Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagen m. m. Tredje lagutskottet har behandlat fem i riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, vilka alla äger samband med lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

1960-02-24 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:4, Utlåtande i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagen m. m. Tredje lagutskottet har behandlat fem i riksdagen väckta till lagutskott hänvisade motioner, vilka alla äger samband med lagen den 3 juni 1955 om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 är 1960

1

Nr 4

Utlåtande i anledning av motioner om ändring i

jordförvärvslagen m. m.

Tredje lagutskottet har behandlat fem i riksdagen väckta till lagutskott

hänvisade motioner, vilka alla äger samband med lagen den 3 juni 1955

om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen).

I de likalydande motionerna nr 455 i första kammaren* 1 av herrar Johansson,

Robert, och Jonasson och nr 545 i andra kammaren av herr Antonsson

m. fl. uttalas, att den år 1958 beslutade lagändringen, varigenom borgerlig

primärkommuns förvärv av fast egendom undantagits från jordförvärvslagens

tillämpningsområde, medfört sådana skadeverkningar att

nämnda kommuners förvärvsfrihet bör begränsas till förvärv för kommunala

behov, t. ex. mark för bostadsbyggande, för tätbebyggelse och därmed

sammanhängande anordningar, samt för ändamål som det enligt lag och

författning tillkommer kommunen att tillgodose. Motionärerna hemställer

därför, »att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att vid

pågående jordlagsutredning frågan om kommunala jordförvärv måtte upptagas

till så skyndsam prövning, att på grundval därav förslag till lagändring

i motionens syfte kan föreläggas redan 1960 års riksdag».

I de likalydande motionerna nr 125 i första kammaren1 av herrar Ngström

och Grym och nr 151 i andra kammaren av herr Berglund m. fl.

hemställes, »att riksdagen måtte besluta sådant tillägg till jordförvärvslagen,

att allmänningsskogar erhålla generellt tillstånd att förvärva sltogsegendomar,

då förvärvet avser ersättande av skogsmark, som förloras genom

vattenregleringar eller kraftledningsgator».

I motionen nr 263 i andra kammaren av herr Lindström m. fl. påpekas,

att förvärv av äganderätt till fiske eller jakt i vissa fall icke är underkastat

samma inskränkningar som förvärv av jordbruksfastighet. Motionärerna

finner detta otillfredsställande och hemställer, »att riksdagen måtte besluta

att hos Kungl. Maj:t göra framställning om att uppdrag ges åt pågående

utredning för revision av lagstiftningen rörande förvärv av fast egendom

att utreda erforderlig ändring i samma lagstiftning jämväl i ovan angivna

avseenden».

i Motionen i sin helhet tryckt bland andra kammarens motioner.

1 —239 60 Bihang till riksdagens protokoll 1900. 9 samt. 3 avd. Nr 4

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960

Gällande rätt. Allmänt om jordförvärvslagen

I Sverige är rätten att förvärva fast egendom i princip fri. Detta har

uttryckligen fastslagits i den ännu gällande kungl. kungörelsen den 6 april

1810 angående de förändringar och jämkningar uti riksståndens innehavande

och stadfästade privilegier, förmåner, rättigheter och friheter, varom

riksens ständer sig emellan överenskommit. I nämnda, i princip fria rätt

föreligger emellertid ett flertal inskränkningar. Dessa, som införts vid

skilda tider och i olika syften, hänför sig än till fastigheten, än till förvärvaren,

än till båda dessa faktorer.

Enligt lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva

fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag får sålunda fast

egendom icke utan tillstånd förvärvas av utlänningar, utländska juridiska

personer eller — i vissa fall — svenska bolag med utländska aktieägare.

Lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag, förening och

stiftelse att förvärva fast egendom förbjuder de uppräknade rättssubjekten

att utan tillstånd förvärva fast egendom som utgöres av i huvudsak odlad

och odlingsbar jord samt stödskog. Enligt ett flertal stadganden i olika lagar

gäller vidare principiellt förbud för banker att förvärva fast egendom, se

exempelvis 54 och 55 §§ lagen den 31 mars 1955 om bankrörelse.

