Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av A och 21 §§ lagen den 1 december 1950

1960-03-08 · 19 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:6, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av A och 21 §§ lagen den 1 december 1950

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

1

Nr <»

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag angående ändrad lydelse av A och 21 §§ lagen

den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske.

Genom en den 5 februari 1960 dagtecknad proposition nr 39, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj :t,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950

(nr 596) om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 om rätt

till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

4 §.

Den som ej år svensk medborgare

må bedriva fiske i allmänt vatten endast

efter tillstånd av Konungen. Är

han innehavare av enskild fiskerätt,

skall han dock i fråga om rätt att

från det enskilda vattnet sträcka fast

redskap vidare ut i allmänt vatten

vara likställd med svensk medborgare.

(Föreslagen lydelse)

4 §.

Utlänning, som sedan minst två år

är stadigvarande bosatt här i riket,

är likställd med svensk medborgare

med avseende å fiske i allmänt vatten.

I övrigt må den som ej är svensk

medborgare bedriva fiske i allmänt

vatten endast i den mån Konungen

eller myndighet som Konungen bestämmer

så medgiver. Är han innehavare

av enskild fiskerätt, skall han

dock i fråga om rätt att från det enskilda

vattnet sträcka fast redskap

vidare ut i allmänt vatten vara likställd

med svensk medborgare.

21 §.

Konungen äger bestämma att fiske

enligt föreskrifterna i 6—20 §§

21 §.

Utlänning, som sedan minst två år

är stadigvarande bosatt här i riket,

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr G

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

må bedrivas även av den som ej är är likställd med svensk medborgare

svensk medborgare. med avseende å fiske enligt före
skrifterna

i 6—20 §§.

I övrigt må den som ej är svensk

medborgare bedriva fiske enligt

nämnda föreskrifter endast i den

mån Konungen eller myndighet som

Konungen bestämmer så medgiver.

Denna lag träder i kraft den 1 juli

1960.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att utlänning, som sedan minst två år stadigvarande

är bosatt här i riket, skall vara likställd med svensk medborgare i

fråga om rätt att fiska på allmänt eller eljest fritt vatten. Därjämte förordas

lagändring av innebörd, att Kungl. Maj:t skall äga delegera till myndighet

att i övriga fall pröva ansökningar av utlänningar om rätt att fiska.

I propositionen uttalas vidare, att Kungl. Maj :t har för avsikt att — i huvudsaklig

överensstämmelse med vad som förordats av Nordiska rådet i rekommendation

den 12 november 1958 — utfärda bestämmelser av innebörd,

att medborgare i Danmark, Finland, Island och Norge blir likställda med

svenska medborgare i fråga om rätt att med spö, pilk och liknande redskap

utöva fritidsfiske vid havskust. Härvid avses dock att undantag skall göras

för Nedertorneå kommun i Norrbottens län.

Bestämmelserna skall träda i kraft den 1 juli 1960, då föreskrifter av liknande

innebörd väntas komma att vara genomförda jämväl i Danmark,

Finland och Norge.

Inledning

Nordiska rådet har den 12 november 1958 rekommenderat regeringarna

i Danmark, Finland, Norge och Sverige att genomföra likställighet mellan

egna medborgare och medborgare från annat nordiskt land beträffande

icke yrkesmässigt fiske i havet i överensstämmelse med vad som anföres

i rådets juridiska niomannakommittés utlåtande i SDÖrsmålet av den 3

februari 1958 med tillhörande lagförslag.

Lagförslagen samt motiven till rekommendationen framgår närmare av

Nordiska rådets tryck till Sak B 1/1958.

Vid möte i Oslo den 15 november 1958 enades representanter för regeringarna

om att Sverige skulle vara koordinerande land för detta spörsmål.

Över rekommendationen med därtill hörande handlingar har efter re
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 åt 1960

å

miss yttranden avgivits av kammarkollegiet, generaltullstyrelsen, fiskeristyrelsen,

chefen för försvarsstaben, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna

i Stockholms, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Hallands, Göteborgs

och Bohus, Skaraborgs och Norrbottens län, Föreningen Norden, Sveriges

fiskares riksförbund, Svenska fiskevårdsförbundet, Fiskefrämjandet

och Svenska sportfiskareförbundet. Vid länsstyrelsernas remissvar har fogats

ett flertal yttranden från bl. a. hushållningssällskap, fiskeriintendenter

och fiskarorganisationer.

Den 29 oktober 1959 har i jordbruksdepartementet hållits ett sammanträde

på ämbetsmannanivå med representanter för de av frågan berörda departementen

i Danmark, Finland, Norge och Sverige. Före sammanträdet hade

till representanterna utsänts en av chefen för det svenska jordbruksdepartementets

rättsavdelning den 25 september 1959 upprättad promemoria, vari

intagits utkast till svenska författningar i anledning av Nordiska rådets rekommendation

nr 2/1958 och remissyttrandena däröver. Vid sammanträdet

enades man om att slutliga förslag till författningar snarast borde utarbetas

i de olika länderna. Varje lands förslag borde därefter tillställas de andra

ländernas representanter för yttrande.

Representanterna var vidare ense om att de nya bestämmelserna borde

träda i kraft den 1 juli 1960.

Nordiska rådets rekommendation har närmast föranletts av ett svenskt

regeringsförslag, vari Kungl. Maj :t berett Nordiska rådet tillfälle att avgiva

utlåtande i anledning av riksdagens skrivelse nr 176/1957. I denna skrivelse

har riksdagen givit tillkänna vad tredje lagutskottet anfört i sitt utlåtande

nr 13/1957 över motionerna I: 383 och II: 472 till 1957 års riksdag, i vilka

hemställts om sådan ändring i lagen om rätt till fiske, att nordiska medborgare

jämställdes med svenska med avseende å rätten att fritt bedriva fiske.

I utlåtandet gjorde utskottet bl. a. följande allmänna uttalande.

Utskottet finner det angeläget att betona vikten för de nordiska samarbetssträvandena

av att alla nordiska medborgare, så långt detta utan allvarligare

olägenheter kan ske, beredes största möjliga frihet vid vistelse i annat

nordiskt land. Den i motionerna upptagna frågan synes utskottet ur

denna synpunkt väl ägnad för snara åtgärder. När utskottet likväl stannat

för att icke tillstyrka motionärernas förslag utan i stället föreslår att problemet

särskilt skall utredas, har detta väsentligen berott på önskemålet att

få till stånd ett ömsesidigt handlande från alla de nordiska ländernas sida

samt på vissa praktiska svårigheter, som lämpligen först bör bli närmare

belysta. Om emellertid de nordiska regeringarna skulle finna former för

gemensamma anstalter i motionernas syfte, t. ex. genom konventioner, utan

att avvakta att hithörande frågor i sin helhet blivit utredda, anser utskottet

eu sådan utveckling vara att hälsa med tillfredsställelse.

Enär kravet på ömsesidighet ej enbart är ett svenskt intresse och ovanberörda

praktiska svårigheter torde ha sina motsvarigheter i det övriga Nordens

länder, vill utskottet för sin del föreslå, att den avsedda utredningen

ul föres genom försorg av något samnordiskt organ, exempelvis Nordiska

rådet, eller eljest under former som medger bästa möjliga samordning av

utredningsarbetet berörda länder emellan.

