Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om ersättning i form av fri kraft eller mark till enskilda vid upplåtelse av skogsmark eller annan mark i vissa fall. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 465 i första kammaren, av herr Sundin, Sven E., och nr 554 i andra kammaren1 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.

1960-11-29 · 65 sidor, varav 65 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 65 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:33, Utlåtande i anledning av motioner om ersättning i form av fri kraft eller mark till enskilda vid upplåtelse av skogsmark eller annan mark i vissa fall. Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 465 i första kammaren, av herr Sundin, Sven E., och nr 554 i andra kammaren1 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

1

Nr 33

Utlåtande i anledning av motioner om ersättning i form av fri

kraft eller mark till enskilda vid upplåtelse av skogsmark

eller annan mark i vissa fall.

Tredje lagutskottet har behandlat två i riksdagen väckta, till lagutskott

hänvisade motioner, nr 465 i första kammaren, av herr Sundin, Sven E.,

och nr 554 i andra kammaren1 av herr Eriksson i Bäckmora m. fl.

I motionerna, som är likalydande, yrkas »att riksdagen måtte besluta i

skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om prövning av möjligheterna för enskilda

ägare av skogsmark, som i samband med framdragande av kraftledningar,

anläggande av vägar och vid vattenuppdämning upplåtit mark, att

när så kan befinnas möjligt erhålla en företagsekonomiskt mer tillfredsställande

kompensation genom möjligheter till ersättning i form av annan

nyttighet än pengar, t. ex. fri kraft eller skog», varvid »mot upplåtelsen

svarande mark skulle avstås från domänverket eller annan ägare, om intrånget

förorsakas av annan än staten».

En närmare redogörelse för motionernas innehåll lämnas här nedan.

Över motionerna har utskottet i den ordning 46 § riksdagsordningen föreskriver

inhämtat utlåtanden från Svea hovrätt, lantmäteristyrelsen, vägoch

vattenbgggnadsstgrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen samt

lantbruksstyrelsen, som skulle ha att höra någon eller några av de lantbruksnämnder

som kan antagas äga erfarenhet av de frågor som beröres i motionerna.

På begäran av utskottet har yttranden över motionerna därjämte avgivits

av Riksförbundet Landsbygdens folk, Sveriges skogsägareförbund och

Svenska vattenkraf tf öreningen.

Motionernas innehåll

Motionärerna framhåller att vattenuppdämning, framdragande av kraftledningar

över skogsmark och anläggande av väg vanligen medför intrång

och förluster för markägaren och att det alltid föreligger svårigheter att

uppnå en skälig och rättvis ersättning till vederbörande markägare. Enligt

motionärernas mening träffas i allmänhet »uppgörelse» enligt något av

följande alternativ, nämligen frivillig försäljning, expropriation eller upplåtelse

av nyttjanderätt.

Vidare anför motionärerna.

Oftast torde uppgörelse träffas om nyttjanderätt, vilket emellertid innebär

att det berörda skogsområdet för överskådlig tid undandrages den nor
1

Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 3 avd. Nr 33

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

mala skogsproduktionen. Olägenheterna härav för enskilda fastigheter kan

bli betydande i synnerhet där t. ex. flera kraftledningsgator i bredd undandrar

rätt betydande arealer från produktionen på kanske tidigare alltför

små brukningsdelar. Detta kan medföra även indirekta förluster genom

försämrat utnyttjande av arbetskraft och produktionstillgångar i det enskilda

företaget.

Det intrång och den skadegörelse som åstadkommes åsamkas fastigheterna

för all framtid. Ersättningen utbetalas till den tillfällige innehavaren,

medan alla framtida ägare får obehaget och besväret med intrånget. Önskvärt

vore att dylika ersättningar skulle kunna utgå i en form, som fast knötes

till fastigheten. Sålunda skulle ersättningen kunna utbytas t. ex. mot fri

kraft i likhet med vad som sker vid upplåtelse av fallhöjd. Annan form

vore att kungl. domänstyrelsen avstode mark i samma utsträckning som

t. ex. en viss by fått lämna för allmänt ändamål. Är förhållandena så att det

icke låter sig göra att direkt komplettera berörda fastigheter, skulle en gemensamhetsskog

kunna bildas, som lades till fastigheterna.

över huvud taget torde det vara angeläget att här söka finna ett komplement

till de ovan nämnda vanligen tillämpade formerna för uppgörelse

med markägarna på så sätt att möjligheterna att komplettera förfarandet

med frivillig försäljning eller upplåtelse av nyttjanderätt kombinerades med

möjligheten för vederbörande markägare att när så kan befinnas lämpligt

få kompensation genom förvärv av motsvarande areal från domänverket.

Inledning

Av den lämnade redogörelsen för motionernas innehåll framgår, att det

enligt motionärernas mening främst är i tre fall som naturaersättning bör

ifrågakomma, nämligen vid vattenuppdämning, framdragande av kraftledningar

och anläggande av vägar. Såsom exmpel på naturaersättning anges

fri kraft eller skog. Ersättning i form av fri kraft kan uppenbarligen ej

komma i fråga vid ianspråktagande av mark för anläggande av vägar men

däremot synes motionärerna utgå från att så kan ske vid framdragande av

kraftledningar. Då i motionerna talas om skador till följd av vattenuppdämning

utgår utskottet från att motionärerna avser även andra skador i

samband med utbyggande av strömfall eller i samband med vattenregleringsföretag

för kraftändamål.

De av motionärerna upptagna frågorna har tidigare i flera sammanhang

varit töremål för riksdagens behandling. Frågorna har även upptagits vid

olika utredningar. I den följande redogörelsen för frågans tidigare behandling

redovisas i skilda avdelningar dels frågan om ersättning i form av

fri kraft i fall då sådan kan förekomma, dels frågan om ersättning i form

av mark vid skada förorsakad av utbyggnad av strömfall eller av vattenregleringsföretag

för kraftändamål, dels frågan om ersättning i mark vid

framdragande av kraftledningar, dels ock frågan om ersättning i form av

mark vid upplåtelse av mark för vägändamål. Dessutom lämnas en redogörelse

för gällande rätt beträffande ersättning i vattenmål och ersättning vid

framdragande av kraftledningar.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

3

I. Ersättning i vattenmål

1. Gällande bestämmelser

De särskilda regler i vattenlagen den 28 juni 1918, vari åtgärd medförande

intrång i annans rätt tillätes, upptager i allmänhet föreskrift därom att ersättning

för intrånget skall utgå enligt de bestämmelser som meddelas i lagens

9 kap. Efter en inledande avdelning i detta kapitel, vari upptages vissa

regler om ersättningsskyldighet i allmänhet (1—12 §§), behandlas i särskilda

avdelningar ersättning medelst kraftöverföring (13—45 §§), ersättning

genom tillhandahållande av vatten (46 §) och ersättning i penningar (47—

53 §§). I övrigt innehåller kapitlet bestämmelser om sättet och tiden för

erläggande av penningersättning m. m. (54—67 §§), om länsstyrelses befattning

med nedsatta ersättningsmedel (68—70 §§), om anmälan i vissa

fall till vederbörande domstol (71 och 72 §§), om rätt för fordringsägare att

påkalla prövning av ersättningsbelopp (73 §) samt om återlösningsrätt

(74 §).

I 9 kap. 1 § stadgas sammanfattningsvis att, där någon enligt vattenlagen

erhåller rätt att tillösa sig samfällt strömfall eller att eljest lösa eller taga i

anspråk annan tillhörigt område eller att tillgodogöra sig vattenmängd eller

vattenkraft, som tillhör annan, eller att vidtaga åtgärd, varigenom eljest

annans egendom lider skada eller intrång, ersättning skall, såvitt ej annat

stadgas, utgå för egendom som avstås eller för förlust, skada eller intrång

som förorsakas. Paragrafen innehåller även en grundregel angående formen

för ersättning. Det stadgas sålunda att ersättning skall, där den ej enligt vad

i övriga bestämmelser i 9 kap. är stadgat bör utgå medelst kraftöverföring

eller genom tillhandahållande av vatten, bestämmas i penningar. Därest

emellertid parterna träffar överenskommelse, att ersättning skall utgå på

annat sätt, är sådan överenskommelse gällande, om den av vattendomstolen

finnes lämplig och blir genom dess beslut fastställd.

Beträffande förarbetena till förevarande bestämmelser i 9 kap. 1 § må

nämnas att vattenrätts- och dikningslagskommittéernas år 1910 avgivna

förslag stadgade, att lösen och ersättning för fast egendom, såvitt ej vore

fråga om förlorad vattenkraft, samt för lös egendom skulle utgå i penningar

samt att jämväl i andra fall ersättning för skada, förlust och intrång skulle

givas i penningar. I motiven yttrades blott, att dessa regler fastsloge den

tämligen naturliga regeln, att all annan lösen och ersättning än sådan för

förlorad vattenkraft skulle gäldas med penningar. I det av särskilda sakkunniga

år 1917 avgivna överarbetade förslaget till vattenlag föreslogs ett stadgande

av innehåll, alt ersättning för annat än förlorad vattenkraft skulle,

»där ej annorledes överenskommes», utgå i penningar. De sakkunniga

framhöll, alt med den av kommittéerna föreslagna avfattningen frågan om

den form, i vilken ersättningen skulle utgå, syntes vara undandragen parternas

bestämmande och att det således icke syntes föreligga någon möjlighet

för parterna att träffa överenskommelse, att t. ex. skada å jord
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

bruksfastighet skulle ersättas medelst överföring av kraft. Ett dylikt resultat

syntes emellertid ur allmän synpunkt vara långt ifrån önskvärt. Otvivelaktigt

talade i viss mån de skäl, som anförts till stöd för upptagande av

kraftersättning beträffande i anspråk tagen vattenkraft, för dess tillämpning

jämväl under andra förutsättningar. Med hänsyn till de olikartade och

i hög grad skiftande förhållanden, som inverkade å denna frågas avgörande,

syntes det dock knappast vara möjligt att utöver vad kommittéerna föreslagit

meddela några allmänna regler för ersättningens utgående i kraft. Däremot

borde lagstiftningen uppenbarligen icke lägga något hinder i vägen för parterna

att överenskomma om denna ersättningsform. Jämväl andra ersättningsformer

torde, yttrade de sakkunniga vidare, därest parterna vore därom

ense, någon gång kunna ifrågakomma. I detta hänseende syntes den åsikt

som understundom framförts och enligt vilken ersättningen till sin art borde

såvitt möjligt anpassas efter beskaffenheten av den egendom, varå skadan

gjorts, och således ha till ändamål att skapa förhållanden, vilka så nära

som möjligt motsvarade de förut rådande, vara beaktansvärd. Att såsom någon

gång ifrågasatts införa bestämmelser, varigenom åt domstolen skulle,

utöver vad i kommittéförslaget redan skett, medgivas befogenhet att oberoende

av parternas samtycke välja den ersättningsform, som med hänsyn

till föreliggande förhållanden kunde anses lämpligast, skulle dock enligt

de sakkunnigas mening ej minst ur rättssäkerhetens synpunkt stöta på

stora betänkligheter.

Vid lagrådets granskning av sakkunnigförslaget anmärktes, att överenskommelse

i förevarande ämne ej borde få gälla med mindre vattendomstolen

funne de av parterna ifrågasatta bestämmelserna vara lämpliga; om exempelvis

ersättningen avsåge gottgörelse för uppdämning, skulle avtal om annan

ersättning än i penningar kunna föranleda, att gottgörelsen ej tillkomme

sådan rättsägare, vilken skolat få del i penningersättningen.

Med beaktande av den inom lagrådet gjorda anmärkningen erhöll stadgandet

i det inom justitiedepartementet upprättade omarbetade förslaget den avfattning,

som sedermera inflöt i lagtexten.

De i 9 kap. upptagna reglerna om ersättning medelst kraftöverföring inledes

med stadganden angående de fall där sådan ersättning skall utgå. I 13 §

föreskrives att, där någon jämlikt 2 kap. vattenlagen berättigas att tillgodogöra

sig annan tillhörig vattenkraft eller att lösa annan tillhörig andel i

samfällt strömfall, ersättning därför skall utgå medelst tillhandahållande

av motsvarande kraftbelopp, såframt och i den mån ej ersättningens utgörande

i kraft prövas medföra olägenheter av betydenhet för ena eller andra

parten. Tages strömfall i anspråk med utnyttjande av den särskilda expropriationsrätt,

som medgivits enligt 1945 och 1948 års lagstiftning i ämnet (se

1 kap. 14 § vattenlagen), och avgöres ersättningsfrågan i samband med att

medgivande enligt 2 kap. till fallets bebyggande lämnas, skall likaledes under

samma villkor ersättning utgå medelst kraftöverföring, i den mån fastighet,

till vilken vattenkraften hört, kan anses ha behov av kraft; detsamma

gäller, om den exproprierade vattenkraften varit avsedd för viss anläggning

eller ort, till vilken ersättningstagaren är berättigad att överföra kraftbe
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

5

lopp, som tillerkännes honom, och anläggningen eller orten kan anses ha behov

av kraften. Kraft som lämnas i ersättning enligt de nu nämnda bestämmelserna

skall med visst undantag tillhandahållas från den för vattenkraftens

utnyttjande avsedda anläggningen. Där fråga är om ersättning för

vattenkraft, som för strömfallsägare går förlorad till följd av åtgärd, varmed

ej åsyftas vattenkraftens tillgodogörande, kan enligt 9 kap. 14 § ersättningen

bestämmas i kraft, därest sådan på fullt betryggande sätt står att erhålla

från välbeläget strömfall och det med hänsyn till inteckningshavares

rätt, kostnader och andra omständigheter prövas lämpligt.

Kraft som skall överföras såsom ersättning för mistad vattenkraft skall

jämlikt 9 kap. 26 § tillhandahållas ersättningstagaren å den fastighet, till

vilken vattenkraften hört, på lämplig plats nära det strömfall, varifrån vattenkraften

gått förlorad. Nödiga organ för överföring av kraften skall tillhandahållas

av ersättningsgivaren. Är det fråga om elektrisk överföring —

vilket det i praktiken alltid är — skall enligt 27 § den elektriska kraften tillhandahållas

med strömart, spänning och periodtal, som finnes lämpliga.

Skyldigheten att tillhandahålla ersättningskraft åvilar jämlikt 9 kap. 15 §

vederbörande strömfallsfastighet eller, där företaget ej avser tillgodogörande

av vattenkraft, den fastighet vartill den anläggning hör, från vilken kraften

skall tillhandahållas. Rätten till ersättningskraften skall jämlikt 17 § vara

förenad med den fastighet, till vilken vattenkraften hört; denna rätt kan

dock under vissa villkor helt eller delvis överflyttas till annan fastighet.

Enligt 18 § kan sådan rätt även upplåtas på viss tid.

I 9 kap. 19 § stadgas att ersättningstagaren är pliktig att för kraftens uttagande

och överföring gälda vederlag, s. k. uttagningskostnad, antingen i

penningar eller genom minskning av det kraftbelopp, som eljest skolat utgå.

I regel skall, enligt 9 kap. 20 §, uttagningskostnaden bestämmas så, att den

gottgörelse för vattenkraften, som beredes ersättningstagaren genom det

efter avdrag av uttagningskostnaden återstående värdet å ersättningskraften,

kan anses skälig med hänsyn jämväl till den nytta, som uppkommer för

ersättningsgivaren. Uttagningskostnaden får dock ej sättas lägre än till ersättningsgivarens

självkostnad — såvida denna ej överstiger ersättningstagarens

självkostnad för självständigt utnyttjande av det tillgodogjorda

strömfallet — och icke heller högre än sistnämnda självkostnad. Närmare

föreskrifter om bestämmandet av uttagningskostnaden och om sättet för

dess gäldande meddelas i 21—25, 35 och 42 §§.

För kraftöverföring såsom ersättning för förlorad vattenkraft skall enligt

28 § sådana föreskrifter meddelas, att kraftersättningen utgår i växlande

storlek vid olika vattenföring eller under skilda tidsperioder, allt i

största möjliga överensstämmelse med de mera betydande växlingarna i

krafttillgång i ersättningstagarens strömfall.

Om liden för kraftöverföringens början meddelas närmare bestämmelser

i i 9 kap. 33 §.

Vattendomstolens beslut rörande ersättningskraft kan i vissa avseenden

ändras under förulsättningar som angives i 9 kap. 29—31 §§.

1 9 kap. 37—41 §§ finnes vissa bestämmelser som reglerar det fall att

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år HHiO

kraftöverföringen, med eller utan försumlighet från ersättningsgivarens

sida, tillfälligt avbrytes eller helt omöjliggöres. Ersättningstagaren är då

under vissa förutsättningar berättigad till skadestånd, som eventuellt kan i

samband med beslutet om kraftöverföringen på förhand bestämmas till visst

vite för varje dag eller annan tidsperiod avbrottet varar. För vite eller skadestånd

åtnjuter ersättningstagaren enligt 44 § sådan förmånsrätt som i 17

kap. 6 § handelsbalken stadgas för avgäld av fast egendom, dock ej till högre

belopp än som motsvarar hälften av värdet å det kraftbelopp, som skall

tillhandahållas. Nyssnämnda värde skall av vattendomstolen fastställas

i sammanhang med bestämmande av skyldigheten att tillhandahålla kraften.

I 9 kap. 45 § stadgas att, därest parterna träffat överenskommelse i vissa

närmare angivna frågor rörande tillhandahållande av ersättningskraften, sådan

överenskommelse skall vara gällande, därest vattendomstolen finner den

lämplig och därå grundar sitt beslut.

I fråga om ersättning i penningar fastslås i 9 kap. 47 § såsom huvudregel,

att sådan ersättning skall bestämmas att utgå på en gång. Skadeersättning

till följd av allmän flottled eller förorening genom avloppsvatten får dock

fastställas att utgå i årlig avgift, när skälig anledning därtill förekommer.

I 48 § stadgas att ersättning i penningar skall beräknas till fulla värdet

och hälften därutöver i vissa fall, bl. a. då fråga är om ersättning för tillgodogjord

vattenkraft eller icke tillgodogjord, som uppenbarligen är avsedd

för befintlig eller under byggnad varande anläggning, eller om mark

vartill äganderätt avstås eller skada å mark till följd av vattenuppdämning

eller annan ändring i vattenståndsförhållandena. Förhöjningsregeln gäller

dock, enligt 50 §, bl. a. ej beträffande ersättning till följd av byggande i

vatten eller annan åtgärd enligt vattenlagen för allmänt ändamål, såvida

det ej är fråga om vattnets utnyttjande vid kraftanläggning eller eljest i

privatekonomiskt syfte. Vid bestämmande av ersättning för jord enligt förhöj

ningsregeln skall jämlikt 51 § i jordens värde inräknas värdet av de

byggnader, som hör till jorden och erfordras för dess brukande.

* Den berörda regeln om förhöjning av ersättning utöver fulla värdet i

vissa fall är ingen nyhet i vattenlagen utan hade motsvarighet även i äldre

lagstiftning.1 I kommittéförslaget lämnades en redogörelse för de regler i

ämnet som fanns i vattenrättsförordningen den 30 december 1880 och dikningslagen

den 20 juni 1879. I anslutning härtill anförde kommittéerna

bl. a. följande.

Den åtskillnad, vilken sålunda gjorts i nu gällande författningar, synes

kommittéerna i stort sett vila på riktiga grunder. I första hand fästes avseende

vid huruvida genom skada å fast egendom sker inskränkning i Möjligheten

av dess framtida utveckling till ökad produktivitet eller icke. Är

det förra händelsen, föreskrives 150 procent ersättning, i annat fall 100

procent. I enlighet med denna princip skall det bebyggda strömfallet ävensom

jord och, enligt vattenrättsförordningen, fiske gottgöras med förhöjt

belopp, självständiga byggnader av annat slag än vattenverk och vad där
1

Jfr tredje lagutskottets uti. 1958: Bis. 27.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

7

med jämställes samt vattenställen och dylika förmåner, som ingenting avkastar,

ävensom lös egendom och skada av övergående natur betalas endast

med 100 procent.

Det må nämnas att bestämmelser om förhöjning av ersättning utöver

fulla värdet även funnits inom bl. a. expropriationslagstiftningen, där de

dock successivt har avvecklats.

Enligt 9 kap. 49 § skall ersättning, om den icke skall utgå med förhöjning,

bestämmas till fulla värdet av den egendom som avstås eller, då det är fråga

om förlust, skada eller intrång, till belopp motsvarande full gottgörelse

därför.

2. Tidigare framställningar om lagändring samt avgivna förslag m. m.

Frågan om åtgärder för beredande av ökade möjligheter till fastställande

av ersättning in natura har upptagits bl. a. i ett stort antal framställningar

till Kungl. Maj:t (se härom 1947 års vattenlagssakkunnigas nedannämnda

promemoria den 17 maj 1952, s. 17 not 1). Vidare har vid flera

tillfällen väckts motioner i ämnet. I anledning av motion vid 1947 års riksdag

uttalade andra lagutskottet (utlåtande nr 37) bl. a. följande.

På längre sikt kan dock knappast tänkas någon annan verkligt effektiv

metod att avhjälpa regleringsbygdernas svårigheter än att tillföra dessa

nya produktiva krafter i stället för dem, som förstöras genom vattenregleringarna.

Meningen med--— regleringsavgifterna är just, att dessa

skola användas i sådant syfte. Bygdekraftinstitutet har sin grund i en liknande

åskådning. Samma tankegång ligger också bakom motionärernas

förslag, att ersättning för dämningsskador skall kunna lämnas i form av

kraft i stället för i penningar. Även flera av talesmännen för de berörda

bygderna, vilka gjort sin röst hörd i landskommunernas förbunds yttrande,

ha framhållit det otillfredsställande i att ersättningstagarna endast

kunna få ut kontanta kapitalbelopp som gottgörelse för lidna skador. Att

ersättning skulle kunna utgå i form av kraft i större utsträckning än hittills,

har från detta håll framställts som ett önskemål. Ett annat uppslag

har lämnats av vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, som pekat

på möjligheten att låta ersättning för skador å mark och fiske utgå in

natura exempelvis i form av mark, skog eller vatten.

Diskussionen föres härigenom över till frågan om olika ersättningsformer

för enskild skadelidande. I detta hänseende är utskottet av den meningen,

att så snart skadorna vid uppdämningar bliva av större omfattning,

möjligheter böra förefinnas för den skadelidande att utfå ersättning på annat

sätt än i penningar. De olika former för ersättning för skadad mark,

som därvid i första hand synes kunna ifrågakomma, äro kraft och mark.

Det erbjuder visserligen mindre svårigheter att evalvera dämningsskador

i penningar än i olika naturaprestationer, men då det för dessa bygders

bestånd är en oeftergivlig förutsättning, att de produktiva krafter, som

förstöras, ersättas med andra, måste enligt utskottets mening alla vägar

prövas att finna ur nu angivna synpunkter ändamålsenliga ersättningsformer.

Knappast mindre svårigheter torde möta, då det gäller att nå fram

till lämpliga former för gottgörelse av skador å fiske och skogsbruk. Emellertid

måste försök göras att övervinna också dessa svårigheter. En utred
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

ning beträffande dessa frågor synes utskottet ofrånkomlig, därest man vill

gå till botten med dem och finna radikala botemedel.

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen att i anledning av motionen

hos Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning dels av frågan om

gottgörelse till bygd för skada, som föranledes av vattenkraftanläggningar

och vattenregleringar och dels beträffande möjligheterna att i fråga om

sådan skada, som drabbat enskild, lämna denne ersättning i annan form

än i penningar (riksdagens skr. 1947:313).

I en den 17 maj 1952 avlämnad promemoria (stencilerad) med förslag

till ändrade bestämmelser om ersättning med anledning av företag enligt

vattenlagen, upptog 1945 års vattenlagssakkunniga (ordf. justitierådet A. G.

Walin) frågan om möjligheter att i ökad utsträckning bestämma ersättningarna

i realvärden. De sakkunnigas förslag överlämnades sedermera till

norrländska vattenkraftutredningen (ordf. generaldirektören N. A. E. Malmfors)

som avgivit betänkande, vari behandlats bl. a. nu förevarande fråga.

Därefter har vattenfallsstyrelsen och Svenska vattenkraftföreningen, nedan

benämnda vattenkraftintressenterna, hos Kungl. Maj :t anfört vissa synpunkter

på frågan om ersättning i kraft.

Med hänsyn till den här ovan inledningsvis gjorda uppdelningen av det i

förevarande motioner behandlade ämnet och till att i nyssnämnda promemoria

i skilda avdelningar behandlas frågan om ersättning i kraft och frågan

om ersättning i mark synes lämpligt att här följa den i promemorian

genomförda dispositionen.

A. Ersättning i kraft

Vattenlagssakkunnigas promemoria

På frågan om ersättning medelst kraftöverföring anför de sakkunniga

vissa allmänna synpunkter och framhåller därvid bl. a. de svårigheter som

ofta föreligger att ordna kraftöverföringen på lämpligt sätt och för rimlig

kostnad. En annan invändning mot bestämmelserna om ersättningskraft

kunde, framhåller de sakkunniga, framföras med hänsyn till senare tids

strävan att vinna större enhetlighet i villkoren för kraftförsörjningen på

landsbygden. Genom beslut eller avtal om ersättningskraft bereddes tydligen

vissa konsumenter speciella förmåner som satte dem i en undantagsställning.

Producenterna finge också härigenom vissa särskilda administrativa

uppgifter, som förorsakade en del icke obetydligt besvär. Den olikhet

och det extra arbete som av förevarande arbete vållades syntes dock ej

vara av den beskaffenheten, att man på grund därav borde taga avstånd

från den i och för sig sunda och naturliga tanken, att en mera väsentlig

förlust av realvärde borde ersättas med något värdebeständigt.

Vattenlagssakkunniga upptager härefter frågan om möjligheterna att

fastställa ersättning i kraft jämväl då ersättning skall utgå för annat än

vattenkraft. Inledningsvis anför de sakkunniga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

önskemålet att erhålla ersättning i kraft jämväl då ersättning skall utgå

för annat än vattenkraft är enligt de sakkunnigas mening — oaktat

det----icke går helt i linje med aktuella rationaliseringssträvanden —

ur ekonomisk synpunkt så naturligt och välbetänkt att det bör beaktas av

lagstiftaren. Man synes icke böra stanna vid att frivillig överenskommelse

måste träffas för att ersättning t. ex. för markskada skall kunna komma

att utgå genom kraftleverans. Den ersättningstagare som önskar utfå sin

ersättning i form av kraft bör alltså icke vara beroende av en välvillig inställning

från ersättningsgivarens sida utan bör kunna i högre grad än nu

är fallet påkalla vattendomstolens medverkan för att få sitt önskemål tillgodosett.

