Utlåtande i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagen m. m. Tredje lagutskottet har behandlat fem i riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, vilka alla äger samband med lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
1960-02-24 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
3LU 1960:4, Utlåtande i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagen m. m. Tredje lagutskottet har behandlat fem i riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, vilka alla äger samband med lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet
Dokumentets text
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 är 1960
1
Nr 4
Utlåtande i anledning av motioner om ändring i
jordförvärvslagen m. m.
Tredje lagutskottet har behandlat fem i riksdagen väckta till lagutskott
hänvisade motioner, vilka alla äger samband med lagen den 3 juni 1955
om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).
I de likalydande motionerna nr 455 i första kammaren* 1 av herrar Johansson,
Robert, och Jonasson och nr 545 i andra kammaren av herr Antonsson
m. fl. uttalas, att den år 1958 beslutade lagändringen, varigenom borgerlig
primärkommuns förvärv av fast egendom undantagits från jordförvärvslagens
tillämpningsområde, medfört sådana skadeverkningar att
nämnda kommuners förvärvsfrihet bör begränsas till förvärv för kommunala
behov, t. ex. mark för bostadsbyggande, för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar, samt för ändamål som det enligt lag och
författning tillkommer kommunen att tillgodose. Motionärerna hemställer
därför, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att vid
pågående jordlagsutredning frågan om kommunala jordförvärv måtte upptagas
till så skyndsam prövning, att på grundval därav förslag till lagändring
i motionens syfte kan föreläggas redan 1960 års riksdag».
I de likalydande motionerna nr 125 i första kammaren1 av herrar Ngström
och Grym och nr 151 i andra kammaren av herr Berglund m. fl.
hemställes, »att riksdagen måtte besluta sådant tillägg till jordförvärvslagen,
att allmänningsskogar erhålla generellt tillstånd att förvärva sltogsegendomar,
då förvärvet avser ersättande av skogsmark, som förloras genom
vattenregleringar eller kraftledningsgator».
I motionen nr 263 i andra kammaren av herr Lindström m. fl. påpekas,
att förvärv av äganderätt till fiske eller jakt i vissa fall icke är underkastat
samma inskränkningar som förvärv av jordbruksfastighet. Motionärerna
finner detta otillfredsställande och hemställer, »att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t göra framställning om att uppdrag ges åt pågående
utredning för revision av lagstiftningen rörande förvärv av fast egendom
att utreda erforderlig ändring i samma lagstiftning jämväl i ovan angivna
avseenden».
i Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.
1 —239 60 Bihang till riksdagens protokoll 1900. 9 samt. 3 avd. Nr 4
2
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960
Gällande rätt. Allmänt om jordförvärvslagen
I Sverige är rätten att förvärva fast egendom i princip fri. Detta har
uttryckligen fastslagits i den ännu gällande kungl. kungörelsen den 6 april
1810 angående de förändringar och jämkningar uti riksståndens innehavande
och stadfästade privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, varom
riksens ständer sig emellan överenskommit. I nämnda, i princip fria rätt
föreligger emellertid ett flertal inskränkningar. Dessa, som införts vid
skilda tider och i olika syften, hänför sig än till fastigheten, än till förvärvaren,
än till båda dessa faktorer.
Enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva
fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag får sålunda fast
egendom icke utan tillstånd förvärvas av utlänningar, utländska juridiska
personer eller — i vissa fall — svenska bolag med utländska aktieägare.
Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och
stiftelse att förvärva fast egendom förbjuder de uppräknade rättssubjekten
att utan tillstånd förvärva fast egendom som utgöres av i huvudsak odlad
och odlingsbar jord samt stödskog. Enligt ett flertal stadganden i olika lagar
gäller vidare principiellt förbud för banker att förvärva fast egendom, se
exempelvis 54 och 55 §§ lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse.
Den ursprungliga föregångaren till den nu gällande jordförvärvslagen var
lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1946 och gällde till
och med den 31 december 1948. Lagen ersattes av lagen den 17 juni 1948 (nr
329) i samma ämne, vilken gällde till och med den 30 juni 1953. Genom lag
den 5 juni 1953 (nr 344) förlängdes 1948 års lag att gälla till och med den
30 juni 1955.
Som en följd av de av 1947 års riksdag antagna riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken utfärdades såsom ett komplement till nyssnämnda
lagstiftning lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt, vilken
trädde i kraft den 1 juli 1948.