I t Dihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr (i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr ti år 19ti0

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av motionerna i skrivelse

Lill Kungl. Maj :t måtte som sin mening giva tillkänna vad utskottet anfört.

Det i Nordiska rådets rekommendation åberopade, av dess juridiska nioinannakommitté

upprättade svenska lagutkastet återfinnes å s. 32 i propositionen.

Gällande rätt

Innan de frågor som sammanhänger med rekommendationen behandlas,

torde det vara lämpligt att här lämna en kort orientering om i vad mån

fiske med rörliga redskap fritt får utövas av varje

svensk medborgare utan stöd av enskild fiskerätt.

Fisket i enskilt vatten är enligt huvudregeln i 5 § lagen den 1 december

1950 (nr 596) om rätt till fiske (fiskerättslagen) förbehållet jordägaren

eller den som på annan särskild grund (t. ex. avtal eller skattläggning) äger

fiskerätt. För avgränsningen mellan enskilt och allmänt vatten i havet finns

enligt lagen den 1 december 1950 om gräns mot allmänt vattenområde

(gränslagen) tre huvudregler. Beroende på vilken av dessa regler som är

tillämplig brukar man indela enskilt vatten i »strandvatten» (gränslagen

2 § 1.), »enklavvatten» (gränslagen 2 § 2.) och »kilometervatten» (gränslagen

3 och 4 §§).

Allt vatten i havet, som ej enligt nu angivna regler är enskilt, är allmänt

vatten. Allmänt vatten finns även i insjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren

och Storsjön (i Jämtland). Gränsdragningen sker även där i stort sett efter

de regler som gäller för havet.

I det allmänna vattnet äger varje svensk medborgare fiska med rörligt

redskap (1 § fiskerättslagen). Sådan rätt till »fritt fiske» gäller emellertid

i stor utsträckning även i enskilt vatten vid havskust (6—15 §§ fiskerättslagen).

Vid vissa kuststräckor omfattar det fria fisket i enskilt vatten blott

fiske med skötar, nät och liknande redskap för fångst av sill eller strömming.

Detta fiske torde man här kunna bortse från. Fiske med rörliga redskap

över huvud taget, alltså bl. a. spinnspö och pilk, får fritt ske på ostkusten

fr. o. in. gränsen mot Finland i norr t. o. in. Uppsala län i söder.

Fisket får dock ej avse lax. Vid Blekinge läns södra kust gäller att allt fiske

med rörligt redskap är fritt utom i strandvatten. Fiske med nät, tobisnot

och långrev får därjämte ske även i strandvattnet. På Skånes södra och

östra kuster är fisket fritt ända intill stranden. Detsamma gäller hela den

svenska västkusten, dock med undantag för ostronfiske inom 200 in från

stranden.

Fritt fiske på enskilt vatten får i viss utsträckning utövas även i de fyra

insjöar, där allmänt vatten finnes, samt i Mälaren. Bestämmelser härom

återfinnes i 16—20 §§ fiskerättslagen.

I fråga om utlännings fiskerätt gäller nu i Sverige att utlänning

ej får fiska på allmänt eller eljest fritt vatten utan tillstånd av Konungen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr (i år 1960

5

Visst undantag har dock gjorts för den som är innehavare av enskild fiskerätt

(4 och 21 §§ fiskerättslagen). Tillstånd kan lämnas även till grupper

av personer, t. ex. medborgare i visst land eller medlemmar i viss förening.

Tillstånd kan avse allt fiske eller visst slags fiske.

I Danmark är utlänning, som är fast bosatt i landet sedan två år tillbaka,

jämställd med dansk medborgare i fråga om havsfiske. Fiskeriministeriet

kan dock meddela undantag.

I Finland äger endast finsk medborgare fiska i saltsjön på statens vatten

eller utanför byarå. I övrigt är utlänning i fråga om fiske jämställd med

annan invånare i by, vilken ej tillhör visst fiskelag. Detta tillämpas även

då utlänning är på tillfälligt besök. Fiskerätten avser endast husbehovs- och

rekreationsfiske.

I Norge får utlänning, som har sitt hemvist där, fiska på havsterritoriet.

I staten tillhöriga sötvatten kan »fjellstyret» med vederbörande departements

samtycke upplåta fiskerätt även till utlänning.

Frågan om fiskerätt för alla utlänningar som har hemvist i Sverige

Rekommendationen

Rekommendationen avser egentligen blott nordiska medborgares fiskerätt,

men däri hänvisas utan reservation till niomannakommitténs utlåtande. Detta

innehåller beträffande utlänningar i allmänhet följande förslag till lagändringar.

Norge. Förbudet för utlänning att fiska innanför den norska fiskerigränsen

i havet skall icke gälla »sportsfiske med liåndredskap» (alltså ej inskränkning

till nordiska medborgare och ej krav på hemvist).

Sverige. Utlänning, »som sedan minst två år har hemvist i riket» skall

vara likställd med svensk medborgare med avseende å fiske såväl i allmänt

vatten som i enskilt vatten, där fisket helt eller delvis är fritt för envar svensk

medborgare. Det föreslås att bestämmelse härom införes i lagen (4 och

21 §§). I fråga om tillståndsgivningen beträffande icke domicilierade utlänningar

(andra än nordiska medborgare) föreslås ingen ändring. Den skall

enligt lagutkastet alltså fortfarande ankomma på Konungen. I motiven till

detta anföres följande.

Skäl torde finnas att i detta sammanhang reglera frågan om de här i riket

bosatta utlänningarnas rätt till fiske. Lämpligen torde man i Sverige kunna

ansluta sig till den i övriga nordiska länder tillämpade grundsatsen, enligt

vilken med landets egna medborgare jämställes utlänningar som är bosatta

i landet. Det kan därvid vara rimligt att, i likhet med vad som är fallet i

Danmark, uppställa krav om två års bofasthet för uppnående av jämställdhet.

Då flertalet i Sverige bosatta personer, som icke har svenskt medborgarskap,

är medborgare i något av de nordiska grannländerna, kommer den

föreslagna lagändringen att framför allt avse personer från dessa länder.

Om den genomföres, skulle hl. a. en medborgare från annat nordiskt land

än Sverige efter två års vistelse i vårt land kunna bliva yrkesfiskare i Sve
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

Remissyttrandena

Förslaget i denna del tillstyrkes uttryckligen av hovrutten för Västra Sverige,

fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, Fiskefrämjandet samt länsstyrelserna

i Kalmar, Gotlands, Blekinge, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus

samt Norrbottens län.

Fiskeristgrélsen tar inte direkt ställning till förslaget men anser, att erforderliga

medgivanden bör göras genom bestämmelser, som utfärdas av

Kungl. Maj:t med stöd av 4 och 21 §§ fiskerättslagen.

Sveriges fiskares riksförbund har ingen erinran att göra, men anser att

lagändring inte är nödvändig. Det vore enligt förbundet enklast, att Kungl.

Maj :t gav generella dispenser i sådana fall, då så kunde vara lämpligt.

Chefen för försvarsstaben är tveksam, enär frågan faller utom det egentliga

internordiska samarbetet, men vill inte motsätta sig att förslaget genomföres.

Kammarkollegiet anser,, att ytterligare utredning erfordras i denna fråga

och att tills vidare endast icke yrkesmässigt fiske bör regleras.

