana

speciella fall kan komma till stånd utan särskilda regler därom i lag.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. Hand. Nr 31

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

Gentemot en sådan anordning som den föreslagna kan, påpekar utredningsmannen,

invändas, att, om man gör undersökningstillstånd till hinder

mot inmutning, ett sådant tillstånd kan på ett obehörigt sätt hindra inmutningsverksamhet

på ett kanske stort och värdefullt område med inmutningsbara

mineral. Ansökning om undersökningstillstånd för uran kan

vidare tänkas bli utnyttjat för att skapa ett skydd för sökanden även beträffande

inmutningsbara mineral utan att inmutning sökes. Det torde emellertid

få ankomma på den tillståndsgivande myndigheten att söka motverka

dylika olägenheter. Inmutning skall i vanlig ordning kunna sökas av annan

än innehavaren av undersökningstillstånd, och Kungl. Maj :t torde vid prövning

av ansökan om medgivande till inmutning enligt det föreslagna tillägget

till gruvlagen böra såtillvida väga de konkurrerande intressena mot varandra,

att det tillses, att inmutningssökandens intressen ej på ett obehörigt

sätt motverkas av ett kanske svagt grundat undersökningstillstånd beträffande

uran. Hinder bör ej föreligga för Kungl. Maj :t att dröja med avgörandet

av frågan om inmutningsrätt till dess det visar sig, vad undersökningen

beträffande uran leder till. Med hänsyn till Kungl. Maj :ts prövningsrätt

torde man knappast heller behöva räkna med att ett företag, som har intresse

av inmutningsbara mineral på ett visst område, söker försvara rätten

till sådana mineral med ett undersökningstillstånd beträffande uran. Risken

att annan söker inmutning och möjligheten att Kungl. Maj :t lämnar

medgivande till inmutningen är sannolikt i regel alltför betydande för att

företaget skall avstå från att för egen del söka inmutning. Utredningsmannen

påpekar emellertid, att nu berörda förhållanden bör beaktas, när man

tar ståndpunkt till frågorna om storleken av undersökningsområde, tiden

för undersökningstillstånds giltighet och möjligen även kostnaderna för

undersökningstillstånd.

Den sålunda föreslagna samordnade behandlingen av frågorna om koncession

å uran, å ena, samt inmutning och utmål, å andra sidan, ger enligt

utredningsmannen en anvisning om hur man bör se på frågan om förhållandet

mellan urankoncession och kronans rätt till

kronoandel i inmutningsbara fyndigheter. Om kronan

redan begagnat eller i samband med gruvrättighetens uppkomst begagnar

sin rätt till kronoandel, blir kronan gruvinnehavare tillsammans med

inmutaren. Det är då naturligt, att rätten till koncession å uran i samma

fyndighet meddelas för gruvinnehavaren d. v. s. inmutaren och kronan,

åtminstone om kronan begagnar sig av sin rätt till kronoandel. Har kronan

utarrenderat sin kronoandel torde frågan få bedömas från fall till fall med

hänsyn till föreliggande förhållanden. Har inmutaren gjort fyndet av uran

samt haft arbete och kostnader därför, bör det kunna ifrågakomma, att

kronan gottgör inmutaren härför på samma sätt som när koncession eljest

meddelas åt annan än den som gjort fyndet och eventuellt dessutom enligt

reglerna i 49 § gruvlagen. Ersättningsskyldighet för fyndet bör dock ej

ifrågakomma, när uranet på ett normalt och förutsebart sätt kommer fram

tillsammans med de inmutningsbara mineralen så att man ej kan tala om

s. 51 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

51

ett särskilt fynd av uran. Om kronan avstår från att begagna sig av sin rätt

till kronoandel, bör koncession kunna meddelas för inmutaren ensam. Utarrendering

av kronoandel bör väl i regel kombineras med utarrendering av

andel i uran.

Ansöker någon om tillstånd att söka efter uran, bör enligt det anförda

i regel undantag vid tillståndsgivningen göras för områden för befintliga

gruvrättigheter, såvida ej innehavaren av gruvrättigheten lämnat medgivande

till att tillståndet även får omfatta hans område. Om gruvrättsinnehavaren

emellertid själv ej uttnyttjar området för undersökning beträffande

uran och den som söker tillstånd kan visa synnerliga skäl för att gruvområdet

eller del därav bör ingå i undersökningsområdet, bör tillståndet kunna

omfatta även nämnda gruvområde. I regel torde det därvid i praktiken få

tillgå så, att innehavaren av gruvområdet en tid får tillfälle att själv göra

undersökning antingen separat eller tillsammans med tillståndssökanden.

Underlåter han detta, kan tillståndet utsträckas exempelvis i samband med

förlängning av undersökningstiden. Vid den prövning som sålunda måste

ske från den tillståndsgivande myndighetens sida bör emellertid särskilt beaktas,

att exempelvis ett större gruvföretag kan äga ett befogat intresse av

att med viss planmässighet verkställa sina undersökningar och gruvarbeten

och att en utomstående ej bör få rubba dessa genom onödiga anspråk.

Gruvföretaget bör emellertid ej heller utan vidare kunna onödigtvis hindra

en rationellt upplagd undersökning beträffande uran allenast för att kunna

tillgodose sitt intresse av att någon gång i en ganska avlägsen framtid disponera

sina mineraltillgångar.

När det gäller inmutare, utmålsinnehavare och innehavare av koncession

enligt stenkolslagen får man emellertid, påpekar utredningsmannen, jämväl

uppmärksamma frågan i vilken utsträckning dessa skall äga att oberoende

av tillstånd företaga undersökningsarbete beträffande uranfyndigheter.

Utredningsmannen erinrar sålunda om att inmutare enligt 14 § 2

mom. gruvlagen äger bryta icke inmutningsbara ämnen, vartill ju även uran

är att hänföra, allenast i den mån sådant är erforderligt för undersökningsarbetets

ändamålsenliga bedrivande. Metoderna för sökande efter inmutningsbara

mineral överensstämmer måhända ej alltid med metoderna för

undersökning beträffande uran. Vill inmutaren lägga upp en undersökning

av sistnämnda slag, kan det måhända ej ske inom gränserna för ett undersökningsarbete

enligt 14 § 2 mom. gruvlagen. Inmutaren måste då träffa

särskild överenskommelse med jordägaren. Lyckas det ej, får han söka särskilt

undersökningstillstånd beträffande uran. — När det gäller utmål äger

gruvinnehavaren enligt 52 § gruvlagen av icke inmutningsbara mineral använda

vad vid gruvarbetet behöves och dessutom tillgodogöra sig allt som

ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från

de inmutningsbara mineralen. Uran torde, påpekar utredningsmannen, höra

till denna senare kategori, men i 52 § fjärde stycket göres undantag just

för detta mineral samt för torium och beryllium. Utredningsmannen anser

emellertid, att gruvinnehavaren icke av dessa bestämmelser bör hindras att

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

undersöka uranfyndighet. Viss jämkning i lagtexten i 52 § fjärde stycket

bör därför ske så att uttagande av material för analys eller anrikningsförsök

uttryckligen undantages från förbudet. Utredningsmannen påpekar vidare,

att i förevarande sammanhang jämväl reglerna i 54 § gruvlagen måste

beaktas. Enligt detta lagrum får utmålsområde ovan jord tagas i anspråk

endast i den mån det blivit löst och då endast för sådant gruvarbete som avses

i gruvlagen. Utredningsmannen anser, att av bestämmelserna i 54 §

gruvlagen framgår att gruvinnehavaren under jord äger rätt att verkställa

undersökningsarbete beträffande uran, eftersom han därigenom icke kan

anses inkräkta på jordägarens rätt till marken. Detta bör gälla såväl löst

som icke löst mark. Vill gruvinnehavaren däremot lägga upp en uranundersökning

i dagen på icke löst utmålsmark, bör han få verkställa sådan undersökning

endast om han kan träffa uppgörelse därom med jordägaren.

Kan sådan uppgörelse ej träffas, får han söka undersökningstillstånd enligt

uranlagen och därmed träder bestämmelserna om sådan undersökning

i tillämpning med skyldighet för gruvinnehavaren att utgiva ersättning till

jordägaren för ianspråktagen mark. — I vad gäller koncessionsområde anser

utredningsmannen, att samma principer bör gälla som nu angivits i

fråga om utmålsmark.

Då utomstående person söker undersökningstillstånd för uran å mark,

vartill annan har gruvrätt, bör enligt utredningsmannen likaledes viss skillnad

få göras mellan löst och olöst mark. Synnerligen starka skäl måste

kunna åberopas för att en utomstående skall kunna få sådant tillstånd beträffande

en gruvinnehavares lösta område, såvida ej fråga är om exempelvis

en gammal gruva, beträffande vilken gruvrätten numera har ingen

eller ringa betydelse. Däremot anser utredningsmannen, att man måhända

kan vara något mindre restriktiv i tillämpningen, då fråga är om icke löst

utmålsmark eller koncessionsområde, om arbete ej heller pågår eller förväntas

snart komma till stånd under jord. Riskerna för kollision i arbetet är

då mindre. Även i fall som nu berörts bör dock givetvis gruvinnehavarens

intresse av att vara ostörd av annans arbete inom utmål eller koncessionsområde

vederbörligen beaktas och man bör också tillse, att man ej mot

gruvinnehavarens önskan utan starka skäl skapar en sådan situation, att

gruvinnehavaren tvingas att utgiva ersättning för fynd, som måhända sedan

naturligt skulle ha kommit fram under hans gruvarbete.

Utredningsmannen påpekar vidare, att när fråga är om förhållandet mellan

innehavare av undersökningstillstånd eller koncession å uran, å ena

sidan, samt koncessionsinnehavare beträffande annat mineral, å andra sidan,

alunskiffer intar en särställning. Koncession å alunskifferfyndighet

fordras för utvinnande av olja, d. v. s. för rätt att för dylikt ändamål

eftersöka och bearbeta sådan fyndighet. Uttagande av olja ur alunskiffer

kan i vissa fall ske även utan brytning. I sådana fall kan man måhända

i praktiken lättare ordna rättsförhållandet mellan två koncessionsinnehavare,

en å uran och en å olja, vid sidan av varandra, exempelvis genom

att fyndigheten utnyttjas för de olika ändamålen vid skilda tider.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

53

Detta torde, framhåller utredningsmannen, kunna ske genom föreskrifter

av den art som avses i 56 § andra stycket stenkolslagen.

På grundval av de nu redovisade övervägandena har utredningsmannen

utarbetat förslag till lag angående rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter

av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag), avsedd att ersätta de nuvarande

i 9 kap. stenkolslagen upptagna bestämmelserna. Genom lagen regleras

rätten att för utvinnande av uran eller uranförening undersöka och bearbeta

fyndighet av uranhaltigt mineral. För närvarande föreslås, att torium

likställes med uran. Däremot omfattar den föreslagna regleringen ej

beryllium, vilket sålunda åter blir oreglerat och faller under jordägarens

direkta rådighet på samma sätt som granit, gnejs, kvarts, fältspat etc.

Lagförslaget bygger i enlighet med det förut anförda på ett koncessionssystem,

men utformningen anknytes i största utsträckning till gruvlagens

regler. I förslaget skiljes mellan undersöknings tillstånd och

koncession. Undersökningstillstånd avser undersökning, koncession bearbetning

av en fyndighet. Undersökning skall i största möjliga utsträckning

kunna ske utan undersökningstillstånd. Jordägaren får sålunda utan

tillstånd göra undersökningsarbete på sin mark. Han kan också överlåta

denna rätt på annan. Om den som vill göra undersökningsarbete kan träffa

överenskommelse med jordägaren, behöver han alltså ej söka undersökningstillstånd.

För prospektering som ej inkräktar på jordägarens rätt kräves

ej ens medgivande av jordägaren. Först då fråga blir om bearbetande

av en fyndighet blir tillstånd från myndighet obligatoriskt; bearbetande

förutsätter alltid att koncession meddelats. Den som har gruvrätt (inmutning

eller utmål enligt gruvlagen eller koncession enligt stenkolslagen) får

likaledes enligt förslaget utan undersökningstillstånd verkställa undersökningsarbete

beträffande uran och torium på sitt gruvområde i den mån

han ej kommer i kollision med jordägarens rätt; i sistnämnda fall räcker

det med överenskommelse med jordägaren. Innehavare av gruvrätt får sålunda

automatiskt och utan undersökningstillstånd en skyddad rätt att företaga

undersökningsarbete. Han behöver icke riskera att överraskas av att

annan får undersökningstillstånd beträffande hans gruvområde och han behöver

ej söka sådant tillstånd för viss begränsad tid. Om en gruvinnehavare

ej vill söka efter uran och det framstår som ett allmänt intresse att visst

område blir undersökt, kan dock undersökningstillstånd meddelas annan,

dock i regel ej förrän gruvrättsinnehavaren beretts tillfälle att själv göra

undersökning om han så vill.

Den som gjort fynd kan insända fyndanmälan till myndighet med

vissa preciserade uppgifter om tiden för fyndet, fyndstället och fyndets beskaffenhet.

Fyndanmälan medför ej i och för sig en rätt i visst avseende,

men den kan få betydelse för rätten att få undersökningstillstånd eller koncession

i konkurrens med annan. Fyndanmälan kan även antagas få betydelse

som grund för ersättningsanspråk av upptäckare av fyndighet.

Enligt förslaget skall ärenden enligt lagen handläggas inom bergsstaten.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

Ansökningar och anmälningar skall ingivas till bergmästaren. Frågor om

undersökningstillstånd skall avgöras av kommerskollegium, medan beslut

om koncession meddelas av Kungl. Maj :t.

Maximiarealen för såväl undersökningstillstånd som koncession föreslås

till 100 hektar mot nuvarande 1 600 hektar.

Undersökningsarbete skall i stort sett ske enligt samma regler som gäller

för undersökningsarbete enligt gruvlagen. Maximitiden är tre år och förlängning

kan ske med tre år (i undantagsfall ytterligare tre år). Ersättning

till jordägaren skall utgå i form av årlig avgift samt gottgörelse för

skada och intrång.

Frågan om anvisande av mark för arbete skall ej såsom nu upptagas i

själva koncessionen utan anvisande skall ske i enlighet med gruvlagens regler

vid bergmästareförrättning. Möjlighet skall även föreligga att, i likhet

med vad som gäller för utmål enligt gruvlagen, för vissa ändamål anvisa

mark utanför koncessionsområdet. Ersättningsfrågor skall avgöras vid bergmästareförrättning

enligt de principer som gäller enligt gruvlagen. Lösen

skall ske av mark som behövs för arbete med 50 procents förhöjning på värdet.

Om viss mark endast skall användas för undersökningsarbete under

högst tre år, behöver marken dock ej lösas, utan årlig avgift och ersättning

för skada och intrång skall då utgå liksom vid undersökningsarbete på

grund av undersökningstillstånd.

A v g ä 1 d skall enligt förslaget utgå till jordägaren enligt de bestämmelser

som gäller enligt gruvlagen; förekommer uran tillsammans med alunskiffer,

skall dock reglerna om avgift för sådan fyndighet tillämpas även

på uran.

Förhållandet mellan rätt till uranfy ndigheter samt

gruvrättigheter av annat slag har föranlett särskilda bestämmelser

i förslaget. Gruvinnehavare får, som förut nämnts, en skyddad ställning.

Förfarandet i sådana fall då sökanden tidigare har en gruvrätt till området

föreslås på flera punkter bli avsevärt förenklat. Vidare föreslås en

ändring i gruvlagen avseende kollision mellan inmutningsansökan, å ena,

samt undersökningstillstånd eller koncession å andra sidan. Ansökan av

de senare slagen blir såtillvida inmutningshinder att medgivande av vederbörande

rättsägare eller Kungl. Maj :ts tillstånd kräves för inmutning, detta

för att ej någon skall kunna med en inmutningsansökan komplicera

rättsförhållandet på ett jordområde, där någon ansökt om rätt att undersöka

eller bearbeta uranfyndighet.

Bland ordningsföreskrifterna kan nämnas uppgiftsskyldighet

till kommerskollegium och skyldighet att låta Sveriges geologiska undersökning

genom geolog följa arbetet och ta del av de vetenskapliga resultaten.

Vidare skall bergmästarna föra register över undersökningstillstånd

och koncessioner (uranregister). I övrigt ansluter sig dessa föreskrifter nära

till motsvarande bestämmelser i gruvlagen, vars regler om samäganderätt

i gruva och om övergång av rätt till gruva ävenledes i största utsträckning

gjorts tillämpliga på fyndigheter som avses i uranlagen.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

55

Frågan om rätten till ersättning åt upptäckare regleras

ej närmare i förslaget, men principen om rätt till ersättning kommer till uttryck.

Den som upptäckt uranfyndighet är berättigad att, om annan får koncession,

av denne få skälig gottgörelse och detta — i motsats till vad som nu

gäller — oavsett om upptäckaren själv sökt koncession å fyndigheten. Parterna

får emellertid själva träffa uppgörelse om beloppet. Kan överenskommelse

ej träffas, får frågan i vanlig ordning avgöras av domstol eller, om

parterna enas därom, genom skiljemannaförfarande enligt lagen om skiljemän.

I gruvlagen och stenkolslagen föreslås — som delvis redan antytts — vissa

följdändringar. Därjämte torde uranlagsförslaget föranleda vissa ändringar

i regeringsrättslagen samt i stämpel- och lösenförordningarna.

Yttrandena

Utredningsmannens förslag har i yttrandena i allmänhet fått ett välvilligt

mottagande, och det stora flertalet remissorgan har tillstyrkt, att förslaget

lägges till grund för lagstiftning.

Kommerskollegium uttalar sålunda, att utredningsmannen i stort sett lyckats

lösa de uppkommande svårigheterna på ett sätt som skäligen tillgodoser

de skilda intressen som beröres av en lagstiftning på området. Liknande

uttalande göres av hovrätten för övre Norrland. Sveriges advokatsamfund

finner, att förslaget föregåtts av ett omsorgsfullt utredningsarbete och anser

förslaget i allt väsentligt väl ägnat att tillgodose syftet med en lagstiftning

på ifrågavarande område.

Utredningsmannens uppfattning att koncessionssystemet i

princip bör bibehållas har vunnit anslutning hos de flesta remissinstanserna.

Svenska gruvföreningen, i vars yttrande Sveriges industriförbund

instämmer, diskuterar ingående skälen för och emot ett koncessionssystem

och tillstyrker att lagstiftningen även i fortsättningen uppbygges på

grundval av ett sådant system; emellertid framhålles, att förhållandena kan

komma att framdeles förändras på sådant sätt, att en övergång till inmutningssystem

kan te sig motiverad. Kommerskollegium anser likaledes, med

utförlig motivering, att koncessionssystemet bör bibehållas. Kollegiet framhåller

önskvärdheten av att statsmakterna fortfarande har kontroll över de

inom landet befintliga urantillgångarna, vilka kan få den största betydelse

för den tekniska utvecklingen på skilda områden. Länsstyrelsen i Skaraborgs

län påpekar i likhet med överlantmätaren i länet, att de intressen på naturskyddets

och vattenvårdens område, som bör beaktas vid uranexploateringen,

kan bli bättre tillgodosedda vid ett koncessionsförfarande än vid inmutning-

■

Avvikande mening beträffande lämpligheten av att bibehålla koncessionssystemet

uttalas av länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län,

samtliga bergmästarämbeten samt Sydsvenska kraftaktiebolaget. Dessa re
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

missinstanser förordar, att uranhaltigt mineral göres inmutningsbart enligt

gruvlagen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att uranet tidigare ansetts

ha en exklusiv militär- och utrikespolitisk betydelse. Vidare torde man förut

ha utgått från att uranhaltigt mineral i brytvärda koncentrationer i vårt

land i huvudsak kunde tänkas förekomma endast i samband med fyndigheter

av alunskiffer, vilka senare ej regleras av den egentliga gruvlagstiftningen.

Dessa förhållanden har emellertid sedan dess ändrats. Tyngdpunkten

torde nu ha förskjutits till uranets fredliga användning inom atomkraftsindustrin.

Vidare vill det synas som om avsevärda koncentrationer av uranhaltigt

mineral kan förväntas förekomma såväl i samband med fyndigheter,

vilka är underkastade gruvlagen, som i fyndigheter tillsammans med oreglerade

urbergsmineral. Vad som främst talar för ett koncessionssystem skulle

väl vara, att uranets betydelse anses vara så stor, särskilt i samband med

ett fullföljande av det civila atomenergiprogrammet, att det allmänna icke

bör avhända sig den direkta kontrollen över dess eftersökande och utvinning.

