Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fiskevårdsområden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. I. Propositionen

1960-03-29 · 109 sidor, varav 77 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 77 av 109 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:8, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fiskevårdsområden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. I. Propositionen

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

1

Nr 8

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om fiskevårdsområden m. m., dels ock i

ämnet väckta motioner.

I. Propositionen

Genom en den 5 februari 1960 dagtecknad proposition, nr 50, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av tredje lagutskottet, har Kungl. Maj:t

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll föreslagit riksdagen att antaga nedanstående vid propositionen

fogade lagförslag.

1) Förslag

till

Lag

om fiskevårdsområden

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

För samfällt ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av fiskerättsägarnas

gemensamma intressen må bildas fiskevårdsområde, för vilket

delägarna äga besluta på sätt närmare stadgas i denna lag.

Fiskevårdsområde må ej omfatta fiske i allmänt vatten i annat fall än då

fisket bedrives med stöd av stadgandet i 3 § första stycket lagen om rätt

till fiske eller förordnande enligt tredje stycket samma lagrum. Ej heller

må fiskevårdsområde avse fiske, som enligt lag får bedrivas i enskilt vatten

utan stöd av enskild fiskerätt eller som utövas inom nationalpark eller

inom område, vari fisket regleras genom överenskommelse med främmande

makt.

Fiskevårdsområde må ej heller avse fiske inom område som blivit anvisat

till lapparnas uteslutande begagnande. Genom bildande av fiskevårdsområde

må ej inskränkning ske i lapparnas rätt till fiske i vissa övriga delar

av riket enligt vad därom särskilt är stadgat.

2 §.

Fiskevårdsområdes delägare utgöras av ägarna till det fiske som ingår i

området.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. I\''r 8

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Ägare av faslighet till vars förmån gäller servitut, som innefattar rätt

att med uteslutande av fiskets ägare utnyttja fisket,

boställshavare, som själv brukar bostället, samt

innehavare av besittningsrätt för obegränsad tid till fastighet, som tillhör

kronan eller allmän inrättning,

skola dock i fiskerättsägarens ställe anses som delägare.

Innefattar servitut rätt till allenast en del av den besvärade fastighetens

fiske, skall i fråga om den delen vad i andra stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

3 §.

Har viss fastighets fiske upplåtits i sin helhet för längre tid än ett år,

skall brukaren i stället för upplåtaren anses som delägare i fiskevårdsområdet.

I fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen, må dock

brukaren endast med upplåtarens samtycke föra talan för fisket.

4 §•

Beslut om bildande av fiskevårdsområde meddelas av länsstyrelsen, som

i samband därmed har att fastställa stadgar för området.

Stadgarna skola angiva det fiske och det vattenområde som avses samt

grunderna för fiskets utövande och fiskevårdsområdets förvaltning. Ej må

föreskrivas att fiske skall nyttjas av delägarna i bolag.

5 §•

Beslut enligt denna lag skall gälla mot ny delägare.

Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande

6 §•

Fiskevårdsområde må bildas om samtycke föreligger antingen från delägare,

som företräda mer än hälften av delaktighetstalet och tillika utgöra

minst en tredjedel av antalet delägare, eller från delägare, som utgöra mer

än halva antalet delägare och tillika företräda minst en tredjedel av delaktighetstalet.

Skall fiskevårdsområdet omfatta ett eller flera vart för sig

oskiftade fisken, erfordras därjämte samtycke från minst en delägare inom

varje sådant fiske.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda, skall fiskevårdsområdet

bildas, om det befinnes lämpligt med hänsyn till vattenområdets

och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt.

Tiden för fiskevårdsområdes bestånd

7 §•

Fiskevårdsområde skall bildas för viss tid, minst tio och högst tjugufem

år.

Hava ej senast sex månader före utgången av den sålunda bestämda tiden

delägare, företrädande minst en tiondel av delaktighetstalet, hos länsstyrelsen

skriftligen anmält att förlängning av sistnämnda tid ej önskas,

skall denna anses förlängd med samma tid, som senast gällt för fiskevårdsområdets

bestånd. Har sådan anmälan gjorts, skall länsstyrelsen pröva

s. 3 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

3

huruvida förlängning skall ske. Därvid skall i tillämpliga delar gälla vad

om fiskevårdsområdes bildande är stadgat.

Delaktighet och rösträtt

8 §.

För varje delägare skall bestämmas hans delaktighet i fiskevårdsområdet.

Delägarna äga själva bestämma därom då de äro ense. I annat fall skall

delaktigheten bestämmas, för samfällt fiske med bestämda andelar efter

delägarens andel däri och i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt, skall uppskattningen, om ej särskilda

skäl till annan beräkningsgrund föreligga, grunda sig på omfattningen

av de skilda A^attenområdena.

9 §•

Där ej annorlunda föreskrivits i denna lag, skall varje delägare äga en

röst och den mening gälla, varom de flesta röstande äro ense. Vid lika röster

skall lottning ske.

För den som äger flera fastigheter eller fiskerätt med stöd av skilda

grunder räknas endast en röst. För dem som med samäganderätt äga en eller

flera fastigheter räknas ä\renledes endast en röst, dock att där de ensamma

äro delägare vad i första stycket sägs skall gälla.

Delägarna må vid fiskevårdsområdes bildande besluta annan beräkningsgrund

för rösträttens utövande, om anslutning härtill föreligger i den omfattning

som i 6 § första stycket sägs. Eljest må särskild beräkningsgrund

för rösträtten bestämmas endast om samtliga delägare äro ense därom.

Upplåtelse

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller flera

fastigheter, må upplåtelse av fiske ske endast om delägare med mer än

hälften av delaktighetstalet samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i första stycket sägs, må upplåtelse ske endast

om delägare med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet samtycka

därtill. Omfattar fiskevårdsområdet ett eller flera vart för sig oskiftade

fisken, skall i stället beträffande varje sådant fiske gälla vad i första stycket

är stadgat.

11 §.

Är delägare yrkesfiskare eller är fisket eljest av väsentlig betydelse för

hans försörjning, må utan hans samtycke upplåtelse ej ske av fiske, som

han med ensamrätt äger eller brukar, eller av fiske, vilket tidigare såsom

särskild lott tilldelats honom.

Vad i denna lag stadgas om upplåtelse skall ock gälla, då delägare tilldelas

fiskerätt i vatten, där han förut icke ägt sådan rätt.

Skyldighet att lämna tillskott m. m.

12 §.

Beslut om skyldighet för delägare att lämna tillskott eller om åtgärd, som

icke kan genomföras utan tillskott, är ej giltigt med mindre samtycke fö
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

religger från mer än hälften av delägarna och dessa tillika företräda mer

än hälften av delaktighetstalet. Bidragsskyldigheten skall fördelas efter

delaktigheten såvida ej samtliga delägare äro ense om annan beräkningsgrund.

13 §.

Inkomst, soin ej användes eller fonderas för fiskevårdsområdes räkning,

skall efter delaktighet fördelas mellan delägarna eller, därest inkomsten

härleder från upplåtelse av endast viss del av vattenområdet, mellan berörda

delägare.

Har fisket i dess helhet upplåtits för längre tid än ett år, må ej, med

mindre samtliga delägare äro ense, mer än halva vederlaget användas eller

fonderas för fiskevårdsområdets räkning.

14 §.

För fiskevårdsområdes förbindelser skola, därest annan fördelningsgrund

ej överenskommits enligt 12 §, delägarna svara envar efter sin delaktighet.

Brist hos någon skall fördelas mellan de övriga efter samma

grund. Betalningsansvar, som sålunda åvilar delägare, må göras gällande

endast av fiskevårdsområdet; och har förty fordringsägare att för betalning

söka detta.

Förslå ej de till fiskevårdsområdet influtna medel, som må för ändamålet

användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan

dröjsmål hos delägarna uttaxera och indriva vad som erfordras för betalningsskyldighetens

fullgörande.

Förfarandet vid fiskevårdsområdes bildande

15 §.

Fiskevårdsområde må bildas allenast efter ansökan av delägare. Ansökningen

skall vara skriftlig och ingivas till länsstyrelsen.

I ansökningen skola uppgivas:

1. det fiske och det vattenområde som avses;

2. det huvudsakliga ändamålet med fiskevårdsområdets bildande; samt

3. det huvudsakliga sätt varpå detta ändamål avses skola tillgodoses.

16 §.

Innan fiskevårdsområde bildas skall yttrande inhämtas från fiskeriintendenten

och hushållningssällskapets fiskerikonsulent.

17 §.

Innehåller ansökningen ej de i 15 § andra stycket angivna uppgifterna

eller kan ansökningen uppenbarligen icke bifallas, må den omedelbart avslås.

Bildande av fiskevårdsområde skall prövas vid förrättning under ledning

av förrättningsman som länsstyrelsen förordnar.

Äro delägarna ense, må länsstyrelsen utan föregående förrättning avgöra

ärendet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 5,

18 §.

Förrättningsmannen skall så snart som möjligt kalla delägarna till sammanträde.

Skriftlig kallelse skall senast fjorton dagar före sammanträdet tillställas

varje känd delägare. Finnes anledning till antagande att ej alla delägare

därigenom underrättas, skall beträffande första sammanträdet kallelsen

därjämte inom samma tid kungöras på sätt i 31 § stadgas.

Kallelse till fortsatt sammanträde må jämväl ske genom att meddelas

vid sammanträde som i laga ordning utlysts.

19 §.

Förrättningsmannen skall tillse att vid förrättningen förebringas utredning

angående de förhållanden som kunna vara av betydelse för frågan om

fiskevårdsområde bör bildas.

Sedan delägarna beretts tillfälle att yttra sig över den förebragta utredningen

ävensom förslag till stadgar, skall, om enighet ej uppnås, förrättningsmannen

genom omröstning bland delägarna utröna deras vilja.

Förrättningsmannen skall därutöver upprätta utlåtande huruvida fiskevårdsområde

bör komma till stånd eller ej. I förra fallet skall i utlåtandet

tillika intagas förslag till stadgar. I utlåtandet skall städse angivas huru förrättningskostnaderna

böra gäldas.

20 g.

Förrättningen skall avslutas med att utlåtandet jämte övriga till förrättningen

hörande handlingar under en månad hållas tillgängliga för delägarnas

granskning. Meddelande härom skall lämnas i samma ordning som

kallelse till fortsatt sammanträde.

Då den i föregående stycke omförmälda tiden gått tillända, skall förrättningsmannen

utan dröjsmål översända förrätlningshandlingarna jämte avgivna

erinringar till länsstyrelsen.

21 §.

Yppas vid förrättning ovisshet om förhållande, som har betydelse för

fiskevårdsområdets bildande men är av beskaffenhet att kräva avgörande av

domstol eller behandling i annan ordning, skall förrättningen avbrytas och förhållandet

anmälas hos länsstyrelsen. I sådant fall må länsstyrelsen efter

omständigheterna förklara förrättningen vilande i avbidan på hindrets undanröjande

eller ock förklara frågan om fiskevårdsområdets bildande förfallen.

Förklaras förrättningen vilande, äger länsstyrelsen, om anledning

därtill förekommer, förelägga berörda delägare att inom viss tid väcka talan

vid domstol vid påföljd att frågan om fiskevårdsområdets bildande eljest

förklaras förfallen.

22 §.

Sedan ärendet av förrättningsmannen överlämnats till länsstyrelsens

prövning, har denna, därest ej ansökningen om bildande av fiskevårdsområde

finnes böra avslås, att antingen fastställa utlåtandet oförändrat eller

återförvisa ärendet till förrättningsmannen för ytterligare utredning vid fortsatt

förrättning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Ändring av stadgar in. m.

23 §.

Vid ändring av beslut om fiskevårdsområdes stadgar eller bestånd skall i

tillämpliga delar gälla vad ovan är stadgat. Stadgeändring, som ej avser

fiskevårdsområdes omfattning eller grunderna för fiskets utövande, må dock

efter delägarnas hörande ske utan att förrättning hållits. I ärende, som avser

allenast jämkning av delaktighetstal till följd av ändrad fastighetsindelning,

må länsstyrelsen, sedan ägarna till de fastigheter som berörts av indelningsändringen

lämnats tillfälle till yttrande, omedelbart besluta.

24 §.

Har naturhändelse, byggande i vatten eller annan omständighet väsentligt

förändrat vattenområdet eller fisket eller visar sig förekomsten av fiskevårdsområde

kränka tredje mans rätt, må länsstyrelsen på ansökan av delägare

eller annan, vars rätt är därav beroende, förordna om fiskevårdsområdes

upplösning eller eljest ändra beslut, som rör fiskevårdsområdet.

Upplöses fiskevårdsområde med stöd av bestämmelsen i första stycket,

vare ej erforderligt att förrättning hålles, dock skola delägarna samt fiskeriintendenten

och hushållningssällskapets fiskerikonsulent höras.

Styrelse

25 §.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse bestående av en eller flera

personer.

Utse ej delägarna styrelse, må länsstyrelsen på ansökan av någon vars rätt

är därav beroende tillsätta sådan. Delägare är, om han av länsstyrelsen utses

till ledamot av styrelsen, skyldig mottaga uppdraget; han äger dock

avgå efter fem år och är sedermera ej skyldig att ånyo mottaga sådant uppdrag

förrän ytterligare fem år förflutit.

Ledamot av styrelsen må av delägarna entledigas. Av länsstyrelsen utsedd

ledamot skall dock kvarstå till dess hos länsstyrelsen visats att delägarna

utsett annan ledamot och denne åtagit sig uppdraget.

26 §.

Styrelsen skall verkställa delägarnas beslut, företräda fiskevårdsområdet

mot tredje man samt inför domstolar och andra myndigheter föra områdets

talan ävensom i övrigt handhava områdets angelägenheter i alla frågor i

vilka beslutanderätten ej förbehållits delägarna.

27 §.

Ledamot av styrelsen må ej deltaga i styrelsens behandling av fråga,

vari han äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot fiskevårdsomrädets.

Ledamöter av styrelsen, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller

eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda fiskevårdsområdet skada,

skola svara för skadan en för alla och alla för en. På sätt nu nämnts skola

de jämväl svara för skada, som de genom överträdelse av bestämmelse i

denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

28 §•

Väckes ej talan å förvaltningen inom sex månader från det styrelsens förvaltningsberättelse

framlagts å sammanträde med delagarna, skall styrelsen

anses hava beviljats ansvarsfrihet. Grundas sådan talan därpå att styrelseledamot

begått brottslig gärning, må den ändock vackas, dar ej ansvarsfriheten

uppenbarligen avsett även den gärningen.

Straffbestämmelse

29 g.

Delägare, som fiskar i strid med stadgarna eller vad delägarna med stöd

av denna lag beslutat, straffes, om ej gärningen eljest ar belagd med stratt,

med dagsböter. Sådant brott må ej åtalas av allmän åklagare, med mindre

det av målsägande angives till åtal. Fiskevårdsområdet ävensom delagare

däri må därvid anses som målsägande.

Besvär, kostnader m. m.

30 §.

Menar delägare, att beslut, som fattats vid sammanträde med delägarna,

eller beslut, som enligt 14 § andra stycket fattats av styrelsen, icke tillkommit

i behörig ordning eller att det eljest strider mot lag eller foifattning

eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt, ma talan foras

hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola hava inkommit inom tva^ månader

från beslutets dag. Avse besvären talan mot styrelses beslut, skall besvärstiden

dock räknas från det delägaren fick del av beslutet.

Beslut angående fiskets utövande skall, om ej länsstyrelsen annorlunda

förordnar, lända till efterrättelse utan hinder av förd talan.

31 §.

Då beslut som länsstyrelse meddelar enligt denna lag angår så inånga

att avskrift av beslutet ej lämpligen kan tillställas envar av dem, skall meddelande

om beslutet på statsverkets bekostnad intagas i en eller flera tidningar

inom orten. Delgivning skall anses hava skett den dag da meddelandet

först infördes i sådan tidning.

Mot länsstyrelses beslut enligt denna lag ma talan foras hos Konungen

genom besvär, vilka skola hava inkommit till jordbruksdepartementet inom

två månader efter det delgivning skett.

Länsstyrelses beslut, som avser annat än fiskevardsomrades bildande,

skall, om ej annorlunda förordnas, lända till efterrättelse utan hinder av

förd talan.

32 §.

Förrättningsman är berättigad till ersättning enligt vad särskilt stadgas.

Förrättningskostnader skola förskjutas av sökanden. I den nian bidrag

icke utgår av allmänna medel, skola förskjutna kostnader slutligen galdas

av delägarna efter vars och ens delaktighet, om fiskevårdsområdet kommer

till stånd, men eljest stanna å sökanden.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

33 §.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av denna lag meddelas av

Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1961, då lagen den 30 juni 1913

(nr 97) om gemensamhetsfiske skall upphöra att gälla. Sistnämnda lag

skall dock alltjämt äga tillämpning på fastställt gemensamhetsfiske.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i nya lagen, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

2) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)

om rätt till fiske

Härigenom förordnas, att 24, 26, 35 och 40 §§ lagen den 1 december 1950

om rätt till fiske skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

24 §.

Gällande lydelse

Oskiftat fiske ävensom annat fiske

som är samfällt för två eller flera

fastigheter må nyttjas av fastigheternas

ägare efter vad de kunna

sämjas. Sämjas de ej, må rätten

på ansökan av någon av dem föreskriva

huru fisket må nyttjas. Innan

sådan föreskrift meddelas skola

de övriga ägarna genom särskilda

underrättelser av domstolen erhålla

tillfälle att yttra sig, såvitt det kan

ske utan märklig tidsutdräkt.

Upplåtelse av — —---------

Vad i denna paragraf stadgas äger

ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske

eller ingår i sådant

fiske.

Föreslagen lydelse

Oskiftat fiske ävensom annat fiske

som är samfällt för två eller flera

fastigheter må nyttjas av fastigheternas

ägare efter vad de kunna

sämjas. Sämjas de ej, må länsstyrelsen

på ansökan av någon av

dem föreskriva huru fisket må nyttjas.

Innan sådan föreskrift meddelas

skola de övriga ägarna genom

särskilda underrättelser erhålla tillfälle

att yttra sig, såvitt det kan ske

utan märklig tidsutdräkt.

— flera fastigheter.

Vad i denna paragraf stadgas äger

ej tillämpning å fiske som ingår i

fiskevårdsområde.

26 §.

Om gemensamhetsfiske, om fis- Om fiskevårdsområde, fiske inom

ke inom nationalpark, så ock om nationalpark samt lapparnas rätt till

lapparnas rätt till fiske i vissa delar fiske i vissa delar av riket gäller vad

av riket gäller vad särskilt är stad- särskilt är stadgat,

gat.

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

35 §.

Den som bryter mot föreskrift, som Den som bryter mot föreskrift, som

meddelats av länsstyrelse eller dom- meddelats med stöd av 16, 22 eller

stol med stöd av 16, 22 eller 24 §, 24 §, eller anbringar fiskeredskap

eller anbringar fiskeredskap eller an- eller anordning i uppenbar strid med

ordning i uppenbar strid med vad vad som gäller om fiskådra, dömes

som gäller om fiskådra, dömes till till straff för olovligt fiske enligt vad

straff för olovligt fiske enligt vad i 34 § sägs.

i 34 § sägs.

40 §.

Brott varom —---synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårdsområde

må fiskevårdsområdet anses

som målsägande.

Denna lag träder i kraft den 1

januari 1961; dock skall i fråga om

fastställt gemensamhetsfiske äldre

lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket

består. Har ansökan

enligt 24 § första stycket gjorts

till rätten före ikraftträdandet, skall

den behandlas enligt äldre lag.

3) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390)

om fiskearrenden

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

3 §•

Gällande lydelse

Upplåtelse av fiske skall ske för

viss tid, ej understigande fem år,

eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse

av gemensamhetsfiske må

dock ske för återstoden av den tid,

för vilken fisket bildats. Därest upplåtelsen

angår huvudgård till fideikommiss,

boställe eller annan fastighet,

varöver upplåtaren icke äger

förfoga utöver sin egen besittnings
-

Föreslagen lydelse

Upplåtelse av fiske skall ske för

viss tid, ej understigande fem år,

eller för arrendatorns livstid. Upplåtelse

av fiske, som ingår i fiskevårdsområde,

må dock ske för återstoden

av den tid, för vilken fiskevårdsområdet

bildats. Därest upplåtelsen

angår huvudgård till fideikommiss,

boställe eller annan fastighet,

varöver upplåtaren icke äger förfoga

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

tid, må upplåtelsen ske för sådan tid. utöver sin egen besittningstid, må

Är tiden icke så bestämd som nu upplåtelsen ske för sådan tid. Är tisagts,

skall avtalet anses ingånget den icke så bestämd som nu sagts,

för en tid av fem år. skall avtalet anses ingånget för en tid

av fem år.

I fråga---motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961; dock skall i fråga om

fastställt gemensamhetsfiske äldre

lag alltjämt tillämpas så länge gemensamhetsfisket

består.

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904 (nr 48 s. 1)

[om samäganderätt

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 30 september 1904 om samäganderätt1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angrves.

19 §.

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

I fråga om ägor, som vid skifte

av jord blivit undantagna för delägarnes

allmänna behov eller eljest

äro samfällda för flera fastigheter,

de där till någon del hava sina ägor

genom skifte eller eljest åtskilda,

äge vad i denna lag finnes stadgat

ej tillämpning, utom såvitt angår

mark, som varit till ständigt ryttare-,

soldat- eller båtsmanstorp anslagen;

ej heller vare i något fall

lagens föreskrifter tillämpliga i avseende

å oskift fiske\ratten eller i

fråga om bildande av jaktvårdsområde,

bestående av allenast en fastighet.

I fråga om ägor, som vid skifte

av jord blivit undantagna för delägarnes

allmänna behov eller eljest

äro samfällda för flera fastigheter,

de där till någon del hava sina ägor

genom skifte eller eljest åtskilda,

äge vad i denna lag finnes stadgat

ej tillämpning, utom såvitt angår

mark, som varit till ständigt ryttare-,

soldat- eller båtsmanstorp anslagen;

ej heller vare i något fall

lagens föreskrifter tillämpliga i avseende

å oskift fiskevatten eller i

fråga om bildande av jaktvårdsområde,

bestående av allenast en fastighet,

eller av fiskevårdsområde, omfattande

allenast en fastighet eller

det till allenast en fastighet hörande

fisket.

Senaste lydelse av 19 §, se SFS 1951:291.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Gällande lydelse Föreslagen lydelse

Beträffande egendomsgemenskap —--särskilt stadgat.

Vad i------------• — äger del.

Denna lag träder i kraft den 1 januari

1961.

II. Motioner

I samband med propositionen har utskottet behandlat nio i anledning a\

densamma väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 530 av herr

Carlsson, Eric, m. fl., och nr 531 av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., nr 532

av herr Pålsson m. fl. och nr 533 av herr Sveningsson samt i andra kammaren

nr 656 av herr Agerberg m. fl, nr 657 av herr Hamilton, nr 658 av

Svensson i Krokstorp m. fl, nr 659 av herr Eliasson i Sundborn m. fl samt

nr 660 av herr Grebäck m. fl.

I motionerna I: 530 och II: 659\ som är likalydande, hemställes, »1. att

riksdagen vid behandling av propositionen nr 50 måtte besluta, att upplåtelse

av fiske, som delägare av fiskevårdsområde med ensamrätt äger eller

brukar, eller av fiske, vilket tidigare såsom särskild lott tilldelats honom,

icke må ske utan delägarens samtycke, därest upplåtelsen medför intrång

i hans rätt till husbehovsfiske eller eljest till fiske som tillskott till försörjningen,

samt att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderlig

författningstext; 2. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

anhålla om skyndsam prövning och framläggande av förslag om att kostnader

för bildande av fiskevårdsområde till minst hälften av sitt belopp

må gäldas av allmänna medel samt om att kostnaderna, därest ansökan om

bildande av fiskevårdsområde lämnas utan bifall, städse må stanna å statsverket;

3. att riksdagen även i övrigt måtte beakta vad i motionen har anförts».

I motionerna I: 531 och II: 660, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen

i anledning av propositionen nr 50 till årets riksdag ville besluta sådan

ändring i förslaget till lag om fiskevårdsområden, att fiskevårdsområde, som

kommer att omfatta det till allenast en fastighet hörande fisket, skall, då

detta ej ensamt för sig utgör en fastighet, kunna bildas, om samtycke föreligger

från delägare, som antingen företräder mer än hälften av delaktighetstalet

eller utgör mer än halva antalet delägare». I

I motionerna I: 532 och II: 656, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen

måtte besluta, att 6, 10 och 11 §§ första stycket i lag om fiskevårdsområden

skall erhålla följande lydelse:

1 Likalydande motioner är i sin helhet tryckta bland andra kammarens motioner.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

6 §•

Fiskevårdsområde må bildas om samtycke föreligger från mer än hälften

av delägarna och dessa tillika företräda mer än hälften av delaktighetstalei.

Skall fislcevårdsområdet omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade fisken,

erfordras därjämte samtycke från minst en delägare inom varje sådant

fiske.

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna uppfyllda, skall fiskevardsområdet

bildas, om det befinnes kunna ske utan förfång av någon

betydelse för delägare och om det befinnes lämpligt med hänsyn till vattenområdets

och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i

övrigt.

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde i sin helhet samfällt för två eller flera

fastigheter, må upplåtelse av fiske ske endast om mer än hälften av delägarna

samtycka därtill och dessa tillika företräda mer än hälften av delaktighetstalet.

Är fisket ej så beskaffat som i första stycket sägs, må upplåtelse ske endast

om mer än två tredjedelar av delägarna samtycka därtill och dessa tillika

företräda mer än två tredjedelar av delaktighetstalet. Omfattar fiskevårdsområdet

ett eller flera vart för sig oskiftade fisken, skall i stället beträffande

varje sådant fiske gälla vad i första stycket är stadgat.

11 §•

År delägare yrkesfiskare eller utnyttjar delägare fisket såsom husbehovsfiske

eller eljest såsom tillskott till försörjningen, må utan hans samtycke

upplåtelse av fiske ej ske, därest det kan antagas att upplåtelsen kommer att

medföra försämring av nagon betydelse i delägarens möjligheter att utöva

fiske.

Vad i---sådan rätt.»

I motionerna 1: 533 och II: 657, som är likalydande, hemställes, »att riksdagen

måtte dels avslå Kungl. Maj :ts proposition nr 50, dels i skrivelse till

Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t måtte efter förnyad utredning förelägga

riksdagen förslag innebärande en modernisering av lagen om gemensamhetsfiske

med bibehållande av de för denna lag gällande rättsprinciperna.

» I

I motionen II: 658 hemställes,

»1. att riksdagen matte besluta sådana ändringar av förslaget i proposition

nr 50 till lag om fiskevårdsområden,

a) att benämningen fiskevårdsområde utbytes mot benämningen fiskevårdssamfällighet,

b) att i lagen införes en allmän regel om att i fiskevårdssamfällighet blott

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

skall ingå sådana fiskevatten som på grund av belägenhet och beskaffenhet

i övrigt lämpar sig för gemensam fiskevård,

c) att, där viss fastighets fiske upplåtits i sin helhet för viss tid, brukaren

skall i stället för upplåtaren anses såsom delägare i fiskevårdssamfälligheten

blott om upplåtelsen avser längre tid än fem år,

d) att fiskevårdssamfällighet måtte få bildas, endast om samtycke föreligger

från delägare som företräder i fråga om oskiftat fiske minst hälften

och i övrigt minst 2/3 av såväl delaktiglietstal som huvudtal, varvid, om fiskevårdssamfälligheten

skall omfatta ett eller flera vart för sig oskiftade

fisken, samtycke bör erfordras från delägare som företräder minst hälften

av såväl delaktighetstal som huvudtal räknat inom varje sådant fiske,

e) att såsom villkor för fiskevårdssamfällighetens bildande skall gälla

jämväl att någon delägare ej därigenom lider uppenbart förfång,

f) att, för det fall att delägarna själva kan enas om delaktighetstalen, detta

skall dokumenteras genom av dem alla undertecknad skriftlig handling,

för vars giltighet erfordras att förrättningsmannen ej finner överenskommelsen

lända till uppenbart förfång för delägare eller tredje man,

g) att beträffande fiske som ej är samfällt beräkningen av delaktighetstal

skall grunda sig på uppskattning, av beskaffenhet som krävs för laga

skifte av fiske enligt 20 kap. 8 § jorddelningslagen,

h) att för full upplåtelse av hela eller del av fiskevårdssamfällighetens

område skall krävas enhällighet bland delägarna samt för upplåtelse i övrigt

samtycke från delägare som företräder minst hälften i fråga om oskiftat

fiske och minst 2/3 i fråga om annat fiske av såväl delaktighetstal som huvudtal,

i) att, där delägare är yrkesfiskare eller fisket eljest är av väsentlig betydelse

för hans försörjning, hans samtycke skall erfordras för upplåtelse,

även då fråga är om oskiftat vatten däri vederbörande har del, och

j) att, innan fiskevårdssamfällighet bildas, yttrande skall inhämtas —

förutom av fiskeriintendenten — av hushållningssällskapets fiskerinämnd

efter hörande av fiskerikonsulenten;

2. att riksdagen måtte besluta, att i förslaget till lag angående ändring av

lagen den 1 december 1950 (nr 596) om rätt till fiske skall göras sådan

ändring av 24 § att ordet länsstyrelsen utbytes mot ordet rätten samt i 24,

26 och 40 §§ sådan ändring att beteckningen fiskevårdsområde utbytes mot

beteckningen fiskevårdssamfällighet;

3. att riksdagen måtte besluta sådan ändring av förslagen till lag angående

ändrad lydelse av 3 § lagen den 27 juni 1957 (nr 390) om fiskearrenden

och till lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 30 september 1904

(nr 48 s. 1) om samäganderätt, att beteckningen fiskevårdsområde utbytes

mot beteckningen fiskevårdssamfällighet; samt

4. att vederbörande utskott måtte utarbeta förslag till härför erforderliga

ändringar i de föreliggande förslagen till lagtext».

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

III. Propositionens huvudsakliga innehåll

Rätten att fiska är enligt svensk lag antingen förenad med rätt till fastighet

(enskilt fiske) eller fri för varje svensk medborgare (fritt fiske). Utgångspunkten

för det nu framlagda förslaget, som praktiskt taget endast berör

det enskilda fisket, har varit att rätten till fiske i ett visst vatten vanligen

tillkommer så många, att fisket inte kan rationellt utnyttjas och svårigheter

uppstår för en effektiv fiskevård. Dessa problem är särskilt påtagliga

beträffande de vatten där fisket fortfarande är oskiftat mellan delägarna i

en by. Huvuddelen av det enskilda fisket torde fortfarande vara oskiftat.

De möjligheter som gällande rätt erbjuder att åvägabringa rättvisa och

samverkan mellan fiskerättsägare — främst 24 § fiskerättslagen och 1913

års lag om gemensamhetsfiske — är klart otillräckliga för det behov som

här föreligger. Det är för att lösa sådana problem som fiskevårdsföreningar

bildats. Betydelsen av dem erkännes, samtidigt som det framhålles att deras

möjligheter att komma tillrätta med uppkommande svårigheter är begränsade.

Genom propositionen avser man att stödja bl. a. denna verksamhet.

Vid tillkomsten av 1950 års fiskerättslagstiftning förutsattes av statsmakterna

att den då tillkomna reformen skulle följas av en lagstiftning som

ersatte 1913 års lag med en modernare lag. Detta är också den huvudsakliga

innebörden av det nu framlagda förslaget.

Efter viss förebild av bestämmelserna om jaktvårdsområden föreslås att

av ägare och brukare till fiske, oskiftat såväl som skiftat, skall —• för ordnande

av fiskeförhållandena och främjande av fiskerättshavarnas gemensamma

intressen — kunna bildas en sammanslutning, benämnd fiskevårdsområde.

Beslut härom skall meddelas av länsstyrelsen, som dock på avgörande

punkter är bunden av delägarnas beslut. Sålunda kräves för tillkomsten

av fiskevårdsområde viss anslutning bland delägarna. Denna skall

utgöra antingen enkel majoritet efter huvudtalet jämte anslutning från en

tredjedel, räknat efter delaktigheten, eller enkel majoritet efter delaktighet

jämte anslutning från en tredjedel efter huvudtalet.

Bildande av fiskevårdsområde skall i regel föregås av förrättning. Därvid

skall bl. a. uppgöras förslag -till stadgar. Stadgarna fastställes av länsstyrelsen.

Fiskevårdsområdet skall vara till tiden begränsat men med möjlighet till

förlängning. Nya delägare är i princip bundna av vad som tidigare beslutats.

Tillkomsten av ett fiskevårdsområde inverkar inte på bestående äganderättsförhållanden.

Vid fiskets utövande blir däremot den enskilde fiskerättshavaren

bunden av stadgarna och delägarnas beslut. Möjlighet för delägare

att anföra besvär kommer att finnas. Även skyddet av tredje mans

rätt har i lagförslaget beaktats.

I fråga om rösträtten inom den nya organisationen föreslås, att för vissa

i lagen särskilt nämnda beslut, t. ex. om upplåtelse av fiske eller skyldighet

att lämna tillskott för gemensamt ändamål, röstning skall ske efter delaktighet

eller med viss hänsyn till delaktigheten. I fråga om rösträtten i allmän
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Tredje lagutskottets utlåtande nr S år 1960

het utgår lagförslaget ifrån att röstning skall ske efter huvudtalet ehuru

med möjlighet för delägarna att besluta om annan ordning. — Enkel majoritet

skall i allmänhet vara tillräcklig.

För beslut om upplåtelse av fiske skall krävas, förutom viss kvalificerad

majoritet, samtycke av yrkesfiskare med eget fiske och därmed likställda.

För fiskevårdsområde skall finnas en styrelse, som företräder fiskevårdsområdet

utåt och verkställer delägarnas beslut.

Kostnaderna för fiskevårdsområdes bildande skall i princip bäras av delägarna

själva. Då det emellertid också får anses vara ett allmänt intresse

att fiskevårdsområden kommer till stånd, bör bidrag härtill kunna utgå av

allmänna medel. Genom att därvid i viss utsträckning taga i anspråk de enligt

vattenlagen utgående s. k. fiskeavgifterna finnes möjlighet att lämna

bidrag utan att riksstaten belastas.

I propositionen föreslås att den möjlighet som nu föreligger för delägare

i samfällt fiske att påkalla myndighets medverkan för att få till stånd föreskrifter

om dylikt fiskes nyttjande skall kvarstå. Dock föreslås den ändringen

att domstols nuvarande befattning med sådant ärende överflyttas till

länsstyrelsen.

Fiskevårdsområdet föreslås få rätt att såsom målsägande beivra inte blott

förseelse mot lagen om fiskevårdsområden utan även olovligt fiske.

Den föreslagna lagstiftningen medför följdändringar i -— förutom fiskerättslagen

— lagarna om fiskearrenden och samäganderätt. För den närmare

tillämpningen av lagen om fiskevårdsområden förutsättes särskilda

bestämmelser komma att utfärdas i administrativ ordning. IV.

IV. Propositionens tillkomsthistoria

Den 26 maj 1950 uppdrog Kungl. Maj:t åt fiskeristyrelsen med statens

fiskeriförsök att med beaktande av vad som anförts i propositionen nr 60

till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till fiske, företaga en översyn

bl. a. av de i fiskerättskommitténs betänkande med förslag till fiskelag

(SOU 1947:47) upptagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden

samt om upplåtelse av fiskerätt ävensom att till Kungl. Maj :t inkomma

med de förslag, vartill sistnämnda översyn kunde föranleda. Den 8 juni 1951

erliöll styrelsen därefter i uppdrag att i samband med fullgörandet av översynen

av de föreslagna bestämmelserna angående fiskevårdsområden jämväl

verkställa en utredning angående uttagande av lokala fiskevårdsavgifter

samt att till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, vartill sistnämnda utredning

kunde föranleda.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndiganden den 26 maj 1950 samt den

8 juni och den 6 juli 1951 tillkallade dåvarande statsrådet och chefen för

jordbruksdepartementet sistnämnda dag följande personer att såsom sakkunniga

biträda styrelsen vid översynen i nämnda delar, nämligen fiskaren

A. Aronsson, Ryssebo, Kristinehamn, ledamoten av riksdagens första

kammare, förste assistenten F. I. Boo, Borås, jägmästaren E. G. B. Dyberg,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Stockholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren S. G. E.

Ericsson, Näs, Vimmerby, hovrättsrådet K. W. Modigh, Göteborg, och häradshövdingen

G. G. Thulin, Lidingö.

Sedan styrelsen såsom en första etapp i fullgörandet av förenämnda uppdrag

år 1953 avgivit ett betänkande (stencilerat) med förslag till lagstiftning

om upplåtelse av rätt till fiske, har i ämnet den 27 juni 1957 utfärdats

lag om fiskearrenden (nr 390).

Styrelsen avgav därefter till fullgörande i övrigt av sitt ursprungliga utredningsuppdrag

den 2 februari 1956 ett betänkande med förslag till lag om

fiskeområde samt övriga därmed sammanhängande författningar (SOU

1956:17).

De sakkunniga instämde i styrelsens förslag, varvid Boo dock i viss del

avgav särskilt yttrande. Sekreterargöromålen utfördes av Modigh.

Den 8 januari 1959 har styrelsen avgivit betänkande med förslag till lag

om fiskevårdsavgift m. m. Därmed är de nyssnämnda utredningsuppdragen

slutförda.

Över 1956 års betänkande inhämtades yttranden från ett flertal myndigheter

och organisationer. I anledning av bl. a. anmärkningar som framställts

under remissbehandlingen har en överarbetning av förslaget skett

inom jordbruksdepartementet. Hovrättsassessorn G. M. Bäärnhielm som därvid

biträtt har i november 1957 avgivit en promemoria (stencilerad) till lag

om fiskevårdsområde m. m.

Över departementspromemorian har efter remiss yttranden avgivits av

hovrätterna för Västra Sverige och övre Norrland, lagberedningen, kammarkollegiet,

domänstyrelsen, lantmäteristyrelsen, fiskeristyrelsen, samtliga

länsstyrelser utom länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län samt Kopparbergs

län, samtliga fiskeriintendenter, samtliga hushållningssällskap

utom Göteborgs och Bohus läns, Älvsborgs läns södra, Skaraborgs läns, Kopparbergs

läns och Gävleborgs läns hushållningssällskap, fiskerinämnden för

Vänern, Sverige fiskares riksförbund, Svenska ostkustfiskarnas centralförbund,

Svenska insjöfiskarenas centralförbund, Svenska fiskevårdsförbundet,

Riksförbundet Landsbygdens folk och Svenska naturskyddsföreningen. Vid

ett flertal remisskrivelser har fogats yttranden från underordnade myndigheter

och enskilda organisationer. — En skrivelse i ärendet har därjämte inkommit

från ett antal ålfiskare i Blekinge län.

Ärendet har därefter varit föremål för ytterligare överväganden inom

j ordbruksdepartementet. V.

V. Gällande rätt i huvuddrag

1. Vissa bestämmelser i lagarna den 1 december 1950 om gräns mot allmänt

vattenområde och om rätt till fiske m. m.

Enligt vattengränslagen uppdelas rikets vattenområden i allmänt och enskilt

vatten. Enligt lagens huvudregel finnes allmänt vatten endast i havet

och sjöarna Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. I övriga

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

17

sjöar samt alla vattendrag är vattnet enskilt. Även i havet och de nämnda

fyra sjöarna finnes enskilt vatten; detta utgöres i regel av vattnet mellan

fastlandet och en linje, som tänkes dragen 300 meter från stranden. På

sådana platser, där kurvan som markerar tre meters djup går längre ut,

är allt vatten inom denna kurva enskilt. Med fastlandet jämställes i sammanhanget

ö, som är minst etthundra meter lång. övrigt vatten ut till territorialgränsen

eller, då det gäller de nämnda fyra sjöarna, sjöns mitt är

allmänt. Den nu nämnda huvudregeln har flera undantag av såväl allmän

som lokal karaktär. Anledning finnes ej att nu ingå på desamma.

För rätten att fiska är uppdelningen i allmänt och enskilt vatten av väsentlig

ehuru icke alltid av avgörande betydelse. Sålunda gäller enligt lagen

den 1 december 1950 om rätt till fiske att allt fiske med annat än fast redskap

är fritt för svenska medborgare i allmänt vatten. Fisket med fast redskap

i allmänt vatten är emellertid enligt huvudregeln beroende av myndighets

tillstånd. Rätten att fiska i enskilt vatten är däremot enligt huvudregeln

(5 §) förbehållet jordägaren, d. v. s. ägaren av den fastighet, till vilken

fisket hör. Äganderätten till vattenområdet kan sammanfalla med rätten

till fisket i området, men mycket ofta tillhör fisket en annan fastighet eller

grupp av fastigheter än vattenområdet exempelvis sålunda att vattenområdet

är delat mellan strandfastigheterna, medan fisket är samfällt för alla

delägarna i skifteslaget. Från den nämnda huvudregeln stadgar fiskerättslagen

åtskilliga delvis mycket långtgående undantag (5—21 §§), vilka bl. a.

innebär att fisket med rörligt redskap i Mälaren, trots att där ej finnes allmänt

vatten, i stor utsträckning är fritt.