Sistnämnda lag, som icke var tidsbegränsad, och 1948 års jordförvärvslag
har ersatts av den nu gällande jordförvärvslagen, som utfärdades den
3 juni 1955 och trädde i kraft den 1 juli samma år. Lagen är tidsbegränsad
och dess giltighet upphör den 30 juni 1962. Syftet med lagen är att dels
hindra spekulationsköp och vad man ansett som olämpliga kapitalplaceringar
i jordbruksfastigheter, dels ock att ge samhället — representerat av
lantbruksnämnderna — möjlighet att i samband med försäljningar åstadkomma
en omfördelning av jordbrukets fastigheter i lämpligare brukningsenheter.
Lagen bygger på samma principer som sina föregångare. Detta
innebär att fast egendom som vid fastighetstaxeringen taxerats såsom jordbruksfastighet,
sålunda även skogsfastighet, icke får förvärvas genom köp,
3
Tredje lagutskottets utlåtande nr ''t år 1960
byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnden. Från denna huvudregel
stadgas åtskilliga undantag i nära anslutning till vad som gällde enligt
1948 års lag. De grunder efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning
skall ske överensstämmer likaledes i stora delar med motsvarande
bestämmelser i den äldre lagen.
Jordförvärvslagen och kommunerna
1945 års jordförvärvslag omfattade icke förvärv som gjordes av kommun.
Detta var däremot fallet med 1947 års lag om kronans förköpsrätt. Den
frihet som på grund av 1945 års lag och dess efterföljare gällt för kommunerna
upphörde då 1955 års jordförvärvslag trädde i kraft. År 1958
genomfördes emellertid en ändring i jordförvärvslagen som innebär att
lagen från och med den 24 juni 1958 ej äger tillämpning å förvärv som
göres av borgerlig primärkommun, d.v.s. landskommun, köping, stad eller
municipalsamhälle. Vid 1959 års riksdag yrkades dels (i motionen 1:5)
att dessa kommuners möjlighet att utan hinder av jordförvärvslagen förvärva
jordbruksfastighet skulle begränsas att avse sådan fast egendom
som är belägen inom den förvärvande kommunens eget område, dels (i
motionerna I: 171 och II: 224) »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om prövning i enlighet med vad i motionen anförts angående
utvecklingen och omfattningen av kommunernas markförvärv
efter den av 1958 års A-riksdag beslutade lagändringen med befrielse för
kommun från att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet samt —
därest skäl därtill föreligger — om framläggande av förslag om återinförande
av jordpolitisk prövning i fråga om kommuners jordförvärv».
Nämnda tre motioner behandlades av tredje lagutskottet, som hemställde
att motionerna icke måtte föranleda någon annan riksdagens åtgärd
än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde att motionerna för
kännedom överlämnades till 1958 års jordlagsutredning. Utskottet uttalade.
Genom att undanröja 1958 års lagändring skulle jordförvärvslagen visserligen
komma att stå i överensstämmelse med den mening som för ett år
sedan uttalades av utskottets majoritet. Emellertid synes det icke böra
ifrågakomma att efter mindre än ett år ändra eu lag, vars skadeverkningar
— om sådana över huvud taget förekommit — dock hittills icke kan ha
varit av annat än begränsad omfattning. Härtill kommer att den nyligen
tillsatta jordlagsutredningen under sitt arbete med översyn av hela lagstiftningskomplexet
om inskränkningar i rätten att fritt förvärva fast egendom
icke torde kunna undgå att närmare undersöka och taga ställning till den
genom förevarande motioner väckta frågan. Oavsett vilken ställning man
intager till frågan om kommunens rätt att fritt förvärva jordbruksfastighet,
synes därför motionerna icke böra föranleda vare sig förslag till lagändring
eller begäran om utredning. Utskottet anser det dock vara icke
utan betydelse att 1958 års jordlagsutredning erhåller kännedom om de
meningsyttringar som kommit till uttryck i motionerna.
Utskottets förslag, som var enhälligt, bifölls av riksdagen (skr. nr 87).
4
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960
Frågan om jordförvärvslagens tillämplighet på kommunerna har tidigare
flera gånger behandlats av utskottet, senast i utlåtandena nr A 12/1958
och 4/1959, till vilka hänvisas.
Allmänning» förvärv
önskemålet
i motionerna 1:125 och II: 151 att allmäningsskogars förvärv
av skog i vissa fall skall undantagas från jordförvärvslagens tillämplighet
torde avse sådana allmänningar varå lagen den 18 april 1952 om
allmänningsskogar i Norrland och Dalarna (nr 167) äger tillämplighet.
