Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av motion om viss ändring i lagen om rätt till jakt. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 42, av herr Bergh, Ragnar.

1960-03-22 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

3LU 1960:9, Utlåtande i anledning av motion om viss ändring i lagen om rätt till jakt. Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 42, av herr Bergh, Ragnar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

1

Nr 9

Utlåtande i anledning av motion om viss ändring i lagen om rätt

till jakt.

Tredje lagutskottet har behandlat en inom riksdagens första kammare

väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 42, av herr Bergh, Ragnar.

I motionen hemställes, ”att riksdagen måtte besluta dels att 1 mom. i 16 §

lag om rätt till jakt skall utgå, dels ock att 2 mom. nämnda paragraf skall

erhålla följande ändrade lydelse: Har villebråd, som sårats vid lovlig jakt,

tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den jagande pliktig att därom

skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller den som innehar marken

eller någon av dess folk.”

Över motionen har i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver utlåtanden

inhämtats från hovrätten för Nedre Norrland, domänstyrelsen

samt länsstyrelserna i Jönköpings, Kopparbergs och Norrbottens län. På

begäran av utskottet har yttrande därjämte avgivits av Svenska jägareförbundet

och Jägarnas Riksförbund.

Gällande rätt. Historik

Huvudregeln att rätten till jakt är förbunden med innehavet av jord är

i nu gällande jaktlag, lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt, lagfäst i 2 §.

Denna regel har av ålder varit underkastad vissa inskränkningar. Hit hör

bl. a. den allt intill slutet av 1800-talet mycket vidsträckta rätten att fullfölja

jakt in på annans jaktområde, den s. k. förföljelserätten eller jus sequelae.

Vad som numera återstår av denna rätt regleras i 16 § 1938 års jaktlag.

Lagrummet lyder.

1 mom. Den som under idkande av lovlig jakt sårar villebråd så, att det

faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen av den

jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. Är det älg,

hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra djuret utan

i närvaro av två ojäviga vittnen och vare han dessutom pliktig att sist å

andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet underrätta jakträttsinnehavaren

eller den som innehar marken eller någon av deras folk. Försummar

den jagande något härav, varde ansedd såsom den där olovligt

jagat å annans jaktområde.

2 mom. Har i annat fall än i 1 mom. avses älg, hjort eller rådjur, som

sårats vid lovlig jakt, tagit sin tillflykt till annans jaktområde, vare den

jagande pliktig att därom skyndsamt underrätta jakträttsinnehavaren eller

den som innehar marken eller någon av deras folk.

Bihang till riksdagens protokoll 1960. 9 samt. 3 avd. Nr 9

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Regler om påföljd för brott mot bestämmelserna i denna § återfinnes i 28,

31 och 33 §§ jaktlagen.

Den sålunda stadgade ”100-metersregeln” föreslogs ursprungligen av de

sakkunniga som år 1898 tillkallats för revision av då gällande 1864 års jaktstadga.

Enligt nämnda stadga hade med visst undantag gällt, att den som

å egen mark eller där han ägde lov att jaga dreve upp djur hade ”rätt att

jagten in på annans egor fullfölja, om djuret förut är såradt; så ock att

behålla detsamma, om det der fälles.” Denna den egentliga förföljelserätten

hade lett till omfattande missbruk och hade upphävts genom en förordning

den 31 december 1892, då med visst undantag rätten att förfölja vilt in på

annans jaktområde begränsats till att tillvarataga och behålla villebråd,

som under lovlig jakt sårats så, att det fallit på annans mark. 1898 års

sakkunniga uttalade, att 1892 års bestämmelser visat sig fullt motsvara sitt

ändamål, såvitt anginge fåglar och mindre däggdjur. I fråga om högvilt —

särskilt älgar — vilka trots att de träffats av dödliga skott kunde fortsätta

en eller annan kilometer, vore förhållandet ett annat. Den, som anträffades

i jaktutrustning långt inne på annans jaktområde, kunde därför fortfarande

invända, att han sökte t. ex. efter en å egen mark dödligt sårad älg, utan

att en sådan invändning kunde avvisas som i och för sig obehörig. De sakkunniga

anförde vidare.