Den ursprungliga föregångaren till den nu gällande jordförvärvslagen var

lagen den 21 december 1945 (nr 805) om inskränkning i rätten att förvärva

jordbruksfastighet. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1946 och gällde till

och med den 31 december 1948. Lagen ersattes av lagen den 17 juni 1948 (nr

329) i samma ämne, vilken gällde till och med den 30 juni 1953. Genom lag

den 5 juni 1953 (nr 344) förlängdes 1948 års lag att gälla till och med den

30 juni 1955.

Som en följd av de av 1947 års riksdag antagna riktlinjerna för den framtida

jordbrukspolitiken utfärdades såsom ett komplement till nyssnämnda

lagstiftning lagen den 30 juni 1947 (nr 324) om kronans förköpsrätt, vilken

trädde i kraft den 1 juli 1948.

Sistnämnda lag, som icke var tidsbegränsad, och 1948 års jordförvärvslag

har ersatts av den nu gällande jordförvärvslagen, som utfärdades den

3 juni 1955 och trädde i kraft den 1 juli samma år. Lagen är tidsbegränsad

och dess giltighet upphör den 30 juni 1962. Syftet med lagen är att dels

hindra spekulationsköp och vad man ansett som olämpliga kapitalplaceringar

i jordbruksfastigheter, dels ock att ge samhället — representerat av

lantbruksnämnderna — möjlighet att i samband med försäljningar åstadkomma

en omfördelning av jordbrukets fastigheter i lämpligare brukningsenheter.

Lagen bygger på samma principer som sina föregångare. Detta

innebär att fast egendom som vid fastighetstaxeringen taxerats såsom jordbruksfastighet,

sålunda även skogsfastighet, icke får förvärvas genom köp,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr ''t år 1960

byte eller gåva utan tillstånd av lantbruksnämnden. Från denna huvudregel

stadgas åtskilliga undantag i nära anslutning till vad som gällde enligt

1948 års lag. De grunder efter vilka lantbruksnämndernas tillståndsprövning

skall ske överensstämmer likaledes i stora delar med motsvarande

bestämmelser i den äldre lagen.

Jordförvärvslagen och kommunerna

1945 års jordförvärvslag omfattade icke förvärv som gjordes av kommun.

Detta var däremot fallet med 1947 års lag om kronans förköpsrätt. Den

frihet som på grund av 1945 års lag och dess efterföljare gällt för kommunerna

upphörde då 1955 års jordförvärvslag trädde i kraft. År 1958

genomfördes emellertid en ändring i jordförvärvslagen som innebär att

lagen från och med den 24 juni 1958 ej äger tillämpning å förvärv som

göres av borgerlig primärkommun, d.v.s. landskommun, köping, stad eller

municipalsamhälle. Vid 1959 års riksdag yrkades dels (i motionen 1:5)

att dessa kommuners möjlighet att utan hinder av jordförvärvslagen förvärva

jordbruksfastighet skulle begränsas att avse sådan fast egendom

som är belägen inom den förvärvande kommunens eget område, dels (i

motionerna I: 171 och II: 224) »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t

måtte anhålla om prövning i enlighet med vad i motionen anförts angående

utvecklingen och omfattningen av kommunernas markförvärv

efter den av 1958 års A-riksdag beslutade lagändringen med befrielse för

kommun från att söka tillstånd till förvärv av jordbruksfastighet samt —

därest skäl därtill föreligger — om framläggande av förslag om återinförande

av jordpolitisk prövning i fråga om kommuners jordförvärv».

Nämnda tre motioner behandlades av tredje lagutskottet, som hemställde

att motionerna icke måtte föranleda någon annan riksdagens åtgärd

än att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde att motionerna för

kännedom överlämnades till 1958 års jordlagsutredning. Utskottet uttalade.