Nämnda lag, som avser område som avsatts till besparingsskog vid storskifte
i Kopparbergs och Gävleborgs län eller till allmänning vid avvittring
i Västerbottens och Norrbottens län, uttalar att allmänningsskog tillhör
ägarna av de fastigheter, för vilka skogen vid storskifte eller avvittring
blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är förenad
rätt till delaktighet i skogen. Rätten till delaktighet i allmänningsskog får
ej överlåtas för sig utan endast gemensamt med den fastighet varmed rätten
är förenad. Allmänningsskog skall i princip bibehållas oförminskad; dock
finnes möjlighet att under särskilda förutsättningar såväl avyttra mark
från allmänningsskogen som att införliva mark med densamma. Därjämte
kan en allmänningsskogs område minskas genom expropriation eller expropriationsliknande
förfarande enligt exempelvis vattenlagen.
Allmänningskog och avkastning därav skall förvaltas av en av delägarna
vald allmänningsstyrelse enligt reglemente som fastställes av Kungl. Maj :t
Behållen avkastning kan användas eller fonderas för betalning av utskylder
för de fastigheter som äger del i allmänningsskogen samt för främjande
av jordbruket inom berörda socknar eller för annat ändamål, som är till
gagn för delägarna eller befolkningen där. För vissa allmänningsskogar är
här dock särskilda inskränkningar stadgade.
För allmänningsskogs förvärv av fastighet, som taxerats som jordbruksfastighet,
anses jordförvärvslagen tillämplig. I de av motionärerna särskilt
nämnda fallen att allmänningsskog förlorar mark i samband med byggande
i vatten eller framdragande av kraftledningsgator och för det vederlag som
därav erhålles önskar förvärva annan mark är bl. a. 3—5 §§ jordförvärvslagen
tillämpliga. Detta innebär bl. a. att tillstånd till förvärvet ej kan
lämnas om den huvudsakliga avsikten med förvärvet är att utan nytta för
visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång som är behövlig såsom
stöd för ortens jordbruk (3 §). Förvärvstillstånd kan men skall ej nödvändigt
vägras, om den mark som avses med förvärvet finnes böra tagas
i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordningändamålsenliga
brukningsenheter (5 §). Till förvärv av skogsmark som
5
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960
huvudsakligen sker i kapitalplaceringssyfte kan tillstånd i princip ej lämnas.
Tillstånd till kapitalplaceringsförvärv kan men skall ej nödvändigt
lämnas, om förvärvet kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket
eller näringslivet i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt
värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger för förvärvet
(4 §).
På utskottets förfrågan har från lantbruksnämnden i Västerbottens län
meddelats, att nämnden icke haft att handlägga några förvärvsansökningar
från allmänningsskogar. Lantbruksnämnden i Norrbottens län meddelar
däremot att den haft att handlägga åtskilliga dylika ärenden. Under tiden
från och med år 1951 har sålunda till nämnden inkommit sammanlagt 22
förvärvsansökningar från allmänningsskogar. Av dessa har 13 bifallits, 2
återkallats, 5 avslagits och 2 ännu ej slutbehandlats. Sammanlagda arealen
av de förvärv som avsetts med bifallna ansökningar har utgjort 3 417 hektar.
Motsvarande tal för avslagna ansökningar har utgjort 845 hektar. Avslagsanledningarna
har varit olika, i ett fall har 3 § åberopats av nämnden, i ett
fall 4 § och i ett fall 5 §; i två fall (båda avseende samma fastigheter och
handlagda enligt äldre lag) har åberopats att fastigheten borde bibehållas
för enskilt jord- och skogsbruk.
Förvärv av fiske
Rätten till fiske är antingen fri för envar svensk medborgare (s. k. fritt
fiske eller frifiske) eller förbehållen strandägaren eller annan fastighetsägare
(enskilt fiske). Motionen (11:263) torde ej avse annat än enskilt
fiske. Dylikt fiske betraktas i svensk rätt såsom fast egendom. Vanligen
utgör fisket en del av en fastighet. Förvärv av det till en viss fastighet
hörande fisket torde i och för sig icke vara att anse som ogiltigt. På grund
av fastighetsbildningslagstiftningens krav på fastighets ändamålsenlighet,
torde emellertid tillstånd till en dylik fastighetsbildning i regel icke vara
att påräkna. Lagfart kan då ej heller meddelas å sådana fång, vilka knappast
torde förekomma i praktiken.