Länsstgrelsen i Stockholms län ifrågasätter om fiskerätten skall gälla jämväl

fritt vatten i insjöarna och hyser betänkligheter mot att rätten skall avse

även yrkesmässigt fiske. Länsstyrelsen påpekar, att tredje lagutskottet

uttalade sig blott rörande vidgade möjligheter för medborgare i övriga nordiska

länder att här bedriva sportfiske.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet avstyrker i ett yttrande till länsstyrelsen

i Skaraborgs län detta förslag. Han befarar, att utlänningar inte

skall ha kännedom om de bestämmelser av skilda slag som gäller för fritt

fiske i de stora sjöarna. Man finge därför räkna med att talrika överträdelser

skulle komma att ske. Möjligen skulle frågan komma i ett annat läge

om fiskekort (fiskevårdsavgift) infördes.

Fiskerätt för medborgare i andra nordiska länder, vilka ej är

bosatta i Sverige

Allmänna synpunkter

Motionerna

I motionerna 1:383 och 11:472 till 1957 års riksdag föreslogs att åtgärder

skulle vidtagas för att medborgare i övriga nordiska länder skulle jämställas

med svenska medborgare i fråga om rätt till fiske i allmänt vatten

och sådant enskilt vatten, där fiskerätt tillkommer envar svensk medborgare.

Likställigheten skulle kunna genomföras antingen så att generella föreskrifter

utfärdades med stöd av dispensreglerna i 4 och 21 §§ fiskerättslagen

eller så att lagen ändrades därhän, att i nyssnämnda paragrafer infogades

bestämmelser om att nordiska medborgare skulle vara likställda med

svenska medborgare. Det senare alternativet syntes enligt motionärerna vara

att förorda.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 ur 1960 7

Motionerna utmynnade i en hemställan, att riksdagen hos Kungl. Maj :t

måtte anhålla om framläggande av förslag till riksdagen om sådan ändring

av fiskerättslagen, att nordiska medborgare jämställdes med svenska med

avseende å rätten att fritt bedriva fiske.

Tredje lagutskottet

Tredje lagutskottet erinrade i sitt utlåtande nr 13/1957 om att förevarande

fråga tidigare behandlats i Nordiska rådet vid andra sessionen år 1954 (rekommendation

nr 27), vid fjärde sessionen år 1956 (juridiska utskottets

utlåtande nr 6) samt vid femte sessionen år 1957 (sak D 22, förslag nr 13).

Efter redogörelse för de yttranden över motionerna, som utskottet inhämtat,

anförde utskottet följande.

Motionärernas hemställan går ut på att medborgare i de övriga nordiska

länderna skall jämställas med svenska med avseende å rätten att fritt bedriva

fiske i allmänt vatten och sådant enskilt vatten, där fiskerätt tillkommer

envar. Av motiveringen till motionerna förefaller det dock som om endast

sportfiske skulle åsyftas. Nordiska rådets rekommendation i augusti

1954, vartill motionerna hänvisar, innefattar heller icke annat än en hemställan

till de nordiska ländernas regeringar att undersöka möjligheterna för

nordiska medborgare att vid besök i annat nordiskt land få bedriva fritt fiske

av sådan icke yrkesmässig natur, som tillkommer vistelselandets medborgare.

Vad beträffar rätten till sportfiske (taget i samma bemärkelse som nöjesfiske

eller fritidsfiske) gäller i alla de nordiska länderna — med undantag

av Finland, där utlänningar i sådant avseende är likställda med landets

egna medborgare — att detta i vatten, där fiskerätten tillkommer envar,

icke utan särskilt tillstånd må bedrivas av utländsk medborgare, som icke

har stadigvarande bosättning i landet.

Däremot föreligger i princip icke i något av Nordens länder hinder för utlänning

att med tillstånd av fiskerättsinnehavaren fiska i enskilt vatten, i

den mån denne äger att ensam förfoga över fiskerätten. Denna rätt beröres

likväl icke av den genom motionerna väckta frågan.

Såsom i motionerna påtalats råder följaktligen det förhållandet, att medborgare

från annat nordiskt land, vilken befinner sig på tillfälligt besök i

Sverige som turist eller som gäst hos svenska vänner, principiellt är förbjuden

att bedriva sportfiske i vatten, där rätt till frifiske eljest föreligger,

även om det sker i sällskap med samtidigt fiskande svenskar. På motsvarande

sätt förhåller det sig för svenskar som tillfälligt vistas i Danmark och

Norge. Del har emellertid visat sig ogörligt att i praktiken upprätthålla så

stränga bestämmelser, varför ett faktiskt tillstånd uppkommit, där berörda

länders myndigheter i stor utsträckning ej reagerar mot sportfiske längs

havskusterna, som utövas med handredskap av medborgare från annat nordiskt

land.

Beträffande rätten till kustfiske för den som har stadigvarande hemvist

inom vislelselandet är de danska och norska reglerna mera liberala än de

svenska, i det att sådan person där är jämställd med landets egna medborgare.

1 Sverige saknar (. o. in. eu här mantalsskriven utlänning fiskerätt

varom nu är fråga.

Av remissvaren framgår att något starkare motstånd icke reses annat an

från militärt håll mot alt sportfiske med handredskap generellt tillätes även

för andra nordiska länders medborgare, under förutsättning att svenskar

tillerkännes samma rättigheter i det övriga Norden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

S Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

Vad gäller bär i riket mantalsskrivna nordiska medborgare, bär Sverige

i och för sig genast kunna vidtaga åtgärder, som bringar oss till ömsesidighet

med Norden i övrigt. Likaså bör något principiellt hinder ej anses

föreligga mot ett svenskt åtagande, som endast fastställer ett faktiskt rådande

förhållande, utan att motsvarande åtgärder från de andra länderna

först inväntas, åtminstone ont ett sådant initiativ kan antagas leda till snar

efterföljd.

Rekommendationen

Nordiska rådets juridiska niomannakommitté uttalar till en början, att

den bortsett från de isländska bestämmelserna, enär spörsmålet i fråga om

Island knappast har en sådan praktisk betydelse, att det skulle vara motiverat

att föreslå ändring i de bestämmelser, som där gäller. Kommittén uttalar

därefter följande (översatt från norska).

Kommittén har sig bekant att gällande bestämmelser icke överallt tillämpas

efter bokstaven, men det är å andra sidan klart, att reglerna icke sällan har

givit anledning till irritation hos personer på besök i ett annat nordiskt

land. Tillfredsställande förhållanden på området kan därför ernås endast

genom lagändringar i Danmark, Finland, Norge och Sverige.

Vid närmare behandling av spörsmålet har kommittén i övrigt begränsat

ämnet på sätt som anges i utlåtandet av rådets juridiska utskott under fjärde

sessionen, d. v. s. till icke yrkesmässigt fiske med handredskap längs kusterna.

När denna begränsning har förordats är orsaken härtill att rätten till fiske

i insjöar och floder (älvar, åar) i de olika länderna i allmänhet tillkommer

ägaren av ifrågavarande vatten (jordägaren) och av denne kan uthyras

till privatpersoner, oavsett om dessa är invånare i riket, eller, som icke

sällan är fallet, till organisationer för fritidsfiske.

