Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:is proposition med förslag till lag om byggnadsminnen, dels ock i ämnet väckta motioner.
1960-11-24 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1960:32, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:is proposition med förslag till lag om byggnadsminnen, dels ock i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
1
Nr 32
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:is proposition med
förslag till lag om byggnadsminnen, dels ock i ämnet
väckta motioner.
Genom en den 13 maj 1960 dagtecknad proposition, nr 161, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t
under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda
protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om byggnadsminnen
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser
1 §•
Byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet
av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att
anse som synnerligen märklig, må av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne.
Vad i denna lag stadgas skall ej gälla byggnad, som tillhör kronan eller
utgör fast fornlämning. För kyrkliga byggnader gäller vad i annan ordning
finnes stadgat.
Om skyddsföreskrifter
2 §.
I samband med att byggnad förklaras för byggnadsminne skall genom
skyddsföreskrifter angivas i vilka delar byggnaden icke må ändras samt i
vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för vården
av byggnaden. Då så erfordras, må föreskrifterna jämväl innehålla, att byggnaden
kringliggande område skall hållas i sådant skick, att byggnadens utseende
och karaktär icke förvanskas.
Skyddsföreskrifter skola i görligaste mån utformas i samförstånd med
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 32
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Genom skyddsföreskrifter
må ägaren ej åläggas mera omfattande skyldigheter än som för bibehållande
av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen
nödvändigt. Hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens skäliga
önskemål.
3 §•
Om ändring av byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter
finnes nödvändig för att byggnaden skall vara till nytta eller sådan ändring
eljest kan anses påkallad av särskilda skäl, må riksantikvarien meddela tillstånd
därtill.
4 §.
Försummar ägare av byggnadsminne den vård, som enligt meddelade
skyddsföreskrifter åligger honom, äger länsstyrelsen, på framställning av
riksantikvarien, förelägga honom att inom viss skälig tid vidtaga erforderliga
åtgärder. Sådana åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning
och omständigheterna i övrigt äro oskäligt betungande må dock ej åläggas
honom. Fullgöres icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta utföra åtgärderna
på ägarens bekostnad.
5 §•
Medföra skyddsföreskrifter sådan inskränkning i rätten att nyttja byggnad
eller område, att ägaren kan förfoga däröver allenast på sätt, som står
i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är han berättigad till
ersättning av kronan för den skada han därigenom lider. Detsamma gäller
om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten,
som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.
Ersättning, varom i första stycket sägs, må om så finnes lämpligt bestämmas
att utgå med visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller kronan att
erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.
Om förfarandet
6 §•
Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall innehålla
uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen och om fastighetens
ägare ävensom beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även angivas
vilka omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för byggnadsminne.
Därest ansökan gjorts av annan än ägare eller frågan utan ansökan upptagits
av riksantikvarien, skall ägaren beredas tillfälle att yttra sig.
7 §.
Då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, må riksantikvarien
i avbidan på ärendets slutliga prövning för viss tid, dock högst
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
sex månader, meddela förbud mot åtgärd, varigenom byggnadens kulturhistoriska
värde kan minskas eller förstöras. Om synnerliga skäl äro därtill,
må förbudets giltighetstid av riksantikvarien förlängas, dock högst med sex
månader för varje gång.
Om förbud som i första stycket sägs medför sådan inskränkning i möjligheten
att utnyttja byggnad eller område att avsevärt men tillskyndas ägaren
eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten, är han berättigad
till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.
Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse,
som sedermera kan komma att utgå enligt 5 §.
8 §•
Innan riksantikvarien i ärende angående byggnadsminne fattar beslut av
beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för ägare eller annan,
har han att förvissa sig om att för sådant ändamål avsedda medel finnas
tillgängliga.
9 §.
Har fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, äger riksantikvarien
med angivande av de skyddsföreskrifter som avses skola utfärdas
förelägga den som vill göra anspråk på ersättning att inom viss tid,
minst två månader, göra anmälan därom hos riksantikvarien, vid påföljd
att han eljest skall hava förlorat sin talan.
Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola
gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det
rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.
10 §.
Träffas ej överenskommelse om ersättning och har icke den, som vill göra
anspråk därpå, jämlikt 9 § första stycket förlorat sin talan, åligger det honom
att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen inom ett år
från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket grundas, vid påföljd
att han eljest går rätten till ersättning förlustig.
Kronan äger, då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne,
vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande
av de villkor som därvid skola gälla beträffande ersättning. Kommer beslut
av det innehåll som förutsatts vid expropriationsdomstolen icke till stånd
inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftågande dom, skall domen
ej längre vara bindande för parterna.
11 §.
Är fastighetsägaren enligt 5 § tillkommande ersättning bestämd att utgå
på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett rätten till
ersättning undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra
full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade, då rätten till ersättning
uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan därav i tillämpliga delar
gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt
eller servitutsrätt upplåtes.
Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att
nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan
för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,
där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning blivit
för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan
kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit
prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid
expropriationsdomstolen.
12 §.
I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol, skola
bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga
delar gälla. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet,
såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt
annorlunda förordna.
13 §.
Riksantikvarien skall ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren, då
fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, så ock då genom
lagakraftägande beslut byggnad förklarats för byggnadsminne, ansökan därom
avslagits eller beslut därom hävts.
Inskrivningsdomaren har att så snart ske kan efter inkommen underrättelse
å inskrivningsdag göra anteckning därom i fastighetsboken.
Om besvär m. m.
14 §.
I riksantikvariens eller länsstyrelses beslut enligt denna lag må den som
beslutet rör söka ändring hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas
till ecklesiastikdepartementet.
Beslut enligt 1 eller 7 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd
klagan.
15 §.
Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne att framstå som
ändamålslöst eller medföra oskälig kostnad, skall riksantikvarien förordna,
att den icke vidare skall vara byggnadsminne.
16 §.
Konungen må häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne
eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter:
om genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan hindras;
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
5
om ändamål, för vilket beviljats expropriation av byggnaden eller kringliggande
område hindras; eller
om eljest företag av större allmän eller enskild nytta hindras eller avsevärt
försvåras.
Ansvarsbestämmelser m. m.
17 §.
Den som i strid mot meddelade skyddsföreskrifter river eller annorledes
förstör byggnadsminne eller ändrar det utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs
eller bryter mot förbud, som meddelats med stöd av 7 §, straffes med dagsböter.
18 §.
Har byggnadsminne ändrats i strid mot föreskrift, som meddelats med
stöd av denna lag, och kan ändringen återställas, äger länsstyrelsen, efter
framställning av riksantikvarien, vid vite ålägga ägaren att vidtaga åtgärder
härför.
överexekutor äger meddela handräckning för att avbrjda pågående förstörelse
av byggnadsminne eller återställa detta eller om eljest så erfordras till
efterlevnad av denna lag. Ansökan om handräckning må göras av riksantikvarien
eller allmän åklagare. Begär utmätningsman att kostnad för förrättningen
skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda
bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda
fallet.
19 §.
Tillträde till byggnad, som förklarats såsom byggnadsminne eller beträffande
vilken fråga väckts om sådan förklaring, må ej vägras myndighet, på
vilken tillämpningen av denna lag ankommer. Sådan myndighet äger ock
företaga de undersökningar beträffande byggnaden, som finnas erforderliga
för lagens tillämpning.
Särskilda bestämmelser
20 §.
Vad i denna lag stadgas om byggnads ägare skall, då byggnaden innehaves
såsom fideikommiss eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren.
21 §.
Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.
Genom lagen upphäves lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
Beträffande byggnad, för vilken skyddsföreskrifter meddelats enligt den
äldre lagen, skall nämnda lag äga tillämpning intill dess byggnaden genom
lagakraftägande beslut förklarats för byggnadsminne enligt den nya lagen.
Fråga om meddelande av sådan förklaring skall av riksantikvarien upptagas
utan ansökan.
Den äldre lagen skall gälla i fråga om förbud som meddelats jämlikt 12 §
nämnda lag.
Motioner
I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 697 av herrar
Gezelius och Johansson, Robert, ävensom nr 698 av herrar Kaijser och
Ringaby samt i andra kammaren nr 858 av herrar Fröding och Onsjö ävensom
nr 857 av herr Hamilton m. fl.
I motionerna I: 697 och II: 858, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen
måtte antaga det till proposition nr 161 fogade förslaget till lag om
byggnadsminnen med den ändringen att 5 § erhåller följande lydelse.
5 §.
Medföra skyddsföreskrifter---föreskrifterna meddelades.
Därest till följd av skyddsföreskrifter kostnaden för byggnads ombyggnad,
reparation eller underhåll kan beräknas komma att undergå en ökning
av betydelse, är ägaren samt annan med första stycket avsedd rättsinnehavare
berättigad till ersättning av kronan jämväl för sådan merkostnad.
Ersättning, varom i första och andra stycket sägs, må om så finnes lämpligt
bestämmas att utgå med visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller
kronan att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.»
I motionerna I: 698 och II: 857, som är likalydande, hemställes, att riksdagen
i anslutning till behandlingen av proposition nr 161 hos Kungl. Maj :t
hemställer om förslag till 1961 års riksdag beträffande beskattningens utformning
i vissa i motionerna närmare angivna hänseenden.
Propositionens tillkomst och huvudsakliga innehåll
Jämlikt bemyndigande den 6 mars 1953 tillkallade dåvarande chefen för
justitiedepartementet särskilda sakkunniga för att verkställa utredning av
frågan om åtgärder för att bevara och skydda kulturhistoriskt märkliga byggnader.
De sakkunniga, som antagit benämningen byggnadsminnesutredningen,
har den 27 juli 1956 avgivit ett betänkande med förslag om ökat skydd
för kulturhistoriskt märkliga byggnader (SOU 1956: 26).
Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Göta hovrätt, hovrätten
för övre Norrland, bostadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksantikvarieämbetet, Vitterhets-, his
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
7
torie- och antikvitetsakademien, överstyrelsen för yrkesutbildning, överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, kanslern för rikets universitet, tekniska
högskolan i Stockhom, Chalmers tekniska högskola, Nordiska museets
nämnd, Akademien för de fria konsterna, fideikommissutredningen, Svenska
stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges fastighetsägareförbund, Föreningen för svensk kulturhistoria,
Föreningen Sveriges landsantikvarier, Landsantikvarieorganisationernas
samarbetsråd, Länsarkitekternas förening, Samfundet för hembygdsvård,
stadsantikvarien i Stockholm, Svenska arkitekters riksförbund och
Svenska museimannaföreningen. I ett stort antal yttranden har åberopats
yttranden från andra myndigheter, organ och sammanslutningar.
I särskild skrivelse den 25 januari 1960 har riksantikvarieämbetet utvecklat
vissa synpunkter på byggnadsminnesvårdens nuvarande läge och därvid
framhållit behovet av att den föreslagna lagen kommer till stånd.
Inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om byggnadsminnen
vilar i huvudsak på de principer som kommit till uttryck i det lagförslag i
ämnet byggnadsminnesutredningen framlagt. Vissa ändringar har emellertid
företagits såväl av saklig art — bl. a. i frågan om byggnadsminnesskyddets
organisation — som i formellt hänseende beträffande stadgandenas uppställning.
I betänkandet framlagt förslag om viss ändring i expropriationslagen
har, då det bygger på en förutsättning som icke upptagits i departementsförslaget,
icke någon motsvarighet i sistnämnda förslag.
Lagrådet har ej anfört några principiella invändningar mot det sålunda
inom justitiedepartementet upprättade förslaget. Av lagrådet förordade tilllägg
och jämkningar bär beaktats i det genom propositionen framlagda förslaget,
i vilket jämväl vissa redaktionella ändringar vidtagits.
I propositionen föreslås att en lag om byggnadsminnen från och med den
1 januari 1961 skall ersätta 1942 års lag om skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader. Enligt den föreslagna lagen skall byggnad som bevarar
egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull
händelse och som med hänsyn därtill är att anse såsom synnerligen
märklig av riksantikvarien kunna förklaras för byggnadsminne. Sådan
förklaring innebär, att skyddsföreskrifter av olika slag skall utfärdas för
byggnaden. Föreskrifterna avses även skola kunna gälla ett snävt begränsat
område kring själva byggnaden. Eftersom byggnad enligt förslaget skall
kunna förklaras för byggnadsminne även mot ägarens bestridande, innehåller
lagförslaget bestämmelser, enligt vilka ägaren är berättigad till gottgörelse,
därest han åsamkas skada på grund av skyddsföreskrifternas innehåll.
Gällande bestämmelser
I byggnadsminnesutredningens betänkande (s. 21—59) lämnas en utförlig
redogörelse för byggnadsminnesvårdens utveckling och nuvarande ställning
i vissa främmande länder, däribland de nordiska grannländerna, samt i Sverige.
Följande må bär anföras.
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
I lagen den 12 juni 1942 om fornminnen ges noggranna skyddsbestämmelser
beträffande fasta fornlämningar av alla slag. Till sådan fornlämning
är att hänföra lämningar av byggnadsverk tillhörande vissa i lagen uppräknade
kategorier, d. v. s. hela den grupp av minnesmärken, som sammanfattas
under benämningen ruiner. För att en byggnad, som tillhör någon av
de i fornminneslagen uppräknade kategorierna av byggnadsverk utan att
äga karaktären av ruin, skall betraktas som fast fornlämning kräves -—
med visst undantag -— att den är övergiven. Undantaget avser märkliga
färdvägar, vägmärken, broar och likartade anläggningar från forna tider.
Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november 1920 med föreskrifter rörande
det offentliga byggnadsväsende innehåller bestämmelser till skydd för
byggnadsminnesmärken i statlig ägo eller under omedelbart statligt inseende
samt för kyrkor, som av församling stadigvarande användes, jämte
till dem hörande anläggningar. Vad gäller statliga byggnader ges regler
om skydd och vård av sådana byggnader, som jämlikt Kungl. Maj :ts beslut
förklaras som byggnadsminnesmärken. Beträffande kyrkorna innehåller
kungörelsen föreskrifter av innebörd att såväl själva kyrkorna som med
dem direkt sammanhörande byggnader och anläggningar är tillförsäkrade
ett omfattande och i detalj reglerat skydd ur kulturhistorisk synpunkt. Härutöver
finnes i kungörelsen bestämmelser, som lämnar ett mera allmänt
skydd åt icke-statliga byggnadsminnesmärken under menighets eller allmän
institutions eller inrättnings förvaltning. Föreskrifterna är emellertid
i detta fall icke bindande utan har närmast karaktären av allmänna anvisningar.
I ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 med tillhörande tilllämpningsbestämmelser
är intagna detaljerade stadganden till skydd för
prästgårdarnas kulturhistoriska värden.
Bestämmelser till skydd även för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,
som icke tillhör någon av de förut berörda kategorierna, återfinnes i byggnadslagen
den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan samma dag liksom ock i
byggnadsstadgan den 30 december 1959, vilken fr. o. m. den 1 juli 1960 avlöst
1947 års stadga. Enligt 86 § byggnadslagen kan byggnadsförbud meddelas
för område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan och som
äger betydelse med hänsyn till förekomsten av kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse. Sådant förbud innebär att nybyggnad inom området icke får företagas
utan tillstånd av myndighet. Enligt föreskrift i 1 § nya byggnadsstadgan
åligger det byggnadsnämnd bl. a. att upprätta förslag och göra
framställningar i ämnen, som tillhör dess verksamhet, vilket bl. a. innebär,
att nämnden vid behov skall göra anmälan hos länsstyrelsen om
att byggnadsförbud bör införas. Vid uppgörande av planer för bebyggelse
— regionplaner, generalplaner, stadsplaner och bvggnadsplaner — skall
enligt 9 § nya byggnadsstadgan tillses, att sådan bebyggelse som har särskilt
värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhetssynpunkt
såvitt möjligt bevaras. Med avseende å de särskilda byggnadsföretagen
finns i 38 § nya byggnadsstadgan en bestämmelse om att byggnad av
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt icke får
förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyggelse
i grannskapet. Över iakttagandet av denna bestämmelse tillkommer
det i första hand byggnadsnämnden att vaka. Däremot saknas direkt motsvarighet
till den i äldre byggnadsstadgan givna bestämmelsen om skyldighet
i vissa fall för byggnadsnämnden att i dylika ärenden inhämta yttrande
av sakkunnig myndighet. Enligt uttalande av vederbörande departementschef
(prop. 168/1959, s. 112) har emellertid förutsatts att byggnadsstyrelsen
kommer att tillhandagå byggnadsnämnderna med anvisningar i dylika
ämnen, t. ex. med rådgivande förteckningar över myndigheter, vilkas yttrande
regelmässigt bör inhämtas i ärenden av skilda slag.
Enligt 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation må fastighet, som tillhör
annan än kronan, exproprieras för bevarande av kulturhistoriskt synnerligen
märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning som
ej kan tryggas på annat sätt eller bereda erforderligt utrymme däromkring.
Fråga om expropriation för detta ändamål må enligt 108 § väckas endast av
riksantikvarien. Sådan expropriation må äga rum endast till förmån för
kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift
är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande sätt ansvara
för egendomen.
Beträffande byggnader, som icke tillhör de i fornminneslagen, föreskrifterna
för det offentliga byggnadsväsendet och den ecklesiastika bostadslagstiftningen
angivna kategorierna och alltså icke åtnjuter skydd enligt
dessa lagar och författningar, kan skydd erhållas enligt bestämmelserna i lagen
den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Enligt
1 § må till skydd för kulturhistoriskt märklig byggnad jämte därtill hörande
park eller trädgård eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden
och bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme däromkring,
meddelas särskilda föreskrifter (skyddsföreskrifter). Föreskrifterna
meddelas på ansökan av länsstyrelsen. För bifall till ansökan, som
gjorts av annan än fastighetens ägare, kräves dennes medgivande. Med ägaren
likställes innehavare av fideikommiss eller fastighet, som innehas under
därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt. Ansökan
som gjorts av annan än riksantikvarien får ej bifallas utan dennes
tillstyrkan. Skyddsföreskrifterna må enligt 3 § avse att byggnaden eller viss
del därav icke må utan riksantikvariens samtycke rivas eller eljest till sitt
yttre ombyggas eller förändras eller att byggnaden eller viss del därav ej
må utan sådant samtycke till sitt inre ombyggas, förändras eller repareras
eller förses med installationer för värme, vatten, elektricitet och dylikt.
Skyddsföreskrifterna kan också avse bl. a. väsentliga förändringar av till
byggnaden hörande park, trädgård eller annat område som i 1 § sägs liksom
även byggnadens underhåll. Hos riksantikvarien skall föras register över
byggnader, för vilka skyddsföreskrifter meddelats (6 § första stycket). Meddelade
skyddsföreskrifter kan i viss ordning och av särskilda i lagen angivna
skäl upphävas. Lagen innehåller förutom bestämmelserna om skydds
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
föreskrifter ett särskilt stadgande i 12 §, enligt vilket länsstyrelsen på ansökan
av riksantikvarien äger att meddela förbud mot vidtagande av åtgärd,
som kan medföra att en byggnads kulturhistoriska värde går förlorat.
Sådant förbud kan utfärdas för en tid av sex månader och kan förlängas
med ytterligare sex månader. Detta stadgande avser att bereda nödig tidsfrist
för prövande av möjligheterna att lösa en uppkommen byggnadsfråga
på sådant sätt, att objektets kulturhistoriska värde kan bevaras.
Förslagets huvudgrunder
Utredningen
Vad i betänkandet närmare anförts om behovet av ny lagstiftning och om
de grundläggande principer varå det av utredningen framlagda förslaget till
lag om byggnadsminnen vilar framgår i viss mån av departementschefens
nedan återgivna uttalande. Ett referat av vad utredningen i denna del andragit
har jämväl intagits i propositionen s. 14—21. Med hänvisning till
nämnda referat lämnas här endast en summarisk redogörelse för huvudlinjerna
i utredningens förslag.
Utredningen (s. 117—119) framhåller, att dess uppgift varit att framlägga
förslag till en sådan utbyggnad av lagstiftningen, att effektivt skydd
skapas för kulturhistoriskt märkliga byggnader av alla slag oberoende av
äganderätten. Därjämte har utredningen haft att överväga åtgärder i syfte
att genom upplysning och propaganda, praktiskt stöd och ekonomiska lättnader
verka för och underlätta vården av dylika byggnader.
Utredningen föreslår införandet av en lag om byggnadsminnen, som skall
bereda skydd åt kulturhistoriskt synnerligen märkliga byggnader, vilka
icke enligt gällande författningar är tillförsäkrade ett tillfredsställande sådant.
Enligt den föreslagna lagen skall en byggnad kunna förklaras för
byggnadsminne och därvid bli föremål för vissa i varje särskilt fall fixerade
skyddsföreskrifter. Av dessa skall framgå i vilka avseenden ägaren
vid förändringsarbeten på byggnaden och vid vården av denna skall vara
skyldig att inhämta särskilt medgivande eller underkasta sig kulturhistorisk
kontroll. Byggnadsminnena föreslås fördelade på två klasser med olika
starkt skydd. Klass A omfattar byggnader, vilkas värde är att anse som
omistligt, och de för dem gällande föreskrifterna bör avse ett praktiskt taget
ovillkorligt skydd för deras kulturhistoriska värden. Föreskrifterna för
byggnader i klass B bör i främsta rummet syfta till att ge ägaren möjlighet
att erhålla erforderliga råd och anvisningar. Skyddsföreskrifterna skall
även kunna omfatta visst område omkring byggnad.
Då skyddsföreskrifternas tillämpning stundom kan tänkas medföra en
försämring av ägarens möjligheter att ekonomiskt utnyttja byggnad eller
område, bör — enligt vad utredningen framhåller -— ersättning för sålunda
uppkommen värdeminskning i vissa fall utgå av allmänna medel. Utredningen
finner att bidrag även bör kunna utgå till restaurerings- och under
-
11
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
hållsarbeten, då ökade kostnader uppkommer därigenom att arbetena till
följd av meddelade föreskrifter måste utföras på ett kostsammare sätt än
eljest varit fallet. För att möta kraven på ersättningar och bidrag anser utredningen
det erforderligt med ett särskilt anslag på riksstaten. Utredningen
föreslår att detta anslag tills vidare utgår med 500 000 kronor årligen. Liksom
hittills bör expropriation kunna tillgripas, om annan möjlighet att
bevara en märklig byggnad icke föreligger.
Beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne skall enligt lagförslaget
meddelas av länsstyrelsen, vilken i egenskap av exekutiv myndighet
även bör handhava den närmaste tillämpningen av lagen i övrigt. Såsom
sakkunniga vid beredningen av ärenden rörande byggnadsminnen skall länsarkitekten
och landsantikvarien stå till länsstyrelsens förfogande.
Såsom centralt, sammanhållande organ för frågor rörande byggnadsminnen
bör enligt utredningens mening fungera en särskild nämnd, statens
byggnadsminnesnämnd, bestående av ordförande och fem ytterligare ledamöter,
vilka samtliga utses av Kungl. Maj :t. I nämnden skall byggnadsstyrelsen,
riksantikvarieämbetet och Nordiska museet vara representerade. Av
de övriga ledamöterna skall en vara eller ha varit innehavare av domareämbete
och en kunnig i praktisk byggnadsverksamhet. Nämnden skall alltid
yttra sig angående byggnads förklarande för byggnadsminne i viss angiven
klass samt angående formulering av skyddsföreskrifter och vissa andra
viktigare spörsmål.
Byggnadsminnesnämndens sekreterare skall enligt utredningsförslaget
tillika vara chef för nämndens kansli, vilket tills vidare föreslås placerat
i anslutning till riksantikvarieämbetet. Omkostnadsstaten för nämnden och
kansliet har beräknats till cirka 60 000 kronor årligen. Härvid förutsättes
att det allmännas kostnader för handläggningen ute i landet av ärenden
rörande byggnadsminnen bestrides av länsstyrelserna.
Enligt direktiven har utredningen prövat möjligheterna att genom skattelättnader
bereda ägare av byggnadsminnen viss gottgörelse för de dryga
kostnader, som vården och underhållet av kulturhistoriskt märkliga byggnader
vanligen medför. Däremot har utredningen icke ägt att framlägga utformade
förslag till bestämmelser i ämnet. Enligt utredningens mening bör
viss skattelindring vid arvsfall kunna genomföras, ävenså bör vid beräkningen
av underlaget för den årliga fastighetsbeskattningen hänsyn tagas
till den belastning som en kulturhistoriskt märklig byggnad ofta utgör för
ägaren. Vid reparationsavdrag bör särskild hänsyn tagas till kostnader, som
orsakats av att en byggnad har kulturhistoriskt värde.
Frågan om statliga lån för iståndsättande av äldre bostadsbyggnader har
jämväl av utredningen behandlats.
Utredningen framlägger vidare vissa förslag rörande upplysnings- och
propagandaverksamhet. Särskilt angeläget har det synts utredningen vara
att byggnadsminnesvården tillräckligt beaktas vid undervisningen i konsthistoria
och etnologi samt vid arkitektutbildningen. Därjämte torde kurser
böra anordnas för byggnadsnämnder, byggmästare etc.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
Slutligen framlägger utredningen vissa synpunkter på byggnadsnämndernas
befattning med lagen om byggnadsminnen och med byggnadsminnesvården
över huvud taget. Utredningen betonar att tillkomsten av en
ny lag om byggnadsminnen icke får försämra möjligheterna till vård av
sådana byggnader och bebyggelsemiljöer av kulturhistoriskt värde vilka icke
beröres av den föreslagna lagen.
Remissyttrandena
Behovet av skärpt lagstiftning för att åstadkomma ett förbättrat
skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader i enskild ägo har
vitsordats av flertalet hörda myndigheter och organisationer. Utredningens
förslag till lag i ämnet har jämväl i princip tillstyrkts av
nästan samtliga remissinstanser. Helt avvisande i dessa hänseenden ställer
sig länsstyrelsen i Älvsborgs län, Sveriges fastighetsägareförbund och juridiska
fakulteten i Uppsala, medan Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd,
Föreningen Sveriges landsantikvarier och Sveriges arkitekters riksförbund
förhåller sig tveksamma till den nya lagstiftningen.
Förslaget att såsom centralt, sammanhållande organ för frågor rörande
byggnadsminnesvården inrätta en särskild statens byggnadsminnesnämnd
har i ett stort antal yttranden mer eller mindre helhjärtat tillstyrkts.
Förslaget har emellertid i flertalet yttranden avstyrkts. Bland remissinstanser,
som tillstyrkt förslaget må nämnas riksantikvarieämbetet, Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien, byggnadsstyrelsen och Nordiska
museets nämnd.
Förslaget om ett anslag på 500 000 kronor till ersättning
för värdeminskning och bidrag till restaur erings-
och underhållsarbeten har berörts i åtskilliga yttranden.
Flertalet remissinstanser har ansett det föreslagna beloppet för lågt.