Fiskerättslagen innehåller vissa bestämmelser för fiske, som är gemensamt

för flera fastigheter. Sålunda stadgas att fiske, som tillhör häradsallmänning

eller sådan allmänning, som avses i lagen om allmänningsskogar i

Norrland och Dalarna, äger delägarna i allmänningen rätt att nyttja. Utarrendering

av sådant fiske kan ske genom majoritetsbeslut i samma ordning,

som finnes föreskriven beträffande sådan allmännings förvaltning i övrigt

(23 §).

Fiskerättslagen innehåller vidare i 24 § vissa bestämmelser om fiske, som

är oskiftat eller eljest är samfällt för två eller flera fastigheter. Sådant

fiske får nyttjas av fastigheternas ägare »efter vad de kunna sämjas». Sistnämnda

uttryck lärer i enlighet med fiskerättskommitténs uttalande (SOU

1947: 47 s. 279) icke få tolkas så att fiske får bedrivas endast i den mån

samtliga delägare är ense därom eller att den som är missnöjd med de övrigas

sätt att fiska skulle ha någon vetorätt, utan denne hänvisas, därest

han icke föredrager att göra sina synpunkter gällande i annan ordning, exempelvis

genom att begära laga skifte eller fiskedelning enligt jorddelningslagen

eller gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag om gemensamhetsfiske,

att efter ansökan till vederbörande allmänna underrätt erhålla dennas föreskrifter

huru fisket får nyttjas. Övriga delägare skall beredas tillfälle att

yttra sig över dylik framställning, om detta kan ske utan märklig tidsutdräkt.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1900. 9 samt. Samt. Nr 8

opaginerad Kontrollera mot PDF

18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Fiskerättslagen innehåller i 30—32 §§ bestämmelser om åtgärder mot vanskötsel

av fiske. Förutsättningarna för ett ingripande från det allmännas sida

är att fiskerättshavaren i strid med allmänt intresse uppenbart vansköter

fisket antingen genom en alltför hård beskattning eller genom underlåtenhet

att utnyttja fisket. I första hand bör ett ingripande ske genom att

godvillig uppgörelse träffas om fiskets bedrivande (30 §). Om det visar sig

att ett sådant åtagande icke följes eller att överenskommelse icke är möjlig

att uppnå, kan länsstyrelsen fastställa föreskrifter om fiskets bedrivande,

s. k. fiskeriplan (31 §). För underlåtenhet att följa sådan föreskrift kan

länsstyrelsen stadga och utdöma vite (31 och 32 §§).

2. Vissa bestämmelser i fiskeristadgan

De viktigaste administrativrättsliga bestämmelserna på fiskets område,

bl. a. de grundläggande reglerna om sättet för fiskets utövande, återfinnes i

fiskeristadgan den 24 september 1954. I förevarande sammanhang är särskilt

av intresse vissa bestämmelser om fiskevård. Stadgan innehåller sålunda

förbud att använda vissa redskap och fångstmetoder, bestämmelser

om fredningstid för vissa arter och förbud att i vissa fall fånga fisk som ej

uppnått i stadgan angivna mått (6—13 §§).

Fiskeristadgan lämnar vidare länsstyrelserna vidsträckt bemyndigande

att meddela lokala bestämmelser om fiskets vård och bedrivande. Innan

dylika bestämmelser utfärdas, skall länsstyrelsen hålla sammanträde med

sakägare och andra intressenter (14—22 §).

3. Delning av fiske enligt jorddelningslagen

Delägare i ett oskiftat fiske har i vissa fall rätt att påkalla lantmäteriförrättning

för att få fisket delat. Utgöres fisket av särskild fastighet eller har

fisket med stöd av äldre bestämmelser avsatts som samfällighet, kan delning

ske enligt samma regler som gäller för laga skifte (20 kap. 8 §). En förutsättning

är emellertid att genom delningen ingen delägare lider förfång. Om

förfarandet lämnar lagen i övrigt endast den anvisningen att uppskattning

skall ske av fiskeområdet efter de olika delarnas godhet med hänsyn till

fisket. Begäres laga skifte av fastighet, vars värde med hänsyn till läge och

beskaffenhet i övrigt till huvudsaklig del består av fiske, gäller den än

strängare förutsättningen att delning i sådant fall icke må ske mot någon

delägares bestridande, om det icke är uppenbart, att delningen icke länder

denne till förfång (1: 14). Och har vid skifte enligt jorddelningslagen fiske

avsatts såsom för delägarna gemensamt, får särskild delning av fisket överhuvudtaget

icke ske (20: 8 sista punkten).

4. Lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske

Lagens huvudpunkter

Föreskriften i 1950 års fiskerättslag (24 §) och dessförinnan i 1896 års

fiskerättslag (10 §) att delägarna i oskiftat fiske må nyttja fisket efter vad

de kan sämjas har enligt vad som allmänt erkännes icke varit tillräcklig

s. 19 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

19

för att lösa de frågor som uppkommer vid gemensamt fiske. På grund härav

och då 1896 års lag — i likhet med gällande fiskerättslag — ej alls innehöll

några bestämmelser om förhållandet mellan delägarna i skiftat fiskevatten

tillkom lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske.

Lagen är tillämplig på såväl skiftade som oskiftade fisken, men uppställer

i vissa fall olika regler för dessa båda kategorier. Lagens huvudsyfte

kan sägas vara att ordna fisket på ett mera ändamålsenligt sätt än som

i allmänhet är möjligt, när — såsom vid oskiftat fiske — delägarna i regel

måste vara ense eller — såsom vid annat fiske — varje fiskerättsägare ensam

råder över fisket.

Enligt 1913 års lag kan delägarna i fiskevatten, som är oskiftat eller eljest

tillhörigt två eller flera, besluta att fisket i vattnet skall vara gemensamhetsfiske.

Beslut om gemensamhetsfiskes inrättande är ej giltigt med mindre

i avseende å fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften av samtliga

delägare förenat sig därom och dessa tillika företrätt mer än hälften

av samtliga delägares rösttal, och i avseende å annat fiskevatten beslutet biträtts

av minst två tredjedelar av samtliga delägare och dessa tillika företrätt

minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. — Beslutet skall

av länsstyrelsen fastställas, om med hänsyn till fiskevattnets gränser och

omfattning samt förhållandena i övrigt gemensamhetsfiske finnes böra inrättas.

Frågan om inrättande av gemensamhetsfiske skall i regel företagas till

prövning vid förrättning på stället.

I fråga om sättet för fiskets tillgodogörande gäller, att gemensamhetsfiske

skall antingen nyttjas av delägarna i bolag eller upplåtas på arrende eller

ock, om fisket ej är tillgodogjort på något av nu angivna sätt, brukas av

delägarna var för sig enligt fastställd plan. Fisket skall nyttjas av delägarna

i bolag, om de enhälligt överenskommer därom. Där gemensamhetsfiske skall

enligt fastställd plan nyttjas av delägarna var för sig, skall dylik plan antagas

av dem. Planen skall innehålla föreskrifter om beskaffenheten och antalet

av de fiskredskap som varje delägare får begagna vid fisket samt, då

fråga är om oskiftat fiskevatten, ange den ordning, i vilken delägarna får

använda de olika fiskeplatserna. Antagen plan för gemensamhetsfiskes brukande

skall underställas länsstyrelsen, som tillser huruvida planen tillkommit

i laga ordning samt överensstämmer med lag och författning. Planen

skall av länsstyrelsen antingen fastställas oförändrad eller ogillas.

Delägarna i gemensamhetsfiske skall, om de är flera än tre eller det eljest

yrkas av någon vars rätt är därav beroende, utse syssloman att uppbära

och omhänderha samt, i den mån det skall ske, fördela delägarna samfällt

tillkommande medel ävensom mottaga uppsägning och annat meddelande,

som rör fisket.

Lagens rösträltsregler bygger på principen om röstning efter delaktighet.

Lagen innehåller vidare bland annat föreskrifter om ändring av grunderna

för gemensamhetsfiske samt om gemensamhetsfiskes upphörande ävensom

vissa straffbestämmelser.

Det tidigare omnämnda stadgandet i 24 § första stycket fiskerältslagen

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

om nyttjande av samfällt fiske äger enligt tredje stycket samma paragraf

ej tillämpning å fiske som utgör gemensamhetsfiske eller ingår i sådant

fiske. Samma är förhållandet i fråga om det i paragrafens andra stycke

upptagna stadgandet, att delägare i samfällt fiske ej må annat än i samband

med upplåtelse av jord till brukande utan de flesta övrigas samtycke upplåta

fiskerätten åt annan än någon av delägarna.

Tillämpning. Brister. Reformförslag

1913 års lag har vunnit liten tillämpning. Gemensamhetsfisken har inrättats

huvudsakligen inom Kalmar läns södra hushållningssällskaps område.

Där fanns 61 gemensamhetsfisken vid årsskiftet 1955/56. I riket i övrigt

fanns vid nämnda tidpunkt endast några enstaka gemensamhetsfisken.

Orsaken till att lagen tillämpats i så ringa utsträckning har av fiskeristyrelsen

främst angivits vara svårigheterna att få gemensamhetsfisken till

stånd. Lagens bestämmelser om anslutning bland delägarna är stränga. Där

fullständig enighet bland delägarna icke kan ernås, erfordras dessutom ett

omständligt förrättningsförfarande. Styrelsen anser att hela denna procedur

ofta avskräcker intresserade personer från att vidtaga erforderliga åtgärder

för att inrätta gemensamhetsfisken.

En annan anmärkning som framställts mot lagen är, att den i olika avseenden

visat sig alltför stel. Bestämmelserna reglerar in i minsta detalj hur

i skilda hänseenden skall förfaras. Fislceristyrelsen anför i sitt betänkande

härom följande.

Det har sålunda icke i erforderlig utsträckning överlämnats åt tillämpningen

att lösa uppkommande organisationsspörsmål efter föreliggande särskilda

förhållanden. Sålunda torde lagen icke tillåta, att gemensamhetsfisket

endast omfattar fisket efter visst fiskslag. Ej heller lärer det enligt lagen

vara möjligt att exempelvis upplåta en del av fisket på arrende och låta delägarna

i övrigt handha fisket själva enligt fastställd plan. Även dessa förhållanden

ha med all sannolikhet bidragit till lagens ringa tillämpning.

Även om lagen sålunda befunnits vara behäftad med åtskilliga brister,

synes emellertid lagen, där den kommit till tillämpning, ha varit i icke ringa

mån ägnad att främja fisket och fiskevården.

Vid åtskilliga tillfällen har frågan om en revision av 1913 års lag varit aktuell.

1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 januari 1934 framlade sålunda lantbruksstyrelsen

förslag till ändring av lagen i vissa delar, vilket förslag dock

ej ledde till ändrad lagstiftning. Angelägenheten av att denna fråga snarast

måtte upptagas till behandling underströks ånyo av lantbruksstyrelsen i

skrivelse till Kungl. Maj :t den 5 januari 1942 med begäran om allsidig revision

av bestämmelserna rörande fiskerätt och därmed sammanhängande

förhållanden.

I anledning av en motion av herrar Skoglund i Umeå och Levin begärde

1942 års riksdag på hemställan av jordbruksutskottet i utlåtande nr 30 hos

Kungl. Maj :t utredning rörande en allmän revision av fiskerilagstiftningen.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 21

Riksdagen framhöll bl. a. som en trängande nödvändighet att 1913 års lag

omarbetades.

Sedan chefen för jordbruksdepartementet tillkallat hovrättsrådet P. O.

Palmquist för att utarbeta förslag angående revision av lagstiftningen om

gemensamhetsfiske, avgav denne ett betänkande i ämnet den 31 augusti

1943, vari han föreslog, att nämnda lag skulle upphävas och ersättas av en lag

om fiskevårdsområde. Förslag till bl. a. sådan lag framlades i betänkandet.

Utredningsmannen redovisade vissa uppgifter om lagens tillämpning. Sålunda

vore den samlade erfarenhet, som inom Kalmar läns södra hushållningssällskap

erhållits av där år 1943 gällande 55 gemensamhetsfisken, god.

För insjöfiskets del hade tjuvfisket i stort sett kunnat hejdas och fiskevården

hade kunnat främjas. Jämväl för saltsjöfisket hade de inrättade geinensamhetsfiskena

enligt utredningsmannens uppfattning visat sig betydelsefulla.

Här hade utarrendering av fisket till yrkesfiskare tillämpats i betydligt

större utsträckning än i fråga om insjöfisket.

Sammanfattningsvis yttrade utredningsmannen, att behov av och intresse

för en ordnad fiskevård i gemensamma fiskevatten föreligger, vilket bestyrktes

bland annat av det stora antal fiskevårdsföreningar som bildats i

olika delar av landet. En jämförelse mellan gemensamhetsfisken och fiskevårdsföreningar

gav vid handen, att många fördelar vore förenade med

förstnämnda organisationsform. Genom det officiella stöd som gavs åt gemensamhetsfiskena

fick dessa betydligt större fasthet och hade lättare att

motstå växlingar i delägarnas person och andra förändringar än föreningarna

kunde göra. Dessa band nämligen icke på samma sätt nya delägare

som gemensamhetsfiskena. Av föreningarnas karaktär av helt frivilliga sammanslutningar

följde vidare, att dessa ofta icke omfattade samtliga delägare.

Härutinnan låg givetvis en svaghet och en fara för att föreningarnas

fiskevårdsarbete blev utan egentligt resultat. Intresset hos medlemmarna

måste givetvis slappna, i den mån de märkte att deras arbete och kostnader

utnyttjades av personer som icke bidrog därtill och kanske till och med

vid utövandet av sitt fiske direkt motverkade föreningens strävanden.

över 1943 års betänkande avgavs yttranden av ett flertal myndigheter och

sammanslutningar. Dessa anslöt sig, på några få undantag när, i princip

till utredningsmannens förslag.

Ifrägavarade lagförslag föranledde emellertid icke någon lagstiftningsåtgärd,

utan frågan upptogs till förnyat övervägande av fiskerättskommittén.

I kommitténs förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar

(SOU 1947: 47) fanns i andra kapitlet i lagförslaget bestämmelser

om fiskevårdsområde. Dessa bestämmelser byggde i huvudsak på Palmquists

förslag.

Det förslag till ny lag om rätt till fiske, som genom proposition nr 60 framlades

för 1950 års riksdag, upptog emellertid inga bestämmelser i förevarande

ämne. Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, yttrade

i propositionen, att med anledning av vad som anförts i remissyttrandena

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

över kommittéförslaget ytterligare överväganden borde ske på flera viktiga

punkter.

I sitt utlåtande nr 23 i anledning av nämnda proposition, vilket utlåtande

i denna del godkändes av riksdagen, uttalade tredje lagutskottet den förväntningen,

att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen

framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

VI. Huvuddragen i den föreslagna lagstiftningen

1. Behovet av ny lagstiftning. Syfte och omfattning

Palmquists förslag 1943

Beträffande de allmänna riktlinjerna för en revision av lagstiftningen

framhöll Palmquist i sitt år 1943 framlagda betänkande, att en dylik revision

ansetts påkallad i första hand för att underlätta tillkomsten av gemensamhetsfisken.

Hela förfaringssättet måste om möjligt förenklas. De befintliga

fiskevårdsföreningarna fyllde i stor utsträckning en viktig funktion,

men deras organisation måste bli fastare. En övergång till gemensamhetsfiske

tedde sig därvid naturlig. Den nya lagstiftningen borde alltså underlätta

en dylik övergång. Redan om endast en större del av de redan befintliga

fiskvårdsföreningarna ombildades till gemensamhetsfisken, skulle lagen

få en mycket stor tillämpning. Givet var emellertid, att strävandena även

och måhända främst måste inriktas på att nå sådana fiskevatten, där fisket

och fiskevården ännu ej på något sätt reglerats eller ordnats.

Utredningsmannen underströk, att han vid utarbetande av författningsförslagen

eftersträvat att göra reglerna smidigare och lättare att anpassa efter

föreliggande speciella förhållanden än bestämmelserna i 1913 års lag. I betydande

omfattning hade överlämnats åt tillämpningen att meddela erforderliga

regler. Vidare hade de civilrättsliga och administrativa bestämmelserna

åtskilts i olika författningar.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Rådande tillstånd karakteriserades av fiskerättskommittén på följande

sätt.

Bestämmelserna om fiskerätt i oskiftat fiskevatten äro föga ägnade att

befordra en rationell fiskevård. De fall då fråga om fiskets nyttjande i oskiftat

vatten dragits under domstols prövning äro lätt räknade. Delägarna i dylika

vatten utöva följaktligen som regel fisket »efter ty de kunna sämjas»,

vilket i allmänhet innebär, att var och en söker tillgodogöra sig så mycket

som möjligt för tillfället utan tanke på framtiden. Det intresse för att

vidta åtgärder till fiskets förkovran, som eventuellt förefinnes, förslappas

lätt. Även om sådana åtgärder icke bli alldeles resultatlösa, torde det nämligen

finnas föga utsikt till att frukten av dem skall komma just den till

godo, som vidtagit åtgärderna. Följden blir därför ofta den att fisktillgången

gradvis minskas, til] dess den slutligen nedsjunker till en ren obetydlighet.

Liknande förhållanden kunna inträffa i sadana fall då ett sammanhäng
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1060

ande fiskevatten äges av flera personer med var sitt område i vattnet. En av

dessa personer kan nämligen, utan att överträda gällande lag, genom ett överdrivet

fiskande inom sitt område nedbringa fisklillgången i hela vattnet till

en obetydlighet. Att övriga delägare då uppge alla försök att arbeta för en

god fiskevård är endast naturligt. Även måste beaktas, att en rationell tiskedrift

icke kan med fördel utövas inom områden av alltför ringa omfattning.

Dessa brister i 1896 års lag ha framträtt så mycket starkare, som vårt

lands insjö- och skärgårdsfisken till större delen äro oskiftade.

Fiskerättskommittén, vars förslag i väsentliga delar överensstämde med

Palmquists, uttalade, att en reglering borde ske så smidigt som möjligt och

kunna genomföras i alla fall, då behov därav förelåg. Särskilt övergången

från frivilliga fiskevårdsföreningar till en fastare organisation borde underlättas.

I fråga om syftet med den föreslagna lagstiftningen

anförde kommittén bl. a. följande.

Det förhåller sig utan tvivel så, att många av vårt lands fiskevatten icke

tillgodogöras på ett rationellt sätt. Somliga av dem vanskötas på det sätt,

att fiskevattensägarna genom alltför stark avfiskning utan motsvarande inplanteringsåtgärder

föröda det mera värdefulla fiskbeståndet. Andra vatten

åter ligga mer eller mindre outnyttjade. Sistnämnda situation är långt ifrån

ovanlig. Ofta kan förhållandet bero på oföretagsamhet eller ha sin orsak i

svårigheter att få till stånd ett frivilligt samarbete mellan de olika delägarna

i fiskevattnet. Ej sällan inträffar det emellertid, att vidsträckta sammanhängande

fiskevatten förvärvas av stadsbor i spekulations- eller rekreationssyfte

eller av sportfiskeföreningar. I dylika fall saknas i allmänhet intresse

för andra former av fiske än dem som pläga utövas som sport eller eljest

för nöjes skull. Sådant fiske som bedrivits av yrkesfiskare kan, sedan de nya

ägarna kommit i besittning av vattnet, där komma att upphöra. Yrkesfiskarna

i trakten gå på detta sätt miste om möjligheten att arrendera eller

eljest förfoga över betydande vattenområden. Uppenbart är, att en sådan

underlåtenhet att utnyttja fiskevatten är otillfredsställande ur flera synpunkter.

För de egentliga yrkesutövarna går en inkomstkälla förlorad, vilken

icke tillgodogöres för annat ändamål. Den totala avkastningen av fisket

kan därigenom minskas. Ur såväl näringspolitisk som nationalekonomisk

synpunkt framstår det därför som angeläget, att lagstiftningen bereder möjlighet

för det allmänna att åtminstone i mera flagranta fall ingripa till

förhindrande av att fiskevatten vanskötas på sätt nu antytts. I

I likhet med 1943 års utredningsman ansåg fiskerättskommittén det vara

lämpligt att inom ramen för en lagstiftning av nu ifrågavarande art tillgodose

vissa syften utöver dem som bestämmelserna om gemensamhetsfiske

närmast avsett att fylla. Lagstiftningen om fiskevårdsområde borde sålunda

även i andra fall än dem, man velat nå med 1913 års lag, kunna tjäna som

instrument för att främja ett rationellt utnyttjande av fiskevattnen. Fiskerättskommittén

fann därför skäl föreligga att i nu ifrågavarande hänseende

gå något längre än som förutsatts enligt motiven till 1943 års förslag. Ett

ingripande från det allmännas sida borde sålunda kunna ske ej blott i syfte

alt förhindra, att ett fiskevatten vansköttes genom rovfiske och underlåten

fiskevård. En tvångsreglering enligt den nya lagen borde i fall av behov

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

även kunna ske för att få till stånd ett rationellt tillvaratagande av de

möjligheter till fiske, som vattnet erbjöd.

Den föreslagna lagstiftningen borde enligt kommittén omfatta endast det

enskilda fisket.

Remissyttranden över fiskerättskommitténs förslag

I så gott som samtliga över kommittéförslaget avgivna yttranden, där

frågan om fiskevårdsområden berördes, framhölls, att det vore angeläget

att planmässig ordning för fisket och fiskevården inom slutna eller eljest

sammanhängande vattenområden kunde åvägabringas i enklare och effektivare

former än vad 1913 års lag erbjöd.

Föredragande departementschefen 1950 i anledning av fiskerättskommitténs

förslag

I propositionen nr 60 till 1950 års riksdag med förslag till lag om rätt till

fiske, m. m. yttrade föredragande departementschefen, statsrådet Sträng,

om behovet av en bättre ordning.1

Under de senaste årtiondena har en hastig utveckling ägt rum på fiskets

område vilket föranlett att åtskilliga spörsmål, som förut haft mindre betydelse,

nu påkalla skärpt uppmärksamhet. Särskilt blir frågorna om fördelningen

av fiskemöjligheterna och om bevarandet av fiskbestånden alltmera

brännande.

Antalet fiskande stiger för varje år. Ej minst ha den ökade fritiden och

de förbättrade kommunikationerna medfört en stark tillväxt av det fiske

som bedrives i rekreationssyfte. Samtidigt som sålunda efterfrågan på fiskevatten

ökats, ha fiskbestånden, framför allt av de värdefullaste fiskslagen,

såsom lax, laxöring, sik och gädda, blivit allt hårdare åtgångna genom vattenregleringar,

kraftverksbyggen, flottning, vattenföroreningar och rovfiske.

För att fiskets upprätthållande icke skall äventyras är det därför angeläget,

att en rationell fiskevård kommer till stånd. Härför förutsättes bl. a.

att jämförelsevis stora fiskevatten kunna skötas någorlunda enhetligt. Alldeles

särskilt gäller detta vandringsfisken, främst laxen.

Med nuvarande lagstiftning möta emellertid avsevärda svårigheter att få

till stånd en dylik enhetlig skötsel. Möjligheten för delägare i oskiftat vatten

att hos domstol påkalla beslut angående fiskets begagnande har utnyttjats

endast i sällsynta fall, och även lagen om gemensamhetsfiske har i praktiken

fått jämförelsevis liten betydelse. Detta torde i icke ringa mån ha berott

på att förfarandet vid inrättande av gemensamhetsfiske ansetts alltför

omständligt, delvis på grund av svårigheten att samla erforderlig majoritet

för giltigt beslut.

I likhet med kommittén finner jag därför önskvärt att möjlighet beredes

att i enklare former få till stånd en planmässig ordning för fisket och fiskevården

inom ett visst, större eller mindre, sammanhängande fiskevatten.

Den lagstiftning med motsvarande syfte som genomförts på jakträttens område

har enligt vad som allmänt vitsordas givit goda resultat. Kommitténs

förslag om fiskevårdsområden är i många avseenden väl ägnat att tillgodose

behovet av praktiska och effektiva bestämmelser i ämnet. Genom att kraven

på formlig omröstning och kvalificerad majoritet bland delägarna uppgivits

ha sålunda utsikterna att få till stånd ett positivt beslut väsentligt ökats,

1 S. 95 f.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

och även i övrigt har förfarandet förenklats. Förslaget lämnar också större

variationsmöjligheter i fråga om fiskets tillgodogörande än lagen om gemensamhetsfiske

och medgiver därigenom en smidigare anpassning efter skiftande

behov och förutsättningar.

Trots förslagets obestridliga förtjänster anser jag mig emellertid icke böra

tillstyrka dess omedelbara genomförande. Med anledning av vad som anförts

i remissyttrandena torde nämligen ytterligare överväganden böra ske

på flera viktiga punkter.

De betänkligheter som anförts mot förslaget avse i första hand, att det

tillägger länsstyrelsen alltför stora maktbefogenheter på bekostnad av delägarnas

självbestämmanderätt. Denna anmärkning kan enligt min uppfattning

icke lämnas utan beaktande. Det är nämligen av stor vikt att lagstiftningen

på förevarande område mötes med intresse och förståelse och icke

uppfattas som ett besvärande tvång. Utan medverkan från de närmast berörda

lär någon verkligt effektiv fiskevård knappast kunna åstadkommas.

Det synes ej heller vara uteslutet att syftet med förslaget kan uppnås på

ett sätt som gör mindre intrång på den enskildes handlingsfrihet utan att

effektiviteten därför behöver äventyras. Att kommittén ansett länsstyrelsen

böra utrustas med en tämligen vidsträckt rätt att tvångsvis genomdriva

vissa åtgärder torde sammanhänga med en önskan att reglerna om fiskevårdsområde

skulle kunna användas för flera olika, delvis rätt artskilda ändamål,

av vilka några antagits svårligen kunna uppnås på frivillighetens

väg. Det kan måhända därför visa sig vara en lämpligare lösning att bereda

möjlighet till olika förfaranden allt efter förutsättningarna i det särskilda

fallet.

Tredje lagutskottet 1950 i anledning av fiskerättskommitténs förslag

Utskottet framhöll i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande nr

23/1950 över propositionen nr 60 behovet av en lagstiftning om fiskevårdsområden.

Utskottet yttrade.

Otvivelaktigt har Sverige bättre förutsättningar än de flesta andra europeiska

länder att kunna möta den alltmer ökade efterfrågan på fiskevatten

från alla kategorier fiskande: yrkesfiskare, binäringsfiskare och fritidsfiskare.

En påtaglig svårighet är emellertid att de svenska fiskevattnen ofta

äro uppsplittrade på ett mycket stort antal delägare. Detta försvårar delägarnas

eget fiske och utgör ett hinder för upplåtelser till utomstående.

Särskilt i turistbygder visar erfarenheten att goda fiskemöjligheter kunna

ge icke obetydliga extrainkomster åt ortsbefolkningen, både direkt och indirekt.

För att upprätthålla fisket erfordras i många fall en rationell fiskevård

med genomtänkta fiskeriplaner, alltsidigt fiske, beståndsvård, övervakning,

fredningsområden och, där så erfordras, fiskinplanteringar m. in.

Redan nu bedrives på frivillighetens väg ett omfattande arbete i sådant hänseende,

ofta med bistånd från hushållningssällskapen. Emellertid behöver

detta arbete stöd av en modernare lagstiftning. Redan 1942 framhöll riksdagen

i skrivelse nr 260 såsom en »trängande nödvändighet» att 1913 års

lag om gemensamhetsfiske gjordes till föremål för omarbetning enligt närmare

angivna riktlinjer. Utskottet vill understryka delta yttrande och uttalar

— i anslutning till vad som yrkats i ett flertal motioner — den lörväntningen

alt Kungl. Maj:t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen

framlägga ett överarbetat förslag till lagbestämmelser om fiskevårdsområden.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Tredje, lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen framhöll i sitt år 1956 avgivna betänkande att de enskilda

fiskevattnen inom riket i stor utsträckning var oskiftade. Ofta ägdes

ett oskiftat vatten av ett jämförelsevis stort antal personer. I de fall, då ett

fiskevatten var skiftat, var varje lott ofta av ringa storlek. Mera sällan förekom

det att ett enskilt fiskevatten, som framstod såsom en naturlig enhet

ur fiske- och fiskevårdssynpunkt, ägdes av en enda person. Detta medförde

betydande olägenheter.

Styrelsen pekade till en början på de fall, då varje lott ej kan för sig utnyttjas

på ett rationellt sätt. Ingen av delägarna har måhända de ekonomiska

resurser, som behövdes särskilt för anskaffande av erforderliga fiskredskap.

Stundom kunde vidare de olika lotterna var för sig vara för små

för de stora redskap som erfordrades för ett lönande fiske. Detta förhållande

var kanske mest markant vid ålfiskekusterna. Jämväl i övrigt kunde

naturligtvis omständigheterna vara sådana, att delägarna med hänsyn till

lotternas ringa storlek ansåg det meningslöst att där driva fiske. Även då

olägenheter av nu nämnd art icke förefanns kunde det, vad fisket efter

vandringsfisk beträffade, vara fördelaktigast att fisket skedde å en enda

plats inom fiskevattnet i stället för på ett flertal olika ställen, kanske med

begagnande av mindre effektiva redskap.

Emellertid mötte även ur andra synpunkter än de nu angivna hinder för

ett rationellt fiske i ett vatten som ägdes av ett flertal olika personer. Intresset

att bedriva fisket på lämpligt sätt i sådant vatten kunde lätt förslappas

hos den enskilde delägaren. Började en delägare göra sig skyldig till

överdrivet fiske, var risken stor att också övriga delägare började förfara

på samma sätt. En företeelse — kanske vanligare än rovfiske i egentlig mening

— var, att ett fiskevatten beskattades på så sätt att beståndens sammansättning

blev ogynnsam. Ofta hade sålunda förekommit att de enskilda

delägarna visat bristande intresse att nedbringa bestånden av s. k. ogräsfisk,

så att dessa hölls tillbaka för mera värdefulla fiskslag. Vidare hade ofta

förbisetts angelägenheten av att beståndet av visst fiskslag exploaterades på

så sätt att beståndets sammansättning i avseende å årsklasser blev den ur

avkastningssynpunkt bästa. Därjämte förhöll det sig helt enkelt ofta så att

det fiskades för litet i ett fiskevatten med påföljd att vattnet kom att innehålla

endast småväxt, värdelös fisk. Målet för en rationell drift av fisket

borde vara, att med minsta omkostnader och arbete få största möjliga varaktiga

avkastning. I vatten med flera delägare kunde detta endast ernås

genom samarbete och ömsesidigt hänsynstagande.

De nu berörda olägenheterna av fiskevattnens uppsplittring å ett flertal

ägare kunde förebyggas på olika sätt. Härom anförde styrelsen.

Ofta är det påkallat med en omsorgsfull planläggning av fisket med regler

bl. a. om vilka slags eller hur många redskap varje fiskande får använda

eller å vilka tider eller platser han får fiska. Stundom kan syftet vinnas genom

utarrendering av fisket till yrkesfiskare eller annan lämplig person,

kanske någon av delägarna. Åtskilliga fiskevatten, särskilt i turistbygder

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 är WHO

och vid tätorter, lämna den för fiskerättsägarna högsta ekonomiska avkastningen

genom att utnyttjas till husbehovs- och fritidsfiske, antingen genom

att "utarrenderas till en fiskeklubb eller genom försäljning av fiskekort eller

liknande tillståndsbevis i den omfattning som med hänsyn till delägarnas

intressen befinnes lämplig.

För främjande av fisket kan det, vare sig fisket bedrives av delägarna enligt

en viss plan eller helt eller delvis utarrenderas, vara önskvärt med sådana

regler för fiskets bedrivande som ofta bruka betecknas som regler om

fiskevård, nämligen bestämmelser om fredningsområden, fredningstider,

fångstminimimått m. in. Att här behöva anlita den ordning för antagande av

dylika bestämmelser som är fastställd i fiskeristadgan, kan i många fall

framstå såsom onödigt omständligt.

Ett främjande av fisket kan underlättas t. ex. genom sådana åtgärder som

upprensning av nätställen, notvarp och ryssjeplatser, anläggning av bryggor

och båtuppdragningsplatser o. s. v. Ett ofta anfört motiv för bildande av en

samorganisation är nödvändigheten att ordna tillsyn över vattnet till skydd

mot tjuvfiske och överträdelser av de stadgar som gälla för vattnet. Sådan

tillsyn kan — särskilt i trakter med många fiskeintresserade — knappast

effektivt ordnas utan tillsättande av en eller flera tillsynsmän att hålla uppsikt

över vattnet. Bland fiskevårdsåtgärder i mera inskränkt bemärkelse

som kunna vara av stor betydelse må nämnas utplantering av fisk eller

fiskyngel (jfr 13 § fiskeristadgan), bortfiskning av s. k. ogräsfisk, anordnande

av vilställen, lekbottnar och ev. fiskvägar (särskilt i laxöringsvatten),

gödsling av vatten m. in.

Styrelsen framhöll att det självfallet var angeläget, att kostnader för åtgärder

som nu sagts fördelades rättvist mellan samtliga de fiskevattensdelägare,

som drog nytta härav. Om flertalet delägare var ense att vidtaga åtgärd

som nu sagts, borde möjligheter finnas för dem att få övriga delägare

att deltaga i kostnaden. Även härutinnan framträdde sålunda behovet

av en samorganisation.

Även i fall då fisket i ett fiskevatten utnyttjades på ett ur allmän synpunkt

tillfredsställande sätt och särskilda fiskevårdsåtgärder ej heller var

påkallade, kunde det vara önskvärt med ingripande för att erhålla en rättvis

fördelning av fisket mellan delägarna inbördes. Ovanligt var sålunda

icke att delägare i oskiftat fiskevatten ej kunde komma överens om hur de

skulle utnyttja de olika fiskeplatserna eller att somliga delägare mot de

övrigas vilja utnyttjade fisket mer än deras andel i vattnet kunde anses

berättiga dem till. De flesta gemensamhetsfisken, som inrättats utmed rikets

havskuster och som ej utarrenderats, torde ha tillkommit av nu anförda

skäl eller sålunda för att reglera förhållandet mellan delägarna i

oskiftat vatten. Även i skiftat vatten kunde det förekomma, att en ägare —

utan att driva fiske annat än på eget område — till skada för de övliga

tillgodogjorde sig cn avsevärt större mängd fisk än som var skälig med hänsyn

till värdet av hans lott i förhållande till värdet av fiskevattnet i dess

helhet.

Fiskeristyrelsen behandlade härefter i ett särskilt avsnitt frågan, liuiuvida

reglering av fisket borde komma till stånd även för tillgodoseende

av andra intressen än delägarnas, biskeristyrelsen kom

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

till det resultatet, att ändamålet med den förordade regleringen borde vara

att i fråga om vatten, som är oskiftat eller eljest tillhör två eller flera, främja

fisket och fiskevården i delägarnas gemensamma intresse och reglera förhållandet

mellan dem.

Fiskeristyrelsen ansåg i likhet med fiskerättskommittén att den föreslagna

lagstiftningens omfattning borde begränsas till det enskilda

fisket. Den tänkta organisationen skulle till den del den kom att omfatta

även s. k. fritt fiske, d. v. s. fisket i allmänt vatten och det fiske som varje

svensk medborgare äger bedriva i enskilt vatten, sakna delägare. Redan på

denna grund vore det ogörligt att utsträcka den tänkta organisationens funktioner

att omfatta även frifisket.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Behovet av en lagstiftning av huvudsakligen det innehåll som

fiskeristyrelsens förslag innebär vitsordades allmänt av remissinstanserna.

Två av dessa, länsstyrelsen i Örebro län och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap,

ställde sig dock avvisande till tanken på en ny lagstiftning på

området.

En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i propositionen

å s. 31 ff.

Departementspromemorian 1957

I departementspromemorian framhölls att behovet av en snar reform

av gällande rätt på föreliggande område fick anses vara tillfredsställande

klarlagt. Den föreslagna lagstiftningen innebar såväl enligt fiskeristyrelsens

som promemorians förslag att vissa åtgärder skulle kunna genomföras

utan samtycke från alla delägare. En jämförelse med lagstiftningen

om jaktvårdsområde, vilken lagstiftning i flera hänseenden stått som förebild,

gav vid handen att — enligt förslagen — tvångsingripanden på fiskets

område skulle kunna genomföras lättare och ävenledes bli mera långtgående.

Huru än förhållandet mellan fiskevårdsförening och fiskevårdsområde

ordnades torde det, uttalas vidare i promemorian, vara klart, att blotta förekomsten

av en lag med vissa inslag av tvång skulle utgöra ett utomordentligt

stöd för fiskevårdsföreningarna i deras fortsatta arbete och därmed på sitt

sätt gagna den föreslagna lagstiftningens syfte. Det kunde nämligen förväntas

att en fiskerättsägare, som nu undandrog sig att medverka i en frivillig

fiskevårdsförening, inför möjligheten av att mot sin vilja få sitt fiske

indraget i ett fiskevårdsområde föredrog att gå in i föreningen. Mot en dylik

utveckling torde intet vara att erinra. Från Svenska jägareförbundet hade

upplysts att vid sidan av de omkring 1 000 jaktvårdsområden, som organiserats

enligt jaktlagen, fanns ungefär ett lika stort antal frivilliga jaktvårdsföreningar,

vilka — med gott resultat — bedrev en verksamhet med

i huvudsak samma syfte som jaktvårdsområdena.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

29

Remissyttranden över departementspromemorian

I huvudfrågan — behovet av ny lagstiftning — hänvisade remissinstanserna

i allmänhet till vad de tidigare anfört. Flera framhöll dock ånyo uttryckligen

att behovet av en ny lagstiftning var påtagligt och att 1913 års lag

snarast möjligt borde ersättas av en modern lag.

En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i propositionen

å s. 39 ff.

Departementschefen

Fisket som naturtillgång låter sig inte fritt skattas utan fara för dess

framtida bestånd. På samma sätt som skogsbruk och jakt ej längre kan

tänkas utan skogsvård och viltvård kan ett rationellt inhemskt fiske på

längre sikt inte bedrivas utan fiskevård. För fiskevården gäller emellertid

i än högre grad än för själva utövandet av fisket att den för att leda till

framgång och bestående resultat måste omfatta tämligen stora områden,

vilka om möjligt bör utgöra biologiskt naturliga enheter.

Den nuvarande lagstiftningen på området motsvarar enligt min mening

inte de krav fiskets utövare — de må vara yrkesfiskare eller inte — har rätt

att ställa. ----Varje svensk medborgare har rätt att fiska med rörligt

redskap i allmänt vatten. Fiske får även i avsevärd utsträckning fritt utövas

i enskilt vatten vid havskusten och i de fem största sjöarna. I övrigt är

fisket i enskilt vatten förbehållet fastighetsägaren eller den som eljest därstädes

har enskild fiskerätt. Den lagstiftning som jag nu föreslår har endast

avseende å enskilt fiske.

Det fiske som bedrives inom Sveriges gränser kan visserligen i ekonomisk

betydelse numera inte mäta sig med det fiske som av svenska fiskare bedrives

utanför territorialgränsen. Det inhemska fisket har dock ekonomisk betydelse

och tjänar dessutom för en stor del av vårt lands befolkning som rekreation

och tidsfördriv. Det finns därför enligt min mening all anledning

att lagstiftningen stöder strävandena efter rationellt fiske och effektiv fiskevård.

Det finns inte någon statistik, som visar hur fisket inom territorialgränsen

fördelar sig på »frifiskare» och »enskilda» fiskare, men åtskilliga

skäl talar för antagandet att det enskilda fisket ur såväl ekonomisk som annan

synpunkt inte är det minst betydelsefulla.

I den mån fiskerätten inte gjorts till föremål för särskild reglering gäller

fastighetsrättens regler även för enskilt fiske. Detta betraktas därvid vanligen

som del av fastighet, men det förekommer också, att fisket som sådant

utgör en särskild fastighet; jag syftar därvid främst på s. k. jordeboksfisken

eller särskilt skattlagda fisken »varmed äganderätt till grunden

ej är förenad». Med denna karaktär hos det enskilda fisket följer att reglerna

om laga skifte och annan fastighetsbildning är tillämpliga på enskilt

fiske.

Under de senast förflutna 200 åren har i vårt land pågått en omfattande

skiftesverksamhet, vars mest intensiva skede kan sägas sammanfalla med

opaginerad Kontrollera mot PDF

30 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

1800-talet. Denna verksamhet har för den alldeles övervägande delen av det

svenska fastighetsbeståndet inneburit — förutom att varje fastighet från

att tidigare ha bestått av flera från varandra skilda områden sammandragits

till ett eller ett fåtal områden med ur brukningssynpunkt bättre arrondering

— att de totalt sett väldiga områden, som tidigare utgjorde byars och andra

kollektivs samfällda ägor uppdelats på de enskilda, i samfälligheterna delägande

fastigheterna.