Inmutningsförfarandet innefattar en vidsträckt enskild rätt, som ofta

närmar sig äganderätten i sina verkningar. Å andra sidan må anmärkas, att

i fråga om förvärv, innehav, försäljning och bearbetning av uran — där behovet

av det allmännas kontroll torde vara starkast — detsamma får anses

vara väl tillgodosett genom bestämmelserna i 1956 års atomenergilag. Eftersom

uran förekommer i samband med mineral, som är underkastade bestämmelserna

i 1938 års gruvlag, skapar ett koncessionssystem konfliktsituationer

i förhållande till den egentliga gruvrätten. Utredningsmannen har

sökt utvägar att lösa dessa. Resultatet förefaller dock ej helt övertygande,

vilket emellertid icke är ägnat att förvåna med hänsyn till uppgiftens svårighetsgrad.

Övriga av stenkolslagens koncessionssystem omfattade naturtillgångar

(stenkol, alunskiffer, salt, gas och olja) föranleder genom själva

sin beskaffenhet och sitt förekomstsätt ej på samma sätt som de uranhaltiga

mineralen kollisioner med inmutningsrätten och andra institut i gruvlagen.

Dessa konfliktsituationer och det föreslagna sättet för deras lösande kan i

vissa fall befaras få för bergshanteringen menliga verkningar, kanske särskilt

bestämmelsen att tillstånd till undersökning av uranfyndigheter i allmänhet

skall utgöra hinder för inmutning enligt gruvlagen. En annan olägenhet

av koncessionssystemet är tidsutdräkten. Ett 20-tal ansökningar om

koncession för undersökning av uranfyndigheter har under åren 1957 och

1958 passerat denna länsstyrelse. Beslut föreligger ännu ej, ehuru flertalet

ansökningar nu är mellan 2 och 3 år gamla. -— Liknande synpunkter anföres

av bergmästarämbetet i norra distriktet.

Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län frågar sig, om en särskild uranlag

inom koncessionssystemets ram kan anses motiverad för att uppnå de av

utredningsmannen angivna syftena med lagstiftningen. Från såväl allmänhetens

som myndigheternas synpunkt är det önskvärt, att gruvlagstiftningen

icke ytterligare splittras utan om möjligt koncentreras till en gemensam

författning. Kontrollen över uranfyndigheterna bör givetvis icke sträcka

s. 57 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960 57

sig längre än som kan anses erforderligt för att tillförsäkra det allmänna

nödigt inflytande över fyndigheternas utnyttjande. Detta krav synes enligt

länsstyrelsens mening tillgodosett genom gällande atomenergilag. Värdet av

en uranfyndighet för den enskilde torde i hög grad vara beroende av vilka

möjligheter han har att för egen räkning tillgodogöra sig de mineral (ämnen),

som kan utvinnas. Då detta emellertid redan gjorts beroende av Kungl.

Maj :ts prövning, har länsstyrelsen svårt att inse betydelsen av att bibehålla

kontrollen jämväl över fyndigheterna. Vad angår syftemålet att stimulera

intresset för uranletning synes delade meningar icke råda om att

inmutningssystemet i detta avseende är överlägset koncessionssystemet. Den

relativt osäkra rätt till ersättning, som är beroende av en dislcretionär prövning

från Kungl. Maj :ts sida, torde aldrig få samma stimulerande effekt,

som den i gruvlagen garanterade rätten till viss andel i påträffade fyndigheter

uppenbarligen innebär. Den allmänna tendensen inom uranlagstiftningen

går såväl i Sverige som i utlandet i riktning mot minskad kontroll

och därmed ökad frihet för den enskilde att disponera över fyndigheterna,

allt i syfte att stimulera intresset för uranletning.

Sydsvenska kraftaktiebolaget framhåller, att tillgången på uranhaltiga mineraler

är ganska riklig såväl i Sverige som på andra platser i världen. Utomlands

synes för övrigt på flera ställen koncentrationen av uran i fyndigheter

vara betydligt högre än i de svenska tillgångarna. Redan nu överstiger

världsproduktionen av uran ganska betydligt konsumtionen. Man räknar

med att detta förhållande skall bestå även sedan uran tagits i mera allmänt

bruk för användning i atomkraftverk och andra fredliga ändamål. Under sådana

omständigheter är det icke orealistiskt att räkna med att handeln med

uran för dylika ändamål kommer att släppas fri. Det torde därefter bli möjligt

att importera uran till betydligt lägre priser än det skulle kosta att utvinna

uran ur våra svenska skiffrar. Enligt bolagets mening borde detta motivera

att man i stället för koncession anknyter lagstiftningen om rätten att

söka och bearbeta uranfyndighet till gruvlagen och dess bestämmelser om

inmutning.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anför, att den bästa sporren för

fyndigheters uppsökande är att upptäckaren är säker på att få tillgodogöra

sig vinsten av sitt arbete. En sådan säkerhet erbjuder icke förslaget. Visserligen

skall enligt förslaget särskild hänsyn tagas till gjord fyndanmälan,

men detta innebär icke någon säkerhet för upptäckaren. Ej heller den omständigheten

att upptäckaren, om annan erhåller koncession å fyndigheten,

är berättigad till viss gottgörelse medför trygghet för upptäckaren; i förslaget

anges för övrigt icke efter vilka grunder gottgörelsen skall beräknas.

Ej ens jordägare, som upptäckt fyndighet på egen mark, har erforderlig

trygghet, eftersom koncession kan meddelas annan. Om förslaget genomföres

kan det vidare väntas, att stora, jordägande bolag kommer alt söka

åvägabringa fällspärr för all malmletning över huvud taget på sin mark.

Ansökan om undersökningstillstånd föreslås ju skola utgöra hinder för inmutning.

Tendenser åt detta håll har redan förmärkts. Arealen av de om
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

råden för vilka koncession sökts uppgår exempelvis — beräknat i procent av

vederbörande läns landareal — i Göteborgs och Bohus län till 11,8 procent,

i Skaraborgs län till 9,4 procent, i Värmlands län till 6 procent och i Örebro

län till 19,1 procent. Genomsnittet för västra bergmästardistriktet uppgår till

7,1 procent. Situationen är betänklig speciellt i Örebro län. Ännu betänkligare

ter sig emellertid läget i de sju bergslagssocknarna i Örebro län. Här

uppgår den sammanlagda arealen av områden för vilka ansökan om koncession

skett till 1 160 kvadratkilometer eller 49,6 % av socknarnas hela

landareal.

Viss tvekan beträffande frågan, huruvida man vid en reglering på förevarande

område skall bygga på koncessions- eller inmulningssystemet kommer

till uttryck särskilt i yttrandena från länsstyrelsen i Malmöhus län,

länsstyrelsen i Västernorrlands län, Skånes handelskammare samt handelskammaren

i Gävle.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att utvecklingen för närvarande

synes gå i den riktningen, att uranet mer och mer förlorar den betydelse ur

allmän synpunkt, som utgör ett skäl för att koncessionssystemet skulle vara

att föredraga. Frågan huruvida man redan kommit därhän, att uranet ej

längre äger sådan betydelse, torde emellertid ännu ej kunna bestämt besvaras.

Med hänsyn härtill och till de av utredningsmannen åberopade praktiska

och rättsliga skälen för ett koncessionssystem anser sig länsstyrelsen

icke böra framställa någon erinran mot utredningsmannens förslag i denna

del. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att koncessionssystemet bör

tillämpas tills vidare till dess säkrare erfarenheter vunnits om uranfyndigheternas

betydelse och gestaltning. Skånes handelskammare påpekar, att förhållandena

snart nog kan bli sådana, att inmutningssystemet framstår som

lämpligare än ett koncessionssystem. Skulle sålunda tillgången på uran på

den internationella marknaden bli god och en fri marknad upprättas, finns

det från del allmännas synpunkt knappast någon anledning att längre upprätthålla

den kontroll som koncessionssystemet innebär. En sådan marknadsutveckling

synes icke vara osannolik. Handelskammaren i Gävle påpekar

att det efter hand visat sig, att landets tillgångar på uranhaltigt mineral

icke — såsom man tidigare antagit — är begränsade till de kambriska

skifferavlagringarna utan att mineralet kan utvinnas även som biprodukt

bl. a- vid järnmalmsbrytning. Synpunkterna på uranets betydelse har likaså

förändrats därhän, att mineralets värde för atomkraftens fredliga användning

alltmer trätt i förgrunden. Det har därigenom kommit att framstå som

nödvändigt att från det allmännas sida aktivt stimulera enskilda initiativ

att eftersöka och utvinna uran. Den osäkerhet, som råder beträffande uranets

framtida betydelse, gör det enligt handelskammarens uppfattning tveksamt,

huruvida det kan anses lämpligt att i dagens läge på längre sikt avgöra

om brytning av uran skall vara underkastad krav på koncession eller

om mineralet skall kunna inordnas i gruvlagen. Ett slutgiltigt ställningstagande

i denna fråga skulle enligt handelskammarens förmenande kunna undvikas

antingen genom att den kommande lagen gives en begränsad giltighets
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

59

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

tid pa förslagsvis 10 år eller att det i propositionen uttryckligen fastslås att

lagen efter sagda tidsperiod omprövas. Det senare förfarandet vore måhända

att föredraga med hänsyn till de koncessioner, som beviljats under

den tid lagen varit i kraft.

Beträffande den formella utformningen av lagförslaget har

erinringar framförts från flera håll, varvid särskilt anmärkts att de talrikt

förekommande hänvisningarna till gruvlagen gör lagen onödigt svåröverskådlig.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara rimligt, att den som

för sin praktiska verksamhet vill sätta sig in i de regler som gäller på ifrågavarande

område bör kunna skaffa sig kunskap om alla väsentliga bestämmelser

utan att behöva forska i annan lag. Ur denna synpunkt synes särskilt

hänvisningarna i 15 § 1 mom., 17 § sista stycket, 30 § 1 mom. sista stycket,

32 § andra stycket och 39 § vara olämpliga. I flera fall kan dessutom anmärkning

riktas mot hänvisningarna ur saklig synpunkt. Hovrätten för

Övre Norrland gör i huvudsak samma invändningar mot det av utredningsmannen

tillämpade hänvisningssystemet. Advokatsamfundet framhåller, att

den jämförelsevis ringa olägenhet som kan föranledas därav att lagen, därest

hänvisningssystemet frångås, blir längre mer än väl uppväges av att

den blir lättare att läsa och förstå.

Aktiebolaget Atomenergi påpekar, att bolaget för sin del observerat nackdelarna

med de i nu gällande lag på området förekommande hänvisningarna

till gruvlagen och andra författningar, bl. a. i samband med det på flera håll

utomlands pågående arbetet med att samla olika länders författningar på

atomenergiområdet. Ett tillfälle synes bolaget nu erbjuda sig att samla

hithörande bestämmelser i en författning. Bolaget påpekar vidare, att strävandena

att vidga intresset för uranprospektering i Sverige skulle underlättas,

om uranlagen innefattade alla väsentliga bestämmelser; så viktiga föreskrifter

som t. ex. de beträffande omfattningen av undersökningsarbete och

villkoren härför samt om ersättning vid marklösen och avgäld till jordägaren

återfinnes ej i själva uranlagen men bör enligt bolagets uppfattning inarbetas

direkt i denna. Enligt bolagets mening kan det också — för att öka

överskådligheten -— vara lämpligt att uppdela lagtexten på flera kapitel eller

förse kapitlen med underrubriker.

Jämväl atomkommittén, delegationen för atomenergifrågor, bergmästarämbetena

i västra och östra distrikten samt Sydsvenska kraftaktiebolaget

anser, att de talrika hänvisningarna till annan lag gör förslaget svårläst och

oöverskådligt.

Departementschefen

När genom lagstiftning år 1945 stenkolslagens koncessionssystem gjordes

tillämpligt på uranfyndigheter, torde motivet i första hand ha varit den stora

betydelse som dessa fyndigheter ansågs ha framför allt ur försvars- och utrikespolitisk

synpunkt. Genom den utveckling som därefter ägt rum har

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

uranets betydelse som energikälla för fredliga behov starkt ökat. Man kan

räkna med att allt vidare fält kommer att öppnas för atomkraftens användning

på det rent civila området, och uranfyndigheterna kommer av allt att

döma att i en nära framtid spela en betydande roll för folkhushållet. I

detta sammanhang bör jämväl beaktas, att vår för närvarande viktigaste

energikälla, vattenkraften, senast inom ett eller annat årtionde kan beräknas

vara utnyttjad intill gränsen för vad som är ur ekonomisk och andra synpunkter

försvarligt. Det är uppenbarligen angeläget, att samhället söker att

i möjligaste mån befordra utvinning inom landet av ämnen av betydelse för

atomkraftframställning. Med hänsyn till avspärrningsrisken bör vi icke för

vår framställning av atomenergi vara i alltför hög grad beroende av utländskt

råmaterial.

På grund av den betydelse uranet sålunda redan nu har och än mer

kan antagas få måste starka skäl föreligga för att samhället skall avhända

sig de möjligheter att befordra och kontrollera tillgodogörandet av uranfyndigheter,

som en tillämpning av koncessionssystemet i vad gäller bearbetning

av sådana fyndigheter innebär. Det kan enligt min mening icke med

fog hävdas, att den kontroll samhället kan utöva med stöd av atomenergilagen

— som reglerar rätten att inneha, överlåta och bearbeta uran och

andra atombränslen — därvid är tillfyllest. Endast om tillämpningen av ett

koncessionssystem på förevarande område är på ett eller annat sätt förenat

med olägenheter av allvarligare art, bör det övervägas att överge detta system

i vad gäller tillgodogörandet av uranfyndigheter. Det av utredningsmannen

framlagda förslaget synes emellertid visa, att ett koncessionssystem på

förevarande område kan utformas på sådant sätt, att andra intressen icke

blir otillbörligen åsidosatta och utan att tillämpningen av bestämmelserna

behöver bereda alltför stora svårigheter.

Mot förslaget att bibehålla koncessionerna för bearbetning av fyndigheter

har bl. a. invänts, att därav skulle föranledas en onödig splittring av

gruvrätten. Denna splittring föreligger emellertid redan enligt nu gällande

lagstiftning. Åvägabringandet av enhetlighet inom gruvlagstiftningen får

för övrigt ej bli ett självändamål, utan en avvägning måste ske mellan fördelar

och nackdelar därav. Det bör också beaktas, att därest man önskar upptaga

uran bland de enligt gruvlagen inmutningsbara mineralen, detta ofrånkomligt

skulle föra med sig att gruvlagen i ett flertal hänseenden finge kompletteras

med nya stadganden. De skäl som talar för koncessionssystemets

bibehållande i enlighet med utredningsmannens förslag synes vara så starka,

att i och för sig beaktansvärda önskemål om ett förenhetligande av gruvlagstiftningen

bör stå tillbaka.

Vidare har från ett par hall hävdats, att konflikterna mellan gruvrättigheter

av olika slag skulle komma att öka vid en tillämpning av koncessionssystemet.

Utredningsmannen synes emellertid ha anvisat möjligheter att

komma tillrätta med dessa svårigheter på ett tillfredsställande sätt.

Det har gjorts gällande, att inmutningssystemet till sin natur är bättre

ägnat än koncessionssystemet att uppmuntra till eftersökande av fyndig
-

s. 61 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande, nr 31 år 1960

61

heter av betydelse för atomenergiutvinning. Emellertid bör erinras om att

redan den nu gällande lagstiftningen på ifrågavarande område bygger på

koncessionssystemet samt att de erfarenheter man hittills haft av denna

lagstiftning icke ger belägg för ett antagande att uranprospekteringen på

ett för landet menligt sätt hämmats genom koncessionstvånget, som i sin

nuvarande utformning är mera omfattande än det av utredningsmannen

föreslagna. Genom införandet av det av utredningsmannen föreslagna institutet

fyndanmälan och — än mer — genom den föreslagna, utvidgade

rätten till ersättning åt upptäckare torde dessutom olägenheterna i detta

hänseende med koncessionssystemet vara i betydande mån undanröjda.

Av betydelse är vidare att koncessionssystemet ger större möjligheter än

inmutningssystemet att tillgodose natur- och kulturvårdssynpunkter. Även

fastighetsbildnings- och planintressena torde lättare kunna tillgodoses genom

ett koncessionsförfarande än genom tillämpning av det mera stela inmutningssystemet.

Av stor vikt synes mig även vara att man inom koncessionssystemets

ram har lättare att hävda de anspråk i fråga om ekonomiska

resurser samt allmän lämplighet över huvud, som måste kunna ställas på

dem som anförtros utvinningen av en för vårt land så viktig naturtillgång

som uran utgör.

Även om sålunda skäl ej föreligger att i dagens läge uppge kravet på

koncession för rätt att bearbeta uranfyndighet, kan man givetvis icke bortse

från möjligheten att förhållandena i framtiden kan ändra sig på sådant sätt,

att det framstår som naturligt att lätta på den kontroll som enligt den föreslagna

lagstiftningen skall utövas från samhällets sida på förevarande område.

Utvecklingen på området bör följas med uppmärksamhet, så att lagstiftningen

efter hand kan anpassas efter uppkommande behov.

Såsom utredningsmannen funnit torde behov av reglering icke föreligga

beträffande eftersökande av uranfyndighet (prospektering). I likhet med

utredningsmannen anser jag det icke heller påkallat, att ur allmän synpunkt

krav å myndighets tillstånd uppställes för rätt att få utföra undersökning

av uranfyndighet. Redan 1950 års ändring i 63 § stenkolslagen medförde

en viss uppmjukning av kravet på tillstånd för undersökningsarbeten,

och tiden synes nu vara inne att gå vidare på denna väg. Möjlighet att utverka

tillstånd till undersökning av fyndighet bör dock finnas exempelvis

för sådana fall, då arbetet inkräktar på jordägares rätt och uppgörelse med

jordägaren ej kan träffas. Tillstånd till undersökning bör såsom utredningsmannen

förordat medföra en ensamrätt till undersökning. Ensamrätt bör

jämväl — intill dess, såsom förutsättes kunna ske, annan utverkar undersökningstillstånd

eller koncession — utan tillstånd tillkomma jordägaren

eller, såvitt avser gruvområde, den som innehar inmutning, utmål eller koncession.

I vad gäller bearbetning av uranfyndighet bör tillstånd krävas över

hela linjen.

Särskilda bestämmelser är påkallade för ernående av enhetliga rättsförhållanden

beträffande uranfyndigheter, å ena, samt övriga fyndigheter, å

andra sidan, inom samma område. Vid tillämpningen av den nu gällande

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

lagstiftningen har man delvis kunnat nå detta mål genom att i de fall då

urankoncession sökes för gruvområde normalt endast meddela sådan koncession

åt gruvinnehavaren. Men om någon söker inmutning på ett område,

beträffande vilket koncession å uran meddelats annan person, kan man

för närvarande ej hindra inmutningsrättens uppkomst. Utredningsmannen

föreslår i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande praxis, att tillstånd

att undersöka uranfyndighet eller att bearbeta sådan fyndighet beträffande

gruvområde icke annat än i undantagsfall skall meddelas annan än

den som redan har gruvrätt till området. Vidare föreslås sådan ändring i

gruvlagen, att hinder mot inmutning i princip skall föreligga beträffande

område, varå undersökningstillstånd eller koncession för uran sökts eller

meddelats, såvida den begärda inmutningen avser mineral som förekommer

i sådant samband med uran, att det ej kan tillgodogöras för sig. De sålunda

föreslagna bestämmelserna synes ändamålsenliga och har ej föranlett principiell

erinran vid remissbehandlingen. Det ligger i sakens natur, att tilllämpningen

av hithörande bestämmelser stundom kommer att ställa prövningsmyndigheterna

inför besvärliga avgöranden. Till ledning för prövningen

har emellertid i betänkandet anförts vissa synpunkter, vilka i huvudsak

ej synes giva anledning till erinran. Det är av särskild vikt, att all tillbörlig

hänsyn tages till den enskilde gruvrättsinnehavarens intressen.

