Utlåtande i anledning av motioner om ersättning i form av fri kraft eller mark till enskilda vid upplåtelse av skogsmark eller annan mark i vissa fall. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 465 i första kammaren, av herr Sundin, Sven E., och nr 554 i andra kammaren1 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.
1960-11-29 · 65 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 65 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1960:33, Utlåtande i anledning av motioner om ersättning i form av fri kraft eller mark till enskilda vid upplåtelse av skogsmark eller annan mark i vissa fall. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 465 i första kammaren, av herr Sundin, Sven E., och nr 554 i andra kammaren1 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
1
Nr 33
Utlåtande i anledning av motioner om ersättning i form av fri
kraft eller mark till enskilda vid upplåtelse av skogsmark
eller annan mark i vissa fall.
Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 465 i första kammaren, av herr Sundin, Sven E.,
och nr 554 i andra kammaren1 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.
I motionerna, som är likalydande, yrkas »att riksdagen måtte besluta i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om prövning av möjligheterna för enskilda
ägare av skogsmark, som i samband med framdragande av kraftledningar,
anläggande av vägar och vid vattenuppdämning upplåtit mark, att
när så kan befinnas möjligt erhålla en företagsekonomiskt mer tillfredsställande
kompensation genom möjligheter till ersättning i form av annan
nyttighet än pengar, t. ex. fri kraft eller skog», varvid »mot upplåtelsen
svarande mark skulle avstås från domänverket eller annan ägare, om intrånget
förorsakas av annan än staten».
En närmare redogörelse för motionernas innehåll lämnas här nedan.
Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver
inhämtat utlåtanden från Svea hovrätt, lantmäteristyrelsen, vägoch
vattenbgggnadsstgrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen samt
lantbruksstyrelsen, som skulle ha att höra någon eller några av de lantbruksnämnder
som kan antagas äga erfarenhet av de frågor som beröres i motionerna.
På begäran av utskottet har yttranden över motionerna därjämte avgivits
av Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund och
Svenska vattenkraf tf öreningen.
Motionernas innehåll
Motionärerna framhåller att vattenuppdämning, framdragande av kraftledningar
över skogsmark och anläggande av väg vanligen medför intrång
och förluster för markägaren och att det alltid föreligger svårigheter att
uppnå en skälig och rättvis ersättning till vederbörande markägare. Enligt
motionärernas mening träffas i allmänhet »uppgörelse» enligt något av
följande alternativ, nämligen frivillig försäljning, expropriation eller upplåtelse
av nyttjanderätt.
Vidare anför motionärerna.
Oftast torde uppgörelse träffas om nyttjanderätt, vilket emellertid innebär
att det berörda skogsområdet för överskådlig tid undandrages den nor
1
Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 3 avd. Nr 33
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
mala skogsproduktionen. Olägenheterna härav för enskilda fastigheter kan
bli betydande i synnerhet där t. ex. flera kraftledningsgator i bredd undandrar
rätt betydande arealer från produktionen på kanske tidigare alltför
små brukningsdelar. Detta kan medföra även indirekta förluster genom
försämrat utnyttjande av arbetskraft och produktionstillgångar i det enskilda
företaget.
Det intrång och den skadegörelse som åstadkommes åsamkas fastigheterna
för all framtid. Ersättningen utbetalas till den tillfällige innehavaren,
medan alla framtida ägare får obehaget och besväret med intrånget. Önskvärt
vore att dylika ersättningar skulle kunna utgå i en form, som fast knötes
till fastigheten. Sålunda skulle ersättningen kunna utbytas t. ex. mot fri
kraft i likhet med vad som sker vid upplåtelse av fallhöjd. Annan form
vore att kungl. domänstyrelsen avstode mark i samma utsträckning som
t. ex. en viss by fått lämna för allmänt ändamål. Är förhållandena så att det
icke låter sig göra att direkt komplettera berörda fastigheter, skulle en gemensamhetsskog
kunna bildas, som lades till fastigheterna.
över huvud taget torde det vara angeläget att här söka finna ett komplement
till de ovan nämnda vanligen tillämpade formerna för uppgörelse
med markägarna på så sätt att möjligheterna att komplettera förfarandet
med frivillig försäljning eller upplåtelse av nyttjanderätt kombinerades med
möjligheten för vederbörande markägare att när så kan befinnas lämpligt
få kompensation genom förvärv av motsvarande areal från domänverket.
Inledning
Av den lämnade redogörelsen för motionernas innehåll framgår, att det
enligt motionärernas mening främst är i tre fall som naturaersättning bör
ifrågakomma, nämligen vid vattenuppdämning, framdragande av kraftledningar
och anläggande av vägar. Såsom exmpel på naturaersättning anges
fri kraft eller skog. Ersättning i form av fri kraft kan uppenbarligen ej
komma i fråga vid ianspråktagande av mark för anläggande av vägar men
däremot synes motionärerna utgå från att så kan ske vid framdragande av
kraftledningar. Då i motionerna talas om skador till följd av vattenuppdämning
utgår utskottet från att motionärerna avser även andra skador i
samband med utbyggande av strömfall eller i samband med vattenregleringsföretag
för kraftändamål.
De av motionärerna upptagna frågorna har tidigare i flera sammanhang
varit töremål för riksdagens behandling. Frågorna har även upptagits vid
olika utredningar. I den följande redogörelsen för frågans tidigare behandling
redovisas i skilda avdelningar dels frågan om ersättning i form av
fri kraft i fall då sådan kan förekomma, dels frågan om ersättning i form
av mark vid skada förorsakad av utbyggnad av strömfall eller av vattenregleringsföretag
för kraftändamål, dels frågan om ersättning i mark vid
framdragande av kraftledningar, dels ock frågan om ersättning i form av
mark vid upplåtelse av mark för vägändamål. Dessutom lämnas en redogörelse
för gällande rätt beträffande ersättning i vattenmål och ersättning vid
framdragande av kraftledningar.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
3
I. Ersättning i vattenmål
1. Gällande bestämmelser
De särskilda regler i vattenlagen den 28 juni 1918, vari åtgärd medförande
intrång i annans rätt tillätes, upptager i allmänhet föreskrift därom att ersättning
för intrånget skall utgå enligt de bestämmelser som meddelas i lagens
9 kap. Efter en inledande avdelning i detta kapitel, vari upptages vissa
regler om ersättningsskyldighet i allmänhet (1—12 §§), behandlas i särskilda
avdelningar ersättning medelst kraftöverföring (13—45 §§), ersättning
genom tillhandahållande av vatten (46 §) och ersättning i penningar (47—
53 §§). I övrigt innehåller kapitlet bestämmelser om sättet och tiden för
erläggande av penningersättning m. m. (54—67 §§), om länsstyrelses befattning
med nedsatta ersättningsmedel (68—70 §§), om anmälan i vissa
fall till vederbörande domstol (71 och 72 §§), om rätt för fordringsägare att
påkalla prövning av ersättningsbelopp (73 §) samt om återlösningsrätt
(74 §).
I 9 kap. 1 § stadgas sammanfattningsvis att, där någon enligt vattenlagen
erhåller rätt att tillösa sig samfällt strömfall eller att eljest lösa eller taga i
anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller
vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest
annans egendom lider skada eller intrång, ersättning skall, såvitt ej annat
stadgas, utgå för egendom som avstås eller för förlust, skada eller intrång
som förorsakas. Paragrafen innehåller även en grundregel angående formen
för ersättning. Det stadgas sålunda att ersättning skall, där den ej enligt vad
i övriga bestämmelser i 9 kap. är stadgat bör utgå medelst kraftöverföring
eller genom tillhandahållande av vatten, bestämmas i penningar. Därest
emellertid parterna träffar överenskommelse, att ersättning skall utgå på
annat sätt, är sådan överenskommelse gällande, om den av vattendomstolen
finnes lämplig och blir genom dess beslut fastställd.
Beträffande förarbetena till förevarande bestämmelser i 9 kap. 1 § må
nämnas att vattenrätts- och dikningslagskommittéernas år 1910 avgivna
förslag stadgade, att lösen och ersättning för fast egendom, såvitt ej vore
fråga om förlorad vattenkraft, samt för lös egendom skulle utgå i penningar
samt att jämväl i andra fall ersättning för skada, förlust och intrång skulle
givas i penningar. I motiven yttrades blott, att dessa regler fastsloge den
tämligen naturliga regeln, att all annan lösen och ersättning än sådan för
förlorad vattenkraft skulle gäldas med penningar. I det av särskilda sakkunniga
år 1917 avgivna överarbetade förslaget till vattenlag föreslogs ett stadgande
av innehåll, alt ersättning för annat än förlorad vattenkraft skulle,
»där ej annorledes överenskommes», utgå i penningar. De sakkunniga
framhöll, alt med den av kommittéerna föreslagna avfattningen frågan om
den form, i vilken ersättningen skulle utgå, syntes vara undandragen parternas
bestämmande och att det således icke syntes föreligga någon möjlighet
för parterna att träffa överenskommelse, att t. ex. skada å jord
-
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
bruksfastighet skulle ersättas medelst överföring av kraft. Ett dylikt resultat
syntes emellertid ur allmän synpunkt vara långt ifrån önskvärt. Otvivelaktigt
talade i viss mån de skäl, som anförts till stöd för upptagande av
kraftersättning beträffande i anspråk tagen vattenkraft, för dess tillämpning
jämväl under andra förutsättningar. Med hänsyn till de olikartade och
i hög grad skiftande förhållanden, som inverkade å denna frågas avgörande,
syntes det dock knappast vara möjligt att utöver vad kommittéerna föreslagit
meddela några allmänna regler för ersättningens utgående i kraft. Däremot
borde lagstiftningen uppenbarligen icke lägga något hinder i vägen för parterna
att överenskomma om denna ersättningsform. Jämväl andra ersättningsformer
torde, yttrade de sakkunniga vidare, därest parterna vore därom
ense, någon gång kunna ifrågakomma. I detta hänseende syntes den åsikt
som understundom framförts och enligt vilken ersättningen till sin art borde
såvitt möjligt anpassas efter beskaffenheten av den egendom, varå skadan
gjorts, och således ha till ändamål att skapa förhållanden, vilka så nära
som möjligt motsvarade de förut rådande, vara beaktansvärd. Att såsom någon
gång ifrågasatts införa bestämmelser, varigenom åt domstolen skulle,
utöver vad i kommittéförslaget redan skett, medgivas befogenhet att oberoende
av parternas samtycke välja den ersättningsform, som med hänsyn
till föreliggande förhållanden kunde anses lämpligast, skulle dock enligt
de sakkunnigas mening ej minst ur rättssäkerhetens synpunkt stöta på
stora betänkligheter.
Vid lagrådets granskning av sakkunnigförslaget anmärktes, att överenskommelse
i förevarande ämne ej borde få gälla med mindre vattendomstolen
funne de av parterna ifrågasatta bestämmelserna vara lämpliga; om exempelvis
ersättningen avsåge gottgörelse för uppdämning, skulle avtal om annan
ersättning än i penningar kunna föranleda, att gottgörelsen ej tillkomme
sådan rättsägare, vilken skolat få del i penningersättningen.
Med beaktande av den inom lagrådet gjorda anmärkningen erhöll stadgandet
i det inom justitiedepartementet upprättade omarbetade förslaget den avfattning,
som sedermera inflöt i lagtexten.
De i 9 kap. upptagna reglerna om ersättning medelst kraftöverföring inledes
med stadganden angående de fall där sådan ersättning skall utgå. I 13 §
föreskrives att, där någon jämlikt 2 kap. vattenlagen berättigas att tillgodogöra
sig annan tillhörig vattenkraft eller att lösa annan tillhörig andel i
samfällt strömfall, ersättning därför skall utgå medelst tillhandahållande
av motsvarande kraftbelopp, såframt och i den mån ej ersättningens utgörande
i kraft prövas medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra
parten. Tages strömfall i anspråk med utnyttjande av den särskilda expropriationsrätt,
som medgivits enligt 1945 och 1948 års lagstiftning i ämnet (se
1 kap. 14 § vattenlagen), och avgöres ersättningsfrågan i samband med att
medgivande enligt 2 kap. till fallets bebyggande lämnas, skall likaledes under
samma villkor ersättning utgå medelst kraftöverföring, i den mån fastighet,
till vilken vattenkraften hört, kan anses ha behov av kraft; detsamma
gäller, om den exproprierade vattenkraften varit avsedd för viss anläggning
eller ort, till vilken ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbe
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
5
lopp, som tillerkännes honom, och anläggningen eller orten kan anses ha behov
av kraften. Kraft som lämnas i ersättning enligt de nu nämnda bestämmelserna
skall med visst undantag tillhandahållas från den för vattenkraftens
utnyttjande avsedda anläggningen. Där fråga är om ersättning för
vattenkraft, som för strömfallsägare går förlorad till följd av åtgärd, varmed
ej åsyftas vattenkraftens tillgodogörande, kan enligt 9 kap. 14 § ersättningen
bestämmas i kraft, därest sådan på fullt betryggande sätt står att erhålla
från välbeläget strömfall och det med hänsyn till inteckningshavares
rätt, kostnader och andra omständigheter prövas lämpligt.
Kraft som skall överföras såsom ersättning för mistad vattenkraft skall
jämlikt 9 kap. 26 § tillhandahållas ersättningstagaren å den fastighet, till
vilken vattenkraften hört, på lämplig plats nära det strömfall, varifrån vattenkraften
gått förlorad. Nödiga organ för överföring av kraften skall tillhandahållas
av ersättningsgivaren. Är det fråga om elektrisk överföring —
vilket det i praktiken alltid är — skall enligt 27 § den elektriska kraften tillhandahållas
med strömart, spänning och periodtal, som finnes lämpliga.
Skyldigheten att tillhandahålla ersättningskraft åvilar jämlikt 9 kap. 15 §
vederbörande strömfallsfastighet eller, där företaget ej avser tillgodogörande
av vattenkraft, den fastighet vartill den anläggning hör, från vilken kraften
skall tillhandahållas. Rätten till ersättningskraften skall jämlikt 17 § vara
förenad med den fastighet, till vilken vattenkraften hört; denna rätt kan
dock under vissa villkor helt eller delvis överflyttas till annan fastighet.
Enligt 18 § kan sådan rätt även upplåtas på viss tid.
I 9 kap. 19 § stadgas att ersättningstagaren är pliktig att för kraftens uttagande
och överföring gälda vederlag, s. k. uttagningskostnad, antingen i
penningar eller genom minskning av det kraftbelopp, som eljest skolat utgå.
I regel skall, enligt 9 kap. 20 §, uttagningskostnaden bestämmas så, att den
gottgörelse för vattenkraften, som beredes ersättningstagaren genom det
efter avdrag av uttagningskostnaden återstående värdet å ersättningskraften,
kan anses skälig med hänsyn jämväl till den nytta, som uppkommer för
ersättningsgivaren. Uttagningskostnaden får dock ej sättas lägre än till ersättningsgivarens
självkostnad — såvida denna ej överstiger ersättningstagarens
självkostnad för självständigt utnyttjande av det tillgodogjorda
strömfallet — och icke heller högre än sistnämnda självkostnad. Närmare
föreskrifter om bestämmandet av uttagningskostnaden och om sättet för
dess gäldande meddelas i 21—25, 35 och 42 §§.
För kraftöverföring såsom ersättning för förlorad vattenkraft skall enligt
28 § sådana föreskrifter meddelas, att kraftersättningen utgår i växlande
storlek vid olika vattenföring eller under skilda tidsperioder, allt i
största möjliga överensstämmelse med de mera betydande växlingarna i
krafttillgång i ersättningstagarens strömfall.
Om liden för kraftöverföringens början meddelas närmare bestämmelser
i i 9 kap. 33 §.
Vattendomstolens beslut rörande ersättningskraft kan i vissa avseenden
ändras under förulsättningar som angives i 9 kap. 29—31 §§.
1 9 kap. 37—41 §§ finnes vissa bestämmelser som reglerar det fall att
6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år HHiO
kraftöverföringen, med eller utan försumlighet från ersättningsgivarens
sida, tillfälligt avbrytes eller helt omöjliggöres. Ersättningstagaren är då
under vissa förutsättningar berättigad till skadestånd, som eventuellt kan i
samband med beslutet om kraftöverföringen på förhand bestämmas till visst
vite för varje dag eller annan tidsperiod avbrottet varar. För vite eller skadestånd
åtnjuter ersättningstagaren enligt 44 § sådan förmånsrätt som i 17
kap. 6 § handelsbalken stadgas för avgäld av fast egendom, dock ej till högre
belopp än som motsvarar hälften av värdet å det kraftbelopp, som skall
tillhandahållas. Nyssnämnda värde skall av vattendomstolen fastställas
i sammanhang med bestämmande av skyldigheten att tillhandahålla kraften.
I 9 kap. 45 § stadgas att, därest parterna träffat överenskommelse i vissa
närmare angivna frågor rörande tillhandahållande av ersättningskraften, sådan
överenskommelse skall vara gällande, därest vattendomstolen finner den
lämplig och därå grundar sitt beslut.
I fråga om ersättning i penningar fastslås i 9 kap. 47 § såsom huvudregel,
att sådan ersättning skall bestämmas att utgå på en gång. Skadeersättning
till följd av allmän flottled eller förorening genom avloppsvatten får dock
fastställas att utgå i årlig avgift, när skälig anledning därtill förekommer.
I 48 § stadgas att ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet
och hälften därutöver i vissa fall, bl. a. då fråga är om ersättning för tillgodogjord
vattenkraft eller icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd
för befintlig eller under byggnad varande anläggning, eller om mark
vartill äganderätt avstås eller skada å mark till följd av vattenuppdämning
eller annan ändring i vattenståndsförhållandena. Förhöjningsregeln gäller
dock, enligt 50 §, bl. a. ej beträffande ersättning till följd av byggande i
vatten eller annan åtgärd enligt vattenlagen för allmänt ändamål, såvida
det ej är fråga om vattnets utnyttjande vid kraftanläggning eller eljest i
privatekonomiskt syfte. Vid bestämmande av ersättning för jord enligt förhöj
ningsregeln skall jämlikt 51 § i jordens värde inräknas värdet av de
byggnader, som hör till jorden och erfordras för dess brukande.
* Den berörda regeln om förhöjning av ersättning utöver fulla värdet i
vissa fall är ingen nyhet i vattenlagen utan hade motsvarighet även i äldre
lagstiftning.1 I kommittéförslaget lämnades en redogörelse för de regler i
ämnet som fanns i vattenrättsförordningen den 30 december 1880 och dikningslagen
den 20 juni 1879. I anslutning härtill anförde kommittéerna
bl. a. följande.
Den åtskillnad, vilken sålunda gjorts i nu gällande författningar, synes
kommittéerna i stort sett vila på riktiga grunder. I första hand fästes avseende
vid huruvida genom skada å fast egendom sker inskränkning i Möjligheten
av dess framtida utveckling till ökad produktivitet eller icke. Är
det förra händelsen, föreskrives 150 procent ersättning, i annat fall 100
procent. I enlighet med denna princip skall det bebyggda strömfallet ävensom
jord och, enligt vattenrättsförordningen, fiske gottgöras med förhöjt
belopp, självständiga byggnader av annat slag än vattenverk och vad där
1
Jfr tredje lagutskottets uti. 1958: Bis. 27.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
7
med jämställes samt vattenställen och dylika förmåner, som ingenting avkastar,
ävensom lös egendom och skada av övergående natur betalas endast
med 100 procent.
Det må nämnas att bestämmelser om förhöjning av ersättning utöver
fulla värdet även funnits inom bl. a. expropriationslagstiftningen, där de
dock successivt har avvecklats.
Enligt 9 kap. 49 § skall ersättning, om den icke skall utgå med förhöjning,
bestämmas till fulla värdet av den egendom som avstås eller, då det är fråga
om förlust, skada eller intrång, till belopp motsvarande full gottgörelse
därför.
2. Tidigare framställningar om lagändring samt avgivna förslag m. m.
Frågan om åtgärder för beredande av ökade möjligheter till fastställande
av ersättning in natura har upptagits bl. a. i ett stort antal framställningar
till Kungl. Maj:t (se härom 1947 års vattenlagssakkunnigas nedannämnda
promemoria den 17 maj 1952, s. 17 not 1). Vidare har vid flera
tillfällen väckts motioner i ämnet. I anledning av motion vid 1947 års riksdag
uttalade andra lagutskottet (utlåtande nr 37) bl. a. följande.
På längre sikt kan dock knappast tänkas någon annan verkligt effektiv
metod att avhjälpa regleringsbygdernas svårigheter än att tillföra dessa
nya produktiva krafter i stället för dem, som förstöras genom vattenregleringarna.
Meningen med--— regleringsavgifterna är just, att dessa
skola användas i sådant syfte. Bygdekraftinstitutet har sin grund i en liknande
åskådning. Samma tankegång ligger också bakom motionärernas
förslag, att ersättning för dämningsskador skall kunna lämnas i form av
kraft i stället för i penningar. Även flera av talesmännen för de berörda
bygderna, vilka gjort sin röst hörd i landskommunernas förbunds yttrande,
ha framhållit det otillfredsställande i att ersättningstagarna endast
kunna få ut kontanta kapitalbelopp som gottgörelse för lidna skador. Att
ersättning skulle kunna utgå i form av kraft i större utsträckning än hittills,
har från detta håll framställts som ett önskemål. Ett annat uppslag
har lämnats av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, som pekat
på möjligheten att låta ersättning för skador å mark och fiske utgå in
natura exempelvis i form av mark, skog eller vatten.
Diskussionen föres härigenom över till frågan om olika ersättningsformer
för enskild skadelidande. I detta hänseende är utskottet av den meningen,
att så snart skadorna vid uppdämningar bliva av större omfattning,
möjligheter böra förefinnas för den skadelidande att utfå ersättning på annat
sätt än i penningar. De olika former för ersättning för skadad mark,
som därvid i första hand synes kunna ifrågakomma, äro kraft och mark.
Det erbjuder visserligen mindre svårigheter att evalvera dämningsskador
i penningar än i olika naturaprestationer, men då det för dessa bygders
bestånd är en oeftergivlig förutsättning, att de produktiva krafter, som
förstöras, ersättas med andra, måste enligt utskottets mening alla vägar
prövas att finna ur nu angivna synpunkter ändamålsenliga ersättningsformer.
Knappast mindre svårigheter torde möta, då det gäller att nå fram
till lämpliga former för gottgörelse av skador å fiske och skogsbruk. Emellertid
måste försök göras att övervinna också dessa svårigheter. En utred
-
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
ning beträffande dessa frågor synes utskottet ofrånkomlig, därest man vill
gå till botten med dem och finna radikala botemedel.
På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att i anledning av motionen
hos Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning dels av frågan om
gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar
och vattenregleringar och dels beträffande möjligheterna att i fråga om
sådan skada, som drabbat enskild, lämna denne ersättning i annan form
än i penningar (riksdagens skr. 1947:313).
I en den 17 maj 1952 avlämnad promemoria (stencilerad) med förslag
till ändrade bestämmelser om ersättning med anledning av företag enligt
vattenlagen, upptog 1945 års vattenlagssakkunniga (ordf. justitierådet A. G.
Walin) frågan om möjligheter att i ökad utsträckning bestämma ersättningarna
i realvärden. De sakkunnigas förslag överlämnades sedermera till
norrländska vattenkraftutredningen (ordf. generaldirektören N. A. E. Malmfors)
som avgivit betänkande, vari behandlats bl. a. nu förevarande fråga.
Därefter har vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen, nedan
benämnda vattenkraftintressenterna, hos Kungl. Maj :t anfört vissa synpunkter
på frågan om ersättning i kraft.
Med hänsyn till den här ovan inledningsvis gjorda uppdelningen av det i
förevarande motioner behandlade ämnet och till att i nyssnämnda promemoria
i skilda avdelningar behandlas frågan om ersättning i kraft och frågan
om ersättning i mark synes lämpligt att här följa den i promemorian
genomförda dispositionen.
A. Ersättning i kraft
Vattenlagssakkunnigas promemoria
På frågan om ersättning medelst kraftöverföring anför de sakkunniga
vissa allmänna synpunkter och framhåller därvid bl. a. de svårigheter som
ofta föreligger att ordna kraftöverföringen på lämpligt sätt och för rimlig
kostnad. En annan invändning mot bestämmelserna om ersättningskraft
kunde, framhåller de sakkunniga, framföras med hänsyn till senare tids
strävan att vinna större enhetlighet i villkoren för kraftförsörjningen på
landsbygden. Genom beslut eller avtal om ersättningskraft bereddes tydligen
vissa konsumenter speciella förmåner som satte dem i en undantagsställning.
Producenterna finge också härigenom vissa särskilda administrativa
uppgifter, som förorsakade en del icke obetydligt besvär. Den olikhet
och det extra arbete som av förevarande arbete vållades syntes dock ej
vara av den beskaffenheten, att man på grund därav borde taga avstånd
från den i och för sig sunda och naturliga tanken, att en mera väsentlig
förlust av realvärde borde ersättas med något värdebeständigt.
Vattenlagssakkunniga upptager härefter frågan om möjligheterna att
fastställa ersättning i kraft jämväl då ersättning skall utgå för annat än
vattenkraft. Inledningsvis anför de sakkunniga.
9
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
önskemålet att erhålla ersättning i kraft jämväl då ersättning skall utgå
för annat än vattenkraft är enligt de sakkunnigas mening — oaktat
det----icke går helt i linje med aktuella rationaliseringssträvanden —
ur ekonomisk synpunkt så naturligt och välbetänkt att det bör beaktas av
lagstiftaren. Man synes icke böra stanna vid att frivillig överenskommelse
måste träffas för att ersättning t. ex. för markskada skall kunna komma
att utgå genom kraftleverans. Den ersättningstagare som önskar utfå sin
ersättning i form av kraft bör alltså icke vara beroende av en välvillig inställning
från ersättningsgivarens sida utan bör kunna i högre grad än nu
är fallet påkalla vattendomstolens medverkan för att få sitt önskemål tillgodosett.