För de talrika fall, då skifteshandlingarna inte lämnar uttryckligt besked,

är det sedan gammalt en omstridd fråga, huruvida de samfällda vattenområdena

i allmänhet gjordes till föremål för delning då övriga samfälligheter

delades. Däremot synes det råda enighet om att fisket i sådana fall i

regel undantogs från delningarna. Det säger sig också självt att fiske inte

på samma sätt som fast mark lämpar sig för delning. Delning av fiske har

likväl förekommit i inte ringa utsträckning och då ofta vid särskild förrättning.

Slutresultatet av den nu redovisade utvecklingen har likväl för

fiskets del inneburit att en stor del av det enskilda fisket — och sannolikt

huvuddelen därav — fortfarande är oskiftat. I fråga om fisket lever sålunda

en inte oviktig del av den urgamla bygemenskapen fortfarande kvar.

I de fall då fisket är oskiftat, är antalet delägare ofta så stort att det

inte är möjligt för vare sig alla eller flertalet att där bedriva ett rationellt

fiske. Är fisket återigen skiftat är ofta — och detta gäller i synnerhet de

skiften som tillkommit före tillkomsten av 1926 års jorddelningslag —

varje skifteslott för liten för att kunna tillåta ett rationellt fiske. I de

flesta fall kan de olika skifteslotterna inte anses som var för sig biologiskt

naturliga enheter. Det kan därför lätt inträffa att en fiskerättsägare genom

överdrivet fiskande, olämpliga fångstmetoder eller på annat sätt skadar

fisket för sina grannar. Oavsett om fisket är skiftat eller oskiftat är samverkan

mellan fiskerättsägarna i de flesta fall en förutsättning för fiskets

och fiskevårdens ändamålsenliga bedrivande. Det säger sig självt att en

sådan samverkan inte kan bli effektiv utan att äga stöd i lag. Jag skall därför

nu något uppehålla mig vid frågan om gällande bestämmelser kan anses

ändamålsenligt utformade.

Är fisket oskiftat regleras delägarnas förhållande till varandra och till

samfälligheten av 24 § fiskerättslagen. Utöver detta kortfattade

stadgande, för vilket jag tidigare närmare redogjort, finns inte någon i lag

given reglering som är omedelbart tillämplig på detta slag av samfälligheter.

Lagrummets föreskrift att oskiftat fiske av delägarna må nyttjas

»efter vad de kunna sämjas» har allmänt ansetts innebära inte blott alt

varje delägare äger rätt att fiska var som helst inom det oskiftade fiskets

område, utan även att han inte utsätter sig för straff, om han fiskar i större

omfattning, än vad som motsvarar hans andel i samfälligheten. Den citerade

lagregeln ger vidare vid handen att beslut om oskiftat fiskes nyttjande

inte kan fattas av delägarna själva med mindre de är eniga. En aldrig så

kvalificerad majoritet kan sålunda inte mot minoritetens vilja genomdriva

antagandet av en fiskeplan eller besluta om utarrendering eller försäljning

opaginerad Kontrollera mot PDF

31

Tredje logutskottets utlåtande nr 8 år 1960

av fiskekort. De som önskar få en sådan åtgärd genomförd hänvisas i stället

att vända sig till myndighet. Denna är antingen allmän underrätt —

för åtgärd enligt 24 § första stycket andra punkten fiskerättslagen -— eller

länsstyrelse — för åtgärd mot vanskötsel enligt 30—32 §§ sannna lag, fiskevårdsbestämmelse

enligt 14 § fiskeristadgan eller inrättande av gemensamhetsfiske

enligt 1913 års lag — eller lantmätare eller annan fastighetsbildningsmyndighet.

Kravet på enhällighet för beslut av delägarna erinrar om

det tillstånd, som i fråga om andra bysamfälligheter rådde intill antagandet

av 1921 års lag om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämställda

samfällda ägor och rättigheter. Dessförinnan var det i regel inte möjligt för

delägarna i en by att sälja, upplåta eller eljest besluta om samfälld ägas

användning om inte alla var eniga. Detta tillstånd medförde betydande olägenheter

och bysamfällighetslagens möjligheter till förvaltning genom majoritetsbeslut

fyllde vid sin tillkomst ett länge känt behov. Lagen är av

supplerande natur och den äger sålunda inte tillämpning på förvaltning eller

användning av oskiftat fiske. Dock synes inte uteslutet att å oskiftat fiske

tillämpa bysamfällighetslagens regler om försäljning.

Det förhållandet att möjlighet att åstadkomma majoritetsbeslut i fråga om

förvaltning av bysamfällighet saknades före 1921 berodde emellertid inte på

en tillfällighet. Enligt tidigare rådande jordpolitisk uppfattning sökte mai

nämligen så mycket som möjligt uppmuntra enskild drift på bekostnad av

samfälld. Samfällda ägor borde i så stor omfattning som möjligt skiftas. Det

fanns därför ur lagstiftarens synpunkt inte någon anledning att meddela

regler om dylik egendoms användning och förvaltning, eftersom sådana

regler skulle ha motverkat det angivna syftet. Emellertid brukade fisket, som

jag nyss framhöll, vid skiftena i regel undantagas från delning och lagstiftaren

har i varje fall under de senaste decennierna sökt motverka delning

av oskiftat fiske. Det måste därför betecknas som anmärkningsvärt att lagstiftningen

i den stora utsträckning som är fallet saknar bestämmelser om

oskiftat fiskes nyttjande och förvaltning. Då det inte heller i dagens läge

torde finnas anledning att slå in på någon annan väg ifråga om de oskiftade

fiskenas framtid, är det enligt min mening uppenbart att gällande rätt på

denna punkt inte är utformad på ändamålsenligt sätt.

Om delägarna i ett oskiftat fiske inte kan sämjas, anvisar 24 § fiskerättslagen

dem att hos allmän underrätt påkalla föreskrifter hur fisket skall

nyttjas. Det har uppgivits att bestämmelsen endast sällan tillämpas. Om

anledningen härtill är det svårt att yttra sig. Bestämmelsen har fördelen att

vara enkel och kortfattad, men detta innebär å andra sidan att den inte ger

vare sig allmänhet eller domstol någon egentlig vägledning. I flertalet fall

då åtgärd enligt 24 § fiskerätlslagen påkallas torde även behov föreligga av

en organisation i en eller annan form för den fortsatta verksamheten. Lagen

ger dock inte någon anvisning om hur organisationsfrågan skall lösas, vilket

får anses såsom en väsentlig brist.

Min kritik av gällande rätt har hittills tagit sikte på bestämmelserna i

24 § fiskerättslagen om oskiftat fiske. Någon motsvarighet till delta lagrum

opaginerad Kontrollera mot PDF

32 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

finns inte i fråga om skiftade fisken. Som jag nyss framhållit föreligger emellertid

mången gång behov av organiserad samverkan i lika hög grad i fråga

om skiftat som oskiftat fiske. Flertalet av de brister i gällande rätt, varpå

jag nu fäst uppmärksamheten, torde ha varit väl kända för statsmakterna

redan vid tiden för tillkomsten av 1913 års lag om gemensamh

e t s f i s k e. Man hyste då den förhoppningen att föreliggande svårigheter

skulle låta sig bemästras med hjälp av 1913 års lag. Så blev emellertid inte

fallet. Lagen har, bortsett från södra delen av Kalmar län, praktiskt taget

blivit en lag på papperet. Orsakerna härtill har främst ansetts vara lagens

stränga krav på kvalificerad majoritet för gemensamhetsfiskes inrättande

och vissa andra beslut, vidare det omständliga förrättningsförfarandet och

slutligen den stela och detaljerade regleringen av organisationens hela verksamhet.

Vad sålunda andragits mot 1913 års lag må i och för sig vara riktigt.

Det synes mig likväl inte utgöra hela förklaringen till att lagen kommit att

tillämpas i så obetydlig utsträckning. Den omständigheten att lagen inom

en viss del av Kalmar län, där förutsättningarna i och för sig varken varit

bättre eller sämre än annorstädes, erhållit en ganska betydande tillämpning

såväl i saltsjön som i sötvattnen och därtill enligt uppgift visat sig kunna

tjäna till betydande gagn för fisket ger mig anledning till antagande att den

personliga insatsen där varit av väsentlig betydelse. Även om det väl i och för

sig låter sig tänkas att genomföra en reform på det sättet att man med bibehållande

av grundvalarna i 1913 års lag genomför smärre ändringar på de

punkter där lagen visat sig särskilt otidsenlig eller ohanterlig, anser jag likväl

att denna metod i förevarande fall inte är ändamålsenlig. Däremot finner jag

det angeläget att man vid en reform försöker bevara grundprinciperna i 1913

års lagstiftning. Dessa torde kunna sammanfattas så att man med lagens stöd

inom ramen för bestående äganderättsförhållanden men utan hänsyn till

fiskets karaktär av skiftat eller oskiftat ordnar det enskilda fisket på ett

ur delägarnas egna synpunkter så rättvist och ändamålsenligt sätt som

möjligt.

Vid en granskning av gällande rätt måste ytterligare några lagrum beröras.

Bestämmelserna om åtgärder mot vanskötsel av fiske

utgjorde en nyhet i 1950 års fiskerättslag. I händelse av vanskötsel kan

länsstyrelse som en yttersta åtgärd fastställa en fiskeriplan, vilken fiskerättsägaren

vid påföljd av vite har att följa. Självfallet kan fall tänkas då

missförhållanden, vilka har sin grund i sådana brister i gällande rätt som

jag nyss pekat på, kan avhjälpas genom tillämpning av bestämmelserna om

vanskötsel. I enlighet med vad man räknade med vid tillkomsten av dessa bestämmelser

torde de tillämpas endast i undantagsfall. Redan av denna anledning

ter det sig mindre tilltalande att för de syften, som man inom ramen

för exempelvis 1913 års lag tänkt sig att kunna tillvarataga, tillgripa

vanskötselbestämmelserna. Förhållandena kan också vara sådana att situationen

ur allmän synpunkt inte berättigar till ingripande samtidigt som den

exempelvis för en enskild delägare i ett oskiftat fiske kan vara högst otilllredsstallande.

I sådana fall torde bestämmelserna om vanskötsel av fiske

opaginerad Kontrollera mot PDF

33

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

inte vara tillämpliga. Därtill kommer att en tillämpning av dessa bestämmelser

svårligen kan tänkas stimulera fiskerättsägarna till den självverksamhet,

som måste utgöra grundvalen för en ny lagstiftning på området.

Under diskussionen om behovet av en reform av gällande rätt har även

framhållits att länsstyrelses möjlighet att med stöd av 14 § fiskerist

ad g an meddela lokala bestämmelser gör ytterligare lagstiftning överflödig.

På sina håll har denna möjlighet begagnats i stor omfattning, vilket

medför att det inte sällan både för allmänhet och myndigheter är svårt att

veta vad som i det särskilda fallet är gällande rätt. Länsstyrelsen i Stockholms

län har framhållit att det är önskvärt att begränsa och förenkla dessa

lokala bestämmelser men att detta inte låter sig göra förrän en lagstiftning

om fiskevårdsområden kommit till stånd. — Medräknas även de bestämmelser

som kan komma att inflyta i fiskevårdsområdenas stadgar, är det inte

sannolikt, att den sammanlagda mängden av bestämmelser vid ett genomförande

av den föreslagna lagstiftningen kommer att minska, men man vinner å

andra sidan den fördelen att länsstyrelsens föreskrifter inte i samma utsträckning

som nu behöver belastas med bestämmelser av utpräglat lokal

karaktär utan kan begränsas till sådant som har betydelse för hela länet

eller eljest är av intresse för en större allmänhet. Härtill kommer att det

givetvis ur alla synpunkter är att föredra att lokala bestämmelser av den

detalj karaktär, som det här ofta gäller, i största möjliga utsträckning tillkommer

under fiskerättsägarnas egen medverkan och genom deras egna

beslut än att det sker genom myndighets påbud, låt vara att sakägarnas

mening även därvidlag i regel skall inhämtas.

Om rätt till oskiftat fiske missbrukas eller missförhållanden av annan art

förekommer, kan understundom laga skifte eller delning av fisket

enligt jorddelningslagen medföra en bättre ordning. De möjligheter som

jorddelningslagen erbjuder att komma tillrätta med de problem, som uppkommer

då fiskerätt är gemensam för flera fastigheter, är emellertid på

skilda sätt starkt begränsade. Det torde sålunda endast sällan inträffa att

lagens krav, att delning av fiske blott får ske i det fall då inte någon delägare

lider förfång, kan uppfyllas; särskilt inte då vattenområdet är litet

eller delägarna många. Då en fiskedelning liksom ett laga skifte är avsedd

att bestå för framtiden och därför måste förutsätta en mycket grundlig undersökning

av fiskets värde i skifteslagets olika delar, kommer en dylik

förrättning i regel att kräva lång tid och betydande kostnader. I de fåtaliga

fall, där laga skifte eller delning faktiskt kommer till stånd, får förrättningen

ofta den formen att särskild lott utlägges för en eller annan delägare,

medan för de återstående liksom tidigare utlägges en gemensam —

men efter delningen minskad — ägolott. Belysande för de problem som bär

möter är ett av högsta domstolen nyligen avgjort mål, refererat i NJA 1958

s. 713.

Med hänsyn till det senast sagda och då den fråga som jag i detta sammanhang

anser vara så väsentlig, nämligen hur den nödvändiga samverkan

skall komma till stånd, inte lösts inom jorddelningslagstiftningen anser jag

3 Ilihang till riksdagens protokoll I9G0. i) samt. ,1 avd. Nr 8

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

det vara berättigat att påstå att av denna lagstiftning anvisade förfaranden

för nu föreliggande spörsmål är av mindre intresse.

Redan tidigare har jag framhållit, att det enskilda fisket liksom fiskevården

har behov av i lag grundade regler för åvägabringande av samverkan

och rättvisa mellan delägarna. Av den granskning av innehållet i gällande

rätt som jag därefter redovisat torde ha framgått att behovet av ny

lagstiftning i dessa ämnen är starkt och påtagligt. Denna uppfattning delas

av det övervägande antalet remissinstanser. Jag har därför beslutat framlägga

förevarande förslag, som innebär tillskapande av en ny organisationsform,

kallad fiskevårdsområde och avsedd att träda i stället för gemensamhetsfiske

enligt 1913 års lag. De kritiska röster som höjts gentemot förslaget

om en helt ny lagstiftning har i allmänhet åberopat att gällande rätt är

tillfredsställande eller att de remitterade förslagen rymt så många inslag av

tvång att en ny lagstiftning skulle komma att mötas med misstro eller, slutligen,

att lagstiftningens genomförande skulle ställa sig så kostsamt och bereda

myndigheterna så mycket besvär och arbete att fördelarna inte skulle

stå i rimligt förhållande till nackdelarna.

Behovet av lagstiftning har jag tidigare berört. Invändningen att de remitterade

förslagen rymmer inslag av tvång drabbar i och för sig även det

nu framlagda förslaget. De inslag av tvång som nu kvarstår är dock av den

beskaffenhet att de enligt min mening måste accepteras för att en lag på området

skall fylla någon funktion. De är av begränsad omfattning och har i

intet fall till syfte att tillgodose andra intressen än delägarnas. Den enskilde

sakägarens rättssäkerhet har i lagförslaget tillmätts största beaktande.

Att tillskapandet av fiskevårdsområden kommer att medföra kostnader

och besvär är uppenbart. Som jag i ett annat avsnitt kommer att

närmare utveckla har initiativrätten helt lagts i delägarnas egna händer.

Storleken av uppkommande kostnader och besvär blir därför beroende av

det intresse, varmed den nya lagstiftningen kommer att omfattas av allmänheten.

Jag har emellertid utgått ifrån att, hur än kostnaderna för det

tänkta förfarandet slutligen skall gäldas, den föreslagna lagstiftningen skall

komma till tillämpning endast om detta för berörda sakägare kan beräknas

medföra en verklig båtnad, låt vara att denna inte alltid låter sig uppskattas i

pengar. Under alla förhållanden lär dock vissa kostnadsökningar uppkomma

för det allmänna. Eftersom det allmänna i sin egenskap av lagstiftare får

anses bära en väsentlig del av ansvaret för att rådande tillstånd är mindre

tillfredsställande, är det enligt min mening också ofrånkomligt att staten

påtager sig en skälig andel av kostnaderna för en reform. Det sätt varpå

fiskevårdsområde enligt det nu framlagda förslaget skall komma till stånd

torde komma att åsamka myndigheterna, närmast länsstyrelserna, betydligt

mindre arbete än ett genomförande av något av de tidigare förslagen.

Syftet med den nya lagstiftningen har indirekt delvis framgått

av vad jag redan sagt. I detta ämne vill jag ytterligare framhålla följande.

1913 års lag har inte till syfte att tillgodose andra intressen än delägarnas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 35

Det har under diskussionen om en reform av lagen hävdats att en lagstiftning

på området lämpligen borde tillvarataga även andra intressen, t. ex.

det allmännas intresse att ett fiske inte vanskötes, vid fiskevattnet boendes

intresse av att legalisera en gammal sedvänja att fiska eller en sportfiskande

allmänhets intresse att förvärva lämpliga fiskevatten. För egen del är jag

av den uppfattningen att även om nu nämnda och måhända även andra

besläktade intressen väl kan vara värda att stödjas av statsmakterna, bör

detta dock inte ske inom ramen för den här föreslagna lagstiftningen. Flera

av de nämnda intressena är det f. ö. möjligt att redan nu tillgodose på annat

sätt. En reform som skall ersätta 1913 års lag med en ny bör därför ha

till syfte att ordna fiskeförhållandena, bringa rättvisa mellan fiskerättsägarna

och i övrigt främja deras gemensamma intressen. Det sagda utesluter

inte att lagen samtidigt kan tillgodose också andra intressen, t. ex. det allmännas

intresse att fisket som naturtillgång utnyttjas och vårdas på bästa

sätt eller sportfiskarnas intresse att få tillgång till för dem lämpliga vatten.

Under remissbehandlingarna har från vissa håll föreslagits att i lagtexten

skall fastslås att regleringen skedde i delägarnas ekonomiska intresse.

Jag ansluter mig därvidlag dock till dem som ansett att en dylik fixering

av syftet inte är påkallad. Även för fiskerättsägarna själva har fisket numera

för många erhållit karaktär lika mycket av fritidssysselsättning som

förvärvsarbete. Jag anser därför att det bör överlåtas åt delägarna själva

att efter majoritetsregler bestämma vilket syfte de inom lagens ram vill

fullfölja. I linje med det nu sagda ligger att den föreslagna lagstiftningen

i princip inte velat tillgodose någon viss kategori av fiske, t. ex. yrkesfiske,

framför någon annan. En annan sak är, vilket jag senare skall närmare

beröra, att förslaget innehåller bestämmelser varigenom man velat

säkerställa att yrkesfiskare och annan, för vilken fisket är av väsentlig

betydelse för hans försörjning, inte skall behöva vidkännas avbräck i sin

näring.

Det har från några håll gjorts gällande att de brister som kan vidlåda

gällande rätt i flertalet fall har avhjälpts genom förekomsten av fiskevårdsföreningar.

Från ett förhållandevis stort antal remissinstanser

har å andra sidan anförts att fiskevårdsföreningarna är i starkt behov

av lagens stöd för sin fortsatta verksamhet. Bland dem som anslutit sig till

denna uppfattning märks bl. a. fiskevårdsföreningarnas gemensamma riksorganisation,

Svenska fiskevårdsförbundet. För en fiskevårdsförening finns

inte någon möjlighet att tvinga någon att bli medlem eller att mot en enda

delägares bestridande genomföra en åtgärd som alla andra anser ändamålsenlig.

Vad en sådan förening beslutar är inte bindande för ny ägare av en

tidigare medlems fiskerätt. Dessa förhållanden har medfört att — om än

inom föreningarna många gånger utförts ett berömvärt och oegennyttigt arbete

till gagn för fisket — föreningarnas verksamhet i betydande utsträckning

försvårats. Ett av de viktigaste syftena med den nya lagstiftningen

har varit att i detta läge räcka fiskevårdsföreningarna eu hjälpande hand.

Frågan om den nya lagstiftningens omfattning har varit

opaginerad Kontrollera mot PDF

36

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

föremål för vissa meningsskiljaktigheter. Domänstyrelsen har sålunda föreslagit,

att de skiftade fiskena och i vart fall kronans skiftade fisken skall

lämnas utanför en lagstiftning om fiskevårdsområden. Redan tidigare har

jag framhållit att behovet av lagstiftning i och för sig kan vara lika påtagligt

beträffande skiftade som oskiftade fisken. I denna principfråga intager

1913 års lag samma ståndpunkt. I likhet med samtliga tidigare förslagsställare

är även jag av den uppfattningen att den nya lagstiftningen bör omfatta

även de skiftade fiskena. En annan sak är att ett skiftat fiske rättsligen

intager en annan ställning än en andel i oskiftat fiske, vilket föranlett

mig att i likhet med vad som skett i de flesta tidigare förslagen kringgärda

de skiftade fiskena med särskilda garantier. — När det gäller kronans

skiftade fisken vill jag inte förneka att skäl någon gång kan föreligga alt

undantaga dem från den nya lagstiftningen. Något motsvarande undantag

har inte gjorts i 1913 års lag. Jag anser att kronan i regel inte har något att

förlora men däremot mycket att vinna på att lagstiftningen också blir tilllämplig

å kronofiskena. I de fall där skada eller olägenhet för kronan är alt

förvänta, kommer säkerligen situationen ofta att vara den att förutsättningarna

för bildande av fiskevårdsområde över huvud taget inte är för

handen.

Några remissinstanser har föreslagit att fiskevårdsområde skall kunna

omfatta även frifiske. Andra har hemställt att fiskevårdsområde inte

skall kunna inrättas i sådana vatten där frifiske förekommer och detta

oavsett om frifisket och det enskilda fisket bedrives i samma eller angränsande

vatten. I detta sammanhang uppkommande problem har ingående belysts

i departementspromemorian.

Förekomsten av frifiske och enskilt fiske i samma eller angränsande

vatten kan naturligtvis understundom vålla komplikationer. Vid inrättande

av fiskevårdsområde i sådana fall måste självfallet hänsyn tagas till förekomsten

av frifiske och fiskevårdsområdets stadgar och verksamhet anpassas

därefter. Vidare torde vissa av de skäl som anförts mot fiskevårdsområden

i sjöar, där frifiske förekommer, väsentligt komma att försvagas

därest fiskeristyrelsens nyligen avgivna förslag om lokala fiskevårdsavgifter

genomföres. Därigenom skulle även frifiskarna få ekonomiskt bidraga till

fiskevårdsåtgärder. Däremot saknas enligt min mening anledning att vare

sig inrymma frifisket i detta lagstiftningskomplex eller i lagen införa särskilda

undantagsbestämmelser med tanke på dessa fall.

I detta avsnitt vill jag till slut beröra en fråga som inte närmare behandlats

i den tidigare diskussionen. Man har i de föregående förslagen tänkt

sig att fiskevårdsområde liksom gemensamhetsfiske skall omfatta —- förutom

oskiftat fiske — endast fiske som tillhör två eller flera fastigheter.

Härigenom skulle fiskevårdsområde inte kunna bildas av ett skiftat

fiske eller av en fastighet, vartill hör dylikt fiske och som

äges av flera personer. Ide fall då sådant fiske angränsar annat

enskilt fiske och de tillsammans kan anses som en lämplig fiskevårdsenhet

föreligger inget problem. Förhållandet är emellertid inte sällan sådant att

s. 37 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 37

särskilt skattlagda fisken eller fastigheter med betydande enskilt fiske är

så belägna att de inte angränsar andra enskilda fisken. Dessa fastigheter,

som i regel är obebodda, har ofta sitt huvudsakligaste värde i fisket. Delägarnas

antal är ofta mycket stort. Fall har uppgivits då antalet uppgår till

över 200. Sämjedelning har i regel inte ägt rum. Å dylik fastighet är varken

24 § fiskerättslagen eller 1913 års lag tillämplig. I fall där delägarna varit

många och enighet inte förelegat har man i praktiken försökt lösa uppkommande

svårigheter med stöd av 1904 års lag om samäganderätt genom förordnande

av god man. Denne skall emellertid enligt lagens 3 § förordnas på

viss tid. Erfordras efter utgången av sådan tid fortsatt behov av god man,

måste nytt förordnande utverkas. I regel hyser emellertid delägarna inte

någon önskan att rubba på bestående äganderättsförhållanden, varför mången

gång ett kontinuerligt behov av god man föreligger. Den kritik som jag

tidigare riktat mot 24 § fiskerättslagen torde med minst samma berättigande

kunna riktas mot samäganderättslagens användbarhet för föreliggande ändamål.

Det synes mig därför angeläget att den nya lagstiftningen utformas så

att den kommer att omfatta även dessa fisken. I de fall då den föreslagna

lagen skiljer mellan skiftat och oskiftat fiske torde de nu behandlade fiskena

i allmänhet inte böra betraktas som oskiftade.

Kammarkollegiet har i sitt sista yttrande uttalat, att den föreslagna lagstiftningen

kan tänkas få s katterättsliga konsekvenser som

inte är önskvärda. Samfälligheter av samma slag som nu skulle skapas finns

emellertid redan på ett flertal lagstiftningsområden. Erfarenheten ger knappast

stöd för antagandet att gällande skattelagstiftning inom dessa områden

skulle missbrukas i nämnvärd utsträckning. Skulle de farhågor som kammarkollegiet

uttalat komma att besannas, synes ändring av skattereglerna

böra övervägas.

Lagrådet

I likhet med departementschefen och det övervägande antalet remissinstanser

finner lagrådet ett påtagligt behov av ny lagstiftning på ifrågavarande

område föreligga.

Motioner

Propositionen avstyrkes endast i de likalydande motionerna I: 533 och

II: 657. Motionärerna anser förslaget vara alltför ingripande i den enskilde

fiskerättsägarens rättssfär och i alltför hög grad stridande mot allmänna

rättsprinciper. Det vore bättre att modernisera 1913 års lag. I motionerna

anföres bl. a.

Det synes mig att lagens tillämpning lätt kan medföra ingripanden i fiskerättsägarens

dispositionsrätt i en omfattning som blir liktydig med nära

nog total rättsförlust. Någon allmän regel om fiskevårdsområdets geografiska

avgränsning med hänsyn till belägenheten och beskaffenheten i övrigt

av de fiskevatten som kan vara avsedda att ingå i området finnes inte. De

föreslagna bestämmelserna om majoritetsbeslut gör det möjligt för en

grupp fiskerättsägare, som disponerar fisken inom ett begränsat område,

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

afl tvångsansluta ett begärligt fiske på annat håll utan hänsyn till vattendelare,

avrinningsområden e. d. Bestämmelserna ger ett helt otillräckligt

skydd mot maktmissbruk, där detta söker täckmantel i påstått allmänintresse.

Eljest har i detta avsnitt vissa kritiska synpunkter framförts i motionerna.

I motionerna 1: 532 och II: 656 uttalas sålunda.

Därest en sådan lag som denna skall mottagas med förtroende av fiskerätt

sägarna, bör det tvång, som kan anses vara oundgängligen erforderligt

för lagens egentliga syfte, ej vara av större omfattning än som är absolut

nödvändigt och dessutom vara kringgärdat med tillräckliga garantier till

skydd mot rättsförlust för den enskilde. I nämnda avseende kan förslaget

ej anses vara tillfredsställande.

Betydelsen av att fiskevårdsföreningarna erhåller lagstiftarens stöd betonas

i motionerna I: 530 och II: 659.

De frivilliga fiskevårdsföreningarna har enligt vår mening stor betydelse

för samverkan inom det enskilda fisket. I första hand bör man eftersträva

att skapa ökade förutsättningar för denna organisationsform. Såsom

i propositionen framhålles bör fiskevårdsföreningarnas verksamhet kunna

främjas genom den förordade lagstiftningen. Det är emellertid av vikt, att

lagstiftningen får en sådan utformning, att den mötes med intresse och förståelse

och inte uppfattas som ett besvärande tvång.

I motionen II: 658 framhålles att det är önskvärt att lagen kommer att

innehålla regler om fiskevårdsområdets geografiska avgränsning, så att

däri kommer att ingå endast sådana fiskevatten, som på grund av belägenhet

och beskaffenhet i övrigt lämpar sig för gemensam fiskevård.

Utskottet

Syftet med den föreslagna lagstiftningen är att åstadkomma rättvisa mellan

fiskerältshavarna och en bättre ordning av fiskeförhållandena i fråga

om det enskilda fisket. Vissa möjligheter att förverkliga dessa syften finnes

inom ramen för 1913 års lag om gemensamhetsfiske. 1913 års lag har emellertid

aldrig haft någon egentlig praktisk betydelse, och det har länge allmänt

ansetts att lagen behöver reformeras.

Efter 1950 års stora fiskerättsreform är rätten till enskilt fiske mindre

omfattande än förut. Alltjämt är dock exempelvis allt fiske i sötvatten —

med vissa undantag beträffande våra fem största sjöar — enskilt. Ur folkhushållningssynpunkt

torde det enskilda fisket vidare — bortsett från 1950

års reform — i dag vara av mindre betydelse än vid tillkomsten av 1913

års lag och då de första reformförslagen utarbetades. Det enskilda fisket

har däremot på annat sätt kommit att tilldraga sig ökat intresse och få

större betydelse. Faktorer som därvid särskilt bör nämnas är den ökade

fritiden, den omfattande fiskevårdsverksamheten och det livaktiga föreningsväsendet

på fiskets område. Behovet av en efter praktiska förhållanden avpassad

lagstiftning är därför i dag icke mindre än 1913, snarare tvärtom.

opaginerad Kontrollera mot PDF

39

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Liknande synpunkter har uttalats av riksdagen både år 1942 och 1950. Utskottet

hälsar därför det nu framlagda lagförslaget med största tillfredsställelse.

Förslaget har föregåtts av ett omfattande och långvarigt utredningsoch

remissförfarande, varvid meningarna ofta starkt brutits. Enigheten

har dock varit nära nog fullständig om behovet av en ny lagstiftning. Bortsett

från de erinringar som utskottet i det följande på några punkter har

att göra är utskottet enigt med föredragande departementschefen. Därmed

är naturligtvis ingalunda sagt att det föreliggande förslaget i varje detalj är

det bästa tänkbara. Förslaget innebär i många fall ett val mellan ett flertal

föreliggande alternativ. Erfarenheten får visa om det valda alternativet

varit det bästa eller ej. Om den nu föreslagna lagen om fiskevårdsområden

icke i likhet med 1913 års lag skall bli en lag bara på papperet, är det därför

nödvändigt att utvecklingen följes med största uppmärksamhet och att erforderliga

kompletteringar vidtages utan dröjsmål.

Utskottets ställningstagande i denna del innebär att utskottet icke delar

uppfattningen i motionerna 1: 533 och II: 657 att propositionen skall avslås

och frågan hänskjutas till ny utredning. I nämnda motioner hävdas, att den

föreslagna lagen rymmer inslag av tvång i en utsträckning som är stridande

mot allmänna rättsprinciper. Sistnämnda synpunkter återkommer, ehuru

i mindre tillspetsad form, även i motionerna 1:530 och 11:659, 1:532

och II: 656 samt II: 658. — Det är riktigt att lagförslaget rymmer inslag av

tvång, men det gör också 1913 års lag. Tvånget är dock ej av expropriations

natur utan innebär endast att en minoritet har att böja sig för majoritetens

vilja. Skillnaden mellan 1913 år lag och det nu föreliggande förslaget ligger

ej på det principiella planet utan innebär på det stora hela taget endast

att man något ökat möjligheterna för en majoritet att fatta för minoriteten

bindande beslut. Det kan i sammanhanget även förtjäna upprepas, att fiskevårdsområde

i intet fall kommer att inrättas för att tillgodose andra än delägarnas

egna intressen. Samma princip skall gälla vid utformningen av

fiskevårdsområdes stadgar och då beslut fattas inom organisationen. Naturligtvis

kan bland delägarna olika meningar föreligga om hur deras intressen

skall tillgodoses på bästa sätt. För såväl lagstiftaren som de myndigheter

som har att tillämpa lagen gäller dock här att beakta icke blott den enskildes

utan även helhetens intresse. Man kan därför ej stå till svars med

att avvisa reformen därför att en eller annan fiskerättsägare anser det

icke vara med sin fördel förenligt att medverka i en samorganisation. Genom

den nya lagstiftningen rubbas ej bestående äganderättsförhållanden.

Rätt till fiske erbjuder jämfört med annan rätt till fast egendom så många

olikheter att en speciallagstiftning för denna rätts utnyttjande av ålder

ansetts påkallad. Bortsett från de mindre vanliga fall då en ägares fiske ur

både avkastnings- och fiskevårdssynpunkt kan betecknas som en naturlig

enhet, befinner sig de som har fiskerätt i ett vatten i en gemenskap, där en

doktrinär uppfattning om äganderättens oinskränkthet icke går att helt

förena med det praktiska livets krav. Lagförslagets tillkomst liksom dess enskilda

bestämmelser bör ses mot bakgrunden härav.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Av det nu sagda följer emellertid också att fiskevårdsområde icke skall

inrättas, om det fiske som fiskevårdsområdet skall omfatta ej utgör en sådan

naturlig enhet, varom nyss talats. I motionerna 1: 533 och 11: 657 uttalas

farhågor för att ett fiskevårdsområde kommer att bildas utan hänsyn till

vattendelare och avrinningsförhållanden eller i syfte att göra det möjligt

för en grupp fiskerättsägare att nyttja ett givande men för dem eljest icke

åtkomligt fiske. — Ett fiskevårdsområde sådant som det här beskrivna skulle

stå i klar strid icke blott med utgångspunkterna för reformen utan även

med ordalydelsen i den föreslagna lagtexten. Enligt denna skall nämligen

syftet alltid vara ett »samfällt ordnande av fiskeförhållandena samt främjande

av fiskerältsägarnas gemensamma intressen» (1 §). Fiskevårdsområdet

skall vidare vara lämpligt »med hänsyn till vattenområdets och fiskets beskaffenhet

och omfattning samt förhållandena i övrigt» (6 § andra stycket).

Frågan om den geografiska avgränsningen har berörts också i motionen

II. 658. I och för sig vore det önskvärt om lagen innehöll bestämmelser

om fiskevårdsområdets omfattning. Eftersom fiskets villkor och förhållanden

växlar mycket starkt, skulle dock den av motionärerna önskade i lag

fastslagna bestämningen av fiskevårdsområdets omfattning antingen bli

mycket utförlig och därmed tyngande på lagtexten utan att ändå vara uttömmande

eller också bestå av allmänna och tämligen intetsägande fraser.

Utskottet vill emellertid i sammanhanget erinra om vad som redan sagts

om kravet på ur avkastnings- och fiskevårdssynpunkt naturliga enheter. Det

torde endast i undantagsfall vara lämpligt att göra fiskevårdsområdet så

stort att det omfattar ett vattendrags hela nederbördsområde. Om flera byars

oskiftade fisken ingår i en mindre eller medelstor sjö, torde det i regel

icke vara lämpligt att låta varje oskiftat fiske utgöra ett fiskevårdsområde;

i stället synes man i sådana fall böra sträva efter att låta sjöns hela fiske

utgöra ett fiskevårdsområde. Framför allt bör man naturligtvis undvika att

på grund av skiftande majoritetsförhållanden i en sjö bilda ett fiskevårdsområde

som omfattar vissa sektorer av sjön, samtidigt som andra och utom

organisationen stående sektorer ligger så att säga insprängda bland de förra.

Utgöres en bys oskiftade fiske av fiskerätten i flera sjöar, föreligger intet

hinder att fiskevårdsområdet omfattar fisket i samtliga dessa sjöar. En sådan

ordning torde tvärtom i många fall vara lämplig. Det blir naturligtvis

icke alltid möjligt att ge fiskevårdsområdet naturliga gränser åt alla håll.

Gränserna kommer då att bestämmas av anslutning och majoritetsförhållanden.

Visar det sig, efter det att ett fiskevårdsområde bildats, att ägare

av angränsande vatten önskar inga i den redan bildade organisationen, lägger

lagen ej hinder i vägen härför, under förutsättning att det nya fiskevårdsområdet

uppfyller lagens krav på lämplighet och anslutning.

Förhållandena blir naturligtvis annorlunda då fiskevårdsområde bildas

för särskilda syften, t. ex. för att organisera fisket efter endast visst slags

fisk. Fiskevårdsområdets omfattning och stadgar får då bestämmas av det

särskilda syftet.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

41

2. Namnfrågan

Palmquists förslag 1943

I 1943 års förslag diskuterades möjligheten att även i en reformerad lagstiftning

behålla benämningen gemensamhetsfiske. Utredningsmannen anförde

härom.

Från praktiskt håll har anmärkts, att redan själva benämningen gemensamhetsfiske

är mindre lyckligt vald samt till och med i sin män bidragit

till lagens ringa tillämpning. Allmänheten får sålunda lätt den uppfattningen,

att det med nödvändighet är fråga om att bedriva själva fisket gemensamt,

vilket ju ingalunda behöver vara förhållandet. I andra fall har man

utgått från att lagen endast avser gemensamma och icke skiftade vatten.

Redan vid lagens tillkomst voro meningarna om benämningen delade och

föreslogs i sådant hänseende både fiskenområde och föreningsfiske. Ej heller

dessa benämningar torde vara helt lämpliga och äro i varje fall icke bättre

än gemensamhetsfiske. I förslaget har i stället benämningen fiskevårdsområde

kommit till användning. Denna benämning torde mera tydligt

angiva vad som här i allmänhet närmast åsyftas, även om en dylik benämning

måhända icke är särskilt lycklig i sådana fall då en reglering närmast

har till syfte att ordna utövandet av visst slags fiske, t. ex. utarrendering av

bottengarnsfiske. Genom benämningen fiskevårdsområde ernås överensstämmelse

med vad som gäller å jaktens område.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén anslöt sig i denna fråga till Palmquists förslag och

förordade benämningen fiskevårdsområde.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen fann i likhet med föregående utredningar att gemensamhetsfiske

icke var någon lämplig benämning på den nya organisationsformen.

Fiskeristyrelsen förordade i stället benämningen fiskeområde.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Remissinstanserna hade i allmänhet ej något att erinra mot benämningen

fiskeområde. Länsstyrelsen i Malmöhus län och Svenska naturskyddsföreningen

ansåg emellertid att fiskevårdsområde var att föredraga.

Departementspromemorian 1957

I departementspromemorian uttalades, att av de benämningar fiskeristyrelsen

diskuterat valet syntes böra träffas mellan fiskeområde och fiskevårdsområde.

På de skäl Svenska naturskyddsföreningen anfört syntes därvid

fiskevårdsområde vara att föredraga. Det anmärktes att uttrycket fiskeområde

förekom i jorddelningslagen (20:8) och där användes såsom beteckning

för ett vatlentäckt område, varest fisket är oskiftat.

Emellertid var icke heller benämningen fiskevårdsområde helt tillfredsställande,

särskilt icke efter den omarbetning av fiskeristyrelsens förslag

som med beaktande av lagberedningens kritik nu verkställts.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Fiskeområdet i den skepnad det skulle komma att erhålla enligt fiskeristyrelsens

förslag torde — i likhet med gemensamhetsfiske —- sålunda icke

komma att få karaktär av juridisk person. Så torde däremot bli fallet med

fiskevårdsområdet enligt promemorians förslag. Organisationsformen bleve

väl med rättegångsbalkens terminologi att hänföra till sådant annat samfund

än förening varom talades i 33 kap. 9 och 17 §§ rättegångsbalken.

Med tanke härpå hade det måhända varit önskvärt med en benämning

som tydligare framhävde denna sida hos den nya organisationsformen. I

promemorian användes dock benämningen fiskevårdsområde.

Remissyttranden över departementspromemorian

Hos de remissinstanser, som ägnat namnfrågan någon uppmärksamhet

var meningarna delade. De flesta ansåg att fiskevårdsområde var att föredraga

framför fiskeområde. Åtskilliga var dock av motsatt mening. Andra

återigen föreslog helt nya benämningar.

Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Jämtlands län förordade, att den nya

organisationsformen fick en benämning, som tydligare markerade dess karaktär

av juridisk person. Dessa remissmyndigheter föreslog därför benämningen

fiskevårdssamfällighet. Kammarkollegiet fann det i promemorians lagtext

brukade förkortade uttrycket »området» vara föga lämpat såsom beteckning

på en juridisk person.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet föreslog benämningen fiskebruksområde.

Departementschefen

Även om frågan om den nya organisationens benämning under de olika

remissbehandlingarna inte tilldragit sig större uppmärksamhet, bör man å

andra sidan inte underskatta denna frågas betydelse, i synnerhet som det i

princip lagts i berörda delägares egen hand att avgöra när lagen skall tilllämpas.

Benämningen gemensamhetsfiske är av flera orsaker inte lämplig. Det har

inte heller från något håll föreslagits att denna beteckning i framtiden skall

komma till användning. Fiskeristyrelsen har föreslagit fiskeområde. I såväl

Palmquists och fiskerättskommitténs förslag som i departementspromemorian

har föreslagits fiskevårdsområde. Andra förslag är fiskeriområde,

fiskevårdssamfällighet och fiskebruksområde. I finsk rätt användes för motsvarande

fall fiskelag (för samfällt fiske) och fiskevårdssammanslutning.

Möjligheten att bilda jaktvårdsområden har nu förelegat i mer än 20 år.