Av betydelse för den praktiska tillämpningen av den nya lagstiftningen

är det förenklade förfarande som föreslås för prövning av fråga om ansökan

om undersökningstillstånd. Undersökningsärendena är redan nu

många och man kan vänta, att intresset för undersökning av hithörande

fyndigheter skall bli än större i framtiden. Det framstår under sådana förhållanden

som angeläget att undersökningsförfarandet är enkelt. Koncessionsärendena

kan däremot beräknas bli förhållandevis fåtaliga, eftersom

de förutsätter, att brytvärda fynd gjorts. I dessa ärenden kräves ett fullständigare

förfarande till skydd för exempelvis jordägare vid de mera omfattande

och definitiva ingrepp som då sker i deras rätt. Kontrollbehovet från

det allmännas sida blir också här mera framträdande.

I formellt avseende innebär utredningsförslaget, att bestämmelserna om

rätt att undersöka och bearbeta uranfyndigheter skall brytas ut ur stenkolslagen

och upptagas i en särskild lag. Det av utredningsmannen framlagda

lagförslaget innehåller emellertid talrika och omfattande hänvisningar

till gruvlagen. Såsom påpekats i flera remissyttranden är detta system ägnat

att göra lagen svårläst och svåröverskådlig. Vid den överarbetning av förslaget

som skett i departementet har därför hänvisningarna i betydande

utsträckning ersatts med direkta lagstadganden. Även eljest har lagförslaget

i vissa avseenden redaktionellt omarbetats.

Förslaget till uranlag föranleder vissa följdändringar i gruvlagen, stenkolslagen

och atomenergilagen. I detta sammanhang har även behandlats

några framställningar från kommerskollegium angående vissa frågor, som

berör gruvlagen och stenkolslagen utan att äga direkt samband med den

nya uranlagen. Ett av kommerskollegium framlagt förslag om indragning

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

till statsverket av jordägarens andel i den enligt gruvlagen utgående försvar

savgiften har jag ej funnit anledning att upptaga, då en sådan åtgärd

skulle innebära ett väsentligt avsteg från den avvägning mellan statens, inmutarens

och jordägarens intresse, som skett i gruvlagen. Däremot förordar

jag på grundval av kommerskollegiets nämnda framställningar vissa andra

ändringar i gruvlagen och stenkolslagen. Dessa ändringsförslag beröres närmare

i det följande i den speciella motiveringen (se vid 53 och 55 §§ gruvlagen

samt 2 § stenkolslagen).

Av uranlagsförslaget föranledda ändringar i regeringsrättslagen samt lösen-

och stämpelförordningarna torde få anmälas i annat sammanhang.

IV. De särskilda lagförslagen

Förslaget till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter

av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag)

I den följande redogörelsen för det framlagda lagförslaget uppmärksammas

allenast sådana avsnitt som är av större principiell betydelse ur allmän

eller enskild synpunkt eller som vid remissbehandlingen eller eljest varit

föremål för delade meningar. Beträffande lagförslagets innehåll i övrigt

hänvisas till den förut lämnade redogörelsen för förslagets huvudlinjer

och till propositionen.

2 kap.

Utredningsmannen framhåller, att det synes lämpligt, att Kungl. Maj :t

frigöres från handläggningen av ärenden rörande undersökningstillstånd.

Antalet sådana ärenden kan beräknas bli stort

och då eftersökande och undersökande av uranfyndigheter i princip göres

fritt, kan de allmänna intressen som i detta sammanhang skall bevakas

icke sägas vara av särskild betydelse. Det torde ligga väl i linje med strävandena

att befria Kungl. Maj :t från ärenden som kan handläggas av annan

myndighet att överflytta dessa ärenden från Kungl. Maj :ts prövning.

Önskvärt är även, framhåller utredningsmannen, att ej heller länsstyrelserna

betungas med ärenden om undersökningstillstånd. Om det vore fråga

om tillståndsgivning av sådan natur som avses i 71 § expropriationslagen,

skulle det måhända vara naturligast att anlita länsstyrelserna. Emellertid

är de frågor av mera tveksam natur, som kan tänkas uppkomma i samband

med beviljande av undersökningstillstånd, av gruvrättslig natur. Att bergsstaten

på grund härav måste vara inkopplad på dessa ärenden är självfallet

och det synes som om ärendena också kan avgöras av bergsstatens myndigheter.

Bergmästarna skulle väl med sin stora sakkunskap och kännedom

om de lokala förhållandena i det stora antalet fall kunna i första instans avgöra

ärendena. Det skulle ur arbetssynpunkt och med hänsyn till registrering

av tillstånden vara önskvärt alt så kunde ske. Eftersom fråga dock är

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

om beslut av koncessionskaraktär, anser utredningsmannen det vara förenat

med betänkligheter att avgörande sker av lokal myndighet. Tillståndsprövningen

beträffande undersökning blir självfallet av betydelse, då fråga

sedermera uppkommer om vem som skall få koncession. På grund av vad

nu anförts föreslår utredningsmannen, att ansökningar om undersökningstillstånd

väl skall ingivas till bergmästaren och handläggas hos honom men

att ärendena av honom med eget yttrande skall sändas till kommerskollegium

för avgörande. Utredningsmannen anser det vara av betydelse att den centrala

myndigheten på detta betydelsefulla område leder och övervakar utvecklingen

även på undersökningsstadiet. Behovet av kontakt med Sveriges

geologiska undersökning bör i sammanhanget även beaktas. De intressen

länsstyrelserna har att bevaka torde på detta stadium vara mindre framträdande.

Undersökningsarbetet är i allmänhet ej så omfattande och ingripande

att exempelvis naturskyddsintresset och andra industriers intressen

kan bli i nämnvärd grad förnärmade. Kommerskollegium torde komma

att beakta när sådana fall uppkommer och då genom remiss till vederbörande

länsstyrelse bereda denna tillfälle att yttra sig.

Departementschefen. Det synes vara av stor vikt att, då en ny lagstiftning

av förevarande typ skall börja tillämpas, prövningen av de ofta ganska

tveksamma spörsmål som kan väntas möta kommer att i möjligaste mån

ske efter enhetliga linjer så att en fast praxis så snart som möjligt utbildas

på området. Förutsättningarna för att så kommer att ske torde vara betydligt

större, om prövningen av tillståndsärenden lägges i händerna på det

ämbetsverk som i egenskap av bergsöverstyrelse har det centrala överinseendet

över gruvdriften i landet, än om prövningen får ankomma på de lokala

organen. Uppenbart är också att kommerskollegium kan uppträda med

större auktoritet gentemot sökandena, särskilt när fråga uppkommer om

att helt avslå ansökningar om undersökningstillstånd eller i något hänseende

begränsa den rätt som skall tillkomma viss sökande. I anledning av

vad bergmästarämbetet i västra distriktet uttalat må framhållas, att klagan

över bergmästarnas beslut under alla förhållanden skulle få föras hos kommerskollegium.

Med hänsyn härtill och till vad utredningsmannen i övrigt

anfört vill jag förorda att tillståndsgivningen anförtros åt kommerskollegium.

Utredningsmannen framhåller det angelägna i att förfarandet i

samband med beviljande av undersökningstillstånd

göres så enkelt som möjligt. Syftet med tillståndet — att bereda den som

vill söka efter uran möjlighet att få taga mark i anspråk mot jordägarens

vilja eller att åstadkomma en skyddad rätt till undersökningsarbete — gör

emellertid att man genom förfarandet måste sörja för att jordägaren och

annan rättsägare får tillfälle att bevaka sina intressen i samband med ansökningen

eller efter beviljandet av tillstånd genom överklagande eller i

vart fall när undersökningsarbetet skall påbörjas.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

65

Utredningsmannen anför vidare:

Förfarandet gestaltar sig olika enligt stenkolslagen och gruvlagen. Enligt

stenkolslagen göres ansökan hos länsstyrelsen och kungörelse sker för att

rättsägare skall få tillfälle att yttra sig. I fråga om undersökningskoncession

å uran m. m. behöver dock dessa regler ej iakttagas. Förfarandet vid

inmutning enligt gruvlagen innebär att ansökan göres hos bergmästaren.

Något kungörelseförfarande förekommer ej förrän denne fattat beslut. Då

översändes mutsedeln till inmutaren och avskrifter av densamma till jordägarna,

varjämte kungörelse sker. Meningen är att rättsägare härigenom

skall beredas tillfälle att överklaga beslutet. Undersökningsarbete får sedan

ej påbörjas utan att jordägare och nyttjanderättshavare i förväg underrättats.

De olika metoderna i stenkolslagen och gruvlagen torde sammanhänga

med koncessionsrättens och inmutningsrättens olika natur. Ett koncessionsbeslut

skall föregås av en prövning och avvägning av olika intressen, medan

ansökan om inmutning bygger på en lagligen reglerad rätt att under givna

förutsättningar få mutsedel. Ett koncessionsbeslut som meddelas av Kungl.

Maj:t kan ej överklagas.

Det naturliga förfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd å uran

synes vara att man tillämpar principerna i stenkolslagen. Eftersom möjlighet

föreligger att överklaga ett beslut av kommerskollegium hos Kungl.

Maj:t, är det väl tänkbart att vänta med kungörelseförfarandet till dess kollegium

fattat sitt beslut, men det framstår såsom mindre lämpligt att den

prövning som dock skall ske hos kollegium försiggår utan alt rättsägare

fått tillfälle att yttra sig i ärendet.

Ansökan om undersökningstillstånd bör, ställd till kommerskollegium,

ingivas till bergmästaren i det distrikt där området i fråga är beläget.---

Bergmästaren skall låta införa kungörelse om ansökningen i allmänna

tidningarna och tidning i orten. Bergmästaren bör dessutom, i den mån

tillgängliga uppgifter gör det möjligt och därtill giver anledning, genom

meddelanden med posten underrätta jordägare och andra intressenter;

Det är mycket angeläget att förfarandet i ärenden om undersökningstillstånd

ej göres onödigt betungande. I detta hänseende spelar det ofta en betydande

roll hur pass omfattande och grundlig utredningen om fastighetsoch

äganderättsförhållandena inom området behöver vara. Vill man skapa

en garanti för att alla jordägare och nyttjanderättshavare genom personliga

kallelser beredes tillfälle att i ärendet framföra sina synpunkter och eventuellt

överklaga beslutet, måste man skaffa en fullständig utredning i berörda

hänseenden och tillse att personliga kallelser utgår till samtliga intressenter.

En sådan utredning är emellertid ofta mycket arbetskrävande och

förenad med betydande svårigheter.

Kommerskollegium framhåller, att det med hänsyn till stadgandena i första

stycket 4) och 5) av 3 § (2 § i det genom propositionen framlagda förslaget)

är av särskild vikt, att markägarna erhåller kännedom om ingiven ansökan

om undersökningstillstånd. Ur denna synpunkt vore det onekligen

lämpligast om ansökningen delgåves markägarna personligen. En sådan

ordning kan emellertid befaras bli alltför omständlig i många fall. På grund

härav biträder kollegium utredningsmannens förslag att tillkännagivandet

av ansökningen skall ske i form av kungörelse i allmänna tidningarna och

tidning i orten.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 3 and. Nr 31

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

B er gmästar ämbetet i norra distriktet anser, att kungörelseförfarandet bör

väsentligt inskränkas samt påpekar i detta sammanhang, att en inmutning,

som har mera vittgående rättsverkningar än ett undersökningstillstånd,

kan beviljas utan föregående kungörelse och delgivning. Offentliggörandet

av beviljat undersökningstillstånd bör ske på samma sätt som i fråga om

inutsedel med den skillnaden, att delgivningen med markägare får ankomma

på innehavaren av tillståndet.

Departementschefen. De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna

om kungörande av ansökan om undersökningstillstånd har endast på

några punkter föranlett erinran vid remissbehandlingen.

Från ett håll har förordats att kungörelseförfarandet utformas i anslutning

till vad som enligt gruvlagen gäller för inmutning. Offentliggörandet

skulle i enlighet härmed ske först efter det beslut meddelats av kommerskollegium.

Som utredningsmannen framhållit är det med hänsyn till att

klagorätt mot kommerskollegiets beslut föreligger väl tänkbart att vänta

med kungörelseförfarandet tills kollegiet fattat sitt beslut. I likhet med utredningsmannen

finner jag det emellertid mindre lämpligt, att kollegiet

skall fatta beslut i ett ärende av förevarande art utan att rättsägarna haft

tillfälle att yttra sig.

Beträffande frågan i vilken omfattning personliga underrättelser om ansökningen

bör utsändas har delade meningar framkommit i remissyttrandena.

Det gäller här att avväga önskemålet om enkelhet i tillämpningen

mot rättssäkerhetsintresset. Enligt min mening är det resultat utredningsmannen

i detta avseende kommit fram till i huvudsak tillfredsställande.

Dock bör bland de rättsägare som bör erhålla personlig underrättelse om

ansökningen upptagas jämväl nyttjanderättshavare och innehavare av undersökningstillstånd.

För att i möjligaste mån motverka den tidsutdräkt med avseende å ärendenas

handläggning som måhända kan följa av att beslutanderätten föreslås

centraliserad till kommerskollegium är det givetvis angeläget att den

förberedande behandlingen av ärendena hos bergmästarna påskyndas. Som

Aktiebolaget Atomenergi påpekat, bör kungörandet av ansökning ske så

snart som möjligt. Det kan förväntas, att den avkortning av erinringstiden

som skett i förslaget i jämförelse med vad som nu gäller (från tre månader

till 30 dagar) kommer att medverka till en snabbare handläggning av ärendena.

Utredningsmannen framhåller, att man vid bedömandet efter

vilka grunder ansökningar om undersökningstillstånd

och koncession bör prövas i första hand torde få taga

i betraktande vilka synpunkter Kungl. Maj :t bör anlägga vid beviljandet

av koncession. Utredningsmannen erinrar om bestämmelsen i 4 § andra

stycket stenkolslagen, att Konungen prövar huruvida med avseende å företagets

gagn för orten och det allmänna koncession bör beviljas. I denna

s. 67 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960 67

bestämmelse torde, påpekar utredningsmannen, ligga ett dubbelt krav,

nämligen dels att fråga är om en fyndighet som kan anses brytvärd och

dels att sökanden kan utnyttja fyndigheten till gagn för orten och det allmänna.

Utredningsmannen anser att en förutsättning för beviljande av koncession

bör vara att fråga är om en fyndighet som kan tillgodogöras med avseende

å uran. Förutsättningarna härför kan vara olika i olika fall. Är

fråga om ett självständigt tillgodogörande av uran, måste kraven ställas

högre än då fråga endast är om att i samband med annan gruvrörelse taga

ut uran som biprodukt. Det kan synas som om denna fråga automatiskt

regleras av alt de ekonomiska förutsättningarna måste vara sådana att arbetet

lönar sig. Det kan emellertid tänkas att en sökande med koncessionen

huvudsakligen avser att komma åt mineral av annat slag. I ett sådant fall

bör koncession ej beviljas förrän sökanden ordnat förutsättningar för att

tillgodogöra sig dessa andra mineral antingen genom inmutning, koncession

eller avtal med jordägaren.

Vidare skall sökanden vara lämplig för att utföra det arbete som avses

med koncessionen och äga nödiga resurser därför. I 2 § stenkolslagen stadgas,

att sökande av koncession skall vid sin ansökan foga intyg som han

vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom ändamålsenligt utföras

och att nödiga tillgångar därtill står till hans förfogande. I utlandet synes

stränga krav uppställas i detta hänseende. I 7 § stenkolslagen stadgas för

det fall att flera söker koncession till samma område att Konungen bestämmer,

oberoende av tiden då ansökningarna inkommit, vilken av sökandena,

vare sig de är jordägare, upptäckare eller andra, må äga företräde

till koncessionens erhållande. Denna princip anser utredningsmannen, som

förut sagts, böra modifieras så att beträffande område, till vilket gruvrätt

förut gäller, koncession endast undantagsvis meddelas annan än innehavaren

av gruvrätten. Denna modifikation är dock ett uttryck för att gruvinnehavaren

i regel är den lämpligaste, eftersom det knappast är möjligt att,

annat än i undantagsfall, fördela brytningsrätten till uran och andra mineral

på olika företagare.

Vad beträffar prövningen av ansökan om undersöknings tillstånd anser

utredningsmannen att även för denna bör gälla den särskilda regeln till förmån

för tidigare innehavare av gruvrätt till området. Vidare förordar utredningsmannen

att vikt lägges vid gjord fyndanmälan; i vart fall bör en väl

underbyggd fyndanmälan tillmätas större betydelse än prioritet i fråga om

tiden för ingivande av ansökning om undersökningstillstånd. Utredningsmannen

anser att det främst bör vara dessa synpunkter som får vara avgörande

för den prövning kommerskollegium har att göra vid meddelande av

undersökningstillstånd. Den mera kvalificerade prövningen av olika pretendenters

lämplighet torde få anstå till prövningen av en eventuell koncessionsansökan.

Det synes dock utredningsmannen angeläget att kommerskollegium

vid sin prövning beaktar de principer som sedermera kan förväntas

bli av betydelse i koncessionsärendet. Ansökning om undersöknings
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

tillstånd syftar dock ytterst till att komma fram till koncession. Den som ej

har utsikt att få koncession är kanske ofta föga betjänt av att få tillstånd

att göra undersökning. En särskild ställning intar dock, påpekar utredningsmannen,

den som driver undersökningsarbete med sikte på att till

annan mot ersättning tillhandahålla de fynd han gör. Det kan vara önskvärt

att i vissa fall i ärende om undersökningstillstånd ett sådant förhållande

konstateras, nämligen att ansökningen syftar till att eftersöka och undersöka

fyndigheter och ej att driva gruvrörelse. Det kan underlätta att i koncessionsärendet

bevilja koncession åt annan.

Om flera ingivit fyndanmälan beträffande samma fyndighet, anser utredningsmannen

dagen för ingivandet ej utan vidare vara avgörande, när

sedermera ansökning om undersökningstillstånd sker. Kommerskollegium bör

äga bedöma innehållet i fyndanmälan och även bilda sig en uppfattning om

vem som verkligen gjort fyndet. Om anmälningarna avser olika ställen

på samma fyndområde, kan vidare övervägas att fördela området mellan de

sökande.

En ledande princip vid kommerskollegiets prövning av ansökan om undersökningstillstånd

bör även vara att genom meddelande av tillstånd den

trygghet som lagen i särskilda hänseenden avser att bereda utan sådant tillstånd

ej blir äventyrad. Den i 9 § förekommande hänvisningen till 4 § avser

där upptagna hindersbestämmelser. I detta avseende bör särskilt förhållandet

till existerande gruvrättigheter beaktas. Utredningsmannen framhåller

vidare att om det är ett allmänt intresse att på ett visst område en snabb

och effektiv undersökning kommer till stånd en sökande, som ej har förutsättningar

att uppfylla ett sådant krav, kan få stå tillbaka.

Tidsprioriteten har som nämnts ej av utredningsmannen upptagits som

grund för att skilja mellan flera sökande. Utredningsmannen framhåller

emellertid att det måhända ligger i sakens natur att kommerskollegium in

dubio faller tillbaka på denna. I princip bör dock denna omständighet ej

vara ensamt avgörande, vilket den kanske alltför ofta kunde bli om den

upptogs i lagtexten. Den prövning kollegium har att göra kan, enligt vad

utredningsmannen påpekar, i vissa fall vara av den natur, att frågan lämpligen

borde avgöras av den högsta administrativa myndigheten, Kungl. Maj :t.

Del står emellertid den förlorande parten fritt att bringa frågan under

Kungl. Maj :ts prövning genom besvär.

Departementschefen. De av utredningsmannen angivna principerna för

kommerskollegiets prövning av ansökning om undersökningstillstånd överensstämmer

i huvudsak med vad som för närvarande gäller vid prövning

av ansökan om undersökningskoncession. En nyhet är föreskrift om att vid

konkurrens mellan flera sökande särskild hänsyn skall tagas till tidigare

fynd eller undersökningsarbete. Ett par remissmyndigheter har förordat

att denna föreskrift skall utgå. Som framgår av det följande har jag funnit

övervägande skäl tala för att det av utredningsmannen föreslagna institutet

fyndanmälan upptages i lagen. Det synes naturligt att vid prövningen

s. 69 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

69

av ansökning om undersökningstillstånd jämväl tidigare fynd eller undersökningsarbete

beaktas. Jag ansluter mig sålunda till vad utredningsmannen

i detta avseende föreslagit.

3 kap.

Beträffande förfarandet i ärenden om koncession må

här intagas följande.