Speciellt för Sveriges vidkommande bör rätten enligt kommitténs mening

avse fiske dels längs havskusten oavsett om vattnet är allmänt eller enskilt,

dels i allmänt vatten i de fyra stora insjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren

och Storsjön i Jämtland (vattnet är allmänt i dessa fyra sjöar utanför en

gräns .‘300 meter från landet).

På detta som på andra områden där likställighetsspörsmålel är aktuellt är

det självklart att andra nordiska länders medborgare icke bör ställas gynnsammare

än ifrågavarande lands egna medborgare. I den omfattning rätt till

fiske för dessa beror på att fiskekort eller annan licens löses bör andra nordiska

länders medborgare naturligtvis underkastas samma regler. På samma

sätt måste medborgare från annat nordiskt land givetvis noga följa de

regler som kan vara givna för behandlingen av eventuell fångst.

Kommittén uttalar sig rörande önskvärdheten av att likartade bestämmelser

gäller i de skilda nordiska länderna och anför härom följande (översatt

från norska).

Den svenska riksdagens tredje lagutskott betonar önskvärdheten av ömsesidighet

mellan länderna på detta område. Kommittén delar denna synpunkt

såtillvida som den ansluter sig till tanken att likställighet snarast

bör genomföras i alla de nordiska länderna. Emellertid gäller — såsom också

i annat sammanhang har framhållits under förhandlingarna i Nordiska

rådet— att ett strängt fasthållande av kravet på ömesidighet kan medföra

en eljest opåkallad försening av arbetet med likställighet av nordiska medborgare.

Det kan därför just i förhållandet mellan de nordiska länderna vara

rimligt att göra avkall på detta krav. Även om särskilda politiska eller tek
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

niska svårigheter skulle visa sig i ett eller flera av länderna bör detta således

enligt kommitténs mening icke hindra att de nödvändiga lagändringarna

genomföres i de övriga. Vidare finner kommittén det riktigt att också isländska

medborgare "likställes med ifrågavarande lands egna medborgare

på detta område, även om danska, finska, norska och svenska medborgare

icke i Island kan påräkna likställighet på området.

I fråga om de betänkligheter, som anförts ur militär synpunkt, uttalar

kommittén följande (översatt från norska).

Icke heller de invändningar, som ur militära synpunkter har blivit framlagda,

kan kommittén tillmäta avgörande vikt. Faran för spionage ökas knappast

genom att besökande från andra nordiska länder får samma rätt som

ifrågavarande lands egna medborgare till att bedriva fritidsfiske. Kommittén

önskar dock understryka att det naturligtvis icke är meningen att utlänningar

med stöd av en lag som medger rätt till fritidsfiske skall ha tillträde

till militära skyddsområden i vilka de eljest icke äger rätt att uppehålla sig.

I anmärkningar till det svenska lagutkastet uttalas, att likställighetsfrågorna

i princip torde böra lösas i lag.

Remissyttrandena

Rekommendationen tillstyrkes i denna del av kammarkollegiet, generaltullstyrelsen,

hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gotlands, Blekinge

och Norrbottens län, föreningen Norden, Svenska fiskevårdsförbundet,

Fiskefrämjandet och Svenska sportfiskareförbundet. I yttranden till länsstyrelser

tillstyrkes förslaget även av bl. a. fiskeriintendenterna i österhavets,

Västerhavets och Övre Norra distriktet samt av Norrbottens kustfiskaretörbund,

Gotlands fiskareförbund och Malmöhus läns havsfiskeförening. Några

av dessa remissinstanser har dock påyrkat mindre jämkningar i förslaget.

Till dessa jämkningsförslag återkommer jag i senare avsnitt. Några synpunkter

och yrkanden av mera allmän natur torde jag emellertid redan i detta

sammanhang få redovisa.

Hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Gotlands län anser, att

likställigheten även bör gälla i fråga om det fria fisket i de stora

insjöarna.

Länsstyrelsen i Norrbottens län påyrkar i likhet med fiskeriintendenten i

Övre Norra distriktet och Norrbottens kustfiskareförbund, att undantag

skall göras för Nedertorneå kommun.

Chefen för försvarsstaben, fiskeristyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge län

och Sveriges fiskares riksförbund uttalar tveksamhet inför förslaget men

motsätter sig inte att det genomföres. Chefen för försvarsstaben framhåller

särskilt vikten av alt bestämmelserna om militära skyddsområden

iakttages.

Fiskeristyrelsen ingår i sitt yttrande på en teknisk granskning av författningsförslagen

utan att ta ställning till om förslaget bör genomföras eller

inte. Styrelsen framhåller dock, att åtminstone hland vissa yrkesfiskare

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Tredje lagutskottets utlåtande nr G år 1960

betänkligheter möter mot förslaget, och hänvisar därvid till ett av Svenska

västkustfiskarnas centralförbund till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län avgivet yttrande, vari förbundet avstyrker förslaget och anför följande.

På grund av det alltmer ökande fritidsfisket kan man tyvärr inte komma

ifrån det faktum att visst intrång emellanåt göres i inomskärsfiskarnas

yrke. Tyvärr har inte alla sportfiskare en riktig inställning till denna fritidssysselsättning,

utan alltför många exempel finns på sportfiskare som tar

i land större fångster än nödvändigt och försäljer dessa till låga priser eller

skänker bort dem. Härigenom förstöres emellanåt försälj ningsmöj ligheterna

för den grupp av yrkesfiskare som har de lägsta inkomsterna. Vidare

händer det alltför ofta att sportfiskare skadar utestående redskap för yrkesfiskarna.

Det finns grundad anledning befara att dessa svårigheter ytterligare kommer

att accentueras om de nordiska regeringarna i enlighet med förslaget

skulle genomföra likställighet mellan egna medborgare och medborgare från

de övriga nordiska länderna beträffande dylikt fiske. Centralförbundet vil!

därför avstyrka den framlagda rekommendationen.

Sveriges fiskares riksförbund önskar helst att likställigheten skall omfatta

även yrkesmässigt fiske. Förbundet förklarar emellertid, att det inte

anser sig böra avstyrka förslaget. Därvid förutsättes dock att samma bestämmelser

genomföres i de övriga nordiska länderna.

Ingen av de egentliga remissinstanserna motsätter sig förslaget. I yttranden

till dessa avst yrkes det emellertid — förutom av Svenska västkustfiskarnas

centralförbund — av Stockholms läns fiskareförbund och Vänerns

tiskareförbund. Stockholms läns fiskareförbund uttalar därvid, att förslaget

troligen skulle komma att medföra, att lönsamheten för det yrkesbetonade

fisket försämrades, i synnerhet inom Stockholms län med dess inbjudande

skärgård.

Avgränsningen mot yrkesmässigt fiske

Tredje lagutskottet

I tredje lagutskottets utlåtande framhålles, att gränsen mellan yrkesmässigt

bedrivet fiske och sportfiske, vilket uttryck utskottet som tidigare

nämnts använder i samma bemärkelse som nöjes- eller fritidsfiske, ingalunda

är klar. Utskottet anför härom vidare.

Den svenska fiskerättslagstiftningen lämnar ej någon begreppsmässigt definierad

skillnad mellan sportfiske och yrkesmässigt fiske utan bara mellan

fiske med fast och med rörligt redskap. Svårigheten att draga en gräns mellan

yrkesmässigt och annat fiske har även framhållits av ett par remissorgan.