Det torde vara en allmän uppfattning att jaktvårdsområdena varit av stort

värde för såväl den egentliga jakten som för vården av det vilda. Jaktvardsområde

har därför för många blivit ett välbekant och välkänt begrepp.

Även om villkoren för fiske på flera sätt är andra än för jakten och den

nu föreslagna lagstiftningen ingalunda utgör någon kopia av lagstiftningen

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Tredje lagutskottets utlåtande nr S år 1960

om jaktvårdsområden, är dock det allmänna syftet i båda fallen likaitat. Jag

finner det därför naturligt att anknyta till den terminologi som sålunda redan

finns i jaktlagen. Det sagda rubbas enligt min mening inte av att fiskevårdsområdet

redan i lagen erhåller en mera fullständig organisation och

vidsträcktare befogenheter än jaktvårdsområdet. Jag är inte heller benägen

att fästa alltför stort avseende vid invändningen att många med fiskevård

■endast avser utplantering av yngel, fridlysning av vissa fiskarter och dylikt.

Någon legal eller eljest allmängiltig definition på fiskevård finns inte. För

egen del vill jag däri inlägga allt som är ägnat att främja tillkomsten av ett

rikt och allsidigt sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt

utnyttjande av fisket. Om den nya lagen kommer att få den allmänna

tillämpning som jag hoppas, är jag också övertygad om att uttrycket

fiskevård hos den stora allmänheten snart kommer att få den mera allomfattande

innebörd, som jag anser att man har rätt att inlägga i ordet.

Jag föreslår därför att den nya organisationen benämnes fiskevårdsområde.

Lagrådet

Vad angår spörsmålet om den lämpligaste benämningen på den nya organisationsformen

är enligt lagrådets mening beteckningen fiskevårdsområde

icke tillfredsställande, låt vara att genom införande av en sådan beteckning

viss anknytning skulle erhållas till jaktlagens terminologi. Ordet område

och sammansättningar med detta ord användas nämligen såväl i allmänt

språkbruk som i juridisk terminologi i lokal betydelse. Så är förhållandet

med uttrycket jaktvårdsområde i jaktlagen. Benämningen fiskevårdsområde

skulle därför komma att leda tanken till sådana begrepp som vattenområde

eller fiskevatten, under det att i själva verket här — i motsats till i jaktlagen

—— åsyftas en form av sammanslutning med karaktären av juridisk

person, närmast hänförlig till sådant annat samfund än bolag och förening,

som omförmäles i 10 kap. 1 §, 11 kap. 2 § samt 33 kap. 9 och 17 §§ rättegångsbalken.

Lagrådet anser, att det nya rättsinstitutets karaktär riktigare skulle komma

till uttryck genom användande av benämningen fiskevårdssainfällighet.

I uttrycket fiskevård finge då, i enlighet med vad departementschefen uttalat,

inläggas allt som är ägnat att främja tillkomsten av ett rikt och allsidigt

sammansatt fiskbestånd och ett i vidaste mening ändamålsenligt utnyttjande

av fisket. Benämningen samfällighet begagnas visserligen understundom,

såsom i jorddelningslagen, jaktlagen och bysamfällighetslagen, i

en annan betydelse än den här avsedda, nämligen för alt beteckna mark, som

är gemensam för två eller flera fastigheter, eller viss annan för fastigheter

samfälld egendom. Emellertid användes på åtskilliga håll beträffande förhållanden

som äro likartade med det varom nu är fråga benämningen samfällighet

för att beteckna fastighetssammanslutningar för samverkan med

avseende å visst för vederbörande fastigheter gemensamt ändamål. Exempel

härpå äro vattenlagens sladganden om reglerings- och dikningssamfällighe
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

ter (3 och 7 kap.), lagen om enskilda vägar (50 §) och lagen om ägofred

(41 §). Utvecklingen synes i själva verket gå mot en mera utbredd användning

av sistberörda terminologi, till vilken det därför måste anses vara naturligt

att här anknyta. Under hand har inhämtats, att en sådan terminologi

står helt i överensstämmelse med den lagberedningen tänkt använda i sitt

förslag till jordabalk.

Departementschefen i anledning av lagrådets yttrande

I de till lagrådet remitterade lagförslagen har den nya organisationsformen

benämnts fiskevårdsområde. Lagrådet har ansett att denna benämning

inte kan godtagas och föreslår i stället fiskevårdssamfällighet. Såsom

redan i departementspromemorian anförts, kan ur strängt terminologisk

synpunkt visserligen erinringar riktas mot att använda beteckningen fiskevårdsområde

för en personsammanslutning. Denna beteckning har emellertid

— vid sidan av ordet fiskeområde — allmänt använts i diskussionen om

ifrågavarande lagstiftningsreform alltsedan det första utredningsförslaget

framlades år 1943. Främsta anledningen härtill torde ha varit anknytningen

till det numera välkända uttrycket jaktvårdsområde, vilket redan

genom namnet ger en viss uppfattning om lagstiftningens innehåll. Även

om ordet område i modernt språkbruk endast användes i lokal betydelse,

brukas uttrycket jaktvårdsområde numera allmänt inte blott i den betydelse

ordet har i jaktlagen utan också för att beteckna sammanslutningen av

delägare i jaktvårdsområdet. Bland annat med hänsyn härtill torde "någon

olägenhet i praktiken knappast behöva befaras därest som en benämning

på den av mig föreslagna nya organisationsformen användes ordet fiskevårdsområde.

Däremot kan möjligen ett införande av en för allmänheten

helt ny benämning på denna organisationsform kunna föranleda en viss

osäkerhet om innebörden av densamma och på så sätt komma att utgöra

ett försvårande moment då det gäller att stimulera till bildande av här avsedda

sammanslutningar. Såsom lagrådet framhållit är för övrigt inte heller

benämningen fiskevårdssamfällighet helt invändningsfri ur nu diskuterad

synpunkt.

Av nu angivna skäl har jag inte funnit anledning föreligga att frångå den

ståndpunkt i denna fråga, som jag tidigare intagit.

Motion

I motionen II: 658 föreslås att den nya organisationsformen på de skäl

lagrådet åberopat benämnes fiskevårdssamfällighet.

Utskottet

Namnet på den nya organisationsformen har tilldragit sig viss uppmärksamhet.

Beteckningen gemensamhetsfiske här ansetts vara i olika avseenden

oegenthg, och ingen har yrkat att denna benämning skall bibehållas.

Uttrycket fiskevårdsområde framfördes i 1943 års förslag och har därefter

vid sidan av det i 1956 års förslag använda uttrycket fiskeområde_hela

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 45

tiden begagnats i diskussionen om den nya lagstiftningen. Vid sidan härav

har emellertid även andra benämningar föreslagits. I motionen II: 658 förordas

den av bl. a. lagrådet rekommenderade benämningen fiskevårdssamfällighet.

Att finna ett ord som utgör ett helt adekvat uttryck för den föreslagna

organisationsformens olika funktioner torde icke vara möjligt. Det är därför

nödvändigt att tillgripa en nybildning. Betraktas spörsmålet från associationsrättslig

synpunkt är benämningen fiskevårdssamfällighet måhända

mest adekvat. Genom anknytningen till lagstiftningen om jaktvårdsområde,

vilket, även om dess organisationsfråga behandlats på annat sätt, dock med

likartade medel fullföljer likartade syften ter det sig emellertid naturligt

att också i terminologiskt avseende taga ledning av jaktlagen. Den främsta

invändningen mot bruket av termen fiskevårdsområde har varit att man

därvid använder det geografiska begreppet område för att beteckna ett icke

geografiskt begrepp. Fiskevårdsområdet är en sammanslutning av personer,

men dessa måste dock vara fiskerättsägare (vissa undantag i 2 och 3 §§).

Begreppet erhåller härigenom en lokal anknytning. I språkets värld är det

ju dessutom en vanlig företeelse att man begagnar ett ursprungligen geografiskt

begrepp för att beteckna en funktion vars verksamhet är geografiskt

avgränsad (t. ex. domsaga) eller tvärtom (t. ex. församling).

Utskottet ansluter sig således till propositionen och anser, att den nya

organisationsformen bör benämnas fiskevårdsområde.

3. Delaktighetens bestämmande

Lagen om gemensamhetsfiske

För att bestämma varje fiskerättsägares delaktighet i ett gemensamhetsfiske

bör enligt 1913 års lag i första hand enhällig överenskommelse eftersträvas

(4 och 9 §§). Kan sådan ej åstadkommas anvisar lagen skilda metoder

för oskiftade och skiftade fisken. Är fisket oskiftat bestäms delaktigheten

omedelbart av envars andel i det oskiftade fisket (4 §). Är fisket åter

skiftat skall delaktigheten bestämmas genom en uppskattning, som verkställes

av förrättningsman, i visst fall biträdd av gode män (9 §). Till

grund för uppskattningen skall läggas värdet av den årliga avkastning,

som fisket i varje skifteslott kan beräknas lämna vid en sådan utövning

av fisket att fisktillgången icke minskas.

Palmquists förslag 19t3

Enligt 1943 års förslag skulle beräkningsgrunden för delägarnas delaktighet

i fiskevårdsområdet bestämmas i enlighet med vad delägarna enhälligt

beslutade eller jämlikt förslag i ansökningen, vilket av delägarna lämnats

utan erinran; i annat fall skulle envar av dem njuta delaktighet, om vattnet

vore i sin helhet oskiftat, efter sin andel däri och i annat fall efter det jämlikt

uppskattning — verkställd vid förrättning på stället — bestämda värdet å

s. 46 Kontrollera mot PDF

46 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

hans andel i avkastningen av det fiske som avsågs skola ingå i fiskevårdsområdet.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskommittén anslöt sig i denna del till utredningsmannens förslag.

Fiskei-istyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen framhöll, att en uppskattning av delaktigheten var ofrånkomlig

samt att, eftersom bildande av fiskeområde ej skulle rubba bestående

äganderättsförhållanden, det var uteslutet att vid uppskattningen tilllämpa

annan princip än den av fiskerättskommittén föreslagna. Obestridligt

kunde reglerna stundom komma att bli svåra att tillämpa. Svårigheterna

torde dock i de nyss avsedda remissyttrandena ha överdrivits. Såsom

fiskerättskommittén föreslagit borde delägarna liksom enligt 1913 års lag

genom enhälligt beslut kunna bestämma annan grund för beräkning av delaktigheten.

Departementspromemorian 1957

Promemorians förslag till lagtext (6 §) anslöt sig i denna fråga i huvudsak

till de tidigare förslagen. Delägarna skulle sålunda, då de var eniga,

själva kunna bestämma envars delaktighet, och i fråga om oskiftade fisken

skulle delaktigheten i samfälligheten vara avgörande för delaktigheten i

fiskevårdsoinrådet. Delaktigheten i fiskevårdsområde, vari ingick skiftat

fiske, skulle, då enighet ej rådde, enligt promemorian bestämmas efter u p pskattning,

som skulle grunda sig på omfattningen och

värdet av delägarens rätt till fiske inom området. Den

tankegång som låg bakom denna formulering var att uppskattningsmetoden

skulle lämpas efter förhållandena i varje särskilt fall. I promemorian anfördes

tre exempel, avsedda att närmare belysa det sagda.

1. I de allra flesta fall torde man uppnå ett rättvist resultat genom att bestämma

envars delaktighet i proportion till arealen av hans vattenområde.

Eftersom denna metod är den enklaste bör den i första hand begagnas.

Kammarkollegiet uppgiver — utan närmare kommentar — att fiskevärderingsnämnden

för Mälaren och Hjälmaren i beslut den 31 juli 1956 i ett

mycket omfattande mål angående ersättning för mistad fiskerätt i Mälaren

vid ett stort antal fastigheter i Veckholms m. fl. socknar utgått ifrån att av

beslutet berörda vattenområden var i avkastningshänseende på det hela taget

likvärdiga och bestämde ersättningarna till samtliga sökande med ett enhetligt

belopp för hektar. Beslutet som i förevarande avseende vunnit laga

kraft bygger på ett av fiskeristyrelsen den 8 juni 1956 avgivit yttrande vari

styrelsen bl. a. uttalar.

Vad beträffar frågan, huruvida bruttoavkastningen är likartad å samtliga

de fjärdar av Mälaren, varest ensamrätten till fiske med rörligt redskap

frångått strandägarna, kan fiskeristyrelsen med ledning av inhämtade upplysningar

icke finna, att någon väsentlig olikhet i avkastningshänseende

föreligger mellan de skilda fjärdarna. Givetvis förekommer lokala differenser,

betingade av exempelvis olikheter i avseende å vattendjup, strömför
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 47

hållanden in. in., vilka kan göra vissa platser mer begärliga ur fiskerisynpunkt

än andra, men sådana lokala olikheter torde icke ge anledning till att

de skilda fjärdarna i sin helhet bör bedömas såsom olika ur avkastningssynpunkt.

Det har i det till fiskeristyrelsen översända utredningsmaterialet

ifrågasatts, att Södra Björkfjärden och Hovgårdsfjärden borde åsättas ett

något lägre värde per hektar vattenyta än Norra Björkfjärden och Prästfjärden.

Orsaken härtill torde sannolikt ha varit, att det rent yrkesmässiga fisket

bedrivits intensivare i de sistnämnda fjärdarna, medan amatör- och

sportfisket florerat starkare i de förra och särskilt i Södra Björkfjärden,

möjligen på grund av dessa vattenområdens lättare tillgänglighet för invånare

i närbelägna tätorter såsom Stockholm och Södertälje. Den totala fiskavkastningen

samt den potentiella produktionsförmågan och följaktligen

även storleken av den förlust som ägaren av vattenområdena ifråga tillfogats

genom den nya lagstiftningen bör emellertid enligt fiskeristyrelsens mening

betraktas såsom ensartade i samtliga här ifrågavarande delar av Mälaren.

2. Finnes anledning att antaga att fisken ej förekommer i stort sett jämnt

inom det ifrågasatta fiskevårdsområdet, kan det finnas skäl att undersöka

om icke vid laga skifte eller annan jorddelningsförrättning verkställd gradering

eller sk åt tetalet (jordtalet) kan läggas till grund för bestämmandet

av varje delägares andel. Metoden får naturligtvis användas

med stor försiktighet, men det är å andra sidan troligt att den i ett stort

antal fall skall visa sig användbar.

3. Visar utredningsmaterialet tydligt att icke någon av de båda nämnda

metoderna ger ett rättvisande uttryck för omfattningen och värdet av varje

delägares fiskerätt, måste en undersökning ske av vad fisket med iakttagande

av god fiskevård kan tänkas avkasta. På grundval härav måste sedan

en uppskattning ske. Hur pass omfattande och grundlig undersökningen

skall bli får bestämmas med hänsyn till förhållandena i varje särskilt fall.

I de lägen då förmögenhetsvärden i mera betydande omfattning icke står

på spel, bör förrättningsmannen vara berättigad att tillämpa tämligen schematiska

beräkningsgrunder.

Remissyttranden över departementspromemorian

Promemorians förslag har av flertalet remissinstanser lämnats utan erinran.

De som uttalat sig i frågan har i allmänhet framhållit att en förrättning

för uppskattning av fiske ofta komme att innebära mycket stora svårigheter.

Departementschefen

Då delaktigheten skall bestämmas i ett fiskevårdsområde som utgöres av

ett o s k i f t a t fiske bör givetvis delaktigheten i området grunda sig

på det för varje delägande fastighet gällande andelstalet i den ifrågavarande

samfälligheten.

Om, såsom jag tidigare föreslagit, fiskevårdsområde skall kunna bildas

även av fiske som icke är i sin helhet oskiftat, måste

däremot en särskild bestämning av delaktigheten ske. Att delaktigheten

verkligen blir klart bestämd anser jag av flera orsaker nödvändigt. Delaktigheten

kommer nämligen att vara av betydelse vid bedömande av förut
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

48 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

sättningarna för fiskevårdsområdes bildande, vid bestämmande av tillskottsskyldigheten,

vid fördelning av avkastningen samt vid beslut om upplåtelse.

Då man i ett fiskevårdsområdes stadgar skall bestämma i vilken utsträckning

och pa vilket sätt varje delägare får fiska kommer delägarna visserligen

att själva få besluta härom, men jag utgår likväl ifrån att man därvid

— om än måhända med vissa modifikationer — kommer att lägga delaktigheten

till grund för fördelningen. — Hur den omstridda frågan om

grunderna för rösträttens utövning än löses är det dock under alla förhållanden

ur praktisk synpunkt uteslutet att därvid inte ta viss hänsyn även

till storleken av de skilda delägarnas fiskerätt, d. v. s. till delaktigheten._

Jag anser mig genom det sagda ha klargjort, att det är oundgängligt att en

lagstiftning sådan som den föreslagna innehåller regler för delaktighetens

bestämmande.

Delägarna i ett gemensamhetsfiske kan genom enhällig överenskommelse

själva bestämma grunden för delaktigheten. Lantmäteristyrelsen har

anfört betänkligheter mot att införa motsvarande bestämmelse i en lag om

fiskevårdsområden och synes därmed åsyfta den risk som föreligger att såväl

tredje mans som en i beslutet inte medverkande delägares rätt kan

äventyras. Anmärkningen är naturligtvis principiellt berättigad. Emellertid

anser jag det vara mycket värdefullt att den nya lagen liksom 1913 års

lag erbjuder möjlighet att skänka sakrättslig giltighet åt en av delägarna

enhälligt beslutad överenskommelse om delaktighetens bestämmande. Risken

att en delägares rätt utan hans medverkan därigenom skulle komma

att lida intrång har i propositionens lagförslag eliminerats genom att, som

jag vid behandlingen av reglerna om rösträtten ämnar närmare utveckla,

enhälligheten skall föreligga inte blott bland de i omröstningen deltagande

utan bland samtliga delägare. Skulle det vid länsstyrelsens prövning visa

sig att tredje mans, t. ex. inteckningshavares, rätt uppenbart är i fara, skall

fastställelse självfallet inte ske.

Det har från några håll gjorts gällande att svårigheterna att med e rforderlig

grad av noggrannhet bestämma delaktigheten

skulle vara helt eller i det närmaste oöverstigliga. Ehuru även jag

inser att stora svårigheter understundom kan föreligga, kan jag likväl inte

dela den anförda uppfattningen. Redan nu förekommer uppskattning avfiskes

värde i flera olika sammanhang. Att fullt exakta värden därvid inte

alltid kan uppnås ligger i själva fiskets natur. Den värdering som vid bildande

av fiskevårdsområde kommer i fråga är dock såtillvida enklare än flertalet

övriga fall av fiskevärdering som den i förevarande fall kan inskränka sig

till en jämförelse de olika fiskena emellan. Någon uppskattning i absoluta

värden erfordras således inte.

En annan väsentlig skillnad består också mellan den uppskattning avfiskets

värde som sker exempelvis enligt jorddelningslagen, vattenlagen eller

lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt, å ena,

samt förevarande lagstiftning å andra sidan. Den uppskattning som sker

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

med stöd av de tre förstnämnda lagarna avser nämligen i princip förhållanden

som avses bli för framtiden orubbliga medan fiskevårdsområde, som

inrättas endast för viss bestämd tid — låt vara med möjlighet till förlängning

— inte medför någon rubbning i bestående äganderättsförhållanden.

Vid ändrade förhållanden skall vidare inom fiskevårdsområde finnas

möjlighet att utan större omgång få till stånd jämkning av delaktighetstal.

Det bör därför vara motiverat att i allmänhet tillämpa en uppskattning

efter schematiska principer.

De förhållanden varunder fisket utövas växlar starkt. Det är därför inte

vare sig lämpligt eller möjligt att i lagen närmare ange hur uppskattningen

i varje särskilt fall skall ske. Uppskattningsmetoden får i viss mån avpassas

efter de föreliggande förhållandena därvid riktmärket alltid bör vara

att med så enkla och billiga medel som möjligt beräkna jämförelsevärden

för skilda delägares fisken.

I departementspromemorian har ett försök gjorts att anvisa olika tillvägagångssätt

för uppskattningen. Alla de där anvisade metoderna kan i och

för sig vara användbara. Uppskattning som grundar sig på vattenarealen är

för det övervägande flertalet fall säkerligen det enklaste och torde i allmänhet

leda till rättvisande resultat. I praktiken tillämpas allmänt denna metod

vid bestämmande av delaktigheten inom jaktvårdsområde. I lagförslaget

har därför intagits föreskriften att uppskattningen skall, om inte särskilda

skäl till annan beräkningsgrund föreligger, grunda sig på omfattningen

av varje delägares vattenområde. Har fisket under senare tid undergått

laga skifte kan detta vara ett särskilt skäl att i stället följa den värdering

som därvid skett.

Ett annat sådant skäl att frångå arealprincipen kan föreligga om fislctillgången

till följd av exempelvis väsentligt olika vattendjup eller strömförhållanden

någonstädes uppenbarligen avviker från genomsnittet. Uppskattning

som grundar sig på värdering av fiskets avkastning

bör göras endast i undantagsfall, t. ex. då fråga är om verkligt yrkesfiske

och arealprincipen kan antagas ge ett inte rättvisande utslag.

Motion

I motionen 11: 658 framhålles att man beträffande fiske, som ej är samfällt,

endast i undantagsfall torde kunna grunda beräkningen av delaktigheten

på omfattningen av de skilda delägarnas vattenområde. Huvudregeln

bör i stället vara alt delaktigheten grundas på uppskattning av samma slag

som vid laga skifte av fiske enligt jorddelningslagen. — Med anledning av

lagförslagets (8 § första stycket) bestämmelse att delägarna själva kan besluta

om delaktigheten om de är ense, framhålles i samma motion, att ett

sådant beslut bör dokumenteras i en skriftlig handling och att förrättningsmannen

bör tillse att överenskommelsen ej länder någon delägare eller tredje

man till uppenbart förfång.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 and. Nr 8

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Utskottet

Ett led i strävandet att reformera 1913 års lag utgör propositionens regler

om delaktighetens bestämmande, vilka förenklats. I departementschefens

ovan återgivna anförande har redovisats skälen härför. Även utskottet är på

det klara med att en schematisk regel åtminstone som huvudregel här är

nödvändig, om lagen skall få någon praktisk betydelse. Detta innebär att

utskottet ställer sig avvisande till tanken i motionen II: 658 att i föreliggande

situation tillämpa jorddelningslagens regler om uppskattning vid laga

skifte av fiske.

Av departementschefens anförande får man den uppfattningen att han

räknat med att principen om delaktighetsbestämning grundande sig på vattenarealerna

skulle kunna användas i flertalet fall. Uppskattning av fiskets

värde genom avkastningsberäkning skulle således bli undantag. Även om

det självfallet är svårt att med någon större grad av bestämdhet uttala sig

härom, förmodar dock utskottet, att den i lagtexten förutsatta situationen,

då »särskilda skäl till annan beräkningsgrund föreligga» (8 § andra stycket),

kommer att visa sig relativt vanlig. Det är en allmän erfarenhet, att

det i många fiskevatten finns platser eller områden där fisket är betydligt

bättre än på andra. Det skulle enligt utskottets uppfattning vara oriktigt

om den fiskerättsägare eller by som inom sina gränser har en sådan fångstplats

icke vid delaktighetens bestämmande fick särskilt tillgodoräkna sig

denna förmån. De av utskottet nu åsyftade situationerna torde i allmänhet

vara sådana att »särskilda skäl till annan beräkningsgrund» uppenbarligen

föreligger. — Med detta tillägg beträffande motiveringen anser sig utskottet

kunna godtaga lagrummet i den form det erhållit i propositionen. I

I motionen har framhållits vissa synpunkter på det fall då delägarna är

ense om hur delaktigheten skall bestämmas. Lagtexten innehåller för detta

fall icke något krav att överenskommelsen skall erhålla skriftlig form. Med

hänsyn till de betydelsefulla verkningar som i detta och andra fall knutits

till den omständigheten att delägarna är ense är det naturligtvis av vikt att

detta förhållande blir på ett tillfredsställande sätt dokumenterat. För flertalet

fall torde det enklaste och säkraste sättet härför vara att delägarna

undertecknar en skriftlig förening. Det synes böra övervägas att i tillämpningsbestämmelserna

intaga en föreskrift härom. Med anledning av vad i

motionen vidare sägs i denna del vill utskottet uttala, att det självfallet utan

särskilt stadgande åligger såväl förrättningsmannen som länsstyrelsen att

tillse att icke delägare eller tredje man förnärmas i sin rätt.

Utskottet tillstyrker således propositionen men avstyrker motionen.

4. Initiativrätten

Departementschefen

Spörsmålet om behörighet att påkalla bildande av fiskevårdsområde sammanhänger

nära med frågorna om lagstiftningens syfte. Detta har i lagförslaget

angivits vara »ordnande av fiskeförhållandena samt främjande av

opaginerad Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 Öl

fiskerättsägarnas gemensamma intressen». Med denna utgångspunkt är det

klart att initiativrätt bör tillkomma delägare. Detta har inte heller under

frågans tidigare behandling ifrågasatts från något håll. Sådan rätt bör tillkomma

varjedelägare.

Åtskillig diskussion har däremot förekommit i frågan om initiativrätt

därjämte bör tillkomma annan än delägare. Under tidigare skeden av frågans

behandling framförde ett stort antal remissinstanser förslag om initiativrättens

utvidgning i skilda hänseenden. Sedan lagens syfte i departementspromemorian

preciserats i huvudsaklig överensstämmelse med vad

jag nyss angav och initiativrätten samtidigt begränsats till delägarna har

detta i allmänhet godtagits av remissinstanserna. De som har annan mening

hänvisar i allmänhet till det förhållandet att även där ett latent intresse

föreligger behövs det många gånger en påstötning utifrån för att

någonting skall bli gjort. Delägarna drar sig av lojalitet eller andra hänsyn

för att påkalla en åtgärd som kanske alla inte är eniga om. Initiativrätt

borde därför ges åt något organ för det allmänna såsom länsstyrelse, fiskeriintendent,

hushållningssällskap eller större fiskarorganisation.

Därest avsikten med den mera omfattande initiativrätten är att man därigenom

lättare skall kunna få fiskevårdsområde till stånd i sådana fall då

delägarna själva av någon anledning inte vill framträda offentligt, anser

jag att det inte finns någon anledning att i lagstiftningen särskilt beakta

en dylik inställning. — Initiativrätten beträffande jaktvårdsområde och gemensamhetsfiske

är begränsad till delägare. Om initiativrätten beträffande

fiskevårdsområde utvidgas att omfatta utomstående, kan man rimligtvis

räkna med att det kommer att bildas flera fiskevårdsområden än vad som

eljest blev fallet. Ur allmän synpunkt skulle detta säkerligen många gånger

vara av värde. Man skulle t. ex. på det sättet kanske komma till rätta med

fall av uppenbar vanskötsel av fiske. Som jag tidigare sagt är det emellertid

inte meningen att den nya lagen såsom självständigt syfte skall ersätta eller

komplettera fiskerättslagens vanskötselbestämmelser.

Även om kraven på anslutning från delägarnas sida inte sättes alltför lågt,

föreligger enligt min mening alltid risken att ett fiskevårdsområde, som

bildats på initiativ av någon utomstående, för delägarna kommer att framstå

såsom något som påtvingats dem utifrån, med de menliga följder detta

kan komma att få för den fortsatta verksamheten.

.lag anser det därför inte förenligt med den nya lagens syfte att utvidga

initiativrätten till någon utanför delägarnas egen krets.

5. Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande

Lagen om gemensamlietsfiske

1913 års lag intager den ståndpunkten att gemensamlietsfiske såtillvida

är en delägarnas egen angelägenhet, att utomstående ej erhållit initiativrätt

och viss anslutning bland delägarna måste föreligga, innan gemensamhetsfiske

kan komma till stånd. Dessutom gäller såsom en allmän förutsättning,

att fiskevattnets gränser och omfattning samt förhållandena i övrigt skall

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

vara av den beskaffenhet att sådant fiske »finnes böra inrättas» (14 §). Det

ankommer på länsstyrelsen att pröva huruvida sistnämnda förutsättning är

för handen.

Kravet på viss anslutning bland delägarna är strängare för »skiftat fiskevatten»

än för oskiftat. För fiskevatten, som i sin helhet är o s k i f t a t,

fordras enkel majoritet i såväl huvudtal som delaktighet, medan för annat

fiskevatten fordras två tredjedels majoritet likaledes i såväl huvudtal som

delaktighet (11 §).

Lagstiftningen om jaktvårdsområden

För bildande av jaktvårdsområde kräves beslut av delägarna. För att giltigt

beslut skall föreligga skall den mening som önskar att jaktvårdsområde

bildas utgöra minst fyra femtedelar av antalet fastighetsägare och samtidigt

representera minst fyra femtedelar av den mark varom fråga är. Frånvarande

delägare anses motsätta sig förslaget. Beslutet skall för fastställelse

underställas länsstyrelsen. Därest fastställelse sker, skall den avse delägarnas

beslut i oförändrad form.

Palmquists förslag 1943

I fråga om de allmänna förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde

framhölls i 1943 års betänkande, att vad som särskilt försvårat tillkomsten

av gemensamhetsfisken vore kravet på att beslut därom skulle fattas

av viss majoritet bland samtliga delägare i fiskevattnet, varvid övervikten

skulle avse såväl delägarnas rösttal som deras antal. Erforderlig majoritet

hade, enligt vad utredningsmannen uppgav, stundom icke kunnat ernås

därför att ett antal delägare av bristande intresse för fisket eller av annan

orsak överhuvud taget uteblivit från det förrättningssammanträde, då

beslut skolat fattas.

Enligt utredningsmannens mening skulle kravet på viss majoritet i allmänhet

komma att hindra nybildning av sådana sammanslutningar som här

avses, önskade man helt eliminera ett dylikt hinder, syntes det mest effektiva

vara att överflytta beslutanderätten i fråga om själva bildandet av sammanslutningen

från delägarna till myndighet. En sådan åtgärd borde givetvis

vidtas endast om starka skäl talade därför. Det finge nämligen icke förbises,

att det här vore fråga om ett ingrepp i privata rättigheter, där av ålder

de enskilda ansetts själva böra besluta. Å andra sidan kunde framhållas, att

det allmänna beträffande en så viktig livsmedelstillgång som fisken måste

förbehålla sig vissa avgöranden framför allt i syfte att förhindra att ett fiskevatten

vanvårdades så att det icke lämnade den avkastning, som vid en

rationell fiskevård vore möjlig.

Utredningsmannen fann att avgörande principiella betänkligheter knappast

kunde resas mot att frågan om inrättande av fiskevårdsområde åtminstone

i vissa fall finge avgöras av myndighet. Tvärtom skulle ur fiskevårdssynpunkt

en sådan anordning få anses förenad med betydande fördelar.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

53

Utredningsmannen behandlade härefter frågan huruvida beslutanderätten

borde tillkomma domstol eller länsstyrelse och stannade

därvid för det sistnämnda alternativet.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

I enlighet med den ståndpunkt fiskerättskommittén intagit i frågan om

den föreslagna lagstiftningens syfte biträdde kommittén utredningsmannens

förslag, att bildandet av fiskevårdsområde i vissa fall borde kunna beslutas

av myndighet, oaktat en majoritet bland fiskevattensdelägarna uttalat

sig däremot. I likhet med utredningsmannen ansåg emellertid kommittén, att

myndighet icke borde meddela beslut i sådant hänseende utan att särskilda

skäl därtill förelåg.

I frågan om vilken myndighet som skulle handha det allmännas beslutanderätt

anslöt sig kommittén till Palmquists förslag.

Föredragande departementschefen 1950 i anledning av fiskerättskommitténs

förslag

Departementschefen anförde1 efter att först ha berört sådana situationer,

där särskilda förvaltningar för hela flodsystem kunde tändas vara motiverade.

Vidare böra möjligen särskilda regler meddelas om fiskevårdsområde i

vatten med oskiftat fiske. I fråga om dylikt vatten, där en rättslig

gemenskap redan föreligger, möta uppenbarligen mindre betänkligheter än

eljest mot att även mot flertalets vilja genomföra en viss reglering i rättvisans

och fiskevårdens intresse. Möjligheten därtill skulle få avsevärd betydelse,

enär större delen av landets enskilda fiskevatten lära vara oskiftade.

— I övriga fall borde då frågan om inrättande av en samorganisation

för fiskevården och fiskets tillgodogörande i ett visst vatten kunna i princip

överlämnas till fiskerättsägarnas avgörande. Det synes mig tveksamt

om det i dessa fall verkligen kan anses påkallat, att fiskevårdsområde skall

kunna inrättas trots att det bestritts av en majoritet bland delägarna i fiskevattnet.

De syften kommittén velat främja med bestämmelserna om rätt till

dylikt tvångsingripande torde åtminstone delvis kunna tillgodoses i annan

ordning. Vanskötsel av fiske lär sålunda i åtskilliga fall kunna beivras redan

med hjälp av de allmänna bestämmelser i detta ämne som kommittén

föreslagit och som jag ämnar förorda till antagande. I viss omfattning kan

för övrigt sådan vanskötsel motverkas också genom administrativa föreskrifter,

utfärdade med stöd av fiskeristadgan. Vad angår behovet att i förekommande

fall trygga rätten till sådant fiske som sedvanemässigt bedrivits

utan stöd av strandäganderätt samt att kunna bereda befolkningen på viss

ort nödig möjlighet till husbehovsfiske, kan det förtjäna undersökas, om

Såvitt nu kan bedömas synas mig nämligen övervägande skäl tala för att

icke eu godtagbar lösning kan åstadkommas t. ex. genom statsförvärv av

fiskerättigheter och upplåtelser av tillstånd till fiske å kronoegendomar.

inrättande av fiskevårdsområde i princip bör ifrågakomma endast för att

främja delägarnas gemensamma intressen och reglera förhållandet mellan

dem.

Departementschefen framhöll därefter, att vad han anfört icke innebar,

att han ansåg lika stränga krav på anslutning bland delägarna böra upp
1

Prop. nr 60/1950 s. 96 f.

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

ställas för bildande av fiskevårdsområde som nu gällde i fråga om inrättande

av gemensamhetsfiske. Snarast syntes det böra övervägas, om icke kommitténs

förslag på denna punkt borde något uppmjukas. Det torde stundom

kunna inträffa, att en majoritet efter huvudtalet stod emot en minoritet

som förfogade över större delen av fisket i vattenområdet. Med hänsyn till

dylika fall kunde det ifrågasättas, om icke rätt att besluta om inrättande av

fiskevårdsområde borde föreligga så snart ansökan därom biträtts eller lämnats

utan erinran antingen av flertalet delägare eller av en

majoritet beräknad efter delaktighet. Möjligen borde

majoriteten i båda fallen vara på visst sätt kvalificerad.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Enligt fiskeristyrelsens mening var det berättigat att uppställa jämförelsevis

små krav på anslutning från delägarnas sida i fråga om beslutet

om bildande av fiskeområdet men genom krav på kvalificerad majoritet

för åtgärder av mera ingripande art söka tillse att tillräcklig hänsyn togs

till delägarnas vilja. Styrelsen diskuterade därefter närmare vilka förutsättningar

som borde uppställas vid bildande av fiskevårdsområde av oskiftat

fiske.

Sammanfattningsvis uttalade styrelsen att den fann övervägande skäl

tala för att i ett oskiftat fiskevatten varje delägare

skulle ha möjlighet att framtvinga fiskeområde —- med den reservation som låg i den förut angivna förutsättningen

att vederbörande myndighet ansåg det lämpligt att

fiskevårdsområde kom till stånd.

Då det gällde att i övrigt avgöra hur stor majoritet som

skulle vara nödvändig för att få till stånd fiskeområde där fisket

ej var i sin helhet oskiftat uttalade styrelsen, att i enlighet med vad de^- partementschefen anfört en uppmjukning av fiskerättskommitténs krav

på anslutning från halva antalet delägare kunde diskuteras. Det kunde

stundom inträffa, att en majoritet efter huvudtalet stod emot en majoritet

som efter andelstal förfogade över större delen av fisket i området.

Det syntes motiverat, att — såsom departementschefen antytt — även en

majoritet efter delaktigheten fick möjlighet att framtvinga ett fiskeområde.

Departementschefen hade emellertid även uttalat, att majoriteten möjligen

i båda fallen borde vara på visst sätt kvalificerad. En dylik kvalificering

kunde tänkas ske på två sätt. Antingen kunde man i båda fallen öka fordran

på majoritetens storlek, t. ex. till två tredjedelar. Eller också kunde

man föreskriva, att en enkel majoritet efter den ena grunden skall vara

tillräcklig endast om den innefattade en viss mindre del, t. ex. en tredjedel,

enligt den andra beräkningsgrunden. Enligt styrelsens mening syntes emellertid

någon kvalificering av majoriteten knappast erforderlig, utan den

lämpliga avvägningen av frågan, hur stora krav som borde ställas på ägar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

nas samtycke, syntes vara att antingen en enkel majoritet efter huvudtalet

eller eu enkel majoritet efter delaktigheten enade sig om att ett fiskeområde

skulle komma till stånd. För särskilda situationer borde emellertid en

mera kvalificerad majoritet krävas.

Det allmännas beslutanderätt ansåg fiskeristyrelsen i likhet

med fiskerättskommittén böra tillkomma länsstyrelse och ej domstol.

Om betänkligheter kunnat anföras mot kommittéförslaget på denna punkt,

medför fiskeristyrelsens förslag att betänkligheterna åtminstone i ett hänseende

minskat i styrka, nämligen därigenom att någon provning aldrig

skall ske av den vanskliga frågan, huruvida fiskevattnet vant föremal tor

den av kommittén angivna kvalificerade vanskötseln eller eljest särskilt skal

för en tvångsreglering föreligger. Göres länsstyrelsen till proyningsmyndighet,

innebär detta i praktiken, att, därest fiskeristyrelsens förslag betralfande

förutsättningarna för bildande av fiskeområde i oskiftat vatten vinner

bifall, handläggningen av ärenden enligt 24 § fiskerättslagen kommer att

överflyttas från domstol till länsstyrelse. Häremot torde dock ingen särskild

erinran kunna göras. Länsstyrelsen kan jämlikt 1913 års lag faststalla liknande

föreskrifter som enligt 24 § fiskerättslagen.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Fiskeristyrelsens förslag att beslut om bildande av fiskeområde

skall fattas av myndighet och att denna myndighet bör vara

länsstyrelsen vann nästan enhällig anslutning från remissinstanserna.

Beträffande det krav på anslutning från delägares sida,

som borde fordras för att länsstyrelse skulle äga fatta beslut om bildande

av fiskeområde, uttalades delade meningar bland remissinstanserna. De

flesta tillstyrkte dock fiskeristyrelsens förslag eller lämnade det utan erinran.

En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i propositionen

å s. 85 ff.

Departementspromemorian 1957

I promemorian framhölls, att bildandet av ett fiskevårdsområde i många

fall kunde medföra kännbara ingrepp i den enskildes rätt. Det var därför

angeläget att ansvaret därför anförtroddes en högt kvalificerad myndighet.

Genom den ytterligare organisatoriska påbyggnad som fiskevårdsområdet

erhållit i promemorians lagutkast tedde det sig än mera angeläget att

så skedde. Då länsstyrelserna torde vara väl skickade att handha denna

uppgift och denna uppfattning nu delades av nästan alla remissinstanserna,

saknades anledning att undersöka de tidigare föreslagna alternativa lösningarna

av denna fråga.

I fråga om vilka krav på anslutning från delägarnas

sida, som borde ställas för fiskevårdsområdes bildande, kunde de förslag

som framkommit från remissinstanserna sammanföras i ej mindre an sex

olika grupper. Målet för lagstiftningen borde vara, att fiskevårdsområden

skulle kunna bildas å ena sidan under enklare former och på mindre stränga

villkor än som nu krävdes för gemensamhetsfisken men å andra sidan med

opaginerad Kontrollera mot PDF

56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

minsta möjliga intrång i den enskildes rätt och intressen. Några av remissinstanserna

hade velat skärpa, medan andra velat lätta på de villkor som

ansetts böra uppställas. Fiskeristyrelsens förslag syntes emellertid på det

hela taget innebära en lycklig avvägning av dessa båda motstridiga synpunkter,

varför dess förslag syntes böra vara vägledande.

På en punkt i fiskeristyrelsens förslag skedde dock en jämkning (utkastet

5 § andra stycket sista punkten). I promemorian anfördes härom.

Pet kan väntas bli en tämligen vanlig situation att ett fiskevårdsområde

lämpligen bör omfatta en sjö, vars fiske är skiftat mellan

de byar som ligger runt sjön, medan fisket inom

varje by är samfällt. Vid bildande av fiskevårdsområde i dylikt

fall skall reglerna för skiftat fiske följas. Enligt fiskeristyrelsens förslag

kan därvid den situationen inträffa att delägarna i en by påtvingas ett

fiskevårdsområde, trots att icke en enda delägare röstat därför. Det får anses

rimligt att det måttfulla krav på anslutning som uppställts beträffande

samfällt vatten, nämligen samtycke från minst en delägare inom skifteslaget,

även i den nyss behandlade situationen blir uppfyllt, i följd varav

samtycke från minst en delägare inom varje skifteslag med samfällt fiske

torde böra krävas.