Genom att undanröja 1958 års lagändring skulle jordförvärvslagen visserligen

komma att stå i överensstämmelse med den mening som för ett år

sedan uttalades av utskottets majoritet. Emellertid synes det icke böra

ifrågakomma att efter mindre än ett år ändra eu lag, vars skadeverkningar

— om sådana över huvud taget förekommit — dock hittills icke kan ha

varit av annat än begränsad omfattning. Härtill kommer att den nyligen

tillsatta jordlagsutredningen under sitt arbete med översyn av hela lagstiftningskomplexet

om inskränkningar i rätten att fritt förvärva fast egendom

icke torde kunna undgå att närmare undersöka och taga ställning till den

genom förevarande motioner väckta frågan. Oavsett vilken ställning man

intager till frågan om kommunens rätt att fritt förvärva jordbruksfastighet,

synes därför motionerna icke böra föranleda vare sig förslag till lagändring

eller begäran om utredning. Utskottet anser det dock vara icke

utan betydelse att 1958 års jordlagsutredning erhåller kännedom om de

meningsyttringar som kommit till uttryck i motionerna.

Utskottets förslag, som var enhälligt, bifölls av riksdagen (skr. nr 87).

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960

Frågan om jordförvärvslagens tillämplighet på kommunerna har tidigare

flera gånger behandlats av utskottet, senast i utlåtandena nr A 12/1958

och 4/1959, till vilka hänvisas.

Allmänning» förvärv
önskemålet

i motionerna 1:125 och II: 151 att allmäningsskogars förvärv

av skog i vissa fall skall undantagas från jordförvärvslagens tillämplighet

torde avse sådana allmänningar varå lagen den 18 april 1952 om

allmänningsskogar i Norrland och Dalarna (nr 167) äger tillämplighet.

Nämnda lag, som avser område som avsatts till besparingsskog vid storskifte

i Kopparbergs och Gävleborgs län eller till allmänning vid avvittring

i Västerbottens och Norrbottens län, uttalar att allmänningsskog tillhör

ägarna av de fastigheter, för vilka skogen vid storskifte eller avvittring

blivit avsatt eller med vilka, enligt vad vid jorddelning bestämts, är förenad

rätt till delaktighet i skogen. Rätten till delaktighet i allmänningsskog får

ej överlåtas för sig utan endast gemensamt med den fastighet varmed rätten

är förenad. Allmänningsskog skall i princip bibehållas oförminskad; dock

finnes möjlighet att under särskilda förutsättningar såväl avyttra mark

från allmänningsskogen som att införliva mark med densamma. Därjämte

kan en allmänningsskogs område minskas genom expropriation eller expropriationsliknande

förfarande enligt exempelvis vattenlagen.

Allmänningskog och avkastning därav skall förvaltas av en av delägarna

vald allmänningsstyrelse enligt reglemente som fastställes av Kungl. Maj :t

Behållen avkastning kan användas eller fonderas för betalning av utskylder

för de fastigheter som äger del i allmänningsskogen samt för främjande

av jordbruket inom berörda socknar eller för annat ändamål, som är till

gagn för delägarna eller befolkningen där. För vissa allmänningsskogar är

här dock särskilda inskränkningar stadgade.

För allmänningsskogs förvärv av fastighet, som taxerats som jordbruksfastighet,

anses jordförvärvslagen tillämplig. I de av motionärerna särskilt

nämnda fallen att allmänningsskog förlorar mark i samband med byggande

i vatten eller framdragande av kraftledningsgator och för det vederlag som

därav erhålles önskar förvärva annan mark är bl. a. 3—5 §§ jordförvärvslagen

tillämpliga. Detta innebär bl. a. att tillstånd till förvärvet ej kan

lämnas om den huvudsakliga avsikten med förvärvet är att utan nytta för

visst jordbruk i orten tillgodogöra sig skogstillgång som är behövlig såsom

stöd för ortens jordbruk (3 §). Förvärvstillstånd kan men skall ej nödvändigt

vägras, om den mark som avses med förvärvet finnes böra tagas

i anspråk för att underlätta bildandet av till storlek och ägoanordningändamålsenliga

brukningsenheter (5 §). Till förvärv av skogsmark som

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960

huvudsakligen sker i kapitalplaceringssyfte kan tillstånd i princip ej lämnas.