Det enklaste och mest effektiva vore tydligtvis att, i likhet med vad fallet

är i åtskilliga utländska lagstiftningar, helt och hålle förbjuda tillvaratagandet

av å främmande mark fallet villebråd och fastställa rågången såsom en

absolut gräns, utöver vilken en jakträttsinnehavare icke i något fall finge

sträcka sin befogenhet. Men kommittérade hava dock trott sig kunna undvika

en sådan, särskilt av humanitära skäl, betänklig åtgärd genom att i

stället göra rätten att tillvarataga å främmande område fallet villebråd beroende

av vissa inskränkningar och förbehåll, ägnade att, enligt kommittérades

tanke, förekomma missbruk. I sådant syfte har föreslagits såsom

villkor för villebråds tillvaratagande å annans mark, att det icke faller

längre från rågången än 100 meter eller det avstånd, inom vilket den jagande

i allmänhet kan antagas se eller höra, att djuret verkligen fallit och blivit

liggande, de enda omständigheter, under vilka överskridande av rågången

för eftersökande av villebrådet bör medgivas. Bestämmelsen är avfattad så,

att den blir tillämplig i fråga om allt slags vilt, men faktiskt bliver den dock

i allmänhet av betydelse endast i fråga om det mera hårdskjutna villebrådet

älg, hjort, rådjur och vildren.

I 1912 års jaktlag, som närmast byggde på förslag som upprättats av år

1908 tillkallade nya sakkunniga, upptogs i 11 § första stycket ett stadgande

angående förföljelserätt, som så gott som helt motsvarar 16 § 1 mom. i nu

gällande jaktlag. I anslutning till sitt förslag i denna del uttalade 1908 års

sakkunniga, sedan bl. a. konstaterats, att även den år 1892 stadgade begränsade

förföljelserätten i fråga om större vilt visat sig lämna förevändning

för bedrivande av jakt å annans område.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Helst skulle man därför vilja helt borttaga denna rätt att å annans mark

sätta sig i besittning av jaktbyte men detta har antagits allt för mycket

strida mot hävdvunna föreställningar. Förslaget innehåller därför ett medgivande

att å annans område taga det under lovlig jakt dödade villebrådet,

om det faller inom ungefärligt synhåll från jägarens eget område eller,

såsom detta i förslaget angivits, inom ett hundra meter från gränsen.

Någon motsvarighet till 16 § 2 mom. i nu gällande lag upptogs icke i 1912

års lag.

I det Betänkande med förslag rörande jaktlagstiftningsfrågor (SOU

1936:38) som legat till grund för nu gällande jaktlagstiftning föreslog utredningsmannen,

dåvarande hovrättsrådet G. A. Bouveng, vissa stadganden

i syfte att humanisera jakten, däribland en föreskrift i jaktstadgan av innehåll

att jakt icke finge bedrivas så att villebrådet tillfogades onödigt lidande.

1 anslutning härtill anförde han följande.

Man synes emellertid böra gå ännu ett steg. Den jagande må nämligen

vara aldrig så mån om att vid jaktutövningen uppfylla humanitetens krav;

fall skola ofta förekomma, då ett skadskjutet djur genom att gå in på annans

jaktområde sätter jägaren ur stånd att göra slut på dess lidande. 1912

års jaktlag medger ju icke förföljande över eget jaktområdes gräns annat än

i de särskilda, av 11 § reglerade fallen. Väl kan utövandet av den i sagda

paragraf medgivna rätten mången gång medföra ett förkortande av fallet

djurs dödskamp, men lagrummets tillämplighetsområde torde täcka allenast

en del av de fall, då en rätt att förfölja skulle vara av humanitära skäl motiverad.

Sådana skäl hava icke heller varit den huvudsakliga grunden för lagrummets

tillkomst.

Att tillgodose de humanitära intressena på så sätt, att man för fall varom

här är fråga skulle medgiva obegränsad förföljelserätt in på annans jaktområde,

torde icke böra ifrågakomma. Förhållandena skulle då återföras i

det ur jaktvårdssynpunkt ogynnsamma läge de befunno sig före tillkomsten

av 1912 års jaktlag. En ur alla synpunkter tillfredsställande lösning synes

man emellertid uppnå, därest man på sätt ock skett i vissa utländska lagar,

ålägger den som skadskjutit villebråd, som går in på annans jaktområde,

skyldighet att därom underrätta innehavaren av sistnämnda område. De

skäl som tidigare anförts mot en dylik underrättelseplikt synes ej heller

bärande. Ehuru det icke är tilltalande att gradera djurs lidande efter deras

storlek, lärer det av praktiska skäl vara nödvändigt att begränsa underrättelseplikten

till att avse allenast sårad älg, hjort eller rådjur. Man måste

nämligen taga hänsyn till, bland annat, att avgörandet om ett djur verkligen

är sårat eller ej i fråga om de mindre arterna kan vara förenat med betydande

svårigheter. Härtill kommer, att ett påskjutet mindre djur i regel

icke förflyttar sig så långt, medan däremot ett sårat djur, tillhörande ovannämnda

större arter, kan gå flera kilometer. I förslaget till lag om rätt till

jakt har ett stadgande av nu omförmält innehåll som elt särskilt moment

tillfogats det lagrum, som motsvarar 11 § i 1912 års jaktlag, nämligen 13 §.