Utredningsmannen anser, att de skäl som anförts för ett förenklat förfarande

i fråga om ärenden angående undersökningstillstånd ej är tillämpliga

då fråga är om koncession, som avser mera definitiva anspråk på mark

och intrång i markägarens rätt av en helt annan omfattning och natur än

som följer av tillstånd till undersökning. Därtill kommer den rent praktiska

synpunkten att koncessionsärendena kan förväntas bli relativt fåtaliga

i förhållande till ärendena om undersökningstillstånd, eftersom koncession

förutsätter att man gjort fynd som kan leda till verklig gruvdrift. Kraven

på utredning om rättsägare kan och bör därför ställas högre i detta fall,

ehuru själva ianspråktagandet av mark äger rum vid en senare förrättning.

Liksom i fråga om undersökningstillstånd bör när fråga är om koncession

ansökningsförfarandet kunna förenklas genom undantag från kungörelseförfarandet

för det fall att sökanden redan har gruvrätt till det område varom

är fråga (se 27 § andra stycket i departementsförslaget). En sådan förenkling

överensstämmer med vad som redan nu gäller enligt 64 § andra

stycket stenkolslagen. Eftersom kungörelseförfarande i sådant fall kan underlåtas,

kan även uppgiftsskyldigheten i ansökningen i motsvarande mån

begränsas (26 § 4 mom. i departementsförslaget).

Till Kungl. Maj :t ställd ansökan om koncession bör ingivas till bergmästaren.

I detta fall bör, som nämnts, kraven på uppgifter och övrig utredning

ställas högre än då fråga är om undersökningstillstånd. Eftersom det skall

vara en förutsättning för koncession att på området finns brytvärd fyndighet,

skall utredning om förefintligheten därav tillhandahållas. Beträffande

den redogörelse som skall lämnas rörande förekomsten av brytvärd fyndighet

framhåller utredningsmannen, att strålningskarta icke kan anses tillfyllest.

Till skillnad från gällande rätt föreslås ej att koncessionsmyndigheten

skall bestämma angående mark för arbete i dagen och för väg, utan frågorna

därom skall upptagas vid bergmästarförrättning i överensstämmelse med

vad som gäller för utmålsförrättning enligt gruvlagen.

Utredningsmannen erinrar om att utmålskarta enligt 21 § 2 mom. gruvlagen

skall vara utförd i skala om minst 1: 4 000 eller, där kommerskollegium

det medgivit, i annan skala om minst 1: 10 000. Ansökan om koncession

skall enligt 2 § stenkolslagen åtföljas av karta i skala 1:4 000. Med

hänsyn till de betydande kostnader som är förenade med att på stora områden

upprätta karta i skala 1: 4 000 och då kartverkets ekonomiska karta

i skala 1 : 10 000 synes vara tillräcklig för det ändamål varom här är frå
-

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

ga, föreslår utredningsmannen, att skalan normalt bestämmes till 1: 10 000.

I vissa fall, exempelvis där fråga är om stora områden utan större ägosplittring

och bebyggelse, torde man, särskilt där ekonomiska kartor ännu ej föreligger

och särskild karta därför måste upprättas, kunna nöja sig med en

skala om 1: 20 000. Utredningsmannen anser det böra ankomma på kommerskollegium

att utfärda föreskrifter om i vilka fall avvikelse från skalan

1: 10 000 må ske. Liksom enligt 21 § gruvlagen bör någon bestämd skala ej

föreskrivas för mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att länsstyrelsen såsom det centrala

statliga organet inom länsförvaltningen bör på ett tidigt stadium erhålla

kännedom om eventuella uranfyndigheter inom länet. Medverkan vid

ansökningsförfarandet bidrar till att ge länsstyrelsen kunskap om samtliga

de förhållanden som är av vikt för länets utveckling och behov. Länsstyrelsen

ifrågasätter därför lämpligheten av att ansökningar om undersökningstillstånd

och koncession skall inges till bergmästaren samt påpekar i

detta sammanhang, att länsstyrelsen genom landsfiskalsorganisationen har

större möjligheter än bergmästarna att ombesörja delgivnings- och kungörelseförfarandet.

Lantmäteristyrelsen uttalar önskemål om att i koncessionsansökan angives

icke blott nyttjanderättshavare utan jämväl innehavare av servitutsrätt.

Styrelsen framhåller, att förefintliga servitut, som för den härskande fastigheten

kan vara mycket betydelsefulla, kan bli äventyrade genom att koncession

beviljas.

Lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Norrbottens och Skaraborgs län

samt kommerskollegium behandlar i sina remissyttranden ganska ingående

frågan om beskaffenheten av den karta som bör företes i koncessionsärende.

Departementschefen. I likhet med utredningsmannen anser jag, att koncessionsansökan

liksom ansökan om undersökningstillstånd bör ingivas direkt

till vederbörande bergmästare. Det skulle medföra onödig omgång, om

koncessionsansökan skulle ingivas till länsstyrelse. Det naturligaste synes

mig vara, att koncessionsansökan redan från början handlägges inom bergsstaten.

Givetvis utesluter detta icke, att länsstyrelsens yttrande inhämtas

innan ärendet avgöres av Kungl. Maj :t. Såsom i anslutning till 28 § i departementsförslaget

anföres torde i själva verket anledning ofta föreligga att

i koncessionsärende inhämta vederbörande länsstyrelses åsikt i koncessionsfrågan.

Av lantmäteristyrelsen har ifrågasatts, huruvida icke i koncessionsansökan

bör lämnas uppgift även om eventuella servitutshavare. Uppgift om

alla befintliga servitut kan emellertid ej inhämtas ur fastighetsböckerna

eller fastighetsregistren. Många servitut har tillkommit vid jorddelningsförrättningar

och uppgift om dessa kan i regel inhämtas allenast ur lantmäteriakterna.

Likaledes förekommer i betydande utsträckning av ålder

s. 71 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

71

bestående servitut, beträffande vilka över huvud skriftlig handling ej finns

bevarad. Det skulle sålunda för sökanden kunna medföra ett betydande arbete,

om det ålades honom som en obligatorisk skyldighet att i koncessionsansökan

lämna uppgift jämväl om befintliga servitutshavare. Givetvis

bör det emellertid ligga i sökandens eget intresse att i ansökningen lämna

så fullständiga uppgifter som möjligt om berörda rättsägare, eftersom

detta är ägnat att påskynda ärendets handläggning. I övrigt torde man böra

få lita till det kungörelseförfarande som föreslås beträffande koncessionsansökan.

I fråga om beskaffenheten av det kartmaterial som enligt 3 mom. 1) skall

företes i koncessionsärende har vid remissbehandlingen ifrågasatts, huruvida

den som normalskala föreslagna skalan 1: 10 000 medger en tillräckligt

tydlig fastighetsredovisning. Därvid har särskilt pekats på de krav i

fråga om kartas tydlighet som bör gälla beträffande mark, som anvisas för

arbete i dagen. Den tveksamhet gentemot utredningsmannens förslag i denna

del som sålunda kommit till uttryck kan enligt min mening ej frånkännas

visst fog. Jag anser därför att som normalskala för koncessionskarta bör

bibehållas den nu i stenkolslagen föreskrivna skalan 1: 4 000. Tydligt är

emellertid — särskilt med hänsyn till att koncessionsområde kan omfatta

arealer upp till 100 hektar med ofta ganska okomplicerade fastighetsförhållanden

— att möjlighet bör föreligga att i särskilda fall nyttja mindre skalor

än normalskalan. Jag anser därför att kommerskollegium bör få befogenhet

att i förekommande fall medge att mindre skala, dock minst 1: 20 000, får

användas. Det torde dock endast undantagsvis böra ifrågakomma att koncessionskarta

må upprättas i mindre skala än 1: 10 000. Lämpligt synes mig

vara, att i lagen angives, att kartan skall vara upprättad av lantmätare eller

annan sakkunnig person.

Frågan huruvida länsstyrelses yttrande bör inhämtas

i koncessionsärende har varit föremål för viss uppmärksamhet. I

samband härmed har även diskuterats förhållandet mellan gruvlagstiftningen

i allmänhet samt byggnads- och planlagstiftningen.

Utredningsmannen framhåller, att kommerskollegium regelmässigt torde

böra inhämta yttranden från vederbörande länsstyrelse och Sveriges geologiska

undersökning. Någon föreskrift därom har ej upptagits i lagtexten,

eftersom sådana yttranden knappast bör vara obligatoriska. Då fråga är

om koncessionsansökningar avseende exempelvis rätt för gruvföretag att

uttaga uran tillsammans med inmutningsbara mineral ur redan existerande

gruvor, torde remissförfarande ofta kunna underlåtas eller i vart fall begränsas.

Föreligger skäl att höra länsstyrelse, kan det lämpligen ske på

ett tidigt stadium av ärendets behandling. I sista hand får det bero på Kungl.

Maj :ts bedömande, om länsstyrelsens hörande är erforderligt. Yttrande från

delegationen för atomenergifrågor bör enligt utredningsmannens åsikt inhämtas

av Kungl. Maj:t, innan koncessionsärendet avgöres.

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

Länsstyrelsen i Örebro län förordar i likhet med länsstyrelsen i Skaraborgs

län föreskrift om att länsstyrelse skall beredas tillfälle att yttra sig

över ansökningen. Förstnämnda länsstyrelse erinrar i detta sammanhang

om att, därest arbetsföretag som avser annat än bebyggelse kan komma att

väsentligt ändra landskapsbilden, samråd enligt 19 § naturskyddslagen bör

ske med länsarkitekten eller den han anvisar, innan företaget utföres. Jämlikt

20 § nämnda lag äger länsstyrelsen vidare i fall som avses i 19 § vid vite

förelägga vederbörande företagare att vidtaga de åtgärder som, utan att

vara oskäligt betungande, må anses erforderliga för att begränsa eller motverka

skada å landskapsbilden.

Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vikten av att vederbörande

länsstyrelse hålles underrättad om de beslutande myndigheternas

åtgärder på här förevarande område och pekar därvid på den betydelse som

i synnerhet beviljade koncessioner kan få för länsstyrelses planläggande

verksamhet inom länet.

Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i Norrbottens län påpekar helt

allmänt vikten av att de myndigheter som har att bevaka plan- och jordbruksintressena

beredes tillfälle att yttra sig i koncessionsärenden, innan

dessa avgöres.

Lantmäteristyrelsen framhåller, att kollision kan uppkomma mellan de

rättigheter, som med stöd av en blivande uranlag kan förvärvas i avseende

å marks utnyttjande, och de intressen, som är avsedda att tillgodoses genom

byggnadslagstiftningen samt anför härom:

Ehuru förhållandet mellan vad som sammanfattningsvis kan kallas gruvrättigheter

samt byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen icke närmare

reglerats i lag, är det enligt lantmäteristyrelsens mening uppenbart

att hänsyn till att gruvdrift ej motverkas eller hindras skall tagas vid de

överväganden angående marks disposition för bebyggelse som ske jämlikt

byggnadslagstiftningen och vid de bedömanden som enligt fastighetsbildningslagstiftningen

skola ske då fråga är om ändring i fastighetsindelningen.

Sådant hänsynstagande förutsätter emellertid att förekomsten av gruvrättigheter,

som ju understundom kunna sträcka sig utanför gränserna för

utmål eller koncessionsområde, är känd för planförfattare och fastighetsbildningsmyndigheter.

Särskilt vid prövningen av fastighetsbildningsfrågor,

vilka var för sig ofta avse mycket begränsade områden men som förekomma

i stort antal, framstår den nu möjliga utvägen att i varje särskilt fall

hos bergmästarämbetena inhämta upplysningar angående eventuella gruvrättigheter

såsom betungande. Lantmäteristyrelsen anser därför den av

överlantmätaren i Örebro län föreslagna underrättelsen angående gruvrättigheter

till länslantmäterikontoren vara angelägen. Framhållas bör att såväl

andra länsmyndigheter som allmänheten härigenom skulle på ett bekvämare

sätt än nu kunna förskaffa sig kännedom om ifrågavarande rättigheter.

Då angivna problem uppkommer icke endast i anledning av det nu

föreliggande lagförslaget utan även föreligger i anledning av gruvlagen och

stenkolslagen, anser sig styrelsen dock icke i förevarande sammanhang

böra föreslå bestämmelser i ämnet.

I det föregående har lantmäteristyrelsen främst uppehållit sig vid befintliga

gruvrättigheters betydelse för tillämpningen av byggnads- och fastiglietsbildningslagstiftningen.

Enligt styrelsens mening är det emellertid vid

s. 73 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

73

tillkomsten av nya gruvrättigheter önskvärt att i den mån så är möjligt hänsyn

tages till de intentioner angående marks utnyttjande för vissa ändamål,

som kommit till uttryck genom verkställd planering enligt byggnadslagen

eller genom fastighetsbildningsåtgärder. Särskilt framträder önskvärdheten

av att ett dylikt hänsynstagande om möjligt sker, då fråga är om

tillskapande av gruvrättigheter i omedelbar närhet av tätorter. Här kan

nämligen berörd mark, ehuru den ännu icke blivit bebyggd och sålunda

icke omfattas av de i lagutkastets 4 och 18 §§ givna skyddsbestämmelserna,

exempelvis genom detaljplanläggning enligt byggnadslagens regler ha avsetts

för tätortens utbyggnad. Framhållas bör att denna planläggning, som

för övrigt kan ha dragit betydande kostnader, kan ha övat inflytande å utformningen

av anläggningar, såsom gatunät, vatten- och avloppsledningar

och reningsverk, inom den redan utbyggda delen av tätorten. Tillskapande

av gruvrättigheter å sådan mark kan således medföra betydande olägenheter.

Ehuru lantmäteristyrelsen väl är medveten om betydelsen av de fyndigheter,

för vilkas tillvaratagande gruvrättigheter tillskapas, anser styrelsen

det vara angeläget att nyss angivna synpunkter beaktas vid den prövning

som enligt lagutkastet skall föregå meddelande av undersökningstillstånd

och koncession. Framhållas bör att, därest koncession beviljas i fall

som det nyss angivna, det enligt lantmäteristyrelsens mening kan vara befogat

att ersättning utgår till vederbörande kommun.

Under åberopande av vad sålunda anförts framhåller lantmäteristyrelsen

angelägenheten av att, då fråga är om koncession, yttrande inhämtas från

vederbörande länsstyrelse, som i sin tur får förutsättas inhämta yttranden

från andra länsmyndigheter såsom överlantmätare och länsarkitekt.

Frågan om sambandet mellan gruvlagstiftningen och byggnadslagstiftningen

beröres även av länsstyrelsen i Örebro län som påpekar, att den oklarhet

som får anses råda i fråga om detta samband föranlett osäkerhet och

svårigheter. Länsstyrelsen anför härom:

Byggnadslagen innehåller icke bestämmelser, som utgöra hinder för fastställande

av stadsplan eller byggnadsplan å inmutat eller utmålslagt område.

Bestämmelserna angående grundkartor för sådana planer förutsätta

icke ens redovisning av befintliga utmål, och utmålsinnehavarna erhålla

icke meddelande om planförslagens utställande för granskning. Å andra

sidan saknas i såväl gruvlagen som förslaget till uranlag bestämmelser i

fråga om inmutning, utmålsläggning eller urankoncession inom planlagt

område. De speciella frågor, som uppkomma vid dylika kollisioner mellan

plan- och gruvintressen, synas överhuvud taget icke hava beaktats i lagstiftningen.

Med hänsyn härtill och då planläggning i flera fall förekommit inom

utmålsbelagda områden med tillhörande skyddszoner, får länsstyrelsen föreslå,

att frågan om sambandet mellan byggnads- och gruvlagstiftningen

blir föremål för en särskild utredning.

Liknande synpunkter uttalas av överlantmätaren i Örebro län och av

överlantmätaren i Norrbottens län.

Lantbruksnämnden i Norrbottens län anser, att såväl planmyndigheterna

som de organ som har att bevaka jordbruksintressena bör erhålla underrättelse

om meddelade koncessioner och undersökningstillstånd.

Lantbruksnämnden i Örebro län påpekar, att det skulle vara värdefullt

för lantbruksnämndernas planeringsverksamhet att ha en lättillgänglig upp
-

s. 74 Kontrollera mot PDF

74

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

gift om de områden som beröres av koncession och ifrågasätter därför, huruvida

icke notering om meddelad koncession kan ske i jordregistret.

Skånes handelskammare anser det vara en brist i nuvarande lagstiftning,

att de betydelsefulla rättigheter till mark som enligt gruv-, stenkols- och

vattenlagarna kan tillkomma annan än jordägaren icke antecknas i fastighetsböckerna

och inflyter i gravationsbevis samt hemställer därför, att man

vidtager sådana lagändringar, att underrättelse om beviljade gruv- och vattenrättigheter

samt lösen av markområden kommer att tillställas inskrivningsdomaren

och inflyta i fastighetsböcker och gravationsbevis.

Departementschefen. I överensstämmelse med utredningsmannens förslag

bör i förevarande paragraf upptagas stadgande, att kommerskollegium har

att jämte eget yttrande översända handlingarna i koncessionsärende till

Kungl. Maj :t. Som utredningsmannen och flera remissinstanser framhållit

torde ofta anledning föreligga att före avgörandet av koncessionsansökan

yttrande inhämtas från vederbörande länsstyrelse. En föreskrift om obligatorisk

skyldighet att inhämta yttrande från länsstyrelsen synes dock ej erforderlig.

I flera remissyttranden uttalas önskemål om att förhållandet mellan gruvlagstiftningen,

å ena, samt byggnads- och planlagstiftningen, å andra sidan,

måtte bli närmare klarlagt. Därvid har särskilt framhållits, att det i lagstiftningen

ej är sörjt för att bestående gruvrättigheter blir vederbörligen

beaktade vid tillämpningen av byggnads- och planlagstiftningen ävensom

att gruvrättigheter ofta tillskapas på ett sätt som är ägnat att motverka en

rationell planeringsverksamhet. Det är tydligt, att detta är en fråga, som

är av komplicerad natur och det torde icke låta sig göra att i förevarande

sammanhang taga upp hithörande problem till närmare granskning. För

att man i nuvarande läge i görligaste mån skall kunna komma tillrätta med

det problem som här aktualiserats, är det emellertid önskvärt, att vid tillskapandet

av gruvrättigheter som är beroende av myndighets tillstånd ett

nära samarbete etableras mellan de olika myndigheter, vilkas synpunkter

bör beaktas vid tillståndsgivningen. Jag vill nämna, att ifrågavarande problem

uppmärksammats i en skrivelse den 31 juli 1958 från byggnadsstyrelsen

till samtliga länsarkitekter. I skrivelsen har styrelsen framhållit att det,

ehuru förhållandet mellan gruvrättigheter och byggnadslagstiftningen icke

närmare reglerats i lag, synes vara klart, att vid den bebyggelseplanering,

som äger rum med stöd av byggnadslagstiftningen, nödig hänsyn skall tagas

till befintliga gruvrättigheter, så att gruvdriften ej motverkas eller hindras

men att gruvdriften å andra sidan kan medföra betydande olägenheter för

den bebyggelse som sker inom och i närheten av gruvområden. Styrelsen har

i nämnda skrivelse hemställt, att länsarkitekterna i de län där dessa frågor

kan vara aktuella gör vederbörande kommunala organ, planförfattare m. fl.

uppmärksamma på frågorna och verkar för att behovet av samordning beaktas

vid bebyggelseplaneringen.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

Vad utredningsmannen anför i fråga om förutsättningarna för

beviljande av koncession har redan tidigare redovisats.

Utredningsmannen påpekar att stenkolslagens bestämmelse i 7 § om företräde

till koncession är utformad med hänsyn till ett enhetligt koncessionssystem.

Fråga uppkommer då, när man skiljer mellan undersökningstillstånd

och koncession, om Kungl. Maj :ts prövning ej skall påverkas av vem

som erhållit undersökningstillstånd. Det ligger i sakens natur att, om innehavaren

av undersökningstillstånd har nödiga kvalifikationer, han ligger

närmast till att erhålla koncession. I princip bör dock Kungl. Maj :t vara

obunden av att undersökningstillstånd meddelats. Det är därvid att märka

att kommerskollegium vid sin prövning av frågan om beviljande av undersökningstillstånd

i allmänhet ej kan pröva vilken av flera sökande som är

lämpligast för att erhålla koncession.

