Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1980
1960-11-15 · 101 sidor, varav 99 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 99 av 101 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1960:31, Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1980
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1980
1
Nr 31
Ltlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter
av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag), m. m.
Genom en den 13 maj 1960 dagtecknad proposition, nr 160, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedanstående vid propositionen
fogade lagförslag.
1) Förslag
till
Lag
om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt
mineral m. m. (uranlag)
Härigenom förordnas som följer.
1 KAP.
Inledande bestämmelser
1 §•
Rätt att för utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening
undersöka fyndighet av uranhaltigt mineral är, med de undantag som
i 2 § sägs, beroende av särskilt tillstånd (undersökningstillstånd). Tillståndet
medför rätt att, med uteslutande av andra, på de villkor och med de inskränkningar
denna lag innehåller, inom det område tillståndet omfattar
utföra arbete för undersökning av fyndighet av uranhaltigt mineral (undersökningsarbete
).
För rätt att bearbeta sådan fyndighet med syfte att utvinna uran eller
uranförening kräves ock särskilt tillstånd (koncession).
Angående rätt att förvärva eller eljest taga befattning med uran eller annat
ämne, som användes såsom bränsle i anläggning för utvinning av atomenergi,
är särskilt stadgat.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. .9 avd. Nr 31
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
2 §•
Rätt att utan undersökningstillstånd, med uteslutande av andra som ej
hava undersökningstillstånd eller koncession, undersöka fyndighet tillkommer,
på de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller:
1) inmutare å inmutat område;
2) gruvinnehavare å utmålsområde och därmed likställt område;
3) innehavare av koncession enligt denna lag eller lagen angående stenkolsfyndigheter
m. m. å koncessionsområdet;
4) jordägare å annan mark än sådan som avses under 1)—3);
5) den som av vederbörande rättsägare fått å sig överlåten rätt som avses
under 1)—4).
Inmutare, gruvinnehavare, koncessionsinnehavare och deras rättsinnehavare
äga dock icke utan undersökningstillstånd utföra undersökningsarbete
å område som avses under 1)—3), om genom undersökningsarbetet intrång
sker i jordägarens rätt till området och medgivande till arbetet ej lämnats
av denne och innehavare av nyttjanderätt till området.
3 §.
1 mom. Ej må undersökningstillstånd eller koncession omfatta eller undersökningsarbete
eller bearbetning av fyndighet äga rum å
1) område å kronojord som genom beslut av Konungen och riksdagen
förklarats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält
statlig myndighet väckt förslag hos Konungen; dock skall vad
sålunda stadgats ej äga tillämpning, därest tillstånd sökes eller arbetet utföres
för kronans räkning, varjämte Konungen i andra fall, när synnerliga
skäl äro därtill, äger medgiva undantag från vad nu föreskrivits;
2) område som enligt vad därom är stadgat blivit avsatt till nationalpark
eller om vars förklarande för nationalpark statlig myndighet väckt förslag
hos Konungen; dock äger Konungen medgiva undantag från vad nu stadgats,
när synnerliga skäl äro därtill;
3) befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning
Konungen bestämmer;
4) kyrkogård eller begravningsplats;
5) område på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller
kanal som är upplåten för allmän trafik, såvida ej medgivande lämnats av
vederbörande ämbetsmyndighet; och skall nämnda avstånd räknas från
ytterkant av bank eller skärning eller, där sådan ej finnes, från själva anläggningens
ytterkant;
6) område beläget på mindre avstånd än etthundra meter i horisontalplanet
räknat från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till
bostad, eller från annan åbyggnad som är uppförd vid gård, eller från tomtplats
eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss nämnts, med mindre antingen
medgivande lämnats av såväl ägaren till byggnaden, tomtplatsen eller
trädgården som den vilken därtill har nyttjanderätt eller ock Konungen
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
3
lämnat tillstånd, vilket må ske när synnerliga skäl äro därtill; dock skall
under byggnad som nu sagts ej innefattas byggnad som är belägen å område,
till vilket rätt till inmutning, utmål, koncession eller undersökningsarbete
äger bestånd;
7) område som upptages av elektrisk kraftstation eller industriell anläggning,
med mindre medgivande lämnats av ägaren till kraftstationen eller
anläggningen eller Konungen lämnat tillstånd därtill.
2 mom. Undersökningstillstånd eller koncession beträffande inmutat område
eller utlagt utmål eller område, varå koncession meddelats, så ock annat
område som avses i 5 § 8) gruvlagen, må ej meddelas annan än inmutaren,
gruvinnehavaren eller koncessionsinnehavaren, med mindre synnerliga
skäl äro därtill.
3 mom. Har sökanden inmutningsrätt eller koncessionsrätt till område
varom i denna paragraf är fråga, skall vad i 1 mom. är stadgat icke utgöra
hinder för att undersökningstillstånd och rätt till undersökningsarbete eller
koncession utsträckas även till sådant område.
2 KAP.
Undersökning av fyndighet
Undersökningstillstånd
4 §.
Undersökningstillstånd meddelas av kommerskollegium.
5 §•
1 mom. Till kommerskollegium ställd ansökan om undersökningstillstånd
jämte bilagor skall i tre exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt
där fyndigheten är belägen.
2 mom. I ansökningen skall uppgivas:
1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;
2) fyndighetens art;
3) det område, varå tillstånd sökes, med angivande av församling och
län där området är beläget;
4) med bevis om ingivandet försedd fyndanmälan enligt 44 §, där sådan
anmälan skett.
Sökanden skall tillika lämna uppgifter, i den mån sådana äro för honom
tillgängliga, om fastigheter, jordägare, nyttjanderättshavare, inmutare, gruvinnehavare,
koncessionsinnehavare samt innehavare av undersökningstillstånd
inom området.
3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:
1) karta eller kartskiss jämte beskrivning över det med ansökningen avsedda
området av sådan beskaffenhet som kommerskollegium bestämmer;
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
2) där sökanden önskar att undersökningstillståndet skall omfatta område,
för vilket medgivande kräves enligt 3 §, handling utvisande att sådant
medgivande lämnats eller, där Konungens tillstånd är erforderligt, till
Konungen ställd ansökan om sådant tillstånd;
3) ansökningsavgift av femtio kronor för varje undersökningstillstånd
samt förskott till stämpel för tillståndsbevis och till beräknad kostnad för
kungörelse av ansökningen.
6 §.
Finner bergmästaren att ansökningshandlingarna äro ofullständiga i något
av de avseenden som angivas i 5 § eller att eljest upplysning erfordras
rörande omständighet som är av betydelse för ansökningens bedömande, eller
har sökanden underlåtit att erlägga ansökningsavgift eller förskott, skall
bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen vid
äventyr, om det försummas, att ansökningen förfaller i sin helhet eller såvitt
angår viss del av det med ansökningen avsedda området.
7 §•
Då ansökan om undersökningstillstånd inkommit, skall bergmästaren
utan dröjsmål införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning
i orten. I den mån tillgängliga uppgifter göra det möjligt och därtill giva anledning'',
bör även meddelande om ansökningen med posten tillställas fastighetsägare,
nyttjanderättshavare och industriella företag som beröras av ansökningen,
innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller
koncession ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen
och meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara
av frågan beroende äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det
att kungörelse var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen
anföra vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.
Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätl eller rätt till
utmål eller ock koncessionsrätt enligt lagen angående stenkolsfyndigheter
in. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är
stadgat.
Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmästaren
ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium
insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.
8 §•
Innehålla handlingarna i ärendet ansökan om Konungens tillstånd i något
hänseende, skall kommerskollegium insända sådan ansökan jämte eget
utlåtande till Konungen. I avbidan på Konungens beslut skall ansökningen
om undersökningstillstånd vila.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960 5
9 §•
Vid prövning av ansökan om undersökningstillstånd skall beaktas huruvida
ur det allmännas synpunkt tillstånd kan medgivas sökanden.
Söka flera undersökningstillstånd å samma område, skall vid bedömande
av frågan vilken av sökandena som må äga företräde särskilt beaktas,
förutom det allmännas intresse, om någon av sökandena gjort fyndanmälan
som i 44 § sägs eller eljest visar sig hava gjort fynd eller verkställt undersökningsarbete
å området.
10 §.
Undersökningstillstånd må icke omfatta område överstigande etthundra
hektar. Gränserna på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan
förnärmande av annans rätt.
11 §•
Undersökningstillstånd skall beviljas för viss tid, längst till utgången av
tredje kalenderåret efter det då tillståndet beviljades. Förlängning av undersökningstiden
kan ske på sätt stadgas i 14 §.
Undersökningstillstånd må ej överlåtas utan medgivande av kommerskollegium.
12 §.
Kommerskollegium äger, där så befinnes erforderligt, uppställa särskilda
villkor för undersökningstillstånd. I sådant hänseende må föreskrivas, i
vilken omfattning undersökning får ske och vilka åtgärder som skola vidtagas
för att återställa marken i lämpligt skick sedan undersökningsarbetet
slutförts. Vid tillståndet må ock fogas föreskrifter, som finnas påkallade
för att förebygga att industriellt företag hindras. Även andra villkor, som
erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, må uppställas.
Iakttages icke uppställt villkor eller föreligga eljest synnerliga skäl, äger
kommerskollegium återkalla undersökningstillstånd.
13 §.
I undersökningstillståndet skall upptagas:
1) det område tillståndet avser;
2) tiden för tillståndets giltighet;
3) erinran om hinder enligt 3 §;
4) de villkor i övrigt som gälla för tillståndet;
5) benämning på området.
14 §.
På ansökan, som göres innan giltighetstiden för undersökningstillståndet
gått till ända, äger kommerskollegium, om skäl visas föreligga, förlänga tiden
med högst tre år.
När synnerliga skäl äro därtill, må kommerskollegium medgiva ytlerli
-
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
gare förlängning av undersökningstiden med högst tre ar, saframt ansökan
därom göres före utgången av den förlängda tiden.
Ansökan om förlängning enligt första eller andra stycket skall ingivas
till bergmästaren. Vid ansökningen skall fogas, förutom handlingar till bevis
om de omständigheter som sökanden vill åberopa som skäl för förlängningen,
berättelse över de av honom utförda undersökningarna. Berättelsen
bör vara till riktigheten vitsordad av två allmänt betrodda personer. Bergmästaren
skall till kommerskollegium insända samtliga handlingar i ärendet
jämte eget yttrande.
Kommerskollegium äger vid förlängning av undersökningstiden begränsa
undersökningsområdet, där så befinnes skäligt. Om förlängning av undersökningstiden
skall kollegium underrätta jordägaren och bergmästaren.
Är vid utgången av undersökningstiden ansökan om koncession eller om
förlängning av tiden beroende på prövning, må undersökningsarbetet fortgå
intill dess ansökningen slutligen prövats.
15 §.
Vill innehavare av undersökningstillstånd helt eller delvis frånträda tillståndet,
innan tiden för detta gått till ända, skall han därom till bergmästaren
ingiva till kommerskollegium ställd anmälan, och upphör rätten till det
område anmälan avser från den dag anmälan inkommit till bergmästaren.
Denne skall översända anmälan till kollegium.
Har den mark som anmälan avser genom undersökningsarbetet tagit skada
för framliden, skall den som innehaft tillståndet, intill dess ersättning
för sådan skada blivit erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.
Under sökning sarbe te
16 §.
Minst fjorton dagar innan något undersökningsarbete börjas skall innehavare
av undersökningstillstånd, i den ordning som för delgivande av stämning
i tvistemål är stadgad eller annorledes bevisligen, härom underrätta
såväl ägaren av den mark varå han ämnar bedriva arbetet som den vilken
med nyttjanderätt innehar sådan mark; dock må, där marken äges eller innehaves
av enskild person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas
av annan, underrättelsen lämnas förvaltaren.
Det åligger därjämte annan tillståndsinnehavare än kronan att, innan något
arbete börjas, ställa pant eller borgen för all den ersättning vartill han
är förbunden enligt 21 §, såframt icke den till ersättning berättigade annat
medgivit. Denna säkerhet skall, där den icke antages av den till ersättning
berättigade, vara godkänd av överexekutor i den ort där undersökningsområdet
eller större delen därav finnes.
7
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
17 §.
Undersökningsarbetet må allenast bestå i sådana åtgärder, vilka erfordras
för att ådagalägga att inom undersökningsområdet förekommer fyndighet
av det slag som avses i lagen samt för att vinna närmare kännedom
om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras
så, att minsta möjliga skada förorsakas.
Å undersökningsområdet må den som verkställer undersökning icke utan
tillstånd av jordens ägare och innehavare uppföra andra byggnader än sådana
som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet. Undersökaren
äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom undersökningsområdet.
18 §.
Kan ej med jordägaren eller annan rättsinnehavare träffas överenskommelse
om var arbetet i dagen får verkställas eller om väg till eller inom området,
skall bergmästaren, på ansökan av innehavaren av undersökningstillståndet
och efter kallelse å rättsinnehavarna, på stället anvisa, antingen
på en gång vid arbetets början eller i den mån behov därav sedermera uppkommer
under undersökningstiden, det område som får användas för ändamålet.
19 §.
1 mom. Under arbetet brutna mineral av beskaffenhet som avses i denna
lag må den undersökande icke använda på annat sätt eller i större omfattning
än som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och
lämplighet för teknisk bearbetning. Därvid utvunna produkter äger undersökaren
fritt tillgodogöra sig.
På enahanda sätt äger undersökaren utnyttja inom undersökningsområdet
befintligt varp, som förutvarande rättsinnehavare icke, enligt vad i 35 §
stadgas, äger bortföra och som icke är föremål för rätt på grund av särskild
inmutning enligt äldre författning.
2 mom. Andra mineraliska ämnen än som avses i denna lag må av undersökaren
brytas allenast i den mån det erfordras för undersökningsarbetets
ändamålsenliga bedrivande. Undersökaren äger därav använda vad för undersökningsarbetet
å fyndigheten behöves.
20 §.
I syfte att förebygga att undersökaren överskrider den rätt som enligt
17 § första stycket och 19 § tillkommer honom äger bergmästaren meddela
särskilda föreskrifter. Dessa skola omedelbart lända till efterrättelse samt
gälla intill dess på förd klagan annorlunda förordnas av högre myndighet.
21 §.
1 mom. För begagnandet av den mark som innehavare av undersökningstillstånd
tager i anspråk enligt 17 § skall han till innehavaren av jorden
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
giva full ersättning i årlig avgift, som skall betalas förskottsvis för år. Tillståndsinnehavaren
skall jämväl ersätta skada, som marken kan hava tagit
för framtiden; och åligger det honom att, intill dess denna ersättning blivit
erlagd, årligen betala avgift såsom för markens begagnande.
Då eljest av undersökningsarbetet förorsakas förlust, skada eller intrång,
skall ock full ersättning därför givas.
2 mom. Avser undersökningstillståndet område, varå innehavaren av tillståndet
har inmutningsrätt, skall frågan om årlig avgift och annan ersättning
bedömas som om fråga vore om ett enda undersökningsarbete.
22 §.
Sämjas ej parterna om beloppet av årlig avgift eller annan ersättning
som enligt 21 § skall utgå, äger den som fordrar ersättning påkalla att densamma
bestämmes av skiljemän; och skall beträffande sådan tvist vad i lagen
om skiljemän stadgas äga motsvarande tillämpning, dock med iakttagande
av vad nedan i andra stycket finnes särskilt föreskrivet.
Skiljedomskostnaderna skola gäldas av den som skiljemännen pröva därtill
skyldig; ej må dock sådan skyldighet åläggas den ersättningsberättigade,
utan så är att han uppenbarligen påkallat förfarandet utan skäl.
Vill den som fordrar ersättning, hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän,
draga densamma under domstols prövning, skall det stå honom öppet.
3 KAP.
Bearbetning av fyndighet
Koncession
23 §.
Koncession meddelas av Konungen.
24 §.
Den som erhållit koncession äger med uteslutande av andra rätt att, på
de villkor och med de inskränkningar denna lag innehåller, inom det område
koncessionen omfattar undersöka och bearbeta fyndigheter av de slag
som avses i lagen.
Från äldre gruvbrytning härrörande icke uppfordrat uranhaltigt mineral
ävensom uppfordrat sådant mineral, som kvarligger inom koncessionsområdet
på löst mark, må koncessionsinnehavaren tillgodogöra sig, i den
mån det icke enligt vad i 35 § stadgas av den tidigare rättsinnehavaren bortföres.
Även andra mineraliska ämnen må av koncessionsinnehavaren brytas i
den mån sådant erfordras för arbetets ändamålsenliga bedrivande. Av dessa
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
ämnen må han använda vad vid gruvarbetet behöves samt dessutom tillgodogöra
sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande
kan avskiljas från det uranhaltiga mineralet. Koncessionsinnehavaren må
ock i övrigt tillgodogöra sig sådana ämnen, såframt de icke av jordägaren
eller annan rättsinnehavare, mot erläggande av kostnader som koncessionsinnehavaren
nedlagt därå, avhämtas inom sex månader efter tillsägelse.
Vad i tredje stycket är stadgat medför ej rätt att utan inmutning eller
koncession bearbeta brytvärd fyndighet av inmutningsbart mineral eller
mineral som avses i lagen angående stenkolsfyndigheter m. m.
Uppstår tvist om beloppet av gottgörelse varom i tredje stycket stadgas,
skall vad i 22 § är för där avsett fall föreskrivet äga motsvarande tillämpning;
dock skola parterna stå var sina kostnader för skiljedomsförfarandet
och gälda vardera halva kostnaden för skiljemännens sammanträde. Tiden
för avhämtandet skall räknas från det gottgörelsens belopp blivit slutligen
bestämt. £1
25 §.
Koncessionsinnehavaren äger icke använda koncessionsområdet i dagen
eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande
verksamhet för produkternas tillgodogörande och ej heller område,
som han utom koncessionsområdet fått sig anvisat enligt 37 §, för annat
än där avsett ändamål.
I dagen må koncessionsområdet på sätt i första stycket är sagt användas
allenast till den del det blivit anvisat vid förrättning som i 36 § sägs.
Det åligger koncessionsinnehavaren att å mark inom eller utom koncessionsområde,
vilken tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket,
ensam hålla det stängsel som är nödigt.
26 §.
1 mom. Till Konungen ställd ansökan om koncession jämte bilagor skall
i fyra exemplar ingivas till bergmästaren i det distrikt där fyndigheten är
belägen.
2 mom. I ansökningen skall uppgivas:
1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;
2) undersökningstillstånd som gäller för område som avses med ansökningen;
3)
fastighet, församling och län, där det med ansökningen avsedda området
är beläget;
4) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av ifrågavarande
område eller med avseende därå hava nyttjanderätt; dock må, där
mark är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och för samfälligheten
finnes känd styrelse eller annan som är satt att förvalta densamma,
uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren;
5) inmutningar, utmål och koncessioner inom området;
10 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
6) vilka fynd av uranhaltigt mineral som gjorts på området med hänvisning
till fyndanmälan enligt 44 §, där sådan anmälan skett, ävensom den
omfattning vari arbetet är avsett att bedrivas.
3 mom. Vid ansökningen skall sökanden foga:
1) av lantmätare eller annan sakkunnig person upprättad karta över det
med ansökningen avsedda området i skala om minst 1: 4 000 eller ock, där
kommerskollegium det medgivit, i annan skala om minst 1:20 000, utom
såvitt angår mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning,
i vilket fall kartan skall vara upprättad i därför lämplig skala; och
skall av kartan jämte beskrivning framgå fastigheternas registerbeteckningar,
områdets belägenhet, därå befintliga fastighetsgränser, inmutningar, utmål
och koncessionsområden ävensom byggnader, platser och anordningar
av de slag som omförmälas i 3 § 1 mom.;
2) redogörelse av sakkunnig person för resultatet av utförd undersökning;
3)
intyg som sökanden vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom
ändamålsenligt utföras och att nödiga tillgångar därtill stå till hans förfogande;
4)
där jämlikt 3 § särskilt medgivande kräves antingen för koncessionen
över huvud taget eller beträffande någon del av det med ansökningen
avsedda området, handling utvisande att sådant medgivande lämnats eller,
då fråga är om tillstånd av Konungen, ansökan om dylikt tillstånd;
5) förskott a beräknad kostnad för kungörelse av ansökningen.
4 mom. I fall som avses i 27 § andra stycket må de i 2 och 3 mom. föreskrivna
uppgifterna inskränkas i den mån det betingas av det i förstnämnda
lagrum avsedda förenklade förfarandet.
5 mom. I fråga om erforderlig komplettering av ansökningen skall vad i
6 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.
27 §.
Då ansökan om koncession inkommit, skall bergmästaren utan dröjsmål
införa kungörelse därom i allmänna tidningarna och tidning i orten. Han
skall ock genom meddelande med posten underrätta fastighetsägare, nyttjanderättshavare
och industriella företag, som beröras av ansökningen,
innehavare av inmutning, utmål, undersökningstillstånd eller koncession
ävensom den som gjort anmälan om fynd inom området. I kungörelsen och
meddelandena skall angivas, att den som anser sin rätt vara av frågan beroende
äger inom viss angiven tid, minst trettio dagar efter det att kungörelsen
var införd i allmänna tidningarna, hos bergmästaren skriftligen anföra
vad han aktar nödigt till bevarande av sin rätt.
Innehar sökanden förut beträffande området inmutningsrätt eller rätt till
utmål eller ock koncessionsrätt enligt lagen angående stenkolsfyndigheter
m. m., må ärendet behandlas utan iakttagande av vad i första stycket är
stadgat.
Efter utgången av den i första stycket angivna tiden och sedan bergmäs
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
n
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
faren ombesörjt erforderliga kompletteringar, skall han till kommerskollegium
insända samtliga handlingar i ärendet jämte eget yttrande.
28 §.
Sedan ärendet inkommit till kommerskollegium, skall kollegium med eget
yttrande översända handlingarna till Konungen.
29 §.
Framgår av ansökningshandlingarna, att å området förekommer brytvärd
fyndighet av uranhaltigt mineral, prövar Konungen, huruvida ur det allmännas
synpunkt koncession bör meddelas sökanden.
Söka flera koncession å samma område, bestämmer Konungen vilken av
sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör äga företräde
till erhållande av koncession.
30 §.
Koncession må icke omfatta område överstigande etthundra hektar. Gränserna
på djupet skola räknas lodräta, såvitt det kan ske utan förnärmande
av annans rätt.
31 §.
Konungen äger för koncessionen uppställa särskilda villkor. I sådant hänseende
må meddelas föreskrifter som finnas pakallade för att förebygga att
annat industriellt företag hindras i sin utveckling. Därest koncession beviljas
å område vartill gruvrätt tillkommer annan, må bestämmelser meddelas för
att, med iakttagande av vad i 46 § är stadgat, reglera förhållandet mellan
sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleda det,
må föreskrivas vilka åtgärder som skola vidtagas för att återställa marken
i lämpligt skick, sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra
villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild
rätt, må uppställas.
Konungen äger tillika, när särskilda skäl äro därtill, vid meddelande av
koncession bestämma, i vilken omfattning fyndigheten skall utnyttjas.
Konungen kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende.
32 §.
I koncessionen skall upptagas:
1) gränserna för det område koncessionen omfattar;
2) erinran om hinder enligt 3 §;
3) de villkor som gälla för koncessionen;
4) benämning på koncessionen.
33 §.
Koncession må av Konungen återkallas, om uppställt villkor icke uppfyllts
eller om eljest synnerliga skäl äro därtill. Har återkallelse skett, skall
12 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
beträffande rätten till marken och annan egendom inom koncessionsområdet
gälla vad i 35 § är stadgat.
Koncession må ej överlåtas utan medgivande av Konungen.
34 §.
Vill koncessionsinnehavaren frånträda koncessionen, skall han till bergmästaren
ingiva till kommerskollegium ställd anmälan därom, och upphör
koncessionen från den dag sådan anmälan skett. Bergmästaren skall
ofördröjligen översända anmälan till kollegium samt på koncessionsinnehavarens
bekostnad låta införa kungörelse om anmälan i allmänna tidningarna
och tidning i orten. Bergmästaren skall därjämte genom meddelande
med posten underrätta berörda markägare om att koncessionen upphört.
önskar koncessionsinnehavaren avstå endast från viss del av det område
koncessionen omfattar, skall han göra ansökan därom hos Konungen.
Ärendet skall behandlas i den ordning som är föreskriven för erhållande av
koncession.
35 §.
Då koncession upphör att gälla, skall koncessionsinnehavaren vara förlustig
all rätt dels till sådant ej uppfordrat uranhaltigt mineral, som vid tiden
för upphörandet finnes inom koncessionsområdet, dels till byggnader
som verkställts för gruvans styrka och bestånd, dels till den mark som inom
eller utom koncessionsområdet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till
stängsel som det ålegat koncessionsinnehavaren att hålla.
Andra för gruvdriften gjorda anläggningar ävensom ur gruvan uppfordlat
uranhaltigt mineral må under högst två år efter koncessionens upphörande
avgiftsfritt kvarligga för koncessionsinnehavarens räkning; till det
som icke inom nämnda tid borttagits har koncessionsinnehavaren förlorat
all rätt.
Efter koncessionens upphörande är jordägaren berättigad att utan lösen
förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdriften. Annan egendom,
som koncessionsinnehavaren enligt vad förut sagts går förlustig, tillfaller
likaledes jordägaren; dock skola byggnader och stängsel som i första stycket
sägs utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till
fyndighetens bearbetande och skall beträffande brutet uranhaltigt mineral
gälla vad därom i 24 § andra stycket är stadgat.
Anvisande av mark
36 §.
1 mom. Det område i dagen inom koncessionsområdet, som innehavare
av koncessionen behöver för arbete eller för väg, skall vid förrättning på
stället anvisas antingen på en gång vid arbetets början eller efter hand som
senare yppas behov därav.
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
2 mom. Ansökan om förrättning som avses i 1 mom. skall ingivas till
bergmästaren. I ansökningen skall uppgivas:
1) sökandens namn, yrke, hemvist och postadress;
2) fastighet, församling och län, där det område är beläget som sökanden
önskar få sig anvisat;
3) de personers namn, hemvist och postadress vilka äro ägare av det under
2) angivna området eller med avseende därå hava nyttjanderätt, återköpsrätt,
rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån eller
rätt till servitut; dock må, där mark är samfälld för flera fastigheter med
skilda ägare och för samfälligheten finnes känd styrelse eller annan som
är satt att förvalta densamma, uppgifterna i stället avse ledamöterna i styrelsen
eller förvaltaren.
Vid ansökningen skall sökanden foga karta och beskrivning som i 26 §
3 mom. 1) sägs.
Kostnaderna för förrättningen, kungörelsekostnaden däri inberäknad,
skola gäldas av sökanden; och skall han vara pliktig att, där bergmästaren
det fordrar, förskjuta dessa kostnader.
I övrigt skall beträffande förrättningen i tillämpliga delar gälla vad i 22
—24 §§, 25 § andra stycket, 26—29, 32, 33 och 40 §§ gruvlagen är för motsvarande
fall stadgat om utmålsförrättning.
37 §.
Utom koncessionsområdet äger koncessionsinnehavaren vid förrättning få
sig anvisad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra
avfallsprodukter dels ock för sådan byggnad eller annan anläggning, väg,
transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning, som är erforderlig
för gruvdriften eller därmed sammanhängande verksamhet. Hotas
visst område av ras eller sättningar, må det ock anvisas.
Därest för utförande av elektrisk kraftledning erfordras särskilt tillstånd
eller fråga är om anläggning av järnväg, som jämväl är avsedd för allmän
trafik, skall iakttagas vad därom är särskilt stadgat.
Vad som är stadgat angående förrättning som avses i 36 § skall gälla jämväl
beträffande förrättning enligt denna paragraf; karta må dock upprättas
i den skala som prövas lämplig för ändamålet.
38 §.
1 mom. Mark inom koncessionsområdet, som anvisas för arbete i dagen
eller för väg, skall med det undanlag som i 2 mom. sägs lösas av koncessionsinnehavaren.
Upplåtes för ändamål som avses i 37 § mark utom koncessionsområdet
skall, såframt marken helt tages i anspråk för ändamålet
eller lider synnerligt men av upplåtelsen, erläggas lösen för marken och i
annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som förorsakas.
Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens
begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt
men, skall jämväl denna del lösas, om ägaren det begär. Uppkommer
14 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
eljest skada eller intrång å återstoden av fastigheten, skall ersättning därför
givas.
Är nyttjanderätt till mark, för vilken lösen skall utgå eller som lider skada
eller intrång, av ägaren åt annan upplåten, eller är marken besvärad av
rätt till avkomst eller annan förmån eller till servitut eller till elektrisk
kraft eller av återköpsrätt, och går till följd av anvisandet av mark sådan
särskild rätt förlorad eller lider den intrång, skall ersättning jämväl utgå
därför.
Förorsakas annan skada eller förlust än nu nämnts, skall ock sådan skada
eller förlust ersättas.
2 mom. Är område som anvisas för arbete i dagen avsett endast för undersökningsarbete
eller för väg och vill innehavaren av koncessionen icke
förfoga däröver under längre tid än högst tre år, är han ej skyldig att lösa
området.
Angående årlig avgift och annan ersättning i fall som i detta moment avses
samt förfarandet vid bestämmande av sådan ersättning skall vad i 21
och 22 §§ är för där avsett fall stadgat äga motsvarande tillämpning.
39 §.
Lösen och annan ersättning som avses i ,38 § 1 mom. skola bestämmas i
penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. Lösen för mark,
ersättning för skada eller intrång å fastighet samt annan ersättning till
jordägaren skola ock bestämmas var för sig.
Lösen skall bestämmas till den avträdda markens fulla värde och hälften
därutöver. Annan ersättning beräknas till belopp motsvarande full gottgörelse
och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan
särskild rättighet, varom förmäles i 38 § 1 mom tredje stycket, förminskning
av markens värde, skall till grund för den ägaren tillkommande
ersättningen läggas det värde marken med därå vilande besvär äger.
Vid uppskattning av återköpsrätts inverkan till förminskande av markens
värde skall hänsyn tagas jämväl till det i samband med återköpsrätten
avtalade villkoret angående fastighetens användning. Värdet av återköpsrätten
skall anses uppgå till belopp motsvarande den sålunda uppskattade
förminskningen av markens värde.
40 §.
Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning som avses i 38 § 1
inom., skall den bestämmas av bergmästaren och gode männen vid förrättningen.
Yppas därvid skiljaktiga meningar, gäller vad de flesta säga. Har var
och en sin särskilda mening, gäller den mening till vilken jämkning kan ske.
41 §.
Angående utbetalning av ersättning som avses i 40 § skall vad i 42—
44 §§ gruvlagen är stadgat äga motsvarande tillämpning. Erfordras för tilllämpning
av reglerna i 43 § andra stycket nämnda lag, att särskild värde
-
15
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
ring sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar därå,
skall sådan värdering verkställas i samband med ersättningens fastställande.
42 §.
Uppstår efter förrättning skada eller intrång, som ej förutsetts vid förrättningen,
må särskild talan om ersättning därför föras vid domstol.
Avgäld
43 §.
Jordägaren är berättigad att av koncessionsinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av sådant uranhaltigt mineral, som brutits
och uppfordrats inom koncessionsområdet. Avgälden skall dock ej för
något år beräknas högre än till 10 000 kronor och skall upphöra att utgå, sedan
regelbunden brytning av sådant mineral pågått inom koncessionsområdet
under sammanlagt tjugu år. Finnas inom koncessionsområdet flera
jordägare, skola de njuta lott i avgälden efter som de äga del i jorden.
Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad nästföljande år
till jordägaren eller, där flera jordägare finnas, till den person som de utse.
Uppstår tvist om beloppet av avgälden, skall vad i 22 § är för där avsett
fall stadgat äga motsvarande tillämpning.
Förekommer uran tillsammans med mineral som äro inmutade enligt
gruvlagen eller för vilka koncession meddelats enligt lagen angående stenkolsfyndigheter
m. m., skall i fråga om avgäld till jordägaren uran i varje
särskilt fall likställas med de mineral, för vilka avgäld eller avgift till jordägaren
skall utgå.
4 KAP.
Fyndanmälan och ersättning åt upptäckare
44 §.
Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral må därom göra skriftlig
anmälan till bergmästaren. Anmälan skall ingivas i tre exemplar, av
vilka bergmästaren utan dröjsmål skall översända ett till kommerskollegium
och återlämna ett till sökanden, försett med bevis om ingivandet.
Anmälan bör innehålla noggranna uppgifter om tiden för fyndet, stället
där fyndet gjorts med angivande av fastighet, församling och län där fyndplatsen
är belägen samt utförliga uppgifter om fyndets beskaffenhet. Fyndplatsen
bör angivas på karta jämte detaljskiss.
45 §.
Den som upptäckt fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om
annan erhåller koncession, av denne få skälig gottgörelse.
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
5 KAP.
Ordningsstadganden m. m.
46 §.
Beviljas inmutning enligt gruvlagen eller koncession enligt lagen angående
stenkolsfyndigheter m. m. å område, till vilket rätt enligt reglerna om
undersökningstillstånd eller koncession i denna lag föreligger, eller meddelas
undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å område som
är inmutat enligt gruvlagen eller föremål för koncession enligt lagen om
stenkolsfyndigheter m. m., må arbete för fyndighetens undersökning och
bearbetande, som verkställes på grund av först uppkommen rättighet, icke
hindras eller uppehållas av arbete på grund av rättighet som tillkommit senare.
Uppstår tvist om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete,
skall bergmästaren, med iakttagande av vad därom blivit i undersökningstillstånd
jämlikt 12 § eller i koncession jämlikt 31 § föreskrivet, bestämma,
hur arbetena skola ordnas, så att innehavaren av äldre rättighet kan ändamålsenligt
driva sitt arbete med minsta förfång för den senare rättsinnehavaren.
47 §.
Kommerskollegium och bergsstatstjänstemännen skola utöva sådan tillsyn
över gruvarbetet, att icke därigenom fara uppstår för annans egendom.
Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbetet samt
tillsyn däröver gäller vad som är stadgat i arbetarskyddslagen.
48 §.
De i 47 § nämnda tillsynsmyndigheterna skola jämväl tillse, att gruvarbetet
icke bedrives på sådant sätt, att gruvans framtida bestånd äventyras
eller tillgodogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggöres
eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushållning med
malm äger rum.
Utfraktsvägar och orter, som leda till gruvans obrutna delar, skola underhållas
på ett betryggande sätt samt städse hållas tillgängliga. Vill någon
igenlägga utfraktsväg eller ort som nu sagts, skall han därtill söka bergmästarens
tillstånd, vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.
Är gruva ej under arbete och kan annan i arbete varande gruva därigenom
bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall bergmästaren vare sig rätten
till förstnämnda gruva äger bestånd eller icke, tillse att till förekommande
härav lämpliga åtgärder vidtagas.
49 §.
Md påbörjande av gruvarbete så ock vid nedläggande av arbetet eller vid
dess abrytande för längre tid än två månader samt vid dess återupptagande
skall anmälan därom utan dröjsmål göras hos bergmästaren.
17
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
50 §.
Finner bergmästaren nödigt att i gruva vidtagas åtgärder till förekommande
av fara för gruvans bestånd eller annans egendom eller till tryggande
av tillträde till gruvans obrutna delar eller till förhindrande av sådan
misshushållning med malm varom förmäles i 48 §, äger bergmästaren förelägga
koncessionsinnehavaren att inom viss tid utföra sådana åtgärder vid
äventyr, om det försummas, förutom ansvar enligt vad i 58 § sägs, att efter
omständigheterna åtgärderna på hans bekostnad utföras genom bergmästarens
försorg eller gruvarbetet inställes, till dess åtgärderna utförts. Bergmästaren
äger ock i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter i fråga
om gruvarbetets bedrivande.
Bedrives gruvarbete på sådant sätt, att uppenbar fara för gruvans bestånd
eller annans egendom därigenom uppstår, äger bergmästaren förbjuda
gruvarbetets fortsatta bedrivande. Sådant förbud skall omedelbart gå i verkställighet
samt gälla intill dess på förd klagan högre myndighet annorlunda
förordnar. Då bergmästaren förordnat om gruvarbetets inställande, må han,
där så är nödigt, för verkställighet därav anlita polismyndighetens biträde.
51 §.