Att giva särskilda föreskrifter i fråga om den persons åligganden, som mottager

nu avsedd underrättelse, synes däremot ej erforderligt. Det bör stå

honom fritt att handla på sätt han själv finner lämpligast.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Med anledning av utredningsmannens förslag i denna del tillkom dels

stadgandet om underrättelseplikt i 16 § 2 mom. jaktlagen dels följande

bestämmelser i 1 § av nu gällande 1938 års jaktstadga.

Jakt må ej bedrivas så, att villebrådet tillfogas onödigt lidande.

Den som sårat villebråd åligger att vidtaga erforderliga åtgärder för dess

uppspårande och dödande. Angående underrättelseskyldighet i vissa fall

för den som sårat älg, hjort eller rådjur stadgas i 16 § 2 mom. lagen om

rätt till jakt.

Även föreskrifterna i 1 § jaktstadgan är straff sanktionerade, se 29 §

1 mom. jaktstadgan.

1949 års jaktutredning

Sedan Kungl. Maj :t genom särskilt beslut till jaktutredningen överlämnat

en den 31 maj 1951 av Svenska jägareförbundet upprättad skrivelse med

hemställan om upphävande av 16 § 1 mom. jaktlagen, har utredningen till

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet avgivit ett den 30 november

1954 dagtecknat utlåtande över bl. a. denna hemställan.

I utlåtandet redogöres till en början för det material som föregått remissen

till utredningen.

Skaraborgs läns jaktvårdsförening har i skrivelse till Svenska jägareförbundet

hemställt, att förbundet måtte taga under övervägande, huruvida

icke numera tillräckliga skäl funnes för en framställning om upphävande

av 16 § 1 mom. jaktlagen och därav föranledd omarbetning av 2 mom. i

samma lagrum. Till stöd för sin hemställan har föreningen andragit bl. a.

följande. Ehuru syftemålet med förstberörda lagrum måste anses behjärtansvärt,

syntes det alltmer uppenbart att de praktiska verkningarna av

bestämmelsen blivit av för jakt och jaktvård olyckligt slag. Det förhållandet

att respekten för andras jakträtt under senare år påtagligt förbättrats

hindrande ej att vissa jägare med förkärlek opererade längs jaktgränserna

och därvid ofta själva överskredo rågången om detta syntes dem lägligt.

Ertappades de därvid, vilket högst sällan vore fallet, hänvisade de alltid till

ifrågavarande paragraf och sade sig söka efter fallet villebråd. Att det under

älgjaktsdagarna rådde särskilt stor aktivitet kring jaktgränserna vore ju

allmänt känt, så ock att lagens bestämmelser om ojäviga vittnen grovt missbrukades.

Genom att släpa fallen älg närmare egen jaktmark och genom

mindre noggranna mätningar sökte man också ofta tillägna sig annans

byte. Att händelser av detta slag vore olyckliga ur jaktvårdssynpunkt insåges

lätt. En av de viktigaste förutsättningarna för att jakvård skulle

kunna idkas vore att god sämja kunde åstadkommas jaktgrannar emellan.

Verkningarna av 16 § 1 mom. vore därvidlag enbart negativa. Till sist måste

påtalas de uppenbara risker, som för närvarande vore förenade med älgjakten,

därigenom att de olika jaktlagen på många håll intoge pass i de

uppkvistade rågångarna, längs vilka skotten sedan lossades. De konkurrerande

jaktlagen sökte ofta att till varje pris få in skott i förbipasserande:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960 5

älgar, innan dessa definitivt överskridit gränsen. Detta tillvägagångssätt

medförde uppenbar fara för spillande av människoliv.

över ifrågavarande förslag har jägareförbundet inhämtat yttrande från

samtliga länsjaktvårdsföreningar i landet. Enligt uppgift har nitton av dessa

tillstyrkt förslaget och endast två — Norrbottens läns jaktvårdsförening och

Skånska jägarsällskapet — avstyrkt detsamma, dock att sistnämnda sammanslutning

förklarat sig kunna gå med på en minskning till 50 meter av

det avstånd inom vilket vilt får tillvaratagas. Södermanlands läns jaktvårdsförening

har uppgivit, att några menliga verkningar av den nuvarande förfölj

ningsrätten icke har konstaterats inom dess verksamhetsområde. Likaså

har Blekinge läns jaktvårdsförening funnit, att frågan saknar aktualitet för

detta läns del; föreningen har dock ansett, att densamma bör göras till föremål

för utredning. Slutligen har Jönköpings läns jaktvårdsförening ansett,

att förfölj ningsrätten bör slopas beträffande småvilt men icke såvitt gäller

älg, hjort och rådjur.