Departementschefen. Utredningsmannen har intagit den ståndpunkten,

att vid prövning av flera samtidigt föreliggande koncessionsansökningar beträffande

samma område avseende i princip icke skall fästas vid tidpunkterna

för ansökningarnas ingivande. Denna ståndpunkt, som godtagits av

praktiskt taget alla remissinstanser, är även enligt min mening den rimligaste.

För att syftet med koncessionssystemet skall tillfullo nås torde det

vara nödvändigt att vid prövningen av vem som skall erhålla koncession

till visst område i princip bortse från tidsprioriteten. Som jag tidigare framhållit

synes med hänsyn till de erfarenheter man haft av den nu gällande

lagstiftningen farhågorna för att detta skulle inverka menligt på prospekteringsverksamheten

vara betydligt överdrivna. Tidsprioriteten bör tillmätas

självständig betydelse endast i fall då valet av koncessionsinnehavare står

mellan i övrigt jämbördiga sökande. Med hänsyn till stadgandets innehåll i

övrigt synes mig någon uttrycklig bestämmelse om att tidsprioriteten sålunda

i princip skall vara utan betydelse dock inte vara erforderlig.

De i utredningsförslaget upptagna hänvisningarna till hindersbestämmelserna

och till bestämmelsen om ersättning åt upptäckare torde såsom onödiga

kunna utgå.

Beträffande koncessionsområdes omfattning uttalar utredningsmannen,

att man har anledning antaga att efter verkställda undersökningar

fyndet ofta kan lokaliseras så att arealen kan begränsas i förhållande

till undersökningsområdet. Jordägareintresset är i detta fall än

starkare framträdande än i fråga om undersökningstillstånd, eftersom fråga

är om ett intrång av helt annan natur än på undersökningsstadiet. Vidare

bör jordägarnas intresse i ett speciellt hänseende särskilt beaktas i detta

sammanhang. Det gäller rätten till avgäld. Antingen en avgäld konstrueras

enligt reglerna i 53 § gruvlagen och 22 § stenkolslagen eller enligt 60 §

stenkolslagen, har jordägaren ett intresse av att koncessionsområdet ej är

för stort. I förra fallet skall avgälden nämligen fördelas mellan alla jordägarna,

i senare fallet skall avgälden tillfalla den på vilkens område bryt
-

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

ning skett. Det är sålunda ett jordägareintresse både att fördelningen ej

sker på ett alltför stort antal jordägare och att en jordägare ej skall behöva

vänta alltför länge, innan han får ut någon avgäld.

Vid övervägande av de olika omständigheter som inverkar på frågan har

det synts utredningsmannen som om den föreslagna maximiarealen för undersökningstillstånd,

d. v. s. 100 hektar, bör kunna gälla även för koncessionernas

del.

Utredningsmannen anser att närmare föreskrifter om koncessionsområdes

form ej erfordras. Det torde få ankomma på myndigheterna att tillse

att formen blir ur skilda synpunkter så ändamålsenlig som möjligt. Regelmässigt

bör emellertid tillses att området såvitt möjligt begränsas av räta

linjer. Koncessionsområdets gränser måste fixeras på ett betryggande sätt.

I fråga om gränsdragningen på djupet hänvisar utredningsmannen till vad

som föreslagits i 10 § beträffande undersökningsområde.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag i fråga om koncessionsområdes

storlek — högst 100 hektar — innebär en väsentlig minskning

av den nu för koncession stadgade maximiarealen, som är 1 600 hektar. Att

såsom från ett par håll föreslagits ytterligare minska maximiarealen synes

mig, innan erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningen, icke vara tillrådligt.

Ej heller torde det med hänsyn till de växlande förhållanden som kan

råda vara lämpligt att i lagtexten giva anvisningar beträffande gränsdragningen

kring koncessionsområde utöver vad av utredningsmannen föreslagits.

Utredningsmannen anser, att motsvarighet till bestämmelserna i 56 §

stenkolslagen om villkor vid koncesson lämpligen bör upptagas

i en ny lagstiftning. Arbetsskyldighet bör dock ej vara en normal företeelse

utan tillämpas endast i fall då det är särskilt motiverat av omständigheterna.

En uttrycklig föreskrift torde böra upptagas om att bestämmelser

må meddelas för att reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare

av annan gruvrätt å samma område.

I detta sammanhang må nämnas, att utredningsmannen i 27 § i sitt förslag

efter förebild från 11 § stenkolslagen upptagit stadganden om skyldighet

för koncessionsinnehavare att ställa pant för skada eller intrång, som

genom dennes arbete tillskyndas jordägare eller annan.

Departementschefen. De föreskrifter utredningsmannen föreslagit om

uppställande av villkor vid koncession synes ej giva anledning till erinran.

Vad angår förslaget om skyldighet för koncessionshavaren att ställa pant

eller borgen till säkerhet för skada och intrång vill jag i likhet med ett par

remissinstanser ifrågasätta om detta är erforderligt. Såsom framhållits av

advokatsamfundet sker en noggrann prövning av koncessionssökandenas

kvalifikationer icke minst i ekonomiskt hänseende. Med hänsyn till de krav

på ekonomisk soliditet som måste upprätthållas beträffande innehavare av

s. 77 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

77

urankoncession torde vederbörande rättsägare icke vara i behov av den ytterligare

säkerhet, som en nedsatt pant kan innebära. Om så i särskilt fall

skulle anses erforderligt, kan Kungl. Maj :t meddela föreskrift härom i samband

med övriga villkor för koncessionen. Jag anser sålunda att de föreslagna

bestämmelserna i 27 § i utredningsmannens förslag icke bör upptagas i

uranlagen.

Utredningsmannen framhåller, att de ersättningsfrågor som

uppkommer i samband med koncession väl kan tänkas

komma att avse betydande belopp med hänsyn till de relativt stora arealer

som kan ifrågakomma. Ur denna synpunkt kunde det vara av betydelse

att inkoppla expropriationsdomstol på dessa ersättningsfrågor. Med hänsyn

till att det system som tillämpas enligt gruvlagen alltid fungerat på ett

tillfredsställande sätt och med hänsyn till värdet av enhetliga regler inom

hela gruvrätten, förordar utredningsmannen dock att ersättning — även

då fråga är om lösen för mark — får liksom enligt gruvlagen bestämmas

av bergmästare och gode män. Då fråga är om betydande belopp, torde

parterna ombesörja sakkunnig utredning och möjlighet torde föreligga att

enligt 26 § gruvlagen hos länsstyrelsen begära förordnande av sakkunnigt

biträde.

Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk föreslår,

att expropriationsförfarandet även i fortsättningen skall tillämpas vid bestämmandet

av marklösenersättning i anledning av meddelad koncession.

I andra hand hävdar förbunden, att regler bör införas i såväl gruvlagen som

blivande uranlag, att markägare och annan rättsinnehavare skall erhålla

ersättning för nödiga kostnader för juridiskt och tekniskt biträde i överensstämmelse

med de regler, som i detta hänseende gäller beträffande andra

tvångsförfoganden.

Departementschefen. Det störa flertalet remissinstanser har godtagit utredningsmannens

förslag, att marklösen vid oenighet mellan parterna skall

bestämmas vid bergmästarförrättning och således icke, såsom för närvarande

sker, av expropriationsdomstol. Från ett par remissinstanser har emellertid

förordats att expropriationsförfarandet skall bibehållas. Som min egen

uppfattning vill jag framhålla, att det i gruvlagen reglerade förfarandet

synes ändamålsenligt särskilt genom att onödig omgång och tidsutdräkt undvikes.

Den omständigheten, att koncessionsområde enligt förslaget kan omfatta

större areal än utmål synes icke behöva föranleda att en annan ordning

väljes. Att märka är, att erfarenheterna från det föregående undersökningsarbetet

ofta torde ge koncessionsinnehavaren anledning alt begränsa

brytningsarbetet till att avse betydligt mindre markområden än som omfattas

av koncessionen. Jag vill sålunda biträda utredningsmannens förslag i

denna del.

Den i 36 § i departementsförslaget upptagna bestämmelsen att sökanden

skall gälda kostnaderna för bergmästarförrättning har motsvarighet i 21 §

s. 78 Kontrollera mot PDF

78 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

4 mom. gruvlagen. De kostnader som här avses innefattar icke ersättning för

sakägares inställelser eller biträdeskostnader. I jämförelse med nuvarande

ordning i fråga om uranfyndigheter innebär detta en försämring av jordägarens

ställning i vad gäller frågan om ersättning för egna kostnader. Det torde

emellertid icke vara lämpligt att för uranlagens del införa särregler i berörda

hänseende, och att nu företaga ändring i gruvlagens bestämmelser på

ifrågavarande område kan icke heller gärna ifrågakomma. Beaktas bör, att

den föreslagna tillämpningen av gruvlagens ersättningsregler i övrigt torde

medföra ej oväsentliga fördelar för jordägarna i jämförelse med vad som nu

gäller enligt stenkolslagen.

För den händelse någon är missnöjd med vad vid bergmästarförrättning

bestämts i ersättningsfråga, skall han på samma sätt som gäller enligt gruvlagen

kunna instämma sin talan till allmän domstol inom ett år från förrättningens

avslutande (se 63 § i departementsförslaget).

Utredningsmannen framhåller att bestämmelser om jordägareavg

ä 1 d givetvis ifrågakommer endast beträffande koncession och ej i fråga

om undersökningstillstånd. Enligt 53 § gruvlagen gäller för utmål som tillkommit

enligt gruvlagens regler — men ej beträffande äldre utmål, där

jordägaren i princip har rätt till jordägareandel — att jordägaren har rätt till

en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral

som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden skall dock ej för något

år uppgå till högre belopp än 5 000 kronor och tiden är begränsad till 20 år.

Fördelning skall ske mellan jordägarna efter som de äger del i jorden. Den

allmänna regeln om avgäld för stenkolslagens del finns i 22 §. Avgälden

skall motsvara värdet av 1/75-del av vad som brutits och uppfordrats. Beträffande

alunskiffer och uran m. m. gäller emellertid enligt 60 § att jordägaren

skall vara berättigad till en avgift av 15 kronor för ar av den mark

inom vilken brytning skett eller olja utvunnits. Bestämmelsen i 60 § skall

dock, enligt 64 § femte stycket, ej föranleda att den som erhållit koncession

å alunskiffer såväl för utvinnande av olja som för erhållande av uran etc.

skall erlägga större avgift än 15 kronor för ar för mark, inom vilken han företagit

brytning, förutom av skiffer för utvinnande av olja, även av uranhaltigt

mineral.

Eftersom uran alltid förekommer tillsammans med andra mineral av

olika slag, synes det utredningsmannen mest rationellt att uppställa en

regel, enligt vilken uran i varje särskilt fall betraktas på samma sätt som

övriga mineral inom fyndigheten, för vilka avgäld skall utgå. Förekommer

sålunda uran tillsammans med inmutningsbara mineral, skall i fråga om

avgäld så anses som om uran varit inmutningsbart. Förekommer uran tillsammans

med alunskiffer, för vilken koncession erhållits för utvinnande

av olja, skall avgiften av 15 kronor för ar utgå på samma sätt som enligt

nuvarande bestämmelser. Den nu nämnda regeln måste emellertid kompletteras

med en bestämmelse för det fall att uran förekommer tillsammans

med mineral, för vilka avgäld ej är stadgad. Då bör avgäld för uran utgå

s. 79 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

79

enligt reglerna i 53 § gruvlagen. En sådan bestämmelse innebär, att om

uran uttages ur exempelvis granit och gnejs, kvarts eller fältspat avgäld

skall utgå för uran enligt sistnämnda regler. Uttages uran ur en gruva, beträffande

vilken äldre gruvförfattningar gäller och avgäld sålunda ej är

stadgad, får jordägaren avgäld för uranet. Har däremot tiden om 20 år

enligt 53 § gruvlagen för viss gruva utgått när uran börjar brytas, inträder

ej någon ny rätt till avgäld beräknad på uranet.

Man kan, framhåller utredningsmannen, måhända uppställa frågan, huruvida

ej förekomsten av uran och inmutningsbara mineral i samma fyndighet

bör föranleda förhöjning av maximibeloppet 5 000 kronor i 53 § gruvlagen.

Utredningsmannen anser det emellertid vara angeläget att man, såvitt

möjligt, ej komplicerar reglerna om avgäld med specialregler i alltför

stor utsträckning. Frågan om nämnda maximibelopp torde få bedömas

som en schematisk regel, som ej kan differentieras med hänsyn till fyndigheter

av olika värde och natur. Det kan också ifrågasättas huruvida icke

maximibeloppet för uran bör höjas med hänsyn till att maximiarealen för

urankoncession är mycket större än den högsta areal som är medgiven för

utmål. Det vill emellertid synas som om arealen i detta sammanhang ej

har den betydelse att en specialregel är erforderlig. Frågan om avgälden

bör också ses i samband med att ersättningen till jordägare nu föreslås bli

avsevärt förbättrad genom förhöjningen med 50 procent.

För att belysa hur de föreslagna reglerna verkar i kollisionsfall, anför

utredningsmannen vissa exempel.

Vid remissbehandlingen gjordes från flera håll invändningar mot utredningsmannens

förslag i denna del.

Departementschefen. Som utredningsmannen påpekat medför det sätt på

vilket uranet förekommer i olika fyndigheter vissa svårigheter vid bestämmandet

av den avgäld som koncessionsinnehavaren har att erlägga till jordägaren.

Den av utredningsmannen föreslagna lösningen, att avgälden alltefter

uranets förekomst i det särskilda fallet beräknas enligt gruvlagens

eller enligt stenkolslagens regler synes naturlig och ändamålsenlig, önskvärt

vore givetvis att, såsom från ett par håll förordats, få fram ett enhetligt

avgäldssystem. Det synes emellertid vara förenat med stora svårigheter

att konstruera ett sådant system. De av utredningsmannen föreslagna avgäldsreglerna,

vilka i princip godtagits av det stora flertalet remissinstanser,

synes mig därför böra upptagas i uranlagen.

I allmänhet torde de föreslagna reglerna icke komma att förorsaka svårigheter

vid tillämpningen. Undantagsvis kan föreligga mera komplicerade

föihållanden, som kan bereda svårigheter vid uträknandet av avgäldsbeloppen.

I förekommande fall torde bergmästarna härvid kunna stå till tjänst

med råd och anvisningar. Lämpligt synes vara, att kommerskollegium utfärdar

praktiska anvisningar för beräkningen av avgälden.

Beträffande den av flera remissinstanser berörda frågan om beräknandet

av avgäld vid brytning av uran som förekommer tillsammans med såväl

s. 80 Kontrollera mot PDF

80 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

inmutningsbara mineral som mineral som är föremål för koncession enligt

stenkolslagen torde lösningen av de problem i samband med avgäldsberäkningen

som därvid kan uppkomma få sökas enligt de linjer som angivits av

kommerskollegium. Avgälden bör alltså bestämmas enligt reglerna för det

mineral, varmed uranet förekommer i närmaste samband. Att tynga lagtexten

med särskilda bestämmelser härom synes icke vara erforderligt.

Vad angår det framförda förslaget om höjning av maximibeloppet för

jordägareavgälden till ett belopp motsvarande 200 procent av vad som gäller

enligt gruvlagen vill jag nämna att jag såsom framgår av det följande

biträder ett av kommerskollegium i framställning den 23 december 1958

framlagt förslag om höjning av den enligt 53 § gruvlagen stadgade avgäldens

maximibelopp från 5 000 till 10 000 kronor Detta maximibelopp bör

jämväl upptagas i förevarande paragraf.

I redaktionellt avseende torde paragrafen få omarbetas i syfte att göra

reglerna mera lättöverskådliga. Därvid synes lämpligast att såsom huvudregel

upptaga de okomplicerade fall, då uran förekommer tillsammans med

mineral som ej är föremål för gruvrättighet av något slag.

4 kap.

I detta kapitel behandlas institutet fyndanmälan samt frågan om

ersättning till upptäckare av uranfyndighet.

Utredningsmannen. Beträffande de allmänna överväganden som ligger till

grund för utredningsmannens förslag om införande av institutet fyndanmälan

hänvisas till den allmänna motiveringen.

Utredningsmannen påpekar att, utöver de anvisningar om beskaffenheten

av fyndanmälan som upptages i andra stycket av 44 §, kommerskollegium

lämpligen, efter hand som erfarenheter vinnes, därutöver bör lämna ytterligare

anvisningar. Det är enligt utredningsmannens uppfattning av vikt

att relativt stränga krav ställs på en fyndanmälan, om den skall kunna göra

anspråk på att tillmätas betydelse i olika hänseenden. I regel torde analysattest

från sakkunnigt laboratorium böra fogas vid en sådan anmälan och

uppgift bör lämnas om vem som uttagit provet. I detta sammanhang betonar

utredningsmannen att fyndanmälan icke i och för sig medför någon rätt i

visst avseende. Den är att betrakta som ett bevismedel för att visa att ett

fynd gjorts vid viss tidpunkt. Vilken betydelse detta har för rätten till undersökningstillstånd

eller koncession tillkommer det i varje särskilt fall den

tillståndsgivande myndigheten att bedöma. Fyndanmälan kan vidare vara

ett bevismedel i en tvist om rätt till ersättning åt upptäckare.

Kommerskollegium anser — i likhet med bergmästarämbetena i norra,

östra och västra distrikten — att bestämmelserna om fyndanmälan bör utgå

ur förslaget. Kommerskollegium anser det osannolikt, att institutet med

hänsyn till att det icke bereder upptäckaren någon verklig rätt skulle komma

att användas i nämnvärd omfattning; en upptäckare torde icke finna

s. 81 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

81

det vara förenligt med sina intressen att i förväg bekantgöra sitt fynd. Vidare

befarar kollegium, att dessa bestämmelser är ägnade att väcka falska

förhoppningar hos den som icke är förtrogen med lagstiftningens uppbyggnad.

Kollegiet ifrågasätter även, om bestämmelserna blivit så utformade, att

de med säkerhet kan tillgodose det avsedda syftet. Möjligheten att missbruka

rätten att göra fyndanmälan synes kollegiet vara ganska stor; det kräves

sålunda i förslaget ej bevis om att fynd verkligen föreligger.

Bergmäsiarämbetet i norra distriktet kan icke finna, att institutet fyndanmälan

fyller något verkligt behov. Enligt utredningsmannens uttalande

är det endast »en väl underbyggd fyndanmälan» som ger prioritet. Kriteriet

på en sådan anmälan är, att fyndet är av sådan betydelse, »att sökanden är

beredd att därå bekosta undersökningsarbete». Om så är förhållandet, bör

han enligt ämbetets mening icke draga sig för att trygga sin rätt genom

att utverka undersökningstillstånd. Man kan befara, att bestämmelsen om

fyndanmälan främst kommer att utnyttjas av uranletare med mer fantasi

än sakkunskap, vilket skulle komma att medföra ett betydande arbete med

registrering, sovring och bevakning av anmälningar.

Viss tveksamhet beträffande lämpligheten av regler angående fyndanmälan

kommer till uttryck i ett par yttranden. Aktiebolaget Atomenergi anför sålunda:
För

att en undersökare skall kunna skydda sina intressen utan att behöva

ansöka om undersökningstillstånd har utredningsmannen antytt ett enkelt

anmälningsförfarande. Detta anses emellertid kunna missbrukas och utnyttjas

för att skaffa företrädesrätt till stora områden för framtiden. I stället

föreslår utredningsmannen ett system med fyndanmälan. Om flera begär

undersökningstillstånd eller koncession kan den som tidigare gjort fyndanmälan

ha viss prioritetsrätt. En fyndanmälan kan också vara bevismedel

vid tvist om ersättning åt upptäckare. I anslutning till förslaget om fyndanmälan

vill bolaget framhålla att även detta system kan missbrukas. Även

om man, som betänkandet förutsätter, ställer stränga krav på en fyndanmälan,

bl. a. analysattest från laboratorium, kan det vara svårt att bevisa

att fyndet kommer från viss angiven plats. Om fyndanmälan skall tillmätas

värde vid tvist om upptäckarersättning kan svårigheter uppstå i de fall,

då någon som vill bryta gör gällande att brytningen grundar sig på hans

egna fynd och icke på en fyndanmälan inom ett närbeläget område. Bolaget

vill ej motsätta sig det föreslagna systemet med fyndanmälan, som i varje

fall bör prövas, ehuru man icke bör förbise, att dess tillämpning understundom

kan bli förenad med vissa svårigheter av här antydd art.