Likaså har den norska regeringen uttalat, att den knappast kunde föreslå

en avvikelse särskilt beträffande sportfiske, eftersom detta är svårt att

skilja från yrkesmässigt fiske. Flera sportfiskeredskap kan med fördel nyttjas

även yrkesmässigt, medan åter andra är användbara praktiskt taget enbart

för sportfiske. Om sportfiske tillåtes blott med sistnämnda redskap,

blir givetvis utrymmet för detsamma ganska begränsat. Tillåtes däremot

sportfiske i vidare utsträckning, blir gränsdragningen lätt svävande och beroende

av sådana ofta svårbedömliga faktorer som fiskets omfattning,

fångstens användning etc. Därtill kommer att även ett typiskt sportfiske genom

att utövas av många eller på olämpligt sätt kan medföra skador för yr
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

1]

Tredje logutskottets utlåtande nr 6 år 1960

kesfiskarnas och husbehovsfiskarnas verksamhet. Särskilt i gränstrakterna

kan frihet för övriga nordiska medborgare till sportfiske, även om detta inskränkes

till vissa handredskap, tänkas medföra en så ökad omfattning av

dylikt fiske, att det kan bli till avsevärd skada för det ekonomiskt mindre

bärkraftiga småfisket nära kusten. I några remissyttranden har även framhållits,

att det vore skäl att överväga, om icke en viss kontroll lämpligen

skulle kunna utövas genom ett stadgande om skyldighet att lösa fiskekort.

Utan att frågan först blivit utredd ur bl. a. dessa synpunkter anser utskottet,

att Sverige icke nu bör ensidigt vidtaga lagstiftningsåtgärd eller lämna

generellt tillstånd, som medför rätt till sportfiske i svenska vatten för medborgare

från annat nordiskt land.

Utskottet väcker därefter frågan om man inte borde söka genomföra

lättnader även för det yrkesmässiga fisket och anför därom

följande.

Med hänsyn till de nyss berörda svårigheterna med gränsdragningen mellan

yrkesmässigt och icke yrkesmässigt fiske samt till önskvärdheten av

största möjliga likställighet nordiska medborgare emellan i deras näringsutövning

synes det vidare värt att pröva, om lättnader kunde genomföras även

för det yrkesmässiga fisket. Detta skulle eventuellt kunna ske genom konventioner

med övriga nordiska länder, över huvud taget erbjuder förefintliga

skilj aktigheter "i fiskerättshänseende mellan de nordiska länderna ävensom

de skillnader i de fiskerättsliga förhållandena, som föreligger i olika delar

av Sverige, särskilda olägenheter vid försök att genomföra en ömsesidighet,

som begränsas blott till sportfisket.

Rekommendationen

Nordiska rådets juridiska niomannakommitté anför i denna del följande

(översatt från norska).

Rådets rekommendation nr 27/1954 är uttryckligen begränsad till att angå

icke yrkesmässigt fiske. De problem, som uppstår med hänsyn till rätten

till yrkesmässigt fiske, kommer därför icke i betraktande (vissa problem på

detta område har för övrigt redan varit föremål för behandling i rådet; jfr

rådets rekommendation nr 1/1954 angående rättslig likställighet för nordiska

medborgare i fråga om yrkesfiske).

Kommittén är medveten om att det lagtekniskt kan vålla vissa problem

att avgränsa det icke yrkesmässiga fisket från yrkesfisket. Det kan vara fråga

om olika terminologiska lösningar, således utom icke yrkesmässigt fiske

fritidsfiske, sportfiske (lystfiskeri, sportsfiskcri). Avgörande är härvid allenast

alt den valda terminologin klarast möjligt uttrycker att det blott är fråga

om fiske såsom fritidssysselsättning utan ekonomisk betydelse och i synnerhet

utan att fångsten avhändes mot betalning. Att detta är fallet hör preciseras

i lagförslagens motiv.

I begränsningen till fritidsfiske (»lystfiskeri») ligger i och för sig redan,

att blott sådana redskap som sedvanligen användes av fritidsfiskare, särskilt

kast- och metspön samt pilk och motsvarande redskap, är tillåtna. För att

undgå tvivel bör man dock enligt kommitténs mening i lagtexten uttryckligen

fastslå detta, vilket t. ex. kan ske genom att det bestämmes att rätten

blott avser fiske med handredskap.

Kommittén har sig bekant att till och med eu så begränsad rätt för andi a

nordiska medborgare till fiske kan möta motstånd från yrkesfiskares sida.

Det synes emellertid helt klart all det icke med fog kan resas någon invänd
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

ning mot att genomföra likställighet på detta område. Det är i själva verket

blott fråga om att avskaffa ett fullkomligt onödigt irritationsmoment för

personer som uppehåller sig i ett annat nordiskt land och önskar att där

odla sina fritidsintressen på samma sätt som i hemlandet, och det måste

bestridas att härav följer konsekvenser som på något sätt kan skada de professionella

fiskarna i deras yrke. Erinras må härvid att det blott är fråga

om att tillerkänna besökande från andra nordiska länder en rätt som landets

egna medborgare redan har. Den ökning av fritidsfiskarnas antal som

detta förorsakar torde vara relativt obetydlig och utan ekonomisk betydelse

för yrkesfisket.

Nordiska rådets rekommendation avser endast icke yrkesmässigt fiske. I

niomannakommitténs lagförslag har använts olika uttryck för avgränsningen

mot yrkesmässigt fiske.

1 den svenska lagtexten föreslår kommittén, att begränsningen sker genom

orden »med handredskap bedriva fritidsfiske i havet». I motiven anföres,

att det hade legat nära till hands att införa begreppet icke yrkesmässigt

fiske. Svårigheterna att avgränsa detta hade emellertid nyligen berörts

i annat sammanhang (se proposition nr 151/1957 och tredje lagutskottets

utlåtande nr 21/1957, s. 17). Med hänsyn härtill hade i stället uttrycket fritidsfiske

valts. Utmärkande för detta var att fisket gav blott obetydliga

fångster, vilka icke försåldes och icke borde försäljas.

Vad angick begreppet handredskap anför kommittén, att icke heller detta

torde behöva föranleda större vanskligheter vid tillämpningen. Till denna

grupp, var att hänföra två av fritidsfiskares vanligaste redskap, nämligen

dels spö, dels pilk in. fl. liknande redskap. Även här kunde gränsfall tänkas

förekomma, vilka dock knappast behövde föranleda större svårigheter. Något

avgörande skäl mot att införa begreppet syntes icke föreligga.

Remissyttrandena

Flera remissinstanser uttalar, att uttrycket fritidsfiske kan ge anledning

till olika tolkningar. Kammarkollegiet ifrågasätter sålunda om inte

detta uttryck med hänsyn till utvecklingen mot en allt mer ökad fritid blir

för vitt och kan komma att inrymma även fiske, som har karaktär av binäring.

Det syntes därför — trots niomannakommitténs betänkligheter —

böra övervägas, om man inte hellre i anslutning till rekommendationens

ordalydelse borde använda uttrycket »icke yrkesmässigt fiske».