Uppenbart är emellertid, att man vid meddelande av bestämmelser
i denna riktning icke får ensidigt beakta allenast ersättningstagarnas intresse
utan måste taga hänsyn jämväl till den börda som ålägges ersätt - ningsgivaren. Även om denne måste såsom företagare och expropriant få
vidkännas vissa olägenheter i samband med ersättningsfrågornas reglering,
kommer det av nationalekonomiska skäl icke i fråga att oskäligt belasta
honom. Det allmännas intresse av att kraftproduktionen och distributionen
arbetar under rationella betingelser sammanfaller här i stort sett med kraftproducentens
anspråk på att ersättning i kraft bestämmes allenast då det
är tekniskt och ekonomiskt lämpligt.
Härefter bcröres närmare vilka praktiska möjligheter som finnes att förverkliga
tanken i olika fall. De sakkunniga anför härom följande.
Det torde vara otvivelaktigt, att i åtskilliga fall praktiska möjligheter
föreligger att utbyta ersättning i penningar mot ersättning i kraft. Frågan
torde" vara relativt lättlöst, då den fastighet som blir utsatt för skada är
elektrifierad medelst ledningsnät som tillhör ersättningsgivaren. Ersättningskraft
kan då av ersättningsgivaren själv tillhandahållas på fastigheten
och där uttagas av ersättningstagaren. En viss tendens torde ock finnas,
att kraftproducenterna i ökad utsträckning själva disponerar över erforderligt
nät för detalj distributionen. Oftast tillhör emellertid detalj distributionsnätet
en särskild distributionsförening, som bildats enkom för ändamålet,
eller något liknande företag eller också tillhör kanske detta nät ett mindre
lokalt kraftföretag, som ej med egna resurser kan fullgöra kraftförsörjningen
utan måste förskaffa sig tillskott från andra kraftproducenter. Här möter
alltså samma problem som när ersättning skall givas för vattenkraft.
Det kan icke komma i fråga att utföra dubbla ledningsnät, och man är således
hänvisad till att, om ersättning överhuvud skall kunna givas i form
av frikraft, på något sätt överbrygga den svårighet som är förenad med att
ett lokalt distributionsföretag ligger mellan kraftproducenten/ersättningsgivaren
och ersättningstagaren. — Liksom när det gäller ersättning för vattenkraft
måste man slutligen räkna med att ersättningstagarens fastighet
ej är elektrifierad och att det överhuvud är förenat med alltför stor kostnad
att framdraga ledning till densamma. Frånsett en del mycket avlägset belägna
bygder torde dock de områden av landet, som heröres av vattenkraftoch
vattenregleringsföretag, numera redan vara elektrifierade, varför den
situation som sist nämnts måhända icke beröver bli så ofta förekommande.
Av det sagda framgår att man får räkna med tre olika typsituationer,
nämligen I) att ersättningsgivaren själv disponerar över detalj distributionsnät,
till vilket ersättningstagarens faslighet är ansluten eller lämpligen kan
anslutas, eller att särskild ledning från ersättningsgivarens kraftverk till
fastigheten kan anses ekonomiskt och tekniskt motiverad; II) all ersättningstagarens
fastighet är ansluten eller lämpligen kan anslutas till ledningsnät
som tillhör annan än ersättningsgivaren; samt III) att ersättningstagarens
fastighet icke är elektrifierad och att det icke kan anses ekono
-
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
miskt och tekniskt motiverat att elektrisk ledning framdrages till densamma.
I fråga om grupp III torde man få utgå från att ersättning i kraft i fall
som där avses i allmänhet överhuvud icke kan föreskrivas. Det är dock
tänkbart, att om ersättningstagaren har annan närbelägen fastighet, kraften
kan med fördel levereras till denna. I så fall lärer vattendomstolen få
omedelbart överflytta rättigheten från den i första hand berättigade fastigheten
till den, där det må finnas större praktiska möjligheter att utnyttja
kraften. Regler om dylik överflyttning finnes redan i 9 kap. 17 § vattenlagen,
ehuru en viss jämkning synes påkallad.
Vad beträffar grupperna I och II torde, såvitt angår de trakter av landet
som beröres av utbyggnadsverksamheten, vara tydligt, att grupp II för närvarande
är av större praktisk betydelse än grupp I. Det oaktat synes man
vid lagstiftning i ämnet böra i första hand behandla de situationer som omfattas
av grupp I. Till stöd för denna anordning kan i främsta rummet åberopas,
att nu gällande regler om ersättning i kraft för förlorad vattenkraft
behandlar allenast nämnda situationer. Det kunde visserligen övervägas att
helt från grunden omarbeta bestämmelserna om ersättningskraft. De sakkunniga
har dock ansett denna uppgift alltför omfattande och svåröverskådlig
för att de skulle utan mera vägande skäl upptaga frågan om en sådan
genomgripande revision. Ganska viktiga principfrågor är också nu föremål
för prejudicerande prövning. Det synes vara en praktiskt fullt framkomlig
väg att, även när det gäller ersättning i form av kraft såsom vederlag
för annat än vattenkraft, först ge bestämmelser som reglerar de situationer
då ersättningsgivaren kan åläggas att själv tillhandahålla kraft på
ersättningstagarens fastighet. Man får härigenom en utgångspunkt, som är
fast, klar och överskådlig, och kan utforma stadgandena som en direkt parallell
till de nuvarande bestämmelserna om ersättningskraft. Härjämte synes
emellertid böra undersökas, huruvida man icke bör kunna ge supplerande
bestämmelser för de situationer som omfattas av den här ovan med
II betecknade gruppen. I detta sammanhang må nämnas, att de nya bestämmelser
som meddelas i det senare hänseendet lämpligen torde kunna omfatta
såväl ersättning för förlorad vattenkraft som ersättning för annat än
vattenkraft. Det lärer nämligen saknas skäl att — om man skapar möjlighet
att i fall, som avses i grupp II, i en eller annan form ge ersättning i
frikraft då ersättningen skall utgå för annat än förlorad vattenkraft — ej
låta denna möjlighet omfatta jämväl ersättning för förlorad vattenkraft.
De sakkunniga övergår härefter till övervägande, under vilka förutsättningar
ersättning för annat än förlorad vattenkraft bör utdömas i kraft enligt
den s. k. huvudformen, vilken skall komma till användning i de situationer
som avses med grupp I, d. v. s. då ersättningsgivaren själv bör kunna
tillhandahålla kraft på ersättningstagarens fastighet och därmed jämställda
fall.
Den första frågan som upptages är, vilka slags företag som
skall kunna förpliktas att utgiva ersättning i kraft.
Möjlighet härtill borde självfallet i första hand finnas i fråga om företag
som avsåge utbyggande av strömfall. Man borde emellertid ej stanna därvid
utan lämpligen även inbegripa vattenregleringsföretag för kraftändamål.
Beträffande de senare finge skyldigheten att leverera kraft läggas på
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960 11
någon av de anläggningar som vore representerade i regleringsföretaget.
Ägaren av den anläggning som sålunda belastades finge sedan genom kraftöverföring
eller på annat sätt kompenseras härför av de övriga deltagarna
i regleringsföretaget. Om vattenreglering skedde endast för en intressent
uppkomme uppenbarligen icke detta speciella problem.
Såsom första förutsättning för bifall till yrkande om ersättning i kraft
har de sakkunniga uppställt att ersättningstagaren är i behov av
kraft. Till närmare utveckling av detta krav anför de sakkunniga.
Att ålägga företaget skyldighet att, i stället för penningersättning, leverera
kraft bör icke komma i fråga, när ersättningstagaren ej har annan användning
för kraften än att sälja den till annan. Behovet bör i allmänhet förutsättas
vara lokaliserat till den fastighet som skadas, men man torde icke
böra begränsa sig härtill. Dels kan det tänkas att ersättningstagaren innehar
flera större eller mindre fastigheter i sambruk och att ersättningskraft
lämpligen kan utgå till en av fastigheterna, med belopp eventuellt svarande
mot den penningersättning som sammanlagt skolat utgå. Dels kan det understundom
ifrågakomma att omedelbart överflytta rättigheten från viss
fastighet till en annan fastighet, som ersättningstagaren innehar i närheten
utan att de ligger i sambruk. I båda fallen blir fråga om att redan i samband
med ersättningens fastställande verkställa en sådan överflyttning
som avses i 9 kap. 17 § andra stycket vattenlagen, i den mån ersättningen
skall utgå till annan fastighet än den som skadas.
Behov av kraft kan tänkas föreligga för såväl husbehovsförbrukning och
jordbruksdrift som hantverk och småindustri. I regel kan i förevarande sammanhang
knappast bliva fråga om annat än husbehov och jordbruk. Tydligt
är att behovet måste vara aktuellt, ehuru det icke med nödvändighet redan
behöver ha givit sig tillkänna. Det kraftbehov som uppkommer vid lämplig
modernisering av en jordbruksfastighet och dess drift skall självfallet beaktas,
däremot ej mer eller mindre lösa planer på att använda mark till industriellt
ändamål. Behovet bör vidare kunna beräknas bli stadigvarande.
Ett tillfälligt behov får alltså icke leda till att för all framtid knytes ett
kraftbelopp till viss fastighet. Av vad förut sagts följer emellertid att vid behovets
bestämmande bör tagas hänsyn till sambruk med annan fastighet och
i särskilda fall även till eventuellt föreliggande möjlighet för ersättningstagaren
att utnyttja kraft på en närliggande fastighet som ej ligger i sambruk
med den skadade, under förutsättning att det låter sig göra att överflytta
rättigheten till den fastighet som behöver kraften.
Enligt de sakkunnigas förslag skall ersättning i kraft såsom gottgörelse
för annat än vattenkraft kunna fastställas allenast på yrkande av
ersättningstagaren. Visserligen vore det ett önskemål även ur allmän
synpunkt att fastigheterna på landsbygden så långt möjligt elektrifierades,
men det allmänna kunde dock enligt de sakkunnigas mening knappast
anses i högre grad intresserat av att ett större eller mindre antal fastigheter
finge frikraft. I denna angelägenhet borde ersättningstagaren i första hand
få välja själv.
12
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
Såvitt angår ersättningsgivarens intresse föreslår de sakkunniga — i anslutning
till vad nu gäller om ersättningskraft — att ersättning i kraft i nu
förevarande fall får föreskrivas allenast om det kan ske utan att ersättningsgivaren
åsamkas olägenhet av betydenhet.
Härefter behandlas i promemorian frågan om lämpligheten av en minimigräns
för ersättning i kraft, frågan var kraften skall tillhandahållas
och på vems ledning kraften skall lever er
a s, frågan vilket mått som bör användas för att bestämma
vad som skall tillkomma ersättningstagaren
samt frågan om förhöjning enligt 9 kap. 48§ vattenlagen. I
sistnämnda fråga uttalar de sakkunniga, att ersättningstagaren även vid
ersättning i kraft får en realtillgång, som kan beräknas undan för undan
stiga i värde och att han bör anses väl tillgodosedd därmed. Förhöjning med
50 procent borde därför icke utgå i detta fall.
De sakkunniga övergår härefter till den s. k. subsidiära ersättningsformen
och behandlar de fall, som avses med grupp II, d. v. s. då ersättningstagarens
fastighet är ansluten till eller lämpligen kan anslutas till ledningsnät,
som tillhör annan än ersättningsgivaren. I fråga om denna grupp föreslår
de sakkunniga en bestämmelse, som skall utgöra komplement till de
nya reglerna om ersättning i kraft för annat än vattenkraft, vilka regler
enligt förslaget skall upptagas i en ny 43 § i 9 kap. Denna kompletterande
bestämmelse innebär, att ersättningsgivaren får fullgöra sin ersättningsskyldighet
genom att han svarar för kostnad för kraft, som ersättningstagaren
erhåller av ledningens ägare. Bestämmelsen skall emellertid enligt förslaget
vara tillämplig även i fall som avses i 9 kap. 13 och 14 §§. Den utgår
från att alla beträffande den s. k. huvudformen angivna villkor för åläggande
att utgiva ersättningskraft skall föreligga, frånsett den förutsättningen
att ersättningsgivaren skall kunna leverera kraften på ersättningstagarens
fastighet eller annan lämplig plats.
Yttranden över vattenlagssakkunnigas promemoria
\ attenlagssakkunnigas förslag i nu förevarande del har i yttrandena —
med ett undantag — lämnats utan erinran eller tillstyrkts i princip. I flera
yttranden karakteriseras förslaget såsom en mycket betydelsefull nyhet. Vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol påpekar, att hitintills många
frivilliga avtal om ersättning i kraft ingåtts, vilket visade att denna ersättningsform
stundom väl läte sig användas, under förutsättning att sökanden
vore villig att tillhandagå med ersättningskraft. Det förelåge emellertid en
lisk, att ersättningstagaren för att få till stånd frivilligt avtal för närvarande
måste underkasta sig en mer eller mindre långt gående minskning i de
iörmåner i form av kraftleverans, som skulle tillkomma honom, om domstolen
kunnat besluta om ersättningskraft. Styrelsen för Sveriges advokat
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
13
samfund understryker särskilt, hurusom penningersättningen till följd av
penningvärdets försämring i ett stort antal fall blivit otillfredsställande.
Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar att den nuvarande lagstiftningen
enligt förbundets mening medför alltför ringa möjligheter att tillerkänna en
skadelidande ersättning i kraft. Det vore förbundets erfarenhet, att det hos
sådana personer, vilkas fastigheter tillskyndades skada genom företag enligt
vattenlagen, synnerligen ofta förelåge önskemål om en ersättning i realvärden,
men att möjligheten därtill hittills varit alltför beskuren.
Förslaget har på vissa håll givit anledning till betänkligheter med hänsyn
till den ökade arbetsbelastningen för vattendomstolar och sökandeparter.
Vattenfallsstyrelsen påpekar de svårigheter som kan uppkomma när det
gäller att omräkna en dämningsskada till visst kraftbelopp. Även om ersättningsleverans
kunde behandlas relativt enkelt, när rationell taxa tillämpades,
komme åtskilligt arbete att erfordras för såväl sökande i vattenmål
som vattendomstolarna i många special- och gränsfall, och sökandena komme
att få vidkännas kostnader för utredningar som ersättningstagaren läte
utföra. Svenska vattenkraftföreningen fäster uppmärksamheten på att ersättning
i kraft eller årliga penningbelopp för köp av kraft komme att för
framtiden medföra arbete för administration, kontroll och tillsyn, vilket arbete
måste i viss mån anses vara improduktivt. Svenska elverksföreningen
slutligen framhåller angelägenheten av att åtgärder vidtages för att minska
arbetet med ersättningarnas bestämmande.
En direkt avvisande hållning till en utvidgning av kraftersättningsformen
till att avse även ersättning för annat än vattenkraft intages endast av
en remissinstans, nämligen vattenrättsdomaren i Söderbygdens vattendomstol.
Han ifrågasätter starkt det praktiska värdet ur allmän synpunkt av
den föreslagna lagstiftningen. Den skadelidandes beredvillighet att begära
ersättning i kraft komme, i varje fall då en alternativt utgående gottgörelse
i penningar ersatte skadan med 50 procents förhöjning, att bli helt
beroende av hans förtroende till penningvärdet. Spekulation i realvärden
uppstode under tider av fallande penningvärde. Sådan spekulation utgjorde
då för den enskilde en näraliggande utväg att söka trygga värdet av sin
egendom. Under tider av förtroende till penningvärdet komme däremot
önskemålet att genom kraftersättning bevara en dämningsskadad fastighet
vid realvärdet säkerligen icke att förverkligas till följd av ersättningstagarnas
bristande intresse för denna ersättningsform. Intresset av att fastigheterna
bibehölles vid sina realvärden syntes icke böra tillgodoses genom
lagstiftning i annat fall, än när denna främjade sitt syfte också under normala
tider för penningvärdet. I den mån avsikten vore att speciellt för jordbruket
bevara ett realvärde oberoende av penningvärdets fluktuationer
främst i försämrande riktning kunde framhållas, att kostnaden för erforderlig
kraft inom jordbruksnäringen inginge såsom ett led i driftskostnaderna,
till vilket hänsyn torde tagas vid fastställandet av priset å jordbrukets
och skogsbrukets produkter, och detta hade i stort sett följt med den
allmänna penningvärdeförändringen. Icke heller av denna anledning syntes
14
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
därför den föreslagna lagstiftningen ha något större praktiskt värde. Den
av de sakkunniga föreslagna subsidiära ersättningsformen innebure i realiteten
ett maskerat system för periodisk ersättning i penningar. Vid regleringssamfälligheter
tillkomme svårigheten att fastställa en lämplig strömfallsfastighet;
tydligen kunde detta ske endast efter överenskommelse regleringsintressenterna
emellan. Den belastade fastigheten minskade i värde
lika mycket som svarade mot den totala kraftleveransens värde, enär mellan
ägaren av denna och övriga strömfallsfastigheters ägare endast komme
att råda ett obligationsrättsligt förhållande i fråga om de inbördes skyldigheterna.
Ur rättssäkerhetssynpunkt mötte detta betänkligheter. Vid regleringen
av en större sjö eller ett system av sjöar kunde belastningen bli
högst avsevärd. Ett motiv för förslaget kunde ha varit att man med hänsyn
till beskattningsunderlaget ville bevara fastighetsvärdena inom resp.
berörda kommuner, där regleringsmagasinet och kraftverken vore belägna.
I detta hänseende kunde anmärkas, att förslaget visserligen innebure, att
de markskadade fastigheternas värde bevarades, men i stället skedde en
omflyttning av värdena andra kommuner emellan, så att den kommun där
strömfallsfastigheten läge bleve ensam lidande med belopp motsvarande
hela markskadeersättningen. Genom de av 1951 års riksdag beslutade ändringarna
i kommunalskattelagen skulle vid taxering av regleringsdamm i
dennas värde inräknas värdet av bl. a. alla dämningsskador å mark. I den
mån den skadade marken läge inom samma kommun som regleringsdammen,
ett förhållande som mången gång torde inträffa, skedde alltså ingen
ändring av fastighetsvärdena i sin helhet inom orten. Det önskemål som
åtminstone delvis syntes ha legat till grund för lagförslaget, vore alltså redan
beaktat i annan ordning. Vattenrättsdomaren föreslår att förslaget begränsas
på så sätt, att den föreslagna subsidiära ersättningsformen blir tilllämplig
endast å ersättning för förlorad vattenkraft. Om man genomförde
denna begränsning och, med uteslutande av vattenregleringsföretagen, bibehölle
den nuvarande kretsen av ersättningsgivare, bleve betänkligheterna
mot förslaget, i den mån de kvarstode, mindre accentuerade.
Ur yttrandena må vidare anföras följande.
Två remissinstanser, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) och Sveriges
lantbruksförbund vänder sig mot det av de sakkunniga föreslagna villkoret,
att ersättningstagaren skulle vara i behov av kraft. RLF anför
i denna fråga.
Enligt de sakkunniga kan det ej komma i fråga att leverera kraft, när
ersättningstagaren ej har annan användning för kraften än att sälja den.
Uppehåller man den principen, att förlust av ett realvärde skall ersättas
med ett annat realvärde, framstår det enligt förbundets mening såsom klart,
att det angivna villkoret är felaktigt.
Även Sveriges lantbruksförbund åberopar som motiv för sin ståndpunkt
den principen, att förlust av ett realvärde i första hand bör ersättas med
annat realvärde. Hur kompensationen användes bör enligt förbundets mening
vara ersättningstagarens ensak.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
15
Den fråga som väckt det största intresset i remissvaren avser måttet
för bestämmande av vad som skall tillkomma ersättningstagaren.
I flera yttranden diskuteras ganska ingående, vilka
principer som bör tillämpas vid omräkning av en skada till kraftersättning.
En synpunkt som därvid särskilt understrykes är att det ofta vore oriktigt
att lägga lokala krafttaxor till grund vid evalveringen.
De sakkunnigas förslag att vid ersättning i form av kraft utesluta
tillämpligheten av förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § vattenlagen
har godtagits i flertalet remissyttranden. Detta sammanhänger,
enligt vad som framgår av flera uttalanden, med att enligt de sakkunnigas
förslag ersättning i kraft skall kunna utdömas endast på yrkande
av ersättningstagaren. Några remissinstanser, nämligen vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol, vattenrättsingenjören 1. Nyman, kammarkollegiet,
länsstyrelsen i Jämtlands län, advokatsamfundets styrelse, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund, anser emellertid
att förhöjningsregeln bör tillämpas. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol
framhåller, att, ehuru kraft ofta vore att anse såsom en bättre
ersättningsform än ersättning i pengar, den likväl icke genomgående kunde
anses såsom en fullgod kompensation i den meningen, att sakägaren städse
erhölle full valuta. Om ett större jordbruk ej skadades mera än att det
även framdeles vore fullt bärkraftigt, kunde givetvis ersättning i kraft innebära
en välkommen standardförbättring. Den som levde på jordbruk och
genom ett kraf tu tbyggnadsf öretag förlorade så mycket jord att hans försörjningsunderlag
äventyrades finge emellertid näppeligen fullgod kompensation
därför att han finge elektriskt lyse. Folk i bygden kunde leva på
jordbruk men ej på lyse. Kammarkollegiet föreslår en avvägning av ersättningsgivarens
och ersättningstagarens intressen på så sätt, att ersättningen
först beräknas i penningar med förhöjning och värdet av kraftersättningen
avräknas från det sålunda erhållna ersättningsbeloppet med rätt för vattendomstolen
att nedsätta eller helt borttaga 50-procentförhöjningen för det
fall att ersättningsgivaren åsamkas exceptionella kostnader för kraftleveransen.
Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar särskilt att en ersättning
genom elektrisk kraft utan förhöjning i många fall ej torde bli av den
storlek, alt den motsvarade den kraftmängd, som vore behövlig för en jordbruksfastighet.
Vattenrättsingenjören 1. Nyman vänder sig mot uppfattningen att en ersättningstagare
genom ersättning i kraft bleve oberoende av fluktuationerna
i penningvärdet. I verkligheten drabbades den som toge ersättning för markskada
i kraft av en avsevärd realvärdesförlust. Till utveckling av denna
ståndpunkt anför han följande.
Då mark skadas genom valtenreglering, förslöres ett produktionsmedel,
som tillför ägaren en årlig bruttoinkomst, varav större delen utgör ersättning
för utfört arbete. Nettoinkomsten eller jordens räntabilitet är väsentligt
lägre. Den ersättning, som vid en reglering utgår för markskada, hänför
sig regelmässigt till nettoinkomstbortfallet. Ersättning i kraft innebär
16
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
i förevarande fall — frånsett vissa undantagssituationer — att markägare
erhåller ett realvärde i form av en konsumtionsvara, som ej ger honom
någon annan inkomst än den som består däri, att han slipper betala en del
årliga krafträkningar, debiterade efter kraftverksägarens bruttopris. Den
av markskadan förorsakade årliga minskningen av bruttoinkomsten blir ej
kompenserad genom frikraften. Kan denna av olika skäl, t. ex. ändrade
konjunkturer, ej utnyttjas ekonomiskt inom fastigheten, uppstår ytterligare
förluster, antingen genom att ersättningstagaren föranledes till större
elförbrukning för personliga behov än han egentligen har råd med, d. v. s.
än vad han skulle ha förbrukat därest han haft att betala kraften efter
vanlig taxa, eller därigenom, att han icke kan räkna sig till godo outnyttjat
kraftöverskott eller för detta kan erhålla ersättning blott till lägre pris än
kraftgivarens bruttopris.
Uppfattningen om kraftersättningens värdebeständighet är till följd av
erfarenheten under de senaste årtiondena i behov av korrigering i ännu ett
avseende. På grund av flera omständigheter---har priset på hushålls
kraft,
mätt i realvärde, sjunkit betydligt under berörda tidsperiod.
Sistberörda förhållande åskådliggöres i yttrandet med en uppställning,
av vilken framgår, att en jordägare, som år 1938 tog ersättning i kraft (hushållskraft)
dels lidit avsevärt större förlust än han skulle ha gjort om han
valt ersättning i penningar med 50 procents förhöjning, dels ock gått miste
om nästan hälften av realvärdet hos den mark, som gått förlorad år 1938.
Den av de sakkunniga förslagna subsidiära ersättningsform
e n, innebärande att ersättningsgivaren får svara för kostnaden för kraft,
som ersättningstagaren erhåller över annan tillhörig ledning, har i allmänhet
icke föranlett några erinringar i yttrandena.
Norrländska vattenkraftutredningens betänkande och däröver avgivna yttranden
För
utredning av vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna
sammanhängande frågor tillkallades i februari 1955 särskilda sakkunniga
Till de sakkunniga, som antog benämningen norrländska vattenkraftutredningen,
överlämnades den 18 november 1955 vattenlagssakkunnigas promemoria
jämte däröver avgivna yttranden. I ett den 25 september 1957 dagtecknat
betänkande, »Norrländska vattenkraftfrågor» (stencilerat) bär utredningen
framlagt flera förslag avsedda att bereda de bygder, som beröres
av vattenkraftexploateringen, och deras invånare en mera gynnad ställning
än för närvarande. Utredningen redovisar därvid sin ståndpunkt även beträffande
de frågor om ändring i vattenlagens ersättningsregler som avhandlas
i vattenlagssakkunnigas promemoria den 17 maj 1952.
Utredningen anser det önskvärt att i vattenlagen införes bestämmelser, vilka
ger ökade möjligheter till ersättning i form av kraft, och ansluter sig härvidlag
till det förslag som framlagts av vattenlagssakkunniga. Samtidigt uttalas
dock att, såvitt utredningen kunnat finna, sakägarna i allmänhet godtagit
de ersättningsbelopp, som bestämmes av domstolarna, och att sakägarna
i många fall accepterat redan de av vederbörande företagare bjudna ersättningarna.
Med hänsyn härtill kunde det antagas, att de utdömda ersätt
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
17
ningarna i allmänhet varit tillfredsställande. Enligt utredningens mening
torde domstolarna också i regel vid uppskattningen av skadorna tillämpa en
viss säkerhetsmarginal till sakägarnas förmån.
Det av utredningen framlagda betänkandet har varit föremål för remissbehandling.
I de yttranden som därvid avgivits har förslaget om lagändring
i syfte att skapa vidgade möjligheter att utdöma ersättning i form av kraft
genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Jämtlands
län betonar emellertid, att ifrågavarande ersättningsform icke borde
överskattas till sin betydelse, då det gällde kraftförsörjningen i en hel bygd.