Över gruva som är under arbete skall i minst tre exemplar upprättas fullständig
och noggrann gruvkarta. Alla nya gruvarbeten böra inmätas och inläggas
å kartan sist inom påföljande årets utgång. Av kartan skall ett exemplar
finnas vid gruvan samt ett exemplar insändas till bergmästaren och
ett till kommerskollegium.
Upprättande av gruvkarta så ock komplettering av sådan karta skall verkställas
av bergsstatstjänsteman eller annan, som av kommerskollegium förklarats
behörig att verkställa gruvmätningar. Kostnaderna för upprättandet
av kartan samt kompletteringen av det vid gruvan förvarade exemplaret
skola gäldas av koncessionsinnehavaren. Denne är även skyldig att tillhandahålla
erforderligt material för komplettering av de exemplar av kartan
vilka förvaras av bergmästaren och kommerskollegium.
Närmare föreskrifter om kartans upprättande och komplettering meddelas
av kommerskollegium.
52 §.
Försummar koncessionsinnehavaren vad i fråga om kartas upprättande
och komplettering är föreskrivet, äger bergmästaren förelägga honom, vid
vite ej överstigande femhundra kronor, att inom viss tid antingen inkomma
med karta eller ock lämna erforderligt förskott för arbetets utförande genom
bergmästarens försorg.
53 §.
Gruva må icke utan bergmästarens tillstånd nedläggas, förrän alla gruvarbeten
blivit inmätta och inlagda å karta.
2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 and. Nr 31
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
54 §.
Före den 1 mars varje år skall koncessionsinnehavaren till bergmästaren
insända uppgift å den under föregående år utvunna malmen jämte de övriga
statistiska redogörelser som kommerskollegium föreskriver.
Försummar koncessionsinnehavaren vad i första stycket föreskrives, äger
bergmästaren förelägga ytterligare tid för uppgiftsskyldighetens fullgörande,
varje gång vid vite ej överstigande tvåhundra kronor.
55 §.
Den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet skall till
kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen av arbetet som
kollegium begär.
Sveriges geologiska undersökning eller annan myndighet som Konungen
bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig
följa arbetet och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.
Vägrar den som utför undersökningsarbete eller bearbetar fyndighet att
ställa sig till efterrättelse vad som enligt första och andra styckena åligger
honom, äger länsstyrelsen på anmälan av vederbörande myndighet vid vite
ålägga honom att fullgöra sin skyldighet.
56 §.
Bergmästaren skall över undersökningstillstånd och koncessioner, varom
i denna lag är fråga, föra register (uranregister). I registret skola göras anteckningar
om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndighet
meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som röra undersökningsområdet
eller koncessionsområdet ävensom beträffande fyndanmälan och andra
omständigheter som äro av betydelse för bedömande av rätten till området.
Har domstol eller annan myndighet meddelat beslut, varom anteckning
bör ske i uranregistret, skall underrättelse om beslutet så snart kan ske sändas
till bergmästaren.
Närmare föreskrifter om uranregistrets inrättande och förande meddelas
av kommerskollegium.
57 §.
Vad som är stadgat i 58—64 §§ gruvlagen om samäganderätt i gruva
samt i 65 §, 66 § första, andra, tredje och fjärde styckena ävensom 67 §
samma lag om övergång av rätt till gruva skall i tillämpliga delar gälla beträffande
fyndigheter av uranhaltigt mineral.
6 KAP.
Påföljder m. m.
58 §.
1 mom. Den som utan undersökningstillstånd, där sådant erfordras, för
utrönande av möjligheterna att utvinna uran eller uranförening undersöker
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
19
fyndighet av uranhaltigt mineral eller som, utan koncession, för utvinnande
av uran eller uranförening bearbetar sådan fyndighet straffes med dagsböter.
1 fall som avses i första stycket må uran eller uranförening som utvunnits
förklaras helt eller delvis förverkat till kronan.
2 mom. Med dagsböter straffes ock
1. den som bryter mot villkor som enligt 12 § första stycket eller 31 §
första stycket föreskrivits för undersökningstillstånd eller koncession;
2. den som åsidosätter av bergmästare enligt 20 eller 50 § meddelad föreskrift;
3.
den som påbörjar undersökningsarbete, innan han fullgjort vad som
åligger honom enligt 16 §;
4. den som i strid mot 48 § andra stycket utan bergmästares tillstånd
igenlägger utfraktsväg eller ort som leder till fyndighetens obrutna delar,
eller som nedlägger arbetet å fyndighet, innan han fullgjort vad som åligger
honom enligt 53 §; samt
5. den som försummar att fullgöra i 49 § stadgad anmälningsskyldighet
eller som underlåter att fullgöra till följd av hänvisningen i 57 § föreliggande
skyldighet att göra anmälan om övergång av rätt till fyndighet av
uranhaltigt mineral.
59 §.
Med böter tjugufem kronor straffes den som försummar att avlämna statistiska
uppgifter i enlighet med vad i 54 § stadgas.
60 §.
Har undersökningsarbete påbörjats, innan den undersökande fullgjort
vad som åligger honom enligt 16 § andra stycket, eller har den undersökande
inom undersökningsområdet uppfört annan byggnad än han enligt 17 § andra
stycket ägt uppföra, ankommer på överexekutor att på ansökan av jordens
ägare eller innehavare förordna, i förra fallet om inställande av arbetet intill
dess nämnda åliggande blivit fullgjort och i senare fallet om byggnadens
borttagande på undersökarens bekostnad. Avser undersökningen kronojord,
må ansökan som nyss sagts göras av allmän åklagare; och skall i sådant
fall kostnaden för förrättningen, där utmätningsmannen det äskar, förskjutas
av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda bestämmelser, som i 191 §
utsökningslagen äro för där avsett fall stadgade.
61 §.
Vidtager koncessionsinnehavare olovligen å annans mark förfoganden
över område i dagen, som icke blivit anvisat vid förrättning som avses i 36
och 37 §§, skall bergmästaren förordna om inställande av arbetet, intill dess
vad i fråga om markanvisning är föreskrivet blivit fullgjort; och åligger det
utmätningsmannen i orten, då han därför anlitas, att lämna nödig handräckning
för arbetets inställande.
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
62 §.
Överträdelse som avses i 58 § 2 mom. första punkten må av allmän åklagare
åtalas allenast efter anmälan av vederbörande bergsstatstjänsteman
eller angivelse av målsägande.
Överträdelse som avses i 58 § 2 mom. andra punkten, i vad gäller enligt
20 § meddelad föreskrift, eller i tredje punkten må ej, där densamma endast
förnärmar enskild persons rätt, åtalas av annan än målsägande.
7 KAP.
Fullföljd av talan mot bergmästares beslut
63 §.
Är någon missnöjd med bergmästares åtgärd eller beslut under förrättning
som avses i 36 och 37 §§ i vad gäller annan fråga än som rör anvisat
områdes storlek, form eller sträckning eller anvisande av mark utanför koncessionsområdet,
äger han till domstol instämma sin talan därom, vid äventyr
av dess förlust, sist inom ett år från förrättningens avslutande.
Klagan över bergmästares i annat fall enligt denna lag meddelade beslut
föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skola ingivas till kommerskollegium.
8 KAP.
Särskilda bestämmelser
64 §.
Å kronan tillhörig mark som innehaves under stadgad åborätt skall åbon
njuta de rättigheter, vilka enligt denna lag tillkomma jordägaren.
65 §.
Vad i denna lag föreskrives om uran eller uranförening eller fyndighet
av uranhaltigt mineral skall gälla även torium eller toriumförening eller fyndighet
av toriumhaltigt mineral.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.
Genom nya lagen upphäves 9 kap. lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter
m. m.
Har koncession jämlikt stadgandena i nämnda kapitel beviljats före nya
lagens ikraftträdande, skola äldre bestämmelser fortfarande gälla utom i
följande hänseenden:
1) Koncession, som beviljats enbart för uranfyndighet eller enbart för toriumfyndighet,
skall anses avse båda dessa slag av fyndigheter.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
21
2) Vad i 47—57 §§ jämte därtill anslutande straffbestämmelser i 58 och
59 §§ är stadgat skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser enligt
äldre rätt.
Har koncession sökts men ej beviljats före nya lagens ikraftträdande, bestämmer
Konungen, huruvida sökanden skall beviljas koncession på grund
av bestämmelserna i äldre rätt eller undersökningstillstånd eller koncession
enligt nya lagen. Innan beslut meddelas, skall sökandens yttrande inhämtas.
2) Förslag
till
Lag
om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)
Härigenom förordnas, att 5 §, 6 § 3 mom., 11 § 1 mom., 52, 53, 55 och 80 §§
gruvlagen den 3 juni 1938 samt punkt 7 i övergångsbestämmelserna till samma
lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
5 §.
Inmutningspunkten må icke vara
belägen å, ej heller inmutat område
omfatta:
1) område å —--för utvidg
ningen;
9)
område, varå koncession förut
meddelats för eftersökande och bearbetande
av stenkol, såvida begärd inmutning
avser mineral som ingår i
stenkolen och ej kan utvinnas utan
stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,
såvida begärd inmutning avser
mineral som förekommer i sådant
samband med skiffern att det ej
kan tillgodogöras för sig eller utan
skada för skifferfyndigheten; dock
att hinder mot inmutning ej föreligger,
om koncessionsinnehavaren lämnat
medgivande därtill.
Inmutningspunkten må icke vara
belägen å, ej heller inmutat område
omfatta:
1) område å —--för utvidg
ningen;
9)
område, varå koncession förut
meddelats för eftersökande och bearbetande
av stenkol, såvida begärd
inmutning avser mineral som ingår i
stenkolen och ej kan utvinnas utan
stenkolens förbränning, eller av alunskiffer,
såvida begärd inmutning avser
mineral som förekommer i sådant
samband med skiffern att del
ej kan tillgodogöras för sig eller utan
skada för skifferfyndigheten, ävensom
område, varå undersökningstillstånd
eller koncession enligt uranlagen
sökts eller meddelats, såvida begärd
inmutning avser mineral som
förekommer i sådant samband med
1 Senaste lydelse, se beträffande 5 § och 6 § 3 mom. ävensom 53 och 55 §§ SFS 1952: 148
samt beträffande 52 § och punkt 7 i övergängsbestämmelserna SFS 1953: 211.
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
(Gällande lydelse)
6
3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:
1)
karta eller---medgivan
de
lämnats;
3) där sökanden är svenskt bolag
eller svensk ekonomisk förening eller
där jämlikt 5 § 1), 2) eller 7)
Konungens tillstånd erfordras för inmutning,
handlingar utvisande sökandens
rätt att verkställa inmutningen
eller, om sökanden icke innehar
sådan rätt, till Konungen ställd
ansökning om tillstånd att verkställa
inmutningen;
4) en ansökningsavgift — — —
10 § stadgas. 11
11
1 mom. Är sökanden missnöjd med
bergmästarens beslut över ansökningen
om inmutningsrätt, må talan
mot beslutet föras hos kommerskollegium
genom besvär, vilka vid äventyr
av talans förlust skola vara dit
inkomna sist å trettionde dagen efter
det sökanden fått del av beslutet.
(Föreslagen lydelse)
ämne avsett i nämnda lag, att det ej
kan tillgodogöras för sig; dock att
hinder mot inmutning ej föreligger
om, såvitt angår koncession å stenkol
eller alunskiffer, koncessionsinnehavaren
lämnat medgivande därtill eller,
då fråga är om undersökningstillstånd
eller koncession enligt uranlagen,
sökanden eller innehavaren av
undersökningstillstånd eller koncession
lämnat medgivande till inmutningen
eller Konungen medgivit undantag
från vad nu stadgats.
§•
3 mom. Vid ansökningen foge sökanden:
1)
karta eller — — — medgivande
lämnats;
3) där sökanden är svenskt bolag
eller svensk ekonomisk förening eller
där jämlikt 5 § 1), 2), 7) eller 9)
Konungens tillstånd erfordras för inmutning,
handlingar utvisande sökandens
rätt att verkställa inmutningen
eller, om sökanden icke innehar
sådan rätt, till Konungen ställd
ansökning om tillstånd att verkställa
inmutningen;
4) en ansökningsavgift -----
10 § stadgas.
§•
1 mom. Är sökanden missnöjd med
bergmästarens beslut över ansökningen
om inmutningsrätt, må talan
mot beslutet föras hos kommerskollegium
genom besvär, vilka skola ingivas
till kommerskollegium.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
23
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
52 §.
Gruvinnehavaren må---in
mutningsbara
mineralen.
Av de — — — efter tillsägelse.
Uppstår tvist---slutligen be
stämt.
Vad i denna paragraf stadgas om
rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra
sig icke inmutningsbara mineraliska
ämnen skall icke gälla
uran, torium eller beryllium eller
förening, vari någon av dessa metaller
ingår.
53
Jordägaren vare berättigad att av
gruvinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av
alla de inmutningsbara mineral som
inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas
dock ej för något år högre än
till 5 000 kronor och skall upphöra
att utgå, sedan regelbunden brytning
av inmutningsbara mineral pågått
inom utmålet under sammanlagt tjugu
år. Sker sammanläggning eller
uppdelning av utmål vare sådan åtgärd
utan verkan i de hänseenden,
varom nu är fråga. Finnas inom utmålet
flera jordägare, njute de lott
i avgälden efter som de äga del i jorden.
Avgälden skall — — — motsvarande
tillämpning.
Gruvinnehavaren må — — — inmutningsbara
mineralen.
Av de---efter tillsägelse.
Uppstår tvist —--slutligen be
stämt.
Vad i denna paragraf stadgas om
rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra
sig icke inmutningsbara mineraliska
ämnen skall icke gälla
ämnen som avses med uranlagen,
med mindre fråga är allenast om uttagande
av material ur fyndighet för
analys eller anrikningsförsök.
§•
Jordägaren vare berättigad att av
gruvinnehavaren erhålla en avgäld,
motsvarande en procent av värdet av
alla de inmutningsbara mineral som
inom utmålet brutits och uppfordrats.
Avgäld varom nu är sagt beräknas
dock ej för något år högre än
till 10 000 kronor och skall upphöra
att utgå, sedan regelbunden brytning
av inmutningsbara mineral pågått
inom utmålet under sammanlagt tjugu
år. Sker sammanläggning eller
uppdelning av utmål vare sådan åtgärd
utan verkan i de hänseenden,
varom nu är fråga. Finnas inom utmålet
flera jordägare, njute de lott i
avgälden efter som de äga del i jorden.
Avgälden skall — — — motsvarande
tillämpning.
55 §.
Det åligger gruvinnehavaren, vare Det åligger gruvinnehavaren, vare
sig arbete bedrives eller icke, att sig arbete bedrives eller icke, att
från och med året efter det varunder från och med året efter det varunutmålsförrättningen
avslutats utgiva der utmålsförrättningen avslutats uten
årlig försvarsavgift av tio kronor giva en årlig försvarsavgift av tjugu
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
(Gällande lydelse)
för varje hektar eller överskjutande
del av hektar av utmålets areal. Av
avgiften tillfaller hälften kronan och
hälften den jordägare på vilkens
mark utmålet är beläget. Finnas
inom utmålet flera jordägare, njute
de lott i avgiften, efter som de äga
del i jorden. Är gruvinnehavaren tilllika
ägare av mark inom utmålet,
skall den honom tillkommande andelen
i avgiften icke uttagas.
Avgiften skall ----— i avgiften.
80
Där ej förut i denna lag annorlunda
stadgats, må klagan över bergmästarens
enligt denna lag meddelade beslut
föras hos kommerskollegium genom
besvär, vilka vid äventyr av talans
förlust skola vara dit inkomna
sist å trettionde dagen från delfåendet
av det beslut som överklagas.
7. Vad enligt äldre författning gäller
med avseende å rätt för inmutaren
att tillgodogöra sig icke inmutningsbara
mineraliska ämnen skall icke
äga tillämpning å uran, torium eller
beryllium eller förening, vari någon
av dessa metaller ingår.
(Föreslagen lydelse)
kronor för varje hektar eller överskjutande
del av hektar av utmålets
areal. Av avgiften tillfaller, med den
jämkning som kan föranledas av
stadgandet i andra stycket, hälften
kronan och hälften den jordägare på
vilkens mark utmålet är beläget.
Finnas inom utmålet flera jordägare,
njute de lott i avgiften, efter som de
äga del i jorden. Är gruvinnehavaren
tillika ägare av mark inom utmålet,
skall den honom tillkommande
andelen i avgiften icke uttagas.
Därest den jordägaren enligt första
stycket för viss jordlott tillkommande
andelen i gruvförsvarsavgift
icke utgör helt krontal, skola överskjutande
oren tillfalla kronan. Uppgår
andelen icke till fem kronor, skall
andelen i sin helhet tillfalla kronan.
Avgiften skall —--i avgiften.
§•
Där ej förut i denna lag annorlunda
stadgats, må klagan över bergmästarens
enligt denna lag meddelade beslut
föras hos kommerskollegium genom
besvär, vilka skola ingivas till
kommerskollegium.
7. Vad enligt äldre författning gäller
med avseende å rätt för inmutaren
att tillgodogöra sig icke inmutningsbara
mineraliska ämnen skall icke
äga tillämpning å ämnen som avses
med uranlagen, med mindre fråga är
allenast om uttagande av material ur
fyndighet för analys eller anrikningsförsök.
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961, dock att 55 § i sin äldre
lydelse fortfarande skall tillämpas beträffande
försvarsavgifter för tidigare
år än 1962.
3) Förslag
till
Lag
om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.
Härigenom förordnas, att 2, 10, 48 och 58 §§ lagen den 28 maj 1886 angående
stenkolsfyndigheter m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse)
2
Ansökning om koncession göres
skriftligen och ingives till Konungens
Befallningshavande i länet. Sådan
ansökning skall innehålla uppgift å
sökandens namn, hemvist och
yrke;
det jordområde, varå koncession
sökes, med angivande av hemman eller
lägenhet samt socken, där området
är beläget;
huru stor ytvidd i dagen inom sagda
område, som sökanden anser sig
för arbetet behöva; samt den mark
för väg till området, som kan vara
erforderlig.
Ansökningen skall åtföljas av karta
över området i skala av 1:4 000,
upprättad av behörig lantmätare, enligt
de för kartor vid ägoskiften gällande
bestämmelser, samt upptagan
-
(Föreslagen lydelse)
§•
Ansökning om koncession göres
skriftligen och ingives till Konungens
Befallningshavande i länet. Sådan
ansökning skall innehålla uppgift å
sökandens namn, yrke, hemvist och
postadress;
det jordområde, varå koncession
sökes, med angivande av fastighet,
församling och län, där området är
beläget;
huru stor ytvidd i dagen inom sagda
område, som sökanden anser sig
för arbetet behöva; samt den mark
för väg till området, som kan vara
erforderlig.
Ansökningen skall åtföljas av karta
över området, upprättad av lantmätare
eller annan sakkunnig person,
i skala om minst 1: 4 000, eller,
där kommerskollegium det medgivit,
1 Senaste lydelse se beträffande 10 § SFS 1917:185 och beträffande 58 § SFS 1942: 511.
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
(Gällande lydelse)
de de å området befintliga byggnader
och platser av det slag, varom i 13 §
sägs.
Sökanden skall---sökandens
förfogande.
10
Den, som---fyndigheter fö
rekomma.
Övriga på---eller boställs
innehavaren.
Är mineralfyndighet---17 §
sägs.
48
Klagan över bergmästares beslut
må föras hos bergsöverstyrelsen genom
besvär, som skola, vid talans förlust,
dit insändas i mål från Norrbottens,
Västerbottens, Jämtlands och
Västernorrlands län innan klockan
tolv å fyrtiofemte dagen och i mål
från övriga orter i riket innan klockan
tolv å trettionde dagen från delfåendet
av det beslut, som överklagas.
(Föreslagen lydelse)
i annan skala, dock om minst
1:20 000; och skall av kartan jämte
beskrivning framgå fastigheternas registerbeteckningar,
områdets belägenhet,
därå befintliga fastighetsgränser,
inmutningar, utmål och koncessionsområden
ävensom byggnader,
platser och anordningar av de slag
som omförmälas i 13 §.
Sökanden skall — — — sökandens
förfogande.
§•
Den, som--- — fyndigheter fö
rekomma.
Övriga på--— eller boställs
innehavaren.
Är mineralfyndighet---17 §
sägs.
Vad i andra stycket är stadgat om
rätt för koncessionsinnehavaren att
tillgodogöra sig övriga mineraliska
ämnen skall icke gälla ämnen som
avses med uranlagen, med mindre
fråga är allenast om uttagande av
material ur fyndighet för analys eller
anrikningsförsök.
§•
Klagan över bergmästares beslut
må föras hos kommer skollegium genom
besvär, vilka skola ingivas till
kommerskollegium.
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
(Gällande lydelse)
58
Den, som---till efterrättelse.
Koncessionsinnehavaren må--
— av koncessionsinnehavaren.
Är mineralfyndighet---där
sägs.
(Föreslagen lydelse)
§•
Den, som---till efterrättelse.
Koncessionsinnehavaren må--
— av koncessionsinnehavaren.
Är mineralfyndighet---där
sägs.
Vad i andra stycket är stadgat om
rätt för koncessionsinnehavaren att
tillgodogöra sig där avsedda mineraliska
ämnen skall icke gälla ämnen
som avses med uranlagen, med mindre
fråga är allenast om uttagande av
material ur fyndighet för analys eller
anrikningsförsök.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961.
4) Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956 (nr 306) om rätt
att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag)
Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna
atomenergi m. m. (atomenergilag) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.
(Gällande lydelse)
1 §•
Ej må----ämne ingår.
Vad nu---i atomreaktor.
Om rättighet att för utvinnande av
uran eller torium eller förening vari
något av dessa ämnen ingår eftersöka
och bearbeta samt tillgodogöra
(Föreslagen lydelse)
Ej må---ämne ingår.
Vad nu---i atomreaktor.
Om rättighet att för utvinnande av
uran eller torium eller förening vari
något av dessa ämnen ingår undersöka
och bearbeta samt tillgodogöra
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)
sig mineralfyndighet gäller vad där- sig mineralfyndighet gäller vad därom
är särskilt stadgat. om är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari
1961.
I propositionen framlägges förslag till ny lagstiftning angående uranfyndigheter.
Enligt förslaget skall de nuvarande bestämmelserna angående sådana
fyndigheter i 9 kap. stenkolslagen ersättas med en särskild lag. Den
föreslagna regleringen bygger liksom den nu gällande på ett koncessionssystem.
Eftersökande av uran (prospektering), som icke inkräktar på jordägarens
rätt, lämnas utanför regleringen. I övrigt skiljes i förslaget mellan
undersökning och bearbetning av fyndighet. Undersökningsarbete får enligt
förslaget i största utsträckning utföras utan särskilt tillstånd. Sålunda skall
jordägare på sin mark . samt innehavare av gruvrätt på sitt gr uvområde äga
utföra undersökningsarbete utan tillstånd av myndighet. Kan den som vill
utföra undersökningsarbete icke utverka jordägarens medgivande därtill eller
vill undersökaren erhålla en skyddad ensamrätt att utföra undersökningsarbete,
skall han av kommerskollegium kunna utverka särskilt tillstånd (undersökningstillstånd).
För bearbetning av fyndighet skall alltid fordras tillstånd
av Kungl. Maj :t (koncession). Frågan huruvida undersökningst.illstånd
eller koncession skall beviljas sökanden skall i första hand bedömas
med hänsyn till det allmännas intresse.
Koncessionsområdes maximistorlek föreslås minskad från nuvarande 1 600
hektar till 100 hektar. Även undersökningstillstånd föreslås få omfatta ett
område om högst 100 hektar.
Mark inom eller utom koncessionsområde, som koncessionsinnehavare bebehöver
för gruvarbetet, skall anvisas,vid bergmästareförrättning i huvudsaklig
överensstämmelse med reglerna i gruvlagen angående utmål sförrättning.
Jämväl i fråga om koncessionsinnehavares skyldighet att lösa mark
och utgiva ersättning för skada och intrång föreslås bestämmelser, som i
allt väsentligt överensstämmer med gruvlagens motsvarande regler.
Avgäld till jordägaren för brutna mineral skall i regel utgå enligt gruvlagens
regler.
Förfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd, koncession och bergmästareförrättning
för markanvisning är i huvudsak utformat efter förebild
från reglerna i gruvlagen angående inmutning och utmålsförrättning.
Uranlagsförslaget föranleder vissa följdändringar i gruvlagen, stenkolslagen
och atomenergilagen. Därutöver föreslås vissa fristående ändringar i
gruvlagen och stenkolslagen. Med hänsyn till den förändring av penningvärdet
som inträtt efter gruvlagens ikraftträdande föreslås sålunda, att det
i 53 § gruvlagen stadgade maximibeloppet för jordägareavgäld höjes från
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
29
5 000 till 10 000 kronor. Vidare föreslås, att den i 55 § gruvlagen stadgade
gruvförsvarsavgiften höjes från 10 till 20 kronor för hektar av utmålsarealen.
I samband därmed föreslås vissa ytterligare ändringar i 55 § gruvlagen
i syfte att undvika ur administrativ synpunkt arbets- och kostnadskrävande
utbetalning av alltför små jordägarandelar i försvarsavgiften.
Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1961.
Tillkomsten av de framlagda lagförslagen
Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande tillkallades den 12 december
1957 justitierådet Hugo Digman för att såsom utredningsman verkställa en
översyn av lagstiftningen om fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m.
Kommerserådet Ingemar Sahlin samt överingenjörerna Sven Dalhammar,
Magnus Smedberg och Erik Svenke förordnades sedermera att såsom experter
biträda utredningsmannen. Till fullgörande av sitt uppdrag har utredningsmannen
avlämnat ett den 6 december 1958 dagtecknat betänkande
med förslag till lagstiftning angående undersökning och bearbetning av
fyndigheter av uranhaltigt mineral m. m. (SOU 1958:41).
Vidare har kommerskollegium dels i skrivelse den 23 december 1958
framlagt vissa förslag berörande avgifter enligt gruvlagen, dels i skrivelse
den 13 februari 1959 hemställt om ändring i stenkolslagens bestämmelser
angående karta, som skall åtfölja ansökan om koncession enligt nämnda
lag.
Över betänkandet med förslag till uranlag har efter remiss yttranden avgivits
av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,
kommerskollegium, som bifogat yttranden från samtliga fyra bergmästarämbeten
ävensom från Skånes handelskammare, handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län samt handelskammaren i Gävle, Sveriges geologiska
undersökning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, som bifogat yttranden
från lantbruksnämnderna i Skaraborgs län, Örebro län och Norrbottens
län, lantmäteristyrelsen, som bifogat yttranden från överlantmätaren
i Skaraborgs län och från överlantmätaren i Örebro län, atomkommittén,
länsstyrelsen i Malmöhus län, som bifogat yttranden från överlantmätaren
i länet och från Sydsvenska kraftaktiebolaget, länsstyrelsen i Skaraborgs
län, länsstyrelsen i Värmlands län, länsstyrelsen i Örebro län, länsstyrelsen
i Västmanlands län, länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Västernorrlands
län, som bifogat ett av Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
avgivet yttrande, länsstyrelsen i Västerbottens län, länsstyrelsen
i Norrbottens län, som bifogat yttrande från överlantmätaren i länet,
samt delegationen för atomenergifrågor.
Yttranden över betänkandet har vidare efter remiss avgivits av Aktiebolaget
Atomenergi, Svenska gruvföreningen, Sveriges industriförbund, som
åberopat det av Svenska gruvföreningen avgivna yttrandet som sitt eget,
Svenska teknologföreningen, Sveriges lantbruksförbund och Riksförbun
-
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
det Landsbygdens folk, vilka båda förbund avgivit gemensamt yttrande,
Svenska skifferoljeaktiebolaget och Sveriges advokatsamfund.
Jämväl de förut nämnda båda skrivelserna från kommerskollegium har
remissbehandlats. Yttranden över skrivelsen den 23 december 1958 har sålunda
avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, länsstyrelsen
i Örebro län, som bifogat ett av handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län avgivet utlåtande, länsstyrelsen i Kopparbergs län,
länsstyrelsen i Västerbottens län och länsstyrelsen i Norrbottens län, som
bifogat yttrande från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, samt av de fyra
bergmästareämbetena, Svenska gruvföreningen, Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Landsbygdens folk. Sistnämnda båda förbund har
avgivit gemensamt yttrande.
Över skrivelsen den 13 februari 1959 har yttranden avgivits av lantmäteristyrelsen,
rikets allmänna kartverk, Sveriges geologiska undersökning, länsstyrelsen
i Malmöhus län, som bifogat yttranden från överlantmätaren i
länet och från bergmästarämbetet i västra distriktet, länsstyrelsen i Örebro
län, som åberopat ett bifogat, av överlantmätaren i länet avgivet yttrande,
länsstyrelsen i Västmanlands län, som bifogat yttrande från bergmästarämbetet
i östra distriktet, länsstyrelsen i Norrbottens län, som bifogat
yttranden från överlantmätaren i länet och från bergmästareämbetet
i norra distriktet, samt Svenska gruvföreningen.
I. Inledning
De grundämnen som tilldrar sig särskilt intresse vid utformandet av en
lagstiftning angående fyndigheter av betydelse för atomenergien är uran,
torium och beryllium.
Uran, som för närvarande har central betydelse för framställning av atomenergi,
är ett metalliskt grundämne, som i olika föreningar förekommer
relativt allmänt i jordskorpan. Som regel är fyndigheterna mycket lågvärdiga,
oftast endast några gram per ton. De enda urantillgångar i vårt land,
som man för närvarande säkert vet kan utnyttjas, förekommer i alunskiffer,
de s. k. kambriska skiffrarna i Närke och Västergötland. Uranhalten
är även i dessa låg, 200—300 gram per ton i de gynnsammaste skikten. I de
mellansvenska skiffrarna finns sparsamt små linser, s. k. kolm, som innehåller
cirka 3 000 gram uran per ton. I de oljeförande skikten av skiffrarna,
där utvinning av olja sker efter koncession enligt stenkolslagen, förekommer
uranhalter av 100—150 gram per ton. Uranmängden i Billingen,
Falbygden och Närke torde uppgå till åtminstone en miljon ton, men uranhalten
är som nämnts låg. Uranletning försiggår emellertid i stor utsträckning
utanför alunskiffrarna och många företag är intresserade av denna
prospektering. Uran förekommer understundom i mineral, som är inmutningsbara
enligt gruvlagen, men man har ännu icke gjort brytvärda sådana
fynd. Granit innehåller i vissa fall cirka 25 gram uran per ton. Man har
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
31
alltså att räkna med att uran förekommer dels i inmutningsbara mineral,
dels i mineral reglerade enligt stenkolslagens bestämmelser och dels i mineral,
som ligger under jordägarens fria förfogande.
Torium är ett grundämne, som till sin natur liknar uran. Forskningen
är inriktad på att få fram en metod, varigenom torium kan omvandlas på
sådant sätt att atombränsle erhålles därav. Nämnvärda fynd av torium
har ännu ej gjorts i Sverige. Detta ämne kan liksom uran förekomma i mineral
av olika slag. Torium användes nu som legeringsmetall i volframtråd
för glödlampor. Även vid tillverkningen av kvartslampor och ultravioletta
lampor har torium funnit viss användning. Detsamma gäller tillverkningen
av vissa högeldfasta rör och deglar.
Beryllium är ett grundämne med sådana egenskaper, att det kan ersätta
tungt vatten som moderator vid atomdrift i reaktor. Därjämte kan det
ingå som konstruktionsmaterial i reaktorer. Det förekommer vanligast tillsammans
med aluminium och kisel i ett aluminiumsilikat kallat beryll,
innehållande omkring 5,3 procent beryllium. Beryll finns i viss utsträckning
i kvarts- och fältspatsfyndigheter, vilka ligger under jordägarens fria
förfogande. Beryll förekommer emellertid också i malmförekomster av sådant
slag som avses i gruvlagen. Tidigare har beryllium haft sin största
användning för vissa legeringar, bl. a. vissa slag av rostfritt stål. Den rena
metallen beryllium användes som fönster i röntgenrör. Importerade berylliumsalter
användes för lysämnesrör (elektroder för neonljus). I högeldfasta
rör och deglar ingår beryllium i form av oxid.
II. Gällande rätt
Stenkolslagens bestämmelser angående uranfyndigheter
Nu gällande bestämmelser angående undersökning och bearbetning av
fyndigheter av uranhaltigt, toriumhaltigt och berylliumhaltigt mineral återfinnes
i 9 kap. lagen den 28 mars 1886 angående stenkolsfyndigheter m. m.
Denna lag avsåg ursprungligen endast stenkolsfyndigheter (1—5 kap.) men
genom senare vid skilda tillfällen gjorda tillägg har lagen utvidgats till att
omfatta även saltfyndigheter (6 kap.), olje- och gasfyndigheter (7 kap.),
alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja (8 kap.) samt fyndigheter
av uranhaltigt mineral (9 kap.).
9 kap. stenkolslagen, som numera omfattar 63—67 §§, tillkom genom
lag den 21 december 1945. Dessförinnan var rätten att tillgodogöra sig
uranhaltigt mineral förbehållen jordägaren. Uran tillhörde nämligen icke
de inmutningsbara mineralen, vilkas tillgodogörande regleras av gruvlagen,
och ej heller de fyndigheter, för vilkas bearbetande och tillgodogörande
fordrades särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t (koncession) enligt stenkolslagen.
Genom 1945 års lagstiftning, som endast avsåg uran (sålunda icke
torium och beryllium), gjordes rätten att eftersöka och bearbeta fyndighet
av uranhaltigt mineral beroende av koncession. Som motivering härför
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
åberopades, att ämnet uran genom konstruktionen av atombomben och de
tekniska uppfinningar som ligger till grund för denna fått en försvarspolitisk
och utrikespolitisk betydelse, som icke torde kunna överskattas, och
att uran och vissa uranföreningar jämväl torde kunna utnyttjas för andra,
fredliga ändamål (prop. nr 372/1945 s. 6). Då såvitt var bekant uranhaltigt
mineral av sådan beskaffenhet att det kunde praktiskt tillgodogöras i vårt
land huvudsakligen förekom inom alunskifferfyndigheter, ansågs i stort
sett de bestämmelser som givits i stenkolslagen beträffande sådana fyndigheter
kunna erhålla motsvarande tillämpning beträffande fyndighet av uranhaltigt
mineral. Genom lagändring 1953 (prop. nr 207/1953) utvidgades
den i 9 kap. stenkolslagen givna regleringen till att avse jämväl fyndigheter
av torium- och berylliumhaltigt mineral.
I 9 kap. stenkolslagen reglerades ursprungligen icke endast rätten att
eftersöka och bearbeta fyndighet av uranhaltigt mineral utan även rätten
att bearbeta utvunnet uran ävensom rätten att föra detsamma ur riket. I
detta avseende avvek 9 kap. i systematiskt hänseende från bestämmelserna
i stenkolslagen beträffande andra av lagen omfattade fyndigheter. I samband
med tillkomsten av lagen den 1 juni 1956 om rätt att utvinna atomenergi
m. m. (atomenergilagen) överfördes från 9 kap. stenkolslagen till
nämnda lag de bestämmelser som avsåg rätt till bearbetning av uran samt
rätt till utförsel därav.
Som framgått av det förut anförda är de nu gällande bestämmelserna på
ifrågavarande område utformade på grundval av ett Ikoncessionssystem.
Koncessionssystemet innebär, i princip, att Kungl. Maj :ts tillstånd
erfordras för eftersökande och bearbetning av fyndigheter av uranhaltigt,
toriumhaltigt och berylliumhaltigt mineral (63 § första stycket
stenkolslagen). Koncession kan enligt samma lagrum begränsas till att avse
endast undersökning. Vid beviljandet av koncession har Kungl. Maj :t att
pröva, huruvida med hänsyn främst till det allmännas intresse koncession
skall beviljas viss sökande. I motsats till vad som är fallet vid inmutning
blir alltså sökanden beroende av den koncessionsbeviljande myndighetens
bedömning i det särskilda fallet.
Koncessionstvånget är emellertid — efter lagändring år 1950 — ej undantagslöst.