Fiskeristyrelsen erinrar om att någon klar definition på »fritidsfiske»

inte torde finnas. Detta uttryck borde därför inte införas i lagen men kunde

dock användas i en administrativ bestämmelse.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller i likhet med fiskeristyrelsen, att

uttrycken fritidsfiske och handredskap är för oklara att införas i lagen samt

att avgränsningen därför bör ske i en administrativ författning.

Länsstyrelsen i Kalmar län och Svenska sportfiskareförbundet anser, att

eu klarare definition av det slags fiske, som avses i rekommendationen,

bör ges — enligt länsstyrelsen redan i lagtexten.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr ti år 1960

Den i rekommendationen uttalade meningen att erhållen fångst inte

skall få säljas understrykes av fiskeristyrclsen, länsstyrelsen i Kalmar

lån och Malmöhus läns havsfiskeförening.

Sveriges fiskares riksförbund har tillstyrkt förslaget under uttrycklig

förutsättning, att fångst inte skall få placeras på marknaden vare sig genom

direkt saluförande eller på annat sätt.

Svenska sportfiskareförbundet uttalar, att uttrycket fritidsfiske måste anses

innebära att fisket skall avkasta relativt obetydliga fångster och att dessa

inte skall försäljas. Förbundet framhåller vidare, att ur yrkesfiskarnas synpunkt

skillnaden mellan att sälja och bortskänka fisk inte torde vara så stor

eftersom i båda fallen marknaden påverkas i ogynnsam riktning.

Som tidigare nämnts framhåller fiskeristyrelsen och hovrätten för Västra

Sverige att innebörden av uttrycket handredskap bör närmare angivas.

Fiskeristyrelsen framhåller särskilt, att detta är nödvändigt med

hänsyn till straffbestämmelserna. För att bestämmelserna skall bli klara

och enkla förordar styrelsen att endast fiske med spö och pilk skall tilllåtas.

Kammarkollegiet anser det vara tillräckligt, att begreppet liandredskap

klarlägges i motiven. Norrbottens kustfiskareförbund och Svenska

sportfiskareförbundet uttalar, att handredskap torde omfatta bl. a. sådana

redskap som utter. Sistnämnda förbund hemställer att, om blott sportfiske

med spö och lina åsyftas, detta klart angives. Länsstyrelsen i Hallands län

anser, att endast fiske med de egentliga sportfiskeredskapen spinn- eller kastspö,

flugspö och lättspinn bör tillåtas.

Chefen för jordbruksdepartementet

Allmänna synpunkter

Varje svensk medborgare äger fiska med rörligt redskap i allmänt vatten

och i stor utsträckning även i enskilt vatten.--• -— En utlänning måste

emellertid för att få fiska i frivatten söka tillstånd hos Kungl. Maj :t. Detta

gäller även om han under en turistresa tillfälligt vill utöva fritidsfiske t. ex.

med kastspö eller pilk vid havskust.

Såsom jag redan nämnt är reglerna om utlännings fiskerätt i vissa avseenden

liberalare i våra nordiska grannländer. Detta gäller särskilt beträffande

utlänningar som är bosatta där.

Frågan om att ändra lagstiftningen i de nordiska länderna så att större

jämställdhet vinnes i fråga om fiskerätten har länge varit under diskussion.

Spörsmålet behandlades av Nordiska rådet år 1954 och har därefter

förekommit på rådets dagordning även åren 1956 och 1957. Sedan frågan

efter motioner upptagits av 1957 års riksdag och föranlett skrivelse till

Kungl. Maj:t, har Kungl. Maj :t berett Nordiska rådet tillfälle att avgiva yttrande

i anledning av skrivelsen. Nordiska rådet har i anledning härav den

12 november 1958 rekommenderat regeringarna i Danmark, Finland, Norge

och Sverige att genomföra likställighet mellan egna medborgare och med
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

borgare från annat nordiskt land beträffande icke yrkesmässigt fiske i havet

i överensstämmelse med vad som anförts i rådets juridiska niomannakommittés

utlåtande i spörsmålet den 3 februari 1958 med tillhörande lagutkast.

I dessa lagutkast har, såvitt gäller Norge och Sverige, även förordats

vissa ökade möjligheter för utlänningar över huvud taget att fiska utan att

särskilt tillstånd erfordras. Rörande den närmare innebörden av riksdagens

hemställan och Nordiska rådets rekommendation hänvisar jag till vad jag

tidigare anfört.

En allmän strävan har under senare år varit att i skilda avseenden jämställa

nordiska medborgare med medborgare i det egna landet och att även

i övrigt i vidgad utsträckning likställa utlänningar med egna medborgare.

Enighet torde nu inom Norden råda om att även på fiskets område en liberalisering

av gällande regler om utlännings rätt snarast bör ske såvitt gäller

icke yrkesmässigt fiske. Nuvarande krav på tillstånd har, när det gäller

fritidsfisket, inte kunnat upprätthållas och har stundom vållat irritation.

Tidigare har ur militär synpunkt starka invändningar rests mot en lindring

i kravet på att utlänningar blott efter särskilt tillstånd skall få fiska på frivattnen

i havet. Skälet härtill har främst varit den möjlighet att företaga

lödning som erbjudit sig i samband med fiske med pilk och liknande redskap.

Chefen för försvarsstaben har emellertid, efter hörande av chefen för

marinen, i sitt remissyttrande uttalat, att nyssnämnda form av illegal verksamhet

med hänsyn till den tekniska utvecklingen numera har mindre betydelse

och att han därför inte motsätter sig att rekommendationen genomföres.

Han framhåller dock vikten av att likställigheten inte får gälla inom

militära skyddsområden. Då militära skäl sålunda inte torde hindra att åtgärder

i huvudsak enligt Nordiska rådets rekommendation genomföres, anser

jag att sådana nu bör vidtagas. Efter vad som framkommit vid överläggningen

med representanter för berörda departement i Danmark, Finland

och Norge torde denna åsikt delas av regeringarna i dessa länder. Det finns

stor sannolikhet för att lagstiftningsåtgärder i enlighet med rekommendationen

kommer att vara genomförda i grannländerna den 1 juli 1960.

Vid redogörelse för huvuddragen i de åtgärder jag föreslår torde jag först

få behandla frågan om de ändringar som synes lämpliga i fråga om den

fiskerätt, som bör tillkomma alla utlänningar.

I niomannakommitténs lagutkast föreslås, alt utlänning, som sedan minst

två år har hemvist i riket, skall vara helt likställd med svensk medborgare i

avseende å fiske, alltså även yrkesmässigt fiske. I fråga om havsfisket motsvarar

detta förslag helt vad som gäller i Danmark. Likställigheten gäller

i Norge alla som har hemvist där utan krav på att bosättningen skall ha

varat viss tid, och skall enligt kommittéförslaget utvidgas såtillvida att rätt

till sportfiske med handredskap i havet skall föreligga för alla utlänningar,

alltså även för sådana som inte har hemvist i landet. Det rekommenderade

svenska lagutkastet innebär att utlänning, som har hemvist här sedan två

ar, skall ha rätt att fiska även på frivattnet i insjöarna Vänern, Vättern,

Mälaren, Hjälmaren och Storsjön (i Jämtland).