Beträffande det av utredningen behandlade spörsmålet om statliga
lån för iståndsättande av äldre bostadshus anför
riksantikvarieämbetet, att frågan är av synnerlig vikt, framför allt för landsortens
vidkommande, och framhåller att mycket av positivt värde otvivelaktigt
kan uträttas genom ett samarbete mellan de långivande och de kulturminnesvårdande
samhällsorganen. Ännu har endast på vissa håll i landet
ett dylikt samarbete etablerats. Det framstår för ämbetet såsom en betydelsefull
angelägenhet att detta samarbete utvidgas och stabiliseras. Icke
minst med tanke på en aktiv byggnadsminnesvård i vidare mening måste en
dylik utveckling vara önskvärd. Dostadsstyrelsen framhåller, att styrelsen
i sin låneverksamhet bemödat sig om att i varje enskilt fall finna framkomliga
vägar för att belåna ombyggnader av äldre hus. Härvid har under medverkan
av länsarkitektkontoren bevakats att ombyggnaden har utförts på
ett möjligast pietetsfullt sätt, och den bostadstekniska granskningen har därför
tagit stor hänsyn till husets utformning. Många gånger har emellertid
husens — och därmed också ombyggnadskostnadernas ■— storlek utgjort hin
-
13
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
der för beviljande av egnahemslån. Husets storlek spelar numera, efter vidtagen
författningsändring, ingen roll beträffande ombyggnader. Däremot bereder
höga ombyggnadskostnader större bekymmer än tidigare, särskilt sedan
ett »tak» för egnahemslån infördes den 1 januari 1956.
Styrelsen påpekar, att den enklaste åtgärden för att underlätta ombyggnad
och bevarande av de ofta ganska stora, äldre mangårdsbyggnaderna torde
vara ett medgivande för bostadsmyndigheten att behandla sådana ärenden
i särskild ordning. Då det torde bli fråga om endast ett begränsat antal fall
årligen, bör det eljest gällande belåningstaket kunna överskridas vid långivning
till detta slags ombyggnader. En förutsättning skulle vara, att såväl
länsarkitekt som landsantikvarie bedömer byggnaden som värdefull
att bevara ur nu ifrågavarande synpunkter. Vidare kan det i en del fall vara
av betydelse, att de lånebeviljande organen får stöd för en långivning, som
innebär att något större risker än normalt kan tagas med avseende på
låneobjektets kreditvärde.
Statskontoret anmärker på att utredningen väl knapphändigt behandlat
förevarande spörsmål. Ämbetsverket finner det angeläget, att detsamma ytterligare
överväges under ärendets fortsatta beredning.
Vad utredningen yttrat om möjligheterna att genom skattelättnader
bereda ägare av byggnadsminnen viss gottgörelse för de kostnader, som
vården och underhållet av kulturhistoriskt märkliga byggnader medför, har
föranlett uttalanden av åtskilliga remissinstanser.
Riksantikvarieämbetet beklagar, att utredningen icke haft tillfälle att
framlägga konkreta förslag i ämnet och uttalar den förhoppningen att förslag
om skattelättnader i annan ordning snarast kommer att framläggas.
Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig tillstyrka att förslag till skattelättnader
utarbetas. Länsstyrelsen delar helt utredningens mening, att
dessa skattelättnader bör omfatta alla byggnader med kulturhistoriskt
värde, oavsett om byggnaden förklarats såsom byggnadsminne eller icke.
Enligt vad byggnadsstyrelsen framhåller torde lättnader i beskattningsavseende
innebära ett direkt verkande medel till förbättrat underhåll av byggnadsminnena.
överståthållarämbetet anser vissa skattelättnader vara motiverade
och ansluter sig i huvudsak till vad utredningen i saken anfört. Länsstyrelsen
i Gotlands län yttrar, att kompensation genom någon form av
skattelättnad skulle hos vederbörande ägare stimulera intresset för bibehållandet
och vårdandet av dem anförtrodda byggnadsminnen. Länsstyrelsen
i Hallands län gör gällande, att den nuvarande skattelagstiftningens utformning
och tillämpning säkerligen i många fall medfört, att kulturhistoriskt
värdefulla byggnader fått förfalla eller kommit att användas till ändamål,
som icke står i överensstämmelse med god byggnadsminnesvård. Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län understryker särskilt vikten av att man icke
genom hårda arvs- och kvarlåtenskapsskatter förminskar den för byggnadsminnesvården
ytterst värdefulla ideella tillgång, som sammanhänger med
en släkts eller familjs kärlek till sin ärvda fasta egendom. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län bar i princip intet att erinra mot vad utredningen anfört i frå
-
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
ga om skattelättnader, förutsatt att reglerna i ämnet kan utformas så att
de ej kommer i strid med eljest godtagna skatterättsliga principer och rimliga
krav på enkelhet i tillämpningen.
Vissa remissinstanser har mera utförligt behandlat skattefrågan. Länsstyrelsen
i Södermanlands län yttrar, att länsstyrelsen icke har sig bekant något
fall, där nu gällande beskattningsregler medfört, att en kulturhistoriskt
värdefull byggnad icke bevarats. Då emellertid dylik byggnad ofta på grund
av sin ålderdomlighet drager högre kostnader för uppvärmning m. m. än
moderna byggnader, kan ägaren till byggnad av förstnämnt slag till slut
finna att dessa kostnader, vartill kommer skatter, icke motsvaras av den
tillfredsställelse, han känner över att äga en kulturhistoriskt värdefull
byggnad. Länsstyrelsen anser det därför påkallat att beskattningsreglerna
med avseende å kulturhistoriskt värdefulla byggnader ägnas en undersökning.
— I fråga om de utvägar till åvägabringande av skattelättnader, som
utredningen antytt, delar länsstyrelsen icke utredningens uppfattning, att
en »i skattehänseende privilegierad ställning», skulle vara lätt att genomföra
beträffande ifrågavarande byggnader. Väl kommer det enligt förslaget
att fastslås, vilka byggnader, som äger kulturhistoriskt värde, men därmed
är icke alla svårigheter undanröjda. Den föreslagna lösningen —- byggnadernas
undantagande från skatteplikt — kan i och för sig genomföras
utan svårighet i de fall, då byggnad icke nyttjas såsom bostad eller i förvärvskälla.
Men icke sällan förekommer det, att dylik byggnad helt eller
delvis användes såsom bostad för ägaren, i vilket fall det torde vara uteslutet
att undantaga byggnaden från skatteplikt. Därest bostadsdelen är klart avgränsad
är en uppdelning av fastigheten i en skattepliktig och en skattefri
del tänkbar, men saken kompliceras, om en klar avgränsning icke är
möjlig eller ägaren endast tidvis bebor eller eljest nyttjar fastigheten. Men
trots dessa svårigheter anser länsstyrelsen det motiverat att undantaga byggnader
av kulturhistoriskt värde från skatteplikt. En snäv gräns bör dock
sättas. Hela frågan bör göras till föremål för ytterligare utredning och avgörande
i större sammanhang. Av lösningen på denna fråga beror för övrigt,
huruvida ägare av kulturhistoriskt värdefull byggnad skall slippa garantiskatt
samt frikallas från skattskyldighet för inkomst av byggnaden
genom dess begagnande för avsett ändamål. Detta framgår av 47 och 54 §§
kommunalskattelagen och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt.
Beträffande frågan om avdrag för reparationskostnader anser länsstyrelsen
det icke vara erforderligt med den av utredningen ifrågasatta ändringen
av anvisningarna till kommunalskattelagen därhän att särskild hänsyn skall
lagas till den merkostnad, som föranledes av att byggnad är kulturhistoriskt
värdefull. Bedömes de utförda arbetena vara av det slag att avdragsrätt
redan enligt nu gällande skatteförfattningar föreligger, kan beskattningsnämnderna
icke nedsätta yrkat avdrag under påstående att arbetena
kunnat ske på ett billigare sätt. Överhuvudtaget anser länsstyrelsen, att de
avdrag för reparation och underhåll av byggnader, som enligt gällande skatteförfattningar
kan medgivas, är tillräckliga för vidmakthållandet av bygg
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960 15
nåd, av vad slag den vara må. Därvid är att märka, att enligt länsstyrelsens
åsikt kostnad för åtgärder, som byggnads ägare eller ägare till kringliggande
område kan komma att åläggas för bibehållande av byggnadsminnes
kulturhistoriska värde, är avdragsgill. — Enligt länsstyrelsens erfarenhet
åsättes icke bostadsförmån fullt värde, därest omständigheterna är sådana
som utredningen i detta avseende anfört.
Länsstyrelsen hänvisar till att det ifrågasatts, att kulturhistoriskt värdefulla
byggnader borde undantagas från förmögenhetsskatt samt arvs- och
kvarlåtenskapsskatt men menar att tillräckliga skäl icke anförts för att länsstyrelsen
skall kunna ansluta sig till denna uppfattning. Frågan torde för
övrigt icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Förekomsten av slott och
slottsliknande byggnader bör icke påverka fastighets taxeringsvärde, som
här är av avgörande betydelse. Vad andra byggnader beträffar torde det
ligga i sakens natur, att taxeringsvärdet icke bör sättas särskilt högt.
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:
Utredningen har föreslagit vissa skattelättnader för ifrågavarande byggnader.
Sålunda anser utredningen att byggnadsminnen böra principiellt jämställas
med museibyggnader och undantagas från skatteplikt enligt bestämmelserna
i 5 § kommunalskattelagen. Utredningen citerar i detta sammanhang
punkt 4 av anvisningarna till nämnda paragraf där det bland annat
uttalas att slottsbyggnad vari samlingar förvaras ej är att anse såsom museum,
därest densamma mera regelbundet användes även såsom bostad tör
annan än vaktpersonal. Om skattefrihet skulle medgivas för byggnadsminnen,
bör för skattefriheten gälla samma villkor som i denna anvisningspunkt
angivits för museum. Skattefriheten i 5 § kommunalskattelagen bör alltså
icke utsträckas till sådana byggnadsminnen, som begagnas för bostadsändamål.
Beträffande avdrag för reparation och underhåll av byggnadsminnen föreslår
utredningen ett tillägg till anvisningarna till 22 och 25 §§ kommunalskattelagen
med föreskrift att vid bedömandet av yrkande om avdrag för
reparations- och underhållskostnader särskild hänsyn skall tagas till merkostnader,
som föranledas av att en byggnad är kulturhistoriskt värdefull.
Ett sådant tillägg torde icke vara behövligt. Avdragsrätt får anses föreligga
om kostnaden verkligen haft karaktär av reparations- eller underhållskostnad,
vilket väl regelmässigt är fallet när det gäller att bevara ett byggnadsminne
i ursprungligt skick. Dessutom torde, såsom utredningen också konstaterar,
stort tillmötesgående redan nu visas vid bedömning av avdragsyrkanden
i detta hänseende.
Vad slutligen angår arvsbeskattningen föreslår utredningen, att byggnadsminne
vid arvfall skall beskattas endast till den del som det vid fastighetstaxeringen
ansetts utgöra skattepliktig fastighet. Enligt den av länsstyrelsen
ovan gjorda erinringen skulle med en sådan bestämmelse icke följa någon
skattebefrielse beträffande byggnadsminnen, som utnyttjas för bostadsändamål.
Utredningen synes dock vilja föreställa sig något sådant när den talar
om att »särskilt när det gäller slottsfastighet med höga taxeringsvärden
skulle en på ovan föreslaget sätt åstadkommen skattelindring vara av väsentlig
betydelse». De höga taxeringsvärdena för slottsfastigheter torde för
övrigt mindre hänföra sig till byggnader än till jord- och skogsvärden. Att
undantaga dylika värden från arvsbeskattning får väl anses uteslutet. En
eventuell skattefrihet skulle alltså endast avse byggnaderna med därtill hö
-
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
rande tomtområde, i den mån byggnaderna fritagits från skatteplikt vid fastighetstaxeringen.
I flera yttranden har framförts önskemål om att frågan om skattelättnader
blir föremål för närmare utredning. Bland dem, som mer eller mindre
deciderat uttalat sig härför, må nämnas statskontoret, länsstyrelserna i
Stockholms, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län samt Sveriges fastighetsägareförbund.
En utförligare redogörelse för remissyttrandenas innehåll rörande förslagets
huvudgrunder återfinnes å s. 21—36 i propositionen.
Riksantikvarieämbetets framställning 1960
Utskottet hänvisar till s. 36—38 i propositionen och till vad nedan i departementschefens
uttalande upptagits angående framställningen.
Departementschefen
Strävandena att skydda och bevara kulturhistoriskt märkliga byggnader
har i vårt land hittills ej rönt något kraftigare stöd från lagstiftningens sida.
Ett visst framsteg innebar den år 1942 antagna lagen om skydd för kulturhistoriskt
märkliga byggnader. Genom denna lag skapades en möjlighet att
få till stånd skyddsföreskrifter för dylika byggnader. För att sådana föreskrifter
skall få meddelas, fordras dock att ägaren lämnat sitt medgivande
därtill. Mot ägarens bestridande kan således lagen ej bli tillämplig på en
byggnad. Vid lagens tillkomst ansåg man sig nämligen böra gå fram med en
viss försiktighet och lita till att man skulle kunna vinna goda resultat på
frivillighetens väg. Samtidigt var man emellertid medveten om att lagstiftningen,
om den ej ledde till önskat resultat, kunde behöva skärpas. Den följande
utvecklingen har visat att de förhoppningar man knutit till 1942 års
lagstiftning icke blivit infriade. För endast ett tämligen ringa antal byggnader
har skyddsföreskrifter utfärdats. Visserligen har på senare år antalet
registrerade byggnader ökat. Risken för att beståndet av våra kulturhistoriskt
märkliga byggnader efter hand kommer att utarmas synes emellertid
icke ha undanröjts av 1942 års lag.
Det är mot bakgrunden av nu angivna förhållanden, som byggnadsminnesutredningen
föreslagit genomförande av ny lagstiftning, innebärande att
byggnad som är ur kulturell synpunkt värdefull skall kunna omgärdas med
skyddsföreskrifter oberoende av ägarens medgivande. Att en sådan reform
är önskvärd har allmänt vitsordats vid remissbehandlingen, och även jag anser
att det föreligger ett klart behov av att lagstiftningen på området effektiviseras
genom införande av regler som möjliggör tvångsingripande. Frågan
har emellertid också ekonomiska aspekter. Om skyddsföreskrifter för
en byggnad skall kunna meddelas även mot ägarens bestridande, är det nödvändigt
att ersättning beredes honom för eventuell värdeminskning eller för
de inskränkningar i hans dispositionsrätt över byggnaden som i sådant fall
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
17
kan uppkomma. Det är också tydligt, att byggnadsminnesvården ej kan upprätthållas
enbart genom lagstiftningsåtgärder av skyddskaraktär. Även aktiva
vårdåtgärder är erforderliga. Utredningen har också starkt betonat
önskvärdheten av att det allmänna i högre grad än hittills engagerar sig på
detta område och i det syftet föreslagit att ett årligt anslag till byggnadsminnesvården
om 500 000 kronor uppföres i riksstaten. Anslaget skulle användas
för bidrag till restaurerings- och underhållsarbeten samt för ersättning
i förekommande fall till ägare för ekonomisk skada som drabbat honom
på grund av ingripande enligt lagen.
Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har emellertid riksantikvarieämbetet,
med instämmande av Nordiska museet, nu förordat att
ny lagstiftning genomföres, även om det allmänna i ekonomiskt avseende
icke engagerar sig i större omfattning än tidigare. Ämbetet har framhållit,
att lagen skulle fylla en viktig funktion med de ekonomiska resurser, som redan
f. n. står till buds. Dessa resurser är icke alldeles obetydliga. Sålunda har
de senaste åren i runt tal 400 000 kronor per år utgått ur lotterimedelsfonden
för ändamål inom kulturminnesvården. Härtill kommer avkastningen
av olika privata fonder, avsatta för samma ändamål. Till bilden hör även att
städer och andra kommuner i allt större utsträckning visat ett påtagligt intresse
för vården av kulturhistoriskt märkliga byggnader inom kommunen.
Ämbetet har i detta sammanhang fäst uppmärksamheten på att i Danmark
och Norge, där man sedan länge haft lagar av i huvudsak samma innehåll
som den lag byggnadsminnesutredningen nu föreslagit, åstadkommits betydande
resultat trots att de ekonomiska resurserna varit avsevärt mindre än
dem som står den svenska byggnadsminnesvården till buds. Det årliga beloppet
utgör f. n. för Danmarks del endast 45 000 danska kronor och för
Norges del 90 000 norska kronor. Likväl är antalet registrerade byggnader
i dessa länder mycket högt. I Danmark har hittills omkring 2 000 och i Norge
omkring 1 800 byggnader registrerats enligt respektive lands lagstiftning
och därmed underkastats kulturhistoriskt skydd. Antalet registrerade byggnader
utgör i Sverige f. n. blott 155.
Enligt riksantikvarieämbetets mening skulle byggnadsminnesvården, om
den föreslagna lagen — låt vara i modifierat skick men med bibehållande
av möjligheten till tvångsingripande — komme till stånd, kunna göras mycket
mera planmässig och effektiv än vad f. n. är fallet. Ämbetet har framhållit,
att en laglig rätt att ingripa i många fall skulle kunna leda till praktiska
resultat redan därigenom, att ämbetet kunde gå vederbörande till handa
med förslag till utförande av nödiga ändringar och förbättringar på ett sätt,
som vore ur kulturhistorisk synpunkt tillfredsställande utan att detta behövde
medföra några större kostnadsökningar.
Vad riksantikvarieämbetet anfört synes ge vid handen, alt det finns anledning
att genomföra en mera effektiv lagstiftning på förevarande område.
Vad som främst påkallas är, som framgår av det förut sagda, att
bereda möjlighet till att skyddsföreskrifter meddelas även mot ägarens
bestridande. Förutsättningen för ingripande bör vara att det med hän2
llihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. ‘.land. Kr 32
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
syn till byggnadens kulturhistoriska värde föreligger ett starkt allmänt
intresse att byggnaden bevaras för framtiden. Jag är emellertid angelägen
att betona att tvångsrätten bör brukas med varsamhet. Lagstiftningens
främsta syfte bör vara att främja ett fruktbärande samarbete mellan företrädare
för byggnadsminnesvården och ägarna av kulturhistoriskt märkliga
byggnader. I görligaste mån bör de skyddsföreskrifter som finnes nödvändiga
utformas i samförstånd med byggnadens ägare. Tvång bör tillgripas
först om alla möjligheter att nå en lösning på frivillighetens väg är uttömda.
Införandet av tvångsrätt förutsätter som jag förut framhållit att ägaren
av byggnad som blir föremål för ingripande kan beredas ersättning för skada
och intrång som åsamkas honom. I allmänhet torde det förhållandet att åtgärder
vidtages för bevarande av kulturhistoriskt värdefull byggnad ej medföra
att byggnadens värde minskas eller att ägaren eljest åsamkas skada
eller olägenhet. Tvärtom kan omvårdnaden från kompetenta kulturvårdande
myndigheters sida ofta innebära en vinst för ägaren. I den mån skada för
byggnadens ägare likväl ej kan undvikas bör det givetvis tillses, att den hålles
inom rimliga gränser. Detta bör, såsom utredningen föreslagit, markeras
i lagen genom stadgande att skyddsföreskrifterna ej får ålägga byggnadens
ägare mera omfattande skyldigheter än som för bibehållande av byggnadens
kulturhistoriska värde är oundgängligen nödvändigt. Med dessa utgångspunkter
torde det kunna antagas, att det skall bli möjligt att på grundval
av den nya lagstiftningen effektivisera byggnadsminnesvården utan att mera
betydande ersättningar för skada eller intrång behöver utgå. För att oförutsedda
skadeståndsanspråk ej skall kunna uppkomma bör emellertid i lagen
upptagas uttrycklig föreskrift, att ingripande ej får ske utan att den
beslutande myndigheten förvissat sig om att medel finns tillgängliga för att
gottgöra skada som kan föranledas av ingripandet. Vidare bör lagen innehålla
bestämmelse om att före utfärdandet av skyddsföreskrifter föreläggande
kan meddelas den som vill göra anspråk på ersättning att inom viss
kortare tid göra anmälan därom vid påföljd att han eljest skall ha förlorat
sin talan.
Det synes icke erforderligt att — såsom utredningen förordat — indela
byggnadsminnena i olika klasser alltefter graden av deras kulturhistoriska
värde. En sådan anordning är enligt min mening ägnad att både komplicera
och fördyra förfarandet, och det torde f. ö. vara vanskligt att i praktiken
verkställa en sådan gradering. Skyddsföreskrifterna bör i stället få det innehåll,
som omständigheterna och hänsynen till ägarens intressen i varje
särskilt fall påkallar. Det bör även, såsom utredningen föreslagit, beredas
möjlighet att meddela skyddsföreskrifter i avseende å ett snävt begränsat
område kring själva den byggnad, som avses i första hand skola skyddas.
En fråga, som vid remissbehandlingen tilldragit sig stor uppmärksamhet,
gäller byggnadsminnesskyddets organisation. Särskilt har det av utredningen
framlagda förslaget om inrättande av en statens byggnadsminnesnämnd
såsom centralt sammanhållande organ för frågor rörande byggnadsminnen
tagits upp till diskussion. Förslaget har avstyrkts av flertalet remissinstan
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
19
ser. Därvid har man bl. a. erinrat om att i direktiven för utredningen uttalats,
att något nytt fristående organ för arbetet med ifrågavarande ärenden
icke borde tillskapas samt framhållit att nya statliga organ icke borde inrättas
utan tvingande skäl. Det har påpekats, att inrättandet av en sådan nämnd
skulle betyda att ännu ett organ infogades i den kedja av olika myndigheter
— riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen, Nordiska museet — som redan
nu sysslar med byggnadsminnesvården. Man har gjort gällande, att en sådan
anordning skulle innebära att byggnadsminnesvården i onödan kompliceras
och fördyras.
De remissinstanser, vilka sålunda motsatt sig förslaget om inrättande av
en statens byggnadsminnesnämnd, har i allmänhet förordat att de av den nya
lagstiftningen föranledda arbetsuppgifter, vilka bör handläggas centralt, i
stället anförtros någon redan bestående myndighet. Därvid har riksantikvarieämbetet
fått de flesta förespråkarna. En lösning i denna riktning har angivits
som särskilt lämplig bl. a. av den anledningen att ämbetet får anses intaga
ställningen av tillsynsmyndighet över landsantikvarieorganisationen,
vilken utövar den lokala ledningen över den kulturminnesvårdande verksamheten.
Det har även framhållits, att ämbetets befattning med frågor enligt
nu gällande lagstiftning visat sig vara en ändamålsenlig anordning och
att det på grund därav icke funnes anledning att nu åvägabringa någon
ändring.
I den kritik som sålunda framkommit mot utredningens förslag om tillskapandet
av ett nytt organ för handläggningen av byggnadsminnesfrågor
kan jag i stort sett instämma. En mera rationell och närmare till hands liggande
lösning är enligt min mening att riksantikvarieämbetet får ställningen
som beslutande organ enligt den nya lagen, önskemålet om ett centralt,
sammanhållande organ för handläggningen av frågor rörande byggnadsminnesvården
får därmed anses tillgodosett. Det torde få förutsättas, att ämbetet
vid tillämpningen av lagen låter sig angeläget vara att upprätthålla ett nära
samarbete med de övriga organ, som företräder byggnadsminnesvårdens intressen,
bl. a. byggnadsstyrelsen och Nordiska museet. På det lokala planet
torde riksantikvarieämbetet kunna påräkna ett aktivt stöd främst från landsantikvariernas
sida. Om hur samarbetet närmare skall gestaltas torde föreskrifter
få meddelas i administrativ ordning.
Vid övervägandet av olika åtgärder för stöd till byggnadsminnesvården
har utredningen även upptagit spörsmålet om möjligheterna att vid den
statliga långivningen för iståndsättning av äldre bostadsbyggnader beakta de
kulturhistoriska synpunkterna. Såsom i ett yttrande framhållits kan mycket
av positivt värde otvivelaktigt uträttas genom samarbete mellan de långivande
och de kulturminnesvårdande samhällsorganen. Vid remissbehandlingen
har också vitsordats att sådant samarbete på sina båll etablerats. Det
är angeläget att detta samarbete utsträckes, så att det omfattar landet i dess
helhet. I vad utredningen anfört om önskvärdheten av att de lokala organen
— länsbostadsnämnderna — får sin uppmärksamhet riktad på denna ange
-
20
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
lägenhet, så att i de särskilda fallen kontakt tages med dem som i länen har
att bevaka byggnadsminnesvårdens intressen, nämligen landsantikvarierna
och länsarkitekterna, kan jag helt instämma. Samma synpunkter gör sig i
viss mån gällande beträffande lantbruksnämnderna i deras verksamhet för
förbättring av ekonomibyggnader m. m.
Under framhållande att de höga ombyggnadskostnaderna f. n. bereder
större bekymmer än tidigare, särskilt sedan ett tak för egnahemslån infördes
1956, har bostadsstyrelsen påpekat att den enklaste åtgärden för att
underlätta ombyggnad av framför allt de ganska stora äldre mangårdsbyggnaderna
torde vara medgivande för bostadsmyndigheten att i det begränsade
antal fall, som kan komma i fråga, överskrida det eljest gällande
belåningstaket; en förutsättning skulle vara att såväl länsarkitekt som
landsantikvarie bedömde byggnaden som värdefull.
För egen del anser jag mig, efter samråd med chefen för socialdepartementet,
ej kunna tillstyrka att styrelsen erhåller ett mera allmänt bemyndigande
att bevilja lån utöver vad som följer av bestämmelserna om högsta
belåningsvärde för bostadshus. Undantag från dessa bestämmelser kan f. n.
över huvud taget icke medges. Emellertid bör det ej vara uteslutet att för
det fall ombyggnad av en kulturhistoriskt synnerligen värdefull byggnad
drar avsevärda kostnader och finansieringen av företaget icke kan ordnas
på sedvanliga villkor staten tillskjuter ett extra lån. Av praktiska skäl torde
denna ökade kredit böra ges i form av en höjning av det statliga bostadslån,
som normalt kan beviljas. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att
pröva eventuella framställningar om dylikt extra lån.
Det har fallit utanför utredningens uppdrag att framlägga utformade förslag
till bestämmelser i syfte att genom skattelättnader bereda ägare av
byggnadsminnen viss gottgörelse för de dryga kostnader, som vården och
underhållet av kulturhistoriskt märkliga byggnader vanligen medför. Utredningen
har dock angivit vissa riktlinjer för reformer i detta hänseende.
I remissyttrandena har från flera håll framförts såsom önskvärt att beskattningsreglerna
med avseende å kulturhistoriskt värdefulla byggnader
ägnas en närmare undersökning.
Byggnader med kulturhistoriskt värde, som användes för annat än museala
ändamål, är enligt gällande rätt ej undantagna från fastighetsbeskattning.
Detta har utredningen funnit otillfredsställande och förslag har av
utredningen framlagts att byggnadsminne skall undantagas från skatteplikt.
I denna fråga må emellertid uppmärksammas, att repartitionstalet
för den särskilda kommunala fastighetsbeskattningen enligt beslut av 1957
års riksdag fr. o. m. 1958 års taxering sänkts från fyra till två och en halv
procent. Härigenom har betydelsen av spörsmålet i viss mån reducerats. Utredningsförslaget
i denna del har vidare kommit i ett väsentligt annat läge,
sedan 1957 års fastighetsskattesakkunniga den 6 februari i år framlagt förslag
om avveckling av fastighetsbeskattningen, såvitt avser fastigheter tillhöriga
bl. a fysiska personer. Ett genomförande av fastighetsskattesakkunnigas
förslag skulle innebära, att den av utredningen väckta frågan löses.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960 21
Ställning till detta förslag torde komma att tagas inom en ej alltför avlägsen
framtid.
Vad beträffar förslaget att i anvisningarna till kommunalskattelagen införa
ett tillägg av innebörd att vid bedömande av yrkande om avdrag för
reparations- och underhållskostnader särskild hänsyn skall tagas till merkostnader,
som föranletts av att byggnaden har kulturhistoriskt värde, vill
jag framhålla, såsom också påpekats i ett par remissyttranden, att ett sådant
tillägg torde vara överflödigt. Avdragsrätt får nämligen anses föreligga
om kostnaden verkligen haft karaktären av reparations- och underhållskostnad.
Det har av utredningen för övrigt omvittnats att taxeringsmyndigheterna
i allmänhet vid bedömningen av yrkanden om avdrag för reparation
tagit hänsyn till byggnadens karaktär av kulturminnesmärke.
Förslaget om lättnader i arvsbeskattningen, när i behållningen ingår värdet
av byggnad, som förklarats för byggnadsminne, torde få övervägas i samband
med att arvsskatteförordningen i ett större sammanhang upptages till
revision.
Lagrådet
Förutom vissa detaljanmärkningar rörande de särskilda paragraferna i departementsförslaget
har lagrådet anfört.
Beträffande märklig byggnad, som bevarar egenarten hos gången tids
byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse, medför förslaget
möjlighet att ingripa med skyddsföreskrifter även utan ägares medgivande.
Lagrådet anser lagstiftningens syfte att bevara kulturhistoriska värden
vara synnerligen behjärtansvärt och finner angeläget att förslaget nu
genomföres. Såsom departementschefen framhållit böra dock skyddsföreskrifterna
få det innehåll som påkallas av omständigheterna och hänsynen
till ägarens intressen i varje särskilt fall. Självfallet bör försiktighet iakttagas
även vid övervägande av huruvida interimistiskt förbud bör meddelas
med stöd av 7 §. Det måste nämligen därvid fasthållas, att denna paragraf
endast får tillämpas då det är oundgängligt att tillfälligt förbjuda viss åtgärd
för att byggnadens kulturhistoriska värde icke skall äventyras samt
att ett interimistiskt förbud ej får tillgripas när en förklaring enligt 1 §
framstår som utesluten, exempelvis därför att medel till ersättning enligt
5 § icke komma att stå till förfogande.
Motionerna
I motionerna I: 697 och II: 858 betecknas de i propositionen upptagna bestämmelserna
som i stort sett väl avvägda. Lagförslagets ersättningsbestämmelser
ger dock motionärerna anledning till viss erinran. Motionärerna
framhåller, att genom förslaget om årligt anslag av 500 000 kronor å riksstaten
för hl. a. bidrag till restaurering och underhållsarbeten å byggnadsminnen
utredningen visat sig icke stå främmande för tanken att av skyddsföreskrifter
föranledd fördyring vid ombyggnad av fastighet hör ersättas av
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
allmänna medel. Enligt motionärernas mening bör emellertid rätt till sådan
ersättning bli direkt lagfäst på sätt i motionsyrkandet angivits.
Jämväl motionerna I: 698 och II: 857 berör den ekonomiska sidan av byggnadsminnesvården.
I motionerna betonas, att nya kulturvårdande lagbestämmelser
utan effektivt verkande ekonomiskt stöd riskerar att bli av lika
blygsamt värde som hittillsvarande bestämmelser. Enligt motionärerna kommer
de belopp som kan ställas till officiella myndigheters förfogande säkerligen
att kunna tillgodose allenast de mest akuta vårdbehoven och huvuddelen
av den aktiva kulturvården därför även fortsättningsvis att bli beroende
av privata ägares, föreningars och institutioners goda vilja och främst
ekonomiska möjligheter. Utvägen med statliga lån synes motionärerna framkomlig
endast i ett begränsat antal fall, enär en upprustning av en kulturhistoriskt
märklig byggnad allenast i undantagsfall torde ge ekonomisk kraft
till räntebetalning, amortering och skatter. Ett verksamt stöd kan däremot
enligt motionärerna lämnas genom skattelättnader, därvid icke endast byggnader
som förklarats för byggnadsminnen bör komma i fråga.
Motionärerna fäster först uppmärksamheten vid fastighetstaxeringen och
framhåller, att praxis härutinnan är skiftande och att det kan förekomma
exempelvis att fastighetsvärdena direkt påverkas av förekomsten av en större
kulturhistoriskt märklig bostadsbyggnad eller att ett sådant byggnadsverk
belastar det totala taxeringsbeloppet som en »särskild förmån» med avsevärt
belopp. En sådan taxering resulterar, anföres det, utan att avkastningsvärdet
blir större, i höjd förmögenhetsskatt, eventuellt höjd garantiskatt och höjd
arvsskatt. Då den skattskyldige i sådana fall oftast har dryga utgifter för
underhåll, uppvärmning etc., överstigande utgifterna för en mera normal
bostad, samt saluvärdet i allmänhet torde påverkas i negativ riktning, anser
motionärerna ett tvång att utge förmögenhetsskatt för särskilt rymlig eller
stor byggnad av antytt slag icke förenligt med principerna för denna beskattningsform.
Liknande synpunkter anlägges i motionerna på garantiskatten
»så länge densamma ännu existerar». Beträffande arvsskatten pekar
motionärerna på att, sedan departementschefen i denna fråga hänvisat till en
kommande revision i större sammanhang, den stora skatteutredningen tillsatts
och därvid från denna arvsbeskattningen uttryckligen undantagits. Motionärerna
finner därför denna fråga böra upptagas »nu och i detta sammanhang».
Motionärerna upptager också frågan om avdrag i den löpande beskattningen
för reparation och underhåll av kulturhistoriskt märklig byggnad.
Ehuru sådan kostnad i princip är avdragsgill, är frågan om avdragsrätt för
den merkostnad som förorsakas i förhållande till en »normal» byggnad enligt
motionärerna icke klar i praxis. Därtill kommer, framhålles det, att kostnad
för sådan modernisering som är nödvändig för att över huvud bevara
byggnaden icke är avdragsgill, även om den skulle föreskrivas av myndighet.
I sammanhanget påpekar motionärerna, att den ersättning, till vilken ägare
och annan rättsinnehavare enligt lagförslaget kan bli berättigad, med nu gällande
skattebestämmelser ej alltid undgår beskattning. Det synes motionä
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
23
rerna angeläget, att bestämmelser införes som innebär fullständig skattebefrielse
för dylika ersättningar.
Specialmotivering
Nedanstående redogörelse begränsar sig i huvudsak till ett återgivande av
departementschefens uttalanden till de skilda bestämmelserna. Av dessa uttalanden
torde väsentligen framgå i vad mån det genom propositionen framlagda
förslaget skiljer sig från utredningens förslag. Ur uttalandena kan
också i allmänhet utläsas de viktigaste av de synpunkter i speciellt hänseende
som framkommit vid remissbehandlingen. För ett mera fullständigt referat
av utredningens förslag till bestämmelser och av remissbehandlingen i denna
del hänvisas till vad i propositionen fr. o. m. s. 43 för varje särskilt lagrum
upptagits.
Inledande bestämmelser
1 §•
Paragrafen motsvarar 1 och 2 §§ i utredningens förslag.
Departementschefen. Utredningens förslag innehåller i 1 § en bestämmelse,
som rent allmänt utsäger att byggnader, som bevarar minnet av gångna
tiders byggnadsskick, av historiskt betydelsefulla händelser eller av framstående
personer tillhör nationens kulturarv. Det stadgas vidare, att sådana
byggnader bör skyddas och vårdas, så att deras kulturhistoriska värde bibehålies.
Paragrafen har mönster i ett par andra lagar av i viss mån likartad
karaktär — fornminneslagen och naturskyddslagen •— vilka inledes med
dylika bestämmelser av enbart deklaratoriskt innehåll. Det synes emellertid
ej påkallat att samma mönster följes i fråga om förevarande lag. Jag vill
förorda, att 1 och 2 §§ i utredningsförslaget sammanföres till en paragraf,
vilken anger under vilka förutsättningar byggnad skall kunna förklaras för
byggnadsminne. Såsom förutsättning bör gälla, att byggnaden bevarar egenarten
hos gångna tiders byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefulla
händelser och med hänsyn därtill är att anse såsom synnerligen märklig.
Byggnader, vilkas värde är betingat av ett samband med framstående
personer, bör falla under lagen endast i den mån byggnaden samtidigt representerar
ett betydande historiskt värde. Vid bedömningen av frågan huruvida
en byggnad skall anses vara ur kulturhistorisk synpunkt synnerligen
märklig bör självfallet även byggnadens rent arkitektoniska värde i tillbörlig
grad beaktas.
Redan av förevarande paragraf torde böra framgå att beslut om byggnads
förklarande för byggnadsminne fattas av riksantikvarien. Beträffande motiven
för att riksantikvarien valts såsom beslutande organ får jag hänvisa till
den allmänna motiveringen.
I anledning av vad i ett yttrande anförts om att lagtexten ej lämnar nå
-
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
gon ledning för hur begreppet byggnad skall tolkas må framhållas, att det
knappast låter sig göra att i lagen ge något uttömmande besked härom.
Det torde få ankomma på rättstillämpningen att med ledning av de uttalanden
utredningen gjort i ämnet närmare utforma begreppet. Såsom utredningen
påpekat torde det ligga i linje med lagstiftningens syfte att detta
fattas i en tämligen vidsträckt bemärkelse. Att — såsom i några yttranden
ifrågasatts — i lagtexten intaga en exemplifiering av de olika slag av byggnader,
på vilka lagen tager sikte, anser jag ej lämpligt.
Det i utredningens förslag använda uttrycket »gångna tider» har icke
närmare fixerats genom en åldersgräns. Detta förhållande har i ett par yttranden
påtalats. Att som förutsättning för lagens tillämplighet föreskriva
en absolut sådan gräns synes emellertid vara en alltför stel anordning. Såsom
utredningen och en remissinstans påpekat bör principen vara att byggnaden
skall ha sådan ålder, att ett kulturhistoriskt perspektiv kan anläggas
på frågan om dess värde ur de synpunkter som anges i lagen.
Såsom utredningen föreslagit torde lagen ej böra gälla för byggnad, som
tillhör kronan eller utgör fast fornlämning. En bro skall sålunda icke förklaras
för byggnadsminne, om den faller under fornminneslagen. Från
lagens tillämpning synes även böra undantagas kyrkliga byggnader. Skyddet
för dessa torde nämligen vara tillgodosett genom de specialbestämmelser
rörande kyrkor, som meddelats i 1920 års kungörelse med föreskrifter
rörande det offentliga byggnadsväsendet. Vad prästgårdarna beträffar
är dessa ej att anse såsom kyrkliga byggnader; de bör följaktligen kunna
förklaras för byggnadsminnen och sålunda bli delaktiga av det skydd den
nya lagen lämnar.
I likhet med utredningen anser jag att kulturhistoriskt värdefulla möbler
och inventarier icke bör omfattas av lagens skydd i vidare mån än de
kan anses utgöra tillbehör till byggnaden. I sådant hänseende torde som
regel samma synpunkter göra sig gällande som då fråga är om tillbehör till
fast egendom.
Om skyddsföreskrifter
2 §•
Paragrafen motsvarar 7 § i utredningens förslag.
Departementschefen. I huvudsaklig överensstämmelse med utredningens
förslag har i första stycket av förevarande paragraf upptagits vad skyddsföreskrifter
skall innehålla ävensom stadgande om att sådana föreskrifter
jämväl skall kunna avse byggnaden kringliggande område.
Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör lagstiftningens syfte i
första hand vara att få till stånd ett nära samarbete mellan byggnadsminnesvårdens
företrädare och ägarna till kulturhistoriskt märkliga byggnader.
Detta syfte kommer till uttryck genom det i andra stycket upptagna stadgandet
att skyddsföreskrifter i görligaste mån skall utformas i samförstånd
med byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Denna regel in
-
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
nebär, att skyddsföreskrifternas innehåll som regel blir beroende av resultatet
av förhandlingar mellan berörda parter. Såsom jag framhållit i den
allmänna motiveringen bör man kunna räkna med, att företrädarna för
byggnadsminnesvården därvid skall gå fram med sådan varsamhet, att tvång
endast i undantagsfall skall behöva tillgripas. Otvivelaktigt förhåller det sig
så att byggnadsminnesvården har mest att vinna på att uppgörelser träffas
i godo. Där så emellertid ej kan ske och tvångsvägen alltså måste beträdas,
bör i enlighet med utredningens förslag gälla, att byggnadens ägare ej genom
skyddsföreskrifterna får åläggas mera omfattande skyldigheter än som för
bibehållande av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen
nödvändigt. Hänsyn bör därvid tagas till byggnadens användning och ägarens
skäliga önskemål. Stadgande även härom har upptagits i andra stycket.
Beträffande det i några remissyttranden diskuterade spörsmålet om skydd
för kulturhistoriskt värdefulla miljöer delar jag utredningens uppfattning
att miljöskyddet icke genom den nu förevarande lagstiftningen — vilken
ju närmast tar sikte på individuellt skydd för enstaka byggnader — kan
tillgodoses i vidare omfattning än utredningen föreslagit. Det är naturligtvis
ett önskemål av angelägnaste slag att kulturhistoriskt värdefulla miljöer
så långt möjligt skyddas och bevaras. I allmänhet torde man väl kunna
räkna med att såväl de statliga som de kommunala myndigheterna numera
inser detta intresse och att de också handlar i överensstämmelse därmed.
Vad i detta hänseende på sina håll ännu kan brista torde enligt min mening
bäst kunna avhjälpas genom ökad upplysningsverksamhet, inriktad icke
minst på de möjligheter som gällande byggnadslagstiftning erbjuder. Det
förtjänar framhållas, att både länsstyrelse och byggnadsnämnd har till åliggande
att vaka över att planläggning äger rum, där sådan erfordras, och
att reglerna i byggnadslagstiftningen i övrigt tillämpas på ett riktigt och
ändamålsenligt sätt. Att genom reformer på byggnadslagstiftningens område
söka ernå en förstärkning av miljöskyddet anser jag icke för närvarande
påkallat.
3 §.
Paragrafen motsvarar 10 § första stycket utredningens förslag.
I ett remissyttrande, nämligen av länsstyrelsen i Jönköpings län, framhålles,
att i paragrafen direkt bör utsägas, att ändring av byggnadsminne får
medges endast om densamma ej är till men för byggnadens kulturhistoriska
värde.
Departementschefen. Med anledning av vad länsstyrelsen i Jönköpings län
anfört vill jag framhålla, att tillstånd till ändring av byggnadsminne understundom
torde få lämnas, oaktat detta är till men för byggnadens kulturhistoriska
värde. Andra intressen kan vara så betydelsefulla att de kulturhistoriska
synpunkterna måste vika. Det kan vara nödvändigt att medgiva
en modernisering av byggnaden för att denna skall kunna i allt väsentligt
bevaras.
26
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
I enlighet med den av mig förordade ordningen att det skall ankomma
på riksantikvarien att meddela beslut i ärenden enligt den nya lagen har
i förevarande paragraf föreskrivits att tillstånd till ändring av byggnadsminne
skall meddelas av denne. I övrigt har paragrafen i sak utformats väsentligen
i överensstämmelse med motsvarande stadgande i utredningens
förslag. Detta upptar även en bestämmelse om vilka handlingar som skall
fogas vid ansökan om tillstånd att ändra byggnadsminne (10 § andra stycket).
Stadgande härom anser jag emellertid icke böra upptagas i själva lagen
utan det torde få ingå i de administrativa tillämpningsföreskrifterna.
4 §•
Paragrafen motsvarar 9 § i utredningens förslag.
Departementschefen. De av utredningen föreslagna bestämmelserna i denna
paragraf erfordras för att i görligaste mån trygga skyddsföreskrifternas
efterlevnad i fråga om vården av byggnadsminne. Åtgärd, vilken med hänsyn
till byggnadens användning och omständigheterna i övrigt är oskäligt betungande,
får dock icke åläggas ägaren. Att i lagtexten närmare ange förutsättningarna
för denna inskränkande föreskrift torde icke vara möjligt. Jag
anser mig därför kunna godtaga utredningens förslag i denna del.
Föreläggande, som avses i förevarande paragraf, torde som utredningen
föreslagit böra meddelas av länsstyrelsen. Initiativet bör emellertid utgå från
riksantikvarien genom att denne hos länsstyrelsen gör framställning i saken.
Det får förutsättas att innan sådan framställning göres riksantikvarien i enlighet
med lagens anda sökt att i godo få rättelse till stånd. I den mån medel
ej finns tillgängliga för iståndsättnings- och underhållsarbeten å byggnadsminne
får länsstyrelsen avstå från att kräva uppfyllelse av sådana förpliktelser,
som är oskäligt betungande för ägaren.
Att den ekonomiska situationen bör beaktas redan då en byggnad förklaras
för byggnadsminne framgår indirekt av stadgandet i 15 §.
5 §•
Paragrafen motsvarar 8 § och 17 § andra stycket utredningens förslag.
Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser den i
8 § utredningsförslaget upptagna skadeståndsregeln innefatta tillräckliga
garantier för att den enskildes ekonomiska intresse skall vinna vederbörligt
beaktande. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund finner det för
ett effektivt skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader böra krävas
bl. a., att ägarna till sådana byggnader beredes vissa lättnader för den begränsning
i sin handlingsfrihet och det tvång till vårdnadsåtgärder, som
den nya lagstiftningen medför. Svenska arkitekters riksförbund betonar angelägenheten
av att ägare till byggnad, vilken får vidkännas ökade kostnader
till följd av att denna förklaras för byggnadsminne, får ekonomisk kompensation
härför av det allmänna. Sveriges fastighetsägareförbund anför, att den
genom skyddsbestämmelserna uppkomna värdeminskningen är betingad
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
av det allmännas intresse av att byggnadsminne skyddas och vårdas. Det
kan därför icke anses rimligt att fordra, menar förbundet, att inskränkningen
i ägarens möjlighet att förfoga över byggnaden skall stå i »uppenbart
missförhållande» till byggnadens tidigare värde. Det synes förbundet
ur rättssäkerhetens synpunkt oeftergivligt, att stadgandet utformas så, att
ersättning skall utgå så snart inskränkning göres i rätten att nyttja byggnad
eller område, såframt ej inskränkningen medför allenast ringa skada eller
olägenhet. Även länsstyrelsen i Östergötlands län finner, att genom orden
»uppenbart missförhållande» rätten till ersättning givits en alltför snäv begränsning.
Göta hovrätt anser, att hänsynen till den enskilde kräver, att ägare
av byggnad eller område, som blir föremål för skyddsföreskrifter, i särskilda
fall skall äga påfordra inlösen av fastigheten.
Departementschefen. Den av utredningen föreslagna ersättningsregeln i
denna paragraf har utformats efter mönster av 7 § naturskyddslagen, vari
stadgas om ersättning i ett jämförligt fall. Liksom enligt naturskyddslagen
synes rätten till ersättning även enligt förevarande paragraf böra begränsas
till skada av mera väsentlig betydelse. Man torde emellertid kunna räkna
med att det endast i undantagsfall skall inträffa att skadan blir av någon
större omfattning. Enligt 2 § andra stycket departementsförslaget gäller,
att skyddsföreskrifterna skall utformas i samförstånd med fastighetsägaren
och att denne icke genom sådana föreskrifter må åläggas mera omfattande
skyldigheter än som för bibehållande av byggnad sminnets kulturhistoriska
värde är oundgängligen nödvändigt; därjämte stadgas att vid föreskrifternas
utfärdande hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens
skäliga önskemål. Det är alldeles tydligt, att dessa bestämmelser avsevärt
måste reducera risken för inträffande av ekonomisk skada till föjd av lagens
tillämpning. Härtill kommer att det icke är fråga om att sätta byggnaden ur
funktion på samma sätt som då t. ex. ett sandtag fridlyses enligt naturskyddslagen.
Krav på ersättning torde även av detta skäl mindre ofta vara berättigat,
då det gäller byggnadsminne. Den av utredningen i förevarande paragraf
uppställda ersättningsregeln tar således sikte blott på de fall, där ekonomisk
förlust trots stadgandena i 2 § andra stycket icke kan undvikas. Som
jag understrukit i den allmänna motiveringen bör vid tillämpningen av lagen
eftersträvas, att den enskilde ej lider ekonomisk skada. Jag vill i detta
sammanhang vidare erinra om den i 8 § upptagna bestämmelsen, att innan
riksantikvarien fattar beslut av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning
för ägare eller annan han har att förvissa sig om, att medel härför
finns tillgängliga. Bestämmelsen innebär, alt om medel ej står till förfogande
riksantikvarien är förhindrad att meddela skyddsföreskrifter, som kan
lända ägaren till ekonomiskt förfång.
1 anledning av påpekandet att utredningen icke föreslagit något stadgande
om rätt för ägare av byggnad eller område, som blir föremål för skyddsföreskrifter,
att i särskilda fall kunna påfordra inlösen av fastigheten må
framhållas att ägaren väl i allmänhet torde bli i tillräcklig mån gollgjord
28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
lör skada och intrång genom den ersättning han kan erhålla på grund av
den i paragrafen upptagna ersättningsregeln. De med all sannolikhet ytterst
sallsynta undantagsfall, där annat kunde tänkas bli förhållandet, torde vara
sådana att någon förklaring för byggnadsminne icke kan meddelas, om ej
byggnadens fortbestånd säkras genom inköp eller på annat sätt (jfr 15 §).
Något stadgande om rätt för fastighetsägaren att påfordra inlösen av fastigheten
anser jag således icke erforderligt.
Självfallet bör det eftersträvas att få frågan om ersättning enligt förevarande
paragraf reglerad genom frivillig överenskommelse med den enskilde.
Det torde få ankomma på riksantikvarien att med beaktande av stadgandet
i 8 § träffa uppgörelse härom.
Utredningens förslag innebär att ersättning för skada och intrång som
regel skall fastställas att utgå på en gång. Endast om särskilda skäl föreligger
må ersättningen på begäran antingen av kronan eller fastighetsägaren
eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt
för kronan eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade
förhallanden. De i naturskyddslagen i motsvarande hänseende meddelade
bestämmelserna innebär en liknande reglering. Visserligen torde beslut
om byggnads förklarande för byggnadsminne i övervägande antalet fall
komma att bestå under avsevärd tid, en omständighet som närmast talar för
att huvudregeln bör vara att ersättningen skall utgå i form av engångsbelopp.
Emellertid förefaller det tänkbart, såsom i ett remissyttrande påpekats,
att hävande av beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne
kommer att äga rum i något större utsträckning än vad som i allmänhet torde
vara fallet i fråga om fridlysning av naturminnen. Delvis torde detta sammanhänga
med att ett byggnadsminne kan vara mer eller mindre beständigt.
Risken för att byggnaden skall eldhärjas och kanske härigenom helt eller
till största delen spolieras är i fråga om träbyggnader förhållandevis mycket
större än beträffande sten- och tegelhus. Även andra omständigheter
kan tänkas öva inflytande på frågan, huruvida ett byggnadsminne kan väntas
komma att bestå under längre eller kortare tid. Dessa förhållanden synes
mig motivera, att vederbörande myndigheter erhåller möjlighet att utan
inskränkande regler bestämma huruvida ersättningen skall utgå i form av
engångsbelopp eller periodvis. I andra stycket av förevarande paragraf har
därför föreskrivits att ersättningen må, där så befinnes lämpligt, fastställas
att utgå med visst årligt belopp och att i sådant fall ersättningen må
omprövas vid ändrade förhållanden. Bestämmelsen i utredningens förslag
om ersättningens bestämmande att utgå på en gång bör kunna utgå; att ersättningen
må bestämmas på så sätt torde gälla oberoende av uttryckligt
stadgande i lagen.
Motionerna. För motionerna, av vilka två tar sikte på införande i förevarande
paragraf av en bestämmelse om ytterligare rätt till ersättning och
de två övriga åsyftar gottgörelse till ägare av byggnadsminnesmärke i annan
ordning än genom bestämmelser i byggnadsminneslagcn, har tidigare redogjorts
under rubriken »Förslagets huvudgrunder».
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
29
Om förfarandet
6 §.
Paragrafen motsvarar 4 § i utredningens förslag.
Departementschefen. Befogenheten att ingiva ansökan om att byggnad
skall förklaras för byggnadsminne har av utredningen begränsats till att endast
avse byggnadens ägare samt vissa i lagen särskilt uppräknade organ.
Detta har vid remissbehandlingen mött viss kritik och från olika håll har
påfordrats att kretsen av initiativberättigade ytterligare vidgas. Själv är jag
av den meningen att det över liuvud taget ej är påkallat att i lagen ange vilka
som skall äga göra ansökan. Vem som helst bör enligt min uppfattning äga
taga initiativ till byggnads förklarande för byggnadsminne. Det kan ej befaras
att en sådan ordning skulle leda till något nämnvärt antal obefogade ansökningar.
Uppenbart ogrundade framställningar bör riksantikvarien givetvis
omedelbart kunna avslå.
Fråga om byggnads förklarande för byggnadsminne bör självfallet kunna
upptagas av riksantikvarien även utan ansökan.
Av skäl som anförts av länsstyrelsen i Södermanlands län bör föreskriften
att sökanden skall vid ansökan om byggnads förklarande för byggnadsminne
foga gravationsbevis å fastigheten utgå. Sådant bevis torde i förekommande
fall få anskaffas genom riksantikvariens försorg. Denna ändring
medför emellertid, att föreskrift bör i lagen ges om att ansökningen skall
innehålla uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen samt om fastighetens
ägare. Såsom utredningen föreslagit bör i ansökningen också angivas
vilka omständigheter som föranleder att byggnaden bör förklaras för
byggnadsminne.
För en riktig tillämpning av lagstiftningen är det av väsentlig betydelse
att enskilda ägare av de byggnader vilka kan ifrågakomma såsom byggnadsminnen,
är införstådda med byggnadsminnesvårdens mål och medel. Ehuru
lagen medger byggnads förklarande för byggnadsminne i strid mot ägarens
önskan, är dennes inställning givetvis av den största betydelse. Särskilt då
det gäller att fastställa skyddsföreskrifternas innehåll och räckvidd krävs
medverkan av ägaren. Självklart är därför att, därest initiativ till åtgärden
tagits av någon annan än ägaren, denne bör höras i ärendet. Såsom i ett
remissyttrande anförts kan ingripandet i vissa fall få en mycket stor betydelse
för ägaren och hans rent privata intressen. Jag anser det därför nödvändigt
att i lagen uttryckligen fastslås att om ansökan gjorts av annan än
byggnadens ägare eller frågan utan ansökan upptagits av riksantikvarien,
ägaren skall beredas tillfälle att yttra sig.