Uppenbart är emellertid, att man vid meddelande av bestämmelser

i denna riktning icke får ensidigt beakta allenast ersättningstagarnas intresse

utan måste taga hänsyn jämväl till den börda som ålägges ersätt - ningsgivaren. Även om denne måste såsom företagare och expropriant få

vidkännas vissa olägenheter i samband med ersättningsfrågornas reglering,

kommer det av nationalekonomiska skäl icke i fråga att oskäligt belasta

honom. Det allmännas intresse av att kraftproduktionen och distributionen

arbetar under rationella betingelser sammanfaller här i stort sett med kraftproducentens

anspråk på att ersättning i kraft bestämmes allenast då det

är tekniskt och ekonomiskt lämpligt.

Härefter bcröres närmare vilka praktiska möjligheter som finnes att förverkliga

tanken i olika fall. De sakkunniga anför härom följande.

Det torde vara otvivelaktigt, att i åtskilliga fall praktiska möjligheter

föreligger att utbyta ersättning i penningar mot ersättning i kraft. Frågan

torde" vara relativt lättlöst, då den fastighet som blir utsatt för skada är

elektrifierad medelst ledningsnät som tillhör ersättningsgivaren. Ersättningskraft

kan då av ersättningsgivaren själv tillhandahållas på fastigheten

och där uttagas av ersättningstagaren. En viss tendens torde ock finnas,

att kraftproducenterna i ökad utsträckning själva disponerar över erforderligt

nät för detalj distributionen. Oftast tillhör emellertid detalj distributionsnätet

en särskild distributionsförening, som bildats enkom för ändamålet,

eller något liknande företag eller också tillhör kanske detta nät ett mindre

lokalt kraftföretag, som ej med egna resurser kan fullgöra kraftförsörjningen

utan måste förskaffa sig tillskott från andra kraftproducenter. Här möter

alltså samma problem som när ersättning skall givas för vattenkraft.

Det kan icke komma i fråga att utföra dubbla ledningsnät, och man är således

hänvisad till att, om ersättning överhuvud skall kunna givas i form

av frikraft, på något sätt överbrygga den svårighet som är förenad med att

ett lokalt distributionsföretag ligger mellan kraftproducenten/ersättningsgivaren

och ersättningstagaren. — Liksom när det gäller ersättning för vattenkraft

måste man slutligen räkna med att ersättningstagarens fastighet

ej är elektrifierad och att det överhuvud är förenat med alltför stor kostnad

att framdraga ledning till densamma. Frånsett en del mycket avlägset belägna

bygder torde dock de områden av landet, som heröres av vattenkraftoch

vattenregleringsföretag, numera redan vara elektrifierade, varför den

situation som sist nämnts måhända icke beröver bli så ofta förekommande.

Av det sagda framgår att man får räkna med tre olika typsituationer,

nämligen I) att ersättningsgivaren själv disponerar över detalj distributionsnät,

till vilket ersättningstagarens faslighet är ansluten eller lämpligen kan

anslutas, eller att särskild ledning från ersättningsgivarens kraftverk till

fastigheten kan anses ekonomiskt och tekniskt motiverad; II) all ersättningstagarens

fastighet är ansluten eller lämpligen kan anslutas till ledningsnät

som tillhör annan än ersättningsgivaren; samt III) att ersättningstagarens

fastighet icke är elektrifierad och att det icke kan anses ekono
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

miskt och tekniskt motiverat att elektrisk ledning framdrages till densamma.

I fråga om grupp III torde man få utgå från att ersättning i kraft i fall

som där avses i allmänhet överhuvud icke kan föreskrivas. Det är dock

tänkbart, att om ersättningstagaren har annan närbelägen fastighet, kraften

kan med fördel levereras till denna. I så fall lärer vattendomstolen få

omedelbart överflytta rättigheten från den i första hand berättigade fastigheten

till den, där det må finnas större praktiska möjligheter att utnyttja

kraften. Regler om dylik överflyttning finnes redan i 9 kap. 17 § vattenlagen,

ehuru en viss jämkning synes påkallad.

Vad beträffar grupperna I och II torde, såvitt angår de trakter av landet

som beröres av utbyggnadsverksamheten, vara tydligt, att grupp II för närvarande

är av större praktisk betydelse än grupp I. Det oaktat synes man

vid lagstiftning i ämnet böra i första hand behandla de situationer som omfattas

av grupp I. Till stöd för denna anordning kan i främsta rummet åberopas,

att nu gällande regler om ersättning i kraft för förlorad vattenkraft

behandlar allenast nämnda situationer. Det kunde visserligen övervägas att

helt från grunden omarbeta bestämmelserna om ersättningskraft. De sakkunniga

har dock ansett denna uppgift alltför omfattande och svåröverskådlig

för att de skulle utan mera vägande skäl upptaga frågan om en sådan

genomgripande revision. Ganska viktiga principfrågor är också nu föremål

för prejudicerande prövning. Det synes vara en praktiskt fullt framkomlig

väg att, även när det gäller ersättning i form av kraft såsom vederlag

för annat än vattenkraft, först ge bestämmelser som reglerar de situationer

då ersättningsgivaren kan åläggas att själv tillhandahålla kraft på

ersättningstagarens fastighet. Man får härigenom en utgångspunkt, som är

fast, klar och överskådlig, och kan utforma stadgandena som en direkt parallell

till de nuvarande bestämmelserna om ersättningskraft. Härjämte synes

emellertid böra undersökas, huruvida man icke bör kunna ge supplerande

bestämmelser för de situationer som omfattas av den här ovan med

II betecknade gruppen. I detta sammanhang må nämnas, att de nya bestämmelser

som meddelas i det senare hänseendet lämpligen torde kunna omfatta

såväl ersättning för förlorad vattenkraft som ersättning för annat än

vattenkraft. Det lärer nämligen saknas skäl att — om man skapar möjlighet

att i fall, som avses i grupp II, i en eller annan form ge ersättning i

frikraft då ersättningen skall utgå för annat än förlorad vattenkraft — ej

låta denna möjlighet omfatta jämväl ersättning för förlorad vattenkraft.

De sakkunniga övergår härefter till övervägande, under vilka förutsättningar

ersättning för annat än förlorad vattenkraft bör utdömas i kraft enligt

den s. k. huvudformen, vilken skall komma till användning i de situationer

som avses med grupp I, d. v. s. då ersättningsgivaren själv bör kunna

tillhandahålla kraft på ersättningstagarens fastighet och därmed jämställda

fall.

Den första frågan som upptages är, vilka slags företag som

skall kunna förpliktas att utgiva ersättning i kraft.

Möjlighet härtill borde självfallet i första hand finnas i fråga om företag

som avsåge utbyggande av strömfall. Man borde emellertid ej stanna därvid

utan lämpligen även inbegripa vattenregleringsföretag för kraftändamål.

Beträffande de senare finge skyldigheten att leverera kraft läggas på

s. 11 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960 11

någon av de anläggningar som vore representerade i regleringsföretaget.

Ägaren av den anläggning som sålunda belastades finge sedan genom kraftöverföring

eller på annat sätt kompenseras härför av de övriga deltagarna

i regleringsföretaget. Om vattenreglering skedde endast för en intressent

uppkomme uppenbarligen icke detta speciella problem.

Såsom första förutsättning för bifall till yrkande om ersättning i kraft

har de sakkunniga uppställt att ersättningstagaren är i behov av

kraft. Till närmare utveckling av detta krav anför de sakkunniga.

Att ålägga företaget skyldighet att, i stället för penningersättning, leverera

kraft bör icke komma i fråga, när ersättningstagaren ej har annan användning

för kraften än att sälja den till annan. Behovet bör i allmänhet förutsättas

vara lokaliserat till den fastighet som skadas, men man torde icke

böra begränsa sig härtill. Dels kan det tänkas att ersättningstagaren innehar

flera större eller mindre fastigheter i sambruk och att ersättningskraft

lämpligen kan utgå till en av fastigheterna, med belopp eventuellt svarande

mot den penningersättning som sammanlagt skolat utgå. Dels kan det understundom

ifrågakomma att omedelbart överflytta rättigheten från viss

fastighet till en annan fastighet, som ersättningstagaren innehar i närheten

utan att de ligger i sambruk. I båda fallen blir fråga om att redan i samband

med ersättningens fastställande verkställa en sådan överflyttning

som avses i 9 kap. 17 § andra stycket vattenlagen, i den mån ersättningen

skall utgå till annan fastighet än den som skadas.

Behov av kraft kan tänkas föreligga för såväl husbehovsförbrukning och

jordbruksdrift som hantverk och småindustri. I regel kan i förevarande sammanhang

knappast bliva fråga om annat än husbehov och jordbruk. Tydligt

är att behovet måste vara aktuellt, ehuru det icke med nödvändighet redan

behöver ha givit sig tillkänna. Det kraftbehov som uppkommer vid lämplig

modernisering av en jordbruksfastighet och dess drift skall självfallet beaktas,

däremot ej mer eller mindre lösa planer på att använda mark till industriellt

ändamål. Behovet bör vidare kunna beräknas bli stadigvarande.

Ett tillfälligt behov får alltså icke leda till att för all framtid knytes ett

kraftbelopp till viss fastighet. Av vad förut sagts följer emellertid att vid behovets

bestämmande bör tagas hänsyn till sambruk med annan fastighet och

i särskilda fall även till eventuellt föreliggande möjlighet för ersättningstagaren

att utnyttja kraft på en närliggande fastighet som ej ligger i sambruk

med den skadade, under förutsättning att det låter sig göra att överflytta

rättigheten till den fastighet som behöver kraften.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ersättning i kraft såsom gottgörelse

för annat än vattenkraft kunna fastställas allenast på yrkande av

ersättningstagaren. Visserligen vore det ett önskemål även ur allmän

synpunkt att fastigheterna på landsbygden så långt möjligt elektrifierades,

men det allmänna kunde dock enligt de sakkunnigas mening knappast

anses i högre grad intresserat av att ett större eller mindre antal fastigheter

finge frikraft. I denna angelägenhet borde ersättningstagaren i första hand

få välja själv.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

Såvitt angår ersättningsgivarens intresse föreslår de sakkunniga — i anslutning

till vad nu gäller om ersättningskraft — att ersättning i kraft i nu

förevarande fall får föreskrivas allenast om det kan ske utan att ersättningsgivaren

åsamkas olägenhet av betydenhet.

Härefter behandlas i promemorian frågan om lämpligheten av en minimigräns

för ersättning i kraft, frågan var kraften skall tillhandahållas

och på vems ledning kraften skall lever er

a s, frågan vilket mått som bör användas för att bestämma

vad som skall tillkomma ersättningstagaren

samt frågan om förhöjning enligt 9 kap. 48§ vattenlagen. I

sistnämnda fråga uttalar de sakkunniga, att ersättningstagaren även vid

ersättning i kraft får en realtillgång, som kan beräknas undan för undan

stiga i värde och att han bör anses väl tillgodosedd därmed. Förhöjning med

50 procent borde därför icke utgå i detta fall.

De sakkunniga övergår härefter till den s. k. subsidiära ersättningsformen

och behandlar de fall, som avses med grupp II, d. v. s. då ersättningstagarens

fastighet är ansluten till eller lämpligen kan anslutas till ledningsnät,

som tillhör annan än ersättningsgivaren. I fråga om denna grupp föreslår

de sakkunniga en bestämmelse, som skall utgöra komplement till de

nya reglerna om ersättning i kraft för annat än vattenkraft, vilka regler

enligt förslaget skall upptagas i en ny 43 § i 9 kap. Denna kompletterande

bestämmelse innebär, att ersättningsgivaren får fullgöra sin ersättningsskyldighet

genom att han svarar för kostnad för kraft, som ersättningstagaren

erhåller av ledningens ägare. Bestämmelsen skall emellertid enligt förslaget

vara tillämplig även i fall som avses i 9 kap. 13 och 14 §§. Den utgår

från att alla beträffande den s. k. huvudformen angivna villkor för åläggande

att utgiva ersättningskraft skall föreligga, frånsett den förutsättningen

att ersättningsgivaren skall kunna leverera kraften på ersättningstagarens

fastighet eller annan lämplig plats.

Yttranden över vattenlagssakkunnigas promemoria

\ attenlagssakkunnigas förslag i nu förevarande del har i yttrandena —

med ett undantag — lämnats utan erinran eller tillstyrkts i princip. I flera

yttranden karakteriseras förslaget såsom en mycket betydelsefull nyhet. Vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol påpekar, att hitintills många

frivilliga avtal om ersättning i kraft ingåtts, vilket visade att denna ersättningsform

stundom väl läte sig användas, under förutsättning att sökanden

vore villig att tillhandagå med ersättningskraft. Det förelåge emellertid en

lisk, att ersättningstagaren för att få till stånd frivilligt avtal för närvarande

måste underkasta sig en mer eller mindre långt gående minskning i de

iörmåner i form av kraftleverans, som skulle tillkomma honom, om domstolen

kunnat besluta om ersättningskraft. Styrelsen för Sveriges advokat
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

13

samfund understryker särskilt, hurusom penningersättningen till följd av

penningvärdets försämring i ett stort antal fall blivit otillfredsställande.

Riksförbundet Landsbygdens folk uttalar att den nuvarande lagstiftningen

enligt förbundets mening medför alltför ringa möjligheter att tillerkänna en

skadelidande ersättning i kraft. Det vore förbundets erfarenhet, att det hos

sådana personer, vilkas fastigheter tillskyndades skada genom företag enligt

vattenlagen, synnerligen ofta förelåge önskemål om en ersättning i realvärden,

men att möjligheten därtill hittills varit alltför beskuren.

Förslaget har på vissa håll givit anledning till betänkligheter med hänsyn

till den ökade arbetsbelastningen för vattendomstolar och sökandeparter.

Vattenfallsstyrelsen påpekar de svårigheter som kan uppkomma när det

gäller att omräkna en dämningsskada till visst kraftbelopp. Även om ersättningsleverans

kunde behandlas relativt enkelt, när rationell taxa tillämpades,

komme åtskilligt arbete att erfordras för såväl sökande i vattenmål

som vattendomstolarna i många special- och gränsfall, och sökandena komme

att få vidkännas kostnader för utredningar som ersättningstagaren läte

utföra. Svenska vattenkraftföreningen fäster uppmärksamheten på att ersättning

i kraft eller årliga penningbelopp för köp av kraft komme att för

framtiden medföra arbete för administration, kontroll och tillsyn, vilket arbete

måste i viss mån anses vara improduktivt. Svenska elverksföreningen

slutligen framhåller angelägenheten av att åtgärder vidtages för att minska

arbetet med ersättningarnas bestämmande.

En direkt avvisande hållning till en utvidgning av kraftersättningsformen

till att avse även ersättning för annat än vattenkraft intages endast av

en remissinstans, nämligen vattenrättsdomaren i Söderbygdens vattendomstol.

Han ifrågasätter starkt det praktiska värdet ur allmän synpunkt av

den föreslagna lagstiftningen. Den skadelidandes beredvillighet att begära

ersättning i kraft komme, i varje fall då en alternativt utgående gottgörelse

i penningar ersatte skadan med 50 procents förhöjning, att bli helt

beroende av hans förtroende till penningvärdet. Spekulation i realvärden

uppstode under tider av fallande penningvärde. Sådan spekulation utgjorde

då för den enskilde en näraliggande utväg att söka trygga värdet av sin

egendom. Under tider av förtroende till penningvärdet komme däremot

önskemålet att genom kraftersättning bevara en dämningsskadad fastighet

vid realvärdet säkerligen icke att förverkligas till följd av ersättningstagarnas

bristande intresse för denna ersättningsform. Intresset av att fastigheterna

bibehölles vid sina realvärden syntes icke böra tillgodoses genom

lagstiftning i annat fall, än när denna främjade sitt syfte också under normala

tider för penningvärdet. I den mån avsikten vore att speciellt för jordbruket

bevara ett realvärde oberoende av penningvärdets fluktuationer

främst i försämrande riktning kunde framhållas, att kostnaden för erforderlig

kraft inom jordbruksnäringen inginge såsom ett led i driftskostnaderna,

till vilket hänsyn torde tagas vid fastställandet av priset å jordbrukets

och skogsbrukets produkter, och detta hade i stort sett följt med den

allmänna penningvärdeförändringen. Icke heller av denna anledning syntes

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

därför den föreslagna lagstiftningen ha något större praktiskt värde. Den

av de sakkunniga föreslagna subsidiära ersättningsformen innebure i realiteten

ett maskerat system för periodisk ersättning i penningar. Vid regleringssamfälligheter

tillkomme svårigheten att fastställa en lämplig strömfallsfastighet;

tydligen kunde detta ske endast efter överenskommelse regleringsintressenterna

emellan. Den belastade fastigheten minskade i värde

lika mycket som svarade mot den totala kraftleveransens värde, enär mellan

ägaren av denna och övriga strömfallsfastigheters ägare endast komme

att råda ett obligationsrättsligt förhållande i fråga om de inbördes skyldigheterna.

Ur rättssäkerhetssynpunkt mötte detta betänkligheter. Vid regleringen

av en större sjö eller ett system av sjöar kunde belastningen bli

högst avsevärd. Ett motiv för förslaget kunde ha varit att man med hänsyn

till beskattningsunderlaget ville bevara fastighetsvärdena inom resp.

berörda kommuner, där regleringsmagasinet och kraftverken vore belägna.

I detta hänseende kunde anmärkas, att förslaget visserligen innebure, att

de markskadade fastigheternas värde bevarades, men i stället skedde en

omflyttning av värdena andra kommuner emellan, så att den kommun där

strömfallsfastigheten läge bleve ensam lidande med belopp motsvarande

hela markskadeersättningen. Genom de av 1951 års riksdag beslutade ändringarna

i kommunalskattelagen skulle vid taxering av regleringsdamm i

dennas värde inräknas värdet av bl. a. alla dämningsskador å mark. I den

mån den skadade marken läge inom samma kommun som regleringsdammen,

ett förhållande som mången gång torde inträffa, skedde alltså ingen

ändring av fastighetsvärdena i sin helhet inom orten. Det önskemål som

åtminstone delvis syntes ha legat till grund för lagförslaget, vore alltså redan

beaktat i annan ordning. Vattenrättsdomaren föreslår att förslaget begränsas

på så sätt, att den föreslagna subsidiära ersättningsformen blir tilllämplig

endast å ersättning för förlorad vattenkraft. Om man genomförde

denna begränsning och, med uteslutande av vattenregleringsföretagen, bibehölle

den nuvarande kretsen av ersättningsgivare, bleve betänkligheterna

mot förslaget, i den mån de kvarstode, mindre accentuerade.

Ur yttrandena må vidare anföras följande.

Två remissinstanser, Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) och Sveriges

lantbruksförbund vänder sig mot det av de sakkunniga föreslagna villkoret,

att ersättningstagaren skulle vara i behov av kraft. RLF anför

i denna fråga.

Enligt de sakkunniga kan det ej komma i fråga att leverera kraft, när

ersättningstagaren ej har annan användning för kraften än att sälja den.

Uppehåller man den principen, att förlust av ett realvärde skall ersättas

med ett annat realvärde, framstår det enligt förbundets mening såsom klart,

att det angivna villkoret är felaktigt.

Även Sveriges lantbruksförbund åberopar som motiv för sin ståndpunkt

den principen, att förlust av ett realvärde i första hand bör ersättas med

annat realvärde. Hur kompensationen användes bör enligt förbundets mening

vara ersättningstagarens ensak.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

15

Den fråga som väckt det största intresset i remissvaren avser måttet

för bestämmande av vad som skall tillkomma ersättningstagaren.

I flera yttranden diskuteras ganska ingående, vilka

principer som bör tillämpas vid omräkning av en skada till kraftersättning.

En synpunkt som därvid särskilt understrykes är att det ofta vore oriktigt

att lägga lokala krafttaxor till grund vid evalveringen.

De sakkunnigas förslag att vid ersättning i form av kraft utesluta

tillämpligheten av förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § vattenlagen

har godtagits i flertalet remissyttranden. Detta sammanhänger,

enligt vad som framgår av flera uttalanden, med att enligt de sakkunnigas

förslag ersättning i kraft skall kunna utdömas endast på yrkande

av ersättningstagaren. Några remissinstanser, nämligen vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol, vattenrättsingenjören 1. Nyman, kammarkollegiet,

länsstyrelsen i Jämtlands län, advokatsamfundets styrelse, Riksförbundet

Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund, anser emellertid

att förhöjningsregeln bör tillämpas. Vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol

framhåller, att, ehuru kraft ofta vore att anse såsom en bättre

ersättningsform än ersättning i pengar, den likväl icke genomgående kunde

anses såsom en fullgod kompensation i den meningen, att sakägaren städse

erhölle full valuta. Om ett större jordbruk ej skadades mera än att det

även framdeles vore fullt bärkraftigt, kunde givetvis ersättning i kraft innebära

en välkommen standardförbättring. Den som levde på jordbruk och

genom ett kraf tu tbyggnadsf öretag förlorade så mycket jord att hans försörjningsunderlag

äventyrades finge emellertid näppeligen fullgod kompensation

därför att han finge elektriskt lyse. Folk i bygden kunde leva på

jordbruk men ej på lyse. Kammarkollegiet föreslår en avvägning av ersättningsgivarens

och ersättningstagarens intressen på så sätt, att ersättningen

först beräknas i penningar med förhöjning och värdet av kraftersättningen

avräknas från det sålunda erhållna ersättningsbeloppet med rätt för vattendomstolen

att nedsätta eller helt borttaga 50-procentförhöjningen för det

fall att ersättningsgivaren åsamkas exceptionella kostnader för kraftleveransen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar särskilt att en ersättning

genom elektrisk kraft utan förhöjning i många fall ej torde bli av den

storlek, alt den motsvarade den kraftmängd, som vore behövlig för en jordbruksfastighet.

Vattenrättsingenjören 1. Nyman vänder sig mot uppfattningen att en ersättningstagare

genom ersättning i kraft bleve oberoende av fluktuationerna

i penningvärdet. I verkligheten drabbades den som toge ersättning för markskada

i kraft av en avsevärd realvärdesförlust. Till utveckling av denna

ståndpunkt anför han följande.

Då mark skadas genom valtenreglering, förslöres ett produktionsmedel,

som tillför ägaren en årlig bruttoinkomst, varav större delen utgör ersättning

för utfört arbete. Nettoinkomsten eller jordens räntabilitet är väsentligt

lägre. Den ersättning, som vid en reglering utgår för markskada, hänför

sig regelmässigt till nettoinkomstbortfallet. Ersättning i kraft innebär

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

i förevarande fall — frånsett vissa undantagssituationer — att markägare

erhåller ett realvärde i form av en konsumtionsvara, som ej ger honom

någon annan inkomst än den som består däri, att han slipper betala en del

årliga krafträkningar, debiterade efter kraftverksägarens bruttopris. Den

av markskadan förorsakade årliga minskningen av bruttoinkomsten blir ej

kompenserad genom frikraften. Kan denna av olika skäl, t. ex. ändrade

konjunkturer, ej utnyttjas ekonomiskt inom fastigheten, uppstår ytterligare

förluster, antingen genom att ersättningstagaren föranledes till större

elförbrukning för personliga behov än han egentligen har råd med, d. v. s.

än vad han skulle ha förbrukat därest han haft att betala kraften efter

vanlig taxa, eller därigenom, att han icke kan räkna sig till godo outnyttjat

kraftöverskott eller för detta kan erhålla ersättning blott till lägre pris än

kraftgivarens bruttopris.

Uppfattningen om kraftersättningens värdebeständighet är till följd av

erfarenheten under de senaste årtiondena i behov av korrigering i ännu ett

avseende. På grund av flera omständigheter---har priset på hushålls
kraft,

mätt i realvärde, sjunkit betydligt under berörda tidsperiod.

Sistberörda förhållande åskådliggöres i yttrandet med en uppställning,

av vilken framgår, att en jordägare, som år 1938 tog ersättning i kraft (hushållskraft)

dels lidit avsevärt större förlust än han skulle ha gjort om han

valt ersättning i penningar med 50 procents förhöjning, dels ock gått miste

om nästan hälften av realvärdet hos den mark, som gått förlorad år 1938.

Den av de sakkunniga förslagna subsidiära ersättningsform

e n, innebärande att ersättningsgivaren får svara för kostnaden för kraft,

som ersättningstagaren erhåller över annan tillhörig ledning, har i allmänhet

icke föranlett några erinringar i yttrandena.

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande och däröver avgivna yttranden
För

utredning av vissa med de norrländska vattenkraftutbyggnaderna

sammanhängande frågor tillkallades i februari 1955 särskilda sakkunniga

Till de sakkunniga, som antog benämningen norrländska vattenkraftutredningen,

överlämnades den 18 november 1955 vattenlagssakkunnigas promemoria

jämte däröver avgivna yttranden. I ett den 25 september 1957 dagtecknat

betänkande, »Norrländska vattenkraftfrågor» (stencilerat) bär utredningen

framlagt flera förslag avsedda att bereda de bygder, som beröres

av vattenkraftexploateringen, och deras invånare en mera gynnad ställning

än för närvarande. Utredningen redovisar därvid sin ståndpunkt även beträffande

de frågor om ändring i vattenlagens ersättningsregler som avhandlas

i vattenlagssakkunnigas promemoria den 17 maj 1952.

Utredningen anser det önskvärt att i vattenlagen införes bestämmelser, vilka

ger ökade möjligheter till ersättning i form av kraft, och ansluter sig härvidlag

till det förslag som framlagts av vattenlagssakkunniga. Samtidigt uttalas

dock att, såvitt utredningen kunnat finna, sakägarna i allmänhet godtagit

de ersättningsbelopp, som bestämmes av domstolarna, och att sakägarna

i många fall accepterat redan de av vederbörande företagare bjudna ersättningarna.

Med hänsyn härtill kunde det antagas, att de utdömda ersätt
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

17

ningarna i allmänhet varit tillfredsställande. Enligt utredningens mening

torde domstolarna också i regel vid uppskattningen av skadorna tillämpa en

viss säkerhetsmarginal till sakägarnas förmån.

Det av utredningen framlagda betänkandet har varit föremål för remissbehandling.