Remissyttranden över departementspromemorian

Någon invändning framställdes ej mot förslaget att beslutanderätte

n i fråga om fiskevårdsområdes bildande skulle tillkomma länsstyrelsen.

Starkt delade meningar kom däremot till uttryck i frågan vilka krav

på anslutning från delägarnas sida som skulle fordras för

att fiskevårdsområde skulle få komma till stånd. I allmänhet återkom de

förslag och synpunkter som kom till uttryck i yttrandena över fiskeristyrelsens

förslag. Av dem som yttrat sig ansåg några att kraven på anslutning var

för stränga medan andra ansåg att kraven borde skärpas ytterligare eller

att fiskevårdsområdes bildande borde kringgärdas med vtterligare garantier.

En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes i propositionen

å s. 92 ff.

De partem en tschefen

Fiskevårdsområde avses skola bli en delägarnas egen angelägenhet och

initiativrätten har i konsekvens därmed begränsats till delägarna.

Flera skäl talar emellertid för att frågan om fiskevårdsområdes inrättande

och fastställandet av fiskevårdsområdes stadgar inte helt lägges i händerna

på delägarna. Möjligheten inom fiskevårdsområde för en majoritet att fatta

för minoriteten bindande beslut liksom möjligheten att delägarnas beslut

blir bindande för framtida ägare av delägares fastighet är å ena sidan nödvändiga

förutsättningar för att den nya organisationsformen skall kunna

fungera på ett effektivt sätt, men rymmer å andra sidan risk för majoritetsmissbruk

och att tredje mans rätt eller det allmännas intresse äventyras.

Detta förhållande utgör enligt min mening det starkaste skälet för att

opaginerad Kontrollera mot PDF

57

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

det slutliga ansvaret för fiskevårdsområdes bildande

bör anförtros åt myndighet. Vid bildande av fiskevårdsområde,

särskilt större sådana, kan ifrågakomma avgöranden, till vars lämplighet den

enskilde delägaren kan ha svårt att taga ställning. Även detta utgör ett skäl

att låta fiskevårdsområdes bildande beslutas av myndighet under förutsättning

att den ifrågavarande myndigheten besitter för uppgiften erforderliga

kvalifikationer. Om detta har rått allmän enighet.

Under de tidigare remissbehandlingarna har däremot förekommit delade

meningar om uppgiften bör anförtros domstol eller administrativ

myndighet. Under den sista remissbehandlingen har ingen opposition

mött förslaget att den beslutande myndigheten bör vara länsstyrelsen.

Omsorgen om enskilds rätt liksom andra goda skäl, vilka här inte behöver

upprepas, kan anföras för att fastställelsemyndigheten bör vara den allmänna

underrätten eller ägodelningsrätten i orten. Vad som för mig varit avgörande,

när jag likväl inte förordar denna utväg, har varit att domstol inte

bör belastas med en uppgift av så övervägande administrativ karaktär som

den förevarande, vilken länsstyrelserna torde vara väl skickade att handha.

Genom den befattning som länsstyrelserna redan nu tar med ärenden angående

fiske enligt ett flertal författningar, torde länsstyrelserna dessutom

ha en helt annan möjlighet till allmän överblick över fiskets villkor och behov

i en viss ort än vad en domstol i allmänhet kan tänkas äga. Jag erinrar

om att länsstyrelse varken äger eller föreslås skola äga taga befattning med

tvist om fiskets natur eller omfattning.

Länsstyrelses beslut om bildande av fiskevårdsområde skall föregås av en

prövning av dels lagenligheten av delägarnas beslut och — i förekommande

fall — föregången förrättning dels åtgärdens allmänna lämplighet.

Lämplighetsprövningen skall avse såväl själva bildandet som

sådant som stadgarnas olika bestämmelser. Med hänsyn till de mycket växlande

förhållanden varunder fiske bedrives, anser jag det inte vare sig möjligt

eller lämpligt att mera i detalj söka ange vilka omständigheter som skall

beaktas vid denna lämplighetsprövning. Självfallet bör dock fiskevårdsområde

inrättas endast i sådana fall där det — med hänsyn till vattenområdets

och fiskets beskaffenhet och omfattning samt förhållandena i övrigt — finnes

anledning att antaga att det av lagen uppställda syftet — ordnande av

fiskeförhållandena och främjande av fiskerättsägarnas gemensamma intressen

—- kommer att förverkligas. Härav följer även att det inte är erforderligt

att — i enlighet med några remissinstansers förslag — såsom en särskild

förutsättning uppställa kravet att inte någon delägare genom fiskevårdsområdes

bildande lider förfång. I samband med fastställelsen skall länsstyrelsen

pröva om förfång föreligger och vilken hänsyn som skall tagas till

en invändning härom. Givetvis kan det i delta sammanhang inte anses som

förfång om en delägare i ett oskiftat fiske ålägges att inskränka sitt eget

fiskande till vad som svarar mot hans andel däri eller om, i syfte att höja

värdet av fiskets avkastning, vissa fredningsåtgärder genomföres. Med hänsyn

till den föreslagna lagstiftningens förutsättningar bör det inte heller

opaginerad Kontrollera mot PDF

58

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

anses såsom förfång om ett enskilt fiskes ägare, som genom överdrivet fiskande

eller olämpliga fångstmetoder skadar fisket för sina grannar, ålägges

viss begränsning i utövningen av sitt fiske. — I ett speciellt avseende har dock

möjligheten av förfång särskilt beaktats i den föreslagna lagen. Det har sålunda

befunnits erforderligt att inte utan fiskerättshavarens samtycke medge

upplåtelse — ens delägare emellan — av fiske, som innehas av yrkesfiskare

eller annan för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning.

Jag återkommer härtill i samband med frågan om förutsättningarna

för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde.

Enigheten bland remissorganen om behovet av en lagstiftning om fiskevårdsområden

har varit nästan fullständig. I ett mycket stort antal frågor råder

också fullständig eller nästan fullständig enighet om sättet för frågans

lösning. I några av de viktigaste frågorna har emellertid meningarna varit

starkt delade och särskilt gäller det den kanske viktigaste av dem alla, nämligen

kravet på anslutning från delägarna för att fiskevårdsområde

skall kunna komma till stånd. Kravet har

i allmänhet också ställts olika, beroende på om fråga varit om samfällt eller

inte samfällt fiske.

När fråga är om i sin helhet samfällt (»oskift» enligt 1913 års

lag) fiske kräver 1913 års lag anslutning av en majoritet i såväl antal

som delaktighet. Enligt Palmquist och fiskerättskommittén var någon bestämd

anslutning från delägarnas sida inte nödvändig; i regel borde dock

halva antalet samtycka. Enligt fiskeristyrelsen och departementspromemorian

skulle det för detta fall räcka med en delägares begäran. Såväl 1913

års lag som 1956 och 1957 års i denna del sammanstämmande förslag har

vunnit flera anhängare bland remissinstanserna. Andra förslag som från

deras sida nämnts har varit krav på anslutning bland en majoritet efter

delaktigheten eller också majoritet i antingen antal eller delaktighet. Sistnämnda

förslag härrör från Värmlands läns hushållningssällskap.

När fråga åter är om fiske som inte är i sin helhet samfällt

kräver 1913 års lag anslutning från två tredjedels majoritet i såväl antal

som delaktighet. Palmquist och fiskerättskommittén behandlade dessa fisken

på samma sätt som de i sin helhet samfällda, medan i fiskeristyrelsens

och departementspromemorians förslag krävdes majoritet i endera antal

eller delaktighet. En skiljaktighet förelåg såtillvida mellan dessa båda förslag

att enligt promemorian — i det fall ett i sin helhet inte samfällt fiske

inom sig rymde ett eller flera samfällda fisken — samtycke alltid krävdes

från minst en delägare i varje sådant samfällt fiske. Samtliga nämnda förslag

har vunnit anhängare bland remissinstanserna. Andra förslag som

från deras sida framförts har varit: anslutning från enkel majoritet i delaktighet,

enkel majoritet i huvudtal för varje ingående samfällt fiske, enkel

majoritet i såväl antal som delaktighet samt slutligen — i likhet med jaktlagen

— fyra femtedels majoritet i såväl antal som delaktighet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

59

Tredje lagutskottets utlåtande nr S år 1960

Jag upptar först till besvarande spörsmålet om man i fråga om kravet på

anslutning bland delägarna bör stadga skilda regler för fiskevårdsområde

som bildas av i sin helhet samfällt fiske och andra. I denna fråga har de

båda sista utredningarna liksom flertalet remissinstanser gjort en bestämd

åtskillnad mellan samfällt och inte samfällt fiske. Med tanke på den djupgående

skillnad i rättsligt avseende som består mellan de båda kategorierna

är det förståeligt, att man också i förevarande hänseende behandlat de båda

slagen av fiske olika. Ur praktisk synpunkt lär det däremot knappast finnas

större anledning att i nu förevarande hänseende särskilt betona denna

skillnad. De tre första utredningarna har alla utgått ifrån att en lagstiftning

om fiskevårdsoinråden skulle helt ersätta den nu bestående möjligheten

för varje delägare i samfällt fiske att med åberopande av 2 4 § fiskerättslagen

erhålla rättens föreskrift, hur fisket skall nyttjas. På

grund av en ganska utbredd opinion bland de remissinstanser som yttrade

sig över fiskeristyrelsens förslag föreslogs i departementspromemorian

att den ifrågavarande bestämmelsen i fiskerättslagen skulle stå kvar — härtill

återkommer jag i den speciella motiveringen till ändringarna av 24 § fiskerättslagen.

Förslaget motiverades med att denna paragraf finge anses ha

en inte oviktig uppgift att fylla i sådana fall där det av någon anledning inte

gick att bilda fiskevårdsområde eller, i de fall där oenigheten gällde endast

någon detalj, bildande av fiskevårdsområde framstod som en onödig omgång.

I remissyttrandena över departementspromemorian har knappast förekommit

någon opposition mot detta förslag. Även om 24 § fiskerättslagen med

rätta kritiserats såsom otillräcklig, anser även jag det vara välgrundat att

bibehålla bestämmelsen, närmast med tanke på »enkla» fall. Dock föreslår

jag, vilket skall närmare utvecklas i den speciella motiveringen, att rättens

befattning med förevarande frågor överflyttas till länsstyrelsen. — Bibehålies

24 § fiskerättslagen i huvudsak oförändrad bortfaller emellertid ett av de

viktigaste skälen för att på begäran av endast en delägare inrätta fiskevårdsområde.

För egen del anser jag dessutom att det finns anledning att räkna

med att det inom ett fiskevårdsområde, som kommer till stånd på ansökan

av endast en delägare, i många fall kommer att bli svårt att från de övrigas

sida mobilisera det intresse som är nödvändigt för att fiskevårdsområdet

som organisation skall kunna fungera.

Eftersom fisket, t. cx. i en medelstor sjö, ofta är skiftat mellan byarna men

oskiftat inom varje by, kan det beräknas bli ganska vanligt, att fiskevårdsområde

kommer att utgöras av fiske som inte är i sin helhet oskiftat men

där de olika ingående fiskena var för sig är oskiftade. Då den skillnad som

den föreslagna lagen i vissa fall måste göra mellan samfällt och inte samfällt

fiske bestämts så, att till kategorien samfällt fiske hänförts endast i sin

helhet oskiftat eller eljest för två eller flera fastigheter samfällt fiske, blir

det många gånger en tillfällighet som avgör om ett visst fiske vid en tilllämpning

av den nya lagen kommer att hänföras till den ena eller andra

kategorien.

Enligt min mening finns det därför inte anledning att för samfällt och inte

opaginerad Kontrollera mot PDF

60 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

samfällt fiske ha olika regler i andra fall än då detta ter sig oundgängligen

nödvändigt. I fråga om kravet på anslutning från delägarnas sida för fiskevårdsområdes

bildande synes detta inte vara förhållandet.

Nästa fråga blir vilket krav på anslutning från delägarnas

sida som i allmänhet bör fordras. Vid besvarandet

har man enligt min mening att beakta, å ena sidan, att de som äger fiskerätt

i samma vatten, oavsett om fisket är samfällt eller inte, befinner sig i en

gemenskap där ömsesidig hänsyn är en nödvändig förutsättning för ett rationellt

bedrivet fiske. Envar kan därför med fog kräva att hänsyn tages till

hans rätt. Det torde knappast finnas någon praktisk möjlighet att ordna den

härför erforderliga samverkan i annan form än genom inrättande av samfälligheter.

— Jag bortser därvid från det specialfall som regleras av 24 §

första stycket fiskerättslagen. — Nämnda synpunkter talar för att kravet på

anslutning sättes lågt. Å andra sidan måste en organisation med det nämnda

ändamålet bygga på delägarnas egen medverkan. För att den skall kunna

fungera med effektivitet och säkerhet kräves därför att den omfattas med

intresse och förtroende bland så många delägare som möjligt. Detla talar

för att kravet på anslutning sättes högt. Vid en avvägning mellan dessa

båda synpunkter talar till förmån för den förstnämnda även det betydande

allmänna intresset av att åstadkomma en bättre organiserad fiskevård.

De anförda synpunkterna synes leda till att viss anslutning bör föreligga

i fråga om såväl antal delägare som delaktighetstal. Skulle majoritet i båda

dessa avseenden krävas, uppstår emellertid risk för att ett i och för sig

önskvärt fiskevårdsområde icke kan bildas trots att en mycket stor majoritet

föreligger, i vissa fall efter huvudtalet och i andra efter delaktighet.

Jag har därför stannat vid att förorda en av fiskeristyrelsen diskuterad lösning

enligt vilken anslutning, som innebär en enkel majoritet efter den

ena beräkningsgrunden, skall vara tillräcklig om den tillika innefattar en

tredjedel efter den andra grunden.

Den sålunda föreslagna regeln kan understundom tänkas medföra att

het oskiftat, kan komma till stand, trots att inte någon anslutning från i

fiskevårdsområde, vari ingår oskiftat fiske men där fisket inte är i sin helområdet

ingående oskiftat fiske överhuvudtaget föreligger. Såsom ursprungligen

framhållits av Norrbottens läns hushållningssällskap, synes det vara

ett rimligt krav att samtycke skall föreligga från åtminstone någon från

varje oskiftat fiske. Nämnda hushållningssällskaps förslag upptogs i departementspromemorian

och skulle enligt denna gälla inte blott varje särskilt,

oskiftat fiske utan även andra samfällda fisken. Förslaget har i allmänhet

godtagits utan erinran. Några remissinstanser, bl. a. kammarkollegiet och

fiskeristyrelsen, har dock påpekat att den föreslagna bestämmelsen kan

komma att utgöra ett betydande hinder för lagens tillämpning. Kammarkollegiet

föreslår att man skall kunna bortse från bestämmelsen, när särskilda

skäl föreligger. För egen del sympatiserar jag med förslaget så som det

urspiungligen framfördes. Däremot anser jag det knappast motiverat att,

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

såsom skett i promemorian, utsträcka den ifrågasatta förmånen för oskiftade

fisken också till andra samfällda fisken. I dessa, där samfälligheten i

allmänhet torde grunda sig på servitut, är delägarna ofta kanske inte mer

än två. Dessa bör då inte tillåtas att inlägga sitt veto mot ett ifrågasatt fiskevårdsområde.

Huvudregeln har alltså modifierats med tanke på nu skildrade

fall.

Motioner

Flera av de motionärer som behandlar frågan om förutsättningarna för

fiskevårdsområdes bildande önskar ytterligare skärpa dessa förutsättningar.

Endast i de likalydande motionerna I: 531 och II: 660 yrkas att förutsättningarna

skall göras mindre stränga än i propositionen. Sistnämnda motionspar

behandlar emellertid ett specialfall och är därför av begränsad räckvidd.

Gemensamt för motionerna I: 532, II: 656 och II: 658 är önskemålet att kravet

på anslutning från delägarnas sida för att fiskevårdsområde skall komma

till stånd alltid bör vara enkel majoritet räknat efter såväl huvudtal som

delaktighet. I motionen II: 658 kräves därjämte att, för den händelse fiskevårdsområdet

kommer att bestå av fiske som ej är i sin helhet samfällt, anslutning

skall i likhet med 1913 års lag föreligga från delägare som företräder

mer än två tredjedelar räknat efter såväl huvudtal som delaktighet. Ingår

i dylikt fiskevårdsområde ett eller flera delområden med oskiftat fiske

bör inom varje sådant fiske föreligga enkel majoritet efter såväl huvudtal som

delaktighet. Vidare kräves i samtliga nu nämnda tre motioner att genom

fiskevårdsområdes bildande ej uppkommer förfång för någon delägare (»förfång

av någon betydelse» i motionerna I: 532 och II: 656 samt »uppenbart

förfång» i motionen 11:658). I

I motionerna I: 530 och II: 659 uttalas betänkligheter mot de föreslagna

kraven på anslutning. Motionärerna har intet yrkande på denna punkt men

betonar att det är angeläget att utvecklingen på området följes med uppmärksamhet.

Motionärerna anför.

Det kan enligt vår mening ifrågasättas om (propositionens) förhållandevis

lågt satta krav på anslutning kan garantera intresse och förtroende från

delägarna i önskvärd utsträckning. För bildande av gemensamhetsfiske

krävs majoritet från delägarna i såväl antal som delaktighet. Det kunde

enligt vår mening vara skäl att även för fiskevårdsområde kräva anslutning

av lägst enkel majoritet efter båda beräkningsgrunderna. Å andra sidan har

ansetts att anslutningskravet dock inte bör sättas så högt, att syftet med

den förordade lagstiftningen motverkas. I sista hand skall enligt förslaget

länsstyrelsen ha ansvaret för fiskevårdsområdes bildande. Länsstyrelsens

beslut skall föregås av prövning av såväl lagenligheten som lämpligheten av

åtgärden. Del bör kunna förutsättas, att länsstyrelsen härvid i första hand

beaktar, att majoritetsmissbruk inte förekommer vid bildande av fiskevårds
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 dr 1960

område. Vi vill dock understryka angelägenheten av att Kungl. Maj :t med

uppmärksamhet följer utvecklingen i nämnda avseende och vidtager de åtgärder,

som kan befinnas nödvändiga för förhindrande av majoritetsmissbruk.

I motionerna 1: 531 och 11: 660 upptages ett spörsmål som har betydelse

särskilt för Stockholms skärgård. Under hänvisning till vad i propositionen

sägs om fiskevårdsområden, som kan komma att bestå av det till allenast

en fastighet hörande fisket (s. 33 f), föreslår motionärerna att kraven på

anslutning från delägarnas sida sänkes så, att fiskevårdsområde i sådana

fall skall bildas om anslutning föreligger från delägare som företräder en

majoritet efter huvudtalet eller delaktigheten.

Utskottet

En av de frågor som livligast diskuterats under förarbetena har varit förutsättningarna

för fiskevårdsområdes bildande och då särskilt vilka krav

på anslutning från delägarnas sida som bör uppställas.

Delade meningar råder ej längre om att fiskevårdsområde skall vara en

delägarnas egen angelägenhet och att i konsekvens härmed viss anslutning

från deras sida bör fordras. Likaså råder enighet om att frågan om bildande

bör vara föremål för lämplighetsprövning av myndighet och att denna

bör vara länsstyrelse. Frågan om kravet på anslutning blir

i sista hand en avvägning mellan den enskilde fiskerättsägarens intresse av

att bibehållas vid sin en gång förvärvade rätt och övriga delägares intresse

av rättvisa i fiskeförhållandena, största möjliga avkastning och en ordnad

fiskevård. I propositionen har härvidlag den enskildes intresse beaktats i

betydligt högre grad än i något av utredningsförslagen. I motionerna 1:532,

11: 656 och II: 658 föreslås att man i än högre grad än som skett i propositionen

skall beakta den enskildes intresse. Om man godtager förslaget i

motionen II: 658 ställer man sig i denna fråga på samma linje som 1913

års lag; detsamma gäller beträffande motionerna I: 532 och II: 656 i fråga

om det oskiftade fisket. Att huvuddelen av det enskilda fisket är oskiftat

har flera gånger framhållits.

En av angreppspunkterna — och sannolikt den betydelsefullaste — på

1913 års lag har varit just det förhållandet att lagens krav på anslutning är

för stränga. Självfallet skall den enskildes intresse att bibehållas vid sin

rätt icke förringas, men utskottet erinrar om vad utskottet ovan (under

rubriken Behovet av ny lagstiftning etc.) uttalat om den intressegemenskap

som består mellan fiskerättsägarna i ett vatten och behovet att åstadkomma

eu samorganisation mellan dem. Dessa synpunkter leder till att kravet på

anslutning måste sättas lägre än i 1913 års lag, om icke också den nya lagen

skall bli en lag endast på papperet. Risken för majoritetsmissbruk blir

enligt det föreliggande lagförslaget obetydlig. Genom att det alltid skall föreligga

viss anslutning räknat efter både huvudtal och delaktighet, blir det

s. 63 Kontrollera mot PDF

63

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

ej möjligt för en eller annan »stor» fiskerättsägare att påtvinga de »mindre»

delägarna ett av dessa icke önskat fiskevårdsområde. Är det däremot de

»små» och i fråga om antalet övervägande delägarna, som önskar att fiskevårdsområdet

skall komma till stånd, kan de genomdriva sin vilja endast

om deras sammanlagda delaktighet uppgår till en tredjedel av den totala.

Utskottet anser att propositionens krav på anslutning för det övervägande

antalet fall innebär en god avvägning mellan den enskildes och gemenskapens

intressen.

Det sagda innebär ej att utskottet motsätter sig, att man i enlighet med

önskemålet i motionerna I: 530 och II: 659 understryker angelägenheten

av att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer utvecklingen på föreliggande

område och vidtager de åtgärder, som kan befinnas nödvändiga till förhindrande

av majoritetsmissbruk. Sistnämnda uttalande vill utskottet därför

för sin del gärna instämma i.

I motionerna I: 532 och II: 656 samt II: 658 yrkas, att lagtexten kompletteras

med en bestämmelse av huvudsakligt innehåll att fiskevårdsområde

ej får komma till stånd om någon delägare därigenom tillskyndas förfång.

— Det skall icke bestridas, att tillkomsten av fiskevårdsområde för

en eller annan fiskerättshavare under kortare eller längre tid kan komma

att innebära visst förfång. Emellertid bör i sammanhanget beaktas följande.

Beslut inom fiskevårdsområde av mera ingripande slag — såsom angående

upplåtelse, tillskott m. m. — kräver kvalificerad majoritet. Alla beslut

som innebär bestämmande eller ändring av stadgar skall underställas länsstyrelsens

prövning. Denna prövning skall avse både beslutets lagenlighet

och lämplighet. 1913 års lag innehåller icke någon generell bestämmelse av

det slag motionärerna påyrkar. Däremot finnes motsvarande bestämmelser

i 1913 års lag för speciella situationer (exv. 21 § tredje stycket, 23 och 28

§§). — Vid ett fiskevårdsområdes bildande vet man ofta icke vilka åtgärder

som kommer att beslutas inom organisationen. Det blir därför för både den

enskilde delägaren och länsstyrelsen som skall pröva invändningen om förfång

en svår, ja ofta omöjlig uppgift att i samband med bildandet taga

ståndpunkt härvidlag. Även beträffande ett visst beslut kan det mången

gång vara vanskligt att avgöra, om det för den enskilde skall anses som

förfång eller ej. Om en majoritet bland delägarna i syfte att främja kräftfisket

i en sjö beslutar att något kräftfiske icke skall bedrivas under ett år,

kan detta med visst fog betecknas som förfång för enskilda delägare, samtidigt

som det ur lagstiftarens synpunkt saknas skäl att icke skänka lagens

stöd åt ett dylikt beslut. Om man i lagtexten inför en mer eller mindre kategorisk

bestämmelse att frihet från förfång alltid skall föreligga, inför man

i denna lagstiftning ett nytt moment, som säkerligen skulle hindra tillkomsten

av många fiskevårdsområden, samtidigt som en sådan bestämmelse för

den enskilde mången gång skulle bli av osäkert värde. Utskottet avstyrker

således införandet av eu dylik bestämmelse.

s. 64 Kontrollera mot PDF

64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Det framgår av såväl propositionen som motionerna I: 531 och II: 660

att särskilda svårigheter föreligger, när det gäller förvaltningen av vissa

skärgårdsfisken. Var och en av de fastigheter det här gäller består

av en skärgård eller grupp av Öar, holmar och grund med tillhörande vatten-

och fiskerätt. Dessa fastigheter är i jordeboken upptagna såsom särskilda

fiskelägenheter. De saknar i regel fast bosättning. Fastigheterna har i

allmänhet under mitten av 1800-talet av kronan försålts till bönder i angränsande,

bebodda delar av skärgården men har därvid icke sammanlagts

med köparnas övriga fasta egendom. Genom arvskiften och försäljningar

har antalet delägare vuxit betydligt. Andelarna är ofta mycket små. Sålunda

uppges att lagfart i flera fall meddelats å —-— och ännu mindre an
18

000

delar. Det är för utskottet känt att en icke önskvärd handel med dylika

mycket små fastighetsdelar förekommit i ej obetydlig utsträckning.

Så som kraven på anslutning för att fiskevårdsområde skall komma till

stånd utformats i propositionen finns det anledning att räkna med, att fiskevårdsområden

i de speciella fall varom nu är tal endast undantagsvis kan

komma till stånd. Å andra sidan är det både från allmän synpunkt och

med tanke på skärgårdsbefolkningens intressen just i dessa fall särskilt

angeläget att kunna bilda fiskevårdsområde. Detta syfte torde man i enlighet

med motionärernas förslag kunna nå genom att kräva anslutning

från en enkel majoritet, räknat efter huvudtal eller delaktighet och därvid

således avstå från den eljest föreskrivna anslutningen i både huvudtal

och delaktighet. Då det saknas anledning att utsträcka denna specialregel

till de särskilt skattlagda fiskena (enligt kammarkollegiets terminologi »i

jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet», se prop. sid. 172) överhuvudtaget,

synes den böra begränsas till sådana fall, där fiskevårdsområdet bildas

av endast en fastighets fiske och detta fiske ej ensamt för sig utgör en

fastighet. Till fastigheten skall således höra både fiske och »grund».

Utskottets ställningstagande innebär att motionerna 1:531 och 11:660

tillstyrkes, medan övriga motioner avstyrkes. Propositionen tillstyrkes med

det tillägg som föranledes av motionerna I: 531 och II: 660.

6. Rösträtten

Departementschefen

Eftersom lagförslaget utgår ifrån att fiskevårdsområde skall vara en delägarnas

egen angelägenhet och myndigheternas befattning därmed är sekundär

i förhållande till delägarnas beslutanderätt, kan man utgå ifrån att

rösträttens utformning kanske mer än något annat kommer att vara avgörande

för de förhoppningar och det förtroende varmed den nya lagen

kommer att mötas.

I förevar ande avsnitt ämnar jag behandla frågan om rösträttens

utformning i allmänhet. I andra avsnitt har jag behandlat och

kommer att behandla de speciella omröstningsregler som ansetts vara på
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

65

Tredje lagutskottets utlåtande nr S ur 1960

kallade i särskilt viktiga frågor, sådana som kravet på anslutning bland

delägare för fiskevårdsområdes bildande, rätten att påkalla prövning av

förlängning av tiden för fiskevårdsområdes bestånd, beslut om upplåtelse,

skyldigheten att lämna tillskott, bestämmande av delaktigheten annorlunda

än efter delägarnas andelar eller genom förrättning samt användningen av

avkastning för fiskevårdsområdets räkning i vissa fall. De rösträttsregler

som behandlas i detta avsnitt avser därför reglerna för omröstning i alla

andra fall än de nu särskilt nämnda och skall gälla både vid förrättning och

annat sammanträde med delägarna.

Vid utformningen av bestämmelser i ämnet har man att välja mellan

att tillerkänna varje delägare en röst (huvudtalsregeln) eller att för varje

delägare bestämma ett rösttal, vars storlek beror av hans delaktighet (delaktighetsregeln).

Vardera regeln kan modifieras till förmån för den andra.

En modifikation kan utformas så att den gäller för alla slag av beslut eller

endast vissa.

Omröstning i allmänhet skall enligt 1913 års lag ske efter delaktigheten

med den begränsningen att ingen får rösta för mer än en tredjedel av det

vid omröstningen företrädda röstetalet. Även Palmquist förutsatte i sitt

förslag röstning efter delaktighet. De senare förslagen har däremot alla utgått

ifrån röstning efter huvudtalet. Förslaget motiverades av fiskerättskommitlén

med att man önskade skapa en ordning där varje delägare oavsett

omfattningen av sin fiskerätt ägde ett verkligt inflytande. Båda principerna

är företrädda bland remissinstanserna. Andra regler som föreslå

gits har varit att omröstning skall ske efter huvudtalet, om inte eu — pa

ett eller annat sätt — kvalificerad majoritet beslutar om röstning efter

delaktighet. Härtill kommer de många förslag som går ut på att man vid

omröstning efter huvudtal bör begränsa rösträtten för delägare med små

andelar.

Det kan inte bli annat än ofruktbart att närma sig frågan om röstning efter

huvndtal eller delaktighet utifrån abstrakta rättvisesynpunkter. Huvudtalsprincipen

gynnar uppenbarligen delägare med små andelar, liksom delaktighetsprincipen

gynnar delägare med stora andelar. Båda kategoriernas

intressen är emellertid i och för sig lika beaktansvärda. Syftet med den

nya lagstiftningen och därmed också med reglerna på förevarande område

är att främja fisket och åstadkomma rättvisa mellan fiskerättsägarna. Förutsättningarna

härför är emellertid olika på skilda håll. Röstning efter delaktighet

skulle sålunda i Norrland som regel leda till att de vid fiskeplatserna

boende delägarna skulle komma i minoritet; majoriteten skulle ofta

komma att innehas av kronan och de stora skogsbolagen. Tillämpad i Stockholms

skärgård skulle samma princip som regel medföra att den bofasta

befolkningen skulle komma i majoritet, medan minoriteten skulle komma

att utgöras av sommarstugeägare, vilka ofta överväger i antal men i rc-gcl

äger endast mycket små andelar i fisket. Detta dilemma har man i lagstiftningen

om jaktvårdsområden genom en lagändring 1951 löst så, att

lagens omröstningsregler inte gjorts tvingande men innehåller en rekom
5

Bihang till riksdagens protokoll 19G0. 9 samt. 3 and. Nr 8

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

mendation om röstning efter huvudtalet. Före denna lagändring innehöll

jaktlagen inte några bestämmelser om rösträtten i allmänhet, vilket medförde

att jaktvårdsområdenas stadgar i allmänhet lät rösträtten grunda sig

på delaktighetsprincipen. I praktiken synes dock stadgarnas föreskrifter

på denna punkt inte ha följts, utan röstning har i regel skett efter huvudtalet.

Enligt Svenska jägareförbundets nuvarande normalstadgar för jaktvårdsområde,

vilka stadgar i allmänhet följs vid jaktvårdsområdes bildande,

skall röstning ske efter delaktighet med viss begränsning för delägare

med särskilt stora andelar. Jägareförbundets riksjaktvårdskonsulent, som

tillika är sekreterare i 1949 års jaktutredning, har upplyst att, även där stadgarna

föreskriver röstning efter delaktighet, denna föreskrift nu liksom

tidigare dock sällan tillämpas i praktiken.

Med hänsyn till den i förhållande till jaktvårdsområdena mera fullständiga

organisation som föreslås beträffande fiskevårdsområdena, anser jag

att det inte gärna kan ifrågakomma att i likhet med den ursprungliga hdelsen

av jaktlagen lämna frågan om rösträtten i allmänhet inom fiskevårdsområde

utanför regleringen. De blivande delägarna kan med skäl kräva

att inte behöva sväva i okunnighet om hur en så väsentlig del av organisationen

kommer att verka.

Den lösning av rösträtten på grundval av lmvudtalsregeln som förordas

av såväl 1947 som 1956 och 1957 års utredningar har som nämnts mött både

instämmanden och kritik. Den övervägande delen av kritiken har emellertid

inte gällt huvudtalsregeln såsom grundprincip utan har inneburit krav

på modifikationer av huvudtalsregeln för sådana särskilda situationer, där

principen kan tänkas få konsekvenser som inte ter sig önskvärda.

Fisket i rinnande vatten och i övrigt närmast stränderna — vilket fiske

det här främst är fråga om — betraktas i allt större utsträckning lika mycket

som en ideell som en ekonomisk angelägenhet. Vid tillkomsten av gällande

omröstningsbestämmelser för jaktvårdsområden uttalade dåvarande

departementschefen, statsrådet Sträng, att även om det med visst fog kunde

sägas att jaktvårdsområdena bestod av fastigheter och inte av personer, de

dock inte kunde jämföras med sådana sammanslutningar av ekonomisk

natur, där röstning efter delaktighet tedde sig naturligast. Även om det

icke-ekonomiska inslaget är mera framträdande i fråga om jakten än fisket,

synes det dock berättigat att tillämpa det återgivna uttalandet även på

sådant fiske varom här är fråga.

Förutom att vara enkel i tillämpningen har huvudtalsprincipen fördelen

att ge varje delägare lika stort inflytande som envar av de övriga. Att döma

av erfarenheterna från såväl fiskevårdsföreningarna som jaktvårdsområdena

röstar man i praktiken nästan alltid enligt huvudtalsprincipen. På nu

angivna skäl har jag kommit till den uppfattningen att röstning

efter huvudtal för det flesta antalet fall bättre än röstning efter

delaktighet är ägnad att främja de syften som den föreslagna lagen är avsedd

att tillgodose. Den bör därför utgöra den grundregel, varpå rösträtten

i allmänhet inom fiskevårdsområde bör vila.

s. 67 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

67

Frågan inställer sig då om den sålunda antagna principen bör gälla oinskränkt

eller i något avseende modifieras. Trots att jag givit min

anslutning till principen om röstning efter huvudtal, kan jag självfallet inte

underlåta att i viss mån beakta den kritik som både på det principiella

planet och i fråga om detalj spörsmål riktats mot de tidigare förslagen om

röstning efter huvudtalet.

En av utgångspunkterna för den föreslagna lagstiftningen har varit att

äganderättsförhållandena till fisket inte skall rubbas. Trots att den föreslagna

lagen givetvis skall förses med alla de vedertagna kontrollanordningar

som kan anses erforderliga, förhåller det sig säkerligen ändå så att det,

vilken omröstningsprincip man än väljer, inte torde vara möjligt att helt

avlägsna möjligheten av majoritetsmissbruk. Om nu erforderlig anslutning

bland delägarna finnes för att bilda ett fiskevårdsområde men endast under

förutsättning att röstning där sker efter delaktighet, finns det enligt min

mening anledning att i särskilda lägen respektera en dylik uppfattning.

Såsom framhållits av ett stort antal remissinstanser kan den situation,

varom jag här talar, understundom komma att inträffa då fisket i fiskevårdsområde

äges av dels ett antal lantbrukare och fiskare, dels ett större

antal på annan ort bosatta personer, vilkas totala fiskerätt är obetydlig och

tillagts fastigheter, vilka i regel bildats genom avstyckning och inte brukas

för fast bosättning. Oaktat sistnämnda kategori fiskerättsägare — för enkelhetens

skull kallade sommarstugeägare — äger en andel i fisket som

är avsevärt mindre än de övrigas, skulle de vid röstning efter huvudtalet

likväl utgöra majoritet, medan de som äger största delen av fisket och är

bosatta i närheten av fiskeplatserna och har fiske som verkligt näringsfång

kommer i minoritet. De som tidigare förordat röstning efter huvudtalet

har tänkt sig att man skall undgå sådana inte önskvärda följder av

huvudtalsregeln på i huvudsak tre olika sätt. Särskilt viktiga beslut —

t. ex. om bildande av fiskevårdsområde, upplåtelse eller tillskottsskyldighet

— skulle sålunda understundom fordra viss anslutning, räknat efter delaktighet.

Länsstyrelsen såsom fastställande myndighet skulle vidare vid

stadgarnas fastställande beakta att ingen delägare vederfors något orättmätigt

intrång. Slutligen skulle varje delägare genom möjligheten att anföra

besvär kunna påräkna rättelse av beslut som kränkt hans enskilda

rätt.

Även om nu nämnda korrektiv i och för sig är ägnade att minska risken

för majoritetsmissbruk, bör naturligtvis detta syfte om möjligt tillgodoses

redan vid de allmänna rösträttsreglernas utformning. Ett stort antal förslag

i detta ämne har framlagts av remissinstanserna. Gemensamt för åtskilliga

av förslagen har varit att man på ett eller annat sätt velat reducera

det inflytande, som vid en tillämpning av huvudtalsregeln skulle komma

att utövas av innehavare av små andelar i fisket.

I och för sig anser jag det inte vara oförenligt med den nya lagens syfte

att man till förmån för den bofasta befolkningen på något sätt inskränker

det inflytande, som kan komma att utövas av sommarstugeägarna. I all
-

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1060

mänhet har man tänkt sig att begränsningen i rösträtten skulle drabba

ägare av sådan fastighet med fiskerätt, där fastighetsbildningen

skett genom avstyckning eller, får det antagas, motsvarande

fastighetsbildningsinstitut i äldre lag. De som föreslagit en röstreduktion

efter denna linje tycks emellertid ha förbisett alt »sommarstugeägares- och

»avstyckningsägare» alls inte är identiska begrepp. Likaväl som en typisk

jordbruksegendom med ett betydande fiske kan vara en »avstyckning», kan

en sommarstugefastighet utgöras av i mantal satt jord, som ju icke skulle

drabbas av reduktionen. Om man trots detta skulle godtaga tanken att

lägga fastighetens karaktär av »avstyckning» till grund för gränsdragningen,

uppkommer frågan på vilket sätt en reduktionsregel bör utformas. Att såsom

föreslagits beröva alla »avstyckningsägare» eller alla sådana med

mycket små andelar all rösträtt anser jag vara helt uteslutet. Det har också

föreslagits att avstyckningsägaren skulle avge en röst gemensamt med

stamfastighetens ägare. För att lösa därvid uppkommande problem har

man hänvisat till samäganderättslagen. Denna är emellertid inte tillämplig

och det är inte heller lämpligt att ändra lagen enbart med tanke på dessa

situationer. Hur man lagtekniskt än förfar måste det vidare med nu angivna

utgångspunkt uppstå mycket stora svårigheter i de fall då en fastighet

bildats av mark från mer än en stamfastighet. — En tänkbar lösning

av problemet med sommarstugeägarna vore att på ett eller annat sätt

reducera röstvärdet för den som inte är mantalsskriven å den fastighet för

vilken han röstar. Delta alternativ kompliceras emellertid bland annat av

svårigheten hur man då i röstningshänseende skall behandla de juridiska

personerna, eftersom det naturligtvis inte kan ifrågakonnna att för dem

genomgående tillämpa en dylik reduktion. Svårigheter skulle även uppstå

i fråga om de särskilt skattlagda fiskena och andra fastigheter med fiske

där det över huvud taget inte förekommer någon bosättning.

Jag anser att frågan om »sommarstugeägarnas» rösträtt i analogi med

vad som gäller enligt jaktlagen bäst löses så att vid omröstning i allmänhet

varje delägare skall äga en röst, därest inte annan röstregel — t. ex.

delaktighetsregeln — föreskrivits i stadgarna. Innehållet i dessa bestämmes

i sista hand av länsstyrelsen, som dock i väsentliga avseenden är bunden

av delägarnas mening. Skall sålunda rösträtten enligt det stadgeförslag,

vartill delägarna tagit ställning i samband med frågan om fiskevårdsområdets

bildande, ordnas på visst sätt, är länsstyrelsen bunden härav, såvitt

stadgebestämmelsen ej kommer i strid med det allmänna lämplighetskravet

i 6 §, något som man väl — med tanke på det sätt varpå förutsättningarna

för fiskevårdsområdes bildande nu utformats — knappast behöver räkna

med som ett praktiskt fall. Anser sig länsstyrelsen ej kunna godtaga bestämmelsen,

har länsstyrelsen att välja mellan att vägra fastställelse eller

att återförvisa ärendet till förrättningsmannen.

Slutligen ämnar jag något beröra en annan fråga som lämpligen bör behandlas

i detta avsnitt. I fiskeristyrelsens betänkande och departementspromemorian

har intagits bestämmelser, som innebär att i de fall lagen

s. 69 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 11)60

69

kräver enighet bland delägarna eller anslutning från viss del av dem eller

av delaktighetstalet, därmed i allmänhet skulle avses inte alla delägare

eller hela delaktighetstalet utan de vid omröstningen närvarande delägarna,

respektive det därvid företrädda delaktighetstalet. En sådan regel, vilken

kan leda till resultat som ur rättssäkerhetens synpunkt inte är önskvärda,

anser jag inte vara påkallad av praktiska hänsyn. Däremot har jag

inte funnit anledning att föreslå några begränsningar i rätten att rösta genom

ombud.