Liknande synpunkter anföres av atomkommittén.

Lantbruksstyrelsen uttalar, att därest styrelsens antagande att fyndanmälan

skall kunna göras jämväl av vederbörande jordägare är riktigt, styrelsen

icke har något att erinra mot bestämmelserna i förevarande paragraf.

Departementschefen. Som förut framhållits är det icke med ett koncessionssystem

förenligt att tillmäta tidsprioriteten avgörande betydelse i fall

då flera pretendenter föreligger i fråga om samma markområde. Den till - ståndsgivande myndigheten bör principiellt ha fria händer vid sin prövning,

(i Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 0 and. Xr 31

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

Detta utesluter emellertid icke att vid prövningen — bland andra omständigheter

— avseende fästes jämväl vid tidsprioriteten. Av vikt är då att det

utan större omgång kan fastställas när och av vem en viss fyndighet upptäckts.

Som ett bevismedel i förevarande avseende har utredningsmannen

föreslagit regler om s. k. fyndanmälan. Förslaget härom har vid remissbehandlingen

rönt motstånd från några håll öch även jag ställer mig i viss

mån tveksam därtill. Bestämmelserna om fyndanmälan synes mig dock

kunna vara betydelsefulla just för att på ett enkelt sätt få fastslaget när

och av vem en viss fyndighet blivit upptäckt. Det torde också finnas visst

fog för antagande, att reglerna om fyndanmälan i förening med bestämmelser

om ersättning åt upptäckare är ägnade att stimulera prospekteringsverksamheten

och därmed också i väsentlig mån motverka den prospekteringshämmande

effekt som koncessionssystemet anses i viss mån medföra.

En ytterligare fördel med ett institut sådant som fyndanmälan är,

att man därigenom erhåller ett bättre underlag för de regler om ersättning

till upptäckare som föreslås i nästföljande paragraf. Med hänsyn härtill

förordar jag, att bestämmelserna om fyndanmälan godtages som ett försök.

Rätten att göra fyndanmälan bör stå öppen för envar som gjort fynd,

således även för ägaren av den mark där fyndigheten anträffats.

Utredningsmannen framhåller beträffande rätten till ersättning

för den som upptäckt uran fyndighet, att det av ålder har

varit regel i vår gruvlagstiftning att den som upptäckt en nyttig fyndighet

skulle därför erhålla belöning. Man kan exempelvis hänvisa till bestämmelserna

i punkterna 5 och 7 i 1723 års förordning angående de förmåner, vilka

de ha att njuta som några metall- samt mineralstreck och nyttiga bergarter

uppfinna, angiva och i gång bringa, där det sägs att vilken som helst som

till bergskollegium anmälde något metallstreck eller mineral på annans grund

och ägor skulle först efter vanligheten ha hittelön och, där något beständigt

streck eller verk sedan blev därav, vidare få en »anständig och vacker vedergällning

i sölf eller penningar» och jämväl äga tillstånd att participera i

verket till i regel en fjärdedel.

I senare gruvförfattningar har ej upptagits några bestämmelser om hittelön

och annan ersättning till den som gjort fynd. Det torde sammanhänga

med att upptäckaren har möjlighet att själv bevaka sina intressen genom att

söka inmutning. Därmed har han fått en rätt till fyndigheten, som han sedan

kunnat överlåta mot ersättning.

Stenkolslagen behandlar, i 7 §, endast det fall då flera söker koncession

och den som visar sig ha upptäckt fyndigheten får träda tillbaka för annan.

Då skall den som får koncessionen utgiva skälig gottgörelse till upptäckaren,

och beloppet av denna gottgörelse skall bestämmas i koncessionen.

Med det system som nu föreslås för reglering av rätten till uranfyndigheter

aktualiseras givetvis frågan om ersättning åt upptäckare. För att uppmuntra

till eftersökande göres rätten att eftersöka fyndighet i princip fri.

s. 83 Kontrollera mot PDF

83

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

Rätt till undersökning kan erhållas genom särskilt tillstånd, som ger ett

skydd för rätten att undersöka. Därefter förbehålles åt Kungl. Maj :t fri prövningsrätt

i fråga om vem som skall få koncession att bearbeta fyndigheten.

Frågan om rätt till ersättning åt upptäckare i allmänhet torde, påpekar

utredningsmannen, få bedömas enligt allmänna rättsprinciper. Vad som i

förevarande sammanhang bör upptagas är det fall att någon upptäckt en

fyndighet — med eller utan undersökningstillstånd — och annan erhåller

koncession. För sådant fall bör gälla, att upptäckaren har rätt till skälig

gottgörelse. Utredningsmannen anser däremot icke, att förutsättningarna

för att anses som upptäckare och ersättningens storlek bör regleras i förevarande

lag. Det får bero på parterna själva att träffa uppgörelse eller eventuellt

vid domstol eller inför skiljemän få frågan avgjord. Träffas uppgörelse

innan koncession meddelas, bör ersättningsbeloppet utsättas i koncessionen.

Stundom kanske Kungl. Maj :t finner situationen vara sådan att koncession

ej meddelas förrän uppgörelse skett. Utredningsmannen anser emellertid

icke att uppgörelse om ersättningsbeloppet bör göras till förutsättning för

koncessionens meddelande. Det kan i ett visst fall vara ett allmänt intresse

att koncession meddelas snabbt, medan frågan om ersättning åt upptäckaren

kan kräva lång tid för förhandlingar eller tvist. Vidare kan parterna kanske

ha ett intresse av att före avgörandet avvakta resultatet av vissa arbeten.

Den som eftersöker uran på område, till vilket särskild rätt till undersökning

tillkommer annan, bör enligt utredningsmannens åsikt i regel ej vara

berättigad till ersättning för fynd som han gör på sådant område.

Bergmästarämbetet i västra distriktet anser att stadgandet bör utgå och

hänvisar därvid till att de fåtaliga mer eller mindre professionella malmletare

som finnes liksom hittills torde kunna göra sig betalda för sitt arbete

genom att hembjuda sina fynd till exploatörer; om upptäckaren åter

själv önskar exploatera fyndighet, står det denne fritt att begära undersökningstillstånd

och koncession.

Kommerskollegium uttalar däremot, att bestämmelser om ersättning till

upptäckare är ägnade att minska den olägenhet som avsaknaden av lagstadgad

förtursrätt till fyndighet utgör.

I några yttranden efterlyses ett närmare angivande i lagtexten av de grunder

enligt vilka ersättningen till upptäckare skall bestämmas.

Departementschefen. I likhet med utredningsmannen anser jag det vara

av värde att i uranlagen upptages stadgande av innebörd, att en upptäckare

av uranfyndighet i princip skall ha rätt till ersättning, om annan erhåller

koncession å fyndigheten. Att så sker måste anses vara ägnat att stimulera

till ökat eftersökande av fyndigheter och torde vara påkallat även ur billighetssynpunkt.

Utredningsmannens förslag i denna del har också i princip

godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser.

Liksom fallet är med motsvarande stadgande i 7 § stenkolslagen har

—--ej angivits, efter vilka grunder ersättningen skall bestämmas.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

Som kommerskollegium framhållit torde detta knappast vara praktiskt

genomförbart. Med hänsyn till de mycket skiftande förhållanden som kan

föreligga torde det vara riktigast att frågan lämnas öppen. Avsikten är

ju att ersättningen i möjligaste mån skall bestämmas genom överenskommelse

mellan parterna. Först om detta ej lyckas, överlämnas frågan

till avgörande av domstol eller skiljemän. I allmänhet torde upptäckaren

böra erhålla ersättning för sina kostnader för upptäckten, däri givetvis inbegripet

beräknad kostnad för egen arbetsinsats. Därutöver bör upptäckaren

emellertid uppenbarligen vara berättigad till något slag av »hittelön», varvid

hänsyn bör tagas till fyndighetens beräknade värde.

Från något håll har ifrågasatts, huruvida icke genom ett särskilt övergångsstadgande

möjlighet borde beredas upptäckare som själv ej ansökt

om koncession att erhålla ersättning även för den händelse koncession meddelats

före uranlagens ikraftträdande. I sådant fall synes emellertid frågan

om ersättning till upptäckare böra bedömas enligt den nu gällande rättens

principer (jfr i detta hänseende 7 § stenkolslagen).

Träffar parterna uppgörelse i fråga om ersättningen innan koncession

meddelas, kan det som utredningsmannen föreslagit vara lämpligt att ersättningsbeloppet

utsättes i koncessionen. Någon uttrycklig föreskrift härom

i lagen anser jag emellertid inte behövlig.

Lagrådet. Vid prövning huruvida ersättning skall utgå torde under vissa

omständigheter hänsyn få tagas till om upptäckaren gjort fyndanmäian,

meddelat koncessionsinnehavaren sin upptäckt eller eljest bekantgjort den.

Den som behållit sin upptäckt för sig själv och låtit tiden gå utan att utnyttja

den torde knappast vara berättigad till ersättning.

Lagrådet delar departementschefens uppfattning, att det icke kan vara

lämpligt att genom särskilt övergångsstadgande bereda upptäckare rätt till

ersättning enligt 45 § för den händelse koncession meddelats före uranlagens

ikraftträdande. Lagrådet förutsätter, att en upptäckt som gjorts före

uranlagens ikraftträdande icke i något fall medför rätt till ersättning enligt

nya lagen utan att frågan om ersättning i sådant fall är beroende av reglerna

i stenkol slagen.

5 kap.

Utredningsmannen har i detta kapitel, som innehåller ordningsstadganden

m. m., upptagit frågan om insyn i undersökningsarbete å

uran koncession. Frågan därom har varit föremål för uppmärksamhet

i ett av Kungl. Maj :t avgjort ärende angående koncession å uranfyndighet.

I koncessionsbeslutet i detta ärende föreskrevs, att koncessionsinnehavaren

skall till kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen

av undersökningsarbetet som kollegium begär samt att Sveriges

geologiska undersökning (SGU) skall äga rätt att genom geolog följa arbetet

och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.

s. 85 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

85

Enligt utredningsmannens mening är de skyldigheter som i nu berörda

hänseende kommit till uttryck i Kung]. Maj :ts beslut väl avvägda och bör

kunna gälla för såväl undersökningsarbete å som bearbetning av uranfyndighet.

Utredningsmannen framhåller att i samband med föreskrifter om insyn

även aktualiseras frågan om sekretess beträffande vad som yppas genom en

sådan insyn. Enskildas handlingar och förhållanden är ej offentliga, och en

föreskrift om insyn innebär därför ett inkräktande på den enskildes rätt

att undandraga sådana uppgifter offentligheten. Bestämmelser av detta

slag finns i ett flertal lagar och författningar, såsom aktiebolagslagen och

skattelagstiftningen, bank- och försäkringslagstiftningen. Grundlagen lägger

enligt utredningsmannens åsikt ej hinder i vägen för bestämmelser om

sådan insyn. Utredningsmannen hänvisar därvid till vad 1944 års tryckfrihetssakkunniga

anför härom i SOU 1947:60 s. 71. I sekretesslagen befintliga

bestämmelser ger emellertid enligt utredningsmannens mening erforderligt

skydd. Några nya bestämmelser i detta hänseende föreslås därför

icke.

Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit om viss uppgiftsskyldighet

för innehavare av undersökningstillstånd eller koncession överensstämmer

med vad som i praxis redan nu tillämpas, och jag har i huvudsak

ingen erinran mot förslaget i denna del. Med hänsyn till att undersökningsarbete

i princip skall få bedrivas utan särskilt tillstånd torde emellertid

uppgiftsskyldigheten böra åläggas den som utför undersökningsarbete

eller bearbetar fyndighet.

Utredningsmannen anser, att i uranlagen bör, i likhet med vad som skett

i stenkolslagen och i gruvlagen, upptagas bestämmelser om gruvföreståndare.

Utredningsmannen påpekar, att den väsentliga skillnaden

mellan gruvlagens och stenkolslagens regler om gruvföreståndare är att

enligt sistnämnda lag till skillnad från gruvlagen föreskrives, att gruvföreståndare

skall finnas, förutom då flera har del i koncession, då sådan innehaves

av bolag. Utredningsmannen anser det lämpligast att i sistnämnda

fall låta de allmänna principerna om ansvarighet och befogenheter för företrädare

av bolag gälla och föreslår därför att gruvlagens bestämmelser om

gruvföreståndare göres tillämpliga jämväl på uranfyndigheter. För särskilda

fall torde det, påpekar utredningsmannen, vara erforderligt att övriga regler

om samäganderätt i gruva (beträffande stämma, omröstning, brytningsvitsord

samt förverkande av gruvlott) kan vinna tillämpning jämväl i fråga

om uranfyndigheter. Hänvisning bör därför ske till 58—64 §§ gruvlagen.

Utredningsmannen har jämväl föreslagit hänvisning till reglerna i 65—

67 §§ gruvlagen om övergång av rätt till gruva.

Departementschefen. Som utredningsmannen påpekat skiljer sig stenkolslagens

regler om föreståndare för arbetet från gruvlagens bestäinmel
-

s. 86 Kontrollera mot PDF

86 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

ser om gruvföreståndare huvudsakligen därigenom att enligt stenkolslagen

föreståndare skall utses jämväl då fyndighet innehaves av bolag. Utredningsmannens

förslag följer i detta avseende den ordning som gäller enligt

gruvlagen. Förslaget upptar alltså ej någon bestämmelse om utseende

av gruvföreståndare i sådana fall då koncessionsinnehavaren är ett bolag.

Jag vill för egen del biträda denna ståndpunkt. I de avsedda fallen bör, såsom

utredningsmannen anfört, vanliga ansvarighetsbestämmelser tillämpas.

Enligt allmänna straffrättsliga principer torde åtminstone i viss omfattning

delegation av straffrättsligt företagareansvar kunna tillerkännas rättslig

verkan, när fråga är om straffbestämmelser som utgöra sanktion för iakttagandet

av ordningsföreskrifter inom näringsverksamhet.

Utredningsmannens förslag synes i övrigt ej giva anledning till erinran.

7 kap.

Enligt 48 § stenkolslagen gäller, att klagan över bergmästares

beslut skall föras hos kommerskollegium genom besvär, som skall vara inkomna

sist å trettionde (beträffande norrlandslänen fyrtiofemte) dagen från

delfåendet.

I gruvlagen är fullfölj dsbestämmelserna mera komplicerade. I 80 § föreskrives

att, om annat ej förut i lagen är stadgat, klagan över bergmästares

enligt gruvlagen meddelade beslut skall föras hos kommerskollegium genom

besvär, vilka skall vara inkomna sist å trettionde dagen från beslutets

delfående. Särskilda fullföljdsregler gäller i fråga om beslut, som meddelats

i samband med utmålsförrättning. Enligt 41 § 1 mom. gruvlagen äger

sålunda part, som är missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättning

i vissa i lagrummet angivna frågor av övervägande teknisk natur

anföra besvär hos kommerskollegium. De frågor som avses är 1) huruvida

de i 2 § tredje stycket gruvlagen angivna förutsättningarna för erhållande

av utmål är uppfyllda, 2) huruvida anvisat område erhållit den storlek,

form eller sträckning som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens

behov samt 3) anvisande av mark utanför utmålet enligt 34 § gruvlagen.

Besvären skola vara inkomna till kommerskollegium sist å nittionde

dagen från förrättningens avslutande. För andra vid utmålsförrättningen

behandlade frågor av övervägande rättslig natur, såsom exempelvis lösenoch

andra ersättningsfrågor, meddelas fullfölj dsregler i 41 § 2 mom. gruvlagen.

Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut i sådan fråga, skall han

instämma sin talan till domstol. Detta skall i allmänhet ske inom ett år

från förrättningens avslutande. När det gäller utmålsförrättning är vidare

att observera, att enligt särskilt stadgande i 41 § 2 mom. andra stycket

gruvlagen talan mot förrättningen i vissa fall kan föras av allmän åklagare.

Beträffande klagan över bergmästares beslut i anledning av ansökan om

inmutning gäller ävenledes särskilda fullföljdsbestämmelser (11 § gruvlagen).

s. 87 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

87

Utredningsmannen anser, att vid fullföljd av talan mot bergmästarförrättning

enligt uranlagen fullföljdsbestämmelserna i 41 § gruvlagen bör vinna

motsvarande tillämpning. Beträffande övriga av bergmästaren enligt

uranlagen meddelade beslut föreslår utredningsmannen i anslutning till

80 § gruvlagen en besvärsregel av innehåll, att talan skall föras genom besvär,

vilka skall vara inkomna till kommerskollegium sist å trettionde dagen

från delfåendet av det beslut som överklagas.

Mot beslut av kommerskollegium skall enligt utredningsmannens förslag

som nu klagan föras hos Kungl. Maj :t. Utredningsmannen anser, att fråga

om rätt till undersökningstillstånd därvid bör avgöras av Kungl. Maj :t i

statsrådet, medan övriga frågor bör falla under regeringsrättens prövning.

Härav föranledes visst tillägg i regeringsrättslagen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara en brist i utredningsmannens

förslag, att i dess 45 § icke ges någon antydan om att på grund av

hänvisningen i förslaget till 41 § gruvlagen i vissa fall gäller andra regler

för talan mot bergmästares beslut än de i 45 § angivna. Enligt hovrättens

mening vore det lämpligast om alla fullföljdsbestämmelser sammanfördes

på ett ställe.

Kommerskollegium anser, att fullföljdsstadgandet i 45 § i utredningsförslaget

bör formuleras på sådant sätt, att därav tydligt framgår, att talan

mot bergmästares beslut i ersättningsfrågor skall prövas av domstol och

icke av kommerskollegium.

Båda de nämnda remissinstanserna anser vidare anledning saknas att

frångå den numera antagna principen, att besvärstiden vid talan mot administrativ

myndighets beslut skall vara tre veckor.

Departementschefen. Med hänsyn till att gruvlagens regler om särskild

förrättning inför bergmästaren för anvisande av mark för gruvarbetet och

för fastställande av lösen och annan ersättning till jordägare m. fl. föreslås

få motsvarighet i uranlagen synes det naturligt, att jämväl de särskilda

fullföljdsbestämmelserna i 41 § gruvlagen får vinna tillämpning beträffande

uranfyndigheter etc. Hithörande bestämmelser synes emellertid

böra upptagas i form av direkta regler i uranlagen. I första stycket av förevarande

paragraf föreslås därför regler om domstolsprövning av vissa rättsfrågor

i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreskrives i 41 § 2

mom. första stycket gruvlagen. Beträffande övriga frågor, i vilka beslut

meddelas vid bergmästarförrättning, synes det icke vara nödvändigt att

för uranlagens del behålla den i 41 § 1 mom. gruvlagen föreskrivna särskilda

besvärstiden (90 dagar från förrättningens avslutande). Beträffande

dessa frågor föreslås därför, att den allmänna besvärsbestämmelsen —

upptagen i andra stycket av förevarande paragraf — blir tillämplig. Anledning

att i uranlagen upptaga motsvarighet till bestämmelsen i gruvlagen om

rätt för allmän åklagare att i vissa fall föra talan mot utmålsförrättning synes

icke föreligga.

s. 88 Kontrollera mot PDF

88

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

Enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande

myndighets beslut skall besvär över sådant beslut, om ej annat följer av

lag eller författning, ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre

veckor från det klaganden erhöll del av beslutet; dock att besvärstiden för

menighet skall vara fem veckor. I likhet med ett par remissinstanser anser

jag, att dessa regler bör göras tillämpliga i fall varom nu är fråga. Därest

denna ändring i förhållande till utredningsförslaget vidtages, synes det önskvärt

att i enhetlighetens intresse motsvarande ändringar vidtages i 48 §

stenkolslagen samt 11 § 1 mom. och 80 § gruvlagen.

8 kap.

1 detta kapitel upptages bl. a. frågan vilka mineral som bör

omfattas av den föreslagna lagstiftningen.

Utredningsmannen anser, att den nya lagstiftningen i likhet med den nuvarande

i första hand bör avse uranhaltigt mineral. Det torde ej heller,

anser utredningsmannen, kunna ifrågasättas annat än att lagen även skall

omfatta toriumhaltigt mineral, oaktat man ännu icke funnit nämnvärda

kvantiteter därav i vårt land. Beryllium åter intar en särställning i förhållande

till uran och torium. Beryllium är visserligen av betydelse för atomdriften

men ej som »bränsle» utan som moderatormaterial i likhet med

tungt vatten. Utredningsmannen uttalar, att beryllium för närvarande är

av ganska ringa betydelse och att behov av reglering ej längre torde föreligga

beträffande beryllium. Koncession för enbart beryllium har hittills sökts

endast i ett fall. Erforderliga kontrollmöjligheter finns alltjämt genom exportregleringen.