I de yttranden som därvid avgivits har förslaget om lagändring

i syfte att skapa vidgade möjligheter att utdöma ersättning i form av kraft

genomgående tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Länsstyrelsen i Jämtlands

län betonar emellertid, att ifrågavarande ersättningsform icke borde

överskattas till sin betydelse, då det gällde kraftförsörjningen i en hel bygd.

De skadeersättningar, varom i regel vore fråga, torde icke uppgå till sådana

belopp, att en jordbrukares kraftbehov därigenom helt eller till största delen

kunde tillgodoses. Då dessutom endast de fastigheter, som direkt skadades

av uppdämningar, kunde komma i fråga att erhålla ersättningskraften,

komme fördelarna av denna ersättningsform att bli av jämförelsevis ringa

betydelse för en rationell elkraftförsörjning i de bygder, som i sin helhet

drabbades av olägenheterna av en uppdämning för kraftverk och vattenregleringar.

Några av de med förslaget sammanhängande detalj spörsmålen har berörts

i ett par yttranden. Sålunda ifrågasätter länsstyrelsen i Västernorrlands

län om ej vattendomstolen bör ha möjlighet att i speciella fall utdöma

ersättning i realvärden även mot sakägarens bestridande. Vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol F. Löwing uttalar i samma

fråga som sin åsikt, att sakägaren normalt bör ha valfrihet men att domstolen

bör äga möjlighet att bestämma härom såväl i det fall, att sakägaren

icke själv tagit någon ståndpunkt, som om särskilda skäl föreligger att förordna

mot sakägarens önskan. Beträffande frågan om tillämpligheten

av förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § vattenlagen vid ersättning

i form av kraft uttalar samme vattenrättsdomare ävensom länsstyrelsen

i Jämtlands län att ersättningstagaren bör vara berättigad att utöver

ersättningskraften få så stor penningersättning, som svarar mot skillnaden

mellan, å ena sidan, det belopp som skulle ha utgått som skadeersättning,

om ersättningen bestämts i penningar, samt, å andra sidan, värdet av ersättningskraften.

I samma riktning uttalar sig Fjällkommunernas samarbetskommitté.

Vattenkraftintressenternas promemoria och däröver avgivna yttranden

Med anledning av den föreslagna lagstiftningen om vidgade möjligheter

att utdöma ersättning i kraft har Svenska vattenkraftföreningen och vattenfallsstyrelsen

med skrivelser den 17 resp. den 23 juni 1959 till chefen för

justitiedepartementet överlämnat en inom Vattenregleringsföretagens samarbetsorgan

upprättad promemoria med synpunkter på den praktiska tilllämpningen

av vattenlagssakkunnigas förslag i förevarande hänseende.

I promemorian betonas, att införandet i vattenlagen av det av vattenlagssakkunniga

föreslagna kraftersättningsinstilutct innebure, att vattenmålen

- Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 and. Nr 33

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

belastades med en helt ny, för såväl parter som domstolar arbetskrävande

uppgift. Hur stor ökning av vattendomstolarnas personal, som härigenom

erfordrades, vore svårt att närmare ange. Med kännedom om det betydande

arbete, som vore förenat med de närbesläktade frågorna om tillhandahållande

av bygdekraft och kraft såsom ersättning för ianspråktagen

vattenkraft, syntes det sannolikt, att ett kraftersättningsinstitut, utformat

helt i enlighet med vattenlagssakkunnigas förslag, skulle öka arbetsmängden

vid Norrbygdens och Mellanbygdens vattendomstolar i sådan grad att

ytterligare en vattenrättsdomare och två vattenrättsingenjörer skulle erfordras

vid vardera domstolen. Även vid övriga vattendomstolar kunde arbetsmängden

beräknas öka ehuru i förhållandevis mindre omfattning. En

utökning av vattendomstolsorganisationen med uppskattningsvis 20 procent

kunde bli nödvändig och detta även om erforderlig elektroteknisk sakkunskap

i betydande omfattning tillfördes domstolarna genom särskilda

sakkunniga. Med hänsyn härtill och till angelägenheten ur allmän synpunkt

att kraftföretagens administrativa arbete med dessa frågor i möjligaste

mån begränsades, syntes det önskvärt, att vattenlagssakkunnigas förslag

underkastades en granskning med sikte på att såvitt möjligt förenkla det

föreslagna kraftersättningsinstitutets praktiska tillämpning.

Till en början framföres i promemorian vissa allmänna synpunkter på

ersättningsformen i samband varmed även lämnas förslag till

metod för ersättningsskyldighetens fullgörande. I

förstnämnda hänseende föreslås att den s. k. huvudformen skall slopas och

att i stället endast den s. k. subsidiära ersättningsformen skall användas.

Den föreslagna metoden för ersättningsskyldighetens fullgörande innebär,

att ett årligt, indexreglerat belopp motsvarande avkastningen av det

ersättningsbelopp som ersättningstagaren önskar utbytt mot ersättning i

kraft ställes till hans förfogande för inköp av kraft till den skadade fastigheten.

Beloppet kan enligt förslaget tillföras ersättningstagaren antingen såsom

avdrag vid debitering av elektricitetsavgifter eller genom direkt utbetalning

till honom inom ramen för erlagda avgifter. Indexregleringen skulle

förenklas om ett för hela landet gemensamt kraftprisindex infördes. Riktlinjer

för fastställandet av ett sådant index framlägges i promemorian.

I vattenkraftintressenternas promemoria beröres även frågan om vilka

skador och intrång som bör berättiga till ersättning

i kraft. Till en början erinras om att vattenlagssakkunniga genom bestämmelser

om ersättning i form av kraft avsett att bereda ersättningstagarna

möjlighet att bibehålla sina fastigheters realvärde. I konsekvens härmed

syntes kraftersättning böra ifrågakomma endast för skada och intrång som

vore av beskaffenhet att påverka fastighetsvärdet. Vissa skador och intrång

på fastigheterna vore emellertid av sådant slag att fastighetsvärdet icke påverkades,

t. ex. skador under gången tid. De sakkunnigas förslag syntes därför

böra förtydligas så, att därav framginge att ersättning i form av kraft

kunde erhållas endast såsom gottgörelse för skador och intrång som väsentligt

påverkade fastighetsvärdet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

19

En i lag fastställd minimigräns för kraftersättning anges i promemorian

såsom nödvändig, om den ökade arbetsbelastning, som bleve en

oundviklig följd av det föreslagna kraftersättningsinstitutet, skulle kunna

begränsas till vad som ur olika synpunkter kunde befinnas godtagbart.

Vidare riktas uppmärksamheten på en viss fråga som sammanhänger med

förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § vattenlagen. I promemorian

anföres sålunda.

I flertalet fall uppkommer på en och samma fastighet dels skador som vid

penningersättning skall ersättas med 50 procents förhöjning dels skador och

intrång som skall ersättas utan sådan förhöjning. Enligt sakkunnigförslaget

skall 50 procents förhöjning icke utgå vid kraftersättning. Om ersättningstagaren

icke önskar kraft för mer än en del av det totala ersättningsbeloppet

— vilket i regel torde bli fallet — uppkommer frågan vilken del av

ersättningsbeloppet som skall evalveras i kraft. För ersättningstagaren är det

uppenbarligen mindre fördelaktigt att erhålla kraft för den del av ersättningsbeloppet

varå utgår 50 procents förhöjning vid penningersättning, men

det kan med fog göras gällande att det i första hand är sådan ersättning som

bör omvandlas i kraft. Det torde komma att leda till åtskilligt improduktivt

arbete i vattenmålen att överlämna denna fråga till avgörande genom rättspraxis.

Även frågan om förfarandet vid utdömande av ersättning

i kraft behandlas i vattenkraftintressenternas promemoria.

Vattenkraftintressenternas promemoria har varit föremål för remissbehandling.

I remissyttrandena har från några håll betonats kraftersättningsformens

karaktär av periodisk ersättning. Vattenöverdomstolen framhåller,

att det inom skadeståndsrätten hittills ansetts önskvärt att så mycket som

möjligt begränsa anordningen med periodiska ersättningar. Den av vattenlagssakkunniga

föreslagna subsidiära ersättningsformen vore i realiteten

en form av periodisk ersättning i penningar. Denna ersättningsform innebure

att ersättning för vissa skador skulle utgå i form av årliga efter kraftpriset

växlande penningbelopp, maximerade efter vederbörande fastighets

behov av elektrisk kraft. Om det emellertid skulle anses önskvärt att utöver

vad nu vore medgivet i vattenmål bereda möjlighet att utdöma periodiska,

inflationssäkra avgälder, vore det måhända ej fullt konsekvent att

införa ett sådant system endast när det gällde ersättningsbelopp upp till en

viss maximigräns. Mellanbygdens vattendomstol anser att syftet med den

föreslagna ersättningsformen skulle bättre än enligt framlagda förslag i

frågan tillgodoses genom införande av möjlighet att utdöma skadeersättningar

helt eller delvis i form av årliga, på lämpligt sätt indexreglerade avgifter

utan anknytning till den skadade fastighetens kraftbehov. En sådan

ersättningsform syntes överlägsen den föreslagna även därutinnan, att

handhavandet av densamma borde kunna göras enkel och därmed föga arbetskrävande.

Några remissinstanser framhåller behovet av en överarbetning genom särskilda

sakkunniga av vattenlagssakkunnigas förslag. Dit hör vattenöverdom•

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

stolen, som betonar behovet av utförligare uttalanden i ett flertal olika delfrågor

än dem som lämnats i vattenlagssakkunnigas promemoria.

De i vattenkraftintressenternas promemoria framförda farhågorna att tilllämpningen

av nya regler om kraftersättning skulle komma att belasta vattendomstolarna

med mycket arbetskrävande uppgifter betecknas såsom

överdrivna av Nedre Norrbygdens vattendomstol, till vars synpunkter Övre

Norrbygdens vattendomstol anslutit sig.

I vattenkraftintressenternas promemoria framförda förslag har i vad de

avser ersättningsform och metod för ersättningsskyldighetens

fullgörande tillstyrkts av vattenöverdomstolen, Mellanbygdens

vattendomstol, kommerskollegium och Riksförbundet Landsbygdens

folk.

En kritisk hållning har intagits av kammarkollegiet. Kollegiet kan sålunda

icke finna att påtalade svagheter i vattenlagssakkunnigas förslag nödvändiggör

att detta förslags huvudform för kraftersättning uppgives. Tvärtom

måste av flera skäl anses väsentligt, att förslaget om skyldighet för företagare

att själv leverera kraft behölls. Endast om önskemål om »värdebeständig»

ersättning tillgodosågs på denna väg, bevarade man anknytningen

till hittillsvarande kraftersättningsinstitut, d. v. s. reglerna om ersättning

genom elektrisk kraft för tillgodogjord vattenkraft.

Beträffande förslaget i vattenkraftintressenternas promemoria om b e*

gränsning av kraftersättningsformen till vissa skador

och intrång förklarar sig vattenöverdomstolen icke ha något att

erinra mot att frågan om arten av ersättningar som skall kunna utbytas till

elektrisk kraft avgränsas på lämpligt sätt.

Ifrågavarande förslag avstyrkes av Nedre Norrbygdens vattendomstol,

kommerskollegium och Riksförbundet Landsbygdens folk. Kommerskollegium

ansluter sig i denna fråga till vattenlagssakkunnigas förslag, vari förordas

en bestämmelse av mera generell innebörd, samt framhåller, att kraftersättning

kan vara av väsentlig betydelse för ersättningstagaren utan att

därför påverka fastighetsvärdet. Riksförbundet Landsbygdens folk anför, att

någon begränsning icke bör föreskrivas eftersom förhållandena är synnerligen

växlande. Det bör enligt förbundets mening i stället överlåtas åt rättstillämpningen

att avgöra, när det kan anses vara skäligt att ersättning i

kraft skall utgå.

I fråga om förhöjningsregeln i 9 kap. 48 § vattenlagen

framhåller vattenöverdomstolen, att det icke kan anses motiverat att vid ersättning

i kraft beräkna förhöjning med 50 procent. En motsatt ståndpunkt

intages av andra remissorgan. Kammarkollegiet erinrar om att kollegiet i

sitt yttrande över vattenlagssakkunnigas förslag förordat förhöjningsregelns

tillämpning vid ersättning genom kraft, dock med rätt för vattendomstolen

att nedsätta eller helt borttaga förhöjningen för det fall att ersättningsgivaren

åsamkas exceptionella kostnader för kraftleveransen. Efter förnyat

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

21

övervägande av spörsmålet föreslår nu kollegiet, att förhöjningsregeln skall

tillämpas utan någon restriktion. Vid sitt ståndpunktstagande har kollegiet

utgått från att vattendomstolen skall taga skälig hänsyn till ersättningsgivarens

förhållanden redan vid avgörandet, huruvida mot hans bestridande

bör åläggas honom att utgiva ersättning genom kraft. Jämväl Riksförbundet

Landsbygdens folk förordar, att förhöjningsregeln bör vinna tillämpning

i de fall ersättning utgår i form av kraft.

I remissyttrandena har olika meningar framförts beträffande spörsmålet

om vilka ersättningar — sådana med eller sådana utan förhöjning enligt

9 kap. 48 § — som i första hand skall tagas i anspråk för ersättning i form

av kraft i de fall, då icke hela ersättningsbeloppet för en fastighet skall utgå

i kraft. Mellanbygdens vattendomstol påpekar, att ersättning i kraft icke

skall bestämmas mot ersättningstagarens vilja och att denne genom sådan

ersättning erhåller en inflationssäker gottgörelse. En följd härav syntes vara,

att ersättning i kraft i första hand borde avräknas på den penningersättning,

varå förhöjning skulle beräknas. Kommerskollegium intager en annan

ståndpunkt. I den mån förhöjningsregeln endast syftade till att vid

penningersättning kompensera förlusten av ett realvärde, kunde enligt

kollegiets mening visst fog finnas för ståndpunkten, att det i första hand

vore sådan ersättning som skulle utgå med förhöjning, vilken borde tagas i

anspråk för ersättning i form av kraft. Eftersom det emellertid med goda

skäl kunde göras gällande, att ifrågavarande regel hade en vidare innebörd,

kunde kollegium icke biträda nyssnämnda ståndpunkt. Med hänsyn till de

speciella intressen som gjorde sig gällande i dessa sammanhang, vore dessutom

en viss generositet vid ersättningarnas bestämmande motiverad. Riksförbundet

Landsbygdens folk uttalar, att ersättningstagarens vilja att yrka

ersättning i kraft skulle motarbetas, om den del av ersättningen, varå förhöjning

skulle utgå, i första hand skulle evalveras i kraft. Eftersom kraftersättningsinstitutet

avsåges bli genomfört bl. a. för att öka möjligheten för

folk att bo kvar inom de av vattenkraftutbyggnaderna svårast drabbade

områdena, måste bestämmelserna utformas så att denna avsikt verkligen

kunde uppnås.

B. Ersättning i mark

Vattenlagssakkunnigas promemoria

I promemorian framhålles, att större vattenuppdämningar kan medföra

att jordbruksfastigheter berövas en väsentlig del av sin areal och att därigenom

kan beträffande fastighetsindelningen och brukningsförhållandena

i orten uppstå missförhållanden, vilka allvarligt försämrar befolkningens

utkomstmöjligheter. Enligt de sakkunnigas mening kunde effektiv rättelse

ernås endast genom att tillhandahålla ersättningsjord i stället för den förlorade

arealen. Man kunde dock icke räkna med att det regelmässigt fanns

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

praktisk möjlighet att anskaffa annan mark till de av en uppdämning berörda

fastigheterna. För att en ändamålsenlig fastighetsbildning och rationella

brukningsförhållanden skall kunna bevaras efter uppdämningen borde

ersättningsjorden förvärvas från närliggande fastigheter. Dessa var dock

i regel ej så beskaffade, att de utan allvarligt intrång kunde avvara större

eller mindre jordområden. Stundom kunde emellertid kompletteringsjord

till skadade inägor erhållas i form av odlingsmark som sattes i stånd genom

uppodling.

Enligt de sakkunnigas mening hade beaktansvärda ansträngningar gjorts

att, så gott de tillgängliga resurserna medgivit det, på frivillighetens väg avhjälpa

missförhållandena där de varit mest framträdande. Det syntes dock

tydligt att särskilda åtgärder var av nöden om det skulle bli möjligt att nå

ett gott resultat. Därvid låg nära till hands att söka anknytning till den

verksamhet som bedrevs för rationalisering av det svenska jordbruket.

De sakkunniga redogör härefter för lantbruksnämnderna och deras

verksamhet, bestämmelserna om kronans förköpsrätt vid försäljning av

jordbruksfastighet och möjligheterna att genom expropriation förvärva

mark för stärkande av ofullständigt jordbruk.

Härefter anför de sakkunniga.

Vid sitt arbete på att få till stånd en förstärkning av mindre bärkraftiga

jordbruksenheter måste ju lantbruksnämnden även få sin uppmärksamhet

riktad på fastigheter, som förlorat större eller mindre del av sin areal genom

överdämningar i samband med vattenkraft- och vattenregleringsföretag.

Man kunde kanske nöja sig härmed och sålunda bibehålla den nuvarande

ordningen, enligt vilken ersättning för markskador utgår i penningar

med undantag för de fall, då frivillig överenskommelse träffas mellan

parterna om annan ersättningsform, samt överlåta åt lantbruksnämnden

att med begagnande av sina resurser söka avhjälpa det men för jordbruksnäringen

som den av uppdämningen föranledda rubbningen av brukningsförhållandena

fort med sig. Det kan dock ej bestridas att olägenheter

äro förbundna härmed. I den mån mera omfattande dämningsskador

uppkomma brukar ersättningen i penningar kunna uppgå till ej oväsentliga

belopp. Förutom gottgörelse motsvarande fulla värdet å markskadan

utgår enligt 9 kap. 48 § vattenlagen förhöjning med 50 procent, vartill kan

komma ett avsevärt belopp utgörande ersättning för intrång å återstoden

av fastigheten. Erfarenheten har visat att i samband med planeringen av

större företag tendenser kunna uppkomma till spekulation med hänsyn till

väntade stora penningersättningar. När ersättningsbeloppen utbetalats avflyttar

ej sällan ersättningstagaren från orten. Det synes angeläget att dylika

tendenser motverkas, och ett medel vore otvivelaktigt att frågan om

fastighetsbildningens ordnande efter genomförandet av företaget upptoges

till behandling redan i samband med handläggningen vid vattendomstolen

och att dämningsskadorna därvid i största möjliga utsträckning direkt gottgjordes

genom tillhandahållande av ersättningsjord.

I promemorian upptages härefter till övervägande vissa spörsmål som uppkommer

vid ett genomförande av en lagstiftning i förevarande ämne.

Till en början uppkommer frågan huruvida vattendomstolen bör få möjlighet

att oberoende av ersättningstagarens samtycke före
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960 23

skriva att ersättning skall tillhandahållas i form av mark. Härom uttalar

de sakkunniga.

Säkerligen finns på många håll hos den jordbrukande befolkningen inom

de bygder, som drabbas av de stora vattenuppdämningarna, ett starkt intresse

att få skadorna reglerade genom tillskottsjord. Det är likväl tvivelaktigt,

om en oinskränkt valrätt för fastighetsägaren alltid skulle komma

att utnyttjas så att fastighetens och jordbruksnäringens intressen gagnas.

Den lockelse som penningersättning utövar kan måhända i vissa fall bli så

stark, att fastighetens bästa på längre sikt får stå tillbaka. Såsom nyss

nämndes har det också visat sig, att spekulationstendenser kunna uppkomma

i samband med väntade större penningsersättningar. Det är icke

tillfredsställande, om tillfälliga personliga önskemål på detta sätt få inflytande

på fastighetsbildningen. Därför torde icke böra helt överlåtas åt ersättningstagaren

att själv bestämma huruvida penningersättningen skall

utbytas mot ersättning i mark. Självfallet skall dock hänsyn tagas till berättigade

önskemål från hans sida. Till skydd för hans intressen bör stadgas,

att ersättningens bestämmande i mark skall kunna ske utan att någon

olägenhet av betydenhet tillskyndas honom (jfr 9 kap. 13 § vattenlagen).

Ett annat spörsmål är huruvida förhöjning enligt 9 kap. 48 §

vattenlagen skall utgå även då ersättningen bestämmes i mark. De

sakkunniga anser dock att en gottgörelse genom tillhandahållande av ett

fullgott realvärde i form av mark på längre sikt blir så fördelaktig för ersättningstagaren

i jämförelse med penningsersättning, att någon förhöjning

icke torde böra komma i fråga.

Beträffande frågan om på vilka vägar tillskottsjord skall

kunna lämnas anvisar de sakkunniga tre utvägar. Ersättningsgivaren

skall vara skyldig att för ändamålet avstå sådan mark som han med anledning

av företaget nödgas inlösa. Vidare hänvisas till lantbruksnämndens

möjligheter att anvisa mark som nämnden förvärvat antingen tvångsvis genom

förköp eller expropriation eller frivilligt enligt avtal. Slutligen kan

ersättningsgivaren eljest förfoga över mark som är lämplig för nu ifrågavarande

ändamål.

Såsom villkor för att ålägga ersättningsgivaren att

utgiva ersättning i mark bör enligt de sakkunniga även uppställas

att detta ej blir oskäligt betungande för ersättningsgivaren, t. ex.

därför att det pris lantbruksnämnden betingar sig för mark som ställes

till förfogande är oskäligt högt.

Vidare bör gälla att ersättningen får bestämmas att utgå i mark endast

i den mån det prövas nödigt för att förebygga men av någon betydelse för

jordbruksnäringen eller skogsbruket, varvid även skall beaktas men som

drabbar enbart en fastighet.

Sådana skador som uppstår genom vattenuppdämning drabbar i de

allra flesta fall del av fastighet. Undantagsvis inträffar dock att en hel

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

registerfastighet blir överdämd eller försumpad. Det kan även förekomma

att fastighet skadas i sådan grad att blott obetydliga eller mindre värdefulla

ägor återstår och att med hänsyn därtill förutsättningar saknas för att genom

tillskjutande av annan jord ånyo sätta fastigheten i stånd.

I frågan huruvida ersättning i mark skall kunna utgå endast i fall då

del av fastighet skadas eller även i fall då en hel fastighet blir överdämd,

uttalar de sakkunniga.

Det föreligger icke något principiellt hinder mot att låta ersättningen i

sådana fall, då fråga är om ersättning för hel fastighet, utgå i den formen att

fastighetsägaren erhåller en annan registerfastighet i utbyte. Emellertid synes

det vara att föredraga, att parterna få träffa frivillig överenskommelse

om sådan ersättning. Det är naturligtvis i regel ej möjlighet att tillhandahålla

ersättningstagaren en intilliggande fastighet, och det är ej tilltalande

att tvinga honom att såsom ersättning mottaga en fastighet, som kanske har

sina ägor i en helt annan del av trakten. Befogenheten för vattendomstolen

att lämna föreskrift om ersättnings utgående i form av mark bör därför inskränkas

på så sätt, att det skall gälla ersättning för en del av en fastighet,

som icke i sin helhet skall avstås, eller för skada å sådan fastighet. Om fastighetens

ägare yrkar att hela fastigheten skall lösas men domstolen finner

att fastigheten kan kompletteras med tillskottsjord, bör inlösningsyrkandet

avslås.

Den mark som ersättningstagaren erhåller i ersättning kan endast i undantagsfall

antagas vara av exakt samma beskaffenhet som den mark han

förlorat. Fråga uppkommer då hur en jämförelse mellan förlorad

mark och vederlagsmark skall ske. Härom anföres i promemorian

följande.

Vid fastställande av ersättning i mark skall naturligtvis eftersträvas att

ersättningsjorden blir likartad med den mark som genom uppdämningen

går förlorad. Fastigheten skall såvitt möjligt sättas i samma skick som före

uppdämningen. Går det ej att uppbringa helt likvärdig ersättningsjord, får

arealen bestämmas med hänsyn till beskaffenheten efter gradering; över

huvud taget skall tillses att den mark som tillhandahålles till fullo motsvarar

värdet av vad som går förlorat genom uppdämningen. Frågan vilka skiljaktigheter

i fråga om beskaffenheten som må tillåtas får prövas med hänsyn

till den skadade fastighetens storlek och förhållandena i övrigt. Om det

ur jordpolitisk synpunkt är lämpligt, kan t. ex. inägojord ersättas med

skogsmark. Det bör även vara möjligt att låta ersättningen utgå delvis i

mark och delvis i penningar. Domstolen skall också meddela föreskrifter

angående det skick i vilket sökanden skall tillhandahålla marken. Består

kompletteringsjorden av odlingsmark, kunna omfattande arbeten vara behövliga.

I vissa fall kan det måhända vara ändamålsenligt — bl. a. med hänsyn

till risken för tvistigheter mellan parterna angående arbetets utförande

— att uppodlingsarbetet anförtros åt ersättningstagaren mot särskild odlingsersättning.

Denna utväg torde dock, med hänsyn till den innebörd som

enligt vad förut anförts bör givas åt vattendomstolens befogenhet att föreskriva

ersättnings tillhandahållande i mark, vanligtvis kunna tillgripas

blott med ersättningstagarens medgivande. Några särskilda bestämmelser angående

odling och odlingsersättningar i samband med tillhandahållande av

ersättning i form av mark torde ej behöva upptagas i lagtexten.

I detta sammanhang må anmärkas att mark som lämpar sig för nyodling

ibland torde kunna tillhandahållas av ersättningstagaren själv. Det kan då

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

vara ändmålsenligt att ersättningsgivaren ålägges att ombesörja uppodling

av sådan mark. Härför erfordras ej lagändring, då redan gällande lag torde

giva stöd för ett dylikt förfaringssätt. Även i det fall som nu nämnts kan

det dock understundom vara att föredraga att markägaren själv får ombesörja

arbetet mot ersättning.

I fråga om förfarandet vid tillhandahållande av ersättning

i mark bör enligt de sakkunniga i princip tillämpas den ordningen

att marken genom sökandens försorg överlåtes till ersättningstagaren varjämte

vidtages sådan ändring i fastighetsindelningen att markområdet i fråga

avskiljes från den fastighet vari det ingår och sammanlägges med ersättningstagarens

fastighet. Då vattendomstolen vid prövning av viss ersättningsfråga

finner ersättningen böra utgå i mark bör domstolen sålunda,

såsom villkor för rätten att utföra den åtgärd, varom fråga är, förordna, att

sökanden skall till ersättningstagaren överlåta visst markområde, som finnes

lämpat att sammanläggas med ersättningstagarens fastighet.