Lagrådet (i yttrande över ,9 § i förslaget till lag om fiskevårdsområden)

Enligt tredje stycket må annan beräkningsgrund för rösträtten bestämmas,

därest samtliga delägare äro ense därom. En härmed lilcalydande bestämmelse

fanns i 7 § sista stycket av promemorieförfattarens utkast, men

den hade där en helt annan innebörd på grund av den i 8 § tillagda föreskriften

att vid bedömande huruvida vid omröstning enhällighet eller erforderlig

anslutning av delägare förelåge ej skulle medräknas delägare som

underläte att deltaga i omröstningen. Då denna tilläggsföreskrift borttagits

och enhällighet alltså erfordras ej blott bland de närvarande utan bland

samtliga delägare, utsäger den i det remitterade förslaget upptagna bestämmelsen

ej annat än vad som är självklart och bör därför utgå. Det kan

emellertid ifrågasättas att i dess ställe bör upptagas en regel om att viss majoritet

erfordras för att bestämma annan beräkningsgrund för rösträtten

än den i första stycket stadgade beräkningen efter huvudtalet.

I andra paragrafer uppställas speciella omröstningsregler för särskilt vikliga

frågor, i 6 § i fråga om kravet på anslutning bland delägare för sammanslutningens

bildande, i 12 § i fråga om skyldigheten att lämna tillskott

o. s. v. I alla icke särskilt reglerade fall gäller den i 9 § första stycket angivna

huvudregeln om majoritet efter huvudtalet, där ej annorlunda föreskrivits

i stadgarna. För antagande och ändring av stadgar är ingen särskild

regel given, utan därför förutsättes majoritetsbeslut efter huvudtalet.

Att lagen det oaktat räknar med möjligheten att i stadgarna kan komma att

upptagas en annan huvudregel än lagens i fråga om röstberäkningen beror

på bestämmelserna i 6 § om sammanslutningens bildande. Härför erfordras

samtycke antingen från delägare, som företräda mer än hälften av delaktighetstalet

och tillika utgöra minst eu tredjedel av antalet delägare, eller från

delägare, som företräda mer än en tredjedel av delaktighetstalet och tillika

utgöra minst hälften av antalet delägare. En majoritet efter delaktighetstalet

har därför i vissa fall möjlighet att förhindra sammanslutningens bildande

och kan då som villkor för sin medverkan till bildandet uppställa att

i stadgarna införes en annan röstberäkningsregel än lagens. Tydligen äro

dock möjligheterna härtill små. Till förebyggande av orättvisa resultat synes

det påkallat att i någon mån bereda en kvalificerad majoritet möjlighet

att fastställa avvikelser från huvudregeln i 9 §. Lagrådet hemställer därför,

att i paragrafens tredje stycke upptagas bestämmelser, att delägarna vid

fiskevårdssamfällighetens bildande må besluta annan beräkningsgrund för

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

rösträttens utövande, om anslutning härtill föreligger i den omfattning som

i 6 § första stycket sägs, samt att eljest särskild beräkningsgrund för rösträtten

må bestämmas endast om samtliga delägare äro ense därom. Då härigenom

skulle regleras förhållandena både vid stadgarnas fastställande och

vid senare beslut i frågan, bör omnämnandet av avvikelse i stadgarna utgå

ur första stycket.

De partemen t sch ef eu

Vad lagrådet i denna del föreslagit har av departementschefen beaktats i

del slutliga lagförslaget.

Motioner

Icke någon av motionerna innehåller något yrkande om ändring av propositionen

i denna del. I motionerna I: 530 och II: 659 uttalas dock vissa betänkligheter.

Trots att i propositionen vissa modifikationer gjorts i principen

om röstning efter huvudtalet, kan man enligt nämnda motioner icke

utesluta risken för majoritetsmissbruk till skada särskilt för den bofasta

befolkningen. I likhet med vad samma motionärer uttalat i frågan om förutsättningarna

för fiskevårdsområdes bildande anser de att även detta spörsmål

av Kungl. Maj :t i framtiden bör följas med särskild uppmärksamhet.

Utskottet

Frågan efter vilka grunder rösträtten inom fiskevårdsområde i allmänhet

skall utövas hör till de ämnen som särskilt livligt debatterats under förslagets

tidigare behandling. Icke någon av motionerna innehåller något yrkande

i denna del. Även utskottet anser att frågan om rösträtten nu erhållit en

såvitt kan bedömas tillfredsställande lösning. Med anledning av uttalandet

i motionerna I: 530 och II: 659 vill utskottet framhålla att i denna fråga

liksom eljest gäller vad utskottet inledningsvis (under rubriken Behovet av

ny lagstiftning etc) uttalat om nödvändigheten att tillämpningen av den nya

lagstiftningen följes med största uppmärksamhet.

Utskottet har ej förbisett att i de fall röstning skall ske efter huvudtalet

den möjligheten icke kan uteslutas att lagstiftarens avsikter kringgås genom

att en viss fastighetsägares rösträtt uppdelas på flera. Det torde vara i

det närmaste ogörligt att konstruera lagen så att sådant missbruk helt hindras.

Visar det sig vid länsstyrelsens prövning av exempelvis frågan om bildande

av fiskevårdsområde att i lagen föreskriven anslutning åstadkommits

på antytt sätt och enbart i syfte att nå just detta resultat, kan länsstyrelsen

Aåsserligen icke ogiltigförklara den gjorda uppdelningen, därest

laga former därvid iakttagits. Länsstyrelsen kan dock ej gärna underlåta

att vid den prövning av fiskevårdsområdcts allmänna lämplighet som länsstyrelsen

alltid har att göra taga särskild hänsyn till förhållanden sådana

som de nu angivna.

s. 71 Kontrollera mot PDF

71

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

7. Nödvändigheten av förrättning

Departementschefen

Är delägarna inte ense skall bildande av såväl gemensamhetsfiske som

jaktvårdsområde i princip föregås av förrättning. Enligt Palmquist, fiskerättskommittén

och fiskeristyrelsen skall förrättning hållas endast om länsstyrelsen

som fastställande myndighet finner detta erforderligt. På grund

av kritiken häremot föreslogs i departementspromemorian att förrättning,

utom i det nämnda fallet, alltid skulle äga rum, då uppskattning av fisket

måste ske, vilket innebar att förrättning — bortsett från de fall då enighet

förelåg — skulle vara obligatorisk då fiskevårdsområde bildades av fiske,

som inte var i sin helhet oskiftat. På grund av den kritik som även efter det

sista förslaget förekommit anser jag att man bör undersöka om det inte är

lämpligt att gå vidare i riktning mot att göra förrättning i princip obligatorisk.

Det gäller här att väga olägenheterna, främst förrättningskostnaderna,

mot fördelarna, främst den ökade rättssäkerheten. I de fall där det måste

framstå som uppenbart att en ansökan om bildande av fiskevårdsområde

inte kan bifallas, bör självfallet förrättning inte äga rum. Detsamma bör

kunna gälla om delägarna är ense och ansökningshandlingarna är så fullständiga

att de lämnar möjlighet för länsstyrelsen att göra en allsidig prövning.

Detta fall kan beräknas bli vanligt då fiskevårdsföreningar önskar ombilda

sig till fiskevårdsområden. I andra fall, d. v. s. framför allt då enighet bland

delägarna inte föreligger, anser jag det vara ett väsentligt rättssäkerhetsintresse

att fiskevårdsområde inte kommer till stånd utan att saken först

behandlats vid en förrättning. Delägarna får då tillfälle att dels genom förrättningsmannen

erhålla kännedom om gällande bestämmelser, dels vid

sammanträde dryfta ämnet i hela dess vidd.

Lagtexten har därför givits den utformningen att fiskevårdsområdes bildande

i princip skall föregås av förrättning.

8. Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiskevårdsområde

Lagen om gemensamhetsfiske

Enligt 1913 års lag kan rätt till fiske upplåtas på arrende mot delägares

vilja genom majoritetsbeslut av övriga delägare. Lagens krav på majoritet

erbjuder viss likhet med vad som fordras för gemensamhetsfiskes inrättande,

dock tages vid omröstning för beslut om upplåtelse hänsyn endast till delaktigheten.

Lagen kräver sålunda för beslut om upplåtelse på arrende av

fiskevatten, som är i sin helhet oskiftat, mer än hälften och i fråga om annat

fiskevatten minst två tredjedelar av samtliga delägares rösttal. Därutöver

fordras emellertid att beslutet fastställes av länsstyrelsen. Fastställelse

kan vägras endast om beslutet ej tillkommit i laga ordning (17 §). Lagen

lämnar ej utrymme för prövning av beslutets lämplighet. Någon minoritetsgaranti

utöver vad nu nämnts innehåller ej lagen för detta fall. Ej heller

innehåller lagen någon bestämmelse om upplåtelse annorledes än på arren
-

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

de t. ex. genom försäljning av fiskekort eller genom andra s. k. särtillstånd.

Lagen anvisar även den möjligheten att delägarna nyttjar gemensamhetsfisket

var för sig enligt av länsstyrelsen fastställd plan. Av intresse är att delägare

därvid ej får tilläggas rätt att fiska i annan delägares fiskevatten utan

dennes samtycke (21 § tredje stycket).

Palmquists förslag 1943

1943 års förslag upptog en bestämmelse, att stadgarna för fiskevårdsområdet

fick innehålla att fisket, helt eller delvis, kunde upplåtas på arrende

samt att särtillstånd till fiske kunde beviljas inom fiskevårdsområdet. I stadgarna

fick ej föreskrivas att fiske skulle upplåtas på arrende med mindre

förslag därom biträtts av delägare som företrädde beträffande fiskevatten

som vore i sin helhet oskiftat mer än hälften och i fråga om annat fiskevatten

minst 2/3 av samtliga delägares rösttal. Beviljande av särtillstånd

skulle däremot icke kräva kvalificerad majoritet. Anledningen härtill angavs

vara att den som erhållit särtillstånd endast fick rätt att utöva visst

fiske utan att i motsats till en arrendator utesluta fiskevattensägarna från

möjlighet att fortfarande bedriva fiske i vattnet. Utredningsmannen påpekade,

att dylika upplåtelser brukade förekomma i fiskevårdsföreningar.

Från 1913 års lag överflyttades bestämmelsen att delägare ej kunde tilläggas

rätt att fiska i annan delägares enskilda fiskevatten utan den senares

samtycke.

Remissyttranden över Palmquists förslag

I några remissyttranden uttalades, att samma krav på kvalificerad majoritet

bland delägarna som föreslagits för beslut om utarrendering av fiske

borde gälla med avseende å beslut om upplåtelse av särtillstånd för fiske.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Fiskerättskonnnittén förordade att omröstning i allmänhet skulle utövas

efter huvudtalet. I fråga om beslut om upplåtelse ansåg kommittén det dock

motiverat att göra vissa avsteg från denna princip. Kommittén anförde i

förevarande del.

Omröstningen bör härvid enligt kommitténs uppfattning icke ske efter huvudtalet

utan efter d e la ktigheten i fiskevårdsområdet. Det synes tillräckligt

att endast ta hänsyn till de i omröstningen deltagande. Framhållas

må, att om icke annat föreskrives i stadgarna, obegränsad röstning med fullmakt

skall kunna äga rum. Med hänsyn till de nämnda frågornas stora vikt

böi som legel kvalificerad majoritet (minst 2/3 av de i omröstningen

bör härvid enligt kommitténs uppfattning icke ske efter huvudtalet

utan efter delaktigheten i fiskevårdsområdet. Det synes tillräckligt

att endast ta hänsyn till de i omröstningen deltagande. Framhållas må, att

om icke annat föreskrives i stadgarna, obegränsad röstning med fullmakt

skall kunna äga rum. Med hänsyn till de nämnda frågornas stora vikt bör

som regel kvalificerad majoritet (minst 2/3 av de i omröstningen

deltagande delägarnas rösttal efter delaktigheten) fordras för besluts

fattande. Denna regel har dock ej ansetts böra gälla ovillkorligt. I vissa

s. 73 Kontrollera mot PDF

73

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

fall kan fiskevårdsområde komma att bildas i huvudsakligt syfte att åstadkomma

utarrendering av fiskevattnet eller att skapa ett s. k. kortfiskevatten.

För att icke delägarna skola kunna förhindra att detta syfte vinnes föreslår

kommittén att länsstyrelsen skall kunna i visst fall förordn

a om utarrendering och upplåtelse av särtillstå nd,

även om föreskriven majoritet bland delägarna icke föreligger, försåvitt

nämligen länsstyrelsen med hänsyn till syftet med fiskevårdsområdets bildande

finner sådant påkallat. Naturligt är, att denna möjlighet hör tillgripas

endast i trängande undantagsfall.

Föredragande departementschefen i proposition nr 60/1950 (s. 97)

i anledning av fiskerättskommitténs förslag

Departementschefen sade sig anse det tveksamt om länsstyrelsen borde

ha befogenhet att besluta om sådan tvångsupplåtelse som kommittén föreslagit.

Fiskerislyrelsens förslag 1956

Fiskeristyrelsen ansåg anledning saknas att i denna fråga göra någon

åtskillnad mellan olika slag av upplåtelser. Vare sig upplåtelsen skedde med

ensamrätt eller ej, med eller utan avgift, syntes — liksom enligt 24 § fiskerättslagen

— samma krav på samtycke från delägarna böra uppställas. Upplåtelser

genom särtillstånd kunde ju företagas i så stor utsträckning, att de

sammanlagt omfattade så gott som allt fisket. Härtill kom, att gränsen mellan

utarrendering och andra upplåtelser var flytande.

Alldeles oavsett den ståndpunkt, som intogs till frågan om rösträtten inom

ett fiskeområde i allmänhet skulle utövas efter huvudtal eller delaktighet,

ansåg fiskeristyrelsen i likhet med fiskerättskommittén, att vid avgörande

av frågor, huruvida utarrendering eller annan upplåtelse skulle äga rum,

röstning borde ske efter delaktigheten. Att här låta omröstning

ske efter huvudtalet var med hänsyn till frågornas stora ekonomiska

betydelse ej rimligt.

Beträffande frågan i vad mån majoriteten skulle vara

kvalificerad ansåg fiskeristyrelsen i motsats till fiskerättskommittén

anledning saknas att frångå den i 1913 års lag uppställda principiella regeln

för vatten som i sin helhet var o s k i f t a t. Beträffande sådant vatten borde

sålunda enkel majoritet vara tillräcklig.

I övriga fall borde åtminstone i regel fordras två tredjedels

majoritet i enlighet med 1913 års lag och fiskerättskommitténs

förslag. Emellertid var till sistnämnda fall hänförliga även de fall då ingen

delägare ägde någon bestämd lott men å andra sidan ej heller hade andel i

hela vattnet. En sjö hörde exempelvis till två eller flera skifteslag, men vattnet

var ej skiftat inom de olika skifteslagen. Utgjorde vart och ett av dessa

skifteslag ett fiskeområde för sig, skulle utarrendering av hela sjön kunna

ske, om det funnes enkel majoritet inom varje skifteslag.

Samma förutsättning syntes då böra gälla, om hela sjön utgjorde ett enda

fiskeområde. En regel härom borde därför i detta fall uppställas såsom ett

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

alternativ till regeln om två tredjedels majoritet inom fiskeområdet i dess

helhet.

Vid tillämpningen av de nu förordade majoritetsreglerna syntes man böra

använda den princip, som föreslagits i fråga om anslutning bland delägarna

för inrättande av fiskeområde i skiftat vatten, nämligen att medräkna

endast delaktighetstal som företräddes av de i omröstningen deltagande

delägarna. Delägare som lämnats tillfälle deltaga i beslutets fattande men

ej låtit sig avhöra borde sålunda anses ha nedlagt sin röst. Detta överensstämde

med fiskerättskommitténs förslag på denna punkt.

Den av fiskerättskommittén föreslagna möjligheten för den

beslutande myndigheten att oberoende av delägarnas

vilja besluta om upplåtelse av fiskerätt borde enligt

fiskeristyrelsens mening icke genomföras. En dylik möjlighet var

säkerligen att anse som ett alltför långtgående ingrepp i delägarnas bestämmanderätt.

Behovet av en sådan befogenhet för myndigheten minskade avsevärt,

om man liksom fiskeristyrelsen men i motsats till fiskerättskommittén

intog den ståndpunkten att en lagstiftning av ifrågavarande slag skulle

tillgodose endast delägarnas gemensamma bästa och reglera förhållandet

mellan dem.

I anslutning till de båda tidigare utredningarnas förslag att i enlighet med

21 § tredje stycket 1913 års lag delägare ej fick tilläggas rätt

att fiska i annan delägares enskilda fiskevatten uttalade

fiskeristyrelsen, att om inom ett fiskeområde en delägare tillerkändes

rätt att fiska i annan delägares vatten, fick detta anses innebära, att

fiskerätt där uppläts till den förstnämnde. För en sådan delupplåtelse gällde

de i 11 § av fiskeristyrelsens lagförslag upptagna reglerna. Ansågs fisket i

ett fiskeområde med oskiftat vatten böra ordnas så att vattnet uppdelades i

lotter mellan delägarna, syntes intet hinder finnas för att, om så ansågs ur

fiskerisynpunkt lämpligt, låta flera delägare samfällt nyttja en och samma

lott. En sådan anordning kunde förordas särskilt då det fanns en viss grupp

av delägare med allenast obetydliga andelstal. Med hänsyn till vad nu anförts

upptog fiskeristyrelsen i sitt förslag ej något stadgande, motsvarande

21 § tredje stycket 1913 års lag.

Fiskeristyrelsen erinrade om att i vissa remissyttranden över fiskerättskommitténs

förslag hade uttalats, att bestämmelser borde införas därom att

därest fråga om utarrendering uppkom, företräde

skulle lämnas åt det yrkesmässiga fisket. Den meningen

saknade säkerligen icke heller anhängare att om upplåtelse av fiskerätt

ansags böra ske, fritidsfiskets intressen genom lagbestämmelser

borde tillgodoses på ett eller annat sätt (jfr 3 § KK den 8 juni 1951 ang.

förvaltningen av kronans fisken jämte tillämpningsföreskrifter). Fiskeristyrelsen

fann emellertid att delägarnas bestämmanderätt icke borde bindas genom

föreskrifter av sådan art. Så långt möjligt är borde sådana bestämmelser

undvikas, som kunde vara ägnade att försvåra tillkomsten av fiskeområden.

s. 75 Kontrollera mot PDF

75

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1!)60

Med hänsyn till den vikt frågan om upplåtelse av fisket hade borde denna

fråga avgöras redan i samband med fiskeområdets bildande.

Som en särskild fråga upptog fiskeristyrelsen spörsmålet i vad mån n y 1tjanderättshavares

samtycke borde krävas för att fiskeområdet

skulle få upplåta fiske som omfattades av nyttjanderätten. Något krav på

dylikt samtycke fanns ej i 1913 års lag, bortsett från upplåtelser som skett

innan lagen trädde i kraft. Någon anledning att i lagen om fiskeområde frångå

denna princip syntes ej föreligga. Ett undantag syntes dock påkallat, nämligen

därest det av fiskeristyrelsen den 1 december 1953 framlagda förslaget

till lag om vissa upplåtelser av fiskerätt in. in. vann bifall.1 Med den

privilegierade ställning i form av minimitid för upplåtelsen, optionsrätt

in. in., som i detta förslag ansetts böra tillkomma där avsedda upplåtelser,

syntes det mindre väl förenligt, att sådan nyttjanderättshavare skulle nödgas

avstå sin nyttjanderätt till person åt vilken fiskeområdet såsom sådant upplåtit

fiskerätt. I tredje stycket av 11 § i styrelsens förslag till lag om fiskeområden

hade därför upptagits en föreskrift att beslut av fiskeområde om

upplåtelse ej fick meddelas beträffande fiske, som liclt eller delvis innehades

med sådan nyttjanderätt som avsågs i nämnda lag, såframt ej nyttjanderättsbavaren

lämnat sitt samtycke.

Inrättande av gemensamhetsfiske innebar ej i och för sig någon inskränkning

i den rätt att upplåta fiskerätt som den

enskilde delägaren kunde ha. Någon anledning att frångå denna

regel beträffande fiskeområde syntes ej föreligga. Styrelsen ansåg därför

någon motsvarighet ej erforderlig till den i 13 § 3 mom. jaktlagen upptagna

bestämmelsen, att fastighetsägare ej må förvägras att till annan upplåta

jakträtt inom jaktvårdsområde, om upplåtelsen icke befinnes olämplig med

hänsyn till jaktvården eller eljest länder övriga fastighetsägare till avsevärt

men. Hinder mötte emellertid icke att i stadgarna föreskriva de inskränkningar

i rätten för delägarna att upplåta sin fiskerätt som med hänsyn till

särskilda förhållanden kunde finnas behövliga. — Självfallet var den, som

fått nyttjanderätt till sig upplåten, bunden av de bestämmelser som fastställts

för fiskeområdets verksamhet.

Riksdagsmannen F. I. Bo o, som i egenskap av sakkunnig biträtt fiskeristyrelsen,

avgav i fråga om förutsättningarna för upplåtelse genom

särtillstånd ett särskilt yttrande. Däri anfördes bl. a.

Det gamla självhushållningssystemet bland den jordbrukande befolkningen

har numera ersatts med mer specialiserad näringsutövning och varuutbyte.

Med denna omställning har även det gamla husbehovsfisket i

stora delar av landet förlorat i betydelse. Den moderna jordbrukaren har

inte råd att ödsla effektiv arbetstid på en så oekonomisk sysselsättning. I

den mån fiske fortfarande bedrives är det i allmänhet som hobby, givetvis

med undantag för värdefullt fiske såsom kräft- och laxfangst m. m., oftast

bedrivet endast under en kort säsong.

Samhällsutvecklingen har för andra stora folkgrupper även gett mer

fritid och behov att fylla denna med rekreationsbetonad sysselsättning.

1i Numera lagen den 27 juni 1957 om fiskearrenden.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Fiitidsfisket är därvid en av de stora möjligheterna. Fiskeutövningen är

dock ofta begränsad genom den enskilda äganderätten och de invecklade

äganderättsförhållandena i de flesta insjöarna. De fiskevårdsföreningar som

hittills inrättats säljer visserligen på sina håll fiskekort åt utomstående och

med gott resultat, men i många fall är de snarast monopolföreningar, tillkomna

för att trygga fiskemöjligheterna åt en mycket begränsad krets av

medlemmar.

En ny lagstiftning på detta område borde inriktas på eu lösning av här

berörda problem med hänsynstagande till den förändrade situation samhällsutvecklingen

skapat. Föreliggande utredningsförslag har inte gått till

botten med dessa spörsmål, utan stannat vid att föreslå vissa regler för delägarnas

samverkan.

Fiskeristyrelsens förslag innebär att för all upplåtelse skall erfordras samtycke

från delägare med mer än hälften av delaktigheten i fiskevattnet, oavsett

om upplåtelsen avser hel utarrendering med ''avstående av all fiskerätt

för delägarna eller den mycket begränsade upplåtelse som kan ske till fritidsfiskare

genom s. k. fiskekort. Enligt min mening borde tiden vara inne

att redan nu gå ett steg längre till lösning av ovan skisserade, av samhällsutvecklingen

betingade problem genom att öppna möjligheter även för ett

mindre delägartal att besluta begränsade upplåtelser. I oskiftat vatten

borde sålunda minst hälften av delägarna om de

tillika företräda minst en tredjedel av delaktighetstalet

och i annat vatten hälften av delaktig hetst alet,

vara tillräckligt för att besluta begränsad upplåtelse

med s. k. fiskekort. Arten och graden av upplåtelse kan

därvid regleras i varje särskilt fall och från tid till annan.

Det är ju i dylika fall inte fråga om avhändande av den egna fiskerätten,

utan endast en utvidgning av nyttjandet, som inte behöver leda till förfång

för delägarna. Genom förbättrad fiskevård kan resultatet i stället bli till avsevärd

fördel för fisket. Här föreslagna regler skulle också ge större möjligheter

till att göra nu outnyttjade vatten tillgängliga för den fiskeintresserade

men icke vattenägande allmänheten.

Remissyttranden över fiskeristyrelsens förslag

Fiskeristyrelsens förslag angående förutsättningarna för beslut om upplåtelse

av fiske godtogs i allmänhet av remissinstanserna. Några ansåg dock

att för liten hänsyn tagits till ägare av små andelar. Krav framställdes därför,

att för upplåtelse skulle krävas majoritet jämväl efter huvudtalet.

En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes ås. 126 ff. i propositionen.

Departementspromemorian 1957

Det var enligt departementspromemorian sannolikt, att de bestämmelser,

som reglerade förutsättningarna för upplåtelse, för den berörda allmänheten

i många fall kom att framstå såsom särskilt ingripande i den enskilda handlingsfriheten.

Möjligheten att mot en eller flera delägares bestridande

framtvinga ett beslut om upplåtelse var emellertid av avgörande betydelse

för att syftet med den föreslagna lagstiftningen skulle kunna förverkligas.

Frågan blev därför i utpräglad grad en avvägningsfråga mellan

fiskevårdsintresset och rättssäkerhetsintresset. Fiskeristyrelsens förslag svn
-

s. 77 Kontrollera mot PDF

77

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1060

tes vara ägnat att väl tillgodose båda synpunkterna, samtidigt som en alltför

långt gående detaljreglering undvikits.

I likhet med frågan om förutsättningarna för fiskevårdsområdes bildande

kunde beträffande förutsättningarna för upplåtelse bland remissinstanserna

urskiljas ej mindre än sex alternativ. Några hade velat skärpa

villkoren medan andra velat genom liberalare regler underlätta möjligheten

att besluta om upplåtelse. Det förslag som framförts av hushållningssällskapet

i Södermanlands län innebar sålunda att villkoren för dylikt beslut skulle

bli väsentligt strängare t. o. in. än de som f. n. gällde enligt 1913 års lag.

I promemorian uttalades därefter, att det däremot icke ansetts motiverat

att, såsom föreslagits av hovrätten för Västra Sverige, införa en sådan allmän

vetorätt, som nu fanns i 21 § tredje stycket 1913 års lag och avsåg det fall

att en delägare tillädes rätt att nyttja en annan delägares enskilda fiske.

Om man accepterade det syfte som uppställts för den föreslagna lagstiftningen,

behövde några betänkligheter knappast föreligga mot att ersätta berörda

bestämmelse i 21 § tredje stycket 1913 års lag med en möjlighet för

fiskevårdsområdet att även utan samtycke av en delägare besluta att annan

delägare skulle få fiska i den förstnämndes fiskevatten. Eftersom fiskevårdsområdets

vatten borde ses som en enhet, kunde det t. ex. i ett fall vara lämpligt

att utarrendera en del av detta och inom återstående vattenområde fördela

fiskeplatserna mellan delägarna. I ett annat fall kanske det var ändamålsenligt

att fiskeplatserna cirkulerade mellan delägarna. Fördelningar sådana

som dessa underlättades i hög grad, om man kunde verkställa dem oberoende

av den enskilda fiskerätten. Om förutsättningarna för sadan fördelning

bestämdes på liknande sätt som förutsättningarna för beslut om egentlig

upplåtelse, innebar detta en lösning av problemet som syntes motsvara

rimliga krav på rättssäkerhet och effektivitet. Härvid borde särskilt beaktas

det nyss redovisade förslaget om vetorätt för yrkesfiskare och därmed jämställda.

Fiskeristyrelsen hade emellertid ansett att bestämmelserna om upplåtelse

utan vidare skulle bli tillämpliga även på nu avsedda åtgärder. Såsom

lagberedningen syntes vilja hävda, torde emellertid fiskeristyrelsens ifiagavarande

ståndpunkt innebära, att man åt begreppet upplåtelse gav en annan

innebörd än den hävdvunna. För att undanröja alla tolkningssvårigheter

hade därför i promemorians lagutkast intagits en lagregel (14 § fjärde stycket)

av innebörd att lagens bestämmelser om upplåtelse även skulle gälla

det fall då en delägare tillädes rätt att nyttja annan delägares enskilda fiske.

Skulle det trots de i promemorian föreslagna ändringarna i fiskeristyrelsens

förslag visa sig alt lagens regler icke var tillräckliga för att skydda en

minoritets behöriga intressen, kunde dessa beaktas vid prövningen hos länsstyrelsen.

Remissyttranden över departementspromemorian

Frågan under vilka villkor upplåtelse skulle få ske tilldrog sig även nu

stort intresse från remissinstansernas sida. Några tillstyrkte uttryckligen

s. 78 Kontrollera mot PDF

78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1060

promemorians förslag medan flertalet lämnade förslaget utan erinran. Några

önskade skärpa kraven medan andra uttryckte motsatt åsikt.

En närmare redogörelse för remissyttrandena återfinnes ås. 133 ff. i propositionen.

Departementschefen

\ill en delägare i ett oskiftat fiske till annan än delägare genom särskilt

avtal upplåta sin andel i fisket, får han göra detta endast med samtycke av

fiertalet övriga delägare (24 § andra stycket fiskerättslagen). I lagen saknas

möjlighet att genom majoritetsbeslut arrendera ut ett oskiftat fiske i dess

helhet eller att där bedriva försäljning av fiskekort. Inrättas det oskiftade

fisket som gemensamhetsfiske enligt 1913 års lag, kan dock utarrendering

ske, om en majoritet räknat efter delaktigheten lämnar sin anslutning.

Ingår i gemensamlietsfisket fiske, som ej är oskiftat, kräver lagen i stället

två tredjedels majoritet. Om möjlighet finns att inom den nämnda lagens

ram genom majoritetsbeslut upplåta fiskerätt genom försäljning av fiskekort

är tveksamt. Lagen omnämner i varje fall inte denna eventualitet. Inte

heller finns möjlighet att genom majoritetsbeslut tillerkänna en delägare

rätt att fiska inom en annan delägares fiskevatten.

Alla tidigare utredningar är sinsemellan ense om både att upplåtelse

total eller partiell — skall kunna ske efter majoritetsbeslut och att den erforderliga

majoriteten bör räknas inte efter huvudtalet utan efter delaktigheten.

Palmquist föreslog enkel majoritet, om fiskevårdsområdet utgjordes

av i sin helhet oskiftat fiske men eljest två tredjedels majoritet. Vid upplåtelse

av särtillstånd skulle dock enkel majoritet vara tillräcklig. _ Fiske
rättskommittén

föreslog genomgående två tredjedels majoritet. I fråga om

särtillstånd skulle dock den fastställande myndigheten i undantagsfall kunna

besluta utan hänsyn till vad delägarna beslutat. — Fiskeristyrelsen föreslog

liksom Palmquist enkel majoritet om fisket var i sin helhet oskiftat men

eljest två tredjedels majoritet, dock att, om fiskevårdsområde utgjordes av

två eller flera samfällda fisken, erforderlig majoritet även förelåg om en enkel

majoritet inom varje ingående samfällt fiske kunde uppbringas. Dessutom

föreslogs vetorätt för fiskearrendator enligt fiskearrendelagen i fråga

om fiske, som brukades av honom. En av de särskilt tillkallade sakkunniga

var skiljaktig och ansåg att mindre stränga krav på anslutning borde ställas

i fråga om beslut om upplåtelse av särtillstånd. — I departementspromemorian

slutligen föreslogs för huvudfallet i likhet med vad fiskeristyrelsen förordat

enkel majoritet då fisket var i sin helhet oskiftat och eljest två tredjedels

majoritet; dock skulle om i fiskevårdsområdet ingick ett eller flera samfällda

fisken för varje sådant fiske krävas enkel majoritet men för området

i övrigt två tredjedels majoritet. Vetorätt föreslogs för yrkesfiskare och därmed

likställda, dock i allmänhet endast när fråga var om fiskerätt i icke

samfällt fiske.

Under den sista remissbehandlingen, som avsåg promemorians förslag,

har starkt delade meningar framförts. Flertalet har dock tillstyrkt prome
-

s. 79 Kontrollera mot PDF

79

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 ur WHO

morians förslag eller lämnat det utan erinran. Några har tillstyrkt fiskeristyrelsens

förslag. Andra åter har föreslagit att upplåtelse över huvud taget

inte skall kunna ske genom majoritetsbeslut. Ytterligare andra förslag har

varit: tre fjärdedels majoritet efter delaktighet, majoritet i såväl huvudtal

som delaktighet samt sådan majoritet för endast oskiftat fiske men två tredjedels

majoritet enligt båda grunderna i fråga om annat fiske. -— Från remissinstansernas

sida har vidare framförts krav att beslut om upplåtelse antingen

inte alls skall få medföra intrång för delägare eller — i andra yttranden

—- för yrkesfiskare, husbehovsfiskare och jämställda eller — i ett

yttrande — att ersättning skall utgå för intrång. Det har också väckts förslag

att yrkesfiskare skall erhålla företrädesrätt vid upplåtelse.

Det skall inte bestridas att möjligheten att mot en minoritets vilja helt eller

delvis upplåta fisket inom ett fiskevårdsområde understundom kan komma

att uppfattas som ett betydande intrång. Likaväl är jag övertygad om att

denna möjlighet måste finnas och att syftet med lagen till stor del skulle

förfelas om den togs bort. Jag erinrar om att redan 1913 års lagstiftare

ansett sig inte kunna undvara möjligheten till upplåtelse genom majoritetsbeslut.

Förhållandet är ofta det att antalet fiskerättshavare är oproportionerligt

stort i förhållande till fiskets storlek. I vissa fall är kanske situationen

den att av annan anledning en ändamålsenlig fiskevård eller ett rationellt

utnyttjande av fisket inte kan ske vid gemensam drift. I andra fall återigen

är kanske läget det att en stor men inte enhällig opinion bland fiskerättshavarna

kring en sjö med ett relativt rikt fiske önskar, utan att avstå

från den egna fiskerätten, kunna sälja fiskekort. En avsides liggande by kan

ju därigenom få inkomster inte blott av själva fiskekortsförsäljningen ulan

även av den turistström som därav kan bli följden.

Med tanke på de konsekvenser ett majoritetsbeslut om upplåtelse kan få

bör givetvis största möjliga hänsyn tas till minoritetens önskemål. Jag anser

att de båda motstående intressena bäst avvägs om man därvid följer den

lösning som beträffande huvudprincipen är gemensam för såväl 1913 års

lag som 1943, 1956 och 1957 års utredningar i ämnet, och som innebär att

beslut om upplåtelse bör kräva majoritet räknat efter delaktighet och att

majoriteten, när fråga är om fiskevårdsområde som i sin helhet utgöres av

samfällt fiske, bör vara enkel men eljest kvalificerad genom att omfatta två

tredjedelar av delaktiglietstalet. Såsom jag närmare utvecklat i avsnittet om

rösträtten kommer detta enligt förevarande förslag att innebära, att majoriteten

skall föreligga inte enbart bland de vid omröstningen närvarande

utan bland samtliga delägare.

Av samma anledning som jag i fråga om förutsättningarna för fiskevårdsområdes

bildande ansett alt särskild hänsyn bör tagas till varje oskiftat

fiske som ingår i ett fiskevårdsområde, bör så ske också vid upplåtelse. Således

bör enligt min mening för varje ingående oskiftat fiske krävas att anslutning

föreligger från delägare företrädande minst hälften av fiskets hela

delaktighetstal. Regeln om två tredjedels majoritet kommer sålunda i regel

endast att gälla för fiske som utgör särskild fastighet eller från samfällig
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

het utbruten del därav. Utgöres fiskevårdsområdet i sin helhet av oskiftade

fisken kommer alltså regeln om två tredjedels majoritet att sakna tillämplighet.

Det har påpekats att denna tillämpning av regeln om två tredjedels

majoritet ger vetorätt åt ägaren av ett icke oskiftat fiske, som jämte ett

oskiftat fiske utgör ett fiskevårdsområde. Detta är riktigt och eftersom delägarna

i det oskiftade fisket inte bör kunna på egen hand besluta om upplåtelse

av en del av fiskevårdsområdet synes det lämpligaste då vara att söka

begränsa fiskevårdsområdet till att omfatta endast det oskiftade fisket. Det

anförda exemplet utgör ett sådant gränsfall som aldrig kan undvikas och är

därför inte ägnat att rubba de uppdragna riktlinjerna. — I motsats till promemorian

men i konsekvens med vad jag uttalat på tal om förutsättningar

för bildande av fiskevårdsområde, vari ingår oskiftade delområden, bör de särskilda

regler som gäller för dessa inte utsträckas till samfällda fisken i

allmänhet utan begränsas till oskiftade fisken, vilket också torde ha varit de

ursprungliga förslagsställarnas mening.

Det kan understundom föreligga ett behov att upplåta endast en del av

det fiske som ingår i ett fiskevårdsområde och låta fiskevårdsområdets delägare

efter sin delaktighet fiska i den återstående delen. För sådana och

liknande situationer, vilka inte i gällande rätt kan lösas genom majoritetsbeslut,

bör möjlighet finnas att tillerkänna en delägare rätt att nyttja annan

delägares fiske. Såsom föreslagits i 1956 och 1957 års förslag bör reglerna

om upplåtelse gälla även sådana fall. En regel härom föreslås i 11 § andra

stycket.

I likhet med tidigare förslag innehåller inte heller föreliggande förslag

uttryckliga bestämmelser om möjlighet för den enskilde delägaren i fiskevårdsområdet

att till annan upplåta sin fiskerätt. Domänstyrelsen har ansett

detta vara en brist och påpekar att det kan vara praktiskt exempelvis för kronan

att såsom delägare kunna upplåta sin fiskerätt till fiskevårdsområdet.

Är det fiske som ingår i ett fiskevårdsområde inte i sin helhet upplåtet,

möter intet hinder för den enskilde delägaren att till annan — och således

även till fiskevårdsområdet — upplåta sin fiskerätt. Detta i motsats till vad

som gäller för delägare i oskiftat fiske enligt 24 § andra stycket fiskerättslagen.

Den som sålunda härleder sin rätt från en delägare i fiskevårdsområde

får dock givetvis inte därigenom annan eller bättre rätt än den upplåtaren-delägaren

ägde. Det av domänstyrelsen ifrågasatta förfarandet anser

jag vara att rekommendera. Frågan synes emellertid inte kräva någon särskild

reglering i lag.

På de skäl som anförts i departementspromemorian synes yrkesfiskare

och annan för vilken fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning,

böra tillerkännas vetorätt i fråga om upplåtelse från fiskevårdsområdets

sida av fiske, som fiskaren med ensamrätt antingen äger eller på grund av

servitut eller nyttjanderättsavtal brukar. Vad nu sagts bör utan särskilt

stadgande härom gälla även då flera fiskare med stöd av samäganderätt

eller på grund av upplåtelse med ensamrätt gemensamt brukar ett fiske. Vetorätt

bör också föreligga för den som tillhör någon av nämnda fiskareka
-

s. 81 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

81

tegorier om, efter det att fiskevårdsområde bildats, fråga uppkommer om

utarrendering av en sådan del av områdets fiske, som tillagts fiskaren vid

en tidigare fördelning delägarna emellan.

Uttrycken »yrkesfiskare» och fiske som eljest för utövaren är »av väsentlig

betydelse för hans försörjning» anknyter till liknande uttryck i 1 §

fiskearrendelagen. Vid riksdagsbehandlingen av denna lag påpekades av

tredje lagutskottet, då det gällde tolkningen av lagens uttryck »yrkesfiske

eller oek annat fiske av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning»,

att det var angeläget att lagen inte gavs en alltför vidsträckt tolkning utan

begränsades till att avse fiske, som verkligen kunde sägas mera varaktigt

vara av väsentlig betydelse för arrendatorns försörjning. Vad sålunda och

i övrigt vid lagens tillkomst uttalats om tolkningen av uttrycken »yrkesfiske»

och »väsentlig betydelse» för utövarnas försörjning är enligt min

uppfattning i motsvarande mån tillämpligt även för nu förevarande fall.

Motioner

Gemensamt för motionerna I: 530 och II: 659, I: 532 och II: 656, I: 533 och

II: 657 samt II: 658 är att man anser att propositionens bestämmelser om

upplåtelse av fiskerätt inom ett fiskevårdsområde är alltför liberala. I motionerna

I: 533 och II: 657, där avslag yrkas på propositionen i dess helhet,

uttalas följande.

Förslaget är vidare så utformat, att en minoritet delägare i ett fiskevårdsområde

kan tvingas att helt avstå från varje fiske på eget vatten på grund

av upplåtelse eller fridlysning och i stället hänvisas till fiske å andra vatten

inom området. Det kan även medföra, att en majoritet av knappaste slag

driver igenom en total utarrendering, som berövar delägarna varje möilighet

till fortsatt fiske.

Det största avståndet från propositionen bland dem som icke helt avstyrkt

densamma representeras i denna del av motionen II: 658. Där föreslås

att »full upplåtelse av hela eller del av» fiskevårdsområdet skall få ske

endast om delägarna är ense därom. I andra fall bör krävas samma anslutning

som för att fiskevårdsområde skall komma till stånd, vilket för motionärernas

del innebär krav på majoritet i såväl huvudtal som delaktighet.

Är fisket i sin helhet oskiftat skall det räcka med enkel majoritet, eljest

skall krävas två tredjedels majoritet. Inom varje oskiftat delområde

bör dock föreligga enkel majoritet efter såväl huvudtal som delaktighet. I

samma motion föreslås dessutom att den i propositionen (11 §) upptagna

vetorätten för yrkesfiskare och därmed likställda skall utvidgas att gälla

också till förmån för delägare i oskiftat fiske.