Tillstånd till kapitalplaceringsförvärv kan men skall ej nödvändigt

lämnas, om förvärvet kan väntas medföra övervägande nytta för jordbruket

eller näringslivet i orten eller egendomen för förvärvaren har synnerligt

värde utöver det ekonomiska eller eljest särskilt skäl föreligger för förvärvet

(4 §).

På utskottets förfrågan har från lantbruksnämnden i Västerbottens län

meddelats, att nämnden icke haft att handlägga några förvärvsansökningar

från allmänningsskogar. Lantbruksnämnden i Norrbottens län meddelar

däremot att den haft att handlägga åtskilliga dylika ärenden. Under tiden

från och med år 1951 har sålunda till nämnden inkommit sammanlagt 22

förvärvsansökningar från allmänningsskogar. Av dessa har 13 bifallits, 2

återkallats, 5 avslagits och 2 ännu ej slutbehandlats. Sammanlagda arealen

av de förvärv som avsetts med bifallna ansökningar har utgjort 3 417 hektar.

Motsvarande tal för avslagna ansökningar har utgjort 845 hektar. Avslagsanledningarna

har varit olika, i ett fall har 3 § åberopats av nämnden, i ett

fall 4 § och i ett fall 5 §; i två fall (båda avseende samma fastigheter och

handlagda enligt äldre lag) har åberopats att fastigheten borde bibehållas

för enskilt jord- och skogsbruk.

Förvärv av fiske

Rätten till fiske är antingen fri för envar svensk medborgare (s. k. fritt

fiske eller frifiske) eller förbehållen strandägaren eller annan fastighetsägare

(enskilt fiske). Motionen (11:263) torde ej avse annat än enskilt

fiske. Dylikt fiske betraktas i svensk rätt såsom fast egendom. Vanligen

utgör fisket en del av en fastighet. Förvärv av det till en viss fastighet

hörande fisket torde i och för sig icke vara att anse som ogiltigt. På grund

av fastighetsbildningslagstiftningens krav på fastighets ändamålsenlighet,

torde emellertid tillstånd till en dylik fastighetsbildning i regel icke vara

att påräkna. Lagfart kan då ej heller meddelas å sådana fång, vilka knappast

torde förekomma i praktiken.

Det förekommer emellertid också att ett enskilt fiske antingen ensamt

för sig eller i förening med ett eller flera — i regel obetydliga — markområden

utgör en fastighet; denna är då en »i jordeboken upptagen särskild

fiskelägenhet». Andra beteckningar för sådan fastighet är »jordeboksfiske»,

»särskilt skattlagt fiske», »skattlagt fiske» eller »självständigt

fisken».'' I det följande begagnas beteckningen fiskelägenhet. Lagfart med
1

»I jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad»

enligt 5 § 1895 års lag ang. vad till fast egendom är att hänföra och »fiske varmed

äganderätt till grunden ej är förenad» enligt 42 § 1913 års lag om gemensamhetsfiske

är att anse som mindre omfattande begrepp än de i texten begagnade uttrycken, se

härom prop. nr 50/1900 s. 171 ff; jfr tredje lagutskottets uti. nr 10/1953.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960

delas å fång till fiskelägenhet enligt samma principer som för varje annan

fastighet. Däremot är jordförvärvslagen ej tillämplig å förvärv av fiskelägenhet.

Jordförvärvslagen gäller endast förvärv av fastighet som taxerats

som jordbruksfastighet. Enligt kommunalskattelagen (7 § femte stycket)

skall emellertid »i jord- eller fastighetsregistret särskilt upptaget fiskeri»,

varmed ej torde åsyftas annat än nyss nämnd fiskelägenhet, taxeras såsom

»annan fastighet».