Med fastighetsindelningen sammanhänger emellertid ett stort antal frågor

av delvis mycket vidlyftig beskaffenhet. Här kan nämnas frågan om

tillåtligheten av avstyckning med hänsyn till reglerna i 19 kap. jorddelningslagen

och frågan om lämpligheten av sammanläggning med hänsyn

till stadgandena i sammanläggningslagen och jorddelningslagen. Nyssnämnda

frågor angår jordpolitiken. Andra frågor är sådana som anknyter till de i

sammanläggningslagen uppställda villkoren för sammanläggning med avseende

å lagfarts- och inteckningsförhållanden.

De sakkunniga har beaktat de problem som uppkommer i anslutning till

nyssnämnda frågor och frågor som sammanhänger därmed.

För att icke domstolsbehandlingen skall behöva bli alltför långvarig har i

promemorian föreslagits, att före ingivandet av ansökning till vattendomstol

skall verkställas utredning om vilka möjligheter som föreligger att reglera

dämningsskador genom överlåtelse av mark. Sökanden borde äga valfrihet

mellan att verkställa utredningen genom egna sakkunniga och att påkalla

särskild förrättning av tjänstelantmätare. Vidare borde lantbruksnämnden

redan på ett tidigt stadium få del av ansökning och verkställd utredning.

Yttranden över vattenlagssakkunnigas promemoria

Vad beträffar huvudgrunderna i de sakkunnigas förslag tillstyrkes

i flertalet av remissyttrandena en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse

med förslaget.

I några yttranden intages en avvisande hållning på grundval av den uppfattningen,

att frågor om markkompensation i vattenmål icke bör behandlas

såsom ersättningsfrågor i målet utan handläggas i nära anslutning till

det allmänna arbetet på jordbrukets rationalisering. Denna ståndpunkt

kommer till uttryck hos kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen och fastighetsbildningssakkunniga

samt överlantmätaren och lantbruksnämnden i

Värmlands län.

Kammarkollegiet anför i huvudsak följande.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

Det är ingalunda en given utgångspunkt, att fastighetsbeståndet i den

dämningsskadade bygden före uppdämningen varit lämpligt ur fastighetsbildningssynpunkt

och att arbetet med den yttre rationaliseringen följaktligen

kan begränsas till att förse de dämningsskadade fastigheterna med

tillskottsjord. Det finns många rationaliseringsuppgifter som icke har samband

med vattenmålet och som givetvis faller utanför vattendomstolens behörighet.

Önskvärt är, att alla rationaliseringsuppgifter med sin administrativa

karaktär helt koncentreras hos lantbruksnämnderna, medan vattendomstolarna

befrias från detta arbete. Ur ersättningsstagarnas synpunkt

kommer de sakkunnigas förslag att verka synnerligen ojämnt. Det fåtal

ersättningstagare, för vilka ersättning i jord kan bestämmas, kommer knappast

att känna sig gynnade, helst om de går miste om 50-procentsförhöjningen.

För ersättningstagarna inbördes måste det leda till det mest rättvisa

resultatet, om frågan om marköverlåtelser i samband med vattenbyggnadsföretag

helt skiljes från vattenmålen. Ett genomförande av de sakkunnigas

förslag kommer att medföra påtagliga fördelar för ersättningsgivaren.

Arbetet bör därför i stället inriktas på en effektivisering av jordbruksrationaliseringen

i den av överdämningen berörda bygden i lantbruksnämndens

regi. Kollegiet anger vissa riktlinjer för en dylik effektivisering. Bl. a. borde

kronans mark i ökad omfattning ställas till lantbruksnämndens förfogande.

Lantbruksstyrelsen understryker, att de begränsade möjligheterna att ge

bygden ersättning för produktionsfaktorer med nya av samma art gör det

än mer angeläget att man utnyttjar de resurser, som står till buds till att

skapa gynnsamma förutsättningar för bygdens näringsliv. Vidare anföres,

att vad markfrågorna beträffar gäller det att genom omreglering av fastighetsindelningen

få till stånd jordbruk med lämplig sammansättning och

försedda med tillfredsställande fasta anläggningar. Problemet är sålunda

inte i första rummet en ersättningsfråga utan en fråga om rationalisering

av jordbruket i sådana bygder, som lider skada genom uppdämning. De åtgärder

beträffande fastighetsbeståndet som påkallas av dämningsskador

bör i princip ha samma inriktning som fastighetsreglering i andra fall. Det

utmärkande för situationen är icke att en helt ny eller avsevärt särpräglad

problemställning uppkommit utan att ett läge inträffat, som gör snabba och

effektiva ingrepp för verklig strukturförbättring särskilt motiverade. Just i

de landsdelar, där vattenregleringar företrädesvis kommer i fråga, är det

ofta så, att en vattenreglering endast aktualiserar en rationalisering av

jord- och skogsbruket, som ur allmän jordpolitisk synpunkt varit behövlig

och önskvärd, samt samtidigt skärper situationen genom att till de befintliga

bristerna kommer dämningsskadorna. Men även med beaktande av att

skadelidande fastigheters behov i många fall kan framstå såsom särskilt

trängande, kan intresset av att förstärka andra fastigheter med äldre markanspråk

framstå såsom mera kvalificerat. Det är visserligen tänkbart, att

möjlighet finns att i det praktiska arbetet förena de olika synpunkterna och

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

att ett förfarande enligt riktlinjerna i de sakkunnigas förslag sålunda kan

ge ökade möjligheter att lösa de aktuella problemen utan att försvåra den i

övrigt erforderliga rationaliseringen. Med den utformning förslaget erhållit

är detta dock ej troligt. Förslaget bereder icke i nämnvärd grad några nya

möjligheter att anskaffa mark såsom tillskottsjord. Lantbruksnämndernas

möjligheter att anskaffa mark i regleringsbygderna är begränsade, och de

restfastigheter som sökandena får inlösa är oftast av föga värde. Det är

ovisst om den föreslagna skyldigheten för fastighetsägare att taga emot

mark såsom ersättning kommer att få någon praktisk betydelse, och det är

principiellt betänkligt att, utöver vad som är stadgat i jorddelningslagen

rörande laga skifte och ägoutbyte, nu lagfästa tvång att taga emot mark.

Det föreslagna förfarandet innebär att rationaliseringsfrågan för skadade

fastigheter behandlas inom ramen för detta förfarande endast såvitt angår

den mark, som disponeras för skadeersättning, medan vidare sanering är en

uppgift för lantbruksnämnden. De olika åtgärderna är dock ur lämplighetssynpunkt

helt beroende av varandra. Om förhållandet mellan ersättningsgivaren

och bygdens befolkning är spänt, torde det föreslagna arbetssättet ej

heller ur psykologisk synpunkt vara lämpligt. Styrelsen riktar även vissa

andra anmärkningar mot detaljer i förslaget och anför såsom sammanfattning,

att det föreslagna förfarandet icke torde innebära någon nämnvärd

utökning av de praktiska möjligheterna att tillgodose de jordbehövandes

intressen men synes vara behäftat med tämligen stora olägenheter. Emellertid

anser styrelsen särskilda åtgärder böra vidtagas för att övervinna

svårigheterna i dämningsskadade bygder. Lantbruksnämnden bör kopplas

in på ett tidigt stadium och, om den finner anledning därtill, medverka

genom en individualplanering. Ersättningsgivaren bör därvid ställa till förfogande

ej blott inlösta områden utan även annan mark som han förvärvat.

Med hänsyn till bygdens anspråk på kompensation för allmänna skadeverkningar

är det motiverat med tvingande bestämmelser av innehåll att

sökanden tillhörig mark skall kunna disponeras för sanering av fastighetsbeståndet

i den dämningsskadade bygden. Yrkande härom bör kunna framställas

av lantbruksnämnden och eventuellt av representant för bygden eller

av enskilda intressenter, och yrkandet bör prövas av vattendomstolen. För

det fortsatta förfarandet kan olika vägar tänkas. Den av de sakkunniga anvisade

utvägen — beslut av domstol i anslutning till avgörandet i vattenmålet

— kan möjligen efter överarbetning visa sig lämplig, men även andra

lösningar är tänkbara. Enligt lantbruksstyrelsens mening borde förnyad utredning

av frågan verkställas.

Fastighetsbildningssakkunniga anför i huvudsak samma synpunkter som

lantbruksstyrelsen och anser sålunda att ett genomförande av förslaget icke

skulle väsentligen öka möjligheterna att råda bot på de skadeverkningar,

varom här är fråga, och att i övrigt praktiska och principiella invändningar

kan riktas mot förslaget. I likhet med kammarkollegiet och lantbrukssty
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

relsen rekommenderar fastighetsbildningssakkunniga emellertid, att åtgärder

vidtages för att effektivisera rationaliseringsarbetet i dämningsskadade

bygder.

Överlantmätaren i Värmlands län framhåller, med instämmande av

lantbruksnämnden i samma län, att olägenheter i fastighetsbildningsavseende

av samma slag som vid vattenuppdämning kan uppkomma i varje

sammanhang, där för jordbruksnäringen värdefull mark av en eller annan

anledning tvångsvis tages i anspråk för annat ändamål än jordbruk, främst

kanske i samband med framdragande av nya allmänna vägar och av nya

högspänningsledningar genom skogsmark.

I några yttranden påpekas, att ett genomförande av vattenlagssakkunnigas

förslag skulle medföra ökad arbetsbelastning för såväl vattendomstolarna

och andra myndigheter som sökandeparterna. Förslaget avstyrkes

dock icke av denna anledning.

Vad beträffar den närmare utformningen av en lagstiftning enligt de

av de sakkunniga föreslagna grunderna må först nämnas att i några remissyttranden

upptagits spörsmålet om vilka skadeobjekt som bör

kunna ersättas med mark. Denna fråga upptages av bl. a. vattenöverdomstolen,

som anser att de sakkunnigas förslag i detta avseende

fått alltför begränsad räckvidd. Enligt förslaget skulle endast skada eller

intrång å mark ersättas mer mark. Vattenöverdomstolen anser, att en sådan

gränsdragning medför en alltför bunden tillämpning. Även vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol, advokatsamfundets styrelse och Riksförbundet

Landsbygdens folk förordar regler som möjliggör att skada å

fiske kompenseras med mark.

En viktig fråga är den huruvida ersättning i mark bör kunna bestämmas

oberoende av yrkande eller samtycke från ersättningstagarens

sida. De flesta remissinstanserna förordar — i likhet

med de sakkunniga — att möjlighet skall finnas att mot ersättningstagarnas

vilja utdöma ersättning i mark. Vattenöverdomstolen önskar dock

en uppmjukning av förslaget och betonar därvid att allmänna jordbrukspolitiska

synpunkter syntes ha blivit alltför framskjutna under det att hänsynen

till den enskilde skadelidandes intressen fått träda i bakgrunden.

Liknande synpunkter framföres av två vattenrättsdomare.

En ändring av de sakkunnigas förslag i sådan riktning att ersättning i

mark må utdömas allenast på yrkande av ersättningstagaren eller med

hans samtycke påyrkas av kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, fastighetsbildningssakkunniga

och överlantmätaren i Värmlands län i överensstämmelse

med dessa remissmyndigheters förut redovisade allmänna inställning

till förslaget. Samma yrkande framställes vidare av vattenrättsdomarna

i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, några vattenrätts
-

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

ingenjörer, lantbruksnämnden i Värmlands län, advokatsamfundets styrelse

och Riksförbundet Landsbygdens folk, varvid i allmänhet åberopas att en

tvångsregel på denna punkt skulle innebära ett alltför hårt ingrepp i den

personliga friheten. Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar uppehåller sig särskilt vid frågan, huruvida det kan anses

angeläget att motverka, att ersättningstagare avflyttar från orten sedan

ersättningsbeloppet utbetalats. De förklarar sig icke kunna dela de sakkunnigas

åsikt i denna fråga. Om en jordbrukare i en av ett regleringsföretag

berörd bygd önskar flytta till annan ort, där han tror sig lättare kunna

vinna sin utkomst, och med hjälp av det honom tillkommande ersättningsbeloppet

ser sig i stånd att förverkliga denna sin önskan, bör han vara berättigad

därtill. Genom avflyttningen förlorar hans hembygd vanligen intet

annat realvärde än hans arbetskraft, och över denna synes han själv höra

äga bestämma. Med hänsyn till de i allmänhet begränsade möjligheterna att

genom nyodling skapa ny inägojord torde ofta vissa brukares avflyttning

vara den enda möjligheten att giva de kvarstannande rationellare brukningsenheter.

Riksförbundet Landsbygdens folk framhåller, att de spekulationstendenser

som i vissa fall kunnat konstateras ofta haft sin grund i sökandens

medverkan. Sålunda hade det förekommit att sökanden före vattendomstolsbehandlingen

inlöst vissa fastigheter för att därigenom underlätta

handläggningen vid vattendomstolen. Ej sällan hade härvid överpriser utgått.

Dylika spekulationstendenser kunde ej bemästras genom att ersättningstagare

tvingades mottaga ersättning i mark.

Frågan om markersättning bör utgå med förhöjning enligt 9

kap. 48 § vattenlagen har vid remissbehandlingen föranlett en

ganska livlig diskussion. Ställningstagandet för och emot de sakkunnigas

förslag på denna punkt fördelar sig tämligen jämnt i remissyttrandena. I

de fall där de sakkunnigas ståndpunkt vunnit anslutning ges understundom

uttryck för viss tvekan; bl. a. påpekas att förhöjningsregelns uteslutande

otvivelaktigt kommer att verka så, att markägarna blir mindre intresserade

av ersättning i mark. Lantbruksnämnden i Värmlands län tar bestämd

ståndpunkt mot förhöj ningsregeln och anser att det bör övervägas, om icke

regeln helt borde utgå ur vattenlagen.

Till förmån för att förhöjningsregeln bör tillämpas även vid ersättning i

form av mark uttalar sig vattenrättsdomarna i Norrbygdens och Mellanbygdens

vattendomstolar, ett par vattenrättsingenjörer, kammarkollegiet,

flera lantbruksnämnder, överlantmätaren i Västernorrlands län, länsstyrelserna

i Jämtlands och Västerbottens län, advokatsamfundets styrelse, Riksförbundet

Landsbygdens folk och Sveriges lantbruksförbund. Flertalet av

dessa remissinstanser grundar sitt ståndpunktstagande på att förhöjningsregeln

i 9 kap. 48 § vattenlagen måste anses vila även på andra grunder

än hänsynen till eventuell inskränkning i möjligheten till den skadade egendomens

utveckling till ökad produktivitet. Vattcnruttsdomaren i Norrbygdens

vattendomstol uppehåller sig särskilt vid denna fråga. Efter en när
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

mare redogörelse för det nuvarande tillämplighetsområdet för förhöj ningsregeln

anför han följande.

När man--— skall taga ställning till huruvida förhöjningsregeln

bör tillämpas vid ersättning i realvärden, saknar man över huvud taget anledning

att fasthålla vid principen, att förhöjning endast skulle utgå vid

inskränkning i möjlighet till framtida produktivitet. Att penningersättningar

i fråga om vissa skador utgå med förhöjning ter sig ur många synpunkter

riktigt. Förhöj ningsregeln kan uppfattas som ett uttryck för lagstiftarens

särskilda omsorg om att skador, som rubba underlaget för jordbruksbefolkningens

försörjning i sin hembygd, skola bli föremål för en kompensering

med så stor marginal, att risk för ogynnsamma verkningar av skadorna och

för felbedömning är utesluten. Erfarenheten visar, att en sådan särskild omsorg

ingalunda varit överflödig. Det har gång efter annan visat sig, att tidigare

använda ersättningsberäkningar vid markskador icke varit fullt tillfredsställande,

och det är i själva verket icke säkert, att man ännu har hunnit

så långt, att fullt oantastliga beräkningsgrunder blivit uppnådda. Det är

först jämförelsevis sent, som den betydelsefulla frågan om ersättning för

särskilt intrång utöver den ersättning, som direkt hänföres till den skadade

arealens storlek och beskaffenhet, uppmärksammats.

I flera av de yttranden, i vilka påyrkas förhöjning vid ersättning i mark,

understrykes därjämte, att enligt de sakkunnigas förslag den som får realersättning

utan förhöjning blir missgynnad i förhållande till den som får

penningersättning, något som ter sig stötande, särskilt mot bakgrunden av

att enligt förslaget ersättningstagaren kan åläggas mottaga markersättning

mot sin vilja. Det betonas också, att om man inför en bestämmelse om 50

procents förhöjning i de fall, då ersättning lämnas i form av mark, kommer

detta med stor säkerhet att stimulera intresset för den nya ersättningsformen

i sådan grad, att tvångsförfarande gentemot ersättningstagaren blott i

undantagsfall behöver tillgripas.

Vad beträffar frågan på vilka vägar tillskottsjofd skall

kunna anskaffas har erinringar mot de sakkunnigas förslag framförts

i olika avseenden.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol anser att man icke i

vattenmålet bör draga in frågor om rationalisering av fastighetsindelningen,

i den mån den berör annan än ersättningsgivaren och ersättningstagaren.

Ersättningsmarken bör därför begränsas att avse allenast mark, som ersättningsgivaren

här att lösa i målet eller som eljest kan ställas till förfogande

av denne, t. ex. av egen fastighet eller genom avtal med ägare av annan fastighet.

Saknar ersättningsgivaren möjlighet att ställa mark till förfogande,

bör frågan om ersättning i mark förfalla i vattenmålet.

I övrigt går de anmärkningar mot förslaget, som framställas på denna

punkt, ut på att förslaget ger alltför begränsade möjligheter att anskaffa

ersättningsjord. I likhet med vad lantbruksstyrelsen och fastighelsbildningssakkunniga

i sina förut återgivna uttalanden över förslaget anfört påpekas

på flera håll, att lantbruksnämnderna har små möjligheter att förvärva

mark i regleringsbygderna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

31

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

Den utväg för ökning av möjligheterna att anskaffa ersättningsjord, soin

i allmänhet anvisas, är att vattendomstolen bör givas befogenhet att ålägga

ersättningsgivaren att avstå mark för ändamålet. Förslag härom framföres

av vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarna i Norrbygdens, Mellanbggdens,

Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, flera lantbruksnämnder

och överlantmätare, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i Västerbottens och

Norrbottens län, advokatsamfundets styrelse, Riksförbundet Landsbygdens

folk och Sveriges lantbruksförbund. I den mån detta förslag närmare motiveras

och utvecklas återkommer genomgående den synpunkten, att det är

naturligt att den som i stor omfattning förstör realvärden ålägges att bota

skadan genom tillhandahållande av realvärden som han själv har tillgång

till. På flera håll understrykes att anledning ej finns att undantaga kronan

från dylik skyldighet. Nyssnämnda fyra vattenråttsdomare jämte överlantmätaren

och lantbruksnämnden i Jämtlands län framhåller särskilt, att

skyldigheten bör, där flera sökande finnes, åvila vilken som helst av sökandena

och, därest sökandena i och för förslaget bildat ett särskilt rättssubjekt,

någon av intressenterna i detta subjekt. Vattenrättsdomaren i Mellanbygdens

vattendomstol anför därjämte, att en följd av ett sådant stadgande

möjligen kan tänkas bli, att vid exempelvis ett vattenregleringsföretag ansökan

till en början endast göres av strömfallsägare, som saknar ersättningsjord,

under det att övriga strömfallsägare ansluter sig till företaget

först sedan ersättningsfrågorna blivit avgjorda genom vattendomstolens

dom. En sådan utveckling torde emellertid knappast behöva befaras. Skulle

tendenser i nämnda riktning visa sig uppkomma, kan detta motverkas genom

att lantbruksnämnden får vidgade expropriationsmöjligheter.

I den mån ersättningsgivaren själv icke kan tillhandahålla lämplig ersättningsjord

bör, enligt vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol,

expropriation få tillgripas såväl mot staten som mot bolag och de andra

rättssubjekt som lantbruksnämnd enligt 110 § expropriationslagen kan rikta

anspråk mot. Sakägarens möjligheter att få realkompensation borde härvid

icke vara beroende av lantbruksnämnden. Initiativ till expropriation

borde sålunda kunna tagas, förutom av lantbruksnämnderna och sökandena,

av den enskilde sakägaren och av vattendomstolen.

Lantbruksnämnden i Västernorrlands län framför det förslaget, att vattendomstolen

bör ges befogenhet att med markägarens samtycke döma till

inlösen av även en lindrigt skadad fastighet, därest fastigheten är av avsevärd

betydelse för att lösa markersättningsfrågan för angränsande skadade

fastigheter.

I anslutning till den av de sakkunniga föreslagna regeln, att ersättning i

mark må utgå, i den mån det prövas nödigt för att förebygga

men av någon betydelse för jordbruksnäringen

eller skogsbruket framhåller Sveriges skogsägare förbund, att de sakkunniga

i motiven icke berört spörsmålet om ersättning i mark för skada,

som genom dämning vållas rena skogsbruksfastigheter, vilka i mycket be
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

tydande omfattning kan finnas inom de av regleringsföretag berörda områdena.

Denna fråga utvecklas utförligt i förbundets yttrande.

Gentemot de sakkunnigas förslag, att ersättning i mark må bestämmas

endast i fråga om del av fastighet anmärker vattenöverdomstolen

och vattenrättsdomaren i Norrbygdens vattendomstol, att anledning saknas

att utesluta det fall att hel fastighet uppdämmes; dock att det ej torde böra

ifrågakomma att i dylikt fall utdöma ersättning i mark mot ersättningstagarens

vilja. Samma uppfattning deklareras av lantbruksnämnden i Jämtlands

län, lantmäteristyrelsen och några överlantmätare, advokatsamfundets

styrelse samt Riksförbundet Landsbygdens folk. I samband härmed

må nämnas, att i flera yttranden, bl. a. det av fastighetsbildningssakkunniga

avgivna, uttalas att reglerna i förevarande ämne bör anknytas till brukningsenhet,

ej till registerfastighet.

Vad beträffar frågan om beskaffenheten, av den ersättningsjord

som skall tillhandahållas betonar länsstyrelserna

i Jämtlands och Västerbottens län samt Riksförbundet Landsbygdens folk betydelsen

av att inägojord, som genom uppdämning går förlorad, i förekommande

fall kan ersättas med skogsmark. Sveriges skogsägareförbund betonar

angelägenheten av att förefintliga väl arronderade skogsbruk ej splittras.

Fastighetsregleringen bör om möjligt icke leda till en parcellering av goda

skogsbruk. Det bör tillses, att förlorad mark i första hand ersättes med

mark av samma slag.

I flera yttranden betonas, att den skadelidande ej alltid blir gottgjord med

att han erhåller likvärdig jord, utan att särskild ersättning kan behöva fastställas

för omställningssvårigheter, försvårad brukning och dylikt.

Lantmäteristyrelsen kommer i sitt yttrande in på frågan huruvida ersättningstagaren

kan åläggas att såsom ersättning mottaga mark, som till värdet

överstiger vad han rätteligen skall ha, mot skyldighet att gälda gottgörelse

för överskottet.

Styrelsen framhåller att det synes ligga i sakens natur att skador å till

marken hörande anläggningar, såsom byggnader, vägar, diken, stängsel

o. s. v., bör ersättas med däremot svarande realprestationer, d. v. s. uppförande

av nya anläggningar i den mån sådana erfordras för driften, eller eljest i

pengar. \id utdömande av ersättning i mark bör enligt styrelsens mening

eftersträvas att bibehålla den skadade fastigheten vid oförändrade produktionsbetingelser.

Men denna målsättning torde ibland bli svår att upprätthålla.

Om exempelvis en fastighet på grund av vattenreglering tvingas avstå

ett hårt avverkat skogsmarksområde, kan ersättningen härför knappast

utgöras av ett ur avkastningssynpunkt likvärdigt skogsområde, som är bevuxet

med värdefull ståndskog. I så fall skulle nämligen ersättningstagaren

bli skyldig att utgiva en ståndskogslikvid till ersättningsgivare. Hänsynen

till den skadelidande torde kräva, att denne icke tvångsvis ålägges att mottaga

ersättning i mark i sådan utsträckning, att han därigenom blir skyldig

s. 33 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

33

att utgiva ersättning i pengar till ersättningsgivaren. Liknande synpunkter

framföres av lantbruksnämnden och överlantmätaren i Norrbottens län, vilka

även påpekar, att berörda olägenheter i viss mån kan undvikas, om

regeln om 50 procent förhöjning tillämpas vid ersättning i mark.

I fråga om förfarandet vid bestämmande av ersättning

i mark har inledningsvis omnämnts, att några remissinstanser motsätter

sig att vattendomstolen över huvud taget skall befatta sig med dessa

spörsmål. I övrigt kommer delade meningar till uttryck beräffande omfattningen

av de befogenheter, som bör ges åt vattendomstol i förevarande avseende.

I flertalet remissyttranden uttalas anslutning till de sakkunnigas förslag,

att vattendomstolen skall ha att fastställa ersättning i form av mark utan att

avgörandet blir bindande för de fastighetsbildande myndigheterna. Vattenrättsdomaren

i Norrbygdens vattendomstol, advokatsamfundets styrelse och

Riksförbundet Landbygdens folk anser emellertid, att vattendomstolen även

bör beredas möjlighet att meddela bindande beslut i fastighetsbildningsfrågan.

Andra remissinstanser, däribland länsstyrelsen i Gävleborgs län, lantbruksnämnden

i samma län och Svenska vattenkraftföreningen samt vattenrättsdomarna

i österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar, kritiserar på

denna punkt det förslag som avgivits av de sakunnigas majoritet. Sistnämnda

två vattenrättsdomare anser att de jordpolitiska bedömanden som

skall ligga till grund för prövningen av uppkommande fastighetsbildningsfrågor

icke är av den natur, att de bör företagas av vattendomstolen utan att

de lämpligen bör handläggas av det specialorgan som tillskapats därför. Det

av majoriteten föreslagna förfarandet skulle enligt deras mening med nödvändighet

föranleda ett betydande och mycket ovälkommet dröjsmål med

vattenmålens slutliga avgörande. Den av sakkunnigmajorieten föreslagna

ordningen bör därför enligt dessa båda vattenrättsdomares åsikt tillämpas

endast i de fall, då ersättningsgivare och ersättningstagare är ense om att

ersättning skulle utgå i mark och åtminstone i huvudsak även är överens om

vilken ersättningsmark som skall komma i fråga. I övriga ur fastighetsbildningssynpunkt

mera komplicerade fall bör den av en reservant inom de sakkunniga

föreslagna ordningen gälla, d. v. s. domstolen bör endast fastställa

penningersättningen, varefter vidare åtgärder bör ankomma å lantbruksnämnden.