Det förekommer emellertid också att ett enskilt fiske antingen ensamt
för sig eller i förening med ett eller flera — i regel obetydliga — markområden
utgör en fastighet; denna är då en »i jordeboken upptagen särskild
fiskelägenhet». Andra beteckningar för sådan fastighet är »jordeboksfiske»,
»särskilt skattlagt fiske», »skattlagt fiske» eller »självständigt
fisken».'' I det följande begagnas beteckningen fiskelägenhet. Lagfart med
1
»I jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad»
enligt 5 § 1895 års lag ang. vad till fast egendom är att hänföra och »fiske varmed
äganderätt till grunden ej är förenad» enligt 42 § 1913 års lag om gemensamhetsfiske
är att anse som mindre omfattande begrepp än de i texten begagnade uttrycken, se
härom prop. nr 50/1900 s. 171 ff; jfr tredje lagutskottets uti. nr 10/1953.
6
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960
delas å fång till fiskelägenhet enligt samma principer som för varje annan
fastighet. Däremot är jordförvärvslagen ej tillämplig å förvärv av fiskelägenhet.
Jordförvärvslagen gäller endast förvärv av fastighet som taxerats
som jordbruksfastighet. Enligt kommunalskattelagen (7 § femte stycket)
skall emellertid »i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri»,
varmed ej torde åsyftas annat än nyss nämnd fiskelägenhet, taxeras såsom
»annan fastighet».
Jordförvärvslagen gäller icke sådana förvärv, för vilka kräves tillstånd
enligt de inledningsvis nämnda 1916 års och 1925 års inskränkningslagar.
Enligt 1925 års lag får fastighet på landet eller utanför det till bebyggande
planlagda området i stad ej förvärvas av bolag, förening eller stiftelse i
andra fall än soin i lagen särskilt nämnts. Bland de förvärv som enligt
lagen sålunda ej är underkastade lagens inskränkande bestämmelser är
fång till fastighet som utgör fiske; denna egenskap hos fastigheten skall
dock först ha konstaterats av länsstyrelsen i särskild ordning.
I motionen beröres emellertid även frågan om rätt till fiske i andra fall
ävensom rätt till jakt kan bli taxerade som annan fastighet än jordbruksfastighet
och därmed undantagna från jordförvärvslagens tillämpningsområde.
Av kommunalskattelagen (7 och 21 §§) med anvisningar framgår att
som jordbruk anses åkerbruk, ängsskötsel m. m. men ej jakt eller fiske.
Som jordbruk skall emellertid också anses binäring till jordbruk. Såsom
binäring till jordbruk anses sådan förvärvsverksamhet som bedrives i sammanhang
med jordbruk och som avser att med utnyttjande av fastighetens
alster och naturtillgångar utvinna en biförtjänst av vid jordbruket anställd
arbetskraft eller av därför avsedda inventarier. Fiske eller jakt som bedrives
under dessa förutsättningar skall i enlighet härmed anses som binäring
till jordbruk. Motsättningsvis följer härav att det ej är uteslutet
att fastighet, vartill hör rätt till jakt eller fiske, kan komma att taxeras
som »annan fastighet». Har så skett är jordförvärvslagen ej tillämplig å
fång till sådan fastighet. Ej heller 1925 års lag synes utgöra hinder för
förvärv av sådan fastighet, särskilt gäller detta i fråga om rätt till fiske.
Det generella förbudet i 1925 års lag gäller nämligen ej fast egendom som
efter länsstyrelsens prövning befinnes utgöra »torvmosse, vattenfall, fiske
eller annan dylik lägenhet».
Utskottet
Gemensamt för alla fem motionerna är att ändringar åsyftas i jordförvärvslagen.