I motionerna I: 530 och II: 659 föreslås också att man utvidgar den nyss

nämnda vetorätten. Eftersom upplåtelse av fiskerätt är ett betydande intrång

i den enskilde delägarens rätt bör vetorätten, som i propositionen gäller

till förmån för yrkesfiskare och annan delägare, för vilken fisket är av

väsentlig betydelse för hans försörjning, utvidgas att gälla till förmån för

(i Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 and. Nr 8

s. 82 Kontrollera mot PDF

82

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

»delägare, som själv vill utnyttja sitt fiske som husbehovsfiske eller eljest

som tillskott till sin försörjning».

I motionerna I: 532 och II: 656 påpekas att det kan bli vanligt att majoriteten

efter delaktighet i ett fiskevårdsområde innehaves av andra fiskerättsägare

än de som är bofasta vid fiskevattnet. Då det emellertid får anses angeläget

att just den vid fiskevattnet boende befolkningen icke skall behöva

riskera att mista den faktiska rådigheten över fisket, bör vid beslut om upplåtelse

alltid krävas — förutom den i propositionen intagna majoriteten efter

delaktighet — viss anslutning också efter huvudtalet. Denna bör för oskiftat

fiske vara enkel men eljest utgöra två tredjedelar av antalet delägare.

I likhet med de närmast förut nämnda motionerna föreslås även i motionerna

1:532 och 11:656, att vetorätten bör utvidgas. Denna bör sålunda

gälla alla fiskerättsägare, som utnyttjar fisket som husbehovsfiske eller

eljest som tillskott till sin försörjning, om upplåtelsen kommer att medföra

försämring av någon betydelse i delägarens möjlighet att fiska.

Utskottet

Trots att möjligheterna att få till stånd upplåtelse av ett fiske genom

majoritetsbeslut enligt gällande rätt är i vissa avseenden begränsade, är det

dock anmärkningsvärt att möjlighet härtill infördes redan i 1913 års lag.

I propositionen utvidgas dessa möjligheter dels genom att fiske skall kunna

upplåtas även på annat sätt än genom utarrendering, t. ex. genom försäljning

av fiskekort, berättigande till fiske i begränsad omfattning, dels genom

att man erhåller möjligheter att göra omfördelning av delägarnas egna

lotter. Samtidigt har emellertid i propositionen vissa restriktioner införts

beträffande möjligheterna att få till stånd beslut om upplåtelse, i så måtto

att vetorätt mot dylika beslut i vissa situationer tillerkänts yrkesfiskare och

därmed likställda.

Utskottet är i princip ense med departementschefen om att möjlighet bör

finnas att genom majoritetsbeslut få till stånd upplåtelse av allt eller visst

fiske inom fiskevårdsområde. Denna möjlighet kan dock med den utformning

den erhållit i departementschefens förslag leda till konsekvenser som utskottet

betraktar som icke önskvärda. Förslaget innebär nämligen att fiskerättsägare,

som ej är yrkesfiskare eller bedriver fiske i sådan utsträckning

att fisket för honom är av väsentlig betydelse för hans försörjning, d. v. s.

i realiteten bl. a. huvudparten av landets bondebefolkning i den mån den

äger fiskerätt, kan löpa fara att bli helt utestängd från möjligheten att

nyttja sitt eget fiske. Det enda skyddet för den enskildes rätt som därvid

finnes är den prövning av beslutet om upplåtelse som kan ske dels i samband

med fastställelse av stadgar, som förutsättes skola innehålla bestämmelse

om upplåtelse skall få förekomma eller icke, dels vid överklagande

(enligt 30 §) av det särskilda upplåtelsebeslutet.

Utskottet vill icke bestrida att det i gemenskapens intresse understundom

s. 83 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

83

kan vara påkallat att kunna besluta om upplåtelse inom den ganska vida

ram som propositionen anger. Man kanske ej heller behöver räkna med att

det i något större antal fall skall inträffa att den som själv utnyttjar sin

fiskerätt såsom ett icke alldeles obetydligt tillskott till sin försörjning kommer

alt berövas denna sin rätt. Eftersom lagen doek ej upptager några absoluta

garantier för att eu sådan händelse icke skall inträffa, föreligger det

enligt utskottet vissa risker för att blotta möjligheten härtill kommer att

verka avskräckande på dem som eljest skulle ha velat få fiskevårdsområde

till stånd. Utskottet anser således att man skulle främja icke blott den enskildes

rättssäkerhet utan även intresset för att bilda fiskevårdsområden,

om den nya lagen kompletterades med eu garantibestämmelse av antytt

slag. Utskottet har övervägt att i angivet syfte öka kravet på anslutning för

sådana beslut varom här är fråga. Utskottet har dock kommit till den uppfattningen

att de föreslagna omröstningsbestämmelserna i och för sig är godtagbara

och att syftet med den av utskottet önskade kompletteringen bäst

tillgodoses genom att den i 11 § första stycket upptagna vetorätten utvidgas.

Vetorätten bör enligt utskottets mening gälla till förmån för alla sådana

delägare för vilka fisket är av betydelse för deras försörjning. Vetorätten

bör dock icke omfatta upplåtelse, som genom försäljning av fiskekort och

liknande särtillstånd sker av samfällt fiske. Har samfällt fiske genom bildande

av fiskevårdsområde uppdelats mellan delägarna i särskilda lotter,

bör dock dessa i förevarande hänseende jämställas med skiftat fiske. Genom

den utformning av vetorätten som utskottet föreslår utvidgas denna i

två hänseenden. För det första utvidgas kretsen av vetoberättigade från

yrkesfiskare och annan för vilken fisket är »av väsentlig betydelse för hans

försörjning» till alla delägare utom den för vilken fisket saknar betydelse

för hans försörjning. För det andra utvidgas vetorätten från att avse totalupplåtelse

av skiftat (eller därmed jämställt) fiske till att avse även dels

totalupplåtelse av samfällt fiske, dels partiell upplåtelse av skiftat (eller

därmed jämställt) fiske. Vid beslut om upplåtelse genom fiskekort i oskiftat

fiske kommer således i regel någon vetorätt ej att föreligga.

Frågan i vilka fall fisket skall anses sakna betydelse för delägarens försörjning

kan naturligtvis föranleda gränsdragningsproblem. Detsamma kan

dock sägas om den utformning vetorätten erhållit i propositionen, som i sin

tur på denna punkt bygger på eu från fiskearrcndelagen hämtad förebild.

— Utskottet anser för sin del att icke alltför stora krav bör ställas på omfattningen

av det fiske som en delägare bedriver för att det skall anses vara

av betydelse för hans försörjning. Även för den som icke stadigvarande är

bosatt på den ort där han har fiskerätt, kan fisket vara av sådan betydelse.

Den som icke alls utnyttjar sin fiskerätt eller fiskar endast en eller annan

gång under året kan naturligtvis icke göra gällande att fisket är av betydelse

för hans försörjning. Utskottet har grundad anledning förmoda att det vid

bestämmelsens tillämpning skall visa sig möjligt alt följa en enhetlig och

ur skilda synpunkter godtagbar linje.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Utskottet tillstyrker således propositionen med en i anledning av motionerna

I: 530 och II: 659, I: 532 och II: 656 samt II: 658 gjord ändring, som

innebär att den i 11 § lagen om fiskevårdsområden omförmälda vetorätten

utvidgas.

9. Skyldighet att lämna tillskott och avstå från inkomst

Lagen om gemensamhetsfiske

Delägare i gemensamhetsfiske kan åläggas att till det gemensamma ändamålet

lämna tillskott i pengar, varor eller arbete. Ingen kan dock åläggas sådan

skyldighet, därest han ej biträtt beslut därom (28 §).

De inkomster som genom arrendeavgifter tillföres organisationen skall

fördelas mellan delägarna efter vars och ens delaktighet, därest icke beslutas

att avgifterna skall användas till åtgärder för fiskets främjande. I princip

får ej mer än hälften av influtna arrendeavgifter användas på sistnämnda

sätt. Om alla delägare är ense får dock en större del av dessa inkomster

användas till fiskefrämjande åtgärder.

Departementschefen

De bestämmelser som i 1913 års lag finns om möjlighet att genom majoritetsbeslut

förplikta delägare att lämna tillskott kan sägas sakna

egentlig praktisk betydelse. Palmquist och fiskerättskommittén ansåg att

frågan om tillskottsskyldigheten kunde regleras i de av länsstyrelsen fastställda

stadgarna. Några bestämmelser i lag föreslogs inte. I de båda sista

utredningsförslagen har däremot tillskottsskyldigheten reglerats i själva

lagen och därvid har i båda förslagen stadgats att beslut i frågan skall

kräva anslutning från en majoritet i både huvudtal och delaktighet. I fiskeristyrelsens

förslag stadgas dessutom, att den som inte fiskar inte skall

kunna åläggas tillskott. Denna bestämmelse avlägsnades i promemorieförslaget.

I detta återfinns däremot en bestämmelse, som tidigare torde ha ansetts

som självklar och innebär att tillskottsskyldigheten skall fördelas efter

delaktigheten och att endast enhälliga delägare kan besluta om annan fördelning.

Fiskevårdsområdet är inte i första hand en organisation för ekonomisk

verksamhet. Dess främsta syfte är att på ett rättvist sätt ordna fiskeförhållandena

för delägarna. Inom fiskevårdsområdets ram skall emellertid

även främjas delägarnas gemensamma intressen. Båda dessa syften, som

naturligtvis ofta sammanfaller, kan men behöver inte alltid medföra behov

av medel för verksamhetens bedrivande. Det skulle därför vara inkonsekvent

att inte utrusta organisationen med möjlighet att genom majoritetsbeslut

avkräva delägarna erforderliga tillskott. Detta har också allmänt accepterats

av remissinstanserna. I likhet med vad som uttalats i de båda sista

utredningsförslagen anser jag det vara lämpligt att för beslut i sådan fråga

kräva majoritet i såväl huvudtal som delaktighet. Beslut att inom fiskevårdsområde

tillskott över huvud taget skall kunna uttagas får anses vara

sådant som angiver grunderna för områdets förvaltning. Det är därför av

s. 85 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

85

beskaffenhet att böra ingå i stadgarna och blir därigenom också underkastat

länsstyrelsens granskning. I tillämpningsbestämmelser till lagen bör angivas

att vid fastställelse av stadgar skall tillses att dessa innehåller dels

besked huruvida tillskott får uttagas eller inte, dels i förekommande fall de

begränsningar i tillskottsskyldigheten som i det särskilda fallet kan tänkas

bli erforderliga. Inom ramen för vad stadgarna angiver kan sedan fattas

konkreta beslut om tillskott. Då fiskevårdsområdet givetvis måste svara för

finansieringen av de åtgärder, som beslutas av området, bör enligt min

mening samma krav på majoritet gälla för beslut, vars genomförande bedömes

kräva uttaxering, som för direkta beslut om tillskottsskyldighet. Härigenom

tvingas styrelsen och delägarna att taga ställning till om en föreslagen

åtgärd kan finansieras med redan tillgängliga medel eller påfordrar

tillskott från delägarna. Genomföres en sådan regel, bör styrelsen äga befogenhet

att uttaxera och av delägarna indriva medel som erfordras för betalning

av klar och förfallen gäld, som området ådragit sig. — Att som från

några håll föreslagits från tillskottsskyldigheten utesluta delägare som inte

bedriver något fiske anser jag av såväl principiella som praktiska skäl inte

böra ifrågakomma.

Den föreslagna lagen rubbar i likhet med 1913 års lag inte äganderätten

till fisket. I konsekvens härmed bör sådana fiskevårdsområdets inkomst

e r, som inte genom beslut av delägarna användes för fiskevårdsområdets

behov eller fonderas för dess räkning, fördelas bland delägarna i förhållande

till envars delaktighet. I 1913 års lag föreskrives viss begränsning

i delägarnas möjlighet att genom majoritetsbeslut förfoga över inkomster

för gemensamt ändamål. Sålunda skall alltid minst hälften av influtna

arrendeinkomster fördelas bland delägarna. Motsvarighet till denna

begränsning i delägarnas beslutanderätt har med vissa variationer förekommit

i alla de tidigare förslagen. Bland remissinstanserna är det endast ett

fåtal som föreslår att delägarna skall äga att besluta fritt.

Även jag anser det vara lämpligt med en motsvarighet till den i 1913 års

lag stadgade begränsningen i beslutanderätten. Inkomster från försäljning

av fiskekort eller andra mindre omfattande upplåtelser kan dock i allmänhet

beräknas motsvaras av betydande utgifter för diverse fiskevårdande åtgärder,

varför det knappast synes lämpligt att i dylika fall begränsa beslutanderätten.

Har däremot allt fiske utarrenderats torde behovet av sådana

åtgärder från fiskevårdsområdets sida i allmänhet vara mindre. För

sådana fall synes det därför vara motiverat att tillse att varje delägare tillförsäkras

rätten till utdelning av en bestämd del av arrendeinkomsten. I enlighet

med dessa principer har 13 § i lagförslaget utformats.

10. Tiden för fiskevårdsområdes bestånd

Lagen om gcmensamhetsfiske

Gemensamlictsfiske skall i enlighet med vad delägarna därom beslutar inrättas

för ett bestämt antal år, minst tio och högst tjugufem (1 § andra

stycket). Lagen saknar bestämmelser om förlängning av tiden.

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Tredje lagutskottets utlåtande nr S år 1960

Departementschefen

En av de mera betydande bristerna i 1913 års lag har ansetts vara att

lagen saknar bestämmelser om förlängning av tiden för ett gemensamhelsfiskes

bestånd. Då den för området bestämda tiden gått tillända, måste därför,

om delägarna önskar bibehålla gemensamhetsfisket, hela den omständliga

tillblivelseproceduren upprepas.

Att fiskcvårdsområde skall kunna inrättas tills vidare har inte från något

håll föreslagits. Alla utredningsförslag och praktiskt taget alla remissinstanser

är däremot ense om att förorda möjlighet till automatisk förlängning

av tiden för ett fiskevårdsområdes bestånd. Jag finner förslaget välgrundat.

— Om bestämmelsen skall få någon större praktisk betydelse, är

det emellertid nödvändigt att automatiken inte kan brytas av en helt obetydlig

minoritet. Kraven på denna bör å andra sidan, som i promemorian

framhålles, inte sättas alltför högt. I överensstämmelse med de tre sista

utredningsförslagen föreslår jag att härför skall krävas anslutning från

delägare, företrädande minst en tiondel av fiskevårdsområdets delaktighetstal.

— Förlängningen synes på de skäl som anförts av Kalmar läns södra

hushållningssällskap, inom vars verksamhetsområde nästan alla existerande

gemensamhetsfisken är belägna, böra bestämmas till samma tid för

vilket fiskevårdsområdet senast bildats.

It. Stadgarna

Lagen om gemensamhetsfiske

1913 års lag saknar bestämmelser om stadgar. Länsstyrelsens fastställelsebeslut

omfattar emellertid icke blott frågan om geinensamhetsfiskes inrättande

utan även åtskilliga andra för gemensamhetsfisket väsentliga frågor

såsom tiden för geinensamhetsfiskes bestånd (15 §), frågan om fisket skall

upplåtas på arrende (17 §) eller brukas av delägarna var för sig enligt plan

(22 §) samt huru delägarna skall kallas till sammanträde (27 §). Fastställelsebeslutet

kommer således i dessa avseenden att tjäna samma ändamål

som stadgar.

Departementschefen

Bestämmelser hur gemensamhetsfiske skall nyttjas och förvaltas skall

i viss utsträckning meddelas i det beslut varigenom sådant fiske inrättas.

Detta har allmänt ansetts vara eu olämplig ordning och alla utredningsförslag

är eniga om att bestämmelser i detta ämne bör inrymmas i stadgar,

som utfärdas eller fastställes av länsstyrelsen.

I fråga om stadgarnas innehåll har det diskuterats, huruvida

stadgarna bör vara fullständiga i den meningen att de bör innehålla samtliga

de bestämmelser som gäller för fiskevårdsområdet, eller om stadgarna

endast bör ange de huvudsakligaste grunderna för fiskets utövande och områdets

förvaltning. Jag ansluter mig därvid till den mening som uttalats i

promemorian, vilket innebär att stadgarna inte i den meningen bör vara

opaginerad Kontrollera mot PDF

87

Tredje lagutskottets utlåtande nr S år 1!)G0

fullständiga att icke också andra bestämmelser, som delägarna inom lagens

och stadgarnas ram beslutat, är giltiga.

I de tidigare förslagen har i själva lagtexten tämligen utförligt angivits

vad stadgarna skall innehålla. Mest fullständig i detta hänseende är departementspromemorian.

För min del anser jag dock inte att det är nödvändigt

att i lagtexten införa en förteckning över de olika ämnen som stadgarna

bör reglera. Det torde vara uppenbart att behovet av reglering genom

stadgar starkt växlar i de enskilda fallen. Det är därför enligt min mening

tillräckligt att i lagen anges att stadgarna skall angiva fiskevårdsområdets

omfattning samt grunderna för fiskets utövande och områdets förvaltning.

Därav torde då också förstås att alla sådana viktigare frågor som i lagen

ägnats särskild behandling, såsom bestämmandet av delaktigheten och rösträtten,

förutsättningarna för upplåtelse och tillskott samt fördelningen av

inkomster i förekommande fall bör regleras i stadgarna. Den närmare detaljreglering

som till ledning för berörda myndigheter kan vara påkallad

anser jag böra ha sin plats i tillämpningsföreskrifterna till lagen.

Spörsmålet huruvida sökanden eller länsstyrelsen skall bära ansvaret

för att fullständigt förslag till stadgar förelägges delägarna

för yttrande bär livligt diskuterats under frågans tidigare behandling.

Jag har i förevarande förslag infört en ordning för förfarandet vid

fiskevårdsområdes bildande som på flera punkter avviker från tidigaie förslag.

Härtill återkommer jag i den speciella motiveringen till 15 22 §§. Mitt

förslag innebär i korthet att utredningen av äganderätts- och fiskerättsförhållanden,

inhämtandet av delägarnas mening och den ytterligare förberedelse,

som erfordras som underlag för länsstyrelsens fastställelseprövning, i

sin helhet anförtrotts åt förrättningsmannen.

Det ter sig då naturligt att denne också får bära ansvaret för att stadgeförslag

upprättas och förelägges delägarna innan dessa tar ställning till frågan

om fiskevårdsområdet bör bildas. Härigenom tillgodoses både praktiska

och rättsliga synpunkter på ett enligt min mening tillfredsställande sätt.

12. Kostnaderna

Lagen om gemensamhetsfiske

Förrättningsmannens och gode männens rese- och traktaincntskostnader

vid förrättning enligt 1913 års lag ersättes av allmänna medel (kungörelse

den 4 december 1931, nr 403). Övriga kostnader, som uppkommer vid ett gemensamhetsfiskes

inrättande, skall förskjutas av sökanden, som också bär

att svara för dessa kostnaders slutliga gäldande för den händelse gemensamhetsfiske

ej kommer till stånd; eljest skall kostnaden fördelas mellan delägarna

i förhållande till envars delaktighet (39 §).

Lagstiftningen om jaklvårdsområden

Enligt lagstiftningen om jaktvårdsområden gäldas ersättning till förrättningsman,

varom länsstyrelsen beslutar, samt kostnader för kungörelser och

s. 88 Kontrollera mot PDF

88 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

dylikt av länsstyrelsen med medel ur jaktvårdsfonden, om framställning därom

göres (42 § jaktstadgan). Jaktvårdsf onden, som förvaltas av statskontoret,

bildas av de jaktvårdsavgifter som varje jägare i allmänhet är skvldig att

erlägga.

Palmquists förslag 1943

Utredningsmannen föreslog, att alla kostnader för förrättningsmanneus

och gode männens resor och traktamentsersättning ävensom för länsstyrelsens

kungörelser skulle gäldas av allmänna medel.

Fiskerättskommitténs förslag 1947

Kommittén ansåg att kostnaderna för förrättning borde gäldas av allmänna

medel.

Fiskeristyrelsens förslag 1956

Enligt fiskeristyrelsens mening borde kostnaderna för bildande av fiskeområde

i princip bäras av delägarna själva. Med hänsyn till det betydande

allmänna intresset av att dylika sammanslutningar kom till stånd borde

dock kostnaden för erforderliga sammanträden och kungörelser bäras av

det allmänna, likaså kostnaden för sådan utredning av exempelvis lantmäteriteknisk

art, som länsstyrelsen fann behövlig.

Departementspromemorian 1957

Vad fiskeristyrelsen uttalat i kostnadsfrågan syntes enligt promemorian

vara väl förenligt med den föreslagna lagstiftningens syfte. Styrelsen hade

emellertid underlåtit att låta grundsatsen inflyta i lagtexten. Såsom åtskilliga

av remissinstanserna framhållit skulle det självfallet vara av stort

värde, om det redan i lagen fastslogs, att vissa kostnader under alla förhållanden

kom att bestridas av allmänna medel. Emellertid var det omöjligt

att ens tillnärmelsevis uppskatta det totala beloppet av ifrågavarande

kostnader. Denna omständighet liksom det förhållandet att frågan om bidrag

av allmänna medel icke gärna kunde sägas vara en förutsättning för

att den föreslagna lagstiftningen skulle kunna genomföras och vinna praktisk

tillämpning, fick anses utgöra tillräcklig grund för ett beslut att icke i

själva lagen reglera omfattningen eller principerna för statens ekonomiska

medverkan, en tankegång varåt även fiskeristyrelsen om än indirekt givit

uttryck. Frågan om statsbidrag syntes i stället böra bestämmas av de erfarenheter

lagens praktiska tillämpning kunde komma att lämna.

På en punkt talade emellertid både rättssäkerhet och billighet för att

redan i lagen en reglering av det allmännas bidragsskyldighet skedde. Därest

ansökan om bildande av fiskevårdsområde hos den fastställande myndigheten

föranledde avslag, kunde detta antagas endast sällan ha sin grund

i något förhållande, varför sökanden kunde lastas. Då det, som flera gånger

framhållits, också var ett allmänt intresse att fiskevårdsområden bildades,

hade i utkastets 31 § föreslagits att i händelse av avslag kostnad för för
-

s. 89 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

89

rättning och sådan utredning, som erfordrades för att klarlägga äganderättsförhållandena,

alltid skulle stanna på statsverket. Utan uttryckligt

stadgande syntes härav framgå att härmed endast avsågs kostnad, som

hänförde sig till förrättningsmannen eller utredning som denne eller den

fastställande myndigheten verkställt eller låtit verkställa. Ett stadgande av

motsvarande innehåll återfanns i 39 § 1913 års lag.

Remissyttranden över departementspromemorian

Länsstyrelsen i Blekinge län framhöll att det var ett betydande samhällsintresse,

att fiskevårdsområden, där förutsättningar fanns, verkligen också

kom till stånd utan alltför stora uppoffringar av delägarna själva. Värmlands

läns hushållningssällskap gav uttryck för liknande uppfattning.

Hallands län hushållningssällskap ansåg, att samtliga förrättningskostnader

borde bestridas av allmänna medel.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet anförde.

Det är värdefullt att i förslaget klart utsagts att kostnader, som kunna

uppstå vid försök till bildande av fiskevårdsområde, som ej kommer till

stånd, skall bestridas av kronan. Det kommer i många fall att medföra att

den tveksamhet ur ekonomisk synpunkt, som kan föreligga inför bildande

av fiskevårdsområde elimineras. Det vore emellertid önskvärt att det även

utsädes att förrättningskostnader av mer betydande omfattning, som lantmäteriförrättning

eller gradering eller annan beräkning av värdenormer

för det blivande fiskeområdet, kunde bekostas av det allmänna. Det skulle

väsentligt underlätta tillkomsten.

Kammarkollegiet påpekade, att lagförslaget ej besvarade frågan huruvida

sökanden eller det nybildade fiskevårdsområdet skulle bära de kostnader,

som ej bestreds av statsverket. Spörsmålet syntes böra regleras i lagen. Kollegiet

ansåg det vidare ägnat att inge betänkligheter med den föreslagna regeln

att statsverket alltid skulle svara för kostnaderna för förrättning och

vissa utredningskostnader i händelse ansökan om bildande av fiskevårdsområde

lämnades utan bifall. Bestämmelsen kunde komma att medföra att

det allmänna fick svara för kostnaderna för omfattande lantmäteriutredningar

som tillkommit på enskilt initiativ.

Till kammarkollegiets uppfattning i sistnämnda spörsmål anslöt sig hovrätten

för Västra Sverige och länsstyrelsen i Norrbottens län, som befarade

att den föreslagna bestämmelsen kunde komma att animera till ansökningar

jämväl i sådana fall då det redan från början stod klart för sökanden att

förutsättningar för bildande av fiskevårdsområde ej var för banden. Länsstyrelsen

föreslog, att det överlämnades åt länsstyrelsen såsom fastställande

myndighet att i varje särskilt fall bedöma, vem som skulle gälda kostnaderna.

Departementschefen

Frågan bur kostnaderna för fiskevårdsområdets bildande skall fördelas

är väsentlig för den betydelse som den nya lagen kommer alt få. Jag har

flera gånger framhållit alt fiskevårdsområde är en delägarnas egen angelä
-

s. 90 Kontrollera mot PDF

90

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

genhet. De bör då också själva i princip svara för kostnaderna. Detta överensstämmer

också med 1913 års lag. Även utredningarna synes ha utgått

från samma uppfattning.

Det är emellertid samtidigt ett allmänt intresse att fiskevårdsområden

kommer till stånd. Detta talar för att det allmänna bör bidraga till kostnadernas

täckande. Denna synpunkt gör sig särskilt gällande, när svårigheten

att beräkna kostnadernas storlek förmår en delägare, som eljest har

goda skal att begära fiskevårdsområde, att avstå därifrån. Samma motiv som

föranleder det allmänna att medverka vid täckande av kostnaderna för laga

skifte eller tillkomsten av jaktvårdsområde talar enligt min mening för att

så bör ske även vid bildande av fiskevårdsområde.

Jag har undersökt möjligheten att, i likhet med vad som sker med de

bidrag som från jaktvårdsfonden utgår till bildande av jaktvårdsområden,

kunna täcka det allmännas bidrag till bildande av fiskevårdsområden utan

att kostnaden belastar riksstaten. En sådan möjlighet erbjuder de s. k. fiskeavgifterna

enligt 2 kap. 10 § och 8 kap. 34 § vattenlagen.

Fiskeavgifterna fastställes av vattendomstol. Avgifter enligt 2 kap. 10 §

vattenlagen erlägges av ägaren till sådan reglerings- eller kraftverksanläggning

som medför en inte obetydlig ändring i de naturliga vattenståndsförhållandena

eller hindrar eller försvårar fiskens framkomst. Avgiften utgår

så länge byggnaden består och skall användas »till befrämjande av fisket

inom landet». Avgifterna enligt 8 kap. 34 § vattenlagen användes för samma

ändamål och erlägges av ägare till anläggning, varifrån utsläppes industriellt

avloppsvatten, som kan antagas medföra men för fiske. Om fiskeavgifternas

närmare användning bestämmer Kungl. Maj :t. Jag får i övrigt hänvisa

till nyssnämnda lagrum samt kungörelsen den 2 oktober 1953 angående

indrivningen och användningen av vissa med anledning av företag i vatten

utgående avgifter. Då nämnda lagrum i Aattenlagen år 1954 erhöll sin nuvarande

lydelse förekom diskussion om fiskeavgifternas användning. Föredragande

departementschefen, statsrådet Zetterberg, framhöll sålunda att

det syntes ändamålsenligt att frågan om avgifternas användning inte närmare

reglerades i lagen men uttalade som sin uppfattning, att det inte borde

föreligga något hinder mot att avgifterna användes till befrämjande av

icke blott, såsom dittills, sötvattensfisket utan även kust- och havsfisket.

— I motioner hemställdes att avgifterna i större utsträckning än tidigare

användes för lokala åtgärder i de direkt berörda bygderna men till främjande

av kust- och havsfisket endast i den mån angelägna lokala åtgärder

inte därigenom eftersattes i nyss nämnda bygder. Tredje lagutskottet uttalade

i sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande (nr 2/1954, riksdagens

skrivelse nr 97/1954) att utskottet intet hade att erinra mot att avgifterna

användes för att främja även kust- och havsfisket, dock endast i

den mån detta avsåg vandringsfisk samt framhöll, att man vid bedömningen

av stödåtgärder åt fisket borde betrakta fisket i vattendragen samt fisket

vid kusten och i havet som en enhet. Mest angeläget var skyddet för vandringsfisken.

Dessutom erfordrades emellertid åtgärder för att bevara det

s. 91 Kontrollera mot PDF

91

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

stationära fisket i vattendragen oeh sjöarna. Vid fördelningen av medel till

de lokala åtgärderna föreföll det rimligt att de bygder, från vilka avgifterna

influtit, tillgodosågs i första hand.

Jag har tidigare flera gånger framhållit att samtidigt som bildande av

fiskevårdsområden i första hand sker i delägarnas intresse, det också är

ett betydande allmänt intresse att så sker. Att främja bildandet av fiskevårdsområden

får således samtidigt anses vara att »befrämja fisket inom

landet», vilket är fiskeavgifternas syfte. Enligt min mening bör det därför

inte föreligga något hinder att fiskeavgifterna, vid sidan av de ändamål som

därigenom hittills tillgodosetts, även användes till bestridande av kostnader

för bildande av fiskevårdsområden. Frågan synes nu lika litet som 1954

vara av beskaffenhet att kräva särskild reglering i lag. Jag förutsätter

emellertid att det allmännas bidrag kommer att utgå efter ingående prövning

av behovet i varje särskilt fall och att bidrag till större delen av kostnaden

för visst fiskevårdsområdes bildande i regel inte skall utgå.

Jag vill i detta sammanhang inte underlåta att påpeka att frågan om det

allmännas stöd åt fiskevårdsområdena i vissa delar av landet kan komma

i ett för fiskevårdsområdena gynnsammare läge, om fiskeristyrelsens inledningsvis

omnämnda betänkande med förslag till lokala fiskevårdsavgifter

leder till av styrelsen föreslagna åtgärder.

Motioner

I motionerna I: 530 och II: 659 föreslås att ekonomiskt bidrag till liskevårdsområdes

bildande bör utgå efter frikostigare principer än som föreslagits

i propositionen. Motionärerna anför bl. a.

Bildande av fiskevårdsområde synes i regel komma att medföra avsevärda

kostnader. Man torde få utgå från att förrättning i allmänhet måste hållas

och att utredningar om fastighetsförhållandena måste verkställas av

lantmäterisakkunnig. Kostnaderna härför liksom för andra åtgärder kan

uppgå till sådana belopp, att enskilda fiskerättsägare avskräckes från initiativ

till bildande av fiskevårdsområde. Vederbörande måste ju alltid även

taga med i beräkningen, att en del kostnadskrävande förarbeten måste utföras,

även om beslut om bildande av fiskevårdsområde inte kan uppnås.

I propositionen uttalar departementschefen, att något hinder inte bör föreligga

för att de s. k. fiskeavgifterna användes till bestridande av kostnader

för bildande av fiskevårdsområde, men förutsätter, att det allmännas bidrag

kommer att utgå efter ingående prövning i varje särskilt fall och att bidrag

till större delen av kostnaden för visst fiskevårdsområdes bildande i regel

inte skall utgå. Dessa grunder synes oss alltför restriktiva för tillgodoseende

av lagstiftningens syfte. Det bör erinras om alt vid bildande av jaktvårdsområde

ersättning till förrättningsman samt kostnader för kungörelser och

dylikt gäldas av länsstyrelsen med medel ur jaktvårdsfonden, om framställning

därom göres. Utredningsmannen Palnujuist liksom fiskerättskoinmittén

föreslog, att förrättningskostnaderna in. m. för fiskevårdsområdes

bildande skulle gäldas av allmänna medel. Det synes oss vara lämpligt, att

kostnaderna för bildande av fiskevårdsområde gäldas till minst hälften av

allmänna medel. Om eu ansökan om bildande av fiskevårdsområde avslas,

är det__såsom även uttalas i departementspromemorian — rimligt, att det

s. 92 Kontrollera mot PDF

92 Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

allmänna och icke den enskilde sökanden drabbas av kostnaden härför.

Dessa frågor bör skyndsamt prövas och förslag i nämnda syfte föreläggas

riksdagen.

Utskottet

Det är naturligtvis svårt att göra någon beräkning av hur många fiskevårdsområden

som kommer att bildas under en viss tidsperiod. Ännu svårare

är det att beräkna kostnaderna för denna verksamhet. Utskottet anser

det därför icke vara lämpligt att i lag fastställa att dessa kostnader eller en

viss del därav under alla förhållanden skall betalas av statsmedel. På de

skäl departementschefen åberopat bör dock bidrag till verksamheten utgå

av allmänna medel. Mot förslaget att därvid taga i anspråk vattenlagens

s. k. fiskeavgifter har utskottet icke någon erinran. Konkurrensen om dessa

pengar är visserligen stor, men man har samtidigt anledning att räkna med

att de inflytande avgifterna i samband med den fortsatta vattenutbyggnaden

kommer att öka. Utskottet anser att bildande av fiskevårdsområden är

av så stor allmän och enskild betydelse att anspråk på bidrag för detta

ändamål bör givas relativt hög prioritet vid avvägningen av olika anspråk.

Bidrag till kostnaderna skall kunna utgå oavsett om en ansökan om bildande

av fiskevårdsområde bifalles eller avslås. I båda fallen kan kostnaderna

bli betydande. Utskottet liyser starka sympatier för departementspromemorians

förslag att bidrag under alla förhållanden bör utgå i de fall

det begärda fiskevårdsområdet icke kommer till stånd. Sökanden, som i

detta fall får betala kostnaderna, får ju i regel antagas ha handlat i ett lov\ärt

uppsåt. För honom är det ju dessutom ofta så gott som omöjligt att

kunna förutse utgången av ärendet. För att icke de ekonomiska konsekvenserna

skall avskräcka intresserade personer till dylika åtgärder, bör de därför

som regel kunna räkna med att få åtminstone huvuddelen av kostnaderna

täckta av allmänna medel. En bestämmelse härom i lagtexten kan

dock tänkas leda till missbruk, varför utskottet godtager lagtextens utformning.

Utskottet förutsätter dock därvid att vad utskottet ovan uttalat i denna

fråga skall beaktas vid bidragsanspråkens prövning.

Utskottet tillstyrker således propositionen, vilket innebär att motionsyrkandet

avstyrkes.

VII. Specialmotivering

1. Förslaget till lag om fiskevårdsområden

1 §■

I 1 § anges lagens syfte och tillämpningsområde. 1 § motsvaras närmast

av 1 § första stycket första punkten och 42 § i 1913 års lag, 31 § i 1947 års

förslag samt 1 § i såväl 1956 som 1957 års förslag.

Vid en jämförelse med 1913 års lag kommer den nya lagens tillämpnings
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

93

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

område att i ett väsentligt avseende utvidgas. Det gäller de särskilt

skattlagda fiskena eller s. k. jordeboksfiskena. Vissa av dessa är

nämligen undantagna från 1913 års lags tillämpningsområde men de föreslås

nu utan undantag bli omfattade av den nya lagen.

Enligt 42 § 1913 års lag skall den rätt, vilken tillkommer ägare av fiske,

varmed äganderätt till grunden inte är förenad och som avser fångst av allenast

visst eller vissa fiskslag, inte beröras av gemensamhetsfiskes inrättande.

Det framgår av lagens förarbeten att något behov av ändring i gällande lagstiftning

i fråga om dessa fisken vid lagens tillkomst inte ansågs föreligga.

Enligt Palmquist hade det emellertid uppgivits, att det för ordnande av fiskevården

i vissa vatten var av betydelse att kunna medta jämväl skattlagda

fisken, och förslaget utgick därför från att ett fiskevårdsområde skulle

kunna omfatta även sådana fisken.

Förslaget avstyrktes av kammarkollegiet, som yttrade.

Dylika fisken hava genom skattläggningen bildats för just utnyttjandet

av fisket i fråga, som utgör det väsentliga av fastigheten. Dylik fiskefastighet

äger ofta betydande värde och är ej sällan det enda eller för allt fall det mest

betydande fisket inom »området». Dess medtagande tvångsvis i fiskevårdsområde

skulle beröva dess ägare möjligheten att vidare självständigt bruka

sin förvärvade fastighet — annat än eventuellt såsom arrendator av fiskevårds
området.

---Undantaget i 42 § gällande lag om gemensamhetsfiske har

anknutits till bestämmelserna i 1895 års lag om vad till fast egendom är att

hänföra, 5 §, att såsom fast egendom anses »i jordeboken upptaget fiskeri,

varmed äganderätt till grunden ej är förenad», varjämte tillagts »och som avser

fångst av allenast visst eller vissa fiskslag». Emellertid synas motiven

i 1907 års betänkande med förslag till lag om fiskeriområden m. in. i vad avser

förslagets 25 § — som motsvarar 42 § gällande lag — angiva, att där

avsåges i jordeboken upptagna särskilt skattlagda fisken i allmänhet. Men

sådana fisken omfatta även andra än de, som avses i 5 § av 1895 års lag,

nämligen fisken med vilka äro förenade rätt till land (Öar och holmar) samt

grund.---Vidare är att märka, att särskilt skattlagt fiske kan omfatta

alla vid detsamma förekommande fiskslag. Det lärer få anses, att nu uppgivna

slag av särskilt skattlagda fisken — alltså de, vilka utgöra fast egendom

oavsett bestämmelserna i 1895 års lags 5 § samt de vilka omfatta all slags

fisk —■ böra likställas med de, vilka formellt falla under 42 § gällande lag

om gemensamhetsfiske. Rätteligen bör det heta »i jordeboken upptagen särskild

fiskelägenhet».

Fiskerätt skommittén intog samma ståndpunkt som 1943 års förslag. Kommittén

utgick sålunda från att ägare av särskilt skattlagt fiske skulle i alla

de hänseenden varom här var fråga, vara likställd med annan fastighetsägare.

Kammarkollegiet vidhöll sin ståndpunkt och yttrade.

Kollegiet får fortfarande eflerlysa en tillräckligt vägande motivering för

de skattlagda fiskenas allmänna intvingande i fiskevårdsområde. Ur de synpunkter,

kollegiet anlagt på frågan, bör sådant tvång vara möjligt endast iör

det fall att förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde tvångsvis aro

för handen, d. v. s. när fiskevatlnet uppenbart vanvårdas. Dessutom måste

krävas att det fiskevårdande syftet uppenbarligen icke kan tillgodoses med

mindre det skattlagda fisket ingår i fiskevårdsområdet. Vare sig ett skatt
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

94

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

lagt fiske med eller mot ägarens önskan ingår i ett fiskevårdsområde, synes

det skattlagda fisket ej böra få utarrenderas utan ägarens samtycke eller

särtillstånd till fiske inom detsamma upplåtas under annan förutsättning.

Även domänstgrelsen framförde allvarliga betänkligheter mot att jämväl

särskilt skattlagda fisken skulle kunna mot ägarens bestridande medtagas

i fiskevårdsområde; styrelsen åberopade härvid vad kammarkollegiet yttrat

i anledning av 1943 års förslag.

Fiskeris tyr elsen ansåg i likhet med fiskerättskommittén, att skattlagt fiske

(»i jordeboken upptagen särskild fiskelägenhet») borde kunna på samma

villkor som annat fiske inbegripas i fiskeområde. Styrelsen tilläde, att på

vissa håll de skattlagda ålfiskena var av så ringa storlek att de inte kunde

lationellt utnyttjas vart för sig med numera begagnade stora redskap.

I yttrande över fiskeristyrelsens förslag framhöll kammarkollegiet att förutsättningarna

för dess tidigare bedömande av frågan nu i viss mån ändrats.

Kollegiet ställde sig fortfarande skeptiskt till förslaget men avstyrkte

å andra sidan icke detsamma. Kollegiet yttrade.

I 1950 års fiskelagstiftning har införts den i förhållande till tidigare rätt

nya principen att ingen skillnad göres mellan sådant fiske, som stöder sig

på skattläggning eller annan särskild rättsgrund och sådant fiske, som grundar

sig på strandäganderätt. Med hänsyn härtill vill kollegiet icke avstyrka

att särskilt skattlagda fisken skall kunna mot ägarens bestridande medtagas

i fiskevårdsområde. Kollegiet vill emellertid understryka att i åtskilliga fall

ett indragande av fiskerierna i fiskevårdsområde torde vålla komplikationer,

exempelvis när det gäller ålfiskena vid Listerlandet i Blekinge eller

laxfiskena i Norrland. Svårlösta frågor om dylika fiskeriers sökområde

in. in. synes kunna uppkomma och måhända leda till onödiga motsättningar

och processer. Då dessa fisken otta kräver avsevärda driftsinvesteringar,

medför ett osäkerhetstillstånd stora nackdelar. Kollegiet förutsätter att

dylika förhållanden kommer att beaktas av länsstyrelserna vid prövning

jämlikt 8 § av lämpligheten att bilda fiskevårdsområde. — I varje fall synes

elt fiskeri av berörda slag böra tillerkännas vetorätt mot upplåtelse enligt

11 § å fiskeriets område. Anledning torde icke föreligga att giva nyttjanderättshavare,

som omförmäles i sista stycket av sistnämnda paragraf, eu

bättre ställning än den ägaren av ett jordeboksfiskeri erhåller. I detta sammanhang

vill kollegiet framhålla att när det gäller ett jordeboksfiskeri eller

annat fiske, som kräver investeringar, redan en i lag given möjlighet till bildande

av fiskevårdsområde kan vålla osäkerhet och tvekan inför ekonomiska

åtaganden. Skall en lagstiftning av föreslaget innehåll komma till stånd

synes därför vissa riktlinjer för lämplighetsprövningen, ägnade att skapa

trygghet i berört avseende, böra på ett eller annat’ sätt markeras.