Även i fråga om tillvägagångsättet vid utredning av frågor rörande ersättning

av mark framkommer förslag som mer eller mindre avviker från den

av de sakkunniga föreslagna ordningen. Till det av en reservant inom de

sakkunniga avgivna förslaget att den förberedande utredningen alltid skall

handhavas av tjänstelantmätare, ansluter sig lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen,

flera lantbruksnämnder och överlantmätare, länsstyrelsen i Kopparbergs

lan samt fastighetsbildningssakkunniga. Lantmäleristyrelsen framhåller

att höga krav måste ställas på den förberedande undersökningen för

alt garanti skall erhållas alt samordningen i praktiken skall fungera väl. Av

3 Bihang till riksdagens protokoll 1900. 9 saml. 3 avd. Nr 33

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1360

denna anledning och jämväl med hänsyn till nödvändigheten av fullständig

objektivitet är det enligt styrelsens uppfattning nödvändigt att den förberedande

undersökningen utföres av tjänstelantmätare.

Fastighetsbildningssakkunniga understryker att det här är fråga om att

verkställa en individualplanering av fastighetsindelningen inom ett visst område

och att utredningen kommer att utgöra det viktigaste underlaget för

vattendomstolens beslut i frågan. Det synes icke böra komma i fråga att

denna planering skulle få göras av sökandens egna experter. Utredningen

borde utföras av lantbruksnämnd och tjänstelantmätare i samverkan.

Motsatt uppfattning uttalas av lantbruksnämden i Jämtlands län, som anser

att förundersökningen icke bör utföras genom tjänstelantmätare eller

lantbruksnämnd. De individualplaner, som skall ligga till grund för den

framtida yttre och inre rationaliseringen i de drabbade bygderna, bör enligt

nämndens mening utarbetas genom sökanden och därefter, sedan ansökningshandlingarna

inkommit till vattendomstolen, överlämnas till lantbruksnämnden

för utlåtande till vattenrättsdomaren.

Lantmäteristyrelsen anser det innefatta en oriktig begränsning att, såsom de

sakkunniga tänkt sig, erforderliga ändringar i fastighetsindelningen skall huvudsakligen

genomföras genom avstyckning och sammanläggning. Det bör enligt

styrelsens mening stå fastighetsbildningsmyndigheterna fritt att föreslå

de institut för ändringar i fastighetsindelningen, som i varje särskilt fall

enklast leder till målet. I vissa situationer torde ifrågakomma, förutom avstyckning

och sammanläggning, även ägoutbyte, servitutsutbrytning, sammanföring

och förrättning enligt lagen om enskilda vägar. I den mån dessa

institut innesluter särskilda värderings- och likvidförfaranden bör dessa

givetvis tillämpas. Liknande synpunkter anföres av flera övcrlantmätare.

Norrländska vattenkraftutredningens betänkande

Utredningen ansluter sig väsentligen till vattenlagssakkunnigas synpunkter

på frågan om önskvärdheten av bestämmelser, vilka bereder ökade möjligheter

till ersättning i realvärden men påpekar, att redan på frivillighetens

väg beaktansvärda ansträngningar gjorts för att tillhandahålla såväl

ersättningskraft som ersättningsjord. Som exempel på fall av det senare

slaget nämnes Galgatmyren invid Sorsele, där vattenfallsstyrelsen låtit torrlägga

och uppodla en odlingsbar myr.

I några punkter redovisar utredningen en annan uppfattning än den som

kommit till uttryck i vattenlagssakkunnigas förslag. Till en början upptages

frågan om förhöjning enligt 9 kap. 48 g vattenlagen

skall utgå även vid ersättning i mark. Enligt vattenlagssakkunnigas mening

borde någon förhöjning ej utgå i detta fall. Härom uttalar utredningen.

Om de sakkunnigas förslag förverkligades, skulle sålunda i fråga om skada

på mark finnas två ersättningsformer; den skadelidande skulle enligt

den ena kunna erhålla ersättning med 150 procent av skadans värde, enligt

den andra med 100 procent av samma värde. Enligt utredningens åsikt

kan det väntas, att den skadelidande under sådana förhållanden väljer den

s. 35 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

35

ersättningsform, som lämnar den högre ersättningen, alltså penningersättning.

Markersättningsformen skulle följaktligen bli mindre attraktiv och

syftet därmed förhindras, om icke ersättningen förbundes med något slags

tillägg. För att de båda ersättningsformerna skola vara likvärdiga, synes

det höra föreskrivas, att den, som mottager ersättning i mark, skall vara

berättigad att -— utöver marken -— erhålla så stor penningersättning, som

svarar mot skillnaden mellan å ena sidan det belopp, som skulle ha utgått

som markskadeersättning, därest ersättningen bestämts i penningar, samt

å andra sidan värdet av den mottagna marken.

Beträffande frågan om de olika vägar på vilka tillskott sjord

skall kunna lämnas påpekar utredningen möjligheten av

att företagare i vissa fall nominellt endast disponerar över obetydliga markområden

ehuru han realiter måhända under annan firma förfogar över

stora arealer. Denna eventualitet syntes enligt utredningens mening antyda,

att de sakkunniga bedömt frågan ur ett för snävt perspektiv. Sålunda syntes

kunna ifrågasättas huruvida icke domstol borde äga möjlighet att som

villkor för ett företags genomförande uppställa, att en företagare som ersättning

för särskild skada skall tillhandahålla viss mark, som han förfogar

över eller enligt domstolens bedömande skäligen bör kunna komma i besittning

av. Utredningen ansåg sig emellertid icke kunna framlägga något

eget förslag i denna fråga, då principen kunde få återverkningar på andra

områden och erforderligt material för bedömande därav ej varit tillgängligt.

Enligt vattenlagssakkunnigas förslag skall ersättning i mark kunna utgå

endast i fråga om del av fastighet. Utredningen ansluter sig i denna

fråga helt till den mening varåt vattenöverdomstolen givit uttryck i sitt

remissyttrande över vattenlagssakkunnigas förslag (s. 32 ovan). Även den

som får hela sin fastighet förstörd bör alltså, enligt utredningens åsikt,

kunna få ersättning i annan fastighet.

I frågan huruvida marköverlåtelse skall kunna komma till stånd oberoende

av yrkande eller samtycke från ersättning stagares

sida anser utredningen de sakkunnigas förslag innebära att

hänsynen till den enskildes intressen alltför mycket kommit i skymundan.

Enligt utredningens mening bör sakägaren ha möjlighet att välja mellan

ersättning i mark och ersättning i penningar.

När det gäller frågan om vilka skadeobjekt, som kan

gottgöras i form av mark intog de sakkunniga den ståndpunkten

att endast mark skulle kunna ersättas med mark. Härom anför utredningen.

Vattenöverdomstolen har i sitt remissyttrande hävdat att förslaget i detta

avseende fått en alltför begränsad räckvidd, och utredningen ansluter sig

härvidlag till domstolens ståndpunkt. Skulle ett utbyggnadsföretag medföra

att skada i ett avseende för en sakägare innebure fördel i ett annat kan en
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

ligt rättspraxis — med gängse uttryck — kvittning ske. Förlust t. ex. i fråga

om fiske kan alltså kompenseras av vinst beträffande mark. Utredningen

anser att denna möjlighet ger vägledning även i förevarande fråga. Enligt

utredningens mening bör nämligen ersättning i mark kunna lämnas även

vid skada å annat realvärde än mark.

Angående förfarandet vid bestämmande av ersättning

i m ar k ansluter sig utredningen till den uppfattning varåt vattenlagssakkunnigas

majoritet givit uttryck, vilket alltså innebär att lösandet

av ersättningsfrågor skall i huvudsak ombesörjas av vattendomstol. En reservant

bland de sakkunniga hade föreslagit att domstolen skulle liksom

hittills fastställda penningersättningar men överlämna åt vederbörande

lantbruksnämnd att i den omfattning, som är möjlig inom ramen för ersättningsbeloppen,

och under medverkan av lantmätare m. fl. genomföra

den yttre rationalisering av jordbruket i orten som påkallas av uppdämningen

och som nämnden finner ändamålsenlig.

Ett led i förfarandet består av den förberedande undersökning av möjligheterna

att tillhandahålla er sättnings jord som enligt de sakkunnigas

förslag skall kunna utföras enligt företagarens val antingen av egna sakkunniga

eller genom tjänstelantmätare. Utredningen delar även i denna

fråga den mening som omfattas av de sakkunnigas majoritet. Enligt en reservation

skulle denna undersökning alltid verkställas av tjänstelantmätare.

Utredningen upptar till behandling även en av de sakkunniga ej behandlad

fråga som enligt utredningens mening utgör en brist i den gällande vattenlagen.

Härom anför utredningen.

Vattenlagen anger ej uttryckligen, i vad mån en företagare kan förpliktas

att utföra skadeförebyggande åtgärder. Enligt domstolspraxis förekomma

dock sådana ålägganden t. o. m. mot sökandes bestridande. En dylik åtgärd

kan föreskrivas om den dels är av sådan art, att den synes lämpligare

kunna utföras av sökanden än av sakägaren, dels icke föranleder onödigt

stor kostnadsökning för sökanden. Domstolarna ha vid utbildandet av denna

praxis stött sig på 2 kap. 2 § vattenlagen; skyddsåtgärden har nämligen

uppfattats som en del av själva utbyggnadsföretaget, och detta har ansetts

böra utföras på sådant sätt, att minsta olägenhet uppstode för sakägarna.

Enligt utredningens mening borde vattenlagen kompletteras med en bestämmelse

av innehåll att dylika skadeförebyggande åtgärder böra utföras

av sökanden där så enligt domstolens beprövande skäligen ske kan.

Yttranden över norrländska vattenkraftutredningens betänkande

De allra flesta remissinstanserna intar en positiv ståndpunkt till utredningens

förslag i vad desamma medför vidgade möjligheter till ersättning i

mark. Uttalanden i denna riktning göres av bl. a. vattenöverdomstolen, vattenrättsdomarna

i Norrbygdens, Mellanbygdens, Österbygdens och Söderbygdens

vattendomstolar, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna

i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, Norrbot
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

37

tens och Västerbottens läns handelskammare, Västernorrlands läns avdelning

av Landskommunernas förbund, Fjällkommunernas samarbetskommitté,

lappfogdarna i Norrbottens län, Arjeplogs, Arvidsjaurs och Jokkmokks

kommuner, Landskommunernas förbund, Sveriges advokatsamfund, Riksförbundet

Landsbygdens folk, Samfundet för hembygdsvård och Samarbetsdelegationen

för de fyra nordligaste länen.

Lantmäteristyrelsen anför i ett utförligt yttrande inledningsvis några allmänna

synpunkter på bl. a. frågan om skador å fastighetsindelningen. Styrelsen

anför.

Tekniska företag och anläggningar beröra ofta fastighetsindelningen på

sådant sätt att densamma blir olämplig, t. ex. därigenom att delar av fastigheter

tagas i anspråk för nya ändamål, så att återstående delar erhålla

olämplig arrondering eller fastigheterna avsevärt minskas i omfattning. Så

kan ske t. ex. vid anläggning av allmänna eller enskilda vägar, järnvägar

eller kanaler eller vid åtgärder enligt 2 kap. VL. Vid byggande av väg torde

i allmänhet skadorna å fastighetsindelningen hänföra sig till en försämrad

arrondering, men med ökade vägbredder och omfattande trafikplatser vid

vägkorsningar kunna även avsevärda delar av fastigheter konsumeras för

vägändamål. Vid uppdämning torde skadorna å fastighetsindelningen vanligtvis

innebära en minskning i skadade fastigheters produktiva areal, men

i undantagsfall torde skadorna kunna väsentligen avse en försämrad arrondering.

I båda fallen kan ingripandet påverka en sådan förändring av enskilda

vägar och diken, att gällande fastighetsindelning icke kan anslutas

till desamma på ett ändamålsenligt sätt.

Det måste ur allmänna och enskilda synpunkter anses vara av stor vikt

att mera betydande skador som anställas på fastighetsindelningen i här förevarande

sammanhang ordnas upp. På längre sikt kunna sådana obotade

skador i vissa fall ha förödande verkningar såväl för ägarna som för bygden.

För näringslivet i bygden torde nämligen fastighetsindelningens beskaffenhet

i stort vara av den största betydelse.

Vid en fortsatt utbyggnad av''landets vattenkrafttillgångar är det med

hänsyn till vad nu sagts av vikt icke endast att viss generositet visas vid

ersättningars utdömande på sätt vattenkraftutredningen framhållit utan att

det jämväl tillses att skadorna på fastighetsindelningen botas i största möjliga

utsträckning.

Detta botande torde böra ske så, att fastigheter som i mera väsentlig omfattning

förlora mark (åker, äng eller skogsmark) nedanför dämningsgränsen

tilldelas mark i vederlag ovanför samma gräns och att arronderingsskadorna

undanröjas genom byte mellan sålunda skadade fastigheter inbördes

samt mellan dessa och andra, invidliggande fastigheter. Dessutom bör tillses

att enskilda vägar byggas och diken upptagas i erforderlig utsträckning,

så att den ändrade fastighetsindelningen kan ansluta därtill på lämpligt

sätt. Även i andra avseenden bör tillses att jordbruket icke lider skada. Detta

botande av dämningsskador bör på lämpligt sätt samordnas med den

fastighet sregleringsverksamhet som i övrigt kan vara erforderlig i bygden.

Ofta torde det nämligen förhålla sig så att en uppdämning aktualiserar ett

redan föreliggande regleringsbehov. Frågan om ersättning i jord vid uppdämning

är icke alltid alt huvudsakligen betrakta som en ersättningsfråga

utan ofta i väsentliga delar som ett fastighetsbildningsspörsmål.

Det bör emellertid framhållas att möjligheterna att bota skador på fastighetsindelningen,

föranledda av ett ingripande utifrån, i allmänhet äro

betydligt större vid vägbyggnad än vid uppdämning. Härtill kommer alt de

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

skador, som föranledas av vägbyggnad eller som förväntas uppkomma på

detta sätt, torde vara av betydligt större omfattning än dämningsskadorna,

vilka dessutom torde vara lokalt begränsade huvudsakligen till övre Norrland.

— Huruvida ersättning i mark kan lämnas, blir under alla förhållanden

beroende av tillgången på mark för ändamålet. Eftersom ersättning i

mark, där sådan är möjlig att ge, i första hand torde böra tillgripas såsom

den för de skadelidande i allmänhet fördelaktigaste lösningen, synes det

böra underlättas för företagare att anskaffa mark att användas för detta

ändamål. —- Frågan om markanskaffningen torde utgöra kärnan i detta

problemkomplex.

Efter att ha redovisat sin syn på frågan hur ersättningsförfarandet bör

kunna gestaltas och kritiserat utredningens förslag kommer lantmäteristyrelsen

till den slutsatsen att frågan om botande av de skador på fastighetsindelningen,

som kan förorsakas av mera omfattande uppdämning, icke

torde kunna lösas efter de riktlinjer vattenkraftutredningen föreslagit. Enligt

styrelsens mening synes en fortsatt utredning böra ske i samarbete med

1954 års fastighetsbildningskommitté. Därvid torde frågan huruvida tvång

på olika sätt skall få tillgripas vid ersättnings utgående i mark böra närmare

utredas.

Vattenöverdomstolen, som anser sig i huvudsak kunna hänvisa till sitt

yttrande över vattenlagssakkunnigas promemoria, uttalar bl. a. följande.

Vattenöverdomstolen anser fortfarande, att det är önskvärt att ökade

möjligheter till ersättning i realvärden tillskapas. Vattenöverdomstolen nödgas

dock liksom flertalet vattenrättsdomare konstatera, att sakägarna hittills

i många fall visat sig obenägna att utnyttja förefintliga möjligheter att

erhålla ersättning i realvärden, framför allt mark, samt i stället föredragit

penningersättning. Anledningen härtill har ofta varit, att inägojord numera

icke är så åtråvärd som tidigare samt — och icke minst — att de penningersättningar

som utdömas äro så höga, att de te sig fördelaktigare att erhålla

än jord. Särskilt i de fall, där sakägarna äro äldre och icke ha några barn,

som efter dem kunna övertaga jordbruket, och i de fall, där sakägarna hä

planer på att flytta till någon tätort, blir kraftföretag! mången gång endast

en anledning att lämna orten tidigare än vad som eljest skulle ha blivit

fallet. Kraftverks- och regleringsföretagen komma i sådana fall att påskynda

den avflyttning från landsbygden, som sedan länge pågått i stor utsträckning.

Vilken mening man än må hysa beträffande olika frågor om ersättning

i mark anser vattenöverdomstolen uppenbart, att dessa frågor kräver ytterligare

noggranna överväganden och att ett förslag till lagtext måste föreligga,

innan slutgiltig ståndpunkt kan tagas.

En vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol anser det beklagligt

att en reform, som innebär ökade möjligheter till ersättning i realvärden,

icke redan genomförts.

En annan vattenrättsdomare i samma domstol betvivlar att möjligheten

till ersättning i realvärden kommer att få någon praktisk betydelse ens efter

genomförande av utredningens förslag om penningtillägg motsvarande 50- procenttillägget. Gjorda erbjudanden om mark i ersättning för inägojord

avvisas enligt denne vattenrättsdomares mening regelmässigt. Skogen öns
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

39

kar sakägarna visserligen behålla men även beträffande skogsmark får hållas

för troligt att sakägarna i regel kommer att föredraga penningersättning.

I stort sett samma synpunkter uttalas, beträffande inägojord, av vattenråttsdomarna

i Österbijgdens och Söderbijgdens vattendomstolar. Vattenrättsdomarna

i sistnämnda domstolar anser det däremot önskvärt med ökade

möjligheter till ersättning i form av skogsmark.

Vattenfallsstyrelsen säger sig icke ha något att tillägga utöver de synpunkter

styrelsen anfört i yttrandet över vattenlagssakkunnigas förslag.

Vattenrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol anser att vägande skäl

utan tvivel kan anföras för införande av ökade möjligheter till ersättning i

mark. Enligt deras mening torde emellertid en dylik form av ersättning vara

förenad med så stora svårigheter i tillämpningen att det redan på grund

därav synes tveksamt om den bör införas i vattenlagstiftningen.

Kammarkollegiet anför.

Fastighetsägare, som nödgas mot lösen avstå av honom innehavd mark

eller som tvingas tåla en värdeminskning av marken, kan enligt svensk rätt

i regel icke göra anspråk på ersättning i annan form än penningar — detta

vare sig den åtgärd, som drabbar honom, förestavas av ett allmänt eller,

undantagsvis, ett enskilt intresse, önskemål om ändrad ordning härvidlag

ha framförts med särskild styrka inom vattenlagens område. Detta är förståeligt.

Vattenkraftexploateringen — i synnerhet sjöregleringarna — orsakar

stora och bestående skador på talrika fastigheter, vilkas brukbarhet är

förhållandevis sårbar. Vissa sjöregleringar skada märkbart en stor del av

jordbruksfastigheterna i en bygd. Å andra sidan äro företagarna vid kraftexploateringen,

kronan såväl som enskilda företagare, ofta antingen direkt

innehavare av skogsmark som kan ifrågakomma som kompensationsmedel

eller ekonomiskt anknutna till andra företag med stora skogsinneliav.

I sitt yttrande över vattenlagssakkunnigas förslag år 1952 till ändrade bestämmelser

om ersättning med anledning av företag enligt vattenlagen, vilket

förslag ligger till grund för motsvarande del av norrländska vattenkraftutredningens

betänkande, ställde kammarkollegiet sig likväl tveksamt såväl

till huvudfrågan, d. v. s. lämpligheten att i vattenlagen upptaga bestämmelser

om ersättning i form av mark, som till de vattenlagssakkunnigas detaljlösningar.

I detaljfrågorna ansluter sig det nu remitterade betänkandet i det väsentliga

till de synpunkter, kollegiet framförde i berörda utlåtande. Detta gäller

sålunda principen, att markersättning blott skall förekomma med den ersättningsberättigades

samtycke, regeln om femtio procents tillägg även vid

sådan ersättning samt förslagen att markersättning skall kunna utdömas

även för totalförstörd fastighet och för annat realvärde än fastighet, såsom

rätt till fiske.

Med hänsyn härtill kan kollegiet nu i stort sett inskränka sig till att beröra

huvudfrågan om lämpligheten av att ersättning i mark uldömes i vattenmål.

Då kollegiet år 1952 fann sig icke kunna tillstyrka, att i vattenlagen upptogos

regler om ersättning i mark, utgick kollegiet från iakttagelsen, att

starkare sjöregleringar ej sällan innebära ett söndertrasande av fastighetsbeståndet

kring sjön. Härav nödvändiggjordes, framhöll kollegiet, åtgärder

för en rationalisering av fastighetsindelningen, vilka i många fall borde inbegripa

även av sjöregleringen icke berörda fastigheter eller brukningsdelar

och som därför föllo utanför vattendomstolarnas dittillsvarande kompetens

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

och naturliga arbetsområde. Sakkunnigförslaget kunde, ansåg kollegiet,

medföra ett dubbelarbete av lantbruksnämnderna och vattendomstolarna,

vilket borde så mycket mer undvikas som de senare redan hade en stor arbetsbörda.

Kollegiet ansåg, att verksamheten för restaurerande av jordbruksfastigheterna

borde helt ankomma på lantbruksnämnderna.

Denna ståndpunkt synes kollegiet alltjämt ha ett visst fog. Vattendomstolsorganisationen

har emellertid under senare år fått en betydligt ökad kapacitet.

Med hänsyn härtill och då en snar lösning av denna lagstiftningsfråga

torde vara ett allmänt önskemål i berörda bygder, anser kollegiet sig

icke böra avstyrka att frågan löses i huvudsaklig överensstämmelse med

föreliggande förslag.

Lantbruksstyrelsen säger sig hälsa med tillfredsställelse varje åtgärd, som

kan öka möjligheterna att praktiskt lösa frågan om genomförande av fastighetsreglering

i bygder, som dämningsskadas och anser att i en del fall åtgärder

i syfte att återställa skadade fastigheter i förutvarande skick måhända

kan ge resultat av värde.

Vidare anför styrelsen.

Frågan om ersättning i mark är i många avseenden komplicerad. Det må

här först framhållas, att bygdens intressen kan komma i visst motsatsförhållande

till de enskilda skadelidandes intressen. Den som får sin fastighet

skadad kan finna det lämpligast att flytta bort och för det ändamålet ta ersättning

helt i pengar. Vill han däremot stanna kvar, är han ofta intresserad

av att få ersättning i realvärde, kanske närmast då ersättning i mark, och då

faller det sig väl oftast naturligt för honom att begära att få fastigheten återställd

i ungefär dess förutvarande skick. Ur bygdens intressen är det å ena

sidan inte tilfredsställande, att ersättningen till de enskilda går ut i snabbt

förbrukade penningmedel men det är å andra sidan — såsom närmare skall

beröras här nedan — inte alls givet, att det ur allmän synpunkt är lämpligt

att återställa fastigheten i dess förutvarande skick, eller att över huvud

taget ge den ersättning i mark.

De begränsade möjligheterna att ge bygden ersättning för förstörda produktionsfaktorer

med nya av samma art gör det än mer angeläget att man

utnyttjar de resurser, som står till buds till att skapa gynnsamma förutsättningar

för bygdens näringsliv. Vad markfrågorna beträffar, gäller det

att genom omreglering av fastighetsindelningen få till stånd jordbruk med

lämplig sammansättning och försedda med tillfredsställande fasta anläggningar.

Problemet är sålunda inte i första rummet en ersättningsfråga utan

en fråga om rationalisering av jordbruket i sådana bygder, som lider skada

genom uppdämpning.

Lappfogdarna i Norrbottens län påtalar att lagförslaget icke tillgodoser

lapparnas intressen eftersom lapparna ej äger den mark varå renskötseln bedrives.

Enligt deras mening bör rätt till vederlag i mark tillkomma även

statens lappfond såsom förvaltare av de enskilda lapparnas förfoganderätt

över renbetesnyttigheterna. Lappväsendet kan — anför lappfogdarna — lika

litet som de enskilda markägarna vara till freds med att endast erhålla till

framtidsvärdet osäkra penningersättningar. Liknande synpunkter framföres

av Norrlands naturvärn.

Även Svenska samernas riksförbund upptager frågan om lapparnas ställning

och rätt till ersättning.

s. 41 Kontrollera mot PDF

41

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

Med avseende å förslagets detaljfrågor har avgivits bl. a. de

yttranden som beträffande varje fråga anges här nedan.

Utredningens förslag om att förhöj ningsregeln i 9 kap. 48 §

vattenlagen skall tillämpas även vid ersättning i mark ehuru i den

formen att ersättningstagaren, förutom mark likvärdig med vad som avstås,

erhåller penningar motsvarande halva värdet av vad som avstås, har föranlett

blandade yttranden från remissinstanserna.

Utredningens förslag tillstyrkes av Fjällkommunernas samarbetskommitté,

länsstyrelsen i Jämtlands län, överlantmätaren i samma län, Arjeplogs

kommun, vars fullmäktige dock anser att vederbörande, om han så önskar,

bör kunna få hela ersättningen i form av mark, samt Arvidsjaurs och Jokkmokks

kommuner.

Lantmäteristyrelsen anser det icke möjligt eller lämpligt att slopa förhöjningen

i de fall vederlag i mark utgått. En sådan åtgärd skulle enligt styrelsens

mening försvåra de möjligheter till frivilliga överenskommelser, som i

ett stort antal fall eljest torde föreligga samt dessutom skapa ett dåligt förhandlingsläge

vid den fastighetsbildningsförrättning som måste äga rum för

genomförande av ersättningsförfarandet.

Även lantbruksstyrelsen är positivt inställd till förslaget i denna del, främst

på grund av de ökade möjligheter att genomföra fastighetsregleringar som

förslaget torde medföra.