Beträffande frågan, huruvida beryllium skall omfattas av den föreslagna

regleringen uttalar endast bergmästarämbetena i östra och västra distrikten

annan mening än utredningsmannen och förmenar att detta ämne—

i likhet med vad nämnda remissinstanser förordat beträffande uran

och torium — bör göras inmutningsbart enligt gruvlagen.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen föreslagit och de flesta

remissinstanserna godtagit torde regleringen förutom uran böra avse endast

torium. Beryllium bör alltså lämnas utanför nu ifrågavarande lagstiftning.

Övergångsbestämmelserna

Utredningsmannen anser det vara angeläget att i framtiden ej kommer

att finnas ett antal koncessioner, för vilka den äldre lagstiftningen — som i

åtskilliga avseenden är mindre rationell — skall tillämpas. En sådan ordning

kan undvikas, om under tiden till den nya lagstiftningens ikraftträdande

koncession för bearbetande av uranfyndighet ej beviljas och om,

efter den nya lagens ikraftträdande, koncession även på grund av äldre

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

ansökning beviljas enligt reglerna i den nya lagen. Utredningsmannen påpekar,

att situationen för närvarande är den, att endast en enda koncession

för bearbetande av uranfyndighet är beviljad. Koncession för undersökning

gäller för viss tid och det torde ej medföra olägenheter av någon omfattning

att för sådana fall reglerna i äldre rätt gäller. Blir framdeles fråga om koncession

för bearbetande i anslutning till sådan undersökningskoncession, blir

givetvis den nya lagen tillämplig. Rättsligt hinder synes emellertid ej föreligga

att, då ansökning om koncession föreligger när den nya lagen träder i

kraft, låta Kungl. Maj:t bestämma, huruvida ansökningen skall bifallas

enligt den nya lagen i form av undersökningstillstånd. Ett sådant beslut

bör dock ej meddelas utan att sökandens yttrande därom inhämtas.

Under alla förhållanden bör dock enligt utredningsmannens åsikt de nya

ordningsstadgandena gälla även för äldre koncession. Utredningsmannen

hänvisar i detta sammanhang till gruvlagens övergångsbestämmelser.

För att åstadkomma klarhet och konsekvens anser utredningsmannen

det vidare vara lämpligt att i övergångsbestämmelserna förklara att, om

före den nya lagens ikraftträdande koncession beviljats för uran eller torium,

den rätt som beviljats automatiskt skall avse båda dessa ämnen. De

principiella invändningar som skulle kunna göras mot en sådan bestämmelse

saknar i den föreliggande situationen all praktisk betydelse.

Departementschefen. Utredningsmannens förslag synes ej giva anledning

till erinran, bortsett från att vissa redaktionella jämkningar torde få vidtagas.

Förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)

I anslutning till den i 3 § 2 mom. av förslaget till uranlag givna regeln

om att undersökningstillstånd eller koncession beträffande inmutat område

eller utmål i princip ej må meddelas annan än gruvinnehavaren, föreslås en

ändring i 5 § 9 mom. gruvlagen innebärande att enligt uranlagen sökt eller

beviljat undersökningstillstånd samt sökt eller meddelad koncession i princip

skall utgöra hinder mot inmutning å samma markområde, dock endast

såvitt den begärda inmutningen avser mineral som förekommer i sådant

samband med i uranlagen avsett mineral, att det ej kan tillgodogöras för

sig; inmutning må dock även i sådant fall ske, om innehavaren av tillståndet

eller koncessionen lämnar medgivande eller Kungl. Maj:t meddelar tillstånd

till inmutningen. Beträffande de överväganden som ligger till grund för

utredningsmannens förslag i denna del må hänvisas till den allmänna motiveringen

(s. 49).

Kommerskollegium anser att utredningsmannens förslag är väl avvägt i

sådant fall där fråga är om sökt eller beviljad urankoncession. Då bör utförda

undersökningsarbeten ha klarlagt, i vilket samband uranfyndigheten

står till det med inmulningsansökningen avsedda mineralet. Är sambandet

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

så nära som beskrives i den förordade lagtexten, synes det ej vara något

att erinra mot att inmutningssökanden normalt icke tillätes inkräkta på

koncessionssökandens eller koncessionsinnehavarens äldre rätt. Kan vägande

skäl anföras för en annan bedömning, liar inmutningssökanden möjligheten

att utverka Kungi. Maj:ts medgivande. Kollegiet anser emellertid, att

saken i viss mån kommer i ett annat läge, när det gäller förhållandet mellan

inmutningsansökan samt sökt eller beviljat undersökningstillstånd avseende

uran samt anför härom vidare:

Härvidlag kan med fog hävdas att utredningsmannens förslag icke tillräckligt

beaktar intresset av att prospekteringen efter inmutningsbara mineral

ej i onödan försvåras. Spörsmålet sammanhänger närmast med den omständigheten

att enligt gruvlagen inmutat område ej får överstiga omkring

12,6 hektar, medan undersökningstillstånd enligt förslaget till uranlag skulle

kunna avse ett område med en yta av ända upp till 100 hektar —- en skillnad

som enligt kollegiets mening är i och för sig befogad ur sakliga synpunkter.

Uppenbart är emellertid att denna skillnad skulle leda till ej åsyftade

resultat. De rättsliga verkningarna av ett undersökningstillstånd skulle

nämligen i praktiken komma att bli i stort sett desamma som när det gäller

inmutning. Om bergmästaren i ett fall som detta — där mineralförhållandena

normalt torde vara tämligen okända — skall pröva en inmutningsansökan,

lärer han nämligen i övervägande antalet fall tvingas att jämlikt

5 § 9) i dess föreslagna lydelse och 9 § 2 mom. 3) gruvlagen avslå ansökningen,

eftersom det vanligen måste bli omöjligt för honom att fastslå att

det med ansökningen avsedda mineralet icke förekommer i sådant samband

med uran att det kan utvinnas för sig; Kungl. Maj:ts medgivande torde

väl endast i undantagsfall komma att lämnas. Detta innebär, att innehavare

av undersökningstillstånd kan upprätthålla »fältspärr», såvitt avser det

med tillståndet avsedda området, ävensom i skydd av tillståndet med uteslutande

av andra där eftersöka icke endast uran utan även inmutningsbart

mineral, varefter han, om han finner sådant mineral inom området, kan utnyttja

möjligheten att erhålla inmutning för egen räkning.

Till synes skulle detta problem enkelt lösas genom ett avgiftssystem så

utformat, att bevis om undersökningstillstånd i verkligheten skulle komma

att kosta lika mycket som mutsedlar beträffande samma område; avsåge

tillståndet t. ex. 100 hektar skulle sålunda avgiften sättas åtta gånger högre

än avgiften för en mutsedel. En dylik ordning skulle dock i praktiken beröva

koncessionssystemet en av dess fördelar framför inmutningssystemet,

varför den ej bör komma i fråga.

Kollegium förordar en annan lösning, som enligt kollegiets åsikt skulle

innebära en rimlig avvägning mellan de båda intressena. Kollegium menar

i likhet med utredningsmannen, att sökt eller beviljat undersökningstillstånd

enligt den ifrågasatta uranlagen i princip skall vara inmutningshinder.

Däremot torde det icke vara påkallat att avslå en inmutningsansökan enbart

av den anledningen att inmutningspunkten skulle komma att ligga på

ett område, beträffande vilket undersökningstillstånd sökts eller beviljats.

Det bör vara tillfyllest, om ansökningen förklaras vilande i avbidan på att

beslut i ärendet rörande det sökta tillståndet meddelats respektive tiden

tör tillståndets giltighet utlöpt. Skulle det sedermera visa sig att tillståndet

icke lämnas eller att det ej leder till koncession — i vilka båda fall den

omständigheten att inmutningsansökningen tillkommit icke bör få påverka

prövningen — skulle inmutningssökanden äga att inom viss tid fullfölja

sin ansökan och sålunda få den begärda inmutningsrätten beviljad. Här

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

igenom skulle den fördelen vinnas, att han bibehalles vid sin företrädesrätt

enligt 3 § gruvlagen, och innehavaren av undersökningstillståndet kan icke

genom detta bereda sig fördelar i inmutningsliänseende.

Den erforderliga bestämmelsen om skyldighet för bergmästaren att i fall

varom här är fråga förklara inmutningsansökan vilande synes lämpligen

böra införas i 9 § gruvlagen.

Liknande synpunkter har anförts av bergmästarämbetet i västra distriktet.

Departementschefen. Med anledning av vad kommerskollegium och en

bergmästare anfört vill jag understryka, att det ej är avsett att nu ifrågavarande

hinder för inmutning skall vara absolut. Enligt den föreslagna lydelsen

föreligger alltid möjlighet att utverka Kungl. Maj :ts tillstånd till

inmutning på undersökningsområdet. Den som ansökt om undersökningstillstånd

får därför räkna med risken att Kungl. Maj:t, när skäl därtill är,

meddelar annan person inmutningsrätt till undersökningsområde. Det får

antagas ligga i sökandens intresse att själv ansöka om inmutning å området,

därest anledning finnes till antagande att därå förekommer brytvärd

fyndighet av inmutningsbart mineral. Jag anser mig under hänvisning till

den allmänna motiveringen och med hänsyn till det nu anförda kunna tillstyrka

att paragrafen avfattas med den av utredningsmannen föreslagna

lydelsen.

Det inmutningssystem, på vilket gruvlagen bygger, innebär att envar äger

genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter

av vissa slag å egen eller annans mark. Sker inmutning av annan än

kronan, är kronan enligt 46 § gruvlagen berättigad att till hälften med inmutaren

njuta andel i gruvföretaget (kronoandel). Beträffande de gruvor

som tillkommit före gruvlagens tid har i stället jordägaren denna rätt

(jordägareandel). Som kompensation åt jordägaren för jordägareandelens

borttagande har i gruvlagen införts dels principen om 50 procents förhöjning

vid bestämmandet av ersättning åt jordägaren för mark, skada och

intrång och dels föreskrift, upptagen i 53 § gruvlagen, om en a v g ä 1 d till

jordägaren motsvarande en procent av värdet av de brutna och uppfordrade

inmutningsbara mineralen, dock ej för något år högre avgäld än 5 000 kronor.

Avgälden skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning av inmutningsbara

mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugo år. Finnes

inom utmålet flera jordägare, skall de njuta lott i avgälden eftersom

de äger del i jorden. Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad

nästföljande år.

I en vid 1952 års riksdag väckt motion (nr I: 160) yrkades bl. a. att högsta

beloppet för avgälden måtte med hänsyn till penningvärdets fall sedan

gruvlagens tillkomst höjas till 7 500 kronor. Med anledning av motionen

beslöt riksdagen på hemställan av tredje lagutskottet (uti. nr 2), alt hos

Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning hl. a. rörande denna fråga.

På Kungl. Maj :ts uppdrag utarbetade kommerskollegium sedermera en

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

promemoria, dagtecknad den 14 januari 1953, vari föreslogs höjning av

maximibeloppet för avgälden till 7 500 kronor.

Frågan togs åter upp i motioner vid 1953 års riksdag (I: 187 och II: 394),

varvid yrkades höjning av maximibeloppet till 10 000 kronor. Motionerna

avslogs av riksdagen (tredje lagutskottets uti. nr 8) med hänvisning till

att man nu hade att avvakta Kungl. Maj :ts prövning i saken.

Även i motioner vid 1958 års riksdag (I: 97 och II: 108) aktualiserades

vissa gruvrättsliga problem, bl. a. förevarande fråga (tredje lagutskottets

uti. nr 6).

I den förut omförmälda, av kommerskollegium den 23 december 1958 avgivna

skrivelsen anföres, att kollegium icke funnit anledning frångå sin i

1953 års promemoria angivna principiella ståndpunkt, att avgäldens maximibelopp

bör höjas med hänsyn till penningvärdets fall. Kollegiet framhåller,

att det knappast finnes några fasta jämförelsepunkter i fråga om den

proportion, i vilken maximibeloppet bör höjas och att man med hänsyn till

de starka svängningarna och de aktuella tendenserna i fråga om priser på

vissa av gruvornas produkter bör gå försiktigt fram. Kommerskollegium

påpekar vidare, att man även bör beakta att avgälden utgår på ett bruttovärde

på malmen och icke beräknas på gruvägarens vinst. Vid dåliga konjunkturer

kan därför avgälden komma att kännbart belasta gruvägarens

ekonomi. Därest höjningen skulle helt motsvara penningvärdets fall och

man som mått på detta tager exempelvis förändringarna i levnadskostnadsindex,

skulle höjningen bli omkring 138 procent. Kollegium vill icke i dagens

läge tillråda en efter penningvärdets fall helt anpassad höjning. Med hänsyn

till den fortgående penningvärdesförsämringen och till fördelen av att

en lagregel av här ifrågavarande slag icke skall behöva ändras med korta

tidsintervaller synes det dock kollegiet rimligt med en större höjning än de

50 procent som ifrågasattes år 1953. Kollegiet förordar därför att beloppet

höjes med 100 procent eller till 10 000 kronor för år räknat. Det bör beaktas,

framhåller kollegiet, att avgäld för närvarande utgår i mycket ringa omfattning

och att maximibeloppet såvitt bekant uppnås endast i några enstaka

fall. Några mera påtagliga olägenheter för gruvägarna av en dylik höjning

av beloppet torde sålunda icke behöva befaras. Det nya maximibeloppet bör

enligt kollegiets åsikt bli gällande för samtliga enligt 1938 års gruvlag lagda

utmål och icke endast för dem som tillkommer efter höjningens ikraftträdande.

Den av kommerskollegium föreslagna höjningen av avgäldens maximibelopp

har vid remissbehandlingen tillstyrkts av praktiskt taget alla remissinstanser.

Departementschefen. Reglerna om avgäld i 53 § gruvlagen är så konstruerade,

att jordägarna i princip automatiskt erhåller kompensation för penningvärdets

fall. Automatiken upphör emellertid att verka när det stadgade

maximibeloppet för avgälden uppnås. Med hänsyn till den förändring i

s. 93 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960 93

penningvärdet som ägt rum sedan gruvlagens tillkomst synes det nuvarande

maximibeloppet 5 000 kronor böra höjas. Kommerskollegiets förslag om

en höjning med 100 procent till 10 000 kronor har allmänt godtagits vid

remissbehandlingen. Förändringen i penningvärdet skulle egentligen motivera

en något större höjning, men då viss försiktighet synes motiverad, anser

jag mig böra tillstyrka kommerskollegiets förslag i denna del. Att såsom

från något håll föreslagits helt avstå från maximering av avgäldsbeloppet

synes mig icke vara tillrådligt.

Jag är icke beredd att i nu förevarande sammanhang föreslå någon ändring

av reglerna om fördelning av avgälden i fall då flera jordägare finnes

inom samma utmål.

En särskild fråga i förevarande sammanhang är, huruvida den föreslagna

höjningen av avgäldens maximibelopp skall gälla jämväl för sådana

utmål som tillkommit före höjningens ikraftträdande. Den föreslagna höjningen

har uteslutande föranletts av en önskan att bevara det reella värdet

av den prestation gruvinnehavaren genom 1938 års gruvlag ålades att

fullgöra gentemot jordägaren som ersättning för den rätt till andel i gruvdriften

jordägaren dessförinnan hade. Avsikten är således icke att i något

hänseende reellt utöka gruvinnehavarens förpliktelser. Vid sådant förhållande

synes det mig icke vara ägnat att inge betänkligheter, om den föreslagna

höjningen får vinna tillämpning på samtliga enligt 1938 års lag

lagda utmål. Höjningen kan som påpekats få praktisk betydelse endast för

något enstaka nu befintligt utmål.

Enligt 55 § gruvlagen åligger det gruvinnehavaren, vare sig arbete bedrives

eller icke, att från och med året efter det varunder utmålsförrättningen

avslutats utgiva en årlig försvarsavgift av tio kronor för

varje hektar av utmålets areal. För ett utmål med maximistorlek, som enligt

gruvlagen utgör 16 hektar, är försvarsavgiften sålunda 160 kronor. Genom

sammanläggning uppkomna utmål kan dock vara större och därför betinga

högre avgift. Försvarsavgiften tillfaller med lika delar kronan och

jordägaren. Om flera jordägare finnes inom utmålet, skall de njuta lott i avgiften

efter som de äger del i jorden. Är gruvinnehavaren tillika själv ägare

av mark inom utmålet, skall den honom tillkommande andelen i avgiften ej

uttagas. Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående

år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift å namn

och postadress beträffande dels gruvinnehavaren eller, där flera delägare

finnes i gruvan, gruvföreståndaren, dels ock de jordägare som enligt för

gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter är berättigade till andel i avgiften.

Försummar gruvinnehavaren att inom nyss angiven tid betala avgiften,

skall han enligt 56 § senast den 31 mars påföljande år inbetala dubbla beloppet

av vad lian försummat att betala. Därest avgiftsbeloppet trots emottagen

påminnelse icke inbetalats senast den 31 mars, är gruvrätten förverkad,

om bergmästaren meddelar beslut därom före utgången av samma år.

Jämlikt kungl. brev den 1 december 1939 med vissa föreskrifter i anledning

av 1938 års gruvlag överföres inbetalda försvarsavgifter från bergmästaren

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

till kommerskollegium, som redovisar kronans andel till statsverket å inkomsttiteln

»Diverse inkomster: Övriga diverse inkomster» och till jordägarna

utanordnar dem tillkommande andelar så snart ske kan efter den 1 september

det år avgifterna avser. I vissa fall sker utbetalning även tidigare.

Frågan om försvarsavgifterna har vid olika tillfällen under senare år varit

föremål för uppmärksamhet i riksdagen i samband med andra gruvrättsliga

frågor. Den har sålunda berörts i de i det föregående omnämnda motionerna

och utskottsutlåtandena. I sitt utlåtande nr 8 vid 1953 års riksdag

gjorde tredje lagutskottet bl. a. det uttalandet, att övertygande skäl

ej torde kunna visas för att försvarsavgiftens liksom maximiavgäldens realvärde

icke borde få vara detsamma nu som vid gruvlagens antagande år

1938.

I den förut omförmälda promemorian av år 1953 har kommer skollegium

lämnat vissa uppgifter beträffande försvarsavgifterna för år 1950, d. v. s.

avgifter som erlagts i slutet av 1949. Av dessa uppgifter framgår, att det

totala beloppet av försvarsavgifter utgjorde 217 000 (2 X 108 500) kronor,

inklusive de avgiftsandelar, som gruvägarna innehåller i egenskap av jordägare.

Kollegiet har anfört, att detta belopp i förhållande till gruvhanteringens

totala omsättning kunde synas ringa men samtidigt framhållit, att av

de 4 645 utmål, för vilka försvarsavgift erlades, endast 424 var föremål

för brytning och att alltså över 90 procent av avgifterna erlades endast för

bibehållande av rätten till framtida bearbetning av utmål. Kollegiet har i

detta sammanhang erinrat om att ehuru försvarsavgiften per hektar icke

avsevärt ändrades genom 1938 års gruvlag, denna dock medförde en väsentlig

stegring av gruvägarnas försvarskoslnader dels genom att rätten

till vilostånd borttogs och dels genom att försvarsavgift skall erläggas även

för utmål, på vilka malmbrytning bedrives, varigenom även möjligheten

att genom brytning på ett utmål försvara gruvrätten för andra närgränsande

utmål gick förlorad. En inom kollegiet utförd överslagsberäkning visade,

att gruvägarnas försvarskostnader från 1938 till 1950 stigit med nära

175 procent. Antalet utmål under samma tid hade stigit med endast 15

procent. Ur gruvägarnas synpunkt måste därför en ytterligare ökning med

50 procent trots penningvärdets fall anses innebära en hård belastning, vilket

särskilt gällde de mindre gruvägarna, som icke hade samma ekonomiska

resurser och icke samma möjligheter att planera på lång sikt som de

störa företagen. Någon tendens till ökat utmålsförvärv i mindre vällovliga

syften syntes icke ha inträtt till följd av sjunkande realvärde hos försvarsavgiften

på grund av penningvärdets fall.