I 63 § andra stycket stenkolslagen infördes år 1950 (prop. nr
201/1950) ett stadgande av innehåll, att föreskriften om koncession icke
skall utgöra hinder mot att endast för erhållande av prov ur fyndighet
för analys verkställa borrning eller sprängning eller upptaga provgropar eller
vidtaga andra liknande åtgärder. Detta stadgande innebär, att man för
där avsett undersökningsarbete ej behöver söka koncession men att man
kan erhålla koncession, om man ej kan träffa överenskommelse med markägaren.
Vill man utföra undersökningsarbete av större omfattning än i stadgandet
anges, måste man däremot alltjämt söka koncession och detta även
om överenskommelse med markägaren kan uppnås.
Förfarandet i fråga om koncession å uranfyndigheter följer i stort
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
33
sett samma regler som gäller för koncession i allmänhet enligt stenkolslagen.
Ansökning om koncession ingives till vederbörande länsstyrelse (2 §
stenkolslagen). I ansökningen, som skall åtföljas av karta, skall uppgift
lämnas bl. a. angående vilka fastigheter som beröres av ansökningen och
vilken ytvidd i dagen som erfordras för arbete. Ansökningen skall kungöras,
och den som anser sin rätt vara av frågan beroende äger avgiva yttrande
till länsstyrelsen (3 och 4 §§). Sedan jämväl vederbörande bergmästare avgivit
yttrande, insänder länsstyrelsen handlingarna jämte eget utlåtande till
Kungl. Maj :t, som prövar, huruvida med avseende å företagets gagn för orten
och det allmänna koncession må beviljas sökanden. Söker flera koncession
å samma område, bestämmer Kungl. Maj :t, oberoende av tiden då ansökningarna
inkommit, vilken av sökandena, vare sig de är jordägare, upptäckare
eller andra, som skall äga företräde till koncession (7 §).
Nu berörda bestämmelser beträffande ansökningsförfarandet behöver enligt
64 § andra stycket ej iakttagas i fråga om fyndighet av uranhaltigt och
därmed jämställt mineral, om ansökningen endast avser rätt till undersökning
av fyndigheten eller sökanden redan förut har koncession till området
eller detta anvisats honom som utmål enligt gruvlagen. I nu nämnda fall
har förfarandet i praxis fått följande gestaltning. Ansökningen inges i regel
direkt till handelsdepartementet. Därifrån remitteras den — efter viss teknisk
förhandsgranskning — till vederbörande länsstyrelse för yttrande samt
för hörande av bergmästaren i distriktet. Genom länsstyrelsens försorg anordnas
ett i jämförelse med vad som gäller för bearbetningskoncessioner
förenklat kungörelseförfarande, varvid markägare beredes tillfälle att inom
tre veckor yttra sig över ansökningen. Sedan ärendet återkommit till departementet,
överlämnas det till kommerskollegium för granskning och yttrande.
Därefter går ärendet till delegationen för atomenergifrågor och när
dess yttrande föreligger, är ärendet färdigt för avgörande. Ibland händer det
att ansökningen inges till vederbörande länsstyrelse. I sådant fall behandlas
ärendet i länsstyrelsen på samma sätt som vid remissförfarandet, varefter
det vidarebefordras till handelsdepartementet.
Koncessionsområdet må enligt 5 § omfatta högst 1 600 hektar. I koncessionen
skall angivas gränserna för koncessionsområdet, den ytvidd i dagen
inom området som må anvisas sökanden för arbete, den mark för väg till
området som sökanden äger begagna samt den årliga arbetsskyldighet han
minst skall fullgöra (8 §). Ytvidden för arbete i dagen skall därefter, med
iakttagande av vad i koncessionen föreskrivits om maximiareal för sådant
arbete, anvisas av bergmästaren vid särskild förrättning (12 § 1 mom.). Enligt
13 § är vissa områden fredade från anvisning genom s. k. hindersbestämmelser.
Det anvisade området skall vid förrättningen utstakas på marken
och förses med rosen eller andra skiljemärken samt inläggas å koncessionskarta.
Sålunda anvisat område ävensom mark som i koncessionen kan
ha anvisats för väg skall enligt 14 § 1 mom. i allmänhet lösas, därvid vad
i expropriationslagen stadgas skall äga motsvarande tillämpning; dock alt
I! Ilihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. .‘land. .Yr-?/
34 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 är 1960
förhöjning av ersättningen skall ske med hälften av det belopp som skall
utgå jämlikt de i nämnda lag stadgade grunderna. — Innan koncessionsinnehavaren
får taga i besittning anvisat område eller mark till väg, då rätt
därtill är medgiven i koncessionen, åligger det honom att för lösen av området
eller marken ställa borgen hos länsstyrelsen (12 § 2 mom.). Är området
avsett endast för fyndighetens undersökning medelst borrning och vill
koncessionsinnehavaren icke förfoga däröver under längre tid än högst tre
år, är han emellertid enligt 14 § 2 mom. icke skyldig lösa området. Han
skall då i stället, så länge området användes, till innehavaren av jorden
förskottsvis för varje år utgiva ersättning, motsvarande dubbla beloppet av
jordens avkastning utan avdrag för brukningskostnaden. Därjämte skall
han, då området icke längre begagnas, utgiva ersättning för all skada som
marken genom arbetet kan ha tagit för framtiden. Motsvarande gäller för
vägmark (14 § 3 mom.). Koncessionsinnehavaren äger icke rätt att ovan
jord taga i besittning eller eljest förfoga över annan del av koncessionsområdet
än som anvisats honom vid bergmästareförrättning (15 §). Sker det
kan koncessionsinnehavare ådömas bötesstraff (20 § 1 mom.).
Beträffande marklösen gäller som nyss berörts för koncession i allmänhet
enligt stenkolslagen, att ersättning skall utgå med 50 procents förhöjning
(14 § 1 mom.). I fråga om koncession enligt 9 kap. stadgas emellertid
i 64 § fjärde stycket, att 50 procents förhöjning skall ske — förutom
i ett speciellt fall som sammanhänger med dispens enligt 64 § tredje stycket
från hindersbestämmelse — allenast då fråga är om mark, för vilken
avgäld till jordägare enligt 60 § stenkolslagen ej skall utgå, emedan marken
ej är avsedd för brytning, t. ex. mark som löses för uppförande av fabriksbyggnad.
Tillskyndas jordägare eller annan genom arbete som verkställes på grund
av koncession skada eller intrång som ej förutsetts vid inlösen, skall ersättning
därför givas av koncessionsinnehavaren (18 §).
Vid tvist om ersättning som skall utgå enligt stenkolslagen skall frågan,
om den ej gäller jordlösen, prövas av skiljemän. Vill den som fordrar ersättning
hellre genast anlita domstol, står detta honom fritt (19 §).
Den som erhållit koncession skall enligt 11 § som pant för skada och intrång
som genom arbetet kan tillskyndas jordägare eller annan, hos länsstyrelsen
nedsätta i penningar eller vissa slag av obligationer 2 000 kronor,
innan något arbete får börjas samt därutöver, innan annat arbete än undersökning
medelst borrning sker, ett belopp av 50 kronor för varje hektar av
koncessionsområdet. Är koncessionsinnehavaren ägare av området, må i
koncessionen meddelas honom befrielse till hela beloppet eller del därav.
Efter hand som nedsatt belopp tages i anspråk för ersättningar skall beloppet
åter fyllas. Verkställes arbete innan pant nedsatts, kan koncessionsinnehavaren
ådömas bötesstraff härför (20 § 1 mom.).
Huvudstadgandet i stenkolslagen om koncessionsområdes användning
finns i 10 §. Detta stadgande, som primärt avser stenkols
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
35
fyndigheter och som väsentligen överensstämmer med motsvarande bestämmelser
i 51 och 52 §§ gruvlagen, skall enligt 64 § första stycket stenkolslagen
äga motsvarande tillämpning på fyndigheter av torium- eller berylliumhaltigt
mineral men däremot icke på uranhaltigt mineral. Stadgandet innebär,
i vad det har avseende å torium och beryllium, att den som erhållit koncession
äger uteslutande rätt att inom det område koncessionen omfattar eftersöka
samt bearbeta och tillgodogöra sig därstädes befintliga fyndigheter som
avses med koncessionen, övriga på djupet inom koncessionsområdet anträffade
mineraliska ämnen må även brytas, i den mån detta är erforderligt för
arbetets ändamålsenliga bedrivande, och koncessionsinnehavaren äger därav
använda vad för gruvdriftens ändamål behöves. Vad sålunda icke användes
får koncessionsinnehavaren också behålla, såframt det icke av jordägaren
mot erläggande av gottgörelse för brytnings- och uppfordringskostnader
avhämtas inom 60 dagar efter tillsägelse. Vad här sägs om »Övriga
mineraliska ämnen» gäller emellertid enligt uttryckligt stadgande i 65 § icke
uran, torium eller beryllium eller förening vari något av dessa ämnen ingår.
Som nyss nämnts är 10 § stenkolslagen ej tillämplig på fyndighet av uranhaltigt
mineral. För urankoncessionernas del gäller i stället vad i 58 § stenkolslagen
är stadgat beträffande koncession för utvinnande av olja ur alunskifferfyndighet.
Med hänsyn till att uran förekommer i samband med dylika
fyndigheter har det nämligen ansetts lämpligt, att 58 § erhåller motsvarande
tillämpning på uranfyndigheter (se prop. nr 372/1945 s. 8). Specialreglerna
i 58 § innebär, i vad de har avseende å uranfyndighet, att innehavare
av urankoncession äger uteslutande rätt att inom koncessionsområdet
för utvinnande av uran eller uranförening eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra
sig därstädes befintlig fyndighet av uranhaltigt mineral. Sedan
område för arbete i dagen anvisats för inlösen, får fyndigheten därinom ej
heller i annat syfte utnyttjas av annan. I 58 § upptages icke såsom i 10 §
någon allmän regel om att koncessionsinnehavaren äger rätt till »övriga mineraliska
ämnen» inom koncessionsområdet med eller utan hembud till
jordägaren. Koncessionsinnehavaren kan emellertid tillgodogöra sig -—
förutom uranfyndigheter — jämväl kalksten och andra mineraliska ämnen
som måste brytas för tillgodogörandet av det uranhaltiga mineralet eller
som eljest förekommer i sådant samband med detta att de ej kan tillgodogöras
för sig. I sådant fall behöver hembud till jordägaren ej ske.
Enligt 56 § andra stycket stenkolslagen gäller beträffande koncession för
utvinnande av olja ur alunskifferfyndighet, att Kungl. Maj:t i koncessionen
bestämmer, i vilken omfattning fyndigheten årligen må utnyttjas och vilka
åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick efter
avslutad brytning. Vid koncession skall vidare fogas de föreskrifter, som
finnes påkallade till förebyggandet av att annat industriellt företag hindras
i sin utveckling eller eljest finnes erforderliga ur allmän eller enskild synpunkt.
Enligt 56 § tredje stycket äger Kungl. Maj :t tillika vid meddelande av
koncession bestämma, i vilken omfattning skifferfyndighet skall utnyttjas,
36 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
för att den rätt som grundas på koncessionen skall äga bestånd. Dessa särskilda
bestämmelser är enligt hänvisning i 64 § stenkolslagen tillämpliga
jämväl å fyndigheter av uran-, torium- eller berylliumhaltigt mineral. Beträffande
dessa fyndigheter äger sålunda de allmänna bestämmelserna i 3
kap. stenkolslagen om arbetsskyldighet och vilostånd ej tillämpning.
I 17 § regleras vissa frågor rörande kollision mellan olika slag
av gruvrättigheter. Denna paragraf är tillämplig jämväl å fyndigheter
av mineral som avses i 9 kap. stenkolslagen. Sker på område, varå
koncession meddelats, inmutning av mineralfyndighet enligt gruvlagen eller
meddelas koncession å område som förut är inmutat, må arbete för fyndighetens
eftersökande och bearbetande, som verkställes på grund av först
vunnen rättighet, icke hindras eller uppehållas av arbete på grund av inmutning
eller koncession som uppkommit senare. Uppstår i detta fall tvist
om sättet för drivande av de särskilda slagen av arbete, ankommer det på
bergmästaren att bestämma, hur arbetena skall ordnas så att minsta möjliga
förfång uppstår.
I 60 § stenkolslagen meddelas bestämmelser om avgift till jordägaren.
Bestämmelserna, som primärt gäller koncession för utvinnande
av olja ur alunskifferfyndighet, innebär, att jordägaren är berättigad att av
koncessionsinnehavaren erhålla en avgift med 15 kronor för ar av mark
inom vilken skiffer brutits i dagen eller under jorden eller olja utvunnits,
vare sig marken blivit löst eller ej. Bestämmelsen är tillämplig jämväl å
fyndighet som avses i 9 kap. stenkolslagen. Enligt särskilt stadgande i 64 §
femte stycket skall dock bestämmelserna i 60 § ej föranleda, att den som
erhållit koncession jämväl för utvinnande av olja ur alunskiffer skall erlägga
större avgift än i 60 § sägs för mark, inom vilken han företagit brytning,
förutom av skiffer för utvinnande av olja, även av uranhaltigt mineral.
Om frånträdande eller förverkande av koncession meddelas
närmare bestämmelser i 21 §. Då koncession förverkats eller eljest
upphört att gälla, tillfaller enligt 32 § all mark som blivit löst jordägaren
utan ersättning, dock att koncessionsinnehavaren har rätt att under två år
därefter avgiftsfritt behålla kvar å området byggnader och andra tillhörigheter.
Schakt och gruvöppningar samt i gruvan befintliga, för dess styrka
och bestånd nödiga byggnader skall utan lösen tillfalla den som sedermera
i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande.
Utredningsmannen har (s. 14 i betänkandet) från kommerskollegium inhämtat
statistiska uppgifter angående ansökningar enligt 9 kap. stenkolslagen,
avseende tiden intill den 10 oktober 1958. Enligt sedermera verkställd
komplettering fördelar sig de till och med den 9 december 1959 inkomna
ansökningarna enligt följande uppställning:
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
37
Ansökningar
avseende
Uran, to- rium och
beryllium
Uran
Uran
och
torium
Olja
och
uran
Beryl-
lium
Obekant
eller ej
angivet
Summa
Undersökning
Under handläggning____
59
1
60
Beviljade ..............
94
24
1
119
Avslagna .............
12
2
14
Återkallade ............
25
12
2
39
Bearbetning
Under handläggning____
4
2
6
Beviljade ..............
1
1
Avslagna ..............
1
1
2
Återkallade ............
5
1
2
8
Summa
200
41
1
1
2
4
249
Koncessionssökandena utgöres huvudsakligen av gruv- och industriföretag
men även ett antal privatpersoner står som sökande. Ett stort antal
gruvföretag har sökt koncession för områden, till vilka de har gruvrätt.
Inmutningsförfarandet enligt gruvlagen
Med hänsyn till att utredningsmannens förslag till uranlag i väsentliga
delar anknyter till bestämmelserna i gruvlagen den 3 juni 1938, skall här redogöras
för inmutningsförfarandet sådant det är utformat i nämnda lag.
Gruvlagen bygger till skillnad från stenkolslagen på inmutningsystemet,
som innebär, att envar äger genom inmutning erhålla rätt att å
egen eller annans mark undersöka och bearbeta fyndigheter av vissa i gruvlagens
1 § angivna mineral, varibland märkes våra vanligaste malmer. Den
som först söker inmutning — i regel upptäckaren — får utan förutgående
diskretionär prövning från myndighets sida en rätt till den fyndighet ansökningen
avser. Sker inmutning av annan än kronan, är kronan enligt 46 §
gruvlagen berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i företaget <kronoandel).
Beträffande gruva som tillkommit före gruvlagens ikraftträdande
tillkommer motsvarande rätt i stället jordägaren (jordägareandel).
Inmutning sökes hos vederbörande bergmästare (6 § gruvlagen). I ansökningen,
som skall åtföljas av karta, skall uppgift lämnas bl. a. angående
de fastigheter och ägare därav som beröres av ansökningen samt om
den s. k. inmutningspunktens belägenhet. Något kungörelseförfarande är
icke föreskrivet. Sist inom trettio dagar från det ärendet blivit komplett
skall bergmästaren företaga ärendet till slutligt avgörande (9 § 1 mom.).
Ansökningen skall avslås, om sökanden icke är behörig att inmuta mineralfyndighet
i riket och icke erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd därtill, om fyndigheten
icke är av det slag som avses i gruvlagen eller om inmutningspunkten
är belägen å område som enligt hindersbestämmelserna i 5 § är fredat för
inmutning. Vid bifall till inmutningsansökan har bergmästaren att utfärda
mutsedel för sökanden (2 §). Mutsedeln skall översändas till inmutaren och
38 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
en avskrift till jordägaren. Mutsedeln skall dessutom kungöras i allmänna
tidningarna och tidning i orten. — Inmutningsrätten gäller enligt 3 § första
stycket i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen
därom inkom till bergmästaren. Om å samma dag flera inkommit
med ansökningar, som helt eller delvis avser samma område, njuter de lika
rätt med avseende å det gemensamma området (3 § andra stycket). Dock
skall, om någon av sökandena kan visa, att han innan ansökningarna inkommit,
först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område
hans ansökning avser samt fyndstället icke är beläget å område som förut
varit inmutat eller belagt med utmål, inmutningsrätten till det gemensamma
området tillkomma honom ensam. För att få denna fråga prövad skall bergmästaren
förelägga envar av de sökande att, om han vill göra gällande ensamrätt
till det gemensamma området, inom viss tid väcka talan därom vid
domstol (7 § andra stycket). Innan tvisten avgjorts av domstolen, får ininutningsärendet
icke avgöras.
Inmutningsområde skall enligt 4 § vara cirkelformigt och ha en radie
av 200 meter, dock med den inskränkning i områdets yta som betingas av
hindersbestämmelserna i 5 §. När särskilda skäl därtill är, må även annan
inskränkning i områdets yta ske på begäran av inmutaren. Medelpunkten
i cirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge på marken bestämd.
Gränserna skall vara lodräta, såvida intrång icke därigenom sker på äldre
utmål.
Å inmutat område får bedrivas undersökningsarbete beträffande
inmutningsbara mineral (2 § andra stycket). Detta arbete får enligt
13 § endast bestå i sådana åtgärder som erfordras för att ådagalägga, att
inom inmutningsområdet förekommer fyndighet av inmutningsbart mineral
samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet
och brytvärdhet. På det inmutade området får inmutaren icke uppföra
andra byggnader än som oundgängligen erfordras för undersökningsarbetet.
Inmutaren äger begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom
det inmutade området. För begagnandet av marken för undersökningsarbete
skall inmutaren enligt 17 § till jordägaren giva full ersättning i årlig
avgift. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan ha tagit för
framtiden. Då eljest av undersökningsarbetet vållas förlust, skada eller intrång,
skall full ersättning därför givas. Om parterna ej kan sämjas om den
ersättning som skall utgå enligt 17 §, skall frågan avgöras av skiljemän.
Den ersättningsberättigade äger dock, om han det hellre vill, omedelbart
draga tvisten inför domstol (18 §). Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete
påbörjas skall inmutaren underrätta markägaren och eventuell
nyttjanderättshavare därom (12 § första stycket). Annan inmutare än
kronan skall därjämte, om annat ej överenskommes, innan arbete påbörjas,
ställa av överexekutor godkänd pant eller borgen för all den ersättning han
enligt 17 § kan vara skyldig utgiva. Undersökningsarbete skall vara utfört
inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande. Tiden kan dock i vissa
fall på ansökan förlängas (19 §).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
39
Enligt 14 § 1 mom. må inmutaren icke använda vid undersökningsarbetet
brutna inmutningsbara mineral på annat sätt eller i större omfattning än
som är nödvändigt för undersökning av deras beskaffenhet och lämplighet
för teknisk bearbetning. Icke inmutningsbara mineraliska ämnen må enligt
2 mom. av inmutaren brytas endast om det erfordras för undersökningsarbetets
ändamålsenliga bedrivande och av dem äger inmutaren använda vad
som behöves för undersökningsarbetet.
Visar inmutaren, att inom det inmutade området finnes inmutningsbart
mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och förekommer i sådan
myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift,
äger han enligt 2 § tredje stycket gruvlagen efter ansökning vid särskild
förrättning (utmålsförrättning) av bergmästaren få sig anvisat visst arbetsområde
(utmål). Utmålets areal får icke överstiga 16 hektar (30 §). Utmålet,
som skall avpassas efter fyndighetens sannolika utsträckning och gruvdriftens
behov samt i regel vara fyrsidigt med räta vinklar och begränsas
av räta linjer, skall enligt 32 § vid förrättningen utstakas samt förses med
rosen och skiljemärken ävensom inläggas å karta. För utmål gäller i huvudsak
samma hindersbestämmelser som för inmutning (31 §). Sökanden
äger själv bestämma hur stort utrymme inom utmålet han vill taga i anspråk
för arbete ovan jord (33 §). Detta område skall särskilt utstakas och
inläggas å kartan. Utanför utmålet äger sökanden enligt 34 § vid förrättningen
få sig anvisad nödig mark för upplagsplats, väg m. m. Gruvinnehavaren
äger enligt 54 § icke använda utmålet i dagen eller under jord för
annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet
för produkternas tillgodogörande, och område som anvisats utom utmål får
användas endast för i 34 § angivet ändamål. I dagen får utmålet användas
endast till den del det blivit löst. Å område inom eller utom utmål åligger
det gruvinnehavaren att ensam hålla stängsel.
Mark inom utmålet, som gruvinnehavaren tager i anspråk för arbetet
ovan jord, skall av honom lösas (36 §). Jämväl mark som enligt 34 § upplåtes
utom utmålet skall, om den helt tages i anspråk för avsett ändamål
eller lider synnerligt men av upplåtelsen, lösas. I annat fall skall för den
utom utmålet upplåtna marken ersättning utgå för skada och intrång.
Skall en del av fastighet avstås och lider därigenom eller genom markens
begagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men,
skall jämväl denna del lösas, om ägaren begär det. Uppkommer eljest skada
eller intrång å återstod av fastighet, skall ersättning gäldas härför. Jämväl
innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten kan
vara berättigad till ersättning, om rätten går förlorad eller intrång förorsakas
till följd av utmålsläggningen. Då till följd av utmålsläggningen förorsakas
annan skada eller förlust än nu nämnts, skall också sådan skada och
förlust ersättas.
Lösen och annan ersättning skall enligt 37 § bestämmas i penningar att
utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. 50 procents förhöjning utgår.
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
Sämjas ej parterna om lösen eller annan ersättning, skall denna bestämmas
av bergmästaren med gode män (38 §). Uppstår efter utmålsförrättnings
avslutande skada eller intrång, som ej kunnat förutses vid förrättningen,
kan särskild talan härom föras vid domstol (39 §). Vid utmålsförrättning
fastställd lösen och annan ersättning skall inom 90 dagar från dagen
för förrättningens avslutande oavsett förd talan utbetalas till den ersättningsberättigade
(42 § första stycket). I vissa fall, såsom då den lösta
marken är intecknad för fordran, skall ersättningsbeloppet dock i stället
nedsättas hos länsstyrelsen, som har att fördela ersättningssumman i huvudsak
i enlighet med reglerna om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis
såld fast egendom. Försummelse med avseende å utbetalning eller nedsättning
av ersättningsmedel kan medföra, bland annat, att handräckning
kan påkallas för gruvarbetets inställande.
Gruvinnehavaren är enligt 53 § skyldig att årligen till jordägaren erlägga
en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara
mineral som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden är dock maximerad
till 5 000 kronor för år och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden
brytning pågått under sammanlagt 20 år. Gruvinnehavaren är vidare
enligt 55 § gruvlagen pliktig att, vare sig arbete bedrives eller icke, utgiva
en årlig försvarsavgift av tio kronor för varje hektar eller överskjutande
del därav som utmålet omfattar. Av denna avgift tillfaller hälften jordägaren
och hälften kronan. Är gruvinnehavaren själv ägare av mark inom utmålet,
skall den honom tillkommande andelen i avgiften ej uttagas.
Om försvarsavgift trots påminnelse icke erlägges inom föreskriven tid,
kan bergmästaren meddela beslut om gruvrättens förverkande
(56 §). Genom förverkandet går gruvinnehavare förlustig all rätt dels till inom
utmålet befintliga icke uppfordrade inmutningsbara mineral, dels till de
för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader, dels till den mark
som inom eller utom utmålet blivit upplåten till gruvdriften, dels ock till
stängsel som det ålegat gruvinnehavaren att hålla (57 § första stycket).
Andra för gruvdriften gjorda anläggningar än de nu nämnda ävensom ur
gruvan uppfordrade inmutningsbara mineral må under högst två år efter
förverkandet avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning; till det
som icke inom denna tid bortförts, förlorar gruvinnehavaren all rätt. Marken
äger jordägaren förfoga över utan lösen. Annan förverkad egendom
tillfaller också jordägaren; dock att de för gruvans styrka och bestånd verkställda
byggnaderna samt stängsel utan lösen övergår till den som i laga
ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande. Icke uppfordrade inmutningsbara
mineral ävensom uppfordrade sådana som kvarligger inom utmålet
å löst mark, tillfaller likaledes ny gruvinnehavare, i den mån desamma
icke enligt vad nyss sagts må bortföras av den förre gruvinnehavaren.
Beträffande den rätt som tillkommer gruvinnehavaren
med avseende å mineral inom utmålet meddelas bestämmelser
i 51 och 52 §§ gruvlagen. Sedan utmål blivit anvisat, äger gruvinnehava
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år WHO
41
ren rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga inmutningsbara
mineral (51 § första stycket). Även brutna sådana mineral, som
härrör från äldre gruvbrytning, tillfaller gruvinnehavaren i den mån de antingen
icke alls uppfordrats eller, uppfordrade, kvarligger inom utmålet
på löst mark, dock med förbehåll för den rätt den förre gruvinnehavaren
enligt 57 § kan äga att bortföra de brutna mineralen. Beträffande icke inmutningsbara
mineral gäller, att dessa må av gruvinnehavaren brytas i
den mån så erfordras för gruvarbetets ändamålsenliga bedrivande i fråga
om de inmutningsbara mineralen (52 § första stycket). Av dessa icke inmutningsbara
mineral får gruvinnehavaren använda vad vid gruvarbetet
behövs och dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller
därmed likställt förfarande kan avskiljas från de inmutningsbara mineralen.
Han får även i övrigt tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska
ämnen, såvida icke dessa — mot erläggande av därå nedlagda kostnader -—
av jordägaren avhämtas inom sex månader efter tillsägelse (52 § andra
stycket). Vad sålunda gäller om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra
sig icke inmutningsbara mineral gäller dock — enligt uttryckligt stadgande
i 52 § tredje stycket — ej uran, torium eller beryllium eller förening, vari
något av dessa ämnen ingår.
I 8 kap. gruvlagen (58—64 §§) finnes bestämmelser för det fall att två
eller flera deltaga i samma gruvrörelse (samäganderätt i gruva). I sådant
fall skall för gruvans förvaltning årligen utses en gruvföreståndare, som har
att iakttaga de föreskrifter om tillsyn över gruvdriften som är meddelade
i 10 kap. gruvlagen (59 §). I 9 kap. gruvlagen (65—67 §-§) regleras formerna
för överlåtelse av gruva eller andel däri och i 10 kap. (68—78 §§) meddelas
åtskilliga bestämmelser om tillsyn över gruvdriften. Ill kap. slutligen meddelas
vissa särskilda bestämmelser angående den rätt i gruvrättsligt hänseende
som tillkommer innehavare av stadgad åborätt samt regler om talan
mot bergmästarens beslut i vissa fall ävensom vissa forum- och åtalsbestämmelser.
För innehållet i dessa kapitel redogöres närmare i det följande i
anslutning till behandlingen av de särskilda paragraferna i uranlagsförslaget.
A tomenergilagen
Med den förut omnämnda atomenergilagen har avsetts att skapa möjligheter
till erforderlig kontroll och tillsyn över verksamheten på atomenergiområdet.
Enligt lagen fordras särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t eller myndighet
som Kungl. Maj :t bestämmer för förvärv, innehav, överlåtelse och
bearbetning av eller annan befattning med samt utförsel av uran, plutonium
eller annat ämne, som användes såsom atombränsle i atomreaktor, eller förening
vari sådant ämne ingår. Detsamma skall gälla i fråga om torium och
annat ämne, som är ägnat att omvandlas till atombränsle, ävensom förening,
vari sådant ämne ingår, så ock beträffande atombränsle som använts i atomreaktor.
Särskilt tillstånd fordras även för uppförande, innehav och drift
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
av atomreaktor eller anläggning för bearbetning av ämne eller förening som
förut angivits. Lagen innehåller också vissa allmännna regler om sådana tillstånd
samt bestämmelser rörande tillsyn å efterlevnaden av lagen och med
stöd av denna meddelade föreskrifter ävensom ansvarsbestämmelser m. m.
Hl. Huvuddragen i förslaget
Utredningsmannen
En huvudfråga vid utformningen av lagförslaget har gällt, om och i vad
mån koncessionssystemet bör bibehållas beträffande nu ifrågavarande
fyndigheter. Utredningsmannen påpekar, att syftet med lagstiftningen
angående rätten att eftersöka och bearbeta fyndigheter av betydelse
för atomenergin i vart fall från början i första hand var, att utnyttjandet
av naturtillgångar av sådant slag samt användningen av mineralen skulle
stå under statlig kontroll. I prop. nr 372 till 1945 års riksdag, vilken proposition
ligger till grund för den nu gällande lagstiftningen, uttalades sålunda,
att det med hänsyn till den utomordentliga och säregna betydelse som uran
redan hade och framdeles kunde få framstod som uppenbart, att avsevärda
olägenheter och vådor var förbundna med en ordning, enligt vilken vem
som helst ägde förfoga över naturtillgångar av sådan beskaffenhet. Det
framhölls vidare, att de främmande stater, vilka inom sina gränser ägde
urantillgångar, kunde förutsättas komma att snabbt vidtaga åtgärder för
sådan kontroll. Utredningsmannen framhåller, att man får se dessa uttalanden
mot bakgrunden av att man vid denna tid betraktade dessa frågor
främst med hänsyn till uranets försvarspolitiska och utrikespolitiska betydelse.
Numera träder däremot atomkraftens fredliga användning alltmera
i förgrunden såväl i vårt land som i andra länder. Med hänsyn härtill och
till en önskan att uppmuntra enskilda att söka efter uran har man, påpekar
utredningsmannen, tillägnat sig en delvis annan syn på problemet. Det allmännas
intresse är nu främst, att man skall få kännedom om fyndigheterna
och att vi i vårt land skall få fram material för den atomdrift som man räknar
med kan bli av så stor betydelse i framtiden. Även i utlandet är det
så att man, efter att till en början ha liaft den inställningen att det
gällde att snabbt skaffa staten en långtgående kontroll över dessa naturtillgångar,
numera funnit att det allmännas intresse bäst betjänas av att den
enskildes insatser stimuleras genom lättnader i lagstiftningen. Kontrollbehovet
anser utredningsmannen väsentligen kunna tillgodoses på sätt som
skett genom tillkomsten år 1956 av vår atomenergilag. Utredningsmannen
framhåller att man redan genom 1950 års ändringar i 9 kap. stenkolslagen
kom in på en väg, som ledde till lättnader i den statliga kontrollen. Då
gjordes undersökningsförfarandet väsentligen fritt; för undersökningsarbete
av viss begränsad omfattning erfordrades ej längre koncession. Det ansågs
i sådant fall tillräckligt, att jordägarens och annan rättsägares intressen
tillgodosågs. Möjlighet att även för undersökningsarbete förvärva kon
-
43
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
cession ansågs dock böra stå öppen; det kunde anses erforderligt exempelvis
om rätt att företaga undersökning ej kunde erhållas genom frivillig
överenskommelse eller om någon ville skaffa sig ensamrätt till undersökning
av en fyndighet eller rätt till undersökningsarbete av större omfattning.
De synpunkter som enligt utredningsmannens uppfattning vid den nya
lagstiftningen torde böra särskilt beaktas är följande:
man bör eftersträva stimulans av de enskildas intresse att söka efter,
undersöka och bearbeta uranfyndigheter genom att skapa dels så stor frihet
och så enkla förfaranden som möjligt, dels ock ett skydd för den enskildes
rätt till eftersökande och till de resultat som därigenom uppnås;
man måste skapa möjlighet för den som vill söka efter uran att även mot
jordägares eller andra rättsinnehavares vilja och givetvis med tillgodoseende
av dessas intressen få vara verksam för att eftersöka, undersöka och bearbeta
uranfyndigheter så att dessa fyndigheter blir upptäckta och utnyttjade
genom enskilt initiativ.
Det har vidare synts utredningsmannen vara ett det allmännas intresse,
att en väsentlig del av landets behov av uran i framtiden kan täckas genom
inhemsk uranutvinning och att en viss kontroll kan utövas över fyndigheterna
och deras utnyttjande. Även kontrollen kan i detta sammanhang,
påpekar utredningsmannen, tjäna effektiviteten i produktionen; kontrollen
kan nämligen inriktas på att man får kännedom om fyndigheterna och
på att de resurser som finnes på bästa sätt utnyttjas.
Utredningsmannen anser för sin del, att de syften som man enligt vad
nyss sagts främst synes böra tillgodose med en ny lagstiftning på ifrågavarande
område otvivelaktigt kan uppnås såväl med inmutnings- som koncessionssystemet
samt anför i fortsättningen bl. a. följande.
Då man skall taga ståndpunkt till spörsmålet, vilket system — inmutning
eller koncession — som är att föredraga i fråga om rättigheten att eftersöka
och bearbeta uranfyndigheter, har man att bedöma dels huruvida uran
har och kan förväntas få den betydelse att koncession ur denna synpunkt
får anses motiverad och dels vilket system som framstår såsom det ur praktisk
och rättslig synpunkt mest ändamålsenliga.
Vad beträffar uranets betydelse bedömes detta under närmast överskådlig
tid komma att spela en avgörande roll såsom primärt bränsle för de
civila atomenergiprogrammen med en alltmer stegrad efterfrågan som följd.
Den effektivare utnyttjning av uranet, som kan komma till stånd genom
principiella och tekniska förbättringar, kommer sannolikt icke att medföra
någon revolutionerande förändring i detta förhållande. Uranets betydelse i
och för sig torde sålunda motivera fortsatt tillämpning av koncessionssystemet.
Om man betraktar de praktiska och rättsliga skälen, är det alltjämt så
att våra enda kända brytvärda fyndigheter av uran finns i alunskiffrarna.
Man vet emellertid att uran finns även i inmutningsbara och andra mineral
och intresset är i hög grad inriktat på att få fram brytvärda fyndigheter av
uran även där. Man torde vid lagstiftningen böra räkna med att dessa strävanden
kommer att vinna framgång och att inmutningsbara mineral och
uran därför i framtiden kommer att brytas samtidigt ur samma fyndigheter.
44
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
Uran kan alltså beräknas förekomma dels i fyndigheter, som nu regleras
enligt stenkolslagens koncessionssystem, dels i fyndigheter som är inmutningsbara
enligt gruvlagen. Detta försvårar ett rationellt ordnande av uranlagstiftningen.
För vissa fall kan det framstå som mest ändamålsenligt att
tillämpa stenkolslagens regler, för andra åter är gruvlagens regler lämpligare.
Man måste sträva efter att såvitt möjligt eliminera de olägenheter
som skulle uppstå i ett fall då till samma fyndigheter finns skilda rättsägare
beträffande olika mineral som är underkastade olika regler.
Den anpassning i det särskilda fallet, som sålunda är önskvärd eller nödvändig,
är i och för sig ett skäl för att man använder koncessionssystemet.
I samband med att koncession beviljas kan en sådan anpassning ske, medan
inmutningsrätten är bunden av mera bestämda regler. Om en koncessionsrätt
redan föreligger till ett område, är det ägnat att skapa konfliktsituationer,
om en inmutare utan vidare förvärvar en konkurrerande rätt
till samma område. Dylika konflikter kan väl uppkomma redan inom ramen
för nuvarande lagstiftning, men det gäller då mera speciella situationer.
I 5 § punkt 9 gruvlagen har ett par sådana fall reglerats genom bestämmelser
om inmutningshinder. Skulle uran i framtiden kunna uttagas
ur en mängd olika fyndigheter, skulle konfliktsituationerna kunna komma
att bli allmänna.