En vattenrätt sdomare i Norrbygdens vattendomstol anser att ersättning i

realvärden ej bör beräknas efter oförmånligare grunder än om ersättningen

bestämts i penningar och ansluter sig därför till utredningens förslag. Samma

mening uttalas av Västernorrlands läns avdelning av Landskommunernas

förbund, som framhåller att det är ett kommunalt önskemål att sakägarna

skulle föredraga ersättning i mark och att de därför bör stimuleras

att välja denna form för ersättning.

Vattenrättsdomaren i Västerbygdens vattendomstol anser det tveksamt om

förhöjning med 50 procent bör utgå även vid ersättning i realvärden.

Vattenrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol — som anser att sakägaren

bör äga valrätt mellan ersättning i penningar eller i mark — håller för

troligt att markersättningsformen blir föga attraktiv och väsentligen kommer

att stanna på papperet om den ej förenas med höjning av ersättningen utöver

fulla värdet av skadan.

Vidare uttalas.

Det torde dock kunna starkt ifrågasättas, om sådan förhöjning bör förekomma

vid ersättning genom marköverlåtelse. Motivet till förhöjningen enligt

9 kap. 48 § vattenlagen — möjligheten att skadeföremålet framdeles skulle

kommit att stiga i värde — föreligger knappast i detta fall. Det är svårt

att se, varför förhöjd ersättning skall utgå, när gottgörelsen lämnas i mark,

medan så icke sker — och ej heller av utredningen föreslås skola ske — i

de fall då ersättning utgår i kraft.

Vattenöverdomstolen anser sig ej kunna biträda utredningens förslag och

ansluter sig därvid till vad vattenrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol

anfört. Samma ståndpunkt intages av Sveriges industriförbund.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

Vattenrättsdomarna i Österbygdens och Söderbygdens vattendomstolar anser,

att något rimligt skäl ej föreligger för att ersättningstagare, vilken erhåller

mark likvärdig med den han avstår, dessutom skall bekomma hälften av

skadans värde i penningar. Enligt deras mening är en sådan regel ej heller

erforderlig för att — såvitt avser skogsmark — göra den nya ersättningsformen

mera attraktiv.

En betydelsefull fråga är huruvida den ersättningsberättigade skall äga

valrätt mellan ersättning i penningar och ersättning

i mark.

En vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol anser det normala böra

vara att sakägaren har valrätt men att domstolen bör ha möjlighet bestämma

härom då sakägaren ej själv tagit ståndpunkt eller då särskilda skäl

föreligger att förordna mot sakägarens önskan.

Tre andra vattenrättsdomare i samma domstol anser, att sakägaren alltid

bör ha valrätt. Samma mening har vattenrättsdomarna vid Mellanbygdens

vattendomstol samt Jokkmokks kommun.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län ifrågasätter om ej domstolen bör ha

möjlighet att i speciella fall utdöma ersättning i realvärden även mot sakägarens

bestridande.

Fjällkommunernas samarbetskommitté anser att valrätt bör föreligga

enär detta i längden bäst gagnar kommunen.

Enligt överlantmätarens och länsstyrelsens i Jämtlands län mening bör

bestämmelserna i denna del utformas i huvudsaklig överensstämmelse med

vattenlagssakkunnigas förslag.

Kommunalfullmäktige i Arjeplog anser att ersättning i realvärden bör utdömas

i så stor utsträckning som möjligt och ifrågasätter därför om ej domstolen

även mot den ersättningsberättigades vilja bör kunna utdöma ersättning

i mark, i varje fall då det gäller skogsmark. Liknande synpunkter framföres

av Arvidsjaurs kommun.

En av de frågor i vilka vattenlagssakunniga och norrländska vattenkraftutredningen

uttalat delvis olika mening gäller sättet för anskaffande

av mark som är lämplig att ställa till ersättningstagarnas förfogande.

Vattenöverdomstolen finner det självklart att företagaren bör vara skyldig

att ställa till förfogande mark som han själv äger och mark som han i målet

förpliktats lösa från annat håll liksom mark vilken anvisats av lantbruksnämnd.

Enligt domstolens mening bör också skapas möjlighet att, där ett i en

koncern ingående bolag står som sökande till kraftföretag, taga i anspråk

mark, tillhörig annat bolag inom koncernen. Däremot ställer sig vattenöverdomstolen

avvisande till tanken på att en företagare skall vara skyldig tillhandahålla

mark, »som han enligt vattendomstolens bedömande bör kunna

komma i besittning av». Ej heller expropriation från ägare av stora markarealer

bör, anser domstolen, få tillgripas för att skaffa ersättningsmark.

En vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol uttalar att även kro
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

43

nan bör vara skyldig att tillsläppa mark för ändamålet i fråga. Samme vattenrättsdomare

och ytterligare tre vattenrättsdomare vid domstolen delar

utredningens mening om att företagare bör vara skyldig avstå även mark

som han enligt domstolens bedömande skäligen bör kunna komma i besittning

av. Liknande synpunkter uttalas av länsstyrelsen i Norrbottens län,

som därvid hänvisar till en den 1 mars 1956 dagtecknad skrivelse till Kungl.

Maj :t.

Kammarkollegiet uttalar.

Utredningen ifrågasätter, huruvida icke vattendomstol bör äga möjlighet

att som villkor för ett företags genomförande uppställa, att en företagare

som ersättning för särskild skada skall tillhandahålla — utöver viss

mark som han förfogar över — även mark som han enligt domstolens bedömande

skäligen bör komma i besittning av. Ett stadgande med detta syfte

synes kollegiet erforderligt för att bestämmelser om rätt till ersättning i

mark skola få avsedd effekt. Det torde kunna befaras att skogsägande bolag

och kommuner eljest komma att genomgående utbygga sina fallhöjder respektive

ingå i regleringsföretag med användande av särskilt bildade juridiska

personer som täckmantel.

Lantbruksstyrelsen uppger att erfarenheten visat att svårigheter ofta föreligger

att skaffa kompletteringsmark och påpekar dessutom att tillgängliga

resurser måste användas även för andra behov än sådana som aktualiseras

genom vattenkraftutbyggnad.

Härvid anför styrelsen.

Lantbruksnämnderna bör självfallet med all kraft underlätta lämplig

komplettering av jordbruk som skadas genom vattenreglering, men enligt

styrelsens mening kan sådana jordbruk icke utan vidare tillerkännas

prioritetsrätt till marktilldelning framför andra jordbruk med kompletteringsbehov.

I varje fall måste denna synpunkt hävdas beträffande mark,

som lantbruksnämnden kan tillhandahålla eller förmedla, ävensom annan

mark i kronans ägo. Markreserverna bör — i överensstämmelse med de

allmänna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten — icke minst i bygdens

intresse disponeras så att resultatet blir ekonomiskt goda jordbruksföretag.

Den sålunda angivna principen för saneringsverksamheten kan

emellertid uppenbarligen i många fall ge utrymme för ersättning av dämningsskador

med realvärden i form av mark och anläggningar.

Fjällkommunernas samarbetskommitté samt Arvidsjaurs kommun anför,

Om Kronan är sökande, kan Kronan ofta ersätta mistad skogsmark genom

att skogsmark avstås från kronoparkerna. Därest nu Kronan för tillgodoseende

av ett allmänt intresse, nämligen skapande av elektrisk kraft,

tvingar enskilda skogsägare att avstå skogsmark, är det rätt och billigt

att Kronan giver kompensation från sina kronoparker. Därmed är det dock

icke sagt, att Kronan alltid bör ersätta skogsmark med annan skogsmark.

Vad som den enskilde får avstå kan vara något så obetydligt att realersättning

icke är påkallad. Vad som här har sagts om Kronan gäller ock ofta

industribolag.

Stundom är till en vattenbyggnad sökande en för ändamålet särskilt bildad

juridisk person, nämligen en regleringsförening eller ett dotterbolag.

Denna organisatoriska anordning bör emellertid icke göra de skadelidande

sämre ställda i fråga om möjligheten att få markkompensation. De bakom
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

liggande intressenterna böra vara skyldiga att avstå mark. Om nu de bakomliggande

intressenterna icke äro direkt parter i vattenmålet, kan saken ordnas

sålunda att sökanden icke får tillstånd annat än på villkor att sökanden

ställer mark till förfogande. Man kan hålla för visst att i sådant fall det

icke skall vara svårt för sökanden att från sina intressenter få erforderlig

mark. Skulle sådan regel, som här föreslås, icke gälla, skulle det för vattenkraftsintressenterna

vara möjligt att i mycket sätta regeln om realkompensation

ur kraft.

Sveriges industriförbund framhåller att den av utredningen skisserade

ordningen enligt vilken en företagare skulle vara skyldig tillhandahålla

mark, som han enligt domstolens bedömande bör kunna komma i besittning

av, ej synes förenlig med svensk rättsuppfattning.

Frågan om ersättning i mark skall kunna utgå ej blott då del av

fastighet skall ersättas utan även i fall då en hel fastighet förstöres har

vid remissbehandlingen föranlett en vattenrättsdomarc i Norrbygdens vattendomstol

att uttala sin anslutning till det senare alternativet. Övriga

remissinstanser har ej berört denna fråga.

Utredningens förslag innebär att ersättning i mark skall kunna utgå

även vid skada å annat realvärde än mark.

Denna mening delas av en vattenrättsdomare i Norrbygdens vattendomstol,

länsstyrelsen i Jämtlands län och överlantmätaren i samma län.

Förfarandet vid bestämmandet av ersättning i form av mark var

föremål för vattenlagssakkunnigas uppmärksamhet. Utredningen har anslutit

sig till de sakkunnigas förslag.

Kammarkollegiet, som i yttrande över de sakkunnigas förslag ingående

uttalade sig om förfarandet och ansåg att den föreslagna lagstiftningen

skulle i hög grad öka vattendomstolarnas arbetsbörda, uttalar nu följande.

Det synes — — — alltjämt angeläget att den närmare regleringen av

ifrågavarande arbetsuppgift utformas på sådant sätt att vattendomstolarna

ej belastas hårdare än nödvändigt. Dessa domstolar böra icke göras till

myndigheter för fastighetsarrondering. En tänkbar utväg är att vattendomstolen

på tidigast möjliga stadium av ett vattenmål uppdrager åt lantbruksnämnden

att uppgöra förslag till kompletteringar av skadade fastigheter.

Domstolens uppgift bör huvudsakligen vara att pröva och fastställa förslag

och överenskommelser, som tillkommit genom medverkan av lantbruksnämnd

och lantmätare.

Lantbruksstyrelsen anser, att det med vattenlagssakkunnigas förslag om

att den skadelidande i vissa fall var skyldig mottaga ersättning i mark i

stället för penningar kunde anses i viss mån berättigat att förlägga prövningen

av frågorna om fördelning av tillgänglig mark till vattendomstolen.

Med utredningens förslag saknas skäl härtill, anser styrelsen, som i denna

del anför följande.

Sedan Norrländska vattenkraftutredningen nu föreslagit, att tvångstilldelning

av ersättningsmark icke skall införas, finns det enligt lantbruksstyrelsens

mening icke några sakskäl att anknyta förfarandet rörande ut
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

delning av tillgänglig mark till de jordbehövande till vattendomstolen. Dessa

åtgärder torde i stället böra ske i direkt anslutning till den av lantbruksnämnderna

bedrivna verksamheten för jordbrukets rationalisering. Det är

ju naturligt, att lantbruksnämnderna betraktar saneringen av dämningsskadade

bygder som en av sina mest angelägna arbetsuppgifter och söka tillvarataga

alla möjligheter att förhjälpa den som så önskar till ersättningsmark.

Lantbruksstyrelsen avstyrker på nu anförda skäl det av utredningen föreslagna

förfarandet och föreslår att de berörda markproblemen i stället behandlas

i direkt anslutning till verksamheten för jordbrukets rationalisering
Lantmäteristyrelsen

utvecklar sin mening på följande sätt:

Om överdämd mark icke löses, tages den enligt VL i anspråk med en till

förmån för strömfallsfastigheten gällande servitutsliknande rättighet på

liknande sätt som allmän väg tages i anspråk med ständig nyttjanderätt.

I båda dessa fall är den upplåtna rättigheten av karaktär att fullständigt

taga marken i anspråk och någon olägenhet med ett överlåtande av marken

med äganderätt torde i fråga om uppdämd mark icke i allmänhet föreligga.

Så sker nu i vissa fall genom överlåtelser och åtföljande avstyckningar.

Skillnaden är närmast av formell art. Om överdämd mark på detta sätt tillfaller

kraftverksbyggaren (företagaren) med äganderätt, innebär detta vid

kompensation i mark, att mark bytes mot mark. Företagarens innehav,

som ofta torde ha förvärvats i huvudsakligt syfte att tillgodose hans intressen

vid utbyggande av vattenfallet, förlägges då vid detta byte i princip nedanför

dämningsgränsen — fastighet bör ju vid byte så placeras att den

bäst fyller sitt ändamål — medan övriga fastigheter tilläggas mark ovanför

dämningsgränsen.

Den ändring av fastighetsindelningen, som sådant byte innebär, kan enligt

jorddelningslagen (JDL) utföras efter två formellt olika system.

I ena fallet kan" sådant område av fastighet som avstås överlåtas genom

avtal enligt jordabalken (köpes- eller bytesavtal) för att därefter avskiljas

genom avstyckning och sammanläggas med byteskontrahentens fastighet.

Vid byte mellan två fastigheter blir det alltså två avstyckningar och två

sammanläggningar. Efter " dessa sammanläggningar erhålla fastigheterna

nya registerbeteckningar. Fången skola lagfaras. För genomförande av sammanläggningar

skola "förefintliga inteckningar dödas eller relaxeras i de avstyckade

områdena, varefter vid behov inteckningsreglering måste ske för

inordnande av inteckningarna i de genom sammanläggning bildade fastigheterna.

Detta förfarande är alltså ofta mycket omständligt. I vissa fall är

det icke ens möjligt att tillämpa.

1 andra fallet sker bytet av markområdena genom omreglerande fastighetsbildningsförrättning

(laga skifte eller ägoutbyte). De bytta områdena

övergå då till de nya fastigheterna utan fång, utan lagfart, utan inteckningsreglering

och utan åsättande av nya registerbeteckningar. De sakrätter,

som förut gällt i fastigheterna, gälla i princip fortfarande i samma fastigheter.

Omreglerande förrättning är alltså i de fall som här avses betydligt

enklare än avtalsbyte med åtföljande avstyckningar och sammanläggningar

och kräver en väsentligt mindre arbetsinsats från myndigheters och sakägares

sida. Särskilt är så fallet om bytena bli invecklade och beröra flera

fastigheter. Är antalet berörda fastigheter stort, torde avtalsbyte ur praktisk

synpunkt vara nära nog omöjligt.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

förra, nämligen avtal med åtföljande avstyckning för sammanläggning. Utredningen

torde emellertid ha räknat med att uppdämd mark skulle tagas

i anspråk genom beslut av vattendomstol enligt VL, medan markvederlaget

skulle efter överlåtelse avstyckas för sammanläggning genom åtgärd av

fastighetsbildningsmyndighet. I det förra ledet av »bytet» gäller VL:s

tvångsregler, varjämte visst tvång torde ha åsyftats vid överlåtelsen av vederlagsmarken.

Genom denna anordning uppkommer viss oklarhet i fråga

om gränsdragningen mellan de olika myndigheternas prövning av näraliggande,

av varandra beroende frågor. Problemet torde kunna ändamålsenligt

lösas om förfarandet vid ersättning i mark för överdämd mark på sätt förut

anförts konstrueras som ett verkligt dubbelsidigt byte, vilket får genomföras

med de medel och på det sätt fastighetsbildningslagstiftningen anvisar.

Att de omreglerande fastighetsbildningsinstituten därvid i allmänhet

böra ges företräde har förut visats.

Med den lösning som nu föreslagits komma vissa av de problem som behandlats

i betänkandet att få sin givna utformning. Frågan huruvida andra

värden än mark skall kunna ersättas i mark eller icke får då lösas enligt

JDL:s allmänna regler. Likaså skulle det värderingssystem som JDL rör

sig med och som enligt lantmäteristyrelsens mening väl lämpar sig för

det slag av byte, varom här är fråga, komma att tillämpas.

Det bör anmärkas att ett utnyttjande av JDL:s oinregleringsinstitut i nu

förevarande sammanhang icke är någon nyhet — det är nämligen möjligt

redan med tillämpning av gällande rätt. Sålunda kan, i varje fall vid överenskommelse,

ägoutbyte ske för genomförande av sådan ändring av fastighetsindelningen

som här avses. Nuvarande oinregleringsinstitut äro emellertid

icke i alla avseenden lämpliga för tillgodoseeende av de krav, som ur nu

förevarande synpunkter kunna uppställas. Det är emellertid för styrelsen

bekant att 1954 års fastighetsbildningskommitté, åt vilken anförtrotts att

företa en allmän revision av fastighetsbildningslagstiftningen, ägnar dessa

frågor särskild uppmärksamhet och att kommittén har för avsikt att framlägga

förslag till ett fastighetsregleringsinstitut, som skall lämpa sig även

för botande av skador på fastighetsindelningen i anledning av bl. a. uppdämning

och framdragande av ny allmän väg.

Vattenmål och fastighetsbildningsförrättning vid ersättning i mark på

grund av uppdämning torde böra på lämpligt sätt samordnas. En sådan

samordning torde kunna lösas på liknande sätt som ifrågasatts vid samordning

av vägersättningsmål och fastighetsbildningsförrättning i en av

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen gjord framställning till Konungen den 14

juni 1955. Detta skulle innebära att i de fall, vederlag bedömdes kunna

utgå i mark, ersättningsfrågan i vattenmålet ej skulle behandlas, förrän

markby tesfrågan avgjorts vid förrättning enligt fastighetsbildningslagstiftningen.

Därefter kunde ersättningsfrågan upptagas till prövning av vattendomstol

i vanlig ordning. Därvid finge, i den mån genom fastighetsbildningsförrättningen

kompensation icke utgått för alla skador, ersättning i annan

form utdömas, likaså den förhöjning av ersättningen, som enligt VL skall

utgå.---Den nu anvisade lösningen drar en klar gräns mellan vatten
domstolarnas

och fas tighet sbildningsmvndigheternas kompetensområden.

Det är av synnerlig vikt att vederbörande distriktslantmätare, som enligt

JDL har att besluta i frågor om ändringar av fastighetsindelningen, på ett

tidigt stadium får tillfälle att taga del av de utbyggnadsförslag som kunna

föreligga. Härigenom kan han medverka vid de förberedande arbeten, som

erfordras för en bedömning av möjligheterna till markanskaffning och

vederlag i mark samt till åtgärder för botande i övrigt av de skador på fastighetsindelningen,

som förslagen kunna medföra. Genom sin fortlöpan
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

de kontakt med kommunerna kan han dessutom medverka till att arbetena

inordnas i kommunens allmänna planeringsverksamhet. Det kan

ifrågasättas huruvida icke distriktslantmätarens medverkan i dessa avseenden

bör komma till uttryck i förberedelsekungörelsen. — Lantmäteriets

skyldighet att helst utan tidsutdräkt verkställa de omregleringar som här

avses och att verkställa den förberedande planering som erfordras torde

komma att beaktas av 1956 års lantmäterikommitté vid den utredning angående

omorganisation av lantmäteristaten som nu pågår.

3. Interpellationer

I ett den 5 december 1958 i riksdagens andra kammare avgivet interpellationssvar

uttalade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, att

frågan om ersättning i form av mark och kraft lagstiftningstekniskt sett

är av komplicerad natur. Detta gällde särskilt ersättning i mark, beroende

på bl. a. det nära sambandet med fastighetsbildningslagstiftningen i övrigt.

Såväl dessa lagfrågor som andra därmed sammanhängande frågor — bl. a.

utformningen av bygdekraftsinstitutet — var emellertid, upplyste statsrådet,

under arbete i departementet, och i den mån detta arbete ledde till positivt

resultat skulle propositionen snarast föreläggas riksdagen.

Interpellanten ansåg det beklagligt om en lösning beträffande ersättning

i realvärden ej skulle kunna presteras ännu medan de stora projekten planeras.

Frågan om ersättningar i realvärden upptogs på nytt i en interpellation

i andra kammaren vid 1959 års riksdag. Vid besvarandet av interpellationen,

den 11 november 1959, erinrade departementschefen, statsrådet Lindell,

om sitt interpellationssvar den 5 december 1958 och meddelade, att det i

samband med departementsbehandlingen befunnits nödvändigt att närmare

undersöka vissa praktiska problem som kunde väntas uppkomma i samband

med realersättningar. Statsrådet uttryckte en förhoppning om att kunna

vid 1960 års riksdag framlägga förslag i frågan.

Den 20 april 1960 besvarade chefen för justitiedepartementet, statsrådet

Kling, en ny interpellation i andra kammaren, angående ersättning i realvärden,

m. m., enligt vattenlagen. Samtidigt besvarades en enkel fråga i

samma ämne.

I sitt svar tillkännagav departementschefen, att han funnit sig ej böra

framlägga några förslag för riksdagen i nu förevarande fråga. Avgörande

härför hade varit att ett införande av realersättningar på grundval av framlagda

utredningsförslag befunnits medföra betydande tekniska och praktiska

svårigheter samt väsentligt öka arbetsbördan bl. a. för vattendomstolarna.

Dessa olägenheter och svårigheter hade bedömts vara så betydande

att de ej uppvägdes av de fördelar för sakägarna som ersättningar i realvärden

skulle innebära.

Sedan under debatten i anledning av interpellationssvaret från olika båll

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

ifrågasatts om de av departementschefen åberopade svårigheterna kunde

anses vara av den storlek att de ovillkorligen hindrar en lagstiftning, förklarade

departementschefen, bl. a., att lagstiftningen skulle medföra en betydande

— enligt vad det uppgivits 20-procentig — ökning av domstolarnas

arbetsbörda och att det beträffande ersättning i kraft också kunde ifrågasättas

om kraftbeloppen skulle bli av den storlek att de hade någon betydelse

för sakägarna, i varje fall i förhållande till det arbete och de kostnader

som reformen skulle föra med sig.

U. Ersättning vid upplåtelse av mark i samband med framdragande

av kraftledningar

I. Gällande bestämmelser

Rätt att bygga och bibehålla kraftledning grundas i regel på servitutsavtal.

Till skydd för servitutsrätten sökes inteckning. Äganderätten till mark och

växande skog förblir orubbad av avtalet. Om avtal ej kan träffas eller eljest

särskilda skäl föreligger tillgripes expropriationsförfarande.

För framdragande av ledning erfordras dessutom koncession enligt lagen

den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Om ersättning finnes ej andra bestämmelser än de som gäller expropriation

i allmänhet. Dessa regler är omedelbart tillämpliga endast i de fall då

expropriation måste tillgripas. I det allt övervägande antalet fall träffas frivilliga

uppgörelser.

I syfte att skapa en grund för enhetliga grunder vid beräkning av ersättningar

i samband med framdragande av kraftledningar har utarbetats vissa

normer. Dylika normer fastställdes av vattenfallsstyrelsen första gången år

1921 och avsåg enbart skog. Senare har utarbetats normer även för ersättningar

vid skador å åkermark. Nya normer tillkom år 1950 efter förslag av

kraftledningsskadeersättningssakkunniga, som den 28 november 1950 avgav

ett betänkande (stencilerat) i ämnet. I betänkandet behandlas ej frågan om

ersättning i mark eller andra realvärden.

2. Tidigare motioner m. m.

Vid 1950 års riksdag väcktes två motioner (nr I: 121 och II: 139), vari

hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam

utredning och förslag angående komplettering med skog från statens

domäner av sådana fastigheter, som fått sitt skogsinnehav väsentligt förminskat

genom framdragande av kraftledningar.

Motionärerna anförde bl. a. följande.

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

De stora kraftledningar från Norrland och söderut, som dels redan dragits

fram och dels planeras, innebära ett svårt hot mot skogsbruket i de

trakter som beröras av ledningarna. När gator med 50 å 60 meters biedd

huggas upp för kraftledningarna, kunna mindre skogsskiften nästan helt

spolieras. Exempel finnas på bondeskogsbruk, som fått sin skogsareal reducerad

till hälften genom dylika kraftledningsgator. Förut bäriga fastighetei

ha genom kraftledningsgators framdragande blivit så försämrade, att de numera

måste betecknas som ofullständiga jordbruk. Risk föreligger, att denna

utveckling kommer att fortsätta i ökat tempo, så mycket mera som ki attledningsbyggandet

ej försiggår efter en på förhand uppgjord enhetlig plan

utan mer eller mindre slumpvis.

Efter en redogörelse för arbetet på upprättandet av nya normer för beräkning

av ersättningar vid framdragande av kraftledningar, uttalades i motionerna,

att även om dessa normer snart skulle föreligga, frågan om skadoina

på lång sikt för bondeskogsbruket dock skulle kvarstå olöst. Härom anfördes

vidare.

Det är gott och väl att någorlunda skälig ersättning erhålles för den genom

kraftledningsgatorna förstörda skogsmarken, men problemet om fastigheternas

bärighet i framtiden löses ej härmed. Enda möjligheten att varaktigt

råda bot på de skador som åstadkommas torde vara att de genom

kraftledningsgatornas framdragande försämrade fastigheterna tå sitt skogsinnehav

kompletterat, varvid tillskottsskog i första hand bör kunna erhallas

från statens egna domäner. Uppdraget att skota denna komplettenngsverksamhet

synes lämpligen kunna överlämnas till lantbruksnämnderna. Ertorderlig

utredning bör utan större tidsutdräkt kunna verkställas av lantbruksstyrelsen

och skogsstyrelsen i samråd med domänstyrelsen.

I yttrande över motionerna vitsordade domänstyrelsen alt de skador och

intrång, som uppstått genom framdragande av kraftledningar över skogsmark,

nått en betydande storleksordning. Enligt styrelsens mening hade vid

framdragandet av ledningar skogsbrukets krav beträffande ledningarnas

sträckning i regel icke blivit beaktade. Detta gällde i synnerhet de stora

stamlinjerna från Norrland. För att råda bot på detta missförhållande borde

skogsbruket redan på planeringsstadiet givas tillfälle att framlägga sina synpunkter

i fråga om ledningarnas sträckning.

Angående det i motionerna framförda förslaget om tillskottsskog till skadade

fastigheter anförde domänstyrelsen.