Enligt departementspromemorian hade tillräckliga skäl inte förebragts

för att från lagens tillämpning undantaga de särskilt skattlagda fiskena. I

promemorian erinrades om att den föreslagna vetorätten för yrkesfiskare

och likställda beträffande upplåtelse ofta syntes kunna åberopas av innehavare

av skattlagt fiske.

Departementschefen. Enligt min mening finns det ingen anledning att i

detta sammanhang göra skillnad mellan jordeboksfisken och andra av ålder

s. 95 Kontrollera mot PDF

95

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

bestående fisken. Till stöd härför torde jag få åberopa de uttalanden som i

denna fråga gjorts i prop. 1956: 127 (s. 34 f., 52 f.). Även för de särskilt

skattlagda fiskena torde ofta den samverkan och organisation som fiskevårdsområdet

erbjuder kunna vara till gagn. Lagens allmänna lämplighetskrav

i förening med yrkesfiskares och likställds vetorätt mot upplåtelse

synes mig utgöra en betryggande garanti för att lagens syfte även i dessa

fall skall kunna förverkligas. I lagförslaget har därför icke införts något

undantag liknande det som enligt 1913 års lag gäller för särskilt skattlagda

fisken.

1 förhållande till departementspromemorians förslag innefattar föreliggande

förslag också i ett annat avseende en utvidgning av lagens tillämpningsområde.

Departementspromemorian avsåg fiske som var i sin helhet

samfällt eller eljest tillhörigt två eller flera fastigheter, vilka inte var i

samma ägares hand. Därigenom kom att från promemorians förslag undantagas

bl. a. fiske som tillhör eller utgör en fastighet

med flera ägare. Dylikt fiske torde nämligen som regel inte vara att

anse som oskiftat. Promemorians uttryckssätt, som tillkommit på förslag

av lagberedningen, var avsett som ett förtydligande av fiskeristyrelsens förslag.

Såsom i den allmänna motiveringen närmare utvecklats får det anses

föreligga ett behov att kunna bilda fiskevårdsområden också där fisket utgör

endast en fastighet eller tillydenhet till endast en fastighet och delägarna är

två eller flera. Genom att lagen sålunda göres i princip tillämplig på alla slag

av gemensamma enskilda fisken saknas anledning att i lagtexten uppräkna

de olika kategorierna. Den förutsättning som ligger i att delägarna skall

vara minst två får anses tillräckligt tydligt angiven av flertalsformerna

»fiskerättsägarnas» och »delägarna». Förslaget föranleder i denna del en

följdändring i 19 § samäganderättslagen.

Den nya lagen avser inte att lägga hinder i vägen för bildande av fiskevårdsområde

som avser endast visst slags fiske, t. ex. fiske med

visst slags redskap eller efter viss fiskart. Enligt fiskeristyrelsens mening

har i varje fall den senare möjligheten inte förelegat inom geniensamhet sfiske.

Motioner. I motionerna 1: 531 och II: 660 beröres vissa spörsmål som äger

samband med bildande av fiskevårdsområde av särskilt skattlagt fiske. Motionerna

har av utskottet behandlats ovan under rubriken Förutsättningar

för fiskevårdsområdes bildande.

3 §■

3 § motsvaras närmast i 1913 års lag av 31 § 2 mom. andra och tredje

styckena, i 1947 års förslag av 47 § 2. andra stycket, i 1956 års förslag av

22 § 2. andra stycket samt i 1957 års förslag av 2 § 2. andra stycket. —

Paragrafen utgör liksom de båda sista styckena i föregående paragraf ett

undantag från den i sistnämnda paragrafs första stycke uttalade principen

opaginerad Kontrollera mot PDF

96

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

att fiskevårdsområdets delägare utgöres av ägarna till fisket. I paragrafen

regleras spörsmålet i vilken utsträckning den som grundar fiskerätt på arrende

eller annan nyttjanderätt kan föra talan för fisket.

1913 års lag låter — om intet annat avtalats — arrendator i allmänhet

i likhet med boställshavare som själv brukar bostället föra talan för fisket.

Arrendatorns rätt härvidlag är dock såtillvida inskränkt, att upplåtarens

samtycke alltid fordras för giltigheten av beslut om gemensamhetsfiskes

bildande och vissa andra, särskilt nämnda avgöranden av mera ingripande

slag. I övrigt gäller för arrendator liksom för nämnda boställshavare att

rätten att företräda fisket i ett antal i lagen angivna hänseenden tillkommer

ägaren och brukaren var för sig. Har upplåtelsen skett av offentlig

myndighet är arrendatorn vid lagens tillämpning i allo jämställd med boställshavare

som själv brukar bostället.

Detta 1913 års lags tämligen invecklade schema återfinnes även i de tidigare

förslagen. Fiskeristgrelsen föreslog att såsom delägare, ehuru med

vissa inskränkningar i fråga om viktigare avgöranden, skulle anses innehavare

av fiskerätt, som föreligger enligt arrendeavtal. Lagberedningen,

som fann detta innebära att ställning av delägare skulle tillkomma endast

arrendator i nyttjanderättslagens mening, föreslog att den avsedda befogenheten

utsträcktes till envar som på grund av upplåtelse, avseende tid

överstigande ett år, hade fiskerätt inom området. — I departementspromemorian

angavs den avsedda kategorien såsom arrendatorer, vars arrendetid

översteg ett år. Härtill anmärker kammarkollegiet att den föreslagna

förmånligare ställningen för vissa nyttjanderättsliavare bör begränsas till sådana

som har ensamrätt till fisket. Tillämpningssvårigheter kunde eljest befaras

uppstå. Vidare framhåller kollegiet att det inte synes föreligga tillräckliga

skäl att, såsom föreslagits, ge arrendatorer, som grundar sin rätt

på upplåtelse av offentlig myndighet, en förmånligare ställning än andra

arrendatorer. Lagberedningen anser att det i promemorian använda uttryckssättet

kan ge anledning till tvekan och därför bör förtvdligas.

Departementschefen. Det har inte rått någon meningsmotsättning om

principen att den som äger nyttja ett fiske också skall ha rätt att föra talan

därför inom fiskevårdsområde och vid dess bildande. Ä andra sidan är

det uppenbart att inte varje innehavare av nyttjanderätt till fiske gärna kan

göra anspråk på denna gynnade ställning. Jag anser sålunda att det inte

finns anledning att tillerkänna sådan ställning åt andra än dem som för

längre tid än ett år fått ensamrätt till en fastighets hela fiske eller — om

detta blott till en del ingår i fiskevårdsområdet — till hela denna del. Samtidigt

måste naturligtvis även ägarens intresse beaktas. En avvägning mellan

detta och brukarens intresse i förening med kravet på en enkel regel synes

mig leda till att ägaren och brukaren gemensamt bör få företräda fisket när

det gäller att taga ställning till sådana ingripande frågor som fiskevårdsomrades

bildande, ändring och upplösning eller antagande eller ändring av

stadgar. Är ägare och brukare därvid av olika mening synes avgörandet böra

tillkomma ägaren. Som samlingsbeteckning för dessa slags frågor har i lag
-

s. 97 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

97

texten använts uttryckssättet »fråga, där det slutliga avgörandet tillkommer

länsstyrelsen». I andra frågor anser jag det riktigast att brukaren får

ensam företräda fisket.

I den nya lagtexten har i överensstämmelse med dess allmänt dispositiva

natur inte medtagits någon motsvarighet till erinringen i 1913 års lag

att ägare och brukare har möjlighet att överenskomma om annan ordning

för lösande av förevarande spörsmål.

I enlighet med kammarkollegiets förslag har den förenklingen vidtagits

att någon åtskillnad inte gjorts mellan fiske som utarrenderas av offentlig

myndighet och av annan upplåtare.

Motion. I motionen 11: 658 föreslås att den i paragrafen upptagna likställigheten

mellan ägare och brukare bör ifrågakoinma endast i de fall då

upplåtelsen avser fem år eller längre tid.

Utskottet. Till förmån för motionen talar alt genom dess förslag viss anknytning

skulle ske till fiskearrendelagen (3 §). Eftersom denna endast

avser yrkesfiske och därmed jämställt fiske och en dylik begränsning här

ej är avsedd, skulle emellertid anknytningen till fiskearrendelagen bli ofullständig.

Om en fiskerättsägare för längre tid än ett år utarrenderat allt sitt

fiske, är det enligt propositionen meningen att arrendatorn och icke fiskerättsägaren

skall deltaga i beslut om fiskets förvaltning. Beträffande återigen

frågor, där det slutliga avgörandet tillkommer länsstyrelsen, såsom

fiskevårdsområdes bildande eller upplösning eller principbeslut om upplåtelse

och tillskott och annat beslut som kräver stadgeändring, skall sista

ordet tillkomma ägaren. Denna fördelning mellan ägarens och arrendatorns

inflytande finner utskottet vara väl avvägd.

Utskottet erinrar i sammanhanget att lagförslaget med tanke på dess allmänt

dispositiva natur icke utesluter att en ägare exempelvis i arrendeavtalet

förbehåller sig den rätt som enligt 3 § eljest skulle tillkomma arrendatorn.

Utskottet tillstyrker således propositionen och avstyrker motionen.

* §■

Utskottet. Det kan mången gång vara önskvärt att kunna bilda fiskevårdsområde

av fisket i en sjö, som sträcker sig på ömse sidor om en länsgräns.

I motsats till 1913 års lag (41 §) behandlas ej denna situation i lagförslaget.

Utskottet förutsätter att frågan blir närmare reglerad i tillämpningsbcstämmelserna.

16 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i 1913 års lag. 1 sammanhanget bör emellertid

observeras att »statens fiskeritjänsteman» i regel skall förordnas till

förrättningsman enligt nämnda lag. — I de tidigare förslagen motsvaras

7 liihang till riksdagens protokoll 1960. 9 saml. 3 avd. Nr S

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

paragrafen i 1947 års förslag av 33 § tredje stycket andra punkten (statens

fiskeritjänsteman), i 1956 års förslag av 5 § andra stycket (fiskeriintendenten)

och i 1957 års förslag av 10 § andra stycket (fiskeriintendenten och

hushållningssällskapets fiskerikonsulent).

I yttranden över fiskeristyrelsens förslag förordade länsstyrelsen i Gotlands

län, hushållningssällskapen i Uppsala, Gotlands, Västernorrlands, Jämtlands

och Norrbottens län, Svenska fiskevårdsförbundet och Malmöhus läns insjöfiskareförening

att som obligatorisk remissinstans vid sidan av fiskeriintendenterna

skulle insättas jämväl hushållningssällskaps fiskerikonsulent.

Motiveringen var i allmänhet att det fick anses vara av värde att utredningsmaterialet

— bortsett från de fall då fiskerikonsulent själv varit förrättningsman

— kunde kompletteras med den stora lokalkännedom som

fiskerikonsulent kunde beräknas besitta. — Ett ytterligare motiv härför utgjorde

enligt promemorian den omständigheten att fiskerikonsulenterna

enligt förslaget inte skulle äga initiativrätt. Ett av rikets hushållningssällskap

(i Göteborgs och Bohus län) saknade såväl fiskerikonsulent som fiskerinämnd.

Det ansågs dock inte nödvändigt att i lagtexten särskilt framhålla, att

hushållningssällskap kunde sakna fiskerikonsulent.

Västerbottens läns hushållningssällskap och Svenska insjöfiskarenas centralförbund

anser i yttranden över promemorian att hushållningssällskaps

fiskerinämnd i stället för dess fiskerikonsulent bör anges som remissinstans.

Departementschefen. Jag anser inte att anledning föreligger att vidtaga

ändring i promemorians förslag. I paragrafen anges inte i vilket skede av

förfarandet yttrande bör inhämtas. Därest förrättningsmannen inte är sakkunnig

i fiskefrågor torde han ofta komma att under hand samråda med

fiskeritjänsteman redan under förrättningen. I regel torde det emellertid

vara lämpligast att formellt yttrande inhämtas först sedan förrättningen

är avslutad. Å andra sidan kan fall tänkas där yttranden, som avgives innan

förrättningsman förordnats, kan göra det möjligt för länsstyrelsen att

avslå en uppenbart ogrundad ansökan och därigenom inbespara eljest onödiga

förrättningskostnader. Det bör under alla förhållanden tillses att samma

remissorgan om möjligt inte besväras med mera än ett yttrande i samma

ärende.

Motion. I motionen II: 658 uttalas att yttrande alltid bör inhämtas jämväl

av hushållningssällskapets fiskerinämnd, där fiskerikonsulent för övrigt är

sekreterare.

Utskottet. Utskottet anser att de fördelar som skulle vara att vinna på att

göra hushållningssällskaps fiskerinämnd till obligatorisk remissinstans icke

är så stora att de skulle uppväga den fördröjning av ärendena som därav

skulle följa. Däremot står det naturligtvis alltid länsstyrelsen och de obligatoriska

remissinstanserna fritt att begära yttrande även från nämnden. Det

torde kunna förutsättas att nämndens yttrande inhämtas i alla ärenden av

principiell eller mera omfattande beskaffenhet.

Motionen avstyrkes.

s. 99 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

99

2. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 596)

om rätt till fiske

24 §.

Första stycket av24§ liar i sina huvudsakliga delar överförts från

10 § i 1896 års fiskelag. Fiskerättskommittén föreslog i sitt förslag till ny

fiskelag, vari bestämmelserna om fiskevårdsområde ingick som en del, alt

man skulle slopa den del av 10 § i 1896 års lag, som innefattade möjlighet

för delägare i oskiftat fiske att, då delägarna inte kunde enas, genom hänvändelse

till domstol erhålla föreskrifter för fiskets bedrivande. — Eftersom

den del av kommitténs förslag som gällde fiskevårdsområdena lämnades åt

sidan vid tillkomsten av 1950 års fiskerättslag, föreslog föredragande departementschefen

i propositionen till nämnda lag att i avbidan på att frågan

om fiskevårdsområden löstes, möjligheten för domstol att meddela föreskrifter

om fiske i oskiftat vatten borde bibehållas.

Fiskeristyrelsen föreslog i likhet med fiskerättskommittén, att möjligheten

att med domstols medverkan erhålla föreskrifter för oskiftat fiske skulle

avlägsnas i samband med lagstiftningen om fiskevårdsområden. Jag erinrar

i detta sammanhang om att styrelsen föreslog att fiskevårdsområde i

vatten med oskiftat fiske skulle kunna inrättas även om det inte yrkats av

mer än en delägare.

I remissyttrandena över fiskeiustyrelsens förslag uttalades från flera håll

att ifrågavarande bestämmelse i en eller annan form borde kvarstå. Man

åberopade därvid att stadgandet kunde komma att visa sig behövligt i sådana

fall då det av någon anledning inte gick att bilda fiskevårdsområde,

eller då oenigheten gällde endast en detalj och bildandet av ett fiskevårdsområde

framstod såsom en onödig omgång.

Länsstyrelsen i Norrbottens lön anförde sålunda.

Fall torde kunna förekomma, då enighet om fisket ej kan uppnås och

där förutsättningar för att bilda fiskeområde ej föreligger. Möjlighet att

kunna hänvända sig till myndighet, bör därför alltjämt i en sådan belägenhet

stå öppen för vederbörande. Med hänsyn till att frågan om bildande av

fiskeområde först bör bedömas och då denna provning tillagts länsstyrelsen,

synes nu ifrågavarande uppgift böra överflyttas från domstol till länsstyrelse.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet framhöll att ifrågavarande bestämmelse

behövdes framför allt för fiskets ordnande i lappmarken ovan

odlingsgränsen. Räckvidden av bestämmelsen borde utvidgas att avse också

vatten, vari flera skifteslag ägde fiskerätt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län framhöll att stadgandet ej torde bli

överflödigt genom tillkomsten av en lag om fiskevårdsområde och anförde

vidare.

Om i visst fall reglerande föreskrifter erfordras men de i 8 § angivna

förutsättningarna för bildande av fiskevårdsområde ej är för handen, bör

delägare ej vara betagen möjligheten att vända sig till domstol. Stadgandet

synes visserligen sällan ha tillämpats i praktiken men har gammal hävd

i lagstiftningen och står i god överensstämmelse med gällande rättsregler

s. 100 Kontrollera mot PDF

100

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

på närbesläktade områden. Då tvister om fiskerättens omfattning under

alla förhållanden måste avgöras av domstol, ligger det nära till hands att

domstolen i samband därmed även skall kunna meddela föreskrifter av administrativ

art rörande fiskets bedrivande. Enligt länsstyrelsens mening bör

stadgandet i fråga därför bibehållas.

Bland övriga remissinstanser som förordade att bestämmelsen kvarstod

oförändrad märktes länsstyrelserna i Södermanlands och Östergötlands län,

fiskeriintendenten i mellersta distriktet, hushållningssällskapen i Uppsala,

Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Norrbottens län samt Malmöhus

läns insjöfiskareförening och Svenska ostkustfiskarenas centralförbund.

I departementspromemorian föreslogs med hänsyn till den betydande opinion

som förelåg bland remissinstanserna att 24 § första stycket fiskerättslagen

skulle kvarstå oförändrad till sitt sakliga innehåll.

I remissyttrandena över departementspromemorian framställdes i allmänhet

inte någon erinran mot förslaget att bibehålla 24 § fiskerättslagen oförändrad.

Bestämmelsens bibehållande tillstyrktes uttryckligen av fiskeriintendenten

i mellersta distriktet, hushållningssällskapet i Uppsala län samt

Uppsala låns mälarfiskareförening.

Lantmäteristyrelsen, som tillstyrkt en omarbetning av lagens bestämmelser

om förrättning, vilket förslag departementschefen i allt väsentligt tagit

fasta på, ansåg att dess förslag i denna del öppnade möjligheter att i förfarandet

enkelt inordna meddelande av föreskrifter för nyttjande av oskiftat

fiske i de fall bildandet av fiskevårdsområde framstod såsom en för långt

gående åtgärd. Vid sådant förhållande ansåg lantmäteristyrelsen att bestämmelsen

i 24 § fiskerättslagen om domstols medverkan för alt erhålla föreskrifter

för oskiftat fiske kunde utgå.

Departementschefen. I det nu framlagda förslaget till lag om fiskevårdsområde

har förutsättningarna för bildande av sådant område i fall, där

fisket är oskiftat eller eljest samfällt, betydligt skärpts i förhållande till de

tidigare förslagen. För mig framstår därför som en nödvändighet alt möjligheten

kvarstår för envar delägare att med stöd av 24 § första stycket

fiskerättslagen genom hänvändelse till myndighet erhålla föreskrifter om

samfällt fiskes nyttjande. Bestämmelsen har såsom länsstyrelsen i Västmanlands

län påpekar gammal hävd i fiskelagstiftningen, och den omständigheten

att domstols medverkan sällan påkallas behöver naturligtvis inte

innebära att stadgandet är betydelselöst. Tvärtom tror jag att redan dess

existens har en viss betydelse när det gäller att förhindra alltför påtagligt

missbruk av rätt till samfällt fiske. Därtill kommer att stadgandet, trots

den kritik som tidigare riktats mot detsamma, likväl har förtjänsten att

erbjuda ett enkelt förfarande som lätt kan anpassas efter skilda förhållanden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har väckt tanken att överflytta

domstolens befogenheter på länsstyrelse. Enligt min uppfattning är ifrågavarande

ärenden av mer administrativ än judiciell karaktär. Tvist om

s. 101 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 101

fiskerätt kan för övrigt inte avgöras inom ramen för det i 24 § omnämnda

förfarandet.

Länsstyrelserna handlägger redan nu ett flertal olika ärenden som berör

fisket. Jag behöver blott hänvisa till de talrika bestämmelser härom som finns

i fiskerättslagen, fiskeristadgan och 1913 års lag om gemensamhetsfiske.

Även enligt den nu föreslagna lagen om fiskevårdsområde föreslås att handläggningen

av ärenden om bildande av sådant område skall ankomma på

länsstyrelserna. Det torde sålunda inte vara något tvivel om att länsstyrelserna

är sakligt mycket väl kvalificerade att handlägga också sådana ärenden,

som avses i 24 § fiskerättslagen. — Även från en annan synpunkt har den

ifrågasatta överflyttningen sitt givna värde. Eftersom det är min förhoppning

att fiskevårdsområden skall komma till stånd i betydligt större omfattning

än vad fallet varit med gemensamhetsfiskena, kan det tänkas att

fråga understundom väckes samtidigt om bildande av fiskevårdsområde och

meddelande av föreskrifter enligt 24 § fiskerättslagen. Delägare i oskiftat

fiske, som önskar få fiskevårdsområde till stånd men inte är övertygad om

att den härför erforderliga majoriteten kommer att uppnås, önskar kanske

i andra hand påkalla åtgärder enligt 24 § fiskerättslagen. För dylika fall är

det både av praktiska skäl och till förhindrande av kompetenskonflikter

myndigheter emellan motiverat med en överflyttning. — Jag föreslår därför

att domstols befattning med förevarande ärenden överflyttas på länsstyrelse.

— Den föreslagna ändringen bör medföra en följdändring i 35 § fiskerättslagen.

Den ändring som föreslås i paragrafens tredje stycke är av

redaktionell natur och föranledd av förslaget om lag om fiskevårdsområde.

Motion. I motionen 11: 658 avstyrkes förslaget att domstols nuvarande

befattning med meddelande av föreskrifter för fiskes nyttjande enligt 24 §

fiskerättslagen skall överflyttas till länsstyrelse. Motionärerna anser att

häradsrätterna genom sin sammansättning bättre än länsstyrelserna är skickade

att avgöra tvistefrågor av förevarande slag. Ej sällan föreligger samtidigt

till bedömande tvistiga äganderättsfrågor.

Utskottet. Det torde vara en vedertagen uppfattning att förvaltningsuppgifter,

som ej äger ett mycket nära samband med den dömande verksamheten,

bör i största möjliga utsträckning överflyttas från domstolarna till

förvaltningsmyndigheterna. Meddelande av föreskrifter enligt 24 § första

stycket fiskerättslagen huru samfällt fiske skall nyttjas kan knappast sägas

vara ett ärende som äger närmare samband med den dömande verksamheten.

Ärenden av detta slag är sällsynta. Även om häradsrätt — också rådhusrätt

är behörig myndighet — genom sin sammansättning kan tänkas

besitta viss sakkunskap på området, kan det icke råda tvivel om att länsstyrelserna

i jämförelse med de allmänna underrätterna allmänt taget besitter

större erfarenhet och rutin i fråga om handläggning av fiskefrågor.

Särskilt genom sin befattning med meddelande av lokala bestämmelser om

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

fiskets vård och bedrivande enligt 14 § fiskeristadgan torde länsstyrelserna

äga mycket god överblick över fiskets villkor och behov. Genom att den nu

föreslagna lagen om fiskevårdsområden upptager länsstyrelsen som beslutande

myndighet, och de spörsmål som vid tillämpningen av nämnda lag

kräver sin lösning många gånger är desamma som i ärenden enligt 24 g

första stycket fiskerättslagen, ligger häri ytterligare ett skäl att flytta över

handläggningen av sistnämnda frågor till länsstyrelserna.

Utskottet tillstyrker således propositionen och avstyrker motionen.

VIII. Utskottets motivering. Sammanfattning

Utskottet har ovan (s. 38, 44, 50, 62, 70, 82, 92, 97, 98, 101) under olika

avsnitt redovisat sin uppfattning om motionerna och vissa delar av propositionen.

Efterföljande innehållsförteckning ger upplysning om innehållet

i de särskilda avsnitten. Övriga delar av propositionen lämnas av utskottet

utan erinran.

IX. Utskottets hemställan

Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna I: 531 och

II: 660 samt med förklaring att riksdagen i anledning av

motionerna I: 530 och II: 659, I: 532 och II: 656 samt II: 658

funnit vissa ändringar böra göras i förslaget till lag om fiskevårdsområden

— måtte -— med avslag å motionerna I:

533 och II: 657 i vad därigenom yrkats avslag å propositionen

— för sin del antaga de vid propositionen fogade lagförslagen

med de ändringarna att 6 och 11 §§ lagen om

fiskevårdsområden erhåller följande lydelse.

Kungl. Maj:ts förslag

6 §•

Fiskevårdsområde må----

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna

uppfyllda, skall fiskevårdsområdet

bildas, om det befinnes

lämpligt med hänsyn till vattenområdets

och fiskets beskaffenhet och omfattning

samt förhållandena i övrigt.

Utskottets förslag

— -—--sådant fiske.

Hör fisket till allenast en fastighet

och utgör det ej ensamt för sig en

fastighet, må dock fiskevårdsområde

bildas, om samtycke därtill lämnas av

mer ån halva antalet delägare eller

av delägare, vilka företräda mer än

hälften av delaktighetstalet.

Äro de i första eller andra styckena

angivna förutsättningarna uppfyllda,

skall fiskevårdsområdet bildas, om

opaginerad Kontrollera mot PDF

103

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Kungl. Maj.ts förslag

11

Är delägare yrkesfiskare eller är

fisket eljest av väsentlig betydelse för

hans försörjning, må utan hans samtycke

upplåtelse ej ske av fiske, som

han med ensamrätt äger eller brukar,

eller av fiske, vilket tidigare såsom

särskild lott tilldelats honom.

Vad i-— —--------

Utskottets förslag

det befinnes lämpligt med hänsyn till

vattenområdets och fiskets beskaffenhet

och omfattning samt förhållandena

i övrigt.

§•

Utan delägares samtycke må upplåtelse

ej ske av delägarens hela fiske

eller eljest av fiske, som han med

ensamrätt äger eller brukar eller såsom

särskild lott tilldelats honom.

Vad nu sagts gäller dock ej, då fisket

saknar betydelse för delägarens försörjning.

—-------—--sådan rätt.

B. att motionerna

1) I: 530 och II: 659;

2) I: 532 och II: 656;

3) I: 533 och II: 657;

4) 11:658,

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört

och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 29 mars 1960

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl*, Göran Karlsson,

Ebbe Ohlsson, Åke Larsson, Herbert Larsson, Ernst Olsson och Gunnar Pettersson;
från

andra kammaren: herr Levin, fru Torbrink, herrar Andersson i

Hyggestad, Persson i Tandö, Nyberg, Wachtmeister, Grebäck och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Reservation

av herrar Ebbe Ohlsson och Turesson, vilka

dels anfört följande:

»Delaktighetens bestämmande

Enligt 8 § andra stycket i förslaget till lag om fiskevård sområden skall

delaktigheten, om ej särskilda skäl till annan beräkningsgrund föreligger,

grundas på omfattningen av de olika vattenområdena.

I likhet med departementschefen anser vi att man bör eftersträva att med

så enkla medel som möjligt beräkna delaktighetstalen för de olika delägarnas

fisken. På grund härav bör icke komma i fråga att — såsom yrkats i

motionen II: 658 — vid delaktighetens bestämmande tillämpa en uppskattning

av det slag som enligt jorddelningslagen skall förekomma vid laga

skifte av fiske.

Strävan att förenkla beräkningarna får dock icke drivas så långt, att

därigenom uppkommer uppenbara orättvisor. Ett av lagstiftningens syften

är ju just att åstadkomma rättvisa mellan fiskerättshavarna. Enligt välmening

skulle fara för allvarliga orättvisor uppkomma, därest delaktigheten

normalt grundas på arealerna. Det är — såsom även utskottet uttalat

• en allmän erfarenhet, vilken i flera sammanhang omvittnats även av

fiskeristyrelsen, att fisket i ett vatten är bättre på vissa platser än på andra.

I varje fall då det gäller insjöar torde det endast i undantagsfall inträffa,

att fiskeförhållandena är likartade i alla delar av sjön.

Av det anförda följer enligt vår mening att en uppskattning, som grundas

på arealerna, endast i undantagsfall kommer att ge ett rättvisande resultat.

Detta bör komma till uttryck även i lagtexten.

I de fall då undantagsregeln om uppskattning grundad på areal ej kan

komma i fråga bör delaktigheten enligt vår mening grundas på en bedömning

av på fiskets värde inverkande förhållanden. Förutom arealen kan

härvid komma i beaktande ström-, botten-, vegetations- och djupförhållanden,

förekomsten av lekplatser för fisken, grund där fisken har sin gång

m. fl. förhållanden, vilka enligt vad som är känt påverkar fiskeförhållandena

i det aktuella fiskevattnet. Bedömningen behöver icke kräva mer ingående

undersökningar och beräkningar utan bör i regel kunna ske på grundval

av redan kända och säkerligen oftast ostridiga förhållanden. Även om resultatet

av en sådan bedömning kan sägas bli i viss mån skönsmässigt, talar

dock all sannolikhet för att det kommer att bli mer rättvist än en uppskattning

grundad enbart på areal.

En ändring av 8 § andra stycket i enlighet med det anförda skulle enligt

vår mening vara ägnad att undanröja vissa av de farhågor, som kan komma

att försvåra bildandet av fiskevårdsområden. Ändringen innebär i själ - va verket ej annat än att det som i departementschefens förslag är huvudre
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 105

gel göres till undantag och det som i samma förslag utgör undantag göres

t ill huvudregel.

Enligt 8 § första stycket äger delägarna i fiskevårdsområde själva bestämma

om delaktigheten då de är ense.

Bestämmandet av delaktigheten är en mycket viktig sak då det gäller

fiskevårdsområde. Beslutet har sakrättslig verkan och binder alltså även

framtida ägare så länge fiskevårdsområdet består. Det är därför av vikt att

en frivillig överenskommelse om delaktigheten på lämpligt sätt dokumenteras.

Detta bör enligt vår mening lämpligen ske genom att överenskommelsen

intages i en av delägarna undertecknad skriftlig handling. Genom kravet

på skriftlighet vinnes även ökade garantier för att överenskommelsen fattats

efter moget övervägande. Kravet på skriftlig form bör icke inskrivas i

lillämpningskungörelsen utan komma till uttryck i lagen.

Exempel på fall där skriftlig förening föreskrives finnes bl. a. i 34 § lagen

om enskilda vägar, 28 § lagen om ägofred och 7 kap. 3 § jorddelningslagen.

Servitutshavares rösträtt

Enligt 2 § andra stycket förslaget till lag om fiskevårdsområden skall innehavare

av servitut innefattande rätt till en fastighets hela fiske i fastighetsägarens

ställe anses som delägare i fiskevårdsområde. Häremot synes

intet var a att invända. I 2 § tredje stycket stadgas emellertid, att motsvarande

skall gälla även om servitut innefattar rätt till blott en del av en fastighets

fiske. Härav följer alt i senare fallet såväl fastighetsägaren som servitutshavaren

är att anse som delägare i fiskevårdsområdet.

Av de anförda reglerna följer att en fastighetsägare genom upplåtelser av

ett eller flera servitut, de må vara hur obetydliga som helst, kan utan medverkan

eller kontroll av någon myndighet åstadkomma att rösträtt för fastighetens

fiske kommer att utövas av flera personer, vilka i normalfallet

komma att äga envar en röst.

Som jämförelse kan nämnas, att om en fastighet äges av flera personer

med samäganderätt dessa äger allenast en röst tillhopa (9 § andra stycket,

andra punkten).

Vissa skäl talar onekligen för att servitutshavare skall likställas med ägare.

De föreslagna reglerna kan dock leda till missbruk. Ägaren av en fastighet

med omfattande fiske kan på angivet sätt påverka majoritetsförhållandena

inom ett fiskevårdsområde utan att — såvitt kan bedömas — några

möjligheter att ingripa föreligger. Endast i undantagsfall torde kunna komma

i fråga att beteckna upplåtelserna som skenupplåtelser och på grund

därav bortse från dem.

Av nu anförda skäl borde frågan om servitutshavares rätt enligt vår mening

ha gjorts till föremål för ytterligare överväganden. I avbidan på sådana

överväganden från Kungl. Maj:t bör enligt vår mening endast innehavare

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1060

av servitut, som innefattar rätt att med uteslutande av fiskets ägare utnyttja

fisket, anses som delägare i fiskevårdsområde (2 § andra stycket).

Förutsättningarna för upplåtelse

Enligt 10 § första stycket i förslaget till lag om fiskevårdsområden kräves

för upplåtelse i fall då fisket är i sin helhet samfällt samtycke från delägare

med mer än hälften av delaktighetstalet. I fall då fisket är skiftat kräves enligt

andra stycket samtycke från delägare med mer än två tredjedelar av

delaktighetstalet.

Stadgandena i 10 § bör enligt vår mening ses i samband med 6 §, som

reglerar kraven på anslutning vid bildandet av fiskevårdsområde. Kraven

på samtycke vid upplåtelse kan göras mindre stränga om kraven på anslutning

vid bildandet äro stränga. Med den utformning kraven på anslutning

vid bildandet fått anser vi det nödvändigt att skärpa kraven på samtycke

vid upplåtelse. Att ändra på kraven för anslutning vid bildandet skulle vara

mindre lämpligt, enär det därigenom blir svårare att få fiskevårdsområden

till stånd. Vi anser sålunda att av nu nämnda båda paragrafer endast 10 §

bör ändras. Genom den av utskottet föreslagna utvidgningen av vetorätten

enligt 11 § kommer antalet fall då 10 § kan leda till icke önskvärda resultat

att minska. Kvar står dock alla de fall då fisket »saknar betydelse för delägarens

försörjning». Även i dessa fall kan dock fisket ur ägarens synpunkt

ofta ha ett icke obetydligt värde.

Kraven på samtycke bör vara desamma vare sig fisket är samfällt eller ej;

detta särskilt med tanke på att ett fiskevårdsområde ofta kan komma att

bestå av delområden där fisket är samfällt. I samtliga fall bör krävas samtycke

från delägare med mer än två tredjedelar av delaktighetstalet.

Till skillnad från 6 § uppställer 10 § inga krav med avseende å det antal

delägare som skall samtycka till upplåtelse. Detta kan få till följd, att ett

fåtal delägare med stora andelar i ett fiskevårdsområde, mot övriga delägares

bestridande kan genomdriva en upplåtelse av allt fisket inom fiskevårdsområdet

eller viss del därav. Ägare av små avstyckningar, t. ex. bostadstomter,

kan därvid helt berövas sitt fiske. Det finns så mycket större anledning

att kräva samtycke även från visst antal delägare som rösträtten efter delaktighet

icke är på något sätt begränsad. Fall kan således förekomma då

ett fiskevårdsområde visserligen omfattar många delägare men en eller ett

par av dem äger majoritet räknat efter delaktigheten. Till jämförelse må

hänvisas till exv. 4 § 3 mom. bysamfällighetslagen och 32 § lagen om häradsallmänningar,

som stadgar begränsning i rösträtten vid röstning efter

delaktighet.»

dels ock ansett att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

»Utskottet hemställer,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna I: 531 och

11:660 samt med förklaring att riksdagen i anledning av

motionerna I: 530 och II: 659, I: 532 och II: 656 samt II: 658

funnit vissa ändringar böra göras i förslaget till lag om fis
-

s. 107 Kontrollera mot PDF

107

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

kevårdsområden — måtte — med avslag å motionerna I:

533 och II: 657 i vad därigenom yrkats avslag å propositionen

— för sin del antaga de vid propositionen fogade lagförslagen

med de ändringarna att 2, 6, 8, 10 och 11 §§ lagen

om fiskevårdsområden erhåller följande lydelse.

Kungl. Maj.ts förslag Utskottets förslag

Fiskevårdsområdets delägare — -— -

Ägare av —------— — —

Innefattar servitut rätt till allenast

en del av den besvärade fastighetens

fiske, skall i fråga om den delen vad

i andra stycket sägs äga motsvarande

tillämpning.

6

Fiskevårdsområden må---- -—

Äro de i första stycket angivna förutsättningarna

uppfyllda, skall fiskevårdsområdet

bildas, om det befinnes

lämpligt med hänsyn till vattenområdets

och fiskets beskaffenhet

och omfattning samt förhållandena i

övrigt.

8

För varje delägare skall bestämmas

hans delaktighet i fiskevårdsområdet.

Delägarna äga själva bestämma

därom då de äro ense. I annat

fall skall delaktigheten bestämmas,

för samfällt fiske med bestämda andelar

efter delägarens andel däri och

i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt,

skall uppskattningen, om ej särskilda

skäl till annan beräkningsgrund

föreligga, grunda sig på omfattningen

av de skilda vattenområdena.

-------— ■— — i området.

- —---- — — som delägare.

§•

— — sådant fiske.

Hör fisket — — — (lika med utskottsmajoriteten)

— -— — av delaktighetstalet.

Äro de---- (lika med utskotts
majoriteten)

— — — i övrigt.

§•

För varje delägare skall bestämmas

hans delaktighet i fiskevårdsområdet.

Delägarna äga genom skriftlig

överenskommelse själva bestämma

därom då de äro ense. I annat

fall skall delaktigheten bestämmas,

för samfällt fiske med bestämda andelar

efter delägarens andel däri och

i övrigt genom uppskattning.

Beträffande fiske, som ej är samfällt,

skall uppskattningen grundas

på en bedömning av värdet och omfattningen

av varje delägares fiske

eller, därest någon väsentlig olikhet

mellan olika delägares fisken ej föreligger,

på omfattningen av de skilda

vattenområdena.

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960

Kungl. Maj:ts förslag

10 §.

Är fisket inom fiskevårdsområde i

sin helhet samfällt för två eller flera

fastigheter, må upplåtelse av fiske ske

endast om delägare med mer än hälften

av delaktighetstalet samtycka därtill.

Är fisket ej så beskaffat som i

första stycket sägs, må upplåtelse ske

endast om delägare med mer än två

tredjedelar av delaktighetstalet samtycka

därtill. Omfattar fiskevårdsområdet

ett eller flera vart för sig

oskiftade fisken, skall i stället beträffande

varje sådant fiske gälla vad

i första stycket är stadgat.

Utskottets förslag

Upplåtelse av fiske må ske endast

om delägare som företräda mer ån

två tredjedelar av delaktighetstalet

och tillika utgöra mer än två tredjedelar

av hela antalet delägare samtycka

därtill.

11 §•

Är delägare yrkesfiskare eller är Utan delägares--— (lika med

fisket eljest av väsentlig betydelse för utskottsmajoriteten)---deläga
hans

försörjning, må utan hans sam- rens försörjning.

tycke upplåtelse ej ske av fiske, som

han med ensamrätt äger eller brukar,

eller av fiske, vilket tidigare såsom

särskild lott tilldelats honom.

Vad i --—--—--■— — — —---sådan rätt.

B. att riksdagen vid bifall till utskottets förslag till ändrad

lydelse av 2 § i förslaget till lag om fiskevårdsområden

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att frågan om

servitutshavares ställning enligt den föreslagna lagen måtte

göras till föremål för ytterligare utredning.

C. att motionerna

1) I: 530 och 11:659;

2) I: 532 och II: 656;

3) I: 533 och II: 657;

4) 11:658,

i den mån de icke besvarats genom vad utskottet ovan anfört

och hemställt, icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd.»

s. 109 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 8 år 1960 109

Innehållsförteckning

I. Propositionen............................................ 1

II. Motioner ................................................ 11

III. Propositionens huvudsakliga innehåll .................... 14

IV. Propositionens tillkomsthistoria ........................ 15

V. Gällande rätt i huvuddrag

1. Vissa bestämmelser i lagarna den 1 december 1950 om

gräns mot allmänt vattenområde och om rätt till fiske

m. .................................................. 10

2. Vissa bestämmelser i fiskeristadgan .................. 18

3. Delning av fiske enligt jorddelningslagen 18

4. Lagen den 30 juni 1913 om gemensamhetsfiske.......... 18

VI. Huvuddragen av den föreslagna lagstiftningen

1. Behovet av ny lagstiftning. Syfte och omfattning 22

2. Namnfrågan .......................................... 41

3. Delaktighetens bestämmande .......................... 45

4. Initiativrätten ........................................ 50

5. Förutsättningar för fiskevårdsområdes bildande ........ 51

6. Rösträtten............................................ 64

7. Nödvändigheten av förrättning........................ 71

8. Förutsättningarna för upplåtelse av fiske inom fiske- 71

vårdsområde ........................................

9. Skyldighet att lämna tillskott och avstå från inkomst 84

10. Tiden för fiskevårdsområdes bestånd .................. 85

11. Stadgarna ............................................ 86

12. Kostnaderna .......................................... 87

VII. Specialmotivering

1. Förslaget till lag om fiske vårdsområden ................ 92

2. Förslaget till lag angående ändring i fiskerättslagen 99

VIII. Utskottets motivering. Sammanfattning 102

IX. Utskottets hemställan.................................... 102

Reservation ............................................*04

(500545 Stockholm 1960. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:167 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om fiskevårdsområden in. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten