Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:is proposition med förslag till lag om byggnadsminnen, dels ock i ämnet väckta motioner.

1960-11-24 · 39 sidor, varav 39 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 39 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:32, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:is proposition med förslag till lag om byggnadsminnen, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

1

Nr 32

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:is proposition med

förslag till lag om byggnadsminnen, dels ock i ämnet

väckta motioner.

Genom en den 13 maj 1960 dagtecknad proposition, nr 161, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t

under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om byggnadsminnen

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser

1 §•

Byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet

av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att

anse som synnerligen märklig, må av riksantikvarien förklaras för byggnadsminne.

Vad i denna lag stadgas skall ej gälla byggnad, som tillhör kronan eller

utgör fast fornlämning. För kyrkliga byggnader gäller vad i annan ordning

finnes stadgat.

Om skyddsföreskrifter

2 §.

I samband med att byggnad förklaras för byggnadsminne skall genom

skyddsföreskrifter angivas i vilka delar byggnaden icke må ändras samt i

vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för vården

av byggnaden. Då så erfordras, må föreskrifterna jämväl innehålla, att byggnaden

kringliggande område skall hållas i sådant skick, att byggnadens utseende

och karaktär icke förvanskas.

Skyddsföreskrifter skola i görligaste mån utformas i samförstånd med

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 32

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Genom skyddsföreskrifter

må ägaren ej åläggas mera omfattande skyldigheter än som för bibehållande

av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen

nödvändigt. Hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens skäliga

önskemål.

3 §•

Om ändring av byggnadsminne i strid mot meddelade skyddsföreskrifter

finnes nödvändig för att byggnaden skall vara till nytta eller sådan ändring

eljest kan anses påkallad av särskilda skäl, må riksantikvarien meddela tillstånd

därtill.

4 §.

Försummar ägare av byggnadsminne den vård, som enligt meddelade

skyddsföreskrifter åligger honom, äger länsstyrelsen, på framställning av

riksantikvarien, förelägga honom att inom viss skälig tid vidtaga erforderliga

åtgärder. Sådana åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning

och omständigheterna i övrigt äro oskäligt betungande må dock ej åläggas

honom. Fullgöres icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta utföra åtgärderna

på ägarens bekostnad.

5 §•

Medföra skyddsföreskrifter sådan inskränkning i rätten att nyttja byggnad

eller område, att ägaren kan förfoga däröver allenast på sätt, som står

i uppenbart missförhållande till dess tidigare värde, är han berättigad till

ersättning av kronan för den skada han därigenom lider. Detsamma gäller

om innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten,

som upplåtits innan föreskrifterna meddelades.

Ersättning, varom i första stycket sägs, må om så finnes lämpligt bestämmas

att utgå med visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller kronan att

erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Om förfarandet

6 §•

Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall innehålla

uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen och om fastighetens

ägare ävensom beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även angivas

vilka omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för byggnadsminne.

Därest ansökan gjorts av annan än ägare eller frågan utan ansökan upptagits

av riksantikvarien, skall ägaren beredas tillfälle att yttra sig.

7 §.

Då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, må riksantikvarien

i avbidan på ärendets slutliga prövning för viss tid, dock högst

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

sex månader, meddela förbud mot åtgärd, varigenom byggnadens kulturhistoriska

värde kan minskas eller förstöras. Om synnerliga skäl äro därtill,

må förbudets giltighetstid av riksantikvarien förlängas, dock högst med sex

månader för varje gång.

Om förbud som i första stycket sägs medför sådan inskränkning i möjligheten

att utnyttja byggnad eller område att avsevärt men tillskyndas ägaren

eller annan rättsinnehavare med avseende å fastigheten, är han berättigad

till ersättning av kronan för den skada han härigenom lider.

Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse,

som sedermera kan komma att utgå enligt 5 §.

8 §•

Innan riksantikvarien i ärende angående byggnadsminne fattar beslut av

beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för ägare eller annan,

har han att förvissa sig om att för sådant ändamål avsedda medel finnas

tillgängliga.

9 §.

Har fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, äger riksantikvarien

med angivande av de skyddsföreskrifter som avses skola utfärdas

förelägga den som vill göra anspråk på ersättning att inom viss tid,

minst två månader, göra anmälan därom hos riksantikvarien, vid påföljd

att han eljest skall hava förlorat sin talan.

Vad i fråga om ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola

gälla mellan kronan och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det

rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten.

10 §.

Träffas ej överenskommelse om ersättning och har icke den, som vill göra

anspråk därpå, jämlikt 9 § första stycket förlorat sin talan, åligger det honom

att väcka talan mot kronan hos expropriationsdomstolen inom ett år

från det laga kraft åkommit det beslut, varå anspråket grundas, vid påföljd

att han eljest går rätten till ersättning förlustig.

Kronan äger, då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne,

vid expropriationsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande

av de villkor som därvid skola gälla beträffande ersättning. Kommer beslut

av det innehåll som förutsatts vid expropriationsdomstolen icke till stånd

inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftågande dom, skall domen

ej längre vara bindande för parterna.

11 §.

Är fastighetsägaren enligt 5 § tillkommande ersättning bestämd att utgå

på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett rätten till

ersättning undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra

full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten svarade, då rätten till ersättning

uppkom, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

fördelning och utbetalande av beloppet samt verkan därav i tillämpliga delar

gälla vad som är stadgat för det fall att enligt lagen om expropriation nyttjanderätt

eller servitutsrätt upplåtes.

Har förlust å fordran som avses i första stycket uppstått till följd av att

nedsättning ej skett, skall fordringens innehavare njuta ersättning av kronan

för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller,

där förlust tillskyndats fordringens innehavare därigenom att ersättning blivit

för lågt beräknad och densamma till följd av överenskommelse mellan

kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit

prövad av domstol. I sistnämnda fall skall talan om ersättning väckas vid

expropriationsdomstolen.

12 §.

I mål, som enligt denna lag skall upptagas av expropriationsdomstol, skola

bestämmelserna om domstol och rättegång i expropriationsmål i tillämpliga

delar gälla. Kronan skall vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet,

såframt ej domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skäligt

annorlunda förordna.

13 §.

Riksantikvarien skall ofördröjligen underrätta inskrivningsdomaren, då

fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, så ock då genom

lagakraftägande beslut byggnad förklarats för byggnadsminne, ansökan därom

avslagits eller beslut därom hävts.

Inskrivningsdomaren har att så snart ske kan efter inkommen underrättelse

å inskrivningsdag göra anteckning därom i fastighetsboken.

Om besvär m. m.

14 §.

I riksantikvariens eller länsstyrelses beslut enligt denna lag må den som

beslutet rör söka ändring hos Konungen genom besvär, vilka skola ingivas

till ecklesiastikdepartementet.

Beslut enligt 1 eller 7 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd

klagan.

15 §.

Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne att framstå som

ändamålslöst eller medföra oskälig kostnad, skall riksantikvarien förordna,

att den icke vidare skall vara byggnadsminne.

16 §.

Konungen må häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne

eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter:

om genomförandet av stadsplan eller byggnadsplan hindras;

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

5

om ändamål, för vilket beviljats expropriation av byggnaden eller kringliggande

område hindras; eller

om eljest företag av större allmän eller enskild nytta hindras eller avsevärt

försvåras.

Ansvarsbestämmelser m. m.

17 §.

Den som i strid mot meddelade skyddsföreskrifter river eller annorledes

förstör byggnadsminne eller ändrar det utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs

eller bryter mot förbud, som meddelats med stöd av 7 §, straffes med dagsböter.

18 §.

Har byggnadsminne ändrats i strid mot föreskrift, som meddelats med

stöd av denna lag, och kan ändringen återställas, äger länsstyrelsen, efter

framställning av riksantikvarien, vid vite ålägga ägaren att vidtaga åtgärder

härför.

överexekutor äger meddela handräckning för att avbrjda pågående förstörelse

av byggnadsminne eller återställa detta eller om eljest så erfordras till

efterlevnad av denna lag. Ansökan om handräckning må göras av riksantikvarien

eller allmän åklagare. Begär utmätningsman att kostnad för förrättningen

skall förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälla enahanda

bestämmelser, som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda

fallet.

19 §.

Tillträde till byggnad, som förklarats såsom byggnadsminne eller beträffande

vilken fråga väckts om sådan förklaring, må ej vägras myndighet, på

vilken tillämpningen av denna lag ankommer. Sådan myndighet äger ock

företaga de undersökningar beträffande byggnaden, som finnas erforderliga

för lagens tillämpning.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Vad i denna lag stadgas om byggnads ägare skall, då byggnaden innehaves

såsom fideikommiss eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren.

21 §.

Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961.

Genom lagen upphäves lagen den 12 juni 1942 (nr 354) om skydd för kulturhistoriskt

märkliga byggnader.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

Beträffande byggnad, för vilken skyddsföreskrifter meddelats enligt den

äldre lagen, skall nämnda lag äga tillämpning intill dess byggnaden genom

lagakraftägande beslut förklarats för byggnadsminne enligt den nya lagen.

Fråga om meddelande av sådan förklaring skall av riksantikvarien upptagas

utan ansökan.

Den äldre lagen skall gälla i fråga om förbud som meddelats jämlikt 12 §

nämnda lag.

Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat fyra i anledning av

propositionen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 697 av herrar

Gezelius och Johansson, Robert, ävensom nr 698 av herrar Kaijser och

Ringaby samt i andra kammaren nr 858 av herrar Fröding och Onsjö ävensom

nr 857 av herr Hamilton m. fl.

I motionerna I: 697 och II: 858, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen

måtte antaga det till proposition nr 161 fogade förslaget till lag om

byggnadsminnen med den ändringen att 5 § erhåller följande lydelse.

5 §.

Medföra skyddsföreskrifter---föreskrifterna meddelades.

Därest till följd av skyddsföreskrifter kostnaden för byggnads ombyggnad,

reparation eller underhåll kan beräknas komma att undergå en ökning

av betydelse, är ägaren samt annan med första stycket avsedd rättsinnehavare

berättigad till ersättning av kronan jämväl för sådan merkostnad.

Ersättning, varom i första och andra stycket sägs, må om så finnes lämpligt

bestämmas att utgå med visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller

kronan att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.»

I motionerna I: 698 och II: 857, som är likalydande, hemställes, att riksdagen

i anslutning till behandlingen av proposition nr 161 hos Kungl. Maj :t

hemställer om förslag till 1961 års riksdag beträffande beskattningens utformning

i vissa i motionerna närmare angivna hänseenden.

Propositionens tillkomst och huvudsakliga innehåll

Jämlikt bemyndigande den 6 mars 1953 tillkallade dåvarande chefen för

justitiedepartementet särskilda sakkunniga för att verkställa utredning av

frågan om åtgärder för att bevara och skydda kulturhistoriskt märkliga byggnader.

De sakkunniga, som antagit benämningen byggnadsminnesutredningen,

har den 27 juli 1956 avgivit ett betänkande med förslag om ökat skydd

för kulturhistoriskt märkliga byggnader (SOU 1956: 26).

Yttranden över betänkandet har efter remiss avgivits av Göta hovrätt, hovrätten

för övre Norrland, bostadsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

byggnadsstyrelsen, statskontoret, riksantikvarieämbetet, Vitterhets-, his
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

7

torie- och antikvitetsakademien, överstyrelsen för yrkesutbildning, överståthållarämbetet,

samtliga länsstyrelser, kanslern för rikets universitet, tekniska

högskolan i Stockhom, Chalmers tekniska högskola, Nordiska museets

nämnd, Akademien för de fria konsterna, fideikommissutredningen, Svenska

stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Riksförbundet landsbygdens

folk, Sveriges fastighetsägareförbund, Föreningen för svensk kulturhistoria,

Föreningen Sveriges landsantikvarier, Landsantikvarieorganisationernas

samarbetsråd, Länsarkitekternas förening, Samfundet för hembygdsvård,

stadsantikvarien i Stockholm, Svenska arkitekters riksförbund och

Svenska museimannaföreningen. I ett stort antal yttranden har åberopats

yttranden från andra myndigheter, organ och sammanslutningar.

I särskild skrivelse den 25 januari 1960 har riksantikvarieämbetet utvecklat

vissa synpunkter på byggnadsminnesvårdens nuvarande läge och därvid

framhållit behovet av att den föreslagna lagen kommer till stånd.

Inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om byggnadsminnen

vilar i huvudsak på de principer som kommit till uttryck i det lagförslag i

ämnet byggnadsminnesutredningen framlagt. Vissa ändringar har emellertid

företagits såväl av saklig art — bl. a. i frågan om byggnadsminnesskyddets

organisation — som i formellt hänseende beträffande stadgandenas uppställning.

I betänkandet framlagt förslag om viss ändring i expropriationslagen

har, då det bygger på en förutsättning som icke upptagits i departementsförslaget,

icke någon motsvarighet i sistnämnda förslag.

Lagrådet har ej anfört några principiella invändningar mot det sålunda

inom justitiedepartementet upprättade förslaget. Av lagrådet förordade tilllägg

och jämkningar bär beaktats i det genom propositionen framlagda förslaget,

i vilket jämväl vissa redaktionella ändringar vidtagits.

I propositionen föreslås att en lag om byggnadsminnen från och med den

1 januari 1961 skall ersätta 1942 års lag om skydd för kulturhistoriskt

märkliga byggnader. Enligt den föreslagna lagen skall byggnad som bevarar

egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull

händelse och som med hänsyn därtill är att anse såsom synnerligen

märklig av riksantikvarien kunna förklaras för byggnadsminne. Sådan

förklaring innebär, att skyddsföreskrifter av olika slag skall utfärdas för

byggnaden. Föreskrifterna avses även skola kunna gälla ett snävt begränsat

område kring själva byggnaden. Eftersom byggnad enligt förslaget skall

kunna förklaras för byggnadsminne även mot ägarens bestridande, innehåller

lagförslaget bestämmelser, enligt vilka ägaren är berättigad till gottgörelse,

därest han åsamkas skada på grund av skyddsföreskrifternas innehåll.

Gällande bestämmelser

I byggnadsminnesutredningens betänkande (s. 21—59) lämnas en utförlig

redogörelse för byggnadsminnesvårdens utveckling och nuvarande ställning

i vissa främmande länder, däribland de nordiska grannländerna, samt i Sverige.

Följande må bär anföras.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

I lagen den 12 juni 1942 om fornminnen ges noggranna skyddsbestämmelser

beträffande fasta fornlämningar av alla slag. Till sådan fornlämning

är att hänföra lämningar av byggnadsverk tillhörande vissa i lagen uppräknade

kategorier, d. v. s. hela den grupp av minnesmärken, som sammanfattas

under benämningen ruiner. För att en byggnad, som tillhör någon av

de i fornminneslagen uppräknade kategorierna av byggnadsverk utan att

äga karaktären av ruin, skall betraktas som fast fornlämning kräves -—

med visst undantag -— att den är övergiven. Undantaget avser märkliga

färdvägar, vägmärken, broar och likartade anläggningar från forna tider.

Kungl. Maj:ts kungörelse den 26 november 1920 med föreskrifter rörande

det offentliga byggnadsväsende innehåller bestämmelser till skydd för

byggnadsminnesmärken i statlig ägo eller under omedelbart statligt inseende

samt för kyrkor, som av församling stadigvarande användes, jämte

till dem hörande anläggningar. Vad gäller statliga byggnader ges regler

om skydd och vård av sådana byggnader, som jämlikt Kungl. Maj :ts beslut

förklaras som byggnadsminnesmärken. Beträffande kyrkorna innehåller

kungörelsen föreskrifter av innebörd att såväl själva kyrkorna som med

dem direkt sammanhörande byggnader och anläggningar är tillförsäkrade

ett omfattande och i detalj reglerat skydd ur kulturhistorisk synpunkt. Härutöver

finnes i kungörelsen bestämmelser, som lämnar ett mera allmänt

skydd åt icke-statliga byggnadsminnesmärken under menighets eller allmän

institutions eller inrättnings förvaltning. Föreskrifterna är emellertid

i detta fall icke bindande utan har närmast karaktären av allmänna anvisningar.

I ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 med tillhörande tilllämpningsbestämmelser

är intagna detaljerade stadganden till skydd för

prästgårdarnas kulturhistoriska värden.

Bestämmelser till skydd även för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse,

som icke tillhör någon av de förut berörda kategorierna, återfinnes i byggnadslagen

den 30 juni 1947 och byggnadsstadgan samma dag liksom ock i

byggnadsstadgan den 30 december 1959, vilken fr. o. m. den 1 juli 1960 avlöst

1947 års stadga. Enligt 86 § byggnadslagen kan byggnadsförbud meddelas

för område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan och som

äger betydelse med hänsyn till förekomsten av kulturhistoriskt värdefull

bebyggelse. Sådant förbud innebär att nybyggnad inom området icke får företagas

utan tillstånd av myndighet. Enligt föreskrift i 1 § nya byggnadsstadgan

åligger det byggnadsnämnd bl. a. att upprätta förslag och göra

framställningar i ämnen, som tillhör dess verksamhet, vilket bl. a. innebär,

att nämnden vid behov skall göra anmälan hos länsstyrelsen om

att byggnadsförbud bör införas. Vid uppgörande av planer för bebyggelse

— regionplaner, generalplaner, stadsplaner och bvggnadsplaner — skall

enligt 9 § nya byggnadsstadgan tillses, att sådan bebyggelse som har särskilt

värde ur historisk eller kulturhistorisk synpunkt eller ur skönhetssynpunkt

såvitt möjligt bevaras. Med avseende å de särskilda byggnadsföretagen

finns i 38 § nya byggnadsstadgan en bestämmelse om att byggnad av

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

större värde ur historisk, kulturhistorisk eller konstnärlig synpunkt icke får

förvanskas vare sig genom arbeten å själva byggnaden eller genom bebyggelse

i grannskapet. Över iakttagandet av denna bestämmelse tillkommer

det i första hand byggnadsnämnden att vaka. Däremot saknas direkt motsvarighet

till den i äldre byggnadsstadgan givna bestämmelsen om skyldighet

i vissa fall för byggnadsnämnden att i dylika ärenden inhämta yttrande

av sakkunnig myndighet. Enligt uttalande av vederbörande departementschef

(prop. 168/1959, s. 112) har emellertid förutsatts att byggnadsstyrelsen

kommer att tillhandagå byggnadsnämnderna med anvisningar i dylika

ämnen, t. ex. med rådgivande förteckningar över myndigheter, vilkas yttrande

regelmässigt bör inhämtas i ärenden av skilda slag.

Enligt 1 § lagen den 12 maj 1917 om expropriation må fastighet, som tillhör

annan än kronan, exproprieras för bevarande av kulturhistoriskt synnerligen

märklig byggnad eller synnerligen märklig fast fornlämning som

ej kan tryggas på annat sätt eller bereda erforderligt utrymme däromkring.

Fråga om expropriation för detta ändamål må enligt 108 § väckas endast av

riksantikvarien. Sådan expropriation må äga rum endast till förmån för

kronan, kommun eller sådan förening eller stiftelse, vars huvudsakliga uppgift

är ägnad kulturminnesvård och som kan på ett betryggande sätt ansvara

för egendomen.

Beträffande byggnader, som icke tillhör de i fornminneslagen, föreskrifterna

för det offentliga byggnadsväsendet och den ecklesiastika bostadslagstiftningen

angivna kategorierna och alltså icke åtnjuter skydd enligt

dessa lagar och författningar, kan skydd erhållas enligt bestämmelserna i lagen

den 12 juni 1942 om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader. Enligt

1 § må till skydd för kulturhistoriskt märklig byggnad jämte därtill hörande

park eller trädgård eller område, som eljest tarvas för att bevara byggnaden

och bereda med hänsyn till dess art och betydelse erforderligt utrymme däromkring,

meddelas särskilda föreskrifter (skyddsföreskrifter). Föreskrifterna

meddelas på ansökan av länsstyrelsen. För bifall till ansökan, som

gjorts av annan än fastighetens ägare, kräves dennes medgivande. Med ägaren

likställes innehavare av fideikommiss eller fastighet, som innehas under

därmed jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt. Ansökan

som gjorts av annan än riksantikvarien får ej bifallas utan dennes

tillstyrkan. Skyddsföreskrifterna må enligt 3 § avse att byggnaden eller viss

del därav icke må utan riksantikvariens samtycke rivas eller eljest till sitt

yttre ombyggas eller förändras eller att byggnaden eller viss del därav ej

må utan sådant samtycke till sitt inre ombyggas, förändras eller repareras

eller förses med installationer för värme, vatten, elektricitet och dylikt.

Skyddsföreskrifterna kan också avse bl. a. väsentliga förändringar av till

byggnaden hörande park, trädgård eller annat område som i 1 § sägs liksom

även byggnadens underhåll. Hos riksantikvarien skall föras register över

byggnader, för vilka skyddsföreskrifter meddelats (6 § första stycket). Meddelade

skyddsföreskrifter kan i viss ordning och av särskilda i lagen angivna

skäl upphävas. Lagen innehåller förutom bestämmelserna om skydds
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

föreskrifter ett särskilt stadgande i 12 §, enligt vilket länsstyrelsen på ansökan

av riksantikvarien äger att meddela förbud mot vidtagande av åtgärd,

som kan medföra att en byggnads kulturhistoriska värde går förlorat.

Sådant förbud kan utfärdas för en tid av sex månader och kan förlängas

med ytterligare sex månader. Detta stadgande avser att bereda nödig tidsfrist

för prövande av möjligheterna att lösa en uppkommen byggnadsfråga

på sådant sätt, att objektets kulturhistoriska värde kan bevaras.

Förslagets huvudgrunder

Utredningen

Vad i betänkandet närmare anförts om behovet av ny lagstiftning och om

de grundläggande principer varå det av utredningen framlagda förslaget till

lag om byggnadsminnen vilar framgår i viss mån av departementschefens

nedan återgivna uttalande. Ett referat av vad utredningen i denna del andragit

har jämväl intagits i propositionen s. 14—21. Med hänvisning till

nämnda referat lämnas här endast en summarisk redogörelse för huvudlinjerna

i utredningens förslag.

Utredningen (s. 117—119) framhåller, att dess uppgift varit att framlägga

förslag till en sådan utbyggnad av lagstiftningen, att effektivt skydd

skapas för kulturhistoriskt märkliga byggnader av alla slag oberoende av

äganderätten. Därjämte har utredningen haft att överväga åtgärder i syfte

att genom upplysning och propaganda, praktiskt stöd och ekonomiska lättnader

verka för och underlätta vården av dylika byggnader.

Utredningen föreslår införandet av en lag om byggnadsminnen, som skall

bereda skydd åt kulturhistoriskt synnerligen märkliga byggnader, vilka

icke enligt gällande författningar är tillförsäkrade ett tillfredsställande sådant.

Enligt den föreslagna lagen skall en byggnad kunna förklaras för

byggnadsminne och därvid bli föremål för vissa i varje särskilt fall fixerade

skyddsföreskrifter. Av dessa skall framgå i vilka avseenden ägaren

vid förändringsarbeten på byggnaden och vid vården av denna skall vara

skyldig att inhämta särskilt medgivande eller underkasta sig kulturhistorisk

kontroll. Byggnadsminnena föreslås fördelade på två klasser med olika

starkt skydd. Klass A omfattar byggnader, vilkas värde är att anse som

omistligt, och de för dem gällande föreskrifterna bör avse ett praktiskt taget

ovillkorligt skydd för deras kulturhistoriska värden. Föreskrifterna för

byggnader i klass B bör i främsta rummet syfta till att ge ägaren möjlighet

att erhålla erforderliga råd och anvisningar. Skyddsföreskrifterna skall

även kunna omfatta visst område omkring byggnad.

Då skyddsföreskrifternas tillämpning stundom kan tänkas medföra en

försämring av ägarens möjligheter att ekonomiskt utnyttja byggnad eller

område, bör — enligt vad utredningen framhåller -— ersättning för sålunda

uppkommen värdeminskning i vissa fall utgå av allmänna medel. Utredningen

finner att bidrag även bör kunna utgå till restaurerings- och under
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

hållsarbeten, då ökade kostnader uppkommer därigenom att arbetena till

följd av meddelade föreskrifter måste utföras på ett kostsammare sätt än

eljest varit fallet. För att möta kraven på ersättningar och bidrag anser utredningen

det erforderligt med ett särskilt anslag på riksstaten. Utredningen

föreslår att detta anslag tills vidare utgår med 500 000 kronor årligen. Liksom

hittills bör expropriation kunna tillgripas, om annan möjlighet att

bevara en märklig byggnad icke föreligger.

Beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne skall enligt lagförslaget

meddelas av länsstyrelsen, vilken i egenskap av exekutiv myndighet

även bör handhava den närmaste tillämpningen av lagen i övrigt. Såsom

sakkunniga vid beredningen av ärenden rörande byggnadsminnen skall länsarkitekten

och landsantikvarien stå till länsstyrelsens förfogande.

Såsom centralt, sammanhållande organ för frågor rörande byggnadsminnen

bör enligt utredningens mening fungera en särskild nämnd, statens

byggnadsminnesnämnd, bestående av ordförande och fem ytterligare ledamöter,

vilka samtliga utses av Kungl. Maj :t. I nämnden skall byggnadsstyrelsen,

riksantikvarieämbetet och Nordiska museet vara representerade. Av

de övriga ledamöterna skall en vara eller ha varit innehavare av domareämbete

och en kunnig i praktisk byggnadsverksamhet. Nämnden skall alltid

yttra sig angående byggnads förklarande för byggnadsminne i viss angiven

klass samt angående formulering av skyddsföreskrifter och vissa andra

viktigare spörsmål.

Byggnadsminnesnämndens sekreterare skall enligt utredningsförslaget

tillika vara chef för nämndens kansli, vilket tills vidare föreslås placerat

i anslutning till riksantikvarieämbetet. Omkostnadsstaten för nämnden och

kansliet har beräknats till cirka 60 000 kronor årligen. Härvid förutsättes

att det allmännas kostnader för handläggningen ute i landet av ärenden

rörande byggnadsminnen bestrides av länsstyrelserna.

Enligt direktiven har utredningen prövat möjligheterna att genom skattelättnader

bereda ägare av byggnadsminnen viss gottgörelse för de dryga

kostnader, som vården och underhållet av kulturhistoriskt märkliga byggnader

vanligen medför. Däremot har utredningen icke ägt att framlägga utformade

förslag till bestämmelser i ämnet. Enligt utredningens mening bör

viss skattelindring vid arvsfall kunna genomföras, ävenså bör vid beräkningen

av underlaget för den årliga fastighetsbeskattningen hänsyn tagas

till den belastning som en kulturhistoriskt märklig byggnad ofta utgör för

ägaren. Vid reparationsavdrag bör särskild hänsyn tagas till kostnader, som

orsakats av att en byggnad har kulturhistoriskt värde.

Frågan om statliga lån för iståndsättande av äldre bostadsbyggnader har

jämväl av utredningen behandlats.

Utredningen framlägger vidare vissa förslag rörande upplysnings- och

propagandaverksamhet. Särskilt angeläget har det synts utredningen vara

att byggnadsminnesvården tillräckligt beaktas vid undervisningen i konsthistoria

och etnologi samt vid arkitektutbildningen. Därjämte torde kurser

böra anordnas för byggnadsnämnder, byggmästare etc.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

Slutligen framlägger utredningen vissa synpunkter på byggnadsnämndernas

befattning med lagen om byggnadsminnen och med byggnadsminnesvården

över huvud taget. Utredningen betonar att tillkomsten av en

ny lag om byggnadsminnen icke får försämra möjligheterna till vård av

sådana byggnader och bebyggelsemiljöer av kulturhistoriskt värde vilka icke

beröres av den föreslagna lagen.