Enligt styrelsens mening är det av motionärerna framlagda förslaget

omöjligt att realisera. Enbart en överblick å en generalstabskarta, vara en

stamlinje och statens skogsinnehav utlagts, ger tydligt vid handen, att det

av motionärerna framförda förslaget är orimligt. Styrelsen har verkställt en

undersökning i detta hänseende beträffande den stamlinje, som för närvarande

är under stukning, nämligen Finnforsen—Enlcoping. De enskilda tillhöriga

fastigheter utefter denna linje, som skulle få sin framtida bärighet

så nedsatt, ätt de borde förstärkas med tillskottsskog, skulle näppeligen pa

.»rund av kronoskogarnas belägenhet, kunna erhålla någon tillskottsskog

från dessa skogar. 1 varje fall synes detta bliva förhållandet i ett fatal fall.

Endast fem kronoparker beröras eller ligga i närheten av ifrågavarande

stamlinje.

4 Bihang till riksdagens protokoll l%(). !> samt. 3 avd. Ar 33

s. 50 Kontrollera mot PDF

50 Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

Lantmäteristgrelsen, som också avgav yttrande över motionerna, anförde.

De fall av nedsättning av jordbruksfastigheters bärkraft, som motionärerna

avse, äro jämförliga med sådana fall, där skogsmark avståtts för trafikändamål

och på sina håll för försvarsändamål. I alla dessa fall är det av

betydelse att skadeverkningarna på jordbruk och skogsbruk genom de nytillkomna

inrättningarna förminskas.

Det ligger i sakens natur, att en fastighets bärkraft i den mån denna är

baserad på naturtillgångar icke på lång sikt kan kompenseras med pengar.

Störa fördelar skulle vinnas, om kompensation i stället kunde lämnas i form

av mark. Därvid kan komma i fråga mark i allmän ägo eller mark, som för

ändamålet frivilligt förvärvas eller eventuellt i vissa fall även exproprieras

från bolag eller enskilda. Svårigheten är emellertid att finna mark, som lämpar

sig för sådant kompletteringsändamål. Den skogsmark, som skall ersatta

den mistade, måste ligga lämpligt till. De jordbruksfastigheter, varom

har ar fråga, ha i regel förhållandevis små skogsarealer och vad de förlorat

kan ej lämpligen kompenseras med ett avlägset liggande skogsskifte. I vissa

fall torde en omarrondering kunna ske genom avtalsmässigt genomförda

byten eller genom ägoutbyten enligt jorddelningslagen. På sådant sätt kan

till exempel stundom ett från en kronopark för kompensationsändamål upplåtet

mera avlägset skogsområde förflyttas till en för den mottagande fastigheten

lämpligare plats. Erfarenheten har dock visat, att sådana komplicerade

byten äro svåra att genomföra, åtminstone som isolerade företeelser.

Först i samband med att orten blir föremål för mera genomgripande åtgärder

i rationaliseringssyfte — den mest genomgripande åtgärden är härvid

laga skifte — torde möjligheterna bliva större att rätta till de missförhållanden

i fråga om fastighetens arrondering, bärkraft m. m., som uppkommit

genom framdragandet av kraftledningar eller dylikt. Lantmäteristyrelsen

anser fördenskull, att man måste räkna med att de av motionärerna

påtalade missförhållandena i huvudsak böra lösas i samband med andra frågor

rörande den yttre rationaliseringen av ortens jordbruksfastigheter.

Jordbruksutskottet, som behandlade motionerna, anförde (uti nr 54/

1950).

Uppenbarligen är det ur allmän synpunkt angeläget, att fastigheter, som

pa nyss angivet sätt fatt sin bärkraft försämrad i mera anmärkningsvärd

utsträckning, från annat håll tillföras tillräcklig areal skogsmark. Med hänsyn

till kronoskogarnas belägenhet torde emellertid såsom domänstyrelsen

framhållit det av motionärerna föreslagna förfarandet knappast vara möjligt

att tillämpa utom i ett fåtal fall. De praktiska svårigheterna torde därför

föranleda, att andra utvägar anlitas. Utskottet vill därvidlag till en början

framhålla, att mycket torde vinnas genom att företrädare för skogsbrukets

intressen få tillfälle att framlägga sina synpunkter rörande ledningarnas

sträckning redan på planeringsstadiet. Därigenom synas skador kunna

undvikas i icke obetydlig utsträckning. Vidare torde lantbruksnämnderna

jämlikt de år 1947 antagna riktlinjerna för jordbrukspolitiken ha göda möjligheter

att genom begagnande av kronans förköpsrätt samt genom expropriation

åstadkomma en lämplig rationalisering av jordbruk, vilkas bärkraft

blivit minskad.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet att

motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll

utskottets hemställan.

s. 51 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

51

Frågan om komplettering med skog av sådana fastigheter som fått sitt

skogsinnehav väsentligt förminskat genom framdragande av kraftledningar

upptogs ånyo genom motioner (nr I: 173 och II: 221) vid 1952 års riksdag.

Motionärerna uttalade, att frågans betydelse och räckvidd måste anses

verifierad genom de yttranden som avgivits i det med anledning av motioner

vid 1950 års riksdag väckta ärendet. Vidare uppgavs att enbart vattenfallsstyrelsen

till och med år 1949 byggt kraftledningar till en sammanlagd

längd av omkring 18 000 kilometer, varav större delen i skogsmark, och att

arealen av den skogsmark som tagits i anspråk kunde beräknas uppgå till

över 100 000 hektar.

Enligt motionärernas mening borde den omständigheten att svårigheter i

många fall förelåg att skaffa skogsmark som ersättning för vad som förlorats,

ej hindra att komplettering ägde rum i de fall där detta visade sig

möjligt.

Härefter anfördes i motionerna.

Med hänsyn till vad som i yttrandena anförts angående en eventuell utrednings

omfattning och sambandet med andra jordpolitiska frågor må

erinras, att chefen för jordbruksdepartementet enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 1 november 1951 tillkallat sakkunniga för utredning rörande

frågan om behovet av åtgärder för förstärkning av ofullständiga jordbruk

med skog m. m. De uppgifter som dessa sakkunniga fått sig förelagda synas

så nära sammanhänga med den kompletteringsfråga, som här berörts,

att utredningen lämpligen bör kunna anförtros åt nämnda sakkunniga. Härvid

bör även undersökas möjligheten att lämna en skadelidande ersättning

i annan form än penningar i de fall där det visar sig omöjligt att verkställa

komplettering med skogsmark.

Motionerna utmynnade sålunda i en hemställan att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning och förslag angående

komplettering med skog eller — där detta ej lät sig göra — på annat sätt av

sådana fastigheter, som fått sitt skogsinnehav väsentligt förminskat genom

framdragande av kraftledningar.

I utlåtande (nr 53) över motionerna anförde jordbruksutskottet, efter en

redogörelse för utskottets utlåtande nr 54/1950, följande.

Utskottet delar alltjämt de åsikter, som konimo till uttryck vid 1950 års

utskottsbehandling av ifrågavarande spörsmål. Erfarenheten har emellertid

visat, att åtskilliga hinder av praktisk och ekonomisk natur försvåra användandet

av de utvägar, som förordades i nämnda sammanhang. Dessa

svårigheter synas göra sig allt starkare gällande i den mån utbyggnaden av

landets kraftledningsnät intensifieras.

Med hänsyn härtill torde frågan om förstärkning av berörda fastigheter

vara av den art, att en på längre sikt godtagbar lösning knappast kan ernås

utan mera ingående undersökningar, avseende i första hand möjligheterna

att begränsa skogsskadorna vid framdragandet av kraftledningar. Utskottet

tillstyrker därför det i föreliggande motioner framförda förslaget, att en utredning

av denna fråga skall komma till stånd. I likhet med motionärerna

finner utskottet lämpligt, att frågan upptages till övervägande i anslutning

till de problem av i viss mån likartad natur, vilkas prövning uppdragits åt

41 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 33

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

1951 års jordbruksrationaliseringsutredning. Utskottet förutsätter därvid,

att riksdagen i sinom tid kommer att underställas det förslag, vartill utredningens

överväganden kunna föranleda.

I enlighet med utskottets hemställan beslöt riksdagen hos Kungl. Maj:t

hemställa att prövningen av det i motionerna framförda spörsmålet skulle

överlämnas till 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning. Denna utredning

avgav sitt första betänkande i maj 1954 (SOU 1954: 16). Betänkandet

innefattade förslag till lag med vissa bestämmelser till främjande av jordbrukets

yttre rationalisering m. m. (jordrationaliseringslag), vilken lag var

avsedd att ersätta jordförvärvslagen och lagen om kronans förköpsrätt. Vidare

föreslogs en ny lag om förbud för bolag, förening och stiftelser att förvärva

jordbruksfastighet. Utredningsuppdraget i nu ifrågavarande del synes

i detta sammanhang ej ha föranlett annat än ett uttalande om att bolag,

förening eller stiftelse som genom framdragande av kraftledningar fått

sitt skogsinnehav väsentligt förminskat, i vissa fall borde kunna åberopa

detta som skäl för förvärvstillstånd vid prövning enligt sistnämnda lagförslag.

I ett den 16 januari 1957 avgivet betänkande angående jordbruks förstärkande

med skog (SOU 1957:8) uttalade jordbruksrationaliseringsutredningen

i förevarande fråga följande.

Vad först beträffar de fall, där den drabbade fastigheten utgör ett ofullständigt

jordbruk av det slag som enligt vad förut sagts kan ifrågakomma

för skogskomplettering, synes något särskilt problem knappast vara för

handen. Här står självfallet till förfogande de redan befintliga och av utredningen

i det följande föreslagna medlen att åstadkomma en lämplig

komplettering. Annorlunda ligger saken till då det gäller sådan fastighet

som på grund av sin storlek normalt icke kan påräkna det allmännas stöd

för förstärkning med skog. Enligt utredningens mening bör dock stor betydelse

tillmätas den omständigheten att fastigheten lidit skada vid tillgodoseende

av ett allmänintresse. En frikostigare tillämpning av eljest gällande

principer synes därför vara motiverad. Utredningen anser med andra ord

att myndigheterna även i nu avsedda fall bör vara oförhindrade att lämna

sin medverkan till önskvärda kompletteringsåtgärder.

Slutligen kan i detta sammanhang erinras om att Kungl. Maj:t i proposition

nr 148 vid 1959 års riksdag avgav förslag angående statligt stöd till

jordbrukets rationalisering m. m. I anledning av propositionen jämte i anslutning

därtill väckta motioner avgav jordbruksutskottet utlåtande (nr

30). Såväl propositionen som motionerna och utskottets utlåtande innehåller

åtskilligt om komplettering — bl. a. med kronomark — av jordbruk

med mark av olika slag. De speciella kompletteringsbehov som uppstår till

följd av vattenuppdämning, framdragande av kraftledningar eller byggande

av vägar synes dock icke ha särskilt uppmärksammats.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

53

III. Ersättning i mark vid upplåtelser av vägmark

Frågan om ersättning i mark även vid upplåtelser av mark för vägändamål

har — som av den föregående redogörelsen framgår — i någon mån

uppmärksammats i samband med diskussionen om formerna för naturaersättning

vid upplåtelse av mark för vattenkraftutbyggnad. Mera ingående

uppmärksamhet ägnades vägfrågan i ett betänkande av 1945 års vägmarksersättningssakkuniga,

vilket betänkande avgavs den 9 mars 1948. År 1956

tillkallade särskilda sakkunniga — benämnda vägmarksersättningskommittén

— har sedan verkställt en översyn av vägmarksersättningssakkunnigas

betänkande. Kommittén har därvid avgivit en den 13 juni 1960 dagtecknad

PM. Vidare har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen — efter samråd med

lantmäteristyrelsen — upptagit vissa här aktuella frågor i en den 14 juni

1955 hos Kungl. Maj :t gjord framställning.

I det följande lämnas en redogörelse för de sakkunnigas, väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

samt kommitténs förslag men först redovisas huvuddragen

av gällande bestämmelser på detta område.

1. Gällande bestämmelser

Enligt 15 § lagen den 13 juni 1943 om allmänna vägar skall, innan väg

bygges, arbetsplan för vägen upprättas och, efter utställande för granskning,

fastställas. I regel är det väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som meddelar

fastställelse. Lagakraftägande beslut om fastställelse av arbetsplan

har enligt 18 § den rättsverkan att ägare av berörd fastighet är skyldig att

med nyttjanderätt, s. k. vågrätt, upplåta för vägen erforderlig mark. För

markupplåtelsen och för annat intrång som orsakas av vägens byggande

eller begagnande är fastighetens ägare enligt 19 § berättigad till ersättning.

Om vägens framdragande jämväl medför nytta för fastigheten eller för

särskild rätt i avseende å denna, skall — jämlikt sista stycket i 19 § —

ersättningen jämkas med hänsyn härtill.

Närmare regler om planeringsarbetet finnes i vägstadgan den 30 juni

1943. Arbetsplan upprättas genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens eller

vägförvaltningens försorg (16 §). Därvid skall bl. a. iakttagas att onödigt

intrång för fastighet och ur fastighetsbildningssynpunkt olämplig sträckning

undvikes (15 §). Samråd beträffande vägens sträckning och vägförslagets

utformning i övrigt skall i förekommande fall ske med bl. a. överlantmätaren

(17 §). Tillfälle skall beredas bl. a. varje berörd fastighetsägare

att närvara vid terrängundersökning och därvid framföra sina synpunkter.

Vissa bestämmelser finnes om kallelse till sådan undersökning

(18 §). Upprättad arbetsplan skall i regel överlämnas till länsstyrelsen, där

den hålles tillgänglig för granskning och där anmärkningar inom viss tid

skall framställas (19 och 20 §§). Sedan planen slutbehandlats av länssty
-

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

relsen insändes den jämte inkomna yttranden och länsstyrelsens eget utlåtande

till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (22 §). Beslut om fastställelse

skall delges bl. a. överlantmätaren samt kungöras (25 §).

Åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har uppdragits att utfärda närmare

anvisningar om upprättande av arbetsplan (27 §).

Nu redovisade bestämmelser avser de fall då kronan är väghållare. Beträffande

städer och stadsliknande samhällen, som själva är väghållare,

gäller att arbetsplan i regel skall upprättas genom stadens resp. samhällets

försorg i enlighet med de anvisningar som meddelas av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Ovan angivna bestämmelser är dock i allmänhet tilllämpliga

även beträffande sådan plan (38 och 40 §§).

2. Tidigare förslag

Vägmarksersättningssakkunnigas förslag

I de sakkunnigas uppdrag ingick bl. a. att överväga åtgärder ägnade att

minska olägenheterna av att brukandet av ägoskiften i samband med nyanläggning

eller omläggning av väg i vissa fall försvårades. Särskilt skulle

därvid undersökas på vad sätt möjligheterna att genom ägoutbyten motverka

olägenheterna av brukningsdelarnas splittring kunde underlättas.

De sakkunniga konstaterade att nya allmänna vägar, särskilt då de tillkom

genom omläggning av äldre vägar, i relativt stor utsträckning skar

brukningsdelar och ägoskiften så att ett rationellt utnyttjande av marken

för framtiden i hög grad försvårades. Enligt de sakkunnigas mening skulle

skadorna till stor del kunna undgås genom ägoutbyten, men erfarenheten

hade visat att dylikt förfarande kommit till användning endast i obetydlig

omfattning. För att möjliggöra ett mera allmänt genomförande av ägoutbyte

i samband med vägbyggnader borde enligt de sakkunniga följande

synpunkter tillgodoses.

1. Genomförandet av ägoutbyten syntes såvitt möjligt böra göras oberoende

av markägarens yrkande eller medgivande.

2. Ägoutbyte borde kunna genomföras utan tidsutdräkt. Förrättningsförfarandet

borde därför om möjligt förenklas.

3. Förrättningskostnaderna borde väsentligt nedbringas.

4. Ökad möjlighet att fastställa vederlag i penningar vid skillnad i uppskattningsinnehåll

mellan ägor, som skulle utbytas, borde övervägas.

De sakkunniga föreslog emellertid att, då frågan om förenkling av ägoutbytesförfarandet

vid väganläggning'' icke torde kunna behandlas för sig

utan borde upptagas i samband med den allmänna översyn av fastighetsbildningsväsendet

som då påginge, frågan måtte överlämnas till de s. k.

fastighetsbildningssakkunniga.

De under 2.—4. anförda önskemålen har i viss utsträckning tillgodosetts

genom de på fastighetsbildningssakkunnigas förslag företagna ändringar i

jorddelningslagen, vilka trätt i kraft den 1 juli 1951. Däremot har förslaget

under 1. icke föranlett någon lagstiftningsåtgärd.

s. 55 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 dr 1960

55

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning

Styrelsen uttryckte som sin mening att en rätt för väghållare att taga initiativ

till ägoutbytesförrättning borde övervägas. Frågans stora principiella

betydelse borde dock medföra att densamma blev föremål för utredning i

samband med den pågående allmänna översynen av fastighetsbildningslagstiftningen.

I avbidan på slutförandet av nyssnämnda lagstiftningsarbete borde enligt

styrelsens mening vissa partiella lagändringar övervägas. Sålunda borde

väglagens bestämmelser om intrångsersättning ändras så att det för jordägarna

kom att framstå såsom ett omedelbart ekonomiskt intresse att taga

erforderliga initiativ till ägoutbyten i anslutning till väganläggningen. I

detta syfte syntes ersättningsbestämmelserna i 19 § allmänna väglagen böra

ändras så att ersättning för intrång, där detsamma helt eller delvis kunde

avhjälpas genom ändring av fastighetsindelningen, skulle utgå endast med

hänsyn till det intrång, som kvarstode efter fastighetsreglering. Vidare borde

vederbörande jordägares kostnader för regleringsåtgärd ersättas av väghållaren.

Med hänsyn till att genomförandet av ägoutbytena härigenom skulle

bliva ett intresse för jordägarna i samband med väganläggningarna torde

någon särskild initiativrätt för väghållaren icke bli erforderlig.

Framställningen utsändes på remiss till ett antal myndigheter och organisationer

och överlämnades sedan jämte remissyttrandena till fastighetsbildningskommittén

för att tagas under övervägande vid fullgörandet av

dess uppdrag. Kommittén har ännu icke avgivit något betänkande.

Vägmarksersättningskommitténs förslag

Inledningsvis anför kommittén följande.

Byggandet av väg medför ofta att delar av en fastighet blir avskilda från

fastigheten i övrigt. En sådan splittring av en fastighets ägor är självfallet

ägnad att försvåra fastighetens brukande. Särskilt allvarligt kan intrånget

bli vid anläggandet av motorvägar eller andra större trafikleder, där av säkerhetsskäl

överfarter inte kan tillåtas. För intrång av denna art är markägaren

visserligen berättigad till ersättning. Den från såväl allmän som enskild

synpunkt olämpliga ägosplittringen kommer dock i allmänhet att

kvarstå, även om intrånget skulle kunna helt eller delvis avhjälpas genom

ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen. Väghållaren har —

såvida han inte i undantagsfall äger av företaget berörd fastighet — för

närvarande inte någon rättslig möjlighet att få till stånd erforderlig lantmäteriförrättning

för en sådan indelningsändring. Initiativ därtill kan endast

tagas av vederbörande markägare. Erfarenheten har emellertid visat,

att markägarna av hänsyn till reaktionen bland grannarna eller av andra

skäl ogärna vill ansöka om förrättning.

Kommittén uppger härefter att vägmyndigheterna i några fall under

senare år i samarbete med den lokala lantmäteriorganisationen lyckats genomföra

delvis omfattande ägoutbyten i samband med byggande av motorväg.

Sedan fullständigt förslag till ägoutbyten utarbetats och förelagts

markägarna hade dessa därvid till viss del frivilligt medverkat. I övrigt ha
-

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

de ägoutbytena kunnat genomföras genom att vägförvaltningen själv eller

lantbruksnämnden i samråd med vägförvaltningen förvärvat fastigheter

som berörts av vägföretaget. Som ägare av sådan fastighet hade vägförvaltningen

eller lantbruksnämnden sedan kunnat taga initiativ till lantmäteriförrättning.

Härefter uttalar kommittén.

Även om väghållaren alltså ibland lyckats få till stånd ägoutbyten i större

skala, är det klart att detta är möjligt endast under gynnsamma omständigheter.

Lämplig fastighet kan inte alltid förvärvas av väghållaren eller lantbruksnämnden.

Förfarandet kan lätt medföra betydande kostnader för det

allmänna. Enligt kommitténs mening kan därför en fullständig lösning av

problemet endast åstadkommas genom lagstiftning.

Kommittén har övervägt olika möjligheter till en rättslig reglering av

frågan. En möjlighet som därvid stått i förgrunden är att införa en rätt

för väghållaren att taga initiativ till ägoutbytesförrättning. Liksom vägmarksersättningssakkunniga

och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i dess

ovannämnda framställning har kommittén emellertid funnit, att frågan om

ett sådant initiativ lämpligen bör sättas in i ett större sammanhang. Behov

av att kunna genom ändringar i fastighetsindelningen eliminera skador

på fastigheter föreligger med växlande styrka även vid andra former av

tvångsingripanden än dem som sammanhänger med väganläggningar. Problemet

bör måhända bedömas ur en ännu vidare synvinkel. Det har sålunda

ifrågasatts att införa ett officialinitiativ för sådana fall, där över huvud ett

starkt allmänt intresse av omregleringar av fastighetsindelningen föreligger.

Kommittén ansåg sig på anförda skäl inte böra gå närmare in på frågan

om initiativrätt för väghållare men kommittén fann det angeläget att frågan

upptogs till övervägande i samband med fastighetsbildningskommitténs arbete.

Eftersom denna kommittés uppdrag är mycket omfattande och det

måste antagas komma att dröja avsevärd tid innan dess förslag kan bli

genomförda, ansåg sig vägmarksersättningskommittén böra överväga huruvida

— i avbidan på en mera generell lagstiftning och utan att försvåra en

sådan lagstiftning — möjlighet förelåg att vidtaga åtgärder som kunde

vara ägnade att stimulera till ökad användning av ägoutbyten.

I samband med redogörelsen för gällande bestämmelser har omnämnts,

att fastighetens ägare är berättigad till ersättning dels för markupplåtelsen

och dels för annat intrång som orsakas av vägens byggande eller begagnande.

Under åberopande av en allmän rättsgrundsats enligt vilken den som

tillfogas en skada, för vilken någon annan är ansvarig, är skyldig att i

rimlig utsträckning själv vara verksam för att mildra verkningarna av skadan,

föreslår kommittén en regel enligt vilken den som genom framdragandet

av väg lider intrång, utöver vad avståendet av marken innebär, ej

skall äga rätt till ersättning om intrånget, utan olägenhet av betydelse för

ägaren, kan avhjälpas genom ägoutbyte eller annan ändring i fastighetsindelningen.

Avsikten med denna regel är att den skall uppmuntra fastighetsägarna

att begära förrättningar, vilka kan leda till en sanering av fastiglietsförhållandena.

s. 57 Kontrollera mot PDF

57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

Beträffande det intrång som ligger i själva markupplåtelsen anser kommittén

goda skäl tala för en regel enligt vilken markägaren ej skulle få

ersättning i penningar om markförlusten kunde kompenseras genom tillskott

av jord i samband med fastighetsreglering. En regel av detta innehåll

skulle emellertid enligt kommitténs mening beröra ersättningsprinciper av

stor betydelse och borde därför ej genomföras i förevarande sammanhang.

I syfte att underlätta ägodelningsrättens bedömning av frågan om rätt till

intrångsersättning med hänsyn till den av kommittén föreslagna regeln,

föreslås att i samband med planeringsarbetet för väganläggningar förslag

skall upprättas till ägoutbyten och andra ändringar i fastighetsindelningen.

Bestämmelser härom skall enligt förslaget införas i vägstadgan.

Kommittén har även uppmärksammat att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

f. n. saknar rätt att sälja fastighet vars taxeringsvärde överstiger 30 000

kronor. Angående denna regels inverkan i förevarande sammanhang anföres.

Erfarenheten har givit vid handen att vägmyndigheterna lättare kunnat

få till stånd ägoutbyten i de fall, där man förfogat över mark som kunnat

erbjudas sakägarna såsom tillskottsjord. Som en komplettering till tidigare

föreslagna åtgärder för att stimulera till ökad användning av ägoutbyten

vill kommittén därför föreslå att värdegränsen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsens

bemyndigande att avyttra fast egendom höjs, i de fall avyttringen

sker i samband med fastighetsreglering.

En viss parallell till dessa marköverlåtelser föreligger i de markbyten

som domänstyrelsen äger företaga inom ramen för jordbrukets yttre rationalisering.

Enligt beslut vid 1948 års riksdag (se prop. 148/1959 s. 214) har

domänstyrelsen bemyndigats att utan värdebegränsning ingå s. k. avtalsbyten

av mark, d. v. s. byten som sker annorledes än enligt jorddelningslagstiftningen.

Som villkor gäller att vederbörande lantbruksnämnd och fastighetsbildningsmyndighet

skall ha tillstyrkt bytet.

Kommitténs förslag har varit föremål för remissbehandling och ärendet

är f. n. föremål för beredning inom kommunikationsdepartementet.

Remissyttrandena i anledning av motionerna

De flesta remissinstanserna instämmer mer eller mindre uttryckligt i motionärernas

uttalanden om de problem vattenkraftutbyggnaderna m. m. medför.

Beträffande möjligheterna att uppnå lösningar, som bättre än de nuvarande

reglerna tillgodoser önskemålen om ersättningar i realvärden, är meningarna

däremot delade. Motionärernas förslag om utredning och prövning

av föreliggande spörsmål i syfte att öka möjligheterna till ersättning i realvärden

tillstyrkes av lantbruksstyrelsen. Svea hovrutt, Svenska vattenkraftföreningen,

vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen avstyrker samma förslag.

Svea hovrätt finner i och för sig rimligt att fastighetsägare, som tvångsvis

frånhändes mark, beredes en mot skadan eller intrånget svarande kom
-

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

pensation i liknande mark eller annat realvärde. I fråga om dämningsskador

hänvisar hovrätten till de uttalanden som tidigare gjorts av vattenöverdomstolen

och som delvis refererats här ovan. Hovrätten understryker emellertid

de kritiska synpunkter som efter det vattenlagssakkunniga avgav sitt

förslag framkommit rörande de praktiska möjligheterna att utdöma realersättningar,

särskilt såvitt angår mark.

Vidare anför hovrätten.