Bifall till grundtanken i motionen 11:263 (förvärv av fiske
och jakt) torde böra medföra ändringar också i andra lagar. Motionerna
1:455 och 11:545 (kommuns förvärv) och 11:263 syftar till skärpning av
jordförvärvslagen, medan motionerna I: 125 och II: 151 (allmännings förvärv)
syftar till en lättnad i lagens bestämmelser.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960 7
I motionerna I: 455 och II: 545 yrkas att 1958 års jordlagsutredning skall
få i uppdrag att utarbeta förslag till lagändring, som skall göra det möjligt
att redan under 1960 års riksdag upphäva 1958 års lagändring och
återinföra den generella jordpolitiska prövningen av kommuns förvärv av
såsom jordbruksfastighet taxerad fast egendom. Vid 1959 års riksdag behandlades
två — sinsemellan likalvdande — motioner av samma sakliga
innehåll. Eftersom det tillstånd som 1959 års motionärer önskade införa
var detsamma som rådde före 1958 års lagändring och jordförvärvslagen
ej ägde giltighet längre än till den 30 juni 1962 samt jordlagsutredningen
var sysselsatt med spörsmålen om lagens bibehållande och utformningen
av en fortsatt lagstiftning på området, ansåg tredje lagutskottet, till vilket
motionerna hänvisades, att motionerna icke borde föranleda annan åtgärd
än att de för kännedom överlämnades till utredningen, vilket ock skett. Utskottet
uttalade bl. a. att det syntes icke böra ifrågakomma att efter mindre
än ett år ändra »en lag, vars skadeverkningar — om sådana över huvud
taget förekommit — dock hittills icke kan ha varit av annat än begränsad
omfattning».
Utskottet finner ej anledning att i denna fråga intaga annan ståndpunkt
än den utskottet intog förra året. Eftersom motionerna innehåller synpunkter
som kan antagas vara av intresse för det pågående lagstiftningsarbetet,
vill utskottet icke motsätta sig att motionerna för kännedom överlämnas
till jordlagsutredningen. Frågorna om, hur och när en ändring av
kommunernas ställning enligt jordförvärslagen skall ske, bör genom utredning
och sedvanligt remissförfarande grundligt undersökas, innan de
ånyo underställes statsmakternas prövning.
I motionerna I: 125 och II: 151 yrkas att allmänningsskogar utan hinder
av jordförvärvslagen skall kunna förvärva fast egendom i stället för
mark, som allmänningsskogen förlorat genom vattenregleringar eller framdragande
av kraftledningsgator.
Utskottet konstaterar till en början att jordförvärvslagen lämnar betydande
utrymme för medgivande av tillstånd till förvärv av det slag varom
här är fråga. Detta bekräftas också av de uppgifter som lämnats av
lantbruksnämnden i Norrbottens län. Även om det mången gång föreligger
ett betydande allmänt intresse för att tillstånd bör meddelas en
allmänningsskog till ett visst förvärv, vilket särskilt gäller i de av motionärerna
berörda fallen, är det naturligtvis ej uteslutet att det kan föreligga
ett ännu starkare allmänt intresse att det sökta tillståndet ej lämnas.
Allmänningarna liksom hesparingsskogarna har varit och är alltjämt av
största betydelse ej blott för delägarna utan även för hela den bygd där
de finnes. Eftersom förvaltningen skall ske enligt reglemente som för varje
allmänningsskog fastställes av Kungl. Maj:t kan graden av allmännytta
tänkas vara olika för skilda allmänningar. Detta kan också utgöra en
8
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960
grund till att dylika förvärvsansökningar bedömts på olika sätt. Med hänsyn
till att giltighetstiden för jordförvärvslagen utlöper under år 1962 och
att jordlagsutredningen förbereder den lagstiftning som därefter skall
gälla, bör dessförinnan något undantagsstadgande av det slag motionärerna
föreslår icke genomföras. Spörsmålet synes i stället böra överlämnas till
utredningen för närmare undersökning. Utskottet anser sig dock böra påpeka
att skäl knappast synes föreligga att behandla de i 1952 års nämnda
lag omförmälda allmänningarna annorlunda än de i samma lag omnämnda
besparingsskogarna. Därest fråga uppkommer att föreslå särskilda undantagsstadganden
för allmänningsskog (d. v. s. allmänning och besparingsskog),
synes också böra övervägas att införa motsvarande bestämmelser
för häradsallmänningar, vilkas förhållanden regleras enligt en samtidigt
utfärdad lag (nr 166/1952), vilken erbjuder väsentliga likheter med lagen
om allmänningsskogar. Det kan vidare ifrågasättas om man i så fall icke
bör behandla en del andra samfälligheter på liknande sätt, t. ex. vissa
sockensamfälligheter som bildats och verkar för likartade syften, det sistnämnda
sagt under förutsättning att dylik samfällighets förvärv ur andra
synpunkter kan anses giltigt (se härom bl. a. utskottets utlåtanden nr
32/1955 och 6/1957).