Inmutningsrätten tillämpad på våra gruvor av klassisk typ är en vidsträckt
rätt, som ofta närmar sig äganderätten i sina verkningar. Det vore
ägnat att ingiva betänkligheter att tillämpa en sådan rätt för utvinnande av
uran ur fyndigheter som sträcker sig över stora områden. Såsom förut
nämnts förekommer uran allmänt, ehuru i små kvantiteter, i jordskorpan.
Att märka är även, att atomenergiverksamheten under de närmaste åren
ej kan beräknas bli en ekonomisk verksamhet av vanlig typ. Den är på nuvarande
stadium beroende av insatser av subventionskaraktär. Avsättningen
av och prisbildningen på uran kommer att sammanhänga därmed.
Fördelarna med inmutningssystemet — dess stimulerande inverkan på
prospekteringsverksamheten, dess innebörd av rättsligt förfarande oberoende
av diskretionär prövning samt den automatiska lösningen av rätten till
uran inom områden, som redan omfattas av rätt till andra mineral enligt
gruvlagen — synes ej uppväga de skäl som talar för koncession. Man kan
för övrigt ordna ett koncessionssystem med sikte på att tillgodose enskildas
intressen. I den mån gruvlagen har fördelar framför stenkolslagen, kan de
beaktas vid utformningen av lagstiftningen. Det är så mycket mera naturligt
som en samordning av reglerna om uran och inmutningsbara mineral
bör eftersträvas. Skulle det i framtiden visa sig att uran ej kommer att ha
den speciella betydelse, som man nu synes böra räkna med, kan man måhända
då överväga att upptaga uran som inmutningsbart mineral i gruvlagen.
Man har då också en säkrare uppfattning om vilken gestaltning
uranfyndigheterna får, särskilt i fråga om utsträckning och belägenhet. Att
i nuvarande läge taga steget att göra uran inmutningsbart synes ej tillrådligt.
Härefter övergår utredningsmannen till att behandla frågan, hur man
med tillämpning av koncessionssystemet skall kunna uppnå en ändamålsenlig
ordning på förevarande område. Utredningsmannen uttalar, att det
allmännas intresse av kontroll inträder först när bearbetning av en fyndighet
skall komma till stånd. Särskilt under nuvarande föidiållanden, då det
gäller att erhålla kännedom om uranförekomsterna i vårt land, finnes anledning
att bereda största möjliga frihet och uppmuntran åt dem som öns
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 dr 1960
45
kar och har förutsättningar för att söka efter uran. Utredningsmannen konstaterar,
att intresse för en sådan verksamhet föreligger och att den relativt
allmänna förekomsten av uran gör, att eftersökandet redan är ganska utbrett
och kan bli det i än högre grad i den mån tekniken ytterligare utvecklas
och uranbehovet allt starkare aktualiseras. Man måste emellertid
också räkna med att de brytvärda fynden kan bli förhållandevis fåtaliga.
Vad som ur allmän eller enskild synpunkt kan krävas beträffande bearbetning
av uranfyndigheter bör därför ej inverka på ordningen för eftersökande
och undersökning av fyndigheter. Detta är av vikt för att förfarandet icke
skall bli onödigt betungande för den enskilde och taga den administrativa
apparaten i anspråk på ett sätt som ej motiveras av behovet. I detta sammanhang
erinrar utredningsmannen om föredragande departementschefens
uttalanden i samband med 1950 års ändringar i 9 kap. stenkolslagen, vilka
ändringar innebar, att föreskriften om koncession ej vidare skulle utgöra
hinder mot att endast för erhållande av prov ur uranfyndighet för analys
verkställa borrning eller sprängning eller upptaga provgropar eller vidtaga
andra liknande åtgärder (prop. nr 201/1950 s. 8 f).
Utredningsmannen konstaterar, att det utan vidare torde kunna sägas, att
något behov av reglering icke föreligger beträffande eftersökande
av uranfyndighet. Därvid utgår utredningsmannen från att gränsen
mellan eftersökande och undersökning dragés i enlighet med de i 24
kap. strafflagen angivna objektiva rekvisiten för skadegörelse och åverkan.
När det gäller undersökning av fyndighet framhåller utredningsmannen
att behov kan föreligga dels av en under viss tid för undersökaren
skyddad rätt, som bör kunna förvärvas även mot jordägarens vilja,
och dels av garantier för jordägarens och annan rättsägares rättigheter och
intressen. Vidare bör, anför utredningsmannen, klargöras, vad en frihet
från skyldighet att söka tillstånd innebär i förhållande till behovet av skydd
för den som verkställer undersökning — om han behöver riskera, att annan
genom att söka tillstånd skaffar sig företräde till fyndigheten. Därtill kommer
möjligen också det allmännas intresse av att få kännedom om fyndigheterna.
På undersökningsstadiet får man emellertid också ha i sikte, att
den som får tillstånd till undersökning — eller får göra undersökning utan
tillstånd — även får ett befogat intresse av att sedan kunna tillgodogöra sig
sina fynd antingen genom tillstånd att bearbeta fyndigheten eller — om
denna rätt överlämnas till annan — genom rätt till skälig ersättning för de
fynd han gjort.
På det stadium, då bearbetning av en fyndighet skall ske,
tillkommer, påpekar utredningsmannen, det allmännas intresse av att den
som bearbetar fyndigheten har tekniska och ekonomiska resurser att effektivt
utnyttja fyndigheten och att denne över huvud är lämplig att — även
ur kontrollsynpunkt — utnyttja en för vårt land utomordentligt betydelsefull
naturtillgång. Detta är emellertid även ett jordägareintresse. Det intrång
som sker i jordägarens egendom medför rätt till ersättning och an
-
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
språk på att arbetet utföres på sådant sätt, att större intrång ej sker än som
är nödvändigt. Tillgodoses jordägarens intresse dessutom genom någon
iorm av avgäld, har han ett intresse av att den som utövar brytningsrätten
har vilja och förmåga att inom rimlig tid åstadkomma brytningsresultat.
De synpunkter som nu anförts har synts utredningsmannen i stort sett
kunna tillgodoses med ett system av följande innebörd:
1) Rätten att eftersöka uranfyndigheter och göra undersökningsarbeten
på sådana fyndigheter kan lämnas i princip fri. Detta betyder, att vem som
helst får söka efter sådana fyndigheter, om han ej inkräktar på jordägarens
rätt samt att jordägaren har rätt att göra undersökningsarbete på sin mark
utan att särskilt tillstånd därtill erhållits. Jordägaren kan också genom
avtal upplåta sina befogenheter åt annan, och denne kan då verkställa undersökningsarbete
utan att ha erhållit tillstånd därtill av myndighet. Vad
nu sagts innebär en utvidgning av friheten från koncessionsplikt i förhållande
till gällande rätt, där friheten är begränsad till eftersökande och
undersökningsarbete av det slag som angives i 63 § andra stycket stenkolslagen.
En särskild fråga, som behandlas i annat sammanhang, är vilken rätt
innehavare av gruvrätt bör äga att undersöka uranfyndigheter på sitt gruvområde.
2) Den som vill förvärva en rätt att med uteslutande av andra undersöka
uranfyndigheter på visst område bör kunna få tillstånd därtill av myndighet.
Lämnas eftersökandet helt fritt betyder det, att en meddelad rätt att
undersöka ett område ej hindrar andra att eftersöka uran på samma område.
3) Rätten att bearbeta en uranfyndighet bör vara beroende av koncession.
Den koncessionsbeviljande myndigheten bör i princip ha frihet vid
bestämmandet av koncessionsinnehavare. Innehavare av gruvrätt bör dock
även i detta avseende intaga en särställning.
4) De väsentliga olikheter som föreligger mellan undersökning och bearbetning
bör föranleda, att man reglerar dessa förhållanden var för sig
med särskilda regler för undersökning (undersökningstillstånd) och särskilda
regler för bearbetning (koncession).
Härtill fogar utredningsmannen följande båda spörsmål:
a) Hur skall man kunna utnyttja fördelen — för såväl den enskilde som
det allmänna — av att undersökningstillstånd ej behöver sökas för det stora
antalet fall, då den som gör undersökning behöver icke endast en rätt och
frihet att göra undersökning utan också ett skydd för sina intressen inom
det område där han undersöker?
b) Hur skall man få till stånd enkla regler för prövning av vem som
skall få företräde då flera gör anspråk på undersökningstillstånd? Det är
av vikt att den tillståndsgivande myndigheten här ej ställes inför svåra
överväganden, som kanske har avgörande betydelse för den framtida rätten
till en värdefull fyndighet.
Utredningsmannen framhåller härefter, att det knappast kan komma i
fråga, att en jordägare i denna sin egenskap får en skyddad rätt gent
-
47
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
emot andra, som vill göra undersökning. Det är fastmera just mot jordägaren
som möjligheten att få undersökningstillstånd erfordras. Man kan
knappast heller som en allmän regel uppställa, att ansökan om tillstånd
för annan än jordägaren skall avslås, om jordägaren kan påvisa, att han
själv har ett aktuellt intresse av att göra undersökning. Med en sådan regel
skulle kunna uppkomma ömtåliga och svåra bevisfrågor. Situationen är i
viss mån en annan, om jordägaren åt annan, exempelvis ett gruvföretag
eller annat industriellt företag, upplåtit sin rätt till undersökning beträffande
ifrågavarande ämnen. Om företaget på grund av sådant avtal igångsatt
undersökning, kan det framstå som obilligt, att man ej respekterar en sådan
rätt utan ger undersökningstillstånd åt annan. Utredningsmannen påpekar
att när undersökningsarbete i egentlig mening igångsättes det är av
vikt för den som utför arbetet, att han får ostörd av andra slutföra detsamma.
En möjlighet att undvika ett tillståndsförfarande i det stora antalet fall
skulle vara att införa ett enkelt anmälningsförfarande för de fall, då tillstånd
ej är erforderligt för att få en rätt gentemot jordägaren. Ett sådant
anmälningsförfarande skulle emellertid kunna missbrukas och utnyttjas
för att skaffa företrädesrätt till stora områden för framtiden. Man måste
nämligen räkna med, att många företag skulle genom anmälningar söka
åt sig garantera så stora områden som möjligt. Olägenheterna härav skulle
dock kunna begränsas genom att anmälan ej medförde företrädesrätt mer
än under viss kortare tid. Det vill emellertid synas, framhåller utredningsmannen,
som om man skulle kunna komma fram till ett användbart system
med enkel anmälan, om man kvalificerar den till en fyndanmälan
till myndighet. Det allmänna har ett intresse av att gjorda fynd blir anmälda.
Om den enskildes intresse av att anmäla fynd till myndighet stimuleras
genom att möjligheterna att erhålla undersökningstillstånd eller koncession
i konkurrens med annan i viss mån göres beroende av sådan anmälan,
bör man kunna få en lämplig grund för att skilja mellan olika sökande.
Ur prioritetssynpunkt synes rent sakligt en väl underbyggd fyndanmälan
— och som sådan bör allmänt sett anses anmälan om fynd som har
ett sådant värde, att sökanden är beredd att därå bekosta undersökningsarbete
— böra tillmätas större betydelse än tidpunkten för ansökning om
undersökningstillstånd.
Jämväl frågan om inmutares, gruvinnehavares och koncessionsinnehavares
rättsställning i fråga om rätten att undersöka uranfyndighet på eget
gruvområde kräver, påpekar utredningsmannen, särskilda överväganden.
Utredningsmannen framhåller i detta sammanhang, att ur allmän synpunkt
hinder ej torde föreligga att medge innehavare av gruvrätter en på visst sätt
skyddad företrädesrätt att inom sina områden undersöka uranfyndigheler.
Det skulle ligga väl i linje med principerna i koncessionslagstiftningen sådan
den hittills utformats. Principen i 17 § stenkolslagen är sålunda, som
i det föregående i samband med redogörelsen för gällande rätt berörts, ati
vid konkurrens mellan flera rättigheter först vunnen rättighet i första hand
skall tillgodoses. Vidare hävdades starkt vid införandet av reglerna om
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
koncession å alunskifferfyndigheter för utvinnande av olja, att sådan rätt
icke fick hindra redan befintliga företag. Kan man ej bereda innehavarna
av gruvrättigheter en utan tillstånd skyddad rätt, får man räkna med att
dessa — och de spelar en betydande roll i detta sammanhang, då ovisshet
ännu råder om förekomsten av brytvärda mängder uran i inmutningsbara
mineral — i stor utsträckning söker undersökningstillsitånd beträffande
uran på sina gruvområden för att skydda sina intressen. Ur administrativ
synpunkt uppkommer härigenom mycket arbete som måste bedömas vara
till föga nytta.
För bedömandet av den rättsställning som bör tillkomma innehavare av
gruvrätt med avseende å rätten till uran uppställer sig först, framhåller utredningsmannen,
den frågan, huruvida man kan — med hänsyn icke blott
till undersökningstiden utan även till det stadium, då en fyndighet skall
bearbetas — med allmänna gruvrättsliga principer lösa de problem som
uppkommer, om beträffande samma fyndighet en person har rätt till uran
och en annan till de inmutningsbara mineralen. Efter att ha erinrat om
vissa uttalanden i frågan av första lagutskottet i samband med tillkomsten
av 1945 års uranlagstiftning (uti. nr 54 år 1945) och av kommerskollegium
i samband med handläggningen av ett koncessionsärende (jfr Från departement
och nämnder 1957 nr 4 s. 66) anför utredningsmannen, att man till
en början kan konstatera, att då uran förekommer i förening med inmutningsbart
mineral brytning av bådadera måste ske samtidigt. Gruvlagen
har i 8 kap. bestämmelser om samäganderätt i gruva och i förevarande fall
skulle en liknande situation föreligga. Det är emellertid ett känt förhållande,
att reglerna om samäganderätt i gruva är mycket svåra att tillämpa i
praktiken, ehuru delägarskapet i en enhetlig gruvrörelse oftast har karaktär
av andelsrätt till viss kvotdel i en fyndighet. Vanligen framtvingas ett uppordnande
av rättsförhållandet genom bildandet av ett aktiebolag. Man skulle
kunna tänka sig, att det inbördes rättsförhållandet mellan innehavare av
urankoncession och innehavare av gruvrätt enligt gruvlagen reglerades på
samma sätt men man måste dock ha regler att falla tillbaka på, om en sådan
ordning ej går att frivilligt genomföra. Kvotdelarna av de olika delägarnas
rätt måste då fastställas, en åtgärd som måste bedömas som mycket
svår att genomföra. Hittillsvarande erfarenhet ger vid handen, aitt man
måste räkna med att urankoncessionen i regel kommer att representera ett
värde mindre än hälften av rätten till hela fyndigheten. Detta medför, att
man — med tillämpning av gruvlagens regler om brytningsvitsord — skulle
komma till att innehavaren av urankoncession ej skulle kunna framtvinga
brytning, eftersom för brytningsvitsord kräves, att den som begär brytning
innehar minst hälften av »gruvan». Om man inför en regel, att innehavaren
av urankoncession får sådant vitsord även om han äger mindre än hälften
i gruvan, inkräktar man å andra sidan på gruvinnehavarens rätt på ett sätt,
som knappast kan godtagas. I regel torde ej uranet få den ekonomiska betydelse
vid bearbetandet av en gruva, att brytningen av uran bör få bli bestämmande
för uttaget av inmutningsbara mineral. För att man i nu be
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
49
rörda hänseende skall kunna komma fram till en rimlig lösning med olika
rättsägare beträffande uran, å ena, samt inmutningsbara mineral, å andra
sidan, måste man kunna bygga på en överenskommelse mellan delägarna
eller en uppdelning av ett visst område dem emellan.
Med nu gällande regler kan man, påpekar utredningsmannen, komma till
rätta med svårigheterna i de fall då urankoncession sökes på gruvområde
genom att normalt meddela sådan koncession endast till gruvinnehavaren.
Men om någon söker inmutning å ett område, beträffande vilket koncession
å uran redan meddelats annan, finns ej möjlighet att hindra inmutningsrättens
uppkomst. Detta fall anser utredningsmannen böra betraktas på
följande sätt.
Om en person eller ett företag sökt uran och funnit sådant i inmutningsbart
mineral, torde meddelande av koncession böra göras beroende av att inmutning
sökts och utmål lagts. Det bör sålunda ej komma i fråga, att en
person på grund av en koncession för utvinnande av uran, som utgör ett
mycket ringa inslag i det inmutningsbara mineralet, skall få bryta och tillgodogöra
sig detta senare utan inmutning och utmålsläggning. Det skulle
innebära, att man kunde sätta hela gruvlagen ur funktion. Redan existensen
av bestämmelserna om kronoandel visar att ett sådant kringgående av gruvlagens
regler ej kan godtagas. Vad nu sagts medför den fördelen, att man i
regel ej behöver riskera, att inmutning senare sökes av annan å område,
som omfattas av urankoncession. Det är dock tänkbart, att så kan ske, om
upptäckten av de inmutningsbara mineralen sker senare än upptäckten av
uranet eller om en inmutningsbar fyndighet vid viss tidpunkt ej anses
brytvärd men senare befinnes vara det. Med hänsyn härtill bör i gruvlagen
såsom uteslutet från inmutning upptagas även område, varå undersökningstillstånd
eller koncession sökts eller meddelats för uran, såvida
begärd inmutning avser mineral, som förekommer i sådant samband med
uran, att det ej kan tillgodogöras för sig, ddck att hinder för inmutning
ej bör föreligga, om innehavaren av undersökningstillstånd eller koncession
lämnat medgivande därtill eller tillstånd till inmutningen lämnas
av Kungl. Maj :t. Genom en sådan bestämmelse och ett stadgande i
uranlagen, att undersökningstillstånd eller koncession beträffande uran å
område som omfattas av existerande gruvrätt (inmutning, utmål eller koncession)
icke kan annat än undantagsvis, när synnerliga skäl är därtill,
meddelas annan än innehavaren av gruvrätten får man en garanti för att
beträffande fyndigheterna normalt kommer att gälla enhetliga rättsförhållanden.
Där så undantagsvis befinnes önskvärt eller lämpligt, kan genom
överenskommelse eller på grund av Kungl. Maj :ts prövning åstadkommas
en uppdelning mellan olika intressenter av det område, varom fråga är.
Tänkbart är, framhåller utredningsmannen, att fall kan uppkomma, där det
framstår som en möjlig lösning att bereda en innehavare av gruvrätt ersättning
för det intrång som göres i hans rätt. Man torde, anser utredningsmannen,
åtminstone för närvarande kunna förutsätta, att uppgörelse i sådana
speciella fall kan komma till stånd utan särskilda regler därom i lag.
4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. Hand. Nr 31
50
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
Gentemot en sådan anordning som den föreslagna kan, påpekar utredningsmannen,
invändas, att, om man gör undersökningstillstånd till hinder
mot inmutning, ett sådant tillstånd kan på ett obehörigt sätt hindra inmutningsverksamhet
på ett kanske stort och värdefullt område med inmutningsbara
mineral. Ansökning om undersökningstillstånd för uran kan
vidare tänkas bli utnyttjat för att skapa ett skydd för sökanden även beträffande
inmutningsbara mineral utan att inmutning sökes. Det torde emellertid
få ankomma på den tillståndsgivande myndigheten att söka motverka
dylika olägenheter. Inmutning skall i vanlig ordning kunna sökas av annan
än innehavaren av undersökningstillstånd, och Kungl. Maj :t torde vid prövning
av ansökan om medgivande till inmutning enligt det föreslagna tillägget
till gruvlagen böra såtillvida väga de konkurrerande intressena mot varandra,
att det tillses, att inmutningssökandens intressen ej på ett obehörigt
sätt motverkas av ett kanske svagt grundat undersökningstillstånd beträffande
uran. Hinder bör ej föreligga för Kungl. Maj :t att dröja med avgörandet
av frågan om inmutningsrätt till dess det visar sig, vad undersökningen
beträffande uran leder till. Med hänsyn till Kungl. Maj :ts prövningsrätt
torde man knappast heller behöva räkna med att ett företag, som har intresse
av inmutningsbara mineral på ett visst område, söker försvara rätten
till sådana mineral med ett undersökningstillstånd beträffande uran. Risken
att annan söker inmutning och möjligheten att Kungl. Maj :t lämnar
medgivande till inmutningen är sannolikt i regel alltför betydande för att
företaget skall avstå från att för egen del söka inmutning. Utredningsmannen
påpekar emellertid, att nu berörda förhållanden bör beaktas, när man
tar ståndpunkt till frågorna om storleken av undersökningsområde, tiden
för undersökningstillstånds giltighet och möjligen även kostnaderna för
undersökningstillstånd.
Den sålunda föreslagna samordnade behandlingen av frågorna om koncession
å uran, å ena, samt inmutning och utmål, å andra sidan, ger enligt
utredningsmannen en anvisning om hur man bör se på frågan om förhållandet
mellan urankoncession och kronans rätt till
kronoandel i inmutningsbara fyndigheter. Om kronan
redan begagnat eller i samband med gruvrättighetens uppkomst begagnar
sin rätt till kronoandel, blir kronan gruvinnehavare tillsammans med
inmutaren. Det är då naturligt, att rätten till koncession å uran i samma
fyndighet meddelas för gruvinnehavaren d. v. s. inmutaren och kronan,
åtminstone om kronan begagnar sig av sin rätt till kronoandel. Har kronan
utarrenderat sin kronoandel torde frågan få bedömas från fall till fall med
hänsyn till föreliggande förhållanden. Har inmutaren gjort fyndet av uran
samt haft arbete och kostnader därför, bör det kunna ifrågakomma, att
kronan gottgör inmutaren härför på samma sätt som när koncession eljest
meddelas åt annan än den som gjort fyndet och eventuellt dessutom enligt
reglerna i 49 § gruvlagen. Ersättningsskyldighet för fyndet bör dock ej
ifrågakomma, när uranet på ett normalt och förutsebart sätt kommer fram
tillsammans med de inmutningsbara mineralen så att man ej kan tala om
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
51
ett särskilt fynd av uran. Om kronan avstår från att begagna sig av sin rätt
till kronoandel, bör koncession kunna meddelas för inmutaren ensam. Utarrendering
av kronoandel bör väl i regel kombineras med utarrendering av
andel i uran.
Ansöker någon om tillstånd att söka efter uran, bör enligt det anförda
i regel undantag vid tillståndsgivningen göras för områden för befintliga
gruvrättigheter, såvida ej innehavaren av gruvrättigheten lämnat medgivande
till att tillståndet även får omfatta hans område. Om gruvrättsinnehavaren
emellertid själv ej uttnyttjar området för undersökning beträffande
uran och den som söker tillstånd kan visa synnerliga skäl för att gruvområdet
eller del därav bör ingå i undersökningsområdet, bör tillståndet kunna
omfatta även nämnda gruvområde. I regel torde det därvid i praktiken få
tillgå så, att innehavaren av gruvområdet en tid får tillfälle att själv göra
undersökning antingen separat eller tillsammans med tillståndssökanden.
Underlåter han detta, kan tillståndet utsträckas exempelvis i samband med
förlängning av undersökningstiden. Vid den prövning som sålunda måste
ske från den tillståndsgivande myndighetens sida bör emellertid särskilt beaktas,
att exempelvis ett större gruvföretag kan äga ett befogat intresse av
att med viss planmässighet verkställa sina undersökningar och gruvarbeten
och att en utomstående ej bör få rubba dessa genom onödiga anspråk.
Gruvföretaget bör emellertid ej heller utan vidare kunna onödigtvis hindra
en rationellt upplagd undersökning beträffande uran allenast för att kunna
tillgodose sitt intresse av att någon gång i en ganska avlägsen framtid disponera
sina mineraltillgångar.
När det gäller inmutare, utmålsinnehavare och innehavare av koncession
enligt stenkolslagen får man emellertid, påpekar utredningsmannen, jämväl
uppmärksamma frågan i vilken utsträckning dessa skall äga att oberoende
av tillstånd företaga undersökningsarbete beträffande uranfyndigheter.
Utredningsmannen erinrar sålunda om att inmutare enligt 14 § 2
mom. gruvlagen äger bryta icke inmutningsbara ämnen, vartill ju även uran
är att hänföra, allenast i den mån sådant är erforderligt för undersökningsarbetets
ändamålsenliga bedrivande. Metoderna för sökande efter inmutningsbara
mineral överensstämmer måhända ej alltid med metoderna för
undersökning beträffande uran. Vill inmutaren lägga upp en undersökning
av sistnämnda slag, kan det måhända ej ske inom gränserna för ett undersökningsarbete
enligt 14 § 2 mom. gruvlagen. Inmutaren måste då träffa
särskild överenskommelse med jordägaren. Lyckas det ej, får han söka särskilt
undersökningstillstånd beträffande uran. — När det gäller utmål äger
gruvinnehavaren enligt 52 § gruvlagen av icke inmutningsbara mineral använda
vad vid gruvarbetet behöves och dessutom tillgodogöra sig allt som
ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från
de inmutningsbara mineralen. Uran torde, påpekar utredningsmannen, höra
till denna senare kategori, men i 52 § fjärde stycket göres undantag just
för detta mineral samt för torium och beryllium. Utredningsmannen anser
emellertid, att gruvinnehavaren icke av dessa bestämmelser bör hindras att
52
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
undersöka uranfyndighet. Viss jämkning i lagtexten i 52 § fjärde stycket
bör därför ske så att uttagande av material för analys eller anrikningsförsök
uttryckligen undantages från förbudet. Utredningsmannen påpekar vidare,
att i förevarande sammanhang jämväl reglerna i 54 § gruvlagen måste
beaktas. Enligt detta lagrum får utmålsområde ovan jord tagas i anspråk
endast i den mån det blivit löst och då endast för sådant gruvarbete som avses
i gruvlagen. Utredningsmannen anser, att av bestämmelserna i 54 §
gruvlagen framgår att gruvinnehavaren under jord äger rätt att verkställa
undersökningsarbete beträffande uran, eftersom han därigenom icke kan
anses inkräkta på jordägarens rätt till marken. Detta bör gälla såväl löst
som icke löst mark. Vill gruvinnehavaren däremot lägga upp en uranundersökning
i dagen på icke löst utmålsmark, bör han få verkställa sådan undersökning
endast om han kan träffa uppgörelse därom med jordägaren.
Kan sådan uppgörelse ej träffas, får han söka undersökningstillstånd enligt
uranlagen och därmed träder bestämmelserna om sådan undersökning
i tillämpning med skyldighet för gruvinnehavaren att utgiva ersättning till
jordägaren för ianspråktagen mark. — I vad gäller koncessionsområde anser
utredningsmannen, att samma principer bör gälla som nu angivits i
fråga om utmålsmark.
Då utomstående person söker undersökningstillstånd för uran å mark,
vartill annan har gruvrätt, bör enligt utredningsmannen likaledes viss skillnad
få göras mellan löst och olöst mark. Synnerligen starka skäl måste
kunna åberopas för att en utomstående skall kunna få sådant tillstånd beträffande
en gruvinnehavares lösta område, såvida ej fråga är om exempelvis
en gammal gruva, beträffande vilken gruvrätten numera har ingen
eller ringa betydelse. Däremot anser utredningsmannen, att man måhända
kan vara något mindre restriktiv i tillämpningen, då fråga är om icke löst
utmålsmark eller koncessionsområde, om arbete ej heller pågår eller förväntas
snart komma till stånd under jord. Riskerna för kollision i arbetet är
då mindre. Även i fall som nu berörts bör dock givetvis gruvinnehavarens
intresse av att vara ostörd av annans arbete inom utmål eller koncessionsområde
vederbörligen beaktas och man bör också tillse, att man ej mot
gruvinnehavarens önskan utan starka skäl skapar en sådan situation, att
gruvinnehavaren tvingas att utgiva ersättning för fynd, som måhända sedan
naturligt skulle ha kommit fram under hans gruvarbete.
Utredningsmannen påpekar vidare, att när fråga är om förhållandet mellan
innehavare av undersökningstillstånd eller koncession å uran, å ena
sidan, samt koncessionsinnehavare beträffande annat mineral, å andra sidan,
alunskiffer intar en särställning. Koncession å alunskifferfyndighet
fordras för utvinnande av olja, d. v. s. för rätt att för dylikt ändamål
eftersöka och bearbeta sådan fyndighet. Uttagande av olja ur alunskiffer
kan i vissa fall ske även utan brytning. I sådana fall kan man måhända
i praktiken lättare ordna rättsförhållandet mellan två koncessionsinnehavare,
en å uran och en å olja, vid sidan av varandra, exempelvis genom
att fyndigheten utnyttjas för de olika ändamålen vid skilda tider.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
53
Detta torde, framhåller utredningsmannen, kunna ske genom föreskrifter
av den art som avses i 56 § andra stycket stenkolslagen.
På grundval av de nu redovisade övervägandena har utredningsmannen
utarbetat förslag till lag angående rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter
av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag), avsedd att ersätta de nuvarande
i 9 kap. stenkolslagen upptagna bestämmelserna. Genom lagen regleras
rätten att för utvinnande av uran eller uranförening undersöka och bearbeta
fyndighet av uranhaltigt mineral. För närvarande föreslås, att torium
likställes med uran. Däremot omfattar den föreslagna regleringen ej
beryllium, vilket sålunda åter blir oreglerat och faller under jordägarens
direkta rådighet på samma sätt som granit, gnejs, kvarts, fältspat etc.
Lagförslaget bygger i enlighet med det förut anförda på ett koncessionssystem,
men utformningen anknytes i största utsträckning till gruvlagens
regler. I förslaget skiljes mellan undersöknings tillstånd och
koncession. Undersökningstillstånd avser undersökning, koncession bearbetning
av en fyndighet. Undersökning skall i största möjliga utsträckning
kunna ske utan undersökningstillstånd. Jordägaren får sålunda utan
tillstånd göra undersökningsarbete på sin mark. Han kan också överlåta
denna rätt på annan. Om den som vill göra undersökningsarbete kan träffa
överenskommelse med jordägaren, behöver han alltså ej söka undersökningstillstånd.
För prospektering som ej inkräktar på jordägarens rätt kräves
ej ens medgivande av jordägaren. Först då fråga blir om bearbetande
av en fyndighet blir tillstånd från myndighet obligatoriskt; bearbetande
förutsätter alltid att koncession meddelats. Den som har gruvrätt (inmutning
eller utmål enligt gruvlagen eller koncession enligt stenkolslagen) får
likaledes enligt förslaget utan undersökningstillstånd verkställa undersökningsarbete
beträffande uran och torium på sitt gruvområde i den mån
han ej kommer i kollision med jordägarens rätt; i sistnämnda fall räcker
det med överenskommelse med jordägaren. Innehavare av gruvrätt får sålunda
automatiskt och utan undersökningstillstånd en skyddad rätt att företaga
undersökningsarbete. Han behöver icke riskera att överraskas av att
annan får undersökningstillstånd beträffande hans gruvområde och han behöver
ej söka sådant tillstånd för viss begränsad tid. Om en gruvinnehavare
ej vill söka efter uran och det framstår som ett allmänt intresse att visst
område blir undersökt, kan dock undersökningstillstånd meddelas annan,
dock i regel ej förrän gruvrättsinnehavaren beretts tillfälle att själv göra
undersökning om han så vill.
Den som gjort fynd kan insända fyndanmälan till myndighet med
vissa preciserade uppgifter om tiden för fyndet, fyndstället och fyndets beskaffenhet.
Fyndanmälan medför ej i och för sig en rätt i visst avseende,
men den kan få betydelse för rätten att få undersökningstillstånd eller koncession
i konkurrens med annan. Fyndanmälan kan även antagas få betydelse
som grund för ersättningsanspråk av upptäckare av fyndighet.
Enligt förslaget skall ärenden enligt lagen handläggas inom bergsstaten.
54
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
Ansökningar och anmälningar skall ingivas till bergmästaren. Frågor om
undersökningstillstånd skall avgöras av kommerskollegium, medan beslut
om koncession meddelas av Kungl. Maj :t.
Maximiarealen för såväl undersökningstillstånd som koncession föreslås
till 100 hektar mot nuvarande 1 600 hektar.
Undersökningsarbete skall i stort sett ske enligt samma regler som gäller
för undersökningsarbete enligt gruvlagen. Maximitiden är tre år och förlängning
kan ske med tre år (i undantagsfall ytterligare tre år). Ersättning
till jordägaren skall utgå i form av årlig avgift samt gottgörelse för
skada och intrång.
Frågan om anvisande av mark för arbete skall ej såsom nu upptagas i
själva koncessionen utan anvisande skall ske i enlighet med gruvlagens regler
vid bergmästareförrättning. Möjlighet skall även föreligga att, i likhet
med vad som gäller för utmål enligt gruvlagen, för vissa ändamål anvisa
mark utanför koncessionsområdet. Ersättningsfrågor skall avgöras vid bergmästareförrättning
enligt de principer som gäller enligt gruvlagen. Lösen
skall ske av mark som behövs för arbete med 50 procents förhöjning på värdet.
Om viss mark endast skall användas för undersökningsarbete under
högst tre år, behöver marken dock ej lösas, utan årlig avgift och ersättning
för skada och intrång skall då utgå liksom vid undersökningsarbete på
grund av undersökningstillstånd.
A v g ä 1 d skall enligt förslaget utgå till jordägaren enligt de bestämmelser
som gäller enligt gruvlagen; förekommer uran tillsammans med alunskiffer,
skall dock reglerna om avgift för sådan fyndighet tillämpas även
på uran.
Förhållandet mellan rätt till uranfy ndigheter samt
gruvrättigheter av annat slag har föranlett särskilda bestämmelser
i förslaget. Gruvinnehavare får, som förut nämnts, en skyddad ställning.
Förfarandet i sådana fall då sökanden tidigare har en gruvrätt till området
föreslås på flera punkter bli avsevärt förenklat. Vidare föreslås en
ändring i gruvlagen avseende kollision mellan inmutningsansökan, å ena,
samt undersökningstillstånd eller koncession å andra sidan. Ansökan av
de senare slagen blir såtillvida inmutningshinder att medgivande av vederbörande
rättsägare eller Kungl. Maj :ts tillstånd kräves för inmutning, detta
för att ej någon skall kunna med en inmutningsansökan komplicera
rättsförhållandet på ett jordområde, där någon ansökt om rätt att undersöka
eller bearbeta uranfyndighet.
Bland ordningsföreskrifterna kan nämnas uppgiftsskyldighet
till kommerskollegium och skyldighet att låta Sveriges geologiska undersökning
genom geolog följa arbetet och ta del av de vetenskapliga resultaten.
Vidare skall bergmästarna föra register över undersökningstillstånd
och koncessioner (uranregister). I övrigt ansluter sig dessa föreskrifter nära
till motsvarande bestämmelser i gruvlagen, vars regler om samäganderätt
i gruva och om övergång av rätt till gruva ävenledes i största utsträckning
gjorts tillämpliga på fyndigheter som avses i uranlagen.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
55
Frågan om rätten till ersättning åt upptäckare regleras
ej närmare i förslaget, men principen om rätt till ersättning kommer till uttryck.
Den som upptäckt uranfyndighet är berättigad att, om annan får koncession,
av denne få skälig gottgörelse och detta — i motsats till vad som nu
gäller — oavsett om upptäckaren själv sökt koncession å fyndigheten. Parterna
får emellertid själva träffa uppgörelse om beloppet. Kan överenskommelse
ej träffas, får frågan i vanlig ordning avgöras av domstol eller, om
parterna enas därom, genom skiljemannaförfarande enligt lagen om skiljemän.
I gruvlagen och stenkolslagen föreslås — som delvis redan antytts — vissa
följdändringar. Därjämte torde uranlagsförslaget föranleda vissa ändringar
i regeringsrättslagen samt i stämpel- och lösenförordningarna.
Yttrandena
Utredningsmannens förslag har i yttrandena i allmänhet fått ett välvilligt
mottagande, och det stora flertalet remissorgan har tillstyrkt, att förslaget
lägges till grund för lagstiftning.
Kommerskollegium uttalar sålunda, att utredningsmannen i stort sett lyckats
lösa de uppkommande svårigheterna på ett sätt som skäligen tillgodoser
de skilda intressen som beröres av en lagstiftning på området. Liknande
uttalande göres av hovrätten för övre Norrland. Sveriges advokatsamfund
finner, att förslaget föregåtts av ett omsorgsfullt utredningsarbete och anser
förslaget i allt väsentligt väl ägnat att tillgodose syftet med en lagstiftning
på ifrågavarande område.