Beträffande kollegiets principiella syn på höjningsfrågan må hänvisas till

den i utskottets utlåtande nr 6/1958 återgivna delen av kollegiets promemoria.

Sammanfattningsvis uttalade kommerskollegium i 1953 års promemoria,

att tillräckliga skäl för en höjning av försvarsavgiften knappast förelåg;

skälen för en höjning inskränkte sig i huvudsak till det förhållandet, att

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

försvarsavgiften en gång fastställts till visst belopp, vars realvärde sedermera

avsevärt sjunkit genom penningvärdets fall.

I sin skrivelse av den 23 december 1958 hänvisar kommerskollegium beträffande

frågan om höjning av försvarsavgiften till de principiella överväganden

i frågan, som kollegiet sålunda redovisat år 1953. Kollegiet anser

alltjämt att, enär en höjning av avgiften skulle medföra en avsevärt

ökad belastning på gruvägarna men endast i undantagsfall ge de enskilda

jordägarna någon nämnvärd förmån, tillräckliga skäl ej föreligger att i

jordägarnas intresse höja avgiften. Kollegiet påpekar vidare, att i den mån

jordägareandelen i försvarsavgiften betraktas som gottgörelse för intrång»

dess penningbelopp torde vara satt efter sådana skönsmässiga grunder, att

kollegiet från sina utgångspunkter finner sig icke kunna taga ställning till

frågan huruvida en reglering efter penningvärdets förändringar är befogad.

Icke heller när det gäller statens intresse synes någon höjning påkallad

ur synpunkten att statens andel av avgifterna skulle utgöra ett bidrag till

kostnaderna för bergsstaten. I genomsnitt för de senaste fem åren har nämligen

dessa kostnader till 85 procent täckts av genom bergsstaten influtna

stämpelmedel, ansökningsavgifter och andelar i försvarsavgifter och det

bör beaktas, påpekar kollegiet, att bergsstatens verksamhet omfattar icke

endast egentliga bergsärenden utan även i stor utsträckning yrkesinspektionsärenden.

I skrivelsen föreslår kommerskollegium jämväl, att utbetalningen av jordägareandelarna

i försvarsavgiften på olika sätt rationaliseras. Till grund för

förslaget i denna del lämnas i en vid skrivelsen fogad promemoria följande

redogörelse för handläggningen av ifrågavarande ärenden.

För registrering av försvarsavgifterna och av verkställda åtgärder har kollegium

lagt upp ett kortsystem omfattande nära 5 000 kort, ett för varje

utmål, samt ett särskilt kortregister över jordägarna, omfattande ca 2 300

kort. På utmålskorten ha införts de grundläggande uppgifterna om försvarsavgiftens

storlek och fördelningen av marken inom utmålet på olika,

namngivna jordägare. På korten noteras inkommande avgifter och gjorda

utanordningar till jordägarna av deras andelar, varjämte korten fortlöpande

hållas aktuella med avseende på förändringar av enskilda jordägares

andelar på grund av överlåtelser och arv eller genom mera sällan skeende

ändringar av utmålets utsträckning vilka även medföra ändring av försvarsavgiftens

storlek.

Utanordning av avgiftsandelar sker efter rekvisition av vederbörande jordägare.

Sedan kollegium under de gångna åren genom allmän upplysningsverksamhet

och cirkulärskrivelser till avgiftsberättigade jordägare propagerat

för uttagande av avgiftsandelarna, insända numera flertalet jordägare

sina rekvisitioner på eget initiativ, men i ett stort antal fall, särskilt då det

gäller små andelar, måste kollegium alltjämt erinra om rätten till avgift genom

utsändande av rekvisitionsformulär, vilket vanligen sker med några

års mellanrum. Utbetalning utan rekvisition kan icke ske, eftersom kollegium

för varje utanordning måste genom en försäkran från jordägaren

förvissa sig om att äganderättsförhållandena icke ändrats. Avgiftsandelen

utbetalas till den som var ägare av jorden vid ingången av det år avgiften

avser.

Det löpande arbetet med registrering, kontroll och utanordning är, såsom

opaginerad Kontrollera mot PDF

9b

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

torde framgå av det ovan anförda, av ganska betydande omfattning och beräknas

årligen kräva omkring åtta arbetsmånader, vilket i schematiskt genomsnitt

motsvarar 10 minuter per utmål och 15 minuter per utanordning.

Härtill kommer det arbete som kräves för utredning av markfördelningen

i utmål, där denna icke är känd, eller där mera komplicerade förändringar

inträffa. Vid varje förrättning för läggande av utmål antecknas numera i

utmålsprotokollet alltid de berörda jordägarnas andel i marken. För äldre

utmål och särskilt för de mer än 2 000 ännu beslående utmål, som tillkommit

under 1800-talet och tidigare, saknas däremot i många fall sådana uppgifter

eller ha så stora ändringar skett, att de ursprungliga uppgifterna äro

av ringa omedelbart värde.

Enligt 1938 års gruvlag skall gruvinnehavaren vid inbetalning av försvarsavgiften

uppge namn och adress beträffande de jordägare, som enligt

för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter äro berättigade till andel i

avgiften, men ifråga om andra utmål än de som äro aktuella för gruvdrift

har han icke någon skyldighet eller något direkt praktiskt intresse

av att anskaffa felande uppgifter.

Genom omfattande och till sin natur mycket tidsödande utredningar under

medverkan av vederbörande bergmästare samt berörda gruvföretag och

lantmätare har kollegium kunnat successivt nedbringa det från början mycket

stora antalet utmål, beträffande vilka de till andel i försvarsavgiften

berättigade jordägarna icke äro kända, så att de nu endast utgöra omkring

7 % av det totala antalet utmål. Detta innebär en minskning med hälften

under de sista fem åren, och pågående utredningar väntas utmynna i en

ytterligare stark minskning.

Efter redovisning av åtskilliga statistiska uppgifter rörande försvarsavgifterna

framhålles i promemorian, att det mest effektiva sättet att undvika

de administrativa olägenheterna vore att låta jordägarens andel i försvarsavgiften

bli enbart en fordringsrätt hos gruvägaren. Ett annat alternativ

är att såsom skedde enligt 1884 års gruvstadga låta länsstyrelserna uppbära

gruvförsvarsavgifterna och till jordägarna utbetala deras andelar. Ett

tredje alternativ slutligen är att utbetalningen av jordägareandelarna även

i fortsättningen omliänderhas av kommerskollegium. I sådant fall bör åtgärder

dock vidtagas för att förenkla utbetalningsarbetet. Det synes även

vara rimligt, att de avgiftsberättigade får lämna ett skäligt bidrag till de

med utbetalningen förenade kostnaderna. Totalkostnaderna för fördelning

och utbetalning av försvarsavgifter till jordägarna beräknas till i runt tal

20 000 kronor per år. Sannolikt kan denna kostnad nedbringas genom olika

åtgärder, särskilt när störningarna i det rutinmässiga arbetet genom oklarhet

i fråga om markfördelningen i huvudsak bortarbetats, men sänkningen

kan icke bli så stor, att den inverkar på den principiella bedömningen.

Kommerskollegium ansluter sig i sin skrivelse till sistnämnda alternativ,

enligt vilket utbetalningen av jordägareandelarna alltjämt skall omhänderhavas

av kommerskollegium. Kollegiet anser det vara rimligt att de avgiftsberättigade

får lämna bidrag till täckande av kostnaderna för utbetalningen

. Försvarsavgifterna inbetalas alltid i hela kronor men vid fördelningen

mellan markägarna uppkommer i regel ojämna belopp, inkluderande

öretal. Det skulle enligt kollegiets mening innebära en väsentlig rationalisc
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

97

ring, om varje jordägare inom ett utmål tillgodoräknades årlig andel i försvar

savgiften endast i hela krontal, medan statsverket behöll överskjutande

öretal. Innehållande av överskjutande ören kan, påpekar kollegiet, beräknas

tillföra statsverket omkring 3 500 kronor per år. Om staten skall erhålla

ersättning för en större del av kostnaderna, måste dessutom ett särskilt avdrag

göras från avgiftsandelarna. Kommerskollegium finner övervägande

skäl tala för att avdrag göres med visst belopp för år å varje jordlott, som

berättigar till andel i försvarsavgift. Beloppet synes kollegiet höra fastställas

till en krona för lott och år. Statskassan kan härigenom beräknas bli

tillgodogjord omkring 8 000 kronor per år eller, om frändragna ören medräknas,

omkring 11 500 kronor per år. Samtidigt kommer statens kostnader

för handhavandet av försvarsavgifterna att minska. Kollegiet anser nämnda

belopp utgöra ett rimligt bidrag till kostnaderna.

Vad gäller spörsmålet hur man bör förfara med avgiftsandelar som icke

uttagits av jordägarna uttalar kollegiet, att lagen den 29 mars 1942 om preskription

av rätt till medel som innestår hos offentlig myndighet torde vara

tillämplig på innestående försvarsavgiftsmedel. Enligt lagen äger den som

inbetalt medlen rätt att, om de fortfarande innestå då tj ugo år förflutit från

inbetalningsdagen, återfå dem, därest han anmäler sig därtill inom natt och

år. Kollegiet erinrar om att förslag till ny lydelse av lagen har framlagts i ett

av en särskilt tillkallad sakkunnig avgivet betänkande angående fordringspreskription

m. m. Enligt förslaget, som remissbehandlats men ännu icke

föranlett lagstiftning, skall preskriptionstiden minskas till tio år. Hos kollegiet

innestår outtagna avgifter till avsevärda belopp och balansen har hittills

växt praktiskt taget årligen. Beloppet av avgifter som tillkommer för

kollegiet kända jordägare, vilka icke gjort anspråk på sina andelar, kan beräknas

uppgå till närmare 100 000 kronor. Kommerskollegium finner utredningsmannens

förslag om tioårig preskription ur olika synpunkter väl

avvägt. Förslaget bör därför genomföras. Härigenom skulle bl. a. kunna

undvikas att anhopningen av outtagna avgifter blir oproportionerligt stor.

Domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens

län, Loussavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, samtliga fyra bergmästarämbeten

samt Svenska gruvföreningen har förklarat sig dela kommerskollegiets

åsikt, att höjning av försvarsavgiften ej bör ske.

För en höjning av försvarsavgiften uttalar sig däremot statskontoret, riksräkenskapsverket

samt Lantbruksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens

folk.

Förslaget om avkortning av preskriptionstiden för outtagna försvarsavgiftsmedel

har godtagits av remissinstanserna, dock att riksräkenskapsverket

ansett att förslaget icke bör upptagas till avgörande i förevarande sammanhang.

Beträffande det föreslagna enkronasavdraget framhåller riksräkenskapsverket,

att den önskvärda rationaliseringen i form av slopande av utbetalningar

av småbclopp enligt ämbetsverkets mening kan göras enklare och

7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 3 aod. Nr 31

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

effektivare genom införandet av en föreskrift, att avgiftsbelopp, som sedan

öretal avdragits icke uppgår till fem kronor skola tillfalla statsverket. Ämbetsverket

påpekar i detta sammanhang, att jordägarna för närvarande i

stor utsträckning icke torde göra anspråk på avgifter om så små belopp.

I huvudsak samma synpunkter framföres av statskontoret, som anser,

att ett genomförande av det föreslagna enkronasavdraget skulle vara ägnat

att i viss mån motverka den med förslaget åsyftade rationaliseringen.

Departementschefen. Såsom framgår av den föregående redogörelsen uttalades

vid gruvlagens tillkomst, att frågan om vem försvarsavgiften skulle

tillkomma vore en lämplighetsfråga som finge bedömas som ett led i den

allmänna avvägningen mellan statens, inmutarens och jordägarens intressen.

Vid denna allmänna avvägning har jämväl frågan om försvarsavgiftens

storlek spelat en icke oväsentlig roll. Den försämring av penningvärdet som

ägt rum har tydligtvis med hänsyn till det sätt varpå försvarsavgiften konstruerats

i gruvlagen medfört, att den en gång gjorda avvägningen mellan

de skilda intressenterna rubbats. Jag anser fog föreligga för uppfattningen,

att den minskning av försvarsavgiftens reella värde som ägt rum sedan

gruvlagens tillkomst är så betydande att en justering av avgiftsbeloppet är

ur nyss angivna synpunkter erforderlig. I likhet med vad tredje lagutskottet

uttalade vid 1953 års riksdag anser jag övertygande skäl ej kunna visas

för att försvarsavgiftens realvärde icke bör vara detsamma nu som vid

gruvlagens tillkomst. För ett återställande av försvarsavgiftens realvärde

talar jämväl önskvärdheten av att gruvinnehavarna bringas att ingående

och kontinuerligt överväga frågan, huruvida ett visst utmål är värt att bibehållas.

Varken ur allmän eller enskild synpunkt kan det anses vara lämpligt

att med hänsyn till brytvärdheten tvivelaktiga utmål bibehålies under

långa tider utan att frågan om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna

för gruvdrift inom utmålen allvarligt prövas.

Under åberopande av det nu anförda tillstyrker jag att försvarsavgiftens

belopp höjes. I likhet med vad som föreslagits i fråga om avgälden anser

jag att höjningen bör utgöra 100 procent och alltså leda till en ökning av avgiften

från 10 till 20 kronor per hektar.

Såsom framgår av den allmänna motiveringen har jag ej ansett mig böra

upptaga ett av kommerskollegium i förevarande sammanhang framfört förslag

att, i syfte att få till stånd en administrativ avlastning, överföra jordägarens

andel i försvarsavgiften till kronan. Det är emellertid angeläget, att

förutsättningar skapas för en rationalisering av arbetet med utbetalningen

av jordägareandelarna. Denna har- i betydande mån försvårats av oklarheter

i fråga om äganderättsförhållandena inom utmålen. Under en följd

av år har emellertid inom kommerskollegium ett betydande arbete nedlagts

på att bringa reda i dessa förhållanden. Detta har medfört en väsentlig förbättring,

och det torde kunna förutsättas att svårigheterna snart skall vara

i huvudsak övervunna. Man har emellertid anledning räkna med att utbetalningen

av försvarsavgiftsmedel även i fortsättningen kommer att för
-

s. 99 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

99

orsaka det allmänna icke obetydliga kostnader. Angeläget är därför att alla

möjligheter till rationalisering av utbetalningsarbetet beaktas.

I likhet med statskontoret och ett par andra remissinstanser anser jag

det tveksamt, om det av kommerskollegium föreslagna systemet med ett

enkronasavdrag skulle bidraga till önskvärd rationalisering. Riktpunkten

synes i stället böra vara, att utbetalning av småbelopp till jordägarna i

möjligaste mån undvikes. Det av bl. a. riksräkenskapsverket förordade systemet

— enligt vilket avgiftsbelopp, som icke uppgår till visst minimibelopp,

icke utbetalas till jordägarna utan tillfaller statsverket — synes med

denna utgångspunkt vara det lämpligaste. Minimibeloppet torde böra fastställas

till fem kronor per jordlott. Önskvärt vore i och för sig att minimibeloppet

kunde sättas högre. Detta skulle emellertid kunna leda till oskäligt

resultat för jordägare som har flera små lotter i olika utmål.

Såsom kommerskollegium föreslagit bör varje jordägare inom ett utmål

tillgodoräknas andel i försvarsavgiften endast i hela krontal.

En viss rationalisering av arbetet med utbetalningen av jordägareandelarna

i försvarsavgiften kan jämväl ernås genom en förkortning av preskriptionstiden

för outtagna medel, f. n. 20 år. Jag är emellertid icke beredd

att i förevarande sammanhang upptaga denna fråga, som i stället torde

få prövas i anslutning till föreliggande utredningsförslag angående ändringar

i preskriptionslagstiftningen.

Förslaget till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående

stenkolsfyndigheter m. m.

Enligt gällande lydelse av 2 § 1 denna lag skall ansökan om koncession

åtföljas av karta över området i skala 1 : 4 000. Kartan skall vara upprättad

av behörig lantmätare enligt de för kartor vid ägoskiften gällande bestämmelserna

samt upptaga å området befintliga byggnader och platser av det

slag varom i 13 § stenkolslagen förmäles.

Enligt 21 § 2 mom. andra stycket gruvlagen skall vid ansökan om utmål

vara fogad karta i skala av minst 1: 4 000 eller —- med kommerskollegiels

medgivande — i annan skala om minst 1: 10 000.

Kommerskollegium har i sin inledningsvis omnämnda framställning den

13 februari 1959 framhållit, att det ovillkorliga kravet på så stor skala som

1: 4 000 medför, att kartorna över koncessionsområden ofta blir oskäligt

dyrbara i framställning samt otympliga och svåröverskådliga då det gäller

stora markområden. Rimliga fordringar på noggrannhet och klarhet torde

numera, då karttekniken väsentligt förbättrats, kunna tillgodoses även genom

kartor i mindre skala.

Departementschefen. Frågan om lämplig skala för koncessionskarta beträffande

uranfyndighet bar i det föregående behandlats i anslutning till

uranlagsförslaget. Som av det där anförda framgår har jag beträffande

urankoncessioncr ansett att som normalskala för koncessionskarta bör bi
-

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

hållas skalan 1 : 4 000 men att kommerskollegium bör medgivas befogenhet

att i det särskilda fallet medge användning av mindre skala, dock

minst 1: 20 000. Utredningen synes visa, att detta är en lämplig ordning

även när det gäller koncessionskarta som avses i 2 § stenkolslagen. Jämväl

i övrigt torde bestämmelserna i 2 § stenkolslagen böra ändras efter mönster

av 26 § i förslaget till uranlag.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956

(nr 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag)

De i denna lag föreslagna ändringarna har enbart karaktären av följdändringar.

V. Lagrådsgranskningen

Lagrådet har framställt vissa erinringar mot förslaget till uranlag. I

propositionen har erinringarna med ett undantag beaktats. Undantaget avser

dock endast en fråga om dispositionen av lagen i ett hänseende som

torde sakna praktisk betydelse.

De av uranlagen föranledda följdändringarna i gruvlagen, stenkolslagen

och atomenergilagen har av lagrådet lämnats utan erinran.

Beträffande övriga ändringar i gruvlagen har en av lagrådet framställd

erinran beaktats och föranlett en övergångsbestämmelse enligt vilken de nya

bestämmelserna om försvarsavgift ej skall tillämpas beträffande försvarsavgifter

för tidigare år än 1962.

Utskottet

Vid remissbehandlingen har ifrågasatts om uran längre har den betydelse

att en lagstiftning av förevarande slag är nödvändig. Det har även uttalats,

att tillgången på uran är god och att handeln med uran i en framtid kan

komma att bli helt fri.

Enligt utskottets mening har uran fortfarande sådan betydelse att en

särskild lagstiftning, som ger möjligheter till kontroll i olika hänseenden, är

påkallad. Även om utvecklingen skulle gå därhän att uran i viss mån mister

sin betydelse eller att uran blir fritt tillgängligt på världsmarknaden måste

därför i dagens läge anses föreligga ett behov av särlagstiftning. Utskottet

delar sålunda departementschefens uttalanden i denna fråga.

Det genom förevarande proposition framlagda förslaget till uranlag vilar

i allt väsentligt på principer som ligger till grund för annan lagstiftning på

gruvrättens område. I de fall då inom skilda delar av gruvlagstiftningen

förekommer olika lösningar av likartade frågor synes förslaget innebära

en lämplig avvägning mellan de synpunkter som gör sig gällande. Detta gäller

såväl valet av koncessionssystemet som grundval för lagstiftningen som

s. 101 Kontrollera mot PDF

101

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960

i fråga om lösningen av detaljfrågor, över huvud synes vid utformningen av

lagförslaget ha beaktats såväl det allmännas som enskilda rättsägares synpunkter.

Utskottet har därför ingen erinran mot förslaget till uranlag och

därav föranledda ändringar i gruvlagen, stenkolslagen och atomenergilagen.

Vad härefter angår förslagen om höjning av jordägareavgäldens maximibelopp

och försvarsavgiftens belopp står förslagen i dessa delar helt i överensstämmelse

med de synpunkter utskottet redan år 1953 uttalat i denna fråga.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse att förslag i ämnet nu framlagts.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 15 november 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Grym, Göran Karlsson,

Georg Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson* och Alexander son’;

från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Munktell,

Nyberg, Nilsson i Östersund*, Wachtmeister, Grebäck och fru Lindberg.

601606

Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:369 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m. a1 i texten