Paragrafen har i det genom propositionen framlagda förslaget utformats
med beaktande av följande uttalande av lagrådet: »Vad angår förfarandet i
fråga om byggnads förklarande för byggnadsminne skall enligt 6 § andra
stycket byggnadens ägare beredas tillfälle att yttra sig, därest ansökan gjorts
av annan än honom eller frågan utan ansökan upptagits av riksantikvarien.
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
Detsamma bör tydligen gälla markens ägare, om denne är en annan än
byggnadens ägare. För att klargöra att varje ägare måste höras hemställes,
att ordet ''byggnadens’ får utgå ur 6 § andra stycket.»
7 §•
Paragrafen motsvarar 5 § i utredningsförslaget.
Departementschefen. Det är tydligt, att en regel som ger möjlighet att
meddela interimistiskt förbud icke kan undvaras, om den nya lagstiftningens
tillämpning skall kunna tryggas i alla situationer. Det bör emellertid
understrykas att sådant förbud icke bör komma till användning i andra
fall än då anledning verkligen förekommer till antagande att byggnadens
kulturhistoriska värde genom olämpliga åtgärder från ägarens sida är i fara
att minskas eller förstöras.
I åtskilliga remissyttranden har anmärkts att utredningen föreslagit för
korta giltighetstider för förbud enligt förevarande paragraf. Tre månader i
noi-malfallen synes även enligt min mening vara en alltför knapp tidrymd,
särskilt med tanke på det remissförfarande som skall äga rum i varje ärende
och de underhandlingar, som vanligen torde komma att föregå riksantikvariens
definitiva beslut. Jag föreslår därför att tiden förlänges till sex månader.
För vissa särskilda situationer, där handläggningstiden av olika skäl
oundgängligen måste komma att överstiga sex månader, är det emellertid
nödvändigt, att möjlighet finns till ytterligare förlängning av giltighetstiden.
Uppenbarligen torde behov därav kunna framträda t. ex. i det i 10 § avsedda
fallet att kronan, innan beslut meddelas i anledning av gjord ansökan om
byggnads förklarande för byggnadsminne, skaffar sig klarhet om de ekonomiska
konsekvenserna för det allmänna genom att föra fastställelsetalan
vid expropriationsdomstolen med avseende å ersättning, som kan komma
att utgå därest ansökningen skulle bifallas. I detta läge kan ärendets handläggning
tydligen komma att ej oväsentligt fördröjas. Även andra fall kan
tänkas förekomma, då handläggningstiden icke stannar vid sex månader.
Med hänsyn till det anförda bör förbud enligt förevarande paragraf, om
synnerliga skäl föreligger, kunna utsträckas utöver sex månader. Förlängning
bör emellertid icke kunna ske annat än för högst sex månader åt gången.
Det är tydligt att, därest ett interimistiskt förbud kommer att fortbestå under
någon längre tid, för fastighetens ägare eller annan sakägare kan uppkomma
olägenhet genom de inskränkningar i möjligheterna att förfoga över
fastigheten, som förbudet kan medföra. Det synes mig därför skäligt att för
vissa fall föreskriva rätt till ersättning för skada i anledning av dylikt
förbud. Såsom förutsättning härför bör krävas att ägaren eller annan sakägare
tillskyndas avsevärt men. Ersättning, som sålunda kan komma att
utgå bör, om skäl därtill är, kunna avräknas å gottgörelse, som sedermera
kan komma att utgå enligt 5 §. Jag förordar, att bestämmelser med detta
innehåll upptages i förevarande paragraf. Utformningen av bestämmelserna
överensstämmer i huvudsak med vad som föreskrives i naturskyddslagen
för motsvarande fall.
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
Av 8 § framgår, att riksantikvarien icke äger enligt förevarande paragraf
meddela förbud av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för
ägare eller annan med mindre han förvissat sig om att för sådant ändamål
avsedda medel finns tillgängliga.
8—12 §§.
8 §, 9 § första stycket och 10 § andra stycket saknar motsvarighet i utredningens
förslag. I övrigt motsvaras paragraferna av 17 § första och tredje
styckena samt 18 och 19 §§ utredningsförslaget.
I remissyttrande av Sveriges fastighetsägareförbund har i anslutning till
19 § utredningens förslag — som motsvaras av 12 § i det genom propositionen
framlagda förslaget -—- anförts, att det enligt förbundets mening icke
finns anledning att frångå den princip, som kommit till uttryck i expropriationslagen,
nämligen alt exproprianten skall ersätta motparten kostnaderna
i målet. I många fall torde det bli av vital betydelse för ägaren att få
ersättningsfrågan prövad av domstol, framhålles det. Då risk för ägaren att
få svara för rättegångskostnaderna innebär en betydlig inskränkning av det
berättigade rättsskydd man genom domstolsförfarandet velat tillförsäkra
honom, är det nödvändigt, att stadgandet bringas i överensstämmelse med
motsvarande bestämmelse i expropriationslagen, anser förbundet.
Departementschefen. Vid remissbehandlingen har från några håll hävdats
att de i utredningens förslag uppställda reglerna rörande ersättningsfrågornas
behandling bör bringas i närmare överensstämmelse med naturskyddslagens
motsvarande bestämmelser. Det har framhållits, att förutsättningarna
för de ekonomiska uppoffringar, som tillämpningen av lagen om byggnadsminnen
medför, i huvudsak är desamma som på naturskyddslagstiftningens
område. De regler i naturskyddslagen som närmast åsyftas torde vara stadgandet
i 28 §, enligt vilket det åligger den som vill göra anspråk på ersättning
att inom viss tid göra anmälan därom till länsstyrelsen, samt 29 § andra stycket,
som tillerkänner kronan befogenhet att i anledning av väckt fråga om
fridlysning väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som vid
fridlysning skall gälla beträffande bl. a. ersättning. De nämnda bestämmelserna
har förestavats av synpunkten att garantier bör finnas för att ersättningsreglerna
icke medför alltför vittgående ekonomiska konsekvenser för
statsverket. Särskilt med hänsyn till att jag förutsatt att särskilda medel
icke skall behöva anvisas i riksstaten till ersättningar på grund av intrång
enligt förevarande lag är jag av den uppfattningen, att motsvarande bestämmelser
bör upptagas i nu förevarande lagstiftning. De har i departementsförslaget
inarbetats i 9 och 10 §§. Det bör även, som jag redan i den allmänna
motiveringen anfört, stadgas skyldighet för riksantikvarien att, innan beslut
fattas i ärende av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning,
förvissa sig om att medel härför finnes tillgängliga. En motsvarande föreskrift
ingår i tillämpningsbestämmelserna till naturskyddslagen. För alt
särskilt understryka betydelsen av denna grundsats såvitt angår byggnads
-
32
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
minnesvården vill jag förorda att bestämmelsen här upptages i själva lagen
(se 8 § departementsförslaget).
Vad slutligen angår stadgandet i 12 § rörande rättegångskostnad i mål,
som enligt lagen skall upptagas vid expropriationsdomstol, finner jag ej
anledning föreligga att på grund av vad Sveriges fastighetsägareförbund anfört
frångå utredningens förslag. Jag vill erinra om att samma regel gäller
enligt naturskyddslagen för motsvarande fall.
13 §.
I förevarande paragraf har med erforderlig anpassning till departementsförslagets
konstruktion upptagits bestämmelserna i 22 § utredningsförslaget.
Paragrafen har erhållit sin slutliga utformning efter visst påpekande av
lagrådet angående tidpunkten för lämnande av sådan underrättelse som med
bestämmelsen avses.
Om besvär m. m.
14 §.
Paragrafen motsvaras av 25 § i utredningsförslaget.
Lagrådet har i anledning av bestämmelsen i förevarande paragraf framhållit,
att i samband med förestående ändringar i regeringsrättslagen får
avgöras huruvida prövning av besvär enligt paragrafen skall ankomma på
regeringsrätten eller Kungl. Maj:t i statsrådet.
15 §.
Paragrafen motsvarar 14 § första stycket utredningens förslag.
Departementschefen. I förevarande paragraf torde i huvudsaklig överensstämmelse
med utredningens förslag få upptagas stadgande om att riksantikvarien
skall upphäva meddelat beslut om att viss byggnad skall vara byggnadsminne,
därest upprätthållandet av sådant beslut är ändamålslöst eller
förbundet med oskälig kostnad. Det kan tänkas, att ett byggnadsminne genom
byggnadsföretag i grannskapet eller genom andra miljöförändrande åtgärder,
vilka icke kunnat förhindras, i så hög grad fått sin karaktär förvanskad,
att det icke längre är motiverat att nedlägga särskilda kostnader
på tillvaratagandet av byggnadsminnets kulturhistoriska värde.
Av paragrafen följer indirekt att byggnad icke bör förklaras för byggnadsminne,
om det kan förutses att sådan förklaring skulle komma att medföra
oskälig kostnad.
Det ligger i sakens natur, att riksantikvarien också äger vidtaga smärre
ändringar eller jämkningar i utfärdade skyddsföreskrifter. Något särskilt
stadgande härom synes ej erforderligt (jfr 3 § i departementsförslaget).
Självfallet bör riksantikvarien även då det gäller ändring av skyddsföreskrifter
söka uppnå samförstånd med byggnadens ägare. Skulle det bli fråga
om att skärpa skyddsföreskrifterna i sådan grad, att ersättningsskyldighet
33
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
kan uppkomma, bör ärendet handläggas i samma ordning som gäller beträffande
byggnads förklarande för byggnadsminne.
16 §.
Paragrafen motsvarar 15 § i utredningsförslaget.
Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör möjlighet finnas
att i vissa trängande fall häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne
eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter. I likhet med
utredningen anser jag det böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut
i dessa avseenden.
Självfallet bör byggnad ej förklaras för byggnadsminne, om situationen
redan från början är sådan att Kungl. Maj :t enligt förevarande paragraf
skulle kunna häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne.
Ansvarsbestämmelser m. m.
17 §.
Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag.
Bestämmelsen har erhållit sin slutliga utformning i enlighet med av lagrådet
gjord hemställan.
18 §.
Paragrafen motsvarar 24 § i utredningens förslag.
I remissyttrande av Göta hovrätt har bl. a. framhållits, att avfattningen av
ifrågavarande stycke ej tydligt ger vid handen mot vem föreläggande, som
där sägs, skall kunna riktas. Hovrätten finner det oklart, huruvida endast
ägare av byggnadsminne skall kunna erhålla föreläggande eller om avsikten
är att detta skall kunna riktas även mot annan, exempelvis en byggmästare
som med vetskap om förbudet eller föreskriften i fråga utfört ändringen
eller rivningen av byggnadsminnet.
Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör i paragrafen upptagas
stadgande om befogenhet för länsstyrelsen att meddela föreläggande
om återställande av byggnadsminne. Sådan åtgärd bör dock få vidtagas först
efter framställning av riksantikvarien. I överensstämmelse med vad som i naturskyddslagen
stadgas för motsvarande fall bör möjligheten att ålägga någon
att vidtaga åtgärder för återställande av byggnadsminne förbindas med
rätt för länsstyrelsen att förelägga vite. Behov att kunna mot någon annan
än byggnadsminnets ägare ingripa med åläggande av angivet slag torde knappast
föreligga. Utredningens förslag torde heller icke avse att inbegripa någon
annan än ägaren under bestämmelsen.
Andra stycket i paragrafen torde böra kompletteras med en föreskrift,
enligt vilken ansökan om handräckning må göras av riksantikvarien eller
allmän åklagare.
i{ Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 32
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
Paragrafen har i det genom propositionen framlagda förslaget utformats
med beaktande av följande uttalande av lagrådet: »Enligt 18 § andra stycket
första punkten äger överexekutor meddela handräckning för att avbryta pågående
förstörelse av byggnadsminne eller återställa detta. Handräckning
synes emellertid kunna vara påkallad även i andra fall, exempelvis det i 4 §
angivna. Lagrådet hemställer därför, att till punkten lägges orden ''eller där
eljest till efterlevnad av denna lag så erfordras’.»
19 §.
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 20 § i utredningens förslag.
Särskilda bestämmelser
20 §.
Paragrafen motsvaras av 26 § i utredningens förslag.
Departementschefen. Fideikommissutredningen har i sitt nyligen avgivna
betänkande angående avveckling av fideikommissen (SOU 1959: 40) ingående
behandlat frågan om bevarande av de kulturvärden som är knutna till
åtskilliga fideikommiss (se bet. s. 139 ff). Vad fideikommissutredningen föreslagit
kommer att närmare övervägas sedan remissbehandlingen av betänkandet
avslutats. Det är emellertid ej någon tvekan om att nu förevarande
lagstiftning bör vara tillämplig jämväl på byggnader som hör under fideikommiss.
21 §.
Paragrafen överensstämmer med 27 § utredningens förslag.