Niomannakommitténs förslag i denna del har tillstyrkts av det stora fler
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

talet remissinstanser. Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Stockholms län

har emellertid uttalat betänkligheter mot att likställigheten skall gälla även

yrkesmässigt fiske. Det stora flertalet av de utlänningar, som kommer att

beröras av förslaget, torde emellertid, såsom kommittén uttalat, vara medborgare

i något av de nordiska grannländerna. I Danmark och Norge gäller

beträffande domicilierade utlänningars rätt ingen inskränkning till icke yrkesmässigt

fiske. Vid dessa förhållanden anser jag inte motiverat att föi

Sveriges del göra sådan inskränkning. Nyssnämnda länsstyrelse ifrågasätter

även om utlänningarnas fiskerätt skall gälla även i frivattnen i de stora

sjöarna. Detta spörsmål uppkommer inte i de övriga nordiska länderna.

Enligt min mening finns inte tillräckliga skäl att i denna del frångå niomannakommitténs

förslag. Fullständig likställighet mellan svenska medborgare

och bär domicilierade utlänningar i fråga om rätt till fiske bör därför

genomföras.

Jag övergår härefter till att behandla det spörsmål, som rekommendationen

närmast avser, eller rätt för medborgare i andra nordiska länder att,

oberoende av om de äga hemvist här i riket, bedriva icke grkesmässigt fiske.

Niomannakommitténs svenska lagutkast innebär i denna del, att medborgare

i Danmark, Finland, Island och Norge skall bli likställda med svenska

medborgare i fråga om fritidsfiske med handredskap i havet. För Danmark,

Finland och Norge föreslås bestämmelser av i stort sett samma innebörd.

I enlighet med niomannakommitténs lagutkast bör fisket i princip få utövas

i allmänt vatten i havet och — i samma utsträckning som det är tillåtet

för envar svensk medborgare -— jämväl i enskilt vatten i havet. I några

remissyttranden har emellertid påyrkats, att undantag skall göras för Nedertorneå

kommun i Norrbottens län. För sikärgården utanför Torne älvs

mynning gäller vissa särskilda bestämmelser angående gränsdragningen

mellan allmänt och enskilt vattenområde (4 § gränslagen). Vidare gäller

enligt en konvention med Finland och kungörelsen 1928: 6 särskilda bestämmelser

för fiskets bedrivande i bl. a. allt vatten i skärgården utanför

Torne älvs mynning inom svenska och finska Nedcrtorneå socknar. Arbete

med översyn av nämnda konvention pågår. I Norrbottens län är fisket med

rörligt redskap liksom på övriga kuststräckor helt fritt i allmänt vatten. I

ensikilt vatten i havet är sådant fiske likaledes fritt, dock med den inskränkningen

att fisket inte får avse lax. De remissinstanser, som företräder Norrbottens

län, har gjort gällande, att en frigivning av fisket på rekommenderat

sätt i Nedertorneå skärgård skulle medföra avsevärt ökade olägenheter

för yrkesfiskarna samt nödvändiggöra en skärpt övervakning, som

kunde framkalla irritation. Det är givet att liknande synpunkter kan anläggas

även för andra kuststräckor. Emellertid gäller redan nu särskilda

regler för fiskevattnen i Nedertorneå skärgård och förhållandena där synes,

såsom nyssnämnda remissinstanser påpekat, vara så speciella alt ett

undantag framstår som befogat. De finska representanterna vid de nordiska

överläggningarna bar förklarat, att de inte hade något att erinra mot

att sådant undantag göres.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 åi 1960

Enligt förslaget skall alla utlänningar, som bott här minst två år, få fiska

även i frivattnet i de stora sjöarna. Såsom bl. a. hovrätten för Västra Sverige

påpekat ligger det då nära till hands att medgiva nordiska medborgare

på mera tillfälligt besök samma rätt. Eu sådan utsträckning kan emellertid

tidvis medföra en avsevärd ökning av antalet fiskande i dessa sjöar,

där fiskbeståndet inte på samma sätt som i havet kan återställas utan särskilda

åtgärder. Nordiska medborgare på tillfälligt besök vid sjöarna torde

vidare relativt lätt kunna utverka medgivande av fiskerättsägare att där

fiska på enskilt vatten. Härtill kommer att den föreslagna rätten i de övriga

nordiska länderna blott avser fiske i havet. Det synes därför ej finnas

anledning att nu gå längre än som föreslagits i niomannakommitténs lagutkast.

Vid överläggningarna har man varit enig om att spörsmålet om en utökning

av likställigheten till att avse jämväl yrkesmässigt fiske i detta sammanhang

inte bör upptagas till behandling. För denna åsikt, vilken jag

delar, talar främst att rekommendationen endast avser icke yrkesmässigt

fiske.

Niomannakommittén har framhållit, att likställigheten endast bör avse

fiske såsom fritidssysselsättning utan ekonomisk betydelse och »i synnerhet

utan att fångsten avhändes mot betalning». Även från yrkesfiskarnas

sida har såväl i Sverige som i Danmark och Norge bestämt påynkats, att

fångsten inte skall få försäljas. I Finland avses begränsningen mot det

yrkesmässiga fisket skola ske genom uttrycket »husbehovs- och rekreationsliske».

Enligt vad som upplysts vid de tidigare nämnda överläggningarna

anses detta uttryck i Finland innebära att fångst inte får säljas. Då det är

tveksamt huruvida i uttrycket fritidsfiske ligger ett kategoriskt förbud mot

att fångst säljes, är det givetvis av stor vikt att bestämmelserna utformas

så att man iklart kan avgöra om en överträdelse skett. Med hänsyn härtill

och för att vinna överensstämmelse med de bestämmelser, som enligt uttalanden

vid de nordiska överläggningarna kommer att föreslås i Danmark

och Norge, synes det vara lämpligt, att i författningsbestämmelse direkt angives

att fångst inte får försäljas.

Niomannakommitténs förslag innebär vidare den inskränkningen, att fisket

endast skall få ske med handredskap. Av motiven framgår, att man

därvid endast avsett spö, pilk och liknande redskap. Såsom några remissinstanser

påpekat finns inte någon vedertagen definition av uttrycket handredskap.

Detta omfattar enligt vanligt språkbruk säkerligen — förutom

nyssnämnda redskap — bland annat handmanövrerade nätredskap. Enligt

Nordiska rådets rekommendation torde emellertid här avsett fiske få utövas

endast med vissa redskap, som är försedda med krok. Detta synes uttryckligen

böra angivas i författningstexten, lämpligen på sätt som, enligt

vad jag nyss anfört, angivits i niomannakommitténs motiv.

Även om de nu angivna lindringarna i fråga om fiskerätten för utlänningar

genomföres, kommer, som jag tidigare nämnt, att kvarstå en hel

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960 17

del fall då utlänningar inte får fiska utan särskilt tillstånd. I många av

dessa framstår det som ett alltför tidsödande och omständligt förfarande

att tillståndsärendet skall prövas av Kungl. Maj :t, särskilt som de militära

synpunkter, vilka i sådant ärende bör beaktas, numera har minskat i betydelse.

Vill man effektivt upprätthålla kravet på att utlänningar på kortare besök

i Sverige skall utverka tillstånd för att fiska här, torde det vara nödvändigt

att finna en smidigare form för tillståndsgivningen än den nu gällande.