Under hänvisning till länsjaktvårdsföreningarnas yttranden anför jägareförbundet

i sin skrivelse, att det är uppenbart, att en alldeles övervägande

opinion inom landets jaktvårdssammanslutningar önskar ett fullständigt

upphävande av förfölj ningsrätten. Förbundet har icke funnit anledning att

föreslå, att en modifierad förföljningsrätt skall bibehållas i fråga om vissa

djurslag. Skulle en modifierad sådan rätt anses böra finnas kvar, bör den

emellertid enligt förbundets mening icke gälla högvilt utan fågel och annat

småvilt. Förbundet framhåller, att förföljningsrättens avskaffande skulle

medföra, att möjligheterna att utnyttja exempelvis villebrådsväxlar på vägar

samt vassruggar i åar och mindre vattensamlingar ofta bleve beroende av

grannsämjan. Det förhållandet, att det är den jagande, som har att styrka

att samtliga förutsättningar för förfölj ningsrätt föreligger, gör emellertid

enligt förbundet skillnaden i rättsläget ytterst ringa i praktiken.

I yttrande den It januari 1952 har domänstyrelsen förklarat sig anse, att

frågan om upphävande av förfölj ningsrätten bör bli föremål för utredning.

Efter en redogörelse för tidigare och nu gällande lagstiftning i frågan

anför jaktutredningen för egen del.

Skäl kan uppenbarligen åberopas såväl för som mot avskaffandet av stadgandet

i 16 § 1 mom. Till en början må framhållas, att upphävandet av

100-metersregeln otvivelaktigt skulle medföra, att ägarna av fastigheter med

smala skiften i stor utsträckning icke skulle kunna draga nytta av jakträtten

på sin mark. Såsom jägareförbundet framhållit har emellertid alltmer

den uppfattningen gjort sig gällande, att med rätt till jaktutövning följer

skyldighet att utöva jaktvård. Det är uppenbart, att någon egentlig jaktvård

icke kan bedrivas på de små områden, varom här är fråga, medan å andra

sidan ägarna av dessa kan utnyttja det förhållandet, att tillgången på vilt

blivit god på angränsande marker tack vare åtgärder av dessas ägare. Jägareförbundet

har understrukit, att det är helt i linje med moderna jaktpolitiska

tankegångar att man förhindrar en dylik jaktutövning. Det bör dock framhållas,

att ägarna till här avsedda små områden ingalunda behöver gå miste

om möjligheten att utöva sin jakträtt genom att förföljelserätten avskaffas.

Möjlighet föreligger nämligen för dem att ansluta sig till jaktvårdsområdcn,

varigenom jaktutövningen blir tryggad under iakttagande av jaktvårdens

behöriga intressen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Av 1935 års utredningsman underströks särskilt nödvändigheten av att

jakt bedrives så, att villebrådet icke tillfogas onödigt lidande. Otvivelaktigt

innebär ett borttagande av rätten att förfölja och tillvarataga villebrådet att

risken ökas för att ett skadeskjutet djur, som passerar rågången, lämnas åt

sitt öde. Härigenom kan villebrådet komma att tillfogas större lidande än

nödvändigt, varjämte det kan befaras, att detsamma kommer att förfaras

i större utsträckning än för närvarande.

Vad den förstnämnda synpunkten beträffar är att märka, att det jämlikt

1 § jaktstadgan åligger den, som sårat villebråd, att vidtaga erforderliga

åtgärder för dess uppspårande och dödande. Det torde sålunda föreligga

en allmän nödfallsrätt att även på annans jaktområde döda villebråd, vars

snara avlivande år påkallat av djurvänliga skäl under förutsättning, att

dödandet icke är förenat med något tillägnande samt att tid och omständigheter

är sådana, att utsikt icke finns att på ett tillräckligt snabbt sätt

få avlivandet verkställt av jakträttsinnehavaren eller någon, som äger

handla å dennes vägnar (jfr v. Seths kommentar till jaktlagen s. 150). Upphäves

stadgandet i 16 § 1 inom., kvarstår likväl skyldigheten enligt 1 §.

Endast rätten att tillvarataga och behålla villebrådet försvinner. Det är

uppenbart, att jaktbytets försvinnande i och för sig gör den jagande mindre

angelägen att uppspåra och döda det sårade villebrådet. Med hänsyn till

den allt intensivare upplysningsverksamhet, som numera bedrives bland

jägarna, borde man emellertid våga bortse härifrån, särskilt som förseelse

mot 1 § jaktstadgan är belagd med straff (se 29 § 1 mom. samma stadga).

Vad åter beträffar invändningen att större värden kommer att gå till spillo,

därest rätten till jaktbytet upphäves, torde denna vara ovedersäglig. Utsträckes

den i 16 § 2 mom. omförmälda anmälningsskyldigheten till att avse

jämväl de hundra meterna närmast fastighetsgränsen, torde emellertid en

del vara vunnet.

Efter överväganden har utredningen stannat för att biträda jägareförbundets

framställning. Utredningen har därvid fäst särskilt avseende vid att en

överväldigande majoritet av landets länsjaktvårdsföreningar uttalat sig till

förmån för förslaget. Upphäves 16 § 1 mom. jaktlagen, blir såsom jägareförbundet

framhållit en omredigering av 2 mom. samma paragraf nödvändig.

En mindre ändring påkallas även såvitt angår 1 § andra stvcket jaktstadgan.

Motionen

Mot medgivandet i 16 § 1 mom. jaktlagen att under angivna villkor på

annans jaktområde tillvarataga och därefter behålla villebråd anför motionären

i huvudsak, att medgivandet icke står i god överensstämmelse med

den grundläggande regeln, att jakträtten principiellt är begränsad till det

område jakträtten omfattar, att 100-metersgränsen är godtyckligt vald och

att icke minst större villebråd efter i och för sig dödande skott kan tillryggalägga

mer än 100 meter utan att falla, att villkoren om anskaffande av ojäviga

vittnen och om underrättelse kan möta stora praktiska svårigheter och

medgivandet därför blir praktiskt taget illusoriskt samt att svårigheten att

erhålla vittnen jämväl i många fall leder till att bevisbördan blir övermäktig

för den som eljest skulle kunnat åberopa bestämmelsen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Motionären anser det svårt att finna någon hållbar grund för bestämmelsen

och framhåller, att den, utom att den i många fall saknar praktiskt

värde för den jagande, ofta ger upphov till tvister. Han anser det därför

lämpligare, att jaktområdets gräns blir en undantagslös gräns, så att endast

lovligt villebråd som verkligen fälies inom det egna jaktområdet tillkommer

jakträttsinnehavaren, medan villebråd som faller inom annans område

tillkommer denne.

För den föreslagna ändringen i 16 § 2 mom. anför motionären intet annat

skäl än att en omredigering bör ske av detta moment, om första momentet

upphäves.

Yttranden över motionen

Remissinstanserna tillstyrker med ett undantag bifall till motionen i

vad därigenom föreslagits upphävande av bestämmelserna i 16 § 1 mom.

jaktlagen. Beträffande den föreslagna ändrade lydelsen av 2 mom. samma

lagrum framställes vissa reservationer av hovrätten för Nedre Norrland,

domänstyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län. Jägarnas Riksförbund

avstyrker motionen.

Angående först skälen för och emot upphävande av bestämmelserna

i 16 § 1 mom. jaktlagen förekommer i remissyttrandena

i huvudsak följande.

Hovrätten för Nedre Norrland förklarar sig i stort sett dela de synpunkter

som anförts av 1949 års jaktutredning i dess den 30 november 1954 avgivna

utlåtande.

Domänstyrelsen ansluter sig i huvudsak till vad Skaraborgs läns jaktvårdsförening

anfört i dess ovan berörda skrivelse till Svenska jägareförbundet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har vid sitt remissvar fogat yttrande från

Jönköpings läns jaktvårdsförening, som uttalar, att den finner starka motiv

föreligga för upphävande av 16 § 1 mom. jaktlagen såväl ur humanitär

synpunkt som på grund av erfarenheter från stadgandets praktiska tilllämpning.

Sålunda är enligt föreningen de ofta förekommande rågångsskyttena

och ”kastskotten” på vilt, som är på väg ur eget jaktområde, säkerligen

en följd av ”förföljningsrätten” och vidare kan respekten för gränsen

till annans jaktområde bli eftersatt, då jägaren med lagens stöd kan gå

in 100 meter på annans jaktområde i sken av eftersökande av skadat vilt.

Ehuru emot förslaget talar de humanitära krav som måste ställas på jaktutövningen

och det faktum att eftersökandet av skadat vilt kan fördröjas,

om den jagande ej har möjlighet att själv tillgodogöra sig bytet, tillstyrker

föreningen bifall till motionen.

För egen del hänför sig länsstyrelsen till de skäl motionären anfört till

stöd för motionsyrkandet. I fråga om skäl mot förslaget anför länsstyrelsen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Mot förslaget talar framför allt att om den ifrågavarande undantagsbestämmelsen

upphävdes skulle risk uppkomma att skadeskjutna djur,

som flydde in på grannmarken, lämnades åt sitt öde. Härvid bör dock hänvisas

till den allmänna bestämmelsen i 1 § jaktstadgan om skyldighet för

den som under jakt sårat villebråd att vidtaga erforderliga åtgärder för

dess uppspårande och dödande. Med hänsyn till jägarnas alltmer ökande

ansvarskänsla, vilken delvis får ses som en följd av den upplysningsverksamhet

som nu bedrives bland dem, torde större risk ej finnas att sårat vilt

ej förföljes, även om förslaget genomföres.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län instämmer i ett vid dess remissvar fogat

yttrande från Dalarnas Jaktvårdsförbund, som livligt tillstyrker den föreslagna

ändringen. Förbundet anför.

Länsförbundet har redan 1950, när frågan behandlades i Svenska jägareförbundet,

haft tillfälle att yttra sig över den föreslagna ändringen. Det

framhöll då att det rågångsskytte bestämmelserna i 16 § inbjuder till direkt

motverkar en sund konsolidering av markerna i större jaktområden och därmed

en rationell viltvård med i förhållande till viltstammarna riktigt avvägd

avskjutning. Särskilt i vårt län med dess oerhörda ägosplittring gör

sig detta gällande, och den s. k. 100-metersgränsen har därför blivit en källa

till ständig irritation jägarna emellan. Under älgjakten innebär skyttet vid

rågångarna, vilka ibland utgöras av vägar, dessutom stora risker för skadskjutning

inte bara av villebrådet utan också av människor, vilket vi haft

alltför många exempel på under årens lopp. Förbundet har icke anledning

att frångå sin tidigare ståndpunkt i denna fråga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län åberopar de skäl motionären angivit och

bifogar från Norrbottens läns jaktvårdsförening och landsfogden i länet

inhämtade yttranden. Även i dessa yttranden tillstyrkes motionen. Landsfogden

framhåller, att 100-metersregeln medför rågångsskytte i betydande

utsträckning, vilket särskilt i de väg- och stigfattiga markerna i Norrland

innebär ett icke obetydligt faromoment, då rågångarna ofta begagnas som

färdled; många olyckor med dödlig utgång har sålunda inträffat just i rågångarna.

Ytterligare anför landsfogden, att många tidsödande och ofta

besvärliga polisutredningar skulle kunna undvikas, om den föreslagna

ändringen komme till stånd.

Jägarnas Riksförbund är som nämnts den enda remissinstans som ställt

sig avvisande till motionärens förslag. Förbundets skäl för sin ståndpunkt

kan sammanfattningsvis angivas sålunda.

De skäl för upphävandet av ”100-metersregeln” som anförts i motionen

och i samband med jaktutredningens upptagande av frågan är icke bärande.

Svårigheten att anskaffa ojäviga vittnen måste med tanke på nuvarande

kommunikationsmedel anses överbetonad och kvarstår för övrigt jämväl

om regeln upphäves dels då vittnen ändå kan behöva tillkallas då vilt fallit

på eller invid den egna jaktgränsen, dels genom att plikten att underrätta

markägare i vissa fall skulle bibehållas. Aktiviteten kring jaktgränserna

skulle säkerligen förbli densamma om förföljelserätten slopades, särskilt

vid älgjakt då i allmänhet vid inringande av villebrådet den egna jakt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

gränsen följes. Vad soin anförts därom att den som påträffas med gevär

utanför den egna gränsen kan åberopa förföljelserätten är oriktigt med

hänsyn till att på grund av bestämmelsen i 20 § jaktlagen det är förbjudet

att medtaga gevär in på annans jaktområde. Dessutom kan, om förföljelserätten

borttages, den jägare som ertappas med att ströva omkring på annans

område lika gärna med stöd av 1 § jaktstadgan åberopa, att han är i färd

med att uppspåra sårat villebråd. Icke heller skulle grannsämjan förbättras

av den föreslagna reformen. Därest en älg faller på eller strax intill den egna

jaktgränsen kommer detta att ge upphov till samma förvecklingar mellan

grannarna som påtalats vara en följd av 100-metersregeln. — Emot upphävande

av bestämmelsen talar, att jägarna på de mindre markområdena

kommer att få sina tidigare mycket starkt beskurna jaktmöjligheter ytterligare

förminskade. Det ifrågasättes om icke detta förhållande utgör den

egentliga bevekelsegrunden för reformförslaget. Vad som framhållits därom,

att ägare till småmarker icke behöver gå miste om sin jakträtt om de

sluter sig samman i jaktvårdsområden, är en sanning med modifikation. Det

tör dröja åtskilliga mansåldrar innan landets totala jaktareal inlemmats i

jaktvårdsområden. Trots mer än tjugu års ihärdiga ansträngningar ingår

ännu endast 10—12 procent av den sammanlagda jaktarealen i jaktvårdsområden.

Förutsättningar för bedrivande av god jaktvård föreligger i motsats

till vad därom anförts även bland ägarna till mindre jaktmarker. Den

mest väsentliga invändningen mot motionen är emellertid, att jaktutövningen

kommer att få en inhumanare inriktning genom att möjligheterna för de

jagande att snabbt kunna döda ett skadskjutet villebråd, som råkar falla

utanför den egna gränsen, blir synnerligen illusoriska.

Vad därefter angår den föreslagna ändrade lydelsen av 16 §

2 mom. jaktlagen anför hovrätten för Nedre Norrland.

Förslaget innefattar en skärpning av nu gällande underrättelseplikt till

att omfatta alla villebråd. Därest förslaget om en sådan skärpning är avsiktligt

— motionen saknar i denna del motivering — kan den bakomliggande

tanken vara att det icke är tilltalande att gradera djurs lidande efter

deras storlek eller värde. Hovrätten finner visserligen denna synpunkt beaktansvärd.

Emellertid torde det av praktiska skäl icke vara möjligt och ej

heller erforderligt att gå så långt som motionären föreslagit. Frågan har

diskuterats under förarbetena till nuvarande jaktlagstiftning (se SOU

1936:38 sid. 77—78). Var gränsen bör dragas kan självfallet bli föremål för

olika meningar. Det är dock tveksamt om tillräcklig anledning finns att i

förevarande sammanhang frångå gällande rätts ståndpunkt i detta avseende.

Omfattningen av underrättelseplikten innefattar emellertid allenast ett

led i en vidare frågeställning, nämligen i vad mån det ur djurskyddssynpunkt

bör åligga den jagande att vara verksam för att förkorta ett sårat

villebråds lidande. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas att — i

motsats till vad jaktutredningen synes avse — förpliktelsen jämlikt 1 §

andra stycket första punkten jaktstadgan att vidtaga erforderliga åtgärder

för uppspårande och dödande av sårat villebråd torde gälla allenast mark,

varest den jagande har jakträtt (jfr SOU 1936:38 sid. 77 och NJA II 1939

sid. 53 ävensom Bouveng: Jakträtt och viltvård sid. 142). Bestämmelserna

i jaktstadgan torde ej utan särskilt stöd i jaktlagen kunna inskränka den

ensamrätt till jakt, som enligt sagda lag i princip tillkommer eu var jordägare

å honom tillhörigt område. Emellertid anses det föreligga en ur all
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

männa rättsgrundsatser härledd skyldighet att i vissa fall döda ett sårat

villebråd även å annans jaktområde (jfr Bouveng a.a. sid. 15 och 142 f.).

Bestämda regler liärutinnan saknas dock. Det synes önskvärt att omfattningen

av ifrågavarande skyldighet såsom ett nödvändigt komplement till

underrättelseplikten i klarhetens intresse närmare regleras i jaktlagstiftningen.

Domänstijrelsen förklarar sig mot den föreslagna avfattningen av 2 mom.

icke ha annan erinran än att ordet ”olovlig” bör utgå.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att ordet ”villebråd” i förslaget bör

ersättas av en uppräkning av de större djur, beträffande vilka underrättelseplikt

bör stadgas. I yttrandet från Norrbottens läns jaktvårdsförening

uttalas.

Beträffande 2 mom. kunna vi icke helt instämma i motionärens förslag,

eftersom man icke rimligen kan kräva att den som skadskjuter ett villebråd

av småviltsart, som tager sin tillflykt till annans jaktområde, skall vara

skyldig att under alla omständigheter om förhållandet skyndsamt göra

anmälan till vederbörande jakträttsinnehavare eller dennes folk. I vissa fall

kan det dock vara motiverat med anmälningsplikt — om den s. 1c. 100- metersgränsen slopas — exempelvis för större varmblodiga djur och för ett

av annan art skadskjutet vilt som faller eller söker skydd i närheten av den

jagandes jaktområde och det icke är förenat med oskälig tidsutdräkt eller

annan olägenhet att anmäla förhållandet. Vi får därför föreslå att ordet

”villebråd” i 2 mom. måtte bytas ut mot uttrycket ”älg, hjort, rådjur, björn,

Jo och räv”; samt att detalj föreskrifter rörande viss anmälningsskyldighet

för andra jaktbara viltarter måtte införas om 100-metersgränsen slopas.