Utredningsmannens uppfattning att koncessionssystemet i
princip bör bibehållas har vunnit anslutning hos de flesta remissinstanserna.
Svenska gruvföreningen, i vars yttrande Sveriges industriförbund
instämmer, diskuterar ingående skälen för och emot ett koncessionssystem
och tillstyrker att lagstiftningen även i fortsättningen uppbygges på
grundval av ett sådant system; emellertid framhålles, att förhållandena kan
komma att framdeles förändras på sådant sätt, att en övergång till inmutningssystem
kan te sig motiverad. Kommerskollegium anser likaledes, med
utförlig motivering, att koncessionssystemet bör bibehållas. Kollegiet framhåller
önskvärdheten av att statsmakterna fortfarande har kontroll över de
inom landet befintliga urantillgångarna, vilka kan få den största betydelse
för den tekniska utvecklingen på skilda områden. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län påpekar i likhet med överlantmätaren i länet, att de intressen på naturskyddets
och vattenvårdens område, som bör beaktas vid uranexploateringen,
kan bli bättre tillgodosedda vid ett koncessionsförfarande än vid inmutning-
■
Avvikande mening beträffande lämpligheten av att bibehålla koncessionssystemet
uttalas av länsstyrelserna i Västmanlands och Norrbottens län,
samtliga bergmästarämbeten samt Sydsvenska kraftaktiebolaget. Dessa re
-
56 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
missinstanser förordar, att uranhaltigt mineral göres inmutningsbart enligt
gruvlagen.
Länsstyrelsen i Västmanlands län framhåller, att uranet tidigare ansetts
ha en exklusiv militär- och utrikespolitisk betydelse. Vidare torde man förut
ha utgått från att uranhaltigt mineral i brytvärda koncentrationer i vårt
land i huvudsak kunde tänkas förekomma endast i samband med fyndigheter
av alunskiffer, vilka senare ej regleras av den egentliga gruvlagstiftningen.
Dessa förhållanden har emellertid sedan dess ändrats. Tyngdpunkten
torde nu ha förskjutits till uranets fredliga användning inom atomkraftsindustrin.
Vidare vill det synas som om avsevärda koncentrationer av uranhaltigt
mineral kan förväntas förekomma såväl i samband med fyndigheter,
vilka är underkastade gruvlagen, som i fyndigheter tillsammans med oreglerade
urbergsmineral. Vad som främst talar för ett koncessionssystem skulle
väl vara, att uranets betydelse anses vara så stor, särskilt i samband med
ett fullföljande av det civila atomenergiprogrammet, att det allmänna icke
bör avhända sig den direkta kontrollen över dess eftersökande och utvinning.
Inmutningsförfarandet innefattar en vidsträckt enskild rätt, som ofta
närmar sig äganderätten i sina verkningar. Å andra sidan må anmärkas, att
i fråga om förvärv, innehav, försäljning och bearbetning av uran — där behovet
av det allmännas kontroll torde vara starkast — detsamma får anses
vara väl tillgodosett genom bestämmelserna i 1956 års atomenergilag. Eftersom
uran förekommer i samband med mineral, som är underkastade bestämmelserna
i 1938 års gruvlag, skapar ett koncessionssystem konfliktsituationer
i förhållande till den egentliga gruvrätten. Utredningsmannen har
sökt utvägar att lösa dessa. Resultatet förefaller dock ej helt övertygande,
vilket emellertid icke är ägnat att förvåna med hänsyn till uppgiftens svårighetsgrad.
Övriga av stenkolslagens koncessionssystem omfattade naturtillgångar
(stenkol, alunskiffer, salt, gas och olja) föranleder genom själva
sin beskaffenhet och sitt förekomstsätt ej på samma sätt som de uranhaltiga
mineralen kollisioner med inmutningsrätten och andra institut i gruvlagen.
Dessa konfliktsituationer och det föreslagna sättet för deras lösande kan i
vissa fall befaras få för bergshanteringen menliga verkningar, kanske särskilt
bestämmelsen att tillstånd till undersökning av uranfyndigheter i allmänhet
skall utgöra hinder för inmutning enligt gruvlagen. En annan olägenhet
av koncessionssystemet är tidsutdräkten. Ett 20-tal ansökningar om
koncession för undersökning av uranfyndigheter har under åren 1957 och
1958 passerat denna länsstyrelse. Beslut föreligger ännu ej, ehuru flertalet
ansökningar nu är mellan 2 och 3 år gamla. -— Liknande synpunkter anföres
av bergmästarämbetet i norra distriktet.
Jämväl länsstyrelsen i Norrbottens län frågar sig, om en särskild uranlag
inom koncessionssystemets ram kan anses motiverad för att uppnå de av
utredningsmannen angivna syftena med lagstiftningen. Från såväl allmänhetens
som myndigheternas synpunkt är det önskvärt, att gruvlagstiftningen
icke ytterligare splittras utan om möjligt koncentreras till en gemensam
författning. Kontrollen över uranfyndigheterna bör givetvis icke sträcka
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960 57
sig längre än som kan anses erforderligt för att tillförsäkra det allmänna
nödigt inflytande över fyndigheternas utnyttjande. Detta krav synes enligt
länsstyrelsens mening tillgodosett genom gällande atomenergilag. Värdet av
en uranfyndighet för den enskilde torde i hög grad vara beroende av vilka
möjligheter han har att för egen räkning tillgodogöra sig de mineral (ämnen),
som kan utvinnas. Då detta emellertid redan gjorts beroende av Kungl.
Maj :ts prövning, har länsstyrelsen svårt att inse betydelsen av att bibehålla
kontrollen jämväl över fyndigheterna. Vad angår syftemålet att stimulera
intresset för uranletning synes delade meningar icke råda om att
inmutningssystemet i detta avseende är överlägset koncessionssystemet. Den
relativt osäkra rätt till ersättning, som är beroende av en dislcretionär prövning
från Kungl. Maj :ts sida, torde aldrig få samma stimulerande effekt,
som den i gruvlagen garanterade rätten till viss andel i påträffade fyndigheter
uppenbarligen innebär. Den allmänna tendensen inom uranlagstiftningen
går såväl i Sverige som i utlandet i riktning mot minskad kontroll
och därmed ökad frihet för den enskilde att disponera över fyndigheterna,
allt i syfte att stimulera intresset för uranletning.
Sydsvenska kraftaktiebolaget framhåller, att tillgången på uranhaltiga mineraler
är ganska riklig såväl i Sverige som på andra platser i världen. Utomlands
synes för övrigt på flera ställen koncentrationen av uran i fyndigheter
vara betydligt högre än i de svenska tillgångarna. Redan nu överstiger
världsproduktionen av uran ganska betydligt konsumtionen. Man räknar
med att detta förhållande skall bestå även sedan uran tagits i mera allmänt
bruk för användning i atomkraftverk och andra fredliga ändamål. Under sådana
omständigheter är det icke orealistiskt att räkna med att handeln med
uran för dylika ändamål kommer att släppas fri. Det torde därefter bli möjligt
att importera uran till betydligt lägre priser än det skulle kosta att utvinna
uran ur våra svenska skiffrar. Enligt bolagets mening borde detta motivera
att man i stället för koncession anknyter lagstiftningen om rätten att
söka och bearbeta uranfyndighet till gruvlagen och dess bestämmelser om
inmutning.
Bergmästarämbetet i västra distriktet anför, att den bästa sporren för
fyndigheters uppsökande är att upptäckaren är säker på att få tillgodogöra
sig vinsten av sitt arbete. En sådan säkerhet erbjuder icke förslaget. Visserligen
skall enligt förslaget särskild hänsyn tagas till gjord fyndanmälan,
men detta innebär icke någon säkerhet för upptäckaren. Ej heller den omständigheten
att upptäckaren, om annan erhåller koncession å fyndigheten,
är berättigad till viss gottgörelse medför trygghet för upptäckaren; i förslaget
anges för övrigt icke efter vilka grunder gottgörelsen skall beräknas.
Ej ens jordägare, som upptäckt fyndighet på egen mark, har erforderlig
trygghet, eftersom koncession kan meddelas annan. Om förslaget genomföres
kan det vidare väntas, att stora, jordägande bolag kommer alt söka
åvägabringa fällspärr för all malmletning över huvud taget på sin mark.
Ansökan om undersökningstillstånd föreslås ju skola utgöra hinder för inmutning.
Tendenser åt detta håll har redan förmärkts. Arealen av de om
-
58
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
råden för vilka koncession sökts uppgår exempelvis — beräknat i procent av
vederbörande läns landareal — i Göteborgs och Bohus län till 11,8 procent,
i Skaraborgs län till 9,4 procent, i Värmlands län till 6 procent och i Örebro
län till 19,1 procent. Genomsnittet för västra bergmästardistriktet uppgår till
7,1 procent. Situationen är betänklig speciellt i Örebro län. Ännu betänkligare
ter sig emellertid läget i de sju bergslagssocknarna i Örebro län. Här
uppgår den sammanlagda arealen av områden för vilka ansökan om koncession
skett till 1 160 kvadratkilometer eller 49,6 % av socknarnas hela
landareal.
Viss tvekan beträffande frågan, huruvida man vid en reglering på förevarande
område skall bygga på koncessions- eller inmulningssystemet kommer
till uttryck särskilt i yttrandena från länsstyrelsen i Malmöhus län,
länsstyrelsen i Västernorrlands län, Skånes handelskammare samt handelskammaren
i Gävle.
Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att utvecklingen för närvarande
synes gå i den riktningen, att uranet mer och mer förlorar den betydelse ur
allmän synpunkt, som utgör ett skäl för att koncessionssystemet skulle vara
att föredraga. Frågan huruvida man redan kommit därhän, att uranet ej
längre äger sådan betydelse, torde emellertid ännu ej kunna bestämt besvaras.
Med hänsyn härtill och till de av utredningsmannen åberopade praktiska
och rättsliga skälen för ett koncessionssystem anser sig länsstyrelsen
icke böra framställa någon erinran mot utredningsmannens förslag i denna
del. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser, att koncessionssystemet bör
tillämpas tills vidare till dess säkrare erfarenheter vunnits om uranfyndigheternas
betydelse och gestaltning. Skånes handelskammare påpekar, att förhållandena
snart nog kan bli sådana, att inmutningssystemet framstår som
lämpligare än ett koncessionssystem. Skulle sålunda tillgången på uran på
den internationella marknaden bli god och en fri marknad upprättas, finns
det från del allmännas synpunkt knappast någon anledning att längre upprätthålla
den kontroll som koncessionssystemet innebär. En sådan marknadsutveckling
synes icke vara osannolik. Handelskammaren i Gävle påpekar
att det efter hand visat sig, att landets tillgångar på uranhaltigt mineral
icke — såsom man tidigare antagit — är begränsade till de kambriska
skifferavlagringarna utan att mineralet kan utvinnas även som biprodukt
bl. a- vid järnmalmsbrytning. Synpunkterna på uranets betydelse har likaså
förändrats därhän, att mineralets värde för atomkraftens fredliga användning
alltmer trätt i förgrunden. Det har därigenom kommit att framstå som
nödvändigt att från det allmännas sida aktivt stimulera enskilda initiativ
att eftersöka och utvinna uran. Den osäkerhet, som råder beträffande uranets
framtida betydelse, gör det enligt handelskammarens uppfattning tveksamt,
huruvida det kan anses lämpligt att i dagens läge på längre sikt avgöra
om brytning av uran skall vara underkastad krav på koncession eller
om mineralet skall kunna inordnas i gruvlagen. Ett slutgiltigt ställningstagande
i denna fråga skulle enligt handelskammarens förmenande kunna undvikas
antingen genom att den kommande lagen gives en begränsad giltighets
-
59
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
tid pa förslagsvis 10 år eller att det i propositionen uttryckligen fastslås att
lagen efter sagda tidsperiod omprövas. Det senare förfarandet vore måhända
att föredraga med hänsyn till de koncessioner, som beviljats under
den tid lagen varit i kraft.
Beträffande den formella utformningen av lagförslaget har
erinringar framförts från flera håll, varvid särskilt anmärkts att de talrikt
förekommande hänvisningarna till gruvlagen gör lagen onödigt svåröverskådlig.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara rimligt, att den som
för sin praktiska verksamhet vill sätta sig in i de regler som gäller på ifrågavarande
område bör kunna skaffa sig kunskap om alla väsentliga bestämmelser
utan att behöva forska i annan lag. Ur denna synpunkt synes särskilt
hänvisningarna i 15 § 1 mom., 17 § sista stycket, 30 § 1 mom. sista stycket,
32 § andra stycket och 39 § vara olämpliga. I flera fall kan dessutom anmärkning
riktas mot hänvisningarna ur saklig synpunkt. Hovrätten för
Övre Norrland gör i huvudsak samma invändningar mot det av utredningsmannen
tillämpade hänvisningssystemet. Advokatsamfundet framhåller, att
den jämförelsevis ringa olägenhet som kan föranledas därav att lagen, därest
hänvisningssystemet frångås, blir längre mer än väl uppväges av att
den blir lättare att läsa och förstå.
Aktiebolaget Atomenergi påpekar, att bolaget för sin del observerat nackdelarna
med de i nu gällande lag på området förekommande hänvisningarna
till gruvlagen och andra författningar, bl. a. i samband med det på flera håll
utomlands pågående arbetet med att samla olika länders författningar på
atomenergiområdet. Ett tillfälle synes bolaget nu erbjuda sig att samla
hithörande bestämmelser i en författning. Bolaget påpekar vidare, att strävandena
att vidga intresset för uranprospektering i Sverige skulle underlättas,
om uranlagen innefattade alla väsentliga bestämmelser; så viktiga föreskrifter
som t. ex. de beträffande omfattningen av undersökningsarbete och
villkoren härför samt om ersättning vid marklösen och avgäld till jordägaren
återfinnes ej i själva uranlagen men bör enligt bolagets uppfattning inarbetas
direkt i denna. Enligt bolagets mening kan det också — för att öka
överskådligheten -— vara lämpligt att uppdela lagtexten på flera kapitel eller
förse kapitlen med underrubriker.
Jämväl atomkommittén, delegationen för atomenergifrågor, bergmästarämbetena
i västra och östra distrikten samt Sydsvenska kraftaktiebolaget
anser, att de talrika hänvisningarna till annan lag gör förslaget svårläst och
oöverskådligt.
Departementschefen
När genom lagstiftning år 1945 stenkolslagens koncessionssystem gjordes
tillämpligt på uranfyndigheter, torde motivet i första hand ha varit den stora
betydelse som dessa fyndigheter ansågs ha framför allt ur försvars- och utrikespolitisk
synpunkt. Genom den utveckling som därefter ägt rum har
60
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
uranets betydelse som energikälla för fredliga behov starkt ökat. Man kan
räkna med att allt vidare fält kommer att öppnas för atomkraftens användning
på det rent civila området, och uranfyndigheterna kommer av allt att
döma att i en nära framtid spela en betydande roll för folkhushållet. I
detta sammanhang bör jämväl beaktas, att vår för närvarande viktigaste
energikälla, vattenkraften, senast inom ett eller annat årtionde kan beräknas
vara utnyttjad intill gränsen för vad som är ur ekonomisk och andra synpunkter
försvarligt. Det är uppenbarligen angeläget, att samhället söker att
i möjligaste mån befordra utvinning inom landet av ämnen av betydelse för
atomkraftframställning. Med hänsyn till avspärrningsrisken bör vi icke för
vår framställning av atomenergi vara i alltför hög grad beroende av utländskt
råmaterial.
På grund av den betydelse uranet sålunda redan nu har och än mer
kan antagas få måste starka skäl föreligga för att samhället skall avhända
sig de möjligheter att befordra och kontrollera tillgodogörandet av uranfyndigheter,
som en tillämpning av koncessionssystemet i vad gäller bearbetning
av sådana fyndigheter innebär. Det kan enligt min mening icke med
fog hävdas, att den kontroll samhället kan utöva med stöd av atomenergilagen
— som reglerar rätten att inneha, överlåta och bearbeta uran och
andra atombränslen — därvid är tillfyllest. Endast om tillämpningen av ett
koncessionssystem på förevarande område är på ett eller annat sätt förenat
med olägenheter av allvarligare art, bör det övervägas att överge detta system
i vad gäller tillgodogörandet av uranfyndigheter. Det av utredningsmannen
framlagda förslaget synes emellertid visa, att ett koncessionssystem på
förevarande område kan utformas på sådant sätt, att andra intressen icke
blir otillbörligen åsidosatta och utan att tillämpningen av bestämmelserna
behöver bereda alltför stora svårigheter.
Mot förslaget att bibehålla koncessionerna för bearbetning av fyndigheter
har bl. a. invänts, att därav skulle föranledas en onödig splittring av
gruvrätten. Denna splittring föreligger emellertid redan enligt nu gällande
lagstiftning. Åvägabringandet av enhetlighet inom gruvlagstiftningen får
för övrigt ej bli ett självändamål, utan en avvägning måste ske mellan fördelar
och nackdelar därav. Det bör också beaktas, att därest man önskar upptaga
uran bland de enligt gruvlagen inmutningsbara mineralen, detta ofrånkomligt
skulle föra med sig att gruvlagen i ett flertal hänseenden finge kompletteras
med nya stadganden. De skäl som talar för koncessionssystemets
bibehållande i enlighet med utredningsmannens förslag synes vara så starka,
att i och för sig beaktansvärda önskemål om ett förenhetligande av gruvlagstiftningen
bör stå tillbaka.
Vidare har från ett par hall hävdats, att konflikterna mellan gruvrättigheter
av olika slag skulle komma att öka vid en tillämpning av koncessionssystemet.
Utredningsmannen synes emellertid ha anvisat möjligheter att
komma tillrätta med dessa svårigheter på ett tillfredsställande sätt.
Det har gjorts gällande, att inmutningssystemet till sin natur är bättre
ägnat än koncessionssystemet att uppmuntra till eftersökande av fyndig
-
Tredje lagutskottets utlåtande, nr 31 år 1960
61
heter av betydelse för atomenergiutvinning. Emellertid bör erinras om att
redan den nu gällande lagstiftningen på ifrågavarande område bygger på
koncessionssystemet samt att de erfarenheter man hittills haft av denna
lagstiftning icke ger belägg för ett antagande att uranprospekteringen på
ett för landet menligt sätt hämmats genom koncessionstvånget, som i sin
nuvarande utformning är mera omfattande än det av utredningsmannen
föreslagna. Genom införandet av det av utredningsmannen föreslagna institutet
fyndanmälan och — än mer — genom den föreslagna, utvidgade
rätten till ersättning åt upptäckare torde dessutom olägenheterna i detta
hänseende med koncessionssystemet vara i betydande mån undanröjda.
Av betydelse är vidare att koncessionssystemet ger större möjligheter än
inmutningssystemet att tillgodose natur- och kulturvårdssynpunkter. Även
fastighetsbildnings- och planintressena torde lättare kunna tillgodoses genom
ett koncessionsförfarande än genom tillämpning av det mera stela inmutningssystemet.
Av stor vikt synes mig även vara att man inom koncessionssystemets
ram har lättare att hävda de anspråk i fråga om ekonomiska
resurser samt allmän lämplighet över huvud, som måste kunna ställas på
dem som anförtros utvinningen av en för vårt land så viktig naturtillgång
som uran utgör.
Även om sålunda skäl ej föreligger att i dagens läge uppge kravet på
koncession för rätt att bearbeta uranfyndighet, kan man givetvis icke bortse
från möjligheten att förhållandena i framtiden kan ändra sig på sådant sätt,
att det framstår som naturligt att lätta på den kontroll som enligt den föreslagna
lagstiftningen skall utövas från samhällets sida på förevarande område.
Utvecklingen på området bör följas med uppmärksamhet, så att lagstiftningen
efter hand kan anpassas efter uppkommande behov.
Såsom utredningsmannen funnit torde behov av reglering icke föreligga
beträffande eftersökande av uranfyndighet (prospektering). I likhet med
utredningsmannen anser jag det icke heller påkallat, att ur allmän synpunkt
krav å myndighets tillstånd uppställes för rätt att få utföra undersökning
av uranfyndighet. Redan 1950 års ändring i 63 § stenkolslagen medförde
en viss uppmjukning av kravet på tillstånd för undersökningsarbeten,
och tiden synes nu vara inne att gå vidare på denna väg. Möjlighet att utverka
tillstånd till undersökning av fyndighet bör dock finnas exempelvis
för sådana fall, då arbetet inkräktar på jordägares rätt och uppgörelse med
jordägaren ej kan träffas. Tillstånd till undersökning bör såsom utredningsmannen
förordat medföra en ensamrätt till undersökning. Ensamrätt bör
jämväl — intill dess, såsom förutsättes kunna ske, annan utverkar undersökningstillstånd
eller koncession — utan tillstånd tillkomma jordägaren
eller, såvitt avser gruvområde, den som innehar inmutning, utmål eller koncession.
I vad gäller bearbetning av uranfyndighet bör tillstånd krävas över
hela linjen.
Särskilda bestämmelser är påkallade för ernående av enhetliga rättsförhållanden
beträffande uranfyndigheter, å ena, samt övriga fyndigheter, å
andra sidan, inom samma område. Vid tillämpningen av den nu gällande
62
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
lagstiftningen har man delvis kunnat nå detta mål genom att i de fall då
urankoncession sökes för gruvområde normalt endast meddela sådan koncession
åt gruvinnehavaren. Men om någon söker inmutning på ett område,
beträffande vilket koncession å uran meddelats annan person, kan man
för närvarande ej hindra inmutningsrättens uppkomst. Utredningsmannen
föreslår i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande praxis, att tillstånd
att undersöka uranfyndighet eller att bearbeta sådan fyndighet beträffande
gruvområde icke annat än i undantagsfall skall meddelas annan än
den som redan har gruvrätt till området. Vidare föreslås sådan ändring i
gruvlagen, att hinder mot inmutning i princip skall föreligga beträffande
område, varå undersökningstillstånd eller koncession för uran sökts eller
meddelats, såvida den begärda inmutningen avser mineral som förekommer
i sådant samband med uran, att det ej kan tillgodogöras för sig. De sålunda
föreslagna bestämmelserna synes ändamålsenliga och har ej föranlett principiell
erinran vid remissbehandlingen. Det ligger i sakens natur, att tilllämpningen
av hithörande bestämmelser stundom kommer att ställa prövningsmyndigheterna
inför besvärliga avgöranden. Till ledning för prövningen
har emellertid i betänkandet anförts vissa synpunkter, vilka i huvudsak
ej synes giva anledning till erinran. Det är av särskild vikt, att all tillbörlig
hänsyn tages till den enskilde gruvrättsinnehavarens intressen.
Av betydelse för den praktiska tillämpningen av den nya lagstiftningen
är det förenklade förfarande som föreslås för prövning av fråga om ansökan
om undersökningstillstånd. Undersökningsärendena är redan nu
många och man kan vänta, att intresset för undersökning av hithörande
fyndigheter skall bli än större i framtiden. Det framstår under sådana förhållanden
som angeläget att undersökningsförfarandet är enkelt. Koncessionsärendena
kan däremot beräknas bli förhållandevis fåtaliga, eftersom
de förutsätter, att brytvärda fynd gjorts. I dessa ärenden kräves ett fullständigare
förfarande till skydd för exempelvis jordägare vid de mera omfattande
och definitiva ingrepp som då sker i deras rätt. Kontrollbehovet från
det allmännas sida blir också här mera framträdande.
I formellt avseende innebär utredningsförslaget, att bestämmelserna om
rätt att undersöka och bearbeta uranfyndigheter skall brytas ut ur stenkolslagen
och upptagas i en särskild lag. Det av utredningsmannen framlagda
lagförslaget innehåller emellertid talrika och omfattande hänvisningar
till gruvlagen. Såsom påpekats i flera remissyttranden är detta system ägnat
att göra lagen svårläst och svåröverskådlig. Vid den överarbetning av förslaget
som skett i departementet har därför hänvisningarna i betydande
utsträckning ersatts med direkta lagstadganden. Även eljest har lagförslaget
i vissa avseenden redaktionellt omarbetats.
Förslaget till uranlag föranleder vissa följdändringar i gruvlagen, stenkolslagen
och atomenergilagen. I detta sammanhang har även behandlats
några framställningar från kommerskollegium angående vissa frågor, som
berör gruvlagen och stenkolslagen utan att äga direkt samband med den
nya uranlagen. Ett av kommerskollegium framlagt förslag om indragning
63
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
till statsverket av jordägarens andel i den enligt gruvlagen utgående försvar
savgiften har jag ej funnit anledning att upptaga, då en sådan åtgärd
skulle innebära ett väsentligt avsteg från den avvägning mellan statens, inmutarens
och jordägarens intresse, som skett i gruvlagen. Däremot förordar
jag på grundval av kommerskollegiets nämnda framställningar vissa andra
ändringar i gruvlagen och stenkolslagen. Dessa ändringsförslag beröres närmare
i det följande i den speciella motiveringen (se vid 53 och 55 §§ gruvlagen
samt 2 § stenkolslagen).
Av uranlagsförslaget föranledda ändringar i regeringsrättslagen samt lösen-
och stämpelförordningarna torde få anmälas i annat sammanhang.
IV. De särskilda lagförslagen
Förslaget till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter
av uranhaltigt mineral m. m. (uranlag)
I den följande redogörelsen för det framlagda lagförslaget uppmärksammas
allenast sådana avsnitt som är av större principiell betydelse ur allmän
eller enskild synpunkt eller som vid remissbehandlingen eller eljest varit
föremål för delade meningar. Beträffande lagförslagets innehåll i övrigt
hänvisas till den förut lämnade redogörelsen för förslagets huvudlinjer
och till propositionen.
2 kap.
Utredningsmannen framhåller, att det synes lämpligt, att Kungl. Maj :t
frigöres från handläggningen av ärenden rörande undersökningstillstånd.
Antalet sådana ärenden kan beräknas bli stort
och då eftersökande och undersökande av uranfyndigheter i princip göres
fritt, kan de allmänna intressen som i detta sammanhang skall bevakas
icke sägas vara av särskild betydelse. Det torde ligga väl i linje med strävandena
att befria Kungl. Maj :t från ärenden som kan handläggas av annan
myndighet att överflytta dessa ärenden från Kungl. Maj :ts prövning.
Önskvärt är även, framhåller utredningsmannen, att ej heller länsstyrelserna
betungas med ärenden om undersökningstillstånd. Om det vore fråga
om tillståndsgivning av sådan natur som avses i 71 § expropriationslagen,
skulle det måhända vara naturligast att anlita länsstyrelserna. Emellertid
är de frågor av mera tveksam natur, som kan tänkas uppkomma i samband
med beviljande av undersökningstillstånd, av gruvrättslig natur. Att bergsstaten
på grund härav måste vara inkopplad på dessa ärenden är självfallet
och det synes som om ärendena också kan avgöras av bergsstatens myndigheter.
Bergmästarna skulle väl med sin stora sakkunskap och kännedom
om de lokala förhållandena i det stora antalet fall kunna i första instans avgöra
ärendena. Det skulle ur arbetssynpunkt och med hänsyn till registrering
av tillstånden vara önskvärt alt så kunde ske. Eftersom fråga dock är
64
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
om beslut av koncessionskaraktär, anser utredningsmannen det vara förenat
med betänkligheter att avgörande sker av lokal myndighet. Tillståndsprövningen
beträffande undersökning blir självfallet av betydelse, då fråga
sedermera uppkommer om vem som skall få koncession. På grund av vad
nu anförts föreslår utredningsmannen, att ansökningar om undersökningstillstånd
väl skall ingivas till bergmästaren och handläggas hos honom men
att ärendena av honom med eget yttrande skall sändas till kommerskollegium
för avgörande. Utredningsmannen anser det vara av betydelse att den centrala
myndigheten på detta betydelsefulla område leder och övervakar utvecklingen
även på undersökningsstadiet. Behovet av kontakt med Sveriges
geologiska undersökning bör i sammanhanget även beaktas. De intressen
länsstyrelserna har att bevaka torde på detta stadium vara mindre framträdande.
Undersökningsarbetet är i allmänhet ej så omfattande och ingripande
att exempelvis naturskyddsintresset och andra industriers intressen
kan bli i nämnvärd grad förnärmade. Kommerskollegium torde komma
att beakta när sådana fall uppkommer och då genom remiss till vederbörande
länsstyrelse bereda denna tillfälle att yttra sig.
Departementschefen. Det synes vara av stor vikt att, då en ny lagstiftning
av förevarande typ skall börja tillämpas, prövningen av de ofta ganska
tveksamma spörsmål som kan väntas möta kommer att i möjligaste mån
ske efter enhetliga linjer så att en fast praxis så snart som möjligt utbildas
på området. Förutsättningarna för att så kommer att ske torde vara betydligt
större, om prövningen av tillståndsärenden lägges i händerna på det
ämbetsverk som i egenskap av bergsöverstyrelse har det centrala överinseendet
över gruvdriften i landet, än om prövningen får ankomma på de lokala
organen. Uppenbart är också att kommerskollegium kan uppträda med
större auktoritet gentemot sökandena, särskilt när fråga uppkommer om
att helt avslå ansökningar om undersökningstillstånd eller i något hänseende
begränsa den rätt som skall tillkomma viss sökande. I anledning av
vad bergmästarämbetet i västra distriktet uttalat må framhållas, att klagan
över bergmästarnas beslut under alla förhållanden skulle få föras hos kommerskollegium.
Med hänsyn härtill och till vad utredningsmannen i övrigt
anfört vill jag förorda att tillståndsgivningen anförtros åt kommerskollegium.
Utredningsmannen framhåller det angelägna i att förfarandet i
samband med beviljande av undersökningstillstånd
göres så enkelt som möjligt. Syftet med tillståndet — att bereda den som
vill söka efter uran möjlighet att få taga mark i anspråk mot jordägarens
vilja eller att åstadkomma en skyddad rätt till undersökningsarbete — gör
emellertid att man genom förfarandet måste sörja för att jordägaren och
annan rättsägare får tillfälle att bevaka sina intressen i samband med ansökningen
eller efter beviljandet av tillstånd genom överklagande eller i
vart fall när undersökningsarbetet skall påbörjas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
65
Utredningsmannen anför vidare:
Förfarandet gestaltar sig olika enligt stenkolslagen och gruvlagen. Enligt
stenkolslagen göres ansökan hos länsstyrelsen och kungörelse sker för att
rättsägare skall få tillfälle att yttra sig. I fråga om undersökningskoncession
å uran m. m. behöver dock dessa regler ej iakttagas. Förfarandet vid
inmutning enligt gruvlagen innebär att ansökan göres hos bergmästaren.
Något kungörelseförfarande förekommer ej förrän denne fattat beslut. Då
översändes mutsedeln till inmutaren och avskrifter av densamma till jordägarna,
varjämte kungörelse sker. Meningen är att rättsägare härigenom
skall beredas tillfälle att överklaga beslutet. Undersökningsarbete får sedan
ej påbörjas utan att jordägare och nyttjanderättshavare i förväg underrättats.
De olika metoderna i stenkolslagen och gruvlagen torde sammanhänga
med koncessionsrättens och inmutningsrättens olika natur. Ett koncessionsbeslut
skall föregås av en prövning och avvägning av olika intressen, medan
ansökan om inmutning bygger på en lagligen reglerad rätt att under givna
förutsättningar få mutsedel. Ett koncessionsbeslut som meddelas av Kungl.
Maj:t kan ej överklagas.
Det naturliga förfarandet vid ansökan om undersökningstillstånd å uran
synes vara att man tillämpar principerna i stenkolslagen. Eftersom möjlighet
föreligger att överklaga ett beslut av kommerskollegium hos Kungl.
Maj:t, är det väl tänkbart att vänta med kungörelseförfarandet till dess kollegium
fattat sitt beslut, men det framstår såsom mindre lämpligt att den
prövning som dock skall ske hos kollegium försiggår utan alt rättsägare
fått tillfälle att yttra sig i ärendet.
Ansökan om undersökningstillstånd bör, ställd till kommerskollegium,
ingivas till bergmästaren i det distrikt där området i fråga är beläget.---
Bergmästaren skall låta införa kungörelse om ansökningen i allmänna
tidningarna och tidning i orten. Bergmästaren bör dessutom, i den mån
tillgängliga uppgifter gör det möjligt och därtill giver anledning, genom
meddelanden med posten underrätta jordägare och andra intressenter;
Det är mycket angeläget att förfarandet i ärenden om undersökningstillstånd
ej göres onödigt betungande. I detta hänseende spelar det ofta en betydande
roll hur pass omfattande och grundlig utredningen om fastighetsoch
äganderättsförhållandena inom området behöver vara. Vill man skapa
en garanti för att alla jordägare och nyttjanderättshavare genom personliga
kallelser beredes tillfälle att i ärendet framföra sina synpunkter och eventuellt
överklaga beslutet, måste man skaffa en fullständig utredning i berörda
hänseenden och tillse att personliga kallelser utgår till samtliga intressenter.
En sådan utredning är emellertid ofta mycket arbetskrävande och
förenad med betydande svårigheter.
Kommerskollegium framhåller, att det med hänsyn till stadgandena i första
stycket 4) och 5) av 3 § (2 § i det genom propositionen framlagda förslaget)
är av särskild vikt, att markägarna erhåller kännedom om ingiven ansökan
om undersökningstillstånd. Ur denna synpunkt vore det onekligen
lämpligast om ansökningen delgåves markägarna personligen. En sådan
ordning kan emellertid befaras bli alltför omständlig i många fall. På grund
härav biträder kollegium utredningsmannens förslag att tillkännagivandet
av ansökningen skall ske i form av kungörelse i allmänna tidningarna och
tidning i orten.
5 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 3 and. Nr 31
66
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
B er gmästar ämbetet i norra distriktet anser, att kungörelseförfarandet bör
väsentligt inskränkas samt påpekar i detta sammanhang, att en inmutning,
som har mera vittgående rättsverkningar än ett undersökningstillstånd,
kan beviljas utan föregående kungörelse och delgivning. Offentliggörandet
av beviljat undersökningstillstånd bör ske på samma sätt som i fråga om
inutsedel med den skillnaden, att delgivningen med markägare får ankomma
på innehavaren av tillståndet.
Departementschefen. De av utredningsmannen föreslagna bestämmelserna
om kungörande av ansökan om undersökningstillstånd har endast på
några punkter föranlett erinran vid remissbehandlingen.
Från ett håll har förordats att kungörelseförfarandet utformas i anslutning
till vad som enligt gruvlagen gäller för inmutning. Offentliggörandet
skulle i enlighet härmed ske först efter det beslut meddelats av kommerskollegium.
Som utredningsmannen framhållit är det med hänsyn till att
klagorätt mot kommerskollegiets beslut föreligger väl tänkbart att vänta
med kungörelseförfarandet tills kollegiet fattat sitt beslut. I likhet med utredningsmannen
finner jag det emellertid mindre lämpligt, att kollegiet
skall fatta beslut i ett ärende av förevarande art utan att rättsägarna haft
tillfälle att yttra sig.
Beträffande frågan i vilken omfattning personliga underrättelser om ansökningen
bör utsändas har delade meningar framkommit i remissyttrandena.
Det gäller här att avväga önskemålet om enkelhet i tillämpningen
mot rättssäkerhetsintresset. Enligt min mening är det resultat utredningsmannen
i detta avseende kommit fram till i huvudsak tillfredsställande.
Dock bör bland de rättsägare som bör erhålla personlig underrättelse om
ansökningen upptagas jämväl nyttjanderättshavare och innehavare av undersökningstillstånd.
För att i möjligaste mån motverka den tidsutdräkt med avseende å ärendenas
handläggning som måhända kan följa av att beslutanderätten föreslås
centraliserad till kommerskollegium är det givetvis angeläget att den
förberedande behandlingen av ärendena hos bergmästarna påskyndas. Som
Aktiebolaget Atomenergi påpekat, bör kungörandet av ansökning ske så
snart som möjligt. Det kan förväntas, att den avkortning av erinringstiden
som skett i förslaget i jämförelse med vad som nu gäller (från tre månader
till 30 dagar) kommer att medverka till en snabbare handläggning av ärendena.