De svårigheter som sålunda försports rörande möjligheterna att när det

gäller dämningsskador tillskapa ett praktiskt lämpligt förfarande för bestämmande

av skadeersättning medelst överlåtelse av mark torde i än högre

grad göra sig gällande i fråga om markskador vid framdragande av kraftledningar

och byggande av allmänna vägar. Att en enskild skadelidande erhåller

lämplig, värdebeständig naturakompensation kan även i dessa fall

vara lika rimligt eller angeläget som vid dämningsskador. Men av naturliga

skäl torde möjligheterna för ersättningsgivarna att i dessa fall ställa mark

till förfogande såsom skadekompensation vara så begränsade, att kanske

vanligen endast ett fåtal, av slumpen bestämda fastigheter skulle kunna få

nytta av de tilltänkta ersättningsbestämmelserna. Hovrätten vill därför med

hänsyn till dessa svårigheter och under beaktande av övriga på spörsmålet

inverkande synpunkter närmast ansluta sig till samma uppfattning som

den, åt vilken jordbruksutskottet givit uttryck i sitt---utlåtande år

1950, samt anser således, att frågan om markkomplettering i dessa fall i

huvudsak torde böra lösas i samband med övriga frågor rörande den yttre

jordbruksrationaliseringen.

Därest lagutskottet delar denna uppfattning, synes någon åtgärd i anledning

av de nu remitterade motionerna icke vara påkallad, enär rationaliseringsverksamheten

ändock lärer bliva föremål för statsmakternas fortsatta

särskilda uppmärksamhet. Rationaliseringsfrågan har närmare behandlats i

bl. a. jordbruksutskottets utlåtande nr 30 år 1959 i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition i ämnet nr 148. Såsom ock framgår av detta utlåtande

äro vissa för rationaliseringsverksamhetens underlättande betydelsefulla lagfrågor

föremål för utredning av 1954 års fastighetsbildningskommitté och

1958 års jordlagsutredning. Dessa lagfrågor torde vara av vikt ej minst för

främjande av de i förevarande sammanhang betydelsefulla markbyten och

omskiften, som med bl. a. lantbruksnämndernas stöd under senare år kommit

till stånd i alltmer ökad omfattning och som kunna tillföra bondejordbruket

välbelägen ersättningsmark.

Lantmäteristyrelsen anser att vederlag i mark för mark, som avstås till

allmänna ändamål, många gånger är angelägen med hänsyn till de enskildas

berättigade krav och dessutom ändamålsenlig ur jordpolitiska synpunkter

samt anför vidare.

Som förutsättning härför torde dock i allmänhet gälla antingen att ianspråktagen

mark är av väsentlig omfattning eller att vederlag kan utläggas

i anslutning till de fastigheter, som avstått mark. Detta senare krav torde

vanligen icke kunna uppnås i andra fall än där fastighetsbeståndet är

föremål för omreglering och den mark, som ställes till förfogande som vederlag,

därvid kan fördelas mellan ersättningsberättigade fastigheter.----

Om en sådan omreglering inte är aktuell skulle, som också i motionerna

anges, vederlag i mark kunna i princip utgå gemensamt till en grupp av ersättningsberättigade

fastigheter, t. ex. i en by. En sådan lösning förutsätter

dock att sådan mark genom lantmäteriförrättning kan utläggas som en sam
-

s. 59 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

59

fälld tillhörighet till dessa fastigheter. I gällande jorddelningslag har denna

situation inte beaktats, men man torde kunna räkna med att det förslag till

en ny fastighetsbildningslag, som är under utarbetande inom 1954 års fastighetsbildningskommitté,

kommer att anvisa en lösning av detta problem.

En sådan lösning torde dock inte böra tillgripas om inte vederlagsmarken

är av någorlunda väsentlig omfattning.

I de fall vederlag i mark lämpligen bör utgå som ersättning för tvångsianspråktagen

mark är det alltså i allmänhet ett fastighetsbildningsspörsmål

att fördela eller till fastigheten knyta mark, som ställes till förfogande

av den, för vilkens räkning marken exproprieras eller eljest överlåtes eller

upplåtes. Ett reglerande av frågan om skyldighet att ställa mark till förfogande

för detta ändamål faller emellertid utanför fastighetsbildningslagstiftningens

ram. I den mån expropriation eller liknande förfarande sker för

kronans räkning kan frågan om att lämna mark som vederlag regleras i administrativ

ordning. I andra fall kräves, om skyldighet att ställa mark till

förfogande eftersträvas, införande av bestämmelser därom i alla de olika

lagar, som kunna tillämpas för ianspråktagande av mark tvångsvis. En sådan

principiell nyhet i lagstiftningen, vilken skulle föra med sig en ingående

reglering av ett invecklat problemkomplex av fastighetsbildningsrättslig

natur, torde inte böra övervägas utan mycket starka skäl.

Eftersom vederlag i mark många gånger är en både ur allmän och enskild

synpunkt fördelaktig ersättningsform vid ianspråktagande av mark

för vissa allmänna behov, finns skäl till att underlätta för företagare att

anskaffa mark att ställas till förfogande för detta ändamål.

Det av motionärerna upptagna spörsmålet torde kunna upptagas till prövning

i samband med behandlingen av de frågor, som utretts av norrländska

vattenkraftutredningen och vägmarksersättningskommittén.

Lantmäteristyrelsen, som ansett anledning saknas för styrelsen att i detta

sammanhang beröra frågan om ersättning i form av fri kraft, vill dock

ifrågasätta huruvida sådan ersättning lämpligen skall utgå i andra fall än

i samband med upplåtelse eller överlåtelse av rätt till vattenkraft.

Svenska vattenkraftföreningen anser numera utrett att ersättning i form

av elektrisk kraft medför olägenheter, som väsentligt överväger de fördelar

som denna ersättningsform skulle kunna medföra. Enligt föreningens mening

gäller detta i minst lika hög grad i fråga om ersättning i mark. Föreningen

anser därför att motionerna ej bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vattenfallsstgrelsen refererar departementschefens uttalanden i det förut

omnämnda interpellationssvaret den 20 april 1960 och anför som sin mening

att samma omdöme om de lagstiftningstekniska svårigheterna m. m. i

än högre grad torde gälla frågan om ersättning i form av markupplåtelse

samt att detsamma torde äga tillämpning på skador till följd av kraftledningars

framdragande och anläggande av vägar.

Härefter anföres.

I ett avseende avviker motionärernas förslag något från tidigare framlagda

sådana, i det motionärerna starkt understryka, att förlust av skog bör

kunna kompenseras genom tillskjutande av motsvarande arealer från Domänverkets

markinnehav. EU skäl mot införande av ett markersättningsinstitut

i vattenmål har tidigare ansetts vara, att en företagare på kraftverks-

eller sjöregleringsområdet i allmänhet icke förfogat över mark lämpad

för kompensationsändamål och att möjligheten att anskaffa sådan

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

mark varit beskuren. Skulle statliga skogar ställas till förfogande för ändamålet,

kommer frågan i ett något annat läge för bygder, där lämpligt belägna

statliga skogsinnehav finnas. Enligt vattenfallsstyrelsens förmenande

måste dock starka betänkligheter göra sig gällande mot införande av ett ersättningsinstitut,

som endast i lokalt avgränsad omfattning och därtill väl

endast i vad gäller statlig företagsamhet skulle tillgodose önskemålet om penningersättnings

ersättande med realvärdeskompensation.

Styrelsen avstyrker sålunda den av motionärerna begärda utredningen.

Sveriges skogsägareförbund — som framhåller att förbundet saknar kompetens

att yttra sig om ersättning i kraft — anser, att förhållandena ställer

sig i ett väsentligt avseende olika beroende på om det gäller skog avträdd

från det enskilda skogsbruket eller från bolagsskogsbruket.

Efter att ha betonat de stora svårigheter som föreligger att mera allmänt

genomföra motionärernas förslag, anför förbundet.

Till skillnad från skogsbolagen har de enskilda skogsägarna åtminstone

formell möjlighet att genom förvärv av annan skogsmark ersätta avträdd

mark. Med de skogstillgångar, som lantbruksnämnderna nu besitter och de

många tillfällen till ytterligare markförvärv, som dessa nämnder redan har

och än mer till följd av utvecklingen på fastighetsmarknaden på landsbygden

synes komma att få, borde förevarande fråga i vad den gäller enskilda

skogsägare kunna lösas genom lantbruksnämndernas förmedling utan att

några som helst tvångsvisa föreskrifter införs.

För skogsbolagen åter, för vilka markavträdelserna ofta äro av mycket betydande

omfattning, ställer sig kompensationsfrågan i nuvarande jordpolitiska

läge helt annorlunda, då bolagen som regel i föreliggande fall inte har

möjlighet att genom kompletteringsköp ersätta avträdd skogsmark. Enligt

nu tillämpad praxis få nämligen bolagen anmärkningsvärt nog inte tillgodoräkna

sig dylika markavträdelser vid byten eller köp av skogsmark.

Förbundet vill i detta sammanhang erinra om, att 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning

i sitt förslag till ny bolagsförbudslag (SOU 1954:

16) behandlat denna kompensationsfråga och förordat att bolag, förening

eller stiftelse, som får sitt skogsinnehav väsentligt förminskat genom framdragande

av kraftledning, borde få åberopa detta som skäl för förvärvstillstånd.

Förbundet, som finner denna inställning skälig och förnuftig — icke

minst med tanke på önskvärdheten av att skogsbolagen därigenom ges flera

tillfällen att effektivt delta i den nu så aktuella verksamheten för främjandet

av jordbrukets yttre rationalisering — hemställer, att lagutskottet vid

sin behandling av ärendet måtte beakta ifrågavarande anomalitet i nu rådande

praxis för bolags jordförvärv och verka för att den utmönstras.

Domänstgrelsen hänvisar till sitt år 1950 avgivna utlåtande över motioner

vid 1950 års riksdag (se ovan s. 49) och anser att de i detta yttrande gjorda

uttalandena gäller även för vägar och dämningsområden. Beträffande skador

som förorsakas av vattenuppdämning erinrar styrelsen om att ersättning

utgår med fulla värdet och hälften därutöver. Styrelsen anser detta

vara för ersättningstagarna förmånligt, icke minst om de med lantbruksnämndernas

förmedling önskar skaffa sig tillskottsmark. Över huvud torde

denna väg enligt styrelsens mening lättare leda till resultat, därvid givetvis,

såsom vid all rationaliseringsverksamhet, även kronomark kunde komma

i fråga.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

Styrelsen finner på anförda skäl den av motionärerna påkallade prövningen

icke påkallad.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anför.

Styrelsen delar helt motionärernas uppfattning, att arronderingsskador

och övriga intrång i samband med anläggande av allmänna vägar i görligaste

mån böra elimineras eller i vart fall reduceras genom jordpolitiska åtgärder.

Sålunda har styrelsen under senare år och särskilt då i samband med motorvägsbyggena

allt mera frångått tidigare tillämpad praxis att ersätta intrångsersättningar

i penningar utan i stället sökt att i samråd med lantbruksnämnder

och lantmäterimyndigheter få till stånd ägoutbyten, omarronderingar

och andra jordpolitiska åtgärder. Visserligen ha huvuddelen av sagda

åtgärder ägt rum inom typiska jordbruksområden, men torde något formellt

hinder till företagande av ifrågavarande åtgärder även inom skogsbygder

icke föreligga. Styrelsen kan i detta sammanhang emellertid icke

underlåta framhålla, att behovet av arronderingsåtgärder i skogsmark bör

bedömas med hänsyn till bl. a. det förhållandet att allmän vägs framdragande

där — i motsats till vid vattenuppdämning — ofta tillför fastigheterna en

icke oväsentlig båtnad.

Vidkommande det tekniska genomförandet av ägoutbyten hämmas detta

genom det förhållandet, att enbart innehavet av vågrätt icke ger Kronan rätt

att påkalla ägoutbyten. Styrelsen har sökt råda bot härpå genom att själv

eller via vederbörande lantbruksnämnd förvärva för ägoutbytenas genomförande

erforderlig mark, detta givetvis dock endast under förutsättning att

nyttan ur såväl väg- som jordbrukspolitik synpunkt står i rimlig proportion

till utgifterna för ägoutbytenas genomförande. Frågan om vitsord

för väghållaren till ägoutbyte har emellertid på styrelsens initiativ tagits

upp till behandling av såväl de fastighetsbildningssakkunnige som vägmarksersättningskommittén,

vilken sistnämnda till Kungl. Maj :t överlämnat

förslag i positiv riktning i hithörande hänseende.

Därest styrelsen genom ändrad lagstiftning beredes möjlighet att påkalla

erforderliga ägoutbyten i enlighet med jorddelningslagens bestämmelser,

kommer detta" givetvis att i hög grad befordra motionärernas önskemål,

och torde enligt styrelsens förmenande ytterligare åtgärder därutöver icke

kunna anses skäligen påkallade evad avser allmänna vägar.

Lantmuteristyr elsen har vid sitt till utskottet avgivna yttrande fogat det

av styrelsen avgivna remissyttrandet över vägmarksersättningskommitténs

förut redovisade PM.

I detta yttrande anför styrelsen bl. a. följande.

Frågan om fastighetsreglering för att minska de skador och intrång på

fastigheterna som uppkomma genom anläggande av allmänna vägar tillmätes

av lantmäteristyrelsen mycket stor betydelse. En överslagsmässig kalkyl

på grundval av de planer som förekommer rörande utbyggnaden av det

allmänna vägnätet ger vid handen, att det antal fastigheter som direkt kommer

att beröras av framtida väganläggningar torde komma att bli högst

betydande och sannolikt komma att kunna räknas i sexsiffrigt tal. För ett

stort antal av dessa fastigheter torde visserligen de olägenheter som uppkomma

bli endast helt ringa, men för ett betydande antal torde skadorna

bli av sådan omfattning, att de utgöra ett allvarligt hinder för ett rationellt

utnyttjande. Genom den ökade trafikintensiteten och de skärpta krav i fråga

om linjeföring, utfarter, korsande trafik m. in. som numera gälla torde vidare

föreligga större risk för skador än som tidigare varit fallet. Det synes

därför ur ''såväl allmän som enskild synpunkt synnerligen angeläget, att

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

skador på fastighetsbeståndet som uppkomma genom anläggande av allmän

väg i största möjliga utsträckning förhindras eller undanröjas.

Styrelsen redogör härefter för den verksamhet som i samarbete med vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen under senare år bedrivits, framför allt i Kristianstads

län, och som delvis berörts å sid. 55—56 ovan. I detta sammanhang

uppges också, att verksamheten kommer att handhavas av inom lantmäteriet

upprättade specialorganisationer, ett system till vilket bl. a. statsrådet

och chefen för jordbruksdepartementet givit sin anslutning (prop. nr

74/1960).

Härefter anföres.

Lantmäteristyrelsen vill för sin del starkt betona angelägenheten av att

det allmänna medverkar till markanskaffning för undanröjande av skador

av väganläggningar, och vill därför tillstyrka vägmarkskommitténs förslag

att vägmvndigheterna skall tillerkännas vidgad befogenhet att avyttra

fast egendom i samband med fastighetsreglering. Om vägförvaltningen eller

lantbruksnämnden för vägförvaltningens räkning i likhet med vad som

skett i Kristianstads län lyckas förvärva tillräckligt många nyckelfastigheter

har den möjlighet att i egenskap av markägare ansöka om erforderliga

förrättningar för att undanröja de skador som vägbyggnaden förorsakat genom

ianspråktagande av själva vägmärken och genom försämring av arronderingen.

Sådana förrättningar torde med stöd av bestämmelserna i 8 kap.

1 § fjärde stycket jorddelningslagen i många fall kunna genomföras också

mot annan sakägares bestridande. Genom att det allmänna genom aktiva

insatser av detta slag för sakägarna ger uttryck för sin strävan att på allt

sätt medverka till att olägenheterna av vägbyggnaden minskas, torde emellertid

sakägarnas benägenhet till att å sin sida medverka till sådana förbättringsåtgärder

komma att öka, varigenom det i regel torde bli möjligt

att få till stånd samförstånd mellan parterna.

Styrelsen hyser därför den uppfattningen, att en aktiv verksamhet från

det allmännas sida med markanskaffning är ett verksamt medel då det

gäller att få till stånd de erforderliga fastighetsregleringsförrättningarna.

Annorlunda blir förhållandet då det allmänna ej disponerar över nyckelfastigheter

inom områden där allmän väg anlägges. I många fall torde det

ej trots ansträngningar vara möjligt att på rimliga villkor förvärva sådan

mark. I sådana fall har det visat sig ytterst svårt att få till stånd de erforderliga

ansökningarna om förrättningar, vilket också medfört att verksamheten

i sådana fall hittills haft mycket ringa omfattning. En möjlighet som redan

tidigare diskuterats är därvid att införa en rätt för väghållaren att taga initiativ

till ägoutbv tesförrätt ning. Kommittén har emeliertid — i likhet med

styrelsen i dess promemoria från 1954 — ansett sig inte böra nu föreslå sådan

initiativrätt utan i stället böra avvakta en mera generell lagstiftning

i fråga om officialinitiativ till fastighetsreglering.

Mot de av vägmarksersättningskommittén framlagda förslagen har styrelsen

vissa anmärkningar. Detta gäller bl. a. tillämpningsområdet för det av

kommittén föreslagna tillägget till 12 § lagen om allmänna vägar, vilket

tillägg enligt förslaget ej skall avse det intrång som själva markupplåtelsen

innebär. Härom uttalar styrelsen.

Styrelsen har redan framhållit att en aktiv verksamhet från det allmännas

sida med markanskaffning är ett verksamt medel då det gäller att få

till stånd de erforderliga fastighetsregleringsförrättningarna och därmed

s. 63 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

63

bota skador av väganläggning. För att dessa förrättningar skall ge bästa resultat

och för att markreserven skall kunna utnyttjas på bästa sätt fordras

emellertid, att ägoutbytena kunna innefatta även själva vägmärken. Detta

torde ofta kunna ernås även vid ett genomförande av kommitténs förslag,

men större möjligheter härtill torde erhållas om bestämmelsen — — —- avsåge också själva markupplåtelsen.

En skyldighet att avstå mark för allmännyttigt ändamål och som ersättning

härför mottaga annan ungefär likvärdig mark måste enligt styrelsens

uppfattning i sådana fall varom här är fråga anses innebära mindre ingrepp

än att tvingas avstå mark mot ersättning i pengar. Denna uppfattning synes

också komma till uttryck i lagstiftningen. Sålunda är reglerna vid expropriation

kombinerade med väsentligt mera långtgående skyddsregler för markägaren

än motsvarande bestämmelser för ägoutbyte eller laga skifte, och

xid dessa båda slag av fastighetsbildning är markägaren genom tämligen

rigorösa bestämmelser angående s. k. ägokravsjämkning skyddad mot att

tvångsvis få vidkännas en betydande minskning av fastighetens omfång.

Det bör också framhållas, dels att det vid anläggande av allmän väg i regel

icke är fråga om så stora ingrepp i fastighetsutformningen som kan vara

fallet vid expropriation, dels att i de fall då vägs framdragande över fastighet

föranleder synnerligt men vid nyttjandet av densamma eller viss

del därav, ägaren jämligt 24 § allmänna väglagen är berättigad fordra att

fastigheten eller delen löses. Det synes därför — i de begränsade sammanhang

varom här är fråga -— icke innebära något större ingrepp att vid bestämmandet

av intrångsersättningen utgå från att skyldighet föreligger för

markägaren att såsom ersättning för mark som ianspråktages till allmän

väg emottaga annan likvärdig mark. En sådan princip torde också — med

stöd av det anförda — kunna anses vara berättigad i väglagstiftningen

trots att samma problem uppkommer även vid annat tvångsvis ianspråktagande

av mark utan att dylik skyldighet föreligger. Det torde eljest kunna

finnas risk för att angelägna, mera omfattande fastighetesregleringar för

botande av skador av allmän väg hindras eller att ersättningsfrågan inom

ett och samma jordbruksområde icke blir löst på ett enhetligt sätt.

Riksförbundet Landsbygdens folk anför.

Såvitt förbundet kan förstå, måste ersättningar i den av motionärerna ifrågasatta

formen vara till nytta, men det måste också framhållas, att de rent

tekniska och rättsliga möjligheterna till en reform synas vara ganska begränsade.

Utan tvivel torde således den situationen ofta uppkomma, att ledningsägare,

kraftverks- och regleringsinlressenter samt väghållare icke alls

förfoga över skogsmark eller i varje fall icke över mark med sådan belägenhet,

att densamma kan utnyttjas för avsedda ändamål. Å andra sidan avses

med motionerna tydligen endast realvärdeersättning »när så kan befinnas

möjligt». Den olikhet, som genom de föreliggande förhållandena otvivelaktigt

måste uppkomma mellan olika ersättningsberättigade, är onekligen

mindre önskvärd men kan möjligen accepteras.

Omständigheterna i varje särskilt fall kunna för övrigt vara sådana, at‘

berörda markägare icke finna det lämpligt att mottaga ersättning i den

av motionärerna tänkta formen. Skall därför någon ändring i nu gällande ersättningsregler

genomföras bör såsom ett oeftergivligt villkor uppställas

den förutsättningen, alt ersättning i form av mark eller dylikt endast skall

utgå på yrkande av den ersättningsberättigade.

Lantbruksstyrelsen åberopar sill remissyttrande i anledning av vattenlagssakkunnigas

promemoria och anför därefter.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

Vad styrelsen härvid sålunda anförde synes ligga helt i linje med motionärernas

hemställan att markägare, som upplåter mark i samband med framdragande

av kraftledning, väg etc., såvitt möjligt skall erhålla kompensation

i nyttighet, t. ex. skog. Det synes rimligt att den som förorsakat intrånget,

staten respektive annan företagare, skulle ha att avstå mot upplåtelsen svarande

mark där så med hänsyn till belägenhet m. m. lämpligen kan ske.

Vad gäller staten bör givetvis, i den mån så är möjligt, lantbruksnämnden

genom aktiv inköpspolitik söka tillhandahålla marker. Där dessa marker

ej förslår eller ej lämpligen kan användas i samband med skadeersättning

torde möjligheter böra finnas att taga i anspråk mark från domänverket där

så ur jordpolitisk synpunkt finnes lämpligt. Detta bör desto hellre kunna

ske, eftersom domänverket enligt statsmakternas bestämmande kan inköpa

annan skogsmark för medel, som vid försäljningar m. m. inflyter på domänverkets

markfond.

Ävenså anser styrelsen----att ersättning bör kunna utgå i form av

fri kraft. Denna form för ersättning innebär ju även att bygden tillföres nyskapade

realvärden.

Utskottet

Av den tidigare redogörelsen framgår att den fråga motionärerna väckt

till sin natur är mycket omfattande. Problemställningen är svåröverskådlig

och berör en rad skilda rättsområden. Icke endast i de fall som i motionerna

angivits kan fråga om ersättning i realvärden uppkomma. Som exempel

på andra fall kan nämnas att fastighet tages i anspråk för försvarsändamål.

Utskottet delar den av nästan alla remissinstanser uttalade uppfattningen

att ersättning i realvärden i många fall — åtminstone ur allmän synpunkt

— måste anses vara att föredraga framför ersättning i penningar.

Vad här förut anförts utvisar emellertid även, att det är förenat med betydande

svårigheter att utforma en lagstiftning, som bereder ökade möjligheter

till ersättning i realvärden, i synnerhet ersättning i form av mark. En

lösning av hithörande problem bör därför enligt utskottets mening i första

hand ske på annat sätt.

Gällande lagstiftning beträffande ersättning i vattenmål och vid upplåtelse

av vägmark synes i regel icke lägga andra hinder i vägen för frivilliga

uppgörelser om ersättning i realvärden än sådana som föranledes av bl. a.

hänsyn till inteckningshavare. Beträffande ersättning i vattenmål bör dock

påpekas, att ersättning i form av fri kraft ej kan anknytas till den skadelidande

fastigheten i andra fall än då ersättningen avser förlorad vattenkraft.

Ej heller beträffande upplåtelse av mark för framdragande av kraftledning

föreligger hinder för frivillig uppgörelse av nyss nämnt slag. Det

har också från flera håll omvittnats, att sådana uppgörelser i ganska stor

utsträckning kommit till stånd. Utskottet anser angeläget att föreliggande

möjligheter att träffa frivilliga uppgörelser bibehålies och om möjligt även

utvidgas eller underlättas.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år 1960

65

I nyssnämnda syfte kan olika åtgärder vidtagas. Skador av det slag, som

avses i motionerna, synes kunna i ej ringa grad motverkas eller undanröjas

genom ett intimt samarbete mellan olika myndigheter, främst lantmäterimyndigheter

och lantbruksnämnder. Dessa myndigheter bör därför redan

på ett tidigt stadium få tillfälle att framlägga sin syn på frågor av nu förevarande

slag och att vidtaga de åtgärder de kan finna lämpliga.

Möjligheterna att träffa frivilliga uppgörelser om ersättning i realvärden

skulle måhända i vissa fall kunna underlättas genom lagändringar av olika

slag. I den mån så är fallet bör ändringarna genomföras. Med hänsyn till

det inom fastighetsbildningskommittén pågående arbetet med utformningen

av ny fastighetsbildningslagstiftning bör dock icke nu genomföras ändringar

av större principiell innebörd i gällande jorddelningslag eller annan

av kommitténs arbete berörd lagstiftning. Beträffande ersättning vid upplåtelse

av vägmark torde den inom vederbörande departement pågående bearbetningen

av vägmarksersättningskommitténs förslag böra avvaktas, innan

andra åtgärder vidtages.

Det föreliggande rikhaltiga materialet i förevarande fråga torde enligt utskottets

mening böra bli föremål för ytterligare bearbetning. En riktpunkt

vid arbetet bör emellertid — såsom utskottet redan framhållit — vara att

på allt sätt söka underlätta för parterna att genom frivilliga uppgörelser

tillgodose de av motionärerna anförda önskemålen angående ersättning i

realvärden. I den mån anledning därtill finnes föreligga bör förslag till lagändringar

utarbetas.

På grund av det anförda hemställer utskottet,

att riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj :t måtte såsom sin

mening giva till känna vad utskottet anfört i anledning av

motionerna I: 465 och II: 554.

Stockholm den 29 november 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson*, Alexanderson, Åke Larsson och Herbert Larsson;

från andra kammaren: herrar Levin, von Seth*, Bengtsson i Halmstad,

Persson i Tandö, Nyberg, Svenning*, Grebäck och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

601764 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:396 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om ersättning i form av fri kraft eller mark till enskilda vid upplåtelse av skogsmark eller annan mark i a1 i texten