I enlighet med riksdagens rekommendation i anledning av 1957 års

riksdagsrevisorers berättelse samt kammarkollegiets förslag (propositionen

s. 21 f.) synes därför sådan lagändring böra genomföras att Kungl. Maj:l

kan delegera tillståndsgivningen till myndighet. Delegationen synes emellertid

tills vidare blott böra avse tillstånd till fritidsfiske. I viss överensstämmelse

med vad som gäller beträffande tillstånd för svensk medborgare alt

med fast redskap fiska i allmänt vatten torde delegationen böra ske till

fiskeristyrelsen, då det gäller generella tillstånd, samt jämväl till länsstyrelsen,

då det gäller rätt för viss person att fiska inom visst län. Avser tillståndet

endast fritidsfiske med handredskap under en kortare tid, förslagsvis

14 dagar, synes tillstånd böra kunna lämnas även av polismyndigheten i

orten. En sådan möjlighet torde vara av stort värde för en utlänning under

semesterresa eller som provisorium i avbidan på att frågan om tillstånd avseende

en längre tid skall hinna prövas av fiskeristyrelsen eller länsstyrelsen.

Vad angår frågan om den författningsform, i vilken de föreslagna bestämmelserna

bör utfärdas, har niomannakommittén av principiella skäl

föreslagit, att såväl stadgandena om de domicilierade utlänningarnas rätt

som de speciella likställighetsreglerna för medborgare i andra nordiska länder

skall införas direkt i lagtexten. I remissyttrandena över rekommendationen

har i allmänhet denna fråga ej diskuterats. För egen del ansluter jag

mig till den av hovrätten för Västra Sverige uttryckta åsikten, att den för

domicilierade utlänningar föreslagna generella rätten till fiske bör inskrivas

direkt i lagtexten. I fråga om likställighetsreglerna för nordiska medborgare

synes däremot, såsom näxnnda hovrätt och fiskeristyrelsen anfört,

starka skäl tala för att de införes i en kungörelse, som Kungl. Maj:t utfärdar

med stöd av bemyndiganden i 4 och 21 §§ fiskerättslagen. Såsom

nämnda myndigheter framhållit bär sådana begrepp som fritidsfiske och

handredskap inte utan tvingande skäl införas i fiskerättslagen. Mot eu

sådan åtgärd talar även önskemålet att bestämmelserna smidigt skall kunna

anpassas efter vunna erfarenheter och utvecklingen av det nordiska samarbetet.

Sveriges fiskares riksförbund har framhållit, att man bör sträva

efter full jämställdhet för nordiska medborgare i fråga om fiske i nordiska

vatten. En lagändring, som inskränker jämställdheten till fritidsfiske med

nandredskap i havet, kan försvåra en utvidgning av de nordiska medborgarnas

fiskerätt till att avse fritidsfiske även i de stora sjöarna eller yrkes
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

fiske. Det kan vidare erfarenhetsmässigt visa sig lämpligt att ändra omfattningen

av de redskap som skall få användas eller att karakterisera arten av

fisket med något annat ord än fritidsfiske. Jag förordar därför, att i lagen

blott införes bestämmelser om de domicilierade utlänningarnas fiskerätt

samt om bemyndigande för Kungl. Maj :t att delegera tillståndsprövningen

till myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer.

I enlighet med det anförda har inom departementet upprättats förslag till

lag angående ändrad lydelse av 4 och 21 §§ lagen den 1 december 1950 (nr

596) om rätt till fiske (propositionen s. 33).

Därest lagförslaget antages, torde det få ankomma på Kungl. Maj :t att i

kungörelse meddela bestämmelser om de förutsättningar, under vilka medborgare

i andra nordiska länder utan särskilt tillstånd skall få fiska här i

riket på allmänt eller eljest fritt vatten, samt om delegation av den tillståndsprövning,

som även efter lagförslagets genomförande i vissa fall kommer

att erfordras. Ett utkast till sådan kungörelse har utarbetats inom departementet

(propositionen s. 34 f.). Med hänsyn särskilt till vad Nordiska

rådet uttalat rörande den lämpliga författningsformen torde det vara av

värde för riksdagen att erhålla upplysning om hur en sådan kungörelse —

med utgångspunkt från utredningen i detta ärende — enligt min mening

kan utformas.

Utskottet

En grundläggande skillnad består i svensk fiskerätt mellan enskilt fiske

och fritt fiske. En utlänning som äger eller arrenderar ett enskilt fiske är,

när det gäller möjligheten att utnyttja fisket, jämställd med en svensk ägare

eller arrendator. När det däremot gäller det fria fisket, d. v. s. rätten för

envar att fiska på allmänt vatten och på enskilt vatten i de fall detta får ske

utan hinder av enskild fiskerätt, är denna rätt förbehållen svenska medborgare.

Endast efter tillstånd av Kungl. Maj :t får utlänning utöva frifiske. Det

genom propositionen framlagda lagförslaget avser att i fråga om rätten till

frifiske införa likställighet mellan svenska medborgare och utländska medborgare

som är stadigvarande bosatta i Sverige. Utskottet finner förslaget

välgrundat och tillstyrker detsamma.

Oaktat lagförslaget gäller utlänningar över huvud taget, är det emellertid

uppenbart att förslaget kommer att få sin huvudsakligaste betydelse för medborgare

i våra nordiska grannländer. Förslagets räckvidd är emellertid i

andra avseenden begränsad och omfattar icke fiske som bedrives av sådana

utlänningar som tillfälligt uppehåller sig här. Departementschefen uttalar

emellertid att han ämnar föreslå att i administrativ ordning med stöd av

4 och 21 §§ fiskerättslagen utfärdas kungörelse, som medger medborgare i

de övriga nordiska länderna rätt att bedriva och utöva frifiske under förutsättning

att detta bedrives såsom fritidsfiske och endast med handred
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6 år 1960

19

skap. Eu dylik påbyggnad av den reform som innefattas i propositionens

lagförslag står i överensstämmelse med vad Nordiska rådet föreslagit och

utskottet uttalat i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 13/1957. Det

skall icke bestridas att den här bebådade reformen kan komma att medföra

olägenheter för yrkesfisket i en del fall. Sådana olägenheter föreligger emellertid

redan nu, och det är ej sannolikt att de kommer att i mera betydande

utsträckning öka genom att även övriga nordiska länders medborgare tilllåtes

att i den begränsade utsträckning varom nu är fråga utnyttja det fria

fisket vid våra kuster.

Utskottet vill alltså tillstyrka en reform i den av departementschefen angivna

riktningen. Fortfarande är det dock långt kvar till vad som måste betraktas

som det slutliga målet, nämligen en för alla de nordiska länderna

gemensam och enhetlig lagstiftning på fiskerättens område. Utskottet hoppas

därför att förevarande lagförslag och däri omnämnda ytterligare författningsförslag

kommer att följas av andra som syftar mot det sålunda angivna

målets förverkligande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Stockholm den 8 mars 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Göran Karlsson, Georg Carlsson,

Kristiansson*, Ebbe Ohlsson, Alexanderson*, Herbert Larsson och Wirmark;
från

andra kammaren: herrar Levin, Åhman, fru Torbrink, herrar Andersson

i Ryggestad, Persson i Tandö, Wachtmeister, Grebäck och Turesson*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

000403 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:103 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts t proposition med förslag till förordning med särskilda be stämmelser om rätt till avdrag vid 1960 års taxe a1 i texten