Utredningsmannen framhåller, att man vid bedömandet efter
vilka grunder ansökningar om undersökningstillstånd
och koncession bör prövas i första hand torde få taga
i betraktande vilka synpunkter Kungl. Maj :t bör anlägga vid beviljandet
av koncession. Utredningsmannen erinrar om bestämmelsen i 4 § andra
stycket stenkolslagen, att Konungen prövar huruvida med avseende å företagets
gagn för orten och det allmänna koncession bör beviljas. I denna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960 67
bestämmelse torde, påpekar utredningsmannen, ligga ett dubbelt krav,
nämligen dels att fråga är om en fyndighet som kan anses brytvärd och
dels att sökanden kan utnyttja fyndigheten till gagn för orten och det allmänna.
Utredningsmannen anser att en förutsättning för beviljande av koncession
bör vara att fråga är om en fyndighet som kan tillgodogöras med avseende
å uran. Förutsättningarna härför kan vara olika i olika fall. Är
fråga om ett självständigt tillgodogörande av uran, måste kraven ställas
högre än då fråga endast är om att i samband med annan gruvrörelse taga
ut uran som biprodukt. Det kan synas som om denna fråga automatiskt
regleras av alt de ekonomiska förutsättningarna måste vara sådana att arbetet
lönar sig. Det kan emellertid tänkas att en sökande med koncessionen
huvudsakligen avser att komma åt mineral av annat slag. I ett sådant fall
bör koncession ej beviljas förrän sökanden ordnat förutsättningar för att
tillgodogöra sig dessa andra mineral antingen genom inmutning, koncession
eller avtal med jordägaren.
Vidare skall sökanden vara lämplig för att utföra det arbete som avses
med koncessionen och äga nödiga resurser därför. I 2 § stenkolslagen stadgas,
att sökande av koncession skall vid sin ansökan foga intyg som han
vill åberopa för att styrka att arbetet kan av honom ändamålsenligt utföras
och att nödiga tillgångar därtill står till hans förfogande. I utlandet synes
stränga krav uppställas i detta hänseende. I 7 § stenkolslagen stadgas för
det fall att flera söker koncession till samma område att Konungen bestämmer,
oberoende av tiden då ansökningarna inkommit, vilken av sökandena,
vare sig de är jordägare, upptäckare eller andra, må äga företräde
till koncessionens erhållande. Denna princip anser utredningsmannen, som
förut sagts, böra modifieras så att beträffande område, till vilket gruvrätt
förut gäller, koncession endast undantagsvis meddelas annan än innehavaren
av gruvrätten. Denna modifikation är dock ett uttryck för att gruvinnehavaren
i regel är den lämpligaste, eftersom det knappast är möjligt att,
annat än i undantagsfall, fördela brytningsrätten till uran och andra mineral
på olika företagare.
Vad beträffar prövningen av ansökan om undersöknings tillstånd anser
utredningsmannen att även för denna bör gälla den särskilda regeln till förmån
för tidigare innehavare av gruvrätt till området. Vidare förordar utredningsmannen
att vikt lägges vid gjord fyndanmälan; i vart fall bör en väl
underbyggd fyndanmälan tillmätas större betydelse än prioritet i fråga om
tiden för ingivande av ansökning om undersökningstillstånd. Utredningsmannen
anser att det främst bör vara dessa synpunkter som får vara avgörande
för den prövning kommerskollegium har att göra vid meddelande av
undersökningstillstånd. Den mera kvalificerade prövningen av olika pretendenters
lämplighet torde få anstå till prövningen av en eventuell koncessionsansökan.
Det synes dock utredningsmannen angeläget att kommerskollegium
vid sin prövning beaktar de principer som sedermera kan förväntas
bli av betydelse i koncessionsärendet. Ansökning om undersöknings
-
68
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
tillstånd syftar dock ytterst till att komma fram till koncession. Den som ej
har utsikt att få koncession är kanske ofta föga betjänt av att få tillstånd
att göra undersökning. En särskild ställning intar dock, påpekar utredningsmannen,
den som driver undersökningsarbete med sikte på att till
annan mot ersättning tillhandahålla de fynd han gör. Det kan vara önskvärt
att i vissa fall i ärende om undersökningstillstånd ett sådant förhållande
konstateras, nämligen att ansökningen syftar till att eftersöka och undersöka
fyndigheter och ej att driva gruvrörelse. Det kan underlätta att i koncessionsärendet
bevilja koncession åt annan.
Om flera ingivit fyndanmälan beträffande samma fyndighet, anser utredningsmannen
dagen för ingivandet ej utan vidare vara avgörande, när
sedermera ansökning om undersökningstillstånd sker. Kommerskollegium bör
äga bedöma innehållet i fyndanmälan och även bilda sig en uppfattning om
vem som verkligen gjort fyndet. Om anmälningarna avser olika ställen
på samma fyndområde, kan vidare övervägas att fördela området mellan de
sökande.
En ledande princip vid kommerskollegiets prövning av ansökan om undersökningstillstånd
bör även vara att genom meddelande av tillstånd den
trygghet som lagen i särskilda hänseenden avser att bereda utan sådant tillstånd
ej blir äventyrad. Den i 9 § förekommande hänvisningen till 4 § avser
där upptagna hindersbestämmelser. I detta avseende bör särskilt förhållandet
till existerande gruvrättigheter beaktas. Utredningsmannen framhåller
vidare att om det är ett allmänt intresse att på ett visst område en snabb
och effektiv undersökning kommer till stånd en sökande, som ej har förutsättningar
att uppfylla ett sådant krav, kan få stå tillbaka.
Tidsprioriteten har som nämnts ej av utredningsmannen upptagits som
grund för att skilja mellan flera sökande. Utredningsmannen framhåller
emellertid att det måhända ligger i sakens natur att kommerskollegium in
dubio faller tillbaka på denna. I princip bör dock denna omständighet ej
vara ensamt avgörande, vilket den kanske alltför ofta kunde bli om den
upptogs i lagtexten. Den prövning kollegium har att göra kan, enligt vad
utredningsmannen påpekar, i vissa fall vara av den natur, att frågan lämpligen
borde avgöras av den högsta administrativa myndigheten, Kungl. Maj :t.
Del står emellertid den förlorande parten fritt att bringa frågan under
Kungl. Maj :ts prövning genom besvär.
Departementschefen. De av utredningsmannen angivna principerna för
kommerskollegiets prövning av ansökning om undersökningstillstånd överensstämmer
i huvudsak med vad som för närvarande gäller vid prövning
av ansökan om undersökningskoncession. En nyhet är föreskrift om att vid
konkurrens mellan flera sökande särskild hänsyn skall tagas till tidigare
fynd eller undersökningsarbete. Ett par remissmyndigheter har förordat
att denna föreskrift skall utgå. Som framgår av det följande har jag funnit
övervägande skäl tala för att det av utredningsmannen föreslagna institutet
fyndanmälan upptages i lagen. Det synes naturligt att vid prövningen
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
69
av ansökning om undersökningstillstånd jämväl tidigare fynd eller undersökningsarbete
beaktas. Jag ansluter mig sålunda till vad utredningsmannen
i detta avseende föreslagit.
3 kap.
Beträffande förfarandet i ärenden om koncession må
här intagas följande.
Utredningsmannen anser, att de skäl som anförts för ett förenklat förfarande
i fråga om ärenden angående undersökningstillstånd ej är tillämpliga
då fråga är om koncession, som avser mera definitiva anspråk på mark
och intrång i markägarens rätt av en helt annan omfattning och natur än
som följer av tillstånd till undersökning. Därtill kommer den rent praktiska
synpunkten att koncessionsärendena kan förväntas bli relativt fåtaliga
i förhållande till ärendena om undersökningstillstånd, eftersom koncession
förutsätter att man gjort fynd som kan leda till verklig gruvdrift. Kraven
på utredning om rättsägare kan och bör därför ställas högre i detta fall,
ehuru själva ianspråktagandet av mark äger rum vid en senare förrättning.
Liksom i fråga om undersökningstillstånd bör när fråga är om koncession
ansökningsförfarandet kunna förenklas genom undantag från kungörelseförfarandet
för det fall att sökanden redan har gruvrätt till det område varom
är fråga (se 27 § andra stycket i departementsförslaget). En sådan förenkling
överensstämmer med vad som redan nu gäller enligt 64 § andra
stycket stenkolslagen. Eftersom kungörelseförfarande i sådant fall kan underlåtas,
kan även uppgiftsskyldigheten i ansökningen i motsvarande mån
begränsas (26 § 4 mom. i departementsförslaget).
Till Kungl. Maj :t ställd ansökan om koncession bör ingivas till bergmästaren.
I detta fall bör, som nämnts, kraven på uppgifter och övrig utredning
ställas högre än då fråga är om undersökningstillstånd. Eftersom det skall
vara en förutsättning för koncession att på området finns brytvärd fyndighet,
skall utredning om förefintligheten därav tillhandahållas. Beträffande
den redogörelse som skall lämnas rörande förekomsten av brytvärd fyndighet
framhåller utredningsmannen, att strålningskarta icke kan anses tillfyllest.
Till skillnad från gällande rätt föreslås ej att koncessionsmyndigheten
skall bestämma angående mark för arbete i dagen och för väg, utan frågorna
därom skall upptagas vid bergmästarförrättning i överensstämmelse med
vad som gäller för utmålsförrättning enligt gruvlagen.
Utredningsmannen erinrar om att utmålskarta enligt 21 § 2 mom. gruvlagen
skall vara utförd i skala om minst 1: 4 000 eller, där kommerskollegium
det medgivit, i annan skala om minst 1: 10 000. Ansökan om koncession
skall enligt 2 § stenkolslagen åtföljas av karta i skala 1:4 000. Med
hänsyn till de betydande kostnader som är förenade med att på stora områden
upprätta karta i skala 1: 4 000 och då kartverkets ekonomiska karta
i skala 1 : 10 000 synes vara tillräcklig för det ändamål varom här är frå
-
70
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
ga, föreslår utredningsmannen, att skalan normalt bestämmes till 1: 10 000.
I vissa fall, exempelvis där fråga är om stora områden utan större ägosplittring
och bebyggelse, torde man, särskilt där ekonomiska kartor ännu ej föreligger
och särskild karta därför måste upprättas, kunna nöja sig med en
skala om 1: 20 000. Utredningsmannen anser det böra ankomma på kommerskollegium
att utfärda föreskrifter om i vilka fall avvikelse från skalan
1: 10 000 må ske. Liksom enligt 21 § gruvlagen bör någon bestämd skala ej
föreskrivas för mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att länsstyrelsen såsom det centrala
statliga organet inom länsförvaltningen bör på ett tidigt stadium erhålla
kännedom om eventuella uranfyndigheter inom länet. Medverkan vid
ansökningsförfarandet bidrar till att ge länsstyrelsen kunskap om samtliga
de förhållanden som är av vikt för länets utveckling och behov. Länsstyrelsen
ifrågasätter därför lämpligheten av att ansökningar om undersökningstillstånd
och koncession skall inges till bergmästaren samt påpekar i
detta sammanhang, att länsstyrelsen genom landsfiskalsorganisationen har
större möjligheter än bergmästarna att ombesörja delgivnings- och kungörelseförfarandet.
Lantmäteristyrelsen uttalar önskemål om att i koncessionsansökan angives
icke blott nyttjanderättshavare utan jämväl innehavare av servitutsrätt.
Styrelsen framhåller, att förefintliga servitut, som för den härskande fastigheten
kan vara mycket betydelsefulla, kan bli äventyrade genom att koncession
beviljas.
Lantmäteristyrelsen, överlantmätarna i Norrbottens och Skaraborgs län
samt kommerskollegium behandlar i sina remissyttranden ganska ingående
frågan om beskaffenheten av den karta som bör företes i koncessionsärende.
Departementschefen. I likhet med utredningsmannen anser jag, att koncessionsansökan
liksom ansökan om undersökningstillstånd bör ingivas direkt
till vederbörande bergmästare. Det skulle medföra onödig omgång, om
koncessionsansökan skulle ingivas till länsstyrelse. Det naturligaste synes
mig vara, att koncessionsansökan redan från början handlägges inom bergsstaten.
Givetvis utesluter detta icke, att länsstyrelsens yttrande inhämtas
innan ärendet avgöres av Kungl. Maj :t. Såsom i anslutning till 28 § i departementsförslaget
anföres torde i själva verket anledning ofta föreligga att
i koncessionsärende inhämta vederbörande länsstyrelses åsikt i koncessionsfrågan.
Av lantmäteristyrelsen har ifrågasatts, huruvida icke i koncessionsansökan
bör lämnas uppgift även om eventuella servitutshavare. Uppgift om
alla befintliga servitut kan emellertid ej inhämtas ur fastighetsböckerna
eller fastighetsregistren. Många servitut har tillkommit vid jorddelningsförrättningar
och uppgift om dessa kan i regel inhämtas allenast ur lantmäteriakterna.
Likaledes förekommer i betydande utsträckning av ålder
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
71
bestående servitut, beträffande vilka över huvud skriftlig handling ej finns
bevarad. Det skulle sålunda för sökanden kunna medföra ett betydande arbete,
om det ålades honom som en obligatorisk skyldighet att i koncessionsansökan
lämna uppgift jämväl om befintliga servitutshavare. Givetvis
bör det emellertid ligga i sökandens eget intresse att i ansökningen lämna
så fullständiga uppgifter som möjligt om berörda rättsägare, eftersom
detta är ägnat att påskynda ärendets handläggning. I övrigt torde man böra
få lita till det kungörelseförfarande som föreslås beträffande koncessionsansökan.
I fråga om beskaffenheten av det kartmaterial som enligt 3 mom. 1) skall
företes i koncessionsärende har vid remissbehandlingen ifrågasatts, huruvida
den som normalskala föreslagna skalan 1: 10 000 medger en tillräckligt
tydlig fastighetsredovisning. Därvid har särskilt pekats på de krav i
fråga om kartas tydlighet som bör gälla beträffande mark, som anvisas för
arbete i dagen. Den tveksamhet gentemot utredningsmannens förslag i denna
del som sålunda kommit till uttryck kan enligt min mening ej frånkännas
visst fog. Jag anser därför att som normalskala för koncessionskarta bör
bibehållas den nu i stenkolslagen föreskrivna skalan 1: 4 000. Tydligt är
emellertid — särskilt med hänsyn till att koncessionsområde kan omfatta
arealer upp till 100 hektar med ofta ganska okomplicerade fastighetsförhållanden
— att möjlighet bör föreligga att i särskilda fall nyttja mindre skalor
än normalskalan. Jag anser därför att kommerskollegium bör få befogenhet
att i förekommande fall medge att mindre skala, dock minst 1: 20 000, får
användas. Det torde dock endast undantagsvis böra ifrågakomma att koncessionskarta
må upprättas i mindre skala än 1: 10 000. Lämpligt synes mig
vara, att i lagen angives, att kartan skall vara upprättad av lantmätare eller
annan sakkunnig person.
Frågan huruvida länsstyrelses yttrande bör inhämtas
i koncessionsärende har varit föremål för viss uppmärksamhet. I
samband härmed har även diskuterats förhållandet mellan gruvlagstiftningen
i allmänhet samt byggnads- och planlagstiftningen.
Utredningsmannen framhåller, att kommerskollegium regelmässigt torde
böra inhämta yttranden från vederbörande länsstyrelse och Sveriges geologiska
undersökning. Någon föreskrift därom har ej upptagits i lagtexten,
eftersom sådana yttranden knappast bör vara obligatoriska. Då fråga är
om koncessionsansökningar avseende exempelvis rätt för gruvföretag att
uttaga uran tillsammans med inmutningsbara mineral ur redan existerande
gruvor, torde remissförfarande ofta kunna underlåtas eller i vart fall begränsas.
Föreligger skäl att höra länsstyrelse, kan det lämpligen ske på
ett tidigt stadium av ärendets behandling. I sista hand får det bero på Kungl.
Maj :ts bedömande, om länsstyrelsens hörande är erforderligt. Yttrande från
delegationen för atomenergifrågor bör enligt utredningsmannens åsikt inhämtas
av Kungl. Maj:t, innan koncessionsärendet avgöres.
72
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
Länsstyrelsen i Örebro län förordar i likhet med länsstyrelsen i Skaraborgs
län föreskrift om att länsstyrelse skall beredas tillfälle att yttra sig
över ansökningen. Förstnämnda länsstyrelse erinrar i detta sammanhang
om att, därest arbetsföretag som avser annat än bebyggelse kan komma att
väsentligt ändra landskapsbilden, samråd enligt 19 § naturskyddslagen bör
ske med länsarkitekten eller den han anvisar, innan företaget utföres. Jämlikt
20 § nämnda lag äger länsstyrelsen vidare i fall som avses i 19 § vid vite
förelägga vederbörande företagare att vidtaga de åtgärder som, utan att
vara oskäligt betungande, må anses erforderliga för att begränsa eller motverka
skada å landskapsbilden.
Jämväl länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller vikten av att vederbörande
länsstyrelse hålles underrättad om de beslutande myndigheternas
åtgärder på här förevarande område och pekar därvid på den betydelse som
i synnerhet beviljade koncessioner kan få för länsstyrelses planläggande
verksamhet inom länet.
Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnden i Norrbottens län påpekar helt
allmänt vikten av att de myndigheter som har att bevaka plan- och jordbruksintressena
beredes tillfälle att yttra sig i koncessionsärenden, innan
dessa avgöres.
Lantmäteristyrelsen framhåller, att kollision kan uppkomma mellan de
rättigheter, som med stöd av en blivande uranlag kan förvärvas i avseende
å marks utnyttjande, och de intressen, som är avsedda att tillgodoses genom
byggnadslagstiftningen samt anför härom:
Ehuru förhållandet mellan vad som sammanfattningsvis kan kallas gruvrättigheter
samt byggnads- och fastighetsbildningslagstiftningen icke närmare
reglerats i lag, är det enligt lantmäteristyrelsens mening uppenbart
att hänsyn till att gruvdrift ej motverkas eller hindras skall tagas vid de
överväganden angående marks disposition för bebyggelse som ske jämlikt
byggnadslagstiftningen och vid de bedömanden som enligt fastighetsbildningslagstiftningen
skola ske då fråga är om ändring i fastighetsindelningen.
Sådant hänsynstagande förutsätter emellertid att förekomsten av gruvrättigheter,
som ju understundom kunna sträcka sig utanför gränserna för
utmål eller koncessionsområde, är känd för planförfattare och fastighetsbildningsmyndigheter.
Särskilt vid prövningen av fastighetsbildningsfrågor,
vilka var för sig ofta avse mycket begränsade områden men som förekomma
i stort antal, framstår den nu möjliga utvägen att i varje särskilt fall
hos bergmästarämbetena inhämta upplysningar angående eventuella gruvrättigheter
såsom betungande. Lantmäteristyrelsen anser därför den av
överlantmätaren i Örebro län föreslagna underrättelsen angående gruvrättigheter
till länslantmäterikontoren vara angelägen. Framhållas bör att såväl
andra länsmyndigheter som allmänheten härigenom skulle på ett bekvämare
sätt än nu kunna förskaffa sig kännedom om ifrågavarande rättigheter.
Då angivna problem uppkommer icke endast i anledning av det nu
föreliggande lagförslaget utan även föreligger i anledning av gruvlagen och
stenkolslagen, anser sig styrelsen dock icke i förevarande sammanhang
böra föreslå bestämmelser i ämnet.
I det föregående har lantmäteristyrelsen främst uppehållit sig vid befintliga
gruvrättigheters betydelse för tillämpningen av byggnads- och fastiglietsbildningslagstiftningen.
Enligt styrelsens mening är det emellertid vid
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
73
tillkomsten av nya gruvrättigheter önskvärt att i den mån så är möjligt hänsyn
tages till de intentioner angående marks utnyttjande för vissa ändamål,
som kommit till uttryck genom verkställd planering enligt byggnadslagen
eller genom fastighetsbildningsåtgärder. Särskilt framträder önskvärdheten
av att ett dylikt hänsynstagande om möjligt sker, då fråga är om
tillskapande av gruvrättigheter i omedelbar närhet av tätorter. Här kan
nämligen berörd mark, ehuru den ännu icke blivit bebyggd och sålunda
icke omfattas av de i lagutkastets 4 och 18 §§ givna skyddsbestämmelserna,
exempelvis genom detaljplanläggning enligt byggnadslagens regler ha avsetts
för tätortens utbyggnad. Framhållas bör att denna planläggning, som
för övrigt kan ha dragit betydande kostnader, kan ha övat inflytande å utformningen
av anläggningar, såsom gatunät, vatten- och avloppsledningar
och reningsverk, inom den redan utbyggda delen av tätorten. Tillskapande
av gruvrättigheter å sådan mark kan således medföra betydande olägenheter.
Ehuru lantmäteristyrelsen väl är medveten om betydelsen av de fyndigheter,
för vilkas tillvaratagande gruvrättigheter tillskapas, anser styrelsen
det vara angeläget att nyss angivna synpunkter beaktas vid den prövning
som enligt lagutkastet skall föregå meddelande av undersökningstillstånd
och koncession. Framhållas bör att, därest koncession beviljas i fall
som det nyss angivna, det enligt lantmäteristyrelsens mening kan vara befogat
att ersättning utgår till vederbörande kommun.
Under åberopande av vad sålunda anförts framhåller lantmäteristyrelsen
angelägenheten av att, då fråga är om koncession, yttrande inhämtas från
vederbörande länsstyrelse, som i sin tur får förutsättas inhämta yttranden
från andra länsmyndigheter såsom överlantmätare och länsarkitekt.
Frågan om sambandet mellan gruvlagstiftningen och byggnadslagstiftningen
beröres även av länsstyrelsen i Örebro län som påpekar, att den oklarhet
som får anses råda i fråga om detta samband föranlett osäkerhet och
svårigheter. Länsstyrelsen anför härom:
Byggnadslagen innehåller icke bestämmelser, som utgöra hinder för fastställande
av stadsplan eller byggnadsplan å inmutat eller utmålslagt område.
Bestämmelserna angående grundkartor för sådana planer förutsätta
icke ens redovisning av befintliga utmål, och utmålsinnehavarna erhålla
icke meddelande om planförslagens utställande för granskning. Å andra
sidan saknas i såväl gruvlagen som förslaget till uranlag bestämmelser i
fråga om inmutning, utmålsläggning eller urankoncession inom planlagt
område. De speciella frågor, som uppkomma vid dylika kollisioner mellan
plan- och gruvintressen, synas överhuvud taget icke hava beaktats i lagstiftningen.
Med hänsyn härtill och då planläggning i flera fall förekommit inom
utmålsbelagda områden med tillhörande skyddszoner, får länsstyrelsen föreslå,
att frågan om sambandet mellan byggnads- och gruvlagstiftningen
blir föremål för en särskild utredning.
Liknande synpunkter uttalas av överlantmätaren i Örebro län och av
överlantmätaren i Norrbottens län.
Lantbruksnämnden i Norrbottens län anser, att såväl planmyndigheterna
som de organ som har att bevaka jordbruksintressena bör erhålla underrättelse
om meddelade koncessioner och undersökningstillstånd.
Lantbruksnämnden i Örebro län påpekar, att det skulle vara värdefullt
för lantbruksnämndernas planeringsverksamhet att ha en lättillgänglig upp
-
74
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
gift om de områden som beröres av koncession och ifrågasätter därför, huruvida
icke notering om meddelad koncession kan ske i jordregistret.
Skånes handelskammare anser det vara en brist i nuvarande lagstiftning,
att de betydelsefulla rättigheter till mark som enligt gruv-, stenkols- och
vattenlagarna kan tillkomma annan än jordägaren icke antecknas i fastighetsböckerna
och inflyter i gravationsbevis samt hemställer därför, att man
vidtager sådana lagändringar, att underrättelse om beviljade gruv- och vattenrättigheter
samt lösen av markområden kommer att tillställas inskrivningsdomaren
och inflyta i fastighetsböcker och gravationsbevis.
Departementschefen. I överensstämmelse med utredningsmannens förslag
bör i förevarande paragraf upptagas stadgande, att kommerskollegium har
att jämte eget yttrande översända handlingarna i koncessionsärende till
Kungl. Maj :t. Som utredningsmannen och flera remissinstanser framhållit
torde ofta anledning föreligga att före avgörandet av koncessionsansökan
yttrande inhämtas från vederbörande länsstyrelse. En föreskrift om obligatorisk
skyldighet att inhämta yttrande från länsstyrelsen synes dock ej erforderlig.
I flera remissyttranden uttalas önskemål om att förhållandet mellan gruvlagstiftningen,
å ena, samt byggnads- och planlagstiftningen, å andra sidan,
måtte bli närmare klarlagt. Därvid har särskilt framhållits, att det i lagstiftningen
ej är sörjt för att bestående gruvrättigheter blir vederbörligen
beaktade vid tillämpningen av byggnads- och planlagstiftningen ävensom
att gruvrättigheter ofta tillskapas på ett sätt som är ägnat att motverka en
rationell planeringsverksamhet. Det är tydligt, att detta är en fråga, som
är av komplicerad natur och det torde icke låta sig göra att i förevarande
sammanhang taga upp hithörande problem till närmare granskning. För
att man i nuvarande läge i görligaste mån skall kunna komma tillrätta med
det problem som här aktualiserats, är det emellertid önskvärt, att vid tillskapandet
av gruvrättigheter som är beroende av myndighets tillstånd ett
nära samarbete etableras mellan de olika myndigheter, vilkas synpunkter
bör beaktas vid tillståndsgivningen. Jag vill nämna, att ifrågavarande problem
uppmärksammats i en skrivelse den 31 juli 1958 från byggnadsstyrelsen
till samtliga länsarkitekter. I skrivelsen har styrelsen framhållit att det,
ehuru förhållandet mellan gruvrättigheter och byggnadslagstiftningen icke
närmare reglerats i lag, synes vara klart, att vid den bebyggelseplanering,
som äger rum med stöd av byggnadslagstiftningen, nödig hänsyn skall tagas
till befintliga gruvrättigheter, så att gruvdriften ej motverkas eller hindras
men att gruvdriften å andra sidan kan medföra betydande olägenheter för
den bebyggelse som sker inom och i närheten av gruvområden. Styrelsen har
i nämnda skrivelse hemställt, att länsarkitekterna i de län där dessa frågor
kan vara aktuella gör vederbörande kommunala organ, planförfattare m. fl.
uppmärksamma på frågorna och verkar för att behovet av samordning beaktas
vid bebyggelseplaneringen.
75
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
Vad utredningsmannen anför i fråga om förutsättningarna för
beviljande av koncession har redan tidigare redovisats.
Utredningsmannen påpekar att stenkolslagens bestämmelse i 7 § om företräde
till koncession är utformad med hänsyn till ett enhetligt koncessionssystem.
Fråga uppkommer då, när man skiljer mellan undersökningstillstånd
och koncession, om Kungl. Maj :ts prövning ej skall påverkas av vem
som erhållit undersökningstillstånd. Det ligger i sakens natur att, om innehavaren
av undersökningstillstånd har nödiga kvalifikationer, han ligger
närmast till att erhålla koncession. I princip bör dock Kungl. Maj :t vara
obunden av att undersökningstillstånd meddelats. Det är därvid att märka
att kommerskollegium vid sin prövning av frågan om beviljande av undersökningstillstånd
i allmänhet ej kan pröva vilken av flera sökande som är
lämpligast för att erhålla koncession.
Departementschefen. Utredningsmannen har intagit den ståndpunkten,
att vid prövning av flera samtidigt föreliggande koncessionsansökningar beträffande
samma område avseende i princip icke skall fästas vid tidpunkterna
för ansökningarnas ingivande. Denna ståndpunkt, som godtagits av
praktiskt taget alla remissinstanser, är även enligt min mening den rimligaste.
För att syftet med koncessionssystemet skall tillfullo nås torde det
vara nödvändigt att vid prövningen av vem som skall erhålla koncession
till visst område i princip bortse från tidsprioriteten. Som jag tidigare framhållit
synes med hänsyn till de erfarenheter man haft av den nu gällande
lagstiftningen farhågorna för att detta skulle inverka menligt på prospekteringsverksamheten
vara betydligt överdrivna. Tidsprioriteten bör tillmätas
självständig betydelse endast i fall då valet av koncessionsinnehavare står
mellan i övrigt jämbördiga sökande. Med hänsyn till stadgandets innehåll i
övrigt synes mig någon uttrycklig bestämmelse om att tidsprioriteten sålunda
i princip skall vara utan betydelse dock inte vara erforderlig.
De i utredningsförslaget upptagna hänvisningarna till hindersbestämmelserna
och till bestämmelsen om ersättning åt upptäckare torde såsom onödiga
kunna utgå.
Beträffande koncessionsområdes omfattning uttalar utredningsmannen,
att man har anledning antaga att efter verkställda undersökningar
fyndet ofta kan lokaliseras så att arealen kan begränsas i förhållande
till undersökningsområdet. Jordägareintresset är i detta fall än
starkare framträdande än i fråga om undersökningstillstånd, eftersom fråga
är om ett intrång av helt annan natur än på undersökningsstadiet. Vidare
bör jordägarnas intresse i ett speciellt hänseende särskilt beaktas i detta
sammanhang. Det gäller rätten till avgäld. Antingen en avgäld konstrueras
enligt reglerna i 53 § gruvlagen och 22 § stenkolslagen eller enligt 60 §
stenkolslagen, har jordägaren ett intresse av att koncessionsområdet ej är
för stort. I förra fallet skall avgälden nämligen fördelas mellan alla jordägarna,
i senare fallet skall avgälden tillfalla den på vilkens område bryt
-
76
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
ning skett. Det är sålunda ett jordägareintresse både att fördelningen ej
sker på ett alltför stort antal jordägare och att en jordägare ej skall behöva
vänta alltför länge, innan han får ut någon avgäld.
Vid övervägande av de olika omständigheter som inverkar på frågan har
det synts utredningsmannen som om den föreslagna maximiarealen för undersökningstillstånd,
d. v. s. 100 hektar, bör kunna gälla även för koncessionernas
del.
Utredningsmannen anser att närmare föreskrifter om koncessionsområdes
form ej erfordras. Det torde få ankomma på myndigheterna att tillse
att formen blir ur skilda synpunkter så ändamålsenlig som möjligt. Regelmässigt
bör emellertid tillses att området såvitt möjligt begränsas av räta
linjer. Koncessionsområdets gränser måste fixeras på ett betryggande sätt.
I fråga om gränsdragningen på djupet hänvisar utredningsmannen till vad
som föreslagits i 10 § beträffande undersökningsområde.
Departementschefen. Utredningsmannens förslag i fråga om koncessionsområdes
storlek — högst 100 hektar — innebär en väsentlig minskning
av den nu för koncession stadgade maximiarealen, som är 1 600 hektar. Att
såsom från ett par håll föreslagits ytterligare minska maximiarealen synes
mig, innan erfarenhet vunnits av den nya lagstiftningen, icke vara tillrådligt.
Ej heller torde det med hänsyn till de växlande förhållanden som kan
råda vara lämpligt att i lagtexten giva anvisningar beträffande gränsdragningen
kring koncessionsområde utöver vad av utredningsmannen föreslagits.
Utredningsmannen anser, att motsvarighet till bestämmelserna i 56 §
stenkolslagen om villkor vid koncesson lämpligen bör upptagas
i en ny lagstiftning. Arbetsskyldighet bör dock ej vara en normal företeelse
utan tillämpas endast i fall då det är särskilt motiverat av omständigheterna.
En uttrycklig föreskrift torde böra upptagas om att bestämmelser
må meddelas för att reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare
av annan gruvrätt å samma område.
I detta sammanhang må nämnas, att utredningsmannen i 27 § i sitt förslag
efter förebild från 11 § stenkolslagen upptagit stadganden om skyldighet
för koncessionsinnehavare att ställa pant för skada eller intrång, som
genom dennes arbete tillskyndas jordägare eller annan.
Departementschefen. De föreskrifter utredningsmannen föreslagit om
uppställande av villkor vid koncession synes ej giva anledning till erinran.
Vad angår förslaget om skyldighet för koncessionshavaren att ställa pant
eller borgen till säkerhet för skada och intrång vill jag i likhet med ett par
remissinstanser ifrågasätta om detta är erforderligt. Såsom framhållits av
advokatsamfundet sker en noggrann prövning av koncessionssökandenas
kvalifikationer icke minst i ekonomiskt hänseende. Med hänsyn till de krav
på ekonomisk soliditet som måste upprätthållas beträffande innehavare av
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
77
urankoncession torde vederbörande rättsägare icke vara i behov av den ytterligare
säkerhet, som en nedsatt pant kan innebära. Om så i särskilt fall
skulle anses erforderligt, kan Kungl. Maj :t meddela föreskrift härom i samband
med övriga villkor för koncessionen. Jag anser sålunda att de föreslagna
bestämmelserna i 27 § i utredningsmannens förslag icke bör upptagas i
uranlagen.
Utredningsmannen framhåller, att de ersättningsfrågor som
uppkommer i samband med koncession väl kan tänkas
komma att avse betydande belopp med hänsyn till de relativt stora arealer
som kan ifrågakomma. Ur denna synpunkt kunde det vara av betydelse
att inkoppla expropriationsdomstol på dessa ersättningsfrågor. Med hänsyn
till att det system som tillämpas enligt gruvlagen alltid fungerat på ett
tillfredsställande sätt och med hänsyn till värdet av enhetliga regler inom
hela gruvrätten, förordar utredningsmannen dock att ersättning — även
då fråga är om lösen för mark — får liksom enligt gruvlagen bestämmas
av bergmästare och gode män. Då fråga är om betydande belopp, torde
parterna ombesörja sakkunnig utredning och möjlighet torde föreligga att
enligt 26 § gruvlagen hos länsstyrelsen begära förordnande av sakkunnigt
biträde.
Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet Landsbygdens folk föreslår,
att expropriationsförfarandet även i fortsättningen skall tillämpas vid bestämmandet
av marklösenersättning i anledning av meddelad koncession.
I andra hand hävdar förbunden, att regler bör införas i såväl gruvlagen som
blivande uranlag, att markägare och annan rättsinnehavare skall erhålla
ersättning för nödiga kostnader för juridiskt och tekniskt biträde i överensstämmelse
med de regler, som i detta hänseende gäller beträffande andra
tvångsförfoganden.
Departementschefen. Det störa flertalet remissinstanser har godtagit utredningsmannens
förslag, att marklösen vid oenighet mellan parterna skall
bestämmas vid bergmästarförrättning och således icke, såsom för närvarande
sker, av expropriationsdomstol. Från ett par remissinstanser har emellertid
förordats att expropriationsförfarandet skall bibehållas. Som min egen
uppfattning vill jag framhålla, att det i gruvlagen reglerade förfarandet
synes ändamålsenligt särskilt genom att onödig omgång och tidsutdräkt undvikes.
Den omständigheten, att koncessionsområde enligt förslaget kan omfatta
större areal än utmål synes icke behöva föranleda att en annan ordning
väljes. Att märka är, att erfarenheterna från det föregående undersökningsarbetet
ofta torde ge koncessionsinnehavaren anledning alt begränsa
brytningsarbetet till att avse betydligt mindre markområden än som omfattas
av koncessionen. Jag vill sålunda biträda utredningsmannens förslag i
denna del.
Den i 36 § i departementsförslaget upptagna bestämmelsen att sökanden
skall gälda kostnaderna för bergmästarförrättning har motsvarighet i 21 §
78 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
4 mom. gruvlagen. De kostnader som här avses innefattar icke ersättning för
sakägares inställelser eller biträdeskostnader. I jämförelse med nuvarande
ordning i fråga om uranfyndigheter innebär detta en försämring av jordägarens
ställning i vad gäller frågan om ersättning för egna kostnader. Det torde
emellertid icke vara lämpligt att för uranlagens del införa särregler i berörda
hänseende, och att nu företaga ändring i gruvlagens bestämmelser på
ifrågavarande område kan icke heller gärna ifrågakomma. Beaktas bör, att
den föreslagna tillämpningen av gruvlagens ersättningsregler i övrigt torde
medföra ej oväsentliga fördelar för jordägarna i jämförelse med vad som nu
gäller enligt stenkolslagen.
För den händelse någon är missnöjd med vad vid bergmästarförrättning
bestämts i ersättningsfråga, skall han på samma sätt som gäller enligt gruvlagen
kunna instämma sin talan till allmän domstol inom ett år från förrättningens
avslutande (se 63 § i departementsförslaget).