Jordförvärvslagen gäller icke sådana förvärv, för vilka kräves tillstånd

enligt de inledningsvis nämnda 1916 års och 1925 års inskränkningslagar.

Enligt 1925 års lag får fastighet på landet eller utanför det till bebyggande

planlagda området i stad ej förvärvas av bolag, förening eller stiftelse i

andra fall än soin i lagen särskilt nämnts. Bland de förvärv som enligt

lagen sålunda ej är underkastade lagens inskränkande bestämmelser är

fång till fastighet som utgör fiske; denna egenskap hos fastigheten skall

dock först ha konstaterats av länsstyrelsen i särskild ordning.

I motionen beröres emellertid även frågan om rätt till fiske i andra fall

ävensom rätt till jakt kan bli taxerade som annan fastighet än jordbruksfastighet

och därmed undantagna från jordförvärvslagens tillämpningsområde.

Av kommunalskattelagen (7 och 21 §§) med anvisningar framgår att

som jordbruk anses åkerbruk, ängsskötsel m. m. men ej jakt eller fiske.

Som jordbruk skall emellertid också anses binäring till jordbruk. Såsom

binäring till jordbruk anses sådan förvärvsverksamhet som bedrives i sammanhang

med jordbruk och som avser att med utnyttjande av fastighetens

alster och naturtillgångar utvinna en biförtjänst av vid jordbruket anställd

arbetskraft eller av därför avsedda inventarier. Fiske eller jakt som bedrives

under dessa förutsättningar skall i enlighet härmed anses som binäring

till jordbruk. Motsättningsvis följer härav att det ej är uteslutet

att fastighet, vartill hör rätt till jakt eller fiske, kan komma att taxeras

som »annan fastighet». Har så skett är jordförvärvslagen ej tillämplig å

fång till sådan fastighet. Ej heller 1925 års lag synes utgöra hinder för

förvärv av sådan fastighet, särskilt gäller detta i fråga om rätt till fiske.

Det generella förbudet i 1925 års lag gäller nämligen ej fast egendom som

efter länsstyrelsens prövning befinnes utgöra »torvmosse, vattenfall, fiske

eller annan dylik lägenhet».

Utskottet

Gemensamt för alla fem motionerna är att ändringar åsyftas i jordförvärvslagen.

Bifall till grundtanken i motionen 11:263 (förvärv av fiske

och jakt) torde böra medföra ändringar också i andra lagar. Motionerna

1:455 och 11:545 (kommuns förvärv) och 11:263 syftar till skärpning av

jordförvärvslagen, medan motionerna I: 125 och II: 151 (allmännings förvärv)

syftar till en lättnad i lagens bestämmelser.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960 7

I motionerna I: 455 och II: 545 yrkas att 1958 års jordlagsutredning skall

få i uppdrag att utarbeta förslag till lagändring, som skall göra det möjligt

att redan under 1960 års riksdag upphäva 1958 års lagändring och

återinföra den generella jordpolitiska prövningen av kommuns förvärv av

såsom jordbruksfastighet taxerad fast egendom. Vid 1959 års riksdag behandlades

två — sinsemellan likalvdande — motioner av samma sakliga

innehåll. Eftersom det tillstånd som 1959 års motionärer önskade införa

var detsamma som rådde före 1958 års lagändring och jordförvärvslagen

ej ägde giltighet längre än till den 30 juni 1962 samt jordlagsutredningen

var sysselsatt med spörsmålen om lagens bibehållande och utformningen

av en fortsatt lagstiftning på området, ansåg tredje lagutskottet, till vilket

motionerna hänvisades, att motionerna icke borde föranleda annan åtgärd

än att de för kännedom överlämnades till utredningen, vilket ock skett. Utskottet

uttalade bl. a. att det syntes icke böra ifrågakomma att efter mindre

än ett år ändra »en lag, vars skadeverkningar — om sådana över huvud

taget förekommit — dock hittills icke kan ha varit av annat än begränsad

omfattning».