Utskottet

Som den tidigare redogörelsen utvisar är den i motionen väckta frågan

icke ny. Redan under förarbetena till 1912 års jaktlagstiftning diskuterades,

huruvida icke rätten att å annans mark sätta sig i besittning av jaktbyte

borde helt borttagas. Anledningen till att detta icke skedde angavs i motiven

till det förslag som lades till grund för 1912 års jaktlag vara hänsyn till

hävdvunna föreställningar. Vad som därefter främst åberopats mot ett fullständigt

slopande av förföljelserätten har varit, att jakten därigenom skulle

bli mindre human, i det att skadskjutna djur i betydligt större utsträckning

än nu är fallet skulle lämnas åt sitt öde.

1949 års jaktutredning har, såsom framgår av vad utskottet tidigare upptagit,

i utlåtande år 1954 över en hemställan av Svenska jägareförbundet om

upphävande av 16 § 1 mom. jaktlagen, biträtt förbundets framställning.

Särskilt avseende fäste utredningen vid att nitton av landets tjugufyra länsjaktvårdsföreningar

tillstyrkte en sådan reform. Av de återstående föreningarna

uttalade två att frågan saknade aktualitet i de län de företrädde, medan

en, Jönköpings läns jaktvårdsförening, förordade ett slopande av förföljelserätten

beträffande småvilt men icke såvitt gällde älg, hjort och rådjur.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Endast Norrbottens läns jaktvårdsförening och Skånska jägarsällskapet

avstyrkte förslaget. Jaktvårdsföreningarna i Norrbottens och Jönköpings

län har nu, som synes av redogörelsen för de yttranden som inkommit till

utskottet, ändrat uppfattning och tillstyrkt motionen.

Motionärens förslag innebär förutom fullständigt slopande av förföljelserätten

genom upphävande av 16 § 1 mom. jaktlagen också den ändringen i

fråga om den i 2 mom. samma lagrum stadgade underrättelseplikten, att

denna utsträckes att avse allt villebråd.

För förföljelserättens slopande talar enligt utskottets mening vissa skäl

såsom t. ex. önskvärdheten av att det s. k. rågångsskyttet och de därmed

förenade olycksriskerna upphör. Måhända skulle i detta avseende ett bifall

till motionärens förslag kunna innebära ett steg i rätt riktning. Det måste

också anses ägnat att främja respekten för jaktområdesgränserna, om det

i 16 § 1 mom. jaktlagen stadgade undantaget från huvudregeln, att jakträtt

är begränsad till eget jaktområde, bortfaller.

Utskottet delar emellertid de betänkligheter som från humanitär viltvårdssynpunkt

framförts mot den föreslagna lagändringen. Bedömningen

av den verkan ändringen skulle medföra i detta avseende är intimt förbunden

med frågan om vilken rätt respektive skyldighet som eljest kan

föreligga för en jagande att å annans mark uppspåra och döda sårat villebråd.

1 § jaktstadgan har, som framgår av det tidigare, härutinnan tolkats

på olika sätt (se härom särskilt vad som anförts i remissyttrandet från hovrätten

för Nedre Norrland). Av betydelse i denna del är också den andra

genom motionen aktualiserade frågan, nämligen huru den nu i 16 § 2 mom.

jaktlagen stadgade underrättelseplikten skall utformas, därest förföljelserätten

slopas.

Sistnämnda båda frågor synes böra bli föremål för ytterligare utredning

och övervägande innan slutlig ställning tages till frågan om upphävande av

förföljelserätten. Utskottet — som anmärker, att en lagändring i enlighet

med den föreslagna föranleder vissa redaktionella jämkningar av 31 §

1 mom. fjärde stycket och 33 § första stycket jaktlagen ävensom av 1 §

andra stycket jaktstadgan — anser därför, att motionen bör överlämnas till

1949 års jaktutredning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion, I: 42, icke måtte föranleda annan

riksdagens åtgärd än att riksdagen i skrivelse till Kungl.

Maj :t hemställer, att motionen jämte detta utlåtande överlämnas

till 1949 års jaktutredning.

Stockholm den 22 mars 1960.

På tredje lagutskottets vägnar:

HUGO OSVALD

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9 år 1960

Vid detta ärendes behandling har närvarit:

från första kammaren: herrar Osvald, Lindahl, Göran Karlsson, Ebbe

Ohlsson, Herbert Larsson, Ernst Olsson och Gunnar Pettersson;

från andra kammaren: herrar Levin, von Seth*, Åhman, fru Torbrink,

herrar Persson i Tandö*, Grebäck och Turesson.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

TIDEN-BARNÄNGEN TRYCKERIER AB. STOCKHOLM 1960 917

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1960:165 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om viss ändring i lagen om rätt till jakt. a1 i texten