Huvudsyftet med motionen 11:263 är att äganderätt till fiske eller jakt
inte skall kunna förvärvas utan den tillståndsprövning som jordförvärvslagen
och 1925 års bolagsförbudslag innefattar. Motionärerna yrkar ej på
omedelbar lagändring utan föreslår att jordlagsutredningen får i uppdrag
att utreda frågan.
Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt kan
rätt till fiske eller jakt i en del fall förvärvas utan hinder av jordförvärvslagen
eller bolagsförbudslagen. Detta gäller i första hand fiske som i jordeboken
upptagits som särskild fiskelägenhet. Material som lagberedningen
ställt till utskottets förfogande visar att i riket f. n. finnes mellan 800 och
900 sådana fiskelägenheter. Värdet av lägenheterna är mycket växlande.
Bortsett från fiskelägenheterna kan, som också framgått av den tidigare
redogörelsen, tänkas fall då en viss fastighets rätt till fiske eller jakt blir
taxerad som »annan fastighet» och fång till densamma därigenom i allmänhet
blir undantagen från tillståndsprövning. Detta kan inträffa då
fastigheten icke har annat egentligt värde än genom möjligheten att där
bedriva fiske eller jakt och sådan verksamhet där bedrives utan samband
med jordbruk. Sådana fall är naturligtvis icke vanliga men är dock tänkbara:
en fastighet, som ej är i jordboken upptagen som särskild fiskelägenhet,
utgöres t. ex. av ett öde skär med tillhörande vattenområde och
fiske. Andra sådana fall föreligger, då en fastighet, som i sin helhet ligger
ovan trädgränsen inrymmer möjlighet till givande ripjakt eller då en fastighet,
som består av enbart i och för sig värdelös myrmark, utgör tillhåll
för älg.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 dr 1960
9
Rätt till fiske eller jakt utgör i de flesta fall del av en fastighet, som
har sitt huvudsakligaste värde i annat än fisket eller jakten. Dessa fastigheter
torde i allmänhet vara taxerade som jordbruksfastighet men det
förekommer naturligtvis också att rätt till fiske är förenad med »annan
fastighet». I de fall fisket är i jordboken upptaget som särskild lägenhet
skall fiskelägenheten taxeras som »annan fastighet». Detsamma kan undantagsvis
inträffa beträffande rätt till fiske eller jakt också i andra fall.
Det är sålunda mången gång en tillfällighet som avgör om rätten till visst
enskilt fiske kommer att taxeras som jordbruksfastighet eller annan fastighet
med de konsekvenser beträffande möjligheten att fritt avyttra detsamma
som följer av taxeringsrubriceringen. Vid tillkomsten av den gällande
jordförvärvslagen och dess föregångare har man tydligen icke avsett
att rätten till fiske och jakt under alla förhållanden skulle omfattas av
lagstiftningens inskränkningar i den fria förvärvsrätten. Naturligtvis kan
dock fall tänkas där det ur allmän synpunkt framstår som angeläget att
kunna tillämpa jordpolitisk prövning också på sådana förvärv av rätt till
fiske eller jakt som nu är fria. Utskottet vill därmed icke ha sagt att detta
i allmänhet skulle vara förhållandet.
Med tanke på de mycket säregna förhållanden som råder i fråga om rätten
till fiskelägenheterna — varom här i första hand är fråga — anser utskottet
att en utvidgning av jordförvärvslagen till dessa lägenheter eller
vissa av dem icke kan ifrågakomma utan ingående undersökning. Frågan
huruvida en dylik utvidgning bör ske och vilka objekt den bör omfatta
synes lämpligen kunna anförtros åt jordlagsutredningen.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att
A. motionerna 1: 455 och II: 545,
B. motionerna I: 125 och II: 151 samt
C. motionen 11:263
icke måtte föranleda någon annan riksdagens åtgärd än
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att motionerna
för kännedom överlämnas till 1958 års jordlagsutredning.
Stockholm den 24 februari 1960
På tredje lagutskottets vägnar:
HUGO OSVALD
2—239 60 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 3 avd. Nr 4
10
Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960
Vid detta ärendes behandling har närvarit:
från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,
Ebbe Ohlsson, Alexanderson*, Åke Larsson och Wirmark;
från andra kammaren: herrar Levin, von Seth*, Åhman, fru Torbrink,
Bengtsson i Halmstad, Persson i Tandö, Jansson i Benestad och Turesson.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
St hl in 19Q0. K. L. Beckmans Boktr.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1960:82 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagen m. m. a1 i texten