Utredningsmannen framhåller att bestämmelser om jordägareavg
ä 1 d givetvis ifrågakommer endast beträffande koncession och ej i fråga
om undersökningstillstånd. Enligt 53 § gruvlagen gäller för utmål som tillkommit
enligt gruvlagens regler — men ej beträffande äldre utmål, där
jordägaren i princip har rätt till jordägareandel — att jordägaren har rätt till
en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral
som inom utmålet brutits och uppfordrats. Avgälden skall dock ej för något
år uppgå till högre belopp än 5 000 kronor och tiden är begränsad till 20 år.
Fördelning skall ske mellan jordägarna efter som de äger del i jorden. Den
allmänna regeln om avgäld för stenkolslagens del finns i 22 §. Avgälden
skall motsvara värdet av 1/75-del av vad som brutits och uppfordrats. Beträffande
alunskiffer och uran m. m. gäller emellertid enligt 60 § att jordägaren
skall vara berättigad till en avgift av 15 kronor för ar av den mark
inom vilken brytning skett eller olja utvunnits. Bestämmelsen i 60 § skall
dock, enligt 64 § femte stycket, ej föranleda att den som erhållit koncession
å alunskiffer såväl för utvinnande av olja som för erhållande av uran etc.
skall erlägga större avgift än 15 kronor för ar för mark, inom vilken han företagit
brytning, förutom av skiffer för utvinnande av olja, även av uranhaltigt
mineral.
Eftersom uran alltid förekommer tillsammans med andra mineral av
olika slag, synes det utredningsmannen mest rationellt att uppställa en
regel, enligt vilken uran i varje särskilt fall betraktas på samma sätt som
övriga mineral inom fyndigheten, för vilka avgäld skall utgå. Förekommer
sålunda uran tillsammans med inmutningsbara mineral, skall i fråga om
avgäld så anses som om uran varit inmutningsbart. Förekommer uran tillsammans
med alunskiffer, för vilken koncession erhållits för utvinnande
av olja, skall avgiften av 15 kronor för ar utgå på samma sätt som enligt
nuvarande bestämmelser. Den nu nämnda regeln måste emellertid kompletteras
med en bestämmelse för det fall att uran förekommer tillsammans
med mineral, för vilka avgäld ej är stadgad. Då bör avgäld för uran utgå
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
79
enligt reglerna i 53 § gruvlagen. En sådan bestämmelse innebär, att om
uran uttages ur exempelvis granit och gnejs, kvarts eller fältspat avgäld
skall utgå för uran enligt sistnämnda regler. Uttages uran ur en gruva, beträffande
vilken äldre gruvförfattningar gäller och avgäld sålunda ej är
stadgad, får jordägaren avgäld för uranet. Har däremot tiden om 20 år
enligt 53 § gruvlagen för viss gruva utgått när uran börjar brytas, inträder
ej någon ny rätt till avgäld beräknad på uranet.
Man kan, framhåller utredningsmannen, måhända uppställa frågan, huruvida
ej förekomsten av uran och inmutningsbara mineral i samma fyndighet
bör föranleda förhöjning av maximibeloppet 5 000 kronor i 53 § gruvlagen.
Utredningsmannen anser det emellertid vara angeläget att man, såvitt
möjligt, ej komplicerar reglerna om avgäld med specialregler i alltför
stor utsträckning. Frågan om nämnda maximibelopp torde få bedömas
som en schematisk regel, som ej kan differentieras med hänsyn till fyndigheter
av olika värde och natur. Det kan också ifrågasättas huruvida icke
maximibeloppet för uran bör höjas med hänsyn till att maximiarealen för
urankoncession är mycket större än den högsta areal som är medgiven för
utmål. Det vill emellertid synas som om arealen i detta sammanhang ej
har den betydelse att en specialregel är erforderlig. Frågan om avgälden
bör också ses i samband med att ersättningen till jordägare nu föreslås bli
avsevärt förbättrad genom förhöjningen med 50 procent.
För att belysa hur de föreslagna reglerna verkar i kollisionsfall, anför
utredningsmannen vissa exempel.
Vid remissbehandlingen gjordes från flera håll invändningar mot utredningsmannens
förslag i denna del.
Departementschefen. Som utredningsmannen påpekat medför det sätt på
vilket uranet förekommer i olika fyndigheter vissa svårigheter vid bestämmandet
av den avgäld som koncessionsinnehavaren har att erlägga till jordägaren.
Den av utredningsmannen föreslagna lösningen, att avgälden alltefter
uranets förekomst i det särskilda fallet beräknas enligt gruvlagens
eller enligt stenkolslagens regler synes naturlig och ändamålsenlig, önskvärt
vore givetvis att, såsom från ett par håll förordats, få fram ett enhetligt
avgäldssystem. Det synes emellertid vara förenat med stora svårigheter
att konstruera ett sådant system. De av utredningsmannen föreslagna avgäldsreglerna,
vilka i princip godtagits av det stora flertalet remissinstanser,
synes mig därför böra upptagas i uranlagen.
I allmänhet torde de föreslagna reglerna icke komma att förorsaka svårigheter
vid tillämpningen. Undantagsvis kan föreligga mera komplicerade
föihållanden, som kan bereda svårigheter vid uträknandet av avgäldsbeloppen.
I förekommande fall torde bergmästarna härvid kunna stå till tjänst
med råd och anvisningar. Lämpligt synes vara, att kommerskollegium utfärdar
praktiska anvisningar för beräkningen av avgälden.
Beträffande den av flera remissinstanser berörda frågan om beräknandet
av avgäld vid brytning av uran som förekommer tillsammans med såväl
80 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
inmutningsbara mineral som mineral som är föremål för koncession enligt
stenkolslagen torde lösningen av de problem i samband med avgäldsberäkningen
som därvid kan uppkomma få sökas enligt de linjer som angivits av
kommerskollegium. Avgälden bör alltså bestämmas enligt reglerna för det
mineral, varmed uranet förekommer i närmaste samband. Att tynga lagtexten
med särskilda bestämmelser härom synes icke vara erforderligt.
Vad angår det framförda förslaget om höjning av maximibeloppet för
jordägareavgälden till ett belopp motsvarande 200 procent av vad som gäller
enligt gruvlagen vill jag nämna att jag såsom framgår av det följande
biträder ett av kommerskollegium i framställning den 23 december 1958
framlagt förslag om höjning av den enligt 53 § gruvlagen stadgade avgäldens
maximibelopp från 5 000 till 10 000 kronor Detta maximibelopp bör
jämväl upptagas i förevarande paragraf.
I redaktionellt avseende torde paragrafen få omarbetas i syfte att göra
reglerna mera lättöverskådliga. Därvid synes lämpligast att såsom huvudregel
upptaga de okomplicerade fall, då uran förekommer tillsammans med
mineral som ej är föremål för gruvrättighet av något slag.
4 kap.
I detta kapitel behandlas institutet fyndanmälan samt frågan om
ersättning till upptäckare av uranfyndighet.
Utredningsmannen. Beträffande de allmänna överväganden som ligger till
grund för utredningsmannens förslag om införande av institutet fyndanmälan
hänvisas till den allmänna motiveringen.
Utredningsmannen påpekar att, utöver de anvisningar om beskaffenheten
av fyndanmälan som upptages i andra stycket av 44 §, kommerskollegium
lämpligen, efter hand som erfarenheter vinnes, därutöver bör lämna ytterligare
anvisningar. Det är enligt utredningsmannens uppfattning av vikt
att relativt stränga krav ställs på en fyndanmälan, om den skall kunna göra
anspråk på att tillmätas betydelse i olika hänseenden. I regel torde analysattest
från sakkunnigt laboratorium böra fogas vid en sådan anmälan och
uppgift bör lämnas om vem som uttagit provet. I detta sammanhang betonar
utredningsmannen att fyndanmälan icke i och för sig medför någon rätt i
visst avseende. Den är att betrakta som ett bevismedel för att visa att ett
fynd gjorts vid viss tidpunkt. Vilken betydelse detta har för rätten till undersökningstillstånd
eller koncession tillkommer det i varje särskilt fall den
tillståndsgivande myndigheten att bedöma. Fyndanmälan kan vidare vara
ett bevismedel i en tvist om rätt till ersättning åt upptäckare.
Kommerskollegium anser — i likhet med bergmästarämbetena i norra,
östra och västra distrikten — att bestämmelserna om fyndanmälan bör utgå
ur förslaget. Kommerskollegium anser det osannolikt, att institutet med
hänsyn till att det icke bereder upptäckaren någon verklig rätt skulle komma
att användas i nämnvärd omfattning; en upptäckare torde icke finna
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
81
det vara förenligt med sina intressen att i förväg bekantgöra sitt fynd. Vidare
befarar kollegium, att dessa bestämmelser är ägnade att väcka falska
förhoppningar hos den som icke är förtrogen med lagstiftningens uppbyggnad.
Kollegiet ifrågasätter även, om bestämmelserna blivit så utformade, att
de med säkerhet kan tillgodose det avsedda syftet. Möjligheten att missbruka
rätten att göra fyndanmälan synes kollegiet vara ganska stor; det kräves
sålunda i förslaget ej bevis om att fynd verkligen föreligger.
Bergmäsiarämbetet i norra distriktet kan icke finna, att institutet fyndanmälan
fyller något verkligt behov. Enligt utredningsmannens uttalande
är det endast »en väl underbyggd fyndanmälan» som ger prioritet. Kriteriet
på en sådan anmälan är, att fyndet är av sådan betydelse, »att sökanden är
beredd att därå bekosta undersökningsarbete». Om så är förhållandet, bör
han enligt ämbetets mening icke draga sig för att trygga sin rätt genom
att utverka undersökningstillstånd. Man kan befara, att bestämmelsen om
fyndanmälan främst kommer att utnyttjas av uranletare med mer fantasi
än sakkunskap, vilket skulle komma att medföra ett betydande arbete med
registrering, sovring och bevakning av anmälningar.
Viss tveksamhet beträffande lämpligheten av regler angående fyndanmälan
kommer till uttryck i ett par yttranden. Aktiebolaget Atomenergi anför sålunda:
För
att en undersökare skall kunna skydda sina intressen utan att behöva
ansöka om undersökningstillstånd har utredningsmannen antytt ett enkelt
anmälningsförfarande. Detta anses emellertid kunna missbrukas och utnyttjas
för att skaffa företrädesrätt till stora områden för framtiden. I stället
föreslår utredningsmannen ett system med fyndanmälan. Om flera begär
undersökningstillstånd eller koncession kan den som tidigare gjort fyndanmälan
ha viss prioritetsrätt. En fyndanmälan kan också vara bevismedel
vid tvist om ersättning åt upptäckare. I anslutning till förslaget om fyndanmälan
vill bolaget framhålla att även detta system kan missbrukas. Även
om man, som betänkandet förutsätter, ställer stränga krav på en fyndanmälan,
bl. a. analysattest från laboratorium, kan det vara svårt att bevisa
att fyndet kommer från viss angiven plats. Om fyndanmälan skall tillmätas
värde vid tvist om upptäckarersättning kan svårigheter uppstå i de fall,
då någon som vill bryta gör gällande att brytningen grundar sig på hans
egna fynd och icke på en fyndanmälan inom ett närbeläget område. Bolaget
vill ej motsätta sig det föreslagna systemet med fyndanmälan, som i varje
fall bör prövas, ehuru man icke bör förbise, att dess tillämpning understundom
kan bli förenad med vissa svårigheter av här antydd art.
Liknande synpunkter anföres av atomkommittén.
Lantbruksstyrelsen uttalar, att därest styrelsens antagande att fyndanmälan
skall kunna göras jämväl av vederbörande jordägare är riktigt, styrelsen
icke har något att erinra mot bestämmelserna i förevarande paragraf.
Departementschefen. Som förut framhållits är det icke med ett koncessionssystem
förenligt att tillmäta tidsprioriteten avgörande betydelse i fall
då flera pretendenter föreligger i fråga om samma markområde. Den till - ståndsgivande myndigheten bör principiellt ha fria händer vid sin prövning,
(i Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 0 and. Xr 31
82
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
Detta utesluter emellertid icke att vid prövningen — bland andra omständigheter
— avseende fästes jämväl vid tidsprioriteten. Av vikt är då att det
utan större omgång kan fastställas när och av vem en viss fyndighet upptäckts.
Som ett bevismedel i förevarande avseende har utredningsmannen
föreslagit regler om s. k. fyndanmälan. Förslaget härom har vid remissbehandlingen
rönt motstånd från några håll öch även jag ställer mig i viss
mån tveksam därtill. Bestämmelserna om fyndanmälan synes mig dock
kunna vara betydelsefulla just för att på ett enkelt sätt få fastslaget när
och av vem en viss fyndighet blivit upptäckt. Det torde också finnas visst
fog för antagande, att reglerna om fyndanmälan i förening med bestämmelser
om ersättning åt upptäckare är ägnade att stimulera prospekteringsverksamheten
och därmed också i väsentlig mån motverka den prospekteringshämmande
effekt som koncessionssystemet anses i viss mån medföra.
En ytterligare fördel med ett institut sådant som fyndanmälan är,
att man därigenom erhåller ett bättre underlag för de regler om ersättning
till upptäckare som föreslås i nästföljande paragraf. Med hänsyn härtill
förordar jag, att bestämmelserna om fyndanmälan godtages som ett försök.
Rätten att göra fyndanmälan bör stå öppen för envar som gjort fynd,
således även för ägaren av den mark där fyndigheten anträffats.
Utredningsmannen framhåller beträffande rätten till ersättning
för den som upptäckt uran fyndighet, att det av ålder har
varit regel i vår gruvlagstiftning att den som upptäckt en nyttig fyndighet
skulle därför erhålla belöning. Man kan exempelvis hänvisa till bestämmelserna
i punkterna 5 och 7 i 1723 års förordning angående de förmåner, vilka
de ha att njuta som några metall- samt mineralstreck och nyttiga bergarter
uppfinna, angiva och i gång bringa, där det sägs att vilken som helst som
till bergskollegium anmälde något metallstreck eller mineral på annans grund
och ägor skulle först efter vanligheten ha hittelön och, där något beständigt
streck eller verk sedan blev därav, vidare få en »anständig och vacker vedergällning
i sölf eller penningar» och jämväl äga tillstånd att participera i
verket till i regel en fjärdedel.
I senare gruvförfattningar har ej upptagits några bestämmelser om hittelön
och annan ersättning till den som gjort fynd. Det torde sammanhänga
med att upptäckaren har möjlighet att själv bevaka sina intressen genom att
söka inmutning. Därmed har han fått en rätt till fyndigheten, som han sedan
kunnat överlåta mot ersättning.
Stenkolslagen behandlar, i 7 §, endast det fall då flera söker koncession
och den som visar sig ha upptäckt fyndigheten får träda tillbaka för annan.
Då skall den som får koncessionen utgiva skälig gottgörelse till upptäckaren,
och beloppet av denna gottgörelse skall bestämmas i koncessionen.
Med det system som nu föreslås för reglering av rätten till uranfyndigheter
aktualiseras givetvis frågan om ersättning åt upptäckare. För att uppmuntra
till eftersökande göres rätten att eftersöka fyndighet i princip fri.
83
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
Rätt till undersökning kan erhållas genom särskilt tillstånd, som ger ett
skydd för rätten att undersöka. Därefter förbehålles åt Kungl. Maj :t fri prövningsrätt
i fråga om vem som skall få koncession att bearbeta fyndigheten.
Frågan om rätt till ersättning åt upptäckare i allmänhet torde, påpekar
utredningsmannen, få bedömas enligt allmänna rättsprinciper. Vad som i
förevarande sammanhang bör upptagas är det fall att någon upptäckt en
fyndighet — med eller utan undersökningstillstånd — och annan erhåller
koncession. För sådant fall bör gälla, att upptäckaren har rätt till skälig
gottgörelse. Utredningsmannen anser däremot icke, att förutsättningarna
för att anses som upptäckare och ersättningens storlek bör regleras i förevarande
lag. Det får bero på parterna själva att träffa uppgörelse eller eventuellt
vid domstol eller inför skiljemän få frågan avgjord. Träffas uppgörelse
innan koncession meddelas, bör ersättningsbeloppet utsättas i koncessionen.
Stundom kanske Kungl. Maj :t finner situationen vara sådan att koncession
ej meddelas förrän uppgörelse skett. Utredningsmannen anser emellertid
icke att uppgörelse om ersättningsbeloppet bör göras till förutsättning för
koncessionens meddelande. Det kan i ett visst fall vara ett allmänt intresse
att koncession meddelas snabbt, medan frågan om ersättning åt upptäckaren
kan kräva lång tid för förhandlingar eller tvist. Vidare kan parterna kanske
ha ett intresse av att före avgörandet avvakta resultatet av vissa arbeten.
Den som eftersöker uran på område, till vilket särskild rätt till undersökning
tillkommer annan, bör enligt utredningsmannens åsikt i regel ej vara
berättigad till ersättning för fynd som han gör på sådant område.
Bergmästarämbetet i västra distriktet anser att stadgandet bör utgå och
hänvisar därvid till att de fåtaliga mer eller mindre professionella malmletare
som finnes liksom hittills torde kunna göra sig betalda för sitt arbete
genom att hembjuda sina fynd till exploatörer; om upptäckaren åter
själv önskar exploatera fyndighet, står det denne fritt att begära undersökningstillstånd
och koncession.
Kommerskollegium uttalar däremot, att bestämmelser om ersättning till
upptäckare är ägnade att minska den olägenhet som avsaknaden av lagstadgad
förtursrätt till fyndighet utgör.
I några yttranden efterlyses ett närmare angivande i lagtexten av de grunder
enligt vilka ersättningen till upptäckare skall bestämmas.
Departementschefen. I likhet med utredningsmannen anser jag det vara
av värde att i uranlagen upptages stadgande av innebörd, att en upptäckare
av uranfyndighet i princip skall ha rätt till ersättning, om annan erhåller
koncession å fyndigheten. Att så sker måste anses vara ägnat att stimulera
till ökat eftersökande av fyndigheter och torde vara påkallat även ur billighetssynpunkt.
Utredningsmannens förslag i denna del har också i princip
godtagits av praktiskt taget alla remissinstanser.
Liksom fallet är med motsvarande stadgande i 7 § stenkolslagen har
—--ej angivits, efter vilka grunder ersättningen skall bestämmas.
84 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
Som kommerskollegium framhållit torde detta knappast vara praktiskt
genomförbart. Med hänsyn till de mycket skiftande förhållanden som kan
föreligga torde det vara riktigast att frågan lämnas öppen. Avsikten är
ju att ersättningen i möjligaste mån skall bestämmas genom överenskommelse
mellan parterna. Först om detta ej lyckas, överlämnas frågan
till avgörande av domstol eller skiljemän. I allmänhet torde upptäckaren
böra erhålla ersättning för sina kostnader för upptäckten, däri givetvis inbegripet
beräknad kostnad för egen arbetsinsats. Därutöver bör upptäckaren
emellertid uppenbarligen vara berättigad till något slag av »hittelön», varvid
hänsyn bör tagas till fyndighetens beräknade värde.
Från något håll har ifrågasatts, huruvida icke genom ett särskilt övergångsstadgande
möjlighet borde beredas upptäckare som själv ej ansökt
om koncession att erhålla ersättning även för den händelse koncession meddelats
före uranlagens ikraftträdande. I sådant fall synes emellertid frågan
om ersättning till upptäckare böra bedömas enligt den nu gällande rättens
principer (jfr i detta hänseende 7 § stenkolslagen).
Träffar parterna uppgörelse i fråga om ersättningen innan koncession
meddelas, kan det som utredningsmannen föreslagit vara lämpligt att ersättningsbeloppet
utsättes i koncessionen. Någon uttrycklig föreskrift härom
i lagen anser jag emellertid inte behövlig.
Lagrådet. Vid prövning huruvida ersättning skall utgå torde under vissa
omständigheter hänsyn få tagas till om upptäckaren gjort fyndanmäian,
meddelat koncessionsinnehavaren sin upptäckt eller eljest bekantgjort den.
Den som behållit sin upptäckt för sig själv och låtit tiden gå utan att utnyttja
den torde knappast vara berättigad till ersättning.
Lagrådet delar departementschefens uppfattning, att det icke kan vara
lämpligt att genom särskilt övergångsstadgande bereda upptäckare rätt till
ersättning enligt 45 § för den händelse koncession meddelats före uranlagens
ikraftträdande. Lagrådet förutsätter, att en upptäckt som gjorts före
uranlagens ikraftträdande icke i något fall medför rätt till ersättning enligt
nya lagen utan att frågan om ersättning i sådant fall är beroende av reglerna
i stenkol slagen.
5 kap.
Utredningsmannen har i detta kapitel, som innehåller ordningsstadganden
m. m., upptagit frågan om insyn i undersökningsarbete å
uran koncession. Frågan därom har varit föremål för uppmärksamhet
i ett av Kungl. Maj :t avgjort ärende angående koncession å uranfyndighet.
I koncessionsbeslutet i detta ärende föreskrevs, att koncessionsinnehavaren
skall till kommerskollegium lämna de uppgifter rörande omfattningen
av undersökningsarbetet som kollegium begär samt att Sveriges
geologiska undersökning (SGU) skall äga rätt att genom geolog följa arbetet
och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
85
Enligt utredningsmannens mening är de skyldigheter som i nu berörda
hänseende kommit till uttryck i Kung]. Maj :ts beslut väl avvägda och bör
kunna gälla för såväl undersökningsarbete å som bearbetning av uranfyndighet.
Utredningsmannen framhåller att i samband med föreskrifter om insyn
även aktualiseras frågan om sekretess beträffande vad som yppas genom en
sådan insyn. Enskildas handlingar och förhållanden är ej offentliga, och en
föreskrift om insyn innebär därför ett inkräktande på den enskildes rätt
att undandraga sådana uppgifter offentligheten. Bestämmelser av detta
slag finns i ett flertal lagar och författningar, såsom aktiebolagslagen och
skattelagstiftningen, bank- och försäkringslagstiftningen. Grundlagen lägger
enligt utredningsmannens åsikt ej hinder i vägen för bestämmelser om
sådan insyn. Utredningsmannen hänvisar därvid till vad 1944 års tryckfrihetssakkunniga
anför härom i SOU 1947:60 s. 71. I sekretesslagen befintliga
bestämmelser ger emellertid enligt utredningsmannens mening erforderligt
skydd. Några nya bestämmelser i detta hänseende föreslås därför
icke.
Departementschefen. Vad utredningsmannen föreslagit om viss uppgiftsskyldighet
för innehavare av undersökningstillstånd eller koncession överensstämmer
med vad som i praxis redan nu tillämpas, och jag har i huvudsak
ingen erinran mot förslaget i denna del. Med hänsyn till att undersökningsarbete
i princip skall få bedrivas utan särskilt tillstånd torde emellertid
uppgiftsskyldigheten böra åläggas den som utför undersökningsarbete
eller bearbetar fyndighet.
Utredningsmannen anser, att i uranlagen bör, i likhet med vad som skett
i stenkolslagen och i gruvlagen, upptagas bestämmelser om gruvföreståndare.
Utredningsmannen påpekar, att den väsentliga skillnaden
mellan gruvlagens och stenkolslagens regler om gruvföreståndare är att
enligt sistnämnda lag till skillnad från gruvlagen föreskrives, att gruvföreståndare
skall finnas, förutom då flera har del i koncession, då sådan innehaves
av bolag. Utredningsmannen anser det lämpligast att i sistnämnda
fall låta de allmänna principerna om ansvarighet och befogenheter för företrädare
av bolag gälla och föreslår därför att gruvlagens bestämmelser om
gruvföreståndare göres tillämpliga jämväl på uranfyndigheter. För särskilda
fall torde det, påpekar utredningsmannen, vara erforderligt att övriga regler
om samäganderätt i gruva (beträffande stämma, omröstning, brytningsvitsord
samt förverkande av gruvlott) kan vinna tillämpning jämväl i fråga
om uranfyndigheter. Hänvisning bör därför ske till 58—64 §§ gruvlagen.
Utredningsmannen har jämväl föreslagit hänvisning till reglerna i 65—
67 §§ gruvlagen om övergång av rätt till gruva.
Departementschefen. Som utredningsmannen påpekat skiljer sig stenkolslagens
regler om föreståndare för arbetet från gruvlagens bestäinmel
-
86 Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
ser om gruvföreståndare huvudsakligen därigenom att enligt stenkolslagen
föreståndare skall utses jämväl då fyndighet innehaves av bolag. Utredningsmannens
förslag följer i detta avseende den ordning som gäller enligt
gruvlagen. Förslaget upptar alltså ej någon bestämmelse om utseende
av gruvföreståndare i sådana fall då koncessionsinnehavaren är ett bolag.
Jag vill för egen del biträda denna ståndpunkt. I de avsedda fallen bör, såsom
utredningsmannen anfört, vanliga ansvarighetsbestämmelser tillämpas.
Enligt allmänna straffrättsliga principer torde åtminstone i viss omfattning
delegation av straffrättsligt företagareansvar kunna tillerkännas rättslig
verkan, när fråga är om straffbestämmelser som utgöra sanktion för iakttagandet
av ordningsföreskrifter inom näringsverksamhet.
Utredningsmannens förslag synes i övrigt ej giva anledning till erinran.
7 kap.
Enligt 48 § stenkolslagen gäller, att klagan över bergmästares
beslut skall föras hos kommerskollegium genom besvär, som skall vara inkomna
sist å trettionde (beträffande norrlandslänen fyrtiofemte) dagen från
delfåendet.
I gruvlagen är fullfölj dsbestämmelserna mera komplicerade. I 80 § föreskrives
att, om annat ej förut i lagen är stadgat, klagan över bergmästares
enligt gruvlagen meddelade beslut skall föras hos kommerskollegium genom
besvär, vilka skall vara inkomna sist å trettionde dagen från beslutets
delfående. Särskilda fullföljdsregler gäller i fråga om beslut, som meddelats
i samband med utmålsförrättning. Enligt 41 § 1 mom. gruvlagen äger
sålunda part, som är missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättning
i vissa i lagrummet angivna frågor av övervägande teknisk natur
anföra besvär hos kommerskollegium. De frågor som avses är 1) huruvida
de i 2 § tredje stycket gruvlagen angivna förutsättningarna för erhållande
av utmål är uppfyllda, 2) huruvida anvisat område erhållit den storlek,
form eller sträckning som betingas av fyndighetens sträckning och gruvdriftens
behov samt 3) anvisande av mark utanför utmålet enligt 34 § gruvlagen.
Besvären skola vara inkomna till kommerskollegium sist å nittionde
dagen från förrättningens avslutande. För andra vid utmålsförrättningen
behandlade frågor av övervägande rättslig natur, såsom exempelvis lösenoch
andra ersättningsfrågor, meddelas fullfölj dsregler i 41 § 2 mom. gruvlagen.
Är någon missnöjd med åtgärd eller beslut i sådan fråga, skall han
instämma sin talan till domstol. Detta skall i allmänhet ske inom ett år
från förrättningens avslutande. När det gäller utmålsförrättning är vidare
att observera, att enligt särskilt stadgande i 41 § 2 mom. andra stycket
gruvlagen talan mot förrättningen i vissa fall kan föras av allmän åklagare.
Beträffande klagan över bergmästares beslut i anledning av ansökan om
inmutning gäller ävenledes särskilda fullföljdsbestämmelser (11 § gruvlagen).
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
87
Utredningsmannen anser, att vid fullföljd av talan mot bergmästarförrättning
enligt uranlagen fullföljdsbestämmelserna i 41 § gruvlagen bör vinna
motsvarande tillämpning. Beträffande övriga av bergmästaren enligt
uranlagen meddelade beslut föreslår utredningsmannen i anslutning till
80 § gruvlagen en besvärsregel av innehåll, att talan skall föras genom besvär,
vilka skall vara inkomna till kommerskollegium sist å trettionde dagen
från delfåendet av det beslut som överklagas.
Mot beslut av kommerskollegium skall enligt utredningsmannens förslag
som nu klagan föras hos Kungl. Maj :t. Utredningsmannen anser, att fråga
om rätt till undersökningstillstånd därvid bör avgöras av Kungl. Maj :t i
statsrådet, medan övriga frågor bör falla under regeringsrättens prövning.
Härav föranledes visst tillägg i regeringsrättslagen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det vara en brist i utredningsmannens
förslag, att i dess 45 § icke ges någon antydan om att på grund av
hänvisningen i förslaget till 41 § gruvlagen i vissa fall gäller andra regler
för talan mot bergmästares beslut än de i 45 § angivna. Enligt hovrättens
mening vore det lämpligast om alla fullföljdsbestämmelser sammanfördes
på ett ställe.
Kommerskollegium anser, att fullföljdsstadgandet i 45 § i utredningsförslaget
bör formuleras på sådant sätt, att därav tydligt framgår, att talan
mot bergmästares beslut i ersättningsfrågor skall prövas av domstol och
icke av kommerskollegium.
Båda de nämnda remissinstanserna anser vidare anledning saknas att
frångå den numera antagna principen, att besvärstiden vid talan mot administrativ
myndighets beslut skall vara tre veckor.
Departementschefen. Med hänsyn till att gruvlagens regler om särskild
förrättning inför bergmästaren för anvisande av mark för gruvarbetet och
för fastställande av lösen och annan ersättning till jordägare m. fl. föreslås
få motsvarighet i uranlagen synes det naturligt, att jämväl de särskilda
fullföljdsbestämmelserna i 41 § gruvlagen får vinna tillämpning beträffande
uranfyndigheter etc. Hithörande bestämmelser synes emellertid
böra upptagas i form av direkta regler i uranlagen. I första stycket av förevarande
paragraf föreslås därför regler om domstolsprövning av vissa rättsfrågor
i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreskrives i 41 § 2
mom. första stycket gruvlagen. Beträffande övriga frågor, i vilka beslut
meddelas vid bergmästarförrättning, synes det icke vara nödvändigt att
för uranlagens del behålla den i 41 § 1 mom. gruvlagen föreskrivna särskilda
besvärstiden (90 dagar från förrättningens avslutande). Beträffande
dessa frågor föreslås därför, att den allmänna besvärsbestämmelsen —
upptagen i andra stycket av förevarande paragraf — blir tillämplig. Anledning
att i uranlagen upptaga motsvarighet till bestämmelsen i gruvlagen om
rätt för allmän åklagare att i vissa fall föra talan mot utmålsförrättning synes
icke föreligga.
88
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
Enligt lagen den 4 juni 1954 om besvärstid vid talan mot förvaltande
myndighets beslut skall besvär över sådant beslut, om ej annat följer av
lag eller författning, ha inkommit till vederbörande myndighet inom tre
veckor från det klaganden erhöll del av beslutet; dock att besvärstiden för
menighet skall vara fem veckor. I likhet med ett par remissinstanser anser
jag, att dessa regler bör göras tillämpliga i fall varom nu är fråga. Därest
denna ändring i förhållande till utredningsförslaget vidtages, synes det önskvärt
att i enhetlighetens intresse motsvarande ändringar vidtages i 48 §
stenkolslagen samt 11 § 1 mom. och 80 § gruvlagen.
8 kap.
1 detta kapitel upptages bl. a. frågan vilka mineral som bör
omfattas av den föreslagna lagstiftningen.
Utredningsmannen anser, att den nya lagstiftningen i likhet med den nuvarande
i första hand bör avse uranhaltigt mineral. Det torde ej heller,
anser utredningsmannen, kunna ifrågasättas annat än att lagen även skall
omfatta toriumhaltigt mineral, oaktat man ännu icke funnit nämnvärda
kvantiteter därav i vårt land. Beryllium åter intar en särställning i förhållande
till uran och torium. Beryllium är visserligen av betydelse för atomdriften
men ej som »bränsle» utan som moderatormaterial i likhet med
tungt vatten. Utredningsmannen uttalar, att beryllium för närvarande är
av ganska ringa betydelse och att behov av reglering ej längre torde föreligga
beträffande beryllium. Koncession för enbart beryllium har hittills sökts
endast i ett fall. Erforderliga kontrollmöjligheter finns alltjämt genom exportregleringen.
Beträffande frågan, huruvida beryllium skall omfattas av den föreslagna
regleringen uttalar endast bergmästarämbetena i östra och västra distrikten
annan mening än utredningsmannen och förmenar att detta ämne—
i likhet med vad nämnda remissinstanser förordat beträffande uran
och torium — bör göras inmutningsbart enligt gruvlagen.
Departementschefen. Såsom utredningsmannen föreslagit och de flesta
remissinstanserna godtagit torde regleringen förutom uran böra avse endast
torium. Beryllium bör alltså lämnas utanför nu ifrågavarande lagstiftning.
Övergångsbestämmelserna
Utredningsmannen anser det vara angeläget att i framtiden ej kommer
att finnas ett antal koncessioner, för vilka den äldre lagstiftningen — som i
åtskilliga avseenden är mindre rationell — skall tillämpas. En sådan ordning
kan undvikas, om under tiden till den nya lagstiftningens ikraftträdande
koncession för bearbetande av uranfyndighet ej beviljas och om,
efter den nya lagens ikraftträdande, koncession även på grund av äldre
89
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
ansökning beviljas enligt reglerna i den nya lagen. Utredningsmannen påpekar,
att situationen för närvarande är den, att endast en enda koncession
för bearbetande av uranfyndighet är beviljad. Koncession för undersökning
gäller för viss tid och det torde ej medföra olägenheter av någon omfattning
att för sådana fall reglerna i äldre rätt gäller. Blir framdeles fråga om koncession
för bearbetande i anslutning till sådan undersökningskoncession, blir
givetvis den nya lagen tillämplig. Rättsligt hinder synes emellertid ej föreligga
att, då ansökning om koncession föreligger när den nya lagen träder i
kraft, låta Kungl. Maj:t bestämma, huruvida ansökningen skall bifallas
enligt den nya lagen i form av undersökningstillstånd. Ett sådant beslut
bör dock ej meddelas utan att sökandens yttrande därom inhämtas.
Under alla förhållanden bör dock enligt utredningsmannens åsikt de nya
ordningsstadgandena gälla även för äldre koncession. Utredningsmannen
hänvisar i detta sammanhang till gruvlagens övergångsbestämmelser.
För att åstadkomma klarhet och konsekvens anser utredningsmannen
det vidare vara lämpligt att i övergångsbestämmelserna förklara att, om
före den nya lagens ikraftträdande koncession beviljats för uran eller torium,
den rätt som beviljats automatiskt skall avse båda dessa ämnen. De
principiella invändningar som skulle kunna göras mot en sådan bestämmelse
saknar i den föreliggande situationen all praktisk betydelse.
Departementschefen. Utredningsmannens förslag synes ej giva anledning
till erinran, bortsett från att vissa redaktionella jämkningar torde få vidtagas.
Förslaget till lag om ändring i gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314)
I anslutning till den i 3 § 2 mom. av förslaget till uranlag givna regeln
om att undersökningstillstånd eller koncession beträffande inmutat område
eller utmål i princip ej må meddelas annan än gruvinnehavaren, föreslås en
ändring i 5 § 9 mom. gruvlagen innebärande att enligt uranlagen sökt eller
beviljat undersökningstillstånd samt sökt eller meddelad koncession i princip
skall utgöra hinder mot inmutning å samma markområde, dock endast
såvitt den begärda inmutningen avser mineral som förekommer i sådant
samband med i uranlagen avsett mineral, att det ej kan tillgodogöras för
sig; inmutning må dock även i sådant fall ske, om innehavaren av tillståndet
eller koncessionen lämnar medgivande eller Kungl. Maj:t meddelar tillstånd
till inmutningen. Beträffande de överväganden som ligger till grund för
utredningsmannens förslag i denna del må hänvisas till den allmänna motiveringen
(s. 49).
Kommerskollegium anser att utredningsmannens förslag är väl avvägt i
sådant fall där fråga är om sökt eller beviljad urankoncession. Då bör utförda
undersökningsarbeten ha klarlagt, i vilket samband uranfyndigheten
står till det med inmulningsansökningen avsedda mineralet. Är sambandet
90
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
så nära som beskrives i den förordade lagtexten, synes det ej vara något
att erinra mot att inmutningssökanden normalt icke tillätes inkräkta på
koncessionssökandens eller koncessionsinnehavarens äldre rätt. Kan vägande
skäl anföras för en annan bedömning, liar inmutningssökanden möjligheten
att utverka Kungi. Maj:ts medgivande. Kollegiet anser emellertid, att
saken i viss mån kommer i ett annat läge, när det gäller förhållandet mellan
inmutningsansökan samt sökt eller beviljat undersökningstillstånd avseende
uran samt anför härom vidare:
Härvidlag kan med fog hävdas att utredningsmannens förslag icke tillräckligt
beaktar intresset av att prospekteringen efter inmutningsbara mineral
ej i onödan försvåras. Spörsmålet sammanhänger närmast med den omständigheten
att enligt gruvlagen inmutat område ej får överstiga omkring
12,6 hektar, medan undersökningstillstånd enligt förslaget till uranlag skulle
kunna avse ett område med en yta av ända upp till 100 hektar —- en skillnad
som enligt kollegiets mening är i och för sig befogad ur sakliga synpunkter.
Uppenbart är emellertid att denna skillnad skulle leda till ej åsyftade
resultat. De rättsliga verkningarna av ett undersökningstillstånd skulle
nämligen i praktiken komma att bli i stort sett desamma som när det gäller
inmutning. Om bergmästaren i ett fall som detta — där mineralförhållandena
normalt torde vara tämligen okända — skall pröva en inmutningsansökan,
lärer han nämligen i övervägande antalet fall tvingas att jämlikt
5 § 9) i dess föreslagna lydelse och 9 § 2 mom. 3) gruvlagen avslå ansökningen,
eftersom det vanligen måste bli omöjligt för honom att fastslå att
det med ansökningen avsedda mineralet icke förekommer i sådant samband
med uran att det kan utvinnas för sig; Kungl. Maj:ts medgivande torde
väl endast i undantagsfall komma att lämnas. Detta innebär, att innehavare
av undersökningstillstånd kan upprätthålla »fältspärr», såvitt avser det
med tillståndet avsedda området, ävensom i skydd av tillståndet med uteslutande
av andra där eftersöka icke endast uran utan även inmutningsbart
mineral, varefter han, om han finner sådant mineral inom området, kan utnyttja
möjligheten att erhålla inmutning för egen räkning.
Till synes skulle detta problem enkelt lösas genom ett avgiftssystem så
utformat, att bevis om undersökningstillstånd i verkligheten skulle komma
att kosta lika mycket som mutsedlar beträffande samma område; avsåge
tillståndet t. ex. 100 hektar skulle sålunda avgiften sättas åtta gånger högre
än avgiften för en mutsedel. En dylik ordning skulle dock i praktiken beröva
koncessionssystemet en av dess fördelar framför inmutningssystemet,
varför den ej bör komma i fråga.
Kollegium förordar en annan lösning, som enligt kollegiets åsikt skulle
innebära en rimlig avvägning mellan de båda intressena. Kollegium menar
i likhet med utredningsmannen, att sökt eller beviljat undersökningstillstånd
enligt den ifrågasatta uranlagen i princip skall vara inmutningshinder.
Däremot torde det icke vara påkallat att avslå en inmutningsansökan enbart
av den anledningen att inmutningspunkten skulle komma att ligga på
ett område, beträffande vilket undersökningstillstånd sökts eller beviljats.
Det bör vara tillfyllest, om ansökningen förklaras vilande i avbidan på att
beslut i ärendet rörande det sökta tillståndet meddelats respektive tiden
tör tillståndets giltighet utlöpt. Skulle det sedermera visa sig att tillståndet
icke lämnas eller att det ej leder till koncession — i vilka båda fall den
omständigheten att inmutningsansökningen tillkommit icke bör få påverka
prövningen — skulle inmutningssökanden äga att inom viss tid fullfölja
sin ansökan och sålunda få den begärda inmutningsrätten beviljad. Här
91
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
igenom skulle den fördelen vinnas, att han bibehalles vid sin företrädesrätt
enligt 3 § gruvlagen, och innehavaren av undersökningstillståndet kan icke
genom detta bereda sig fördelar i inmutningsliänseende.
Den erforderliga bestämmelsen om skyldighet för bergmästaren att i fall
varom här är fråga förklara inmutningsansökan vilande synes lämpligen
böra införas i 9 § gruvlagen.
Liknande synpunkter har anförts av bergmästarämbetet i västra distriktet.
Departementschefen. Med anledning av vad kommerskollegium och en
bergmästare anfört vill jag understryka, att det ej är avsett att nu ifrågavarande
hinder för inmutning skall vara absolut. Enligt den föreslagna lydelsen
föreligger alltid möjlighet att utverka Kungl. Maj :ts tillstånd till
inmutning på undersökningsområdet. Den som ansökt om undersökningstillstånd
får därför räkna med risken att Kungl. Maj:t, när skäl därtill är,
meddelar annan person inmutningsrätt till undersökningsområde. Det får
antagas ligga i sökandens intresse att själv ansöka om inmutning å området,
därest anledning finnes till antagande att därå förekommer brytvärd
fyndighet av inmutningsbart mineral. Jag anser mig under hänvisning till
den allmänna motiveringen och med hänsyn till det nu anförda kunna tillstyrka
att paragrafen avfattas med den av utredningsmannen föreslagna
lydelsen.
Det inmutningssystem, på vilket gruvlagen bygger, innebär att envar äger
genom inmutning erhålla rätt att undersöka och bearbeta mineralfyndigheter
av vissa slag å egen eller annans mark. Sker inmutning av annan än
kronan, är kronan enligt 46 § gruvlagen berättigad att till hälften med inmutaren
njuta andel i gruvföretaget (kronoandel). Beträffande de gruvor
som tillkommit före gruvlagens tid har i stället jordägaren denna rätt
(jordägareandel). Som kompensation åt jordägaren för jordägareandelens
borttagande har i gruvlagen införts dels principen om 50 procents förhöjning
vid bestämmandet av ersättning åt jordägaren för mark, skada och
intrång och dels föreskrift, upptagen i 53 § gruvlagen, om en a v g ä 1 d till
jordägaren motsvarande en procent av värdet av de brutna och uppfordrade
inmutningsbara mineralen, dock ej för något år högre avgäld än 5 000 kronor.
Avgälden skall upphöra att utgå sedan regelbunden brytning av inmutningsbara
mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugo år. Finnes
inom utmålet flera jordägare, skall de njuta lott i avgälden eftersom
de äger del i jorden. Avgälden skall för varje år erläggas inom mars månad
nästföljande år.
I en vid 1952 års riksdag väckt motion (nr I: 160) yrkades bl. a. att högsta
beloppet för avgälden måtte med hänsyn till penningvärdets fall sedan
gruvlagens tillkomst höjas till 7 500 kronor. Med anledning av motionen
beslöt riksdagen på hemställan av tredje lagutskottet (uti. nr 2), alt hos
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning hl. a. rörande denna fråga.
På Kungl. Maj :ts uppdrag utarbetade kommerskollegium sedermera en
92
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
promemoria, dagtecknad den 14 januari 1953, vari föreslogs höjning av
maximibeloppet för avgälden till 7 500 kronor.
Frågan togs åter upp i motioner vid 1953 års riksdag (I: 187 och II: 394),
varvid yrkades höjning av maximibeloppet till 10 000 kronor. Motionerna
avslogs av riksdagen (tredje lagutskottets uti. nr 8) med hänvisning till
att man nu hade att avvakta Kungl. Maj :ts prövning i saken.
Även i motioner vid 1958 års riksdag (I: 97 och II: 108) aktualiserades
vissa gruvrättsliga problem, bl. a. förevarande fråga (tredje lagutskottets
uti. nr 6).
I den förut omförmälda, av kommerskollegium den 23 december 1958 avgivna
skrivelsen anföres, att kollegium icke funnit anledning frångå sin i
1953 års promemoria angivna principiella ståndpunkt, att avgäldens maximibelopp
bör höjas med hänsyn till penningvärdets fall. Kollegiet framhåller,
att det knappast finnes några fasta jämförelsepunkter i fråga om den
proportion, i vilken maximibeloppet bör höjas och att man med hänsyn till
de starka svängningarna och de aktuella tendenserna i fråga om priser på
vissa av gruvornas produkter bör gå försiktigt fram. Kommerskollegium
påpekar vidare, att man även bör beakta att avgälden utgår på ett bruttovärde
på malmen och icke beräknas på gruvägarens vinst. Vid dåliga konjunkturer
kan därför avgälden komma att kännbart belasta gruvägarens
ekonomi. Därest höjningen skulle helt motsvara penningvärdets fall och
man som mått på detta tager exempelvis förändringarna i levnadskostnadsindex,
skulle höjningen bli omkring 138 procent. Kollegium vill icke i dagens
läge tillråda en efter penningvärdets fall helt anpassad höjning. Med hänsyn
till den fortgående penningvärdesförsämringen och till fördelen av att
en lagregel av här ifrågavarande slag icke skall behöva ändras med korta
tidsintervaller synes det dock kollegiet rimligt med en större höjning än de
50 procent som ifrågasattes år 1953. Kollegiet förordar därför att beloppet
höjes med 100 procent eller till 10 000 kronor för år räknat. Det bör beaktas,
framhåller kollegiet, att avgäld för närvarande utgår i mycket ringa omfattning
och att maximibeloppet såvitt bekant uppnås endast i några enstaka
fall. Några mera påtagliga olägenheter för gruvägarna av en dylik höjning
av beloppet torde sålunda icke behöva befaras. Det nya maximibeloppet bör
enligt kollegiets åsikt bli gällande för samtliga enligt 1938 års gruvlag lagda
utmål och icke endast för dem som tillkommer efter höjningens ikraftträdande.
Den av kommerskollegium föreslagna höjningen av avgäldens maximibelopp
har vid remissbehandlingen tillstyrkts av praktiskt taget alla remissinstanser.
Departementschefen. Reglerna om avgäld i 53 § gruvlagen är så konstruerade,
att jordägarna i princip automatiskt erhåller kompensation för penningvärdets
fall. Automatiken upphör emellertid att verka när det stadgade
maximibeloppet för avgälden uppnås. Med hänsyn till den förändring i
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960 93
penningvärdet som ägt rum sedan gruvlagens tillkomst synes det nuvarande
maximibeloppet 5 000 kronor böra höjas. Kommerskollegiets förslag om
en höjning med 100 procent till 10 000 kronor har allmänt godtagits vid
remissbehandlingen. Förändringen i penningvärdet skulle egentligen motivera
en något större höjning, men då viss försiktighet synes motiverad, anser
jag mig böra tillstyrka kommerskollegiets förslag i denna del. Att såsom
från något håll föreslagits helt avstå från maximering av avgäldsbeloppet
synes mig icke vara tillrådligt.
Jag är icke beredd att i nu förevarande sammanhang föreslå någon ändring
av reglerna om fördelning av avgälden i fall då flera jordägare finnes
inom samma utmål.
En särskild fråga i förevarande sammanhang är, huruvida den föreslagna
höjningen av avgäldens maximibelopp skall gälla jämväl för sådana
utmål som tillkommit före höjningens ikraftträdande. Den föreslagna höjningen
har uteslutande föranletts av en önskan att bevara det reella värdet
av den prestation gruvinnehavaren genom 1938 års gruvlag ålades att
fullgöra gentemot jordägaren som ersättning för den rätt till andel i gruvdriften
jordägaren dessförinnan hade. Avsikten är således icke att i något
hänseende reellt utöka gruvinnehavarens förpliktelser. Vid sådant förhållande
synes det mig icke vara ägnat att inge betänkligheter, om den föreslagna
höjningen får vinna tillämpning på samtliga enligt 1938 års lag
lagda utmål. Höjningen kan som påpekats få praktisk betydelse endast för
något enstaka nu befintligt utmål.
Enligt 55 § gruvlagen åligger det gruvinnehavaren, vare sig arbete bedrives
eller icke, att från och med året efter det varunder utmålsförrättningen
avslutats utgiva en årlig försvarsavgift av tio kronor för
varje hektar av utmålets areal. För ett utmål med maximistorlek, som enligt
gruvlagen utgör 16 hektar, är försvarsavgiften sålunda 160 kronor. Genom
sammanläggning uppkomna utmål kan dock vara större och därför betinga
högre avgift. Försvarsavgiften tillfaller med lika delar kronan och
jordägaren. Om flera jordägare finnes inom utmålet, skall de njuta lott i avgiften
efter som de äger del i jorden. Är gruvinnehavaren tillika själv ägare
av mark inom utmålet, skall den honom tillkommande andelen i avgiften ej
uttagas. Avgiften skall förskottsvis för varje år senast den 31 december föregående
år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift å namn
och postadress beträffande dels gruvinnehavaren eller, där flera delägare
finnes i gruvan, gruvföreståndaren, dels ock de jordägare som enligt för
gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter är berättigade till andel i avgiften.
Försummar gruvinnehavaren att inom nyss angiven tid betala avgiften,
skall han enligt 56 § senast den 31 mars påföljande år inbetala dubbla beloppet
av vad lian försummat att betala. Därest avgiftsbeloppet trots emottagen
påminnelse icke inbetalats senast den 31 mars, är gruvrätten förverkad,
om bergmästaren meddelar beslut därom före utgången av samma år.
Jämlikt kungl. brev den 1 december 1939 med vissa föreskrifter i anledning
av 1938 års gruvlag överföres inbetalda försvarsavgifter från bergmästaren
94
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
till kommerskollegium, som redovisar kronans andel till statsverket å inkomsttiteln
»Diverse inkomster: Övriga diverse inkomster» och till jordägarna
utanordnar dem tillkommande andelar så snart ske kan efter den 1 september
det år avgifterna avser. I vissa fall sker utbetalning även tidigare.
Frågan om försvarsavgifterna har vid olika tillfällen under senare år varit
föremål för uppmärksamhet i riksdagen i samband med andra gruvrättsliga
frågor. Den har sålunda berörts i de i det föregående omnämnda motionerna
och utskottsutlåtandena. I sitt utlåtande nr 8 vid 1953 års riksdag
gjorde tredje lagutskottet bl. a. det uttalandet, att övertygande skäl
ej torde kunna visas för att försvarsavgiftens liksom maximiavgäldens realvärde
icke borde få vara detsamma nu som vid gruvlagens antagande år
1938.
I den förut omförmälda promemorian av år 1953 har kommer skollegium
lämnat vissa uppgifter beträffande försvarsavgifterna för år 1950, d. v. s.
avgifter som erlagts i slutet av 1949. Av dessa uppgifter framgår, att det
totala beloppet av försvarsavgifter utgjorde 217 000 (2 X 108 500) kronor,
inklusive de avgiftsandelar, som gruvägarna innehåller i egenskap av jordägare.
Kollegiet har anfört, att detta belopp i förhållande till gruvhanteringens
totala omsättning kunde synas ringa men samtidigt framhållit, att av
de 4 645 utmål, för vilka försvarsavgift erlades, endast 424 var föremål
för brytning och att alltså över 90 procent av avgifterna erlades endast för
bibehållande av rätten till framtida bearbetning av utmål. Kollegiet har i
detta sammanhang erinrat om att ehuru försvarsavgiften per hektar icke
avsevärt ändrades genom 1938 års gruvlag, denna dock medförde en väsentlig
stegring av gruvägarnas försvarskoslnader dels genom att rätten
till vilostånd borttogs och dels genom att försvarsavgift skall erläggas även
för utmål, på vilka malmbrytning bedrives, varigenom även möjligheten
att genom brytning på ett utmål försvara gruvrätten för andra närgränsande
utmål gick förlorad. En inom kollegiet utförd överslagsberäkning visade,
att gruvägarnas försvarskostnader från 1938 till 1950 stigit med nära
175 procent. Antalet utmål under samma tid hade stigit med endast 15
procent. Ur gruvägarnas synpunkt måste därför en ytterligare ökning med
50 procent trots penningvärdets fall anses innebära en hård belastning, vilket
särskilt gällde de mindre gruvägarna, som icke hade samma ekonomiska
resurser och icke samma möjligheter att planera på lång sikt som de
störa företagen. Någon tendens till ökat utmålsförvärv i mindre vällovliga
syften syntes icke ha inträtt till följd av sjunkande realvärde hos försvarsavgiften
på grund av penningvärdets fall.
Beträffande kollegiets principiella syn på höjningsfrågan må hänvisas till
den i utskottets utlåtande nr 6/1958 återgivna delen av kollegiets promemoria.
Sammanfattningsvis uttalade kommerskollegium i 1953 års promemoria,
att tillräckliga skäl för en höjning av försvarsavgiften knappast förelåg;
skälen för en höjning inskränkte sig i huvudsak till det förhållandet, att
95
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
försvarsavgiften en gång fastställts till visst belopp, vars realvärde sedermera
avsevärt sjunkit genom penningvärdets fall.
I sin skrivelse av den 23 december 1958 hänvisar kommerskollegium beträffande
frågan om höjning av försvarsavgiften till de principiella överväganden
i frågan, som kollegiet sålunda redovisat år 1953. Kollegiet anser
alltjämt att, enär en höjning av avgiften skulle medföra en avsevärt
ökad belastning på gruvägarna men endast i undantagsfall ge de enskilda
jordägarna någon nämnvärd förmån, tillräckliga skäl ej föreligger att i
jordägarnas intresse höja avgiften. Kollegiet påpekar vidare, att i den mån
jordägareandelen i försvarsavgiften betraktas som gottgörelse för intrång»
dess penningbelopp torde vara satt efter sådana skönsmässiga grunder, att
kollegiet från sina utgångspunkter finner sig icke kunna taga ställning till
frågan huruvida en reglering efter penningvärdets förändringar är befogad.
Icke heller när det gäller statens intresse synes någon höjning påkallad
ur synpunkten att statens andel av avgifterna skulle utgöra ett bidrag till
kostnaderna för bergsstaten. I genomsnitt för de senaste fem åren har nämligen
dessa kostnader till 85 procent täckts av genom bergsstaten influtna
stämpelmedel, ansökningsavgifter och andelar i försvarsavgifter och det
bör beaktas, påpekar kollegiet, att bergsstatens verksamhet omfattar icke
endast egentliga bergsärenden utan även i stor utsträckning yrkesinspektionsärenden.
I skrivelsen föreslår kommerskollegium jämväl, att utbetalningen av jordägareandelarna
i försvarsavgiften på olika sätt rationaliseras. Till grund för
förslaget i denna del lämnas i en vid skrivelsen fogad promemoria följande
redogörelse för handläggningen av ifrågavarande ärenden.
För registrering av försvarsavgifterna och av verkställda åtgärder har kollegium
lagt upp ett kortsystem omfattande nära 5 000 kort, ett för varje
utmål, samt ett särskilt kortregister över jordägarna, omfattande ca 2 300
kort. På utmålskorten ha införts de grundläggande uppgifterna om försvarsavgiftens
storlek och fördelningen av marken inom utmålet på olika,
namngivna jordägare. På korten noteras inkommande avgifter och gjorda
utanordningar till jordägarna av deras andelar, varjämte korten fortlöpande
hållas aktuella med avseende på förändringar av enskilda jordägares
andelar på grund av överlåtelser och arv eller genom mera sällan skeende
ändringar av utmålets utsträckning vilka även medföra ändring av försvarsavgiftens
storlek.
Utanordning av avgiftsandelar sker efter rekvisition av vederbörande jordägare.
Sedan kollegium under de gångna åren genom allmän upplysningsverksamhet
och cirkulärskrivelser till avgiftsberättigade jordägare propagerat
för uttagande av avgiftsandelarna, insända numera flertalet jordägare
sina rekvisitioner på eget initiativ, men i ett stort antal fall, särskilt då det
gäller små andelar, måste kollegium alltjämt erinra om rätten till avgift genom
utsändande av rekvisitionsformulär, vilket vanligen sker med några
års mellanrum. Utbetalning utan rekvisition kan icke ske, eftersom kollegium
för varje utanordning måste genom en försäkran från jordägaren
förvissa sig om att äganderättsförhållandena icke ändrats. Avgiftsandelen
utbetalas till den som var ägare av jorden vid ingången av det år avgiften
avser.
Det löpande arbetet med registrering, kontroll och utanordning är, såsom
opaginerad Kontrollera mot PDF
9b
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
torde framgå av det ovan anförda, av ganska betydande omfattning och beräknas
årligen kräva omkring åtta arbetsmånader, vilket i schematiskt genomsnitt
motsvarar 10 minuter per utmål och 15 minuter per utanordning.
Härtill kommer det arbete som kräves för utredning av markfördelningen
i utmål, där denna icke är känd, eller där mera komplicerade förändringar
inträffa. Vid varje förrättning för läggande av utmål antecknas numera i
utmålsprotokollet alltid de berörda jordägarnas andel i marken. För äldre
utmål och särskilt för de mer än 2 000 ännu beslående utmål, som tillkommit
under 1800-talet och tidigare, saknas däremot i många fall sådana uppgifter
eller ha så stora ändringar skett, att de ursprungliga uppgifterna äro
av ringa omedelbart värde.
Enligt 1938 års gruvlag skall gruvinnehavaren vid inbetalning av försvarsavgiften
uppge namn och adress beträffande de jordägare, som enligt
för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter äro berättigade till andel i
avgiften, men ifråga om andra utmål än de som äro aktuella för gruvdrift
har han icke någon skyldighet eller något direkt praktiskt intresse
av att anskaffa felande uppgifter.
Genom omfattande och till sin natur mycket tidsödande utredningar under
medverkan av vederbörande bergmästare samt berörda gruvföretag och
lantmätare har kollegium kunnat successivt nedbringa det från början mycket
stora antalet utmål, beträffande vilka de till andel i försvarsavgiften
berättigade jordägarna icke äro kända, så att de nu endast utgöra omkring
7 % av det totala antalet utmål. Detta innebär en minskning med hälften
under de sista fem åren, och pågående utredningar väntas utmynna i en
ytterligare stark minskning.
Efter redovisning av åtskilliga statistiska uppgifter rörande försvarsavgifterna
framhålles i promemorian, att det mest effektiva sättet att undvika
de administrativa olägenheterna vore att låta jordägarens andel i försvarsavgiften
bli enbart en fordringsrätt hos gruvägaren. Ett annat alternativ
är att såsom skedde enligt 1884 års gruvstadga låta länsstyrelserna uppbära
gruvförsvarsavgifterna och till jordägarna utbetala deras andelar. Ett
tredje alternativ slutligen är att utbetalningen av jordägareandelarna även
i fortsättningen omliänderhas av kommerskollegium. I sådant fall bör åtgärder
dock vidtagas för att förenkla utbetalningsarbetet. Det synes även
vara rimligt, att de avgiftsberättigade får lämna ett skäligt bidrag till de
med utbetalningen förenade kostnaderna. Totalkostnaderna för fördelning
och utbetalning av försvarsavgifter till jordägarna beräknas till i runt tal
20 000 kronor per år. Sannolikt kan denna kostnad nedbringas genom olika
åtgärder, särskilt när störningarna i det rutinmässiga arbetet genom oklarhet
i fråga om markfördelningen i huvudsak bortarbetats, men sänkningen
kan icke bli så stor, att den inverkar på den principiella bedömningen.
Kommerskollegium ansluter sig i sin skrivelse till sistnämnda alternativ,
enligt vilket utbetalningen av jordägareandelarna alltjämt skall omhänderhavas
av kommerskollegium. Kollegiet anser det vara rimligt att de avgiftsberättigade
får lämna bidrag till täckande av kostnaderna för utbetalningen
. Försvarsavgifterna inbetalas alltid i hela kronor men vid fördelningen
mellan markägarna uppkommer i regel ojämna belopp, inkluderande
öretal. Det skulle enligt kollegiets mening innebära en väsentlig rationalisc
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
97
ring, om varje jordägare inom ett utmål tillgodoräknades årlig andel i försvar
savgiften endast i hela krontal, medan statsverket behöll överskjutande
öretal. Innehållande av överskjutande ören kan, påpekar kollegiet, beräknas
tillföra statsverket omkring 3 500 kronor per år. Om staten skall erhålla
ersättning för en större del av kostnaderna, måste dessutom ett särskilt avdrag
göras från avgiftsandelarna. Kommerskollegium finner övervägande
skäl tala för att avdrag göres med visst belopp för år å varje jordlott, som
berättigar till andel i försvarsavgift. Beloppet synes kollegiet höra fastställas
till en krona för lott och år. Statskassan kan härigenom beräknas bli
tillgodogjord omkring 8 000 kronor per år eller, om frändragna ören medräknas,
omkring 11 500 kronor per år. Samtidigt kommer statens kostnader
för handhavandet av försvarsavgifterna att minska. Kollegiet anser nämnda
belopp utgöra ett rimligt bidrag till kostnaderna.
Vad gäller spörsmålet hur man bör förfara med avgiftsandelar som icke
uttagits av jordägarna uttalar kollegiet, att lagen den 29 mars 1942 om preskription
av rätt till medel som innestår hos offentlig myndighet torde vara
tillämplig på innestående försvarsavgiftsmedel. Enligt lagen äger den som
inbetalt medlen rätt att, om de fortfarande innestå då tj ugo år förflutit från
inbetalningsdagen, återfå dem, därest han anmäler sig därtill inom natt och
år. Kollegiet erinrar om att förslag till ny lydelse av lagen har framlagts i ett
av en särskilt tillkallad sakkunnig avgivet betänkande angående fordringspreskription
m. m. Enligt förslaget, som remissbehandlats men ännu icke
föranlett lagstiftning, skall preskriptionstiden minskas till tio år. Hos kollegiet
innestår outtagna avgifter till avsevärda belopp och balansen har hittills
växt praktiskt taget årligen. Beloppet av avgifter som tillkommer för
kollegiet kända jordägare, vilka icke gjort anspråk på sina andelar, kan beräknas
uppgå till närmare 100 000 kronor. Kommerskollegium finner utredningsmannens
förslag om tioårig preskription ur olika synpunkter väl
avvägt. Förslaget bör därför genomföras. Härigenom skulle bl. a. kunna
undvikas att anhopningen av outtagna avgifter blir oproportionerligt stor.
Domänstyrelsen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens
län, Loussavaara-Kiirunavaara Aktiebolag, samtliga fyra bergmästarämbeten
samt Svenska gruvföreningen har förklarat sig dela kommerskollegiets
åsikt, att höjning av försvarsavgiften ej bör ske.
För en höjning av försvarsavgiften uttalar sig däremot statskontoret, riksräkenskapsverket
samt Lantbruksförbundet och Riksförbundet Landsbygdens
folk.
Förslaget om avkortning av preskriptionstiden för outtagna försvarsavgiftsmedel
har godtagits av remissinstanserna, dock att riksräkenskapsverket
ansett att förslaget icke bör upptagas till avgörande i förevarande sammanhang.
Beträffande det föreslagna enkronasavdraget framhåller riksräkenskapsverket,
att den önskvärda rationaliseringen i form av slopande av utbetalningar
av småbclopp enligt ämbetsverkets mening kan göras enklare och
7 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 3 aod. Nr 31
98
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
effektivare genom införandet av en föreskrift, att avgiftsbelopp, som sedan
öretal avdragits icke uppgår till fem kronor skola tillfalla statsverket. Ämbetsverket
påpekar i detta sammanhang, att jordägarna för närvarande i
stor utsträckning icke torde göra anspråk på avgifter om så små belopp.
I huvudsak samma synpunkter framföres av statskontoret, som anser,
att ett genomförande av det föreslagna enkronasavdraget skulle vara ägnat
att i viss mån motverka den med förslaget åsyftade rationaliseringen.
Departementschefen. Såsom framgår av den föregående redogörelsen uttalades
vid gruvlagens tillkomst, att frågan om vem försvarsavgiften skulle
tillkomma vore en lämplighetsfråga som finge bedömas som ett led i den
allmänna avvägningen mellan statens, inmutarens och jordägarens intressen.
Vid denna allmänna avvägning har jämväl frågan om försvarsavgiftens
storlek spelat en icke oväsentlig roll. Den försämring av penningvärdet som
ägt rum har tydligtvis med hänsyn till det sätt varpå försvarsavgiften konstruerats
i gruvlagen medfört, att den en gång gjorda avvägningen mellan
de skilda intressenterna rubbats. Jag anser fog föreligga för uppfattningen,
att den minskning av försvarsavgiftens reella värde som ägt rum sedan
gruvlagens tillkomst är så betydande att en justering av avgiftsbeloppet är
ur nyss angivna synpunkter erforderlig. I likhet med vad tredje lagutskottet
uttalade vid 1953 års riksdag anser jag övertygande skäl ej kunna visas
för att försvarsavgiftens realvärde icke bör vara detsamma nu som vid
gruvlagens tillkomst. För ett återställande av försvarsavgiftens realvärde
talar jämväl önskvärdheten av att gruvinnehavarna bringas att ingående
och kontinuerligt överväga frågan, huruvida ett visst utmål är värt att bibehållas.
Varken ur allmän eller enskild synpunkt kan det anses vara lämpligt
att med hänsyn till brytvärdheten tvivelaktiga utmål bibehålies under
långa tider utan att frågan om de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
för gruvdrift inom utmålen allvarligt prövas.
Under åberopande av det nu anförda tillstyrker jag att försvarsavgiftens
belopp höjes. I likhet med vad som föreslagits i fråga om avgälden anser
jag att höjningen bör utgöra 100 procent och alltså leda till en ökning av avgiften
från 10 till 20 kronor per hektar.
Såsom framgår av den allmänna motiveringen har jag ej ansett mig böra
upptaga ett av kommerskollegium i förevarande sammanhang framfört förslag
att, i syfte att få till stånd en administrativ avlastning, överföra jordägarens
andel i försvarsavgiften till kronan. Det är emellertid angeläget, att
förutsättningar skapas för en rationalisering av arbetet med utbetalningen
av jordägareandelarna. Denna har- i betydande mån försvårats av oklarheter
i fråga om äganderättsförhållandena inom utmålen. Under en följd
av år har emellertid inom kommerskollegium ett betydande arbete nedlagts
på att bringa reda i dessa förhållanden. Detta har medfört en väsentlig förbättring,
och det torde kunna förutsättas att svårigheterna snart skall vara
i huvudsak övervunna. Man har emellertid anledning räkna med att utbetalningen
av försvarsavgiftsmedel även i fortsättningen kommer att för
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
99
orsaka det allmänna icke obetydliga kostnader. Angeläget är därför att alla
möjligheter till rationalisering av utbetalningsarbetet beaktas.
I likhet med statskontoret och ett par andra remissinstanser anser jag
det tveksamt, om det av kommerskollegium föreslagna systemet med ett
enkronasavdrag skulle bidraga till önskvärd rationalisering. Riktpunkten
synes i stället böra vara, att utbetalning av småbelopp till jordägarna i
möjligaste mån undvikes. Det av bl. a. riksräkenskapsverket förordade systemet
— enligt vilket avgiftsbelopp, som icke uppgår till visst minimibelopp,
icke utbetalas till jordägarna utan tillfaller statsverket — synes med
denna utgångspunkt vara det lämpligaste. Minimibeloppet torde böra fastställas
till fem kronor per jordlott. Önskvärt vore i och för sig att minimibeloppet
kunde sättas högre. Detta skulle emellertid kunna leda till oskäligt
resultat för jordägare som har flera små lotter i olika utmål.
Såsom kommerskollegium föreslagit bör varje jordägare inom ett utmål
tillgodoräknas andel i försvarsavgiften endast i hela krontal.
En viss rationalisering av arbetet med utbetalningen av jordägareandelarna
i försvarsavgiften kan jämväl ernås genom en förkortning av preskriptionstiden
för outtagna medel, f. n. 20 år. Jag är emellertid icke beredd
att i förevarande sammanhang upptaga denna fråga, som i stället torde
få prövas i anslutning till föreliggande utredningsförslag angående ändringar
i preskriptionslagstiftningen.
Förslaget till lag om ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.
Enligt gällande lydelse av 2 § 1 denna lag skall ansökan om koncession
åtföljas av karta över området i skala 1 : 4 000. Kartan skall vara upprättad
av behörig lantmätare enligt de för kartor vid ägoskiften gällande bestämmelserna
samt upptaga å området befintliga byggnader och platser av det
slag varom i 13 § stenkolslagen förmäles.
Enligt 21 § 2 mom. andra stycket gruvlagen skall vid ansökan om utmål
vara fogad karta i skala av minst 1: 4 000 eller —- med kommerskollegiels
medgivande — i annan skala om minst 1: 10 000.
Kommerskollegium har i sin inledningsvis omnämnda framställning den
13 februari 1959 framhållit, att det ovillkorliga kravet på så stor skala som
1: 4 000 medför, att kartorna över koncessionsområden ofta blir oskäligt
dyrbara i framställning samt otympliga och svåröverskådliga då det gäller
stora markområden. Rimliga fordringar på noggrannhet och klarhet torde
numera, då karttekniken väsentligt förbättrats, kunna tillgodoses även genom
kartor i mindre skala.
Departementschefen. Frågan om lämplig skala för koncessionskarta beträffande
uranfyndighet bar i det föregående behandlats i anslutning till
uranlagsförslaget. Som av det där anförda framgår har jag beträffande
urankoncessioncr ansett att som normalskala för koncessionskarta bör bi
-
100
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
hållas skalan 1 : 4 000 men att kommerskollegium bör medgivas befogenhet
att i det särskilda fallet medge användning av mindre skala, dock
minst 1: 20 000. Utredningen synes visa, att detta är en lämplig ordning
även när det gäller koncessionskarta som avses i 2 § stenkolslagen. Jämväl
i övrigt torde bestämmelserna i 2 § stenkolslagen böra ändras efter mönster
av 26 § i förslaget till uranlag.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 1 juni 1956
(nr 306) om rätt att utvinna atomenergi m. m. (atomenergilag)
De i denna lag föreslagna ändringarna har enbart karaktären av följdändringar.
V. Lagrådsgranskningen
Lagrådet har framställt vissa erinringar mot förslaget till uranlag. I
propositionen har erinringarna med ett undantag beaktats. Undantaget avser
dock endast en fråga om dispositionen av lagen i ett hänseende som
torde sakna praktisk betydelse.
De av uranlagen föranledda följdändringarna i gruvlagen, stenkolslagen
och atomenergilagen har av lagrådet lämnats utan erinran.
Beträffande övriga ändringar i gruvlagen har en av lagrådet framställd
erinran beaktats och föranlett en övergångsbestämmelse enligt vilken de nya
bestämmelserna om försvarsavgift ej skall tillämpas beträffande försvarsavgifter
för tidigare år än 1962.
Utskottet
Vid remissbehandlingen har ifrågasatts om uran längre har den betydelse
att en lagstiftning av förevarande slag är nödvändig. Det har även uttalats,
att tillgången på uran är god och att handeln med uran i en framtid kan
komma att bli helt fri.
Enligt utskottets mening har uran fortfarande sådan betydelse att en
särskild lagstiftning, som ger möjligheter till kontroll i olika hänseenden, är
påkallad. Även om utvecklingen skulle gå därhän att uran i viss mån mister
sin betydelse eller att uran blir fritt tillgängligt på världsmarknaden måste
därför i dagens läge anses föreligga ett behov av särlagstiftning. Utskottet
delar sålunda departementschefens uttalanden i denna fråga.
Det genom förevarande proposition framlagda förslaget till uranlag vilar
i allt väsentligt på principer som ligger till grund för annan lagstiftning på
gruvrättens område. I de fall då inom skilda delar av gruvlagstiftningen
förekommer olika lösningar av likartade frågor synes förslaget innebära
en lämplig avvägning mellan de synpunkter som gör sig gällande. Detta gäller
såväl valet av koncessionssystemet som grundval för lagstiftningen som
101
Tredje lagutskottets utlåtande nr 31 år 1960
i fråga om lösningen av detaljfrågor, över huvud synes vid utformningen av
lagförslaget ha beaktats såväl det allmännas som enskilda rättsägares synpunkter.
Utskottet har därför ingen erinran mot förslaget till uranlag och
därav föranledda ändringar i gruvlagen, stenkolslagen och atomenergilagen.
Vad härefter angår förslagen om höjning av jordägareavgäldens maximibelopp
och försvarsavgiftens belopp står förslagen i dessa delar helt i överensstämmelse
med de synpunkter utskottet redan år 1953 uttalat i denna fråga.
Utskottet hälsar med tillfredsställelse att förslag i ämnet nu framlagts.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.
Stockholm den 15 november 1960
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Grym, Göran Karlsson,
Georg Carlsson, Kristiansson, Ebbe Ohlsson* och Alexander son’;
från andra kammaren: herrar Levin, Johansson i Torp*, Munktell,
Nyberg, Nilsson i Östersund*, Wachtmeister, Grebäck och fru Lindberg.
601606
Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1960:369 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition med förslag till lag om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m. a1 i texten