Utskottet finner ej anledning att i denna fråga intaga annan ståndpunkt

än den utskottet intog förra året. Eftersom motionerna innehåller synpunkter

som kan antagas vara av intresse för det pågående lagstiftningsarbetet,

vill utskottet icke motsätta sig att motionerna för kännedom överlämnas

till jordlagsutredningen. Frågorna om, hur och när en ändring av

kommunernas ställning enligt jordförvärslagen skall ske, bör genom utredning

och sedvanligt remissförfarande grundligt undersökas, innan de

ånyo underställes statsmakternas prövning.

I motionerna I: 125 och II: 151 yrkas att allmänningsskogar utan hinder

av jordförvärvslagen skall kunna förvärva fast egendom i stället för

mark, som allmänningsskogen förlorat genom vattenregleringar eller framdragande

av kraftledningsgator.

Utskottet konstaterar till en början att jordförvärvslagen lämnar betydande

utrymme för medgivande av tillstånd till förvärv av det slag varom

här är fråga. Detta bekräftas också av de uppgifter som lämnats av

lantbruksnämnden i Norrbottens län. Även om det mången gång föreligger

ett betydande allmänt intresse för att tillstånd bör meddelas en

allmänningsskog till ett visst förvärv, vilket särskilt gäller i de av motionärerna

berörda fallen, är det naturligtvis ej uteslutet att det kan föreligga

ett ännu starkare allmänt intresse att det sökta tillståndet ej lämnas.

Allmänningarna liksom hesparingsskogarna har varit och är alltjämt av

största betydelse ej blott för delägarna utan även för hela den bygd där

de finnes. Eftersom förvaltningen skall ske enligt reglemente som för varje

allmänningsskog fastställes av Kungl. Maj:t kan graden av allmännytta

tänkas vara olika för skilda allmänningar. Detta kan också utgöra en

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960

grund till att dylika förvärvsansökningar bedömts på olika sätt. Med hänsyn

till att giltighetstiden för jordförvärvslagen utlöper under år 1962 och

att jordlagsutredningen förbereder den lagstiftning som därefter skall

gälla, bör dessförinnan något undantagsstadgande av det slag motionärerna

föreslår icke genomföras. Spörsmålet synes i stället böra överlämnas till

utredningen för närmare undersökning. Utskottet anser sig dock böra påpeka

att skäl knappast synes föreligga att behandla de i 1952 års nämnda

lag omförmälda allmänningarna annorlunda än de i samma lag omnämnda

besparingsskogarna. Därest fråga uppkommer att föreslå särskilda undantagsstadganden

för allmänningsskog (d. v. s. allmänning och besparingsskog),

synes också böra övervägas att införa motsvarande bestämmelser

för häradsallmänningar, vilkas förhållanden regleras enligt en samtidigt

utfärdad lag (nr 166/1952), vilken erbjuder väsentliga likheter med lagen

om allmänningsskogar. Det kan vidare ifrågasättas om man i så fall icke

bör behandla en del andra samfälligheter på liknande sätt, t. ex. vissa

sockensamfälligheter som bildats och verkar för likartade syften, det sistnämnda

sagt under förutsättning att dylik samfällighets förvärv ur andra

synpunkter kan anses giltigt (se härom bl. a. utskottets utlåtanden nr

32/1955 och 6/1957).

Huvudsyftet med motionen 11:263 är att äganderätt till fiske eller jakt

inte skall kunna förvärvas utan den tillståndsprövning som jordförvärvslagen

och 1925 års bolagsförbudslag innefattar. Motionärerna yrkar ej på

omedelbar lagändring utan föreslår att jordlagsutredningen får i uppdrag

att utreda frågan.

Som framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt kan

rätt till fiske eller jakt i en del fall förvärvas utan hinder av jordförvärvslagen

eller bolagsförbudslagen. Detta gäller i första hand fiske som i jordeboken

upptagits som särskild fiskelägenhet. Material som lagberedningen

ställt till utskottets förfogande visar att i riket f. n. finnes mellan 800 och

900 sådana fiskelägenheter. Värdet av lägenheterna är mycket växlande.

Bortsett från fiskelägenheterna kan, som också framgått av den tidigare

redogörelsen, tänkas fall då en viss fastighets rätt till fiske eller jakt blir

taxerad som »annan fastighet» och fång till densamma därigenom i allmänhet

blir undantagen från tillståndsprövning. Detta kan inträffa då

fastigheten icke har annat egentligt värde än genom möjligheten att där

bedriva fiske eller jakt och sådan verksamhet där bedrives utan samband

med jordbruk. Sådana fall är naturligtvis icke vanliga men är dock tänkbara:

en fastighet, som ej är i jordboken upptagen som särskild fiskelägenhet,

utgöres t. ex. av ett öde skär med tillhörande vattenområde och

fiske. Andra sådana fall föreligger, då en fastighet, som i sin helhet ligger

ovan trädgränsen inrymmer möjlighet till givande ripjakt eller då en fastighet,

som består av enbart i och för sig värdelös myrmark, utgör tillhåll

för älg.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 dr 1960

9

Rätt till fiske eller jakt utgör i de flesta fall del av en fastighet, som

har sitt huvudsakligaste värde i annat än fisket eller jakten. Dessa fastigheter

torde i allmänhet vara taxerade som jordbruksfastighet men det

förekommer naturligtvis också att rätt till fiske är förenad med »annan

fastighet». I de fall fisket är i jordboken upptaget som särskild lägenhet

skall fiskelägenheten taxeras som »annan fastighet». Detsamma kan undantagsvis

inträffa beträffande rätt till fiske eller jakt också i andra fall.

Det är sålunda mången gång en tillfällighet som avgör om rätten till visst

enskilt fiske kommer att taxeras som jordbruksfastighet eller annan fastighet

med de konsekvenser beträffande möjligheten att fritt avyttra detsamma

som följer av taxeringsrubriceringen. Vid tillkomsten av den gällande

jordförvärvslagen och dess föregångare har man tydligen icke avsett

att rätten till fiske och jakt under alla förhållanden skulle omfattas av

lagstiftningens inskränkningar i den fria förvärvsrätten. Naturligtvis kan

dock fall tänkas där det ur allmän synpunkt framstår som angeläget att

kunna tillämpa jordpolitisk prövning också på sådana förvärv av rätt till

fiske eller jakt som nu är fria. Utskottet vill därmed icke ha sagt att detta

i allmänhet skulle vara förhållandet.

Med tanke på de mycket säregna förhållanden som råder i fråga om rätten

till fiskelägenheterna — varom här i första hand är fråga — anser utskottet

att en utvidgning av jordförvärvslagen till dessa lägenheter eller

vissa av dem icke kan ifrågakomma utan ingående undersökning. Frågan

huruvida en dylik utvidgning bör ske och vilka objekt den bör omfatta

synes lämpligen kunna anförtros åt jordlagsutredningen.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att

A. motionerna 1: 455 och II: 545,

B. motionerna I: 125 och II: 151 samt

C. motionen 11:263

icke måtte föranleda någon annan riksdagens åtgärd än

att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer att motionerna

för kännedom överlämnas till 1958 års jordlagsutredning.

Stockholm den 24 februari 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

2—239 60 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 3 avd. Nr 4

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4 år 1960

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Grym, Georg Carlsson, Kristiansson,

Ebbe Ohlsson, Alexanderson*, Åke Larsson och Wirmark;

från andra kammaren: herrar Levin, von Seth*, Åhman, fru Torbrink,

Bengtsson i Halmstad, Persson i Tandö, Jansson i Benestad och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

St hl in 19Q0. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:82 Skrivelse till Konungen i anledning av motioner om ändring i jordförvärvslagen m. m. a1 i texten