De skadeersättningar, varom i regel vore fråga, torde icke uppgå till sådana
belopp, att en jordbrukares kraftbehov därigenom helt eller till största delen
kunde tillgodoses. Då dessutom endast de fastigheter, som direkt skadades
av uppdämningar, kunde komma i fråga att erhålla ersättningskraften,
komme fördelarna av denna ersättningsform att bli av jämförelsevis ringa
betydelse för en rationell elkraftförsörjning i de bygder, som i sin helhet
drabbades av olägenheterna av en uppdämning för kraftverk och vattenregleringar.
Några av de med förslaget sammanhängande detalj spörsmålen har berörts
i ett par yttranden. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Västernorrlands
län om ej vattendomstolen bör ha möjlighet att i speciella fall utdöma
ersättning i realvärden även mot sakägarens bestridande. Vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol F. Löwing uttalar i samma
fråga som sin åsikt, att sakägaren normalt bör ha valfrihet men att domstolen
bör äga möjlighet att bestämma härom såväl i det fall, att sakägaren
icke själv tagit någon ståndpunkt, som om särskilda skäl föreligger att förordna
mot sakägarens önskan. Beträffande frågan om tillämpligheten
av förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § vattenlagen vid ersättning
i form av kraft uttalar samme vattenrättsdomare ävensom länsstyrelsen
i Jämtlands län att ersättningstagaren bör vara berättigad att utöver
ersättningskraften få så stor penningersättning, som svarar mot skillnaden
mellan, å ena sidan, det belopp som skulle ha utgått som skadeersättning,
om ersättningen bestämts i penningar, samt, å andra sidan, värdet av ersättningskraften.
I samma riktning uttalar sig Fjällkommunernas samarbetskommitté.
Vattenkraftintressenternas promemoria och däröver avgivna yttranden
Med anledning av den föreslagna lagstiftningen om vidgade möjligheter
att utdöma ersättning i kraft har Svenska vattenkraftföreningen och vattenfallsstyrelsen
med skrivelser den 17 resp. den 23 juni 1959 till chefen för
justitiedepartementet överlämnat en inom Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan
upprättad promemoria med synpunkter på den praktiska tilllämpningen
av vattenlagssakkunnigas förslag i förevarande hänseende.
I promemorian betonas, att införandet i vattenlagen av det av vattenlagssakkunniga
föreslagna kraftersättningsinstilutct innebure, att vattenmålen
- Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 and. Nr 33
18
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
belastades med en helt ny, för såväl parter som domstolar arbetskrävande
uppgift. Hur stor ökning av vattendomstolarnas personal, som härigenom
erfordrades, vore svårt att närmare ange. Med kännedom om det betydande
arbete, som vore förenat med de närbesläktade frågorna om tillhandahållande
av bygdekraft och kraft såsom ersättning för ianspråktagen
vattenkraft, syntes det sannolikt, att ett kraftersättningsinstitut, utformat
helt i enlighet med vattenlagssakkunnigas förslag, skulle öka arbetsmängden
vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar i sådan grad att
ytterligare en vattenrättsdomare och två vattenrättsingenjörer skulle erfordras
vid vardera domstolen. Även vid övriga vattendomstolar kunde arbetsmängden
beräknas öka ehuru i förhållandevis mindre omfattning. En
utökning av vattendomstolsorganisationen med uppskattningsvis 20 procent
kunde bli nödvändig och detta även om erforderlig elektroteknisk sakkunskap
i betydande omfattning tillfördes domstolarna genom särskilda
sakkunniga. Med hänsyn härtill och till angelägenheten ur allmän synpunkt
att kraftföretagens administrativa arbete med dessa frågor i möjligaste
mån begränsades, syntes det önskvärt, att vattenlagssakkunnigas förslag
underkastades en granskning med sikte på att såvitt möjligt förenkla det
föreslagna kraftersättningsinstitutets praktiska tillämpning.
Till en början framföres i promemorian vissa allmänna synpunkter på
ersättningsformen i samband varmed även lämnas förslag till
metod för ersättningsskyldighetens fullgörande. I
förstnämnda hänseende föreslås att den s. k. huvudformen skall slopas och
att i stället endast den s. k. subsidiära ersättningsformen skall användas.
Den föreslagna metoden för ersättningsskyldighetens fullgörande innebär,
att ett årligt, indexreglerat belopp motsvarande avkastningen av det
ersättningsbelopp som ersättningstagaren önskar utbytt mot ersättning i
kraft ställes till hans förfogande för inköp av kraft till den skadade fastigheten.
Beloppet kan enligt förslaget tillföras ersättningstagaren antingen såsom
avdrag vid debitering av elektricitetsavgifter eller genom direkt utbetalning
till honom inom ramen för erlagda avgifter. Indexregleringen skulle
förenklas om ett för hela landet gemensamt kraftprisindex infördes. Riktlinjer
för fastställandet av ett sådant index framlägges i promemorian.
I vattenkraftintressenternas promemoria beröres även frågan om vilka
skador och intrång som bör berättiga till ersättning
i kraft. Till en början erinras om att vattenlagssakkunniga genom bestämmelser
om ersättning i form av kraft avsett att bereda ersättningstagarna
möjlighet att bibehålla sina fastigheters realvärde. I konsekvens härmed
syntes kraftersättning böra ifrågakomma endast för skada och intrång som
vore av beskaffenhet att påverka fastighetsvärdet. Vissa skador och intrång
på fastigheterna vore emellertid av sådant slag att fastighetsvärdet icke påverkades,
t. ex. skador under gången tid. De sakkunnigas förslag syntes därför
böra förtydligas så, att därav framginge att ersättning i form av kraft
kunde erhållas endast såsom gottgörelse för skador och intrång som väsentligt
påverkade fastighetsvärdet.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
19
En i lag fastställd minimigräns för kraftersättning anges i promemorian
såsom nödvändig, om den ökade arbetsbelastning, som bleve en
oundviklig följd av det föreslagna kraftersättningsinstitutet, skulle kunna
begränsas till vad som ur olika synpunkter kunde befinnas godtagbart.
Vidare riktas uppmärksamheten på en viss fråga som sammanhänger med
förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § vattenlagen. I promemorian
anföres sålunda.
I flertalet fall uppkommer på en och samma fastighet dels skador som vid
penningersättning skall ersättas med 50 procents förhöjning dels skador och
intrång som skall ersättas utan sådan förhöjning. Enligt sakkunnigförslaget
skall 50 procents förhöjning icke utgå vid kraftersättning. Om ersättningstagaren
icke önskar kraft för mer än en del av det totala ersättningsbeloppet
— vilket i regel torde bli fallet — uppkommer frågan vilken del av
ersättningsbeloppet som skall evalveras i kraft. För ersättningstagaren är det
uppenbarligen mindre fördelaktigt att erhålla kraft för den del av ersättningsbeloppet
varå utgår 50 procents förhöjning vid penningersättning, men
det kan med fog göras gällande att det i första hand är sådan ersättning som
bör omvandlas i kraft. Det torde komma att leda till åtskilligt improduktivt
arbete i vattenmålen att överlämna denna fråga till avgörande genom rättspraxis.
Även frågan om förfarandet vid utdömande av ersättning
i kraft behandlas i vattenkraftintressenternas promemoria.
Vattenkraftintressenternas promemoria har varit föremål för remissbehandling.
I remissyttrandena har från några håll betonats kraftersättningsformens
karaktär av periodisk ersättning. Vattenöverdomstolen framhåller,
att det inom skadeståndsrätten hittills ansetts önskvärt att så mycket som
möjligt begränsa anordningen med periodiska ersättningar. Den av vattenlagssakkunniga
föreslagna subsidiära ersättningsformen vore i realiteten
en form av periodisk ersättning i penningar. Denna ersättningsform innebure
att ersättning för vissa skador skulle utgå i form av årliga efter kraftpriset
växlande penningbelopp, maximerade efter vederbörande fastighets
behov av elektrisk kraft. Om det emellertid skulle anses önskvärt att utöver
vad nu vore medgivet i vattenmål bereda möjlighet att utdöma periodiska,
inflationssäkra avgälder, vore det måhända ej fullt konsekvent att
införa ett sådant system endast när det gällde ersättningsbelopp upp till en
viss maximigräns. Mellanbygdens vattendomstol anser att syftet med den
föreslagna ersättningsformen skulle bättre än enligt framlagda förslag i
frågan tillgodoses genom införande av möjlighet att utdöma skadeersättningar
helt eller delvis i form av årliga, på lämpligt sätt indexreglerade avgifter
utan anknytning till den skadade fastighetens kraftbehov. En sådan
ersättningsform syntes överlägsen den föreslagna även därutinnan, att
handhavandet av densamma borde kunna göras enkel och därmed föga arbetskrävande.
Några remissinstanser framhåller behovet av en överarbetning genom särskilda
sakkunniga av vattenlagssakkunnigas förslag. Dit hör vattenöverdom•
20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
stolen, som betonar behovet av utförligare uttalanden i ett flertal olika delfrågor
än dem som lämnats i vattenlagssakkunnigas promemoria.
De i vattenkraftintressenternas promemoria framförda farhågorna att tilllämpningen
av nya regler om kraftersättning skulle komma att belasta vattendomstolarna
med mycket arbetskrävande uppgifter betecknas såsom
överdrivna av Nedre Norrbygdens vattendomstol, till vars synpunkter Övre
Norrbygdens vattendomstol anslutit sig.
I vattenkraftintressenternas promemoria framförda förslag har i vad de
avser ersättningsform och metod för ersättningsskyldighetens
fullgörande tillstyrkts av vattenöverdomstolen, Mellanbygdens
vattendomstol, kommerskollegium och Riksförbundet Landsbygdens
folk.
En kritisk hållning har intagits av kammarkollegiet. Kollegiet kan sålunda
icke finna att påtalade svagheter i vattenlagssakkunnigas förslag nödvändiggör
att detta förslags huvudform för kraftersättning uppgives. Tvärtom
måste av flera skäl anses väsentligt, att förslaget om skyldighet för företagare
att själv leverera kraft behölls. Endast om önskemål om »värdebeständig»
ersättning tillgodosågs på denna väg, bevarade man anknytningen
till hittillsvarande kraftersättningsinstitut, d. v. s. reglerna om ersättning
genom elektrisk kraft för tillgodogjord vattenkraft.
Beträffande förslaget i vattenkraftintressenternas promemoria om b e*
gränsning av kraftersättningsformen till vissa skador
och intrång förklarar sig vattenöverdomstolen icke ha något att
erinra mot att frågan om arten av ersättningar som skall kunna utbytas till
elektrisk kraft avgränsas på lämpligt sätt.
Ifrågavarande förslag avstyrkes av Nedre Norrbygdens vattendomstol,
kommerskollegium och Riksförbundet Landsbygdens folk. Kommerskollegium
ansluter sig i denna fråga till vattenlagssakkunnigas förslag, vari förordas
en bestämmelse av mera generell innebörd, samt framhåller, att kraftersättning
kan vara av väsentlig betydelse för ersättningstagaren utan att
därför påverka fastighetsvärdet. Riksförbundet Landsbygdens folk anför, att
någon begränsning icke bör föreskrivas eftersom förhållandena är synnerligen
växlande. Det bör enligt förbundets mening i stället överlåtas åt rättstillämpningen
att avgöra, när det kan anses vara skäligt att ersättning i
kraft skall utgå.
I fråga om förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § vattenlagen
framhåller vattenöverdomstolen, att det icke kan anses motiverat att vid ersättning
i kraft beräkna förhöjning med 50 procent. En motsatt ståndpunkt
intages av andra remissorgan. Kammarkollegiet erinrar om att kollegiet i
sitt yttrande över vattenlagssakkunnigas förslag förordat förhöjningsregelns
tillämpning vid ersättning genom kraft, dock med rätt för vattendomstolen
att nedsätta eller helt borttaga förhöjningen för det fall att ersättningsgivaren
åsamkas exceptionella kostnader för kraftleveransen. Efter förnyat
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
21
övervägande av spörsmålet föreslår nu kollegiet, att förhöjningsregeln skall
tillämpas utan någon restriktion. Vid sitt ståndpunktstagande har kollegiet
utgått från att vattendomstolen skall taga skälig hänsyn till ersättningsgivarens
förhållanden redan vid avgörandet, huruvida mot hans bestridande
bör åläggas honom att utgiva ersättning genom kraft. Jämväl Riksförbundet
Landsbygdens folk förordar, att förhöjningsregeln bör vinna tillämpning
i de fall ersättning utgår i form av kraft.
I remissyttrandena har olika meningar framförts beträffande spörsmålet
om vilka ersättningar — sådana med eller sådana utan förhöjning enligt
9 kap. 48 § — som i första hand skall tagas i anspråk för ersättning i form
av kraft i de fall, då icke hela ersättningsbeloppet för en fastighet skall utgå
i kraft. Mellanbygdens vattendomstol påpekar, att ersättning i kraft icke
skall bestämmas mot ersättningstagarens vilja och att denne genom sådan
ersättning erhåller en inflationssäker gottgörelse. En följd härav syntes vara,
att ersättning i kraft i första hand borde avräknas på den penningersättning,
varå förhöjning skulle beräknas. Kommerskollegium intager en annan
ståndpunkt. I den mån förhöjningsregeln endast syftade till att vid
penningersättning kompensera förlusten av ett realvärde, kunde enligt
kollegiets mening visst fog finnas för ståndpunkten, att det i första hand
vore sådan ersättning som skulle utgå med förhöjning, vilken borde tagas i
anspråk för ersättning i form av kraft. Eftersom det emellertid med goda
skäl kunde göras gällande, att ifrågavarande regel hade en vidare innebörd,
kunde kollegium icke biträda nyssnämnda ståndpunkt. Med hänsyn till de
speciella intressen som gjorde sig gällande i dessa sammanhang, vore dessutom
en viss generositet vid ersättningarnas bestämmande motiverad. Riksförbundet
Landsbygdens folk uttalar, att ersättningstagarens vilja att yrka
ersättning i kraft skulle motarbetas, om den del av ersättningen, varå förhöjning
skulle utgå, i första hand skulle evalveras i kraft. Eftersom kraftersättningsinstitutet
avsåges bli genomfört bl. a. för att öka möjligheten för
folk att bo kvar inom de av vattenkraftutbyggnaderna svårast drabbade
områdena, måste bestämmelserna utformas så att denna avsikt verkligen
kunde uppnås.
B. Ersättning i mark
Vattenlagssakkunnigas promemoria
I promemorian framhålles, att större vattenuppdämningar kan medföra
att jordbruksfastigheter berövas en väsentlig del av sin areal och att därigenom
kan beträffande fastighetsindelningen och brukningsförhållandena
i orten uppstå missförhållanden, vilka allvarligt försämrar befolkningens
utkomstmöjligheter. Enligt de sakkunnigas mening kunde effektiv rättelse
ernås endast genom att tillhandahålla ersättningsjord i stället för den förlorade
arealen. Man kunde dock icke räkna med att det regelmässigt fanns
22
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
praktisk möjlighet att anskaffa annan mark till de av en uppdämning berörda
fastigheterna. För att en ändamålsenlig fastighetsbildning och rationella
brukningsförhållanden skall kunna bevaras efter uppdämningen borde
ersättningsjorden förvärvas från närliggande fastigheter. Dessa var dock
i regel ej så beskaffade, att de utan allvarligt intrång kunde avvara större
eller mindre jordområden. Stundom kunde emellertid kompletteringsjord
till skadade inägor erhållas i form av odlingsmark som sattes i stånd genom
uppodling.
Enligt de sakkunnigas mening hade beaktansvärda ansträngningar gjorts
att, så gott de tillgängliga resurserna medgivit det, på frivillighetens väg avhjälpa
missförhållandena där de varit mest framträdande. Det syntes dock
tydligt att särskilda åtgärder var av nöden om det skulle bli möjligt att nå
ett gott resultat. Därvid låg nära till hands att söka anknytning till den
verksamhet som bedrevs för rationalisering av det svenska jordbruket.
De sakkunniga redogör härefter för lantbruksnämnderna och deras
verksamhet, bestämmelserna om kronans förköpsrätt vid försäljning av
jordbruksfastighet och möjligheterna att genom expropriation förvärva
mark för stärkande av ofullständigt jordbruk.
Härefter anför de sakkunniga.
Vid sitt arbete på att få till stånd en förstärkning av mindre bärkraftiga
jordbruksenheter måste ju lantbruksnämnden även få sin uppmärksamhet
riktad på fastigheter, som förlorat större eller mindre del av sin areal genom
överdämningar i samband med vattenkraft- och vattenregleringsföretag.
Man kunde kanske nöja sig härmed och sålunda bibehålla den nuvarande
ordningen, enligt vilken ersättning för markskador utgår i penningar
med undantag för de fall, då frivillig överenskommelse träffas mellan
parterna om annan ersättningsform, samt överlåta åt lantbruksnämnden
att med begagnande av sina resurser söka avhjälpa det men för jordbruksnäringen
som den av uppdämningen föranledda rubbningen av brukningsförhållandena
fort med sig. Det kan dock ej bestridas att olägenheter
äro förbundna härmed. I den mån mera omfattande dämningsskador
uppkomma brukar ersättningen i penningar kunna uppgå till ej oväsentliga
belopp. Förutom gottgörelse motsvarande fulla värdet å markskadan
utgår enligt 9 kap. 48 § vattenlagen förhöjning med 50 procent, vartill kan
komma ett avsevärt belopp utgörande ersättning för intrång å återstoden
av fastigheten. Erfarenheten har visat att i samband med planeringen av
större företag tendenser kunna uppkomma till spekulation med hänsyn till
väntade stora penningersättningar. När ersättningsbeloppen utbetalats avflyttar
ej sällan ersättningstagaren från orten. Det synes angeläget att dylika
tendenser motverkas, och ett medel vore otvivelaktigt att frågan om
fastighetsbildningens ordnande efter genomförandet av företaget upptoges
till behandling redan i samband med handläggningen vid vattendomstolen
och att dämningsskadorna därvid i största möjliga utsträckning direkt gottgjordes
genom tillhandahållande av ersättningsjord.
I promemorian upptages härefter till övervägande vissa spörsmål som uppkommer
vid ett genomförande av en lagstiftning i förevarande ämne.
Till en början uppkommer frågan huruvida vattendomstolen bör få möjlighet
att oberoende av ersättningstagarens samtycke före
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960 23
skriva att ersättning skall tillhandahållas i form av mark. Härom uttalar
de sakkunniga.
Säkerligen finns på många håll hos den jordbrukande befolkningen inom
de bygder, som drabbas av de stora vattenuppdämningarna, ett starkt intresse
att få skadorna reglerade genom tillskottsjord. Det är likväl tvivelaktigt,
om en oinskränkt valrätt för fastighetsägaren alltid skulle komma
att utnyttjas så att fastighetens och jordbruksnäringens intressen gagnas.
Den lockelse som penningersättning utövar kan måhända i vissa fall bli så
stark, att fastighetens bästa på längre sikt får stå tillbaka. Såsom nyss
nämndes har det också visat sig, att spekulationstendenser kunna uppkomma
i samband med väntade större penningsersättningar. Det är icke
tillfredsställande, om tillfälliga personliga önskemål på detta sätt få inflytande
på fastighetsbildningen. Därför torde icke böra helt överlåtas åt ersättningstagaren
att själv bestämma huruvida penningersättningen skall
utbytas mot ersättning i mark. Självfallet skall dock hänsyn tagas till berättigade
önskemål från hans sida. Till skydd för hans intressen bör stadgas,
att ersättningens bestämmande i mark skall kunna ske utan att någon
olägenhet av betydenhet tillskyndas honom (jfr 9 kap. 13 § vattenlagen).
Ett annat spörsmål är huruvida förhöjning enligt 9 kap. 48 §
vattenlagen skall utgå även då ersättningen bestämmes i mark. De
sakkunniga anser dock att en gottgörelse genom tillhandahållande av ett
fullgott realvärde i form av mark på längre sikt blir så fördelaktig för ersättningstagaren
i jämförelse med penningsersättning, att någon förhöjning
icke torde böra komma i fråga.
Beträffande frågan om på vilka vägar tillskottsjord skall
kunna lämnas anvisar de sakkunniga tre utvägar. Ersättningsgivaren
skall vara skyldig att för ändamålet avstå sådan mark som han med anledning
av företaget nödgas inlösa. Vidare hänvisas till lantbruksnämndens
möjligheter att anvisa mark som nämnden förvärvat antingen tvångsvis genom
förköp eller expropriation eller frivilligt enligt avtal. Slutligen kan
ersättningsgivaren eljest förfoga över mark som är lämplig för nu ifrågavarande
ändamål.
Såsom villkor för att ålägga ersättningsgivaren att
utgiva ersättning i mark bör enligt de sakkunniga även uppställas
att detta ej blir oskäligt betungande för ersättningsgivaren, t. ex.
därför att det pris lantbruksnämnden betingar sig för mark som ställes
till förfogande är oskäligt högt.
Vidare bör gälla att ersättningen får bestämmas att utgå i mark endast
i den mån det prövas nödigt för att förebygga men av någon betydelse för
jordbruksnäringen eller skogsbruket, varvid även skall beaktas men som
drabbar enbart en fastighet.
Sådana skador som uppstår genom vattenuppdämning drabbar i de
allra flesta fall del av fastighet. Undantagsvis inträffar dock att en hel
24
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
registerfastighet blir överdämd eller försumpad. Det kan även förekomma
att fastighet skadas i sådan grad att blott obetydliga eller mindre värdefulla
ägor återstår och att med hänsyn därtill förutsättningar saknas för att genom
tillskjutande av annan jord ånyo sätta fastigheten i stånd.
I frågan huruvida ersättning i mark skall kunna utgå endast i fall då
del av fastighet skadas eller även i fall då en hel fastighet blir överdämd,
uttalar de sakkunniga.
Det föreligger icke något principiellt hinder mot att låta ersättningen i
sådana fall, då fråga är om ersättning för hel fastighet, utgå i den formen att
fastighetsägaren erhåller en annan registerfastighet i utbyte. Emellertid synes
det vara att föredraga, att parterna få träffa frivillig överenskommelse
om sådan ersättning. Det är naturligtvis i regel ej möjlighet att tillhandahålla
ersättningstagaren en intilliggande fastighet, och det är ej tilltalande
att tvinga honom att såsom ersättning mottaga en fastighet, som kanske har
sina ägor i en helt annan del av trakten. Befogenheten för vattendomstolen
att lämna föreskrift om ersättnings utgående i form av mark bör därför inskränkas
på så sätt, att det skall gälla ersättning för en del av en fastighet,
som icke i sin helhet skall avstås, eller för skada å sådan fastighet. Om fastighetens
ägare yrkar att hela fastigheten skall lösas men domstolen finner
att fastigheten kan kompletteras med tillskottsjord, bör inlösningsyrkandet
avslås.
Den mark som ersättningstagaren erhåller i ersättning kan endast i undantagsfall
antagas vara av exakt samma beskaffenhet som den mark han
förlorat. Fråga uppkommer då hur en jämförelse mellan förlorad
mark och vederlagsmark skall ske. Härom anföres i promemorian
följande.
Vid fastställande av ersättning i mark skall naturligtvis eftersträvas att
ersättningsjorden blir likartad med den mark som genom uppdämningen
går förlorad. Fastigheten skall såvitt möjligt sättas i samma skick som före
uppdämningen. Går det ej att uppbringa helt likvärdig ersättningsjord, får
arealen bestämmas med hänsyn till beskaffenheten efter gradering; över
huvud taget skall tillses att den mark som tillhandahålles till fullo motsvarar
värdet av vad som går förlorat genom uppdämningen. Frågan vilka skiljaktigheter
i fråga om beskaffenheten som må tillåtas får prövas med hänsyn
till den skadade fastighetens storlek och förhållandena i övrigt. Om det
ur jordpolitisk synpunkt är lämpligt, kan t. ex. inägojord ersättas med
skogsmark. Det bör även vara möjligt att låta ersättningen utgå delvis i
mark och delvis i penningar. Domstolen skall också meddela föreskrifter
angående det skick i vilket sökanden skall tillhandahålla marken. Består
kompletteringsjorden av odlingsmark, kunna omfattande arbeten vara behövliga.
I vissa fall kan det måhända vara ändamålsenligt — bl. a. med hänsyn
till risken för tvistigheter mellan parterna angående arbetets utförande
— att uppodlingsarbetet anförtros åt ersättningstagaren mot särskild odlingsersättning.
Denna utväg torde dock, med hänsyn till den innebörd som
enligt vad förut anförts bör givas åt vattendomstolens befogenhet att föreskriva
ersättnings tillhandahållande i mark, vanligtvis kunna tillgripas
blott med ersättningstagarens medgivande. Några särskilda bestämmelser angående
odling och odlingsersättningar i samband med tillhandahållande av
ersättning i form av mark torde ej behöva upptagas i lagtexten.
I detta sammanhang må anmärkas att mark som lämpar sig för nyodling
ibland torde kunna tillhandahållas av ersättningstagaren själv. Det kan då
25
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
vara ändmålsenligt att ersättningsgivaren ålägges att ombesörja uppodling
av sådan mark. Härför erfordras ej lagändring, då redan gällande lag torde
giva stöd för ett dylikt förfaringssätt. Även i det fall som nu nämnts kan
det dock understundom vara att föredraga att markägaren själv får ombesörja
arbetet mot ersättning.
I fråga om förfarandet vid tillhandahållande av ersättning
i mark bör enligt de sakkunniga i princip tillämpas den ordningen
att marken genom sökandens försorg överlåtes till ersättningstagaren varjämte
vidtages sådan ändring i fastighetsindelningen att markområdet i fråga
avskiljes från den fastighet vari det ingår och sammanlägges med ersättningstagarens
fastighet. Då vattendomstolen vid prövning av viss ersättningsfråga
finner ersättningen böra utgå i mark bör domstolen sålunda,
såsom villkor för rätten att utföra den åtgärd, varom fråga är, förordna, att
sökanden skall till ersättningstagaren överlåta visst markområde, som finnes
lämpat att sammanläggas med ersättningstagarens fastighet.
Med fastighetsindelningen sammanhänger emellertid ett stort antal frågor
av delvis mycket vidlyftig beskaffenhet. Här kan nämnas frågan om
tillåtligheten av avstyckning med hänsyn till reglerna i 19 kap. jorddelningslagen
och frågan om lämpligheten av sammanläggning med hänsyn
till stadgandena i sammanläggningslagen och jorddelningslagen. Nyssnämnda
frågor angår jordpolitiken. Andra frågor är sådana som anknyter till de i
sammanläggningslagen uppställda villkoren för sammanläggning med avseende
å lagfarts- och inteckningsförhållanden.
De sakkunniga har beaktat de problem som uppkommer i anslutning till
nyssnämnda frågor och frågor som sammanhänger därmed.
För att icke domstolsbehandlingen skall behöva bli alltför långvarig har i
promemorian föreslagits, att före ingivandet av ansökning till vattendomstol
skall verkställas utredning om vilka möjligheter som föreligger att reglera
dämningsskador genom överlåtelse av mark. Sökanden borde äga valfrihet
mellan att verkställa utredningen genom egna sakkunniga och att påkalla
särskild förrättning av tjänstelantmätare. Vidare borde lantbruksnämnden
redan på ett tidigt stadium få del av ansökning och verkställd utredning.
Yttranden över vattenlagssakkunnigas promemoria
Vad beträffar huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag tillstyrkes
i flertalet av remissyttrandena en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget.
I några yttranden intages en avvisande hållning på grundval av den uppfattningen,
att frågor om markkompensation i vattenmål icke bör behandlas
såsom ersättningsfrågor i målet utan handläggas i nära anslutning till
det allmänna arbetet på jordbrukets rationalisering. Denna ståndpunkt
kommer till uttryck hos kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga
samt överlantmätaren och lantbruksnämnden i
Värmlands län.
Kammarkollegiet anför i huvudsak följande.
26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
Det är ingalunda en given utgångspunkt, att fastighetsbeståndet i den
dämningsskadade bygden före uppdämningen varit lämpligt ur fastighetsbildningssynpunkt
och att arbetet med den yttre rationaliseringen följaktligen
kan begränsas till att förse de dämningsskadade fastigheterna med
tillskottsjord. Det finns många rationaliseringsuppgifter som icke har samband
med vattenmålet och som givetvis faller utanför vattendomstolens behörighet.
Önskvärt är, att alla rationaliseringsuppgifter med sin administrativa
karaktär helt koncentreras hos lantbruksnämnderna, medan vattendomstolarna
befrias från detta arbete. Ur ersättningsstagarnas synpunkt
kommer de sakkunnigas förslag att verka synnerligen ojämnt. Det fåtal
ersättningstagare, för vilka ersättning i jord kan bestämmas, kommer knappast
att känna sig gynnade, helst om de går miste om 50-procentsförhöjningen.
För ersättningstagarna inbördes måste det leda till det mest rättvisa
resultatet, om frågan om marköverlåtelser i samband med vattenbyggnadsföretag
helt skiljes från vattenmålen. Ett genomförande av de sakkunnigas
förslag kommer att medföra påtagliga fördelar för ersättningsgivaren.
Arbetet bör därför i stället inriktas på en effektivisering av jordbruksrationaliseringen
i den av överdämningen berörda bygden i lantbruksnämndens
regi. Kollegiet anger vissa riktlinjer för en dylik effektivisering. Bl. a. borde
kronans mark i ökad omfattning ställas till lantbruksnämndens förfogande.
Lantbruksstyrelsen understryker, att de begränsade möjligheterna att ge
bygden ersättning för produktionsfaktorer med nya av samma art gör det
än mer angeläget att man utnyttjar de resurser, som står till buds till att
skapa gynnsamma förutsättningar för bygdens näringsliv. Vidare anföres,
att vad markfrågorna beträffar gäller det att genom omreglering av fastighetsindelningen
få till stånd jordbruk med lämplig sammansättning och
försedda med tillfredsställande fasta anläggningar. Problemet är sålunda
inte i första rummet en ersättningsfråga utan en fråga om rationalisering
av jordbruket i sådana bygder, som lider skada genom uppdämning. De åtgärder
beträffande fastighetsbeståndet som påkallas av dämningsskador
bör i princip ha samma inriktning som fastighetsreglering i andra fall. Det
utmärkande för situationen är icke att en helt ny eller avsevärt särpräglad
problemställning uppkommit utan att ett läge inträffat, som gör snabba och
effektiva ingrepp för verklig strukturförbättring särskilt motiverade. Just i
de landsdelar, där vattenregleringar företrädesvis kommer i fråga, är det
ofta så, att en vattenreglering endast aktualiserar en rationalisering av
jord- och skogsbruket, som ur allmän jordpolitisk synpunkt varit behövlig
och önskvärd, samt samtidigt skärper situationen genom att till de befintliga
bristerna kommer dämningsskadorna. Men även med beaktande av att
skadelidande fastigheters behov i många fall kan framstå såsom särskilt
trängande, kan intresset av att förstärka andra fastigheter med äldre markanspråk
framstå såsom mera kvalificerat. Det är visserligen tänkbart, att
möjlighet finns att i det praktiska arbetet förena de olika synpunkterna och
27
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
att ett förfarande enligt riktlinjerna i de sakkunnigas förslag sålunda kan
ge ökade möjligheter att lösa de aktuella problemen utan att försvåra den i
övrigt erforderliga rationaliseringen. Med den utformning förslaget erhållit
är detta dock ej troligt. Förslaget bereder icke i nämnvärd grad några nya
möjligheter att anskaffa mark såsom tillskottsjord. Lantbruksnämndernas
möjligheter att anskaffa mark i regleringsbygderna är begränsade, och de
restfastigheter som sökandena får inlösa är oftast av föga värde. Det är
ovisst om den föreslagna skyldigheten för fastighetsägare att taga emot
mark såsom ersättning kommer att få någon praktisk betydelse, och det är
principiellt betänkligt att, utöver vad som är stadgat i jorddelningslagen
rörande laga skifte och ägoutbyte, nu lagfästa tvång att taga emot mark.
Det föreslagna förfarandet innebär att rationaliseringsfrågan för skadade
fastigheter behandlas inom ramen för detta förfarande endast såvitt angår
den mark, som disponeras för skadeersättning, medan vidare sanering är en
uppgift för lantbruksnämnden. De olika åtgärderna är dock ur lämplighetssynpunkt
helt beroende av varandra. Om förhållandet mellan ersättningsgivaren
och bygdens befolkning är spänt, torde det föreslagna arbetssättet ej
heller ur psykologisk synpunkt vara lämpligt. Styrelsen riktar även vissa
andra anmärkningar mot detaljer i förslaget och anför såsom sammanfattning,
att det föreslagna förfarandet icke torde innebära någon nämnvärd
utökning av de praktiska möjligheterna att tillgodose de jordbehövandes
intressen men synes vara behäftat med tämligen stora olägenheter. Emellertid
anser styrelsen särskilda åtgärder böra vidtagas för att övervinna
svårigheterna i dämningsskadade bygder. Lantbruksnämnden bör kopplas
in på ett tidigt stadium och, om den finner anledning därtill, medverka
genom en individualplanering. Ersättningsgivaren bör därvid ställa till förfogande
ej blott inlösta områden utan även annan mark som han förvärvat.
Med hänsyn till bygdens anspråk på kompensation för allmänna skadeverkningar
är det motiverat med tvingande bestämmelser av innehåll att
sökanden tillhörig mark skall kunna disponeras för sanering av fastighetsbeståndet
i den dämningsskadade bygden. Yrkande härom bör kunna framställas
av lantbruksnämnden och eventuellt av representant för bygden eller
av enskilda intressenter, och yrkandet bör prövas av vattendomstolen. För
det fortsatta förfarandet kan olika vägar tänkas. Den av de sakkunniga anvisade
utvägen — beslut av domstol i anslutning till avgörandet i vattenmålet
— kan möjligen efter överarbetning visa sig lämplig, men även andra
lösningar är tänkbara. Enligt lantbruksstyrelsens mening borde förnyad utredning
av frågan verkställas.
Fastighetsbildningssakkunniga anför i huvudsak samma synpunkter som
lantbruksstyrelsen och anser sålunda att ett genomförande av förslaget icke
skulle väsentligen öka möjligheterna att råda bot på de skadeverkningar,
varom här är fråga, och att i övrigt praktiska och principiella invändningar
kan riktas mot förslaget. I likhet med kammarkollegiet och lantbrukssty
-
28
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
relsen rekommenderar fastighetsbildningssakkunniga emellertid, att åtgärder
vidtages för att effektivisera rationaliseringsarbetet i dämningsskadade
bygder.
Överlantmätaren i Värmlands län framhåller, med instämmande av
lantbruksnämnden i samma län, att olägenheter i fastighetsbildningsavseende
av samma slag som vid vattenuppdämning kan uppkomma i varje
sammanhang, där för jordbruksnäringen värdefull mark av en eller annan
anledning tvångsvis tages i anspråk för annat ändamål än jordbruk, främst
kanske i samband med framdragande av nya allmänna vägar och av nya
högspänningsledningar genom skogsmark.
I några yttranden påpekas, att ett genomförande av vattenlagssakkunnigas
förslag skulle medföra ökad arbetsbelastning för såväl vattendomstolarna
och andra myndigheter som sökandeparterna. Förslaget avstyrkes
dock icke av denna anledning.
Vad beträffar den närmare utformningen av en lagstiftning enligt de
av de sakkunniga föreslagna grunderna må först nämnas att i några remissyttranden
upptagits spörsmålet om vilka skadeobjekt som bör
kunna ersättas med mark. Denna fråga upptages av bl. a. vattenöverdomstolen,
som anser att de sakkunnigas förslag i detta avseende
fått alltför begränsad räckvidd. Enligt förslaget skulle endast skada eller
intrång å mark ersättas mer mark. Vattenöverdomstolen anser, att en sådan
gränsdragning medför en alltför bunden tillämpning. Även vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol, advokatsamfundets styrelse och Riksförbundet
Landsbygdens folk förordar regler som möjliggör att skada å
fiske kompenseras med mark.
En viktig fråga är den huruvida ersättning i mark bör kunna bestämmas
oberoende av yrkande eller samtycke från ersättningstagarens
sida. De flesta remissinstanserna förordar — i likhet
med de sakkunniga — att möjlighet skall finnas att mot ersättningstagarnas
vilja utdöma ersättning i mark. Vattenöverdomstolen önskar dock
en uppmjukning av förslaget och betonar därvid att allmänna jordbrukspolitiska
synpunkter syntes ha blivit alltför framskjutna under det att hänsynen
till den enskilde skadelidandes intressen fått träda i bakgrunden.
Liknande synpunkter framföres av två vattenrättsdomare.
En ändring av de sakkunnigas förslag i sådan riktning att ersättning i
mark må utdömas allenast på yrkande av ersättningstagaren eller med
hans samtycke påyrkas av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, fastighetsbildningssakkunniga
och överlantmätaren i Värmlands län i överensstämmelse
med dessa remissmyndigheters förut redovisade allmänna inställning
till förslaget. Samma yrkande framställes vidare av vattenrättsdomarna
i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, några vattenrätts
-
29
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
ingenjörer, lantbruksnämnden i Värmlands län, advokatsamfundets styrelse
och Riksförbundet Landsbygdens folk, varvid i allmänhet åberopas att en
tvångsregel på denna punkt skulle innebära ett alltför hårt ingrepp i den
personliga friheten. Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar uppehåller sig särskilt vid frågan, huruvida det kan anses
angeläget att motverka, att ersättningstagare avflyttar från orten sedan
ersättningsbeloppet utbetalats. De förklarar sig icke kunna dela de sakkunnigas
åsikt i denna fråga. Om en jordbrukare i en av ett regleringsföretag
berörd bygd önskar flytta till annan ort, där han tror sig lättare kunna
vinna sin utkomst, och med hjälp av det honom tillkommande ersättningsbeloppet
ser sig i stånd att förverkliga denna sin önskan, bör han vara berättigad
därtill. Genom avflyttningen förlorar hans hembygd vanligen intet
annat realvärde än hans arbetskraft, och över denna synes han själv höra
äga bestämma. Med hänsyn till de i allmänhet begränsade möjligheterna att
genom nyodling skapa ny inägojord torde ofta vissa brukares avflyttning
vara den enda möjligheten att giva de kvarstannande rationellare brukningsenheter.
Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att de spekulationstendenser
som i vissa fall kunnat konstateras ofta haft sin grund i sökandens
medverkan. Sålunda hade det förekommit att sökanden före vattendomstolsbehandlingen
inlöst vissa fastigheter för att därigenom underlätta
handläggningen vid vattendomstolen. Ej sällan hade härvid överpriser utgått.
Dylika spekulationstendenser kunde ej bemästras genom att ersättningstagare
tvingades mottaga ersättning i mark.
Frågan om markersättning bör utgå med förhöjning enligt 9
kap. 48 § vattenlagen har vid remissbehandlingen föranlett en
ganska livlig diskussion. Ställningstagandet för och emot de sakkunnigas
förslag på denna punkt fördelar sig tämligen jämnt i remissyttrandena. I
de fall där de sakkunnigas ståndpunkt vunnit anslutning ges understundom
uttryck för viss tvekan; bl. a. påpekas att förhöjningsregelns uteslutande
otvivelaktigt kommer att verka så, att markägarna blir mindre intresserade
av ersättning i mark. Lantbruksnämnden i Värmlands län tar bestämd
ståndpunkt mot förhöj ningsregeln och anser att det bör övervägas, om icke
regeln helt borde utgå ur vattenlagen.
Till förmån för att förhöjningsregeln bör tillämpas även vid ersättning i
form av mark uttalar sig vattenrättsdomarna i Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar, ett par vattenrättsingenjörer, kammarkollegiet,
flera lantbruksnämnder, överlantmätaren i Västernorrlands län, länsstyrelserna
i Jämtlands och Västerbottens län, advokatsamfundets styrelse, Riksförbundet
Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund. Flertalet av
dessa remissinstanser grundar sitt ståndpunktstagande på att förhöjningsregeln
i 9 kap. 48 § vattenlagen måste anses vila även på andra grunder
än hänsynen till eventuell inskränkning i möjligheten till den skadade egendomens
utveckling till ökad produktivitet. Vattcnruttsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol uppehåller sig särskilt vid denna fråga. Efter en när
-
30
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
mare redogörelse för det nuvarande tillämplighetsområdet för förhöj ningsregeln
anför han följande.
När man--— skall taga ställning till huruvida förhöjningsregeln
bör tillämpas vid ersättning i realvärden, saknar man över huvud taget anledning
att fasthålla vid principen, att förhöjning endast skulle utgå vid
inskränkning i möjlighet till framtida produktivitet. Att penningersättningar
i fråga om vissa skador utgå med förhöjning ter sig ur många synpunkter
riktigt. Förhöj ningsregeln kan uppfattas som ett uttryck för lagstiftarens
särskilda omsorg om att skador, som rubba underlaget för jordbruksbefolkningens
försörjning i sin hembygd, skola bli föremål för en kompensering
med så stor marginal, att risk för ogynnsamma verkningar av skadorna och
för felbedömning är utesluten. Erfarenheten visar, att en sådan särskild omsorg
ingalunda varit överflödig. Det har gång efter annan visat sig, att tidigare
använda ersättningsberäkningar vid markskador icke varit fullt tillfredsställande,
och det är i själva verket icke säkert, att man ännu har hunnit
så långt, att fullt oantastliga beräkningsgrunder blivit uppnådda. Det är
först jämförelsevis sent, som den betydelsefulla frågan om ersättning för
särskilt intrång utöver den ersättning, som direkt hänföres till den skadade
arealens storlek och beskaffenhet, uppmärksammats.
I flera av de yttranden, i vilka påyrkas förhöjning vid ersättning i mark,
understrykes därjämte, att enligt de sakkunnigas förslag den som får realersättning
utan förhöjning blir missgynnad i förhållande till den som får
penningersättning, något som ter sig stötande, särskilt mot bakgrunden av
att enligt förslaget ersättningstagaren kan åläggas mottaga markersättning
mot sin vilja. Det betonas också, att om man inför en bestämmelse om 50
procents förhöjning i de fall, då ersättning lämnas i form av mark, kommer
detta med stor säkerhet att stimulera intresset för den nya ersättningsformen
i sådan grad, att tvångsförfarande gentemot ersättningstagaren blott i
undantagsfall behöver tillgripas.
Vad beträffar frågan på vilka vägar tillskottsjofd skall
kunna anskaffas har erinringar mot de sakkunnigas förslag framförts
i olika avseenden.
Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol anser att man icke i
vattenmålet bör draga in frågor om rationalisering av fastighetsindelningen,
i den mån den berör annan än ersättningsgivaren och ersättningstagaren.
Ersättningsmarken bör därför begränsas att avse allenast mark, som ersättningsgivaren
här att lösa i målet eller som eljest kan ställas till förfogande
av denne, t. ex. av egen fastighet eller genom avtal med ägare av annan fastighet.
Saknar ersättningsgivaren möjlighet att ställa mark till förfogande,
bör frågan om ersättning i mark förfalla i vattenmålet.
I övrigt går de anmärkningar mot förslaget, som framställas på denna
punkt, ut på att förslaget ger alltför begränsade möjligheter att anskaffa
ersättningsjord. I likhet med vad lantbruksstyrelsen och fastighelsbildningssakkunniga
i sina förut återgivna uttalanden över förslaget anfört påpekas
på flera håll, att lantbruksnämnderna har små möjligheter att förvärva
mark i regleringsbygderna.
31
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
Den utväg för ökning av möjligheterna att anskaffa ersättningsjord, soin
i allmänhet anvisas, är att vattendomstolen bör givas befogenhet att ålägga
ersättningsgivaren att avstå mark för ändamålet. Förslag härom framföres
av vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarna i Norrbygdens, Mellanbggdens,
Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, flera lantbruksnämnder
och överlantmätare, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län, advokatsamfundets styrelse, Riksförbundet Landsbygdens
folk och Sveriges lantbruksförbund. I den mån detta förslag närmare motiveras
och utvecklas återkommer genomgående den synpunkten, att det är
naturligt att den som i stor omfattning förstör realvärden ålägges att bota
skadan genom tillhandahållande av realvärden som han själv har tillgång
till. På flera håll understrykes att anledning ej finns att undantaga kronan
från dylik skyldighet. Nyssnämnda fyra vattenråttsdomare jämte överlantmätaren
och lantbruksnämnden i Jämtlands län framhåller särskilt, att
skyldigheten bör, där flera sökande finnes, åvila vilken som helst av sökandena
och, därest sökandena i och för förslaget bildat ett särskilt rättssubjekt,
någon av intressenterna i detta subjekt. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens
vattendomstol anför därjämte, att en följd av ett sådant stadgande
möjligen kan tänkas bli, att vid exempelvis ett vattenregleringsföretag ansökan
till en början endast göres av strömfallsägare, som saknar ersättningsjord,
under det att övriga strömfallsägare ansluter sig till företaget
först sedan ersättningsfrågorna blivit avgjorda genom vattendomstolens
dom. En sådan utveckling torde emellertid knappast behöva befaras. Skulle
tendenser i nämnda riktning visa sig uppkomma, kan detta motverkas genom
att lantbruksnämnden får vidgade expropriationsmöjligheter.
I den mån ersättningsgivaren själv icke kan tillhandahålla lämplig ersättningsjord
bör, enligt vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol,
expropriation få tillgripas såväl mot staten som mot bolag och de andra
rättssubjekt som lantbruksnämnd enligt 110 § expropriationslagen kan rikta
anspråk mot. Sakägarens möjligheter att få realkompensation borde härvid
icke vara beroende av lantbruksnämnden. Initiativ till expropriation
borde sålunda kunna tagas, förutom av lantbruksnämnderna och sökandena,
av den enskilde sakägaren och av vattendomstolen.
Lantbruksnämnden i Västernorrlands län framför det förslaget, att vattendomstolen
bör ges befogenhet att med markägarens samtycke döma till
inlösen av även en lindrigt skadad fastighet, därest fastigheten är av avsevärd
betydelse för att lösa markersättningsfrågan för angränsande skadade
fastigheter.
I anslutning till den av de sakkunniga föreslagna regeln, att ersättning i
mark må utgå, i den mån det prövas nödigt för att förebygga
men av någon betydelse för jordbruksnäringen
eller skogsbruket framhåller Sveriges skogsägare förbund, att de sakkunniga
i motiven icke berört spörsmålet om ersättning i mark för skada,
som genom dämning vållas rena skogsbruksfastigheter, vilka i mycket be
-
32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
tydande omfattning kan finnas inom de av regleringsföretag berörda områdena.
Denna fråga utvecklas utförligt i förbundets yttrande.
Gentemot de sakkunnigas förslag, att ersättning i mark må bestämmas
endast i fråga om del av fastighet anmärker vattenöverdomstolen
och vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, att anledning saknas
att utesluta det fall att hel fastighet uppdämmes; dock att det ej torde böra
ifrågakomma att i dylikt fall utdöma ersättning i mark mot ersättningstagarens
vilja. Samma uppfattning deklareras av lantbruksnämnden i Jämtlands
län, lantmäteristyrelsen och några överlantmätare, advokatsamfundets
styrelse samt Riksförbundet Landsbygdens folk. I samband härmed
må nämnas, att i flera yttranden, bl. a. det av fastighetsbildningssakkunniga
avgivna, uttalas att reglerna i förevarande ämne bör anknytas till brukningsenhet,
ej till registerfastighet.
Vad beträffar frågan om beskaffenheten, av den ersättningsjord
som skall tillhandahållas betonar länsstyrelserna
i Jämtlands och Västerbottens län samt Riksförbundet Landsbygdens folk betydelsen
av att inägojord, som genom uppdämning går förlorad, i förekommande
fall kan ersättas med skogsmark. Sveriges skogsägareförbund betonar
angelägenheten av att förefintliga väl arronderade skogsbruk ej splittras.
Fastighetsregleringen bör om möjligt icke leda till en parcellering av goda
skogsbruk. Det bör tillses, att förlorad mark i första hand ersättes med
mark av samma slag.
I flera yttranden betonas, att den skadelidande ej alltid blir gottgjord med
att han erhåller likvärdig jord, utan att särskild ersättning kan behöva fastställas
för omställningssvårigheter, försvårad brukning och dylikt.
Lantmäteristyrelsen kommer i sitt yttrande in på frågan huruvida ersättningstagaren
kan åläggas att såsom ersättning mottaga mark, som till värdet
överstiger vad han rätteligen skall ha, mot skyldighet att gälda gottgörelse
för överskottet.
Styrelsen framhåller att det synes ligga i sakens natur att skador å till
marken hörande anläggningar, såsom byggnader, vägar, diken, stängsel
o. s. v., bör ersättas med däremot svarande realprestationer, d. v. s. uppförande
av nya anläggningar i den mån sådana erfordras för driften, eller eljest i
pengar. \id utdömande av ersättning i mark bör enligt styrelsens mening
eftersträvas att bibehålla den skadade fastigheten vid oförändrade produktionsbetingelser.
Men denna målsättning torde ibland bli svår att upprätthålla.
Om exempelvis en fastighet på grund av vattenreglering tvingas avstå
ett hårt avverkat skogsmarksområde, kan ersättningen härför knappast
utgöras av ett ur avkastningssynpunkt likvärdigt skogsområde, som är bevuxet
med värdefull ståndskog. I så fall skulle nämligen ersättningstagaren
bli skyldig att utgiva en ståndskogslikvid till ersättningsgivare. Hänsynen
till den skadelidande torde kräva, att denne icke tvångsvis ålägges att mottaga
ersättning i mark i sådan utsträckning, att han därigenom blir skyldig
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
33
att utgiva ersättning i pengar till ersättningsgivaren. Liknande synpunkter
framföres av lantbruksnämnden och överlantmätaren i Norrbottens län, vilka
även påpekar, att berörda olägenheter i viss mån kan undvikas, om
regeln om 50 procent förhöjning tillämpas vid ersättning i mark.
I fråga om förfarandet vid bestämmande av ersättning
i mark har inledningsvis omnämnts, att några remissinstanser motsätter
sig att vattendomstolen över huvud taget skall befatta sig med dessa
spörsmål. I övrigt kommer delade meningar till uttryck beräffande omfattningen
av de befogenheter, som bör ges åt vattendomstol i förevarande avseende.
I flertalet remissyttranden uttalas anslutning till de sakkunnigas förslag,
att vattendomstolen skall ha att fastställa ersättning i form av mark utan att
avgörandet blir bindande för de fastighetsbildande myndigheterna. Vattenrättsdomaren
i Norrbygdens vattendomstol, advokatsamfundets styrelse och
Riksförbundet Landbygdens folk anser emellertid, att vattendomstolen även
bör beredas möjlighet att meddela bindande beslut i fastighetsbildningsfrågan.
Andra remissinstanser, däribland länsstyrelsen i Gävleborgs län, lantbruksnämnden
i samma län och Svenska vattenkraftföreningen samt vattenrättsdomarna
i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, kritiserar på
denna punkt det förslag som avgivits av de sakunnigas majoritet. Sistnämnda
två vattenrättsdomare anser att de jordpolitiska bedömanden som
skall ligga till grund för prövningen av uppkommande fastighetsbildningsfrågor
icke är av den natur, att de bör företagas av vattendomstolen utan att
de lämpligen bör handläggas av det specialorgan som tillskapats därför. Det
av majoriteten föreslagna förfarandet skulle enligt deras mening med nödvändighet
föranleda ett betydande och mycket ovälkommet dröjsmål med
vattenmålens slutliga avgörande. Den av sakkunnigmajorieten föreslagna
ordningen bör därför enligt dessa båda vattenrättsdomares åsikt tillämpas
endast i de fall, då ersättningsgivare och ersättningstagare är ense om att
ersättning skulle utgå i mark och åtminstone i huvudsak även är överens om
vilken ersättningsmark som skall komma i fråga. I övriga ur fastighetsbildningssynpunkt
mera komplicerade fall bör den av en reservant inom de sakkunniga
föreslagna ordningen gälla, d. v. s. domstolen bör endast fastställa
penningersättningen, varefter vidare åtgärder bör ankomma å lantbruksnämnden.
Även i fråga om tillvägagångsättet vid utredning av frågor rörande ersättning
av mark framkommer förslag som mer eller mindre avviker från den
av de sakkunniga föreslagna ordningen. Till det av en reservant inom de
sakkunniga avgivna förslaget att den förberedande utredningen alltid skall
handhavas av tjänstelantmätare, ansluter sig lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,
flera lantbruksnämnder och överlantmätare, länsstyrelsen i Kopparbergs
lan samt fastighetsbildningssakkunniga. Lantmäleristyrelsen framhåller
att höga krav måste ställas på den förberedande undersökningen för
alt garanti skall erhållas alt samordningen i praktiken skall fungera väl. Av
3 Bihang till riksdagens protokoll 1900. 9 saml. 3 avd. Nr 33
34
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1360
denna anledning och jämväl med hänsyn till nödvändigheten av fullständig
objektivitet är det enligt styrelsens uppfattning nödvändigt att den förberedande
undersökningen utföres av tjänstelantmätare.
Fastighetsbildningssakkunniga understryker att det här är fråga om att
verkställa en individualplanering av fastighetsindelningen inom ett visst område
och att utredningen kommer att utgöra det viktigaste underlaget för
vattendomstolens beslut i frågan. Det synes icke böra komma i fråga att
denna planering skulle få göras av sökandens egna experter. Utredningen
borde utföras av lantbruksnämnd och tjänstelantmätare i samverkan.
Motsatt uppfattning uttalas av lantbruksnämden i Jämtlands län, som anser
att förundersökningen icke bör utföras genom tjänstelantmätare eller
lantbruksnämnd. De individualplaner, som skall ligga till grund för den
framtida yttre och inre rationaliseringen i de drabbade bygderna, bör enligt
nämndens mening utarbetas genom sökanden och därefter, sedan ansökningshandlingarna
inkommit till vattendomstolen, överlämnas till lantbruksnämnden
för utlåtande till vattenrättsdomaren.
Lantmäteristyrelsen anser det innefatta en oriktig begränsning att, såsom de
sakkunniga tänkt sig, erforderliga ändringar i fastighetsindelningen skall huvudsakligen
genomföras genom avstyckning och sammanläggning. Det bör enligt
styrelsens mening stå fastighetsbildningsmyndigheterna fritt att föreslå
de institut för ändringar i fastighetsindelningen, som i varje särskilt fall
enklast leder till målet. I vissa situationer torde ifrågakomma, förutom avstyckning
och sammanläggning, även ägoutbyte, servitutsutbrytning, sammanföring
och förrättning enligt lagen om enskilda vägar. I den mån dessa
institut innesluter särskilda värderings- och likvidförfaranden bör dessa
givetvis tillämpas. Liknande synpunkter anföres av flera övcrlantmätare.
Norrländska vattenkraftutredningens betänkande
Utredningen ansluter sig väsentligen till vattenlagssakkunnigas synpunkter
på frågan om önskvärdheten av bestämmelser, vilka bereder ökade möjligheter
till ersättning i realvärden men påpekar, att redan på frivillighetens
väg beaktansvärda ansträngningar gjorts för att tillhandahålla såväl
ersättningskraft som ersättningsjord. Som exempel på fall av det senare
slaget nämnes Galgatmyren invid Sorsele, där vattenfallsstyrelsen låtit torrlägga
och uppodla en odlingsbar myr.
I några punkter redovisar utredningen en annan uppfattning än den som
kommit till uttryck i vattenlagssakkunnigas förslag. Till en början upptages
frågan om förhöjning enligt 9 kap. 48 g vattenlagen
skall utgå även vid ersättning i mark. Enligt vattenlagssakkunnigas mening
borde någon förhöjning ej utgå i detta fall. Härom uttalar utredningen.
Om de sakkunnigas förslag förverkligades, skulle sålunda i fråga om skada
på mark finnas två ersättningsformer; den skadelidande skulle enligt
den ena kunna erhålla ersättning med 150 procent av skadans värde, enligt
den andra med 100 procent av samma värde. Enligt utredningens åsikt
kan det väntas, att den skadelidande under sådana förhållanden väljer den
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
35
ersättningsform, som lämnar den högre ersättningen, alltså penningersättning.
Markersättningsformen skulle följaktligen bli mindre attraktiv och
syftet därmed förhindras, om icke ersättningen förbundes med något slags
tillägg. För att de båda ersättningsformerna skola vara likvärdiga, synes
det höra föreskrivas, att den, som mottager ersättning i mark, skall vara
berättigad att -— utöver marken -— erhålla så stor penningersättning, som
svarar mot skillnaden mellan å ena sidan det belopp, som skulle ha utgått
som markskadeersättning, därest ersättningen bestämts i penningar, samt
å andra sidan värdet av den mottagna marken.
Beträffande frågan om de olika vägar på vilka tillskott sjord
skall kunna lämnas påpekar utredningen möjligheten av
att företagare i vissa fall nominellt endast disponerar över obetydliga markområden
ehuru han realiter måhända under annan firma förfogar över
stora arealer. Denna eventualitet syntes enligt utredningens mening antyda,
att de sakkunniga bedömt frågan ur ett för snävt perspektiv. Sålunda syntes
kunna ifrågasättas huruvida icke domstol borde äga möjlighet att som
villkor för ett företags genomförande uppställa, att en företagare som ersättning
för särskild skada skall tillhandahålla viss mark, som han förfogar
över eller enligt domstolens bedömande skäligen bör kunna komma i besittning
av. Utredningen ansåg sig emellertid icke kunna framlägga något
eget förslag i denna fråga, då principen kunde få återverkningar på andra
områden och erforderligt material för bedömande därav ej varit tillgängligt.
Enligt vattenlagssakkunnigas förslag skall ersättning i mark kunna utgå
endast i fråga om del av fastighet. Utredningen ansluter sig i denna
fråga helt till den mening varåt vattenöverdomstolen givit uttryck i sitt
remissyttrande över vattenlagssakkunnigas förslag (s. 32 ovan). Även den
som får hela sin fastighet förstörd bör alltså, enligt utredningens åsikt,
kunna få ersättning i annan fastighet.
I frågan huruvida marköverlåtelse skall kunna komma till stånd oberoende
av yrkande eller samtycke från ersättning stagares
sida anser utredningen de sakkunnigas förslag innebära att
hänsynen till den enskildes intressen alltför mycket kommit i skymundan.
Enligt utredningens mening bör sakägaren ha möjlighet att välja mellan
ersättning i mark och ersättning i penningar.
När det gäller frågan om vilka skadeobjekt, som kan
gottgöras i form av mark intog de sakkunniga den ståndpunkten
att endast mark skulle kunna ersättas med mark. Härom anför utredningen.
Vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande hävdat att förslaget i detta
avseende fått en alltför begränsad räckvidd, och utredningen ansluter sig
härvidlag till domstolens ståndpunkt. Skulle ett utbyggnadsföretag medföra
att skada i ett avseende för en sakägare innebure fördel i ett annat kan en
-
36
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
ligt rättspraxis — med gängse uttryck — kvittning ske. Förlust t. ex. i fråga
om fiske kan alltså kompenseras av vinst beträffande mark. Utredningen
anser att denna möjlighet ger vägledning även i förevarande fråga. Enligt
utredningens mening bör nämligen ersättning i mark kunna lämnas även
vid skada å annat realvärde än mark.
Angående förfarandet vid bestämmande av ersättning
i m ar k ansluter sig utredningen till den uppfattning varåt vattenlagssakkunnigas
majoritet givit uttryck, vilket alltså innebär att lösandet
av ersättningsfrågor skall i huvudsak ombesörjas av vattendomstol. En reservant
bland de sakkunniga hade föreslagit att domstolen skulle liksom
hittills fastställda penningersättningar men överlämna åt vederbörande
lantbruksnämnd att i den omfattning, som är möjlig inom ramen för ersättningsbeloppen,
och under medverkan av lantmätare m. fl. genomföra
den yttre rationalisering av jordbruket i orten som påkallas av uppdämningen
och som nämnden finner ändamålsenlig.
Ett led i förfarandet består av den förberedande undersökning av möjligheterna
att tillhandahålla er sättnings jord som enligt de sakkunnigas
förslag skall kunna utföras enligt företagarens val antingen av egna sakkunniga
eller genom tjänstelantmätare. Utredningen delar även i denna
fråga den mening som omfattas av de sakkunnigas majoritet. Enligt en reservation
skulle denna undersökning alltid verkställas av tjänstelantmätare.
Utredningen upptar till behandling även en av de sakkunniga ej behandlad
fråga som enligt utredningens mening utgör en brist i den gällande vattenlagen.
Härom anför utredningen.
Vattenlagen anger ej uttryckligen, i vad mån en företagare kan förpliktas
att utföra skadeförebyggande åtgärder. Enligt domstolspraxis förekomma
dock sådana ålägganden t. o. m. mot sökandes bestridande. En dylik åtgärd
kan föreskrivas om den dels är av sådan art, att den synes lämpligare
kunna utföras av sökanden än av sakägaren, dels icke föranleder onödigt
stor kostnadsökning för sökanden. Domstolarna ha vid utbildandet av denna
praxis stött sig på 2 kap. 2 § vattenlagen; skyddsåtgärden har nämligen
uppfattats som en del av själva utbyggnadsföretaget, och detta har ansetts
böra utföras på sådant sätt, att minsta olägenhet uppstode för sakägarna.
Enligt utredningens mening borde vattenlagen kompletteras med en bestämmelse
av innehåll att dylika skadeförebyggande åtgärder böra utföras
av sökanden där så enligt domstolens beprövande skäligen ske kan.
Yttranden över norrländska vattenkraftutredningens betänkande
De allra flesta remissinstanserna intar en positiv ståndpunkt till utredningens
förslag i vad desamma medför vidgade möjligheter till ersättning i
mark. Uttalanden i denna riktning göres av bl. a. vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarna
i Norrbygdens, Mellanbygdens, Österbygdens och Söderbygdens
vattendomstolar, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna
i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Norrbot
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
37
tens och Västerbottens läns handelskammare, Västernorrlands läns avdelning
av Landskommunernas förbund, Fjällkommunernas samarbetskommitté,
lappfogdarna i Norrbottens län, Arjeplogs, Arvidsjaurs och Jokkmokks
kommuner, Landskommunernas förbund, Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet
Landsbygdens folk, Samfundet för hembygdsvård och Samarbetsdelegationen
för de fyra nordligaste länen.
Lantmäteristyrelsen anför i ett utförligt yttrande inledningsvis några allmänna
synpunkter på bl. a. frågan om skador å fastighetsindelningen. Styrelsen
anför.
Tekniska företag och anläggningar beröra ofta fastighetsindelningen på
sådant sätt att densamma blir olämplig, t. ex. därigenom att delar av fastigheter
tagas i anspråk för nya ändamål, så att återstående delar erhålla
olämplig arrondering eller fastigheterna avsevärt minskas i omfattning. Så
kan ske t. ex. vid anläggning av allmänna eller enskilda vägar, järnvägar
eller kanaler eller vid åtgärder enligt 2 kap. VL. Vid byggande av väg torde
i allmänhet skadorna å fastighetsindelningen hänföra sig till en försämrad
arrondering, men med ökade vägbredder och omfattande trafikplatser vid
vägkorsningar kunna även avsevärda delar av fastigheter konsumeras för
vägändamål. Vid uppdämning torde skadorna å fastighetsindelningen vanligtvis
innebära en minskning i skadade fastigheters produktiva areal, men
i undantagsfall torde skadorna kunna väsentligen avse en försämrad arrondering.
I båda fallen kan ingripandet påverka en sådan förändring av enskilda
vägar och diken, att gällande fastighetsindelning icke kan anslutas
till desamma på ett ändamålsenligt sätt.
Det måste ur allmänna och enskilda synpunkter anses vara av stor vikt
att mera betydande skador som anställas på fastighetsindelningen i här förevarande
sammanhang ordnas upp. På längre sikt kunna sådana obotade
skador i vissa fall ha förödande verkningar såväl för ägarna som för bygden.
För näringslivet i bygden torde nämligen fastighetsindelningens beskaffenhet
i stort vara av den största betydelse.
Vid en fortsatt utbyggnad av''landets vattenkrafttillgångar är det med
hänsyn till vad nu sagts av vikt icke endast att viss generositet visas vid
ersättningars utdömande på sätt vattenkraftutredningen framhållit utan att
det jämväl tillses att skadorna på fastighetsindelningen botas i största möjliga
utsträckning.
Detta botande torde böra ske så, att fastigheter som i mera väsentlig omfattning
förlora mark (åker, äng eller skogsmark) nedanför dämningsgränsen
tilldelas mark i vederlag ovanför samma gräns och att arronderingsskadorna
undanröjas genom byte mellan sålunda skadade fastigheter inbördes
samt mellan dessa och andra, invidliggande fastigheter. Dessutom bör tillses
att enskilda vägar byggas och diken upptagas i erforderlig utsträckning,
så att den ändrade fastighetsindelningen kan ansluta därtill på lämpligt
sätt. Även i andra avseenden bör tillses att jordbruket icke lider skada. Detta
botande av dämningsskador bör på lämpligt sätt samordnas med den
fastighet sregleringsverksamhet som i övrigt kan vara erforderlig i bygden.
Ofta torde det nämligen förhålla sig så att en uppdämning aktualiserar ett
redan föreliggande regleringsbehov. Frågan om ersättning i jord vid uppdämning
är icke alltid alt huvudsakligen betrakta som en ersättningsfråga
utan ofta i väsentliga delar som ett fastighetsbildningsspörsmål.
Det bör emellertid framhållas att möjligheterna att bota skador på fastighetsindelningen,
föranledda av ett ingripande utifrån, i allmänhet äro
betydligt större vid vägbyggnad än vid uppdämning. Härtill kommer alt de
38
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
skador, som föranledas av vägbyggnad eller som förväntas uppkomma på
detta sätt, torde vara av betydligt större omfattning än dämningsskadorna,
vilka dessutom torde vara lokalt begränsade huvudsakligen till övre Norrland.
— Huruvida ersättning i mark kan lämnas, blir under alla förhållanden
beroende av tillgången på mark för ändamålet. Eftersom ersättning i
mark, där sådan är möjlig att ge, i första hand torde böra tillgripas såsom
den för de skadelidande i allmänhet fördelaktigaste lösningen, synes det
böra underlättas för företagare att anskaffa mark att användas för detta
ändamål. —- Frågan om markanskaffningen torde utgöra kärnan i detta
problemkomplex.
Efter att ha redovisat sin syn på frågan hur ersättningsförfarandet bör
kunna gestaltas och kritiserat utredningens förslag kommer lantmäteristyrelsen
till den slutsatsen att frågan om botande av de skador på fastighetsindelningen,
som kan förorsakas av mera omfattande uppdämning, icke
torde kunna lösas efter de riktlinjer vattenkraftutredningen föreslagit. Enligt
styrelsens mening synes en fortsatt utredning böra ske i samarbete med
1954 års fastighetsbildningskommitté. Därvid torde frågan huruvida tvång
på olika sätt skall få tillgripas vid ersättnings utgående i mark böra närmare
utredas.
Vattenöverdomstolen, som anser sig i huvudsak kunna hänvisa till sitt
yttrande över vattenlagssakkunnigas promemoria, uttalar bl. a. följande.
Vattenöverdomstolen anser fortfarande, att det är önskvärt att ökade
möjligheter till ersättning i realvärden tillskapas. Vattenöverdomstolen nödgas
dock liksom flertalet vattenrättsdomare konstatera, att sakägarna hittills
i många fall visat sig obenägna att utnyttja förefintliga möjligheter att
erhålla ersättning i realvärden, framför allt mark, samt i stället föredragit
penningersättning. Anledningen härtill har ofta varit, att inägojord numera
icke är så åtråvärd som tidigare samt — och icke minst — att de penningersättningar
som utdömas äro så höga, att de te sig fördelaktigare att erhålla
än jord. Särskilt i de fall, där sakägarna äro äldre och icke ha några barn,
som efter dem kunna övertaga jordbruket, och i de fall, där sakägarna hä
planer på att flytta till någon tätort, blir kraftföretag! mången gång endast
en anledning att lämna orten tidigare än vad som eljest skulle ha blivit
fallet. Kraftverks- och regleringsföretagen komma i sådana fall att påskynda
den avflyttning från landsbygden, som sedan länge pågått i stor utsträckning.
Vilken mening man än må hysa beträffande olika frågor om ersättning
i mark anser vattenöverdomstolen uppenbart, att dessa frågor kräver ytterligare
noggranna överväganden och att ett förslag till lagtext måste föreligga,
innan slutgiltig ståndpunkt kan tagas.
En vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol anser det beklagligt
att en reform, som innebär ökade möjligheter till ersättning i realvärden,
icke redan genomförts.
En annan vattenrättsdomare i samma domstol betvivlar att möjligheten
till ersättning i realvärden kommer att få någon praktisk betydelse ens efter
genomförande av utredningens förslag om penningtillägg motsvarande 50- procenttillägget. Gjorda erbjudanden om mark i ersättning för inägojord
avvisas enligt denne vattenrättsdomares mening regelmässigt. Skogen öns
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
39
kar sakägarna visserligen behålla men även beträffande skogsmark får hållas
för troligt att sakägarna i regel kommer att föredraga penningersättning.
I stort sett samma synpunkter uttalas, beträffande inägojord, av vattenråttsdomarna
i Österbijgdens och Söderbijgdens vattendomstolar. Vattenrättsdomarna
i sistnämnda domstolar anser det däremot önskvärt med ökade
möjligheter till ersättning i form av skogsmark.
Vattenfallsstyrelsen säger sig icke ha något att tillägga utöver de synpunkter
styrelsen anfört i yttrandet över vattenlagssakkunnigas förslag.
Vattenrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol anser att vägande skäl
utan tvivel kan anföras för införande av ökade möjligheter till ersättning i
mark. Enligt deras mening torde emellertid en dylik form av ersättning vara
förenad med så stora svårigheter i tillämpningen att det redan på grund
därav synes tveksamt om den bör införas i vattenlagstiftningen.
Kammarkollegiet anför.
Fastighetsägare, som nödgas mot lösen avstå av honom innehavd mark
eller som tvingas tåla en värdeminskning av marken, kan enligt svensk rätt
i regel icke göra anspråk på ersättning i annan form än penningar — detta
vare sig den åtgärd, som drabbar honom, förestavas av ett allmänt eller,
undantagsvis, ett enskilt intresse, önskemål om ändrad ordning härvidlag
ha framförts med särskild styrka inom vattenlagens område. Detta är förståeligt.
Vattenkraftexploateringen — i synnerhet sjöregleringarna — orsakar
stora och bestående skador på talrika fastigheter, vilkas brukbarhet är
förhållandevis sårbar. Vissa sjöregleringar skada märkbart en stor del av
jordbruksfastigheterna i en bygd. Å andra sidan äro företagarna vid kraftexploateringen,
kronan såväl som enskilda företagare, ofta antingen direkt
innehavare av skogsmark som kan ifrågakomma som kompensationsmedel
eller ekonomiskt anknutna till andra företag med stora skogsinneliav.
I sitt yttrande över vattenlagssakkunnigas förslag år 1952 till ändrade bestämmelser
om ersättning med anledning av företag enligt vattenlagen, vilket
förslag ligger till grund för motsvarande del av norrländska vattenkraftutredningens
betänkande, ställde kammarkollegiet sig likväl tveksamt såväl
till huvudfrågan, d. v. s. lämpligheten att i vattenlagen upptaga bestämmelser
om ersättning i form av mark, som till de vattenlagssakkunnigas detaljlösningar.
I detaljfrågorna ansluter sig det nu remitterade betänkandet i det väsentliga
till de synpunkter, kollegiet framförde i berörda utlåtande. Detta gäller
sålunda principen, att markersättning blott skall förekomma med den ersättningsberättigades
samtycke, regeln om femtio procents tillägg även vid
sådan ersättning samt förslagen att markersättning skall kunna utdömas
även för totalförstörd fastighet och för annat realvärde än fastighet, såsom
rätt till fiske.
Med hänsyn härtill kan kollegiet nu i stort sett inskränka sig till att beröra
huvudfrågan om lämpligheten av att ersättning i mark uldömes i vattenmål.
Då kollegiet år 1952 fann sig icke kunna tillstyrka, att i vattenlagen upptogos
regler om ersättning i mark, utgick kollegiet från iakttagelsen, att
starkare sjöregleringar ej sällan innebära ett söndertrasande av fastighetsbeståndet
kring sjön. Härav nödvändiggjordes, framhöll kollegiet, åtgärder
för en rationalisering av fastighetsindelningen, vilka i många fall borde inbegripa
även av sjöregleringen icke berörda fastigheter eller brukningsdelar
och som därför föllo utanför vattendomstolarnas dittillsvarande kompetens
40
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
och naturliga arbetsområde. Sakkunnigförslaget kunde, ansåg kollegiet,
medföra ett dubbelarbete av lantbruksnämnderna och vattendomstolarna,
vilket borde så mycket mer undvikas som de senare redan hade en stor arbetsbörda.
Kollegiet ansåg, att verksamheten för restaurerande av jordbruksfastigheterna
borde helt ankomma på lantbruksnämnderna.
Denna ståndpunkt synes kollegiet alltjämt ha ett visst fog. Vattendomstolsorganisationen
har emellertid under senare år fått en betydligt ökad kapacitet.
Med hänsyn härtill och då en snar lösning av denna lagstiftningsfråga
torde vara ett allmänt önskemål i berörda bygder, anser kollegiet sig
icke böra avstyrka att frågan löses i huvudsaklig överensstämmelse med
föreliggande förslag.
Lantbruksstyrelsen säger sig hälsa med tillfredsställelse varje åtgärd, som
kan öka möjligheterna att praktiskt lösa frågan om genomförande av fastighetsreglering
i bygder, som dämningsskadas och anser att i en del fall åtgärder
i syfte att återställa skadade fastigheter i förutvarande skick måhända
kan ge resultat av värde.
Vidare anför styrelsen.
Frågan om ersättning i mark är i många avseenden komplicerad. Det må
här först framhållas, att bygdens intressen kan komma i visst motsatsförhållande
till de enskilda skadelidandes intressen. Den som får sin fastighet
skadad kan finna det lämpligast att flytta bort och för det ändamålet ta ersättning
helt i pengar. Vill han däremot stanna kvar, är han ofta intresserad
av att få ersättning i realvärde, kanske närmast då ersättning i mark, och då
faller det sig väl oftast naturligt för honom att begära att få fastigheten återställd
i ungefär dess förutvarande skick. Ur bygdens intressen är det å ena
sidan inte tilfredsställande, att ersättningen till de enskilda går ut i snabbt
förbrukade penningmedel men det är å andra sidan — såsom närmare skall
beröras här nedan — inte alls givet, att det ur allmän synpunkt är lämpligt
att återställa fastigheten i dess förutvarande skick, eller att över huvud
taget ge den ersättning i mark.
De begränsade möjligheterna att ge bygden ersättning för förstörda produktionsfaktorer
med nya av samma art gör det än mer angeläget att man
utnyttjar de resurser, som står till buds till att skapa gynnsamma förutsättningar
för bygdens näringsliv. Vad markfrågorna beträffar, gäller det
att genom omreglering av fastighetsindelningen få till stånd jordbruk med
lämplig sammansättning och försedda med tillfredsställande fasta anläggningar.
Problemet är sålunda inte i första rummet en ersättningsfråga utan
en fråga om rationalisering av jordbruket i sådana bygder, som lider skada
genom uppdämpning.
Lappfogdarna i Norrbottens län påtalar att lagförslaget icke tillgodoser
lapparnas intressen eftersom lapparna ej äger den mark varå renskötseln bedrives.
Enligt deras mening bör rätt till vederlag i mark tillkomma även
statens lappfond såsom förvaltare av de enskilda lapparnas förfoganderätt
över renbetesnyttigheterna. Lappväsendet kan — anför lappfogdarna — lika
litet som de enskilda markägarna vara till freds med att endast erhålla till
framtidsvärdet osäkra penningersättningar. Liknande synpunkter framföres
av Norrlands naturvärn.
Även Svenska samernas riksförbund upptager frågan om lapparnas ställning
och rätt till ersättning.
41
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
Med avseende å förslagets detaljfrågor har avgivits bl. a. de
yttranden som beträffande varje fråga anges här nedan.
Utredningens förslag om att förhöj ningsregeln i 9 kap. 48 §
vattenlagen skall tillämpas även vid ersättning i mark ehuru i den
formen att ersättningstagaren, förutom mark likvärdig med vad som avstås,
erhåller penningar motsvarande halva värdet av vad som avstås, har föranlett
blandade yttranden från remissinstanserna.
Utredningens förslag tillstyrkes av Fjällkommunernas samarbetskommitté,
länsstyrelsen i Jämtlands län, överlantmätaren i samma län, Arjeplogs
kommun, vars fullmäktige dock anser att vederbörande, om han så önskar,
bör kunna få hela ersättningen i form av mark, samt Arvidsjaurs och Jokkmokks
kommuner.
Lantmäteristyrelsen anser det icke möjligt eller lämpligt att slopa förhöjningen
i de fall vederlag i mark utgått. En sådan åtgärd skulle enligt styrelsens
mening försvåra de möjligheter till frivilliga överenskommelser, som i
ett stort antal fall eljest torde föreligga samt dessutom skapa ett dåligt förhandlingsläge
vid den fastighetsbildningsförrättning som måste äga rum för
genomförande av ersättningsförfarandet.
Även lantbruksstyrelsen är positivt inställd till förslaget i denna del, främst
på grund av de ökade möjligheter att genomföra fastighetsregleringar som
förslaget torde medföra.
En vattenrätt sdomare i Norrbygdens vattendomstol anser att ersättning i
realvärden ej bör beräknas efter oförmånligare grunder än om ersättningen
bestämts i penningar och ansluter sig därför till utredningens förslag. Samma
mening uttalas av Västernorrlands läns avdelning av Landskommunernas
förbund, som framhåller att det är ett kommunalt önskemål att sakägarna
skulle föredraga ersättning i mark och att de därför bör stimuleras
att välja denna form för ersättning.
Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol anser det tveksamt om
förhöjning med 50 procent bör utgå även vid ersättning i realvärden.
Vattenrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol — som anser att sakägaren
bör äga valrätt mellan ersättning i penningar eller i mark — håller för
troligt att markersättningsformen blir föga attraktiv och väsentligen kommer
att stanna på papperet om den ej förenas med höjning av ersättningen utöver
fulla värdet av skadan.
Vidare uttalas.
Det torde dock kunna starkt ifrågasättas, om sådan förhöjning bör förekomma
vid ersättning genom marköverlåtelse. Motivet till förhöjningen enligt
9 kap. 48 § vattenlagen — möjligheten att skadeföremålet framdeles skulle
kommit att stiga i värde — föreligger knappast i detta fall. Det är svårt
att se, varför förhöjd ersättning skall utgå, när gottgörelsen lämnas i mark,
medan så icke sker — och ej heller av utredningen föreslås skola ske — i
de fall då ersättning utgår i kraft.
Vattenöverdomstolen anser sig ej kunna biträda utredningens förslag och
ansluter sig därvid till vad vattenrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol
anfört. Samma ståndpunkt intages av Sveriges industriförbund.
42
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar anser,
att något rimligt skäl ej föreligger för att ersättningstagare, vilken erhåller
mark likvärdig med den han avstår, dessutom skall bekomma hälften av
skadans värde i penningar. Enligt deras mening är en sådan regel ej heller
erforderlig för att — såvitt avser skogsmark — göra den nya ersättningsformen
mera attraktiv.
En betydelsefull fråga är huruvida den ersättningsberättigade skall äga
valrätt mellan ersättning i penningar och ersättning
i mark.
En vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol anser det normala böra
vara att sakägaren har valrätt men att domstolen bör ha möjlighet bestämma
härom då sakägaren ej själv tagit ståndpunkt eller då särskilda skäl
föreligger att förordna mot sakägarens önskan.
Tre andra vattenrättsdomare i samma domstol anser, att sakägaren alltid
bör ha valrätt. Samma mening har vattenrättsdomarna vid Mellanbygdens
vattendomstol samt Jokkmokks kommun.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter om ej domstolen bör ha
möjlighet att i speciella fall utdöma ersättning i realvärden även mot sakägarens
bestridande.
Fjällkommunernas samarbetskommitté anser att valrätt bör föreligga
enär detta i längden bäst gagnar kommunen.
Enligt överlantmätarens och länsstyrelsens i Jämtlands län mening bör
bestämmelserna i denna del utformas i huvudsaklig överensstämmelse med
vattenlagssakkunnigas förslag.
Kommunalfullmäktige i Arjeplog anser att ersättning i realvärden bör utdömas
i så stor utsträckning som möjligt och ifrågasätter därför om ej domstolen
även mot den ersättningsberättigades vilja bör kunna utdöma ersättning
i mark, i varje fall då det gäller skogsmark. Liknande synpunkter framföres
av Arvidsjaurs kommun.
En av de frågor i vilka vattenlagssakunniga och norrländska vattenkraftutredningen
uttalat delvis olika mening gäller sättet för anskaffande
av mark som är lämplig att ställa till ersättningstagarnas förfogande.
Vattenöverdomstolen finner det självklart att företagaren bör vara skyldig
att ställa till förfogande mark som han själv äger och mark som han i målet
förpliktats lösa från annat håll liksom mark vilken anvisats av lantbruksnämnd.
Enligt domstolens mening bör också skapas möjlighet att, där ett i en
koncern ingående bolag står som sökande till kraftföretag, taga i anspråk
mark, tillhörig annat bolag inom koncernen. Däremot ställer sig vattenöverdomstolen
avvisande till tanken på att en företagare skall vara skyldig tillhandahålla
mark, »som han enligt vattendomstolens bedömande bör kunna
komma i besittning av». Ej heller expropriation från ägare av stora markarealer
bör, anser domstolen, få tillgripas för att skaffa ersättningsmark.
En vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol uttalar att även kro
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
43
nan bör vara skyldig att tillsläppa mark för ändamålet i fråga. Samme vattenrättsdomare
och ytterligare tre vattenrättsdomare vid domstolen delar
utredningens mening om att företagare bör vara skyldig avstå även mark
som han enligt domstolens bedömande skäligen bör kunna komma i besittning
av. Liknande synpunkter uttalas av länsstyrelsen i Norrbottens län,
som därvid hänvisar till en den 1 mars 1956 dagtecknad skrivelse till Kungl.
Maj :t.
Kammarkollegiet uttalar.
Utredningen ifrågasätter, huruvida icke vattendomstol bör äga möjlighet
att som villkor för ett företags genomförande uppställa, att en företagare
som ersättning för särskild skada skall tillhandahålla — utöver viss
mark som han förfogar över — även mark som han enligt domstolens bedömande
skäligen bör komma i besittning av. Ett stadgande med detta syfte
synes kollegiet erforderligt för att bestämmelser om rätt till ersättning i
mark skola få avsedd effekt. Det torde kunna befaras att skogsägande bolag
och kommuner eljest komma att genomgående utbygga sina fallhöjder respektive
ingå i regleringsföretag med användande av särskilt bildade juridiska
personer som täckmantel.
Lantbruksstyrelsen uppger att erfarenheten visat att svårigheter ofta föreligger
att skaffa kompletteringsmark och påpekar dessutom att tillgängliga
resurser måste användas även för andra behov än sådana som aktualiseras
genom vattenkraftutbyggnad.
Härvid anför styrelsen.
Lantbruksnämnderna bör självfallet med all kraft underlätta lämplig
komplettering av jordbruk som skadas genom vattenreglering, men enligt
styrelsens mening kan sådana jordbruk icke utan vidare tillerkännas
prioritetsrätt till marktilldelning framför andra jordbruk med kompletteringsbehov.
I varje fall måste denna synpunkt hävdas beträffande mark,
som lantbruksnämnden kan tillhandahålla eller förmedla, ävensom annan
mark i kronans ägo. Markreserverna bör — i överensstämmelse med de
allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten — icke minst i bygdens
intresse disponeras så att resultatet blir ekonomiskt goda jordbruksföretag.
Den sålunda angivna principen för saneringsverksamheten kan
emellertid uppenbarligen i många fall ge utrymme för ersättning av dämningsskador
med realvärden i form av mark och anläggningar.
Fjällkommunernas samarbetskommitté samt Arvidsjaurs kommun anför,
Om Kronan är sökande, kan Kronan ofta ersätta mistad skogsmark genom
att skogsmark avstås från kronoparkerna. Därest nu Kronan för tillgodoseende
av ett allmänt intresse, nämligen skapande av elektrisk kraft,
tvingar enskilda skogsägare att avstå skogsmark, är det rätt och billigt
att Kronan giver kompensation från sina kronoparker. Därmed är det dock
icke sagt, att Kronan alltid bör ersätta skogsmark med annan skogsmark.
Vad som den enskilde får avstå kan vara något så obetydligt att realersättning
icke är påkallad. Vad som här har sagts om Kronan gäller ock ofta
industribolag.
Stundom är till en vattenbyggnad sökande en för ändamålet särskilt bildad
juridisk person, nämligen en regleringsförening eller ett dotterbolag.
Denna organisatoriska anordning bör emellertid icke göra de skadelidande
sämre ställda i fråga om möjligheten att få markkompensation. De bakom
-
44
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
liggande intressenterna böra vara skyldiga att avstå mark. Om nu de bakomliggande
intressenterna icke äro direkt parter i vattenmålet, kan saken ordnas
sålunda att sökanden icke får tillstånd annat än på villkor att sökanden
ställer mark till förfogande. Man kan hålla för visst att i sådant fall det
icke skall vara svårt för sökanden att från sina intressenter få erforderlig
mark. Skulle sådan regel, som här föreslås, icke gälla, skulle det för vattenkraftsintressenterna
vara möjligt att i mycket sätta regeln om realkompensation
ur kraft.
Sveriges industriförbund framhåller att den av utredningen skisserade
ordningen enligt vilken en företagare skulle vara skyldig tillhandahålla
mark, som han enligt domstolens bedömande bör kunna komma i besittning
av, ej synes förenlig med svensk rättsuppfattning.
Frågan om ersättning i mark skall kunna utgå ej blott då del av
fastighet skall ersättas utan även i fall då en hel fastighet förstöres har
vid remissbehandlingen föranlett en vattenrättsdomarc i Norrbygdens vattendomstol
att uttala sin anslutning till det senare alternativet. Övriga
remissinstanser har ej berört denna fråga.
Utredningens förslag innebär att ersättning i mark skall kunna utgå
även vid skada å annat realvärde än mark.
Denna mening delas av en vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol,
länsstyrelsen i Jämtlands län och överlantmätaren i samma län.
Förfarandet vid bestämmandet av ersättning i form av mark var
föremål för vattenlagssakkunnigas uppmärksamhet. Utredningen har anslutit
sig till de sakkunnigas förslag.
Kammarkollegiet, som i yttrande över de sakkunnigas förslag ingående
uttalade sig om förfarandet och ansåg att den föreslagna lagstiftningen
skulle i hög grad öka vattendomstolarnas arbetsbörda, uttalar nu följande.
Det synes — — — alltjämt angeläget att den närmare regleringen av
ifrågavarande arbetsuppgift utformas på sådant sätt att vattendomstolarna
ej belastas hårdare än nödvändigt. Dessa domstolar böra icke göras till
myndigheter för fastighetsarrondering. En tänkbar utväg är att vattendomstolen
på tidigast möjliga stadium av ett vattenmål uppdrager åt lantbruksnämnden
att uppgöra förslag till kompletteringar av skadade fastigheter.
Domstolens uppgift bör huvudsakligen vara att pröva och fastställa förslag
och överenskommelser, som tillkommit genom medverkan av lantbruksnämnd
och lantmätare.
Lantbruksstyrelsen anser, att det med vattenlagssakkunnigas förslag om
att den skadelidande i vissa fall var skyldig mottaga ersättning i mark i
stället för penningar kunde anses i viss mån berättigat att förlägga prövningen
av frågorna om fördelning av tillgänglig mark till vattendomstolen.
Med utredningens förslag saknas skäl härtill, anser styrelsen, som i denna
del anför följande.
Sedan Norrländska vattenkraftutredningen nu föreslagit, att tvångstilldelning
av ersättningsmark icke skall införas, finns det enligt lantbruksstyrelsens
mening icke några sakskäl att anknyta förfarandet rörande ut
-
45
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
delning av tillgänglig mark till de jordbehövande till vattendomstolen. Dessa
åtgärder torde i stället böra ske i direkt anslutning till den av lantbruksnämnderna
bedrivna verksamheten för jordbrukets rationalisering. Det är
ju naturligt, att lantbruksnämnderna betraktar saneringen av dämningsskadade
bygder som en av sina mest angelägna arbetsuppgifter och söka tillvarataga
alla möjligheter att förhjälpa den som så önskar till ersättningsmark.
Lantbruksstyrelsen avstyrker på nu anförda skäl det av utredningen föreslagna
förfarandet och föreslår att de berörda markproblemen i stället behandlas
i direkt anslutning till verksamheten för jordbrukets rationalisering
Lantmäteristyrelsen
utvecklar sin mening på följande sätt:
Om överdämd mark icke löses, tages den enligt VL i anspråk med en till
förmån för strömfallsfastigheten gällande servitutsliknande rättighet på
liknande sätt som allmän väg tages i anspråk med ständig nyttjanderätt.
I båda dessa fall är den upplåtna rättigheten av karaktär att fullständigt
taga marken i anspråk och någon olägenhet med ett överlåtande av marken
med äganderätt torde i fråga om uppdämd mark icke i allmänhet föreligga.
Så sker nu i vissa fall genom överlåtelser och åtföljande avstyckningar.
Skillnaden är närmast av formell art. Om överdämd mark på detta sätt tillfaller
kraftverksbyggaren (företagaren) med äganderätt, innebär detta vid
kompensation i mark, att mark bytes mot mark. Företagarens innehav,
som ofta torde ha förvärvats i huvudsakligt syfte att tillgodose hans intressen
vid utbyggande av vattenfallet, förlägges då vid detta byte i princip nedanför
dämningsgränsen — fastighet bör ju vid byte så placeras att den
bäst fyller sitt ändamål — medan övriga fastigheter tilläggas mark ovanför
dämningsgränsen.
Den ändring av fastighetsindelningen, som sådant byte innebär, kan enligt
jorddelningslagen (JDL) utföras efter två formellt olika system.
I ena fallet kan" sådant område av fastighet som avstås överlåtas genom
avtal enligt jordabalken (köpes- eller bytesavtal) för att därefter avskiljas
genom avstyckning och sammanläggas med byteskontrahentens fastighet.
Vid byte mellan två fastigheter blir det alltså två avstyckningar och två
sammanläggningar. Efter " dessa sammanläggningar erhålla fastigheterna
nya registerbeteckningar. Fången skola lagfaras. För genomförande av sammanläggningar
skola "förefintliga inteckningar dödas eller relaxeras i de avstyckade
områdena, varefter vid behov inteckningsreglering måste ske för
inordnande av inteckningarna i de genom sammanläggning bildade fastigheterna.
Detta förfarande är alltså ofta mycket omständligt. I vissa fall är
det icke ens möjligt att tillämpa.
1 andra fallet sker bytet av markområdena genom omreglerande fastighetsbildningsförrättning
(laga skifte eller ägoutbyte). De bytta områdena
övergå då till de nya fastigheterna utan fång, utan lagfart, utan inteckningsreglering
och utan åsättande av nya registerbeteckningar. De sakrätter,
som förut gällt i fastigheterna, gälla i princip fortfarande i samma fastigheter.
Omreglerande förrättning är alltså i de fall som här avses betydligt
enklare än avtalsbyte med åtföljande avstyckningar och sammanläggningar
och kräver en väsentligt mindre arbetsinsats från myndigheters och sakägares
sida. Särskilt är så fallet om bytena bli invecklade och beröra flera
fastigheter. Är antalet berörda fastigheter stort, torde avtalsbyte ur praktisk
synpunkt vara nära nog omöjligt.
46
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
förra, nämligen avtal med åtföljande avstyckning för sammanläggning. Utredningen
torde emellertid ha räknat med att uppdämd mark skulle tagas
i anspråk genom beslut av vattendomstol enligt VL, medan markvederlaget
skulle efter överlåtelse avstyckas för sammanläggning genom åtgärd av
fastighetsbildningsmyndighet. I det förra ledet av »bytet» gäller VL:s
tvångsregler, varjämte visst tvång torde ha åsyftats vid överlåtelsen av vederlagsmarken.
Genom denna anordning uppkommer viss oklarhet i fråga
om gränsdragningen mellan de olika myndigheternas prövning av näraliggande,
av varandra beroende frågor. Problemet torde kunna ändamålsenligt
lösas om förfarandet vid ersättning i mark för överdämd mark på sätt förut
anförts konstrueras som ett verkligt dubbelsidigt byte, vilket får genomföras
med de medel och på det sätt fastighetsbildningslagstiftningen anvisar.
Att de omreglerande fastighetsbildningsinstituten därvid i allmänhet
böra ges företräde har förut visats.
Med den lösning som nu föreslagits komma vissa av de problem som behandlats
i betänkandet att få sin givna utformning. Frågan huruvida andra
värden än mark skall kunna ersättas i mark eller icke får då lösas enligt
JDL:s allmänna regler. Likaså skulle det värderingssystem som JDL rör
sig med och som enligt lantmäteristyrelsens mening väl lämpar sig för
det slag av byte, varom här är fråga, komma att tillämpas.
Det bör anmärkas att ett utnyttjande av JDL:s oinregleringsinstitut i nu
förevarande sammanhang icke är någon nyhet — det är nämligen möjligt
redan med tillämpning av gällande rätt. Sålunda kan, i varje fall vid överenskommelse,
ägoutbyte ske för genomförande av sådan ändring av fastighetsindelningen
som här avses. Nuvarande oinregleringsinstitut äro emellertid
icke i alla avseenden lämpliga för tillgodoseeende av de krav, som ur nu
förevarande synpunkter kunna uppställas. Det är emellertid för styrelsen
bekant att 1954 års fastighetsbildningskommitté, åt vilken anförtrotts att
företa en allmän revision av fastighetsbildningslagstiftningen, ägnar dessa
frågor särskild uppmärksamhet och att kommittén har för avsikt att framlägga
förslag till ett fastighetsregleringsinstitut, som skall lämpa sig även
för botande av skador på fastighetsindelningen i anledning av bl. a. uppdämning
och framdragande av ny allmän väg.
Vattenmål och fastighetsbildningsförrättning vid ersättning i mark på
grund av uppdämning torde böra på lämpligt sätt samordnas. En sådan
samordning torde kunna lösas på liknande sätt som ifrågasatts vid samordning
av vägersättningsmål och fastighetsbildningsförrättning i en av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord framställning till Konungen den 14
juni 1955. Detta skulle innebära att i de fall, vederlag bedömdes kunna
utgå i mark, ersättningsfrågan i vattenmålet ej skulle behandlas, förrän
markby tesfrågan avgjorts vid förrättning enligt fastighetsbildningslagstiftningen.
Därefter kunde ersättningsfrågan upptagas till prövning av vattendomstol
i vanlig ordning. Därvid finge, i den mån genom fastighetsbildningsförrättningen
kompensation icke utgått för alla skador, ersättning i annan
form utdömas, likaså den förhöjning av ersättningen, som enligt VL skall
utgå.---Den nu anvisade lösningen drar en klar gräns mellan vatten
domstolarnas
och fas tighet sbildningsmvndigheternas kompetensområden.
Det är av synnerlig vikt att vederbörande distriktslantmätare, som enligt
JDL har att besluta i frågor om ändringar av fastighetsindelningen, på ett
tidigt stadium får tillfälle att taga del av de utbyggnadsförslag som kunna
föreligga. Härigenom kan han medverka vid de förberedande arbeten, som
erfordras för en bedömning av möjligheterna till markanskaffning och
vederlag i mark samt till åtgärder för botande i övrigt av de skador på fastighetsindelningen,
som förslagen kunna medföra. Genom sin fortlöpan
-
47
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
de kontakt med kommunerna kan han dessutom medverka till att arbetena
inordnas i kommunens allmänna planeringsverksamhet. Det kan
ifrågasättas huruvida icke distriktslantmätarens medverkan i dessa avseenden
bör komma till uttryck i förberedelsekungörelsen. — Lantmäteriets
skyldighet att helst utan tidsutdräkt verkställa de omregleringar som här
avses och att verkställa den förberedande planering som erfordras torde
komma att beaktas av 1956 års lantmäterikommitté vid den utredning angående
omorganisation av lantmäteristaten som nu pågår.
3. Interpellationer
I ett den 5 december 1958 i riksdagens andra kammare avgivet interpellationssvar
uttalade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, att
frågan om ersättning i form av mark och kraft lagstiftningstekniskt sett
är av komplicerad natur. Detta gällde särskilt ersättning i mark, beroende
på bl. a. det nära sambandet med fastighetsbildningslagstiftningen i övrigt.
Såväl dessa lagfrågor som andra därmed sammanhängande frågor — bl. a.
utformningen av bygdekraftsinstitutet — var emellertid, upplyste statsrådet,
under arbete i departementet, och i den mån detta arbete ledde till positivt
resultat skulle propositionen snarast föreläggas riksdagen.
Interpellanten ansåg det beklagligt om en lösning beträffande ersättning
i realvärden ej skulle kunna presteras ännu medan de stora projekten planeras.
Frågan om ersättningar i realvärden upptogs på nytt i en interpellation
i andra kammaren vid 1959 års riksdag. Vid besvarandet av interpellationen,
den 11 november 1959, erinrade departementschefen, statsrådet Lindell,
om sitt interpellationssvar den 5 december 1958 och meddelade, att det i
samband med departementsbehandlingen befunnits nödvändigt att närmare
undersöka vissa praktiska problem som kunde väntas uppkomma i samband
med realersättningar. Statsrådet uttryckte en förhoppning om att kunna
vid 1960 års riksdag framlägga förslag i frågan.
Den 20 april 1960 besvarade chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Kling, en ny interpellation i andra kammaren, angående ersättning i realvärden,
m. m., enligt vattenlagen. Samtidigt besvarades en enkel fråga i
samma ämne.
I sitt svar tillkännagav departementschefen, att han funnit sig ej böra
framlägga några förslag för riksdagen i nu förevarande fråga. Avgörande
härför hade varit att ett införande av realersättningar på grundval av framlagda
utredningsförslag befunnits medföra betydande tekniska och praktiska
svårigheter samt väsentligt öka arbetsbördan bl. a. för vattendomstolarna.
Dessa olägenheter och svårigheter hade bedömts vara så betydande
att de ej uppvägdes av de fördelar för sakägarna som ersättningar i realvärden
skulle innebära.
Sedan under debatten i anledning av interpellationssvaret från olika båll
48
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
ifrågasatts om de av departementschefen åberopade svårigheterna kunde
anses vara av den storlek att de ovillkorligen hindrar en lagstiftning, förklarade
departementschefen, bl. a., att lagstiftningen skulle medföra en betydande
— enligt vad det uppgivits 20-procentig — ökning av domstolarnas
arbetsbörda och att det beträffande ersättning i kraft också kunde ifrågasättas
om kraftbeloppen skulle bli av den storlek att de hade någon betydelse
för sakägarna, i varje fall i förhållande till det arbete och de kostnader
som reformen skulle föra med sig.
U. Ersättning vid upplåtelse av mark i samband med framdragande
av kraftledningar
I. Gällande bestämmelser
Rätt att bygga och bibehålla kraftledning grundas i regel på servitutsavtal.
Till skydd för servitutsrätten sökes inteckning. Äganderätten till mark och
växande skog förblir orubbad av avtalet. Om avtal ej kan träffas eller eljest
särskilda skäl föreligger tillgripes expropriationsförfarande.
För framdragande av ledning erfordras dessutom koncession enligt lagen
den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.
Om ersättning finnes ej andra bestämmelser än de som gäller expropriation
i allmänhet. Dessa regler är omedelbart tillämpliga endast i de fall då
expropriation måste tillgripas. I det allt övervägande antalet fall träffas frivilliga
uppgörelser.
I syfte att skapa en grund för enhetliga grunder vid beräkning av ersättningar
i samband med framdragande av kraftledningar har utarbetats vissa
normer. Dylika normer fastställdes av vattenfallsstyrelsen första gången år
1921 och avsåg enbart skog. Senare har utarbetats normer även för ersättningar
vid skador å åkermark. Nya normer tillkom år 1950 efter förslag av
kraftledningsskadeersättningssakkunniga, som den 28 november 1950 avgav
ett betänkande (stencilerat) i ämnet. I betänkandet behandlas ej frågan om
ersättning i mark eller andra realvärden.
2. Tidigare motioner m. m.
Vid 1950 års riksdag väcktes två motioner (nr I: 121 och II: 139), vari
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam
utredning och förslag angående komplettering med skog från statens
domäner av sådana fastigheter, som fått sitt skogsinnehav väsentligt förminskat
genom framdragande av kraftledningar.
Motionärerna anförde bl. a. följande.
49
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
De stora kraftledningar från Norrland och söderut, som dels redan dragits
fram och dels planeras, innebära ett svårt hot mot skogsbruket i de
trakter som beröras av ledningarna. När gator med 50 å 60 meters biedd
huggas upp för kraftledningarna, kunna mindre skogsskiften nästan helt
spolieras. Exempel finnas på bondeskogsbruk, som fått sin skogsareal reducerad
till hälften genom dylika kraftledningsgator. Förut bäriga fastighetei
ha genom kraftledningsgators framdragande blivit så försämrade, att de numera
måste betecknas som ofullständiga jordbruk. Risk föreligger, att denna
utveckling kommer att fortsätta i ökat tempo, så mycket mera som ki attledningsbyggandet
ej försiggår efter en på förhand uppgjord enhetlig plan
utan mer eller mindre slumpvis.
Efter en redogörelse för arbetet på upprättandet av nya normer för beräkning
av ersättningar vid framdragande av kraftledningar, uttalades i motionerna,
att även om dessa normer snart skulle föreligga, frågan om skadoina
på lång sikt för bondeskogsbruket dock skulle kvarstå olöst. Härom anfördes
vidare.
Det är gott och väl att någorlunda skälig ersättning erhålles för den genom
kraftledningsgatorna förstörda skogsmarken, men problemet om fastigheternas
bärighet i framtiden löses ej härmed. Enda möjligheten att varaktigt
råda bot på de skador som åstadkommas torde vara att de genom
kraftledningsgatornas framdragande försämrade fastigheterna tå sitt skogsinnehav
kompletterat, varvid tillskottsskog i första hand bör kunna erhallas
från statens egna domäner. Uppdraget att skota denna komplettenngsverksamhet
synes lämpligen kunna överlämnas till lantbruksnämnderna. Ertorderlig
utredning bör utan större tidsutdräkt kunna verkställas av lantbruksstyrelsen
och skogsstyrelsen i samråd med domänstyrelsen.
I yttrande över motionerna vitsordade domänstyrelsen alt de skador och
intrång, som uppstått genom framdragande av kraftledningar över skogsmark,
nått en betydande storleksordning. Enligt styrelsens mening hade vid
framdragandet av ledningar skogsbrukets krav beträffande ledningarnas
sträckning i regel icke blivit beaktade. Detta gällde i synnerhet de stora
stamlinjerna från Norrland. För att råda bot på detta missförhållande borde
skogsbruket redan på planeringsstadiet givas tillfälle att framlägga sina synpunkter
i fråga om ledningarnas sträckning.
Angående det i motionerna framförda förslaget om tillskottsskog till skadade
fastigheter anförde domänstyrelsen.
Enligt styrelsens mening är det av motionärerna framlagda förslaget
omöjligt att realisera. Enbart en överblick å en generalstabskarta, vara en
stamlinje och statens skogsinnehav utlagts, ger tydligt vid handen, att det
av motionärerna framförda förslaget är orimligt. Styrelsen har verkställt en
undersökning i detta hänseende beträffande den stamlinje, som för närvarande
är under stukning, nämligen Finnforsen—Enlcoping. De enskilda tillhöriga
fastigheter utefter denna linje, som skulle få sin framtida bärighet
så nedsatt, ätt de borde förstärkas med tillskottsskog, skulle näppeligen pa
.»rund av kronoskogarnas belägenhet, kunna erhålla någon tillskottsskog
från dessa skogar. 1 varje fall synes detta bliva förhållandet i ett fatal fall.
Endast fem kronoparker beröras eller ligga i närheten av ifrågavarande
stamlinje.
4 Bihang till riksdagens protokoll l%(). !> samt. 3 avd. Ar 33
50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
Lantmäteristgrelsen, som också avgav yttrande över motionerna, anförde.
De fall av nedsättning av jordbruksfastigheters bärkraft, som motionärerna
avse, äro jämförliga med sådana fall, där skogsmark avståtts för trafikändamål
och på sina håll för försvarsändamål. I alla dessa fall är det av
betydelse att skadeverkningarna på jordbruk och skogsbruk genom de nytillkomna
inrättningarna förminskas.
Det ligger i sakens natur, att en fastighets bärkraft i den mån denna är
baserad på naturtillgångar icke på lång sikt kan kompenseras med pengar.
Störa fördelar skulle vinnas, om kompensation i stället kunde lämnas i form
av mark. Därvid kan komma i fråga mark i allmän ägo eller mark, som för
ändamålet frivilligt förvärvas eller eventuellt i vissa fall även exproprieras
från bolag eller enskilda. Svårigheten är emellertid att finna mark, som lämpar
sig för sådant kompletteringsändamål. Den skogsmark, som skall ersatta
den mistade, måste ligga lämpligt till. De jordbruksfastigheter, varom
har ar fråga, ha i regel förhållandevis små skogsarealer och vad de förlorat
kan ej lämpligen kompenseras med ett avlägset liggande skogsskifte. I vissa
fall torde en omarrondering kunna ske genom avtalsmässigt genomförda
byten eller genom ägoutbyten enligt jorddelningslagen. På sådant sätt kan
till exempel stundom ett från en kronopark för kompensationsändamål upplåtet
mera avlägset skogsområde förflyttas till en för den mottagande fastigheten
lämpligare plats. Erfarenheten har dock visat, att sådana komplicerade
byten äro svåra att genomföra, åtminstone som isolerade företeelser.
Först i samband med att orten blir föremål för mera genomgripande åtgärder
i rationaliseringssyfte — den mest genomgripande åtgärden är härvid
laga skifte — torde möjligheterna bliva större att rätta till de missförhållanden
i fråga om fastighetens arrondering, bärkraft m. m., som uppkommit
genom framdragandet av kraftledningar eller dylikt. Lantmäteristyrelsen
anser fördenskull, att man måste räkna med att de av motionärerna
påtalade missförhållandena i huvudsak böra lösas i samband med andra frågor
rörande den yttre rationaliseringen av ortens jordbruksfastigheter.
Jordbruksutskottet, som behandlade motionerna, anförde (uti nr 54/
1950).
Uppenbarligen är det ur allmän synpunkt angeläget, att fastigheter, som
pa nyss angivet sätt fatt sin bärkraft försämrad i mera anmärkningsvärd
utsträckning, från annat håll tillföras tillräcklig areal skogsmark. Med hänsyn
till kronoskogarnas belägenhet torde emellertid såsom domänstyrelsen
framhållit det av motionärerna föreslagna förfarandet knappast vara möjligt
att tillämpa utom i ett fåtal fall. De praktiska svårigheterna torde därför
föranleda, att andra utvägar anlitas. Utskottet vill därvidlag till en början
framhålla, att mycket torde vinnas genom att företrädare för skogsbrukets
intressen få tillfälle att framlägga sina synpunkter rörande ledningarnas
sträckning redan på planeringsstadiet. Därigenom synas skador kunna
undvikas i icke obetydlig utsträckning. Vidare torde lantbruksnämnderna
jämlikt de år 1947 antagna riktlinjerna för jordbrukspolitiken ha göda möjligheter
att genom begagnande av kronans förköpsrätt samt genom expropriation
åstadkomma en lämplig rationalisering av jordbruk, vilkas bärkraft
blivit minskad.
Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet att
motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll
utskottets hemställan.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
51
Frågan om komplettering med skog av sådana fastigheter som fått sitt
skogsinnehav väsentligt förminskat genom framdragande av kraftledningar
upptogs ånyo genom motioner (nr I: 173 och II: 221) vid 1952 års riksdag.
Motionärerna uttalade, att frågans betydelse och räckvidd måste anses
verifierad genom de yttranden som avgivits i det med anledning av motioner
vid 1950 års riksdag väckta ärendet. Vidare uppgavs att enbart vattenfallsstyrelsen
till och med år 1949 byggt kraftledningar till en sammanlagd
längd av omkring 18 000 kilometer, varav större delen i skogsmark, och att
arealen av den skogsmark som tagits i anspråk kunde beräknas uppgå till
över 100 000 hektar.
Enligt motionärernas mening borde den omständigheten att svårigheter i
många fall förelåg att skaffa skogsmark som ersättning för vad som förlorats,
ej hindra att komplettering ägde rum i de fall där detta visade sig
möjligt.
Härefter anfördes i motionerna.
Med hänsyn till vad som i yttrandena anförts angående en eventuell utrednings
omfattning och sambandet med andra jordpolitiska frågor må
erinras, att chefen för jordbruksdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 1 november 1951 tillkallat sakkunniga för utredning rörande
frågan om behovet av åtgärder för förstärkning av ofullständiga jordbruk
med skog m. m. De uppgifter som dessa sakkunniga fått sig förelagda synas
så nära sammanhänga med den kompletteringsfråga, som här berörts,
att utredningen lämpligen bör kunna anförtros åt nämnda sakkunniga. Härvid
bör även undersökas möjligheten att lämna en skadelidande ersättning
i annan form än penningar i de fall där det visar sig omöjligt att verkställa
komplettering med skogsmark.
Motionerna utmynnade sålunda i en hemställan att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning och förslag angående
komplettering med skog eller — där detta ej lät sig göra — på annat sätt av
sådana fastigheter, som fått sitt skogsinnehav väsentligt förminskat genom
framdragande av kraftledningar.
I utlåtande (nr 53) över motionerna anförde jordbruksutskottet, efter en
redogörelse för utskottets utlåtande nr 54/1950, följande.
Utskottet delar alltjämt de åsikter, som konimo till uttryck vid 1950 års
utskottsbehandling av ifrågavarande spörsmål. Erfarenheten har emellertid
visat, att åtskilliga hinder av praktisk och ekonomisk natur försvåra användandet
av de utvägar, som förordades i nämnda sammanhang. Dessa
svårigheter synas göra sig allt starkare gällande i den mån utbyggnaden av
landets kraftledningsnät intensifieras.
Med hänsyn härtill torde frågan om förstärkning av berörda fastigheter
vara av den art, att en på längre sikt godtagbar lösning knappast kan ernås
utan mera ingående undersökningar, avseende i första hand möjligheterna
att begränsa skogsskadorna vid framdragandet av kraftledningar. Utskottet
tillstyrker därför det i föreliggande motioner framförda förslaget, att en utredning
av denna fråga skall komma till stånd. I likhet med motionärerna
finner utskottet lämpligt, att frågan upptages till övervägande i anslutning
till de problem av i viss mån likartad natur, vilkas prövning uppdragits åt
41 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 33
52
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
1951 års jordbruksrationaliseringsutredning. Utskottet förutsätter därvid,
att riksdagen i sinom tid kommer att underställas det förslag, vartill utredningens
överväganden kunna föranleda.
I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen hos Kungl. Maj:t
hemställa att prövningen av det i motionerna framförda spörsmålet skulle
överlämnas till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning. Denna utredning
avgav sitt första betänkande i maj 1954 (SOU 1954: 16). Betänkandet
innefattade förslag till lag med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets
yttre rationalisering m. m. (jordrationaliseringslag), vilken lag var
avsedd att ersätta jordförvärvslagen och lagen om kronans förköpsrätt. Vidare
föreslogs en ny lag om förbud för bolag, förening och stiftelser att förvärva
jordbruksfastighet. Utredningsuppdraget i nu ifrågavarande del synes
i detta sammanhang ej ha föranlett annat än ett uttalande om att bolag,
förening eller stiftelse som genom framdragande av kraftledningar fått
sitt skogsinnehav väsentligt förminskat, i vissa fall borde kunna åberopa
detta som skäl för förvärvstillstånd vid prövning enligt sistnämnda lagförslag.
I ett den 16 januari 1957 avgivet betänkande angående jordbruks förstärkande
med skog (SOU 1957:8) uttalade jordbruksrationaliseringsutredningen
i förevarande fråga följande.
Vad först beträffar de fall, där den drabbade fastigheten utgör ett ofullständigt
jordbruk av det slag som enligt vad förut sagts kan ifrågakomma
för skogskomplettering, synes något särskilt problem knappast vara för
handen. Här står självfallet till förfogande de redan befintliga och av utredningen
i det följande föreslagna medlen att åstadkomma en lämplig
komplettering. Annorlunda ligger saken till då det gäller sådan fastighet
som på grund av sin storlek normalt icke kan påräkna det allmännas stöd
för förstärkning med skog. Enligt utredningens mening bör dock stor betydelse
tillmätas den omständigheten att fastigheten lidit skada vid tillgodoseende
av ett allmänintresse. En frikostigare tillämpning av eljest gällande
principer synes därför vara motiverad. Utredningen anser med andra ord
att myndigheterna även i nu avsedda fall bör vara oförhindrade att lämna
sin medverkan till önskvärda kompletteringsåtgärder.
Slutligen kan i detta sammanhang erinras om att Kungl. Maj:t i proposition
nr 148 vid 1959 års riksdag avgav förslag angående statligt stöd till
jordbrukets rationalisering m. m. I anledning av propositionen jämte i anslutning
därtill väckta motioner avgav jordbruksutskottet utlåtande (nr
30). Såväl propositionen som motionerna och utskottets utlåtande innehåller
åtskilligt om komplettering — bl. a. med kronomark — av jordbruk
med mark av olika slag. De speciella kompletteringsbehov som uppstår till
följd av vattenuppdämning, framdragande av kraftledningar eller byggande
av vägar synes dock icke ha särskilt uppmärksammats.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
53
III. Ersättning i mark vid upplåtelser av vägmark
Frågan om ersättning i mark även vid upplåtelser av mark för vägändamål
har — som av den föregående redogörelsen framgår — i någon mån
uppmärksammats i samband med diskussionen om formerna för naturaersättning
vid upplåtelse av mark för vattenkraftutbyggnad. Mera ingående
uppmärksamhet ägnades vägfrågan i ett betänkande av 1945 års vägmarksersättningssakkuniga,
vilket betänkande avgavs den 9 mars 1948. År 1956
tillkallade särskilda sakkunniga — benämnda vägmarksersättningskommittén
— har sedan verkställt en översyn av vägmarksersättningssakkunnigas
betänkande. Kommittén har därvid avgivit en den 13 juni 1960 dagtecknad
PM. Vidare har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — efter samråd med
lantmäteristyrelsen — upptagit vissa här aktuella frågor i en den 14 juni
1955 hos Kungl. Maj :t gjord framställning.
I det följande lämnas en redogörelse för de sakkunnigas, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
samt kommitténs förslag men först redovisas huvuddragen
av gällande bestämmelser på detta område.
1. Gällande bestämmelser
Enligt 15 § lagen den 13 juni 1943 om allmänna vägar skall, innan väg
bygges, arbetsplan för vägen upprättas och, efter utställande för granskning,
fastställas. I regel är det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som meddelar
fastställelse. Lagakraftägande beslut om fastställelse av arbetsplan
har enligt 18 § den rättsverkan att ägare av berörd fastighet är skyldig att
med nyttjanderätt, s. k. vågrätt, upplåta för vägen erforderlig mark. För
markupplåtelsen och för annat intrång som orsakas av vägens byggande
eller begagnande är fastighetens ägare enligt 19 § berättigad till ersättning.
Om vägens framdragande jämväl medför nytta för fastigheten eller för
särskild rätt i avseende å denna, skall — jämlikt sista stycket i 19 § —
ersättningen jämkas med hänsyn härtill.
Närmare regler om planeringsarbetet finnes i vägstadgan den 30 juni
1943. Arbetsplan upprättas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller
vägförvaltningens försorg (16 §). Därvid skall bl. a. iakttagas att onödigt
intrång för fastighet och ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig sträckning
undvikes (15 §). Samråd beträffande vägens sträckning och vägförslagets
utformning i övrigt skall i förekommande fall ske med bl. a. överlantmätaren
(17 §). Tillfälle skall beredas bl. a. varje berörd fastighetsägare
att närvara vid terrängundersökning och därvid framföra sina synpunkter.
Vissa bestämmelser finnes om kallelse till sådan undersökning
(18 §). Upprättad arbetsplan skall i regel överlämnas till länsstyrelsen, där
den hålles tillgänglig för granskning och där anmärkningar inom viss tid
skall framställas (19 och 20 §§). Sedan planen slutbehandlats av länssty
-
54
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
relsen insändes den jämte inkomna yttranden och länsstyrelsens eget utlåtande
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (22 §). Beslut om fastställelse
skall delges bl. a. överlantmätaren samt kungöras (25 §).
Åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har uppdragits att utfärda närmare
anvisningar om upprättande av arbetsplan (27 §).
Nu redovisade bestämmelser avser de fall då kronan är väghållare. Beträffande
städer och stadsliknande samhällen, som själva är väghållare,
gäller att arbetsplan i regel skall upprättas genom stadens resp. samhällets
försorg i enlighet med de anvisningar som meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Ovan angivna bestämmelser är dock i allmänhet tilllämpliga
även beträffande sådan plan (38 och 40 §§).
2. Tidigare förslag
Vägmarksersättningssakkunnigas förslag
I de sakkunnigas uppdrag ingick bl. a. att överväga åtgärder ägnade att
minska olägenheterna av att brukandet av ägoskiften i samband med nyanläggning
eller omläggning av väg i vissa fall försvårades. Särskilt skulle
därvid undersökas på vad sätt möjligheterna att genom ägoutbyten motverka
olägenheterna av brukningsdelarnas splittring kunde underlättas.
De sakkunniga konstaterade att nya allmänna vägar, särskilt då de tillkom
genom omläggning av äldre vägar, i relativt stor utsträckning skar
brukningsdelar och ägoskiften så att ett rationellt utnyttjande av marken
för framtiden i hög grad försvårades. Enligt de sakkunnigas mening skulle
skadorna till stor del kunna undgås genom ägoutbyten, men erfarenheten
hade visat att dylikt förfarande kommit till användning endast i obetydlig
omfattning. För att möjliggöra ett mera allmänt genomförande av ägoutbyte
i samband med vägbyggnader borde enligt de sakkunniga följande
synpunkter tillgodoses.
1. Genomförandet av ägoutbyten syntes såvitt möjligt böra göras oberoende
av markägarens yrkande eller medgivande.
2. Ägoutbyte borde kunna genomföras utan tidsutdräkt. Förrättningsförfarandet
borde därför om möjligt förenklas.
3. Förrättningskostnaderna borde väsentligt nedbringas.
4. Ökad möjlighet att fastställa vederlag i penningar vid skillnad i uppskattningsinnehåll
mellan ägor, som skulle utbytas, borde övervägas.
De sakkunniga föreslog emellertid att, då frågan om förenkling av ägoutbytesförfarandet
vid väganläggning'' icke torde kunna behandlas för sig
utan borde upptagas i samband med den allmänna översyn av fastighetsbildningsväsendet
som då påginge, frågan måtte överlämnas till de s. k.
fastighetsbildningssakkunniga.
De under 2.—4. anförda önskemålen har i viss utsträckning tillgodosetts
genom de på fastighetsbildningssakkunnigas förslag företagna ändringar i
jorddelningslagen, vilka trätt i kraft den 1 juli 1951. Däremot har förslaget
under 1. icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960
55
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning
Styrelsen uttryckte som sin mening att en rätt för väghållare att taga initiativ
till ägoutbytesförrättning borde övervägas. Frågans stora principiella
betydelse borde dock medföra att densamma blev föremål för utredning i
samband med den pågående allmänna översynen av fastighetsbildningslagstiftningen.
I avbidan på slutförandet av nyssnämnda lagstiftningsarbete borde enligt
styrelsens mening vissa partiella lagändringar övervägas. Sålunda borde
väglagens bestämmelser om intrångsersättning ändras så att det för jordägarna
kom att framstå såsom ett omedelbart ekonomiskt intresse att taga
erforderliga initiativ till ägoutbyten i anslutning till väganläggningen. I
detta syfte syntes ersättningsbestämmelserna i 19 § allmänna väglagen böra
ändras så att ersättning för intrång, där detsamma helt eller delvis kunde
avhjälpas genom ändring av fastighetsindelningen, skulle utgå endast med
hänsyn till det intrång, som kvarstode efter fastighetsreglering. Vidare borde
vederbörande jordägares kostnader för regleringsåtgärd ersättas av väghållaren.
Med hänsyn till att genomförandet av ägoutbytena härigenom skulle
bliva ett intresse för jordägarna i samband med väganläggningarna torde
någon särskild initiativrätt för väghållaren icke bli erforderlig.
Framställningen utsändes på remiss till ett antal myndigheter och organisationer
och överlämnades sedan jämte remissyttrandena till fastighetsbildningskommittén
för att tagas under övervägande vid fullgörandet av
dess uppdrag. Kommittén har ännu icke avgivit något betänkande.
Vägmarksersättningskommitténs förslag
Inledningsvis anför kommittén följande.
Byggandet av väg medför ofta att delar av en fastighet blir avskilda från
fastigheten i övrigt. En sådan splittring av en fastighets ägor är självfallet
ägnad att försvåra fastighetens brukande. Särskilt allvarligt kan intrånget
bli vid anläggandet av motorvägar eller andra större trafikleder, där av säkerhetsskäl
överfarter inte kan tillåtas. För intrång av denna art är markägaren
visserligen berättigad till ersättning. Den från såväl allmän som enskild
synpunkt olämpliga ägosplittringen kommer dock i allmänhet att
kvarstå, även om intrånget skulle kunna helt eller delvis avhjälpas genom
ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen. Väghållaren har —
såvida han inte i undantagsfall äger av företaget berörd fastighet — för
närvarande inte någon rättslig möjlighet att få till stånd erforderlig lantmäteriförrättning
för en sådan indelningsändring. Initiativ därtill kan endast
tagas av vederbörande markägare. Erfarenheten har emellertid visat,
att markägarna av hänsyn till reaktionen bland grannarna eller av andra
skäl ogärna vill ansöka om förrättning.
Kommittén uppger härefter att vägmyndigheterna i några fall under
senare år i samarbete med den lokala lantmäteriorganisationen lyckats genomföra
delvis omfattande ägoutbyten i samband med byggande av motorväg.
Sedan fullständigt förslag till ägoutbyten utarbetats och förelagts
markägarna hade dessa därvid till viss del frivilligt medverkat. I övrigt ha
-
56
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
de ägoutbytena kunnat genomföras genom att vägförvaltningen själv eller
lantbruksnämnden i samråd med vägförvaltningen förvärvat fastigheter
som berörts av vägföretaget. Som ägare av sådan fastighet hade vägförvaltningen
eller lantbruksnämnden sedan kunnat taga initiativ till lantmäteriförrättning.
Härefter uttalar kommittén.
Även om väghållaren alltså ibland lyckats få till stånd ägoutbyten i större
skala, är det klart att detta är möjligt endast under gynnsamma omständigheter.
Lämplig fastighet kan inte alltid förvärvas av väghållaren eller lantbruksnämnden.
Förfarandet kan lätt medföra betydande kostnader för det
allmänna. Enligt kommitténs mening kan därför en fullständig lösning av
problemet endast åstadkommas genom lagstiftning.
Kommittén har övervägt olika möjligheter till en rättslig reglering av
frågan. En möjlighet som därvid stått i förgrunden är att införa en rätt
för väghållaren att taga initiativ till ägoutbytesförrättning. Liksom vägmarksersättningssakkunniga
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess
ovannämnda framställning har kommittén emellertid funnit, att frågan om
ett sådant initiativ lämpligen bör sättas in i ett större sammanhang. Behov
av att kunna genom ändringar i fastighetsindelningen eliminera skador
på fastigheter föreligger med växlande styrka även vid andra former av
tvångsingripanden än dem som sammanhänger med väganläggningar. Problemet
bör måhända bedömas ur en ännu vidare synvinkel. Det har sålunda
ifrågasatts att införa ett officialinitiativ för sådana fall, där över huvud ett
starkt allmänt intresse av omregleringar av fastighetsindelningen föreligger.
Kommittén ansåg sig på anförda skäl inte böra gå närmare in på frågan
om initiativrätt för väghållare men kommittén fann det angeläget att frågan
upptogs till övervägande i samband med fastighetsbildningskommitténs arbete.
Eftersom denna kommittés uppdrag är mycket omfattande och det
måste antagas komma att dröja avsevärd tid innan dess förslag kan bli
genomförda, ansåg sig vägmarksersättningskommittén böra överväga huruvida
— i avbidan på en mera generell lagstiftning och utan att försvåra en
sådan lagstiftning — möjlighet förelåg att vidtaga åtgärder som kunde
vara ägnade att stimulera till ökad användning av ägoutbyten.
I samband med redogörelsen för gällande bestämmelser har omnämnts,
att fastighetens ägare är berättigad till ersättning dels för markupplåtelsen
och dels för annat intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande.
Under åberopande av en allmän rättsgrundsats enligt vilken den som
tillfogas en skada, för vilken någon annan är ansvarig, är skyldig att i
rimlig utsträckning själv vara verksam för att mildra verkningarna av skadan,
föreslår kommittén en regel enligt vilken den som genom framdragandet
av väg lider intrång, utöver vad avståendet av marken innebär, ej
skall äga rätt till ersättning om intrånget, utan olägenhet av betydelse för
ägaren, kan avhjälpas genom ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen.
Avsikten med denna regel är att den skall uppmuntra fastighetsägarna
att begära förrättningar, vilka kan leda till en sanering av fastiglietsförhållandena.
57
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
Beträffande det intrång som ligger i själva markupplåtelsen anser kommittén
goda skäl tala för en regel enligt vilken markägaren ej skulle få
ersättning i penningar om markförlusten kunde kompenseras genom tillskott
av jord i samband med fastighetsreglering. En regel av detta innehåll
skulle emellertid enligt kommitténs mening beröra ersättningsprinciper av
stor betydelse och borde därför ej genomföras i förevarande sammanhang.
I syfte att underlätta ägodelningsrättens bedömning av frågan om rätt till
intrångsersättning med hänsyn till den av kommittén föreslagna regeln,
föreslås att i samband med planeringsarbetet för väganläggningar förslag
skall upprättas till ägoutbyten och andra ändringar i fastighetsindelningen.
Bestämmelser härom skall enligt förslaget införas i vägstadgan.
Kommittén har även uppmärksammat att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
f. n. saknar rätt att sälja fastighet vars taxeringsvärde överstiger 30 000
kronor. Angående denna regels inverkan i förevarande sammanhang anföres.
Erfarenheten har givit vid handen att vägmyndigheterna lättare kunnat
få till stånd ägoutbyten i de fall, där man förfogat över mark som kunnat
erbjudas sakägarna såsom tillskottsjord. Som en komplettering till tidigare
föreslagna åtgärder för att stimulera till ökad användning av ägoutbyten
vill kommittén därför föreslå att värdegränsen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
bemyndigande att avyttra fast egendom höjs, i de fall avyttringen
sker i samband med fastighetsreglering.
En viss parallell till dessa marköverlåtelser föreligger i de markbyten
som domänstyrelsen äger företaga inom ramen för jordbrukets yttre rationalisering.
Enligt beslut vid 1948 års riksdag (se prop. 148/1959 s. 214) har
domänstyrelsen bemyndigats att utan värdebegränsning ingå s. k. avtalsbyten
av mark, d. v. s. byten som sker annorledes än enligt jorddelningslagstiftningen.
Som villkor gäller att vederbörande lantbruksnämnd och fastighetsbildningsmyndighet
skall ha tillstyrkt bytet.
Kommitténs förslag har varit föremål för remissbehandling och ärendet
är f. n. föremål för beredning inom kommunikationsdepartementet.
Remissyttrandena i anledning av motionerna
De flesta remissinstanserna instämmer mer eller mindre uttryckligt i motionärernas
uttalanden om de problem vattenkraftutbyggnaderna m. m. medför.
Beträffande möjligheterna att uppnå lösningar, som bättre än de nuvarande
reglerna tillgodoser önskemålen om ersättningar i realvärden, är meningarna
däremot delade. Motionärernas förslag om utredning och prövning
av föreliggande spörsmål i syfte att öka möjligheterna till ersättning i realvärden
tillstyrkes av lantbruksstyrelsen. Svea hovrutt, Svenska vattenkraftföreningen,
vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen avstyrker samma förslag.
Svea hovrätt finner i och för sig rimligt att fastighetsägare, som tvångsvis
frånhändes mark, beredes en mot skadan eller intrånget svarande kom
-
58
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
pensation i liknande mark eller annat realvärde. I fråga om dämningsskador
hänvisar hovrätten till de uttalanden som tidigare gjorts av vattenöverdomstolen
och som delvis refererats här ovan. Hovrätten understryker emellertid
de kritiska synpunkter som efter det vattenlagssakkunniga avgav sitt
förslag framkommit rörande de praktiska möjligheterna att utdöma realersättningar,
särskilt såvitt angår mark.
Vidare anför hovrätten.
De svårigheter som sålunda försports rörande möjligheterna att när det
gäller dämningsskador tillskapa ett praktiskt lämpligt förfarande för bestämmande
av skadeersättning medelst överlåtelse av mark torde i än högre
grad göra sig gällande i fråga om markskador vid framdragande av kraftledningar
och byggande av allmänna vägar. Att en enskild skadelidande erhåller
lämplig, värdebeständig naturakompensation kan även i dessa fall
vara lika rimligt eller angeläget som vid dämningsskador. Men av naturliga
skäl torde möjligheterna för ersättningsgivarna att i dessa fall ställa mark
till förfogande såsom skadekompensation vara så begränsade, att kanske
vanligen endast ett fåtal, av slumpen bestämda fastigheter skulle kunna få
nytta av de tilltänkta ersättningsbestämmelserna. Hovrätten vill därför med
hänsyn till dessa svårigheter och under beaktande av övriga på spörsmålet
inverkande synpunkter närmast ansluta sig till samma uppfattning som
den, åt vilken jordbruksutskottet givit uttryck i sitt---utlåtande år
1950, samt anser således, att frågan om markkomplettering i dessa fall i
huvudsak torde böra lösas i samband med övriga frågor rörande den yttre
jordbruksrationaliseringen.
Därest lagutskottet delar denna uppfattning, synes någon åtgärd i anledning
av de nu remitterade motionerna icke vara påkallad, enär rationaliseringsverksamheten
ändock lärer bliva föremål för statsmakternas fortsatta
särskilda uppmärksamhet. Rationaliseringsfrågan har närmare behandlats i
bl. a. jordbruksutskottets utlåtande nr 30 år 1959 i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet nr 148. Såsom ock framgår av detta utlåtande
äro vissa för rationaliseringsverksamhetens underlättande betydelsefulla lagfrågor
föremål för utredning av 1954 års fastighetsbildningskommitté och
1958 års jordlagsutredning. Dessa lagfrågor torde vara av vikt ej minst för
främjande av de i förevarande sammanhang betydelsefulla markbyten och
omskiften, som med bl. a. lantbruksnämndernas stöd under senare år kommit
till stånd i alltmer ökad omfattning och som kunna tillföra bondejordbruket
välbelägen ersättningsmark.
Lantmäteristyrelsen anser att vederlag i mark för mark, som avstås till
allmänna ändamål, många gånger är angelägen med hänsyn till de enskildas
berättigade krav och dessutom ändamålsenlig ur jordpolitiska synpunkter
samt anför vidare.
Som förutsättning härför torde dock i allmänhet gälla antingen att ianspråktagen
mark är av väsentlig omfattning eller att vederlag kan utläggas
i anslutning till de fastigheter, som avstått mark. Detta senare krav torde
vanligen icke kunna uppnås i andra fall än där fastighetsbeståndet är
föremål för omreglering och den mark, som ställes till förfogande som vederlag,
därvid kan fördelas mellan ersättningsberättigade fastigheter.----
Om en sådan omreglering inte är aktuell skulle, som också i motionerna
anges, vederlag i mark kunna i princip utgå gemensamt till en grupp av ersättningsberättigade
fastigheter, t. ex. i en by. En sådan lösning förutsätter
dock att sådan mark genom lantmäteriförrättning kan utläggas som en sam
-
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
59
fälld tillhörighet till dessa fastigheter. I gällande jorddelningslag har denna
situation inte beaktats, men man torde kunna räkna med att det förslag till
en ny fastighetsbildningslag, som är under utarbetande inom 1954 års fastighetsbildningskommitté,
kommer att anvisa en lösning av detta problem.
En sådan lösning torde dock inte böra tillgripas om inte vederlagsmarken
är av någorlunda väsentlig omfattning.
I de fall vederlag i mark lämpligen bör utgå som ersättning för tvångsianspråktagen
mark är det alltså i allmänhet ett fastighetsbildningsspörsmål
att fördela eller till fastigheten knyta mark, som ställes till förfogande
av den, för vilkens räkning marken exproprieras eller eljest överlåtes eller
upplåtes. Ett reglerande av frågan om skyldighet att ställa mark till förfogande
för detta ändamål faller emellertid utanför fastighetsbildningslagstiftningens
ram. I den mån expropriation eller liknande förfarande sker för
kronans räkning kan frågan om att lämna mark som vederlag regleras i administrativ
ordning. I andra fall kräves, om skyldighet att ställa mark till
förfogande eftersträvas, införande av bestämmelser därom i alla de olika
lagar, som kunna tillämpas för ianspråktagande av mark tvångsvis. En sådan
principiell nyhet i lagstiftningen, vilken skulle föra med sig en ingående
reglering av ett invecklat problemkomplex av fastighetsbildningsrättslig
natur, torde inte böra övervägas utan mycket starka skäl.
Eftersom vederlag i mark många gånger är en både ur allmän och enskild
synpunkt fördelaktig ersättningsform vid ianspråktagande av mark
för vissa allmänna behov, finns skäl till att underlätta för företagare att
anskaffa mark att ställas till förfogande för detta ändamål.
Det av motionärerna upptagna spörsmålet torde kunna upptagas till prövning
i samband med behandlingen av de frågor, som utretts av norrländska
vattenkraftutredningen och vägmarksersättningskommittén.
Lantmäteristyrelsen, som ansett anledning saknas för styrelsen att i detta
sammanhang beröra frågan om ersättning i form av fri kraft, vill dock
ifrågasätta huruvida sådan ersättning lämpligen skall utgå i andra fall än
i samband med upplåtelse eller överlåtelse av rätt till vattenkraft.
Svenska vattenkraftföreningen anser numera utrett att ersättning i form
av elektrisk kraft medför olägenheter, som väsentligt överväger de fördelar
som denna ersättningsform skulle kunna medföra. Enligt föreningens mening
gäller detta i minst lika hög grad i fråga om ersättning i mark. Föreningen
anser därför att motionerna ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
Vattenfallsstgrelsen refererar departementschefens uttalanden i det förut
omnämnda interpellationssvaret den 20 april 1960 och anför som sin mening
att samma omdöme om de lagstiftningstekniska svårigheterna m. m. i
än högre grad torde gälla frågan om ersättning i form av markupplåtelse
samt att detsamma torde äga tillämpning på skador till följd av kraftledningars
framdragande och anläggande av vägar.
Härefter anföres.
I ett avseende avviker motionärernas förslag något från tidigare framlagda
sådana, i det motionärerna starkt understryka, att förlust av skog bör
kunna kompenseras genom tillskjutande av motsvarande arealer från Domänverkets
markinnehav. EU skäl mot införande av ett markersättningsinstitut
i vattenmål har tidigare ansetts vara, att en företagare på kraftverks-
eller sjöregleringsområdet i allmänhet icke förfogat över mark lämpad
för kompensationsändamål och att möjligheten att anskaffa sådan
60
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
mark varit beskuren. Skulle statliga skogar ställas till förfogande för ändamålet,
kommer frågan i ett något annat läge för bygder, där lämpligt belägna
statliga skogsinnehav finnas. Enligt vattenfallsstyrelsens förmenande
måste dock starka betänkligheter göra sig gällande mot införande av ett ersättningsinstitut,
som endast i lokalt avgränsad omfattning och därtill väl
endast i vad gäller statlig företagsamhet skulle tillgodose önskemålet om penningersättnings
ersättande med realvärdeskompensation.
Styrelsen avstyrker sålunda den av motionärerna begärda utredningen.
Sveriges skogsägareförbund — som framhåller att förbundet saknar kompetens
att yttra sig om ersättning i kraft — anser, att förhållandena ställer
sig i ett väsentligt avseende olika beroende på om det gäller skog avträdd
från det enskilda skogsbruket eller från bolagsskogsbruket.
Efter att ha betonat de stora svårigheter som föreligger att mera allmänt
genomföra motionärernas förslag, anför förbundet.
Till skillnad från skogsbolagen har de enskilda skogsägarna åtminstone
formell möjlighet att genom förvärv av annan skogsmark ersätta avträdd
mark. Med de skogstillgångar, som lantbruksnämnderna nu besitter och de
många tillfällen till ytterligare markförvärv, som dessa nämnder redan har
och än mer till följd av utvecklingen på fastighetsmarknaden på landsbygden
synes komma att få, borde förevarande fråga i vad den gäller enskilda
skogsägare kunna lösas genom lantbruksnämndernas förmedling utan att
några som helst tvångsvisa föreskrifter införs.
För skogsbolagen åter, för vilka markavträdelserna ofta äro av mycket betydande
omfattning, ställer sig kompensationsfrågan i nuvarande jordpolitiska
läge helt annorlunda, då bolagen som regel i föreliggande fall inte har
möjlighet att genom kompletteringsköp ersätta avträdd skogsmark. Enligt
nu tillämpad praxis få nämligen bolagen anmärkningsvärt nog inte tillgodoräkna
sig dylika markavträdelser vid byten eller köp av skogsmark.
Förbundet vill i detta sammanhang erinra om, att 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning
i sitt förslag till ny bolagsförbudslag (SOU 1954:
16) behandlat denna kompensationsfråga och förordat att bolag, förening
eller stiftelse, som får sitt skogsinnehav väsentligt förminskat genom framdragande
av kraftledning, borde få åberopa detta som skäl för förvärvstillstånd.
Förbundet, som finner denna inställning skälig och förnuftig — icke
minst med tanke på önskvärdheten av att skogsbolagen därigenom ges flera
tillfällen att effektivt delta i den nu så aktuella verksamheten för främjandet
av jordbrukets yttre rationalisering — hemställer, att lagutskottet vid
sin behandling av ärendet måtte beakta ifrågavarande anomalitet i nu rådande
praxis för bolags jordförvärv och verka för att den utmönstras.
Domänstgrelsen hänvisar till sitt år 1950 avgivna utlåtande över motioner
vid 1950 års riksdag (se ovan s. 49) och anser att de i detta yttrande gjorda
uttalandena gäller även för vägar och dämningsområden. Beträffande skador
som förorsakas av vattenuppdämning erinrar styrelsen om att ersättning
utgår med fulla värdet och hälften därutöver. Styrelsen anser detta
vara för ersättningstagarna förmånligt, icke minst om de med lantbruksnämndernas
förmedling önskar skaffa sig tillskottsmark. Över huvud torde
denna väg enligt styrelsens mening lättare leda till resultat, därvid givetvis,
såsom vid all rationaliseringsverksamhet, även kronomark kunde komma
i fråga.
61
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
Styrelsen finner på anförda skäl den av motionärerna påkallade prövningen
icke påkallad.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför.
Styrelsen delar helt motionärernas uppfattning, att arronderingsskador
och övriga intrång i samband med anläggande av allmänna vägar i görligaste
mån böra elimineras eller i vart fall reduceras genom jordpolitiska åtgärder.
Sålunda har styrelsen under senare år och särskilt då i samband med motorvägsbyggena
allt mera frångått tidigare tillämpad praxis att ersätta intrångsersättningar
i penningar utan i stället sökt att i samråd med lantbruksnämnder
och lantmäterimyndigheter få till stånd ägoutbyten, omarronderingar
och andra jordpolitiska åtgärder. Visserligen ha huvuddelen av sagda
åtgärder ägt rum inom typiska jordbruksområden, men torde något formellt
hinder till företagande av ifrågavarande åtgärder även inom skogsbygder
icke föreligga. Styrelsen kan i detta sammanhang emellertid icke
underlåta framhålla, att behovet av arronderingsåtgärder i skogsmark bör
bedömas med hänsyn till bl. a. det förhållandet att allmän vägs framdragande
där — i motsats till vid vattenuppdämning — ofta tillför fastigheterna en
icke oväsentlig båtnad.
Vidkommande det tekniska genomförandet av ägoutbyten hämmas detta
genom det förhållandet, att enbart innehavet av vågrätt icke ger Kronan rätt
att påkalla ägoutbyten. Styrelsen har sökt råda bot härpå genom att själv
eller via vederbörande lantbruksnämnd förvärva för ägoutbytenas genomförande
erforderlig mark, detta givetvis dock endast under förutsättning att
nyttan ur såväl väg- som jordbrukspolitik synpunkt står i rimlig proportion
till utgifterna för ägoutbytenas genomförande. Frågan om vitsord
för väghållaren till ägoutbyte har emellertid på styrelsens initiativ tagits
upp till behandling av såväl de fastighetsbildningssakkunnige som vägmarksersättningskommittén,
vilken sistnämnda till Kungl. Maj :t överlämnat
förslag i positiv riktning i hithörande hänseende.
Därest styrelsen genom ändrad lagstiftning beredes möjlighet att påkalla
erforderliga ägoutbyten i enlighet med jorddelningslagens bestämmelser,
kommer detta" givetvis att i hög grad befordra motionärernas önskemål,
och torde enligt styrelsens förmenande ytterligare åtgärder därutöver icke
kunna anses skäligen påkallade evad avser allmänna vägar.
Lantmuteristyr elsen har vid sitt till utskottet avgivna yttrande fogat det
av styrelsen avgivna remissyttrandet över vägmarksersättningskommitténs
förut redovisade PM.
I detta yttrande anför styrelsen bl. a. följande.
Frågan om fastighetsreglering för att minska de skador och intrång på
fastigheterna som uppkomma genom anläggande av allmänna vägar tillmätes
av lantmäteristyrelsen mycket stor betydelse. En överslagsmässig kalkyl
på grundval av de planer som förekommer rörande utbyggnaden av det
allmänna vägnätet ger vid handen, att det antal fastigheter som direkt kommer
att beröras av framtida väganläggningar torde komma att bli högst
betydande och sannolikt komma att kunna räknas i sexsiffrigt tal. För ett
stort antal av dessa fastigheter torde visserligen de olägenheter som uppkomma
bli endast helt ringa, men för ett betydande antal torde skadorna
bli av sådan omfattning, att de utgöra ett allvarligt hinder för ett rationellt
utnyttjande. Genom den ökade trafikintensiteten och de skärpta krav i fråga
om linjeföring, utfarter, korsande trafik m. in. som numera gälla torde vidare
föreligga större risk för skador än som tidigare varit fallet. Det synes
därför ur ''såväl allmän som enskild synpunkt synnerligen angeläget, att
62
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
skador på fastighetsbeståndet som uppkomma genom anläggande av allmän
väg i största möjliga utsträckning förhindras eller undanröjas.
Styrelsen redogör härefter för den verksamhet som i samarbete med vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen under senare år bedrivits, framför allt i Kristianstads
län, och som delvis berörts å sid. 55—56 ovan. I detta sammanhang
uppges också, att verksamheten kommer att handhavas av inom lantmäteriet
upprättade specialorganisationer, ett system till vilket bl. a. statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet givit sin anslutning (prop. nr
74/1960).
Härefter anföres.
Lantmäteristyrelsen vill för sin del starkt betona angelägenheten av att
det allmänna medverkar till markanskaffning för undanröjande av skador
av väganläggningar, och vill därför tillstyrka vägmarkskommitténs förslag
att vägmvndigheterna skall tillerkännas vidgad befogenhet att avyttra
fast egendom i samband med fastighetsreglering. Om vägförvaltningen eller
lantbruksnämnden för vägförvaltningens räkning i likhet med vad som
skett i Kristianstads län lyckas förvärva tillräckligt många nyckelfastigheter
har den möjlighet att i egenskap av markägare ansöka om erforderliga
förrättningar för att undanröja de skador som vägbyggnaden förorsakat genom
ianspråktagande av själva vägmärken och genom försämring av arronderingen.
Sådana förrättningar torde med stöd av bestämmelserna i 8 kap.
1 § fjärde stycket jorddelningslagen i många fall kunna genomföras också
mot annan sakägares bestridande. Genom att det allmänna genom aktiva
insatser av detta slag för sakägarna ger uttryck för sin strävan att på allt
sätt medverka till att olägenheterna av vägbyggnaden minskas, torde emellertid
sakägarnas benägenhet till att å sin sida medverka till sådana förbättringsåtgärder
komma att öka, varigenom det i regel torde bli möjligt
att få till stånd samförstånd mellan parterna.
Styrelsen hyser därför den uppfattningen, att en aktiv verksamhet från
det allmännas sida med markanskaffning är ett verksamt medel då det
gäller att få till stånd de erforderliga fastighetsregleringsförrättningarna.
Annorlunda blir förhållandet då det allmänna ej disponerar över nyckelfastigheter
inom områden där allmän väg anlägges. I många fall torde det
ej trots ansträngningar vara möjligt att på rimliga villkor förvärva sådan
mark. I sådana fall har det visat sig ytterst svårt att få till stånd de erforderliga
ansökningarna om förrättningar, vilket också medfört att verksamheten
i sådana fall hittills haft mycket ringa omfattning. En möjlighet som redan
tidigare diskuterats är därvid att införa en rätt för väghållaren att taga initiativ
till ägoutbv tesförrätt ning. Kommittén har emeliertid — i likhet med
styrelsen i dess promemoria från 1954 — ansett sig inte böra nu föreslå sådan
initiativrätt utan i stället böra avvakta en mera generell lagstiftning
i fråga om officialinitiativ till fastighetsreglering.
Mot de av vägmarksersättningskommittén framlagda förslagen har styrelsen
vissa anmärkningar. Detta gäller bl. a. tillämpningsområdet för det av
kommittén föreslagna tillägget till 12 § lagen om allmänna vägar, vilket
tillägg enligt förslaget ej skall avse det intrång som själva markupplåtelsen
innebär. Härom uttalar styrelsen.
Styrelsen har redan framhållit att en aktiv verksamhet från det allmännas
sida med markanskaffning är ett verksamt medel då det gäller att få
till stånd de erforderliga fastighetsregleringsförrättningarna och därmed
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
63
bota skador av väganläggning. För att dessa förrättningar skall ge bästa resultat
och för att markreserven skall kunna utnyttjas på bästa sätt fordras
emellertid, att ägoutbytena kunna innefatta även själva vägmärken. Detta
torde ofta kunna ernås även vid ett genomförande av kommitténs förslag,
men större möjligheter härtill torde erhållas om bestämmelsen — — —- avsåge också själva markupplåtelsen.
En skyldighet att avstå mark för allmännyttigt ändamål och som ersättning
härför mottaga annan ungefär likvärdig mark måste enligt styrelsens
uppfattning i sådana fall varom här är fråga anses innebära mindre ingrepp
än att tvingas avstå mark mot ersättning i pengar. Denna uppfattning synes
också komma till uttryck i lagstiftningen. Sålunda är reglerna vid expropriation
kombinerade med väsentligt mera långtgående skyddsregler för markägaren
än motsvarande bestämmelser för ägoutbyte eller laga skifte, och
xid dessa båda slag av fastighetsbildning är markägaren genom tämligen
rigorösa bestämmelser angående s. k. ägokravsjämkning skyddad mot att
tvångsvis få vidkännas en betydande minskning av fastighetens omfång.
Det bör också framhållas, dels att det vid anläggande av allmän väg i regel
icke är fråga om så stora ingrepp i fastighetsutformningen som kan vara
fallet vid expropriation, dels att i de fall då vägs framdragande över fastighet
föranleder synnerligt men vid nyttjandet av densamma eller viss
del därav, ägaren jämligt 24 § allmänna väglagen är berättigad fordra att
fastigheten eller delen löses. Det synes därför — i de begränsade sammanhang
varom här är fråga -— icke innebära något större ingrepp att vid bestämmandet
av intrångsersättningen utgå från att skyldighet föreligger för
markägaren att såsom ersättning för mark som ianspråktages till allmän
väg emottaga annan likvärdig mark. En sådan princip torde också — med
stöd av det anförda — kunna anses vara berättigad i väglagstiftningen
trots att samma problem uppkommer även vid annat tvångsvis ianspråktagande
av mark utan att dylik skyldighet föreligger. Det torde eljest kunna
finnas risk för att angelägna, mera omfattande fastighetesregleringar för
botande av skador av allmän väg hindras eller att ersättningsfrågan inom
ett och samma jordbruksområde icke blir löst på ett enhetligt sätt.
Riksförbundet Landsbygdens folk anför.
Såvitt förbundet kan förstå, måste ersättningar i den av motionärerna ifrågasatta
formen vara till nytta, men det måste också framhållas, att de rent
tekniska och rättsliga möjligheterna till en reform synas vara ganska begränsade.
Utan tvivel torde således den situationen ofta uppkomma, att ledningsägare,
kraftverks- och regleringsinlressenter samt väghållare icke alls
förfoga över skogsmark eller i varje fall icke över mark med sådan belägenhet,
att densamma kan utnyttjas för avsedda ändamål. Å andra sidan avses
med motionerna tydligen endast realvärdeersättning »när så kan befinnas
möjligt». Den olikhet, som genom de föreliggande förhållandena otvivelaktigt
måste uppkomma mellan olika ersättningsberättigade, är onekligen
mindre önskvärd men kan möjligen accepteras.
Omständigheterna i varje särskilt fall kunna för övrigt vara sådana, at‘
berörda markägare icke finna det lämpligt att mottaga ersättning i den
av motionärerna tänkta formen. Skall därför någon ändring i nu gällande ersättningsregler
genomföras bör såsom ett oeftergivligt villkor uppställas
den förutsättningen, alt ersättning i form av mark eller dylikt endast skall
utgå på yrkande av den ersättningsberättigade.
Lantbruksstyrelsen åberopar sill remissyttrande i anledning av vattenlagssakkunnigas
promemoria och anför därefter.
64
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
Vad styrelsen härvid sålunda anförde synes ligga helt i linje med motionärernas
hemställan att markägare, som upplåter mark i samband med framdragande
av kraftledning, väg etc., såvitt möjligt skall erhålla kompensation
i nyttighet, t. ex. skog. Det synes rimligt att den som förorsakat intrånget,
staten respektive annan företagare, skulle ha att avstå mot upplåtelsen svarande
mark där så med hänsyn till belägenhet m. m. lämpligen kan ske.
Vad gäller staten bör givetvis, i den mån så är möjligt, lantbruksnämnden
genom aktiv inköpspolitik söka tillhandahålla marker. Där dessa marker
ej förslår eller ej lämpligen kan användas i samband med skadeersättning
torde möjligheter böra finnas att taga i anspråk mark från domänverket där
så ur jordpolitisk synpunkt finnes lämpligt. Detta bör desto hellre kunna
ske, eftersom domänverket enligt statsmakternas bestämmande kan inköpa
annan skogsmark för medel, som vid försäljningar m. m. inflyter på domänverkets
markfond.
Ävenså anser styrelsen----att ersättning bör kunna utgå i form av
fri kraft. Denna form för ersättning innebär ju även att bygden tillföres nyskapade
realvärden.
Utskottet
Av den tidigare redogörelsen framgår att den fråga motionärerna väckt
till sin natur är mycket omfattande. Problemställningen är svåröverskådlig
och berör en rad skilda rättsområden. Icke endast i de fall som i motionerna
angivits kan fråga om ersättning i realvärden uppkomma. Som exempel
på andra fall kan nämnas att fastighet tages i anspråk för försvarsändamål.
Utskottet delar den av nästan alla remissinstanser uttalade uppfattningen
att ersättning i realvärden i många fall — åtminstone ur allmän synpunkt
— måste anses vara att föredraga framför ersättning i penningar.
Vad här förut anförts utvisar emellertid även, att det är förenat med betydande
svårigheter att utforma en lagstiftning, som bereder ökade möjligheter
till ersättning i realvärden, i synnerhet ersättning i form av mark. En
lösning av hithörande problem bör därför enligt utskottets mening i första
hand ske på annat sätt.
Gällande lagstiftning beträffande ersättning i vattenmål och vid upplåtelse
av vägmark synes i regel icke lägga andra hinder i vägen för frivilliga
uppgörelser om ersättning i realvärden än sådana som föranledes av bl. a.
hänsyn till inteckningshavare. Beträffande ersättning i vattenmål bör dock
påpekas, att ersättning i form av fri kraft ej kan anknytas till den skadelidande
fastigheten i andra fall än då ersättningen avser förlorad vattenkraft.
Ej heller beträffande upplåtelse av mark för framdragande av kraftledning
föreligger hinder för frivillig uppgörelse av nyss nämnt slag. Det
har också från flera håll omvittnats, att sådana uppgörelser i ganska stor
utsträckning kommit till stånd. Utskottet anser angeläget att föreliggande
möjligheter att träffa frivilliga uppgörelser bibehålies och om möjligt även
utvidgas eller underlättas.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960
65
I nyssnämnda syfte kan olika åtgärder vidtagas. Skador av det slag, som
avses i motionerna, synes kunna i ej ringa grad motverkas eller undanröjas
genom ett intimt samarbete mellan olika myndigheter, främst lantmäterimyndigheter
och lantbruksnämnder. Dessa myndigheter bör därför redan
på ett tidigt stadium få tillfälle att framlägga sin syn på frågor av nu förevarande
slag och att vidtaga de åtgärder de kan finna lämpliga.
Möjligheterna att träffa frivilliga uppgörelser om ersättning i realvärden
skulle måhända i vissa fall kunna underlättas genom lagändringar av olika
slag. I den mån så är fallet bör ändringarna genomföras. Med hänsyn till
det inom fastighetsbildningskommittén pågående arbetet med utformningen
av ny fastighetsbildningslagstiftning bör dock icke nu genomföras ändringar
av större principiell innebörd i gällande jorddelningslag eller annan
av kommitténs arbete berörd lagstiftning. Beträffande ersättning vid upplåtelse
av vägmark torde den inom vederbörande departement pågående bearbetningen
av vägmarksersättningskommitténs förslag böra avvaktas, innan
andra åtgärder vidtages.
Det föreliggande rikhaltiga materialet i förevarande fråga torde enligt utskottets
mening böra bli föremål för ytterligare bearbetning. En riktpunkt
vid arbetet bör emellertid — såsom utskottet redan framhållit — vara att
på allt sätt söka underlätta för parterna att genom frivilliga uppgörelser
tillgodose de av motionärerna anförda önskemålen angående ersättning i
realvärden. I den mån anledning därtill finnes föreligga bör förslag till lagändringar
utarbetas.
På grund av det anförda hemställer utskottet,
att riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj :t måtte såsom sin
mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av
motionerna I: 465 och II: 554.
Stockholm den 29 november 1960
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson*, Alexanderson, Åke Larsson och Herbert Larsson;
från andra kammaren: herrar Levin, von Seth*, Bengtsson i Halmstad,
Persson i Tandö, Nyberg, Svenning*, Grebäck och Turesson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
601764 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1960:396 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ersättning i form av fri kraft eller mark till enskilda vid upplåtelse av skogsmark eller annan mark i a1 i texten