Ikraftträdande* och övergångsregler
Utredningen har i övergångsbestämmelserna till förslaget upptagit stadgande,
att byggnad som registrerats enligt 1942 års lag skall utan särskild
ansökan förklaras för byggnadsminne enligt den nya lagen. Härvid har utredningen
förutsatt, att frågan om formuleringen av skyddsföreskrifter skall
prövas i den ordning som den nya lagen föreskriver. Ägaren bör beredas tillfälle
att yttra sig över skyddsföreskrifterna, om dessas formulering anses
böra avvika från den enligt 1942 års lag gällande. Om ägare till byggnad, som
registrerats enligt 1942 års lag ger tillkänna sin önskan att byggnaden icke
förklaras för byggnadsminne, bör detta önskemål upptagas till prövning vid
behandlingen av frågan om sådan förklaring.
Departementschefen. Den nya lagstiftningen torde få träda i kraft den 1
januari 1961.
I fråga om övergångsförhållandena kan jag i huvudsak biträda utredningens
förslag. Det torde emellertid ej böra meddelas obligatorisk föreskrift,
att byggnad för vilken skyddsföreskrifter meddelats enligt den äldre lagen
skall förklaras för byggnadsminne enligt den nya lagen. Möjligen kan i nå
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
35
got fall inträffa, att tillämpningen av den nya lagen aktualiserar ersättningskrav,
för vilkas täckande resurser saknas. Fråga om byggnads förklarande
för byggnadsminne enligt den nya lagen bör dock utan särskild ansökan upptagas
av riksantikvarien.
Utskottet
I vårt land pågår för närvarande och har under senare tid rörande den
yttre samhällsbilden pågått en omdaningsprocess, som i många fall kan betecknas
som dynamisk. I snart sagt alla städer och större samhällen företages
sanering av redan bebyggda områden och sker exploatering för maximalt
utnyttjande av den allt värdefullare tomtmarken. Näringslivets strukturella
förändring och andra omständigheter gör, att denna omvandlingsprocess
i allt större utsträckning berör även den rena landsbygden. Till
följd av dessa förhållanden aktualiseras nu i mycket stor omfattning frågor
om rivning av äldre ur kulturhistorisk synpunkt värdefull bebyggelse. Den
kulturhistoriska aspekten låter sig ingalunda alltid förena med rent ekonomiska
intressen och kan enligt utskottets uppfattning med nuvarande
lagstiftning icke hävdas i den utsträckning som vore önskvärt. Ett ökat
skydd för i vart fall mera betydande byggnadsmonument måste därför hälsas
med största tillfredsställelse. Den föreslagna lagen om byggnadsminnen
torde, om den tillämpas effektivt, vara i hög grad ägnad att tillgodose ett
sådant syfte.
Enligt lagförslaget skall jämväl mot ägares bestridande byggnad som sägs
i 1 § kunna förklaras för byggnadsminne och därigenom bli föremål för
skyddsföreskrifter, innefattande såväl förbud mot ändringsåtgärder som
skyldighet att vidtaga åtgärder för vård av byggnaden. I förslagets § 5 har
stadgats rätt till ersättning under vissa förutsättningar för skada till följd
av inskränkning i rätten och möjligheten att utnyttja byggnad eller område.
Någon bestämmelse om rätt till ersättning för kostnader till följd av föreskrifter
om vård av byggnadsminne har emellertid icke föreslagits, vilket
förhållande påtalats i motionerna I: 697 och II: 858. Byggnadsminnesutredningen,
som i sitt betänkande uttalat bl. a. att ekonomiskt stöd från det
allmänna i viss utsträckning erfordras för att främja byggnadsminneslagstiftningens
syfte och förordat en förhållandevis generös sådan bidragsgivning,
har funnit det omöjligt att i en författningstext draga upp några
gränser mellan de fall då statsbidrag bör utgå och de fall då ägaren ensam
bör vidkännas kostnaderna för iståndsättnings- och underhållsåtgärder. I
stället har utredningen föreslagit att anslagsmedel ställes till förfogande
för ändamålet och i sådant hänseende förordat ett årligt anslag å 500 000
kronor, inkluderande jämväl vad som beräknats erforderligt för ersättningar
till fastighetsägarna för skada och intrång. Härvid har utredningen
förutsatt, att lotterimedel skall kunna erhållas till vissa objekt efter ungefär
samma principer som hittills — enligt till utskottet från handelsdepartementet
inkommen promemoria har åren 1955—1959 lolterimedelsbidrag
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
för kulturminnesvård utgått med för olika år varierande belopp mellan
171 000 och 388 000 kronor — ävensom att särskilda anslag efter därom
gjord framställning till riksdagen skall kunna ställas till förfogande för
speciellt kostsamma företag. Det föreslagna anslagsbeloppet har av flertalet
remissinstanser ansetts vara för lågt.
I propositionen har förutsatts, att byggnadsminneslagstiftningen kommer
att tjäna sitt syfte även om den genomföres utan att det allmänna engagerar
sig i nämnvärt större omfattning än tidigare. Härvid hänvisar föredragande
departementschefen till vad riksantikvarieämbetet anfört om bl. a.
ökningen av de privata fonder som står till buds ävensom redan befintliga
ekonomiska resurser i övrigt.
Utskottet delar den uppfattning, som kommit till uttryck i utredningens
betänkande och i förutnämnda två motioner, enligt vilken i vissa fall vårdåtgärder
icke bör kunna åläggas ägare av byggnadsminne utan att ersättning
därför gives. Emellertid finner utskottet liksom utredningen att en
sådan rätt till ersättning svårligen låter sig regleras i lagtext. Det av motionärerna
förordade tillägget till lagförslagets § 5 måste betecknas som alltför
allmänt utformat och kan icke av utskottet tillstyrkas. Utskottet anser,
att den organisation byggnadsminnesvården enligt lagförslaget erhållit och
de bestämmelser, som i förslaget givits till betonande av den hänsyn som
i varje särskilt fall bör tagas till den enskilde ägaren, innebär tillfredsställande
garanti för att enskild rätt i nu avsett hänseende icke kommer att
trädas för när. Utskottet förutsätter, att riksantikvarien vid sin prövning
enligt 8 § i den föreslagna lagen tager hänsyn jämväl till att ersättning för
vård och underhåll av ifrågasatt byggnadsminne kan vara påkallad.
Rörande de ekonomiska förutsättningarna för lagens tillämpning vill utskottet,
som redan framhävt betydelsen av det syfte lagstiftningen skall tillgodose,
betona angelägenheten av att lagens effektivitet icke hämmas genom
brist på medel. Utskottet står för sin del icke främmande för tanken att det
kan bli nödvändigt med anslag över statsbudgeten för ändamålet. Härvid är
att märka att den kategori byggnader, varom kan bli fråga, genom den restriktiva
formuleringen av 1 § är strängt begränsad.
Enligt lagförslaget har från lagens tillämpningsområde undantagits bl. a.
»byggnad, som tillhör kronan» ävensom »kyrkliga byggnader». Sedan i vissa
remissyttranden uttalats tveksamhet rörande tolkningen av sistnämnda begrepp,
har departementschefen i sitt yttrande hänvisat till de specialbestämmelser
rörande kyrkor, som meddelats i 1920 års kungörelse med föreskrifter
rörande det offentliga byggnadsväsendet. Avsikten torde sålunda vara
den, att allenast byggnader som anges i 33 § nämnda kungörelse skall uteslutas
från byggnadsminneslagens tillämpning och att således kyrkliga byggnader
och lokaler i enskild ägo — i den mån de ej är underkastade fornminneslagens
bestämmelser -— utan hinder av bestämmelsen i lagförslagets
§ 1 andra stycket kan förklaras för byggnadsminnen. — Byggnader tillhöriga
kronan är jämlikt 20 och 21 §§ nyssnämnda kungörelse tillförsäkrade
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
37
skydd av samma art som enligt 33 § kungörelsen gäller för kyrkliga byggnader.
Jämställda med statliga byggnader i detta hänseende är emellertid
under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende stående
byggnadsverk. Utskottet finner för sin del uttrycket »byggnad, som tillhör
kronan» böra så tolkas, att däri inrymmes jämväl byggnader tillhörande
sistnämnda kategori.
Utredningen har ansett, att skyddet för miljöer, vilkas kulturhistoriska
värde huvudsakligen ligger i miljöbilden och vilka därför faller utanför den
föreslagna byggnadsminneslagens tillämpningsområde, såvitt avser bebyggelse
inom planlagda områden främst bör tillgodoses genom de i byggnadslagstiftningen
intagna bestämmelserna. Vissa remissinstanser har riktat kritik
mot utredningens inställning i denna del och bl. a. uttryckt önskemål
om kompettering av byggnadslagstiftningen för ernående av ökat skydd i
detta hänseende. Departementschefen har — i anslutning till förslagets § 2
— uttalat, att han icke för närvarande anser reformer på byggnadslagstiftningens
område till förstärkning av miljöskyddet påkallade. Utskottet vill
fästa uppmärksamheten på denna fråga och framhålla, att verkan av byggnadslagstiftningens
ifrågavarande regler bör följas med största uppmärksamhet.
Utskottet anser det icke uteslutet, att det framdeles kan bli aktuellt
att taga under övervägande frågan om sådan ändring i byggnadslagstiftningen,
att den enskildes möjligheter att tillgodose miljöskyddet underlättas.
Till den föreslagna § 16 har departementschefen uttalat, att byggnad självfallet
ej bör förklaras för byggnadsminne, om situationen redan från början
är sådan, att Kungl. Maj :t enligt förevarande paragraf skulle kunna häva
beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne. Härtill vill utskottet
anmärka följande. Särskilt beträffande äldre ännu gällande men ej genomförda
planer kan det tänkas, att vid planläggningen kulturhistoriska synpunkter
icke tillbörligen beaktats. Sådana planer kan även under årens
lopp ha blivit mer eller mindre inaktuella. I fall då det kan förväntas, att
planen icke kommer att genomföras, torde ett angeläget beslut om byggnads
förklarande för byggnadsminne icke böra stå tillbaka för planen. Vidare kan
en planändring i det avseende som är aktuellt i byggnadsminnesärendet
synas så uppenbar, att planen icke bör hindra ett beslut i ärendet. Självfallet
bör i sådana och andra hithörande frågor samråd ske mellan riksantikvarien,
såsom beslutande myndighet enligt byggnadsminneslagen, och vederbörande
planmyndigheter.
Utskottet har i övrigt intet att anföra till det genom propositionen framlagda
lagförslaget. Förslaget som en helhet synes utskottet vara väl avvägt.
Motionerna I: 698 och II: 857 syftar till skattelättnader i olika hänseenden
för ägare av byggnadsminnen för att härigenom främja en aktiv kulturvård.
Denna fråga har, som framgår av den tidigare redogörelsen, relativt utförligt
behandlats av utredningen och även väckt ett stort antal remissinstansers
intresse. Departementschefens uttalande i denna del har tidigare i utlåtandet
redovisats å s. 20—21.
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
De förhållanden motionärerna påtalat rörande praxis vid fastighetstaxering
lär väl åtminstone numera utgöra undantagsfall. En återhållsam bedömning
vid fastställande av taxeringsvärde för kulturhistoriskt märklig
byggnad är enligt utskottets mening berättigad och ägnad att gagna kulturvården.
En sådan restriktiv värdering torde emellertid med nu gällande bestämmelser
vara möjlig och även i allmänhet tillämpad. Utskottet kan emellertid
för sin del tillstyrka, att denna fråga ägnas en undersökning i därför
lämpat sammanhang.
Departementschefen har i fråga om lättnader i arvsbeskattningen hänvisat
till en kommande revision av arvsskatteförordningen. Sådan revision har begärts
av 1958 års B-riksdag. Utskottet förväntar ur de synpunkter som i
detta ärende är aktuella, att denna revision kommer att företagas inom en
nära framtid eller, därest så icke kan ske, att frågan om lättnad i arvsbeskattningen
för ägare av byggnadsminnen dessförinnan upptages till övervägande
i annan ordning.
Motionärerna har vidare berört möjligheterna till avdrag vid den löpande
beskattningen för reparations-, underhålls- och »moderniseringskostnader».
Vad i detta hänseende enligt utskottets mening främst tilldrager sig intresse
är frågan om avgränsningen mellan reparations- och underhållskostnader,
för vilka avdragsrätt i princip föreligger, å ena, samt sådana ny-, tilloch
ombyggnadskostnader, som icke är avdragsgilla, å andra sidan (se 22,
25 och 29 §§ kommunalskattelagen). Med hänsyn till bl. a. utgången i rättsfallet
RÅ 1956 not 1750 kan det ur kulturhistorisk synpunkt synas berättigat
att införa viss möjlighet till en vidare tolkning av förstnämnda kostnadsbegrepp.
Utskottet vill icke motsätta sig, att denna fråga i lämpligt sammanhang
undersökes.
Slutligen har i motionerna förordats fullständig skattebefrielse för ersättning
som uppburits enligt 5 och 7 §§ i lagförslaget. Motionärerna har icke
förebragt några skäl, varför sådan ersättning i förhållande till andra liknande
ersättningar skulle erhålla en särställning i skattehänseende. Utskottet
finner icke anledning att ta ställning till motionärernas hemställan
i denna del.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna 1: 697
och II: 858, i vad därigenom yrkats ändring i det genom förevarande
proposition framlagda lagförslaget — bifalla propositionen;
B.
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom
sin mening giva till känna vad utskottet anfört dels i övrigt
angående förutberörda två motioner, dels i anledning av
motionerna I: 698 och II: 857.
Stockholm den 24 november 1960
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960
39
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg
Carlsson, Kristiansson, Alexanderson, Åke Larsson och Schött;
från andra kammaren: herrar Levin, fru Torbrink, herrar Hansson i
Skegrie, Munktell, Persson i Tandö, Nyberg, Wachtmeister och fru Lindberg.
601742 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1960:377 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående lönegradsplaceringen för vissa tjänster m.m. a1 i texten