Remissyttrandena

Behovet av skärpt lagstiftning för att åstadkomma ett förbättrat

skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader i enskild ägo har

vitsordats av flertalet hörda myndigheter och organisationer. Utredningens

förslag till lag i ämnet har jämväl i princip tillstyrkts av

nästan samtliga remissinstanser. Helt avvisande i dessa hänseenden ställer

sig länsstyrelsen i Älvsborgs län, Sveriges fastighetsägareförbund och juridiska

fakulteten i Uppsala, medan Landsantikvarieorganisationernas samarbetsråd,

Föreningen Sveriges landsantikvarier och Sveriges arkitekters riksförbund

förhåller sig tveksamma till den nya lagstiftningen.

Förslaget att såsom centralt, sammanhållande organ för frågor rörande

byggnadsminnesvården inrätta en särskild statens byggnadsminnesnämnd

har i ett stort antal yttranden mer eller mindre helhjärtat tillstyrkts.

Förslaget har emellertid i flertalet yttranden avstyrkts. Bland remissinstanser,

som tillstyrkt förslaget må nämnas riksantikvarieämbetet, Vitterhets-,

historie- och antikvitetsakademien, byggnadsstyrelsen och Nordiska

museets nämnd.

Förslaget om ett anslag på 500 000 kronor till ersättning

för värdeminskning och bidrag till restaur erings-

och underhållsarbeten har berörts i åtskilliga yttranden.

Flertalet remissinstanser har ansett det föreslagna beloppet för lågt.

Beträffande det av utredningen behandlade spörsmålet om statliga

lån för iståndsättande av äldre bostadshus anför

riksantikvarieämbetet, att frågan är av synnerlig vikt, framför allt för landsortens

vidkommande, och framhåller att mycket av positivt värde otvivelaktigt

kan uträttas genom ett samarbete mellan de långivande och de kulturminnesvårdande

samhällsorganen. Ännu har endast på vissa håll i landet

ett dylikt samarbete etablerats. Det framstår för ämbetet såsom en betydelsefull

angelägenhet att detta samarbete utvidgas och stabiliseras. Icke

minst med tanke på en aktiv byggnadsminnesvård i vidare mening måste en

dylik utveckling vara önskvärd. Dostadsstyrelsen framhåller, att styrelsen

i sin låneverksamhet bemödat sig om att i varje enskilt fall finna framkomliga

vägar för att belåna ombyggnader av äldre hus. Härvid har under medverkan

av länsarkitektkontoren bevakats att ombyggnaden har utförts på

ett möjligast pietetsfullt sätt, och den bostadstekniska granskningen har därför

tagit stor hänsyn till husets utformning. Många gånger har emellertid

husens — och därmed också ombyggnadskostnadernas ■— storlek utgjort hin
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

der för beviljande av egnahemslån. Husets storlek spelar numera, efter vidtagen

författningsändring, ingen roll beträffande ombyggnader. Däremot bereder

höga ombyggnadskostnader större bekymmer än tidigare, särskilt sedan

ett »tak» för egnahemslån infördes den 1 januari 1956.

Styrelsen påpekar, att den enklaste åtgärden för att underlätta ombyggnad

och bevarande av de ofta ganska stora, äldre mangårdsbyggnaderna torde

vara ett medgivande för bostadsmyndigheten att behandla sådana ärenden

i särskild ordning. Då det torde bli fråga om endast ett begränsat antal fall

årligen, bör det eljest gällande belåningstaket kunna överskridas vid långivning

till detta slags ombyggnader. En förutsättning skulle vara, att såväl

länsarkitekt som landsantikvarie bedömer byggnaden som värdefull

att bevara ur nu ifrågavarande synpunkter. Vidare kan det i en del fall vara

av betydelse, att de lånebeviljande organen får stöd för en långivning, som

innebär att något större risker än normalt kan tagas med avseende på

låneobjektets kreditvärde.

Statskontoret anmärker på att utredningen väl knapphändigt behandlat

förevarande spörsmål. Ämbetsverket finner det angeläget, att detsamma ytterligare

överväges under ärendets fortsatta beredning.

Vad utredningen yttrat om möjligheterna att genom skattelättnader

bereda ägare av byggnadsminnen viss gottgörelse för de kostnader, som

vården och underhållet av kulturhistoriskt märkliga byggnader medför, har

föranlett uttalanden av åtskilliga remissinstanser.

Riksantikvarieämbetet beklagar, att utredningen icke haft tillfälle att

framlägga konkreta förslag i ämnet och uttalar den förhoppningen att förslag

om skattelättnader i annan ordning snarast kommer att framläggas.

Länsstyrelsen i Jämtlands län förklarar sig tillstyrka att förslag till skattelättnader

utarbetas. Länsstyrelsen delar helt utredningens mening, att

dessa skattelättnader bör omfatta alla byggnader med kulturhistoriskt

värde, oavsett om byggnaden förklarats såsom byggnadsminne eller icke.

Enligt vad byggnadsstyrelsen framhåller torde lättnader i beskattningsavseende

innebära ett direkt verkande medel till förbättrat underhåll av byggnadsminnena.

överståthållarämbetet anser vissa skattelättnader vara motiverade

och ansluter sig i huvudsak till vad utredningen i saken anfört. Länsstyrelsen

i Gotlands län yttrar, att kompensation genom någon form av

skattelättnad skulle hos vederbörande ägare stimulera intresset för bibehållandet

och vårdandet av dem anförtrodda byggnadsminnen. Länsstyrelsen

i Hallands län gör gällande, att den nuvarande skattelagstiftningens utformning

och tillämpning säkerligen i många fall medfört, att kulturhistoriskt

värdefulla byggnader fått förfalla eller kommit att användas till ändamål,

som icke står i överensstämmelse med god byggnadsminnesvård. Länsstyrelsen

i Göteborgs och Bohus län understryker särskilt vikten av att man icke

genom hårda arvs- och kvarlåtenskapsskatter förminskar den för byggnadsminnesvården

ytterst värdefulla ideella tillgång, som sammanhänger med

en släkts eller familjs kärlek till sin ärvda fasta egendom. Länsstyrelsen i

Älvsborgs län bar i princip intet att erinra mot vad utredningen anfört i frå
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

ga om skattelättnader, förutsatt att reglerna i ämnet kan utformas så att

de ej kommer i strid med eljest godtagna skatterättsliga principer och rimliga

krav på enkelhet i tillämpningen.

Vissa remissinstanser har mera utförligt behandlat skattefrågan. Länsstyrelsen

i Södermanlands län yttrar, att länsstyrelsen icke har sig bekant något

fall, där nu gällande beskattningsregler medfört, att en kulturhistoriskt

värdefull byggnad icke bevarats. Då emellertid dylik byggnad ofta på grund

av sin ålderdomlighet drager högre kostnader för uppvärmning m. m. än

moderna byggnader, kan ägaren till byggnad av förstnämnt slag till slut

finna att dessa kostnader, vartill kommer skatter, icke motsvaras av den

tillfredsställelse, han känner över att äga en kulturhistoriskt värdefull

byggnad. Länsstyrelsen anser det därför påkallat att beskattningsreglerna

med avseende å kulturhistoriskt värdefulla byggnader ägnas en undersökning.

— I fråga om de utvägar till åvägabringande av skattelättnader, som

utredningen antytt, delar länsstyrelsen icke utredningens uppfattning, att

en »i skattehänseende privilegierad ställning», skulle vara lätt att genomföra

beträffande ifrågavarande byggnader. Väl kommer det enligt förslaget

att fastslås, vilka byggnader, som äger kulturhistoriskt värde, men därmed

är icke alla svårigheter undanröjda. Den föreslagna lösningen —- byggnadernas

undantagande från skatteplikt — kan i och för sig genomföras

utan svårighet i de fall, då byggnad icke nyttjas såsom bostad eller i förvärvskälla.

Men icke sällan förekommer det, att dylik byggnad helt eller

delvis användes såsom bostad för ägaren, i vilket fall det torde vara uteslutet

att undantaga byggnaden från skatteplikt. Därest bostadsdelen är klart avgränsad

är en uppdelning av fastigheten i en skattepliktig och en skattefri

del tänkbar, men saken kompliceras, om en klar avgränsning icke är

möjlig eller ägaren endast tidvis bebor eller eljest nyttjar fastigheten. Men

trots dessa svårigheter anser länsstyrelsen det motiverat att undantaga byggnader

av kulturhistoriskt värde från skatteplikt. En snäv gräns bör dock

sättas. Hela frågan bör göras till föremål för ytterligare utredning och avgörande

i större sammanhang. Av lösningen på denna fråga beror för övrigt,

huruvida ägare av kulturhistoriskt värdefull byggnad skall slippa garantiskatt

samt frikallas från skattskyldighet för inkomst av byggnaden

genom dess begagnande för avsett ändamål. Detta framgår av 47 och 54 §§

kommunalskattelagen och 7 § förordningen om statlig inkomstskatt.

Beträffande frågan om avdrag för reparationskostnader anser länsstyrelsen

det icke vara erforderligt med den av utredningen ifrågasatta ändringen

av anvisningarna till kommunalskattelagen därhän att särskild hänsyn skall

lagas till den merkostnad, som föranledes av att byggnad är kulturhistoriskt

värdefull. Bedömes de utförda arbetena vara av det slag att avdragsrätt

redan enligt nu gällande skatteförfattningar föreligger, kan beskattningsnämnderna

icke nedsätta yrkat avdrag under påstående att arbetena

kunnat ske på ett billigare sätt. Överhuvudtaget anser länsstyrelsen, att de

avdrag för reparation och underhåll av byggnader, som enligt gällande skatteförfattningar

kan medgivas, är tillräckliga för vidmakthållandet av bygg
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960 15

nåd, av vad slag den vara må. Därvid är att märka, att enligt länsstyrelsens

åsikt kostnad för åtgärder, som byggnads ägare eller ägare till kringliggande

område kan komma att åläggas för bibehållande av byggnadsminnes

kulturhistoriska värde, är avdragsgill. — Enligt länsstyrelsens erfarenhet

åsättes icke bostadsförmån fullt värde, därest omständigheterna är sådana

som utredningen i detta avseende anfört.

Länsstyrelsen hänvisar till att det ifrågasatts, att kulturhistoriskt värdefulla

byggnader borde undantagas från förmögenhetsskatt samt arvs- och

kvarlåtenskapsskatt men menar att tillräckliga skäl icke anförts för att länsstyrelsen

skall kunna ansluta sig till denna uppfattning. Frågan torde för

övrigt icke böra tillmätas alltför stor betydelse. Förekomsten av slott och

slottsliknande byggnader bör icke påverka fastighets taxeringsvärde, som

här är av avgörande betydelse. Vad andra byggnader beträffar torde det

ligga i sakens natur, att taxeringsvärdet icke bör sättas särskilt högt.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

Utredningen har föreslagit vissa skattelättnader för ifrågavarande byggnader.

Sålunda anser utredningen att byggnadsminnen böra principiellt jämställas

med museibyggnader och undantagas från skatteplikt enligt bestämmelserna

i 5 § kommunalskattelagen. Utredningen citerar i detta sammanhang

punkt 4 av anvisningarna till nämnda paragraf där det bland annat

uttalas att slottsbyggnad vari samlingar förvaras ej är att anse såsom museum,

därest densamma mera regelbundet användes även såsom bostad tör

annan än vaktpersonal. Om skattefrihet skulle medgivas för byggnadsminnen,

bör för skattefriheten gälla samma villkor som i denna anvisningspunkt

angivits för museum. Skattefriheten i 5 § kommunalskattelagen bör alltså

icke utsträckas till sådana byggnadsminnen, som begagnas för bostadsändamål.

Beträffande avdrag för reparation och underhåll av byggnadsminnen föreslår

utredningen ett tillägg till anvisningarna till 22 och 25 §§ kommunalskattelagen

med föreskrift att vid bedömandet av yrkande om avdrag för

reparations- och underhållskostnader särskild hänsyn skall tagas till merkostnader,

som föranledas av att en byggnad är kulturhistoriskt värdefull.

Ett sådant tillägg torde icke vara behövligt. Avdragsrätt får anses föreligga

om kostnaden verkligen haft karaktär av reparations- eller underhållskostnad,

vilket väl regelmässigt är fallet när det gäller att bevara ett byggnadsminne

i ursprungligt skick. Dessutom torde, såsom utredningen också konstaterar,

stort tillmötesgående redan nu visas vid bedömning av avdragsyrkanden

i detta hänseende.

Vad slutligen angår arvsbeskattningen föreslår utredningen, att byggnadsminne

vid arvfall skall beskattas endast till den del som det vid fastighetstaxeringen

ansetts utgöra skattepliktig fastighet. Enligt den av länsstyrelsen

ovan gjorda erinringen skulle med en sådan bestämmelse icke följa någon

skattebefrielse beträffande byggnadsminnen, som utnyttjas för bostadsändamål.

Utredningen synes dock vilja föreställa sig något sådant när den talar

om att »särskilt när det gäller slottsfastighet med höga taxeringsvärden

skulle en på ovan föreslaget sätt åstadkommen skattelindring vara av väsentlig

betydelse». De höga taxeringsvärdena för slottsfastigheter torde för

övrigt mindre hänföra sig till byggnader än till jord- och skogsvärden. Att

undantaga dylika värden från arvsbeskattning får väl anses uteslutet. En

eventuell skattefrihet skulle alltså endast avse byggnaderna med därtill hö
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

rande tomtområde, i den mån byggnaderna fritagits från skatteplikt vid fastighetstaxeringen.

I flera yttranden har framförts önskemål om att frågan om skattelättnader

blir föremål för närmare utredning. Bland dem, som mer eller mindre

deciderat uttalat sig härför, må nämnas statskontoret, länsstyrelserna i

Stockholms, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län samt Sveriges fastighetsägareförbund.

En utförligare redogörelse för remissyttrandenas innehåll rörande förslagets

huvudgrunder återfinnes å s. 21—36 i propositionen.

Riksantikvarieämbetets framställning 1960

Utskottet hänvisar till s. 36—38 i propositionen och till vad nedan i departementschefens

uttalande upptagits angående framställningen.

Departementschefen

Strävandena att skydda och bevara kulturhistoriskt märkliga byggnader

har i vårt land hittills ej rönt något kraftigare stöd från lagstiftningens sida.

Ett visst framsteg innebar den år 1942 antagna lagen om skydd för kulturhistoriskt

märkliga byggnader. Genom denna lag skapades en möjlighet att

få till stånd skyddsföreskrifter för dylika byggnader. För att sådana föreskrifter

skall få meddelas, fordras dock att ägaren lämnat sitt medgivande

därtill. Mot ägarens bestridande kan således lagen ej bli tillämplig på en

byggnad. Vid lagens tillkomst ansåg man sig nämligen böra gå fram med en

viss försiktighet och lita till att man skulle kunna vinna goda resultat på

frivillighetens väg. Samtidigt var man emellertid medveten om att lagstiftningen,

om den ej ledde till önskat resultat, kunde behöva skärpas. Den följande

utvecklingen har visat att de förhoppningar man knutit till 1942 års

lagstiftning icke blivit infriade. För endast ett tämligen ringa antal byggnader

har skyddsföreskrifter utfärdats. Visserligen har på senare år antalet

registrerade byggnader ökat. Risken för att beståndet av våra kulturhistoriskt

märkliga byggnader efter hand kommer att utarmas synes emellertid

icke ha undanröjts av 1942 års lag.

Det är mot bakgrunden av nu angivna förhållanden, som byggnadsminnesutredningen

föreslagit genomförande av ny lagstiftning, innebärande att

byggnad som är ur kulturell synpunkt värdefull skall kunna omgärdas med

skyddsföreskrifter oberoende av ägarens medgivande. Att en sådan reform

är önskvärd har allmänt vitsordats vid remissbehandlingen, och även jag anser

att det föreligger ett klart behov av att lagstiftningen på området effektiviseras

genom införande av regler som möjliggör tvångsingripande. Frågan

har emellertid också ekonomiska aspekter. Om skyddsföreskrifter för

en byggnad skall kunna meddelas även mot ägarens bestridande, är det nödvändigt

att ersättning beredes honom för eventuell värdeminskning eller för

de inskränkningar i hans dispositionsrätt över byggnaden som i sådant fall

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

17

kan uppkomma. Det är också tydligt, att byggnadsminnesvården ej kan upprätthållas

enbart genom lagstiftningsåtgärder av skyddskaraktär. Även aktiva

vårdåtgärder är erforderliga. Utredningen har också starkt betonat

önskvärdheten av att det allmänna i högre grad än hittills engagerar sig på

detta område och i det syftet föreslagit att ett årligt anslag till byggnadsminnesvården

om 500 000 kronor uppföres i riksstaten. Anslaget skulle användas

för bidrag till restaurerings- och underhållsarbeten samt för ersättning

i förekommande fall till ägare för ekonomisk skada som drabbat honom

på grund av ingripande enligt lagen.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har emellertid riksantikvarieämbetet,

med instämmande av Nordiska museet, nu förordat att

ny lagstiftning genomföres, även om det allmänna i ekonomiskt avseende

icke engagerar sig i större omfattning än tidigare. Ämbetet har framhållit,

att lagen skulle fylla en viktig funktion med de ekonomiska resurser, som redan

f. n. står till buds. Dessa resurser är icke alldeles obetydliga. Sålunda har

de senaste åren i runt tal 400 000 kronor per år utgått ur lotterimedelsfonden

för ändamål inom kulturminnesvården. Härtill kommer avkastningen

av olika privata fonder, avsatta för samma ändamål. Till bilden hör även att

städer och andra kommuner i allt större utsträckning visat ett påtagligt intresse

för vården av kulturhistoriskt märkliga byggnader inom kommunen.

Ämbetet har i detta sammanhang fäst uppmärksamheten på att i Danmark

och Norge, där man sedan länge haft lagar av i huvudsak samma innehåll

som den lag byggnadsminnesutredningen nu föreslagit, åstadkommits betydande

resultat trots att de ekonomiska resurserna varit avsevärt mindre än

dem som står den svenska byggnadsminnesvården till buds. Det årliga beloppet

utgör f. n. för Danmarks del endast 45 000 danska kronor och för

Norges del 90 000 norska kronor. Likväl är antalet registrerade byggnader

i dessa länder mycket högt. I Danmark har hittills omkring 2 000 och i Norge

omkring 1 800 byggnader registrerats enligt respektive lands lagstiftning

och därmed underkastats kulturhistoriskt skydd. Antalet registrerade byggnader

utgör i Sverige f. n. blott 155.

Enligt riksantikvarieämbetets mening skulle byggnadsminnesvården, om

den föreslagna lagen — låt vara i modifierat skick men med bibehållande

av möjligheten till tvångsingripande — komme till stånd, kunna göras mycket

mera planmässig och effektiv än vad f. n. är fallet. Ämbetet har framhållit,

att en laglig rätt att ingripa i många fall skulle kunna leda till praktiska

resultat redan därigenom, att ämbetet kunde gå vederbörande till handa

med förslag till utförande av nödiga ändringar och förbättringar på ett sätt,

som vore ur kulturhistorisk synpunkt tillfredsställande utan att detta behövde

medföra några större kostnadsökningar.

Vad riksantikvarieämbetet anfört synes ge vid handen, alt det finns anledning

att genomföra en mera effektiv lagstiftning på förevarande område.

Vad som främst påkallas är, som framgår av det förut sagda, att

bereda möjlighet till att skyddsföreskrifter meddelas även mot ägarens

bestridande. Förutsättningen för ingripande bör vara att det med hän2

llihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. ‘.land. Kr 32

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

syn till byggnadens kulturhistoriska värde föreligger ett starkt allmänt

intresse att byggnaden bevaras för framtiden. Jag är emellertid angelägen

att betona att tvångsrätten bör brukas med varsamhet. Lagstiftningens

främsta syfte bör vara att främja ett fruktbärande samarbete mellan företrädare

för byggnadsminnesvården och ägarna av kulturhistoriskt märkliga

byggnader. I görligaste mån bör de skyddsföreskrifter som finnes nödvändiga

utformas i samförstånd med byggnadens ägare. Tvång bör tillgripas

först om alla möjligheter att nå en lösning på frivillighetens väg är uttömda.

Införandet av tvångsrätt förutsätter som jag förut framhållit att ägaren

av byggnad som blir föremål för ingripande kan beredas ersättning för skada

och intrång som åsamkas honom. I allmänhet torde det förhållandet att åtgärder

vidtages för bevarande av kulturhistoriskt värdefull byggnad ej medföra

att byggnadens värde minskas eller att ägaren eljest åsamkas skada

eller olägenhet. Tvärtom kan omvårdnaden från kompetenta kulturvårdande

myndigheters sida ofta innebära en vinst för ägaren. I den mån skada för

byggnadens ägare likväl ej kan undvikas bör det givetvis tillses, att den hålles

inom rimliga gränser. Detta bör, såsom utredningen föreslagit, markeras

i lagen genom stadgande att skyddsföreskrifterna ej får ålägga byggnadens

ägare mera omfattande skyldigheter än som för bibehållande av byggnadens

kulturhistoriska värde är oundgängligen nödvändigt. Med dessa utgångspunkter

torde det kunna antagas, att det skall bli möjligt att på grundval

av den nya lagstiftningen effektivisera byggnadsminnesvården utan att mera

betydande ersättningar för skada eller intrång behöver utgå. För att oförutsedda

skadeståndsanspråk ej skall kunna uppkomma bör emellertid i lagen

upptagas uttrycklig föreskrift, att ingripande ej får ske utan att den

beslutande myndigheten förvissat sig om att medel finns tillgängliga för att

gottgöra skada som kan föranledas av ingripandet. Vidare bör lagen innehålla

bestämmelse om att före utfärdandet av skyddsföreskrifter föreläggande

kan meddelas den som vill göra anspråk på ersättning att inom viss

kortare tid göra anmälan därom vid påföljd att han eljest skall ha förlorat

sin talan.

Det synes icke erforderligt att — såsom utredningen förordat — indela

byggnadsminnena i olika klasser alltefter graden av deras kulturhistoriska

värde. En sådan anordning är enligt min mening ägnad att både komplicera

och fördyra förfarandet, och det torde f. ö. vara vanskligt att i praktiken

verkställa en sådan gradering. Skyddsföreskrifterna bör i stället få det innehåll,

som omständigheterna och hänsynen till ägarens intressen i varje

särskilt fall påkallar. Det bör även, såsom utredningen föreslagit, beredas

möjlighet att meddela skyddsföreskrifter i avseende å ett snävt begränsat

område kring själva den byggnad, som avses i första hand skola skyddas.

En fråga, som vid remissbehandlingen tilldragit sig stor uppmärksamhet,

gäller byggnadsminnesskyddets organisation. Särskilt har det av utredningen

framlagda förslaget om inrättande av en statens byggnadsminnesnämnd

såsom centralt sammanhållande organ för frågor rörande byggnadsminnen

tagits upp till diskussion. Förslaget har avstyrkts av flertalet remissinstan
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

19

ser. Därvid har man bl. a. erinrat om att i direktiven för utredningen uttalats,

att något nytt fristående organ för arbetet med ifrågavarande ärenden

icke borde tillskapas samt framhållit att nya statliga organ icke borde inrättas

utan tvingande skäl. Det har påpekats, att inrättandet av en sådan nämnd

skulle betyda att ännu ett organ infogades i den kedja av olika myndigheter

— riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen, Nordiska museet — som redan

nu sysslar med byggnadsminnesvården. Man har gjort gällande, att en sådan

anordning skulle innebära att byggnadsminnesvården i onödan kompliceras

och fördyras.

De remissinstanser, vilka sålunda motsatt sig förslaget om inrättande av

en statens byggnadsminnesnämnd, har i allmänhet förordat att de av den nya

lagstiftningen föranledda arbetsuppgifter, vilka bör handläggas centralt, i

stället anförtros någon redan bestående myndighet. Därvid har riksantikvarieämbetet

fått de flesta förespråkarna. En lösning i denna riktning har angivits

som särskilt lämplig bl. a. av den anledningen att ämbetet får anses intaga

ställningen av tillsynsmyndighet över landsantikvarieorganisationen,

vilken utövar den lokala ledningen över den kulturminnesvårdande verksamheten.

Det har även framhållits, att ämbetets befattning med frågor enligt

nu gällande lagstiftning visat sig vara en ändamålsenlig anordning och

att det på grund därav icke funnes anledning att nu åvägabringa någon

ändring.

I den kritik som sålunda framkommit mot utredningens förslag om tillskapandet

av ett nytt organ för handläggningen av byggnadsminnesfrågor

kan jag i stort sett instämma. En mera rationell och närmare till hands liggande

lösning är enligt min mening att riksantikvarieämbetet får ställningen

som beslutande organ enligt den nya lagen, önskemålet om ett centralt,

sammanhållande organ för handläggningen av frågor rörande byggnadsminnesvården

får därmed anses tillgodosett. Det torde få förutsättas, att ämbetet

vid tillämpningen av lagen låter sig angeläget vara att upprätthålla ett nära

samarbete med de övriga organ, som företräder byggnadsminnesvårdens intressen,

bl. a. byggnadsstyrelsen och Nordiska museet. På det lokala planet

torde riksantikvarieämbetet kunna påräkna ett aktivt stöd främst från landsantikvariernas

sida. Om hur samarbetet närmare skall gestaltas torde föreskrifter

få meddelas i administrativ ordning.

Vid övervägandet av olika åtgärder för stöd till byggnadsminnesvården

har utredningen även upptagit spörsmålet om möjligheterna att vid den

statliga långivningen för iståndsättning av äldre bostadsbyggnader beakta de

kulturhistoriska synpunkterna. Såsom i ett yttrande framhållits kan mycket

av positivt värde otvivelaktigt uträttas genom samarbete mellan de långivande

och de kulturminnesvårdande samhällsorganen. Vid remissbehandlingen

har också vitsordats att sådant samarbete på sina båll etablerats. Det

är angeläget att detta samarbete utsträckes, så att det omfattar landet i dess

helhet. I vad utredningen anfört om önskvärdheten av att de lokala organen

— länsbostadsnämnderna — får sin uppmärksamhet riktad på denna ange
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

lägenhet, så att i de särskilda fallen kontakt tages med dem som i länen har

att bevaka byggnadsminnesvårdens intressen, nämligen landsantikvarierna

och länsarkitekterna, kan jag helt instämma. Samma synpunkter gör sig i

viss mån gällande beträffande lantbruksnämnderna i deras verksamhet för

förbättring av ekonomibyggnader m. m.

Under framhållande att de höga ombyggnadskostnaderna f. n. bereder

större bekymmer än tidigare, särskilt sedan ett tak för egnahemslån infördes

1956, har bostadsstyrelsen påpekat att den enklaste åtgärden för att

underlätta ombyggnad av framför allt de ganska stora äldre mangårdsbyggnaderna

torde vara medgivande för bostadsmyndigheten att i det begränsade

antal fall, som kan komma i fråga, överskrida det eljest gällande

belåningstaket; en förutsättning skulle vara att såväl länsarkitekt som

landsantikvarie bedömde byggnaden som värdefull.

För egen del anser jag mig, efter samråd med chefen för socialdepartementet,

ej kunna tillstyrka att styrelsen erhåller ett mera allmänt bemyndigande

att bevilja lån utöver vad som följer av bestämmelserna om högsta

belåningsvärde för bostadshus. Undantag från dessa bestämmelser kan f. n.

över huvud taget icke medges. Emellertid bör det ej vara uteslutet att för

det fall ombyggnad av en kulturhistoriskt synnerligen värdefull byggnad

drar avsevärda kostnader och finansieringen av företaget icke kan ordnas

på sedvanliga villkor staten tillskjuter ett extra lån. Av praktiska skäl torde

denna ökade kredit böra ges i form av en höjning av det statliga bostadslån,

som normalt kan beviljas. Det torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att

pröva eventuella framställningar om dylikt extra lån.

Det har fallit utanför utredningens uppdrag att framlägga utformade förslag

till bestämmelser i syfte att genom skattelättnader bereda ägare av

byggnadsminnen viss gottgörelse för de dryga kostnader, som vården och

underhållet av kulturhistoriskt märkliga byggnader vanligen medför. Utredningen

har dock angivit vissa riktlinjer för reformer i detta hänseende.

I remissyttrandena har från flera håll framförts såsom önskvärt att beskattningsreglerna

med avseende å kulturhistoriskt värdefulla byggnader

ägnas en närmare undersökning.

Byggnader med kulturhistoriskt värde, som användes för annat än museala

ändamål, är enligt gällande rätt ej undantagna från fastighetsbeskattning.

Detta har utredningen funnit otillfredsställande och förslag har av

utredningen framlagts att byggnadsminne skall undantagas från skatteplikt.

I denna fråga må emellertid uppmärksammas, att repartitionstalet

för den särskilda kommunala fastighetsbeskattningen enligt beslut av 1957

års riksdag fr. o. m. 1958 års taxering sänkts från fyra till två och en halv

procent. Härigenom har betydelsen av spörsmålet i viss mån reducerats. Utredningsförslaget

i denna del har vidare kommit i ett väsentligt annat läge,

sedan 1957 års fastighetsskattesakkunniga den 6 februari i år framlagt förslag

om avveckling av fastighetsbeskattningen, såvitt avser fastigheter tillhöriga

bl. a fysiska personer. Ett genomförande av fastighetsskattesakkunnigas

förslag skulle innebära, att den av utredningen väckta frågan löses.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960 21

Ställning till detta förslag torde komma att tagas inom en ej alltför avlägsen

framtid.

Vad beträffar förslaget att i anvisningarna till kommunalskattelagen införa

ett tillägg av innebörd att vid bedömande av yrkande om avdrag för

reparations- och underhållskostnader särskild hänsyn skall tagas till merkostnader,

som föranletts av att byggnaden har kulturhistoriskt värde, vill

jag framhålla, såsom också påpekats i ett par remissyttranden, att ett sådant

tillägg torde vara överflödigt. Avdragsrätt får nämligen anses föreligga

om kostnaden verkligen haft karaktären av reparations- och underhållskostnad.

Det har av utredningen för övrigt omvittnats att taxeringsmyndigheterna

i allmänhet vid bedömningen av yrkanden om avdrag för reparation

tagit hänsyn till byggnadens karaktär av kulturminnesmärke.

Förslaget om lättnader i arvsbeskattningen, när i behållningen ingår värdet

av byggnad, som förklarats för byggnadsminne, torde få övervägas i samband

med att arvsskatteförordningen i ett större sammanhang upptages till

revision.

Lagrådet

Förutom vissa detaljanmärkningar rörande de särskilda paragraferna i departementsförslaget

har lagrådet anfört.

Beträffande märklig byggnad, som bevarar egenarten hos gången tids

byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse, medför förslaget

möjlighet att ingripa med skyddsföreskrifter även utan ägares medgivande.

Lagrådet anser lagstiftningens syfte att bevara kulturhistoriska värden

vara synnerligen behjärtansvärt och finner angeläget att förslaget nu

genomföres. Såsom departementschefen framhållit böra dock skyddsföreskrifterna

få det innehåll som påkallas av omständigheterna och hänsynen

till ägarens intressen i varje särskilt fall. Självfallet bör försiktighet iakttagas

även vid övervägande av huruvida interimistiskt förbud bör meddelas

med stöd av 7 §. Det måste nämligen därvid fasthållas, att denna paragraf

endast får tillämpas då det är oundgängligt att tillfälligt förbjuda viss åtgärd

för att byggnadens kulturhistoriska värde icke skall äventyras samt

att ett interimistiskt förbud ej får tillgripas när en förklaring enligt 1 §

framstår som utesluten, exempelvis därför att medel till ersättning enligt

5 § icke komma att stå till förfogande.

Motionerna

I motionerna I: 697 och II: 858 betecknas de i propositionen upptagna bestämmelserna

som i stort sett väl avvägda. Lagförslagets ersättningsbestämmelser

ger dock motionärerna anledning till viss erinran. Motionärerna

framhåller, att genom förslaget om årligt anslag av 500 000 kronor å riksstaten

för hl. a. bidrag till restaurering och underhållsarbeten å byggnadsminnen

utredningen visat sig icke stå främmande för tanken att av skyddsföreskrifter

föranledd fördyring vid ombyggnad av fastighet hör ersättas av

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

allmänna medel. Enligt motionärernas mening bör emellertid rätt till sådan

ersättning bli direkt lagfäst på sätt i motionsyrkandet angivits.

Jämväl motionerna I: 698 och II: 857 berör den ekonomiska sidan av byggnadsminnesvården.

I motionerna betonas, att nya kulturvårdande lagbestämmelser

utan effektivt verkande ekonomiskt stöd riskerar att bli av lika

blygsamt värde som hittillsvarande bestämmelser. Enligt motionärerna kommer

de belopp som kan ställas till officiella myndigheters förfogande säkerligen

att kunna tillgodose allenast de mest akuta vårdbehoven och huvuddelen

av den aktiva kulturvården därför även fortsättningsvis att bli beroende

av privata ägares, föreningars och institutioners goda vilja och främst

ekonomiska möjligheter. Utvägen med statliga lån synes motionärerna framkomlig

endast i ett begränsat antal fall, enär en upprustning av en kulturhistoriskt

märklig byggnad allenast i undantagsfall torde ge ekonomisk kraft

till räntebetalning, amortering och skatter. Ett verksamt stöd kan däremot

enligt motionärerna lämnas genom skattelättnader, därvid icke endast byggnader

som förklarats för byggnadsminnen bör komma i fråga.

Motionärerna fäster först uppmärksamheten vid fastighetstaxeringen och

framhåller, att praxis härutinnan är skiftande och att det kan förekomma

exempelvis att fastighetsvärdena direkt påverkas av förekomsten av en större

kulturhistoriskt märklig bostadsbyggnad eller att ett sådant byggnadsverk

belastar det totala taxeringsbeloppet som en »särskild förmån» med avsevärt

belopp. En sådan taxering resulterar, anföres det, utan att avkastningsvärdet

blir större, i höjd förmögenhetsskatt, eventuellt höjd garantiskatt och höjd

arvsskatt. Då den skattskyldige i sådana fall oftast har dryga utgifter för

underhåll, uppvärmning etc., överstigande utgifterna för en mera normal

bostad, samt saluvärdet i allmänhet torde påverkas i negativ riktning, anser

motionärerna ett tvång att utge förmögenhetsskatt för särskilt rymlig eller

stor byggnad av antytt slag icke förenligt med principerna för denna beskattningsform.

Liknande synpunkter anlägges i motionerna på garantiskatten

»så länge densamma ännu existerar». Beträffande arvsskatten pekar

motionärerna på att, sedan departementschefen i denna fråga hänvisat till en

kommande revision i större sammanhang, den stora skatteutredningen tillsatts

och därvid från denna arvsbeskattningen uttryckligen undantagits. Motionärerna

finner därför denna fråga böra upptagas »nu och i detta sammanhang».

Motionärerna upptager också frågan om avdrag i den löpande beskattningen

för reparation och underhåll av kulturhistoriskt märklig byggnad.

Ehuru sådan kostnad i princip är avdragsgill, är frågan om avdragsrätt för

den merkostnad som förorsakas i förhållande till en »normal» byggnad enligt

motionärerna icke klar i praxis. Därtill kommer, framhålles det, att kostnad

för sådan modernisering som är nödvändig för att över huvud bevara

byggnaden icke är avdragsgill, även om den skulle föreskrivas av myndighet.

I sammanhanget påpekar motionärerna, att den ersättning, till vilken ägare

och annan rättsinnehavare enligt lagförslaget kan bli berättigad, med nu gällande

skattebestämmelser ej alltid undgår beskattning. Det synes motionä
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

23

rerna angeläget, att bestämmelser införes som innebär fullständig skattebefrielse

för dylika ersättningar.

Specialmotivering

Nedanstående redogörelse begränsar sig i huvudsak till ett återgivande av

departementschefens uttalanden till de skilda bestämmelserna. Av dessa uttalanden

torde väsentligen framgå i vad mån det genom propositionen framlagda

förslaget skiljer sig från utredningens förslag. Ur uttalandena kan

också i allmänhet utläsas de viktigaste av de synpunkter i speciellt hänseende

som framkommit vid remissbehandlingen. För ett mera fullständigt referat

av utredningens förslag till bestämmelser och av remissbehandlingen i denna

del hänvisas till vad i propositionen fr. o. m. s. 43 för varje särskilt lagrum

upptagits.

Inledande bestämmelser

1 §•

Paragrafen motsvarar 1 och 2 §§ i utredningens förslag.

Departementschefen. Utredningens förslag innehåller i 1 § en bestämmelse,

som rent allmänt utsäger att byggnader, som bevarar minnet av gångna

tiders byggnadsskick, av historiskt betydelsefulla händelser eller av framstående

personer tillhör nationens kulturarv. Det stadgas vidare, att sådana

byggnader bör skyddas och vårdas, så att deras kulturhistoriska värde bibehålies.

Paragrafen har mönster i ett par andra lagar av i viss mån likartad

karaktär — fornminneslagen och naturskyddslagen •— vilka inledes med

dylika bestämmelser av enbart deklaratoriskt innehåll. Det synes emellertid

ej påkallat att samma mönster följes i fråga om förevarande lag. Jag vill

förorda, att 1 och 2 §§ i utredningsförslaget sammanföres till en paragraf,

vilken anger under vilka förutsättningar byggnad skall kunna förklaras för

byggnadsminne. Såsom förutsättning bör gälla, att byggnaden bevarar egenarten

hos gångna tiders byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefulla

händelser och med hänsyn därtill är att anse såsom synnerligen märklig.

Byggnader, vilkas värde är betingat av ett samband med framstående

personer, bör falla under lagen endast i den mån byggnaden samtidigt representerar

ett betydande historiskt värde. Vid bedömningen av frågan huruvida

en byggnad skall anses vara ur kulturhistorisk synpunkt synnerligen

märklig bör självfallet även byggnadens rent arkitektoniska värde i tillbörlig

grad beaktas.

Redan av förevarande paragraf torde böra framgå att beslut om byggnads

förklarande för byggnadsminne fattas av riksantikvarien. Beträffande motiven

för att riksantikvarien valts såsom beslutande organ får jag hänvisa till

den allmänna motiveringen.

I anledning av vad i ett yttrande anförts om att lagtexten ej lämnar nå
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

gon ledning för hur begreppet byggnad skall tolkas må framhållas, att det

knappast låter sig göra att i lagen ge något uttömmande besked härom.

Det torde få ankomma på rättstillämpningen att med ledning av de uttalanden

utredningen gjort i ämnet närmare utforma begreppet. Såsom utredningen

påpekat torde det ligga i linje med lagstiftningens syfte att detta

fattas i en tämligen vidsträckt bemärkelse. Att — såsom i några yttranden

ifrågasatts — i lagtexten intaga en exemplifiering av de olika slag av byggnader,

på vilka lagen tager sikte, anser jag ej lämpligt.

Det i utredningens förslag använda uttrycket »gångna tider» har icke

närmare fixerats genom en åldersgräns. Detta förhållande har i ett par yttranden

påtalats. Att som förutsättning för lagens tillämplighet föreskriva

en absolut sådan gräns synes emellertid vara en alltför stel anordning. Såsom

utredningen och en remissinstans påpekat bör principen vara att byggnaden

skall ha sådan ålder, att ett kulturhistoriskt perspektiv kan anläggas

på frågan om dess värde ur de synpunkter som anges i lagen.

Såsom utredningen föreslagit torde lagen ej böra gälla för byggnad, som

tillhör kronan eller utgör fast fornlämning. En bro skall sålunda icke förklaras

för byggnadsminne, om den faller under fornminneslagen. Från

lagens tillämpning synes även böra undantagas kyrkliga byggnader. Skyddet

för dessa torde nämligen vara tillgodosett genom de specialbestämmelser

rörande kyrkor, som meddelats i 1920 års kungörelse med föreskrifter

rörande det offentliga byggnadsväsendet. Vad prästgårdarna beträffar

är dessa ej att anse såsom kyrkliga byggnader; de bör följaktligen kunna

förklaras för byggnadsminnen och sålunda bli delaktiga av det skydd den

nya lagen lämnar.

I likhet med utredningen anser jag att kulturhistoriskt värdefulla möbler

och inventarier icke bör omfattas av lagens skydd i vidare mån än de

kan anses utgöra tillbehör till byggnaden. I sådant hänseende torde som

regel samma synpunkter göra sig gällande som då fråga är om tillbehör till

fast egendom.

Om skyddsföreskrifter

2 §•

Paragrafen motsvarar 7 § i utredningens förslag.

Departementschefen. I huvudsaklig överensstämmelse med utredningens

förslag har i första stycket av förevarande paragraf upptagits vad skyddsföreskrifter

skall innehålla ävensom stadgande om att sådana föreskrifter

jämväl skall kunna avse byggnaden kringliggande område.

Såsom i den allmänna motiveringen framhållits bör lagstiftningens syfte i

första hand vara att få till stånd ett nära samarbete mellan byggnadsminnesvårdens

företrädare och ägarna till kulturhistoriskt märkliga byggnader.

Detta syfte kommer till uttryck genom det i andra stycket upptagna stadgandet

att skyddsföreskrifter i görligaste mån skall utformas i samförstånd

med byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Denna regel in
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

nebär, att skyddsföreskrifternas innehåll som regel blir beroende av resultatet

av förhandlingar mellan berörda parter. Såsom jag framhållit i den

allmänna motiveringen bör man kunna räkna med, att företrädarna för

byggnadsminnesvården därvid skall gå fram med sådan varsamhet, att tvång

endast i undantagsfall skall behöva tillgripas. Otvivelaktigt förhåller det sig

så att byggnadsminnesvården har mest att vinna på att uppgörelser träffas

i godo. Där så emellertid ej kan ske och tvångsvägen alltså måste beträdas,

bör i enlighet med utredningens förslag gälla, att byggnadens ägare ej genom

skyddsföreskrifterna får åläggas mera omfattande skyldigheter än som för

bibehållande av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen

nödvändigt. Hänsyn bör därvid tagas till byggnadens användning och ägarens

skäliga önskemål. Stadgande även härom har upptagits i andra stycket.

Beträffande det i några remissyttranden diskuterade spörsmålet om skydd

för kulturhistoriskt värdefulla miljöer delar jag utredningens uppfattning

att miljöskyddet icke genom den nu förevarande lagstiftningen — vilken

ju närmast tar sikte på individuellt skydd för enstaka byggnader — kan

tillgodoses i vidare omfattning än utredningen föreslagit. Det är naturligtvis

ett önskemål av angelägnaste slag att kulturhistoriskt värdefulla miljöer

så långt möjligt skyddas och bevaras. I allmänhet torde man väl kunna

räkna med att såväl de statliga som de kommunala myndigheterna numera

inser detta intresse och att de också handlar i överensstämmelse därmed.

Vad i detta hänseende på sina håll ännu kan brista torde enligt min mening

bäst kunna avhjälpas genom ökad upplysningsverksamhet, inriktad icke

minst på de möjligheter som gällande byggnadslagstiftning erbjuder. Det

förtjänar framhållas, att både länsstyrelse och byggnadsnämnd har till åliggande

att vaka över att planläggning äger rum, där sådan erfordras, och

att reglerna i byggnadslagstiftningen i övrigt tillämpas på ett riktigt och

ändamålsenligt sätt. Att genom reformer på byggnadslagstiftningens område

söka ernå en förstärkning av miljöskyddet anser jag icke för närvarande

påkallat.

3 §.

Paragrafen motsvarar 10 § första stycket utredningens förslag.

I ett remissyttrande, nämligen av länsstyrelsen i Jönköpings län, framhålles,

att i paragrafen direkt bör utsägas, att ändring av byggnadsminne får

medges endast om densamma ej är till men för byggnadens kulturhistoriska

värde.

Departementschefen. Med anledning av vad länsstyrelsen i Jönköpings län

anfört vill jag framhålla, att tillstånd till ändring av byggnadsminne understundom

torde få lämnas, oaktat detta är till men för byggnadens kulturhistoriska

värde. Andra intressen kan vara så betydelsefulla att de kulturhistoriska

synpunkterna måste vika. Det kan vara nödvändigt att medgiva

en modernisering av byggnaden för att denna skall kunna i allt väsentligt

bevaras.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

I enlighet med den av mig förordade ordningen att det skall ankomma

på riksantikvarien att meddela beslut i ärenden enligt den nya lagen har

i förevarande paragraf föreskrivits att tillstånd till ändring av byggnadsminne

skall meddelas av denne. I övrigt har paragrafen i sak utformats väsentligen

i överensstämmelse med motsvarande stadgande i utredningens

förslag. Detta upptar även en bestämmelse om vilka handlingar som skall

fogas vid ansökan om tillstånd att ändra byggnadsminne (10 § andra stycket).

Stadgande härom anser jag emellertid icke böra upptagas i själva lagen

utan det torde få ingå i de administrativa tillämpningsföreskrifterna.

4 §•

Paragrafen motsvarar 9 § i utredningens förslag.

Departementschefen. De av utredningen föreslagna bestämmelserna i denna

paragraf erfordras för att i görligaste mån trygga skyddsföreskrifternas

efterlevnad i fråga om vården av byggnadsminne. Åtgärd, vilken med hänsyn

till byggnadens användning och omständigheterna i övrigt är oskäligt betungande,

får dock icke åläggas ägaren. Att i lagtexten närmare ange förutsättningarna

för denna inskränkande föreskrift torde icke vara möjligt. Jag

anser mig därför kunna godtaga utredningens förslag i denna del.

Föreläggande, som avses i förevarande paragraf, torde som utredningen

föreslagit böra meddelas av länsstyrelsen. Initiativet bör emellertid utgå från

riksantikvarien genom att denne hos länsstyrelsen gör framställning i saken.

Det får förutsättas att innan sådan framställning göres riksantikvarien i enlighet

med lagens anda sökt att i godo få rättelse till stånd. I den mån medel

ej finns tillgängliga för iståndsättnings- och underhållsarbeten å byggnadsminne

får länsstyrelsen avstå från att kräva uppfyllelse av sådana förpliktelser,

som är oskäligt betungande för ägaren.

Att den ekonomiska situationen bör beaktas redan då en byggnad förklaras

för byggnadsminne framgår indirekt av stadgandet i 15 §.

5 §•

Paragrafen motsvarar 8 § och 17 § andra stycket utredningens förslag.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser den i

8 § utredningsförslaget upptagna skadeståndsregeln innefatta tillräckliga

garantier för att den enskildes ekonomiska intresse skall vinna vederbörligt

beaktande. Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund finner det för

ett effektivt skydd för kulturhistoriskt värdefulla byggnader böra krävas

bl. a., att ägarna till sådana byggnader beredes vissa lättnader för den begränsning

i sin handlingsfrihet och det tvång till vårdnadsåtgärder, som

den nya lagstiftningen medför. Svenska arkitekters riksförbund betonar angelägenheten

av att ägare till byggnad, vilken får vidkännas ökade kostnader

till följd av att denna förklaras för byggnadsminne, får ekonomisk kompensation

härför av det allmänna. Sveriges fastighetsägareförbund anför, att den

genom skyddsbestämmelserna uppkomna värdeminskningen är betingad

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

av det allmännas intresse av att byggnadsminne skyddas och vårdas. Det

kan därför icke anses rimligt att fordra, menar förbundet, att inskränkningen

i ägarens möjlighet att förfoga över byggnaden skall stå i »uppenbart

missförhållande» till byggnadens tidigare värde. Det synes förbundet

ur rättssäkerhetens synpunkt oeftergivligt, att stadgandet utformas så, att

ersättning skall utgå så snart inskränkning göres i rätten att nyttja byggnad

eller område, såframt ej inskränkningen medför allenast ringa skada eller

olägenhet. Även länsstyrelsen i Östergötlands län finner, att genom orden

»uppenbart missförhållande» rätten till ersättning givits en alltför snäv begränsning.

Göta hovrätt anser, att hänsynen till den enskilde kräver, att ägare

av byggnad eller område, som blir föremål för skyddsföreskrifter, i särskilda

fall skall äga påfordra inlösen av fastigheten.

Departementschefen. Den av utredningen föreslagna ersättningsregeln i

denna paragraf har utformats efter mönster av 7 § naturskyddslagen, vari

stadgas om ersättning i ett jämförligt fall. Liksom enligt naturskyddslagen

synes rätten till ersättning även enligt förevarande paragraf böra begränsas

till skada av mera väsentlig betydelse. Man torde emellertid kunna räkna

med att det endast i undantagsfall skall inträffa att skadan blir av någon

större omfattning. Enligt 2 § andra stycket departementsförslaget gäller,

att skyddsföreskrifterna skall utformas i samförstånd med fastighetsägaren

och att denne icke genom sådana föreskrifter må åläggas mera omfattande

skyldigheter än som för bibehållande av byggnad sminnets kulturhistoriska

värde är oundgängligen nödvändigt; därjämte stadgas att vid föreskrifternas

utfärdande hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens

skäliga önskemål. Det är alldeles tydligt, att dessa bestämmelser avsevärt

måste reducera risken för inträffande av ekonomisk skada till föjd av lagens

tillämpning. Härtill kommer att det icke är fråga om att sätta byggnaden ur

funktion på samma sätt som då t. ex. ett sandtag fridlyses enligt naturskyddslagen.

Krav på ersättning torde även av detta skäl mindre ofta vara berättigat,

då det gäller byggnadsminne. Den av utredningen i förevarande paragraf

uppställda ersättningsregeln tar således sikte blott på de fall, där ekonomisk

förlust trots stadgandena i 2 § andra stycket icke kan undvikas. Som

jag understrukit i den allmänna motiveringen bör vid tillämpningen av lagen

eftersträvas, att den enskilde ej lider ekonomisk skada. Jag vill i detta

sammanhang vidare erinra om den i 8 § upptagna bestämmelsen, att innan

riksantikvarien fattar beslut av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning

för ägare eller annan han har att förvissa sig om, att medel härför

finns tillgängliga. Bestämmelsen innebär, alt om medel ej står till förfogande

riksantikvarien är förhindrad att meddela skyddsföreskrifter, som kan

lända ägaren till ekonomiskt förfång.

1 anledning av påpekandet att utredningen icke föreslagit något stadgande

om rätt för ägare av byggnad eller område, som blir föremål för skyddsföreskrifter,

att i särskilda fall kunna påfordra inlösen av fastigheten må

framhållas att ägaren väl i allmänhet torde bli i tillräcklig mån gollgjord

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

lör skada och intrång genom den ersättning han kan erhålla på grund av

den i paragrafen upptagna ersättningsregeln. De med all sannolikhet ytterst

sallsynta undantagsfall, där annat kunde tänkas bli förhållandet, torde vara

sådana att någon förklaring för byggnadsminne icke kan meddelas, om ej

byggnadens fortbestånd säkras genom inköp eller på annat sätt (jfr 15 §).

Något stadgande om rätt för fastighetsägaren att påfordra inlösen av fastigheten

anser jag således icke erforderligt.

Självfallet bör det eftersträvas att få frågan om ersättning enligt förevarande

paragraf reglerad genom frivillig överenskommelse med den enskilde.

Det torde få ankomma på riksantikvarien att med beaktande av stadgandet

i 8 § träffa uppgörelse härom.

Utredningens förslag innebär att ersättning för skada och intrång som

regel skall fastställas att utgå på en gång. Endast om särskilda skäl föreligger

må ersättningen på begäran antingen av kronan eller fastighetsägaren

eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt

för kronan eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade

förhallanden. De i naturskyddslagen i motsvarande hänseende meddelade

bestämmelserna innebär en liknande reglering. Visserligen torde beslut

om byggnads förklarande för byggnadsminne i övervägande antalet fall

komma att bestå under avsevärd tid, en omständighet som närmast talar för

att huvudregeln bör vara att ersättningen skall utgå i form av engångsbelopp.

Emellertid förefaller det tänkbart, såsom i ett remissyttrande påpekats,

att hävande av beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne

kommer att äga rum i något större utsträckning än vad som i allmänhet torde

vara fallet i fråga om fridlysning av naturminnen. Delvis torde detta sammanhänga

med att ett byggnadsminne kan vara mer eller mindre beständigt.

Risken för att byggnaden skall eldhärjas och kanske härigenom helt eller

till största delen spolieras är i fråga om träbyggnader förhållandevis mycket

större än beträffande sten- och tegelhus. Även andra omständigheter

kan tänkas öva inflytande på frågan, huruvida ett byggnadsminne kan väntas

komma att bestå under längre eller kortare tid. Dessa förhållanden synes

mig motivera, att vederbörande myndigheter erhåller möjlighet att utan

inskränkande regler bestämma huruvida ersättningen skall utgå i form av

engångsbelopp eller periodvis. I andra stycket av förevarande paragraf har

därför föreskrivits att ersättningen må, där så befinnes lämpligt, fastställas

att utgå med visst årligt belopp och att i sådant fall ersättningen må

omprövas vid ändrade förhållanden. Bestämmelsen i utredningens förslag

om ersättningens bestämmande att utgå på en gång bör kunna utgå; att ersättningen

må bestämmas på så sätt torde gälla oberoende av uttryckligt

stadgande i lagen.

Motionerna. För motionerna, av vilka två tar sikte på införande i förevarande

paragraf av en bestämmelse om ytterligare rätt till ersättning och

de två övriga åsyftar gottgörelse till ägare av byggnadsminnesmärke i annan

ordning än genom bestämmelser i byggnadsminneslagcn, har tidigare redogjorts

under rubriken »Förslagets huvudgrunder».

s. 29 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

29

Om förfarandet

6 §.

Paragrafen motsvarar 4 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Befogenheten att ingiva ansökan om att byggnad

skall förklaras för byggnadsminne har av utredningen begränsats till att endast

avse byggnadens ägare samt vissa i lagen särskilt uppräknade organ.

Detta har vid remissbehandlingen mött viss kritik och från olika håll har

påfordrats att kretsen av initiativberättigade ytterligare vidgas. Själv är jag

av den meningen att det över liuvud taget ej är påkallat att i lagen ange vilka

som skall äga göra ansökan. Vem som helst bör enligt min uppfattning äga

taga initiativ till byggnads förklarande för byggnadsminne. Det kan ej befaras

att en sådan ordning skulle leda till något nämnvärt antal obefogade ansökningar.

Uppenbart ogrundade framställningar bör riksantikvarien givetvis

omedelbart kunna avslå.

Fråga om byggnads förklarande för byggnadsminne bör självfallet kunna

upptagas av riksantikvarien även utan ansökan.

Av skäl som anförts av länsstyrelsen i Södermanlands län bör föreskriften

att sökanden skall vid ansökan om byggnads förklarande för byggnadsminne

foga gravationsbevis å fastigheten utgå. Sådant bevis torde i förekommande

fall få anskaffas genom riksantikvariens försorg. Denna ändring

medför emellertid, att föreskrift bör i lagen ges om att ansökningen skall

innehålla uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen samt om fastighetens

ägare. Såsom utredningen föreslagit bör i ansökningen också angivas

vilka omständigheter som föranleder att byggnaden bör förklaras för

byggnadsminne.

För en riktig tillämpning av lagstiftningen är det av väsentlig betydelse

att enskilda ägare av de byggnader vilka kan ifrågakomma såsom byggnadsminnen,

är införstådda med byggnadsminnesvårdens mål och medel. Ehuru

lagen medger byggnads förklarande för byggnadsminne i strid mot ägarens

önskan, är dennes inställning givetvis av den största betydelse. Särskilt då

det gäller att fastställa skyddsföreskrifternas innehåll och räckvidd krävs

medverkan av ägaren. Självklart är därför att, därest initiativ till åtgärden

tagits av någon annan än ägaren, denne bör höras i ärendet. Såsom i ett

remissyttrande anförts kan ingripandet i vissa fall få en mycket stor betydelse

för ägaren och hans rent privata intressen. Jag anser det därför nödvändigt

att i lagen uttryckligen fastslås att om ansökan gjorts av annan än

byggnadens ägare eller frågan utan ansökan upptagits av riksantikvarien,

ägaren skall beredas tillfälle att yttra sig.

Paragrafen har i det genom propositionen framlagda förslaget utformats

med beaktande av följande uttalande av lagrådet: »Vad angår förfarandet i

fråga om byggnads förklarande för byggnadsminne skall enligt 6 § andra

stycket byggnadens ägare beredas tillfälle att yttra sig, därest ansökan gjorts

av annan än honom eller frågan utan ansökan upptagits av riksantikvarien.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

Detsamma bör tydligen gälla markens ägare, om denne är en annan än

byggnadens ägare. För att klargöra att varje ägare måste höras hemställes,

att ordet ''byggnadens’ får utgå ur 6 § andra stycket.»

7 §•

Paragrafen motsvarar 5 § i utredningsförslaget.

Departementschefen. Det är tydligt, att en regel som ger möjlighet att

meddela interimistiskt förbud icke kan undvaras, om den nya lagstiftningens

tillämpning skall kunna tryggas i alla situationer. Det bör emellertid

understrykas att sådant förbud icke bör komma till användning i andra

fall än då anledning verkligen förekommer till antagande att byggnadens

kulturhistoriska värde genom olämpliga åtgärder från ägarens sida är i fara

att minskas eller förstöras.

I åtskilliga remissyttranden har anmärkts att utredningen föreslagit för

korta giltighetstider för förbud enligt förevarande paragraf. Tre månader i

noi-malfallen synes även enligt min mening vara en alltför knapp tidrymd,

särskilt med tanke på det remissförfarande som skall äga rum i varje ärende

och de underhandlingar, som vanligen torde komma att föregå riksantikvariens

definitiva beslut. Jag föreslår därför att tiden förlänges till sex månader.

För vissa särskilda situationer, där handläggningstiden av olika skäl

oundgängligen måste komma att överstiga sex månader, är det emellertid

nödvändigt, att möjlighet finns till ytterligare förlängning av giltighetstiden.

Uppenbarligen torde behov därav kunna framträda t. ex. i det i 10 § avsedda

fallet att kronan, innan beslut meddelas i anledning av gjord ansökan om

byggnads förklarande för byggnadsminne, skaffar sig klarhet om de ekonomiska

konsekvenserna för det allmänna genom att föra fastställelsetalan

vid expropriationsdomstolen med avseende å ersättning, som kan komma

att utgå därest ansökningen skulle bifallas. I detta läge kan ärendets handläggning

tydligen komma att ej oväsentligt fördröjas. Även andra fall kan

tänkas förekomma, då handläggningstiden icke stannar vid sex månader.

Med hänsyn till det anförda bör förbud enligt förevarande paragraf, om

synnerliga skäl föreligger, kunna utsträckas utöver sex månader. Förlängning

bör emellertid icke kunna ske annat än för högst sex månader åt gången.

Det är tydligt att, därest ett interimistiskt förbud kommer att fortbestå under

någon längre tid, för fastighetens ägare eller annan sakägare kan uppkomma

olägenhet genom de inskränkningar i möjligheterna att förfoga över

fastigheten, som förbudet kan medföra. Det synes mig därför skäligt att för

vissa fall föreskriva rätt till ersättning för skada i anledning av dylikt

förbud. Såsom förutsättning härför bör krävas att ägaren eller annan sakägare

tillskyndas avsevärt men. Ersättning, som sålunda kan komma att

utgå bör, om skäl därtill är, kunna avräknas å gottgörelse, som sedermera

kan komma att utgå enligt 5 §. Jag förordar, att bestämmelser med detta

innehåll upptages i förevarande paragraf. Utformningen av bestämmelserna

överensstämmer i huvudsak med vad som föreskrives i naturskyddslagen

för motsvarande fall.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

Av 8 § framgår, att riksantikvarien icke äger enligt förevarande paragraf

meddela förbud av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning för

ägare eller annan med mindre han förvissat sig om att för sådant ändamål

avsedda medel finns tillgängliga.

8—12 §§.

8 §, 9 § första stycket och 10 § andra stycket saknar motsvarighet i utredningens

förslag. I övrigt motsvaras paragraferna av 17 § första och tredje

styckena samt 18 och 19 §§ utredningsförslaget.

I remissyttrande av Sveriges fastighetsägareförbund har i anslutning till

19 § utredningens förslag — som motsvaras av 12 § i det genom propositionen

framlagda förslaget -—- anförts, att det enligt förbundets mening icke

finns anledning att frångå den princip, som kommit till uttryck i expropriationslagen,

nämligen alt exproprianten skall ersätta motparten kostnaderna

i målet. I många fall torde det bli av vital betydelse för ägaren att få

ersättningsfrågan prövad av domstol, framhålles det. Då risk för ägaren att

få svara för rättegångskostnaderna innebär en betydlig inskränkning av det

berättigade rättsskydd man genom domstolsförfarandet velat tillförsäkra

honom, är det nödvändigt, att stadgandet bringas i överensstämmelse med

motsvarande bestämmelse i expropriationslagen, anser förbundet.

Departementschefen. Vid remissbehandlingen har från några håll hävdats

att de i utredningens förslag uppställda reglerna rörande ersättningsfrågornas

behandling bör bringas i närmare överensstämmelse med naturskyddslagens

motsvarande bestämmelser. Det har framhållits, att förutsättningarna

för de ekonomiska uppoffringar, som tillämpningen av lagen om byggnadsminnen

medför, i huvudsak är desamma som på naturskyddslagstiftningens

område. De regler i naturskyddslagen som närmast åsyftas torde vara stadgandet

i 28 §, enligt vilket det åligger den som vill göra anspråk på ersättning

att inom viss tid göra anmälan därom till länsstyrelsen, samt 29 § andra stycket,

som tillerkänner kronan befogenhet att i anledning av väckt fråga om

fridlysning väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som vid

fridlysning skall gälla beträffande bl. a. ersättning. De nämnda bestämmelserna

har förestavats av synpunkten att garantier bör finnas för att ersättningsreglerna

icke medför alltför vittgående ekonomiska konsekvenser för

statsverket. Särskilt med hänsyn till att jag förutsatt att särskilda medel

icke skall behöva anvisas i riksstaten till ersättningar på grund av intrång

enligt förevarande lag är jag av den uppfattningen, att motsvarande bestämmelser

bör upptagas i nu förevarande lagstiftning. De har i departementsförslaget

inarbetats i 9 och 10 §§. Det bör även, som jag redan i den allmänna

motiveringen anfört, stadgas skyldighet för riksantikvarien att, innan beslut

fattas i ärende av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning,

förvissa sig om att medel härför finnes tillgängliga. En motsvarande föreskrift

ingår i tillämpningsbestämmelserna till naturskyddslagen. För alt

särskilt understryka betydelsen av denna grundsats såvitt angår byggnads
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

minnesvården vill jag förorda att bestämmelsen här upptages i själva lagen

(se 8 § departementsförslaget).

Vad slutligen angår stadgandet i 12 § rörande rättegångskostnad i mål,

som enligt lagen skall upptagas vid expropriationsdomstol, finner jag ej

anledning föreligga att på grund av vad Sveriges fastighetsägareförbund anfört

frångå utredningens förslag. Jag vill erinra om att samma regel gäller

enligt naturskyddslagen för motsvarande fall.

13 §.

I förevarande paragraf har med erforderlig anpassning till departementsförslagets

konstruktion upptagits bestämmelserna i 22 § utredningsförslaget.

Paragrafen har erhållit sin slutliga utformning efter visst påpekande av

lagrådet angående tidpunkten för lämnande av sådan underrättelse som med

bestämmelsen avses.

Om besvär m. m.

14 §.

Paragrafen motsvaras av 25 § i utredningsförslaget.

Lagrådet har i anledning av bestämmelsen i förevarande paragraf framhållit,

att i samband med förestående ändringar i regeringsrättslagen får

avgöras huruvida prövning av besvär enligt paragrafen skall ankomma på

regeringsrätten eller Kungl. Maj:t i statsrådet.

15 §.

Paragrafen motsvarar 14 § första stycket utredningens förslag.

Departementschefen. I förevarande paragraf torde i huvudsaklig överensstämmelse

med utredningens förslag få upptagas stadgande om att riksantikvarien

skall upphäva meddelat beslut om att viss byggnad skall vara byggnadsminne,

därest upprätthållandet av sådant beslut är ändamålslöst eller

förbundet med oskälig kostnad. Det kan tänkas, att ett byggnadsminne genom

byggnadsföretag i grannskapet eller genom andra miljöförändrande åtgärder,

vilka icke kunnat förhindras, i så hög grad fått sin karaktär förvanskad,

att det icke längre är motiverat att nedlägga särskilda kostnader

på tillvaratagandet av byggnadsminnets kulturhistoriska värde.

Av paragrafen följer indirekt att byggnad icke bör förklaras för byggnadsminne,

om det kan förutses att sådan förklaring skulle komma att medföra

oskälig kostnad.

Det ligger i sakens natur, att riksantikvarien också äger vidtaga smärre

ändringar eller jämkningar i utfärdade skyddsföreskrifter. Något särskilt

stadgande härom synes ej erforderligt (jfr 3 § i departementsförslaget).

Självfallet bör riksantikvarien även då det gäller ändring av skyddsföreskrifter

söka uppnå samförstånd med byggnadens ägare. Skulle det bli fråga

om att skärpa skyddsföreskrifterna i sådan grad, att ersättningsskyldighet

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

kan uppkomma, bör ärendet handläggas i samma ordning som gäller beträffande

byggnads förklarande för byggnadsminne.

16 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i utredningsförslaget.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör möjlighet finnas

att i vissa trängande fall häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne

eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter. I likhet med

utredningen anser jag det böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslut

i dessa avseenden.

Självfallet bör byggnad ej förklaras för byggnadsminne, om situationen

redan från början är sådan att Kungl. Maj :t enligt förevarande paragraf

skulle kunna häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne.

Ansvarsbestämmelser m. m.

17 §.

Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag.

Bestämmelsen har erhållit sin slutliga utformning i enlighet med av lagrådet

gjord hemställan.

18 §.

Paragrafen motsvarar 24 § i utredningens förslag.

I remissyttrande av Göta hovrätt har bl. a. framhållits, att avfattningen av

ifrågavarande stycke ej tydligt ger vid handen mot vem föreläggande, som

där sägs, skall kunna riktas. Hovrätten finner det oklart, huruvida endast

ägare av byggnadsminne skall kunna erhålla föreläggande eller om avsikten

är att detta skall kunna riktas även mot annan, exempelvis en byggmästare

som med vetskap om förbudet eller föreskriften i fråga utfört ändringen

eller rivningen av byggnadsminnet.

Departementschefen. Såsom utredningen föreslagit bör i paragrafen upptagas

stadgande om befogenhet för länsstyrelsen att meddela föreläggande

om återställande av byggnadsminne. Sådan åtgärd bör dock få vidtagas först

efter framställning av riksantikvarien. I överensstämmelse med vad som i naturskyddslagen

stadgas för motsvarande fall bör möjligheten att ålägga någon

att vidtaga åtgärder för återställande av byggnadsminne förbindas med

rätt för länsstyrelsen att förelägga vite. Behov att kunna mot någon annan

än byggnadsminnets ägare ingripa med åläggande av angivet slag torde knappast

föreligga. Utredningens förslag torde heller icke avse att inbegripa någon

annan än ägaren under bestämmelsen.

Andra stycket i paragrafen torde böra kompletteras med en föreskrift,

enligt vilken ansökan om handräckning må göras av riksantikvarien eller

allmän åklagare.

i{ Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 32

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

Paragrafen har i det genom propositionen framlagda förslaget utformats

med beaktande av följande uttalande av lagrådet: »Enligt 18 § andra stycket

första punkten äger överexekutor meddela handräckning för att avbryta pågående

förstörelse av byggnadsminne eller återställa detta. Handräckning

synes emellertid kunna vara påkallad även i andra fall, exempelvis det i 4 §

angivna. Lagrådet hemställer därför, att till punkten lägges orden ''eller där

eljest till efterlevnad av denna lag så erfordras’.»

19 §.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 20 § i utredningens förslag.

Särskilda bestämmelser

20 §.

Paragrafen motsvaras av 26 § i utredningens förslag.

Departementschefen. Fideikommissutredningen har i sitt nyligen avgivna

betänkande angående avveckling av fideikommissen (SOU 1959: 40) ingående

behandlat frågan om bevarande av de kulturvärden som är knutna till

åtskilliga fideikommiss (se bet. s. 139 ff). Vad fideikommissutredningen föreslagit

kommer att närmare övervägas sedan remissbehandlingen av betänkandet

avslutats. Det är emellertid ej någon tvekan om att nu förevarande

lagstiftning bör vara tillämplig jämväl på byggnader som hör under fideikommiss.

21 §.

Paragrafen överensstämmer med 27 § utredningens förslag.

Ikraftträdande* och övergångsregler

Utredningen har i övergångsbestämmelserna till förslaget upptagit stadgande,

att byggnad som registrerats enligt 1942 års lag skall utan särskild

ansökan förklaras för byggnadsminne enligt den nya lagen. Härvid har utredningen

förutsatt, att frågan om formuleringen av skyddsföreskrifter skall

prövas i den ordning som den nya lagen föreskriver. Ägaren bör beredas tillfälle

att yttra sig över skyddsföreskrifterna, om dessas formulering anses

böra avvika från den enligt 1942 års lag gällande. Om ägare till byggnad, som

registrerats enligt 1942 års lag ger tillkänna sin önskan att byggnaden icke

förklaras för byggnadsminne, bör detta önskemål upptagas till prövning vid

behandlingen av frågan om sådan förklaring.

Departementschefen. Den nya lagstiftningen torde få träda i kraft den 1

januari 1961.

I fråga om övergångsförhållandena kan jag i huvudsak biträda utredningens

förslag. Det torde emellertid ej böra meddelas obligatorisk föreskrift,

att byggnad för vilken skyddsföreskrifter meddelats enligt den äldre lagen

skall förklaras för byggnadsminne enligt den nya lagen. Möjligen kan i nå
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

35

got fall inträffa, att tillämpningen av den nya lagen aktualiserar ersättningskrav,

för vilkas täckande resurser saknas. Fråga om byggnads förklarande

för byggnadsminne enligt den nya lagen bör dock utan särskild ansökan upptagas

av riksantikvarien.

Utskottet

I vårt land pågår för närvarande och har under senare tid rörande den

yttre samhällsbilden pågått en omdaningsprocess, som i många fall kan betecknas

som dynamisk. I snart sagt alla städer och större samhällen företages

sanering av redan bebyggda områden och sker exploatering för maximalt

utnyttjande av den allt värdefullare tomtmarken. Näringslivets strukturella

förändring och andra omständigheter gör, att denna omvandlingsprocess

i allt större utsträckning berör även den rena landsbygden. Till

följd av dessa förhållanden aktualiseras nu i mycket stor omfattning frågor

om rivning av äldre ur kulturhistorisk synpunkt värdefull bebyggelse. Den

kulturhistoriska aspekten låter sig ingalunda alltid förena med rent ekonomiska

intressen och kan enligt utskottets uppfattning med nuvarande

lagstiftning icke hävdas i den utsträckning som vore önskvärt. Ett ökat

skydd för i vart fall mera betydande byggnadsmonument måste därför hälsas

med största tillfredsställelse. Den föreslagna lagen om byggnadsminnen

torde, om den tillämpas effektivt, vara i hög grad ägnad att tillgodose ett

sådant syfte.

Enligt lagförslaget skall jämväl mot ägares bestridande byggnad som sägs

i 1 § kunna förklaras för byggnadsminne och därigenom bli föremål för

skyddsföreskrifter, innefattande såväl förbud mot ändringsåtgärder som

skyldighet att vidtaga åtgärder för vård av byggnaden. I förslagets § 5 har

stadgats rätt till ersättning under vissa förutsättningar för skada till följd

av inskränkning i rätten och möjligheten att utnyttja byggnad eller område.

Någon bestämmelse om rätt till ersättning för kostnader till följd av föreskrifter

om vård av byggnadsminne har emellertid icke föreslagits, vilket

förhållande påtalats i motionerna I: 697 och II: 858. Byggnadsminnesutredningen,

som i sitt betänkande uttalat bl. a. att ekonomiskt stöd från det

allmänna i viss utsträckning erfordras för att främja byggnadsminneslagstiftningens

syfte och förordat en förhållandevis generös sådan bidragsgivning,

har funnit det omöjligt att i en författningstext draga upp några

gränser mellan de fall då statsbidrag bör utgå och de fall då ägaren ensam

bör vidkännas kostnaderna för iståndsättnings- och underhållsåtgärder. I

stället har utredningen föreslagit att anslagsmedel ställes till förfogande

för ändamålet och i sådant hänseende förordat ett årligt anslag å 500 000

kronor, inkluderande jämväl vad som beräknats erforderligt för ersättningar

till fastighetsägarna för skada och intrång. Härvid har utredningen

förutsatt, att lotterimedel skall kunna erhållas till vissa objekt efter ungefär

samma principer som hittills — enligt till utskottet från handelsdepartementet

inkommen promemoria har åren 1955—1959 lolterimedelsbidrag

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

för kulturminnesvård utgått med för olika år varierande belopp mellan

171 000 och 388 000 kronor — ävensom att särskilda anslag efter därom

gjord framställning till riksdagen skall kunna ställas till förfogande för

speciellt kostsamma företag. Det föreslagna anslagsbeloppet har av flertalet

remissinstanser ansetts vara för lågt.

I propositionen har förutsatts, att byggnadsminneslagstiftningen kommer

att tjäna sitt syfte även om den genomföres utan att det allmänna engagerar

sig i nämnvärt större omfattning än tidigare. Härvid hänvisar föredragande

departementschefen till vad riksantikvarieämbetet anfört om bl. a.

ökningen av de privata fonder som står till buds ävensom redan befintliga

ekonomiska resurser i övrigt.

Utskottet delar den uppfattning, som kommit till uttryck i utredningens

betänkande och i förutnämnda två motioner, enligt vilken i vissa fall vårdåtgärder

icke bör kunna åläggas ägare av byggnadsminne utan att ersättning

därför gives. Emellertid finner utskottet liksom utredningen att en

sådan rätt till ersättning svårligen låter sig regleras i lagtext. Det av motionärerna

förordade tillägget till lagförslagets § 5 måste betecknas som alltför

allmänt utformat och kan icke av utskottet tillstyrkas. Utskottet anser,

att den organisation byggnadsminnesvården enligt lagförslaget erhållit och

de bestämmelser, som i förslaget givits till betonande av den hänsyn som

i varje särskilt fall bör tagas till den enskilde ägaren, innebär tillfredsställande

garanti för att enskild rätt i nu avsett hänseende icke kommer att

trädas för när. Utskottet förutsätter, att riksantikvarien vid sin prövning

enligt 8 § i den föreslagna lagen tager hänsyn jämväl till att ersättning för

vård och underhåll av ifrågasatt byggnadsminne kan vara påkallad.

Rörande de ekonomiska förutsättningarna för lagens tillämpning vill utskottet,

som redan framhävt betydelsen av det syfte lagstiftningen skall tillgodose,

betona angelägenheten av att lagens effektivitet icke hämmas genom

brist på medel. Utskottet står för sin del icke främmande för tanken att det

kan bli nödvändigt med anslag över statsbudgeten för ändamålet. Härvid är

att märka att den kategori byggnader, varom kan bli fråga, genom den restriktiva

formuleringen av 1 § är strängt begränsad.

Enligt lagförslaget har från lagens tillämpningsområde undantagits bl. a.

»byggnad, som tillhör kronan» ävensom »kyrkliga byggnader». Sedan i vissa

remissyttranden uttalats tveksamhet rörande tolkningen av sistnämnda begrepp,

har departementschefen i sitt yttrande hänvisat till de specialbestämmelser

rörande kyrkor, som meddelats i 1920 års kungörelse med föreskrifter

rörande det offentliga byggnadsväsendet. Avsikten torde sålunda vara

den, att allenast byggnader som anges i 33 § nämnda kungörelse skall uteslutas

från byggnadsminneslagens tillämpning och att således kyrkliga byggnader

och lokaler i enskild ägo — i den mån de ej är underkastade fornminneslagens

bestämmelser -— utan hinder av bestämmelsen i lagförslagets

§ 1 andra stycket kan förklaras för byggnadsminnen. — Byggnader tillhöriga

kronan är jämlikt 20 och 21 §§ nyssnämnda kungörelse tillförsäkrade

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

37

skydd av samma art som enligt 33 § kungörelsen gäller för kyrkliga byggnader.

Jämställda med statliga byggnader i detta hänseende är emellertid

under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende stående

byggnadsverk. Utskottet finner för sin del uttrycket »byggnad, som tillhör

kronan» böra så tolkas, att däri inrymmes jämväl byggnader tillhörande

sistnämnda kategori.

Utredningen har ansett, att skyddet för miljöer, vilkas kulturhistoriska

värde huvudsakligen ligger i miljöbilden och vilka därför faller utanför den

föreslagna byggnadsminneslagens tillämpningsområde, såvitt avser bebyggelse

inom planlagda områden främst bör tillgodoses genom de i byggnadslagstiftningen

intagna bestämmelserna. Vissa remissinstanser har riktat kritik

mot utredningens inställning i denna del och bl. a. uttryckt önskemål

om kompettering av byggnadslagstiftningen för ernående av ökat skydd i

detta hänseende. Departementschefen har — i anslutning till förslagets § 2

— uttalat, att han icke för närvarande anser reformer på byggnadslagstiftningens

område till förstärkning av miljöskyddet påkallade. Utskottet vill

fästa uppmärksamheten på denna fråga och framhålla, att verkan av byggnadslagstiftningens

ifrågavarande regler bör följas med största uppmärksamhet.

Utskottet anser det icke uteslutet, att det framdeles kan bli aktuellt

att taga under övervägande frågan om sådan ändring i byggnadslagstiftningen,

att den enskildes möjligheter att tillgodose miljöskyddet underlättas.

Till den föreslagna § 16 har departementschefen uttalat, att byggnad självfallet

ej bör förklaras för byggnadsminne, om situationen redan från början

är sådan, att Kungl. Maj :t enligt förevarande paragraf skulle kunna häva

beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne. Härtill vill utskottet

anmärka följande. Särskilt beträffande äldre ännu gällande men ej genomförda

planer kan det tänkas, att vid planläggningen kulturhistoriska synpunkter

icke tillbörligen beaktats. Sådana planer kan även under årens

lopp ha blivit mer eller mindre inaktuella. I fall då det kan förväntas, att

planen icke kommer att genomföras, torde ett angeläget beslut om byggnads

förklarande för byggnadsminne icke böra stå tillbaka för planen. Vidare kan

en planändring i det avseende som är aktuellt i byggnadsminnesärendet

synas så uppenbar, att planen icke bör hindra ett beslut i ärendet. Självfallet

bör i sådana och andra hithörande frågor samråd ske mellan riksantikvarien,

såsom beslutande myndighet enligt byggnadsminneslagen, och vederbörande

planmyndigheter.

Utskottet har i övrigt intet att anföra till det genom propositionen framlagda

lagförslaget. Förslaget som en helhet synes utskottet vara väl avvägt.

Motionerna I: 698 och II: 857 syftar till skattelättnader i olika hänseenden

för ägare av byggnadsminnen för att härigenom främja en aktiv kulturvård.

Denna fråga har, som framgår av den tidigare redogörelsen, relativt utförligt

behandlats av utredningen och även väckt ett stort antal remissinstansers

intresse. Departementschefens uttalande i denna del har tidigare i utlåtandet

redovisats å s. 20—21.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

De förhållanden motionärerna påtalat rörande praxis vid fastighetstaxering

lär väl åtminstone numera utgöra undantagsfall. En återhållsam bedömning

vid fastställande av taxeringsvärde för kulturhistoriskt märklig

byggnad är enligt utskottets mening berättigad och ägnad att gagna kulturvården.

En sådan restriktiv värdering torde emellertid med nu gällande bestämmelser

vara möjlig och även i allmänhet tillämpad. Utskottet kan emellertid

för sin del tillstyrka, att denna fråga ägnas en undersökning i därför

lämpat sammanhang.

Departementschefen har i fråga om lättnader i arvsbeskattningen hänvisat

till en kommande revision av arvsskatteförordningen. Sådan revision har begärts

av 1958 års B-riksdag. Utskottet förväntar ur de synpunkter som i

detta ärende är aktuella, att denna revision kommer att företagas inom en

nära framtid eller, därest så icke kan ske, att frågan om lättnad i arvsbeskattningen

för ägare av byggnadsminnen dessförinnan upptages till övervägande

i annan ordning.

Motionärerna har vidare berört möjligheterna till avdrag vid den löpande

beskattningen för reparations-, underhålls- och »moderniseringskostnader».

Vad i detta hänseende enligt utskottets mening främst tilldrager sig intresse

är frågan om avgränsningen mellan reparations- och underhållskostnader,

för vilka avdragsrätt i princip föreligger, å ena, samt sådana ny-, tilloch

ombyggnadskostnader, som icke är avdragsgilla, å andra sidan (se 22,

25 och 29 §§ kommunalskattelagen). Med hänsyn till bl. a. utgången i rättsfallet

RÅ 1956 not 1750 kan det ur kulturhistorisk synpunkt synas berättigat

att införa viss möjlighet till en vidare tolkning av förstnämnda kostnadsbegrepp.

Utskottet vill icke motsätta sig, att denna fråga i lämpligt sammanhang

undersökes.

Slutligen har i motionerna förordats fullständig skattebefrielse för ersättning

som uppburits enligt 5 och 7 §§ i lagförslaget. Motionärerna har icke

förebragt några skäl, varför sådan ersättning i förhållande till andra liknande

ersättningar skulle erhålla en särställning i skattehänseende. Utskottet

finner icke anledning att ta ställning till motionärernas hemställan

i denna del.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A. att riksdagen måtte — med avslag å motionerna 1: 697

och II: 858, i vad därigenom yrkats ändring i det genom förevarande

proposition framlagda lagförslaget — bifalla propositionen;
B.

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t såsom

sin mening giva till känna vad utskottet anfört dels i övrigt

angående förutberörda två motioner, dels i anledning av

motionerna I: 698 och II: 857.

Stockholm den 24 november 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 32 år 1960

39

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Göran Karlsson, Georg

Carlsson, Kristiansson, Alexanderson, Åke Larsson och Schött;

från andra kammaren: herrar Levin, fru Torbrink, herrar Hansson i

Skegrie, Munktell, Persson i Tandö, Nyberg, Wachtmeister och fru Lindberg.

601742 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:377 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts ''proposition angående lönegradsplaceringen för vissa tjänster m.m. a1 i texten